§ 3 Om bekämpning av oljeskador, m. m.

Herr kommunministern GUSTAFSSON erhöll ordet för att i ett .sammanhang besvara dels herr Torwalds (c) den 5 mars anmälda fråga, nr 104, dels fru Fredgardhs (c) den 6 mars anmälda fråga, nr 109, och anförde;

Herr talman! Herr Torwald har - med anledning av etl nyligen inträffat oljeutsläpp i Öresund - frågat mig vilka hjälpmedel som har utnylfials för att hindra ofian att flyta i land pä stränderna och hur dessa hjälpmedel har fungerat.

Fru Fredgardh har frågat mig hur i del fall som herr Torwald har nämnt skyddet av stränderna har fungerat och hur staten tänker ersätta berörda kommuner för de kostnader som åsamkats dem.

Under den senaste tiden har tre olika ofieulsläpp upptäckts i Öresund.

Det första utsläppet upptäcktes av ett kustbevakningsfartyg den 19 februari och utgjordes av ofia i klumpar inom etl område av ca 10 nautiska mils längd från Oskarsgrundet (söder om Sallholm) söderut till i höjd med Falsterbo fyr. Det andra oljeutsläppet, som bestod av småfält innehållande mindre ofieklumpar, upptäckte kustbevakningen den 28 februari i vattenområdet utanför kuststräckan Limhamn-Klagshamn. Det tredje och sista utsläppet rapporterades den 2 mars och befann sig då ca en nautisk mil utanför stranden söder om Limhamn.

Från kustbevakningen satte man in tre ofieskyddsfarlyg och fyra kust-bevakningsfarlyg i bekämpningsarbetel. Dessutom användes flyg och helikopter för att spana av vattenområdena och för att dirigera fartygen till de olika ofiefläckarna.

Huvuddelen av ofian lill sjöss logs upp pä mekanisk väg med hjälp av gripskopor, iransportband och vakuumsugare, monterade pä ofie-skyddsfartygen. Ofielänsor utnytfiades för all leda in ofian mot upptagningsanordningarna och för att skydda vissa strandavsnitl. Mindre mängder dispergeringsmedel användes i slutskedet för alt bekämpa spridda fält av tunnare ofia som inte kunde bekämpas på annat sätt.

På grund av det första ofiebällets stora spridning samt rådande vind och ström kunde stränderna inte hell skyddas från ofiepäslag. Ofia har

169

Nr 39 dock endast i mindre omfattning och på begränsade områden nätt land,

Tisdaeen den ' ' snabbi kunnat tas om hand av brandförsvaret.

18 mars 1975 '" *J° kustbevakningen tagit upp sammanlagt ca 24 lon ofia

_____________ på mekanisk väg. Härtill kommer ca 7 ton som tagits upp inom vat-

Om bekämpning av tenområdet söder om Klagshamn där djupet varierar mellan någon de-oljeskador, m. m. cimeter och en meter och där det finns en mängd smäholmar. Upptagningen skedde här hell manuellt från gummibålar, varvid ofian samlades i tomfat som sedan transporterades med helikopter till fastlandet. Vad slutligen angår frågan om ersättning till de berörda kommunerna gäller sedan den 1 juli 1974 att komrnun har rätt lill ersättning av statsmedel för kostnader för räddningsfiänsi med anledning av ofieutflöde till havs eller i kustvattnen och för sanering av ofieskada som har uppstått på grund av sådant utflöde, allt till den del kostnaderna överstiger 3 000 kr.

Hen TORWALD (c):

Herr lalman! Lål mig först få tacka kommunministern för det utförliga svaret på min fråga.

Innan jag går in på vad han anför i sitt svar vill jag bara till protokollet fä antecknat hur tullverkels målsättning i fråga om utsjölänsor förändrats under årens gäng,

I börian av 1972 beräknade tullverket all man skulle ha tillgång till 16 000 meter utsjölänsor den 30 juni 1974, Men den tredje september 1973 hade målsättningen krympts ned till 1 900 meter, vilket innebär ca 14 000 meter mindre än halvtannal år tidigare. Går vi sedan till den 12 november 1974 beräknar man att ha tillgång till 2 500 meter hög-sjölänsor den 30 juni i år, I sanning en modest målsättning när man tänker på hur lång Sveriges kust är.

Däremot kan man inte spåra samma återhållsamhet när del gällt att skaffa specialfartyg av alla de slag. Man har bl, a, beställt tre katama-ranburna ofieupptagare, innan man förvissat sig om att den första fungerar tillfredsställande. Lät mig därför redan nu ställa frågan: Har den i Malmö stationerade katamaranburna ofieupplagaren använts vid bekämpningen av de här aktuella ofieutsläppen? Om så varit fallet, hur har den fungerat och hur myckel ofia har uppsamlats av just den?

Del är ju positivt att man enligt kommunministerns svar har lyckats samla in ca 30 ton ofia till havs. Jag finner all det är ett hyggligt resultat, men sannolikt är del en ringa del, eller finns det täckning för all dessa 30 ton som samlats in skulle vara huvuddelen av utsläppen såsom del sades i svaret?

Till sist skulle jag med hänvisning lill vad jag har sagt beträffande länsorna vifia ha svar på elt par frågor som inte har berörts i svaret:

Hur många löpmeler högsjölänsor fanns i förråd i Öresundsregionen vid olyckstillfället? Hur många löpmeler därav kom till användning vid bekämpningen?

170

Fru FREDGARDH (c):

Herr talman! Jag vill försl tacka kommunministern för det svar som han har gett.

Min avsikt med de ställda frågorna var att rikta uppmärksamheten på de återkommande problem som kustkommunerna ställs inför genom de ökande ofietransporterna genom Öresund och Östersjön.

Huvudansvaret vid ofiebekämpningen ligger numera hos länsstyrelserna, men när det gäller att i praktiken hälla stränderna fria frän ofia blir det kommunerna som får ta sin del av arbetet. Sedan bekämpningsenheterna slutfört sitt arbete och man anser läget vara under kontroll är också deras arbete i huvudsak avslutat. Men för kommunerna gäller det att hålla en fortsatt beredskap, inte minst om det finns badstränder inom kommunerna.

Jawachtaolyckan, som inträffade vid nyårstiden 1973-1974, fick föfid-verkningar som sträckte sig långt fram under 1974. Inom min egen kommun t. ex. var patruller i verksamhet under alla sommarmånaderna för alt renplocka stränderna från ofieklumpar som fördes i land pä sommaren. På vintern sjunker den klumpade ofian ibland till botten och blir kvar där. Först fram mot vårsidan när det blir varmare flyter den upp till ytan och driver in mot stränderna. I kommunerna i sydvästra hörnet av Skåne, som hör till Sveriges mest tätbefolkade delar, finns del ki-lometeriånga stränder som erbjuder uppskattade rekreationsmöjligheter för tusentals människor. Det är därför viktigt dels att strandskyddet fungerar effektivt, dels att kommunerna ersätts för de merkostnader som uppstår. Jag ifrågasätter om 3 000 kr. inte är ett alltför högt tak. Det borde rimligen kunna sänkas något.

Jag skulle också vifia säga ett par ord om identifieringen av skadegöraren. Inte i något av de tre fall som det gäller har skadegöraren kunnat identifieras. Del leder mig till att tvivla pä att den partikelmärkning som man har beslutat om kommer att få avsedd effekt. Det är också sä alt partikelmärkningen bara sker i Sverige, Nu är det en försöksverksamhet, och vi bör givelvis avvakta vilket utslag den kan ge, men myckel talar redan nu för all en parlikelmärkning inte är tillräcklig. Det är viktigt att förövaren kan upptäckas också med hänsyn lill att de skador som uppstår pä fiskeredskap i området icke kan ersättas, om man inte direkt kan påvisa att skadan vållats av ell visst fartyg. Känner man inte skadegöraren kan man inte heller ställa någon till svars.

I Finland har man från den 1 januari i år infört en särskild fond från vilken fiskare kan fä ersättning för skador av detta slag. Det är nödvändigt alt liknande åtgärder kommer till stånd i Sverige, och jag skulle vifia fråga kommunminislern hur han ställer sig till ett förverkligande av en sådan fond. Lämpligen skulle man kunna tänka sig att en sådan fond kunde finansieras genom avgifter från den ofia som transporteras till sjöss.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om bekämpning av oljeskador, m. m.

Nr 39 Hen kommunministern GUSTAFSSON:

Tisdaeen den talman! Herr Torwald har frågat mig vilka hjälpmedel som har

18 mars 1975 ulnylfiais för all hindra ofian frän att flyta i land på stränderna, och

-------------- jag har svarat att man använt tre ofieskyddsfarlyg, fyra kustbevaknings-

Om bekämpning äv fartyg och dessutom flyg och helikoptrar. Hade jag velat att herr Torwald oljeskador, m. m. också önskade specifikation på fartygen och antalet länsor skulle jag naturiiglvis tagit reda på det. Jag har emellertid inle uppfattat frågeställningen på det sättet och kan därför inle vid detta tillfälle ge herr Torwald det begärda svaret.

Beträffande frågan som fru Fredgardh tar upp om föfiderna av ofieulsläpp så är det klart att vi kan konstatera att utsläpp av ofia från båtar medför problem. Del gör ju alla skador av denna karaktär, även sådana som förorsakas av bränder. Vår uppgift är att försöka förhindra de skador som kan uppslå och eliminera dem så långt det över huvud taget är möjligt.

De frågor som har anknytning till transporterna och märkningen av ofian och den senare fråga som fru Fredgardh tog upp, nämligen om en eventuell fond baserad på transporten av ofian, är däremot frågor som inte faller under milt ämbetsområde utan handläggs företrädesvis i kommunikationsdepartementet. Därför kan jag inle ge något svar på den delen av frågan.

