Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1975/76:2417

av herr Hermansson m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:170 om ändring i föräldrabalken,
m. m.

Sammanfattning

Vänsterpartiet kommunisterna har länge hävdat att svensk familjerätt,
även efter 1973 års reform, är dåligt tidsanpassad. Det gäl ler såväl grundsynen
som många detaljer. Vpk har bl. a. kritiserat vårdnadsreglerna i de stycken
som nu föreslås reformerade. Vi noterar med tillfredsställelse det framsteg
propositionen utlovar. Förslagen har dock blivit för snäva och defensiva.
Det räcker inte med gemensam vårdnad som eventualitet och undantagsmöjlighet.
Enligt vår syn bör gemensam vårdnad vara huvudregel - en
mening som delas av breda skikt inom bl. a. arbetarrörelsen.

Vpk tar i denna motion även upp andra rättsfrågor, som har samband
med vårdnadsfrågorna. Dit hör behovet av reformer i vad gäller domstolsprocedur,
föräldrars talerätt och umgängesberättigads möjlighet att få stöd
från socialmyndighet.

1. Gemensam vårdnad

Lagstiftning kan ha tre olika mål. Den kan söka hindra nya synsätt att
slå igenom. Den kan passivt och i efterhand ändras efter den s. k. allmänna
rättsuppfattningen - dvs. ämbetsmäns och yrkespolitikers uppfattning. Den
kan slutligen vara en bräsch mot framtiden: ett stöd för nya, progressiva
synsätt och för personlig och social mognad hos människorna. Enligt vpk:s
grundsyn bör familjerätten, liksom andra lagar, ha det sist nämnda syftet.

Vårdnadsreglerna i gällande lagstiftning sägersig utgå från ”barnets bästa”.
I verkligheten utgår de från föreställningen att barnet skall rätta sig efter
vuxenvärldens - vanligen föråldrade - föreställningar om vad samlevnad
och föräldraskap är eller bör vara.

Följden härav är tvåfaldig. För det första har två föräldrar hittills saknat
varje möjlighet till gemensam vårdnad om de inte varit gifta. Man har
i åratal hänsynslöst åsidosatt de s. k. utomäktenskapliga barnens rätt och
trygghet. Detta har inget med barnets bästa att göra - det är ett uppenbart
försök att genom en rättslig diskriminering mot ogifta samboende söka göra
det legala äktenskapet mer attraktivt. Propositionens förslag gör det möjligt
för två ogifta föräldrar att komma undan denna grova orättvisa - förutsatt
att den som har den rättsliga vårdnaden (vanligen modern) går med på
det och en gemensam ansökan inges till rätten.

Mot. 1975/76:2417

Den andra följden är, att separation mellan föräldrar framtvingar ställningstaganden
i vårdnadsfrågan. Föräldrarnas samlevnadsform, snarare än
barnets behov, ställs i förgrunden. Vidare utgår man från att ett barn måste
knytas till en enda förälder och den andre mer eller mindre hårdhänt berövas
verkligt inflytande och verklig kontakt. Bakom detta ligger den lätt befängda
föreställningen att ett barn blir ”tryggare” på detta sätt. Föreställningen
vilar på en typiskt borgerlig förankring i det materiella: mänsklig stabilitet
består i att ha en enda auktoritet, en enda mänsklig anknytning, en enda
matplats, ett enda hem, en enda uppsättning leksaker osv. Detta synsätt
tillgodoser det kapitalistiska samhällets behov av auktoriteter och social
stabilitet. Det tillgodoser däremot inte vare sig barnets eller föräldrarnas
mänskliga behov. Det bortser fullständigt från att separation varken för
barnen eller föräldrarna innebär något slut på det sociala kontaktsystem de
utgör och som barnen i högsta grad behöver bl. a. just på grund av föräldrarnas
separation. Det bortser från det alltmer insedda faktum, att kontaktsystemet
består, låt vara under andra betingelser. Lagens syfte bör därför
vara att bistå människorna - föräldrar som barn - att göra detta kvarlevande
kontaktsystem så bra som möjligt och så lätt som möjligt att motsvara
för individerna. Hittills gällande lag har vanligen gjort motsatsen. Det nu
framlagda reformförslaget öppnar en möjlighet till att i de enskilda fallen
tå en annan ordning. Förvisso fyller förslaget här ett stort behov - inte
minst för de ca 25 % av alla barn som numera föds utom äktenskap.

