3

Motion
1975/76: 67

av fru Frankel och herr Jonsson i Alingsås
med anledning av propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag,
m. m.

Vid skilda tillfällen har folkpartiet i riksdagen föreslagit obligatorisk varudeklaration
(t. ex. 1971:80 och 1972:153), särskild lag om produktsäkerhet
(t. ex. 1973:343) samt regler för mer informativ reklam (1972:1586). Syftet
med dessa förslag har varit att ge konsumenterna mer saklig och lättillgänglig
information som underlag för deras beslut. Utgångspunkten har därvid varit
att det är konsumenterna själva som skall bestämma vad de vill köpa av
varor och tjänster och hur de vill disponera sina ekonomiska resurser för
olika ändamål.

Det är bra att riksdagen nu förelagts ett förslag som i huvudsak tillgodoser
folkpartiets krav. Vi kan därför ansluta oss till det framlagda lagförslaget
och dess tekniska utformning med vissa justeringar och kompletteringar.

De föreslagna reglerna om informationsplikt och produktsäkerhet ger den
nödvändiga lagliga grunden för ett varudeklarationssystem. Det är en fördel
att de föreslagna bestämmelserna har en vidare räckvidd än enbart varudeklaration
i traditionell mening.

De löser dock inte alla problem rörande varudeklarationer. Tvärtom är
informationsplikten avsedd att användas undantagsvis. Huvuddelen av varudeklarationerna
måste därför även i framtiden vara frivilliga men enhetligt
utformade på ett sätt som godkänts av konsumentverket.

Sedan varudeklarationsnämnden upplöstes vid utgången av 1972 har det
rått betydande osäkerhet beträffande efter vilka huvudlinjer varudeklarationsarbetet
skall bedrivas och vilka principer som skall gälla för utformningen
av varudeklarationer. Detta har bidragit till att varudeklarationerna
minskat i omfattning, vilket varit till nackdel för konsumenterna.

Det tidigare och i viss utsträckning kvarvarande systemet med varudeklarationer
har kritiserats i olika avseenden. Kritiken har, som folkpartiet
tidigare framhållit, delvis varit berättigad. Deklarationerna har ibland varit
för tekniska, för litet funktionsanpassade etc. Det hindrar inte att det finns
värden att ta till vara i det tidigare varudeklarationssystemet. Det är, som
betonats i så gott som alla tidigare konsumentpolitiska sammanhang, angeläget
att varudeklarationsverksamheten utvecklas och byggs ut. Därvid
gäller det att finna former som ger konsumenterna verklig vägledning vid
deras val av olika produkter och produktkvaliteter. Praktiska skäl och resursskäl
talar för att det är nödvändigt att finna former som gör det möjligt
att ta till vara den sakkunskap som finns inom berörda företag och andra
organ. Konsumentverkets uppgifter blir då till stor del av samordnande
och kontrollerande natur.

Mot. 1975/76:67

4

Den oklarhet som präglat varudeklarationsområdet sedan 1973 har lett
till att några helhetslösningar inte kunnat genomföras. Konsumentverkets
arbete på området har inte fått en bestämd inriktning, och det material
som utarbetats inom verket har varit av skiftande karaktär. Tidvis har det
tolkats som tecken på bristande intresse för varudeklarationer.

Huvudansvaret för den oklarhet som gällt i fråga om varudeklarationer
åvilar dock inte konsumentverket utan regeringen, som varit senfärdig när
det gällt att dra upp klargörande riktlinjer. Det bör också framhållas att en
del av det material konsumentverket, särskilt på senare tid, utarbetat på
området haft en mer positiv utformning, där man sökt finna konstruktiva
vägar för att utveckla varudeklarationsarbetet.

Det är enligt vår mening viktigt att varudeklarationsarbetet inte upphör.
Det är därför önskvärt att regeringen skyndsamt drar upp riktlinjer för vilka
principer som bör gälla för arbetet i fortsättningen.

Utöver bättre möjligheter att tillgodose konsumenternas informationsbehov
öppnar den föreslagna marknadsföringslagen vissa möjligheter att
förbjuda saluförande och uthyrning av varor. I en marknadsekonomi är
det i sista hand konsumenterna som avgör om en vara skall finnas på marknaden
eller inte. Förbud mot vissa varor bör därför förekomma endast
undantagsvis och då synnerligen starka skäl föreligger. Sådana skäl kan vara
att en produkt medför risk för skada på person eller egendom vid normal
användning.

