Motion

Mot. 1975/76

2230-2232

1975/76: 2230
av herr Wennerfors

med anledning av propositionen 1975/76:39 om skolans inre arbete
m. m.

I propositionen 1975/76:39 föreslås en utökad omsorg för barn och ungdom
under skoldagen och i nära anslutning till denna. Propositionens förslag
till åtgärder kan bl. a. uppfattas som ytterligare försök att lösa de problem
som sammanhänger med vissa elevers skolsvårigheter. 1 stort tror jag att
många av åtgärderna kan få åsyftad verkan.

Jag vill emellertid peka på en typ av åtgärd som varken SlA-utredningen
eller propositionen ägnat uppmärksamhet. Jag tänker på alla de barn och
ungdomar som successivt "drivs” in i en passiv och meningslös tillvaro
utanför hemmets gemenskap, utanför klassens gemenskap och utanför den
aktiva kamratgruppens gemenskap. Man skall ha i minnet att dessa barn
och ungdomar med svårigheter sällan får uppleva tillfredsställelsen av att
verkligen lyckas med något, att känna sig uppskattade eller att få beröm.
Ofta är hemförhållandena för de barn jag tänker på varken harmoniska
eller stimulerande. Där skapas varken trygghet eller tillfällen till personlig
utveckling. Hemtillvaron kan i en del fall vara konfliktfylld, i andra fall
så passiv och torftig att barnen föredrar att fördriva tiden utanför hemmet.

För dessa "handikappade" barn borde skolan kunna göra insatser som
i någon mån skulle uppväga bristerna i hemmet och hos föräldrarna. I många
fall lyckas skolan med detta. Men dess värre i långtifrån alla. Det visar
många undersökningar. I alkoholpolitiska utredningens arbete fick jag åtskilliga
belägg fördetta. Många, många tonåringar och äldre ungdomar med
allvarliga missbruksproblem har den typen av hem- och skolbakgrund. Ofta
hamnar dessa barn i en ”yttergrupp” i klassen. Särskilt befästes dessa intryck
av undersökningar om förhållandena på högstadiet. Barnets passivitet och
vantrivsel i hemmet följs ofta av samma passivitet och vantrivsel i skolmiljön.
Sällan får dessa barn och ungdomar med svårigheter uppleva tillfredsställelsen
av att verkligen kunna något i skolan, att ha kunskaper i
ett orienteringsämne eller att ha färdigheter i exempelvis övningsämnet teckning.
Stegvis drivs dessa barn in i den yttergrupp där tillvaron kännetecknas
av misslyckanden tillrättavisningar, passivitet och hopplöshet.

Det är sannerligen inte konstigt att det så småningom blir störningar
i beteendet, skolk och alltmer svårlösta disciplinära och sociala problem.
Det är inte heller konstigt att dessa barn och ungdomar försöker fly från
denna trista och meningslösa tillvaro. Att sättet att fly tar sig uttryck i
bruk av konstlade medel såsom alkohol och narkotika förvärrar och komplicerar
under hand situationen och ökar svårigheterna att hitta konstruktiva

1 Riksdagen 1975/76. 3sami. Nr2230-2232

Mot. 1975/76:2230

2

lösningar.

SIA-propositionen syftar på ett positivt sätt till åtgärder som omfattar
elevsituationen såväl i klassrummet som på fritiden. Med denna allmänna
deklaration om propositionen har jag kommit fram till kärnpunkten.

Det går inte att lösa problemen med elevers svårigheter kollektivt. Varje
barn måste få individuell hjälp. Varje flicka eller pojke med begynnande
skolsvårigheter och andra problem måste få uppleva tillfredsställelsen att
klara uppgiften, att få beröm för det och att få uppleva sig själv som uppskattad
medlem av gruppen.

För psykologer, pedagoger, skolfolk och skolpolitiker är detta inte något
nytt. Problemet är mera att skapa resurser för dessa individuella insatser.
Principen om den fria resursanvändningen uppfattar jag dock som ett steg
i rätt riktning.

Vad som sagts om lösningen av problem i vad avser elevers skolsituation
gäller icke minst barnets fritid. Visst är det positivt att samhället genom
åren gjort stora insatser på fritidsområdet. Det låg också en positiv tanke
i införandet av s. k. Fritt valt arbete på högstadiet. Jag tror också att vissa
förslag från barnstugeutredningen Barns fritid som är inbakade i SIA-propositionen
är av värde.

Litet tillspetsat vill jag emellertid påstå att dessa insatser genom åren
huvudsakligen varit till glädje och nytta för barn och ungdomar utan de
speciella och allvarliga svårigheter som jag i denna motion behandlar. Samhällets
insatser på fritidsområdet når ofta inte de barn och ungdomar som
aldrig fått lära sig en hobby eller fritidssysselsättning. Samma brist har kännetecknat
och kännetecknar fortfarande Fritt valt arbete på högstadiet. Varken
i SIA-utredningen eller i propositionen har själva inlärningsmomentet
i fritidsverksamheten ägnats intresse. Här ligger kärnpunkten i vad gäller
barn och ungdomar med svårigheter. Särskilt dessa, som i hemmet inte
fått lära sig eller blivit stimulerade att ägna sig åt en hobby, bör få individuell
hjälp med själva introduktionen och instruktionen i något slag av hobbyverksamhet.
Här bör finnas möjligheter att steg för steg få individen att
uppleva hur tillfredsställande det känns att lyckas med något och att få
beröm för det. Jag är övertygad om att en sådan aktiv återuppbyggnadsperiod
kan underlätta en vändning i skolsituationen och framför allt bli ett positivt
och konstruktivt alternativ till den destruktiva tillvaro som ofta leder till
alkoholmissbruk, brott och som senare under vuxenlivet t. o. m. kan leda
till de utslagnas grupp i samhället.

Det är viktigt - icke minst med tanke på hur vi på sikt skall lösa det
alkoholpolitiska problemet i samhället - att myndigheter på skol- och fritidsområdet
får i uppdrag att omgående ägna sig åt det individuella inlärningsmomentet
i barnens och ungdomens fritidsverksamhet. Lärare och
fritidsledare måste få speciella anvisningar i detta avseende.

Mot. 1975/76:2230

3

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen hos regeringen anhåller att anvisningar utfärdas om
inlärningsmomentets betydelse i fritidsverksamheten.

Stockholm den 11 mars 1976

ALF WENNERFORS (m)