Beträffande frågan om 3 000 kr. är etl för högt eller ett för lågt belopp kan vi väl säga att det förefaller vara ganska rimligt att våra nya stora kommuner, med den omfattning och omslutning de har på sin verksamhet, kan bära en kostnad av denna storiek. Den har huvudsakligen avvägts i förhållande till hanteringskostnaderna - att bedöma, kartlägga och betala ersättning för skador av denna karaktär. Om jag minns räll hade Kommunförbundet ingenting att erinra mol beloppets storiek.

17:

Hen TORWALD (c);

Herr talman! Del är ju beklagligt om jag inte har varit konkret nog i min fråga. Jag har alltså frågat: Vilka hjälpmedel har uinynjais? Eftersom det fanns en katamaranburen ofieupptagare stationerad i Malmö, trodde jag självfallet alt jag automatiskt också skulle få ell besked om huruvida den hade använts eller inte, särskilt som det rått en del tvivel om huruvida den skulle fungera eller inte. Della var väl elt av de tillfällen dä det hade varit av stort intresse att fä belagt dess kapacitet och funktion. Nu förstår jag att det inle går att få ett besked om detta. Det är att beklaga, men jag hoppas alt kommunministern och även jag själv så srhåningom skall kunna få reda på om ofieupplagaren i fråga har varit i verksamhet eller inte.

Frågan om länsorna är också mycket intressant. När man konstaterar att totala längden länsor i hela Sverige sannolikt inte har överstigit 2 000 löpmeter, sä är del uppenbart att del är av visst intresse alt veta hur stor del som funnits att tillgå i Öresundsregionen. Det måste ju vara avgörande för vilka möjligheter man har haft att med länsornas hjälp

skydda vissa strandavsnitt, som det heter. Det är ju bra om de möjligheterna funnits, och jag hoppas all sä varit fallet, men jag förmodar all de varit tämligen begränsade, eftersom antalet tillgängliga löpmeler länsor torde ha varit synneriigen litet.

Fru FREDGARDH (c):

Herr talman! Jag uppskattar kommunminislerns positiva inställning till frågan om ersättningar till kommunerna. Men även om 3 000 kr. kanske inte är sä mycket pengar när man är i statsrådets belägenhet, kan det betyda en hel del för en kommun som återkommande ställs inför nödvändigheten att hålla beredskap mot ofieskador och att hålla sina stränder rena. Detta är tydligen saker som kommer tillbaka jämt och ständigt, och då är det väl så, all mänga bäckar små gör en stor å. Dessutom är inte alla kommuner lika stora. Vi har fortfarande också mindre kommuner vid kusten.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om bekämpning av oljeskador, m. m.

Hen kommunministern GUSTAFSSON:

Herr talman! Herr Torwald säger att det har rått tveksamhet beträffande katamaranernas användning när det gäller ofiebekämpning. Den tveksamheten har företrädesvis, framkommit från herr Torwald själv. I den mån vi i övrigt haft tillfälle att studera katamaranerna, har vi kunnat konstalera att de har fungerat tillfredsställande. Om jag är rätt underrättad har herr Torwald vid flera tillfallen inbjudits till kustbevakningens demonstrationer och har alltså haft möjligheten att få se hur de här katamaranerna fungerar.

Beträffande länsorna i Malmö har det där funnits tillräckligt av sådana för att på etl gott sätt avväria skadan frän den ofia som kom ut. En anledning till att länsor inte kunde användas var att en del ofia kom ut bland ålryssjor i Skåne. Det är klart att det då inte är sä läU att använda länsor. Men i övrigt har de här tre skadorna såvitt jag förstår avvärits på ett föredömligt sätt.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Kommunminislern säger alt jag skulle vara relativt ensam om uppfattningen att det hela inte fungerar särskilt tillfredsställande. Jag tror inle att jag är det.

Vidare måste jag säga att kommunminislern är felunderrätlad om han har uppfattningen att jag har beretls tillfälle att della i något av de försök som gjorts med den katamaranburna ofieupplagaren. Jag har tyvärr inte fäll någon inbjudan. Jag hade hoppals på del, eftersom jag särskilt har begärt att få se ofieupplagaren i praktiska prov med ofia. Jag har inte vid något tillfälle fått någon sådan inbjudan.

Anledningen till att jag tog upp frågan om ofielänsorna är alt det är illavarslande att tullverket i Sverige tycks ha accepterat att man den 30 juni i år bara skall ha tillgäng lill 2 500 meter länsor; man har tänkt sig att man vid full organisation bara skall ha 5 000 löpmeter länsor. I Norge har man tänkt sig att ha 28 000 löpmeter länsor.

173

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om bevarande av förutvarande Kronobageriet på Östermalm i Stockholm

Hen kommunministern GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag beklagar om jag är felaktigt underrättad när det gäller möjligheterna för herr Torwald att studera den utrustning vi har för bekämpning av ofieskador. Jag skall gärna medverka till alt en inbjudan framställs. Jag tror att det skulle vara bra för de fortsatta diskussionerna om vi hade tittat pä samma material.

Beträffande länsorna är det på det sättet att vi har täckt 50 % av det beräknade behovet av högsjölänsor och 90 96 av behovet av kustlänsor. Såsom herr Torwald väl känner till - eftersom vi har tittat på det gemensamt en gång - pågår det en ständig utveckling när det gäller hög-sjölänsorna. Jag tror att det är bra att man inte pä en gäng täcker behovet utan har möjlighet att komplettera med hänsyn till utvecklingen.

Sedan tror jag inte att vi, när det gäller ofiebekämpning, har någon anledning alt göra en jämförelse med Norge. Där får man väl, förmodar jag, ofian på annat sätt än via fartyg.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 4 Om bevarande av förutvarande Kronobageriet på Östermalm i Stockholm

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordel för att besvara fru af Ugglas (m) den 12 februari anmälda fråga, nr 78, och anförde;

Herr talman! Fru af Ugglas har frågat mig om jag är beredd alt ge Kronobageriel en alternativ användning som bevarar den unika byggnaden.

I proposition 1975:33 om anslag för budgetåret 1975/76 till byggnadsarbeten inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde har jag fört upp en kostnadsram för ombyggnad av Kronobageriet. Enligt min mening tillgodoser förslaget lill ombyggnad väl de krav som kan ställas på en upprustning av ett så gammalt och byggnadshisloriskl värdefullt hus som detta. Förslaget ger möjlighet till att i framtiden använda byggnaden pä ett ändamålsenligt sätt.

Utöver vad jag sagt i propositionen vill jag nämna föfiande. Enligt de ursprungliga planerna skulle Musikhistoriska museet, Nationalfono-teket. Svenskt visarkiv och Svenskt musikhistoriskt arkiv få nya lokaler i Kronobageriel. Kungl. Maj;t beslöt den 6 december 1974 att Svenski visarkiv inte skall flytta in i Kronobageriet. Detta har bl. a. inneburit att programmet för ombyggnaden ändrats sä alt i föreliggande förslag värdefulla delar av byggnadens trästomme bevaras.

men i sammanhanget ändå smärre, modifikation. Vissa gamla takstolar och bjälklag från 1600-talet skall nu få vara kvar, men enligt vad som sagts mig kommer de inte att synas, eftersom de måste kläs in på grund av brandfaran.

En fråga till utbildningsministern: Är problemet med den permanenta luflbefuklningen löst? Är del säkert all den gamla byggnaden, som hållit förunderligt väl under fyra sekler, nu inte riskerar sprickbildning i väggarna? De sakkunniga jag har varit i kontakt med säger att frågan ingalunda är löst. Tvärtom är erfarenheterna myckel dåliga från moderna byggnader som har luftbefuktning. Det finns i själva verket svåra fuktskador bakom fasaderna pä de nya moderna bankpalatsen i city.

Men frågan om Kronobageriels bevarande handlar inte bara om riskerna för frosisprängningar i de medeltida tegelmurarna.

Kronobageriet är ett unikt minnesmärke. Det finns ingen liknande industribyggnad i hela Europa som varit i kontinuerlig drift ända sedan Johan III:s tid och fram till 1950-talet,

Kronobageriet är det första stenhuset pä Ladugårdslandet, Det har troligen varit normgivande för gatusträckningen på Östermalm, År 1645 är byggnaden omtalad som bageri, och från 1698 finns ett brev, i vilket del sägs alt Kronobageriet varit bageri i 100 år. Byggnaden har härbärgerat den kungliga vapenarsenalen och varit utrustningsplals för båtar. Kanske utrustades Wasa här.

Det är inle bara Kronobageriets exteriör utan också dess interiör som är värd att bevaras. Det är ingen som förnekar att Musikhisloriska museet behöver nya lokaler, men de bör inte vara i Kronobageriet. Utbildningsministern måste känna till att skönhetsrådet enhälligt avstyrkt den planerade ombyggnaden, alt stadsmuseet förklarat all mänga av de värden som tillsammans konstituerar Kronobageriels ställning som byggnadsminnesmärke kommer att spolieras och att stadsmuseet beklagar att en så specifik funktion beslutats för byggnaden.

Känner utbildningsministern inte själv något för denna byggnad? Har utbildningsministern besökt Kronobageriet?

Vad saken gäller är att bevara den historiska byggnadens egenart!

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om bevarande av förutvarande Kronobageriet på Östermalm i Stockholm

Herr utbildningsministern ZACHRISSON;

Herr talman! Jo, jag känner ganska myckel för Kronobageriet. Det är en gammal fin byggnad, men den har genom tiderna använts för mycket skiftande ändamål. Den har, som fru af Ugglas sade, varit båtplats, vapenlager och bageri. Det är väl ganska rimligt all byggnaden, om den bevaras till kommande generationer, frän tid till annan får en användning som är lämplig med tanke på våra krav att byggnaden också skall kunna som byggnadsminnesmärke leva vidare samtidigt som den fungerar i liden. Jag vill erinra om att projekteringen av ombyggnaden av Kronobageriet skett i samråd med expertisen på riksantikvarieämbetet.