Möjligheten att förbjuda en vara föreslås i propositionen gälla inte enbart
farliga produkter utan också varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga
ändamål. Mot bakgrund av inträffade fall kan det inte uteslutas
att det dyker upp varor på marknaden som är så uppenbart otjänliga för
sitt huvudsakliga ändamål, att det inte räcker att ingripa mot marknadsföringen,
utan att åtgärder måste vidtas mot själva saluförandet. Möjligheten
till sådana ingripanden måste emellertid kringgärdas av starka restriktioner,
så att de endast kommer att användas undantagsvis.

För det första bör omständigheterna vid marknadsföringen vara sådana
att det föreligger ett element av vilseledande, som inte är möjligt att beivra
med hjälp av lagbestämmelserna angående otillbörlig marknadsföring.

För det andra måste otjänligheten vara otvetydigt belagd. Det har i samband
med lagen om otillbörlig marknadsföring förekommit fall då en vara inledningsvis
inte ansetts motsvara utfästelserna i reklamen. Fortsatta test
och provningar har dock visat att dessa slutsatser varit förhastade och att
det inte funnits skäl för ingripande. Sådant får naturligtvis inte inträffa.
Därför måste varje förbud bygga på noggranna och otvetydiga provningsresultat,
helst från flera oberoende instanser. Enbart konsumenterfarenheter bör inte
räcka som grund för ett förbud.

Den nuvarande lagen om otillbörlig marknadsföring innehåller regler om
s. k. sekundär talerätt. Om KO beslutar att inte föra ett ärende vidare till
marknadsdomstolen får sammanslutning av konsumenter och löntagare eller

Mot. 1975/76:67

5

näringsidkare föra ärendet till domstolen. Denna möjlighet har visat sig
vara värdefull. Det har förekommit fall då KO inte velat fullfölja ett ärende
men då berörda näringsidkare tack vare talerätten kunnat göra det. Resultatet
har i flera fall blivit att motparten fällts med hänvisning till att förfarandet
bedömts som vilseledande mot konsument.

Enligt det nu föreliggande förslaget skall den sekundära talerätten för
näringsidkare bibehållas endast beträffande otillbörlig marknadsföring. I övriga
fall, dvs. när det gäller bestämmelserna om information och produktsäkerhet,
skall den bara tillkomma sammanslutning av konsumenter eller
löntagare. Denna skillnad är både inkonsekvent och omotiverad. De skäl
som motiverat att berörda näringsidkare har rätt att få ett ärende prövat
i marknadsdomstolen även om KO inte vill fullfölja gäller också i fråga om
informationsplikt och produktsäkerhet. KO har i vissa fall haft en benägenhet
att nedvärdera betydelsen från konsumentsynpunkt av ärenden som uppfattats
som främst rörande förhållanden mellan konkurrenter. Som nyss
antytts har det förekommit fall där domstolen haft en annan mening än
KO just med hänvisning till konsumentintresset. Otillbörliga inslag i konkurrensen
drabbar ytterst konsumenterna. Detta gäller i samma mån oavsett
om det är fråga om otillbörlig eller utebliven information eller om det är
fråga om bristande produktsäkerhet.

Under remissbehandlingen av de utredningsförslag som propositionen
bygger på var gränsdragningen mellan konsumentverket och konsumentombudsmannen
något av en huvudfråga. Med den föreslagna sammanslagningen
av de båda myndigheterna undanröjs detta problem. Det är en
stor fördel. 1 propositionen redovisas dock inte några närmare riktlinjer för
den nya organisationen. På en punkt bör dock riksdagen ge en klar anvisning
för framtiden, nämligen hur KO-funktionen inom det utvidgade konsumentverket
bör organiseras.

Enligt vår mening talar starka skäl för att man bör ha ett särskilt organ
inom verket som benämns KO-ämbetet med uppgift att biträda chefen för
konsumentverket i hans egenskap av KO vid talan inför marknadsdomstolen.
Under den korta tid som KO-ämbetet fungerat har det lyckats göra
sig känt hos allmänheten och skaffat sig en klar profil. Det skulle därför
vara av stort värde att allmänheten även i framtiden har möjlighet att vända
sig till en särskild institution som lämpligen kan kallas KO-ämbetet.

