Motion
Mot. 1975/76
2419-2422
1975/76:2419
av fru Lindquist m. fl.
med anledning av propositionen 1975/76:170 om ändring i föräldrabalken,
m. m.
I propositionen 1975/76:170 Faderskap och vårdnad föreslås genomgripande
ändringar i fråga om barns rättsliga ställning. Vissa av de föreslagna
förändringarna anser vi vara till fördel för barnet, och mot dem har vi givetvis
inte något att invända. Dit hör t. ex. frågor om den legala faderskapspresumtionen,
rättegångskostnander i vårdnadsmål, slopandet av begreppen barn
i äktenskap och barn utom äktenskap samt införandet av en huvudregel
att beslut om överflyttning av barn skall ha vunnit laga kraft innan verkställighet
sker.
Mot de överväganden och förslag som görs i propositionen har vi generellt
sett den allvarliga invändningen att hänsynen till barnets bästa inte varit
den avgörande faktorn vid valet av olika alternativ. Någon redovisning av
erfarenheter om barnets behov, känslor och reaktioner har över huvud taget
inte skett. Barnets berättigade krav på hänsyn, trygghet och stabilitet har
fått stå tillbaka för överväganden om vad som kan anses vara mest förenligt
med föräldrarnas uppfattningar och känslomässiga reaktioner. Över huvud
taget förefaller alltför många tankar och överväganden i propositionen sakna
anknytning till det praktiska livets verklighet. Vardagens påtagliga problem
kommer snarare att öka än minska genom vissa av de föreslagna juridiska
lösningarna.
I vad gäller reglerna om faderskap biträder vi den i 1 kap. 1 § föräldrabalken
föreslagna presumtionsregeln. Den tycks i flertalet fall väl återspegla de faktiska
förhållandena och är dessutom praktisk och lätt att tillämpa. Däremot
motsätter vi oss att den angivna faderskapspresumtionen skall kunna hävas
endast genom att makarna och en man kommer överens om att mannen
i äktenskapet inte är barnets far. En sådan regel överensstämmer föga med
den allmänna uppfattningen om ett äktenskaps rättsverkningar. Av avgörande
betydelse är emellertid att barnets intresse av att faderskapet fastställs
på ett materiellt riktigt sätt inte blir tillräckligt väl tillgodosett genom en
sådan regel. Vi föreslår därför att bestämmelsen härom utgår och att det
alltjämt skall ankomma på domstol att avgöra om mannen i äktenskapet
inte är far till barnet.
Vidare anser vi det mindre välbetänkt alt slopa de tidsfrister som nu
gäller då en man vill väcka talan om hävande av faderskapspresumtionen.
1 propositionen anges att det inte längre kan hävdas att ett barns rättsliga
ställning blir gynnsammare om föräldrarna är eller har varit gifta samt att
barnet därför inte har något väsentligt rättsligt intresse av att inte få sin
1 Riksdagen 1975/76. 5 sami. Nr 2419-2422
Mot. 1975/76:2419
2
ställning som barn till gifta föräldrar ifrågasatt och undanröjd. Mot dessa
påståenden måste sättas andra rent mänskliga överväganden. Ett barn har
under många år betraktat en viss person som sin far. Det är då otillfredsställande
om faderskapet plötsligt skall kunna hävas på talan av mannen.
Vid en avvägning av mannens och barnets intressen väger enligt vår uppfattning
hänsynen till barnets behov av stabilitet och trygghet över mannens
önskan att lång tid efter barnets födelse få faderskapet hävt. Därtill kommer
svårigheter av juridisk art. Att många år efter ett barns födelse börja utreda
vilken annan man som kan vara far till barnet medför i allmänhet stora
bevissvårigheter. Följden kan därför bli att barnet blir utan far. Barnets
intresse av stabilitet i bördsförhållandet medför enligt vår uppfattning att
nuvarande regler om tidsfrister bör bibehållas.
1 propositionen föreslås vidare att föräldrar även efter en äktenskapsskillnad
skall kunna ha gemensam vårdnad om barnet. Som huvudsakliga skäl
för en sådan ordning anges föräldrarnas känslomässiga uppfattning. Det
sägs att den av föräldrarna som inte har den rättsliga vårdnaden kan uppfatta
detta orättvist, vilket kan skapa onödiga störningar. Om föräldrarna skulle
vara så känsliga som här påstås kan det ifrågasättas om inte en gemensam
vårdnad efter skilsmässa med allt vad det innebär av skiljaktiga meningar
och motstridiga uppfattningar skulle ge upphov till betydligt allvarligare
känslomässiga störningar hos föräldrarna. Detta skulle i sin tur medföra
att förhållandet till barnet skadades. Anmärkningsvärt är också, som vi
tidigare påpekat, att övervägandena tämligen ensidigt sysslat med föräldrarnas
behov och känslor. Det viktigaste i sammanhanget är dock hur barnet
upplever sin situation. Den frågan har inte blivit belyst. Från barnets synpunkt
är det all anledning att befara att den föreslagna regeln kommer
att innebära en försämring. Skilsmässan mellan föräldrarna medför i de
allra flesta fall en känslomässig påfrestning för barnet. Det är av största
vikt att barnet efter en sådan händelse så snabbt som möjligt kommer in
i lugna och harmoniska förhållanden. Den föreslagna regeln motverkar enligt
vår uppfattning en sådan strävan. Den gemensamma vårdnaden kan också
medföra att barnet kommer att ryckas mellan föräldrarna på ett sätt som
normal umgängesrätt inte medger.