Reformen är emellertid en passiv efterhandsanpassning, inte ett hävdande
av nya rättsliga principer, som utgår från människornas behov. Förslaget
innebär att gemensam vårdnad blir ett undantag, ett socialt experiment
för en begränsad grupp. Det förutsätter att den som i utgångsläget är rättslig
vårdnadshavare skall kunna inlägga sitt veto mot andra förälderns och barnens
önskan om en annan ordning. Det förutsätter att ena förälderns önskan
att starta en vårdnadsprocess om ”makten” över barnen skall väga tyngre
än hela gruppens behov av ett normaliserat kontaktsystem. Dessa inkonsekvenser
är följden av att man inte brutit med den konservativa principen
om det borgerliga äktenskapets behov som de viktigaste. Man söker införa
ett andra klassens regelsystem vid sidan om det klassiska. Man hade bort
bryta med lagstiftningens hittillsvarande utgångspunkt och göra det nya
regelsystemet - förankrat i samtliga berörda parters verkliga behov - till
det primära.

Enligt vpk:s syn bör gemensam rättslig vårdnad vara huvudregel i samtliga
kombinationer - äktenskap, samlevnad utan äktenskap, separation. Samlevnads-
och hushållsform är ju icke det väsentliga. De berördas, och i
synnerhet barnens, behov förändras inte av hushållsbildningens art eller
ändringar däri. Endast om den gemensamma vårdnaden skulle påtagligt
strida mot dessa behov, bör den bringas att upphöra. Den av föräldrarna
som i sådant fall väcker talan måste rimligen då ange de särskilda skälen
härför. I den nu redovisade principiella synen på gemensam vårdnad som

Mot. 1975/76:2417

huvudregel för samtliga fall har vpk stöd bl. a. från remissinstanser som
det socialdemokratiska kvinnoförbundet, det socialdemokratiska ungdomsförbundet,
tredje kretsen av Stockholms socialdemokratiska arbetarkommun.
Fredrika Bremer-förbundet, Föreningen Familj och rätt samt Svenska
kvinnors vänsterförbund.

2. Rättsproceduren

Praxis i vårdnadsmål har under många år varit föremål för skarp och
berättigad kritik. Kritiken har gällt såväl formerna som i synnerhet de sociala
värderingar vilka haft avgörande betydelse för bedömningar av sådana mål.

Domstolar och andra myndigheter har vägletts av värderingar, vilka varit
konservativa, fördomsfulla och med ringa anknytning till den psykologiska
och sociala verkligheten. Detta har manifesterats på ett inte sällan uppseendeväckande
sätt. Det manifesteras alltjämt i flera av de remissvar som
avgetts till det föreliggande lagförslaget.

En rad prejudikatsmål - flera mindre än tio år gamla - har enligt de
officiella domskälen avgjorts på basis av en grovt fördomsfull könsrollsuppfattning,
som vederbörande domstolar dessutom ansett vara allmänt
giltig. Så har uttryckligen mödrar ansetts vara mer ägnade att tillgodose
barns känslomässiga behov, fäder ansetts bättre ägnade att ge barn ”en
planlagd uppfostran”. Så befängda idéer måste enligt nuvarande vetenskapliga
synsätt närmast utgöra en inkompetensförklaring av den myndighet
som tror på dem.

