3
Motion
1975/76: 2171
av herr Bohman m. fl.
med anledning av propositionen 1975/76:53 om ändring i lagen
(1955:183) om bankrörelse
Angående vidgad samhällsrepresentation i affärsbankernas ledning
1 regeringens proposition 1975/76:53 läggs förslag om en utbyggnad av
systemet med samhällsrepresentanter i affärsbankernas styrelser. Dels föreslås
regeringen få rätt att tillsätta en offentlig ledamot i de regionalstyrelser
som förekommer i de större affärsbankerna, dels föreslås kommunerna få
tillsätta representanter i styrelserna för affärsbankernas lokalkontor. Vidare
föreslås att av regeringen utsedd samhällsrepresentant i affärsbankernas huvudstyrelser
och regionalstyrelser skall ges rätt att deltaga i överläggningar
inom direktionen eller annat organ under styrelsen.
Föredraganden gör i propositionen gällande att "i stort sett har detta försök
att genom offentliga styrelseledamöter skapa direkt insyn och medverkan
från samhällets sida i de privata affärsbankernas beslut och politik slagit
väl ut". Detta är det enda uttalande som återfinns i propositionen som
skulle kunna betecknas som en utvärdering av hittills vunna erfarenheter
av offentliga styrelseledamöter i affärsbankernas styrelser. Det är en milt
sagt mager utvärdering och en bräcklig bakgrund för ett förslag om utbyggd
samhällsrepresentation. Det framgår inte av propositionen vad som avses
med att försöket ”slagit väl ut”. Två tolkningar är möjliga. Man kan för
det första tänka sig att affärsbankernas kreditgivning genom de offentliga
styrelseledamöterna fått en annan, ur samhällsekonomisk synpunkt förmånligare
struktur än den annars skulle ha fått, dvs. att samhällsrepresentanterna
i affärsbanksstyrelserna skulle ha drivit fram andra principer för kreditgivningen
än vad styrelsens övriga ledamöter förordat. Den andra möjliga tolkningen
är att de offentliga styrelserepresentanterna fungerat i stort sett som
vilken annan styrelseledamot som helst, dvs. att det i allmänhet inte förekommit
några policykonflikter mellan samhällsrepresentanterna och övriga
styrelseledamöter, utan att man på det stora hela varit ense om principerna
för kreditgivningen och bankernas verksamhet i övrigt.
När regeringen säger att försöken med offentliga styrelserepresentanter
slagit väl ut torde den närmast avse erfarenheter av det slag som det andra
av de två alternativen ovan förutsätter. De offentliga styrelseledamöterna
har helt enkelt fungerat på samma sätt som övriga styrelseledamöter, och
några intressekonflikter mellan bankernas intressen och samhällsintresset
har i allmänhet inte förekommit. Några sådana konflikter var inte heller
1* Riksdagen 1975/76. 3 sami Nr 2170-2172
Mot. 1975/76:2171
4
att vänta. Det allmännas representanter i bankstyrelserna skulle med andra
ord knappast alls ha haft några praktiska konsekvenser på bankernas kreditgivning.
Det fanns visserligen de som i debatten 1970 i anslutning till
behandlingen av regeringens proposition 1970:141 om samhällsrepresentanter
i bankstyrelserna gjorde gällande att de då föreslagna, nya reglerna kunde
tolkas så, att de båda grupperna av styrelseledamöter skulle ha skilda målsättningar
och olika ansvar och att detta skulle medföra en risk för splittring
av styrelsens arbete. Detta var emellertid ett rent hypotetiskt resonemang,
eftersom det inte från något ansvarigt håll gjordes gällande att bankerna
inte skulle uppfylla de krav som staten ställde på dem. Med eller utan
offentliga styrelserepresentanter har bankerna att fullföra sina samhällsuppgifter.
Man skulle möjligen kunna säga att det genom de offentliga styrelseledamöterna
bekräftas att de instrument för insyn i och inflytande på
bankernas verksamhet som statsmakterna förfogar över - banklagstiftningen,
bankinspektionen och riksbanken - är adekvata och tillräckliga.
