Motion
Mot. 1975/76
2523-2528
1975/76:2523
av herr Olsson i Sundsvall
med anledning av propositionen 1975/76:180 om ändrade regler
för beskattning av realisationsvinster, m. m.
I regeringens proposition 1975/76:180 föreslås ändringar i realisationsvinstbeskattningen
vilka i huvudsak innebär skärpningar för de skattskyldiga.
Vad beträffar möjlighet till uppskov med beskattning leder dock förslaget
i propositionen till lättnader. Detta gäller även beskattning av kontant
ersättning på grund av marköverföring genom fastighetsreglering enligt 5
kap. eller genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildningslagen. Genom
förslaget att införa ett avdrag på 5 000 kr. vid ersättningar enligt dessa delar
av fastighetsbildningslagen synes mitt krav i motionen 1975/76:1020 ha
tillgodosetts.
Vid engångsersättning på grund av inskränkning i förfoganderätten enligt
naturvårdslagen eller andra författningar eller på grund av upplåtelse av
nyttjanderätt eller servitutsrätt för obegränsad tid får skattskyldig göra ett
avdrag med 2 000 kr./år. Detta avdrag har varit oförändrat under lång tid,
varför värdet urholkats på grund av inflationsutvecklingen. Realisationsvinstskattekommittén
behandlade ej detta avdrag, liksom ej heller beskattningen
vid kontant ersättning vid marköverföring genom fastighetsreglering.
Av denna anledning har de flesta remissinstanser ej yttrat sig över beskattningen
av sådana ersättningar.
En höjning av avdraget vid engångsersättningar bör ske med hänsyn dels
till den penningvärdeförsämring som skett, dels till vikten av att små ersättningar
undantas från beskattning och man därigenom undviker utredningar
om avdragsgilla omkostnader och om andelar av ingångsvärdet. Starka
skäl talar för att höja detta avdrag från 2 000 till 5 000 kr., varigenom
det når samma nivå som det föreslagna avdraget vid fastighetsreglering.
I propositionen föreslås - liksom av kommittén - att det fasta tillägget
med 3 000 kr. per år av innehavstiden skall behållas. Tillägget är knutet
till bostadshuset, varför exempelvis jordbrukare, som avyttrat åker- och
skogsmarken men behållit mangårdsbyggnaden med tomt, ej kunnat utnyttja
detta tillägg. Kommittén föreslog att den skattskyldige, som så begär,
skall fl utnyttja 3 000 kronors-tillägget även vid en försäljning av endast
jordbruksdelen av en jordbruksfastighet, och då mangårdsbyggnaden med
tillhörande tomt behålls. Vid senare försäljning av den behållna delen av
fastigheten skulle i så fall tillägget endast fl räknas fr. o. m. året efter den
tidigare försäljningen.
Flertalet remissinstanser var positiva till kommitténs förslag på denna
punkt. Det är därför förvånande att departementschefen i propositionen
1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2523-2528
Mot. 1975/76: 2523
2
frångår detta förslag. Det är utan tvekan befogat att en jordbrukare, som
säljer jordbruksdelen av sin fastighet, inte skall komma i sämre ställning
i realisationsvinstskattehänseende därför att försäljningen sker i två etapper.
Detta är nu fallet, eftersom 3 000 kronors-tillägget får nyttjas först när mangårdsbyggnaden
försäljs.
För att ändå kunna utnyttja detta tillägg har jordbrukare sålt hela sin
fastighet och återköpt mangårdsbyggnaden med tomt. Detta innebär, enligt
departementschefens uttalande (s. 136), ett kringgående av skattelag. Både
kommuner och lantbruksnämnder har dock tillämpat detta system vid förvärv
av jordbruksfastigheter.
Rätt att utnyttja 3 000 kronors-tillägget vid försäljning av del av jordbruksfastighet
enligt kommitténs förslag bör införas. Det innebär närmast
att den skattskyldige får välja när han vill utnyttja tillägget, som ger lägre
skatt. Denna valfrihet ger möjlighet till en förskjutning i tiden av avdragsrätten
men ger totalt sett rätt till lika många tillägg å 3 000 kr. som de
nuvarande bestämmelserna.
Införs inte denna rätt, och borttas möjligheten att sälja hela jordbruksfastigheten
och återköpa bostadshuset med tomt, blir det en klar skatteskärpning
för många jordbrukare som avyttrar jordbruksdelen av sina fastigheter.