Det andra skälet för den föreslagna lösningen är rättssäkerhetsskäl. Flertalet
av de frågor som regleras i marknadsföringslagen kommer att lösas
genom förhandlingar mellan verket och näringsidkare. I en del fall då en
förhandlingslösning inte kan uppnås kommer KO att föra saken inför marknadsdomstolen.
Enligt vår mening är det då viktigt att de som för förhandlingar
eller tar ställning till eventuell talan inte är samma personer.
Det normala förfarandet bör i stället vara att de som fört förhandlingar
för konsumentverkets räkning, vilka visat sig resultatlösa, därefter överlämnar
materialet till KO-funktionen, som får ta ställning till om saken

Mot. 1975/76: 67

6

skall dras inför marknadsdomstolen. Därutöver skall naturligtvis KO-funktionen
övervaka att marknadsföringslagen följs.

Vid konsumentverkets tillkomst fick detta en styrelse på nio ledamöter.
1 en reservation till näringsutskottets betänkande på den här punkten framhöll
företrädare för bl. a. folkpartiet att representanter för konsumenterna
bör ha en klar majoritet i verkets styrelse. "Samtidigt är det, såsom bl. a.
konsumentutredningens majoritet framhållit, önskvärt att styrelsen får en
allsidig sammansättning. Det är värdefullt för dess arbete - och därmed
för konsumentverksamheten i stort - om sakkunskap från näringslivets tillverknings-
och handelsled finns företrädd i styrelsen.” Från denna utgångspunkt
förordade reservanterna en styrelse på elva ledamöter.

De skäl som anfördes 1972 för en allsidig och större styrelse tycker vi
alltjämt är tungt vägande, och med vidgningen av konsumentverkets uppgifter
framstår en ökning av antalet ledamöter i styrelsen som än mer motiverad.
Vi föreslår därför att antalet ledamöter utökas med två till totalt
elva. En av de tillkommande ledamöterna bör företräda handelns intressen.

En särskild organisationskommitté kommer att lägga fram förslag om
den närmare uppbyggnaden av det nya konsumentverket. Vi förutsätter
att denna kommitté också kommer att få möjlighet att utarbeta närmare
instruktioner och administrativa regler för verket. Som en del av detta arbete
bör kommittén närmare överväga vissa erfarenheter från tillämpningen av
lagen om otillbörlig marknadsföring.

I ett par fall har det inträffat att produkter slagits ut från marknaden
eller förlorat marknadsandelar enbart till följd av att produkten anmälts
för KO eller att någon instans som KO anlitat ifrågasatt produktens funktionsduglighet
trots att KO senare avvisat anmälan eller inte funnit grund
för åtgärder. Vi anser att det är viktigt att man undviker sådana icke avsedda
och negativa effekter av lagen, eftersom dessa kan drabba produkter som
i och för sig är av intresse från konsumentsynpunkt. Organisationskommittén
bör få i uppdrag att överväga frågan och vilka förebyggande åtgärder
som kan vidtas. Grundvalen bör dock vara att offentlighetsprincipen skall
gälla även i fortsättningen.

Med stöd av det anförda hemställer vi

att riksdagen

1. uttalar att varudeklarationsarbetet bör fortsätta och begär att
regeringen utfärdar närmare riktlinjer för det,

2. ger till känna vad som anförts i motionen om förbud mot
produkter som är otjänliga för sitt huvudsakliga syfte,

3. beslutar att 10 § marknadsföringslagen skall ha följande lydelse:
”Fråga om av sammanslutning av konsumenter eller löntagare
eller av näringsidkare av näringsidkare”,

4. beslutar att en särskild KO-funktion skall organiseras inom
konsumentverket,

Mot. 1975/76: 67

7

5. beslutar att antalet ledamöter i konsumentverkets styrelse utökas
till elva,

6. begär att organisationskommittén får i uppdrag att överväga
hur icke avsedda verkningar av marknadsföringslagen skall
kunna undvikas.

Stockholm den 13 november 1975

INGEGÄRD FR/ENKEL (fp) ELVER JONSSON (fp)

i Alingsås