Motion

Mot. 1975/76

2304

1975/76: 2304

av herr Ahlmark m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken
3

Sammanfattning

I motionen lägger folkpartiet fram förslag om ökade insatser på tre områden:
litteraturen, kulturarbetarnas arbetsvillkor samt kulturminnesvården.
Våra förslag är bl. a. följande:

o Erfarenheterna av stödet till ny svensk skönlitteratur och förslag till förbättringar
med anledning därav bör läggas fram för riksdagen våren 1977.
o Översättningar av utländsk skönlitteratur bör stödjas genom en generell
stödköpsordning. Förslag om det bör läggas fram för riksdagen nästa år.
o Frågan om biblioteksersättning till förlagen bör utredas vidare,
o Stödet till facklitteraturen bör byggas ut kraftigt,
o Ett särskilt stöd bör införas för boklådorna.

o Ett massmarknadsförlag bör inrättas i samarbete mellan Litteraturfrämjandet
och bokförlagen. Det bör ge ut billig kvalitetslitteratur både för
barn och för vuxna,
o Förslag om visningsersättning för konstnärer bör läggas fram för riksdagen
våren 1977.

o Rätten till författarpenning bör utsträckas till att gälla alla bibliotek,
o Den nuvarande upphovsrätten för författare, konstnärer, tonsättare och
fotografer m. fl. får inte urholkas,
o En översyn av upphovsrättslagstiftningen bör även omfatta möjligheterna
till lagstadgad rätt till visnings- och biblioteksersättning,
o 3 milj. kr. bör anvisas till utställningsersättning vid lokala och regionala
konstutställningar.

o Skatteutredningen bör ges i uppdrag att granska skatte- och avgiftssituationen
för kulturarbetare och andra egenföretagare med likartade förhållanden
och då särskilt överväga möjligheterna att låta dessa grupper bilda
en särskild kategori i beskattningshänseende,
o Egenföretagare bör få dra av arbetsgivar- och socialförsäkringsavgifter på
rörelsebilagan i stället för under allmänna bidrag,
o 1,7 milj. kr. mer än vad regeringen föreslagit, totalt 5 milj. kr., bör anslås
för vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla byggnader,
o En provisorisk författning bör utfärdas för fördelningen av detta anslag.

1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2304

Mot. 1975/76: 2304

2

Liberal kultursyn

Utgångspunkterna för en liberal kulturpolitik finns formulerade i folkpartiets
program från 1972. Där heter det bl. a.:

Ett levande och vitalt kulturliv är en omistlig del av ett mänskligare
samhälle. Kulturpolitikens syfte skall vara att frigöra, stödja och utveckla
individens förmåga till upplevelser och engagemang i dagens värld, med
dess historiska bakgrund. Människans egen skapande förmåga, hennes förutsättningar
att skapa inte blott ting utan även relationer till medmänniskorna
är central.

Kulturpolitiken måste präglas av vidsynthet, öppenhet och tolerans. Detta
är en förutsättning för ett dynamiskt kulturliv, där det finns utrymme för
såväl det traditionella som det okonventionella, det sökande och det stridande.
Den måste lämna utrymme även för långtgående politiskt engagemang
och samhällskritik. Alla tendenser till värdemonopolisering måste
motarbetas.

Mot denna bakgrund har folkpartiet såväl inom som utom riksdagen förordat
en kulturpolitik som kan sammanfattas i fyra punkter:
o De kulturpolitiska insatserna bör bygga på en långtgående decentralisering
och i första hand utgå från fasta lokalt eller regionalt förankrade institutioner.

o Stat, landsting och kommuner måste motverka det ensidiga kulturutbud
som marknadsmekanismerna kan medföra och sträva efter att garantera
kulturlivets allsidighet,
o Verksamheter som ligger vid sidan av de etablerade kulturinstitutionerna
skall stödjas och stimuleras.

0 Det allmänna måste medverka till att ge kulturarbetare av olika slag möjlighet
att arbeta under trygga ekonomiska och sociala förhållanden.

Den statliga kulturpolitiken

1974 presenterade regeringen ett förslag till riktlinjer och handlingsprogram
för den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28). Det skulle markera
att utredningarnas tid var förbi, att det var dags för konkreta insatser för
att trygga ett rikt och mångfasetterat kulturliv. Tyvärr har det inte blivit
så. 1974 ställdes en rad mål upp för de statliga kulturinsatserna, mål om
vilka det rådde stor enighet vid riksdagsbehandlingen. Men de ekonomiska
åtagandena för att ge liv och mening åt målen har hittills varit starkt begränsade.

”Det är svårt att se hur de på något avgörande sätt skall kunna förändra
det kulturpolitiska klimatet och öka medborgarnas möjligheter att medverka

1 kulturella aktiviteter eller ta del av det kulturella utbudet”, framhöll folkpartiet
med anledning av ”kulturpropositionen” 1974. ”För att förverkliga
de uppställda målen fordras under de återstående åren av treårsperioden
insatser av annan storleksordning än de som nu föreslås.”

Mot. 1975/76: 2304

3

För dem som hoppats att de blygsamma insatserna 1974 skulle uppvägas
av desto större 1975 och 1976 har regeringens ”kulturpropositioner” inneburit
nya besvikelser. Förra årets proposition behandlade framför allt
litteraturen, filmen och invandrarna. Alla dessa områden hade varit föremål
för omfattande och långvarigt utredningsarbete. Det fanns alltså ett väl
genomarbetat material att bygga förslag på. Men det mesta av detta material
lämnades obeaktat eller slussades vidare till nya utredningar.

Situationen är densamma när det gäller årets proposition. Den präglas
liksom sina föregångare mer av verbala än reella reformer. De fä förbättringar,
t. ex. i vad gäller kulturarbetarnas villkor, som föreslås är välkomna. Men
på åtskilliga punkter fordras större insatser.

