7

Motion
1975/76: 2520

av herr Bohman m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:180 om ändrade regler för
beskattning av realisationsvinster, m. m.

Allmänna synpunkter

För moderata samlingspartiet är det ett centralt mål att öka möjligheterna
för samtliga medborgare att få personlig del i förmögenhetstillväxten i samhället.
Det enskilda ägandet bör, såsom framhålls i vår partimotion
1975/76:1979,

spridas till breda befolkningsskikt, så att den enskildes frihet, trygghet

och oberoende växer. Statsmakterna skall stimulera till ett ökat och breddat
privat sparande. Stor frihet skall lämnas den enskilde att själv avgöra, i
vilken form han vill spara. Förmögenhetsbeskattning och andra åtgärder
som syftar till en utjämning av ägandet får inte drivas så långt att samhällets
totala välstånd och framåtskridande äventyras. Detta skulle leda till
att förhållandena för medborgarna i gemen blir ogynnsammare än vad som
annars skulle ha blivit fallet. Konfiskatoriska ingrepp mot existerande kapitalinnehav
kan få en sådan effekt och avvisas därför.

Moderata samlingspartiets mål är att skapa ett ägardemokratins samhälle.
Ägardemokratin siktar till både ett jämnare fördelat och ett ökat enskilt
ägande. Vi har i olika sammanhang förordat stimulansåtgärder ägnade att
skapa gynnsamma villkor för sparandet hos sådana medborgargrupper som
har begränsade möjligheter att skaffa sig egendom.

Ett spritt bostadsägande är en väsentlig del i vår ägandespridningspolitik.
De senaste åren har glädjande nog småhusens andel av byggnadsproduktionen
vuxit. Härigenom har tiotusentals familjer blivit ägare till fast egendom.
Detta är enligt vår uppfattning ett steg i riktning mot ett spritt personligt
ägande. Möjligheterna för den enskilde att förvärva lägenheter i flerfamiljshus
och ett eget fritidshus bör också förbättras.

De mindre och medelstora företagen representerar en betydande del av
vårt lands kapitaltillgångar och utgör ett i verklig mening decentraliserat
ägande. Förutsättningarna för medborgarna att grunda och driva egna företag
måste enligt moderata samlingspartiet förbättras och de svårigheter härför
som nu föreligger undanröjas.

Bank- och aktiesparande är sparformer som kan utnyttjas av det stora
flertalet människor. Vad beträffar banksparandet är det otillräckliga skyddet
mot penningvärdeförsämringen ett allvarligt problem. Det främsta botemedlet
är naturligtvis en stabiliseringspolitik, som ger hög prioritet åt penningvärdets
bevarande. Samtidigt är det emellertid angeläget att öka hushållens
möjligheter till ett sparande som är mindre sårbart för penningvärdeför

Mot. 1975/76:2520

8

sämringen. Ett sätt att slå vakt om realvärdet hos hushållens sparande och
samtidigt bevara dess likvida karaktär är att söka styra över detta till aktieplaceringar.
En förutsättning härför är att den ekonomiska politiken ger
näringslivet möjligheter till lönsam expansion. Det enskilda aktiesparandet
fyller då en viktig samhällsekonomisk funktion genom att ställa riskvilligt
kapital till näringslivets förfogande.

Den socialdemokratiska politiken syftar till motsatsen till ett spritt, enskilt
ägande. Skattepolitiken med de orimligt höga marginalskatterna leder till
att möjligheterna att spara begränsas. Näringspolitiken missgynnar småföretagandet,
och inte minst har en drastisk nedgång skett i fråga om nyföretagandet
i Sverige. Beträffande banksparandet har under senare år räntan
ofta varit mindre än inflationen, men trots detta beskattas den fiktiva avkastningen
på kapitalet. Det har alltså varit fråga om ett direkt överförande
av reala tillgångar från de enskilda hushållen till staten. Vad den socialdemokratiska
politiken syftar till är att överföra förmögenhetstillväxten i
samhället från den enskilde till det allmänna. Om än ej regeringen och
socialdemokratin ännu har tagit ställning till det s. k. Meidnerska förslaget
om löntagarfonder, ligger detta ändå klart i den socialdemokratiska politikens
rörelseriktning. Förslaget innebär att äganderätten till det svenska näringslivet
successivt skall överföras till kollektiva fonder under löntagarorganisationernas
kontroll.