Det kan medföra att jordbrukare av skatteskäl anser sig böra sälja
hela fastigheten och flytta från sitt hem och sin bygd. Bestämmelserna kan
även medföra att jordbrukare långt in på ålderns dagar behåller sina fastigheter
i stället för att sälja åker- och skogsmarken till lantbruksnämnden
eller grannar. Bestämmelserna skulle i så fall motverka den strukturrationalisering
som eftersträvas av statsmakterna.
Som departementschefen framhåller, innebär ett genomförande av kommitténs
förslag på denna punkt att motsvarande rätt att utnyttja de fasta
tilläggen bör tillämpas vid försäljning av del av annan fastighet med bostadshus.
Två remissinstanser, nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län samt Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund, ansåg att
sådan rätt borde införas.
Åtskilliga villafastigheter består av betydligt mer mark än som motsvarar
en modern tomt. I samband med den senaste fastighetstaxeringen blev
många små jordbruksfastigheter, som tidigare taxerats som jordbruksfastighet,
taxerade som annan fastighet.
Rätt att utnyttja 3 000 kronors-tilläggen vid försäljning av del av annan
fastighet med bostadshus bör införas - i likhet med vad som i motionen
krävs vid försäljning av del av jordbruksfastighet - så att även villaägare,
som säljer del av sin fastighet men behåller bostadshuset, får möjlighet
att välja, när de vill utnyttja nämnda tillägg.
Riksdagen bör hos regeringen begära att förslag till sådan lagändring föreläggs
riksdagen under hösten 1976.
Rätten till uppskov med realisationsvinstbeskattning föreslås i propositionen
bli vidgad. Ett oeftergivligt villkor för uppskov bör enligt propo
Mot. 1975/76: 2523
3
sitionen vara att den skattskyldige avser att anskaffa en fastighet, som är
likvärdig med den avyttrade.
Enligt min mening bör dock undantag göras vid försäljning av jordbruksfastighet.
En s. k. annan fastighet med en- eller tvåfamiljshus bör nämligen
kunna utgöra ersättningsfastighet efter avyttring av jordbruksfastighet. En
anledning till detta är att många jordbruksfastigheter främst tjänar som bostad
för ägaren och hans familj och därför kan jämställas med villafastigheter.
En annan anledning är att det dels på grund av litet utbud, dels på grund
av strävan hos statsmakterna att sammanslå jordbruksfastigheter, är svårt
att kunna förvärva lämplig jordbruksfastighet som ersättningsfastighet. Denna
brist på lämpliga jordbruksfastigheter att förvärva driver även upp prisnivån
på fastigheterna, vilket gör det svårt för många yngre att starta som
jordbrukare.
Vidgningen av begreppet ersättningsfastighet till att även gälla villafastighet
skulle alltså, ur både enskild och jordbrukspolitisk synpunkt, vara
motiverad. Kravet på mantalsskrivning på ersättningsfastigheten skulle vara
detsamma som anges i propositionen.
De i denna motion framförda förslagen till ändringar jämfört med propositionen
syftar dels till att i vissa fall ge ökad valfrihet för den skattskyldige
att avgöra, när han vill utnyttja avdragsrätt och därmed förskjuta skatteplikten
för realisationsvinster i tiden, dels till undvikande av beskattning
och utredningar vid mindre engångsersättning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar
1. att den skattskyldige vid vinstberäkning av under ett år erhållna
engångsersättningar skall åtnjuta avdrag med 5 000 kr.,
2. att det fasta tillägget med 3 000 kr. per år får - av den som
så begär - tillgodoräknas vid försäljning av jordbruksdelen av
jordbruksfastighet och då mangårdsbyggnaden med tillhörande
tomtmark behålls,
3. att hos regeringen begära förslag om rätt för skattskyldig, som
avyttrar del av annan fastighet men behåller bostadshuset med
tillhörande tomtmark, att tillgodoräkna sig det fasta tillägget
med 3 000 kr. per år därest han så begär,
4. att uppskov med beskattning av realisationsvinst vid avyttring
av jordbruksfastighet, på vilken den skattskyldige varit mantalsskriven,
skall få åtnjutas, även när ersättningsfastigheten
på vilken den skattskyldige skall mantalsskrivas är en fastighet
som avses i 241; 2 mom. kommunalskattelagen (en- eller tvåfamiljs
villafastighet).
Stockholm den 26 april 1976
MARTIN OLSSON (c)
i Sundsvall