Mot. 1975/76: 2494

Motion
1975/76: 2494

av herr Bohman m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform
m. m.

1 moderata samlingspartiets partimotion till årets riksdag (1975/76:1979)
redovisar partiet sin samhällssyn och framlägger förslag ägnade att fördjupa
demokratin, stärka de enskilda medborgarnas ställning i samhället och på
arbetsplatsen samt vidga förutsättningarna för initiativtagande och företagsamhet,
allt i syfte att garantera sysselsättning och fortsatt välståndsutveckling.

Inledningsvis understryks partiets strävan att ”arbeta för en samhällsutveckling
som tillgodoser de enskilda människornas önskemål och behov.
I centrum står samhällsmedborgarnas krav på frihet, trygghet och välfärd
för sig och de sina. Det är på denna bas vi vill bygga ett fritt och demokratiskt
välfärdssamhälle.”

Näringspolitiken skall - heter det i motionen - medverka till uppnåendet
av välfärdstillväxt, hög och regionalt spridd sysselsättning, prisstabilitet och
balans i utrikesbetalningarna.

Erfarenheter av olika ekonomiska system bekräftar uppfattningen att vårt
lands ekonomi även i framtiden bör bygga på marknadshushållning, innebärande
fri prisbildning, fritt konsumtionsval, enskilt ägande och konkurrens.
För detta talar såväl effektivitetsskäl som behovet av maktbalans.

Inget annat system har som marknadsekonomin kunnat ge medborgarna
större materiella resurser eller i längden varit förenligt med politisk demokrati
och mångsidighet i livsform och värderingar. Den ger också större möjligheter
till decentralisering av beslut om såväl konsumtion som produktion.

Ett marknadsekonomiskt system tar till vara de enskilda människornas
vilja till initiativ, verksamhet och ansvar. Det bygger på konsumentens
fria val, på friheten att starta och driva företag och på enskild äganderätt.
Den enskilda äganderätten ger individen en grundtrygghet och ett oberoende,
som inte kan garanteras i ett socialistiskt samhälle.

I ett avsnitt i motionen 1975/76:1979, benämnt Människan i arbetslivet,
redovisas partiets grundsyn på förhållandet mellan företagen och de där
anställda:

Arbetet intar en central plats i varje människas liv. I yrkesverksam ålder
tillbringar vi en mycket stor del av vår aktiva tid på arbetsplatsen. Det
är därför naturligt att frågor rörande människans situation i arbetslivet är
av stor vikt för den enskilde individen.

Moderata samlingspartiet anser att frågor som rör villkoren i arbetslivet
så långt som möjligt bör avgöras i samförstånd mellan arbetsmarknadens

1 Riksdagen 1975/76. 3 sami Nr 2494

Mot. 1975/76:2494

2

parter. Det är dessa som besitter sakkunskap och som har de största förutsättningarna
att anpassa reglerna till de variationer som råder mellan olika
branscher eller mellan stora och små foretag. Att vi uppställer samverkan
och förhandlingar som den lämpligaste vägen att nå ändamålsenliga lösningar
innebär dock inte att vi kategoriskt avvisar lagstiftningsåtgärder. Sådana
kan vara nödvändiga i speciella fall då det t. ex. inte varit möjligt
att nå resultat genom frivilliga överenskommelser, då en fråga kräver mycket
snabb lösning, liksom för att garantera en enhetlig tillämpning av en på
frivilliga avtal grundad praxis.

Moderata samlingspartiet förespråkar en politik, vars mål är att öka den
enskildes rörelsefrihet och möjliggöra ett större personligt ansvarstagande.
Rätten till inflytande och medansvar gäller också i arbetslivet. Moderata
samlingspartiet strävar därför efter att bredda och fördjupa demokratin i
arbetslivet och därigenom förbättra den enskildes möjlighet att överblicka
och påverka sin arbetssituation.

I debatten om företagsdemokrati och bättre arbetsmiljö har det understundom
antytts, att dessa strävanden skulle stå i motsatsförhållande till
företagsamhetens traditionella mål. Man har målat upp bilden av en konflikt
mellan arbetstagare och arbetsgivare i dessa frågor. Moderata samlingspartiet
kan inte dela ett sådant synsätt. En utveckling som leder till att den anställde
får medinflytande, medansvar och ökad trivsel är en förutsättning för effektivitet
i näringslivet. För den enskilde löntagaren är det angeläget att
arbetssituationen är sådan att man får användning av sina kunskaper och
fullt kan utnyttja sin arbetsförmåga och sina personliga erfarenheter. Därmed
vidgas möjligheterna till personlig utveckling och tillfredsställelse i arbetet.

De förändringar av arbetslivets beslutsformer som enligt moderata samlingspartiet
bör ske måste respektera bibehållandet av ett fritt ekonomiskt
system. Ett ökat deltagande i företagen från de anställdas sida är självfallet
angeläget. Förslag om ägandespridning och sparstimulerande åtgärder har
tidigare framlagts av moderata samlingspartiet och så sker även i år. I många
företag stimuleras också medarbetarna att förvärva aktier eller andelar i
det egna företaget. Löntagarstyre i bemärkelsen att den anställde förvärvar
ett ägarintresse i sitt företag följer helt marknadsekonomins och demokratins
idéer.

Att vidareutveckla formerna för de anställdas medinflytande är en väsentlig
uppgift för parterna på arbetsmarknaden, och dessa skall även i fortsättningen
ta huvudansvaret för reformverksamheten inom detta område.
Vårt arbetsliv företer väsentliga olikheter mellan skilda arbetsplatser - inom
såväl näringslivet som den offentliga sektorn. Varje arbetsplats har sina
förutsättningar, som alla praktiska åtgärder måste anpassas till. De bästa
resultaten torde nås, när de närmast berörda parterna själva diskuterar
igenom problemen och fattar besluten.

Partiet redovisar därefter vissa allmänna riktlinjer för utformningen av
det förslag till ny arbetsrättslagstiftning som förutskickats och som nu i
proposition 1975/76:105 förelagts riksdagen.

Arbetsrättslagstiftningen skall enligt vår uppfattning ha karaktären av en
ramlagstiftning och utformas så att särskilda hänsyn kan tas till branschmässiga
förhållanden, lokala förutsättningar samt de mindre företagens speciella
problem. Då arbetsrättslagstiftningen påverkar villkoren för de anställda
inom både den enskilda och den offentliga sektorn av arbetsmark

Mot. 1975/76:2494

3

naden, är det nödvändigt att lagstiftningen ges en sådan utformning att
den i princip kan gälla för alla landets löntagare, oavsett vem som är arbetsgivare.

Inom den offentliga sektorn skall de politiskt valda förtroendemännen
ha beslutanderätten över myndigheternas verksamhet. Reglerna för arbetsrätten
får inte utformas så att de inkräktar på den representativa demokratin.
Gränsen mellan den politiska demokratin och de anställdas inflytande måste
vara helt klar.

Arbetsrättskommittén föreslår bl. a. att i avtal skall kunna intagas regler
om inflytande för arbetstagarsidan ”i frågor som rör arbetets ledning och
fördelning”, dvs. av arbetsmetoder och arbetsutrustning, produktionsförändring,
fördelning av arbetet inom en grupp, planering av arbetslokaler,
rationaliseringsåtgärder, arbetstidens förläggning, personalutbildning, omplacering,
befordran m. m. Däremot skulle utanför begreppet ”arbetets ledning
och fördelning” falla beslut rörande företagsledning, t. ex. produktionens
inriktning, omfattning, inköp, försäljning, reklam, driftsutvidgning och
driftsinskränkning, investeringar, budget m. m. Beträffande dessa frågor har
utredningsmajoriteten föreslagit en förhandlingsskyldighet av samrådskaraktär.

Moderata samlingspartiet anser, att de frågor som rör arbetets ledning
och fördelning bör göras till föremål för avtalsmässig reglering och att förhandlingar
rörande detta skall föras på lokal nivå. Rätten till samråd mellan
arbetstagare och arbetsgivare skall omfatta alla andra frågor som påverkar
förhållandena på arbetsplatsen.

Arbetsgivaren skall åläggas att fortlöpande lämna information till de lokala
arbetstagarorganisationerna vad avser företagets/institutionens produktionsmässiga
och ekonomiska utveckling samt riktlinjerna för personalpolitiken.
Undantag från denna regel får medges endast i det fall det kan anses föreligga
påtaglig risk för skada för arbetsgivaren själv eller för tredje man, om informationen
lämnas ut. Informationsskyldigheten skall kompletteras med
regler om tystnadsplikt och skadestånd vid brott mot denna.