I de remissvar som avgetts av Domarförbundet och enskilda tingsrätter
speglas en allvarlig oförståelse för hela vårdnadsproblematiken. Stockholms
tingsrätt anser det vara en nackdel för barnet att vistas växelvis hos två
frånskilda föräldrar. Man anser det uttryckligen vara tämligen likgiltigt för
barnet om det har en andra vårdnadshavare när den ene dör - en uppseendeväckande
cynism. Malmö tingsrätt påstår att förslaget utgår från föräldrarnas
snarare än barnets intressen. Rätten visar en total oförståelse för
den familjesociologiska helhetssituationens betydelse. Stockholms tingsrätt
anser att föräldrar, vars samlevnad ”brutit samman”, är föga ägnade att
samsas om barnen - något som inte bara är en allvarlig beskyllning utan
också helt offrar åt den märkliga föreställningen att en separation är något
negativt och ett tecken på sämre föräldraskap. Domarförbundet är tveksamt
till gemensam vårdnad, eftersom den enligt förbundet kan leda till upplösning
och därmed dra in barnet i en process - en märklig slutsats, eftersom
den gemensamma vårdnaden alltid, när den visar sig fungera, besparar barnet
en process.

Också mot de sociala myndigheterna har kritik riktats i vårdnadssammanhang.
Deras personal besitter som regel ingen fackmässig psykologisk
kompetens. Vårdnadsutredningar tillhör de fall som ofta anmäls för JO.
Dröjsmålen i många utredningsfall är besvärande och utredningstekniken
tämligen ytlig.

Mot. 1975/76:2417

Dessa och andra omständigheter leder fram till en bestämd slutsats: utredningar
i vårdnadsmål bör fullgöras av psykologiskt mer kompetent expertis.
Den enda instans som f. n. svarar mot sådana krav är landstingens
psykiska barna- och ungdomsvård, PBU. Sålunda bör PBU avge utredning
till domstolarna i vårdnadsfall. De nuvarande domstolarna är heller inte
lämpade som instanser i sådana mål. De bör ersättas med domstolar som
har en annan sammansättning. Lämpligt kan t. ex. vara en domstol av kollegial
typ med en jurist, en fackpsykolog, en socialarbetare och exempelvis
två för ändamålet valda lekmän. Slutligen bör riksdagen uttala att praxis
i vårdnadsmål inte får utgå från föreställningar om särskilda psykiska egenskaper
eller roller hos män och kvinnor.

3. Verkställighet och inhibition

Vpk delar inte i allo propositionens syn på frågan om verkställighet av
dom i ärende om vårdnad eller umgängesrätt. Propositionen synes i praktiken
förorda ett försvårande av möjligheterna att genom exekutiva åtgärder verkställa
en dom.

Exekutiva åtgärder är givetvis i sig själva osympatiska. Man bör dock
beakta att sabotage mot en dom, som utgått från bedömningen av vad
som är barnets bästa, kan vara än mer osympatiskt. Enligt riksdagens uttalanden
från 1973 bör man se allvarligt på sådant sabotage, eftersom det
strider mot barnets rätt. Därför synes det föga logiskt att nu i praktiken
ge större möjligheter till administrativa förhalningar av rättsliga beslut. Sådana
förhalningar påverkar alltid i viss utsträckning även motpartens möjligheter
i ärendets fortsatta behandling.

Gällande bestämmelser i de nämnda styckena bör kvarstå oförändrade.
För att undvika eventuella onödiga hämtningar av barn i umgängesärenden,
bör man i stället satsa på insikt och förståelse hos föräldrarna. Det kan
ske bl. a. genom att även den umgängesberättigade kan få vända sig till
socialförvaltningen för råd och stöd - så som föreslås av oss i nedanstående
punkt. Det bör slutligen noteras att man kan undvika många konflikter
i umgängesfrågor, när ingen av föräldrarna har möjlighet att missbruka sin
makt som vårdnadshavare gentemot den andre. Möjligheterna till sådant
missbruk reduceras verksamt genom att gemensam vårdnad blir huvudregel.

4. Stöd till vårdnadshavare

Barnavårdslagen ger vårdnadshavare möjlighet att hos socialmyndighet
begära stöd och råd för vårdnaden. Denna möjlighet bör utsträckas till att
gälla även umgängesberättigad förälder. Det är motiverat dels med tanke
på att umgängesrätten numera inte sällan är omfattande, dels därför att
det är ett intresse för barnet att socialmyndigheten inte görs till en stödinstans
enbart för vårdnadshavarens intressen utan kan ge ett mer allmänt stöd

Mot. 1975/76:2417

för att förbättra barnets förhållanden. Vi föreslår ett kort tillägg till 3 a §
i lagen.

