4

Motion
1975/76: 2462

av herrar Jonsson i Alingsås och Polstam

med anledning av propositionen 1975/76:155 om vissa körkorts

frågor

Genom proposition 1975/76:155 har regeringen framlagt förslag till riktlinjer
för en körkortsreform. De av kommunikationsministern förordade
allmänna riktlinjerna för lämplighetsprövningen vid beviljande av körkort
och i fråga om körkortsingripanden synes i huvudsak väl och övertygande
motiverade och skiljer sig gynnsamt från trafikmålskommitténs förslag och
expertutredningar, som skulle ha inneburit ett raserande av väsentliga delar
av nuvarande körkortssystem.

Även den som är beredd att i stora drag instämma i kommunikationsministerns
allmänna syn på körkortsfrågorna kan givetvis vara benägen att
i avvägningen mellan olika synpunkter lägga ökad vikt vid vissa förhållanden
och fästa mindre avseende vid andra. Det är t. ex. lätt att instämma i kommunikationsministerns
uttalande om att en ökad nyansering behövs vid
körkortsfrågornas behandling. Man bör se till helhetsbilden av vederbörandes
situation vid bedömande av om han är lämplig som förare. Men å andra
sidan får nyanseringen inte drivas för långt, så att man får bristande enhetlighet
i praxis. Därför är det nödvändigt att vissa schabloner uppställs,
som ger fasta hållpunkter för bedömningen av olika typfall.

Även om ganska bestämda riktlinjer i vissa hänseenden dras upp i propositionen,
är det emellertid mycket svårt för riksdagen att bedöma hur
den praktiska tillämpningen kommer att te sig, framför allt därför att riktlinjerna
inte har sammanfattats i ett författningsutkast. Först när man ser
vad som skall ingå i de bestämmelser, som utfärdas att gälla för myndigheternas
handlande, och vad som stannar vid allmänna departementschefsuttalanden,
som myndigheterna ute på fältet ofta förblir okunniga om,
kan man bilda sig någon säkrare uppfattning hur reformen kommer att
slå i praktiken. Det må ifrågasättas om körkortsreglerna inte är av så ingripande
betydelse för medborgarna att riksdagen bör bli i tillfälle att ta ståndpunkt
till den förf att ningsmässiga regleringen. Det vore då också möjligt för
den som står tveksam på en eller annan punkt i t. ex. avvägningsfrågor
att komma med preciserade förslag, vilket nu möter betydande svårigheter.

Beaktande av fylleri vid lämplighetsprövningen

I fråga om angelägenheten att bekämpa alkoholen i trafiken har vi inte
behov av att lägga till något utöver vad kommunikationsministern anfört.
Det är tacknämligt att han gentemot trafikmålskommittén så bestämt för

Mot. 1975/76:2462

5

klarat att han inte är beredd att göra avkall på att skötsamhet i nykterhetsavseende
skall förbli ett krav för innehav av körkort och att varje omhändertagande
för berusning bör föranleda prövning från körkortsmyndighetens
sida. Han har emellertid ansett övervägande skäl tala för att nuvarande
regel att fylleri normalt skall utgöra hinder i två år bör upphävas.
Författningsmässigt skulle man stanna vid en föreskrift att vid lämplighetsprövningen
särskilt skall beaktas, om sökanden är känd för nyktert levnadssätt,
och att körkortet skall återkallas, om körkortsinnehavaren på grund
av opålitlighet i nykterhetshänseende inte bör ha körkort.

Med sistnämnda föreskrifter kan väl i sak den väsentliga regeln anses
fastslagen i fråga om nykterhetskravet för körkortsinnehavare. Men frågan
är vilken den praktiska tillämpningen kommer att bli, när man avskaffar
nuvarande presumtionsregel om beaktande av fylleri inte bara såsom grund
för återkallelse av körkort utan även vid lämplighetsprövningen för beviljande
av körkort första gången. Regeln i sistnämnda hänseende säger (17 §
KICK) att, om sökanden dömts för fylleri, körkortstillstånd inte får meddelas
innan två år har gått från förseelsen, såvida det inte kan anses uppenbart
att han ändå är att bedöma som en skötsam person. Återkallelseregeln innefattar
i sak samma presumtion att körkortet skall återkallas vid fylleri,
om det inte är uppenbart att han ändå kan bedömas som skötsam (51 §
första stycket 5 KKK). I stället för återkallelse kan det också stanna vid
varning, och det torde numera vara det vanliga i praxis. Den s. k. presumtionen
är ju i ingetdera fallet bindande utan lämnar en betydande möjlighet
öppen att pröva i vad mån vederbörande individuellt ändå kan anses
känd för nyktert levnadssätt.