Den långtgående förhandlings- och informationsplikten liksom den omfattande
dokumentationsplikten kommer att ställa stora anspråk på personella,
administrativa och ekonomiska resurser. Dessa kommer att bli särskilt
påtagliga för de små och medelstora företagen. Många mindre företag kommer
att ställas inför betydande svårigheter, då det gäller att leva upp till
de krav som den nya arbetsrätten föranleder. 1 många avseenden torde den
nya arbetsrättslagstiftningen inte kunna tillämpas på småföretag, bl. a. därför
att det där saknas en utbyggd fackföreningsorganisation. Det är därför synnerligen
viktigt att lagens tillämpning anpassas till de lokala och branschmässiga
förutsättningarna. Denna flexibilitet är en grundförutsättning för
att lagen skall kunna tillämpas under de vitt skilda förhållanden som råder
inom näringsliv och förvaltning. Det är angeläget att arbetsmarknadens parter
vid genomförandet av den kommande arbetsrättsreformen beaktar vikten
av att det inte skapas en omfattande byråkrati och parallellorganisation i
företaget/institutionen, vilket skulle omöjliggöra effektivitet och snabbt beslutsfattande
i brådskande situationer.

De allmänna synpunkter som här ovan återgivits har självfallet varit avgörande
för vårt ställningstagande till det nu framlagda lagförslaget. Den
nya lagen om medbestämmande i arbetslivet skall enligt propositionen ersätta
främst 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt samt 1928 års

Mot. 1975/76:2494

4

lag om kollektivavtal. Den sistnämnda år tillkomna arbetsdomstolen förutsätts
komma att spela en väsentligt större roll än hittills.

Mot denna bakgrund finns det anledning erinra om att de förhållanden
som sedan länge varit rådande på den svenska arbetsmarknaden med dess
relativt få arbetskonflikter har grundats just på den här berörda lagstiftningen.
Principen om fria förhandlingar mellan oberoende och likaberättigade
arbetsmarknadsparter har varit av utomordentlig betydelse för svensk
företagsamhet och förden svenska välfärdsutvecklingen. Den s. k. svenska
modellen har väckt stor uppmärksamhet utanför vårt lands gränser.

Det skede som präglats av den svenska modellens samförståndsanda inleddes
under mycket starka motsättningar just då lagen om kollektivavtal
och motsvarande lagstiftning om arbetsdomstol tillkom. Den mötte då starka
protester från den svenska arbetarrörelsens sida. De nya lagarna betecknades
som klasslagar, och det uttrycktes farhågor för att de skulle utnyttjas för
att hindra arbetarrörelsen i dess strävanden efter ökat medinflytande och
högre levnadsstandard. Efter bara några år visade sig emellertid farhågorna
vara obefogade. Den kompromissanda och den strävan att hävda arbetsmarknadsparternas
oberoende och självständighet gentemot statsmakterna
som den nya lagstifningen syftade till förstärktes ytterligare under andra
hälften av 1930-talet genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt och
inte minst genom det s. k. Saltsjöbadsavtalet. Steg för steg har löntagarnas
inflytande och möjligheter att påverka förhållandena på arbetsplatsen förstärkts
utan förödande arbetskonflikter.

Under senare delen av 1960-talet framträdde en tendens från fackföreningsrörelsen
att uppbåda statsmakternas stöd för att åstadkomma resultat,
där sådana icke ansågs kunna tillräckligt snabbt uppnås förhandlingsvägen.
Det nu aktuella lagförslaget ugör ett led i denna nya utveckling. I syfte
att ytterligare vidga möjligheterna att avtalsvägen träffa överenskommelser
om snart sagt alla frågor som kan påverka den enskilde löntagarens förhållanden
på hans arbetsplats, hans medinflytande och hans trygghet, har
inte endast förhandlingsområdet vidgats utan också regler föreslagits i syfte
att framtvinga förhandlingar även i frågor som tidigare ansetts falla utanför
det avtalsreglerade området. Samtidigt har de fackliga organisationerna givits
nya och väsentligt mer långtgående befogenheter än vad de hittills kunnat
tillkämpa sig genom förhandlingar och kollektivavtal.

Utgångspunkten för bedömningar av det nya lagförslaget bör enligt vår
mening vara att den samförståndsanda och den arbetsfred som i stort sett
utan statsmakternas inblandning kunnat byggas upp under de förflutna 50
åren inte får brytas. De partsmotsättningar som alltid kommer att föreligga
mellan den enskilda arbetsgivaren och hans anställda samt mellan organisation
av arbetsgivare å ena sidan och organisationer av arbetstagare å
den andra bör inte spetsas till på sådant sätt att relationerna mellan de
olika intressena på arbetsplatserna försämras eller arbetsfreden i näringslivet
spolieras. Det är också betydelsefullt att nya mer eller mindre tvingande

Mot. 1975/76:2494

5

lagregler utformas så att de ligger i linje med den praxis som utbildats
under fria förhållanden.

Syftet måste vara att tillgodose de enskilda löntagarnas intresse och behov
av att påverka situationen på sin arbetsplats och utvecklingen inom företaget
på ett sådant sätt att solidariteten och gemenskapsandan förstärks. Svenska
företag måste även i fortsättningen kunna möta den internationella konkurrensen
både på hemmamarknaden och utanför vårt lands gränser samt
kunna trygga sysselsättningen och en fortsatt välståndsutveckling. Företagens
konkurrensförmåga, effektivitet, produktivitet och förutsättningar att
anpassa sin verksamhet till utvecklingens ständigt skiftande krav samt benägenhet
att ta risker där sådana bedöms nödvändiga för en snabb utveckling
får inte sättas på spel. Den nya lagstiftningen får med andra ord inte ges
en sådan utformning att det syfte den skall tillgodose - nämligen de anställdas
krav på trygghet i vidsträckt mening - motverkas.

Som nyss sagts måste den arbetsrättsliga lagstiftningens yttersta uppgift
vara att stärka den enskilde löntagarens ställning och strävan efter ökat
inflytande på arbetsplatsen. 1 vissa fall - och framför allt i mindre företag
- kan det förhandlingsförfarande som lagstiftningen framtvingar, där fackets
representanter har att företräda den enskilde arbetstagaren, många gånger
befaras få motsatta konsekvenser. Under nuvarande förhållanden löser den
enskilde arbetstagaren ofta på verkstadsgolvet genom informella överläggningar
med arbetsledningen uppkommande meningsskiljaktigheter och påverkar
på olika sätt arbetets utförande och arbetsmiljön. Framdeles kan
detta försvåras. Samrådsverksamheten föreslås nu bli formaliserad och skall
äga rum på ett plan som kan sägas ligga ovanför den enskilde löntagaren.
Den informella kontaktverksamheten kan lätt byråkratiseras och utrymmet
för medinflytande för den enskilde begränsas i stället för vidgas. Demokratin
på arbetsplatsen blir mer formell.

Ytterligare ett krav måste ställas på den nya lagstiftningen. Den bör utformas
så klart och så entydigt att parterna på förhand har möjlighet att
avgöra vilken rätt de har och att bedöma konsekvenserna av sitt handlande
i olika situationer. Det vore allvarligt om lagstiftningen genom sin oklarhet
satte arbetsfreden i vårt näringsliv på spel. Likaså om förhandlingsväsendet
blev något slags självändamål.

Enligt vår mening motsvarar den föreslagna lagstiftningen i många hänseenden
icke dessa krav. I vissa fall har från en huvudregels tillämpning
gjorts undantag, vilka i sin tur kan sättas ur kraft genom andra undantagsregler.
Detta kan leda till att förhandlingsförfarandet blir komplicerat,
att viktiga och snabba beslut inte kan tas och att företagen avstår från
att handla även i en situation där handlande utgör en förutsättning för
att förluster inte skall drabba företaget.

