10
Motion
1975/76:54
av herr Danell m. fl.
med anledning av propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag.m.
m.
Konsumentpolitiska åtgärder får enligt vår mening inte syfta till att endast
stärka konsumentens ställning utan skall även ge producenter och näringsidkare
ökad kunskap om konsumentens situation och önskemål.
Den av regeringen i propositionen 1975/76:34 föreslagna marknadsföringslagen
synes väl anpassad till dessa krav och väl ägnad att tillförsäkra
konsumenten rätt till saklig och informativ reklam samt skydd mot otjänliga
produkter. Propositionen får här ses som ett uttryck för att reklam bör uppfattas
som en viktig del i informationen till konsumenten.
Den dubbla handläggningen av ärenden som lagen bygger på, genom
att konsumentverket (KOV) skall pröva möjligheterna till frivillig överenskommelse
innan konsumentombudsmannen (KO) överväger att dra ärendet
inför marknadsdomstolen, garanterar att en noggrann prövning görs av
ärenden och minskar dessutom riskerna för onödiga ingrepp i förhållandet
mellan producent och konsument.
Beträffande marknadsföringslagen vill vi dock påfordra att den sekundära
talerätten som stadgas i 10 § vidgas till att sammanslutning av näringsidkare
ges samma rätt som sammanslutning av konsumenter eller löntagare.
Marknadsföringslagen och konsumentköplagen
Den i propositionen föreslagna samordningen mellan marknadsföringslagen
och konsumentköplagen uppvisar vissa brister.
Enligt 7 § första stycket konsumentköplagen står säljaren till ansvar för
vilseledande uppgifter som angår varans beskaffenhet eller användning.
Genom hänvisningen till ”beskaffenhet eller användning” undantas sådana
uppgifter som avset allenast lovprisande, t. ex. att en känd idrottsman begagnar
ett idrottsredskap av visst märke, eller som hänför sig till priset
(s. k. kringuppgifter); se prop. 1973:138 s. 212 f. Det tillagda tredje stycket
i samma paragraf begränsar informationsplikten - helt i överensstämmelse
med första stycket - till uppgifter av nu nämnt slag. Så är däremot inte
fallet med den med denna paragraf korresponderande bestämmelsen i 3 §
marknadsföringslagen, som tar sikte på ”information, som har särskild betydelse
från konsumentsynpunkt” - att alltså begränsa denna på nyss nämnt
sätt. Marknadsdomstolen kan således med stöd av sistnämnda lag meddela
åläggande för näringsidkare att lämna information som faller utanför tilllämpningsområdet
för konsumentköplagen. Konsekvensen kan då lätt bli
Mot. 1975/76:54
11
den att en överträdelse av sådant åläggande åberopas i syfte att ”varan
skall anses behäftad med fel” enligt det föreslagna tillägget till 3 § konsumentköplagen.
En sådan ordning kan inte anses godtagbar.
För att nå överensstämmelse bör därför i 3 § marknadsföringslagen anges
att information som där avses skall angå beskaffenheten eller användningen
av vara, tjänst eller annan nyttighet. Även sakliga skäl talar härför.
I 7 § andra stycket konsumentköplagen uppställs som villkor för säljarens
ansvar bl. a. att han ”insett eller uppenbarligen bort inse” att den från tillverkaren
härrörande uppgiften varit vilseledande. Motsvarande kriterium
uttrycktes i tredje stycket med orden ”känt till eller bort känna till”. Det framgår
anmärkningsvärt nog inte varför man valt ett annat uttryckssätt. Om
avsikten inte varit att uppställa andra subjektiva rekvisit i det nya tredje
stycket, bör uttryckssättet naturligen anpassas efter vad som redan är stadgat
i andra stycket. Olika ordval beträffande samma sak i samma paragraf måste
skapa onödiga rättsliga tvister.
Sammanslagning av KOV och KO
Den i propositionen även föreslagna sammanslagningen av KOV och KO
är unik för svenska förhållanden. Förslaget skulle kunna anses vara motiverat
med utgångspunkt i de i dag besvärande gränsdragningskonflikter som finns
och som varken gagnat dessa två myndigheter eller deras motparter - konsumenter
och producenter. Kompetenskonflikterna verkar dock påtagliga
genom att chefsfunktionen i ett statligt utredande och opinionsbildande
verk sammanförs med en myndighet vars uppgift är att fungera som konsumenternas
företrädare och åklagare inför marknadsdomstolen.
Med hänsyn till att dessa kompetenskonflikter i dag inte kan anses tillräckligt
utredda eller belysta vill vi tills vidare avstå från ett principiellt
ställningstagande i frågan. Den aviserade organisationskommitté med sakkunniga
som, enligt statsrådet, skall ges i uppdrag att överväga och lämna
förslag till framtida organisatorisk lösning av förhållandet mellan KOV och
KO bör enligt vår mening ges frihet att förutsättningslöst utarbeta förslag
till framtida organisationsform.
Allmänna reklamationsnämndens ställning
1 samband med att ovan nämnda organisationskommitté får i uppgift
att presentera ett förslag till hur en organisatorisk lösning av förhållandet
mellan KOV och KO skall utformas vill vi aktualisera frågan om allmänna
reklamationsnämndens (ARN) ställning och relation till KOV och KO.