Vad till sist frågan om luftfuktigheten i lokalen beträffar är det en myckel speciell fråga. Del finns i sådana sammanhang, som i de flesta

175

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om bevarande av förutvarande Kronobageriet på Östermalm i Stockholm

när det gäller att ta ställning till vetenskapliga data, litet olika skolor. Men de som vi för närvarande har anledning att mest förlila oss på säger alt man nu arbetar på alt skapa möjligheter all variera luftfuktigheten med hänsyn till årstiderna så alt ett för byggnaden gynnsamt ångtryck uppstår.

Del är också alldeles klart att de delar av byggnaden som är antikvariskt intressanta kommer att bevaras och vara synliga. Tyvärr är en del av dem insektsangripna och måste bytas ut. Men i stort sett kommer denna byggnad att på ett alldeles utomordentligt sätt kunna tillgodose intresset för ett antikvariskt bevarande samtidigt som den blir tillgänglig för nya aktiviteter.

176

Fru AF UGGLAS (m);

Herr lalman! Jag måste nog utgå från alt utbildningsministern inte har besökt Kronobageriet, eftersom utbildningsministern har denna uppfattning om ombyggnaden. De flesta sakkunniga och de många kritiker som har talat om Kronobageriets ombyggnad pekar ju på att man förvandlar interiören till oigenkännlighet. Jag tycker egentligen att det är ganska sorglustigt att det är en socialdemokratisk regering som visar en sä liten respekt och vördnad för ett av de både ur svensk och europeisk synvinkel finaste monumenten till arbetets ära som vi har. Det finns inga andra industribyggnader kvar av den här sorten.

Jag vill gärna framföra ett litet förslag: Kunde inte industriminister Rune Johansson med sin sakkunskap, även i branschen, anlägga någon liten synpunkt för elt bevarande av detta unika och mycket fina hus? Jag riktar denna vädjan till statsråden och till kammarens ledamöter.

Hen utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Vi har den meningen, fru af Ugglas, att arbetet äras bäst genom all nya aktiviteter ständigt fär komma till uttryck i en byggnad som kan redovisa olika insatser under olika epoker. Att låta en byggnad bara stå där med sina murar mitt i staden utan att fä rimlig användning tycker jag inte är att ta hänsyn lill alt byggnader skall leva också om de har etl antikvariskt värde.

Fru AF UGGLAS (m)

Herr talman! Någon form av användning lycker jag självfallet också Kronobageriet skall ha, men jag skulle vifia se del som ell museum i sig, ell museum där man verkligen tar vara pä Kronobageriets egna, unika kvaliteter.

Tomma byggnader - även tomma bosläder - finns del f ö. gott om på andra platser runt om i Storstockholm.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om transportfrågor i samband med Stålverk 80

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för all besvara herr Rosqvists (s) den 20 februari anmälda interpellation, nr 35, och anförde;

Herr talman! Herr Rosqvisi har frågat mig om riktlinjerna för upp-föfiningen av beslutet om Stålverk 80 beträffande utformningen av sjötransporter och terminalanläggningar och vilket resultat undersökningarna om iransporlfrågorna hittills har gett.

Jag har frän Norrbottens järnverk, NJA, inhämtat föfiande uppgifter om sjötransportsystem i samband med Stålverk 80.

Det sjötransportsystem som skall befiäna NJA och Stålverk 80 skall kunna hantera en volym av 6,5 miljoner ton inkommande gods och 5,4 mifioner ton utgående gods per år.

Sedan beslutet om Stålverk 80 togs har NJA studerat frågan om dessa transporter ingående. Transportförutsättningarna har klarlagts. Synpunkter har inhämtats hos svenska rederier om hur transporterna, enligt deras uppfattning, skall ordnas. Systemlrafik måste troligen komma i fråga för att lösa transportuppgiflen.

Ett av alternativen som studeras innebär att en terminalhamn används för omlastning, sortering och lagring av produkterna frän NJA samtidigt som hamnen kan fiänstgöra som transithamn för det kol som väntas komma frän USA eller Australien.

NJA har diskuterat terminalfrågan med företrädare för ell flertal hamnar. Pä grund av isförhållanden, kraven på tonnagesiorlek m. m, har man funnit alt det är olämpligt att använda en terminalhamn i Östersjön, Den naturliga lokaliseringen har bedömts vara den svenska västkusten eller någon hamnanläggning på den europeiska kontinenten. De fortsatta utredningarna kommer all visa dels om befintliga rederier skall anlitas eller annan lösning eftersträvas, dels om transportfrågan skall lösas med hjälp av omlastningshamn och dels var en sådan i sä fall skall ligga.

Sjötransporlsystemel för Stålverk 80 och NJA har diskuterats med berörda myndigheter i samband med bl. a. behandlingen av tillslåndsär-enden för Stålverk 80.

De hittillsvarande undersökningarna har visat all speciella, för ändamålet avsedda fartyg bör användas. Sjöfartsverket har preciserat vilka krav som bör ställas på dessa fartyg. Bl. a. förutsätter verket all fartygen konstrueras och byggs med myckel hög isvärdighet, s. k. isklass 1 A Super. Det står klart att man inte kan klara transporterna för projekt av denna storieksordning genom alt föriita sig på s. k. ströbåtar.

NJA:s utredningar om sjötransportsystemet kommer att resultera i en plan som förväntas vara klar under slutet av innevarande år.

Huvudsyftet med NJA;s utredning är givetvis att säkra transporterna lill och frän NJA och Stålverk 80. Svenska varv bör självfallet kunria komma i fråga när det gäller byggnation av de aktuella specialfartygen.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om transportfrågor i samband med Stålverk 80

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om transportfrågor i samband med Stålverk 80

178

Hen ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag vill tacka industriministern för svaret. Det var hämtat helt från NJA och delgav oss de synpunkter som man inom företagel har på hur den här frågan skall lösas. Det är väl naturiigt att man där har böriat studera frågan, som i sig själv är synnerligen viktig för företaget. Man kan väl säga att transportapparaten för Stålverk 80 är lika väsentlig som masugnen. Kanske är frågan om transporterna ännu viktigare där än pä andra häll, eftersom de skall ske under speciella isförhållanden och man måste bygga upp dem med lanke på vinlersjöfart.

I de kalkyler som fanns tidigare för detta beslut nämndes om fartyg med en storiek upp till 50 000 dödviktston. Det stod fakiiski också alt eftersom plåtfiocklek och stabilitet i sådana fartyg redan är så betydande skulle investeringsmerkostnaderna för isförstärkning bli obetydliga. Jag vill säga, med den kunskap jag har om sjöfart, att den motiveringen var häpnadsväckande. För fartyg som skall lasta stål behöver man inte tänka pä några stabibliletsproblem. Del är i stället sä att stabiliteten blir så god alt den blir till besvär i stället för till nytta.

Sedermera har det i pressen framkommit förslag från sjöfartsfolk som innebär att man begränsar dessa fartyg till 25 000, 30 000 eller 35 000 ton. Det är kanske en mer realistisk bedömning av olika orsaker, bl, a, dessa fartygs konstruktion. Något isförstärkt fartyg i finsk isklass 1 A Super pä 50 000 ton finns inte i drift och har inle byggts. De största fartyg av detta slag som finns lär vara pä 25 000 ton, men det bedöms vara möjligt att öka dödvikten ytterligare 5 000 ä 10 000 ton.

De isbrytarresurser som man beräknat att ställa till förfogande kräver väl också att fartygen inte kommer upp i storieken 50 000 ton. Sådana fartyg fär en bredd pä 32-34 meter, medan de isbrytare som nyligen har levererats och är de största som finns här i Sverige - vi får ytterligare en ny till hösten - har en bredd på 23 meter. De fartyg som var nämnda skulle alltså vara väl tio meter bredare. Del hade blivit ytterligare slora problem med att klara isen.

Vi har också vattendjupen i Kvarken och Bottenviken och även på andra ställen i Östersjön att ta hänsyn till, och det är väl ännu en orsak till att man gått ned avsevärt i fråga om fartygsstoriek.

Det behövs speciellt vintertonnage där plåt, spant, skrov och maskineri är av verklig styrka. Men även om man bygger på delta sätt utgör det ingen garanti för åretruntsjöfart.

Jag hade tillfälle att i höstas bevista en hearing pä Teknologföreningen, där en hel del rederifolk var närvarande och även folk från NJA och från sjöfartsverket, Isbrytardireklören sade i etl uttalande alt under normala vintrar får man räkna med två månaders stopp i trafiken pä Luleå, Det innebär att det blir problem när del gäller att få transporterna att löpa konlinueriigt. Det är möjligt all man kan hälla sjöfarten i gång. Men när man från NJA, i varie fall i initialskedet, räknade med alt sjöfarten skulle pågå obehindrat, var det detsamma som att man skulle gå fram med 15 knops fart även i meterfiock is. Det är ell resonemang

som inle hör hemma i verkligheten. Om man räknar med att krypa fram i 2, 3 eller 4 knops fart så är det möjligt att man kan hålla i gång. Men det innebär att förseningarna blir sädana att de motsvarar ett totalstopp pä ett par månader.

Efter de bedömningar som nu har gjorts ligger också fraktkostnaderna väsentligt högre än man från börian hade beräknat, och jag skulle vilja höra vilken syn industriministern har på den frågan, I propositionen nämndes att isförstärkta fartyg skulle kunna åta sig de här frakterna lill en kostnad som låg 2-3 kr, per lon högre än normalt, men de uppgifter som nu kommit från olika rederier lyder pä att kostnaden skulle ligga ca 10 kr, högre än för konventionellt tonnage.

