Mot. 1975/76
2430
Motion
1975/76:2430
av herr Fälldin m. fl.
med anledning av dels propositionen 1975/76:105 med förslag till
arbetsrättsreform m. m., dels propositionen 1975/76:182 om information,
utbildning och forskning rörande medbestämmande i arbetslivet
m. m.
I centerpartiets partiprogram från år 1970 läggs riktlinjerna för den företagsdemokratiska
utvecklingen fast: ”Decentraliseringens fördelar bör utnyttjas
även i arbetslivet. Företagskoncentrationen kräver en utbyggd medbestämmanderätt.
De anställda bör ha möjlighet till självständigt initiativ
i arbetet och till inflytande över den egna arbetssituationen. En fördjupad
företagsdemokrati medför större engagemang i arbetet, höjd trivsel på arbetsplatsen
och ökad effektivitet och jämlikhet i arbetslivet.”
1 vad gäller relationerna mellan företagsledning och anställda säger partiprogrammet:
”Arbetet bör ledas och fördelas i samråd mellan företagsledning
och anställda samt utformas så att det ger utrymme för självständighet
och personligt ansvarstagande.”
Arbetet
Arbetet utgör en dominerande del av individens tillvaro, och det är inte
bara ett sätt att trygga den egna försörjningen. Det är också ett led i individens
strävan till självförverkligande och ambition att solidariskt medverka i den
nödvändiga produktionen av varor och tjänster i samhället.
Arbetet har således ett värde i sig för den enskilda människan - både
som individ och samhällsmedborgare. Detta ligger bl. a. till grund för centerns
närings- och sysselsättningspolitik med målsättningen: ”Arbete åt
alla.” Uppfattningen om arbetets värde måste också prägla formerna för
arbetets organisation, inriktning och uppläggning.
Det ligger ett framträdande politiskt mål i att individen har inflytande
och medbestämmande över den egna situationen i arbetslivet. Individens
intresse sträcker sig självklart avsevärt mycket längre än till frågor om att
ha ett arbete, dess lön och allmänna anställningsvillkor.
Arbetets värde för individ, samhälle och företag utgör den principiella
grundvalen för en reform på medbestämmandets område.
Företaget och de anställda
Enligt de regler som hittills gällt på arbetsmarknaden har arbetsgivaren
ensam att besluta i frågor om arbetets ledning och fördelning (§ 32-principen).
1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2430
Mot. 1975/76:2430
2
I betydande utsträckning har emellertid den principen, i det dagliga umgänget
på arbetsplatserna, ersatts med verksamhetsformer som präglats av
samråd mellan företagsledning och anställda. De kollektivavtal som slutits
mellan parterna på arbetsmarknaden om t. ex. företagsnämnd och ekonomikommitté
bygger på att samråd skall ske före viktigare beslut. I stora
företag med väl utvecklade administrativa resurser har även andra formella
samrådsfunktioner mellan företagsledning och anställda byggts in i beslutsprocessen.
1 mindre företag, där anställda och företagsledning ofta har nära
personliga kontakter, föregås i regel beslut av en rad informella kontakter
och diskussioner.
Vad som nu sagts innebär inte att vi bortser från det förhållandet att,
om företagsledning och anställda är oense, § 32-principen gäller.
De informella kontakterna bör ses som en strävan att ömsesidigt ta del
av den kunskap och erfarenhet som finns representerad i företaget. Det
är ostridigt att förutsättningen för att slutgiltigt komma fram till ett riktigt
beslut ökar om man tar hänsyn till de synpunkter som de närmast berörda
för fram. Vår erfarenhet är att insikten om detta under senare år ökat hos
enskilda företagare - även om det finns undantag.
Sett från företagets synpunkt utgör således en fungerande företags- och
arbetsplatsdemokrati en väsentlig tillgång. En utbyggd demokrati främjar
samhörighet och gemenskap inom företaget och bidrar till en ökad tillfredsställelse
för den enskilde över den egna arbetsprestationen. Detta stärker
också företagets effektivitet och därmed förmåga att konkurrera med sina
produkter.
Det bör också noteras att relationerna mellan människor under senare
år förändrats i riktning mot en större öppenhet. Vi vill peka på hur förhållandena
utvecklats i dessa avseenden i hem och skolor. Det är där naturligt,
på ett helt annat sätt än tidigare, att ta del av allas synpunkter
före beslut. När unga människor fostras till att delta i ett demokratiskt
beslutsfattande är det nödvändigt att sådana beslutsformer också utvecklas
inom näringslivet.
En förutsättning för ett framgångsrikt företagande och ett konkurrenskraftigt
näringsliv är att engagemang, initiativ och synpunkter hos alla
grupper i företaget tas till vara på bästa sätt. Det faktum att många företag
på eget initiativ sökt få med de anställdas synpunkter i beslutsprocessen,
t. ex. styrelserepresentation innan detta var en laglig skyldighet och medverkan
i projektgrupper, visar att många företag självständigt söker finna
former att ta till vara de anställdas synpunkter.
Företagsdemokrati - gemensamt intresse
Oberoende av i vilken uppgift en individ verkar i ett företag, har han
eller hon ett intresse av att företaget kan fortbestå och utvecklas. Ägare
och anställda har ett gemensamt intresse i detta avseende. Strävan måste
Mot. 1975/76:2430
3
vara att de i samarbete och samförstånd främjar detta gemensamma intresse.
Det är viktigt att slå fast att alla former av medinflytande och medansvar
bygger på en helt annan princip än det motsatsförhållande som vissa grupper
vill skall prägla relationerna mellan ägare och anställda. En reform som
bygger på medinflytande och därmed medansvar för de anställda är från
den utgångspunkten värdefull.
Enligt vår mening existerar det inte något motsatsförhållande mellan anställda
och ägare i strävan att nå ett gott produktionsresultat. Vi finner
det därför vara värdefullt att regeringen nu lägger fram ett lagförslag, som
i så hög grad utgår från nödvändigheten av samförståndslösningar i företagens
vardagsbeslut. När det gäller att fördela produktionsresultatet föreligger
däremot ett klart partsförhållande.
Företagsdemokratins syfte är att ge den enskilde inflytande över den egna
situationen i arbetslivet samt att skapa sådana samarbetsformer inom företagen
att allas kunskap, erfarenhet och engagemang kan tas till vara på
bästa sätt. För att detta skall fungera i praktiken måste ägare till företagen
och de anställda ta ställning till problemen från jämbördiga styrkepropositioner.
I detta sammanhang bör göras klart att en lagstiftnings uppgift och funktion
är att komma till tätta med de fall där grundläggande principer sätts
åt sidan. Därför är det viktigt att medbestämmandelagen ges en sådan utformning
att olika former av fungerande arbetsplatsdemokrati kan fortsätta
och utvecklas inom lagstiftningens ram. Medbestämmandelagen får inte
bryta sönder goda relationer på arbetsplatserna och ersätta dem med byråkratiskt
krångel eller hindra verksamhetens effektivitet.