Det utredningsarbete som lett fram till lagförslaget ägde rum inom den
s. k. arbetsrättskommittén. Kommittén utgick uppenbarligen ifrån att en
ny arbetsrättslagstiftning skulle i stor utsträckning anpassas till tidigare

1* Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr .2494

Mot. 1975/76:2494

6

genom fria förhandlingar uppnådda resultat. Kommitténs ordförande, den
nu avlidne landshövdingen och förutvarande LO-mannen Kurt Nordgren,
utförde ett utomordentligt förtjänstfullt arbete i detta hänseende. Det förslag
som under hans ledning utarbetades inom kommittén präglades av ordförandens
under lång praktisk arbets- och förhandlingsverksamhet förvärvade
erfarenheter och av hans insikt om vad arbetsfred och samförstånd
mellan parterna har betytt för det svenska samhället. Det är därför beklagligt
att propositionen i så stor utsträckning som skett avlägsnat sig från arbetsrättskommitténs
förslag och tagit avstånd från dess försök att balansera
olika intressen mot varandra. Enligt vår mening bör de riktlinjer som kommittén
uppdrog i huvudsak läggas till grund för den nya lagstiftningen.
De överensstämmer i allt väsentligt med de grundsatser som vi redovisat
i vår motion nr 1979.

§32

Enligt gällande lagstiftning är det parterna på arbetsmarknaden obetaget
att i kollektivavtal reglera alla spörsmål som har samband med förhållandet
på arbetsplatsen och relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare. I den
mån förhandlingar härom kommer till stånd och leder till avtal är i dag
ytterst en fråga om respektive parters förhandlingsstyrka.

Arbetsrättskommitténs majoritet föreslog att i kollektivavtal skulle kunna
intagas regler om inflytande för de anställda i frågor som rör arbetets ledning
eller fördelning. Kommittén anförde härom följande:

Vad angår tillämpningsområdet för de nya reglerna har kommittén inte
funnit anledning att dit hänföra endast vissa arbetsledningsfrågor: samtliga
frågor rörande arbetets ledning och fördelning bör omfattas av reglerna.
Såsom antytts i direktiven kan emellertid vissa svårigheter möta att dra
en någorlunda precis gräns mellan lednings- och föredelningsfrågorna och
andra frågor, främst den centrala företagsledningsfrågan om vilken produktion
ett företag skall ägna sig åt. Hithörande gränsdragningsproblem skall
mera i detalj behandlas i specialmotiveringen. Helt allmänt skall här endast
anmärkas, att begreppet arbetets ledning och fördelning omfattar samtliga
beslut - inom en given produktionsram - rörande arten av arbetsuppgifter
och sättet för deras utförande.

Som exempel på villkor som omfattas av begreppet arbetets ledning och
fördelning kan nämnas följande (saken skall ytterligare utvecklas i specialmotiveringen).
Inom begreppet faller utan vidare val av såväl arbetsuppgifter
som arbetsmetoder, och därmed även frågor om val av exv. arbetsplats
och arbetsutrustning (maskiner, verktyg etc.). Beslut rörande exv. arbetstagares
förflyttning hör sålunda till arbetsledningen. Vidare hör dit varje
fråga om arbetets utformning, fördelning av arbetet inom en grupp, växling
av arbetsuppgifter, planering av arbetslokalen vad avser t. ex. teknisk inredning,
maskinplacering och rationaliseringsåtgärder, produktionens uppläggning
inom lokalen, produktionens växling, självstyrande grupper, frågor
om arbetstidens förläggning, frågor om personalstatistik av betydelse för
arbetets ledning och fördelning, personalutbildningsfrågor, arbetsstudiefrå

Mot. 1975/76:2494

7

gor, arbetarskyddsfrågor, etc. Begreppet arbetets ledning och fördelning omfattar
varje arbetsledande åtgärd, oberoende av på vilket plan i företaget
den vidtages och oberoende av om den avser detaljfrågor eller mer övergripande
åtgärder, såsom större beslut i organisatoriska frågor med anknytning
till företagets verksamhet i stort.

Kommittén var således inte beredd att till kollektivavtalsreglering hänföra
frågor gällande vad som brukar benämnas företagsledningsfrågor och har
till följd härav inte heller utrett vilka konsekvenser som skulle kunna uppkomma
om avtalsregleringen skulle utvidgas till att avse även sådana frågor.

Remissbehandlingen har därför inte heller gällt förslag av sådan innebörd.
Den i förhållande till arbetsrättskommittén i propositionen föreslagna utvidgningen
av förhandlingsrätten innebär en betydande förändring av förhållandena
på den svenska arbetsmarknaden. Förhandlingsskyldigheten
kommer därmed att utvidgas till att avse alla frågor som rör ett företags
drift, produktionsplanering och långsiktiga investeringsverksamhet - frågor
vilkas lösning ofta kräver ingående kunskaper om och erfarenheter av komplicerade
företagsekonomiska, tekniska och marknadsmässiga sammanhang.
Förmågan att fatta snabba beslut, att göra de riktiga marknadsmässiga bedömningarna
samt viljan att ta risker kan vara helt avgörande för företagets
framtid och dess möjligheter att ge tryggad sysselsättning. Att utan föregående
utredning och remissbehandling vidtaga så långtgående ingrepp
i de svenska företagens ledningsfunktioner inger enligt vår mening starka
betänkligheter.

Ett ytterligare argument för vårt ställningstagande till frågan om förhandlingsskyldighetens
omfattning utgör lagrådets utomordentligt kritiska synpunkter.
Lagrådet finner det i och för sig anmärkningsvärt att förbehållandet
mellan kollektivavtal rörande företagsledning och den associationsrättsliga
författningsregleringen blivit endast mycket ofullständigt belyst. Enligt lagrådet
kan det starkt betvivlas att ett aktiebolags styrelse kan - utan ändring
av aktiebolagslagen - ”genom kollektivavtal ej blott frånhända sig en del
av sina beslutsbefogenheter utan även i större eller mindre utsträckning
disponera över tilltänkta beslutsfattares ansvar gentemot bolaget”. Lagrådet
framhåller därför att det är angeläget att en klar och ändamålsenlig utformning
kommer till stånd av regler om skadeståndsansvar för de fall att
beslut delegeras. ”Oavsett hur beslutanderätt fördelas mellan arbetsgivaroch
arbetstagarsidan bör det göras klart att befogenhet att besluta och skyldighet
att ta ansvar skall följas åt.”

Vi vill särskilt understryka lagrådets sist återgivna deklaration att ”befogenhet
att besluta och skyldighet att ta ansvar skall följas åt”. Sistnämnda
enligt vår mening självklara grundsats har nämligen även i andra sammanhang
i lagförslaget icke tillräckligt beaktats. Bl. a. gäller detta i fråga
om skadeståndsansvaret vid brott mot fredsplikt och vid överträdelse av
den nya lagen.

Mot. 1975/76:2494

8

Departementschefen underkänner emellertid lagrådets kritik gentemot
förslagets bristande överenstämmelse med gällande associationsrättsliga regler.
Han gör detta med en för svensk rättsordning och lagstiftningspraxis
utomordentligt främmande argumentation. Den omständigheten - framhåller
han - att även ”modern aktiebolagsrättslig lagstiftning kan sägas bygga
på föreställningen att det är företrädare för aktieägarna som skall fatta besluten
i aktieägarnas intresse är inte längre avgörande när arbetstagarnas
anspråk på medbestämmanderätt får lagstiftningens stöd genom en vittsyftande
arbetsrättslig reform som är avsedd att gälla för arbetsmarknadens
helhet”.

Den associationsrättsliga regleringen av förhållandet mellan exempelvis
ett aktiebolag och dess ledning å ena sidan och aktieägare eller tredje man
å andra sidan som hittills gällt skulle alltså kunna undanröjas genom en
i annan ordning senare genomförd arbetsrättslig reform som till yttermera
visso tillkommit utan någon analys av de associationsrättsliga konsekvenserna.
Departementschefens uttalande är minst sagt stötande för alla dem
som utgår ifrån att rättsordningens principer skall gälla för all verksamhet
i vårt samhälle.

Utvidgad förhandlingsrätt

I lagförslaget ges de anställdas organisationer en väsentligt utökad förhandlingsrätt.
Med bibehållande av arbetsgivarens slutliga bestämmanderätt
ges de anställdas fackliga organisationer rätt att enligt 10 § förhandla i varje
fråga rörande förhållandet mellan arbetsgivaren och medlem i arbetstagarorganisation.
Enligt 11 § åläggs arbetsgivaren s. k. primär förhandlingsskyldighet,
innebärande att denne innan han fattar beslut om viktigare förändring
av sin verksamhet på eget initiativ skall förhandla med arbetstagarorganisation;
enligt 12 § skall arbetsgivare även i annat fall förhandla
med sin motpart om denne så begär.