Det har också kommit fram förslag frän elt rederi att man skulle ordna väg över Narvik oéh låta transporterna gå ät det hållet - i varie fall skulle man ha det som reserv eller som andningshål under några vintermånader. Enligt LKAB skulle det finnas möjlighet att utnyttja viss kapacitet hos järnvägen härvidlag, om man gör en del kompletteringar, LKAB har nyligen lämnat en kaj i Narvik - det är en kaj med 15 meters djup som skulle kunna användas,-

Om det nu är sä - och det tycks vara en förutsättning - att kontinueriiga transporter behövs, vore det kanske värt alt se pä detta alternativ. Därför skulle jag vifia fråga om industriministern känner till huruvida den frågan har prövats.

En summering ger väl närmast vid handen att man tycks ha tagit alltför lätt på vinterförhållandena, och de fyra milda vintrar som vi nu haft tycks ha lett till alt man fält uppfattningen att vi skall ha milda vintrar för all framlid. Men tyvärr blir det nog inte så - vi har haft flera stränga vintrar inte alltför långt tillbaka i tiden, 1970 var Östersjön isbelagd ända ned till Ölands norra udde, och därifrån upp till Luleå är det ca 500 distansminuter.

Terminalfrågorna har också diskuterats, vilket framgår av industriministerns svar, I pressen har framgått att det tagits både privata och kommunala initiativ och att intresse alltså visats på det sättet.

Omlastningshamnarna torde inte vara det stora och svära problemet - det finns flera alternativ. Och även om man begränsar hamnverksamheten till västkusten lär det finnas flera alternativ att välja pä. Vilket som är bäst får fortsatt utredning avgöra. Men därvidlag bör man inte vara bunden. Det torde finnas flera saker att se pä.

Men det viktigaste, hur man än väljer här, är tonnaget. Man måste hålla i minnet att tillgången på specialfartyg är begränsad. Det finns och kommer att finnas ett mycket begränsat antal fartyg och redare som kan åta sig åretruntfrakter på Bottenviken, Och i den situation som stålverket kommer att befinna sig i blir man totalt utlämnad åt privata utomstående intressen för merparten av produktion och. leveranser. Man kan visserligen teckna avtal och långtidskontrakt, men sådana fär man inte utan klausuler om undantag för oväntade händelser och omständigheter som kan frita från åtaganden eller ge möjligheter lill ändrade

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om transportfrågor i samband med Stålverk 80

179

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om transportfrågot i samband med Stålverk 80

och höjda frakltariffer. Detta är någonting som inte går att förutse, och det är inte möjligt att mitt i vintern eller ens ett halvår i förväg plocka fram redare med andra lämpliga båtar.

Mot denna bakgrund har jag tidigare väckt en motion där jag framhållit att del borde vara elt vitalt intresse för stålverksinlressenlerna att ha etl reellt inflytande också genom delägarskap i transportkedjan. Detta bör vara ett intresse även för staten och Statsföretag som verkligen gör stora ekonomiska åtaganden för tillkomsten av Stålverk 80,

I det utskottsbetänkande där motionen behandlades förutsattes all frågan om egna fartyg skulle prövas, och industriministern sade i riksdagsdebatten att frågan om statligt engagemang inte hade lämnats obeaktad. Men när NJA för några månader sedan annonserade efter en skeppnings-man sade man i annonsen att skeppningen var avsedd att ske med förhyrt tonnage. Då vill jag fråga: Är det statliga engagemanget därmed borta? Del vore värdefullt att fä ta del av departementets syn pä den frågan.

Jag vidhåller att det är en fördel med ett ägarinflytande i transportkedjan. Fullständigt ägarinflytande har också prövats på den privata sektorn när det gällt vintersjöfart och skeppning via terminal. Om en så viktig del av verksamheten som transportkedjan utgör överiätes på annan part kan obehagligheter uppstå som fär vittgående konsekvenser.

Jag kan inle underlåta att också fråga på vilken nivå frågan om transporterna har penetrerats inom NJA och Statsföretag. Mot bakgrund av att denna sak är så viktig och har flera aspekter vore det intressant att få höra industriministerns syn på transportfrägan, eftersom departementet väl också har synpunkter på den. Det brådskar nu med beslutet med tanke pä hur transportfrägan skall ordnas tills produktionen kommer i gäng. Produktionen dröjer visseriigen ännu några år, men det tonnage som man då tänker använda sig av behöver projekteras och byggas, och det måste det finnas tid till.

Innan jag slutar vill jag sedan säga att del vore glädjande om de beställningar som i så fall skall göras kunde läggas ut pä svenska varv. Vi har f n. ett flertal varv som har problem med den framtida sysselsättningen.

180

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Industriministern säger i interpellationssvaret bl. a.; "Ett av alternativen som studeras innebär att en terminalhamn används för omlastning, sortering och lagring av produkterna frän NJA samtidigt som hamnen kan fiänstgöra som transithamn för det kol som väntas komma från USA eller Australien."

NJA har diskuterat terminalfrågan med företrädare för flera hamnar.

Litet längre fram i svaret säger industriministern sedan: "Den naturliga lokaliseringen har bedömts vara den svenska västkusten eller någon hamnanläggning pä den europeiska kontinenten."

När jag lyssnat pä representanter i projekteringsgruppen för Stålverk 80 har jag emellanåt kunnat göra det förmodandet att man åtminstone

frän visst häll i den gruppen tycks ha bestämt sig för all den omlastningshamn eller lerminalhamn som del här är fråga om och som bäst kunde svara mot NJA:s önskemål vore en privat hamn på Tjörn, en hamn som tillkommit för att befiäna partsrederier och som kunde byggas upp under en tid dä den svenska skattelagstiftningen var ofullständig. Jag anser att det vore olyckligt om vi skulle fortsätta med uppsplittringen av det svenska hamnväsendet. Det skulle vara utomordentligt olyckligt om ett statligt bolag här använde en privat hamn. Och det skulle vara olyckligt även om staten engagerade sig i den hamnen, därför att delta leder till en sådan uppsplittring av del svenska hamnväsendel som hamnutredningen klart sagt ifrån att man bör motverka.

Jag tycker all det är självklart all samhället, dvs. kommunerna, skall ha hand om del svenska hamnväsendet. Även mifiömässigl vore del minst sagt olyckligt om vi i den bohuslänska skärgärden böriade la in del tonnage som del här rör sig om - dvs. fartyg på 150 000-200 000 ton som fraktar kol från Australien och USA - i vatten som utgör fritids-och rekreationsområde för åtskilliga tiotusental människor på västkusten. Jag tycker därför alt det är angelägel alt industriministern ger ullryck för inställningen, att därest det blir fråga om en terminalhamn pä den svenska västkusten - det är ännu inte avgjort - så bör man väfia en hamn som är samhällsägd.

Jag är, herr lalman, fullt medveten om att denna fråga i och för sig icke avgörs av industridepartementet. Frågan blir föremål för prövning i bostadsdepartementet, som har att pröva de ansökningar som nu föreligger frän den privata hamnen om en utvidgning och all ta ställning till om en sådan är förenlig med den fysiska riksplan vi har antagit.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om transportfrågor i samband med Stålverk 80

Herr industriministern JOHANSSON;

Herr talman! Jag vill upprepa vad jag sade i mitt svar, nämligen att utredningarna om sjötransportsystemet kommer att resultera i en plan som förväntas vara klar i slutet av innevarande år. Det är klart all vi har överläggningar med NJA och Statsförelag i en sä här viktig fråga, också då under hand och medan ulredningen pågår. Det rör sig här i första hand om elt långlidsavlal om inköp av kol, och de förhandlingarna är komplicerade - del har vi upplyst om offentligt, bl. a. i samband med förhandlingarna med Polen. Man kan ännu inle skönja något resultat av dem. Det är framför allt när det gäller prisfrågan som parterna fortfarande har väsentligt skilda ståndpunkter.

Vi försökeratt påskynda förhandlingarna. Det är viktigt frän flera synpunkter. Våra relationer och våra handelsförbindelser med Polen är betydelsefulla. Del skulle därför vara bra om man kunde sluta elt avtal. Men vi har också framhållit att del måste ske pä kommersiellt rimliga villkor. De priser man tycks kunna uppnå vid förhandlingarna med intressenter i USA ligger fortfarande väsentligt under de priser som hittills diskuterats med företrädare för Polen. Vi kan inle säga till NJA och Statsföretag att göra upp med Polen eller Sovjetunionen oavsett vilket

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om transportfrågor i samband med Stålverk 80

182

pris de erbjuder. Det är en kommersiell förelagsverksamhet NJA bedriver, och i det avseendet måste man försöka nå etl sä godtagbart resullal som möjligt. Det tror jag är en väsentlig utgångspunkt.

Vi räknar med att är 1980, när Stålverk 80 är byggt och koksverket har den storiek som är planerad för Stålverk 80, kommer vi att behöva 4 mifioner lon kol till Luleå. Det är alltså fråga om betydande mängder. Vi har emellertid tid på oss. Det är först 1977-1978 som de stora kvantiteterna skall böria skeppas in. Jag menar därför alt man nu skall göra en mycket grundlig utredning, där alla förutsättningar klarläggs, så att man kan diskutera dem och sedan fatta ett beslut. Delta gäller också frågan i vilken omfattning man skall anlita befintliga rederier och i vilken omfattning man skall eftersträva en annan lösning. Jag utesluter självfallet inte ett statligt engagemang. Jag vet i dag ingenting om vad kommissionens förhandlingar kring varvsfrägorna kommer alt leda lill, men jag utesluter inte att ett statligt engagemang i en eller annan form kan bli angeläget eller att vi kan fä anledning alt observera både frågan om sjöfart och frågan om skeppsbyggeri,

Det finns heller ännu ingenting som säger vilken storlek på båtar transporterna kräver. Det är möjligt att man kan undvika omlastning, dvs. att gä via terminalhamn, genom att använda båtar på säg 25 000-30 000 ton, som herr Rosqvisi nämnt. Dä kan transporterna ske direkt, vilket kanske ställer sig allra billigast. Det är sådant nu pågående utredningar får visa.