Verksamheten vid ARN har bedrivits sedan 1968. Sedan 1973 är KOV
huvudman för nämnden, vars arbete alltjämt är av försöksnatur. Verksamheten,
som är delvis av rådgivande och delvis av domstolsliknande karaktär,
har visat sig mycket betydelsefull. Trots att ARN:s beslut endast har ka
Mot. 1975/76:54
12
raktären av rekommendationer i hur reklamationstvister bör lösas följs de
icke desto mindre till ca 85 procent. Nämndens arbete och arbetssätt måste
i dagens läge anses väl prövat och väl accepterat. Detta till trots bör frågan
om att ge nämndens verksamhet en permanent status nu prövas. Dessutom
bör kommittén ges i uppdrag att pröva frågan om att ge ARN ställning
som statligt, men från andra utredande och forskande organ och myndigheter
helt fristående, institut.
Varudeklarationer
I propositionen 1972:33 med förslag om inrättandet av ett statligt konsumentverk
framhöll dåvarande handelsministern att ”det kommer framgent
att vara en viktig uppgift inom konsumentpolitiken att utveckla varudeklarationssystemet
och att verka för att varudeklarationer kommer till
användning i mera vidsträckt omfattning”.
I april 1973 presenterades varudeklarationsutredningens betänkande med
förslag till framtida utformning av svensk varudeklaration. Sedan dess har
hart när ingenting hänt.
Konsumentverket framhöll i sina petita för 1974/75 att nuvarande VDNsystem
lider av vissa brister samt att verket dragit in vissa VDN-normer
som ansetts vara ointressanta från konsumentsynpunkt och som haft en
otillräcklig marknadstäckning. Året därpå återkom verket i sitt budgetäskande
för år 1975/76 till frågan om varudeklarationer och märkningsfrågor
och framhöll att man inom verket har ”underlag för fastställande av vissa
riktlinjer för en framtida märkning eller andra åtgärder som påverkar informationsutbudet
i samhället”.
Trots varudeklarationsutredningens förslag 1973 och trots att konsumentverket
alltså två år i rad påpekat bristerna i nuvarande varudeklarationssystem
och att man gjort vissa utredningar, som kan tjäna som underlag
för beslut om framtida märkningssystem, har tystnaden och oviljan att lösa
frågan varit påfallande.
1 propositionen 1975/76:34 sägs endast att konsumentverket f. n. inte
finnér det möjligt att upprätthålla fler än ett femtiotal normer för VDNdeklarationer
och vidare att handelsministern avser att återkomma till regeringen
i denna fråga.
Från moderat håll har i motioner såväl 1974 som 1975 påpekats bristerna
i och de negativa konsekvenserna av att frågan om varudeklarationssystemets
framtida utformning förhalats och att riksdagen inte givits tillfälle
att ta ställning i frågan. Denna kritik synes än mer välmotiverad i dagens
läge.
Införandet av en marknadsföringslag, vilket föreslås i propositionen
1975/76:34, är ett steg i rätt riktning då det gäller att förbättra konsumentinformationen.
Men ytterligare åtgärder är nödvändiga, och här kommer
frågan om varudeklarationerna in. Det är därför av yttersta vikt att arbetet
Mot. 1975/76:54
13
med att utarbeta principer och riktlinjer för svensk varudeklaration påskyndas,
så att riksmötet 1975/76 ges tillfälle att ta ställning i frågan.
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen
1. beslutar att 3 och 10 §§ i förslaget till marknadsföringslag får
följande lydelse:
3 § Underlåter näringsidkare vid marknadsföring att lämna sådan information
om varas, tjänsts eller annan nyttighets beskaffenhet eller användning,
som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen
ålägga honom att lämna sådan information. Åläggande kan meddelas
även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares
vägnar.
Åläggande enligt begär det.
10 § Fråga om förbud eller åläggande enligt 2-4 § upptages efter ansökan.
Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst
fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter
eller löntagare eller av näringsidkare som beröres av handlingen
eller sammanslutning av näringsidkare.
2. beslutar att 7 § i förslaget till lag om ändringar i konsumentköplagen
(1973:877) får följande lydelse:
7 § Har säljaren rättat uppgiften.
Har varans rätta den.
Har säljaren underlåtit att lämna sådan information om varans beskaffenhet
eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:000)
har ålagts att lämna, skall varan anses behäftad med fel, om underlåtelsen
kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har
meddelats varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning
med varan, och säljaren insett eller uppenbarligen bort inse att den andre
underlåtit att fullgöra åläggandet.
3. avslår den i propositionen föreslagna sammanslagningen av
konsumentverket och konsumentombudsmannaämbetet,
4. ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande
allmänna reklamationsnämndens status och framtida ställning,
Mot. 1975/76:54
14
5. beslutar att principerna och riktlinjerna för utformningen av
svensk varudeklaration föreläggs innevarande riksmöte för beslut.
Stockholm den 12 november 1975
GEORG DANELL(m)
INGRID SUNDBERG (m) ALF WENNERFORS (m)
BO SIEGBAHN (m)
GOTAB 75 10311 S Slockholm 1975