Mot. 1975/76:2560
Motion
1975/76:2560
av herr Bohman m. fl.
med anledning av propositionen 1975/76:178 om ändrade avdragsregler
för egenavgifter, m. m.
Motionens huvudsakliga innehåll
Förslaget i propositionen 1975/76:178 om ändrade avdragsregler för egenavgifter
ni. m. står i princip i överensstämmelse med vad moderata samlingspartiet
begärt i detta hänseende sedan riksdagen i enlighet med den
s. k. Haga Il-uppgörelsen mellan socialdemokraterna, centern och folkpartiet
beslöt ta bort taket på 7,5 basbelopp vid utdebitering av socialförsäkringsavgifter.
Förslaget är ägnat att minska de orimligheter som blev följden
härav och av att avgifter tas ut på belopp som erlagts i avgift.
Regeringsförslaget är på flera punkter oklart och ytterligare ett exempel
på ett otillräckligt genomtänkt lagförslag. Trots de i propositionen föreslagna
ändringarna kommer en egenföretagare med en inkomst motsvarande en
genomsnittlig industriarbetarlön redan i år att drabbas av en marginalskatt
på ca 75 procent. Enligt vår uppfattning är detta en oacceptabelt hög marginalskatt
som negativt påverkar lusten till arbete och företagande.
Moderata samlingspartiet har tidigare i år begärt att taket på socialförsäkringsavgifterna
skall återinföras. Detta krav har tyvärr under våren avvisats
av riksdagen. I denna motion begär vi att de verkliga egenavgiftema
- inte schablonmässigt beräknade sådana - skall ligga till grund vid fastställande
av definitiva avgifter. Vi begär kompletterande regler för de fall,
där båda makarna har sin utkomst av rörelsen. Vi begär vidare att avdragsschablonen
skall fastställas för ett år i taget och vid behov ändras
med hänsyn till höjt basbelopp eller ändrade arbetsgivaravgifter. Förslag
läggs om vissa begränsningar i möjligheten att ta ut straffavgifter på oguldna
arbetsgivaravgifter. Slutligen föreslås att riksdagen i princip skall uttala att
den s. k. 80-85-procentsregeln också skall gälla egenavgifter.
Bakgrund
Arbetsgivaravgifterna har drastiskt höjts under 1970-talet. Den allmänna
arbetsgivaravgiften infördes i slutet på 1960-talet i samband med övergången
från omsättningsskatt till mervärdeskatt och sattes då till 1 procent. 1970
fattade riksdagen på regeringens förslag beslut om höjning av arbetsgivaravgiften
till 2 procent fr. o. m. 1971. 1972 beslöts om ytterligare höjningar
av arbetsgivaravgiften fr. o. m. 1973. Den allmänna arbetsgivaravgiften för
1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2560
Mot. 1975/76:2560
2
dubblades från 2 till 4 procent i samband med den första av de s. k. provisoriska
skatteomläggningarna.
Samtliga s. k. provisoriska skatteomläggningar under 1970-talet har finansierats
genom höjda arbetsgivaravgifter - den första genom höjning av
den allmänna arbetsgivaravgiften och de övriga genom höjda socialförsäkringsavgifter.
Det är också genom höjda arbetsgivaravgifter som en betydande
del av de senaste årens statliga utgiftsexpansion betalts. Från 1974
infördes en socialförsäkringsavgift för folkpensionering om 3,3 procent, och
samma år höjdes socialförsäkringsavgiften för sjukförsäkring med 0,6 procentenheter
till 3,8 procent, fr. o. m. 1975 höjdes socialförsäkringsavgiften
för folkpensionering till 4,2 procent och socialförsäkringsavgiften för sjukförsäkring
till 7 procent, och 1976 uppgår dessa avgifter till 6,2 resp. 8 procent.
1977 stiger socialförsäkringsavgiften för folkpensionering med ytterligare
0,6 procentenheter till 6,8 procent. Vidare stiger ATP-avgiften till 11,75
procent. Den var 10,5 procent från 1972 till 1974, 10,75 procent 1975 och
är 11 procent 1976. Sedan 1973 har dessa avgifter stigit med sammanlagt
ca 11 procentenheter.