5. Föräldrars talerätt

För närvarande kan barnets talan i faderskapsmål föras av modern såsom
förmyndare. Så kan ske när sådan talan egentligen inte ligger i barnets intresse.
Föräldrabalken synes här sättas framom bestämmelserna om jäv vid
intressekonflikt. Frågan har föranlett starkt skiljaktiga meningar i högsta
domstolen. Därför bör frågan om förmyndares talerätt klargöras bättre. Riksdagen
bör uttala att förmyndares talerätt icke gäller då intressekonflikt kan
befaras mellan denne och barnet. God man bör då alltid utses.

Yrkanden

Mot bakgrund av det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar att gemensam vårdnad skall utgöra huvudregel
i rättsrelationen föräldrar-barn oavsett föräldrarnas
samlevnadsförhållanden samt att 6 kap. 6 och 7 §§ föräldrabalken
i konsekvens därmed och med ändring i propositionens
förslag ges följande lydelse:

Propositionens förslag

Barnet står från födelsen under
vårdnad av bägge föräldrarna, om
dessa äro gifta med varandra, och i
annat fall av modern ensam. Ingå föräldrarna
senare äktenskap med varandra,
står barnet från den tidpunkten
under vårdnad av dem bägge.

Första stycket gäller ej, om annat
följer av 7-10 §§.

I annat fall beslutar rätten efter vad
sorn finnes skäligt med hänsyn till barnens
bästa. Finnes med hänsyn till
barnens bästa uppenbart att ingendera
av föräldrarna bör utöva vårdnaden,
skall denna anförtros åt särskilt
förordnad förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad

Motionärernas förslag

Barnet står från födelsen under
vårdnad av bägge föräldrarna, om
dessa äro gifta med varandra. Åro
föräldrarna icke gifta med varandra
inträder modern som vårdnadshavare
från barnets födelse. För fadern gäller
motsvarande från det att hans faderskap
godkänts av behörig myndighet.

Första stycket gäller ej, om annat
följer av 7-10 §§.

I annat fall förordnar rätten, att
föräldrarna gemensamt skall utöva
vårdnaden såvitt det icke med hänsyn
till barnens bästa är uppenbart, att
vårdnaden bör tillkomma endast den
ene av dem. Finnes med hänsyn till
barnens bästa uppenbart att ingendera
av föräldrarna bör utöva vård

Mot. 1975/76:2417

Propositionens förslag

mellan föräldrarna skall rätten tillika
förordna angående vårdnaden om
barnen. Härvid äger första stycket
motsvarande tillämpning. Åro föräldrarna
ense om att vårdnaden skall tillkomma
dem gemensamt, skall dock
rätten besluta i överensstämmelse därmed,
om det ej är uppenbart stridande
mot barnens bästa.

2. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till upprättande
av särskilda domstolar i vårdnadsmål, innefattande
juridisk, psykologisk och socialpolitisk expertis samt lekmän,
i huvudsaklig överensstämmelse med i motionen angivna riktlinjer,

3. att riksdagen beslutar avslå förslag om ändring i bestämmelserna
rörande verkställighet av beslut i vårdnads- och umgängesrättsärenden,

4. att riksdagen beslutar om följande tillägg till barnavårdslagens
3 a § rörande rätt för vårdnadshavare att påkalla stöd från socialmyndighet:

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

Motionärernas förslag

naden, skall denna anförtros åt särskilt
förordnad förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad
mellan föräldrarna kvarstannar barnen
under båda föräldrarnas vårdnad,
såvida icke fall inträffar, som sägs i
första stycket.

”Vårdnadshavare”

”Vårdnadshavare och umgängesberättigad
förälder”

Mot. 1975/76:2417

5. att riksdagen uttalar att god man alltid skall företräda barnet
i faderskapsmål i det fall intressekonflikt föreligger mellan barnet
och vårdnadshavaren/förmyndaren.

Stockholm den 20 april 1976
C.-H. HERMANSSON (vpk)

LARS WERNER (vpk)
i Tyresö

EIVOR MARKLUND (vpk)

GUSTAV LORENTZON (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö

NILS BERNDTSON (vpk)