Ovannämnda förhållande till trots vill regeringen nu ytterligare öka den
offentliga representationen i bankernas styrelser. Det enda egentliga motiv
härför som återfinns i propositionen är att affärsbankerna i viss utsträckning
delegerat ansvar från huvudstyrelserna till regionala och lokala styrelser.
Avsikten med delegeringen har givetvis varit att öka effektiviteten i kreditgivningen
genom att lägga en större del av beslutanderätten på personer
som genom sin lokala förankring har bättre kännedom om de företag och
personer som kreditärendena gäller än de som sitter i en central bankstyrelse.
Huvudstyrelsen kan för sin del genom rapportsystem följa hur den delegerade
beslutsrätten utnyttjas och genom sina direktiv åstadkomma den
behövliga styrningen. Bankinspektionen förklarar uttryckligen att enligt dess
mening utvecklingen med delegering av ärenden från bankstyrelsen till regionala
eller lokala organ icke varit till nackdel för de offentliga styrelseledamöternas
möjligheter till inflytande.
Följden av en ökad delegering av beslutanderätt från affärsbankernas huvudstyrelser
är, heter det i propositionen, att de offentliga styrelseledamöternas
möjligheter att påverka beslutsfattandet i banken minskas i motsvarande
mån som styrelsen har delegerat beslutanderätt till andra organ.
Det sagda innebär, sägs det vidare, att det finns skäl att bredda det allmännas
representation i bankerna. Uttalanden av detta slag andas skepsis till delegeringen
som princip. Det speglar centralbyråkratens misstro mot att släppa
ifrån sig makt. Det finns ett underförstått "delegering är skumt” i föredragandens
uttalande, och regeringens slutsats blir följaktligen att det finns
skäl att bredda det allmännas representation i bankerna. Det förhållandet
att inte bara de offentliga styrelseledamöterna utan alla styrelseledamöter
liksom den centrala bankledningen får minskade möjligheter att i detalj
påverka beslutsfattandet i banken som en följd av delegering till regional
och lokal nivå nämns inte alls i propositionen. Om emellertid den centrala
bankledningen, som ytterst bär ansvaret bör bankens verksamhet och re
Mot. 1975/76:2171
5
sultat, inte ser någon fara i att dess möjligheter att påverka beslutsfattandet
i banken minskar, då kan det rimligen inte vara några insynsmöjligheter
av vitalt intresse för samhället heller som går förlorade genom decentraliseringen.
I den mån man anser att offentliga styrelserepresentanter i affärsbankernas
styrelser fyller en verklig och viktig funktion kan det i och för sig vara
logiskt att offentliga styrelserepresentanter tillsätts i de särskilda regionstyrelser
med ett betydande mått av självständighet som har eller kommer
att tillskapas. Så harju redan skett i fråga om Skandinaviska Enskilda Bankens
tre regionalstyrelser och möjliggjordes genom en ändring i banklagen
år 1971. Vi hade emellertid redan då den uppfattningen att en utökning
av antalet offentliga styrelserepresentanter från högst tre till högst fem var
omotiverad. Några bärande motiv för en utökning lämnades icke i propositionen,
hävdade vi. Vi har inte ändrat uppfattning på denna punkt.
Den insyn som uppnås genom offentlig styrelserepresentation i affärsbankernas
centralstyrelser är fullt tillräcklig. Att som i propositionen föreslås
öka antalet offentliga styrelserepresentanter med ca 1 700 genom att också
placera sådana i bankernas lokala kontorsstyrelser finnér vi helt orimligt.
Det medför betydande kostnader och är ett uttryck för en slags byråkratisk
elefantiasis.
