4

Motion

1975/76:2530

av herrar Hernelius och Carlshamre

med anledning av propositionen 1975/76:204 om ändringar i grundlagsregleringen
av tryckfriheten

I propositionen 1975/76:204 läggs fram förslag till olika ändringar i tryckfrihetsförordningen,
bl, a. om förstärkning av meddelarskyddet. I detta syfte
omarbetas hela 3 kap. i tryckfrihetsförordningen. Vi vill rikta uppmärksamheten
på följande fråga i detta kapitel.

Enligt 3 kap. 1 $ tryckfrihetsförordningen (TF) har hittills gällt att varje
i lag föreskriven skyldighet att yttra sig har tagit över det i nämnda paragraf
meddelade förbudet för dem, som har att ta befattning med tryckt skrift,
att uppge vem som är meddelare eller författare till tryckt skrift. Praktisk
betydelse har detta stadgande framför allt beträffande vittnesskyldigheten.
Så snart någon kallats att vittna inför domstol är han nu skyldig att t. ex.
uppge sina källor. Det har länge framstått som orimligt att meddelares anonymitet
skulle kunna prisges även i det mest banala sammanhang blott
fråga är om ett vittnesmål. Det har t. o. m. sagts att man skulle kunna
arrangera ett mål på sådant sätt, att ett vittnesmål skulle kunna framtvingas
där meddelares identitet kan avslöjas. Departementschefen föreslår nu i
3 kap. 3 § punkt 5 TF en regel av innebörd att den som har med tryckt
skrift att göra får, såvitt nu är i fråga, röja författare eller meddelare som
vill behålla sin anonymitet, endast om rätten av hänsyn till allmänt eller
enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas
vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran. I propositionen
anger departementschefen närmare vilka fall han särskilt har i tankarna
för att ett sådant vittnesförhör skall kunna ske (s. 111-112).

Enligt vår mening bör grundlagstexten icke lämna hela detta viktiga avgörande
till rätten för en ren skälighetsbedömning i varje särskilt fall. Några
bärande skäl att i tvistemål tillåta vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran,
som kan röja anonymitet, finns knappast. Om två enskilda tvistar,
låt vara om kanske betydande värden, får de avstå från att i bevishänseende
utnyttja uppgift som röjer en meddelares eller en författares identitet. Sådan
uppgift torde för övrigt endast mycket sällan ha någon betydelse i tvistemål.
Något verkligt behov av att kunna höra vittnen torde föreligga endast i
grövre brottmål, då det föreligger ett starkt både allmänt och enskilt intresse
av att rättvisa verkligen skipas. Då får författares och meddelares behov
av anonymitet vika för kravet att målet blir riktigt avgjort. Ifrågavarande
punkt 5 bör därför omformuleras, så att dess räckvidd begränsas till mål
avseende brott för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två
år, när rätten finner det vara av vikt att uppgift i saken lämnas vid vitt

Mot. 1975/76:2530

5

nesförhör eller vid förhör under sanningsförsäkran. På detta sätt erhålles
en bestämd avgränsning.

Väljes denna lösning, minskas behovet av den särskilda besvärsmöjlighet
som departementschefen säger sig vilja föreslå införd i rättegångsbalken.
Vittnet eller den som skall höras skulle enligt en sådan regel få rätt att
föra frågan om han eller hon skall vara skyldig att röja meddelare eller
författare till högre instans, närmast hovrätten. Skulle däremot propositionens
förslag på denna punkt antas oförändrat, bör riksdagen vid propositionens
behandling genom skrivelse till regeringen understryka vikten av
att denna besvärsmöjlighet införes. Om vederbörande skall höras eller ej
blir nämligen då beroende av en rent skönsmässig bedömning av rätten
beträffande de olika motstående intressenas vikt. Denna bedömning bör
kunna överprövas av högre rätt.

Under hänvisning till det anförda hemställes

1. att riksdagen som vilande för grundlagsenlig behandling antar
en sådan lydelse av 3 kap. 3 5 punkt 5 TF som ovan föreslagits,
samt

2. att riksdagen, därest så icke sker, hos regeringen hemställer
om förslag till sådan ändring av rättegångsbalken, att rättens
beslut om att höra i nyssnämnda grundlagsparagraf angivna
personer som vittne eller under sanningsförsäkran kan överklagas
till närmast högre domstolsinstans.

Stockholm den 29 april 1976

ALLAN HERNELIUS (m) NILS CARLSHAMRE (m)