Realisationsvinster jämförs ibland med inkomst av tjänst eller av rörelse,
varvid det görs gällande att de förra liksom andra inkomster borde beskattas
till 100 %. S. k. arbetsfria inkomster bör inte beskattas mildare, brukar det
heta. Detta är emellertid en felsyn. Realisationsvinster kan inte jämföras
med t. ex. inkomster av tjänst och detta av flera, lätt insedda skäl. För
det första är vanligtvis en betydande del av den redovisade realisationsvinsten
ingenting annat än kompensation för inträffad inflation. 1 000 kr.
för 10 år sedan var något helt annat än 1 000 kr. i dag. Det vore helt orimligt
om man skulle behöva ta upp till beskattning 100 % av en utebliven förmögenhetsminskning.
För det andra har det varit en grundläggande princip
i svensk skattelagstiftning, att realisationsförluster inte är avdragsgilla. Man
kan givetvis diskutera, huruvida reala realisationsvinster inte borde beskattas
till 100 96. I så fall måste emellertid realisationsförluster samtidigt
göras avdragsgilla till 100 %. Kapitalplaceringar i t. ex. företag är förenade
med risktagande. Skärper man realisationsvinstbeskattningen kraftigt genom
att t. ex. vinsten till 100 % skall tas upp till beskattning, minskar man benägenheten
till sådant risktagande. På sikt skulle detta få allvarliga konsekvenser
för bl. a. vårt näringslivs utveckling. Det är i detta sammanhang
också värt att notera, att gällande förmögenhets- och fastighetsbeskattning
innebär, att man erlägger skatt också på den del av en förmögenhet, som
genom realisationsvinstbeskattningen svarar mot en latent skatteskuld.

Regeringen har i proposition 1975/76:180 lagt fram förslag om ändrade
regler för beskattning av realisationsvinster m. m. Förslaget innebären skärp

Mot. 1975/76:2520

9

ning av skatten. Detta gäller i första hand beskattningen av realisationsvinster
på aktier men också på äldre fastigheter.

Fastighetsbeskattningen

Då de nuvarande realisationsvinstreglerna för fastigheter infördes år 1967,
var det ett huvudsyfte vid bestämmelsernas utformning att ordinära vinster
vid försäljning av villor och jordbruksfastigheter inte skulle träffas av någon
beskattning. Detta blev i stort sett inte heller fallet under de första åren
fram till början av 1970-talet. Därefter torde emellertid andelen fastigheter
som sålts med skattepliktig realisationsvinst som följd ha ökat ganska snabbt.
Anledningen härtill är främst att den höga inflationstakten snabbt urholkat
det s. k. 3 000-kronorstillägget. Det förtjänar påpekas att en inflationsanpassning
av 3 000-kronorstillägget nu skulle kräva en höjning av detta till
ungefär 5 000 kr.

Med den målsättning som gällde vid införandet av den eviga realisationsvinstbeskattningen
av fastigheter borde det sålunda i dagens läge vara
aktuellt att ompröva reglerna i syfte att hindra att försäljningar av villor
och jordbruksfastigheter i ökad omfattning medför beskattning. I stället
föreslås i propositionen skärpta regler, främst genom att hela vinsten skall
beskattas oavsett innehavstidens längd och den nuvarande reduktionen till
75 96 efter två år alltså slopas. Därjämte innebär förslaget, att fastigheter
som anskaffats före år 1952 skall anses anskaffade detta år, en väsentlig
skärpning framför allt därigenom att 3 000-kronorstillägg inte får beräknas
för tid före år 1952.