Arbetsgivaravgifterna beräknas inte på samma underlag för egenföretagare
som för anställda. För de senare beräknas avgifterna på lönen men för de
förra på rörelseresultatet inkl. arbetsgivaravgifter. Avgifter har sålunda erlagts
på avgifter. Avdrag för erlagda avgifter har fått göras med ett års
eftersläpning och därvid inte mot rörelseinkomsten utan under allmänna
avdrag. För anställda däremot har arbetsgivaren kunnat göra avdraget för
samma verksamhetsår som avgifterna erlagts, och avgifterna har skattemässigt
varit att jämställa med övriga arbetskraftskostnader. Detta har lett
till att egenföretagare betalt högre avgifter för sig själva än för sina anställda
på inkomster som ger samma netto efter skatt. 1 och med att avgifterna
stigit år från år har olikheten i behandlingen av egenföretagare jämfört med
anställda blivit ett allt större problem och en allt mer uppenbar orättvisa.
Det avdrag på först 10 000 kr. och fr. o. m. 1976 på 18 000 kr. som egenföretagarna
medgivits vid beräkning av den allmänna arbetsgivaravgiften
har visserligen något mildrat snedheten i skattebelastningen i detta hänseende.
Men detta har endast varit marginellt, eftersom den allmänna arbetsgivaravgiften
svarar för mindre än 1/7 av de totala arbetsgivaravgifterna.
Vid de s. k. Haga 11-överläggningarna våren 1975 kom regeringen och
mittpartierna överens om finansieringen av 1976 års skatteomläggning. Skatteutredningen
hade föreslagit en höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften.
Genom Haga Il-överenskommelsen beslöts i stället dels vissa ytterligare
höjningar av socialförsäkringsavgifterna, dels att det s. k. taket på
socialförsäkringsavgifterna - dvs. att avgifter endast uttagits på den del av
inkomsten som understeg 7,5 gånger basbeloppet - skulle tas bort. Fr. o. m.
1976 skulle socialförsäkringsavgifterna med undantag för ATP-avgiften tas
ut på hela inkomsten. Denna omläggning beräknades tillföra statskassan
en dryg miljard kronor i inkomster.
Mot. 1975/76:2560
3
Moderata samlingspartiet sade nej till denna omläggning. Den var, menade
vi, från principiell synpunkt felaktig: ”Borttagandet av taket för uttag av
socialförsäkringsavgifter leder till att dessa förlorar sin speciella karaktär.
Avgifter kommer att utgå även på inkomster, där de inte är förenade med
några sociala förmåner.” Omläggningen skulle också, påpekade vi, medföra
kraftiga marginalskattehöjningar på extrainkomster. ”Egenföretagare och fria
yrkesutövare kommer generellt att drabbas av denna högre marginalskatt.”
Extrainkomster skulle ofta drabbas av marginalskatter på över 90 procent.
Moderata samlingspartiets synpunkter beaktades inte när dessa frågor diskuterades
vid Haga Il-överläggningarna och därefter avgjordes i riksdagen
under våren 1975. Senare erkände emellertid regeringen att Haga II-överenskommelsen
lett till orimliga konsekvenser. Genom proposition 1975/76:46
om enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter och riksdagens
bifall till denna överfördes skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgifter på
extrainkomster från inkomsttagaren till uppdragsgivaren/arbetsgivaren. De
värsta orimligheterna från Haga Il-överenskommelsen eliminerades därigenom
i fråga om löntagares extrainkomster. För egenföretagare gjordes
däremot inga ändringar.
I en kommittémotion (motion 1975/76:81) från moderata samlingspartiet
med anledning av proposition 1975/76:46 föreslog vi ändrade regler för egenföretagarnas
avgifter, nämligen dels att avdrag för egenavgift skulle medges
för det inkomstår då avgifterna uppkommit, dels att avgifterna skulle få
dras av mot rörelseinkomsterna och inte som allmänna avdrag. Ett likartat
förslag väcktes av några center- och folkpartister (motion 1975/76:80). Motionerna
ledde till att riksdagen i skrivelse till regeringen hemställde att
frågan skulle överlämnas till företagsskatteberedningen.
Moderata samlingspartiet tog i sin motion 1975/76:1979 med anledning
av årets budgetproposition på nytt upp frågan om egenföretagarnas avgifter.