Statligt litteraturstöd

Kulturpolitiken inom litteraturens område skall ge fler människor möjligheter
och impulser att läsa bra böcker, medverka till att trygga yttrandefriheten,
bidra till ökade yttrandemöjligheter och på så sätt möjliggöra
konstnärlig och kulturell förnyelse, ta till vara och levandegöra äldre tiders
och andra länders litteratur och därigenom trygga den svenska litteraturens
fortsatta utveckling.

Detta var litteraturutredningens utgångspunkt för sitt omfattande förslag
till statligt litteraturstöd. I en motion till riksdagen förra året (1975:1927)
anslöt vi oss till denna grundsyn. För att kunna förverkliga den fordras
att god litteratur görs tillgänglig för fler människor, dels genom att utgivningen
får tillräcklig bredd, dels genom att allmänheten har möjlighet att
enkelt - via lån eller köp - fä tag i bra böcker. Det förutsätter i dagens
läge ett brett statligt litteraturstöd.

Den svenska skönlitteraturen

Grunden för ett statligt litteraturstöd måste utgöras av ett generöst stöd
till den nya svenska skönlitteraturen. På denna kan man sedan bygga vidare
med stöd till andra former av angelägen litteratur: klassiker, översättningar
av utländsk skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur m. m.

Därför var det så allvarligt att regeringen förra året lade fram ett så snålt
och dåligt förslag till stöd åt den nya svenska skönlitteraturen. Därmed
raserades hela den noga övervägda modell för en bred litteratursatsning
som litteraturutredningen lagt fram. I stället för att ta fasta på dess förslag
om en generell stödköpsordning valde regeringen att föreslå ett selektivt
efterhandsstöd till ett 50-tal titlar årligen.

Det var glädjande att samtliga riksdagspartier tog avstånd från detta förslag.
Det rådde allmän enighet både inom och utom riksdagen om att ett
stöd av denna begränsade omfattning och med den föreslagna konstruktionen
inte skulle komma att förändra situationen för den svenska litte

1* Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2304

Mot. 1975/76: 2304

4

raturutgivningen och inte stimulera förlägen att ge fler författare chansen
att nå en bredare publik.

Samtidigt beklagar vi att det inte var möjligt att samla en riksdagsmajoritet
bakom kravet på en generell stödköpsordning för ny svensk skönlitteratur.
Ett stöd utformat på det viset hade varit det bästa sättet att stimulera förlagen
till att öka utgivningen av svensk skönlitteratur, att få dem att satsa på
fler debutanter etc.

Den modell för stöd till ny svensk skönlitteratur som riksdagen efter
lottning fastställde karakteriserades av förespråkarna som en lågprislinje.
I dag framstår det som mycket tvivelaktigt om detta varén riktig beskrivning.
I propositionen nöjer sig utbildningsministern försiktigtvis med att säga
att stödet konstrueras ”så att det också bör verka dämpande på prisutvecklingen
på böcker”.

Det gångna årets erfarenheter visar att en snar omkonstruktion av stödet
är angelägen liksom att ett större stöd fordras om inte den prisdämpande
effekten skall bli symbolisk. Enligt vår mening bör statens kulturråd efter
det första året under vilket litteraturstödet utdelats noggrant utvärdera detta
och lägga fram förslag om ändringar och förbättringar. Det bör föreläggas
riksdagen våren 1977.

Översättningar

Förra året beslöt riksdagen att stödet till översättningar av utländsk skönlitteratur
skulle utformas som ett selektivt stöd till ett 60-tal titlar årligen.
Ett stöd av denna ringa omfattning är, som folkpartiet påpekade redan då,
otillräckligt. Det är den seriösa översatta skönlitteraturen som drabbats hårdast
av minskningen av bokutgivningen. Från mitten av 1960-talet har antalet
utgivna översättningar minskat med drygt 30 procent. Gång på gång
har från olika håll påpekats att det är oroande. 1 en tid då internationell
samverkan och förståelse för andra länders sociala och kulturella förhållanden
spelar en allt större roll blir det allt färre böcker från omvärlden
som når svenska läsare.

Vi anser därför, liksom förra året, att starka skäl talar för ett generellt
stöd även för översättningar av utländsk skönlitteratur, t. ex. i form av
en stödköpsordning. Det bör dock hållas skilt från stödet till den svenska
skönlitteraturen. Vi föreslår att riksdagen begär att regeringen nästa år lägger
fram ett förslag om stödköpsordning för översättningar av utländsk skönlitteratur.

Biblioteksersättning till förlagen

Det är numera en allmän uppfattning att författare har rätt till ersättning
när deras verk lånas ut på bibliotek. Riksdagens majoritet har vid flera
tillfällen höjt ersättningsbeloppet så att det i dag ligger på en mer tillfredsställande
nivå än tidigare.

Mot. 1975/76: 2304

5

Skäl kan anföras också för biblioteksersättning till förlagen. Man kan se
det antingen som en ersättning för att vissa exemplar av förlagens försäljning,
nämligen de som går till biblioteken, står till allmänhetens förfogande och
ofta lånas ut till ett stort antal människor. Eller man kan betrakta biblioteksersättning
till förlagen som en sorts stödform.

Biblioteksersättningen till förlagen bör i någon form knytas till bibliotekens
inköp av böcker. Man får på så sätt ett slags kvalitetsgaranti och kommer
i praktiken att nästan helt stödja seriösa förlag. Man får ett beslutsfattande
om stödet som är starkt decentraliserat genom att den sammanlagda effekten
av inköpen från bibliotek över hela landet blir avgörande för ersättningen.
Man kan vidare utan tekniska svårigheter avgränsa stödet till vissa genrer
eller vidga stödet till områden som inte täcks av den stödköpsordning som
utredningen förordar. Genom ett tak för högsta ersättning eller nertrappning
av beloppet vid större försäljning kan man hindra att de böcker som ändå
säljs bäst till biblioteken och troligen ekonomiskt klarar sig hyggligt får
en alltför stor del av denna ersättning.

