Mot. 1975/76:2495
Motion
1975/76: 2495
av herr Hermansson m. fl.
med anledning av propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform
m. m.
Sammanfattning
Vänsterpartiet kommunisterna kräver demokratiska rättigheter på arbetsplatsen
som ett led i kampen för att bryta kapitalägarnas makt över produktionsmedlen.
Syftet med de demokratiska rättigheterna är att genomfora viktiga sociala
målsättningar: minska utslagning, sjukskrivningar och olycksfall, ge alla
möjlighet till ett meningsfullt arbete och säkra en rättvis fördelning av produktionsresultatet.
Vpk-förslaget utgör ett helhetsalternativ till regeringens
förslag om s. k. medbestämmanderätt.
Motionen föreslår att fackförening skall ha förhandlingsrätt i alla frågor,
strejkrätt när förhandlingar inte ger resultat, tolkningsrätt av alla avtal samt
vetorätt mot arbetsköparens åtgärder på viktiga områden.
Fackföreningarna skall ha rätt till information och insyn i företagen utan
att bindas av sekretess, rätt att anordna möten på betald arbetstid, att utan
begränsningar vidta politiska strejker och internationella solidaritetsaktioner.
Vidare skall politisk verksamhet vara tillåten på arbetsplatsen. Ett nytt rättegångsförfarande
införs där arbetsdomstolen avskaffas.
Vpk anser att de offentliganställda skall ha samma möjligheter som övriga
på arbetsmarknaden att hävda sina grundläggande intressen. Därför yrkas
i motionen avslag på lagen om offentlig anställning. Ett nytt förslag bör
föreläggas riksdagen som överensstämmer med vpk:s krav på demokratiska
rättigheter på arbetsplatsen.
Regeringens förslag till medbestämmanderätt i arbetslivet bygger på samarbete
mellan kapital och arbete. Lagen är en ramlagstiftning utan konkreta
målsättningar. Fredsplikten förstärks i regeringens förslag, och arbetsdomstolen
får en stärkt ställning.
Därför yrkar vänsterpartiet kommunisterna i väsentliga delar avslag på
regeringens förslag och föreslår i stället en lag som stöder den fackliga kampen
genom demokratiska rättigheter på arbetsplatsen.
Inledning
I kraft av ägandet av produktionsmedlen utövar kapitalisterna den avgörande
makten både i företagen och i samhället. Deras makt befästs av
fackliga klasslagar och av att paragraf 32 i SAF:s stadgar genom prejudicerande
domar vid arbetsdomstolen upphöjts till lag.
1 Riksdagen 1975176. 3 sami. Nr 2495
Mot. 1975/76:2495
2
Som ett led i kampen för socialismen har arbetarrörelsen alltid kämpat
för demokratiska rättigheter i företagen såväl som i samhället. Arbetarrörelsen
fick länge kämpa för rätten att bilda fackföreningar, för förhandlingsrätt
och rätt till kollektivavtal. Strejken var det viktigaste vapnet. Mot
detta ställde arbetsköparna svartlistning, avsked och lockouter och krav på
lagar för att inskränka strejkrätten.
Genom den s. k. decemberkompromissen 1906 lovade SAF att respektera
föreningsrätten mot att LO godkände att dåvarande paragraf 23 i SAF:s
stadgar - om rätten att leda och fördela arbetet och anställa och avskeda
arbetare - skulle införas i kollektivavtalen.
En antistrejklag fanns redan i den s. k. Åkarpslagen från 1899, enligt
vilken det var straffbart att försöka förmå en person att delta i en strejk.
Svartlistning och avsked av strejkande var allmänt förekommande.
Arbetsköparna var inte nöjda med detta. Gång på gång motionerade deras
representanter i riksdagen om en särskild antistrejklagstiftning. Först 1928
vågade en borgerlig regering framlägga ett förslag om detta.
1928 års lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol mötte en våg av protester
i arbetarleden. 360 000 av LO:s 450 000 medlemmar mötte upp i de
aktioner som LO beordrade över hela landet mot klasslagarna. Borgarna
hade dock den parlamentariska övervikten och drev igenom dem.
Vid lagens tillkomst uttalade en enhällig arbetarpress att syftet med denna
var att förlama de fackliga organisationernas aktionskraft. Vid riksdagens
behandling av lagförslaget citerade en ledande socialdemokrat den franska
revolutionären Mirabeau: "I som stiften denna lag, vi svära att aldrig lyda
den!"
Men det dröjde inte länge förrän den socialdemokratiska ledningen och
LO-ledningen var beredda att acceptera klasslagstiftningen som grunden
för samarbete mellan kapital och arbete vid utvecklingen och effektiviseringen
av det kapitalistiska näringslivet.
Med 1928 års klasslagar som grund slöts huvudavtalet, det s. k. Saltsjöbadsavtalet,
1938 mellan LO och SAF. Detta efterföljdes av nya samarbetsavtal.
Inom ramen för dessa lagar och avtal skulle den arbetsfred säkras,
som arbetsköparna länge kämpat för, en "arbetsfred" som hade arbetsköparnas
faktiska diktatur på arbetsplatserna som grund.
Utvecklingen under 1950- och tidiga 1960-talet med snabb utveckling
av nya rationaliseringsmetoder och av prestationslönerna samt de nya hälsofarorna
inom främst industrin ledde redan i mitten av 1960-talet till ett
uppsving i den spontana kampen på arbetsplatserna.
Strejker under avtalsperioden blev allt vanligare, främst i form av en
serie kortvariga strejker i verkstadsindustrin under andra hälften av 1960talet.