Enligt propositionens förslag kan förhandlingar enligt 11 och 12 §§ föras
vidare till central förhandling.

Vi kan inte godta förslaget att förhandlingsskyldigheten - om enighet inte
uppnås på lokal nivå - skall föras upp till central organisation. En sådan
åtgärd skulle vara ägnad att ytterligare byråkratisera förhandlingsförfarandet
och medföra betydande risker för försening och handlingsförlamning inom
företaget. Sista stycket i 14 § bör alltså utgå.

Enligt arbetsrättskommitténs förslag är arbetsgivare skyldig att vänta med
beslut och verkställighet därav tills förhandlingarna är avslutade, om sådant
uppskov skäligen kan krävas av honom. Enligt propositionen har arbetsgivarens
möjlighet att fatta beslut innan förhandling avslutats ytterligare beskurits
att gälla om ”särskilda” eller ”synnerliga” skäl förefinns. Enligt
vår mening bör de av arbetsrättskommittén föreslagna reglerna vara till fyllest
för att undvika att de syften lagstiftningen vill tillgodose åsidosättes.

Mot. 1975/76:2494

9

Information

Lagrådets ovan återgivna uttalande om att beslut och ansvar skall förenas
har giltighet även i fråga om företagets informationsskyldighet och kravet
på att lämnad information inte skall missbrukas, dvs. få sekretess.

Enligt arbetsrättskommitténs förslag skulle arbetsgivare åläggas att fortlöpande
hålla den lokala motparten underrättade om företagets produktionsmässiga
och ekonomiska utveckling samt om personalpolitiken. I propositionen
är denna skyldighet utvidgad till att även bereda arbetstagarorganisationen
tillfälle att i den omfattning som organisationen behöver granska
böcker, räkenskaper och andra handlingar som rör arbetsgivarens verksamhet.
Därutöver skall arbetsgivaren på begäran tillhandahålla avskrift av
handlingarna och biträda med utredningsarbete som organisationen behöver
för bedömning av arbetsgivarens verksamhet. Samtidigt har kommitténs
förslag att informationsskyldighet icke skall föreligga vid risk för skada utgått.
Sekretesskyddet för information har därigenom kraftigt urholkats. Enligt
vår mening bör den av arbetsrättskommittén föreslagna regeln intagas
i lagen.

Sedermera har parterna på arbetsmarknaden träffat kollektivavtal om bl. a.
ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter, enligt vilket inom företagen
upprättade ekonomikommittéer ges möjlighet att erhålla fortlöpande information
om snart sagt alla för företagets verksamhet betydelsefulla data.
Behovet av garantier för sekretess har självfallet minskat i och med att
uppgiftsskyldigheten begränsats till företagets anställda.

Lagförslaget går väsentligt längre och vidgar kretsen av informationsberättigade
men utan att stadga ett däremot svarande sekretesskydd.

Även i detta hänseende anser vi arbetsrättskommitténs förslag utgöra
en bättre och rimligare avvägning mellan de mot varandra stående intressena.
Part må alltså göra skriftligt förbehåll om tystnadsplikt, varvid information
ej behöver lämnas till andra än sådana representanter för motparten vilka
av denne till skäligt antal på förhand utsetts att mottaga beskedet.

Tolkningsföreträdet

Med arbetsgivarens tolkningsföreträde avses den i arbetsdomstolens rättstillämpning
år 1934 fastslagna regeln att arbetsgivaren vid tvist om arbetsskyldigheten
i princip har rätt att kräva att arbetstagarna skall utföra arbete
i enlighet med hans anvisningar intill dess tvisten hunnit avgöras.

Arbetsrättskommittén har pekat på att en utvidgning i olika former av
arbetstagarsidans inflytande över arbetslednings- och arbetsfördelningsfrågor
kommer att reducera betydelsen av den nu tillämpade regeln på detta område.
Enligt kommittén är det ändå befogat med en reform som direkt
riktar in sig på tolkningsföreträdet.

Kommittén har därför föreslagit en lagreglering i frågan. Den innebär
i princip att arbetsgivarens tolkningsföreträde bekräftas med den reserva

Mot. 1975/76:2494

10

tionen att arbetsgivaren åläggs att inom viss tid ta initiativ till förhandlingar,
i sista hand prövning i arbetsdomstolen. Underlåter han detta skall enligt
förslaget arbetstagarsidans mening i tvisten bli gällande.

1 propositionen föreslås vid tvist om tillämpning av kollektivavtal gällande
medbestämmanderätt att den av arbetstagarparten hävdade meningen skall
gälla tills tvisten har slutligt prövats. Tolkningsföreträdet återgår till arbetsgivaren
om synnerliga skäl föreligger. Vid tvist om arbetsskyldigheten gäller
samma regler med det tillägget att arbetstagare enligt lagtexten är skyldig
utföra arbete om arbetsgivaren hävdar att synnerliga skäl föreligger. Till
regeln är fogat ett undantag innebärande att arbetstagaren dock ej är skyldig
utföra arbetet om arbetsgivaren insett eller bort inse att hans mening är
oriktig.

Den princip arbetsdomstolen på sin tid utformade präglas av hänsyn till
båda parters intressen. Arbetsgivaren äger icke utöva någon avtalstolkning
i ond tro. Han är underkastad skyldighet att betala allmänt skadestånd om
han förfar vårdslöst i avtalstillämpningen. Han är vidare utan undantag skyldig
att ersätta ekonomisk skada. Detta gäller även i fall då hans avtalstolkning
i och för sig varit förståelig ehuru icke objektivt riktig. I praktiken har
en arbetstagarpart blott i undantagsfall haft anledning att klaga på en arbetsgivares
utövning av tolkningsföreträdet. Antalet fall av sådan innebörd
som hänskjutits till arbetsdomstolens prövning och där arbetsdomstolen
utdömt allmänt skadestånd till följd av att arbetsgivaren utövat sitt tolkningsföreträde
oriktigt är sällsynta.

De ekonomiska värden som i dag är förbundna med produktionens ostörda
gång är avsevärt större än vad som gällde för 1934. Svårigheten för arbetstagarsidan
att i efterhand ersätta den ekonomiska skada som skulle bli följden
av ett felaktigt beslut från fackföreningens sida är därmed ännu mer uppenbar.
Det för frågan om tolkningsföreträdet betydelsefulla måste vara att
det är arbetsgivaren som bär det ekonomiska ansvaret för verksamheten.
Denne har i regel de största möjligheterna att i normalfallet bedöma alla
konsekvenser av att en viss åtgärd företas eller icke företas.

I propositionen gör departementschefen gällande att hittillsvarande tolkningsföreträde
för arbetsgivaren ”är ett avsteg från vad som normalt gäller
vid tvister mellan parter på civilrättens område om ena partens skyldigheter
på grund av ett avtal som gäller mellan dem”. Departementschefen bortser
emellertid därvid ifrån att medan reglerna om skadestånd på civilrättens
område generellt sett syftar till att ersätta den ena parten för all den skada
denne förorsakats genom den andra partens oriktiga tolkning av ett mellan
dem gällande avtal, utgår arbetsrättslagstiftningen ifrån att skadeståndets
syfte i första hand är att garantera fredspliktens upprätthållande. Skadeståndet
skall främst vara - som lagrådet framhåller - preventivt och inte
reparativt. De paralleller departementschefen drar med civilrätten i allmänhet
är alltså inte bärande. Starka skäl talar för att nuvarande regler bibehålles
- med den av arbetsrättskommittén i arbetstagarpartens intresse föreslagna
jämkningen.

Mot. 1975/76:2494

11

Den konstruktion lagförslaget bygger på är dessutom ägnad att leda till
besvärliga tolkningstvister och betydande osäkerhet samt därav föranledd
tidsförsening och risk för effektivitetsförluster ute i företagen.

Den offentliga sektorn

Den föreslagna lagstiftningen gäller även den offentliga sektorn. Därvid
uppkommer problem avseende gränsdragningen mellan frågor varöver anställda
skall få kräva inflytande och sådana frågor som det med hänsyn
till den politiska demokratins krav måste ankomma på de politiskt ansvariga
instanserna att ensamma fatta beslut om. Detta är en fråga av största principiella
betydelse. Gränsdragningen måste vara klar, och reglerna för lösande
av tvist därom stå i överensstämmelse med demokratins principer och de
krav på rättslig prövning av dylika tvister som frågans karaktär motiverar.