Därför är jag i dag inte beredd att ge några andra deklarationer än att vi följer transportfrågorna med största uppmärksamhet och att det. i princip är NJA, dvs. Statsföretag AB, som skall ta besluten. Men eftersom dessa frågor är involverade i större sammanhang, framför allt då det rör kolköpen, och kan bli det då det gäller hamnar, dvs, om man skall väfia omlastning i terminalhamn, har regeringen ett direkt intresse av att mycket nogsamt bevaka dem.

Jag vill ge uttryck för den bestämda meningen all ingen frän NJA har gjort elt sådant uttalande - och under alla omständigheter inte avsett att göra det - att man pä något sätt skulle vara bunden till någon hamn på västkusten. Jag har talat om della med chefen för NJA och han beklagar om en sådan uppfattning har blivit spridd.

Detta är mycket viktigt. Ser man pä västkusten är det fyra hamnar som i dagens läge kan komma i fråga. Det kan vara Narvik, det kan vara Vallhamn-det har jag ingen uppfattning om-del kan vara Göteborg eller Landskrona, som kommit in i bilden under den allra senaste tiden.

Eftersom ansökningarna om koncession för hamnutbyggnaderna ligger i bostadsdepartementet har jag skaffat uppgifter som visar alt man nu söker pröva Göteborg och Vallhamn parallellt. Kommer Landskrona in med en ansökan om ombyggnad av hamnen och fördjupande av infarts-rännan där, är del angelägel att få en samtidig prövning av alla tre hamnarna. Det här är alltså en myckel öppen fråga.

Jag vill också säga alt jag tycker det är värdefullt all vi får en debatt

om transportfrågorna. Herr Rosqvist är speciellt kunnig i dessa frågor och har etl stort och levande intresse för dem, och det kan berika diskussionen om hur vi slutgiltigt skall nå fram till en lösning.

Till sist vill jag bara beträffande kostnaden för transporterna erinra om att vi säger i propositionen att NJA:s kostnader för vintersjöfart är beroende på isförhållandena. Företaget beräknar 2-3 kr. per ton såsom etl årsmedelvärde för merkostnader som uppstår i samband med vintersjöfart. Det var de uppgifter vi hade då, och jag kan inte mer än återge dem.

Man skall vara litet försiktig när man diskuterar fraktkostnaderna. Vi känner till den mångfald av fartyg som i dag beklagligtvis måst läggas upp därför att det inte finns några frakter för dem. Diskussionen om längre tidsavial kan bli aktuell under hösten eller under börian av nästa är. Kanske är det då möjligt att nå så fördelaktiga avtal om fraktpriser alt vi inte skall behöva räkna med merkostnader utöver dem vi nu har angett. Just nu kan jag bara säga sä mycket som att de preliminära beräkningarna visar att vi i dag skulle kunna köpa kol billigare från Australien och USA än från Polen trots att Polen ligger mycket närmare.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

Herr HUGOSSON (s):

Herr lalman! Jag ber att få tacka industriministern för klariäggandet i den här debatten, att någon som helst bindning till en speciell hamn inte finns i de här transportfrågorna.

Det är mycket som talar för att en omlastningshamn måste finnas, inte minst vad statsrådet säger om att Polen och Sovjetunionen i dagens läge inte prismässigt kan konkurrera med USA och Australien. Det är uteslutet att man skall kunna transportera hem kol från Australien och USApå båtar med ett tonnage av 20 000-30 000 ton, utan det måste bli fråga om fartyg pä 150 000-200 000 ton. Dä måsle man också ta ställning till frågan om en terminalhamn någonstans. Därför är det utomordentligt värdefullt att också få det klariäggandet att om det blir aktuellt med en omlastningshamn kommer regeringen att ha ett direkt intresse av all föfia frågan. Del uppfattar jag så att man anser att transport- och trafikpolitiken i det här landet ändå skall domineras av samhällsägda företag och hamnar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om reformplaiier på kriminalvårdens område

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

184

staltsbyggandet inom kriminalvården och med värt nuvarande påföfids-system.

Vad fru Krislensson syftar pä är lydligen de ultalanden som jag har gjort vid olika tillfällen om att jag räknar med att användningen av frihetsstraff skall fortsätta att minska sä all inom en inte alltför avlägsen framtid antalet intagna i våra anstalter kommer att vara väsentligt lägre än i dag, kanske under 1 000,

Vid brottsbalkens tillkomst framhölls att kriminalvård i frihet borde användas i största möjliga utsträckning. Min företrädare uttalade i propositionen med förslag till brottsbalken (prop, 1962:10 s, C 59) att del var angeläget att påföfider som innebär frihetsberövande inte används, när syftet med det kriminalrältsliga ingripandel kan näs med andra medel. Dessa uttalanden lämnades utan erinran av riksdagen. De blev också vägledande för domstolarnas rättstillämpning.

Även efter brottsbalkens tillkomst har det kriminalpoliliska reformarbetet varit inriktat pä en ökad användning av icke frihetsberövande påföfider. Som exempel pä dessa strävanden vill jag nämna ändrade bestämmelser om villkorlig frigivning i fråga om dem som har dömts till frihetsstraff samt de väsentligt ökade resurser som på senare år har tillförts frivärden. Anslagen till frivården har ökat från 14 mifi, kr, budgetåret 1965/66 till 64 mifi, kr. för innevarande budgetår. Antalet anställda inom frivården har under samma lidsperiod ökat från 175 lill drygt 600.

Antalet intagna i kriminalvårdens anstalter har minskat påtagligt sedan 1969. Om man räknar bort häktade och anhållna har medelbeläggningen gått ned från ca 4 700 år 1969 till ca 3 600 år 1974. Särskilt anmärkningsvärd är nedgången mellan 1973 och 1974. Nedgången synes ha fortsatt under den hillills tilländalupna delen av 1975.

Vad beror nu denna minskade beläggning på? Några avgörande förändringar i brottslighetens omfattning kan man inle peka på. Jag tror att flera faktorer har samverkat. En viss effekt har säkeriigen den vidgade rällen till avräkning av häktningslid haft. Vidare kan påföfidspraxis i fråga om vissa brottstyper ha ändrats. En annan faktor är all domstolarna i mänga fall dömer lill kortare frihetsstraff än förut. Den kanske viktigaste faktorn enligt min bedömning är emellertid att domstolarna mera allmänt har kommii lill insikt om de negativa effekterna av ett frihetsberövande och därför i större utsträckning än tidigare undviker att döma lill frihetsstraff Del finns f. n. inle något som lyder pä att trenden kommer att brytas.

Jag vill här nämna all vi i värt land inle är ensamma om dessa strävanden att minska frihetsstraffens roll i sanktionssyslemel. I flera västeuropeiska länder gör sig samma tendenser gällande med i huvudsak samma motiveringar som här.

Enligt min mening bör man hälsa den utveckling som har ägt rum med stor tillfredsställelse. Det är emellertid min bestämda uppfattning alt del inle finns någon anledning alt vara lill freds med den användning av frihetsstraff som vi har i dag. Mot bakgrunden av vad man numera

vet om dem som döms till frihetsstraff och om verkan av sådana påföfider finns det starka skäl att försöka gå vidare.

Jag skall nu nämna något om det pågående reformarbete som bör leda lill en ytteriigare minskning av användningen av frihetsstraff

Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp erinrade i en skrivelse till rådet den 15 maj 1974 om att utvecklingen i fråga om fängelsestraffet har gäll mot ökad restriktivilel vid tillämpningen. Användandet av frihetsstraff bör enligt arbetsgruppen kunna begränsas ytterligare. Som allmän riktlinje bör gälla att frihetsberövande påföfid endast skall användas som elt yttersta medel. De frihetsstraff som likväl skall utmätas bör i allmänhet kunna göras kortare än f n. Reformer av angivna slag skulle också innebära en betydande avlastning för kriminalvärden. Rådet har ansett alt dessa frågor bör övervägas ytteriigare inom ramen för del kriminalpoliliska utvecklingsprogrammet. Jag delar hell arbetsgruppens inställning.

Ett förverkligande av trafiknykterhetsbrottskommilléns förslag skulle innebära all man för en stor del av rattfylleristerna ersätter fängelse med påföfider som inle innebär frihetsberövande.

Vidare kan nämnas att en sakkunnig har tillkallats för alt utreda en eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten. I direktiven uttalades bl. a. all kriminalpolitiska skäl talar för att ekonomiskt verkande sanktioner som alternativ till frihetsstraff bör komma lill användning för vissa typer av brott i större utsträckning än f n.

I en departementspromemoria från december 1974 föreslås ändringar av brottsbalkens bestämmelser om grov stöld och lindrigare former av rån. Beträffande grov stöld syftar förslaget till en förskjutning av gränsen mellan stöld och grov stöld så alt väsentligt färre brott än f n. kommer att hänföras till den grova formen av brottet. Vid tillämpning av frihetsstraff för stöldbroll medför förslaget genomsnittligt kortare strafftider. Förslaget i fråga om rån innebär att handlingar som är av mindre allvarlig natur inle längre skall rubriceras som rån ulan hänföras till de särskilda brott som ingår i förfarandet, t. ex. misshandel och stöld. Straff-mätningen kan därigenom anpassas lill praxis i övrigt.

Promemorian, som har varit ute på remiss, har fåll ell övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Det bör framhållas att promemorieförslaget gör det möjligl att som hittills ingripa kraftigt mot de mest straffvärda formerna av denna brottslighet under del all lindrigare brott kan bedömas på ett mera nyanserat sätt.