Vi lägger således avgörande vikt vid att demokratiska former skall prägla
förhållandet mellan dem som dagligdags verkar inom företaget. Diskussioner
och förhandlingar skall således förås inom företaget mellan jämbördiga
parter. Allmänt sett gäller det att formellt och i praktiken stärka de anställdas
ställning på arbetsplatsen.
I alla parters intresse måste ligga att demokratin utformas och förhandlingar
och diskussioner förs på ett sådant sätt att det blir en tillgång för
de anställda och företaget. Därför bör medbestämmandelagen utformas som
en ramlagstiftning, där det ankommer på parterna på arbetsmarknaden att
finna lämpliga lösningar. Men det är viktigt att utforma lagens regler på
sådant sätt att de kan fungera i praktiken, också när kollektivavtal inte
har träffats.
Syftet med en utvecklad demokrati inom företagen är att öka trivseln
på arbetsplatsen och att stärka näringslivets effektivitet och utvecklingsförmåga
till gagn för hela samhället. Särskilt viktigt är att i skilda avseenden,
inte minst beträffande formerna för beslutsfattandet, ta till vara de möjligheter
de mindre företagen erbjuder.
1* Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2430
Mot. 1975/76:2430
4
Förhandlingsskyldighet
Proposition 1975/76:105 anvisar i huvudsak två vägar att stärka de anställdas
inflytande och medbestämmande på arbetsplatsen. För det forsta
skall arbetsgivaren före viktigare beslut förhandla med den eller de arbetstagarorganisationer
i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal
(primär förhandlingsskyldighet). För det andra ges ett direkt lagligt stöd
för tecknande av kollektivavtal om medbestämmande i princip i alla frågor
inom företaget.
Den primära förhandlingsskyldigheten innebär, enligt regeringens förslag,
skyldighet från arbetsgivarens sida att avvakta med beslut i viktigare frågor,
till dess förhandlingar förts med de löntagarorganisationer som arbetsgivaren
har kollektivavtal med. Uppskovet med beslut skall gälla under tid för såväl
lokal som central förhandling. Slutligen är det dock arbetsgivaren som själv
har att fatta beslutet.
Hamnar arbetsgivaren utan egen förskyllan i en tvångssituation, kan beslut
undantagsvis fattas utan förhandling - men då under skadeståndsansvar.
Enligt 12 § kan arbetstagarorganisation dessutom påkalla förhandling, också
om förhållanden som råder inom företaget, utan att det är fråga om förändring
av verksamheten. Det kan t. ex. gälla en rutin som etablerats, vilken man
vill ha ändring i.
Enligt vår mening är det rimligt att förhandlingar skall förekomma före
viktigare beslut om förändringar i verksamheten. Det måste vara ett normalt
inslag i skeendet inom ett företag att inhämta de anställdas synpunkter
före ett sådant beslut.
Det finns skäl understryka att den primära förhandlingsskyldigheten i
praktiken bör innebära en decentralisering av beslutsfattandet inom företagen.
Härmed åsyftas att arbetstagare, som nära berörs av ett beslut, också
skall ha möjlighet att göra sin mening gällande. Den primära förhandlingsskyldigheten
blir meningsfull först om relationerna mellan företagsledning
och anställda präglas av öppenhet och samförstånd.
Det är otillfredsställande att propositionens regler om primär förhandlingsskyldighet
ensidigt är anpassade efter förhållandena i större företag.
Reglerna synes utgå ifrån att arbetstagarorganisationen inte bara har medlemmar
i företaget utan också representeras av en klubb eller liknande.
I de många mindre företagen kommer propositionens regler emellertid
att medföra ett tungrott och omständligt beslutsfattande. I de fall fackklubb
inte finns i företagen har arbetsgivaren, enligt propositionen, att före beslut
om förändring av verksamheten ta kontakt med den lokala arbetstagarorganisationen,
vanligen med avdelningen.
För att beskriva det orimliga förhållandet skall vi ta ett exempel på vad
en tillämpning av den föreslagna lagstiftningen innebär. Arbetsmarknadsministern
anför i bil. 1 s. 354: ”Görs en helt tillfällig omflyttning (omställning)
inträder som regel förhandlingsskyldighet om det blir nödvändigt att
förlänga tiden utöver den ursprungligen avsedda.”
Mot. 1975/76:2430
5
Om man då tänker sig att en ägare till en bensinmack har två anställda.
Den ene sköter försäljning och kassa. Den andre arbetar tillsammans med
ägaren med service och mindre reparationer. Om nu den som sköter försäljningen
blir sjuk kan den andre anställde utan vidare flytta över till kassan.
Men om det blir fråga om förlängd sjukskrivning får servicemannen inte
gå kvar i försäljningen med mindre ägaren fullgjort sin primära förhandlingsskyldighet.
Den skall enligt lagen utövas mot den lokala arbetstagarorganisationen.
Det räcker således inte att komma överens med den anställde,
utan denne har rätt att gå vidare till sin fackliga organisation vid
oenighet. Detta är en orimlig ordning.
Lagens regler måste utformas på ett sådant sätt att de blir hanterliga
i praktiken. Arbetsmarknadsministern utgår ifrån att parterna på arbetsmarknaden
själva genom avtal skall göra lagen praktiskt tillämplig. "Dispositiviteten
kan också utnyttjas till att fastställa närmare regler om formerna
för förhandlingar enligt paragrafen, om tider inom vilka förhandlingar skall
tas upp och genomföras, om representationen i förhandlingarna där det av
praktiska skäl inte är möjligt för arbetsgivaren att vända sig till de ordinarie
företrädarna för den förhandlingsberättigade arbetstagarorganisationen (arbetstagarorganisationen
kan i stället företrädas t. ex. av ett särskilt utsett
arbetsplatsombud eller liknande)."
Arbetsmarknadsministern anser sig av praktiska skäl kunna utgå från
att parterna kommer att se till att lagen inte tillämpas på ett stelbent och
byråkratiskt sätt. Det finns dock, med den utformning lagen fått, inte någon
garanti för att detta sker. Fram till den dag ett kollektivavtal träffats mellan
parterna på arbetsmarknaden gäller de regler som föreslås i lagtexten. Lagen
gäller också fram till den dag arbetstagarna även efter avtal utsett arbetsplatsombud
eller liknande.
Även om avsikten inte är att den primära förhandlingsskyldigheten skall
ge de effekter som beskrivs i ovan gjorda exempel, ger lagen utrymme
för detta. Och det är att märka att om företagaren/arbetsgivaren handlar
på annat sätt sker detta under hot om skadestånd. Det är nödvändigt att
frågan om skadestånd bedöms utifrån arbetsgivarens situation i det konkreta
fallet och hans ansvar för företaget enligt den associationsrättsliga lagstiftningen.
Enligt vår bestämda mening måste lagen ges en sådan utformning
att den är tillämplig även till sin bokstav i de mindre företagen.
Genom lagen om facklig förtroendemans ställning finns möjligheter att
redan nu utse arbetsplatsombud som utrustas med fackets mandat att föra
arbetstagarorganisationens talan. Ett sådant ombud har den fackliga förtroendemannens
rätt till ledighet m. m. så som lagen föreskriver. Det bör
klart framgå av medbestämmandelagen att den primära förhandlingsskyldigheten
kan fullgöras genom kontakt och förhandling med sådant arbetsplatsombud.
