6

Motion
1975/76: 2316

av herr Romanus m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken
3

I motionen föreslås vissa ändringar i byggnadsminneslagen, med syfte
att förenkla lagen och stärka skyddet för byggnadsminnesmärken.

Regeringen har i propositionen 1975/76:135 föreslagit en decentralisering
av viktiga delar av den statliga kulturminnesvården och att ansvaret för
tillämpningen av 1960 års lag om byggnadsminnen flyttas från riksantikvarieämbetet
till länsstyrelserna. Förslaget, som har fått ett brett stöd av
remissinstanserna, har som främsta motivering att åstadkomma en smidigare
handläggning av byggnadsminneslagen. Lagen har hittills inte alls fått den
betydelse som motsvarande lagar sedan lång tid har i resten av Europa.
Efter 16 år har bara 305 byggnader förklarats för byggnadsminnen av riksantikvarieämbetet
i stället för ett par tusen som man räknade med vid lagens
tillkomst. 1 själva verket har lagen haft ännu mindre effekt än vad som
framgår av antalet byggnadsminnen; en betydande del av de skyddade
byggnaderna har redan tidigare haft fullgott skydd, medan lagen ofta visat
sig helt ineffektiv när det gäller att skydda verkligt hotade byggnader av
erkänt kulturhistoriskt värde. Orsakerna till lagens ineffektivitet har ansetts
vara dels riksantikvarieämbetets bristande personella och ekonomiska resurser,
dels lagens juridiska bristfälligheter. Det i propositionen föreslagna
överflyttandet av ansvaret från ämbetet till länsstyrelserna bör visserligen
i sig kunna öka takten i byggnadsminnesförklaringarna, men de nya ansvariga
ute i länen får i den i propositionen föreslagna nya lydelsen av
byggnadsminneslagen ett nästan lika otympligt instrument som ämbetet
haft att arbeta med.

Ett av grundfelen med 1960 års byggnadsminneslag har ansetts vara att
den i allt väsentligt kopierar 1952 års naturskyddslag och naturskyddskungörelse
vilkas bestämmelser inte utan vidare går att överföra på byggnader.
Naturskyddslagens försiktiga formuleringar ersattes ju f. ö. redan 1965 av
den i fråga om skydd för allmänintresset betydligt radikalare naturvårdslagen.
Någon motsvarande modernisering av byggnadsminneslagen har däremot
hittills inte skett.

Redan vid mitten av 1960-talet visade siglagensotillräcklighetsom skyddsinstrument,
då riksantikvarien på grund av bestämmelserna i 8 § tvingades
återkalla frågan om byggnadsminnesförklaring av det senare rivna s. k.
Strindbergshuset vid Karlaplan i Stockholm. Under senare år har stor enighet
rått om behovet av en modernisering av lagen, och förslag om ändringar
har framförts bl. a. i saneringsutredningen. Senast har krav på en ändring

Mot. 1975/76: 2316

7

framförts av det av Svenska kommunförbundet i samarbete med Gotlands
kommun, statens planverk och Nationalkommittén för europeiska byggnadsvårdsåret
anordnade byggnadsvårdsseminariet i Visby hösten 1975.

1965 års musei- och utställningssakkunniga (Mus 65) fick 1967 i uppdrag
att i samband med frågan om kulturminnesvårdens organisation även göra
en översyn av kulturminnesvårdens speciallagstiftning, inbegripet byggnadsminneslagen.
De av Mus 65 framlagda förslagen blev emellertid i flera avseenden
föremål för stark kritik från remissinstanserna. 1 samband med remissbehandlingen
år 1972 av betänkandet Kulturminnesvård lade riksantikvarieämbetet
fram ett eget väl underbyggt förslag till bl. a. reviderad byggnadsminneslag,
som stöddes även av andra remissinstanser.