En biblioteksersättning till förlagen kan också utformas på ett sådant sätt
att den blir ett särskilt stöd till de mindre förlagen. Därigenom motverkas
den nuvarande koncentrationsutvecklingen. Denna effekt kan man uppnå
genom att ersättningen till förlagen på samma sätt som i fråga om författarnas
ersättning betalas in till en fond. Från denna erhåller sedan förlagen ersättning
enligt vissa maximi- och minimiregler. De mindre förlagen kommer
då relativt sett att få en större ersättning än de större förlagen.

Med hänsyn till de fördelar som en biblioteksersättning till förlagen erbjuder
bör kulturrådet ges i uppdrag att pröva frågan och lägga fram förslag
om hur en sådan ersättning bör konstrueras.

Facklitteraturen

En god, rikhaltig och allsidig facklitteratur är i många fall en förutsättning
för en meningsfull samhälls- och kulturdebatt. Facklitteraturen är också
en viktig förutsättning för undervisningen vid universitet och högskolor.
Under senare tid har av olika skäl utgivningen av facklitteratur i Sverige
stagnerat. Det kan nämnas att antalet 1974 utgivna böcker inom ämnesområdena
politik, socialpolitik, juridik och ekonomi bara var hälften av
motsvarande antal år 1970. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt
att det samhälleliga stödet till utgivning av facklitteratur och läroböcker
under senare tid snarast minskat. Tidigare fanns ett särskilt anslag för läromedelsstöd
även för den högre undervisningen. Detta är numera inkluderat
i anslaget Pedagogiskt utvecklingsarbete vid universiteten m. m. Sveriges
författarförbund har i flera avseenden riktat kritik mot universitetskanslersämbetets
sätt att handlägga detta anslag. Man menar att universitetskanslersämbetet
inte följt statsmakternas intentioner i fråga om avvägningen
mellan anslag till pedagogisk forskning och anslag till utgivande

Mot. 1975/76: 2304

6

av läromedel. Inom det här anslaget har tidigare även funnits ett stöd till
bokförlag som bidrag till produktionskostnader för vissa läromedel. Detta
stöd har universitetskanslersämbetet numera dragit in.

Den minskade utgivningen av fack- och kurslitteratur har i särskilt hög
grad drabbat de mindre ämnesområdena, men också inom populära områden
såsom ekonomi, näringsliv och aktuell politik har en klar nedgång i utgivningen
av fackböcker ägt rum. Detta gäller i särskilt hög grad utgivningen
av s. k. pocketböcker.

Vi föreslår att statens kulturråd får i uppdrag att lägga fram förslag om
utformningen och omfattningen av ett starkt utvidgat stöd till facklitteraturen.
Det bör ske mot bakgrund av en kartläggning av facklitteraturens
situation i dag.

Massmarknadsförlag

Ett av litteraturutredningens förslag för att stimulera intresset för och
spridningen av kvalitetslitteratur var ett massmarknadsförlag med uppgift
att ge ut billiga böcker. Syftet var att ge böcker av god litterär kvalitet
möjlighet att konkurrera med den s. k. kiosklitteraturen på något så när
lika villkor genom att säljas till ungefär samma priser och vara minst lika
tillgängliga. Böckerna skulle, tänkte sig utredningen, ges ut i serier. Två
sådana föreslogs, en för vuxna och en för barn och ungdom. Antalet titlar
angavs till 26 stycken per år och priset beräknades bli 5 kronor för vuxenböcker
och 4 kronor för barn- och ungdomsböcker.

Utredningen skisserade två modeller för ett massmarknadsförlag. I första
hand borde branschen själv ges möjlighet att driva ett sådant i egen regi.
Om det inte var möjligt borde ett speciellt förlag bildas med staten, Svenska
Bokförläggareföreningen och folkbildningsorganisationerna som ägare. Det
skulle ske efter förhandlingar mellan berörda intressenter.

Tanken på ett massmarknadsförlag är intressant. Det kan bidra till att
öka spridningen av god litteratur och göra den till ett reellt alternativ till
s. k. massmarknadslitteratur. Vi ställer oss därför i princip positiva till att
ett sådant förlag bildas och att det erhåller statligt stöd.

I motsats till utbildningsministern anser vi dock att ett sådant förlag
bör syssla med utgivning både av vuxenlitteratur och av litteratur för barn
och ungdom. En sådan utvidgning av verksamheten i förhållande till propositionen
förutsätter högre anslag. Sedan närmare riktlinjer för en utgivning
av barn- och ungdomslitteratur utformats av massmarknadsförlagets styrelse
bör därför eventuella anslagsbehov anmälas för riksdagen.

Utbildningsministern har inte valt någon av de modeller för ett massmarknadsförlag
som litteraturutredningen föreslog. I stället föreslås att
ett sådant skall byggas upp som en del av Stiftelsen Litteraturfrämjandet.
Vi beklagar att man därigenom ställer förlag, författare och bokhandel utanför.
Ett massmarknadsförlag bör enligt vår mening fungera i nära kontakt
med alla berörda parter och med deras stöd.