Kvar står då den situation där arbetstagarorganisation inte utser arbetsplatsombud.
Den situationen kan förmodas gälla i förhållandevis många
Mot. 1975/76:2430
6
företag. Inte heller här anser vi det vara rimligt att arbetsgivarens skyldighet
att förhandla före viktigare beslut sträcker sig utanför företaget, med mindre
än att de anställda begärt detta. Vi förordar således en ordning, där den
primära förhandlingsskyldigheten får fullgöras direkt med de anställda i
företaget, då varken lokal arbetstagarorganisation eller arbetsplatsombud
finns i företaget.
Om enighet inte kan uppnås i denna direkta förhandling, skall de anställda
eller en av de anställda ha möjlighet att begära förhandling via avdelningen
och slutgiltigt central förhandling. Finns klubb för en grupp anställda men
inte för en annan, sker förhandlingen dels med klubben, dels med de anställda
direkt. Till sakens natur hör att en direkt förhandling avser arbetsgivarens
skyldighet men att med denna inte kan följa krav om skadestånd
från enskild eller åläggande om tystnadsplikt. Frågor om arbetstagarens stridsmöjligheter,
möjlighet att hävda sin uppfattning och skadestånd måste åligga
arbetstagarpartens organisation. Självklart är det endast organiserade arbetstagare
som har möjlighet att föra en fråga vidare till någon organisation.
Motsvarande regler bör gälla enligt 12 §, vilken reglerar den fackliga organisationens
förhandlingsrätt.
Sammanfattningsvis innebär vårt förslag beträffande förhandlingsskyldigheten
att, om klubb finns inom företaget, förhandlingen skall fullgöras med
denna. Om klubb saknas men arbetstagarorganisationen utsett arbetsplatsombud
eller liknande skall förhandlingen fullgöras mot denne. Om det varken
finns klubb eller arbetsplatsombud skall förhandlingsskyldigheten kunna
utövas med de anställda direkt.
Som framhållits kan arbetsgivaren i undantagsfall, om synnerliga skäl
föreligger, fatta och verkställa beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet.
Det åligger emellertid arbetsgivaren att planera sin verksamhet
så att han om möjligt undgår en tvångssituation av detta slag. Ett
sådant beslut fattas under skadeståndsansvar.
Enligt vår mening är det rimligt att genom möjlighet till skadestånd garantera
att den primära förhandlingsskyldigheten verkligen fullföljs. Med
tanke på det omfattande informations- och utbildningsbehov som följer
av denna lagstiftning är det emellertid nödvändigt från rättssäkerhetssynpunkt
att arbetsdomstolen vid utdömande av skadestånd tar skälig hänsyn
till den skadeståndsskyldiges möjligheter att ha satt sig in i lagen och dess
tillämpning. Endast vid uppenbart missbruk av lagreglerna bör skadestånd
utdömas under reformens inledningsskede. Särskilt i mindre företag, där
administrativ personal ofta saknas, är det nödvändigt att ta stor hänsyn
till de omständigheter som orsakat skadeståndssituationen.
Enligt vår mening måste - för att inte en onödig byråkrati skall frammanas
- förhandlingsskyldigheten omfatta huvudsakligen betydelsefulla förordningar
inom företagens verksamhet. Normal återanskaffning av inventarier
och annan utrustning kan inte få fördröjas av förhandlingar som medför
tidsutdräkt.
Mot. 1975/76:2430
7
I sakens natur ligger också att om en fråga förs till central förhandling
och är av den karaktären att arbetsgivaren knappast har kunnat förutse
att så skulle ske, måste detta rimligtvis beaktas i fråga om skadestånd i
den händelse beslut fattas innan den centrala förhandlingen slutförts. Centrala
förhandlingar bör inte förekomma i andra frågor än sådana av rent
översiktlig karaktär. Slutgiltigt är det dock den enskilde arbetsgivaren som
utifrån sitt ansvar för företaget har att fatta beslutet.
Räll till information
Direkt förknippad med arbetstagarnas möjligheter att hävda sin mening
vid en förhandling enligt 11-13 §§ är deras tillgång till information om företagets
förhållanden i ekonomiska och andra avseenden. Endast med rätt
till information om de förhål landen som grundar en rutin eller en beslutssituation
kan en förhandling föras mellan jämbördiga och jämställda parter.
Propositionen stadgar att skriftliga handlingar skall hållas tillgängliga för
motparten. Arbetsgivaren skall, enligt 19 §, fortlöpande hålla arbetstagarorganisation
underrättad om hur verksamheten utvecklas produktionsmässigt
och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken. Arbetstagarorganisationen
skall också ha möjlighet att granska böcker, räkenskaper
och andra handlingar, som rör arbetsgivarens verksamhet. Informationsskyldigheten
skall fullgöras mot lokal arbetstagarorganisation eller vid central
förhandling gentemot den centrala, fackliga organisationen. Informationen
förenas med en rätt till förhandling om tystnadsplikt, en fråga som slutgiltigt
kan avgöras av arbetsdomstolen.
Även regeringens förslag om rätt till information är utformad på sådant
sätt att det endast passar förhållandena i de större företagen. Detta gäller
såväl den till vilken informationsskyldigheten riktar sig som frågan om de
mindre företagarnas möjligheter att värna den privata ekonomin från insyn
och därmed den personliga integriteten. I dessa avseenden har propositionen
en otillfredsställande utformning.
Vad vi anfört beträffande den primära förhandlingsskyldigheten bör ha
motsvarande tillämpning i vad gäller informationsskyldigheten. Det innebär
att den fortlöpande informationen enligt första meningen 19 §, i fall då
klubb eller arbetsplatsombud ej finns, får fullgöras direkt mot de anställda.
Om arbetstagarorganisation anmodas förhandla enligt 11—13 §§, har organisationen
rätt till handlingar, böcker, räkenskaper m. m., vilka är nödvändiga
för förhandlingen.
När det gäller frågan om företagarens personliga integritet anför lagrådet,
med instämmande från arbetsmarknadsministern, i sin kommentar till 1 §:
”Enligt lagrådets uppfattning är det nödvändigt att på detta område finna
en gräns, som är såvitt möjligt klar att hanterlig och som innebär att arbetsgivarens
skyldigheter enligt medbestämmandelagen inte i något fall tilllåts
sträcka sig in över hans rent personliga förhållanden. Ledning för gräns
Mot. 1975/76:2430
8
dragningen torde härvidlag kunna hämtas i reglerna om bokföringsskyldighet.”
Visserligen ger bokföringslagen viss vägledning när det gäller att skilja
ut den privata ekonomin från företagets. Men inte heller bokföringslagen
klarar ut förhållandena för dem som driver sin rörelse som enskild firma.
Det är förhållandevis vanligt att den privata ekonomin är så integrerad med
rörelsens att någon gräns inte kan dras. Oberoende av företagsform står
ofta de mindre företagarna i personlig borgen för rörelsens upplånade kapital.