Med de i propositionen föreslagna bestämmelserna erhålls alltså dels en
väsentlig ökning av det antal fall där skattepliktig realisationsvinst uppkommer
vid fastighetsförsäljning - främst vid försäljning av egnahem och
jordbruksfastigheter som anskaffats under 1920-, 1930- och 1940-talen dels
också en högst väsentlig skärpning av den skatt som utgår på sådan
vinst. En sådan beskattning står knappast i överensstämmelse med den
målsättning som alla stod bakom år 1967, vilken som nämnts var att ordinära
vinster vid försäljning av egnahem och jordbruksfastigheter inte skulle beskattas.

Vi kan inte ansluta oss till den skärpta beskattning vid fastighetsförsäljning
som föreslås i propositionen. Denna kan enligt vår uppfattning knappast
motiveras, om man inte ser den som ett första steg till den marksocialisering
som från vissa håll förordats. Enligt vår mening bör de i propositionen
föreslagna bestämmelserna ändras i följande avseenden:

1. Liksom hittills bör vid försäljning av fastigheter som anskaffats före
1952 det fasta tillägget med 3 000 kr. och en indexuppräkning av anskaffningsvärdet
med hänsyn till levnadskostnadsindex medges även för tid före
1952.

2. Den skattskyldige bör alternativt vid beräkning av ingångsvärdet få

Mot. 1975/76:2520

10

upptaga 150 % av fastighetens taxeringsvärde år 1952.

3. Den skattepliktiga vinsten bör vid försäljning efter mer än två års
innehav liksom hittills beräknas till 75 % av den framräknade vinsten.

Slutligen kan framhållas att vi med tillfredsställelse ser att propositionen
innehåller förslag om uppskov med realisationsvinstskatten vid försäljning
av fastighet i samband med köp av ny sådan. Detta står i överensstämmelse
med ett tidigare framfört moderat krav. I likhet med vad realisationsvinstkommittén
föreslog i sitt betänkande anser vi emellertid att regeringen eller
myndighet som regeringen bestämt skall kunna förlänga den föreslagna,
treåriga tidsfristen med ytterligare högst tre år. En möjlighet till en sådan
längre tidsfrist torde i första hand kunna ha betydelse för innehavare av
jordbruksfastigheter. Särskilt vid tvångsförsäljning av jord- och skogsbruksmark
kan det vara förenat med mycket stora svårigheter att finna en ersättningsfastighet.

Aktievinstbeskattning

Förslaget om skärpt aktievinstbeskattning skulle, om det genomfördes,
försvåra näringslivets försörjning med riskvilligt kapital. I förhållande till
nuläget blir det än mer fördelaktigt att placera sparmedel i improduktiva
spekulationsobjekt såsom konst, antikviteter, mynt osv. Förslaget är ägnat
att motverka den utveckling mot ökat hushållssparande och spritt ägande
som vi förordar.

Vi har i Sverige en internationellt sett hård aktievinstbeskattning. Nu
gällande regler är därtill förenade med direkta orimligheter. Sålunda kan
f. n. den situationen uppkomma att en och samma realisationsvinst efter
5 år drabbas av en hårdare realisationsvinstskatt än om ifrågavarande aktier
sålts redan efter blott 4 år. Detta är ett i raden av de tyvärr alltmer vanliga
exemplen på slvarvigt tillkomna och dåligt genomtänkta lagar.

I proposition 1975/76:180 borttas ovannämnda orimlighet. Det sker emellertid
genom en allmän, ytterligare skärpning av den redan hårda aktievinstbeskattningen.
Man torde kunna tala om en dryg fördubbling av skatten.

Nu gällande realisationsvinstskatteregler för fastigheter liksom föreslagna
ändringar innebär att beskattningen tar viss hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Aktievinstbeskattningen däremot utgår direkt på de nominella
vinsterna.

Aktiekurserna stiger rimligtvis allteftersom inflationen fortskrider, och
även om stegringen inte är större än inflationen, dvs. även om aktierna
i fast penningvärde inte stigit i värde, så uppkommer ändå en skattepliktig
realisationsvinst, och den blir större ju snabbare inflationen fortskrider.