Mot. 1975/76: 2304

7

Förutsättningarna för det är bl. a.:
o att bokförlagen får en reell representation i styrelsen för massmarknadsförlaget.
Förslagsvis 25 % av antalet styrelseplatser bör besättas av företrädare
för förlagen. På samma sätt bör författarna vara representerade
till ungefär lika stor del,
o att någon originalutgivning inte kommer i fråga. Det måste vara de ”vanliga”
bokförlagens uppgift att lansera nya titlar, och för detta får de numera
visst statligt stöd. Det blir naturligtvis en orimlig obalans om staten stöder
ett massmarknadsförlag som lanserar nya titlar med ett stöd per titel i
storleksordningen 140 000-200 000 kr., jämfört med ett stöd på
7 000-10 000 kr. per titel till ett vanligt förlag. Ett sådant system skulle
allvarligt rubba strukturen och särskilt skada de små förlagen, som redan
nu har betydande svårigheter. Om under speciella omständigheter en originalutgivning
skall ske, bör detta under inga förhållanden ske i massmarknadsförlagets
egen regi utan alltid i samarbete med ett förlag som
då har hand om produktion, författarkontakter osv.,
o att massmarknadsförlaget inte svarar för produktionen av titlar som är
kontraktsbundna till vanliga förlag. Den produktionen bör helt överlåtas
till ifrågavarande förlag. Över huvud taget är det rimligt och lämpligt
att Litteraturfrämjandet, som skulle vara en av parterna i massmarknadsförlaget,
koncentrerar sina ansträngningar på det man anser sig behärska
särskilt, nämligen distributionen av böckerna. Produktionen bör i så stor
utsträckning som möjligt överlämnas åt förlagen, som har speciell erfarenhet
och kunnande på detta område,
o att förlagens upplåtelse av kontraktsbundna titlar blir tidsbegränsad. Någon
uppbyggnad av en s. k. backlist med titlar utgivna av massmarknadsförlaget
bör alltså inte komma i fråga. Vilken ersättning som förlag resp.
författare skall betinga sig för korttidsupplåtelse bör bli föremål för särskilda
förhandlingar.

Vi vill också understryka att underlaget i propositionen är ytterst bristfälligt.
Några kalkyler eller beräkningar beträffande kostnader och priser
redovisas inte. Överläggningar med företrädare för t. ex. bokhandeln och
Pressbyrån om de problem som är förknippade med distributionen av lågprislitteratur
har uppenbarligen inte heller ägt rum innan propositionen lades
fram för riksdagen. Inte heller tycks de överläggningar med författare och
illustratörer om ersättningsfrågan som litteraturutredningen förutsatte ägt
rum.

Det är därför angeläget att kulturutskottet vid sin behandling av förslaget
inhämtar kompletterande synpunkter och upplysningar från berörda organ
och institutioner.

Bokhandeln

En annan aspekt av bokdistributionen är bokhandelns situation. Det blir
allt mer uppenbart, att läget för denna på många håll är ytterst besvärligt.

Mot. 1975/76: 2304

8

Det sammanhänger med flera faktorer: den allmänna kostnadsutvecklingen,
centraliseringen av läromedelsinköpen, nya distributionskanaler etc. Det har
fått till resultat, att en hel del äldre boklådor läggs ner samtidigt som få
nya kommer till. Bokhandeln brottas också med problem att upprätthålla
den bredd i sortimentet som är så viktig för en effektiv spridning av litteratur.

Ett massmarknadsförlag kan komma att få ytterligare ogynnsamma konsekvenser
för boklådornas möjligheter att klara sig. Det är därför viktigt
att boklådornas situation med det snaraste granskas och att ett förslag till
statliga stödåtgärder läggs fram för riksdagen våren 1977.

Kulturarbetarnas villkor

Ett kulturvänligt klimat förutsätter inte bara frihet och öppenhet. Det
kräver också generositet och stimulans i ekonomiskt avseende. Stat och
kommun måste medverka till att kulturarbetarna kan arbeta under trygga
ekonomiska och sociala förhållanden.

Av den undersökning om kulturarbetarnas inkomster som Kulturrådet,
litteraturutredningen och låginkomstutredningen presenterade för ett par
år sedan framgick klart att många kulturarbetare befinner sig i en ekonomiskt
svår situation. Om man ser till medianinkomsten finner man att den för
bildkonstnärer, konsthantverkare och författare låg lägre än för löntagargruppen
i dess helhet. Till bilden hör också att endast en del av kulturarbetarnas
inkomster härrör från direkt konstnärlig verksamhet. Materialet
visar att stat och kommun måste ta på sig ett större ansvar än hittills för
att ge kulturarbetarna möjlighet att arbeta under stimulerande och meningsfulla
former och kunna känna rimlig trygghet i ekonomiskt avseende.

Den grundläggande principen för det allmännas engagemang för att förbättra
kulturarbetarnas situation bör vara att i största möjliga utsträckning
söka skapa arbetstillfällen och att ge ersättning för fullgjorda arbetsprestationer.
Genom att betala generöst för de kulturella produkterna visar man
att det angelägnaste i kulturpolitiskt avseende inte är att hålla kulturarbetarna
ekonomiskt flytande, utan att deras insatser är viktiga och nödvändiga.
Detta innebär emellertid inte att det samhälleliga stöd som nu utgår i form
av arbetsstipendier o. d. bör försvinna. Det är tvärtom nödvändigt att stat
och kommun medverkar till att göra det möjligt för kulturarbetare av skilda
slag att under ekonomiskt trygga förhållanden färdigställa större verk, pröva
nya uttrycksmedel osv.

Upphovsrätten

För kulturarbetarnas möjligheter att njuta frukterna av sitt arbete är upphovsrätten,
rätten till det egna verket, av grundläggande betydelse. Under
årtionden har radikala politiker och jurister försökt värna om denna rätt.

Mot. 1975/76: 2304

9

Deras utgångspunkt har varit att det inte skall vara möjligt att obehörigt
utnyttja det som skrivits, målats eller komponerats. Författaren, målaren
eller tonkonstnären har rätt att vara med och bestämma, individuellt eller
genom sin fackliga organisation eller intresseorganisation, hur hans eller
hennes verk används och betalas.

