3

Motion

1975/76:2308

av herr Hermansson m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken
3

Kulturpolitiken kan aldrig vara neutral. Kulturen kan inte ses isolerad
från klasskampen. Kulturen är ett av uttrycken för de klassförhållanden
som råder i dagens monopolkapitalistiska Sverige.

Arbetarrörelsen tog från första början upp den socialistiska kulturkampen.
Den slog vakt om de progressiva och levande inslagen i det historiska kulturarbetet.
”Egendomslösa som vi var, närmade vi oss det hopsamlade med
ängslan till en början, fyllda av vördnad, tills det blev klart för oss, att
vi måste fylla allt detta med våra egna värderingar, att det samlande begreppet
kunde bli användbart först när det utsade något om våra livsvillkor
och om svårigheterna och egendomligheterna i våra tankeprocesser.” (Peter
Weiss: Motståndets estetik.) Samtidigt tillförde arbetarklassen kulturskapandet
sina egna erfarenheter och började skapa en kultur präglad av sina
socialistiska ideal.

Den demokratiska och socialistiska kulturkampen får allt större betydelse
i arbetarrörelsens allmänna verksamhet. Det sammanhänger med de allmänna
förändringar som skett av det kapitalistiska samhällssystemet och
i sammanhang därmed av borgarklassens ställning, också till kulturen. Under
kapitalismens uppgångsperiod var kulturens sociala bas den välbärgade och
”bildade” borgarklassen. Borgarklassen var kulturbärande klass i den meningen
att den finansierade kulturen. Kulturprodukterna började bli handelsvaror,
men för deras framställning svarade fortfarande väsentligen enskilda
konstnärer och författare. Deras kamp för att förstå och utvidga verkligheten
präglade deras skapelser. Kvalitetskravet sattes högt.

Den kultur som dominerar under monopolkapitalismen har en annan
karaktär. Den antar alltmer karaktären av industriell bearbetning och direkt
exploatering av arbetarklassens och medelklassens fritid. Den härskande
kulturen är inte längre vad man kan kalla ”konstkulturen” utan den monopolkapitalistiska
”massproduktionskulturen”. Veckotidningspress, filmindustri,
videogram, radio, TV, grammofonindustri är delar av den monopolistiska
kulturen, som tillsammans utgör en medvetandeindustri avsedd
att påverka arbetarklassen.

Monopolkapitalets massproduktionskultur har s. k. lönsamhet och profit
som sina kriterier. Den är ointresserad av kvalitet, den gör inte anspråk
på att tillfredsställa reella behov hos människor, dess legitimering är att
den ger vinst och att dess reklam är framgångsrik.

Kommersialiseringen spelar en tilltagande roll inom kultursektorn. Sam

1* Riksdagen 1976. 3 samt. Nr 2306-2309

Mot. 1975/76:2308

4

tidigt ökar koncentrationen och monopoliseringen, här liksom inom andra
områden. Storfinansen har slagit under sig avgörande delar av medvetandeindustrin.
De stora internationella koncernernas verksamhet spelar en
allt större roll.

Arbetarrörelsen måste ta upp och fullfölja kampen mot kommersialiseringen
och monopoliseringen av kulturen. Den måste försvara mänsklighetens
progressiva kulturarv och samtidigt kämpa för en socialistisk kultursyn.

I denna socialistiska kulturkamp kan arbetarklassen ingå förbund med
avgörande delar av kulturarbetarna. Dessa har under de senaste åren alltmera
radikaliserats. Kulturarbetarna har som grupp alltmer kommit att spela rollen
av motvikt mot den kommersiella massproduktionskulturen. Deras arbete
är en viktig del av kulturkampen.

I kampen mot de kapitalistiska monopolen och deras inflytande över
kulturlivet bör arbetarrörelsen och de progressiva kulturarbetarna också söka
påverka den statliga kulturpolitikens utformning. Viktiga delar av kulturen
är delar av statsapparatens verksamhetsområde under monopolkapitalismen.
Radio, TV, teatrar, bibliotek, museer är institutioner som spelar en allt större
roll för den del av klasskampen som kulturpolitiken utgör. Dessa kulturinstitutioner
är i dag delar av en apparat för reproduktion av den härskande
ideologin, men formellt är de underställda den lagstiftning som reglerar frioch
rättigheter i den borgerliga demokratin. På dessa institutioner görs ständiga
försök att tysta kritiska röster i namn av opartiskhet och neutralitet.
Detta är i själva verket försök att begränsa yttrande- och tryckfriheten. Därför
är det viktigt att med alla medel kämpa för demokratiska rättigheter på
dessa institutioner. Det är rättigheter som inte är begränsade särintressen
hos kulturarbetare eller andra grupper. Det är arbetarklassens och demokratins
intressen som försvaras i denna kamp.

Detta är några ståndpunkter utifrån vilka vpk tar ställning till konkreta
åtgärder som gäller kulturpolitiken. Vad beträffar de förslag som framförs
i regeringens proposition om den statliga kulturpolitiken 3 vill vi som allmän
kritik anföra att förslagen i huvudsak har en begränsat teknisk karaktär,
bakom vilken döljer sig den falska föreställningen om kulturpolitikens förmenta
neutralitet och opartiskhet. En sådan "teknisk” inställning blir i själva
verket ett stöd åt den nuvarande maktstrukturen på kulturområdet, dvs.
åt tilltagande kommersialisering, massproduktionskulturoch monopolmakt.
Propositionen tar heller inte till vara de möjligheter till nya arbetsuppgifter
som de senaste årens utredningar - SIA, Barns fritid etc. - pekar på.

Kulturpolitiska åtgärder måste klart syfta till att bekämpa och bryta monopolmakt
och kommersialisering. De måste ha som målsättning att försvara
det progressiva kulturarvet och att befordra en socialistisk kultursyn. Först
då kan den relativt betydande ökning som under de senaste åren skett
av de statliga anslagen till kulturändamål och de förbättrade ekonomiska
villkoren för grupper av kulturarbetare få en avgörande betydelse.

Mot. 1975/76:2308

5

Till enskilda frågor i propositionen om den statliga kulturpolitiken 3 vill
vpk framföra följande synpunkter och förslag:

A. Ersättningen till konstnärer

Från konstnärernas egen sida har med skärpa framförts kravet på ersättning
för nyttjande av utfört arbete som princip för statens insatser för
kulturarbetarna. I det av Konstnärernas riksorganisation, KRO, utformade
fackliga och kulturpolitiska programmet ställs krav på såväl utställningsersättning
som visningsersättning.

KRO kräver utställningsersättning när konstnären ställer sina arbeten till
allmänhetens förfogande genom utställning. Denna ersättning skall utgå
därför att publiken på en utställning tar del av ett samlat arbetsresultat
jämfört med offentliga framträdanden inom andra konstarter. Den skall
inte relateras till eventuell försäljning. Villkoren skall regleras genom avtal
med utställningsarrangörerna. Staten bör i detta sammanhang genom bidrag
underlätta för parterna att träffa avtal.

KRO kräver också visningsersättning. Den utställningsverksamhet som
i dag äger rum med verk som inte längre är i konstnärens ägo sker utan
ersättning. Denna utställningsverksamhet bör principiellt jämställas med
biblioteksutlåningen av böcker, anför KRO. En visningsersättning är ett
nödvändigt komplement till utställningsersättningen. Den kan byggas upp
efter mönster av biblioteksersättningen.

Vpk, som redan tidigare i motioner tagit upp frågan om utställningsersättning,
ansluter sig till det principiella kravet på utställningsersättning
och visningsersättning. Den konkreta utformningen bör snabbutredas av
regeringen under överläggningar med konstnärernas fackliga organisationer.
Vpk föreslår alltså

O att ersättning för nyttjande godtas som princip för statens insatser för

konstnärer,

O att regeringen i samråd med konstnärernas fackliga organisationer snabbutreder
den konkreta utformningen av utställningsersättning och visningsersättning.

B. Procentregeln för konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader

Principen om uppdrag och arbete åt de utövande konstnärerna i enlighet
med samhällets kulturella behov ligger till grund för idén om en procentregel
för konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader. Procentregeln innebär
ett fastställande av att konsten är en organisk beståndsdel av den nya miljö
som formas i samhället. Den tryggar samtidigt ett visst minimum av arbetsuppgifter
åt konstnärerna.

Redan år 1937 fattade riksdagen principbeslut om att "ett icke alltför
ringa belopp, i allmänhet inte understigande en procent av byggnadskost

Mot. 1975/76:2308

6

naderna”, skulle anslås till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader.
Regeln har emellertid aldrig tillämpats fullt ut. Enligt propositionen motsvarar
det särskilda fbrvärvsanslaget, som utgår sedan budgetåret 1966/67,
innevarande budgetår ca 0,5 % av de totala statliga byggkostnaderna.

Enligt vpk:s åsikt, redan tidigare framförd i motioner, bör procentregeln
bli riktningsgivande beträffande anslagen till konstnärlig utsmyckning av
offentliga byggnader. Denna regel gäller nybyggnation. För äldre och förhyrda
lokaler bör särskilda medel anvisas. Procentregeln bör utvidgas så
att en viss procent till konstnärlig utsmyckning ingår i de statliga bidrag
för offentliga byggnader, såsom skolor och sjukhus, till vilka kommuner
och landsting är berättigade.

Vi vill understryka det angelägna i att de miljöskapande och konstnärliga
insatserna kommer in redan på projekteringsstadiet. Detta bör emellertid
inte utgöra något hinder för tillämpning av procentregeln.

Vpk kräver

0 att procentregeln blir riktningsgivande beträffande anslagen till konstnärlig
utsmyckning av offentliga byggnader.

C. Arbets- och utställningslokaler för konstnärer

En viktig del av konstnärernas verksamhet redovisas i utställningsform.
Ändamålsenliga utställningslokaler utgör en förutsättning för denna redovisning.
Kravet på kommunala utställningslokaler har länge förts fram av
konstnärernas organisationer. Det har också rests i motioner av vpk. Målsättningen
bör vara minst en utställningslokal i varje kommun, varvid staten
förutsätts lämna bidrag till verksamheten.

Även behovet av ändamålsenliga arbetslokaler för den konstnärliga verksamheten
i form av ateljéer och verkstäder är stort. Kommunerna måste

1 sin byggnadsplanering ta hänsyn till detta behov. En stor del av det äldre
ateljébeståndet har försvunnit genom sanering. Kostnaderna för nybyggda
ateljéer överstiger ofta konstnärernas betalningsförmåga. Statliga och kommunala
subventioner bör utgå till ateljéer och verkstäder.

Vpk kräver

0 att varje kommun svarar för minst en utställningslokal för konst,

O att kommunerna i sin byggnadsplanering tar hänsyn till behovet av
ateljéer och verkstäder för konstnärer.

D. Fria grupper och centrumbildningar

Såsom framhållits i det inledande avsnittet är det svenska kulturlivet

1 dag starkt präglat av de motsättningar som karakteriserar samhället i stort.
Kapitalkoncentrationen och monopoliseringstendenserna ger storfinansen
ett avgörande inflytande också över kulturen. Konstnärernas verksamhet
har allt svårare att fä plats, deras arbetsersättningar är ofta låga och deras
insatser har att konkurrera med kommersiella masskulturprodukter. Kul

Mot. 1975/76:2308

7

turarbetarnas oppositionsställning mot den kommersiella kulturens makthavare
har accentuerats. Nya vägar har brutits för att sprida den progressiva,
seriöst arbetande kulturen.

Detta är bakgrunden till att kulturlivet i Sverige i dag rymmer en betydelsefull
sektor som innefattar fria grupper och ensembler samt de olika
centrumbildningarna. Genom sammanslutningar av typen Författarcentrum
och Teatercentrum bedrivs ett framgångsrikt uppsökande och arbetsförmedlande
arbete av och bland konstnärer. Centrumbildningarna och de fria grupperna
utgör ett viktigt alterntiv till monopolens masskultur. Det är viktigt
att de fria grupperna och centrumbildningarna ges ett ökat stöd så att de
kan utvecklas och mera effektivt föra kampen mot monopolmakten över
kulturlivet.

Vpk kräver

O att bidragen för teater-, dans- och musikverksamhet i mindre ensembler
och fria grupper ökas med ytterligare 3,1 milj. kr.,

O att bidragen för verksamheten vid centrumbildningar på teaterns, dansens,
musikens, filmens, bildkonstens och litteraturens område höjs med
ytterligare 1,0 milj. kr.

E. Riksutställningar

Den verksamhet som under en mer än tioårig försöksperiod bedrivits
av Riksutställningar har visat sig ha en mycket stor och positiv betydelse.
Vi uttalar vår tillfredsställelse över propositionens förslag att organisationen
nu får en fast form. Vad beträffar riktlinjerna för den fortsatta verksamheten
vill vi understryka betydelsen av de allmänt informerande och debatterande
utställningar kring samhälls- och miljöfrågor samt andra allmänpolitiska
problem som framställts av Riksutställningar. Det är viktigt att denna del
av verksamheten också i fortsättningen ges stort utrymme. Det är också
viktigt att Riksutställningar kan nå ut till alla orter i landet, så att hela
befolkningen kan ta del av utställningsverksamheten. Vi anser det därför
riktigt att, såsom även statens kulturråd gjort, aktualisera ett särskilt bidrag
till vandringsutställningar och övriga större tillfälliga utställningar, avsett
för museer med begränsade utställningsanslag. Anslaget bör för nästa budgetår
uppgå till 1,0 milj. kr.

Vpk föreslår

O att till Riksutställningar anvisas ett särskilt anslag för vandringsutställningar
och övriga större tillfälliga utställningar, avsett för museer med
begränsade utställningsanslag, av 1,0 milj. kr.

F. Arbetarrörelsens arkiv

Den svenska arbetarklassens kulturtraditioner utgörs i första hand av dess
kamptraditioner, dess tidiga kamp för organisationsrätten, dess organisering

Mot. 1975/76:2308

8

av fackföreningar, dess politiska kamp, dess hyreskamp. Men även inom
litteratur, måleri, teater och musik finns många exempel på konstnärliga
insatser som inneburit solidaritetsförklaringar med arbetarklassen och varit
en del av dess ideologiska kamp. Denna del av arbetarklassens historia
förtigs eller förvanskas av den härskande ideologin i undervisningen och
massmedia. En av den socialistiska kulturkampens viktiga ideologiska uppgifter
i dag är att försvara och dra lärdom ur denna tradition.

Arbetarrörelsens arkiv spelar en viktig roll för att bevara och vidareföra
arbetarrörelsens kulturtraditioner i vid mening. Arkivets resurser är emellertid
otillräckliga för att det skall kunna fullgöra alla sina viktiga uppgifter.
Vpk anser det angeläget att Stiftelsen Arbetarrörelsens arkiv ges ett ökat
stöd och föreslår i första hand att det utgående bidraget för nästa budgetår
höjs till av stiftelsen begärda 580 000 kr.

Vpk kräver alltså

O att Arbetarrörelsens arkiv för nästa budgetår ges ett bidrag av 580 000

kr.

G. Massmarknadsförlag

Vpk anser att ett massmarknadsförlag kan spela en viss kulturpolitisk
roll om det inte enbart utformas med tanke på nya distributionsvägar och
försälj ningsformer utan framför allt som ett verksamt instrument mot monopoliseringen
inom bokproduktionen. Massmarknadsförlaget bör därför i
första hand samarbeta med folkrörelseanknutna förlag samt progressiva småförlag.
Detta samarbete bör dels ta formen av en representation i utgivningsrådet/styrelsen,
dels ta initiativ till utgivning såväl från förlagens som
från utgivningsrådets sida. Det är också angeläget att Sveriges författarförbund
är representerat i styrelsen/utgivningsrådet. En tydlig markering av
samarbetet med ovan nämnda förlagstyper på bekostnad av samarbetet med
storförlagen är desto viktigare som det ligger i massmarknadsförlagets idé
att utgivningen måste öka i omfattning för att effekten inte enbart skall
bli marginell. Även om de progressiva småförlagen i dag endast har en
begränsad utgivning av sådan typ som lämpar sig för massmarknadsutgivning
kan massmarknadsförlagets kommande expansion bedömas som
ett hot mot småförlagens möjligheter att i framtiden inrikta sin utgivning
på folkbokserier.

För att kompensera de redan i dag hårt trängda småförlagen föreslår vpk
inom ramen för det nu befintliga litteraturstödet dels en höjning av den
summa som är avsatt för kreditgaranti till förlagen, dels en förändring av
författningen så att kravet på bankgaranti för en fjärdedel av beloppet utgår,
dels en bidragskonstruktion som är möjlig att utnyttja för icke-kommersiella
förlag (t. ex. Författares bokmaskin). Men framför allt vill vpk peka på att
en utgivning av litteraturstödet i dess nuvarande form gagnar småförlagens
utgivning. I motionen 1975/76:316 föreslog vpk en utvidgning av stödet

Mot. 1975/76:2308

9

till facklitteratur. F. n. är det endast ett 25-tal standardverk i översättning
som får stöd. En utvidgning av stödet till facklitteratur skulle dels kunna
gynna den svenskproducerade facklitteraturen, dels innebära ett stöd åt den
typ av debattlitteratur som inte faller under kriterierna för skönlitteratur
(böcker som Sven Lindqvists ”Arbetsbyte”, och Simon Broyelles ”Halva
himlen” har inte fått stöd). Inte minst om det utformas som ett produktionsstöd
har det möjlighet att fungera som ett reellt stöd till småförlagen.

Vpk vill också påpeka det flagrant felaktiga i att ett massmarknadsförlag,
vars styrka bl. a. ligger i att använda sig av ett icke-konventionellt distributionssystem,
inte från början omfattar barn- och ungdomslitteratur. Det
stora utnyttjandet av barn- och ungdomslitteratur i bibliotekens bokutlåning
på arbetsplatser har visat på att distributionsvägar som når föräldrar också
når barnen och att det intresse för litteratur som kan väckas i ett uppsökande
arbete också kan omfatta barnlitteratur. Dessutom råder inget tvivel om
att barn utgör den mest exploaterade gruppen när det gäller det konventionella
massmarknadsutbudet. Vpk föreslår därför att massmarknadsförlaget
redan under första försöksåret omfattar också en barn- och ungdomsutgivning
av samma omfattning som böcker för vuxna.

Massmarknadsförlaget kan, i synnerhet med den ringa omfattning utgivningen
har under försökstiden, ses som ett försök till kamp mot kommersialismen
på villkor som delvis är kommersialismens egna. Litteraturutredningen
ägnade stor uppmärksamhet åt kioskförsäljningen, dock utan
att föreslå några reformer. Stellan Arvidson tog upp frågan om kioskförsäljning
i ett särskilt yttrande till L68 och föreslog en kommunalisering
av kioskväsendet, vilket skulle knytas till en kommunalägd bokhandel.
Pressbyrån, som har det i särklass mest vittförgrenade försäljningsnätet inom
boksektorn, har i dag en så betydelsefull roll i bokdistributionen att ett
samhälleligt ägande är motiverat. Vpk föreslår därför att Pressbyrån förstatligas,
inte minst med tanke på dess monopol på kioskverksamhet på
järnvägens mark.

Slutligen vill vpk påpeka det olyckliga i bristen på samordning när det
gäller kulturpolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De bidrag och
kreditlån som t. ex. givits B. Wahlströms förlags Bookomatic-tryckeri i Falun
(för tryckning av undermålig kiosklitteratur) uppgår till ett belopp av ungefär
samma storlek som hela det statliga litteraturstödet under innevarande budgetår.
Det kan omöjligt vara meningsfullt att staten arbetar fram och satsar
på en kulturpolitik som sedan av arbetsmarknadsskäl saboteras.

Med utgångspunkt i ovan sagda föreslår vpk
O att progressiva småförlag, folkrörelseanknutna förlag samt Sveriges författarförbund
(såväl barn- och ungdoms-, som vuxenförfattare) blir representerade
i massmarknadsförlagets styrelse/utgivningsnämnd,

O att förlagen, i synnerhet småförlagen, kompenseras genom höjning av
summan för statlig kreditgaranti till 4 milj. kr., med uteslutande av kravet
på bankgaranti,

Mot. 1975/76:2308

10

O att ett särskilt bidrag inrättas åt icke-kommersiella förlag,

O höjning av litteraturstödet för facklitteratur till 1,7 milj. kr. (ca 100 titlar)
samt för utländsk skönlitteratur i översättning med 500 000 kr. (ca 40
titlar),

O ökning av bidraget till massmarknadsförlaget med 1 000 000 kr. för att möjliggöra
en barnboksutgi vning av samma omfattning som den planerade utgivningen
för vuxna,

O förstatligande av Pressbyrån,

O samordning av arbetsmarknadspolitiska och kulturpolitiska åtgärder så
att de förra inte eliminerar de senare.

Hemställan

*

Med godkännande av propositionens förslag i övrigt föreslås

att riksdagen beslutar

1. att ersättning för nyttjande i enlighet med vad som anges i
motionen godtas som princip för statens insatser för konstnärer,

2. att hos regeringen hemställa att i samråd med konstnärernas
fackliga organisationer snabbutreda den konkreta utformningen
av utställningsersättning och visningsersättning,

3. att procentregeln skall vara riktningsgivande för anslagen till
konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader,

4. att uttala att varje kommun bör svara för minst en utställningslokal
för konst,

5. att hos regeringen begära förslag om statsbidrag för anläggning
och drift av kommunala utställningslokaler för konst,

6. att uttala att kommunerna i sin byggnadsplanering bör ta hänsyn
till behovet av ateljéer och verkstäder för konstnärer,

7. att under 14.7 bidragen för teater-, dans- och musikverksamhet
i mindre ensembler och fria grupper ökas med ytterligare 3,1
milj. kr. till sammanlagt 8,2 milj. kr.,

8. att under 14.7 bidragen för verksamheten vid centrumbildningar
på teaterns, dansens, musikens, filmens, bildkonstens
och litteraturens område ökas med ytterligare 1,0 milj. kr. till
sammanlagt 2,6 milj. kr.,

9. att till Riksutställningar anvisas ett särskilt anslag för vandringsutställningar
och övriga större tillfälliga utställningar, avsett
för museer med begränsade utställningsanslag, av 1,0 milj.
kr.,

10. att till Arbetarrörelsens arkiv för budgetåret 1976/77 anvisas
ett bidrag av 580 000 kr.,

11. att uttala att progressiva småförlag, folkrörelseanknutna förlag
samt Sveriges författarförbund (såväl barn- och ungdoms- som

Mot. 1975/76:2308

11

vuxenförfattare) bör vara representerade i massmarknadsförlagets
styrelse såväl som i dess utgivningsnämnd,

12. att förlagen, i synnerhet småforlagen, kompenseras genom höjning
av summan för statlig kreditgaranti till 4 milj. kr., med
uteslutande av kravet om bankgaranti,

13. att hemställa hos regeringen om inrättande av ett särskilt bidrag
till icke-kommersiella förlag,

14. att bidraget till massmarknadsförlaget ökas med 1,0 milj. kr.
för att möjliggöra en barnboksutgivning av samma omfattning
som den planerade utgivningen av litteratur för vuxna,

15. att hos regeringen hemställa om förslag angående förstatligande
av AB Pressbyrån.

Stockholm den 24 mars 1976

C.-H. HERMANSSON (vpk)
LARS WERNER (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)

i Tyresö

i Malmö

NILS BERNDTSON (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
BENGT WERNERDAL (vpk)

GUSTAV LORENTZON (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)