Det är enligt vår mening en orimlighet att medborgarna skall drabbas
av en allt hårdare skatt ju sämre regeringen lyckats hålla inflationen i schack,
att statskassans inkomster skall bli större ju merstabiliseringspolitiken miss

Mot. 1975/76:2520

11

lyckas. Vi har vid upprepade tillfällen begärt en indexreglering av skattesystemet
för att undvika en fortlöpande skärpning av den direkta inkomstskatten
till följd av inflationen och progressiviteten i skattesystemet.
Liksom man måste kritisera en inkomstbeskattning som skärper skattetrycket
till följd av inflationen, är det nödvändigt att kritisera en aktievinstbeskattning,
som på samma sätt beskattar rena inflationspengar. Den
i propositionen föreslagna 40-procentsregeln leder för aktiespararna till en
väsentlig försämring i detta hänseende.

Vi har i det föregående talat om aktiesparande som ett sätt för hushållen
att värdesäkra sitt sparande och skydda det mot inflationens verkningar.
Den i propositionen föreslagna skärpningen av realisationsvinstbeskattningen
gör emellertid att denna möjlighet till inflationsskyddat sparande alltmer
urholkas. Under senare år har allt fler människor börjat intressera sig för
aktiesparande. Vi har f. n. uppskattningsvis uppåt en miljon aktieägare i
Sverige. Det är enligt vår uppfattning direkt felaktigt att på det sätt som
görs i proposition 1975/76:180 underminera grunden för dessa människors
sparande.

För att inte den aktiesparare som, efter att ett antal år ha innehaft sina
aktier, vill realisera sina pengar efter den 40-procentiga aktievinstbeskattningen
skall ha mindre pengar i fast penningvärde än han ursprungligen
köpte aktier för, är det nödvändigt att aktiekursen stiger inte obetydligt
mer än inflationen. För en aktiesparare med en marginalskatt på 70 96 är
det nödvändigt att aktiekurserna för varje procents inflation stiger med ca

1.4 96; vid en marginalskatt på 80 96 måste aktiekursen stiga med nästan

1.5 96 per procent i inflation för att det inte skall bli en real förlust efter
skatt. Det betyder exempelvis att, om under ett antal år inflationen har
varit 50 96 - så stor är penningvärdeförsämringen exempelvis från 1972
t. o. m. 1976 - det blir fråga om en direkt förlust i fast penningvärde, om
inte aktierna samtidigt har stigit ca 70 96 i värde. Ser vi till aktiekursutvecklingen
under 1970-talet kan vi konstatera att en sådan stegring i allmänhet
inte har skett. De genomsnittliga aktiekurserna har under en följd
av år inte ökat snabbare än inflationen. Från 1964 t. o. m. 1974 avkastade
börsnoterade aktier inkl. värdestegring inte mer än 5,2 96 per år. Det är
t. o. m. mindre avkastning än om pengarna placerats på bank.

Enligt vår uppfattning bör aktievinstbeskattningen ges en med fastighetsbeskattningen
symmetrisk utformning, dvs. aktievinstbeskattningen bör
liksom realisationsvinstbeskattningen på fastigheter ta hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Det bör uppdragas åt regeringen att utarbeta ett sådant
förslag. I avvaktan härpå kan inte den kraftiga skärpningen av aktievinstbeskattningen
som föreslås i propositionen godtas. Enligt vår uppfattning
bör skatten på aktier, som innehafts mer än två år, inte uppgå till mer
än 30 96 av vinsten. Detta stämmer för övrigt överens med vad realisationsvinstkommittén
föreslog och med vad sorn flertalet remissinstanser
accepterade. Vi anser vidare att skatteunderlaget efter 10 års aktieinnehav

Mot. 1975/76:2520

12

bör begränsas till 20 % av realisationsvinsten.