Det får under inga omständigheter bli fråga om att arbetstagarorganisationen
därmed har rätt till insyn över den enskildes borgenskraft.
Ekonomiska händelser och förhållanden som arbetstagarorganisationerna
har intresse av är sådana som under löpande verksamhet påverkar företagets
ekonomiska resultat. Vad som bokförs som affärshändelse skall stå till förfogande
för de anställda eller deras fackliga organisation. Detta ger emellertid
inte en rätt till information om varför en företagare vidtar en åtgärd, om
åtgärden är relaterad till privata förhållanden. De anställdas intresse av information
måste avse hur åtgärden påverkar förhållanden inom företaget.
För att ytterligare markera betydelsen av att den personliga integriteten
inte får kränkas bör detta klart regleras i lagtexten och inte endast som
i regeringens förslag i motivuttalandena.
Det finns dessutom skäl framhålla att en bestämd gräns mellan den privata
ekonomin och företagets ekonomi inte går att dra för det mycket stora
antal näringsidkare som driver sin rörelse som enskild firma. En slutgiltig
lösning av denna fråga förutsätter att en ny företagsform, anpassad för hantverkare,
jordbrukare m.fl., skapas. Även från andra utgångspunkter är en
sådan företagsform angelägen. Ett skyndsamt utredningsarbete bör bedrivas
för att öppna sådana möjligheter för den mindre företagsamheten.
Utöver de rent privata förhållandena omfattar informationsskyldigheten
inte heller dispositioner i anslutning till konfliktsituationer, förhållanden
där jävsaspekter gör sig gällande, utvecklingsarbete av hemlig natur och
liknande. Vi vill understryka att det finns en rad små innovationsföretag,
vilka för sin existens är helt beroende av att det utvecklingsarbete som
bedrivs inte kommer i orätta händer. Dessa företag skall inte ha informationsskyldighet
om utvecklingsarbetet.
Medbestämmanderätt
Frågorna om primär förhandlingsskyldighet, arbetstagarorganisationens
förhandlingsrätt och rätten till information rubbar i princip inte nuvarande
beslutsordning inom företagen. Enligt dessa regler är det arbetsgivaren som
har att själv fatta det slutgiltiga beslutet. Men lagens syfte är att också
öppna en möjlighet att träffa kollektivavtal om direkt medbestämmande
från de anställdas sida i olika frågor.
Enligt 32 § medbestämmandelagen bör parter som träffar kollektivavtal
Mot. 1975/76:2430
9
om löner och allmänna anställningsvillkor även träffa avtal om medbestämmanderätt
för arbetstagarna. Medbestämmandeavtal kan träffas om alla
frågor inom företagen. Arbetstagarorganisation ges rätt att tillgripa de fackliga
stridsmedlen för att få till stånd medbestämmandeavtal. Om man i förhandling
om löner eller allmänna anställningsvillkor anmält frågan om medbestämmandeavtal
på något område har arbetstagarorganisationen stridsrätt
i denna fråga, även om kollektivavtal träffats om löner och allmänna anställningsvillkor.
Den ordning som valts för medbestämmandet innebär att företagsdemokratin
successivt kan byggas ut i den takt parterna finnér vara ändamålsenlig
och förenlig med sina intressen.
ArbetsräUskommittén hade för sin del undantagit företagsledningsfrågor
från dem som skulle vara avtalsbara. Härigenom kom kommittén inte att
utreda medbestämmandelagens anknytning till den associationsrättsliga lagstiftningen,
främst aktiebolagslagen (ABL). Lagrådet har ingående uppehållit
sig vid denna fråga.
Lagrådet anför bl. a: ”Med allt erkännande av det berättigade i synsättet
att det för arbetstagarna lika väl som för bolagsledningen måste vara väsentligt
att bolaget åtminstone på längre sikt utvecklas framgångsrikt, synes
det likväl oundvikligt att konstatera, att vissa arbetstagarintressen om vilkas
iakttagande det i förevarande sammanhang är fråga kan komma att bryta
sig mot ägarintressena. Med hänsyn härtill ger enligt lagrådets mening redan
det anförda anledning till tvivelsmål, huruvida direkta beslutsbefogenheter
för arbetstagarrepresentanter på företagsledningsområdet låter sig förena med
ABL.”
Vidare anför lagrådet: ”Vad härefter gäller utformningen av ABL i särskilda
hänseenden synes i förevarande sammanhang av intresse att först uppmärksamma
föreskrifterna i 8 kap. 11 §. Enligt dessa föreskrifter kan styrelsen
meddela bemyndigande för annan att företräda bolaget och teckna dess
firma. Sådant bemyndigande kan emellertid enligt lagrummet när som helst
återkallas. Detta gäller även om bemyndigandet har begränsats till att avse
endast vissa rättshandlingar. Det får antagas, att föreskriften om fri återkallelserätt
har tvingande karaktär. Är detta antagande riktigt, kan det alltså
inte komma i fråga att en bolagsstyrelse skulle kunna - ens med avseende
på något slag av angelägenheter i bolagets verksamhet - med giltig verkan
genom kollektivavtal förbinda sig att för avtalets giltighetstid låta ett särskilt
organ med arbetstagarinslag företräda bolaget och teckna dess firma.”
Lagrådets rekommendation formuleras på följande sätt: ”Lagrådet vill
emellertid framhålla angelägenheten av att en klar och ändamålsenlig utformning
av regler om skadeståndsansvar för fall av beslutsdelegation kommer
till stånd. Oavsett hur beslutanderätt fördelas mellan arbetsgivar- och
arbetstagarsidan, bör det göras klart, att befogenhet att besluta och skyldighet
att ta ansvar skall följas åt.”
I sin kommentar till lagrådets yttrande anför arbetsmarknadsministern:
”Frågan om konkurrensen mellan ABL och medbestämmandelagen kan inte
lösas så, att ABL enligt 3 § medbestämmandelagen ges ett reservationslöst
företräde framför den sistnämnda lagen. Uppgiften måste i stället i princip
vara att förena de regler, som finns på de båda områdena, och att därvid
låta bedömningen av vilket arbetstagarinfiytande som kan uppnås inom
Mot. 1975/76:2430
10
den associationsrättsliga lagstiftningens ram bli beroende av de mål som
lagstiftaren säger sig vilja nå genom lagstiftningen på medbestämmanderättsområdet.”
När det gäller synen på delegation och ansvarighet anför arbetsmarknadsministern:
”Att det om saken ställs på sin spets kan bli nödvändigt
att ytterst räkna med en rätt för delegerade boiagsorgan att återta sin beslutanderätt
ser jag inte heller som ett stort problem. Som lagrådet har antytt
finns utrymme för att ålägga arbetsgivare skadeståndsansvar om denna möjlighet
utnyttjas på ett oriktigt sätt. När det slutligen gäller ansvaret för
beslut, som fattas i kraft av delegation genom kollektivavtal, kan jag inte
heller se annat än att det finns möjlighet att komma fram till lösningar
som tillgodoser de praktiska behoven.”
