5
Motion
1975/76:301
av herr Enlund m. fl.
med anledning av propositionen 1975/76:50 om ändring i ärvdabalken,
m. m.
I regeringens proposition 1975/76:50 föreslås en uppmjukning av den obligatoriska
skyldigheten att förrätta bouppteckning efter avliden person. Enligt
förslaget får bouppteckning ersättas med en enkel s. k. dödsboanmälan
hos tingsrätten om den dödes tillgångar inte förslår till annat än begravningskostnader
och andra utgifter med anledning av dödsfallet och om fast
egendom eller tomträtt inte ingår i tillgångarna. Dödsboanmälan skall göras
av socialnämnden.
Förslaget innebär att den dödsbodelägare som har den dödes egendom
i sin vård i regel blir initiativtagare till dödsboanmälan genom att framställa
önskemål därom till socialnämnden. Tjänstemannen eller annan av socialnämnden
utsedd person bedömer därefter huruvida bouppteckning kan
underlåtas och ersättas med dödsboanmälan. Denna bedömning kommer
i flertalet fall att göras på grundval av muntliga uppgifter från den delägare
som tagit initiativ till dödsboanmälan. Finner förrättningsmannen att dödsboanmälan
kna göras, skall han utfärda ett intyg om att den dödes tillgångar
inte förslår till annat än till begravningskostnader och andra utgifter i samband
med dödsfallet.
Den departementspromemoria som ligger till grund för lagförslaget kritiseras
på väsentliga punkter av några remissinstanser. Hovrätten för Västra
Sverige anser att de bouppteckningar som avses med förslaget inte kan
anses särskilt betungande för den enskilde från arbets- och kostnadssynpunkt.
Fördelarna för den enskilde skulle enligt hovrättens mening resultera
i så stora nackdelar för det allmänna i form av ökad belastning på socialnämnderna
att någon rationalisering inte skulle uppnås. Hovrätten avstyrker
därför förslaget. Halmstads tingsrätt påpekar att delägare i ett dödsbo
ofta visar intresse för en delning av tillgångarna även när behållningen är
obetydlig. Tingsrätten anser att ett eftergivande av bouppteckningskravet
sannolikt skulle föra med sig att redovisningsskyldigheten inte sällan helt
åsidosattes. Riksskatteverket har avstyrkt förslaget om dödsboanmälan och
anser det bl. a. olämpligt att dödsboets tillgångar inte uppges under edlig
förpliktelse. Verket anser vidare att ett visst mått av ansträngningar för
efterforskningar och arvingar och testamentstagare bör krävas även om tillgångarnas
värde efter ekonomiska bedömningar är ringa.
Försäkringsinspektionen anser det synnerligen tveksamt om man bör ersätta
bouppteckningen med ett förfarande, där viktiga faktorer ej blir klart
utredda och redovisade.
Mot. 1975/76:301
6
Svenska försäkringsbolagens riksförbund konstaterar att särskilt livförsäkringsbolagen
har stor erfarenhet av dödsboutredningar, beroende på att
försäkringsbeloppen i regel skall utbetalas till efterlevande make, barn eller
andra arvingar. Om bouppteckning ersätts med dödsboanmälan, där förteckningen
över dödsbodelägare inte är tillförlitlig,uppstår besvärande ovisshet
för både försäkringsbolagen och andra.
Socialstyrelsen har avstyrkt förslaget att socialnämnden skall åläggas att
i förekommande fall göra dödsboanmälan. Registrering av dödsfall och
indrivning av arvsskatt är traditionellt typiska statliga angelägenheter. Enligt
socialstyrelsens mening har den lokala skattemyndigheten den bästa inblicken
i den avlidnes ekonomi. Styrelsen anser därför att skyldigheten att
göra dödsboanmälan bör läggas på den lokala skattemyndigheten.
Även lagrådet har anfört starkt kritiska synpunkter på förslaget om dödsboanmälan.
Den föreslagna ordningen leder enligt lagrådets mening till stötande
konsekvenser särskilt i det fallet, som någon gång kan tänkas föreligga,
att den döde saknar egentliga tillgångar, beroende på att han under livstiden
givit bort huvuddelen av sin egendom till någon av arvingarna. Det kan
då vara så, att det just är gåvotagaren eller någon honom närstående som
har att besluta huruvida bouppteckning skall äga rum eller inte. På några
punkter har departementschefen i propositionen gjort ändringar i förhållande
till förslaget i departementspromemorian och det förslag som remitterades
till lagrådet. Dessa förändringar är dock inte av sådan art att de undanröjer
underlaget för kritiken i de remissutlåtanden vi redovisat i det föregående.