Även om vi genom nu berörda och andra liknande åtgärder skulle kunna nedbringa antalet intagna i våra kriminalvårdsanstaller kommer del ändå under överskådlig lid alt finnas en grupp lagöverträdare beträffande vilka samhällets skyddsbehov är så framträdande all något realistiskt alternativ lill fängelse inte finns. Jag syftar här främst pä grova våldsbrotlslingar och sådana som ägnar sig ät yrkesmässig brottslighet, t. ex. narkolikalangare m. fl. Det är naturligtvis mycket svårt att

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

185

Nr 39 i siffror ange hur stor denna grupp är. Att den är relativt liten i förhällande

Tisdaeen den ''" 'Is'ntal som nu finns i kriminalvärdsanstallerna är emellertid uppen-

18 mars 1975 art.

--------------- Del är viktigt alt framhålla att för att kriminalvård i frihet skall framstå

Om reformplaner som ett realistiskt alternativ lill fängelse fordras det att kriminalyärds-

på kriminalvårdens reformen fullföfis i fråga om utbyggnaden av frivården. I mitt tal på.

område

Runöskolan den 30 januari i år yttrade jag följande härom: "Vi måste fortsätta och fullföfia tanken bakom kriminalvårdsreformen. Vi måste förbättra och samordna arbetet i fängelserna med arbetet i frivärden. Vi måste få bättre kontakt med samhällets alla hjälporgan, socialvård, nyklerhelsvård, arbetsförmedling, sjukvård osv."

Av ännu större betydelse på längre sikt är emellertid del brottsförebyggande arbetet, som måsle bedrivas på en mängd olika områden. I talet på Runöskolan sade jag: "Allt arbete inom kriminalvården är otillräckligt. Vi kan inle begränsa oss lill åtgärder för den som redan misslyckats att leva efter de regler vi ställt upp. Vi måsle försl och främst anstränga oss att hindra att människor misslyckas. Vi måste öka de brottsförebyggande åtgärderna. Gör vi då inget på den förebyggande sidan? Jo, naturligtvis. Det har gjorts länge i hem, i skola, i ungdomsorganisationer. Omfattande insatser görs av socialassistenter, läkare och psykologer. Dessa dagliga, svåra och otacksamma insatser syns kanske inte sä mycket och uppmärksammas inte i den utsträckning som borde ske, men denna förebyggande verksamhet måste intensifieras och samordnas och dessa uppgifter har lagts på det brottsförebyggande rådet."

Fru Kristensson har också ställt frågan om hur en reformerad kriminalpolitik kan förenas med de av riksdagen nyligen beslutade riktlinjerna för ansiallsbyggandet. Försl vill jag erinra om att riksdagens beslut gäller riktlinjer för ansiallsbyggandet, inte något ställningstagande till ett byggnadsprogram. Del är uppenbart all ansiallsbyggandet inle kan bedömas isolerat frän kriminalpolitiken i övrigl. Som jag har sagl i årets budgetproposition måsle frågan om uppförande av nya lokalan-ställer prövas konlinueriigt med hänsyn till beläggningsulvecklingen på kriminalvårdens anstalter.

186

Fru KRISTENSSON (m);

Herr talman! Jag ber att fä tacka justitieministern för del mycket utförliga svaret på min interpellation.

Del är alldeles rätt som herr justitieministern tror all anledningen lill min interpellalion - och det framgår även av den - är all herr justitieministern själv i vissa uttalanden i massmedia har gett ullryck ät en uppfattning om hur beläggningen på kriminalvårdsanstallerna bör minska och inom vilken tidsrymd della bör ske pä ett säll som gör alt man måste fråga sig om tanken bakom herr justitieministerns uttalanden var alt de reformer vi beslutat om skulle komma att rubbas. Jag syftar då pä de mer preciserade uttalanden som herr justitieministern gjorde, vilka innebar alt man inom några få år - redan i slutet av 1970-talel eller

i börian av 1980-talet - inle skulle behöva räkna med mer än 500-700 intagna på våra fångvårdsanstalter.

Det var för att få etl underlag till de diskussioner som vi bl. a. skall ha i justilieulskottet om årets kriminalvårdsbudget och till ledning för riksdagen vid dess ställningstagande till olika frågor inom detta område som jag framställde inlerpellationen. Vi måste ha bakgrunden klar innan vi fattar beslut.

Nu säger justitieministern i svaret all man inom en inte alltför avlägsen framlid får räkna med att antalet intagna på våra anstalter kommer att. vara väsentligt lägre än i dag, kanske under 1 000. Jag måste be herr justitieministern att mer preciserat besvara frågan: Fär man tolka denna formulering som en omskrivning med andra ord av det justitieministern tidigare sade om att antalet intagna inte skulle uppgå till mer än 500-700 inom loppet av tre fyra år, alltså i slutet av 1970-talel? Eller får man tolka ert uttalande sä all det här mer har karaktär av framtidsvision eller målsättning för framtiden?

Jag tycker alt del är nödvändigt att få svar pä den frågan, ty del är den som är utgångspunkt för inlerpellationen. Vi måste här i riksdagen få veta hur pass konkreta och näriiggande de här reformplanerna är.

Jag skulle gärna till herr statsrådet vifia säga - det sade jag också i en debatt som vi hade om kriminalvärdsreformen häromåret - att själv ifrågasätter jag fängelsestraffet som sådant. Man kan inte leva med den illusionen att fängelsestraff hjälper en människa. Men ä andra sidan måste vi se lill att de lagar som vi stiftar får påföfider som gör att lagarna efterievs. Det är ell stort problem. Jag ser del också så att man på sikt borde sträva efter all minska fängelsestraffen. Men jag tycker inte att man bara kan förstärka frivårdsresurserna, ulan jag menar att man bör tänka sig något annat alternativ för all inle respekten för gällande lag skall urholkas alltför mycket.

Men, som sagl, problemet är vad herr statsrådet egentligen menar med sitt svar, och jag är nödsakad alt be justitieministern till ledning för den fortsatta diskussionen precisera den mer vaga formuleringen i svaret.

I anledning av vad herr statsrådet anför sist i interpellationssvaret skulle jag emellertid vifia säga all när riksdagen godkände kriminalvårdsbe-redhingens förslag lill anstallsbyggande förelåg i propositionen en ulföriig plan för hur byggandet skulle ske. Det skulle ske under 15 års tid, man tänkte sig 25 nya lokalanstaller, de skulle kosta 125 mifi. kr., och det fanns dessutom ett preciserat belopp för varie år med böfian det andra året. Självfallet måste man kunna tänka sig all anpassa det här beslutet till verkligheten så att säga; men all mer väsentligt rubba förutsätlningarna för beslutet lycker jag vore utomordentligt anmärkningsvärt. I varie fall måsle riksdagen då till sin ledning få en ordentlig redovisning över de nya ställningstagandena. Herr statsrådets uttalande i budgetpropositionen i år all man får tänka sig all utbyggnaden prövas kontinuerligt med hänsyn till beläggningsulvecklingen kan inte rimligen tolkas som ett avståndstagande från de här riktlinjerna. Det skulle herr statsrådet

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

187

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reförmplaner på kriminalvårdens område

i så fall ha preciserat på etl tydligare sätt. Som ordförande i justilieutskottel måste jag bestämt hävda att vi då borde ha fått etl utförligare underlag lill ledning för våra diskussioner.

Sedan skulle jag vifia knyta an till de allmänna reflexioner som statsrådet gör på de olika punkterna. Jag böriar med den ökade satsningen på fri värden.

Jag delar helt uppfattningen all man bör sträva efter att öka satsningen pä frivården, men jag undrar om herr statsrådet egentligen är medveten om hur situationen i dag kan te sig när det gäller frivården. Inom frivården i dag döms det ut långa serier av skyddslillsyn. Man beslutar också om åtalsunderiåtelse inte bara en gång - tio till femton gånger är inte särskilt ovanligt. Jag vel inle heller om en sådan utveckling är särskilt lycklig. Måste man inle fundera över hur man skall kunna öka kontrollfunktionerna och övervakningsmöjligheterna inom frivärden för att verkligen ge klientelet det slöd som de naturiiglvis måsle ha för all inle så småningom ändå hamna i fängelse?

Del finns sådana som varit tilltalade för tillgrepp av fortskaffnings-medel inte mindre än 20 gånger, för egenmäktigt förfarande, för våld mot fiänsteman, för skadegörelse, för rattfylleri, för grov stöld och ändå bara fått skyddslillsyn. Det är f ö. ganska intressant all jämföra hur domstolarna ser pä tillgrepp av forlskaffningsmedel jämfört med den bestämmelse i 75 § andra stycket väglrafikkungörelsen som säger att man är skyldig att vidta åtgärder för all förhindra obehörigt brukande av motorfordon. Om man inle iakttar skyldigheten att hindra obehörigt brukande kan man dömas till böter om högst 500 kr. Är inle detta litet snett? Jag undrar om inte herr justitieministern borde la kontakt med övervakningsnämnder för alt i någon mån få del av deras erfarenhet av hur frivården fungerar. Jag tror inte att herr statsrådet då helt reservalionslöst anser att frivärden bör utbyggas utan alt man också måsle diskutera hur man kan öka kontrollmöjligheterna och hur man kan förstärka övervakningsmomeniei samt lill sist också fundera över om man inle kan länka sig etl lindrigare alternativ än fängelse men som ändå innebär något mer av en reell påföfid än enbart skyddstillsyn eller åtalsunderiåtelse.

Sedan går herr statsrådet in pä de olika tankar som statsrådet också har gett uttryck ål i pressen, nämligen alt man skulle kunna tänka sig alt la bort fängelsestraffet eller minska det för vissa brott. Dä skulle jag vifia fråga herr statsrådet: Del här förslaget om att man för en stor del av rattfylleristerna skulle kunna ersätta fängelse med påföfid som inte innebär frihetsberövande, fär jag uppfatta del så all regeringen nu har bestämt sig all ta bort fängelsestraffet för rattfyllerister? Det är ju en fråga som har legat och vilat i justitiedepartementet, jag tror i fem år, utredd och färdig och bara väntal på all del skall komma en proposilion. Men det vore intressant om justitieministern nu kan meddela kammaren all regeringen för sin del har bestämt sig i denna fråga. Sedan är det fråga om hur riksdagen kommer all se på delta. Del är ju

vi här i riksdagen som trots allt är lagstiftare, så det fär bli en bedömning från riksdagens sida.