Enligt regeringsformen utgår all offentlig makt från folket. Medborgarna
beslutar genom sina valda representanter i riksdagen om rikets angelägenheter.
Regeringen, som bl. a. genom myndigheter har att omsätta riksdagens
och sina egna beslut i praktisk handling, är ansvarig endast inför riksdagen.
På de politiska organen - riksdag och regering - ligger det yttersta ansvaret
för de prioriteringar och beslut som rör den offentliga verksamhetens inriktning,
omfattning och innehåll. Motsvarande gäller om kommunfullmäktige
och landsting samt övriga kommunala politiska organ. I stor utsträckning
har det allmännas beslutanderätt i dessa ämnen delegerats till olika verk
och myndigheter.

Vill man söka ange den vidaste ramen för vad som enligt grundlag kan
bli föremål för kollektivavtal på det offentliga området har man sålunda
att beakta regeringsformen och grunderna för regeringsformen.

På det offentliga tjänstemannaområdet har hänsynen till den politiska
demokratin ansetts kräva att det allmänna förbehålls beslutanderätten i vissa
frågor. I 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommuntjänstemannalagen har
därför stadgats ett särskilt förbud mot avtal i sådana frågor. Detta avtalsförbud
hindrar den offentliga arbetsgivaren att träffa avtal bl. a. om myndighets
verksamhet och om anställning och avskedande av tjänstemän.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1974 slopades i
princip det tidigare rådande förbudet i tjänstemannalagarna mot avtal om
ledningen och fördelningen av arbetet. Avtal i dessa frågor torde emellertid
i vissa hänseenden falla under förbudet mot avtal om myndighets verksamhet.

Vi delar föredragande statsrådets uppfattning att ”den grundläggande förutsättningen
för den fortsatta utvecklingen av detta medbestämmande inom
den offentliga förvaltningen måste vara principen om den politiska demokratins
suveränitet. De stats- och kommunanställdas inflytande får alltså
inte utvidgas i så hög grad att de allmänna medborgarintressena - som
alla offentliga myndigheter har att beakta - kommer i kläm.”

Mot. 1975/76:2494

12

”Detta är inte ett uttryck för några grundläggande motsättningar mellan
den politiska demokratins princip och principen om löntagarinflytande”,
skriver emellertid statsrådet i den därpå följande meningen. Statsrådets slutsats
är svårförståelig. Det förhåller sig enligt vår mening tvärtom på det
sättet att det här föreligger en kollision mellan dessa båda intressen. En
kollision som det är lagstiftarens uppgift att reglera.

Enligt nu gällande regler får avtal inte träffas om tjänsteorganisationens
utformning, inräknat inrättande eller indragning av tjänst. För det andra
gäller avtalsförbud i fråga om myndighets (eller inrättnings) verksamhet.
Dessa besstämmelser har i nuvarande lydelse gällt sedan år 1974.

Enligt arbetsrättskommitténs förslag skulle de nuvarande avtalsförbuden
ersättas av en regel om ogiltighet av avtal som inskränker det allmännas
rätt att besluta om myndighets verksamhet. Förslaget har emellertid fått
kritik under remissbehandlingen. Departementschefen förklarar själv att ”remissutfallet
i frågan kan betecknas som tämligen blandat”. Som exempel
på de kritiska synpunkterna vill vi återge vad JK har ansett.

JK erinrar om den fundamentala skillnad i den privata och offentliga
verksamhetens karaktär som kommer till uttryck i förhållandet mellan arbetstagare
och arbetsgivare på så sätt att parterna på den offentliga sektorn
inte äger fritt avtala om myndighets verksamhet eller om förhållanden som
kan påverka innehållet i den offentliga myndighetsutövningen. I motsats
till arbetsrättskommittén anser JK att en förbudsregel bör finnas kvar på
det område som stadgarna i 3 § andra stycket statsjänstemannalagen föreslås
omfatta. Man bör enligt hans mening redan vid ett avtals ingående ha reda
på om man rör sig inom det avtalsbara området eller inte.

Departementschefen gör en beskrivning av vilka frågor som enligt hans
mening skall föras till det politiska organets beslutsområde. Enligt statsrådet
bör avtal inte få träffas i frågor som gäller den offentliga verksamhetens
mål, inriktning, omfattning och kvalitet. Vi delar denna uppfattning. Efter
en omfattande redovisning av vilka åtgärder som måste förbehållas de politiska
organen anför departementschefen att ”det emellertid kan finnas fall
där en påverkan genom förhandlingar och avtal på en verksamhets kvalitet
är av ringa betydelse i förhållande till arbetstagarorganisationens intresse
att kunna påverka de anställdas arbetsförhållanden. I sådana fall kan det
vara skäligt att godta en avtalsreglering även från den politiska demokratins
synpunkt.” I propositionen föreslås med åberopande härav att nu gällande
avtalsförbud slopas. Enligt föredragande statsrådet innebär detta att parterna
i fortsättningen får bedöma frågan huruvida avtal skall slutas eller inte mot
bakgrunden av principen att den politiska demokratin inte får kränkas.

Statsrådet anser sig kunna utgå ifrån att de kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationerna
inte kommer att vidta några åtgärder som direkt
eller indirekt skulle inkräkta på den politiska demokratin. Mot bakgrunden
av de långtgående krav på medinflytande som framförs i skilda sammanhang
finner vi det svårt att tro att det inte kommer att uppstå tvister om var

Mot. 1975/76:2494

13

gränsen mellan vad som är förhandlingbart och inte förhandlingsbart kommer
att gå. Härför talar även det faktum att föredraganden av naturliga
skäl i sin genomgång dragit gränsen för vad som kan vara förhandlingsbart
mycket snävt. I propositionen föreslås också att en rådgivande nämnd skall
tillsättas för fall när parterna blir oense.

Redan före propositionens behandling i riksdagen har alltså ett preliminärt
huvudavtal träffats, enligt vilket arbetsgivar- och arbetstagarparterna på den
offentliga sektorn i fråga om sådana ämnen varom avtal får anses kränka
den politiska demokratin enats om att sträva efter fredliga förhandlingar
samt att undvika stridsåtgärder. Har förhandlingspart gentemot yrkande
om avtal i visst ämne invänt att sådant avtal inte bör träffas med hänsyn
till att det skulle kränka den politiska demokratin, följer av det nya avtalet
att frågan därom kan hänskjutas till den nyss nämnda särskilda nämnden.
Om stridsåtgärd har varslats eller verkställts och särskild förhandling inte
har lett till enighet, får hänskjutandet ske av förhandlingsparten ensidigt.
Har stridsåtgärd däremot varken varslats eller verkställts, får hänskjutandet
ske av förhandlingsparterna gemensamt. Hänskjuts frågan till nämnden, är
stridsåtgäder för att få till stånd avtal i ämnet uteslutna så länge frågan
är anhängig där.

I sitt utlåtande skall den särskilda nämnden ange huruvida den anser
att avtal i ämnet skulle kränka den politiska demokratin. Anser nämnden
detta och är stridsåtgärd varslad eller verkställd, kan nämnden dessutom
hemställa till vederbörande förhandlingspart att undvika sådan åtgärd. Avtalet
skall träda i kraft den 1 januari 1977 och gälla tills vidare. Uppsägningstiden
är 6 månader.

Enligt vår mening är riksdagen som ytterst ansvarig för den politiska
demokratin i vårt land självfallet helt obunden av det sålunda träffade avtalet.
Det måste i själva verket anses anmärkningsvärt att inte riksdagens mening
inhämtats innan förhandlingar i en så betydelsefull fråga inletts. Det måste
också anses oacceptabelt att gränsen för fackligt inflytande över beslutsprocessen
hos myndigheterna ytterst skall fastställas efter konflikter på arbetsmarknaden.
Detta blir fallet enligt regeringens förslag, eftersom nämnden
enbart är rådgivande.