Förslaget innebär formellt att man i fråga om lämplighetsprövningen stannar
vid enbart kravet "känd för nyktert levnadssätt”. Man skulle sålunda
återgå till samma regel som gällde före 1958. Trafiksäkerhetsutredningen
hade då anledning att reagera mot en mycket oenhetlig och i vissa län
alldeles för slapp praxis vid fylleri och påyrkade därför en tvåårig väntetid
efter norskt mönster (väntetiden var där fastställd till tre år, om inte justitiedepartementet
nedsatte den). Statsmakterna fann då nödvändigt införa
den s. k. presumtionsregeln. Det är enligt vår mening angeläget att den
noggranna nykterhetsprövning, som kommunikationsministern förordat,
verkligen kommer till stånd och att den ohållbara situationen från tiden
före 1958 inte återkommer.

Fylleri eller omhändertagande för berusning (som rapporteringen i framtiden
efter fylleristraffets avskaffande kommer att avse) kan givetvis inte
i detta sammanhang anses som mer än ett symptom på en sådan livsföring,
som kan leda till trafiknykterhetsbrott. Med hänsyn till trafiknykterhetskommitténs
egendomliga uttalanden i ämnet hade det varit önskvärt att
en grundlig, objektiv och sakkunnig utredning om sambandet mellan fylleri
och trafikonykterhet verkställts, som lagts till grund för lagens föreskrifter.
Sedan proposition om körkortsregler nu framlagts, vari trafikmålskommit

Mot. 1975/76:2462

6

tens funderingar avvisats, får frågan dock lov att prövas utan sådan utredning.
Aktuella, statistiska belägg för det nära sambandet mellan fylleri
och risken för trafiknykterhetsbrott saknas dock inte. Utöver de av kommunikationsministern
åberopade undersökningarna av länsstyrelsen i
Västerbottens län rörande i länets körkortsregister upptagna körkortsinnehavare
med fylleriförseelser - vilka tyder på att frekvensen av trafiknykterhetsbrott
skulle vara elva gånger så stor bland dem med fylleriförseelser
som för en normalgrupp körkortsinnehavare - kan nämnas en av regeringsrådet
H. Klackenberg i samråd med byrådirektören J. Collett vid riksskatteverkets
alkoholbyrå gjord generell kalkyl, grundad på statistiken för
hela riket över trafiknykterhetsbrott och fylleriförseelser för år 1967. Denna
kalkyl utvisar att bland män, som ådragit sig fylleriförseelser under femårsperioden
närmast före 1967, var den statistiska risken för trafiknykterhetsbrott
ungefär tio gånger så stor som risken för att män utan fylleriförseelse
skulle begå sådant brott. Det säger sig självt att om beräkningarna
kunde ha begränsats till sådana, som vid fylleriet varit redlöst berusade,
risken för trafiknykterhetsbrott varit avsevärt större. Ett betydande mått
av stränghet är därför nödvändigt vid nykterhetskontrollen bland körkortssökande
för att i möjlig mån utesluta det mera olycksbenägna förarklientelet
med rattfylleristerna i spetsen.