Gruvstrejken 1969-1970 blottläde alla de nackdelar för arbetarklassen, som
den utvecklade samarbetspolitiken lett till: försämringen av arbetsmiljön,
det omänskliga lönesystemet, förhalningen av den lägre pensionsåldern, följ
Mot. 1975/76:2495
3
derna av den samordnade återhållsamheten i lönepolitiken, de reaktionära
ledarskapsteserna, kravet på ökad produktivitet och effektivitet som främsta
mål för samarbete mellan kapital och arbete.
Det starka gensvar som gruvarbetarna mötte bland andra lönearbetare
var inte bara ett uttryck för solidaritet med en arbetargrupp i kamp utan
också för känslan av att gruvarbetarna förde alla lönearbetares kamp för
intressekraven och mot klasslagar och samarbetspolitik.
Gruvstrejken har sedan följts av en serie strejker med rekordtoppar 1974
och 1975. De är ett uttryck för kapitalismens skärpta motsättningar. Trots
antistrejklagaroch hot om arbetsdomstol accepteras strejkvapnet även under
avtalsperiod av ett ständigt växande antal arbetare och även tjänstemän
- detta i vetskap om att kollektivavtalet inte sluts mellan två likställda parter.
Arbetsköparna befinner sig i överläge och kan med olika medel ändra förutsättningarna
föravtalet. De kan förhala förhandlingarna och när ingenting
annat hjälper tvingas arbetarna till slut tillgripa strejkvapnet. De vägrar att
ställa till förfogande det enda de kan bestämma över, nämligen sin egen
arbetskraft.
Klasskampens väg
Vänsterpartiet kommunisterna har konsekvent bekämpat 1928 års klasslagar
och det från mitten av 1930-talet alltmer utvecklade samarbetet mellan
kapital och arbete. Vpk har gått i spetsen för kampen mot paragraf 32 och
krävt demokratiska rättigheter innanför fabriksportarna, som underlättar lönearbetarnas
kamp för att förbättra sina arbetsvillkor.
Utgångspunkten för denna kamp måste vara följande:
1. Verklig ekonomisk demokrati och företagsdemokrati förutsätter planhushållning
och socialism. Varje diskussion om arbetarmakt och arbetarstyrda
företag, som inte har sin utgångspunkt i att man skall avskaffa
kapitalisternas äganderätt, leder till illusioner och till att lönearbetarna
och fackföreningarna knyts hårdare till de kapitalistiska företagen.
2. Man kan inte skilja på frågan om kampen för makten i företagen och
frågan om makten i samhället, dvs. över statsapparaten och produktionsmedlen.
3. Kapitalismen är ett system för maximering av profiten. Det företag som
inte ger ägarna tillräcklig profit läggs ned. Det stora kapitalet äter upp
det lilla. Avgörande beslut, som gäller hundratusentals anställda, fattas
i koncernledningar, ofta med säte utomlands. Ingenting av detta ändras
genom medägande, medbestämmande och medansvar och genom att
fackföreningarna tar ett huvudansvar för rationalisering och personalpolitik.
4. Den s. k. offentliga sektorn och de statliga företagen är en del av den
kapitalistiska ekonomin. Utvecklingstendenser, som alltid främst kän
1* Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2495
Mot. 1975/76:2495
4
netecknat de privatägda företagen med ökad press på de anställda och
ökad utslagning, ger sig alltmer till känna också i den allmänägda sektorn.
De statliga affärsverken drivs allt hårdare efter lönsamhetsprincipen.
Kommunernas och landstingens allt trängre ekonomiska ramar leder till
att man söker binda upp de fackliga organisationerna för en rationalisering
och personalpolitik där samma effektivitets- och lönsamhetsprinciper tilllämpas
som i de privata företagen.
5. Avgörande för om samhället är socialistiskt eller kapitalistiskt är ägandet
av produktionsmedlen och vilken klass som behärskar statsapparaten.
6. Socialismen kan bara nås på klasskampens väg och aldrig genom samverkan
mellan kapital och arbete.
Vissa förbättringar - men skärpt fredsplikt
Propositionen med lagförslag om ”medbestämmande i arbetslivet” och
om ”offentlig anställning” innebär vissa framsteg jämfört med gällande
lagar och arbetsrättskommitténs förslag.
Men samtidigt måste man notera att fredsplikten skärpts i den överflyttade
kollektivavtalslagen. Lagförslaget knyts öppet ihop med anvisningarna i den
s. k. trygghetslagen att strejkande arbetare under vissa förhållanden kan
avskedas. Regeringen fortsätter att nonchalera den tilltagande svartlistningen
av fackligt och politiskt aktiva arbetare som är misshagliga för arbetsköparna.
Vänsterpartiet kommunisterna tar ställning till regeringens förslag dels
utifrån den utveckling som skett på arbetsmarknaden med nya metoder
för arbetsköparna att styra utvecklingen och att leda och fördela arbetet
inom företag och myndigheter, dels utifrån de principer vi återgett och som
måste vara vägledande för kampen under kapitalismen.
Positivt i regeringens förslag
Till det positiva räknar vi främst utvidgningen av arbetsköparnas förhandlings-
och informationsskyldighet, deras begränsade tolkningsföreträde
i lönetvister och vetorätt för fackföreningarna i vissa entreprenadfrågor. Regeringens
avvisande att skriva in frågan om partsammansatta organ i lagen
är riktigt.
Till det positiva räknar vi också att regeringen avvisat arbetsrättskommitténs
förslag om förbud mot politiska strejker och hårdare restriktioner
när det gäller internationella fackliga solidaritetsaktioner.