Vilken funktion offentliga styrelserepresentanter i bankernas lokala kontorsstyrelser
egentligen skulle ha framgår inte av propositionen. Det sägs
blott att det från samhällets synpunkt är värdefullt om representanter för
kommunerna får möjlighet att påverka besluten i kreditfrågor som är av
betydelse för kommunernas liv och utveckling. Några sådana beslut torde
emellertid i mycket ringa utsträckning fattas av kontorsstyrelserna, eftersom
dessa i hög grad är bundna av direktiv i fråga om kreditgivningen. En
kontorsstyrelse torde t. ex. ha små möjligheter att gå in och hålla ett nedläggningshotat
företag med ringa kreditvärdighet under armarna. Kontorsstyrelsen
är bunden av givna regler om bl. a. säkerhet för lån. 1 och för
sig kunde det kanske från den lokala kontorsstyrelsens synpunkt vara värdefullt
med en kommunal förtroendeman som ledamot med tanke på den
personkännedom en sådan kan besitta. Men det torde inte vara detta som
avses med lagförslaget. Vi tror emellertid att få medborgare finnér det som
en försäkring från integritetssynpunkt att representanter för kommunen
t. o. m. skall ha synpunkter på deras möjligheter att erhålla banklån.
Enligt vår uppfattning är det här fråga om en utveckling som principiellt
är mycket betänklig. Risken för dubbla lojaliteter kan inte uteslutas. Det
finns åtminstone teoretiskt risk för underhandsuppgörelser som kan binda
kommuner eller kommunala organ. Det är enligt vår uppfattning angeläget
att gränserna mellan offentlig förvaltning och politiska beslut å ena sidan
och affärsmässig eller annan liknande verksamhet å andra sidan är klart
utstakade. Det är i själva verket ett grundläggande demokratiskt renlighetskrav
att vägen inte öppnas för de jävskonflikter som är inbyggda i det
Mot. 1975/76:2171
6
föreslagna systemet. Detta innebär inte att vi i och för sig vänder oss mot
att kommunala förtroendemän - som nu ofta är fallet - sitter i en bankstyrelse.
Men det är en väsentlig skillnad mellan att sitta där som officiell
representant för det allmänna och att vara utsedd på grund av sina allmänna
erfarenheter och sin duglighet som enskild person.
Enligt regeringens förslag skall de offentliga styrelserepresentanterna ej
blott fungera som styrelseledamöter i egentlig mening. De skall i princip
kunna ha insyn i varje fråga som bereds inom banken, oavsett om den
skall avgöras av styrelsen eller inte. Detta strider mot vad som tidigare
gällt i fråga om de offentliga styrelseledamöterna och även mot bankinspektionens
uttalande om att ingen åtskillnad bör göras mellan de offentliga
styrelseledamöterna och de stämmovalda.
Tidigare har ej blott representanter för regeringspartiet utsetts till offentliga
styrelserepresentanter i affärsbankernas styrelser. Även företrädare för oppositionen
har tilldelats sådana uppdrag. Uppenbarligen anser regeringen
emellertid inte att så bör ske fortsättningsvis. I ett anförande inför den
socialdemokratiska partikongressen hösten 1975 förklarade finansministern
att det inte var nog att vederbörande var bankkunnig. ”Dessutom skall
han ha en ideologisk uppfattning i dessa frågor som är samstämmig med
den socialdemokratiska regeringens och den här kongressens uppfattning.”
Uttalanden av detta slag stärker oss i vår övertygelse att någon utbyggnad
av samhällsrepresentation i bankstyrelserna ej blott är onödig utan direkt
olämplig.
Mot bakgrund av det ovan anförda hemställes
att riksdagen måtte besluta att avslå regeringens proposition
1975/76:53.
Stockholm den 9 februari 1976
GÖSTA BOHMAN (m)
STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
ALLAN HERNELIUS (m)
ERIC KRONMARK (m)
BRITT MOGÅRD (m)
TAGE MAGNUSSON (m)
i Borås
H. NILS CARLSHAMRE (m)
ASTRID KRISTENSSON (m)
CARL-WILH. LOTHIGIUS (m)
G. IVAR VIRGIN (m)
PER PETERSSON (m)
i Gäddvik