Det är lätt att föreställa sig vad som kan bli följden om den s. k. presumtionsregeln
nu slopas vid lämplighetsprövningen. Som bekant har under
senare år antalet avdömda fylleriförseelser i de åldersgrupper, där sökande
av körkort är särskilt aktuellt, legat påfallande högt. Bland 15-17-åringarna
ligger antalet omkring 3 000 per år och bland 18-19-åringarna över 4 000.
Härtill kommer ytterligare en tredjedel så många omhändertaganden, som
inte lett till domfällande. Endast en mindre del av de dömda har haft upprepade
förseelser. Om en stor del av dessa fyllerister, för vilka den hittillsvarande
stränga regeln i fråga om fylleri gällt, skulle släppas ut på vägarna
som legaliserade förare, bäddar samhället tvivelsutan för en betydande försämring
av trafiksäkerheten. Samtidigt skulle man mista en regel som, psykologiskt
mer än något annat, varit ägnad att hos ungdomar inskärpa betydelsen
av skötsamhet för den som skall anförtros det eftertraktade körkortet.
Det är att märka att fylleristraffets borttagande i och för sig måste
försämra denna kontroll, eftersom rapporteringen därefter endast kommer
att omfatta polisens omhändertaganden av berusade personer. Enligt propositionen
1975/76:113 får sådant omhändertagande ske enbart av berusad,
som är ur stånd att ta vård om sig eller som annars utgör fara för sig eller
annan. ”Ur stånd att ta vård om sig” utgör huvudgruppen och därmed
avses enligt specialmotiveringen (s. 123) den som är redlöst berusad. Rapporteringen
blir med andra ord begränsad i huvudsak till de allvarligaste
berusningsfallen. Beträffande dem borde betänkligheterna mot en presumtionsregel
av ifrågavarande typ vara avsevärt mindre än i fråga om dem
som gjort sig skyldiga till fylleri enligt 16:15 BrB. Självfallet är behovet
av en sådan regel avsevärt större.

Mot. 1975/76:2462

7

Om man i möjlig mån skall kunna upprätthålla det krav på skötsamhet
i nykterhetsavseende, som kommunikationsministern slår fast som viktigt,
är det sålunda ofrånkomligt att vid lämplighetsprövningen bibehålla en sorts
normalregel beträffande väntetiden för berusade, som omhändertagits enligt
nya lagen, självfallet med möjlighet för dem att motbevisa presumtionen
genom att i utredningen klargöra att de ändock är att bedöma som skötsamma.
Lagstiftaren bör i författningsform ge myndigheterna till känna
sin uppfattning att omhändertagande såsom redlöst berusad inger så stor
tvekan om pålitligheten hos vederbörande att körkortstillstånd normalt inte
bör få utfärdas förrän en prövotid av två år därefter förflutit.

Vi vill slutligen påpeka att presumtionsregelns avskaffande av kommunikationsministern
diskuterats i ett sammanhang som underlag för lämplighetsprövningen
och som återkallelsegrund. Enligt vår mening bör en bestämd
skillnad göras vid den bedömningen, så att regeln i någon form bibehålls
vid lämplighetsprövningen. Vi kan, ehuru med viss tvekan, gå med
på dess slopande som speciell återkallelsegrund, eftersom man ändå har
kvar återkallelse på grund av onyktert levnadssätt. Tvivelsutan har tvåårsregeln
vid lämplighetsprövningen upprätthållits i praxis på ett helt annat
sätt än motsvarande återkallelseregel vid fylleri. Kommunikationsministern
säger att den lagstiftning han vill förorda innebär ett närmande till den
praxis som har utvecklats. Uttalandet har fog för sig i fråga om återkallelseregeln
men inte i fråga om regeln vid lämplighetsprövningen. Grunden
till att praxis har utvecklats så olika är lätt att förstå. För en körkortsmyndighet
är det en långt känsligare fråga att ta ifrån en person körkortet,
sedan han en gång fått det och kanske inrättat sitt liv med hänsyn till
bilinnehavet, än att upprätthålla en strikt praxis vid beviljande av körkort
till tveksamt lämpliga personer, som aldrig haft körkort eller kan antas inte
ha större behov därav. Det förhållandet att en licensmyndighet kräver starkare
skäl för att frånta någon en rättighet än för att icke bevilja en ny
rättighet innebär en nyansering med hänsyn till olika situationer, som i
och för sig inte behöver strida mot principen att vad som krävs för att
erhålla körkort också skall krävas för fortsatt innehav.