Förslagen till ändrad lagstiftning togs emellertid inte upp i princippropositionen
1974:28 angående den statliga kulturpolitiken. Den med anledning
av propositionen tillsatta arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårdsoch
museifrågor har inte heller ansett det ingå i sitt uppdrag att föreslå
andra förändringar av lagar och kungörelser än som direkt blir en följd
av den föreslagna decentraliseringen. Inte heller bygglagutredningen, som
1972 efter hemställan av riksdagen gavs tilläggsdirektiv att överväga skydd
för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer, har ansett en revidering
av byggnadsminneslagen ingå i det givna uppdraget. Trots att det
torde råda stor enighet om att en revidering av byggnadsminneslagen i huvudsak
enligt riksantikvarieämbetets förslag av år 1972 är mycket angelägen
har alltså förslagen fallit bort inför riksdagsbehandlingen av kulturminnesvårdens
omorganisation.

Sedan 1960 års byggnadsminneslag tillkom har synen på bevarandet av
äldre bebyggelser och miljöer radikalt förändrats. Byggnadsminneslagen tillkom
främst för att skydda enstaka äldre byggnader av stort historiskt eller
kulturhistoriskt värde. I dag är intresset i stället inriktat på att uppnå en
för den enskilda människan värdefull kontinuitet i den dagliga miljön. Byggnadsminnesvården
är inte längre en fråga för en handfull specialister utan
ett brett allmänintresse.

Med denna motivering föreslår vi följande nya lydelse av några paragrafer
i lagen (1960:690) om byggnadsminnen.

1 5 Byggnad som är märklig genom sitt kulturhistoriska eller konstnärliga
värde må förklaras för byggnadsminne.

Vad i denna lag finnes stadgat.

Såsom redan skett i expropriationslagstiftningen bör det onödiga förstärkningsordet
synnerligen strykas i definitionen av byggnadsminne. I enlighet
med vad riksantikvarieämbetet anförde bl. a. i sitt yttrande över förslaget
till uppdelning av byggnadsstyrelseorganisationen 1966, bör ett konstnärlighetskriterium.
liknande det som sedan 1920 gäller för statliga byggnadsminnesmärken,
införas i byggnadsminneslagen. Enligt gällande byggnadsminneslag
har ämbetet inte ansett sig kunna ta upp frågan om byggnadsminnesförklaring
av t. ex. Konserthuset och Tändstickspalatset i Stockholm,

Mot. 1975/76: 2316

8

eftersom det är oklart om de representerar ”gången tids byggnadsskick”
enligt paragrafens nuvarande lydelse.

1 b § Förändringar av byggnadsminne må endast göras såvida den är att
anse som nödvändig.

Reparations- och underhållsarbeten på sådan byggnad bör inte åsyfta att
sätta densamma i ett skick, som vore den ny, utan den bör utföras så,
att dess karaktär i möjligaste mån lämnas oberörd.

Närmare föreskrifter och anvisningar rörande vården av byggnadsminnen
utfärdas av riksantikvarieämbetet.

Byggnadsminneslagen saknar, till skillnad från naturvårdslagen och 1920
års kungörelse om det offentliga byggnadsväsende!, helt inledande målsättningsbestämmelser.
I enlighet med riksantikvarieämbetets förslag bör
därför i byggnadsminneslagen införas en ny paragrafmotsvarande kungörelsens
18 §, andra, tredje och femte styckena.

3 5 Förändring eller reparation av byggnadsminne eller dess inredning
må ej verkställas eller på ett för arbetets utförande bindande sätt förberedas
innan förslag därtill blivit godkänt av länsstyrelsen.

Vad här stadgas må dock ej utgöra hinder för reparationsåtgärd av obetydlig
beskaffenhet.

Medför sådan ändring som avses i första stycket att meddelade skyddsföreskrifter
måste jämkas, må länsstyrelsen meddela tillstånd därtill.

Tillstånd, som här avses, gäller under fem år.

3 § enligt propositionens lydelse (”Om ändring av byggnad i strid mot
meddelade skyddsföreskrifter finnes nödvändig för att byggnaden skall vara
till nytta eller sådan ändring eljest kan anses påkallad av särskilda skäl,
må länsstyrelsen meddela tillstånd därtill.”) är direkt övertagen från 1952
års naturskyddslags stadganden för naturminnen. Motsvarande stadgande
saknas däremot i gällande naturvårdslag. Bestämmelsen är juridiskt otymplig,
eftersom den ursprungligen avsåg åtgärder i strid mot skyddsföreskrifter
för naturområden och är inte anpassad för bebyggelse. I enlighet med ämbetets
förslag bör i stället här införas motsvarande bestämmelser från 1920
års kungörelse 6 §, femte stycket, och 22 §, sista stycket. Stadgandena har
sin motsvarighet även i den allmänna byggnadslagstiftningen.

8 § bör helt utgå.

8 § enligt propositionens lydelse motsvarar helt 17 $ i naturvårdskungörelsen
av år 1952. Bestämmelsen ströks såsom onödigt detaljerad i 1964
års kungörelse och ersattes med den nu gällande 16 S, enligt vilken länsstyrelsen
skall samråda med naturvårdsverket och av frågan närmast berörda
kommuner innan styrelsen i naturvårdsärende fattar beslut som kan föranleda
ersättningsskyldighet eller annat beslut av vikt. Enligt propositionen
avser departementschefen att i annat sammanhang föreslå regeringen att
utfärda föreskrifter angående byggnadsminneslagens tillämpning i huvudsaklig
överensstämmelse med naturvårdskungörelsens 16 §. Därmed bortfaller
enligt vår mening helt behovet av den föreslagna 8 § byggnadsmin

Mot. 1975/76: 2316

9

neslagen.

Vi vill erinra om att riksantikvarieämbetet i sitt remissyttrande 1972 särskilt
framhållit en revidering av bestämmelsen i 8 § som mycket angelägen,
eftersom den i praktiken visat sig innebära att en ersättningsfråga ej ens
kan foras till rättslig prövning så snart det är fråga om krav på större belopp.

16 § Om synnerliga skäl äro därtill, må regeringen helt eller delvis upphäva
beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne eller jämka därav föranledda
skyddsföreskrifter.

Meddelas beslut enligt forsta stycket för att lämna rum för arbetsföretag
äger regeringen föreskriva att företaget skall bekosta och till riksantikvarieämbetet
överlämna särskild dokumentering av byggnaden.

15 och 16 §§ enligt propositionens lydelse motsvarar 9 § naturskyddslagen.
Uppdelningen på två skilda paragrafer i byggnadsminneslagen motiverades
med att hävandet av beslut om byggnadsminnesförklaring i ena
fallet gjordes av riksantikvarien, i andra fallet av Konungen.

1 propositionen 1964:148 om ny naturvårdslag anförde departementschefen
bl. a. att bestämmelserna i sin tidigare lydelse innebar att lagen i många
situationer alltför lätt kunde sättas ur spel av intressen vilka från allmän
synpunkt i och för sig kunde vara mindre väsentliga än naturreservatets
bibehållande. Det låg i sakens natur att eftergifter måste ske med synnerlig
återhållsamhet. Då det knappast var möjligt att på ett uttömmande sätt
i lagtext ange de olika fall där eftergift kan vara motiverad, borde det helt
allmänt föreskrivas att tillämpliga beslut måtte helt eller delvis upphävas
endast om därtill fanns synnerliga skäl samt att undantag från meddelade
skyddsföreskrifter måtte medgivas i särskilda fall.

Såsom riksantikvarieämbetet framhållit bör bestämmelserna i byggnadsminneslagen
omformuleras i enlighet med gällande naturvårdslagsbestämmelser.

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi

att riksdagen beslutar att lagen om byggnadsminnen skall ändras
på det sätt som anges i motionen.

Stockholm den 24 mars 1976

GABRIEL ROMANUS (fp)

EVA ÅSBRINK (s) INGRID SUNDBERG (m)