9

Motion
1975/76: 359

av herr Nilsson i Agnäs

med anledning av propositionen 1975/76: 92 om utbyggnad av barnomsorgen

Regeringen föreslår i propositionen 1975/76:92 utbyggnad av barnomsorgen.
Förslaget innebär åtgärder som berör icke bara sexåringarna utan
i viss mån även yngre barn samt till någon del skolbarnen. Dess utformning
är sådan att invändningar måste resas på flera punkter.

Barnomsorg

Ordet barnomsorg är vackert. Tanken bakom denna proposition och många
andra förslag och insatser från statens sida är förvisso god. Ofta har jämförelse
gjorts mellan förhållanden i äldre tid och i nuet, varvid det vanligen
framhålles vilken förbättring som sker i barnens villkor. 1 många stycken
är jämförelsen riktig men väsentliga frågor är dock obelysta. Det är sant
att det förr stundom tunga arbetet för barnen inte förekommer nu, men
att sysslolöshet och steril miljö kan ha skador med sig för fler barn i dag
förtigs. Det är sant att skolan är allmän och har bättre lokaler och utrustning,
men det är inte säkert att dess produkt av fostran och kunskap förbättrats.
Det är riktigt att de flesta hem inte lider av armod i form av brist på kläder
och föda eller tekniska hjälpmedel, men att barnen i hemmen i allmänhet
skulle ha bättre trygghet och mer värme är inte utrett utan kan i stället
på goda grunder betvivlas. Många frågar sig i dag om inte inriktningen
på hela vår omsorg är fel.

Oroande symtom

Både en hastig blick på samhällsbilden i dag och de många vetenskapliga
undersökningar som redovisas gör klart för oss att barnen i dagens värld
är en utsatt grupp. De flesta möter alltför tidigt påfrestningar som äventyrar
personlighetsdaningen och äventyrar mognad i god mening. Utan att en
ingående analys här är möjlig för utrymmets skull kan det betonas att
redan de späda och små barnen mer än förr utsätts för oro, buller, miljögifter,
trafikfaror, splittring i hemmen och problem som hänger samman med daghem
och tillsyn av ständigt nya främmande människor. Ett större antal
barn än någonsin påverkas menligt av massmedia och olämplig boendemiljö.

Hur vet vi detta? Helt kort kan man svara genom att visa på olyckliga
unga människor med problem på olika områden - alkoholism, narkomani,
nervositet, missbruk av läkemedel och sjukdomstillstånd. Därtill kommer

Mot. 1975/76:359

10

den stigande brottsligheten, där inte minst våldsbrotten ökar. Det är inga
tvivel om att tillvaron i vårt moderna samhälle med dess prisade välfärd
visat sig vara mer påfrestande än livet i gårdagens Sverige. Därtill bör
man ihågkomma att vi med vår barnomsorg inte visat oss kunna fostra
de unga till stigande idealitet och humanitet, respekt för livets helgd och
omtanke om den fattiga världen. Tvärtom har just barn och unga ett krav
på lyxkonsumtion av kläder och resor, nöjen och dyrbara ”prylar” som
gårdagens ungdom skulle ha upplevt som orimlig och skrämmande.

Det nya lagförslagets brister

1 de inledande bestämmelserna anges syftet med lagen vara att främja
en allsidig personlighetsutveckling. Detta skall ske ”i nära samarbete med
hemmet”. Ungefär samma tanke utvecklar socialstyrelsens broschyr "den
nya förskolan”.

Vad menas då med nära samarbete med hemmen?

Här måste ett tillägg göras i bestämmelserna med innehåll att barnens
vistelse i förskola och fritidshem skall utformas efter föräldrarnas önskemål.
Det är i första hand icke statens, icke kommunens, icke det allmännas
intressen det gäller utan hemmens, de enskilda människornas. Vi har
icke något människokollektiv som har rätt att bestämma över våra barn.

Staten har inga barn. LO har inga barn. Inte ens kyrkor eller kristna
föreningar har här barn i den meningen att man kan i klump sammanfösa
dem till viss vård eller undervisning. Liksom skolan är daghemmet och
förskolan de enskilda föräldrarnas sak.

Därför är även termen anvisa olyckligt vald. Meningen är att kommun
skall ha skyldighet att ordna med daghem och förskolor och meddela att
platser finns. Men ordet anvisa innebär att föräldrarna får besked om att
deras barn har plats, inte bara i passiv eller informativ mening meddelat,
utan med tydlig hänvisning. Detta understryks ytterligare av lagtextens klara
uppgift att ”kommun skall verka för att" barn utnyttjar platsen!