Polismyndighetens yttrande vid lämplighetsutredningen

Kommunikationsministern har kommit till ståndpunkten att vid lämplighetsutredningen
obligatoriskt skall föreligga yttrande förutom från nykterhetsnämnd
(socialnämnd) också från polismyndigheten. Starkt fog finns
enligt vår mening för denna ståndpunkt, eftersom det material som polisens
register innehåller jämte polisens personkännedom i förekommande fall får
anses oumbärligt vid lämplighetsprövningen. Formellt har emellertid kommunikationsministern
stannat vid att såväl de sociala vårdorganens som
polismyndighetens yttrande endast skall innehålla en redovisning av de faktiska
förhållandena och inte något uttalande om själva lämpligheten såsom

Mot. 1975/76:2462

8

förare. Som skäl har åberopats att enskilda personer kunnat missförstå nuvarande
lämplighetsintyg och tro att saken vore avgjord i och med polisens
intyg. Allmänheten borde genom borttagande av bedömningen i yttrandet
få klart för sig att det är länsstyrelsen som avgör ärendet vid körkortsgivningen
och att man kan föra talan mot dess beslut hos högre instans.

Enligt vår mening är det åberopade skälet alltför svagt för att föranleda
en ändring beträffande polisens lämplighetsintyg. Det verkliga skälet torde
vara de invändningar som Svenska kommunförbundet gjort mot att socialvårdsmyndigheterna
skall ställa tillgänglig information till körkortsmyndigheternas
förfogande, vilket kunde skada strävan efter förtroendefulla och
positiva kontakter med klienterna. Genom begränsningen till en redovisning
av de faktiska förhållandena och borttagandet av skyldigheten att till- eller
avstyrka körkort hoppas kommunikationsministern att de sociala vårdorganens
svårigheter att yttra sig om enskilda klienter skall minska.

Vi kan godta begränsningen för de sociala vårdorganens del, så att de
endast skall redovisa fakta. Socialtjänstemänneri är ofta starkt inställda på
vårdarrollen och att ge klienten service, vinna hans förtroende och uppmuntra
honom, samtidigt som deras ansvar för trafiksäkerheten känns mera
avlägset i sammanhanget. Benägenheten att inte yrka något som går klienten
emot gör att socialvårdens till- eller avstyrkanden i körkortsfrågor innefattar
betydande osäkerhetsmoment. De synes därför kunna avvaras, blott en vederhäftig
redovisning av fakta lämnas.

Samma skäl kan icke göras gällande i fråga om polismyndighetens lämplighetsintyg.
Denna myndighet torde i flertalet ärenden sitta inne med den
bredare informationen, om man bortser från rena social vårdsfall, och lär
erfarenhetsmässigt leverera det tillförlitligaste materialet för lämplighetsprövningen.
Det vore orimligt om denna myndighet, som har direkt ansvar
för trafiksäkerheten, inte skulle vid redovisningen av registrens innehåll
ha att dra slutsatserna av detta material och sin personkännedom genom
att avge ett sammanfattande till- eller avstyrkande av körkortstillstånd. Det
vore ett missbruk med trafiksäkerhetens resurser att inte avkräva denna
objektiva ämbetsinstans ett slutomdöme för eller emot.

Körkortsspärr

Kommunikationsministern förordar att vid återkallelse av körkort, utom
vid sjukdom o. d., skall fastställas en bestämd spärrtid, vid vars utgång
nytt körkort erhålls, om inget graverande inträffat under mellantiden. Propositionen
frångår sålunda gällande system att körkortsåterkallelse normalt
är en definitiv förlust av körkort och att det beror av en helt och hållet
ny prövning, om eller när nytt körkort må erhållas. När detta system infördes
1958 betecknades det av trafiksäkerhetsutredningen som det ur trafiksäkerhetens
synpunkt viktigaste av olika reformförslag. Myndigheterna borde
ej vid återkallelsen ta ståndpunkt till frågan om nytt körkort. Emot detta

Mot. 1975/76:2462

9

system har nu anförts att frånvaron av bestämd återkallelsetid medför stora
olägenheter för den enskilde, som med hänsyn till ovissheten inte kan planera
för sin framtid.

