10

Motion
1975/76: 2317

av herr Sundman

med anledning av propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken
3

Våren 1974 enades riksdagen om att godtaga de i propositionen 1974:28
- den första kulturpropositionen - angivna åtta delmålen för den statliga
kulturpolitiken. Ett av delmålen formulerades sålunda: Kulturpolitiken skall
motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.

En översikt och tillbakablick visar att privat eller enskild kulturverksamhet
(förlagsverksamhet, teater, musik etc.) givit, och ger, betydande, konstnärligt
högt kvalificerade bidrag till det svenska kulturlivet. Det rör sig här om
ett kulturutbud som är attraktivt för så många enskilda människor, att det
kan fungera i ett blandekonomiskt samhälle.

1 vår tid har denna ambitiösa kulturverksamhet fått växande ekonomiska
bekymmer att kämpa med. Jag skall inte här fördjupa mig i anledningarna
till detta. Samhället, dvs. staten och kommunerna, har tvingats inskrida
för att korrigera utvecklingen. Betydande medel har undan för undan satsats
på biblioteksverksamhet, opera, teater, utlåningsersättning till författarna,
stipendier till bildkonstnärer, dramatikerstöd, filmstöd, förlagsstöd, utbildning
inom konstområdena osv. Katalogen kan göras mycket lång. Sammanfattningsvis
kan sägas att samhällets kulturpolitik hittills främst inriktat
sig just på att genom olika stödjande ingripanden förbättra det seriösa kulturutbudets
konkurrenssituation. Internationella jämförelser synes tyda på
att vi därvidlag nått längre än de flesta andra länder.

Vid sidan härom finns ett ”kulturutbud” som är av torftigaste kommersiella
karaktär. Enklast kan det illustreras med det uppenbarligen växande
utbudet av s. k. kiosklitteratur- tarvliga böcker av typen agent, western,
deckare, romantik och pornografi. De produceras utan några som helst konstnärliga
ambitioner och deras enda egentliga uppgifter är att tillföra respektive
utgivare största möjliga vinst. Här kan man verkligen tala om en av kommersialismens
negativa verkningar inom kulturområdet.

De problem jag här berört är svåra att tackla med samhälleliga insatser.
Risk finns att man då kan komma i konflikt med ett annat av de av riksdagen
accepterade kulturpolitiska delmålen, det som handlar om att kulturpolitiken
skall skydda yttrandefriheten.

"Kommersialismens negativa verkningar" har under det senaste årtiondet
diskuterats ingående såväl i statliga utredningar som i pressen och Sveriges
Radio, inom folkbildningsrörelsen och kulturarbetarnas organisationer. Debatten
har präglats av mycket tyckande. Däremot saknas uppenbarligen fortfarande
det underlag av "hårda” fakta som kan fungera som underlag för

Mot. 1975/76: 2317

11

konkreta och målmedvetna samhällsinsatser. En utredning är erforderlig.

En granskning av hela det icke-seriösa kulturområdet skulle bli synnerligen
omfattande och sannolikt kräva mycket lång tid. Den inledande granskning
jag tänker mig bör begränsas till en mindre sektor, i vart fall inledningsvis.
Det kan ligga nära tilf hands att ta itu just med den undermåliga
kiosklitteraturen, allra helst som där finns en hel del av litteraturutredningen
samlat grundmaterial. Jag vill dock i stället föreslå att man inriktar sig
på bildkonstens område.

Bildkonstnärernas möjligheter att ”sälja sig själva” är knutna till utställningar,
av vilka sannolikt de flesta äger rum i privat ägda gallerier. De
som lyckas kan nå goda försäljningsresultat; för de flesta är utställningen
förknippad med underskott. Detta är väl känt sedan länge. Jag törs påstå
att flertalet av de privata galleristerna arbetar seriöst och med engagerad
och djup känsla för konstnärlig kvalitet. Som en följd härav verkar de under
besvärliga ekonomiska villkor. Förhållandena har dokumenterats i flera utredningar,
den senaste genomförd 1973 av Malmö socialförvaltning,
länsarbetsnämnden i Malmöhus län och Konstnärernas riksorganisation
(K RO).

”Utbudet” av seriös bildkonst störs inte bara av de seriösa utställarnas
vanskliga arbetsförhållanden. Man har också svår konkurrens från kringresande
tavelförsäljare som marknadsför insmickrande och banala målningar
i hotellrum och torgstånd, konstverk som minst av allt förtjänar beteckningen
konstverk. Omfattningen av detta undermåliga konstutbud är ännu
inte klarlagd.

In i bilden kommer också alltmer omfattande utbud i vårt land av grafik
av internationellt etablerade konstnärer. Här rör det sig visserligen om högt
kvalificerad konst, men många ifrågasätter att denna grafik verkligen försäljs
med en korrekt konsumentinformation i vad avser bl. a. upplagornas storlek.

De privata gallerierna arbetar regelmässigt med seriös konst, som ovan
påpekats. På grund av de ekonomiska komplikationerna, som drabbar såväl
de utställande konstnärerna som galleristerna, tvingas de in i överenskommelser
med utställarna som inte kan betraktas som godtagbara från samhällets
synpunkt.

Det bör också påpekas att vissa galierister stundom kan lockas in i en
verksamhet som icke är laglig - nämligen en typ av arbetsförmedling, som
innebär att man medverkar till kontakter mellan beställare och utställare
och därvid tar viss provision. 1 vilken omfattning detta sker är f. n. osäkert.

Med hänvisning till vad ovan i all korthet anförts tror jag det är av stor
betydelse att man utreder kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet
genom att avgränsat granska förhållandena inom bildområdet.
Det är ett relativt litet och lätt överskådligt område, som sannolikt innehåller

Mot. 1975/76: 2317

12

intressanta komplikationer av betydelse för en senare mera översiktlig analys.

Den av mig förordade granskningen bör komma till stånd utan dröjsmål.

Med hänvisning till vad som har anförts i motionen hemställs

att riksdagen vid behandling av propositionen 1975/76:135 beslutar
att hos regeringen anhålla om en utredning i kulturrådets regi
om* kommersialismens negativa verkningar på bildkonstens
område i enlighet med vad som har anförts i motionen.

Stockholm den 24 mars 1976
P. O. SUNDMAN (c)

GOTAB 51619 Stock holm 1976