Detta långvariga arbete har lett till flera internationella konventioner som
Sverige biträtt och till en avancerad lagstiftning inom landet. Lagarna om
upphovsrätt har starkt stöd i rättsmedvetandet. 1 en del andra länder kan
det förekomma piratupplagor av böcker eller reproduktioner av målningar
utan att upphovsmannen får någon ersättning. Men i Sverige och många
andra länder är det inte möjligt. Det vore därför en olycka för kulturlivet
om upphovsrätten avskaffades.

Men under de senaste åren har man från regeringshåll börjat ifrågasätta
det synsätt som bär upp upphovsrätten. I ett anförande på Brunnsviks folkhögskola
sommaren 1974 menade utbildningsministern, att det var ett kapitalistiskt
betraktelsesätt att hävda upphovsrätten. ”Så länge upphovsrätten
gäller, så länge existerar ingen kulturell allemansrätt, och förfoganderätten
är begränsad”, konstaterade han beklagande. Likartade tankegångar fördes
fram av dåvarande statsrådet Lidbom vid Nordiska rådets möte i Aalborg
hösten 1974.

Den fulla vidden av attacken mot upphovsrätten stod dock klar först
i början av förra året, då innehållet i en departementspromemoria med förslag
till direktiv för översyn av upphovsrättslagstiftningen läckte ut. Om dessa
direktiv följts, skulle man ha fått ett system, där man i stort sett avskaffat
upphovsrätten. Felet med den nuvarande upphovsrättslagstiftningen är, enligt
promemorian, att den bygger ”på den individualistiska principen att
varje upphosvman har rätt till ersättning för utnyttjande av just sitt alster”.
Därför krävdes det ”en mer vittsyftande översyn” där upphovsrätten sattes
in i ”ett större samhälleligt och allmänt kulturpolitiskt sammanhang”.

Den storm av kritik som riktades mot tankegångarna i departementspromemorian
från pressen, från kulturarbetarnas organisationer och - i riksdagen
- från folkpartiets företrädare tvingade de närmast ansvariga inom
regeringen, utbildningsminister Zachrisson och statsrådet Lidbom, till reträtt.
Det handlade inte om att rubba upphovsrätten, förklarade man. Det
gällde bara att anpassa lagstiftningen till moderna förhållanden.

I dagarna har de slutliga direktiven för översynen av upphovsrättslagstiftningen
offentliggjorts. Dessa överensstämmer på många punkter med
det förslag som blev känt i början av förra året. Formuleringarna är visserligen
i en del fall annorlunda. Men i sak torde skillnaderna vara små. Direktiven
innebär inget avståndstagande från de synpunkter som framfördes i departementspromemorian
utan pekar tvärtom mot samma lösningar som förordades
i denna.

På ett ställe i direktiven heter det t. ex. att det med hänsyn till stödet
från samhällets sida till kulturell verksamhet ”ter sig rimligt att det upp

Mot. 1975/76: 2304 10

hovsrättsliga regelsystemet utformas på ett sätt som beaktar samhällets intresse
av att upphovsrätten inte lägger hinder i vägen forén önskvärd tillgång
till upphovsrättsligt skyddade verk”. Detta uttalande ligger helt i linje med
de tankegångar om ”kulturell allemansrätt” som utbildningsministern förde
fram i sitt Brunnsvikstal.

Från folkpartiets sida motsätter vi oss bestämt varje försök att urholka
upphovsrätten. Rätten för författare, bildkonstnärer, kompositörer m. fl. att
vara med och bestämma hur deras verk utnyttjas och betalas är en av grundvalarna
för kulturarbetarnas ställning i samhället. Därför måste den rätten
skyddas. Riksdagen bör uttala att den kommande översynen av upphovsrätten
inte får leda till att denna urholkas.

Biblioteks- och visningsersättning

En viktig del av strävandena att skapa ett kulturvänligt klimat är, som
vi framhållit ovan, att se till att kulturarbetare av olika slag får ordentlig
ersättning för sina verk och tjänster. Den främsta garantin för det är en
upphovsrätt som skyddar konstnärens arbete. Därför är det så viktigt att
den nuvarande lagstiftningen inte urholkas utan byggs ut.

På en viktig punkt ger nämligen den nuvarande lagstiftningen inget skydd.
Exemplar av utgivet litterärt eller musikaliskt verk får ”spridas vidare” och
fritt hyras ut (23 § URL). Detsamma gäller exemplar av konstverk som överlåtits
till annan (25 § URL). Lagen ger således varken författare, tonsättare
eller bildkonstnärer rätt till ersättning för utlåning eller uthyrning av deras
verk, såvida de inte själva gör det.

Efter en långvarig kamp fick författarna i mitten av 1950-talet igenom
att de, trots bestämmelserna i upphovsrättslagen (URL), skulle få ersättning
för utlåningen via biblioteken. Under de senaste 5-6 åren har denna ersättning
ökat snabbt, inte minst tack vare att riksdagen vid flera tillfällen
beslutat om större höjningar av ersättningsbeloppet än vad regeringen föreslagit.
Författarfonden disponerar därigenom, som framhålls i propositionen,
årligen betydande belopp för fördelning bland författare.

En brist i den nuvarande biblioteksersättningen är att reglerna diskriminerar
facklitteraturen. I dagens läge gäller ersättningen vid utlåning från
folkbibliotek och motsvarande men inte vid utlåning från de s. k. vetenskapliga
biblioteken.

Utlåningen vid de vetenskapliga biblioteken avser främst vetenskaplig
litteratur och annan facklitteratur, bl. a. kurslitteratur för studerande. I realiteten
kommer alltså bestämmelserna om att författarersättning icke skall
räknas för lån från de vetenskapliga biblioteken att innebära att författare
av fackböcker behandlas på annat sätt än skönlitterära författare. En ändring
bör därför göras, så att också de vetenskapliga biblioteken omfattas av reglerna
om rätt till författarersättning.