Vidare föreslås att den gemensamma vårdnaden skall medföra gemensamt
förmyndarskap. Att föräldrar efter äktenskapsskillnad skall vara så samstämmiga
att de utan kontroverser kan lösa alla frågor om barnets vård
och uppfostran samt förvaltning av barnets tillhörigheter förefaller verklighetsfrämmande.
Inte minst alla de ekonomiska konsekvenser som berörs
av den nu föreslagna regeln och som gäller så vitala frågor som bidragsförskott,
sjukpenning och förvärvsavdrag visar vilka komplikationer som
kan uppstå. Att tro att föräldrarna genom att de vill ta ett gemensamt rättsligt
ansvar för barnet också är beredda att i alla sammanhang ta ett gemensamt
ekonomiskt ansvar och i samförstånd lösa hithörande frågor är föga förankrat
i verkligheten. All erfarenhet visar att denna typ av frågor förmår framkalla
Mot. 1975/76:2419
3
oanade motsättningar mellan parter.
Sådana motsättningar kommer då ofta att leda till en vårdnadsprocess
kanske lång tid efter skilsmässan. Detta måste från barnets synpunkt vara
högst menligt. Det är också att befara att olika vårdnadsbeslut kan komma
att följa på varandra allteftersom föräldrarnas villkor varierar, t. ex. genom
att de ingår nya äktenskap. Det är möjligt att det nya systemet kan komma
att fungera väl i ett fåtal fall, men all erfarenhet pekar enligt vår mening
på att i det stora flertalet fall sådana motsättningar uppkommit i samband
med skilsmässor att en gemensam vårdnad blir till nackdel för barnet.
Vid övervägande av fördelar och nackdelar med gemensam vårdnad finner
vi nackdelarna vara så stora att förslaget om gemensam vårdnad efter äktenskapsskillnad
bör avvisas. Av det följer att det inte heller finns skäl
att ge föräldrar, som inte varit gifta med varandra och som inte sammanbor,
rätt till gemensam vårdnad.
Om ogifta föräldrar sammanbor linns det onekligen skäl som talar för
att de gemensamt skall ha det fulla rättsliga ansvaret för barnet. Svårigheter
uppstår emellertid då det gäller att avgöra vad som skall betraktas som
sammanlevnad och närén sammanlevnad skall anses upplöst. Upplösningen
av ett samboende sker formlöst och utan att någon myndighet behöver
få kännedom om den. Det skulle alltså kunna medföra att föräldrar, som
inte längre sammanbor, i fortsättningen kommer att ha gemensam vårdnad,
vilket vi, som vi nyss angivit, anser inte vara godtagbart.
I detta sammanhang vili vi erinra om vad lagutskottet anförde i betänkandet
1973:20:
Föredragande statsrådet framhåller emellertid att med det mycket förenklade
regelsystem, som äktenskapet i fortsättningen kommer att omfatta,
hinder inte bör möta för samboende föräldrar, som vill uppnå från deras
synpunkt önskvärda fördelar med gemensam rättslig vårdnad, att underkasta
sig det regelsystem samhället erbjuder genom att gifta sig. Från många
synpunkter måste detta enligt utskottets mening te sig fördelaktigare än
att man skulle behöva inrätta ett särskilt kontrollsystem med övervakning
av personliga förhållanden för att säkerställa att vid separation på motsvarande
sätt som vid äktenskapsskillnad den rättsliga vårdnaden upplöses.
Den närmast till hands liggande slutsatsen av detta skulle vara att nu
avvisa förslaget om gemensam vårdnad för ogifta sammanboende. Som vi
ovan anfört finns det emellertid starka skäl för gemensam vårdnad i dessa
fall. Vi anser det därför mindre lämpligt att avstyrka förslaget. De problem
som kan uppkomma - gemensam vårdnad efter sammanboendets upphörande
- belyses av naturliga skäl inte av departementschefen med hänsyn
till den ståndpunkt han intagit. Problemen i samband med ansökan om
gemensam vårdnad, upphörande av denna, vem av föräldrarna som i så
fall skall ha vårdnaden, kriterierna på sammanboende är exempel på frågor
som ytterligare måste belysas. Vi anser därför att frågan om gemensam
vårdnad för ogifta sammanboende ytterligare måste utredas innan ett ställningstagande
kan ske.
Mot. 1975/76:2419
4
Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig lagtext.
Under åberopande av det anförda hemställer vi
att riksdagen beslutar
1. avslå förslaget i 1 kap. 2$ andra stycket föräldrabalken om
förenklat förfarande beträffande vissa faderskap,
2. avslå förslaget om slopande av tidsfrister vid negativ bördstalan,
3. avslå förslaget om gemensam vårdnad efter äktenskapsskillnad,
4. avslå förslaget om gemensam vårdnad för ogifta icke sammanboende,
5. hos regeringen begära att frågan om gemensamt vårdnad för
ogifta sammanboende ytterligare utreds.
Stockholm den 20 april 1976
INGER LINDQUIST (m)
HÅKAN WINBERG (m)
ASTRID KRISTENSSON (m)
H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ALLAN HERNELIUS (m)
LARS SCHÖTT (m)