I samband härmed redovisade vi också beräkningar, som visade effekterna
av den gällande ordningen.
1 uppställningen nedan har det i och för sig orealistiska antagandet gjorts
att egenföretagaren föregående år haft lika stora arbetsgivaravgifter som det
år uppställningen avser. Om avgiften skulle ha varit mindre, hade den i
uppställningen illustrerade effekten blivit större.
1* Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2560
Mot. 1975/76:2560
4
Anställd Egenföretagare
Inkomst |
59 |
010 |
80 |
000 |
Allmän arbetsgivaravgift |
2 |
360 |
2 |
480 |
Socialförsäkringsavgift för folkpensioner |
||||
ing |
3 |
659 |
4 |
960 |
Socialförsäkringsavgift för sjukförsäkring |
4 |
721 |
6 |
400 |
ATP |
5 |
391 |
7 |
150 |
Övriga arbetsgivaravgifter |
1 |
033 |
||
Summa arbetsgivaravgifter |
17 |
164 |
20 |
990 |
Beskattningsbar inkomst |
54 |
510 |
54 |
510 |
Statlig inkomstskatt |
10 |
064 |
10 |
064 |
Kommunal inkomstskatt |
14 |
173 |
14 |
173 |
Summa direkta skatter |
24 |
237 |
24 |
237 |
Summa skatter och avgifter |
42 |
121 |
45 |
227 |
Inkomst efter skatt |
34 |
773 |
34 |
773 |
Både den anställde och egenföretagaren har i detta exempel exakt lika
stor inkomst efter skatt. Inte desto mindre betalar egenföretagaren 3 800
kr. mer i arbetsgivaravgifter än den anställdes arbetsgivare måste inleverera.
Om priserna från ett år till ett annat skulle öka med 10 procent och
i exemplet ovan såväl den anställde som företagaren skulle öka sina inkomster
exakt så mycket, som fordras för att inkomsten efter skatt skulle
öka med 10 procent, då får vi den situation som illustreras i nedanstående
uppställning.
Anställd Egenföretagare
Inkomst |
68 |
668 |
118 |
787 |
Allmän arbetsgivaravgift |
3 |
433 |
4 |
031 |
Socialförsäkringsavgift för folkpensioner |
||||
ing |
4 |
257 |
7 |
365 |
Socialförsäkringsavgift för sjukförsäkring |
; 5 |
494 |
9 |
503 |
ATp |
6 |
343 |
7 |
865 |
Övriga arbetsgivaravgifter |
1 |
013 |
||
Summa arbetsgivaravgifter |
20 |
540 |
28 |
764 |
Beskattningsbar inkomst |
64 |
169 |
93 |
297 |
Statlig inkomstskatt |
13 |
734 |
27 |
516 |
Kommunalskatt |
16 |
684 |
24 |
257 |
Summa direkta skatter |
30 |
418 |
51 |
773 |
Summa skatter och avgifter |
42 |
121 |
80 |
537 |
Inkomst efter skatt |
38 |
250 |
38 |
250 |
Mot. 1975/76:2560
5
I detta fall betalar egenföretagaren hela 8 200 kr. mer i arbetsgivaravgifter.
Men inte nog med det, han betalar dessutom 21 355 kr. mer i stats- och
kommunalskatt än den anställde. Trots att hans redovisade inkomst före
skatt är nästan dubbelt så stor som den anställdes, är inkomsten efter skatt
lika stor. Egenavgifternas skattemässiga behandling leder alltså till en hård
överbeskattning av egenföretagarna, som blir särskilt kännbar i tider med
stigande löner och priser. Liknande effekter uppkommer, om exempelvis
den allmänna arbetsgivaravgiften ökar. För egenföretagaren skulle i den
situationen också den direkta skatten komma att öka, om han vill bibehålla
samma inkomst efter skatt som den anställde.
Av tabellen nedan framgår vilka marginalskatter det blir fråga om för
en egenföretagare.