Negativt i regeringens förslag
Här måste främst nämnas den skärpta fredsplikten och att regeringen
i stället för en lag med konkreta demokratiska rättigheter för lönearbetarna
och de fackliga organisationerna lägger fram en ramlag med främsta syfte
Mot. 1975/76:2495
5
att öppna vägen för nya samarbetsavtal om arbetets ledning och fördelning
och om företagsledningsfrågor.
Viktiga kampkrav som rätt för fackföreningarna att bestämma löneform,
vetorätt mot kapitalet i en rad frågor, fackliga förtroendemäns tillträde till
arbetsplatserna, rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna m. m. hänvisas
till nya utredningar eller kommande förhandlingar om nya avtal.
Negativt och oroande är också att krav om avtal på nya områden och
bestämmelser, som de skall innehålla, måste framföras i samband med att
man förhandlar om löneavtal. Denna rätt har ju alltid funnits efter vad
regeringen själv säger i propositionen.
Det nya är den kvardröjande stridsrätten om man inte tecknat s. k. medbestämmandeavtal
i samband med löneförhandlingarna. Denna koppling
avvisades av LO i remissvaret och ändå mera bestämt av TCO i dess
remissvar på paragraf 32-utredningen.
Det är uppenbart att arbetsköparna kommer att utnyttja denna koppling
för ett köpslående i löneförhandlingarna. Lagens udd mot lönekampen kommer
också till uttryck i motiveringarna för skadestånd och avsked, där strejker
riktade mot löneavtalen betraktas som särskilt försvårande.
Arbetsdomstolen - klass- och partsdomstolen, som instiftades 1928 - får
en oerhört stärkt ställning. I stället för konkreta rättigheter - inskrivna i
lagen - vilka underlättar den fackliga kampen kommer arbetsdomstolen
som enda instans att skapa nya lagar genom prejudikat.
Anmärkningsvärt är att lagen inte ställer upp några för lönearbetarna
gripbara mål, som skall förverkligas. Sådana mål kunde vara nedbringande
av antalet förtidspensionerade, stopp för arbetshets och utslagning och rätt
till ett meningsfullt arbete åt alla.
Strejkförbud - skadestånd - avsked
Det mest anmärkningsvärda är att regeringsförslaget trots lönearbetarnas
alla erfarenheter om strejkvapnets avgörande betydelse skärper fredsplikten
och arbets köparnas möjligheter att utöva repressalier mot strejkande.
Kollektivavtalslagens fredspliktsparagraf har flyttats över och skärpts i
den nya lagen. De fackliga organisationerna görs mer ansvariga än hittills
för att fredsplikten upprätthålls. En strejk, som inte överensstämmer med
förbundens stadgar, kan dras inför arbetsdomsolen om den nya lagen går
igenom.
Regeringen tar i sin proposition direkt ställning för skrivningen i propositionen
om anställningsskydd av 1973, enligt vilken strejkande i ”kvalificerade
fall” omedelbart kan avskedas. Till sådana kvalificerade fall räknas
enligt den proposition vi nu behandlar:
”Om olovlig arbetskonflikt blir långvarig till följd av att deltagande arbetstagare
inte kan förmås att vika från klart avtalsstridiga krav och återgå
till arbetet.”
Mot. 1975/76:2495
6
”När någon arbetstagare driver fram en strejk i syfte att störa den ordinarie
fackliga verksamheten på arbetsplatsen.”
Vilka strejker kan f. ö. inte anklagas för att störa den ”ordinarie fackliga
verksamheten”? Vi behöver bara nämna de stora gruv-, skogs- och hamnstrejkerna
liksom städerskestrejkerna, vilka alla hade ett brett solidaritetsstöd
bland övriga lönearbetare.
Man nöjer sig alltså inte med det ekonomiska skadeståndet på 200 kr.
utan lägger därtill i vissa fall avskedande. På s. 294 i propositionen heter
det:
”Detta ställningstagande innebär alltså att det kollektivavtalsrättsliga skadeståndet
inte bör vara det enda påföljdsalternativet vid kvalificerade fall
av arbetstagares fredspliktsbrott.”
Arbetsrättskommitténs förslag om överläggningar under pågående olaglig
strejk har av många uppfattats som en möjlighet till förhandlingar. Detta
krävde bl. a. Metall i sitt remissvar. Men regeringen gör helt klart vad sådana
överläggningar skall syfta till. Det skall vara att snabbt få de strejkande
i arbete. Förhandlingar får det inte bli tal om. Den fackliga förtroendeman,
som under överläggningarna söker ta upp förhandlingar om de strejkandes
krav, kan riskera att hans fackliga organisation stäms inför arbetsdomstol
med dryga böter för den fackliga organisationen som följd.
Regeringens lagförslag är i många stycken ytterst motsägelsefullt. Så föreslås
t. ex. att arbetsköpama inte skall kunna tillgripa disciplinära åtgärder
mot anställda utan att detta regleras i kollektivavtal.
Å andra sidan ger regeringen direkt sanktion åt den hårdaste av alla sanktioner,
nämligen avsked av strejkande.
I motsvarande mån uppmjukasarbetsköparnas rättigheter. De ges, om lagen
går igenom, rätt att inför AD begära att bli befriade från fredsplikten och
att tillgripa lockout mot arbetare, som inte strejkar.
Den skärpta fredsplikten kommer, om lagen går igenom, att ställa de
fackliga organisationerna i en ändå mer förödmjukande situation än med
gällande kollektivavtalslag.