Mot. 1975/76: 2304

11

En motsvarighet till biblioteksersättningen finns inte för bildkonstnärer,
tonsättare, fotografer vid utlåning/visning av deras verk. Enda undantaget
är att de har rätt till biblioteksersättning när deras arbeten ingår i bokverk
av något slag. I likhet med företrädare för dessa grupper anser vi att det
är hög tid att man inför någon form av ersättning till dem vid utlåning
eller visning av deras verk. I sin årliga s. k. prioriteringsskrivelse har Konstnärliga
och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) mycket starkt
understrukit angelägenheten i detta. Organisationen har fört fram kravet
på en särskild visningsersättning som ”första och enda prioritering” inför
årets budgetproposition.

Vi föreslår att riksdagen begär att statens kulturråd får i uppdrag att
utforma ett förslag till visningsersättning och att detta läggs fram för riksdagen
så snart som möjligt.

I dagens läge kommer en sådan ersättning, liksom biblioteksersättningen,
att sakna förankring i upphovsrättslagstiftningen. Det innebär bl. a. att storleken
av ersättningen inte kan bli föremål för verkliga förhandlingar mellan
berörda parter. Efter ett uttalande av riksdagen sker visserligen ”förhandlingsliknande
överläggningar” mellan företrädare för författare m. fl. och
staten i vad gäller biblioteksersättningen. Men resultatet av dessa överläggningar
har, som Kulturrådet framhåller i betänkandet ”Konstnärerna i samhället”,
inte samma bindande verkan som vid vanliga avtalsförhandlingar,
I sista hand är ju ersättningens storlek och konstruktion en fråga som avgörs
av riksdagen. Grunden för verkliga överläggningar måste vara en lagbunden
ersättningsrätt. En sådan rätt finns för närvarande i Västtyskland och diskuteras
i flera andra länder.

Vid den översyn av upphovsrätten som nu förestår bör man enligt vår
mening ta upp denna fråga. Den nämns dock inte i direktiven. Vi föreslår
därför att riksdagen uttalar att man vid översynen av upphovsrätten prövar
möjligheterna att införa en lagstadgad rätt till ersättning vid visning och
utlåning av konstnärliga verk.

Utställningsersättning

För att kunna genomföra en utställning krävs det ofta en betydande ekonomisk
satsning från konstnärens sida, en service som han bjuder allmänheten
på. Enligt vår mening är det inte rimligt, att samhället på detta sätt
åker snålskjuts på bildkonstnärerna. Som vi tidigare framhållit tillhör det
samhällets uppgifter att se till att kulturstödet decentraliseras och att den
kulturella produktionen sprids till olika delar av vårt land. Vi anser att
det allmänna bör ersätta konstnärerna för att de ställer ut sina produkter.

Folkpartiet har därför tidigare i motioner föreslagit en särskild utställningsersättning
för konstnärer (t. ex. motion 1973:683 och 1974:1709).

I separata betänkanden har MUS 65 och Kulturrådet varit inne på liknande
tankar. Båda utredningarna har föreslagit ett generellt statligt stöd till ut

Mot. 1975/76: 2304

12

ställningsverksamheten. Överlag har remissopinionen ställt sig positiv till
detta. Däremot har meningarna varit delade beträffande den praktiska utformningen.

I propositionen föreslås att ett ersättningssystem endast skall gälla statliga
utställningar. Den omfattande utställningsverksamheten på lokal och regional
nivå ställs därmed helt utanför. En sådan inskränkning är omotiverad.
Ett system med utställningsersättning bör i princip gälla alla typer av utställningar.

Statens kulturråd har presenterat ett förslag som enligt vår mening bör
kunna ligga till grund för ett generellt ersättningssystem. Det innebär i
korthet följande:

Statsbidragen skall utgå för kostnader för förhyrning av verk som är i
konstnärens ägo i samband med offentlig utställning som kommunen själv
driver eller stöder. Privat utställningsverksamhet med sådant stöd är således
bidragsberättigad. Förutsättningen skall vara att det rör sig om yrkesverksamma
konstnärer. Bidraget bör handhas av statens kulturråd och skall
utgå i efterhand. Kommunen förutsätts alltså kunna förskottera utställningsersättningen
till konstnären, liksom kommunerna normalt också bör svara
för viss del av utställningsersättningen. De organ som regionalt och lokalt
administrerar bidragen bör till Kulturrådet lämna en preliminär plan över
den utställningsverksamhet som under kommande budgetår kan komma
i fråga för statsbidrag.

Den närmare utformningen av bidragsfördelningen och administration
bör bli föremål för överläggningar mellan statens kulturråd, företrädare för
kommunerna samt bildkonstnärernas organisationer.

I sina petita har statens kulturråd beräknat att ett statligt bidrag till ersättningar
i samband med lokal och regional utställningsverksamhet bör
uppgå till 3 milj. kr. Vi föreslår att riksdagen anvisar detta belopp för ändamålet.

Skatter och avgifter

Vid sidan av den officiella kulturpolitiken förekommer det, som folkpartiet
påpekat vid flera tidigare tillfällen, en ”dold” kulturpolitik. På en rad områden,
t. ex. skatteområdet, vidtas åtgärder som i hög grad påverkar arbetsförhållandena
för kulturarbetare av olika slag. Men dessa åtgärder står
sällan i samklang med de strävanden som bär upp kulturpolitiken. Detta
kom bl. a. till uttryck i den skrivelse som Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS) riktade till en rad departement förra
sommaren. I den heter det:

Samtidigt som man i renodlat kulturpolitiska sammanhang i ett departement
gör uttalanden om behovet av kulturarbetare, samhällets ansvar
för kulturen och oss samt nödvändigheten av att vidta åtgärder för att förbättra
vårt läge, stiftar man i andra departement lagar och förordningar

Mot. 1975/76: 2304

13

beträffande skatter, avgifter, arbetsmarknadsåtgärder, rättshjälp m. m. som
antingen hotar våra möjligheter att existera eller i varje fall lämnar oss
utan förmåner, lättnader eller stöd, som man programmatiskt anser böra
tillkomma alla enskilda medborgare.