Tabell Marginalbeskattning av egenföretagare. Procent
Beskattningsbar inkomst |
Marginalskatt |
Kommu nalskatt |
ATP |
Diverse arbetsgivar avgifter |
Total marginal skatt |
60 000- 65 000 |
38,0 |
27,0 |
11,0 |
18,2 |
94,2 |
65 000- 70 000 |
43,0 |
27,0 |
11,0 |
18,2 |
99,2 |
70 000- 75 000 |
48,0 |
27,0 |
18,2 |
93,2 |
|
75 000- 80 000 |
48,0 |
27,0 |
18,2 |
93,2 |
|
80 000- 85 000 |
49,0 |
27,0 |
18,2 |
94,2 |
|
85 000- 90 000 |
49,0 |
27,0 |
18,2 |
94,2 |
|
90 000- 95 000 |
49,0 |
27,0 |
18,2 |
94,2 |
|
95 000-100 000 |
49,0 |
27,0 |
18,2 |
94,2 |
|
100 000-150 000 |
53,0 |
27,0 |
18,2 |
98,2 |
|
150 000 |
57,0 |
27,0 |
18,2 |
102,2 |
Detta är uppenbarligen en orimlig skattesituation. Mot den bakgrunden
upprepade vi i motionen 1975/76:1979 kravet på ändrade regler för den
skattemässiga behandlingen av egenavgifterna i enlighet med vad vid tidigare
anfört i motionen 1975/76:81: Vi begärde vidare att taket på socialförsäkringsavgifterna
skulle återinföras.
Vårt krav på återinförande av taket på socialförsäkringsavgifterna har tidigare
i år avvisats av riksdagen. I socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76:22 hänvisas till Haga Il-överenskommelsen som motiv för avslaget:
Även detta yrkande har tidigare behandlats av riksdagen och avvisats
med hänvisning till den trepartiuppgörelse mellan socialdemokraterna, centern
och folkpartiet som ligger till grund för 1976 års skatteomläggning
och till att ett återinförande kan beräknas medföra en minskning av förväntade
intäkter för statsverket om ca en miljard kronor.
Enligt vår uppfattning är Haga Il-överenskommelsen ett dåligt argument
för att motsätta sig ändringar av de orimligheter som därigenom åstadkoms.
Det argumentet skulle med samma tyngd kunna anföras som argument
Mot. 1975/76:2560
6
för avslag på propositionen 1975/76:178. Det angivna inkomstbortfallet vid
ett återinförande av taket är dessutom kraftigt överdrivet.
1 enlighet med riksdagens skrivelse 1975/76:67 har frågan om den skattemässiga
behandlingen av egenavgifterna överlämnats till företagsskatteberedningen.
1 propositionen konstateras dock att "med hänsyn till sina
övriga arbetsuppgifter har beredningen emellertid saknat möjlighet att lägga
fram ett förslag i sådan tid att det kunnat - efter sedvanlig remissbehandling
- läggas till grund för en proposition i ämnet till 1975/76 års riksmöte”.
En ytterligare, icke oväsentlig orsak till att detta icke medhunnits torde
vara att - trots att ovannämnda riksdagsskrivelse är daterad den 4 december
1975 - regeringen först i februari 1976 beslöt att överlämna frågan till företagsskatteberedningen.
Regeringens förslag
I propositionen 1975/76:178 har regeringen lagt förslag om ändrade regler
för den skattemässiga behandlingen av egenföretagarnas egenavgifter. Förslaget
står i princip i överensstämmelse med vad vi förordat i motionerna
1975/76:81 och 1975/76:1979, dvs. att egenavgifterna skall vara avdragsgilla
mot inkomsten av rörelse - eller jordbruksfastighet - samt att avdraget
skall få göras i den deklaration som avser det år då avgifterna erlagts. Regeringsförslaget
innebär sålunda en förbättring för egen företagarna i enlighet
med de riktlinjer som vi angivit. Men även om de egentliga marginalskatterna
kommer att understiga 100 procent blir, som framgår av tabellen på
s. 7, marginalbeskattningen fortfarande mycket hård. 1 tabellens första kolumn
återfinns den taxerade rörelseinkomsten. I kolumnen därefter redovisas
inkomsten efter avdrag för egenavgifter enligt de av regeringen föreslagna
schablonreglerna; beloppen i denna kolumn motsvarar i stort sett
den inkomst av tjänst, som ger samma standard som vidstående rörelseinkomst
i den första kolumnen. Den tredje kolumnen visar den aktuella
marginalskatten i resp. inkomstläge och den sista kolumnen den marginalskatt
som en löntagare i motsvarande inkomstläge har. Som framgår
av tabellen har egenföretagaren med en inkomst svarande mot en normal
industriarbetarlön en marginalskatt på över 70 procent. Det kan mot tabellen
anföras, att de angivna marginalskatterna för en anställd i verkligheten är
för låga, eftersom den anställdes arbetsgivare betalar arbetsgivaravgift för
honom och att, om man tar hänsyn härtill, han i själva verket har lika
hög marginalskatt som en egenföretagare. Det är riktigt. Systemet med arbetsgivaravgifter
döljer den verkliga beskattningen. Det föreligger emellertid
en reell skillnad mellan egenföretagaren och den anställde i det att den
förre direkt och personligen känner av den högre, verkliga marginalbeskattningen.
