Mot. 1975/76:2208
Motion
1975/76: 2208
av herr Takman m. fl.
med anledning av propositionen 1975/76:107 om ändrade regler
för beskattning av rennäringen m. m.
Enligt sameutredningens huvudbetänkande, ”Samerna i Sverige; Stöd
åt språk och kultur” (SOU 1975:99), uppgår samebefolkningen i Sverige
till omkring 15 000 personer, av vilka över 6 000 är bosatta i Norrbotten.
1 den aktuella propositionen beräknas den renskötande befolkningen till
2 500-3 000 personer. Omkring 800 samehushåll är för sin försörjning helt
eller delvis beroende av rennäringen. Renskötseln är en ekonomiskt betydelsefull
näringsgren inte bara för de 49 samebyarna i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Kopparbergs län. Den är också nationalekonomiskt
och ekologiskt viktig, därför att den utnyttjar och bevarar ett levande landskap
i områden som annars skulle läggas öde. Antalet renar beräknas till
över 200 000. Det årliga slaktuttaget är omkring 1 200 ton kött, vilket ger
en årlig intäkt av ca 15 milj. kr.
Framför allt är rennäringen den viktigaste ekonomiska basen för samernas
existens som etnisk minoritet. Vi har från vårt partis sida ställt en serie
krav på kompletterande sysselsättningar i samernas områden, dels sådana
som skulle motverka en avfolkning av samebyarna, dels också sådana som
skulle göra de tätorter där flertalet samer i renskötselområdet är bosatta
till samhällen i utveckling både för samer och för icke-samer.
Beskattningen av samebyarna i deras egenskap av ett slags ekonomiska
föreningar och av de individuella medlemmarna bör ses i detta vidare perspektiv,
inte som enbart en skatteteknisk fråga. 1 det ursprungliga förslag,
som propositionen bygger på, togs ringa eller ingen hänsyn till samerna
som etnisk minoritet och rennäringens speciella roll och förutsättningar.
I fråga om förslagets materiella innehåll fastslog Svenska samernas riksförbund
(SSR) i sitt utförliga remissvar till regeringen den 30 augusti 1975
att detta ”mer synes taga sin utgångspunkt i gällande skatte- och taxeringsbetämmelser
än i de för rennäringen gällande förhållandena”. SSR fick stöd
av Lantbrukarnas riksförbund (LRF), som ansåg det vara nödvändigt att
beakta rennäringens speciella situation vid utformningen av skattereglerna
- även om detta skulle leda till att man måste införa specialregler för denna
numerärt obetydliga grupp av skattskyldiga.
Vi konstaterar med tillfredsställelse att finansdepartementet vid utarbetandet
av propositionen 107 tagit hänsyn till den framförda kritiken på en
rad punkter. Särskilt i två hänseenden kvarstår dock missförhållanden, som
bör rättas till. Den första punkten gäller övergångsbestämmelserna från nu
1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2208
Mot. 1975/76:2208
2
varande kontantprincip till bokföringsmässig redovisning. Den andra gäller
övergångstiden, dvs. tidpunkten för ikraftträdandet av den föreslagna lagändringen.
Innan vi berör dessa två punkter vill vi erinra om att 1971 års rennäringslag,
som vi från vårt partis sida hälsade som ett stort framsteg och medverkade
till att förbättra genom motion och i utskottsarbetet, innebar slutet för det
tidigare fogdeväldet över samerna. Det innebar också att samebyarna, som
nu äntligen blev fria att sköta sina egna angelägenheter, ställdes inför stora
organisatoriska uppgifter. De föreslagna ändrade reglerna för beskattning
är en konsekvens av den nya rennäringslagen, men kommer samtidigt också
att ställa ytterligare administrativa krav på samebyarna, deras förtroendemän
och deras medlemmar.
Av flera skäl var rennäringen traditionellt undantagen från deklarationsplikt.
Tidigare gällde som bekant att den som inte deklarerade också förlorade
rätten att överklaga en taxering. När de renskötande samerna och deras
familjer alltjämt följde den individuella renhjordens vandringar hade de
i regel små möjligheter att fullgöra deklarationsplikten i tid. För att de inte
skulle förlora rätten att överklaga en skönstaxering hänfördes rennäringen
till gruppen av undantag från deklarationsplikten. I modern tid har väl flertalet
renskötande samer deklarerat, under det att andra blivit skönstaxerade,
ofta efter godtyckliga och orättvisa grunder.
I praktiken har tillämpningen av den s. k. kontantprincipen vid beskattningen
av rennäringsutövarna skett på ett annat sätt än vad som gällt för
exempelvis jordbruket. En renägare, som under flera år byggt upp en hjord
av stamdjur och slaktat få eller inga djur, har i skattehänseende blivit påförd
en bruttointäkt varje år motsvarande den s. k. kalvningsprocenten multiplicerad
med medelvärdet per slaktren, trots att han haft små eller inga
kontanta inkomster av rennäringen under dessa år. Detta innebär att han
eller hon redan har betalat inkomstskatt för en del av renhjorden, dvs.
det som skattetekniskt räknas som lager i rörelsen. Att därför på sätt som
föreslagits i propositionen inkomstbeskatta renägaren för ingångsvärdena
på renarna vid övergången från kontantprincipen till bokföringsmässig redovisning
skulle alltså vara liktydigt med en dubbelbeskattning.
Det är, kort sagt, orealistiskt att i överensstämmelse med propositionen
låta de föreslagna ändringarna i taxeringslagen träda i kraft fr. o. m. 1978
års taxering (1977 års inkomst). Och det är orättvist att använda den beräkning
för ingångsvärden på renar som föreslås i propositionen.
Vi förutsätter att utskottet utarbetar en lagtext som tillgodoser dessa synpunkter.
Vi hemställer med hänvisning till det anförda
1. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om nytt
förslag till beräkningsgrund i fråga om ingångsvärde vid beskattningen
av renskötselrörelse, i enlighet med vad som sagts
i motionen.
Mot. 1975/76:2208
3
2. att riksdagen beslutar att de i propositionen föreslagna reglerna
(efterangiven korrigering) första gången skall tillämpas vid 1979
års taxering (1978 års inkomst).
Stockholm den 23 februari 1976
JOHN TAKMAN (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk) ALF LÖVENBORG (vpk)
■