När det gäller att respektera avtal är arbetare och arbetsköpare aldrig jämställda.
De senare kan alltid ändra förutsättningarna för ingångna avtal under
avtalsperioden.
Vid sidan av en obegränsad förhandlingsrätt är strejken lönearbetarnas
viktigaste vapen. Strejkerna uppstår ur den objektiva motsättningen mellan
kapital och arbete. Detta kan man inte lagstifta bort lika litet som klasssolidariteten
mellan arbetarna. Arbetarna strejkar aldrig av okynne. Om
någon mindre grupp söker missbruka strejkvapnet och utnämna sig till ledare
för arbetarklassen så korrigerar arbetarna detta själva.
En ny lag måste bygga på obegränsad förhandlingsrätt och på strejkrätt
- även lokal sådan - som arbetarnas främsta vapen i kampen.
Mot. 1975/76:2495
7
Vad är medstämmande och makt?
Det som kan ge någon form av makt åt lönearbetarna under kapitalismen
är fackföreningar, som verkar som kamporganisationer, och konkreta demokratiska
rättigheter som underlättar kampen.
Kampen för makt åt lönearbetarna och deras fackliga organisationer pågår
i många länder. Vi återger hären intervju med en företrädare för det förenade
metallförbundet FLM i Italien. Bakgrunden är höstens löneförhandlingar
med långtgående lönekrav och krav på insyn och kontroll av investeringsprogrammen
för att kunna bedöma deras betydelse för 1. lokaliseringarna,
2. sysselsättningen, 3. produktionens inriktning, 4. arbetsförhållandena, 5.
arbetsmiljön.
Kravet är alltså rätt till insyn och kontroll över genomförandet, inte styrelseposter,
inte ”medbestämmande” och ”medansvar”.
Italienska metalls företrädare Bruno Trentin säger i intervjun i Arbetartidningen
Ny Dag nr 28 1976:
Det kan se ut som om vi begär mindre än ett delat ansvar och någon
sorts samförvaltning, svarar han. Vi kräverju inte någonjuridisk begränsning
av företagets makt. Vi säger bara att vi skall veta på förhand var och hur
de tänkter investera och hur de tänker flytta arbetarna.
I själva verket begär vi mer än ett delat ansvar, därför att när papperen
kommer på bordet har vi händerna fria. Vi tänker inte ta itu med dessa
frågor i någon expertkommitté eller styrelse där vi blir uppbundna, utan
som självständig fackförening, med våra egna vapen, som är den fackliga
kampens.
Vi tror inte på ett delat ansvar. Företagen ber oss komma och dela på
ansvaret, de vill att vi skall samarbeta med dem på toppen, de vill ha oss
med i sina styrelser, men vi säger att parterna måste hållas isär, det går
inte att förena oförenliga intressen.
Dessa frågor måste skötas under konflikt.
Då säger de: ni vill ha makt utan ansvar.
Vi svarar: vi vill inte ha ett falskt ansvar. Så länge arbetarklassen inte
har makten är ansvaret falskt.
Makt åt lönearbetarna under kapitalismen är en fråga om klasskamp, kämpande
fackföreningar, insyn och kontroll i företagen utan sekretess samt
demokratiska rättigheter på arbetsplatsen vilka underlättar kampen mot den
avgörande makt kapitalisterna besitter i kraft av sin äganderätt till produktionsmedlen.
De offentliganställda
Att den s. k. offentliga sektorn är en del av den kapitalistiska ekonomin
framträder allt klarare för varje dag som går. Utvecklingstendenserna i ar
betslivet för de offentliganställda är desamma som inom privatföretagen
med ständigt ökad effektivisering av verksamheten, ökad arbetshets och
utslagning.
Mot. 1975/76:2495
8
Myndigheternas försök att binda upp de anställda och deras fackliga organisationer
för snabbare rationalisering är desamma som i privatföretagen
liksom principen för delegering av beslutsfattandet inom givna ekonomioch
produktionsramar.
Det är tillfredsställande att regeringen utsträcker förhandlingsrätten för
de offentliganställda så att den i princip skall vara densamma som för de
privatanställda. Men även här gäller att en utvidgad förhandlingsrätt får
sitt stora värde först om den kan understödjas av strejkrätt - även lokal
sådan.
När det gäller de offentliganställda gör regeringen dock en viktig skillnad
jämfört med de privatanställda. Avtal kan inte träffas i frågor som faller
under myndighets beslut, då detta skulle inkräkta på den politiska demokratin.
En lag om demokratiska rättigheter på arbetsplatserna bör slå fast bl. a.
obegränsad förhandlingsrätt och strejkrätt förde offentliganställda. Den miljon
löneplansanställda, som finns i stat, kommun och landsting, bör inte
ha någon inskränkning i sina rättigheter därför att deras arbetsförhållanden
faller under en myndighets i stället för under en företagslednings beslut.
När fackförening så påfordrar bör den ha rätt att förhandla direkt med regeringen,
landstingens förvaltningsutskott och kommunstyrelserna om ramarna
för den ekonomiska verksamheten och att om så behövs understryka
sina krav med stridsåtgärder.
Sociala målsättningar
Vänsterpartiet kommunisterna motsätter sig inte en lag, som ger fackföreningarna
möjligheter att teckna avtal på nya områden. Men en sådan
lagstiftning bör utgå från preciserade sociala målsättningar. Den måste innehålla
de konkreta demokratiska rättigheter som behövs för att lönearbetarna
skall kunna utöva någon makt.