Arbetsmarknadsministerns slutsats blir: ”Jag står alltså fast vid min uppfattning
att de hithörande problemen bör kunna tills vidare på ett tillfredsställande
sätt lösas av parterna på arbetsmarknaden och vid behov i rättspraxis.
Som jag redan har förutskickat anser jag dock att hela problemområdet
bör ägnas en analys genom en särskild utredningsinsats, och det är min
avsikt att ett sådant arbete skall komma till utförande snarast möjligt.”
Då arbetsmarknadsministern således inte påverkas av de allvarliga invändningar
lagrådet gör beträffande kollisionen mellan främst medbestämmandelagen
och ABL, uppstår enligt vår mening rättsosäkerhet. Det kan inte
accepteras. Enligt vår mening bör därför den av arbetsmarknadsministern
aviserade analysen och utredningen av de associationsrättsliga reglernas ställning
i förhållande till medbestämmandelagen komma till stånd med det
snaraste. Det ter sig främmande för svensk lagstiftning med en ordning
som innebär att ett kollektivavtal skulle kunna sätta de ansvars- och skadeståndsregler
ur spel som finns intagna i av regering och riksdag fastställd
aktiebolagslag och annan associationsrättslig lagstiftning. Förhållandet till
tredje man t. ex. skulle i så fall komma i en oklar dager.
I avvaktan på resultatet av utredningen måste den av lagrådet uttalade
regeln om beslutsbefogenhet och ansvarsskyldighet upprätthållas.
Tolkningsföreträdet
Det finns anledning erinra om att frågor om tolkning av avtal erfarenhetsmässigt
i allmänhet kan lösas genom förhandling mellan de lokala parterna
utan att frågan leder till tvist. I vissa fall förs dock frågan vidare
till central förhandling och i ett fåtal fall till arbetsdomstolen.
Den nu föreslagna förändringen innebär i praktiken att, i dessa fåtal ärenden,
det skall ankomma på arbetsgivaren att föra frågan vidare, om man
inte är ense om tolkningen vid lokala förhandlingar. Om arbetsgivaren kan
åberopa synnerliga skäl för sin tolkning, gäller arbetsgivarens mening till
dess tvisten är avgjord i arbetsdomstolen. Genom denna ordning kan inte
verkställandet av beslut stoppas, om detta medför en allvarlig ekonomisk
skada för företaget.
Mot. 1975/76:2430
11
Vetorätt
För anlitande av entreprenörer eller motsvarande för utförande av visst
arbete föreslås regler, som i princip motsvarar den primära förhandlingsskyldigheten.
Förhandlingar behöver inte upptas, om arbetet är av tillfällig
natur eller kräver särskild sakkunskap.
Om den tilltänkta åtgärden kan förmodas medföra åsidosättande av lag
eller av kollektivavtal eller åtgärden annars strider mot vad som är allmänt
godtaget för avtalsområdet, har den centrala arbetstagarorganisationen, eller
den som träffat kollektivavtal, vetorätt mot åtgärden.
Det finns skäl understryka att den fackliga vetorätten endast omfattar
de fall som angivits ovan. Mot seriöst arbetande entreprenörs- och underentreprenörsföretag
får och kan vetorätten aldrig utnyttjas. Regeln avser
således endast ett sätt att komma till rätta med den s. k. grå arbetskraften.
Däremot får arbetstagarorganisationen inte genom vetorätten söka påverka
arbetets bedrivande i övrigt. Har den fackliga organisationen annan uppfattning
än den rådande, eller som avses bli beslutad, kan den i annan
ordning enligt medbestämmandelagen få inflytande över denna fråga. Härigenom
kan den fackliga vetorätten aldrig bli ett hot mot seriöst arbetande
företagare.
Stridsåtgärder och skadestånd
Att fredsplikt skall råda mellan parterna efter det att kollektivavtal ingåtts
är av grundläggande betydelse för den svenska arbetsmarknaden. Genom
att starka och stabila organisationer dominerat den svenska arbetsmarknaden
har också detta rättsförhållande mellan parterna kunnat upprätthållas. Den
nu aktuella lagstiftningen får inte i något avseende rubba denna grundläggande
princip.
Facklig stridsåtgärd får i princip tillgripas som ett påtryckningsmedel i
en pågående avtalsförhandling eller som stöd för annan arbetstagarorganisation
som gått ut i facklig strid. Det åligger arbetstagar- resp. arbetsgivarorganisation
att förhindra att en olovlig konflikt uppstår. För att inte
en olovlig konflikt snabbt skall glida in i låsta och prestigemättade situationer
föreslås nu att arbetsgivare och berörd arbetstagarorganisation omedelbart
skall ta upp överläggningar med anledning av stridsåtgärden och gemensamt
verka för att den upphör.
Enligt centerpartiets mening finns skäl understryka att de fackliga stridsmedlen
utgör de kollektivavtalsbundna parternas instrument för att hävda
sina intressen i avtalsförhandlingar. En enskild kan aldrig tillåtas att självständigt
vidta en facklig stridsåtgärd utan stöd av sin organisation. Det
är en grundläggande princip att organisationen träffar avtal på sina medlemmars
vägnar. Att en enskild inte accepterar detta avtal kan aldrig ge
denne rätt att vidta en facklig stridsåtgärd. Förhållandena på arbetsmarknaden
måste regleras enligt den representativa demokratins princip.
Mot. 1975/76:2430
12
När det inträffar en olovlig stridsåtgärd, är det angeläget att denna så
snabbt som möjligt kan bringas till ett slut. Avgörande är då att man snabbt
kommer till överläggningar om de förhållanden som utgör orsaken till den
olovliga konflikten. Det är ett gemensamt intresse hos de kollektivavtalsslutande
parterna att komma till rätta med olovliga konflikter och upprätthålla
fredsplikten under avtalsperioden.
Enskild föreslås även fortsättningsvis inte kunna ådömas högre skadestånd
än 200 kronor. Arbetsrättskommittén hade för sin del föreslagit att denna
gräns skulle kunna slopas och därmed arbetsdomstolen i undantagsfall kunna
utdöma ett högre skadestånd. Lagrådet har kritiserat regeringens förslag
i denna del. Enligt vår mening är det angeläget att även i skadeståndssammanhang
tillämpa en ordning, som innebär att fredsplikten kan upprätthållas
och olovliga stridsåtgärder snabbt elimineras. Detta bör vara i
de kollektivavtalsslutande parternas intresse. Detta syfte torde bäst kunna
tillgodoses genom den ordning som arbetsrättskommittén föreslagit.
Om kollektivavtalsslutande part tar initiativ till eller sanktionerar en olovlig
stridsåtgärd är självfallet förhållandena annorlunda. Principen är här att
uppkommen skada skall ersättas. Enligt vår mening finns skäl understryka
att möjligheten till nedsättning av skadestånd inte får tillämpas på sådant
sätt att parternas ansvarighet inför reglerna i medbestämmandelagen och
avtal slutna till följd av lagen blir olika. Det bör ankomma på arbetsdomstolen
att vid rättstillämpningen beakta detta förhållande.