Vid en avvägning mellan trafiksäkerhetens krav och den enskildes olägenhet
i detta hänseende har vi med en viss tvekan ansett oss kunna godta
förslaget om på förhand bestämda spärrtider. En förutsättning måste dock
därvid vara att möjligheten att tillgodose trafiksäkerhetens krav inte samtidigt
begränsas genom en sådan förkortning av gällande spärrtider att dessa
inte innefattar erforderliga prövningstider, särskilt när återkallelsen grundas
på sådana varaktiga beteenderubbningar som onyktert levnadssätt eller alkoholmissbruk.

Kommunikationsministern förordar att spärrtiderna skall bestämmas till
högst tre år och lägst en månad. Detta innefattar en förkortning av nuvarande
minimitiden som är tre månader. En så kort spärrtid som en månad skall
dock höra til! undantagen och sägs inte få tas till intäkt för en allmän sänkning
av spärrtiderna vid mindre svåra trafikbrott. I likhet med regeringsrätten
ifrågasätter vi om en så kort återkallelsetid som en månad inte kan undergräva
respekten för körkortsingripandena och leda till en sådan förkortning
av återkallelsetiderna att reaktionssystemet mister mycket av sin betydelse
för trafiksäkerhetsarbetet. Man bör vara försiktig med att låta körkortsingripandet
sjunka ner till något som uppfattas som ett ringa schablonstraff.
Om trafikbrottet inte är så allvarligt att det är skäligt att vederbörande
skall vara av med körkortet i tre månader, är det rimligt att
låta det stanna vid varning. Så länge man inte vet hur kommunikationsministern
författningsmässigt skall garantera att en månad blir rena undantagsfall,
är det svårt att godta den minskade minimitiden.

Inom ramen för de angivna gränserna betonar kommunikationsministern
att schabloner för körkortsspärrens längd är nödvändiga för olika slag av
återkallelsegrunder, och han gör i dessa hänseenden uttalanden, som vi
i betydande mån kan instämma i. Bristen på författningsutkast gör det emellertid
svårt att bedöma vilken betydelse dessa uttalanden kan få för myndigheternas
tillämpning. För att inte praxis skall sjunka ned till alltför låg
nivå, är en författningsmässig låsning i vissa avseenden påkallad. I fråga
om rattfylleri sägs en långvarig spärrtid vara påkallad med hänsyn till att
rattfylleristerna ofta har alkoholproblem. Om det inte är återfall eller andra
särskilda omständigheter föreligger, uttalar dock kommunikationsministern
att kortare återkallelsetider än de nu vanligen tillämpade bör kunna iakttagas
och att en halvering av dessa tider i åtskilliga fall kan te sig befogad. Vi
finner sistnämnda uttalanden betänkliga ur trafiksäkerhetssynpunkt. Kommunikationsministern
torde därvid icke ha beaktat den lindring av tiderna
som under senaste åren ägt rum i länsrätternas praxis. Vi har inget emot
att minimigränsen vid rattfylleri sätts vid ett års återkallelsetid, men framförande
av motorfordon med en alkoholhalt av mer än 1,5'/.. framstår enligt
vår mening som ett så grovt allmänfarligt brott att den ordinära prövotiden

Mot. 1975/76:2462

10

icke bör understiga 11/2 år.

Vid rattonykterhet med över 0.8 % i blodet anser kommunikationsministern
omständigheterna ofta te sig ganska lika rattfylleri och att spärrtiderna,
särskilt när alkoholhalten legat nära 1,5 %>, inte sällan bör vara lika långa
som vid rattfylleri. När alkoholhalten understiger 0,8 %, bör spärrtiden kunna
sättas lägre med en avvägning mellan sex och tolv månader, beroende på
om anmärkning gjorts mot körningen eller inte och om föraren tidigare
ådragit sig anmärkningar. Då alkoholhalten endast obetydligt överstigit 0,5 %
vid körningen, skall varning kunna ifrågakomma. Mot de angivna rekommendationerna
synes oss i sak inte vara mycket att erinra, om de kan få
en sådan författningsmässig utformning att de kommer att tillämpas. Vi
anser dock i vart fall en spärrtid av lägst ätta månader böra fastställas vid
rattonykterhet, när alkoholhalten legat vid 0,8 % eller däröver.