Mot bakgrund av vad vi ovan anfört föreslår vi att riksdagen uttalar sig
för följande målsättningar som grund för en lag om demokratiska rättigheter
på arbetsplatserna:
1. Trygghet i anställningen med ett meningsfullt arbete där de arbetshandikappade
kommer in i produktionen i en helt annan omfattning än
tidigare.
2. En fördelning av produktionsresultatet som ger lönearbetarna godtagbara
ekonomiska villkor.
3. Arbetsmiljön anpassas efter människan så att olycksfall, sjukskrivningar
och utslagningar minskar radikalt.
- Tendensen till ökad förtidspensionering bryts.
- Monotoni och ensidiga arbetsuppgifter minskas kraftigt.
- Arbetsplatserna utformas efter lönearbetarnas sociala och kulturella behov.
Mot. 1975/76:2495
9
Lagens innehåll
De viktigaste rättigheterna på arbetsplatserna för lönearbetama och deras
fackliga organisationer är:
Förhandlings-, strejk- och mötesrätt, tolkningsrätt i alla avtalsfrågor, rätt
till insyn och kontroll i företag och myndigheter utan sekretess, facklig
vetorätt i viktiga frågor, rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna, klart
definierad rätt till politiska strejker och till internationella solidaritetsaktioner
utan begränsningar samt fritt tillträde till arbetsplatserna för fackliga förtroendemän
och experter. Till de oeftergivliga rättigheterna på arbetsplatserna
hör också att anställning inte skall kunna upphöra på grund av deltagande
i strejk och att ingen skall kunna svartlistas på grund av för arbetsköparna
misshagliga åsikter.
Vi skall i det följande mera utförligt precisera de olika rättigheterna och
där så inte redan är gjort mera utförligt redovisa motiven för dem.
Förhandlings-, strejk-, tolknings- och mötesrätt
- Fackföreningarna skall ha obegränsad förhandlingsrätt och arbetsköparna
obegränsad primär förhandlingsskyldighet i alla frågor innan beslut fattas
och förändringar vidtas. Detta skall - inte minst med hänsyn till myndighets
beslut - inte vara bundet till om avtal föreligger. Om fackförening
påfordrar detta skall beslutande myndighet träda i förhandling.
- Fackföreningarna skall ha rätt att tillgripa strejk som påtryckning i förhandlingar.
Strejkrätten skall gälla även lokalt. Strejkande skall inte kunna
dömas till böter, ej heller deras fackliga organisationer.
- Fackföreningarna skall ha obegränsad rätt att tolka ingångna avtal. Domstolsförfarande
skall bara kunna tillämpas vid tvister om lagar.
- Fackföreningarna skall ha rätt till beslutande möten och informationsmöten
på betald arbetstid utan inblandning från arbetsköparna. Denna
rättighet är mycket viktig för att mobilisera fackföreningarnas medlemmar
till enig kamp.
Förbjud svartlistning och avsked av strejkande
- Anvisningarna i ”trygghetslagen” att strejkande kan avskedas undanröjs
genom ett uttryckligt förbud i lagen mot sådana avskedanden. Detta kan
enkelt förverkligas genom en lagparagraf som stadgar att strejk aldrig
får utgöra grund för avsked.
- Svartlistning måste förbjudas. Även detta kan klart sägas ut i en lagparagraf,
som förbjuder svartlistning. Brott mot ett sådant förbud måste
i lagen beläggas med dryga straff för den som bryter mot förbudet.
Mot. 1975/76:2495
10
Rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna
- Arbetsköparna bedriver varje dag politisk verksamhet på arbetsplatserna
och indoktrinerar på olika sätt de anställda i sina värderingar. De politiska
rättigheter som finns utanför arbetsplatserna - rätt till möten och agitation
m. m. - skall lagfästas och finnas också inne på arbetsplatserna.
Rätten till politisk verksamhet på arbetsplatserna är en av de viktigaste
rättigheterna för att utveckla lönearbetarnas och fackföreningarnas självständiga
kamp. Detta är också SAF klara över när de förbjuder politisk
verksamhet på arbetsplatserna inför valet.
Rätten till politisk verksamhet skall lagfästas i stället för att som regeringen
föreslår göras till en förhandlingsfråga med SAF och andra arbetsköparorganisationer.
Rätten att förhandla om denna rätt har alltid funnits. Regeringens
förslag innebär inget framsteg.
Rätt till insyn och kontroll
- Arbetsköparna åläggs att utan sekretess ge regelbunden information i alla
viktiga frågor till de anställda: ekonomi, orderingång, lageruppbyggnad,
investeringar, förändringar inom företaget/koncernen, omflyttningar och
avskedanden, rationaliseringar, personalpolitik, anlitande av entreprenörer
m. m.
- Informationen lämnas direkt till fackföreningarns styrelser och inte i några
samrådsorgan. Fackföreningsstyrelserna skall ha rätt att obegränsat kräva
kompletterande information och utredningar de anser sig ha behov av.
- Fackföreningsstyrelserna avgör själva vilken information de vill föra vidare
till sina medlemmar.
- Fackföreningarna skall ha rätt att på medlemsmöten utse egna revisorer
som har full insyn i företagens/koncernernas och myndigheternas ekonomi.
- Rätten till insyn och kontroll i företaget - koncernen - myndigheten
skall gälla också fackliga ombudsmän och andra fackliga experter, som
inte är anställda i företaget eller myndigheten.
Facklig vetorätt mot arbetsköparna
- De fackliga organisationerna skall ha vetorätt i främst följande frågor:
Vid uppsägning och omflyttning samt vid försäljning, förflyttning och
nedläggning av företag samt vid utländska företags köp av företag i Sverige.