Den anställde känner endast indirekt av den verkliga beskattningen
genom dess inverkan på prisbildningen och läget på arbetsmarknaden. Vi
återkommer nedan härtill.
Mot. 1975/76:2560
7
Rörelseinkomst |
Verklig inkomst |
Marginalskatt % |
Marginalskatt för |
60 000 |
49 000 |
71 |
59 |
70 000 |
52 000 |
74 |
64 |
80 000 |
65 000 |
74 |
64 |
90 000 |
73 000 |
75 |
69 |
100 000 |
81 00 |
79 |
74 |
150 000 |
124 000 |
83 |
79 |
200 000 |
166 000 |
86 |
83 |
Det förslag som moderata samlingspartiet lade fram i ovan nämnda motioner
innebar att egenföretagaren skulle fä göra avdrag för de faktiska arbetsgivaravgifter
som han har att erlägga under ett verksamhetsår. Regeringsförslaget
innebär att i stället ett schablonavdrag skall tillämpas. Motivet
härför är att ett avdrag på grundval av uppskattade faktiska kostnader
skulle vara förenat med betydande beräkningstekniska svårigheter. Vi är
i princip beredda att acceptera att en schablon används.
Vi vill emellertid samtidigt understryka att tillämpandet av en schablon
förutsätter att denna kontinuerligt justeras med hänsyn till arbetsgivaravgifternas
och basbeloppets faktiska storlek. Därför bör schablonen fastställas
för ett år i taget.
Vissa oklarheter föreligger om vad regeringsförslaget innebär. I propositionen
synes man mena att det belopp som skall utgöra utgångspunkten
för beräkning av de definitiva arbetsgivaravgifterna skall vara bruttointäkten
i rörelsen minus avdragsgilla kostnader minus det föreslagna schablonavdraget.
Om sålunda en rörelseidkare under 1976 haft avdragsgilla kostnader
uppgående till 50 000 kr. och en bruttointäkt på 150 000 kr., skulle det belopp
varpå arbetsgivaravgifterna schablonmässigt skulle beräknas uppgå till
100 000 kr. Det medgivna schablonavdraget blir 10 procent om 10 000 kr.
plus 20 procent på resterande 90 000 kr., vilket ger 19 000 kr. Det belopp
på vilket de definitiva arbetsgivaravgifterna skulle beräknas blir 81 000 kr.
Om basbeloppet antas uppgå till 10000 kr. blir
den allmänna arbetsgivaravgiften 2 520 kr.
folkpensionsavgiften 5 022 ”
sjukförsäkringsavgiften 6 480 ”
ATP-avgiften 7 150 ”
Summa 21 172 kr.
Om emellertid de faktiska avgifterna överstiger 21 000 kr., är uppenbarligen
19 000 kr. ett för litet avdrag. Om icke desto mindre de definitiva
arbetsgivaravgifterna beräknas på beloppet 100 000-19 000=81 000 kr., kom
Mot. 1975/76:2560
8
mer egenföretagare!! att debiteras för höga sådana avgifter. Det faktum att
han vid kommande års deklaration enligt propositionen skall få göra ett
avdrag motsvarande skillnaden mellan de fastställda definitiva avgifterna
och schablonavdraget ändrar inte detta förhållande.
Om detta är en korrekt tolkning av propositionen - vi är inte ensamma
om att tro att så är fallet - är det enligt vår uppfattning en felaktig lösning.