I propositionen föreslås att liksom nu 100 % av vinsten på aktier som
innehafts blott två år skall beskattas. Vi kan godta en sådan ordning. Förslaget
i propositionen innebär emellertid vidare att 40-procentig beskattning
inträder först två år efter det år då aktierna införskaffats. Det betyder att
en aktie som inköpts exempelvis i januari 1974 liksom en aktie som inköpts
i december 1974 båda kommer att beskattas till 100 % ända fram till den
1 januari 1977.1 vissa fall blir alltså tidsgränsen för 100-procentig beskattning
nästan 3 år, i andra fall blott 2 år. Vi anser att detta är felaktigt. Den lägre
skattesatsen bör enligt vår uppfattning inträda två år efter förvärvstillfället.
Detta är ett rättviseskäl. Därtill talar även rent tekniska skäl för en sådan
ordning. Förslaget i propositionen innebär att de första dagarna i januari
kan komma att bli stora utbudsdagar på börsen, då aktieägare som köpt
sina aktier minst två år tidigare vill realisera sitt aktieinnehav till den lägre
vinstskatten. På motsvarande sätt blir de sista dagarna i december attraktiva
köpdagar. Det finns anledning att befara att börsen med en sådan ordning
skulle drabbas av kraftiga kursfluktuationer kring årsskiftet, vilka på intet
sätt har sin grund i aktiernas verkliga värde utan är rent skattetekniskt
betingade.

I propositionen föreslås att som anskaffningskostnad för äldre aktie skall
avses den genomsnittiliga anskaffningskostnaden för samtliga äldre aktier
av samma slag som den avyttrade. En sådan bestämmelse skulle i många
fall göra deklarationsarbetet i samband med en aktieförsäljning utomordentligt
komplicerat. Enligt vår uppfattning bör den skattskyldige vid en
aktieförsäljning ges rätt att utpeka en eller flera bestämda aktier och därvid
som anskaffningskostnad ta upp den faktiska anskaffningskostnaden för
de utpekade aktierna.

I propositionen har föreslagits bibehållandet av det avdrag på 500 kr.
som aktieägaren får göra det år han säljer aktier. Har den skattskyldige
varit gift får vederbörande tillsammans med sin make blott avdraga 500
kr. Enligt vår uppfattning bör makar tillsammans medges ett avdrag på
1 000 kr.

Ikraftträdandereglerna

Vi är av den bestämda uppfattningen att en skärpt skattelagstiftning inte
får ha retroaktiv verkan. Vi anser att en sådan retroaktivitet är rättsvidrig.
Enligt propositionsförslaget kommer dock detta att ske i vissa fall genom
att de nya bestämmelserna föreslås träda i kraft från den 1 april 1976.

Retroaktiva beskattningseffekter skulle också uppkomma om ikraftträdandet
sätts till dagen för propositionens framläggande. Med hänsyn till
att den av propositionen föranledda lagstiftningens innebörd inte är klar
förrän riksdagen tagit ställning i frågan, kan det enligt vår mening inte
annat än i undantagsfall vara ursäktligt att anknyta ikraftträdandet till tid

Mot. 1975/76:2520

13

punkt före denna dag. Vi anser att de ändrade regler som riksdagen kan
komma att besluta bör äga tillämpning först fr. o. m. den 1 juli 1976.

De fall där försäljning av fastighet skett enligt upprättat köpekontrakt
- under första kvartalet 1976 eller under år 1975 - men där myndighets
medgivande är en förutsättning för avtalets giltighet erbjuder särskilda problem.
Fråga kan exempelvis vara om en jordbruksfastighet. Förutsättningen
för avtalets giltighet är därvid att köparen erhåller förvärvstillstånd. Denna
fråga behandlas först av lantbruksnämnd, därefter vid överklagande av lantbruksstyrelsen.
Lång tid kan förflyta innan ärendet avgjorts, och innebär
avgörandet att förvärvstillstånd vägrats till förmån för annan intresserad
är det träffade avtalet ogiltigt. Att staten i sådana fall vanligen står beredd
att för sistnämnde intressents räkning inlösa fastigheten till det på de i
det ursprungliga avtalet överenskomna villkoren innebär inte ett fullföljande
av detta avtal utan ett nytt. Har då den föreslagna ikraftträdandetiden, den
1 april 1976, passerats, blir enligt propositionsförslaget de nya reglerna tilllämpliga.
Detta kan enligt vår mening inte vara rätt, eftersom säljaren redan
från början träffat ett för honom bindande avtal enligt de förutsättningar
som då förelåg, och statens övertagande för hans del endast innebär att
annan inträtt i den ursprungliga köparens ställe.