I samtliga fall där företaget eller myndigheten anlitar entreprenörer.
Vid rationaliseringar, produktionsuppläggningar, analys- och mätmetoder
samt vid bestämmande av löneform.
I personalfrågor på alla nivåer i företagen och myndigheterna.
I investeringsfrågor.
Mot. 1975/76:2495
11
Fritt tillträde till arbetsplatserna
- Förtroendevalda, funktionärer och experter på avdelnings-, förbunds- och
facklig centralorganisations nivå skall utan inskränkningar från arbetsköparna
ha fritt tillträde till arbetsplatserna.
Rätt till politiska strejker
- Fackföreningarna, som ställer en rad politiska krav, skall också ha rätt
att ge eftertryck åt dem genom påtryckningar mot myndigheterna som
fattar besluten. Detta är ingen begränsning av den politiska demokratin
utan en utvidgning av densamma. Fackföreningarna, som förhandlar om
lönerna, måste t. ex. också ha rätt att utöva påtryckningar mot statsmakterna
och monopolen i pris- och hyresfrågor.
Nuvarande rättsläge är oklart när det gäller politiska strejker. Lagen bör
i stället klart definiera en sådan rätt för fackföreningarna.
Rätt till internationella solidaritetsaktioner
- Denna rätt bör gälla utan några som helst begränsningar. De fackliga
organisationerna bör ha rätt att suveränt besluta om internationella solidaritetsaktioner.
Då rättsläget även på denna punkt är oklart bör lagen klart definiera
en sådan rätt.
Fortsatt kamp mot paragraf 32
SAF:s paragraf 32 avskaffas inte vare sig genom regeringens lagförslag
eller genom medbestämmanderättsavtal, som lagen öppnar vägen för. Kraftiga
slag mot paragraf 32 riktas däremot genom en lag om konkreta demokratiska
rättigheter på arbetsplatserna. Dessa rättigheter upphäver de prejudicerande
domarna om paragraf 32 och underlättar kampen mot denna
arbetsköparparagrafs återstående verkningar. Alla verkningar av paragraf 32
kan inte upphävas förrän kapitalisterna berövats äganderätten till produktionsmedlen
och därigenom den avgörande makten.
Nytt rättegångsförfarande
Med den lag om konkreta demokratiska rättigheter på arbetsplatserna,
som vänsterpartiet kommunisterna föreslår och som också innefattar att
fackföreningarna ensamma tolkar ingångna avtal, kan ett helt nytt rättegångsförfarande
inledas.
Domstolarna skall endast tolka och döma efter lagen. Detta kan ske i
civila domstolar. De statliga disciplinnämnderna bör avskaffas (liksom skiljenämndsförfarandet).
Mot. 1975/76:2495
12
Ett nytt rättegångsförfarande bör bygga på följande grundläggande principer:
- Förhandlingsrätt för fackliga organisationer i alla frågor.
- Strejkrätt när förhandlingar inte ger resultat.
- Vetorätt för fackföreningen mot arbetsköparens åtgärder.
- Tolkningsrätt för fackföreningen i avtalsfrågor.
Ändring av förtroendemannalagen
En kraftigt utökad förhandlingsrätt är föga värd om inte de fackliga förhandlarna
har tillräcklig betald arbetstid för detta ändamål. Detta skall inte
vara beroende av arbetsköparnas välvilja. Fackföreningarna skall suveränt
kunna avgöra vilken tid som går åt till förhandlingsarbetet och dess förberedelser
och avslutning. Detta kräver en avgörande förändring av förtroendemannalagen.
Hemställan
Under hänvisning till det anförda föreslås
1. att riksdagen i anledning av propositionen 1975/76:105 om förslag
till Lag om medbestämmanderätt i arbetslivet beslutar
a) att fackföreningen skall ha obegränsad förhandlingsrätt i alla
frågor och att arbetsköparen har primär förhandlingsskyldighet
i alla frågor innan förändringar vidtas (10-12 §§),
b) att den lokala och centrala fackföreningen skall ha obegränsad
strejkrätt genom att fredsplikten utgår ur lagen (41-45 §§),
c) att fackföreningen skall ha obegränsad tolkningsrätt av avtal
(33-37 SS),
d) att facklig organisation skall ha vetorätt mot arbetsköparens
åtgärder i följande frågor (38—40 §§):
- vid uppsägning och omflyttning av anställda
- i alla personalfrågor
- i alla investeringsfrågor
- vid köp och försäljning samt vid förflyttning och nedläggning
av företag
- vid anlitande av entreprenörer och konsulter
- vid rationaliseringar, produktionsuppläggningar samt analys
och mätmetoder
- vid bestämmande av löneform,
e)att fackföreningarna skall ha rätt till insyn och kontroll utan
att förhindras av sekretess enligt vad i motionen anförs
(21-22 SS),
Oatt avtal kan träffas om anställning, ledning och fördelning
av arbetet samt företagets verksamhet i övrigt på grundval av
Mot. 1975/76:2495
13
demokratiska rättigheter på arbetsplatsen såsom förhandlingsrätt
i alla frågor, strejkrätt och facklig vetorätt mot arbetsköparnas
åtgärder (32 §),
glatt endast arbetsköpare skall kunna ådömas skadestånd
(54-62 §§),
h) att förslaget om att tvist skall lösas vid arbetsdomstol avslås
och att regeringen ges i uppdrag att snarast framlägga förslag
om ett nytt rättegångsförfarande enligt vad i motionen anförs
(63-70 §§),
2. att riksdagen till följd av punkt 1 a-h och med ändring av
regeringens förslag till lag om medbestämmanderätt i arbetslivet
beslutar anta följande förslag till lag om demokratiska
rättigheter på arbetsplatserna:
Regeringens förslag
Arbetstagarorganisation har rätt till
förhandling med arbetsgivare ifråga
rörande förhållandet mellan arbetsgivaren
och sådan medlem i organisationen,
som är eller har varit arbetstagare
hos arbetsgivaren. Arbetsgivare
har motsvarande rätt att förhandla
med arbetstagarorganisation.