Det nuvarande avtal sförbudet gällande myndighets verksamhet - varmed
vi avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet - bör bibehållas.
I det fall tvist uppstår genom att offentlig arbetsgivare hävdar
att ett framfört krav på medinflytande står i strid med avtalsförbudet och
därför vägrar förhandla, bör arbetsgivarens tolkning gälla till dess frågan
slutligt prövats. Denna prövning bör ej ske av arbetsdomstolen. Enligt vår
mening bör tvisten lösas antingen av förvaltningsdomstol, regeringsrätten
eller av högre myndighet, i sista hand regeringen. Frågan bör bli föremål
för ytterligare utredning och nytt förslag härom föreläggas riksdagen under
hösten 1976. Dessförinnan bör lagrådets mening inhämtas. Detta är desto
mer påkallat som den nu föreslagna ordningens grundlagsenlighet starkt

Mot. 1975/76:2494

14

kan ifrågasättas. Att lagrådet icke redan hörts framstår för oss som icke
försvarbart.

Politisk strejk

Frågan huruvida politiska strejker är lagliga eller inte är i dag oklar. Lagstiftning
och klara rättsfall saknas. Arbetsrättskommitténs majoritet hade
föreslagit uttryckligt förbud mot stridsåtgärder för andra än fackliga syften.
Kommittén åberopade som stöd för sitt ställningstagande bl. a. ”att det
i vårt land inte finns någon tradition som kan åberopas till stöd för att
de fackliga stridsmedlen bör utan hinder av de begränsningar som sålunda
normalt gäller till följd av lag och avtal få fritt brukas, vare sig såsom
medel att ge uttryck för opinion i frågor som ligger utanför ramen av förhandlingar
och avtal mellan parterna på arbetsmarknaden”.

Kommittén anförde vidare bl. a. följande:

Vad gäller stridsåtgärder som vidtas i syfte att utöva faktiskt politiskt
tvång är uppenbart, att det skulle strida mot grunderna för vårt demokratiska
samhällsskick om rättslig sanktion gavs åt fackliga åtgärder som syftar till
att utanför den ordinarie demokratiska beslutsordningen genomdriva politiska
beslut eller eljest direkt påverka de i demokratisk ordning utsedda
beslutande samhällsorganen (politiska organ, förvaltningsmyndigheter,
domstolar). Härivdlag finns inte skäl för åtskillnad mellan olika slag av
stridsåtgärder och inte heller kan göras skilda bedömningar med hänsyn
till arten av de politiska frågor som föranleder stridsåtgärderna. Sålunda
saknas skäl att skilja mellan det fallet att åtgärderna riktas exempelvis mot
en regering och dess politik i allmänhet och det fallet att de tar sikte på
konkreta frågor av omedelbar betydelse för arbetsmarknadsparterna. Rättsordningen
måste konsekvent bygga på att de politiska besluten skall fritt
fattas inom det demokratiska styrelseskickets ramar. I och för sig behöver
emellertid fackliga stridsåtgärder, t. ex. den korta demonstrationsstrejken,
vilka inte är avsedda att innefatta ett faktiskt tvång utan enbart är ämnade
att vara en opinionsyttring, inte ses som ett angrepp mot samhällsskicket.
Med visst fog kan hävdas, att sådana åtgärder åtminstone i vissa fall har
en uppgift att fylla i beslutsprocessen, i den mån de är ägande att fästa
de beslutandes uppmärksamhet på en opinion eller på omständigheter av
betydelse för valet mellan olika beslutsalternativ. Som framgått i det föregående
har också på sina håll utomlands gjorts gällande, att anspråk att
få gripa till strejk i protest- eller demonstrationssyfte bör betraktas ur denna
synvinkel och att de förtjänar rättsordningens stöd i samma mån som t. ex.
anspråken på föreningsfrihet och allmän yttrandefrihet. I allmänhet har dessa
synpunkter dock framförts i länder, där de fackliga organisationerna arbetar
på andra villkor än i vårt land och där förutsättningarna även i övrigt är
andra än hos oss. De synes inte heller i nämndvärd mån ha vunnit gehör
i domstolarnas rättstillämpning.

Även med bortseende från de uppenbara svårigheter som är förknippade
med särskiljande i ett lagstiftningssammanhang av stridsåtgärder med begränsade
syften av här antydd art, har kommittén för sin del inte funnit
skäl att med sikte på inhemska svenska förhållanden bygga vidare på de
här senast antydda tankegångarna. En rättslig särbehandling av vissa politiskt

Mot. 1975/76:2494

15

inriktade fackliga stridsåtgärder enligt dessa riktlinjer skulle inte bygga på
vedertagna handlingsmönster på vår arbetsmarknad och skulle såvitt kan
bedömas inte heller motsvaras av något egentligt praktiskt behov. Varje
utrymme för stridsåtgärder i frågor, som är ovidkommande för förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, är ett principiellt betydelsefullt avsteg
från grundtanken bakom de kollektivavtalsrättsliga fredspliktsreglerna och
bör komma ifråga enbart om viktiga skäl talar i sådan riktning.

På motsvarande sätt har lagrådet kort och gott konstaterat att, bortsett
från vad som kan gälla under ofärdstider eller under andra liknande förhållanden,
”kan dock arbetsinställelse under åberopande av politiska skäl

- vare sig i form av lockout eller såsom strejk - inte antas vara förenlig
med de förpliktelser som arbetsgivare och arbetstagare har iklätt sig såsom
parter i anställningsavtal”.

I propositionen föreslås trots detta ingen reglering av frågan om lagligheten
av politiska strejker. Föredragande statsråd hävdar att det inte finns skäl
att nu genom lagstiftning gå in på dessa problem. Han motiverar detta
med att ”när det gäller våra inhemska politiska förhållanden har vi av tradition
valt andra vägar än arbetsnedläggelse och liknande åtgärder för att
ge uttryck för åsikter och skapa opinion. Jag kan inte se att det finns
någon anledning att räkna med en ändring på denna punkt. Skulle det
å andra sidan uppstå en situation där de vanliga kontaktvägarna mellan medborgarna
och de politiska organen visar sig otillräckliga, ter det sig enligt
min mening inte som en rimlig eller realistisk väg att söka hindra de fackliga
organisationerna att genomföra en politisk demonstration i arbetsnedläggelsens
form med hot om rättegång och skadestånd. Jag menar mot denna
bakgrund att det inte har någon uppgift att fylla att gå in på frågan genom
att ställa upp regler därom i lag.”

Vi ansluter oss för vår del till det synsätt som präglar arbetsrättskommitténs
överväganden. Det finns enligt vår mening anledning att - när
nu arbetsrätten i hela dess vidd görs till föremål för ny rättslig reglering

- i lag fastställa den tradition på den svenska arbetsmarknaden som tagit
avstånd från politiska strejker. Härigenom bör sannolikheten öka för att
denna tradition består även i framtiden. Självfallet bör dessa bestämmelser
även av samma skäl förbjuda politisk lockout. Vi yrkar därför på att regler
härom intas i lagen.

Sympatiåtgärder till förmån för part i utlandet

I fråga om fackliga sympatiåtgärder i Sverige till förmån för part utomlands
föreslog kommittén en regel som byggde på den nu gällande lagens föreskrift
om sympatiåtgärder. Enligt förslagen skulle svenska sympatiåtgärder vara
tillåtna, om de företogs till stöd för part i en primäråtgärd utomlands som
var tillåten antingen enligt det egna landets lag eller med motsvarande tilllämpning
av svensk lag.

Mot. 1975/76:2494

16

Grundförutsättningen för sympatiåtgärder i Sverige måste enligt vår mening
vara att det föreligger en faktisk primär arbetskonflikt i utlandet. Sådana
åtgärder som i realiteten icke är några sympatiåtgärder utan primära stridsåtgärder
anbefallda av någon facklig international bör icke godkännas. Konsekvenserna
för det svenska näringslivet skulle bli allvarliga om varje internationell
appell skulle kunna leda till s. k. sympatiåtgärder i Sverige. Även
för de svenska arbetstagarorganisationerna måste det vara av värde att vid
eventuella påtryckningar utifrån kunna åberopa klara rättsliga argument.

Enligt vår mening bör sympatiåtgärd till förmån för part i utlandet fä
göras, om primärkonflikten är laglig i utlandet eller skulle ha varit det enligt
svensk lag. Det bör således vara möjligt för svensk organisation att vidta
åtgärd till förmån för part i utlandet som genom lagar, strängare än de
svenska, är förhindrad att vidta konflikt som varit laglig enligt svensk lag.
Svårigheten i många fall att fastställa det rättsliga läget bör emellertid med
tanke på önskemålet om arbetsfred i Sverige leda till att bevisbördan läggs
på den part som önskar utlösa sympatiåtgärden. Uppkommer tvist, om konflikträtt
föreligger, bör konflikt i Sverige ej få påbörjas förrän tvisten lösts,
i sista hand av arbetsdomstolen som bör ha att med förtur behandla sådana
konflikter.