Hur kan en kommun verka? Kommunen är ju icke en fader, en person.
Kommunen skall alltså utse person som påverkar föräldrarna att placera
sina barn på platsen som byggts, i vissa fall kanske i onödan.

Föräldrarättens integritet

1 djupaste mening förstått är denna bestämmelse ett omyndigförklarande
av föräldrarna. Det har talats om frivilligheten, om jämställdhet. Men om
en förälder icke vill lämna sitt barn till daghem eller förskola, skall han
eller hon alltså påverkas att göra det. Han måste finna sig i att samhället
telefonerar, skriver, gör besök. Han kommer stundom att stämplas som
asocial för att han icke självmant anmält sitt barn för intagning.

De föräldrar som på grund av sitt arbete eller av andra omständigheter

Mot. 1975/76:359

11

tvingas lämna ifrån sig barnen behöver icke någon samhällets uppmaning
eller kommunens ”verkan”. För dem är platsen behövlig och därför önskvärd.
Att några föräldrar som icke sänder barnen från sitt hem skulle behöva
information om ”verksamheten och syftet med denna”, som lydelsen är
i 7 §, är en nedvärdering av deras omdöme och fattningsförmåga.

Jämställdhet

Den nu föreslagna konstruktionen av barnomsorgen är också ett ytterligare
steg från jämlikhet oc-h jämställdhet för småbarnsföräldrarna i vårt land.

De samlade resurserna används till just den form av barntillsyn som
daghem och fritidshem utgör och som skall betalas av alla. De som föredrager
att själva ansvara för barnens vård och fostran får ingen kompensation.
Under alla förhållanden kommer dessutom den egentliga glesbygdens föräldrar
som måste räkna med långa transporter av barnen till daghemmen
att drabbas. Det är förvisso många av dem som utöver principiella synpunkter
på saken också skräms av de resor som tröttar och innebär risker.

En rättvis fördelning av skyldigheter och rättigheter i landet måste innebära
att den som inte vill ha sitt barn utanför hemmet i de känsliga
tidigaste åren genom stöd eller skattereduktion erhåller vad som daghemsplats
kostar för barnet.

Behoven

Kommunerna åläggs i lagen planmässig utbyggnad av hela denna omsorg.
Det sjunkande födelsetalet och en reaktion mot samhällets förmyndarmentalitet
som är att vänta gör dock denna utbyggnad diskutabel. Klart är att
i vissa områden många platser behövs. Lika klart är att det är en önskvärd
utveckling att fler och fler barn får vård i sina egna hem upp till skolåldern
eller i familjedaghem. Även från hälsosynpunkt är daghemmen med de
många barnen sämre än hemmet eller platsen i ett annat hem där modern
är hemma och kan ta hand om fler barn än sina egna. Förkylningar och
virussjukdomar är klart fler bland daghems- och förskolebarnen.

Vad som i dag behövs är en politik som underlättar för en av föräldrarna
att vara hemma hos sina barn.

Ingenting kan ersätta hemmet och föräldrakontakten. Verklig omsorg om
barnen måste överensstämma med mänsklighetens hela erfarenhet som
otvetydigt visar att det idealiska förhållandet är motsatt det som sedan
länge varit vår socialpolitiks målsättning.

Omprövning

”Samhällets barnomsorg innefattar förskoleverksamhet och fritidshemsverksamhet”
heter det i lagens inledning. Denna precisering av begreppet

Mot. 1975/76:359

12

barnomsorg är både för snäv och för vid. Till barnomsorgen i egentlig mening
hör i ett demokratiskt samhälle all samhällspolitik: allt byggs för både barn
och vuxna, och ett gott samhälle förbereder barnens bästa långt före deras
födelse. Som lagen nu utformas innebär den i praktiken att endast samhället
som kollektiv får och kan ordna daghem, förskolor och fritidshem medan
enskilda och intressegrupper berövas möjligheten därtill. Mot verkligheten
skulle alltså svara en utformning av ingressen ungefär med orden: ”Samhällets
barnomsorg omfattar all förskoleverksamhet etc.”

Paragraferna om anvisning av plats och kommunens verkan för att få
barnen till platsen gör lagen oacceptabel. Dessutom torde den medföra att
alltför stora resurser tas i anspråk för byggnader och personal. Frågan om
samhällets barnomsorg bör därför omprövas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition 1975/76:92.

Stockholm den 16 januari 1976

TORE NILSSON (m)
i Agnäs