Motion

1975/76: 2454

av fru Nilsson i Kristianstad m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform
m. m.

Det i propositionen 1975/76:105 framlagda förslaget till lag om medbestämmande
i arbetslivet m. m. går ut på att arbetsmarknadens parter avtalsvägen
skall tillse att de anställda bereds ett reellt medbestämmande över
sin arbetssituation. Lagförslaget utgår från att alla parter därvid skall visa
ett ansvar och lojalt omsätta lagförslagets principer i kollektivavtal. I de
fall sådana avtal av olika skäl ej kommer till stånd innehåller lagförslaget
samtidigt en ingående reglering som i sig skall ge arbetstagarna visst inflytande.
Sådana regler avser förhandlingsskyldighet före vissa beslut, rätt
till information, regler om tolkning av kollektivavtal, facklig vetorätt i vissa
fall. Dessa regler är skadeståndssanktionerade.

Vi delar departementschefens bedömning att man svårligen kan tänka
sig lagar syftande till att påverka synsätt och beteenden utan varje form
av sanktionsmöjlighet. Vi måste emellertid vända oss emot att departementschefen
så starkt framhävt behovet av sanktioner och på flerfaldiga
ställen i propositionen understrukit att en felaktig tillämpning av de nya
reglerna skulle leda till kraftiga skadestånd för arbetsgivaren. En sådan inställning
kan knappast vara ett lämpligt medel att stimulera till frivilligt
ingångna avtal mellan parterna.

Kravet på kännbara skadestånd är även anmärkningsvärt med hänsyn
till att det gäller tillämpningen av nya långtgående regler, vilka med nödvändighet
blivit relativt komplicerade. För de agerande kan det i många
fall bli svårt att ställa om sig till nya handlingsmönster. Därtill kommer
att lagtexten ofta innehåller tämligen allmänna ordalag såsom "viktigare
förändring”, "synnerliga” respektive "särskilda skäl” etc., vilkas innebörd
i blott några fall närmare utvecklas i motiven. Även om den valda tekniken
att lagstifta genom motiv i vissa fall är nödvändig, ställer den likväl stora
krav på medborgarna. Rättspraxis beträffande den komplicerade Åmanlagstiftningen,
som emellertid är mer lättillgänglig än den nya lagen, visar
att sådana farhågor ej är ogrundade. Särskilt stötande blir emellertid uttalandena
om skadestånd när de så ensidigt riktas mot endast den ena parten,
nämligen arbetsgivarsidan. Det hade varit rimligt att visa arbetsgivarparten
samma generositet och förtroende som visas arbetstagarparten.

Lagrådet uppmärksammade i sitt utlåtande denna åtskillnad i inställningen
till parterna på följande sätt:

Mot. 1975/76: 2454

9

Olikhet i avseende på ansvarighetsreglerna i remissförslagets 57 § och
dess 59 § kan skapa intrycket att lagstiftaren skulle ha en måttstock, när
det gäller felbedömningar av arbetstagarorganisation, men en annan och
strängare måttstock, när det gäller likartade felbedömningar av arbetsgivare
och arbetsgivarorganisation. Det är olyckligt om utrymme ges för en sådan
uppfattning (prop. 1975/76:105, bil. 1, s. 509).

Vi vill i detta sammanhang ställa oss bakom lagrådets uttalanden och
förslag och önskar att den efterföljande rättstillämpningen präglas av måttfullhet
närdet gällerskadeståndsskyldigheten med hänsyn till lagstiftningens
komplexitet.

Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen måtte besluta

1. att 54 § erhåller följande lydelse: ”Arbetsgivare, arbetstagare

och organisation som uppsåtligen bryter mot denna lag

vad nedan sägs.”,

2. att 58 § ges den av lagrådet förordade utformningen: ”Har
arbetsgivare utan fog utkrävt arbete enligt 34 § andra stycket,
skall han ersätta uppkommen skada.”,

3. att uttala att rättspraxis rörande skadeståndsskyldighet måste
utbildas med måttfullhet och under beaktande av svårigheterna
för alla parter att omedelbart omsätta och hitta rätt i den nya
lagstiftningen.

Stockholm den 23 april 1976

ANNA-LISA NILSSON (c)
i Kristianstad

VALDO CARLSTRÖM (fp)

SVEN G. ANDERSSON (fp)
i Örebro

FILIP W. FRIDOLFSSON (m)

SVEN-OLOV TRAFF (m)

TORSTEN GUSTAFSSON (c)
i Stenkyrka