Även om flertalet övriga remissinstanser tillstyrkt förslaget om dödsboanmälan
i dess huvudprinciper finner vi dock att den kritik som redovisats
i det föregående har sådan tyngd att den bör beaktas vid riksdagens behandling
av propositionen
Hur små tillgångarna i ett dödsbo än må vara bör varje delägare ha rätt
till säker information om dödsboets tillgångar. Enligt nu gällande ordning
garanteras denna rätt dels genom att varje delägare kallas till bouppteckning,
dels genom möjligheten att i efterhand ta del av bouppteckningens innehåll.
För vår del finner vi det inte tillfredsställande att en person - socialnämndens
företrädare - som i många fall helt saknar kännedom om den
dödes ekonomiska förhållanden ensam skall underteckna ifrågavarande intyg
och garantera dess riktighet. Det skulle i flertalet fall innebära att den som
bäst känner till dödsboet och som därtill kan vara huvudintressent befrias
från skyldigheten att skriftligen och under edlig förpliktelse intyga att boets
samtliga tillgångar har redovisats.
Skall socialnämndens företrädare ha någon möjlighet att säkert bedöma
om rätt till dödsboanmälan föreligger, är det enligt vår mening nödvändigt
att den som har den avlidnes egendom i sin vård under samma former
som vid bouppteckning skriftligen under sanningsförsäkran garanterar riktigheten
i lämnade uppgifter.
Vi finner det också nödvändigt att till dödsboanmälan fogas bevis om
Mot. 1975/76:301
7
att delägarna underrättats om dödsfallet. I lagförslaget föreskrivs att i anmälan
skall angivas namn och bostadsadresser beträffande dödsbodelägare,
om uppgifter därom kan inhämtas utan avsevärd tidsutdräkt. Men någon
kontroll att delägarförteckningen är fullständig och att samtliga delägare
underrättats om dödsfallet kommer inte att krävas. Dödsbodelägares rätt
att i efterhand begära bouppteckning, även om dödsboanmälan gjorts, blir
tämligen illusorisk, om det inte finns garantier för att delägaren underrättats
om dödsfallet. Därtill kommer att dödsboets tillgångar i flertalet fall torde
skingras så snart önskemålet om dödsboanmälan infriats av socialnämnden.
Om någon delägare i ett senare skede begär bouppteckning, föreligger knappast
några möjligheter att med säkerhet rekonstruera den ekonomiska situationen
vid dödsfallet.
Skall verksamheten med dödsboanmälningar skötas på ett sådant sätt,
att delägarnas intressen och statens rätt till arvs- och gåvoskatt blir tillfredsställande
bevakade, kommer enligt vår övertygelse betydande arbetsinsatser
att krävas från socialnämndernas sida. Vi kan inte dela departementschefens
uppfattning att kostnaderna härför skall drabba kommunerna.
Om förslaget genomföres bör kommunerna genom statsbidrag få ersättning
för kostnaderna.
Med hänvisning till det anförda föreslår vi
A. att riksdagen beslutar
1. att avslå förslaget i prop. 1975/76:50 att bouppteckning i vissa
fall skall ersättas med dödsboanmälan,
2. att hos regeringen hemställa om åtgärder i syfte att inom den
obligatoriska bouppteckningspliktens ram åstadkomma ett enklare
förfarande i de fall då dödsboets tillgångar är obetydliga;
B. under förutsättning att yrkandet under punkt A 1 inte vinner
riksdagens bifall och förslaget om dödsboanmälan genomföres,
att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen om
1. att det till dödsboanmälan fogade intyget angående dödsboets
tillgångar förutom av socialnämndens företrädare också under
edlig förpliktelse undertecknas av den som har den avlidnes
egendom i sin vård,
2. att till dödsboanmälan fogas bevis om att samtliga delägare
i dödsboet underrättats om dödsfallet,
3. att de kostnader som åsamkas kommunerna genom verksamheten
med dödsboanmälan ersätts av staten.
Stockholm den 14 januari 1976
ERIC ENLUND (fp)
SVEN G. ANDERSSON (fp) ANDERS JONSSON (fp)
i Örebro i Mora