Det är flera problem som kulturarbetarna möter. En rad av deras inkomster
godtas inte som ”rörelseinkomster” och kan därmed inte bilda underlag
för beräkning av ATP o. d. Avdragsreglerna vid beskattning är inte utformade
med hänsyn till de speciella villkor som gäller för olika kulturarbetargrupper,
liksom inte heller reglerna för bokföringsmässig redovisning.

Dessutom ställs många kulturarbetare inför samma problem som andra
egenföretagare när det gäller arbetsgivaravgifter av olika slag. De bekymmer
som på den punkten drabbar egenföretagarna sammanhänger bl. a. med
att skatter och avgifter läggs ovanpå varandra och på att man först efter
två år får göra avdrag för de avgifter som man betalat in. Till detta kommer
det övergångsproblem som beslutet att slopa beloppstaket för en rad arbetsgivaravgifter
skapat.

I vad gäller skatte- och avgiftsförhållandena för egenföretagarna anser
vi att man inte skall beskattas hårdare för att man tjänar sitt levebröd som
författare, konstnär, fiskare, tandläkare, taxichaufför osv. än om man har
motsvarande inkomst som löntagare. För att uppnå det bör man enligt vår
mening vidta följande åtgärder:

o Övergångsproblemen för 1976 då arbetsgivaravgifterna höjts men avdragen
inte hunnit med bör lösas genom rätt till ett provisoriskt avdrag för arbetsgivaravgifterna
samma år som man betalat dem.
o Egenföretagare bör befrias från den allmänna arbetsgivaravgiften, liksom
också alla företag med fem anställda,
o Marginalskatterna bör sänkas och ett tak sättas för det sammanlagda uttaget
av skatter och avgifter från egenföretagare,
o Arbetsgivaravgifterna bör beräknas så, att en egenföretagare inte beskattas
hårdare än en löntagare.

Det sistnämnda innebär att beräkningen av avgifterna måste ske på ett
sådant sätt att man inte, som i dag, får betala ”avgift på avgiften”. Det
nuvarande missförhållandet kan undanröjas genom att avdragsbestämmelserna
i kommunalskattelagen ändras så, att avdragen för de aktuella avgifterna
flyttas från de allmänna avdragen till förvärvskällan. Därigenom
kommer avdragen också att gälla det löpande året, och de svårigheter som
den nuvarande eftersläpningen skapar kan undvikas.

Utöver dessa åtgärder bör man närmare pröva begreppet egenföretagare.
Detta är, som påpekats i flera sammanhang, något oegentligt. Flera av de
yrkesgrupper som räknas in under det är knappast företagare i egentlig mening.
I stället rör det sig om personer som försöker tjäna sitt uppehälle
utan att vara anställda hos någon. Starka skäl talar därför för att man i
lagstiftningen vid sidan av begreppet ”rörelseidkare” har ett annat begrepp
som bättre motsvarar förhållandena för de aktuella yrkesgrupperna. Den

Mot. 1975/76: 2304

14

i Norge tillämpade ordningen, där kulturarbetare och en del andra egenföretagare
räknas som ”självsysselsatta arbetare” är därvidlag en intressant
lösning, som bör vara möjlig att tillämpa även i Sverige. Med en sådan
lösning skulle en del av de skatte- och avgiftsproblem som möter på kulturområdet
försvinna eller kunna lösas på ett smidigt sätt.

Vi föreslår att skatteutredningen får i uppdrag att granska skatte- och
avgiftssituationen för kulturarbetare och andra egenföretagare med likartade
förhållanden och då särskilt överväga möjligheterna att låta dessa grupper
bilda en särskild kategori i beskattningshänseende.

Kulturminnesvården

Våren 1974 uppmärksammade riksdagen att resurserna för bevarande av
den äldre bebyggelsemiljön inte stod i proportion till de senaste årens ambitioner
på detta område. Större delen av insatserna inom byggnadsvården
slussades via arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), medan det ordinarie anslaget
till vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla byggnader endast upptog
några hundratusental kronor.

Av denna anledning anhöll riksdagen om översyn av formerna för medelstilldelningen
till vård och bevarande av byggnader och byggnadsmiljöer
(KrU 1974:15, rskr 1974:248).

Under byggnadsvårdsåret 1975 har uppmärksamheten ytterligare riktats
på hur viktigt det är att ta till vara och levandegöra de kulturhistoriska
värdena i den fysiska miljöplaneringen. Den historiska kontinuiteten har
en betydelse som ej går att mäta samhällsekonomiskt. Kontinuitet i den
fysiska miljön har en grundläggande betydelse för den enskilda människans
känsla av trygghet och förankring i tillvaron. Detta gäller i lika hög grad
i storstäder som på landsbygd. Mot denna bakgrund är det synnerligen angeläget
att de ekonomiska resurserna för att vårda och bevara äldre byggnader
och byggnadsmiljöer förbättras.

Statens ekonomiska medverkan måste preciseras och medel årligen anvisas
härför. Utbildningsministern har därför lämnat direktiv till en parlamentarisk
utredning i frågan så sent som den 18 mars 1976.

Under mellantiden har frågan behandlats av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet.
Arbetsgruppen har sökt bilda sig en uppfattning
om det totala vårdbehovet i landet då det gäller kulturhistoriskt värdefulla
byggnader och miljöer. Man har framför allt studerat vårdinsatserna som
skett i form av beredskapsarbeten och den radikala förändring i statsbidragsgivningen
som inträdde den 1 juli 1973.