När det gäller de andra frågor som justitieministern tar upp, nämligen grov stöld och rån, är det väl att notera att när det gäller den grova stölden är i varie fall inle avsikten alt man skall utmönstra fängelse ur straffskalan - det skall ju finnas kvar - men man skall möjligen ha en mer restriktiv tillämpning. Till del är väl bara all säga alt della måsle få i hög grad marginella effekter, eftersom det nu nog får gä bra långt innan man dömer någon till fängelse för grov stöld. Rånproblematiken behöver jag inle utveckla närmare. Det är faktiskt elt förslag, som jag bidragit med, att för rån av mindre allvarlig natur inte skall gälla ell straffminimum på ell år ulan att de skall kunna bedömas lindrigare. Men som sagt del har nog redan gjorts i praxis, så jag tror inle heller att det fär någon större effeki på antalet intagna på våra fångvårdsanslalter.

Men, herr lalman, läget är väl det att man inte kan säga att brottsligheten totalt har minskat i vårt land.- Man kan inle heller säga alt brottsligheten har blivit lindrigare. Snarare tyder väl de siffror som vi har - även om jag delar justitieministerns uppfattning att man skall la statistiken med en nypa salt - inte på någon särskilt gynnsam utveckling. När det gäller just samhällets skyddsbehov, som herr statsrådet talar om, och de mera grova brotten kan vi ändå konstalera att buiiksrånen under 1974 jämfört med 1973 har ökat med 20,3 96, att rån med skjutvapen har ökat med 17,5 96, att grov misshandel har ökat med 20,5 96, att mord och brott har ökat med 33,8 96. Herr statsrådet säger väl lill mig att trots allt är det inte så mänga människor det rör sig om, men det är en trend som man ändå kan fästa avseende vid.

När det gäller rån över huvud taget kanske man också skall notera

- för att fä en bild av omfattningen - att under 1974 var antalet anmälda
rån 2 173. Det är etl ganska stort antal. Sedan är del väl så att inte
mer än en fiärdedel blir uppklarade, men ändå var del sä pass många
anmälda rån. När det gäller kassaskäpsstölder var antalet 800, och för
grov misshandel låg antalet över 1 000.

Nu refererar herr statsrådet sitt tal på Runöskolan och säger all vi måste få bättre kontakt med samhällets alla hjälporgan, med socialvården, nykterhetsvärden, arbetsförmedlingen, sjukvården osv.Jag skriver helhjärtat under på detta, herr statsråd, men jag vill erinra om att justitieulskoltet - när vi förra våren, 1974, fattade beslut om behandlingslagen

- hemslällde hos departementet att just få dessa med förtur, eftersom
mycket av kriminalvärdsreformen står och faller med all man löser dessa
mycket svåra frågor. Nu har vi fått information, efter ett år, om alt
man böriat fundera på delta inom en arbetsgrupp i brottsförebyggande
rådet. Enligt milt förmenande har det patos som herr statsrådet känner
för dessa frågor, och som jag verkligen förslår, inle snabbi lett till några
handlingskraftiga ätgärder, som hade varit alt vänta. F. ö. begärde vi
i del sammanhanget också att få en utredning om minskning av iso-
leringsstraffel inom anstalterna. Även del var en begäran från utskottets

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

189

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

190

sida som riksdagen biföll. Men mig veterligen har departementet ännu inte vidtagit några åtgärder - i varie fall inle sådana som nätt fram till oss; del enda som skett är alt man sökt införskaffa underiag beträffande antalet isolerade, men någon utredning om åtgärder har inte vidtagits ännu.

Sedan vet jag inle om jag skall påminna herr statsrådet om att vi har en annan sida av den här medafien. Jag vet inte om jag skall kalla det medafiens baksida eller någonting annat; jag avser de mänga brottsoffren - de människor som drabbas av brottsligheten. Jag vill erinra om det slora motstånd som regeringen och justitieministern under många år reste mol de krav som vi förde fram från de borgeriiga partierna om att den frågan måste utredas, att man måste la litet hänsyn också lill brottsoffrens situation. På grund av ställningen i kammaren har vi fått lill stånd en sådan utredning. Hur resultatet blir vet vi ännu inte, men man kan i varie fall fortfarande hoppas att den frågan äntligen kommer att få en lösning.

Jag kan berätta, herr talman, att jag - när jag häromdagen tittade i proposilionsfloden - i min hand fick en röd och vacker proposition som innehöll förslag lill lag om ändring i kommunala renhållningslagen. Där fick jag syn pä en bestämmelse, som jag hajade lill för. Jag tänkte: det kan inte vara sant. Det står nämligen att den som yrkesmässigt eller efiest i strid med riktlinjerna i propositionen tar sig för med att samla ihop avfall och föra bort det skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Nu är ju inte del här justitieministerns bord, men herr justitieministern sitter ändå i den regering som lägger fram sådana här förslag. Jag tänkte då att det kanske skulle vara intressant att ta reda på hur många nya lagar vi har fått under den lid herr justitieministern har suttit pä sin taburett vilka har stadgal fängelsestraff där det inte har funnits förut. Jag har en lista över detta som riksdagens upplysningsfiänst sammanställt, men jag skall inle trötta herr talmannen och kammaren med alt läsa upp hela listan. Jag tänkte böria 1974 för att begränsa del hela litet. Det gäller;

Lag om vissa anslällningsbefrämjande åtgärder, där man stadgar böter eller fängelse i högst ett år för lämnande av oriktiga uppgifter i vissa fall.

Brott mol bestämmelserna i kungl. kungörelsen om inlernalionell vägtransport av farligt gods, böter eller fängelse i högst sex månader.

Brott mot tystnadsplikt, böter eller fängelse i högst ell år.

Underlåtenhet att erlägga överutlagsavgifl enligt lagen om ransonering av stadsgas, böter eller fängelse i sex månader.

Firmaintrång, brott mot firmalagen, böter eller fängelse i högst sex år.

Olaga inkassoverksamhet, böter eller fängelse i högst ett är.

Lag om bevakningsföretag, bedrivande av verksamhet utan auktorisation, böter eller fängelse i högst sex månader.

Lag om prisreglering på fiskets område, oriklig uppgift som leder till

undandragande av avgift, böter eller fängelse i högst två år.

Brott mol lystnadsplikt enligt lagen med anledning av mifiöskydd-skonventionen, böter eller fängelse i högst ell år.

Brott mot tystnadsplikt enligt kungl. kungörelsen om kontroll vid utförsel av livsmedel, böter eller fängelsestraff i högst ell år.

Brott mot vissa bestämmelser i kungl. kungörelsen om arbeten av guld, silver eller platina, böter eller fängelse i högst sex månader, Den har f ö, inte varit underställd riksdagen.

Det är oriktig uppgift som leder till för låg inbetalning enligt lagen om avsättning till arbelsmifiöfond, böter eller fängelse i högst ell år.

Brott mot gruvlagen, böter eller fängelse i högst sex månader.

Underiåtelse att anmäla gruvarbete enligt gruvkungörelsen, böter eller fängelse i högst sex månader. Den har inte heller varit föremål för riksdagsbehandling.

Olaga avverkning i strid med lagen om bevarande av bokskog, böter eller fängelse i högst sex månader.

Brott mot lystnadsplikt enligt instruktionen för Sveriges geologiska undersökning, böter eller fängelse i etl år.

Oriklig uppgift ägnad att leda lill för hög skallekompensalion enligt kungl. kungörelsen om återbetalning av särskild varuskatt i vissa fall, böter eller fängelse i högst sex månader.

Brott mot tystnadsplikt enligt abortlagen, böter eller fängelse i högst elt år - man skall dock komma ihåg att det därvidlag i gengäld har skett en viss avkriminalisering.

Brott mot tystnadsplikt enligt kungl. kungörelsen om uppgifter för galt- och betäckningsstalistiken, böter eller fängelse i högst ett år.

Olaga befattning med destillationsapparat enligt förordningen om tillverkning av sprit och vin, böter eller fängelse i högst ell år.

Överlåtelse av aktiverat kol, böter eller fängelse i högst elt år.

Brott mot tystnadsplikt enligt gruvlagen, böter eller fängelse i högst ett år.

Olaga akiiefondsverksamhel, böter eller fängelse i högst ett år.

Oriktig uppgift som leder till för låg inbetalning enligt lagen om avsättning lill särskild investeringsfond, böter eller fängelse i högst ell är.

Oriktig uppgift som leder lill för låg insättning enligt lagen om invesleringskonto för skog, böter eller fängelse i högst etl år.

Brott mol tystnadsplikt enligt kungl. kungörelsen om inventering av landets förråd av vissa livsmedel, böter eller fängelse i högst ett år.

Uppförande av byggnad i strid med lagen om ändring i naturvårdslagen, böter eller fängelse i högst sex månader.

Brott mot lagen om avveckling av hyresregleringen, böter eller fängelse i högst ett är. - Nu har jag inte så mycket kvar, herr statsråd.

Brott mol tystnadsplikten enligt lagen om folk- och bostadsräkning, böter eller fängelse i högst ett är.

1 den omfattande lagen om normgivning, som vi inte vel om riksdagen kommer att anta, finns dock en hel del bestämmelser där del stadgas om fängelsestraff

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

191

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Lag om ändring i brottsbalken, avseende olovlig avlyssning, böter eller fängelse i högst två år.

Lag om ändring i radiolagen, olovligt innehav av radiosändare, böter eller fängelse i högst etl år.

Lag om ändring i trafikbrottslagen, straffbestämmelser för fordons-

Om reförmplaner

på kriminalvårdens förare utvidgade att även omfatta spärvagnsförare

område

Förbud mot yrkesmässig nedsmältning av mynt, fängelse i högst ett år.