Schablonavdraget bör inte förekomma i beräkningsunderlaget, då de definitiva
avgifterna fastställs. De definitiva arbetsgivaravgifterna bör fastställas
som en lagstadgad procentandel av rörelseresultatet exkl. arbetsgivaravgifterna.
Det torde inte vara några svårigheter att utarbeta tabeller för
att underlätta den slutliga beräkningen i detta hänseende. För egenföretagaren
i beräkningarna ovan skulle detta ge följande avgifter:
den allmänna arbetsgivaravgiften 2 446 kr.
folkpensionsavgiften 4 908 ”
sjukförsäkringsavgiften 6 333 ”
ATP-avgiften 7 150 ”
Summa 20 837 kr.
För en egenföretagare med en rörelseinkomst inkl. arbetsgivaravgifter på
50 000 kr. leder en beräkning av de definitiva avgifterna med utgångspunkt
från schablonavdraget till 261 kr. för höga avgifter. För den som inkl. avgifter
har en rörelseinkomst på 150 000 kr. blir avgifterna 371 kr. för höga. Detta
kan i och för sig synas vara små skillnader. Det finns emellertid enligt
vår uppfattning ingen anledning att egenföretagarna skall betala slumpmässigt
varierande för höga avgifter, endast därför att skattemyndigheterna inte
skall behöva räkna ut de verkliga avgifterna. Detta bör enligt vår uppfattning
komma till uttryck genom ett tillägg till anvisningarna till 41 b § i kommunalskattelagen.
En annan oklarhet i propositionen är hur reglerna om schablonavdrag skall
tillämpas på egenföretag, där båda makarna arbetar och där den s. k. tredjedelsregeln
- som vi betraktar som orättfärdig och vars tillkomst vi var
emot - äger tillämpning. Det framgår sålunda inte av propositionen, om
schablonavdraget skall tillämpas på den gemensamma rörelseinkomsten,
innan denna fördelats på markarna, eller först då inkomsten fördelats. Den
förra metoden leder till ett felaktigt resultat. Låt oss t. ex. se på ett par
makar som gemensamt driver en rörelse och har en inkomst från denna
på sammanlagt 150 000 kr. inkl. arbetsgivaravgifter. Härpå skulle ett schablonavdrag
göras på 26 500 kr. Det är emellertid ett alldeles för litet avdrag.
Hänsyn tas inte till att det är två personer som skall erlägga ATP-avgifter.
De verkliga avgifterna kommer att uppgå till närmare 32 000 kr. Företagarparet
i detta fall riskerar sålunda att dels för det aktuella verksamhetsåret
få för hög inkomstskatt, dels att - om arbetsgivaravgiftsinbetalningarna ba
Mot. 1975/76:2560
9
seras på schablonavdraget - drabbas av krav på att inbetala betydande
restavgifter.
Alternativt kan man tänka sig att rörelseinkomsten först fördelas mellan
makarna och att schablonregeln därefter tillämpas. I detta fall skall enligt
tredjedelsregeln den ena maken antas ha en inkomst på 50 000 kr. och
den andra på 100 000 kr. Schablonavdragen blir 9 000 resp. 19 000 kr. En
beräkning av de slutliga avgifterna ger 10 480 resp. 21 400 kr. Också i detta
fall underskattar schablonavdraget de verkliga avgifterna, om än mindre
än om den sammanlagda inkomsten läggs till grund för schablonavdraget
- avdraget blir som synes 1 500 kr. större med denna metod. En anledning
till att schablonavdraget i detta fall blir för litet är att hänsyn inte tagits
till det förhållandet att 18 000-kronorsavdraget vid beräkning av den allmänna
arbetsgivaravgiften delas upp mellan makarna i förhållande till deras
inkomster: i detta fall får den ena maken vid beräkning av den allmänna
arbetsgivaravgiften göra ett avdrag på 6 000 och den andra på 12 000 kr.
Här redovisade differenser skärper ytterligare kravet i det föregående på
att inte schablonavdraget utan de verkliga avgifterna skall läggas till grund
vid beräkningen av de definitiva egenavgiftema. Enligt vår uppfattning bör
vidare den senare av de två diskuterade metoderna fastställas för användande
av schablonavdraget, i fall då två makar gemensamt driver rörelse. Med
tanke på att anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen eventuellt kan
föranleda en annan tolkning, motiverar detta en precisering av anvisningarna
i 22 § kommunalskattelagen. Där bör fastslås dels att schablonavdrag skall
göras sedan inkomsten fördelats mellan makarna, dels att makarna skall
ha rätt att dra av 15 procent av inkomsten understigande 100 000 kr., alltså
också på de första 10 000 i inkomst. Makarna bör emellertid också ha rätt
att tillämpa huvudregeln, om så bedöms lämpligare.
