Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1975/76: 2278

av herrar Wiklund och Hagberg i Örebro

med anledning av propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken
3

Konstfrämjandet, som genom sin breda förankring i organisationslivet
är folkrörelsernas särskilda organ för konstbildning, har alltsedan starten
1947 svarat för en mycket omfattande konstspridning, i första hand med
inriktning på en mindre köpstark publik och på sådana delar av landet dit
den seriösa konsthandeln av olika skäl inte når. Denna verksamhet har
kombinerats med olika former av konststudier.

För att tillgodose behovet av god konst till överkomliga priser driver
Konstfrämjandet ett förlag för utgivning av färggrafik. Genom uppdrag att
utföra grafiska upplagor och på annat sätt erbjuder Konstfrämjandet konstnärerna
ett stort antal arbetstillfällen varje år. Konstfrämjandet har också
med sin verksamhet lyckats nå stora delar av den allmänhet som står utanför
konstlivet i övrigt.

Verksamheten har emellertid inte kunnat bedrivas utan problem. 1 huvudsak
har organisationen varit hänvisad till att täcka sina utgifter genom
försäljning. Denna ekonomiska nödvändighet står i viss motsättning till
Konstfrämjandets ideella inriktning, som till stor del är att motverka de
kommersiella krafterna på konstmarknaden. Konstfrämjandet har stått inför
svårigheterna att både försöka intressera en köpsvag och kulturellt ovan
publik för att köpa god konst och genom detta finansiera sin verksamhet.
Sådana krav på självfinansiering i samband med en verksamhet som syftar
till att demokratisera kulturlivet finns knappast inom andra konstområden.

Konstfrämjandet har under de senaste åren på uppdrag av 1965 års museioch
utstäilningssakkunniga (MUS 65) och på eget initiativ prövat nya verksamhetsformer.
Försöken har bl. a. syftat till att utröna om man genom
decentraliserade insatser effektivare kan nå ut till en ny publik med hjälp
av ombud på arbetsplatser och i föreningar. Erfarenheterna av denna verksamhet
är goda och har lett till att regionföreningar av Konstfrämjandet
bildats i olika delar av landet med uppgift att utgöra grundvalar för den
decentraliserade verksamhet.

MUS 65 förordade i sitt betänkande Utställningar (SOU 1974:43) en utbyggnad
av Konstfrämjandets verksamhet, och flera viktiga remissinstanser
var av samma mening. Såväl statens kulturråd som Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation ansåg att Konstfrämjandet borde
göras mindre beroende av försäljningsintäkter och att decentraliseringen
borde främjas genom statligt stöd. LO, TCO, ABF, TBV samt Studieförbundet
Vuxenskolan framförde redan i juni 1974 i ett brev till utbildnings

Mot. 1975/76: 2278

ministern liknande synpunkter.

I propositionen 1975/76:135 understryks att samspelet mellan den centrala
verksamheten samt den regionala och lokala har stor betydelse för Konstfrämjandets
möjligheter att utvecklas. Något ekonomiskt stöd för regionaliseringssträvandena
föreslås däremot icke, trots att detta är ett arbete
som står i stark överensstämmelse med ett av de viktigare delmålen för
statens kulturpolitik.

Undertecknade anser det viktigt att det stora intresse, som just nu finns
ute i landet för en utveckling av arbetet med konstbildning och konstspridning
med hjälp av Konstfrämjandet, tas till vara. Folkrörelse- och folkbildningsorganisationerna
visar därvidlag en vilja att engagera sig, som det
är angeläget att möta genom åtgärder från samhällets sida.

Undertecknade motionärer föreslår

att riksdagen som sin mening uttalar sig för vikten av statligt
stöd till Konstfrämjandet för dess strävan att skapa bärkraftiga
regionala enheter.

Stockholm den 23 mars 1976

BENGT WIKLUND (s)

HELGE HAGBERG (s)
i Örebro