Särskilda regler för mindre företag

Enligt vår mening måste särskild hänsyn tas till de speciella förhållanden
som råder inom de mindre företagen.

Enligt de i propositionen föreslagna reglerna skulle informationsskyldigheten
och förhandlingar enligt 11-13 §§ fullgöras direkt med fackliga ombudsmän,
som ej är anställda i företaget. Det kan inte rimligen förväntas
att dessa skall ha de kunskaper om och den lojalitet med företaget som
personer anställda där normalt har. Det kan heller inte vara önskvärt att
de fackliga organisationernas tjänstemän skall motta informationer från flera
inbördes konkurrerande företag inom samma bransch. Systemet kan också
leda till att förhandlingarna tar betydligt längre tid än om de hade kunnat
föras med de anställda direkt. I ett mindre företag är det ofta omöjligt
att skilja på företagets och ägarens ekonomi. Som vi påpekade i avsnittet
om informationsskyldigheten är de i propositionen föreslagna reglerna om
information mycket långtgående. De av oss där föreslagna ändringarna skulle
minska riskerna för att ägarna till mindre företag skulle tvingas lämna ut
sådan information om sin privatekonomi som det från integritetssynpunkt
vore oskäligt att kräva.

Om syftet med den föreslagna lagstiftningen är att öka de enskilda löntagarnas
möjlighet till medinflytande på arbetsplatsen och att alltså fördjupa
demokratin, måste det vara riktigare att vidga möjligheterna till kontakt
mellan företaget och de anställda. Att i dessa mindre företag i stället låta
utomstående fackligt anställda förtroendemän svara för kontaktverksam

Mot. 1975/76:2494

17

heten är ägnat att begränsa, icke fördjupa den ekonomiska demokratin.

Ett sätt att minska problemen för de minsta företagen är att undanta
företag med mindre än ett visst antal anställda från lagens tillämpningsområde.
Man skulle därigenom uppnå att arbetsbelastningen skulle minska
både för de fackliga organisationerna och för de företag som genom sin
litenhet inte på samma sätt som större företag har resurser att genomföra
de i lagen föreskrivna långtgående förhandlings- och informationsskyldigheterna.
Det är självfallet parterna på arbetsmarknaden obetaget att avtala
om att motsvarande regler skall gälla även inom mindre företag. Företag
med mindre än 10 anställda bör därför enligt vår mening undantagas från
den i propositionen föreslagna primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 §
och från informationsplikten enligt 19 §.

En ytterligare metod att få systeemet att löpa smidigare är att i lagen
föreskriva att förhandlings- och informationsskyldigheten i företag där lokal
facklig organisation saknas alltid skall fullgöras genom förhandlingar direkt
med personalen eller med en av dem utsedd kontaktman. I de fall kontaktmannen
anser sig behöva hjälp av sin organisations ombudsman skall
han naturligtvis ha rätt därtill. Det stora antalet frågor skulle därvid kunna
lösas inom företaget av där verksamma personer.

Vi föreslår att förhandlings- och informationsskyldigheten i företag där
lokal facklig organisation saknas må fullgöras med en av den fackliga organisationen
bland företagets anställda utsedd person.

Om påföljder vid lag- och avtalsbrott

I princip är enligt 54 § arbetsgivare, arbetstagare och organisation som
bryter mot denna lag eller mot kollektivavtal skyldig att ersätta uppkommen
skada. Skadeståndsskyldigheten är emellertid inskränkt genom en regel om
att skadestånddets belopp kan nedsättas i förhållande till vad som annars
skulle ha utgått, om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa
skuld, den skadelidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans storlek
i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller omständigheterna i övrigt.
Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.
Dessutom bibehålls regeln om att enskild arbetstagare ej i något fall kan
ådömas skadestånd med högre belopp än tvåhundra kronor.

Som redan anförts skiljer sig bedömningen av de skadeståndsrättsliga
reglerna enligt arbetsrättslagstiftningen i stor utsträckning från civilrätten
i övrigt. I fråga om den s. k. 200-kronorsregeln anförde arbetsrättskommittén
bl. a.:

När den s. k. 200-kronors-regeln i 8 § tredje stycket KAL tillkom skedde
det mot bakgrund av att resultatet av stridsåtgärder av arbetstagare i strid
mot fredsplikten kunde bli att arbetsgivaren tillfogades omfattande skada,
i första hand allmän förmögenhetsskada, och syftet med regeln var att slå
fast att beloppen av utdömda skadestånd i sådana fall inte skulle få göras

Mot. 1975/76:2494

18

beroende av skadans omfatttning på sådant sätt att enskilda arbetstagares
ekonomi hotades. Däremot var, såsom synes framgå av att beloppet 200
kronor år 1928 i stort sett motsvarande en månadsinkomst för en industriarbetare,
avsikten inte att införa en så stark begränsning av ansvaret
att skadeståndspåföljden skulle komma att sakna betydelse såsom avhållande
faktor för den som övervägde att bryta gällande kollektivavtal och lägga
ned arbetet i strid mot fredsplikten. Med den löneutveckling och den penningvärdeförsämring
som skett sedan 1928 måste emellertid begränsningen
av skadeståndsansvaret numera sägas i det väsentliga ha fått denna verkan.

Avgörande för frågans bedömning var enligt kommittén om det över
huvud bör finnas rättsliga sanktioner i form av skadestånd på det arbetsrättsliga
fältet. Kommittén utgick för sin del, såvitt det gäller arbetstagarens
fredspliktsbrott, från den i kommitténs direktiv fastslagna förutsättningen
att fredsplikten under kollektivavtalsperiod skall bibehållas i huvudsak i
den form som den tidigare fått. Detta krävde att det finns ”ett i lag stadgat
rättsligt ansvar främst för den som åsidosätter den väsentligaste grundsatsen
i fredspliktsreglerna, nämligen att stridsåtgärder inte får vidtas i avsikt att
tvinga fram ändring i ett träffat kollektivavtal”. Detta - menade kommittén
- var av ”ömsesidigt intresse för parterna på arbetsmarknaden och är därmed
också av största betydelse för samhället som helhet”.

Mot bakgrund bl. a. härav föreslog arbetsrättskommittén att 200-kronorsregeln
skulle slopas. Kommittén föreslog att regeln skulle utgå utan att
någon ny beloppsgräns fastställdes. Kommittén slog klart fast att det inte
var fråga om att låta AD vid bestämmande av skadestånd ta till utgångspunkt
den ekonomiska skada som uppstått utan ”att fråga skall vara enbart om
en måttfull sanktion mot lag- och avtalsbrottet i sådana särskilt kvalificerade
fall, där en sanktion av denna art ter sig motiverad. Ett avskaffande av
beloppsgränsen skall då inte tolkas som om det var avsett att ge utrymme
för en allmän höjning av samtliga utgående skadeståndsbelopp. Över huvud
skall skadestånden inte bestämmas till belopp som radikalt skiljer sig från
vad som förekommer enligt nu gällande rätt.”

En i princip motsvarande ståndpunkt har hävdats av lagrådet. När fråga
inte är om fall av tillåtlig arbetsvägran - framhåller lagrådet - kan man
”emellertid inte i någon större utsträckning frita arbetstagare från skadeståndsansvar
för arbetsinställelse utan att rasera det skydd för arbetsfreden
som 31 § avser att ge. Om en allmänt överseende attityd mot olovliga stridsåtgärder
intas av lagstiftaren, skulle benägenheten att iaktta fredsplikten minska
. Man måste kunna döma ut skadestånd som är en tillräcklig reaktion

även vid relativt allvarliga fredspliktsbrott. Annars uppstår en lucka i påföljdssystemet,
vilken inte kan fyllas ut annat än genom en vidgad tilllämpning
av uppsägningspåföljden. Det nu antydda problemet, som inte
framträder på samma sätt när arbetsgivaren hade en i princip fri uppsägningsrätt,
har accentuerats genom tillkomsten av lagen om anställningsskydd.

Mot. 1975/76:2494

19

Ett till 200 kronor begränsat skadestånd måste anses otillräckligt för att
i önskad utsträckning fylla nyss angivna behov. Visserligen kan genom
kollektivavtal träffas överenskommelse om en högre maximigräns för skadeståndet.
Det angivna behovet synes emellertid vara av den vikt att det
bör kunna tillgodoses omedelbart med stöd av lagen.