Enligt vår mening bör i fall som nu nämnts äldre regler för realisationsvinstbeskattning
fl tillämpas, om det ursprungliga försäljningsavtalet träffats
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

En skärpning av realisationsvinstbeskattningen av det slag som nu föreslås
medför, om särskilda hänsyn inte tas, retroaktivitet så till vida att den hårdare
beskattningen kommer att träffa även värdestegring som inträffat före ikraftträdandetidpunkten.
Beträffande aktievinstbeskattningen har sådan hänsyn
i viss mån tagits genom regeln att anskaffningsvärdet för femårsaktier får
beräknas till 2/3 av börsvärdet den 31 december 1975. Motsvarande tidpunkt
bör här gälla i fråga om andra aktier. Det i propositionen uttalade motivet
för att beträffande dessa aktier gå på förmögenhetsvärdet per den 31 december
1974 är inte hållbart. Den omständigheten att värdena per 31 december
1975 fortfarande är processbara utgör verkligen inte något skäl att
välja det tidigare årsskiftet. För familjeföretag bör därvid förmögenhetsvärdet
gälla oreducerat.

Hemställan

Mot bakgrund av vad som anförts hemställs
att riksdagen måtte besluta

1. att avslå förslaget i propositionen 1975/76:180 om borttagandet
av det fasta 3 000-kronorsavdraget och indexuppräkningen av
anskaffningskostnaden för fastigheter köpta före 1952 för tid
före detta år,

2. att den skattskyldige som alternativ till anskaffningskostnaden

Mot. 1975/76:2520

14

vid beräkning av ingångsvärdet skall få upptaga 150 % av taxeringsvärdet
år 1952,

3. att vid försäljning av fasgighet efter två års innehav liksom
nu den skattepliktiga vinsten skall begränsas till 75 % av den
framräknade vinsten,

4. att regeringen eller myndighet som regeringen bestämt skall
kunna förlänga den föreslagna treåriga tidsfristen för anskaffning
av ersättningsfastighet vid uppskov med realisationsvinstbeskattning
i ytterligare upp till tre år,

5. att hos regeringen hemställa om förslag till indexreglering av
aktievinstbeskattningen,

6. att i avvaktan på en indexreglerad aktievinstbeskattning skatteplikten
begränsas till 30 % av vinsten efter två års aktieinnehav
och till 20 % efter 10 års innehav,

7. att den 30-procentiga och den 20-procentiga beskattningen skall
inträda två resp. tio år efter den dag då aktierna inköpts,

8. att avslå förslaget att som anskaffningskostnad för äldre aktie
skall anses den genomsnittliga anskaffningskostnaden för
samtliga äldre aktier av samma slag som den avyttrade, vilka
den skattskyldige innehar vid avyttringstillfället,

9. att gifta skattskyldiga skall åtnjuta ett avdrag om 1 000 kr.
från den beräknade, skattepliktiga realisationsvinsten,

10. att som anskaffningsvärde för andra aktier än börsnoterade
sådana som innehafts i minst fem år skall gälla förmögenhetsvärdet
per den 31 december 1975,

11. att de ändrade realisationsvinstskattereglerna skall gälla
fr. o. m. den 1 juli 1976,

12. att i övrigt ge regeringen till känna vad i motionen anförts.

Stockholm den 26 april 1976

GÖSTA BOHMAN (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER

ALLAN HERNELIUS (m)

ERIC KRONMARK (m)

BRITT MOGÅRD (m)

TAGE MAGNUSSON (m)
i Borås

(m) NILS CARLSHAMRE (m)

ASTRID KRISTENSSON (m)

CARL-WILH. LOTHIGIUS (m)

G. IVAR VIRGIN (m)

PER PETERSSON (m)
i Gäddvik