Den offentliga sektorn
Medbestämmandelagen skall också tillämpas inom den offentliga sektorn.
Det bygger på principen att anställda hos stat, kommun och landsting har
samma intresse att kunna påverka sina arbetsförhållanden och de offentliga
arbetsgivarna samma intresse av att ta till vara sina anställdas synpunkter,
som motsvarar parter på den privata sidan.
Det är emellertid principiellt otänkbart att ge offentligt anställda ett exklusivt
inflytande över frågor som beslutas av de politiska organen eller
på deras direkta uppdrag. Det är vidare otänkbart att individer i egenskap
av anställda hos stat, kommun och landsting bereds möjligheter att sätta
sig över regler som lagts fast i lag, t. ex. kommunallagar, skollag, byggnadslag
m. m.
Centerpartiet vill klart slå fast att medbestämmandelagens tillämpning
på den offentliga sektorn inte i något avseende får inkräkta på den politiska
demokratins beslutsbefogenheter. Detta bör klart framgå av lagen. Den särskilda
nämnden bör ges en status som motsvarar en sådan förändring.
Förslaget till lag om offentlig anställning griper i väsentliga avseenden
in i frågor som för närvarande utreds av den kommunala demokratiutredningen.
Det hade varit angeläget, om dessa frågor hade kunnat prövas
i ett sammanhang.
Mot. 1975/76:2430
13
Huvuddraget i regeringens förslag
Det nuvarande avtalsförbudet för tjänstemän avseende myndighets verksamhet
och tjänsteorganisationens utformning slopas. Det blir således formellt
möjligt att träffa avtal om allt som inte regleras av lag eller grundlag.
Inom det formellt avtalsbara området undantas frågor som hör till den politiska
demokratins område från att kunna avtalsregleras. Till dessa frågor
räknas en verksamhets mål, innehåll, omfattning och kvalitet. Övriga frågor
räknas således till den förvaltningsdemokratiska delen och är avtalsbara.
Gränsen mellan förvaltningsdemokrati och politisk demokrati låter sig inte
dras på ett bestämt sätt. För att avgöra om ett aktualiserat avtalsområde
inkräktar på den politiska demokratin skall en särskild nämnd inrättas vilken
ger råd till parterna. Nämnden skall bestå av 13 ledamöter, varav 7 riksdagsmän
och 3 från arbetstagarsidan och arbetsgivarsidan på den offentliga
sektorn.
Den andra huvudpunkten i regeringens förslag gäller de offentliganställdas
stridsrätt. De anställdas möjligheter i detta sammanhang vidgas så att lockout,
strejk, övertidsvägran och nyanställningsblockad - men inga andra
stridsmedel - blir lovliga, när det gäller arbete som består i myndighetsutövning
eller är oundgängligen nödvändigt för genomförande av myndighetsutövning,
medan inom den offentliga verksamheten i övrigt valet
av stridsmedel inte begränsas av andra regler än dem som skall gälla på
den privata arbetsmarknaden.
Förhandlingsskyldighet
Reglerna enligt 11-13 §§ i medbestämmandelagen gäller som ovan anförts
också beträffande den offentliga sektorn. Det innebär en utökning av de
offentliga arbetsgivarnas skyldigheter jämfört med nuvarande avtal, företagsnämndsavtal,
arbetsmiljöavtal och rationaliseringsavtal. Den primära
förhandlingsskyldigheten skall utövas på tjänstemannanivå i de beredande
organen och inte i de politiskt beslutande församlingarna. Med detta måste
förstås att en minoritets möjligheter att agera för ett konkret och direkt
beslut i kommunfullmäktige, landsting eller riksdag i inget fall kan förhindras
under hänvisning till att dess förslag inte varit föremål för förhandling
med berörda arbetstagarorganisationer.
Det finns skäl understryka att en alltför omfattande förhandlingsskyldighet
för kommunala förtroendemän i nämnder och styrelser kan utgöra
ett hot mot den politiska demokratin i funktionellt avseende. Sannolikt
skulle en omfattande förhandlingsskyldighet för förtroendevalda innebära
att fler än f. n. skulle se sig förhindrade att acceptera ett kommunalt förtroendemannauppdrag.
Problem av den karaktären hör till dem som utredningen
om den kommunala demokratin har att pröva.
Mot. 1975/76:2430
14
Medbestämmandeavtal
Som framhållits kan offentliganställda i princip tillgripa fackliga stridsåtgärder
för att tillkämpa sig medbestämmandeavtal enligt 32 § medbestämmandelagen.
Undantagna är de frågor som hör till den politiska demokratins
beslutsområde.
Av tradition dras gränsen för den politiska demokratin av de politiskt
beslutande församlingarna genom dessas beslut. Möjligheten att genom avtal
ge anställda ett medbestämmande över vissa frågor får inte begränsa de
politiska församlingarnas möjligheter att styra samhällsutvecklingen i något
avseende.
Avtal skall inte kunna träffas om en verksamhets mål, inriktning, omfattning
och kvalitet. Särskilt när det gäller en verksamhets kvalitet kan
det politiska beslutsområdet direkt påverka frågor som de anställda finner
vara centrala för sin yrkesutövning. (Personaltätheten på en vårdavdelning
påverkar i hög grad såväl verksamhetens kvalitet som de anställdas arbetsmiljö.)
Enligt vår mening måste klart slås fast att även om arbetstagarna på
goda grunder vill ha medbestämmande i en fråga, måste deras intresse alltid
stå tillbaka, om man kommer i konflikt med den politiska beslutsordningen.
Det är otänkbart att genom medbestämmandeavtal ge arbetstagarna direkt
inflytande i frågor som ytterst påverkar t. ex. behovet att beskatta medborgarna.
Beslut om bemanningsplaner, personaltäthet och liknande måste
därför reservationslöst ankomma på det politiska beslutsområdet. Om arbetstagarorganisationerna
har synpunkter i dessa avseenden, får de göra sin
mening känd enligt reglerna om primär förhandlingsskyldighet resp. förhandlingsrätt.
Enligt vår mening är det omöjligt, att som föredragande statsråd
synes vilja skall ske, inom den särskilda nämnden bedöma de ojämförbara
storheterna förvaltningsdemokrati och politisk demokrati.
Den särskilda nämndens beslut är endast av rådgivande karaktär. Genom
det preliminära huvudavtal som tecknats har parterna dock förbundit sig
att följa nämndens utslag. Om riksdagen i något fall, trots de garantier
som finns inbyggda i systemet, skulle finna att den politiska demokratin
stigits för när, finns möjligheten att inskrida med lagstiftning. För att ytterligare
markera den särskilda nämndens status bör det redan nu slås fast
att, om en part inte följer nämndens beslut, detta är att anse som en så
anmärkningsvärd händelse att allmän motionsrätt i denna fråga råder i riksdagen.
Härigenom ges varje parti och varje riksdagsman möjlighet att aktualisera
en lagstiftning. Det är vidare angeläget att den särskilda nämnden
årligen lämnar en redogörelse till riksdagen över sin verksamhet.