Skadeståndets viktigaste uppgift i förevarande sammanhang är likväl att
i görlig mån hindra uppkomsten av fredpliktsbrott eller med andra ord att
verka preventivt.”

Vi ansluter oss för vår del till arbetsrättskommitténs synsätt och föreslår
att 200-kronorsregeln utgår. I likhet med kommittén vill vi emellertid understryka
att avsikten inte är att därmed åstadkomma någon allmän höjning
av skadeståndsbeloppen. Vad det närmast är fråga om är att - såsom lagrådet
förordar - inskärpa kraven på fredspliktens upprättande och att samhället
anser detta minst lika angeläget som då 200-kronorsgränsen infördes för
snart 50 år sedan.

Veto mot entreprenörsavtal

I propositionen föreslås (39 §) en vetorätt i vissa fall för fackförbund när
”arbetsgivare beslutar att låta någon utföra visst arbete för hans räkning
eller i hans verksamhet”. Någon sådan bestämmelse har ej utretts eller
ens diskuterats inom arbetsrättskommittén och således ej heller remissbehandlats.

Förslaget är utomordenligt vittsyftande och utgör ett långtgående avsteg
från den allmänna näringsfrihetens principer. Enligt vår mening bör det
vara till fyllest att regler om anlitande av entreprenörer där så befinns lämpligt
kan intas i kollektivavtal. Frågan om behovet av särskilda lagregler för att
komma till rätta med eventuella missförhållanden, såsom försök att ändra
innebörden av begreppet arbetstagare, bör göras till föremål för utredning
och remissbehandling i sedvanlig ordning.

Sammanfattning

Våra förslag innebär i korthet att

1. företag med mindre än 10 anställda undantas från lagens regler avseende
viss förhandlings- och informationsskyldighet och att förhandlingsoch
informationsskyldigheten i företag där lokal facklig organisation saknas
skall fullgöras med en av den fackliga organisationen bland företagets anställda
utsedd person,

2. avtal bör träffas om medbestämmande gällande arbetets ledning och
fördelning, men att motsvarande föreskrift gällande företagsledningsfrågor
skall utgå,

3. förhandlingar enligt 11-13 §§ skall föras lokalt,

4. arbetsgivares möjlighet att fatta och verkställa beslut innan förhand

Mot. 1975/76:2494

20

lingar avslutats utformas enligt arbetsrättskommitténs förslag,

5. informationsskyldigheten i överensstämmelse med arbetsrättskommitténs
förslag förknippas med klara regler om sekretess,

6. tolkningsföreträdet övergår till arbetstagarparten, om arbetsgivaren
underlåter att föra frågan till förhandling eller avgörande i sista hand i arbetsdomstolen,

7. strejker för icke-fackligt ändamål - s. k. politiska strejker - förbjuds,

8. den nuvarande begränsningen av skadeståndet vid vilda strejker till
200 kronor upphävs,

9. frågan om fackligt veto mot entreprenörsavtal görs till föremål för
särskild utredning,

10. förnyad utredning vidtas om gränsdragningen för de fackliga organisationernas
rätt till medinflytande inom den offentliga sektorn.

Hemställan

Med stöd av vad som anförts hemställs

att riksdagen beslutar

A. att vidta följande ändringar i den föreslagna lagstiftningen:

1. orden "och verksamhetens bedrivande i övrigt” i 32 § utgår,

2. 11 § första stycket får följande lydelse: "Innan arbetsgivare med
minst tio anställda beslutar om tillhör organisationen”,

3. 11 § andra stycket och 12 § andra meningen får följande lydelse:
"Arbetsgivare har att avvakta med beslut eller annan åtgärd
i frågan tills förhandlingen slutförts, om sådant uppskov skäligen
kan krävas av honom.”,

4. 14 § första stycket får följande lydelse: "Finns lokal arbetstagarorganisation,
skall förhandlingsskyldigheten enligt
11-13 §§ fullgöras genom förhandling med denna.”,

5. 14 § andra stycket utgår,

6. 19 § får följande lydelse: "Arbetsgivare med minst tio anställda
skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till
vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur
hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt
liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.”,

7. 20 § andra meningen utgår,

8. 21 § får följande lydelse: "Vad i 18 och 19 §§ sägs gäller ej
om parts fullgörande av informationsskyldighet skulle för honom
eller annan medföra påtaglig risk för skada.",

9. 22 § får följande lydelse: "Part som skall lämna information
har rätt att göra skriftligt förbehåll om tystnadsplikt rörande
den information som skall lämnas. Sker det är parten ej skyldig
lämna beskedet till andra än sådana representanter för motparten
vilka av denne till skäligt antal på förhand utsetts att

Mot. 1975/76:2494

21

mottaga informationen. Sådan representant får ej obehörigen
yppa eller nyttja vad han sålunda erfarit.”,

10. 33-35 §§ sammanslås till en paragraf med följande lydelse:
”Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation,
som är bundna av samma kollektivavtal, tvist om medlems
arbetsskyldighet eller rätt till lön eller annan ersättning, är arbetsgivaren
skyldig att omedelbart påkalla förhandling i tvisten.
Kan tvisten icke lösas vid förhandling, skall han väcka talan
vid arbetsdomstolen. I avbidan på tvistens slutliga lösning skall
den av arbetsgivaren hävdade uppfattningen gälla, där ej denne
insett eller bort inse att hans tolkning av avtalet var felaktigt
eller eljest särskilda skäl föreligger.

Innehåller kollektivavtal föreskrifter om medbestämmanderätt
för arbetstagarna i fråga som avses i 32 § och uppkommer
tvist om tillämpning i visst fall av sådan föreskrift eller av

beslut som har fattats med stöd därav, äger vad ovan angivits

motsvarande tillämpning.”,

11. 36 § utgår,

12. 37 § får följande lydelse: ”Skall enligt föreskrift i kollektivavtal
förhandling enligt föregående paragraf äga rum både lokalt och

centralt, skall har avslutats. Underlåter arbetsgivaren att

påkalla förhandling eller väcka talan, är han såvitt avser det
omtvistade fallet bunden av den tolkning arbetstagarparten
gjort gällande, om kravet ej är oskäligt.”,

13. 41 § tillförs ett nytt andra och ett nytt tredje stycke av följande

lydelse: ”Ej heller får någon som avses i första stycket under
tid som angetts där deltaga i stridsåtgärd som vidtages på grund
av annat än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Har i fall, som avses i första stycket punkt 4, någon i annat
land vidtagit stridsåtgärd, vilken är otillåten enligt avtal eller
enligt det landets lag, är likväl stridsåtgärd, som här i riket
vidtages för att bispringa honom, tillåten om den utländska
åtgärden med motsvarande tillämpning därpå av denna lag är
att anse som tillåten.”,

14. 14 § tillförs en ny mening av följande lydelse: ”Är den lokala
arbetstagarorganisationen icke representerad genom någon organisationsbildning
på arbetsplatsen, skall förhandlingsskyldigheten
enligt 11-13 §§ fullgöras i förhållande till särskilt utsedd
facklig förtroendeman på arbetsplatsen.”,

15. 20 § tillförs en ny mening av följande lydelse: ”Är den lokala
arbetstagarorganisationen icke representerad genom någon organisationsbildning
på arbetsplatsen, skall informationsskyldigheten
enligt 19 § fullgöras i förhållande till särskilt utsedd facklig
förtroendeman på arbetsplatsen.”,

Mot. 1975/76:2494

22

16. 60 § tredje stycket utgår,

17. 38-40 §§ utgår.

B. att frågan om företagares rätt att anlita entreprenör m. m. skall
ytterligare utredas,

C. att med avslag på propositionens förslag såvitt avser gränsdragningen
för de fackliga organisationernas rätt till medinflytande
inom den offentliga sektorn anhålla om ny utredning
i detta hänseende.

Stockholm den 23 april 1976
GÖSTA BOHMAN (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) NILS CARLSHAMRE (m)

ALLAN HERNELIUS (m)

ERIC KRONMARK (m)

BRITT MOGÅRD (m)

TAGE MAGNUSSON (m)
i Borås

ASTRID KRISTENSSON (m)

CARL-WILH. LOTHIGIUS (m)

G. IVAR VIRGIN (m)

PER PETERSSON (m)
i Gäddvik