Förhandlingsrätt enligt första
stycket tillkommer arbetstagarorganisationen
även i förhållande till organisation
som arbetsgivaren tillhör
och arbetsgivarens organisation i förhållande
till arbetstagarorganisationen.
Innan arbetsgivare beslutar om
viktigare förändring av sin verksamhet,
skall han på eget initiativ förhandla
med arbetstagarorganisation i
förhållande till vilken han är bunden
av kollektivavtal. Detsamma skall
iakttas innan arbetsgivare beslutar
om viktigare förändring av arbets- eller
anställningsförhållandena för arbetstagare
som tillhör organisationen.
Motionärernas förslag
10 §
Facklig organisation har rätt till förhandling
med arbetsgivare i alla frågor
rörande förhållandet mellan arbetsgivaren
och sådan medlem i organisationen,
som är eller har varit
anställd hos arbetsgivaren. Arbetsgivare
har motsvarande rätt att förhandla
med facklig organisation.
Förhandlingsrätt enligt första
stycket tillkommer facklig organisation
även i förhållande till organisation
som arbetsgivaren tillhör och arbetsgivarens
organisation i förhållande
till den fackliga organisationen.
1 §
Innan arbetsgivare beslutar om
förändring av sin verksamhet, skall
han på eget initiativ förhandla med
den fackliga organisationen i förhållande
till vilken han är bunden av
avtal. Detsamma skall iakttagas innan
arbetsgivare beslutarom förändring
av arbets- eller anställningsförhållanden
för anställd som tillhör organisationen.
Mot. 1975/76:2495
14
Regeringens förslag
Om synnerliga skäl föranleder det,
får arbetsgivaren fatta och verkställa
beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet
enligt, forsta stycket.
När arbetstagarorganisation som
avses illS påkallar det, skall arbetsgivare
även i annat fall än där anges
förhandla med organisationen innan
han fattar eller verkställer beslut,
som rör medlem i organisationen.
Om särskilda skäl föranleder det, får
arbetsgivaren dock fatta och verkställa
beslutet innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet.
Mellan parter som träffar kollektivavtal
om löner och allmänna anställningsvillkor
bör, om arbetstagarparten
begär det, även träffas kollektivavtal
om medbestämmanderätt för
arbetstagarna i frågor som avser ingående
och upphörande av anställningsavtal,
ledningen och fördelningen
av arbetet och verksamhetens
bedrivande i övrigt.
Motionärernas förslag
12 S
Hår facklig organisation som avses
ill§ påkallar det, skall arbetsgivare
även i annat fall än där anges förhandla
med organisationen innan
han fattar eller verkställer beslut,
som rör medlem i organisationen.
21-22 SS utgår.
32 S
På grundval av demokratiska rättigheter
på arbetsplatsen innebärande
facklig organisations rätt till förhandlingar
i alla frågor, strejkrätt, vetorätt
mot arbetsköparens åtgärder i. följande
frågor: Vid uppsägning och omflyttning
av anställda, i alla personalfrågor, i
alla investeringsfrågor, vid köp och försäljning
samt vid förflyttning och nedläggning
av företag, vid anlitande av
entreprenörer och konsulter, vid rationaliseringar,
produktionsuppläggningar
samt analys och tidsstudier och vid
bestämmande av löneform, kan mellan
parter som träffar avtal om löner
och allmänna anställningsvillkor,
om facklig organisation begär det,
även träffas avtal i frågor som avser
ingående och upphörande av anställningsavtal,
ledning och fördelning
av arbetet och verksamhetens bedrivande
i övrigt.
Mot. 1975/76:2495
15
Regeringens förslag
(Ny lagparagraf)
Innehåller kollektivavtal föreskrifter
om medbestämmanderätt för arbetstagarna
i fråga som avses i 32 § och
uppkommer tvist om tillämpning i visst
fall av sådan föreskrift eller av beslut
som har fattats med stöd därav, gäder
arbetstagarpartens mening till dess
tvisten har slutligt prövats. Detsamma
gäller tvist om kollektivavtal rörande
påföljd för arbetstagare som har begått
avtalsbrott. Vad som nu har sagts ger
dock ej arbetstagarparten rätt att fatta
beslut på arbetsgivarens vägnar.
Intager två eller flera arbetstagarparter
oförenliga ståndpunkter i sådan
tvist som avses i första stycket, får arbetsgivaren
ej fatta eller verkställa beslut
som beröres av tvisten förrän denna
har slutligt prövats.
Arbetsgivaren behöver ej iakttaga
vad sorn föreskrives i första och andra
styckena, om synnerliga skäl föreligger
eller om arbetstagarparts mening är
oriktig och parten har insett eller bort
inse detta.
Motionärernas förslag
a§
Denna lag syftar till att befrämja
genomförandet av följande sociala
målsättningar:
1. Trygghet i anställningen med ett
meningsfullt arbete där de arbetshandikappade
kommer in i produktionen.