På ytterligare en punkt är propositionen oklar. Det gäller beräkningen
av de arbetsgivaravgifter som skall inbetalas av egenföretagaren. Som redovisats
ovan ger i många fall schablonavdraget ett för litet avdrag i förhållande
till slutligt debiterade avgifter. Den som baserar sina inbetalningar
av arbetsgivaravgifter på schablonavdraget riskerar alltså att senare krävas
på resterande, icke inlevererade avgifter. Därvid skulle också en straffavgift
kunna tänkas komma i fråga. Enligt vår uppfattning vore detta en orimlighet.
Riksdagen bör fastslå att den som baserar sina preliminära arbetsgivaravgiftsinbetalningar
på det beräknade schablonavdraget inte skall kunna belastas
med straffavgifter ovanpå kravet att inleverera oguldna avgifter, bara
för att schablonen underskattat de verkliga avgifterna.
Övriga frågor
Systemet med att avgifter uttagits på avgifter har, under en tid då dessa
kraftigt skärpts, lett till i det föregående redovisade orättvisor för egenföretagare.
Dessa elimineras genom de i propositionen 1975/76:178 före
Mot. 1975/60:2560
10
slagna åtgärderna och med de av oss i det ovan begärda justeringarna i
regeringsförslaget. Kvar står emellertid, som vi också påvisat, att en egenföretagare
med en inkomst, motsvarande en genomsnittlig industri arbetarlön,
belastas med en marginalskatt på nära 75 procent, även sedan de föreslagna
åtgärderna genomförts. Det är enligt vår bestämda uppfattning fullständigt
orimligt att en hantverkare jordbrukare eller butiksinnehavare blott
skall få behålla ca 25 kr. av varje nyförtjänad hundralapp, under det att
75 kr. skall gå till skatt, detta inte minst med tanke på att i dessa inkomster
också kan ingå arbetsersättning för studerande barn, som tillfälligt hjälper
till i rörelser, liksom för medarbetande make, om dennas arbetsinsats understiger
600 timmar eller överstiger 1 /3 av nettointäkten av förvärvskällan.
Dessa förhållanden ökar angelägenheten av de krav, som moderata samlingspartiet
i andra sammanhang framför, bl. a. i fråga om marginalskattesänkningar,
om borttagandet av 1/3-regeln vid beskattning av familjeföretag
och sänkning av 600-timmarsgränsen för medarbetande make.
De mest uppmärksammade effekterna av Haga Il-överenskommelsen
hänger samman med borttagandet av taket på socialförsäkringsavgifterna
- i kombination med avdragsreglema. Det var detta som gav över 100procentiga
marginalskatter. Genom förslaget i propositionen reduceras nu
dessa marginalskatter till mellan 75 och 86 procent. Även detta är emellertid
marginalskatter som verkar avhållande på lusten till företagande, arbete och
initiativ. Kvar står också det enligt vår uppfattning principiellt felaktiga
förhållandet att socialförsäkringsavgifter uttas på inkomster, där de inte motiveras
av sociala förmåner. Avgifterna har härigenom förlorat sin karaktär
av socialförsäkringsavgifter. De skiljer sig endast i ett hänseende från den
allmänna arbetsgivaravgiften: de uttas påen egenföretagares inkomster också
i det inkomstintervall upp till 18 000 kr., där den allmänna arbetsgivaravgiften
inte utgår. Vi står mot denna bakgrund kvar vid vår uppfattning
att taket på socialförsäkringsavgifterna motsvarande 7,5 gånger basbeloppet
skall återinföras men avstår i denna motion från att som yrkande upprepa
kravet, eftersom detta redan tidigare i år avvisats av riksdagen.
