11

Motion

1975/76:2435

av herr Olsson i Sundsvall

med anledning av propositionen 1975/76:155 om vissa körkortsfrågor

Indragning av körkort är en mycket allvarlig sak för den enskilde. För
många är innehav av körkort en förutsättning såväl för uppehållande av
yrke som för att på rimlig tid kunna färdas mellan bostad och arbetsplats.
Det är därför av synnerligen stor betydelse att körkortsfrågor handläggs
på ett sätt som ger största möjliga rättstrygghet för den enskilde.

Spörsmålet om huruvida körkortsfrågor skall handläggas av allmän domstol
eller av administrativa myndigheter och förvaltningsdomstolar har diskuterats
under lång tid. Departementschefen tar i propositionen 1975/76:155
ställning för att den nuvarande ordningen i huvudsak skall bibehållas, enligt
vilken beslut om erhållande av körkort meddelas av länsstyrelse med rätt
för sökanden att i avslagsfallen klaga till förvaltningsdomstol (kammarrätt
och regeringsrätt) och i beslut beträffande körkortsingripande (varning eller
återkallelse av körkort) behandlas av förvaltningsdomstolar, i första instans
länsrätt med klagorätt till kammarrätt och regeringsrätt. Som skäl anförs
bl. a. att det numera inte kan anses vara någon skillnad i rättssäkerhetshänseende
på de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna (s. 122).
Det är emellertid inte fullt så klart som departementschefen vill mena,
att processen vid allmän domstol i brottmål och förfarandet hos länsrätt
i körkortsmål kan värderas helt lika. Det föreligger åtskilliga viktiga olikheter
som kräver åtgärder, om man skall följa departementschefens linje vid valet
mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol. Då det finns övervägande
skäl att låta körkortsärendena kvarligga hos förvaltningsmyndigheterna och
inom förvaltningsrättskipningen, kan man inte gå förbi de brister som nuvarande
ordning företer med så lätt hand som departementschefen gör.

Till att börja med är det en avsevärd brist att ett tvåpartssystem inte
tillämpas i mål om förlust av körkort. Det går inte att nå upp till den grad
av rättssäkerhet som medborgarna kan göra anspråk på då det gäller för
dem så viktiga frågor som förlust av körkort om inte ett tvåpartssystem
tillämpas. Den enskilde körkortsinnehavaren bör i målet ha mot sig ett
allmänt ombud. Som det nu är blir förvaltningsdomstolen nödsakad att
på en gång, så att säga, föra det allmännas talan och vara den opartiska
domarinstansen, som på ett objektivt sätt skall skilja mellan den enskildes
och det allmännas intressen.

Svårigheterna uppstår redan från början i återkallelsemålen, då det i praktiken
ofta är samma personer som anhängiggör återkallelseärendet hos
länsrätten och som sedan medverkar vid dömandet. Det är nämligen

Mot. 1975/76:2435

12

länsstyrelsen som plockar ut vilka mål om körkortsindragningar som skall
komma upp inför länsrätten. Då också länsrätten är integrerad i länsstyrelsen
blir det ofta samma människor som i länsstyrelsens namn tar fram de ärenden
som länsrätten skall bedöma och som sedan fungerar i länsrätten i en eller
annan form. Båda funktionerna är nämligen förlagda till samma avdelning
inom länsstyrelsen. Hittills framförda krav om att bryta ut länsrätterna från
länsstyrelserna och göra dem till verkligt självständiga domstolar i stället
för till delar av länsstyrelsen har inte gett resultat.

Ett allmänt ombud måste därför införas i länsrätter i körkortsmål. Han
skall där väcka talan om indragning av körkort i de fall han anser en sådan
påföljd böra förekomma resp. yrka varning, när han anser denna påföljd
vara tillräcklig. Han bör sedan ha klagorätt och kunna medverka till att
en enhetlig rättstillämpning upprätthålls på detta viktiga område. Riksdagen
bör uttala sig för att ett allmänt ombud snarast inrättas i körkortsmål. Den
utredning som departementschefen omnämner (s. 124) bör påskyndas så
att processen i länsrätter och högre förvaltningsdomstolar i körkortsmål snarast
får en karaktär av tvåpartssystem, som gör det möjligt för domstolen
att helt koncentrera sig på dömandet.

Departementschefen betonar på många ställen angelägenheten av att de
beslutande instanserna inskaffar ett fylligt material om körkortssökanden
eller om den vars körkort är i fara att dras in. Jag vill gärna instämma
i hans ord att i körkortsärende den beslutande myndigheten eller domstolen
skall göra en totalbedömning av vederbörandes person och dennes lämplighet
för innehav av körkort. På många håll har länsrätterna inte tillräckliga resurser
att lägga ned på körkortsmålen för att kunna leva upp till detta krav.
Det fordras både tid och arbete att först införskaffa det material som departementschefen
anser bör föreligga i körkortsmål och att sedan bearbeta
det. Enbart den omständigheten att det sitter med nämndemän i länsrätterna
kan inte väga upp de brister i fråga om allmänna resurser som tyvärr utmärker
länsrätterna på många håll.

Departementschefens förslag till körkortsreform fordrar i själva verket
en upprustning och förstärkning av länsrätterna så att dessa får möjlighet
att göra de utredningar som är en förutsättning för att reformen skall få
den effekt som eftersträvas.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen
1975/76:155 uttalar sig för införande av allmänt ombud i körkortsmål
och för en förstärkning av länsrätternas utredningsresurser.

Stockholm den 22 april 1976

MARTIN OLSSON (c)
i Sundsvall