2. En fördelning av produktionsresultatet
som ger lönearbetarna godtagbara
ekonomiska villkor.
3. A rbetsmiljön anpassas efter människan.
n
Uppkommer tvist mellan arbetsgivare
och facklig organisation, som är
bundna av avtal, tvist om medlems
skyldighet eller om avtalets tolkning i
övrigt, har facklig organisation lösningsrätt
av avtalet.
Underlåter arbetsgivare att respektera
den fackliga organisationens tolkning
av avtal kan den fackliga organisationen
väcka talan vid domstol samt
vidta stridsåtgärd. strejk, blockad eller
annan därmed jämförlig stridsåtgärd.
34-37 utgår.
Mot. 1975/76:2495
16
Regeringens förslag
Innan arbetsgivare beslutar att låta
någon utföra visst arbete för hans räkning
eller i hans verksamhet utan att
denne därvid skall vara arbetstagare
hos honom, skall han på eget initiativ
förhandla med arbetstagarorganisation
i förhållande till vilken han är bunden
av kollektivavtal för sådant arbete.
Första stycket gäller ej, om arbetet
är av kortvarig och tillfällig natur eller
kräver särskild sakkunskap och ej heller
om den tilltänkta åtgärden i allt
väsentligt motsvarar åtgärd som har
godtagits av arbetstagarorganisationen.
Om organisationen i särskilt fall
påkallar det, är arbetsgivaren dock
skyldig att förhandla innan han fattar
eller verkställer beslut.
Om synnerliga skäl föranleder det,
får arbetsgivaren fatta och verkställa
beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet
enligt första stycket.
Påkallas förhandling enligt andra
stycket, är arbetsgivaren icke skyldig
att uppskjuta beslutet eller verkställigheten
till dessförhandlingsskyldigheten
har fullgjorts, om särskilda skäl föreligger
mot uppskov. I fråga om förhandling
enligt första och andra styckena
äger 141 motsvarande tillämpning.
Arbetsgivare och arbetstagare som
är bundna av kollektivavtal får icke
vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse
(lockout eller strejk), blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd,
om avtalet har ingåtts av organisation
och denna ej i behörig ordning
har beslutat åtgärden, om åtgär
Motionärernas förslag
38 §
Beslutar och verkställer arbetsgivare
eller avser att verkställa beslut, vilka
strider mot grundläggande fackliga intressen,
har facklig organisation rätt
att förhindra eller avbryta genomförandet
av beslut genom vetorätt mot arbetsgivarens
åtgärder iföljande frågor:
- Vid uppsägning och omflyttning av
anställda
- I alla personalfrågor
- I alla investeringsfrågor
- Vid köp och försäljning samt vidförflyttning
och nedläggning av företag
- Vid anlitande av entreprenörer och
konsulter
- Vid rationaliseringar, produktionsuppläggningar
samt analys och mätmetoder
- Vid bestämmande av löneform.
39-40 §§ utgår.
§
Lokal och central facklig organisation
som är bunden av kollektivavtal
äger rätt att utöva påtryckning i tvist
om kollektivavtals giltighet, avtals innebörd
eller tvist huruvida visst förfarande
strider mot avtalet genom strejk,
blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd.
Mot. 1975/76:2495
17
Regeringens förslag Motionärernas förslag
den strider mot bestämmelse om
fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden
har till ändamål
1. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals
giltighet, bestånd eller rätta
innebörd eller i tvist huruvida visst
förfarande strider mot avtalet eller mot
denna lag,
2. att åstadkomma ändring i avtalet,
3. att genomföra bestämmelse, som
är avsedd att tillämpas sedan avtalet
har upphört att gälla, eller
4. att stödja annan, när denne icke
själv får vidtaga stridsåtgärd.
Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation
att i behörig
ordning besluta blockad för att utverka
betalning av klar och förfallen fordran
på lön eller på annan ersättning för utfört
arbete.
42-45 §§ utgår
54 S
Arbetsgivare, arbetstagare och or- Arbetsgivare eller arbetsgivares organisation
som bryter mot denna lag ganisation som bryter mot denna lag
eller mot kollektivavtal skall ersätta eller mot avtalet skall ersätta uppuppkommen
skada, om ej annat föl- kommen skada.
jer av vad nedan sägs.
55-70 SS utgår.
3. att riksdagen hemställer hos regeringen
a) att framlägga kompletterande förslag som ger rätt till politiska
strejker och internationella sympatiåtgärder enligt vad i motionen
anförs,
b) att framlägga förslag om rätt för fackförening att anordna
fackföreningsmöten på betald arbetstid enligt vad i motionen
anförs,
c) att framlägga förslag om rätt till politisk verksamhet på arbetsplatsen
enligt vad i motionen anförs,
4. att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen att ett nytt förslag
i vad galler lagen om offentlig anställning, som överensstämmer
med motionärernas förslag om demokratiska rättigheter
på arbetsplatsen, utarbetas och framläggs till höstens riksmöte.
Mot. 1975/76:2495
18
5. att riksdagen i anledning av beslutet om lag om medbestämmanderätt
i arbetslivet hemställer hos regeringen att förslag
om konsekvensändringar föreläggs riksdagen.
Stockholm den 22 april 1976
C.-H. HERMANSSON (vpk)
LARS WERNER (vpk)
i Tyresö
EIVOR MARKLUND (vpk)
GUSTAV LORENTZON (vpk)
LARS-OVE HAGBERG (vpk)
i Borlänge
JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö
NILS BERNDTSON (vpk)
KARL HALLGREN (vpk)