I socialförsäkringsutskottets ovan refererade utlåtande 1975/76:22 gjordes
gällande att ett återinförande av taket på socialförsäkringsavgifterna skulle
"medföra en minskning av förväntade intäkter för statsverket om ca en
miljard kronor". Detta är en felaktig siffra. Den tar inte hänsyn till att,
om taket återinförs, arbetsgivarna samtidigt förlorar ett avdrag motsvarande
den del av socialförsäkringsavgifterna som ligger ovanför taket. I fråga om
den offentliga verksamheten minskar kostnaderna i motsvarande mån som
avgifterna blir mindre. Eftersom ca 25 procent av alla sysselsatta arbetar
inom den offentliga sektorn, bör ett återinförande av taket på socialförsäkringsavgifterna
innebära en kostnadsminskning på ca 300 milj. kr. För
näringslivets vidkommande ökar de skattepliktiga vinsterna med ca 900
milj. kr. Det torde vara realistiskt att räkna med att detta leder till ökade
skatteinkomster av storleksordningen 400 milj. kr. Om vi sålunda utgår
Mot. 1975/76:2560
11
från finansdepartementets beräknade bruttokostnad för ett återinförande av
taket på 1 200 milj. kr., skall härifrån dras åtminstone 700 milj. kr.,
och nettokostnaden stannar vid högst 500 milj. kr. med detta statiska beräkningssätt.
Vi tror emellertid att minskningen blir än mindre. Det är självklart
att drygt 80-procentiga marginalskatter påverkar arbetsviljan hos de
människor det här är fråga om. Enligt vår bedömning blir det fråga om
ett inkomstbortfall på högst några 100 milj. kr., om alls något.
1 propositionen 1975/76:178 uttalas att regeringen till höstriksdagen avser
att förelägga riksdagen förslag om ändring i tillämpningen av den s. k. 80-85procentsregeln,såatt
denna fortsättningsvis även tar hänsyn till egenavgifter.
En sådan ändring är enligt vår uppfattning angelägen och bör föranleda
ett principuttalande redan av vårriksdagen.
Hemställan
Mot bakgrund av det anförda hemställs
att riksdagen beslutar
1. att i enlighet med vad som i motionen anförts schablonavdraget
skall fastställas för ett år i taget,
2. att vid beräkning av definitiva egenavgifter de verkliga avgifterna
- ej schablonmässigt beräknade sådana - skall ligga
till grund och att därför anvisningarna till 41 b §, första stycket,
i kommunalskattelagen enligt regeringsförslaget kompletteras
genom att följande mening tilläggs:
"Egenavgiften beräknas som viss i lag bestämd andel av inkomsten
från ifrågavarande förvärvskälla exklusive egenavgiften.”
3. att anvisningarna till 22 §, punkt 2 a, i kommunalskattelagen
kompletteras så att efter tredje stycket enligt regeringsförslaget
ett nytt stycke införs med följande lydelse:
”1 fråga om makar, som gemensamt driver rörelse eller jordbruksfastighet,
skall, innan schablonavdraget beräknas, inkomsten
fördelas mellan makarna i enlighet med härför gällande
regler. Makarna får, även i fråga om den del av inkomsten
som understiger 10 000 kr., göra ett schablonavdrag på 15 procent.”
4. att i fall, då inbetalningar av preliminära socialförsäkrings- och
arbetsgivaravgifter gjorts, så att dessa beloppsmässigt motsvarar
det medgivna schablonavdraget, skall, om de preliminära inbetalningarna
inte täcker de definitiva avgifterna, någon straffavgift
inte utgå på den del av de oguldna avgifterna, som motsvarar
skillnaden mellan definitiva avgifter och avgifterna enligt
schablonavdraget,
Mot. 1975/76:2560
12
5. att uttala att den i propositionen aviserade utvidgningen av
80-85-procentsregeln till att omfatta även egenavgifterna skall
tillämpas fr. o. m. 1977 års taxering.
Stockholm den 24 maj 1976
GÖSTA BOHMAN (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
ERIC KRONMARK (m)
ALLAN HERNELIUS (m)
CARL-WILH. LOTHIGIUS (m)
TAGE MAGNUSSON (m)
i Borås
STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
BRITT MOGÅRD (m)
ASTRID KRISTENSSON (m)
G. IVAR VIRGIN (m)
PER PETERSSON (m)
i Gäddvik
Gotab 52041 Stockholm 1976