Körkortet och allmän brottslighet

Kommunikationsministern har stannat vid att viss grövre allmän brottslighet
måste beaktas vid körkortsgivningen även i fortsättningen men särskilt
framhållit körkortets betydelse för brottslingars rehabilitering. Om det
inte är fråga om kvalificerad brottslighet, återfall i allvarlig brottslighet eller
kombination av trafikbrottslighet och allmänbrottslighet, sägs körkort böra
kunna komma i fråga, om förutsättningarna för anpassning anses goda,
vilket bl. a. bör betyda att risken för återfall i brottslighet är mindre. För
personer, som dömts till villkorlig dom, skyddstillsyn eller kortare fängelsestraff,
sägs förutsättningar för körkortsinnehav ofta finnas. Körkortsmyndigheten
rekommenderas att söka vägledning i den prognos som görs
av domstol, övervakningsnämnd, anstaltsledning eller annat organ, som
har att ta ställning till vederbörandes vård. Spärrtiden skall, med beaktande
av vad trafiksäkerheten kräver, om möjligt avpassas så att rehabiliteringssynpunkten
tillgodoses. Normalt bör spärrtiden kunna bestämmas så att
den löper ut samtidigt med frigivning efter avtjänande av två tredjedelar
av straffet. Sker frigivning tidigare, bör möjlighet finnas att ompröva förut
fastställd spärrtid.

Vi finner rehabiliteringssynpunkterna i hög grad behjärtansvärda, men
avvägningen med hänsyn till trafiksäkerhetens krav är mycket ömtålig. Utöver
de fall av brottslighet, då enligt kommunikationsministern körkort inte
bör beviljas, torde böra nämnas att vid lämplighetsprövningen skall beaktas
ett allmänt asocialt beteende, som visar bristande förmåga eller vilja att
leva inom laglighetens gränser. Det må ifrågsasättas om kommunikationsministern
inte gått för långt i sina uttalanden om att körkortsgivningen
skall vägledas av kriminalvårdens prognoser vid frigivningen. Många gånger
är det ett helt annat problem att döma om tiden för den brottsliges frigivning
än om han utan större risk för vägtrafiken kan ges förtroendet att framföra
motorfordon. Att i enlighet med förslaget avpassa spärrtiden så att den

Mot. 1975/76:2462

11

normalt motsvarar den effektiva fängelsetiden skulle f. ö. faktiskt göra körkortsåterkallelseni
dessa fall ganska meningslös-om man bortser från oläolägenheten
för de intagna att sakna körkort vid rymmningar! För körkortsgivning
måste den avgörande frågan vara, vilket även kommunikationsministern
betonat, om sökanden kan förväntas som förare respektera trafikreglerna,
visa omdöme, hänsyn till andra och ansvar i trafiken. Det är
i fråga om hållningen och inställningen till medmänniskorna som brottslingens
tidigare handlande kan ge anledning till tvekan. Överdrivna hänsyn
till kriminalvården kan lätt föranleda väsentligt större skador för samhället
genom att öka trafikolyckorna på vägarna. Vid utformningen av körkortsreglerna
måste iakttas att trafiksäkerhetens krav upprätthålls vid beviljande
av och återkallelse av körkort lika väl beträffande de frigivna som beträffande
andra medborgare.

Ett stort problem för den enskilde är att det ofta förflyter alltför lång
tid mellan avgörandet i trafikmålet och beslutet om återkallelse av körkortet.
Det är därför mycket angeläget att åtgärder vidtas för att korta ned denna
tid. En tänkbar möjlighet vore att samordna dessa beslut.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda vill vi föreslå
att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen anhålla att förslag till körkortslag föreläggs
riksdagen,

2. att, om yrkandet under 1 ej bifalls, hos regeringen anhålla att
vid utformningen av författningstext beaktas vad i motionen
anförts.

Stockholm den 22 april 1976

ELVER JONSSON (fp) ÅKE POLSTAM (c)

i Alingsås