AMS återgick då till att endast meddela normalbidrag (33 96) till kommunala
och enskilda beredskapsarbeten. Tidigare hade rått en friare bidragsgivning
som även kunde väga in kulturhistoriska angelägenhetsskäl. Genom
återgången sjönk vårdarbetena markant. Det vårdanslag som disponeras av

Mot. 1975/76: 2304

15

riksantikvarieämbetet motsvarar - trots uppräkningar - inte tillnärmelsevis
behovet.

Det är allvarligt att frågan om statens ekonomiska stöd för vård och bevarande
av kulturhistoriska byggnader ej ännu lösts. 1 arbetet med att slutföra
den fysiska riksplaneringen och den kommunala översiktsplaneringen avkrävs
kulturminnesvårdarna besked om möjligheterna till ekonomiska insatser
från statligt håll. Deras trovärdighet sätts i fråga då de påyrkar planering
för att bevara byggnader och miljöer utan att kunna anvisa någon ekonomisk
lösning på frågan om vård och upprustning. Det finns därför risk för att
bevaringssynpunkterna kommer till korta i den pågående planeringsprocessen.

Förhållandet att sakkunniga först nu tillsätts för att göra den av 1974
års riksdag begärda översynen av frågan innebär en ytterligare risk för att
de kulturminnesvårdande synpunkterna kommer bort i det fortsatta kommunala
planeringsarbetet, eftersom den statliga ansvarsdelen i byggnadsvården
inte kan preciseras.

Det framstår därför som helt nödvändigt att riksantikvarieämbetets vårdanslag,
som i propositionen givits en högst ordinär uppräkning, höjs med
ytterligare 1,7 milj. kr. till 5 milj. kr.

Därutöver är det synnerligen angeläget att AMS kan få tidigarelägga kulturhistoriska
byggnadsprojekt av sysselsättningsskäl. Den mycket kraftiga
eftersläpningen som råder i fråga om upprustning och bevaringsinsatser innebär
att möjligheten till beredskapsarbeten på byggnadsvårdens område
måste kunna utnyttjas under lång tid framöver.

Bidragsgivningen för beredskapsarbeten regleras av 96 § arbetsmarknadskungörelsen.
Däri sägs att statsbidrag i fråga om arbete, till vilket statsbidrag
får beviljas enligt särskild författning, får utgå efter de grunder som anges
i författningen.

För riksantikvarieämbetets vård- och underhållsanslag meddelas särskilda
bestämmelser i regeringens regleringsbrev. För att AMS skall kunna tillämpa
särskild statsbidragsgivning till kulturhistoriska objekt fordras att riksantikvarieämbetets
vårdanslag omges med en särskild författning. 1 denna
bör anges vilka typer av objekt och vilka kulturhistoriskt betingade ”överkostnader”
som kan erhålla bidrag. Exempelvis bör man för konservering
av byggnadsdetaljer, såsom portaler av sten, kunna erhålla full kostnadsersättning
av statsbidrag.

Med en sådan författning, knuten till riksantikvarieämbetets vårdanslag,
skulle det åter bli möjligt att bedriva beredskapsarbeten på byggnader i kommunal
eller enskild ägo i en större omfattning då sysselsättningsläget så
fordrar.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen begär

Mot. 1975/76: 2304

16

a) att erfarenheterna av stödet till ny svensk skönlitteratur och
förslag till förbättringar med anledning därav läggs fram för
riksdagen våren 1977,

b) att förslag till generellt stöd åt översättningar av utländsk skönlitteratur
läggs fram för riksdagen våren 1977,

c) att Kulturrådet ges i uppdrag att utreda frågan om biblioteksersättning
till förlagen,

d) att statens kulturråd ges i uppdrag att lägga fram förslag om
utformningen och omfattningen av ett starkt utvidgat stöd till
facklitteraturen,

e) att ett förslag om stöd åt boklådorna läggs fram för riksdagen
våren 1977,

0 att förslag om visningsersättning för konstnärer läggs fram för
riksdagen våren 1977,

g) att översynen av upphovsrättslagstiftningen även skall omfatta
möjligheterna till lagstadgad rätt till visnings- och biblioteksersättning,

h) att skatteutredningen ges i uppdrag att granska skatte- och
avgiftssituationen för kulturarbetare och andra egenföretagare
med likartade förhållanden och då särskilt överväga möjligheterna
att låta dessa grupper bilda en särskild kategori i beskattningshänseende;

2. att riksdagen uttalar att den nuvarande upphovsrätten för författare,
konstnärer, tonsättare, fotografer m. fl. inte får urholkas;

3. att riksdagen beslutar

a) att ett massmarknadsförlag skall inrättas enligt i motionen angivna
riktlinjer,

b) att rätten till författarpenning skall utsträckas till att gälla alla
bibliotek,

c) att en provisorisk författning skall utfärdas för riksantikvarieämbetets
anslag till vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader,

d) att egenföretagare vid deklarationen får dra av arbetsgivar- och
socialförsäkringsavgifter i rörelsebilagan;

4. att riksdagen anvisar

a) 3 milj. kr. till utställningsersättning vid lokala och regionala
konstutställningar,

Mot. 1975/76: 2304

17

b) 5 milj. kr. för vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader.

Stockholm den 24 mars 1976

PER AHLMARK (fp)

ROLF WIRTÉN (fp)

ERIC ENLUND (fp)

INGEMAR MUNDEBO (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)
i Arvika

ANDERS JONSSON (fp)
i Mora

OLA ULLSTEN (fp)

INGEGÄRD FRANKEL (fp)

CECILIA NETTELBRANDT (fp)

KERSTIN ANÉR (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg