Mot. 1975/76

2551-2552

Motion
1975/76:2551

av herr Ahlmark m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:209 om ändring i regeringsformen

Sammanfattning

Regeringens förslag innebär att riksdagen med någon enda rösts majoritet
över en natt kan upphäva eller inskränka de flesta fri- och rättigheter, t. ex.
yttrandefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. De kriterier som anges för
inskränkningar i fri- och rättigheterna är snömosformuleringar som i krislägen
inte ger något verkligt skydd. Detta kan folkpartiet inte godta. Vi
fullföljer vårt krav att lagar som inskränker fri- och rättigheterna skall stiftas
på samma sätt som grundlag eller genom ett beslut som stöds av minst
fem sjättedelar av de röstande och tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter.

Friheten skall skyddas i författningen - den reformen skall inte ytterligare
förhalas genom en ny, onödig utredning.

Folkpartiet föreslår därför i denna partimotion,

att regeringsformen ändras så att grundlagsändringar endast kan beslutas
före och efter ordinarie val och att de två besluten inte får fattas senare
än sex månader före det ordinarie valet resp. inte tidigare än sex månader
efter det ordinarie valet,
att inskränkningar i de centrala fri- och rättigheterna skall beslutas i samma
ordning som ändring av grundlag eller genom beslut med 5/6 majoritet
och minst 3/4 av riksdagsledamöterna,
att grundlagens målsättningsparagraf skall innehålla också den enskilde
individens integritet och valfrihet, föräldrars och barns rätt samt näringsfrihet
och egendomsrätt,
att myndigheternas skyldighet att upprätthålla likheten inför lagen införs
i rättighetskapitlet,
att de föreslagna bestämmelserna mot retroaktiv lagstiftning skärps,
att det i grundlagen klargörs att ersättning vid expropriation skall vara
skälig och inte kunna vara enbart symbolisk, samt
att utlämning av svensk medborgare till annat land förbjuds.

1 världen av i dag är det bara några få hundra miljoner människor som
bor i samhällen som tillkämpat sig den frihet som för oss är självklar. Den
överväldigande majoriteten, mer än 3 miljarder människor, lever i stället
under olika typer av auktoritära regimer. Aldrig förr i världshistorien har
så många människor levt under förtryck som just nu.

1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2551-2552

Mot. 1975/76:2551

2

De senaste åren har rymt många bakslag för folkstyrelsen. Ett antal länder
i Latinamerika - som tidigare präglades av betydande frihet för politiska
partier, fackföreningar och tidningar - har i dag förvandlats till militäreller
partidiktaturer; Chile är bara en av vidrigheterna. I Afrika har flera
av de självständiga staterna tagits över av grupper som inte tillåter någon
opposition. I Asien är det bara några fä länder, främst Japan, där regeringarna
tvingas leva under kritik från politiska motståndare. Det senaste årets katastrof
i Indien är att landets premiärminister tror att hennes framtid också
är landets öde och att fängelserna måste fyllas med politiska fingar och
tidningsredaktionerna av censorer för att Indien skall överleva. Att många
länder i Indokina och Afrika gjort sig fria från främmande förtryck har
varit oerhört glädjande; det är tragiskt att flera sedan inte kunnat välja
sig mot egna förtryckare. Amnesty International skriver i sin årsrapport
hösten 1975 att 107 länder kränker de mänskliga rättigheterna genom att
människor spärras in för de åsikter som de hyser och utan att de ges snar
och opartisk rättegång.

På 1930-talet talade man om demokratins seger och kris. Med Tysklands
nederlag i första världskriget föll de gamla regimerna, och demokratin fick
sitt genombrott i ett stort antal länder. 15 år senare hade fascism, nazism
och kommunism tagit över många av de nationerna. Efter demokratins
seger följde demokratins kris.

Kanske står vi i dag i en liknande situation. Befrielsen av Europa från
nazismen ledde bara till att halva Europa fick demokrati - de starkaste
diktaturerna i historien, Sovjetunionen och kommuniststaterna, finns inte
långt från våra egna gränser. Avvecklingen av kolonialväldena betydde inte
alltid att den ekonomiska imperialismen från omvärlden fick sitt slut. Förenta
staternas historiska insats i motståndet mot kommunismen i Europa
har inte hindrat USA att liera sig med korrumperade juntor på många håll
i världen. En rad regimer som bygger på terror, t. ex. i Spanien och Sydafrika,
har inte utsatts för de påtryckningar från demokratierna som varit möjliga.
Energikrisen har betytt att ett antal oljeproducerande diktaturer fått ett dramatiskt
ökat inflytande på världspolitiken.

Förenta Nationernas bildande har inte lett till särskilt mycket av politisk
solidaritet med förtryckta människor. Inför förra höstens generalförsamling
diskuterade man det otroliga: skulle en av de mest vitala demokratierna
i världen, Israel, uteslutas ur FN eller hindras delta i dess arbete. Kampanjen
mot den judiska staten i dag, liksom förföljelserna mot judar för 30-40
år sedan, kan båda ses som tecken på att efter demokratins seger har följt
demokratins kris.

Det är bittert att behöva konstatera: vi kan inte veta om demokratin
kommer att finnas i världen vid nästa sekelskifte, om knappt 25 år. Folkstyrelserna
har visat sig vara så känsliga för kriser och ekonomisk utpressning,
att demokratin fortfarande framstår som ett osäkert historiskt experiment.
Den samhällsform, som vi vant oss vid att betrakta som självklar

Mot. 1975/76:2551

3

i vårt eget land och som naturlig målsättning för andra länder, är ett privilegium
för en liten minoritet. Den politiska friheten ses av många som
en lyx för mänsklighetens överklass.

Det betyder inte alls att demokratin är dömd till undergång eller att man
underskattar den sprängkraft i slutna samhällen som idén om friheten ofta
utgör. Men insikten om farorna för demokratin är nödvändig om vi skall
förstå att demokratin ständigt måste vinnas på nytt i varje land och i varje
generation. Den är inte en gång för alla given, den måste försvaras mot
angrepp och likgiltighet. Övertron på demokratins styrka är ett av hoten
mot oss.

Grundlagsskyddade fri- och rättigheter

Det internationella perspektivet - historiskt och i dagsläget - har varit
avgörande för många svenska medborgare när de krävt att vår författning
bättre än hittills skall skydda våra fri- och rättigheter.

Arbetet på att förstärka grundlagsskyddet av de mänskliga fri- och rättigheterna
har i praktiken pågått sedan den Tingstenska utredningen tillsattes
år 1938. Om riksdagen skulle anta den av regeringen nu framlagda propositionen
innebär det att detta arbete måste fortsätta.

Propositionen föreslår på flera punkter förbättringar i förhållande till nuläget.
Men den innehåller inte förslag till regler som skulle hindra en riksdagsmajoritet
att på några dagar kraftigt inskränka så centrala fri- och rättigheter
som yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet,
föreningsfrihet och skyddet för förtrolig meddelelse.

Gång efter annan har opinionen tvingat socialdemokratin att ge upp ohållbara
invändningar mot ett förstärkt skydd för de centrala opinionsfriheterna.
Från den nästan totala negativismen i grundlagberedningen i början av sjuttiotalet
till den nu föreliggande propositionen är ett långt steg, som förmodligen
inte tagits om inte en vaksam opinion drivit på.

De socialdemokratiska reträtterna har gått över regeringens proposition
1973, genom den av folkpartiet framtvingade fri- och rättighetsutredningen
och fram till årets proposition. Steg för steg har socialdemokraterna pressats
till att gå med på ett starkare skydd för friheten.

Men reträtterna har inte gått tillräckligt långt. Det mesta återstår ännu
att göra.

När regeringen nu framlägger ett förslag som inte uppfyller kraven på
ett effektivt grundlagsskydd, lockar den samtidigt med en ny utredning
Detta är en klassisk metod för att förhala författningsreformen. Fri- och
rättighetsutredningen har framlagt sitt betänkande. Betänkandet har remissbehandlats.
Det har debatterats i massmedier och inom de olika partierna.
Regeringen har sagt sitt om hur den vill skydda våra fri- och rättigheter.
Nu är det dags för beslut - inte för nya utredningar som bara ytterligare
fördröjer grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

Mot. 1975/76:2551

4

Hur skall fri- och rättighetsinskränkningar beslutas?

Folkpartiet har i fri- och rättighetsutredningen föreslagit att inskränkningar
i de centrala fri- och rättigheterna - med undantag av tryckfriheten som
redan är skyddad i grundlag - endast skall fä ske i samma ordning som
ändring av grundlag eller, om brådska föreligger, med kvalificerad majoritet
- minst 5/6 av de röstande och minst 3/4 av ledamöterna.

I propositionen anför departementschefen majoritetsprincipen som en invändning
mot bestämmelser om kvalificerad majoritet för inskränkningar
i fri- och rättigheter. Han refererar utredningsmajoriteten: ”Inga andra avvikelser
från denna princip bör tillåtas än just sådana som är nödvändiga
för att skydda den demokratiska styrelseformen och andra värden som är
oskiljaktigt förenade med demokratins idéer. " (Vår kursivering.)

Den nuvarande regeringsformen - som grundas på 1973 års proposition,
som var undertecknad av den nuvarande departementschefen - innehåller
fyra bestämmelser om kvalificerad majoritet. Det gäller frågan om överlåtelse
av beslutanderätt till mellanfolklig organisation (den s. k. EG-paragrafen),
ändring av riksdagsordningen, beslut om uppskov med ordinarie riksdagsval
när riket är i krigsfara samt frågan om åtal mot riksdagsman på grund av
hans yttranden eller gärningar under utövandet av riksdagsuppdraget. I det
sistnämnda fallet krävs riksdagsbeslut med 5/6 majoritet.

Principen om riksdagsledamots immunitet är av betydande värde. Det
torde dock med skäl kunna ifrågasättas om denna princip är mer oskiljaktigt
förenad med demokratins idéer än de mänskliga fri- och rättigheterna. För
folkpartiet är det självklart att skyddet av de mänskliga fri- och rättigheterna
tillhör de ”värden som är oskiljaktigt förenade med demokratins idéer”.

Majoritetsprincipen är ett ohållbart argument mot att grundlagsskydda frioch
rättigheterna. Så fort man accepterar grundlagar ger man avkall på majoritetens
rätt att i varje ögonblick omedelbart bestämma vad den vill. När
riksdagen beslöt att ge tryckfriheten grundlagsskydd innebar detta att den
satte spärrar mot att en framtida riksdagsmajoritet skulle kunna inskränka
tryckfriheten annat än genom två riksdagsbeslut med val emellan.

När riksdagen 1973 och 1974 antog den nuvarande regeringsformen satte
den upp spärrar mot en riksdagsmajoritets möjligheter att över en natt med
en rösts majoritet ändra riksdagsordningen eller överföra beslutanderätt till
mellanstatlig organisation.

Departementschefen pekar vidare på problemet när en frihetsinskränkning
ingår i en större helhet. Han hänvisar till utredningsmajoritetens exempel
om social lagstiftning som innehåller tystnadspliktsbestämmelser.

En diskussion om hållfastheten i detta argument försvåras av att regeringen
inte ansett det möjligt att uppfylla riksdagens begäran om förslag
om tystnadspliktsreglering till innevarande riksmöte. Förslaget kommer inte
att föreläggas riksdagen förrän hösten 1976. Huruvida regeringen kommer
att föreslå en enhetlig reglering av tystnadsplikterna och bestämmelserna
om handlingssekretess är ännu inte klart.

Mot. 1975/76:2551

5

Folkpartiet kommer att arbeta för en sådan reglering av offentliga funktionärers
tystnadsplikt som låter sig förenas med ett hållbart grundlagsskydd
för fri- och rättigheterna. Det av tystnadspliktskommittén framlagda förslaget
synes i princip uppfylla detta krav och klara det problem regeringen
drar fram.

För folkpartiets del är det självklart att utformningen av tystnadspliktsbestämmelserna
måste underordnas kravet på grundiagsskyddade fri- och
rättigheter. Detta innebär att vi kommer att arbeta för en sådan reglering
av offentliga funktionärers tystnadsplikt som låter sig förenas med ett hållbart
grundlagsskydd. Det av tystnadspliktskommittén framlagda förslaget synes
i princip uppfylla detta krav.

Utredningsmajoriteten anförde också att krav på kvalificerad majoritet
inte var ett tillräckligt skydd när det fanns en tillräckligt stor majoritet
som ville inskränka fri- och rättigheterna. Detta är ett förvånansvärt argument
från den åsiktsriktning som inte vill ha några rejäla bestämmelser
alls i vad gäller rätten att besluta om inskränkningar.

Till dessa, även av utredningen framförda, argument lägger departementschefen
några egna. Han hävdar att kombinationen av bestämmelser om
för vilka syften inskränkningar får göras och bestämmelser om särskilt förfarande
innebär att minoriteten fåren befogenhet att tolka grundlagen. Denna
befogenhet skulle rätteligen tillkomma majoriteten. Detta resonemang
synes basera sig på en bristfällig läsning av det förslag till lagtext som folkpartiets
representant i utredningen lade fram. Enligt detta förslag är det
lagrådet som har att avgöra huruvida ett visst förslag innebär inskränkning
i någon av de centrala opinionsfriheterna. Om så är fallet skall kvalificerat
förfarande tillämpas.

Regeringen hänvisar också till de kriterier som i förslaget ställs upp för
inskränkningar i fri- och rättigheterna. Inskränkningar får göras ”endast
för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle”,
yttrandefriheten och informationsfriheten ”får begränsas endast om särskilt
viktiga skäl föranleder det”, etc.

Vill man genom ändamålsbestämningar och liknande öka skyddet för
fri- och rättigheterna kan man troligen inte komma mycket längre. Vi
motsätter oss självfallet inte formuleringar av det här slaget.

Men det är uppenbart att de inte är tillräckliga. De är alla så luddiga
att tolkningarna av dem kan gå i vitt skilda riktningar. En lag som för
några är ”ett hot mot den fria åsiktsbildningen” kan andra godta, eftersom
den fria åsiktsbildningen kan påstås garanteras på andra sätt, t. ex. genom
tryckfriheten. En inskränkning i friheterna med hänvisning till ”allmän
ordning och säkerhet” kan av många uppfattas som enbart ett försök att
beskära demokratin utan att kollidera med grundlagen. I situationer som
inte kan förutses kan betänkliga inskränkningar av fri- och rättigheterna
göras när de makthavande säger att ”särskilt viktiga skäl” kräver dem.
Etc.

Mot. 1975/76:2551

6

Det kan sägas att det är bättre att ha än att inte ha formuleringar av
detta slag. I vissa debattlägen kan regeringsformens ord användas som argument
mot vissa slag av angrepp mot fri- och rättigheterna. Men än mer
uppenbart är att dessa och liknande formuleringar i stor utsträckning är
snömosparagrafer utan tvingande verkan, vilka i krislägen kan komma att
missbrukas nära nog hur långt som helst.

Slutligen anför departementschefen att ständigt återkommande tvister i
procedurfrågor kan medföra svåra skador för det demokratiska styrelseskicket.
Mot bakgrund av den metod som folkpartiet föreslagit synes departementschefens
farhågor betydligt överdrivna såväl i vad gäller mängden
av dessa frågor som i vad gäller riskerna för det demokratiska styrelseskicket.
Dessa farhågor och övriga invändningar måste dessutom hela tiden vägas
mot värdet av grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

Till det av folkpartiets representant i fri- och rättighetsutredningen framlagda
förslaget bör läggas att bestämmelser om lagrådets sammansättning
bör införas i grundlagen. Lagrådets medlemmar bör utses av högsta domstolen
och regeringsrätten. Vi har i motion 1975:94, som ligger för behandling
under vårriksdagen, lagt fram ett konkret förslag till sådan ändring av 8
kap. 18 S regeringsformen. Förslaget innebär också att lagrådet obligatoriskt
skall granska bl. a. lagar som rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna.
Om en lösning med kvalificerat förfarande genomförs, kräver den
självfallet också följdändringar i bl. a. riksdagsordningen.

Reglerna för ändring av grundlag

Det sägs ibland att flera av fri- och rättigheterna är ”absoluta” i den
meningen att de är inskrivna i grundlagen och inte medger inskränkning
genom vanlig lag. Men dessa fri- och rättigheter är därmed inte mer absoluta
än att de under loppet av 6-8 veckor samtliga kan upphävas. Ett första
beslut kan fattas omedelbart före ett extraval eller ett ordinarie val; det
andra beslutet kan fattas genast när den nya riksdagen samlas. En svår
kris i samband med val till riksdagen kan innebära hot också mot de ”absoluta”
friheterna. Denna risk bör vi motverka. Vi föreslår därför att reglerna
för grundlagsändring skärps.

För det första bör ändring av grundlag bara kunna ske före och efter
ordinarie val. Extraval skall inte kunna hållas för att upphäva eller förändra
grundlagar.

För det andra bör väljarna få god tid på sig att granska förslaget före
ett ordinarie val, när riksdagen fattat beslut om vilande grundlagsändring,
och att den nya riksdagen bör ha god tid på sig efter valet för att överväga
om det vilande förslaget skall antas eller förkastas. Vi önskar därför att
8 kap. 15 S i framtiden kommer att kräva att det vilande beslutet måste
fattas minst sex månader före valet och att det andra beslutet ej får fattas
förrän sex månader efter valet. Därmed får man en garanti för att ingen

Mot. 1975/76:2551

7

grundlag kan ändras utan att man haft minst ett år och mellanliggande
ordinarie val på sig för att diskutera saken.

Som argument mot detta förslag har anförts att det skulle kunna leda
till att angelägna grundlagsändringar fördröjs, att förarbetet på grundlagar
skulle kunna bli sämre samt att extra val förvandlas till andra klassens
val.

Dessa invändningar är förvånansvärt svaga för att motivera ett bibehållande
av ett system som i extrema lägen kan användas för att på kort tid
helt avskaffa den demokratiska samhällsordningen. Arbetet på att förstärka
fri- och rättighetsskyddet kan ju visa sig vara meningslöst om grundlagarna
kan avskaffas på några få veckor.

Målsättningsparagrafen

I fri- och rättighetsutredningen föreslog folkpartiets och centerpartiets representanter
att den av majoriteten föreslagna målsättningsparagrafen skulle
kompletteras med uttalanden om den enskildes integritet och valfrihet, om
föräldrars och barns rätt samt om näringsfrihet och egendomsrätt.

Det är folkpartiets uppfattning att om grundlagen skall innehålla en målsättningsparagraf
så bör den formuleras så, att centrala värden, om vilka
en betydande enighet råder, inte utelämnas. I propositionens förslag till
1 kap. 2 § har vissa ändringar - främst av språklig natur - gjorts i förhållande
till utredningens majoritetsförslag, med ett undantag till det bättre.

Dock innebär inte heller propositionsförslaget de ovan nämnda värdena,
varför vi föreslår att de tas med i målsättningsparagrafen.

Departementschefen har strukit formuleringen om ”likhet inför lagen”
med motiveringen att denna grundläggande princip kommer till uttryck
i den nuvarande åttonde paragrafens bestämmelse om att myndigheterna
skall iakttaga saklighet och opartiskhet. Det kan med visst fog hävdas att
detta uttryck täcker samma sak som uttrycket likhet inför lagen och att
det senare därför kan strykas. Dock synes uttrycket ”likhet inför lagen”
ha en sådan slagkraft och betydelse att det inte bör utgå ur grundlagen.

Till detta kommer att ”saklighet och opartiskhet” snarast synes vara metoder
medan ”likhet inför lagen” anger resultatet. Vi föreslår att myndigheternas
skyldigheter i vad gäller medborgarnas likhet inför lagen läggs
till i den blivande 2 kap. 9 $.

Retroaktivitet i lagstiftningen

I en rättsstat är ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning något självklart.
En medborgare skall kunna överblicka konsekvenserna av sitt handlande
vid varje tillfälle; en efteråt beslutad lag med tillbakaverkande kraft får
icke försätta honom i en ny och sämre situation.

Emellertid bör av samma skäl retroaktivitetsförbudet gälla även i andra

Mot. 1975/76:2551

8

fall än inom straffrätten. Från medborgarnas synpunkt kan pålagor av annat
slag, t. ex. nya eller förhöjda skatter eller avgifter, verka med liknande eiler
större tyngd som en sanktion i straffrättslig mening. Därför anser vi att
ej heller sådana pålagor bör få införas genom föreskrifter som ges tillbaka
verkande kraft.

I fråga om skatter, avgifter eller andra pålagor kan dock situationen ibland
vara sådan, att det föreligger ett från allmän synpunkt berättigat intresse
av föreskrift med tillbakaverkande kraft. Sådant kan inträffa i samband
med svår ekonomisk kris, krig eller med krig jämförbara förhållanden. Som
exempel kan nämnas att vid beräkning av krigskonjunkturskatt kan skatteperiodens
början någon gång behöva läggas före beslutsdatum och ikraftträdande.
Undantag för detta fall föreslås också av oss.

Även i fråga om föreskrifter i andra ämnen än strafflagstiftning och skatter
och avgifter bör av grundlagen framgå att sådana föreskrifter, som har en
för den enskilda betungande effekt, icke får ges tillbakaverkande kraft med
mindre än att synnerliga skäl så föranleder.

Ersättning vid expropriation

Nuvarande regeringsform och förslaget från regeringen (2 kap. 18 §) lyder
på följande sätt:

”Varje medborgare skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som
bestämmes i lag för det fall att hans egendom tages i anspråk genom expropriation
eller annat sådant förfogande.”

Lagar som ger så gott som obefintlig ersättning vid expropriation skulle
hota rättssäkerheten på ett allvarligt sätt. Regeringsformen bör därför i sin
lydelse göra klart att enbart symbolisk ersättning vid expropriation eller
annat sådant förfogande inte är tillräcklig.

Detta klargörs genom att ordet ”skälig” sätts in före ”ersättning”. Hur
”skälig ersättning” skall tolkas i olika fall avgörs genom lagstiftningen.

Utlämning av svensk medborgare till annat land

”Ingen medborgare får landsförvisas eller eljest hindras att resa in i riket.”
Så står det i 2 kap. 7 § första stycket i regeringens förslag.

Tanken med detta förbud, som endast kan inskränkas efter ändring av
grundlagen, är bl. a. att skydda sig mot att svenska myndigheter i olika
former utestänger svenska medborgare från vårt land. Tyvärr har bestämmelsen
en lucka: den förbjuder inte utlämning av svensk medborgare
till annat land.

Lag om utlämning av svensk medborgare kan därför fattas på vanligt
sätt, omedelbart och med knappaste möjliga majoritet. Det kan ske under
tryck från någon stormakt eller i ett upphetsat opinionsläge här hemma.
Därmed kan svensk medborgare genom vanlig lag undandras det rättsskydd

Mot. 1975/76:2551

9

som vårt land annars ger honom/henne. Han kan riskera att utlämnas till
land med helt andra rättstraditioner än vårt eget och med straff för handlingar
som inte är straffbara här.

Man kan vidare tänka sig att Sverige någon gång i framtiden kommer
att stå under tryck från något land - eller grupp av länder - där politiska
handlingar i demokratisk anda betraktas som kriminella. Svenska medborgare,
som deltar i sådan verksamhet, skulle kunna begäras utlämnade till
totalitärt styrda stater. Vi bör befria regering och riksdag från möjligheten
att stifta lag som gör sådana utlämningar legala genom att i författningen
förbjuda dem. Svensk medborgare, som i utlandet begår ett brott som även
i Sverige är straffbart, får också i fortsättningen föras inför domstol i Sverige
i stället för att utlämnas.

I dag finns i vårt land ingen lag som ger rätt att utlämna svensk medborgare
till icke-nordiskt land; det finns däremot inget hinder i författningen mot
sådan lag. Dock finns en samnordisk lagstiftning som i vissa fall gör det
möjligt att utlämna svensk medborgare till annat nordiskt land. De närmare
bestämmelserna härom finns främst i lagen den 5 juni 1959 om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nr 254).

Även om rättsförhållanden och politiska traditioner i de nordiska länderna
är skäl för en lagstiftning av denna typ, är det principiellt tveksamt att
utlämna medborgare i eget land till annat lands rättskipning. En ändring
av denna lag, som bygger på överenskommelser inom Norden, bör naturligtvis
först diskuteras mellan de fem länderna. Ett förbud i regeringsformen
mot utvisning av svensk medborgare till annat land bör därför kompletteras
med en övergångsbestämmelse som tillåter den samnordiska lagstiftning
på området som redan föreligger.

Skyddet för demokratin

Det brukar sägas att Sverige är en av världens mest stabila demokratier.
Men också hos oss kan den stabiliteten komma att rubbas i framtida krislägen.
Också här är det viktigt att alltid värna om demokratins fri- och
rättigheter. Också i Sverige måste demokratin ständigt vinnas på nytt i varje
generation.

Därför är det demokratins förankring bland människorna och deras valda
representanter som är grundvalen för frihet och folkstyrelse. Om svenska
folket, också i krislägen, står fast vid de grundläggande rättigheterna, blir
det svårt för de makthavande att beskära dem. Och tvärtom: om en majoritet
av svenska väljare röstar på icke-demokratiska partier blir det kanske omöjligt
att skydda friheten hur förträfflig författningen än är.

Men den insikten är inget argument mot att skydda fri- och rättigheterna
i grundlagen. Det finns ju en massa mellanlägen melian en folkopinion,
som förhindrar varje brott mot friheten, och en folkmening, som godtar
varje förbrytelse mot friheten. Det finns lagar som ligger i någon sorts grå

Mot. 1975/76:2551

10

zon, där viktiga värden gröps ur men utan att demokratin upphävs. Det
finns speciella situationer då man kan anföra goda skäl för att begränsa
en viss frihet utan att alla förstår att man därmed på sikt raserar en bit
av skyddet för dem själva. Och det kan uppstå krisartade politiska lägen
då en stark opinion under en tid kan begära att man upphäver viktiga rättigheter
och där bara grundlagens skydd gör att man rider ut krisen utan
att rasera rättssäkerheten.

Sådana fall brukar de glömma som säger nej till effektivt grundlagsskydd
för fri- och rättigheterna. De vägrar medge att t. ex. en ökning av brottsligheten
kan leda till krav på flitig användning av telefonavlyssning mot
svenska medborgare på mycket lösa grunder. De har inte fantasi nog att
tänka sig att främmande makt kan sätta ett sådant tryck på Sverige, att
det blir frestande att med smygande bestämmelser urholka mötesfriheten.
De tycks inte tro att en regering i ett läge med våldsamma motsättningar
inom landet kan anse att det ligger ”i landets intresse” att upphäva demonstrationsrätten.

Det är inte minst för sådana och liknande ögonblick som man skriver
grundlagar. När ingen hotar friheten behöver man inte skydda den ens
i lag, än mindre i grundlag. När många vill tumma på demokratin är det
viktigt att ha det säkraste skydd som lagstiftningen medger. Det är författningen.

Hemställan

Med hänvisning till vad vi anfört i motionen hemställer vi

att riksdagen beslutar om sådana ändringar och tillägg i regeringens
förslag till Lag om ändring i regeringsformen

1. att 1 kap. 2 S för följande lydelse:

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika
värde, för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara
grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga
det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att
verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Vid förverkligandet
av dessa mål bör det allmänna värna den enskildes valfrihet.

Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom
samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor
lika rättigheter samt värna den enskildes integritet, privatliv och familjeliv.
Föräldrarnas rätt att värda sina barn och barnens rätt till en god social miljö skall
respekteras. Näringsfrihet och egendomsrätt är centrala värden i vårt samhälle.

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och
utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.;

2. att 1 kap. 9 S för följande lydelse:

Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter

Mot. 1975/76:2551

11

inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet iakttaga saklighet
och opartiskhet så att allas likhet inför lagen upprätthålls.;

3. att 2 kap. 12 § får följande lydelse:

De fri- och rättigheter som avses i 1 8 1-5 samt i 6 och 8 SS och i 11 S
andra Stycket får, i den utsträckning som 13-16 SS medgiver, begränsas
genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i lag enligt
8 kap. 7 S första stycket 7 eller 10 S

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får
aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som
har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt, att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning
får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller
annan sådan åskådning.

Lagsom begränsar yttrande friheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten,
föreningsfriheten eller skyddet.för förtrolig meddelelse stiftas
på samma sätt som grundlag eller, om riksdagen finnér denna ordning icke
kunna avvaktas, genom ett beslut varom minst fem sjättedelar av de röstande och
tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig.

Förslag till lag som avsesiförsta stycket skall granskas av det lagråd som sägs i 8 §.
Lagrådet skall särskiltyttra sigom lagens förenlighet med denna regeringsform. Om
lagrådet finnér ett förslag till lag innebära begränsning av fri- eller rättighet som avses
i tredje stycket, skall den där fastslagna särskilda beslutsordningen tillämpas. ;

4. att 8 kap. 15 § får följande lydelse:

Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Det första beslutet skall fattas
minst sex månader före nästa ordinarie val till riksdagen. Det andra beslutet
får ej fattas förrän sex månader efter valet. Riksdagen får icke såsom vilande
antaga ett förslag om stiftande av grundlag, som är oförenligt med annat
vilande grundlagsförslag, utan att samtidigt förkasta det först antagna förslaget.;

5. att 2 kap. 10 8 får följande lydelse:

Straff eller annan brottspåföljd får icke åläggas för gärning som icke var
belagd med brottspåföljd, när den förövades. Ej heller får svårare brottspåföljd
åläggas för gärningen än den som var föreskriven då: Vad nu har sagts
om brottspåföljd gäller även förverkande eller annan särskild rättsverkan
av brott.

Ny eller förhöjd skatt, avgift eller annan pålaga får icke införas genom föreskrift
som ges tillbakaverkande kraft, för så vitt det icke föranledes av särskilda
skäl i samband med svår ekonomisk kris, krig eller med krig jämförliga.förhållanden.

Föreskrifter i andra ämnen än som avses i första och andra styckena och som har
en för den enskilde betungande effekt får icke ges tillbakaverkande kraft med mindre
än att synnerliga skäl föranleder det.;

Mot. 1975/76:2551

12

6. att 2 kap. 18 § får följande lydelse:

Varje medborgare skall vara tillförsäkrad skälig ersättning enligt grunder
som bestämmes i lag för det fall att hans egendom tages i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande.;

7. att 2 kap. 7 $ får följande lydelse:

Ingen medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket. Ingen
medborgare får utlämnas till annat land.

Ingen medborgare som är eller har varit bosatt här i riket får berövas
sitt medborgarskap i annat fall än då han är eller samtidigt blir medborgare
i annan stat.

Övergångsbestämmelse:

Utan hinder av 2 kap. 7 fförsta stycket får gällande bestämmelser om utlämning
av svensk medborgare till annat nordiskt land alltjämt tillämpas.

Stockholm den 6 maj 1976

PER AHLMARK (fp)

OLA ULLSTEN (fp)

ERIC ENLUND (fp)

INGEMAR MUNDEBO (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)
i Arvika

ROLF WIRTÉN (fp)

INGEGÄRD FR/ENKEL (fp)

CECILIA NETTELBRANDT (fp)

KERSTIN ANÉR (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

ANDERS JONSSON (fp)
i Mora