Offentligansrälldas stadsrätt
De offentliganställda ges i stort sett samma stridsmöjligheter som privatanställda.
De får dock endast vidta sympatiåtgärder för arbetstagare inom
I
Mot. 1975/76:2430 15
det egna avtalsområdet. Dessutom får inte myndighetsutövningen direkt
eller indirekt påverkas av en facklig strid. Enligt vår mening är propositionen
i denna del väl avvägd.
Vissa övriga frågor
Politisk verksamhet på arbetsplatserna
Frågan om möjligheterna att driva politisk verksamhet på arbetsplatserna
har under senare år väckt allt större intresse. Från principiella utgångspunkter
är det angeläget att människor som arbetar tillsammans också skall kunna
propagera för sina politiska åsikter bland arbetskamrater och anordna politiska
möten. Härvidlag skiljer sig inte de offentliga och privata arbetsplatserna
från varandra.
I det vidare utredningsarbetet kring arbetsrättsreformen kommer bl. a.
denna fråga att behandlas ytterligare. När olika former av politisk aktivitet
på arbetsplatserna ytterligare skall prövas, finns vissa grundläggande principer,
som redan nu bör läggas fast.
Vårt lands politiska liv bygger i väsentliga avseenden på ett flerpartisystem
och fri opinionsbildning. En fri opinionsbildning förutsätter att olika partier
och politiska grupperingar har likvärdiga möjligheter att föra ut sin uppfattning.
Dessa grundläggande principer måste också prägla det politiska
arbetet på arbetsplatserna. Det finns ett behov av en minoritetsgaranti i
vad gäller det politiska arbetet och möjligheten att ordna politiska möten
på arbetsplatserna. Denna bör utformas så att alla arbetstagare har samma
möjlighet att ordna möten, där deras politiska parti presenterar sin syn på
samhällsfrågorna.
Föreningsrätten
Grundläggande för arbetsrättslagstiftningen är att slå vakt om den enskilde
arbetstagarens och arbetsgivarens rätt att organisera sig för att ta till vara
sina intressen. Lagstiftningen får heller inte binda organisationerna, när det
gäller formerna för det interna arbetet.
Av principiellt lika stor vikt är att inte någon åläggs att vara organiserad.
Vi delar lagrådets uppfattning att skyddet för den negativa föreningsrätten
bör utredas ytterligare inom det aviserade fortsatta utredningsarbetet kring
arbetsrättslagstiftningen.
Information, utbildning och forskning
Även om medbestämmandelagen inte på kort sikt medför någon revolutionerande
förändring av förhållandena i arbetslivet, innebär den i väsentliga
avseenden ett nytt rättsförhållande mellan arbetsgivare och anställda.
Arbetsgivare får en rad nya förpliktelser i vad gäller förhandling, information
Mot. 1975/76:2430
16
och samråd med den anställde. Samtidigt ges de anställda bättre möjligheter
att hävda sin uppfattning. För att lagen skall få ett smidigt och ändamålsenligt
genomslag i praktiken fordras en betydande insats av information
och utbildning för dem som i det praktiska arbetet har att leva med lagen.
I sammanhanget bör också påpekas att medbestämmandelagen medför
vidgade uppgifter för parterna på arbetsmarknaden såväl beträffande det
avtalsbara fältet som antalet frågor att bevaka i vardagsarbetet. Det är viktigt
för ett smidigt och snabbt avgörande av olika frågor att parterna organisatoriskt
och i andra avseenden lever upp till det ansvar lagstiftningen lägger
på dem.
I propositionen 1975/76:182 föreslås stöd till information, utbildning och
forskning med anledning av bl. a. medbestämmandelagen. Organisationerna
skall få stöd för information och utbildning i förhållande till antalet anställda
resp. antalet medlemmar. Medlen skall administreras över arbetarskyddsfonden.
Fonden skall även ge stöd till forskning om medbestämmande i
arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt. Ett särskilt forskningsinstitut, Centrum
för arbetslivsforskning, skall inrättas, vilket för arbetsmarknadsparternas
behov skall bedriva ett praktiskt utrednings- och utvecklingsarbete. Stödet
till information, forskning och utbildning föreslås finansieras genom
att arbetarskyddsavgiften höjs från 0,10% till 0,17%.
Beträffande behovet av information och utbildning bör noteras att inom
landet finns närmare 300 000 fackliga förtroendemän. Inom LO räknar man
med att inom en treårsperiod nå hälften av de förtroendevalda med cirkelverksamhet.
Motsvarande behov av och planer för information och utbildning
finns inom övriga huvudorganisationer på löntagarsidan och självfallet
också på arbetsgivarsidan.
Enligt vår mening framstår det som ett vitalt samhällsintresse att kunskaperna
om rättigheter och skyldigheter når ut till alla, som har att hantera
lagstiftningen. Inte minst viktigt är det att nå de många mindre företagarna,
som saknar egna administrativa resurser.
Det bör klart slås fast att det finns samma utbildningsbehov hos arbetstagare
och arbetsgivare. Enligt vår mening bör därför stöd till information
och utbildning utgå under samma tid för arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer.
En begränsning till år 1977 för arbetsgivarorganisationer finner
vi inte vara ändamålsenlig.
Vi finner att en intensifierad forskning kring arbetslivsfrågor är angelägen
och nödvändigt. Särskilt värdefullt finner vi det vara att det centrum för
arbetslivsforskning som föreslås bli inrättat skall bedriva en aktionsforskning
utifrån ett tvärvetenskapligt betraktelsesätt. I sammanhanget finns emellertid
skäl framhålla att det faktum att samhället inrättar särskilda institut
med tvärvetenskapliga forskningsuppgifter inte får innebära att tvärvetenskapliga
ambitioner inom universitet och högskolor får stå tillbaka. Inte
minst på arbetslivsområdet torde det finnas ett betydande utrymme för sådana
forskningsinsatser inom högskoleväsendet.
Mot. 1975/76:2430
17
De insatser som nu föreslås skall ske för information, utbildning och
forskning är av sådan betydelse att de bör finansieras direkt över statsbudgeten.
Att finansiera utbildningskostnader till följd av en lagstiftning
genom arbetsgivaravgift finner vi vara principiellt felaktigt. Riksdagen bör
därför till arbetarskyddsfonden anvisa 105 milj. kr. att tillsammans med
arbetarskyddsavgiften finansiera nämnda kostnader i enlighet med regeringens
förslag.
Fortsatt utredningsarbete
Som framhålls i propositionen och vår motion finns en rad problemställningar
kvar att lösa i anslutning till frågan om en fördjupad demokrati
på arbetsplatserna. Vi har särskilt pekat på de associationsrättsliga problemen
som ett angeläget sådant område. Men det är också angeläget att framhålla
att hela denna lagstiftning är av sådan karaktär att det finns anledning
att noga övervaka dess praktiska tillämpning så att den blir en tillgång för
företag och anställda. 1 det fortsatta utredningsarbetet är det viktigt att också
studera medbestämmandelagens tillämpning och lämna förslag till praktiska
förbättringar av lagstiftningen i de fall den får en mindre lämplig effekt.
Lag/drslag
Vi förordar följande förändringar i förslaget till medbestämmandelag:
Propositionens förslag Vårt förslag
2 §. Arbetsgivares verksamhet som är av religiös, vetenskaplig, konstnärlig
eller annan ideell natur eller som har kooperativt, fackligt, politiskt
eller annat opinionsbildande ändamål undantages från lagens tillämpningsområde
såvitt avser verksamhetens mål och inriktning.
Verksamhet som beslutas av politiskt
sammansatta organ eller genom
delegation från dessa undantages från
lagens tillämpningsområde såvitt avser
verksamhetens mål, inriktning, omfattning
och kvalitet.
14 §. Förhandlingsskyldigheten enligt
11-13 M skall i första hand fullgöras
genom förhandling med lokal arbetstagarorganisation
eller, om sådan
organisation saknas, med förtroendeman
som utsetts enligt 1 § lagen
(1974:358) om fackligförtroendemans
ställning på arbetsplatsen.
14 §. Finns lokal arbetstagarorganisation
skall förhandlingsskyldigheten
enlig 11-13 §§ fullgöras i
första hand genom förhandling med
denna.
Mot. 1975/76:2430
18
Propositionens förslag
Vårt förslag
Finns ej lokal arbetstagarorganisation
eller förtroendeman enligt första
stycket får förhandling enligt 11-13 $$
fullgöras direkt med arbetstagarna.
Uppnås icke enighet vid sådan förhandling
skall arbetsgivaren på begäran
förhandla med lokal arbetstagarorganisation.
Uppnås icke enighet vid förhandling
enligt första och andra styckena
skall arbetsgivaren på begäran förhandla
även med central arbetstagarorganisation.
19 §. Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande
tili vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur
hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om
riktlinjerna för personalpolitiken.
Uppnås icke enighet vid förhandling
enligt första stycket skall arbetsgivaren
på begäran förhandla även
med central arbetstagarorganisation.
Arbetsgivare skall dessutom bereda
arbetstagarorganisationen tillfälle
granska böcker, räkenskaper och
andra handlingar, som rör arbetsgivarens
verksamhet, i den omfattning
som organisationen behöver för att
tillvarataga medlemmarnas gemensamma
intressen i förhållande till arbetsgivaren.
Arbetsgivare skall dessutom bereda
arbetstagarorganisation tillfälle ta
de! av böcker, räkenskaper och andra
handlingar, som rör arbetsgivarens
verksamhet, i den omfattning som
organisationen behöver för att tillvarataga
medlemmarnas gemensamma
intressen i förhållande till arbetsgivaren.
Vad som i första stycket stadgas galler
ej frågor som rör enskilds personliga
ekonomiska förhållanden. Arbetsgivaren
är heller icke skyldig att lämna ut
uppgifter rörande utvecklingsarbete av
hemlig natur eller rörande anbudsgivning
som sker i konkurrens med andra
företag. Detsamma gäller om mottagare
av uppgifterna står i sådant förhållande
lill annan än arbetstagarorganisationen
att uppgifterna därmed
kan befaras bli utnyttjade i intressen,
som är stridande mot företagets.
Om det kan ske utan oskälig kostnad eller omgång, skall arbetsgivaren
på begäran förse arbetstagarorganisationen med avskrift av handling och
biträda organisationen med utredning, som den behöver för nyss angivet
ändamål.
Mot. 1975/76:2430
19
Propositionens förslag
20 §. Finns lokal arbetstagarorganisation,
skall informationsskyldigheten
enligt 19 § fullgöras mot denna.
Vid förhandling enligt 14 § andra
stycket skall skyldigheten fullgöras
även mot central arbetstagarorganisation
i den mån informationen är
av betydelse för förhandlingsfrågan.
Vårt förslag
20 §. Informationsskyldigheten enligt
19 $ skall fullgöras mot lokal arbetstagarorganisation
eller, om sådan
organisation saknas, mot förtroendeman
som utsetts enligt 1 sv lagen
(1974:358) om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen. Finns ej lokal
arbetstagaroiganisation eller förtroendeman
får informationsskyldigheten
fullgöras direkt mot arbetstagarna.
Vid förhandling enligt 14 § andra
och tredje stycket skall skyldigheten
fullgöras även mot lokal och central
arbetstagarorganisation i den mån
informationen är av betydelse för
förhandlingsfrågan.
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen beslutar
1. att antaga den i propositionen 1975/76:105 föreslagna lagen
om medbestämmanderätt med de ovan gjorda tilläggen och
ändringarna,
2. ansluta sig till vad som i motionen anförts beträffande omfattningen
av den primära förhandlingsskyldigheten,
3. uttala att skadestånd med anledning av primär förhandlingsskyldighet
utdöms med stort hänsynstagande till den rådande
situationen i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. uttala alt arbetstagarorganisation ej har rätt till information om
företagares borgenskraft såvitt avser personliga förhållanden,
5. uttala att i avvaktan på förändring i de associationsrättsliga
reglerna gäller dessa före medbestämmandelagens regler,
6. uttala att skadestånd enligt medbestämmandelagens regler bör
utdömas för främjande av jämställdhet mellan arbetsmarknadsparterna,
7. att enskild persons skadeståndsansvar fastställs av arbetsdomstolen
på sätt som angivits i motionen,
8. uttala att frågor om bemanningsplaner, personaltäthet och liknande
reservationslöst tillhör den politiska demokratins beslutsområde,
9. uttala att om part ej följer den särskilda nämndens beslut är
Mot. 1975/76:2430
20
det att betrakta som sådan händelse som avses i RO 3 kap.
15 §,
10. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande möjligheter för politiska minoritetsgrupper
på arbetsplatserna att bedriva politisk verksamhet,
11. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande den negativa föreningsrätten,
12. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande behovet av samma omfattande utbildningsinsatser
för såväl arbetstagare som arbetsgivare,
13. att med avslag på regeringens förslag om höjd arbetarskyddsavgift
till nytt anslag Bidrag till arbetarskyddsfonden för budgetåret
1976/77 anvisa ett reservationsanslag om 105 000 000
kr.
Stockholm den 22 april 1976
THORBJÖRN FÄLLDIN (c
KARIN SÖDER (c)
BERTIL JONASSON (c)
IVAN SVANSTRÖM (c)
JAN-IVAN NILSSON (c)
i Tvärålund
TORSTEN BENGTSON (c)
i Jönköping
ERIC CARLSSON (c)
i Vikmanshyttan
FRITZ BÖRJESSON (c)
i Glömminge
SONJA FREDGARDH (c)
JOHANNES ANTONSSON (c)
CLAES ELMSTEDT (c)
ANNA-LISA NILSSON (c)
i Kristianstad
THORSTEN LARSSON (c)
i Staffanstorp
RUNE GUSTAVSSON (c)
i Alvesta
LENNART MATTSSON (c)
i Lane-Herrestad
GOTAB 51802 Stockholm 1976