Brott mot bestämmelserna om fridlysning, jaktlider och jaklmedel, böter eller fängelse i högst sex månader.

Den av mig tidigare nämnda bestämmelsen mol olovligt bortforslande av avfall.

Till slut, herr talman: Underlätelse att efterkomma beslut enligt förslag till ofiekrislag, böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag lycker att denna lista är ganska skrämmande. Totalt har man under herr Geijers tid som justitieminister - låt vara att det är flera departement som svarar för lagförslagen - genomfört inte mindre än 75 nya lagar eller nya bestämmelser i gamla lagar, som stadgar om fängelsestraff, där sådant inle tidigare förekom i straffskalan. Man har dessutom genomfört 26 skärpningar av fängelsestraff i äldre bestämmelser, som redan hade stadganden om sådant straff

Jag tycker att del visseriigen går an all tala om att man skall minska frekvensen av fängelsestraff och i stället satsa på frivärd osv., men då skall man väl leva som man lär.

Nu säger statsrådet - och har sagt i många sammanhang - att fängelse bara kan försvaras med rena skyddssynpunkter. Vidare sade justitieministern att han vill avvisa primitiva rop på strängare straff Men varför skall vi dä behöva se denna utveckling med en så omfattande katalog över nya fängelsepäföfider från den regering vars justitieminister menar att man bör ha fängelsestraff endast i yttersta nödfall?

Jag tycker, herr lalman, att det kanske kan ligga mycket i den kommentar som jag hörde i programmet Pejling i går kväll, till frågan om man ville ha mera lag och ordning; Nej, men mindre lagar och mera ordning. Jag tror faktiskt all det är en uppfattning som många delar.

Jag skall för fullsländighelens skull, herr lalman, be alt få lill herr statsrådet överlämna hela min länga lista. Del skulle ha tagit för lång tid all läsa upp den i dess helhet. Dessutom hemställer jag all herr statsrådet ville vara vänlig och svara på min konkreta fråga.

undvika att ange några konkreta siffror; i en prognos bör man kanske inte alltför starkt konkretisera sig.

Vi har emellertid en utgångspunkt i del förhållandet alt vi kan räkna ut hur mänga människor som vi i dag har i fängelse, i fråga om vilka samhällets skyddsbehov kan vara primärt. Av de ungefär 3 500 är det för dagen ett antal som understiger det som jag ibland har sell som en möjlighet inom en icke alltför avlägsen framtid. Siffran är alltså tilltagen så att säga med lanke pä att även om utvecklingen skulle gå sä snabbt som den går just nu, får vi räkna med att fler människor kan finnas i fängelse än bara de som omfattas av vad vi kan kalla samhällets skyddsbehov.

Den här utvecklingen kan knappast ha varit särskilt överraskande för fru Kristensson, fastän hon har fäst sig så livligt vid den. Det har ju stått i tidningarna att man har haft anställningsstopp sedan i höstas vid våra fängelser. Vi har också gått fram med en begränsad nedläggning av 300 platser innevarande år, men det hade funnits möjligheter att ta en högre siffra med hänsyn till den låga beläggningen i fängelserna.

Sedan går fru Kristensson över till frågan om lokalanstalterna. Hon fattar det hela så, att det inte får hända någonting som mera väsentligt kan rubba beslutet. Jag förstår inte riktigt vad fru Kristensson menar. Även om justitiedepartementet och riksdagen vid en viss tidpunkt, med tanke pä den beläggning som finns dä, har bedömt att vi under en 15-årsperiod skulle behöva 25 lokalanstaller, är det väl inle rimligt alt vi, om det visar sig att det inte finns fångar, ändå skall bygga ut dessa lokalanstalter. För hur skall vi göra då, fru Kristensson? Skall vi be domstolarna all döma fler till fängelse sä att vi kan fylla de fängelser som riksdagen har beslutat skall komma till? Sä befängda idéer har fru Kristensson naturiiglvis inte, utan hon måste väl hålla med om all man hela tiden får laga efter lägligheten. Del har vi också tydligt sagl ul i budgetpropositionen. Det är f ö. bara i Stockholm som vi föreslår att det f n. skall byggas en lokalanstalt. Sedan fär väl utvecklingen visa i vilken takt den fortsatta utbyggnaden kan ske.

Fru Krislensson uttalade sig litet tveksamt om möjligheten alt skyddstillsyn skulle kunna vara etl alternativ till fängelse och gav några exempel på att det förekommer att skyddstillsyn lika litet som fängelse har varit elt effektivt medel för all hindra återfallsbrotlslighet. Det är väl riktigt att vi inte ens med skyddstillsyn kan räkna med att alla människor som har kommit snett skall kunna - åtminstone under nuvarande förhällande - tillrättaföras och klara sig själva i samhället.

Men jag är litet tveksam i fråga om vad fru Kristensson dä egentligen vill ha för ätgärder i stället. Fru Kristensson talar om kontrollfunktioner, och del är etl ord som jag känner igen från fru Krisienssons reservation lill brottskommissionen med den katalog pä strängare åtgärder av olika slag som fru Kristensson då ville ha genomförda. Är del något sådant som föresvävar fru Kristensson; förslagen om korta fängelsestraff för ungdomar, skärpta bestämmelser när del gäller permissioner osv,?

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reförmplaner på kriminalvårdens område

193

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

194

Så säger fru Krislensson all jag kanske borde ta kontakt med övervakningsnämnderna för att ta del av deras erfarenhet beträffande skyddslillsyn och fängelse. Det gör jag fortlöpande, fru Kristensson. Men del föranleder mig att göra en liten hänvisning till Nytt juridiskt arkiv så långt lilbaka i liden som 1967, då justitierådet Conradi yttrade: "Min verksamhet som ordförande i övervakningsnämnden på Långholmen (hillills mer än 1 000 frigivningsfall) har lärt mig, alt fängelset praktiskt tagel undantagslöst är till skada för den som utsattes för ingreppet. Om straffet medför någon nytta, t. ex. avhållsamhet från alkohol, är skadan likväl större."

Justiterädel Conradi vet ju vad han talar om som ordförande i en övervakningsnämnd. Del kanske finns andra ordförande som har en annan uppfattning - det vet jag inte. Men detta lycker jag är ett ganska tidigt tecken på den förändrade inställning som både domstolar och övervakningsnämnder har lill fängelsesystemet såsom etl medel alt hindra återfall i brottslighet.

Det framgick inte alls vad fru Kristensson vill ha i stället. Det har ju framskymtat i tidningarna, när fru Kristensson varit ute i landet och hållit tal vid något tillfälle, att det skulle kunna tänkas någon sorts arbetsläger. Det vore bra om fru Kristensson ville förklara om det bara är elt felaktigt citat eller om det är något som fru Krislensson har i tankarna.

Sedan frågar fru Kristensson hur del ligger till med våra planer när del gäller förslaget all man skulle nyansera rallfylleristraffet. Del är rikligt som fru Krislensson säger, all här föreligger ett utredningsförslag som har varit på remiss och som fält elt gon mottagande av remissinstanserna. Förslaget innebär, om det genomförs, att en ganska slor del av dem som i dag döms lill fängelse i stället skulle få någon form av nyklerhelsvård, I vissa fall skulle man kunna länka sig villkoriig dom och kanske böter,

I detta förslag ingick också frågan om rutinmässigt alkolest. Vi har menat alt vi först måste ha erfarenheter från della innan vi går vidare. På della område är vi just mitt inne i en försöksperiod. Om några månader skall vi kunna dra erfarenheter av försöken och la ställning.

Jag vill rätta lill en missuppfattning i fråga om effekterna av att man nyanserar straffet för grov stöld. - Minimislraffel är ju i dag sex månader. Fru Kristensson säger att så mycket kan del inte innebära. Jo, del kan del visst, fru Krislensson. En mycket slor del av dem som sitter i fängelser har dömts för grov stöld. Bortåt 80 96 av dem som sitter i fängelse har begått förmögenhelsbroll. Av dessa brott är just stöldbrotten de vanligaste, och den grova stölden är en särskilt slor del. Därvidlag har vi alltså uppfattningen att antalet människor som sätts i fängelse kommer att påverkas.

Fru Kristensson log upp den statistik som vi har diskuterat i flera år. Jag lycker all diskussionen böriar hyfsas något litet på sina håll tack vare all vi har fåll möjligheter all tala om vad det finns för statistik

och hur den skall brukas. Fru Kristensson gjorde ju också reservationer, men icke förty fortsatte hon sedan med all plocka ut några enstaka brott där polisens anmälningsslalislik var fördelaktig för henne, alltså där del hade varit en ökning. Del skulle ju ha varit mer objektivt att också ta upp några grupper där det redovisades en minskning.

Jag skall emellertid inte fortsätta den debatten. Jag vill bara be fru Kristensson all också se efter hur mycket biltillgreppen har minskat samt studera siffrorna för bank-och postrånen, som ju minskade med ett tiotal under 1974. Jag vill inle alls åberopa detta i någondera riktningen, men jag tycker att när man nu använder statistiken skall man inle bara plocka ul precis det som passar en själv.

Återigen log fru Krislensson upp frågan om vem som har gjort något för brottsoffren. Jag vet inte vad fru Kristensson har gjort - jag vet bara vad jag själv har gjort. Och jag har i tidigare debatter påpekat att den första åtgärd jag vidtog, när jag blev justitieminister 1969, var fakiiski all skicka en man lill England för att se på förhållandena där. England var del enda land - bortsett från Nya Zeeland, tror jag - där samhället ersatte brottsoffer. Fru Krislensson vet att regeringen sedan lade fram ett förslag i frågan och att vi nu ersätter brottsoffer. Delta får vi tillfälle att ylleriigare diskutera här i riksdagen, eftersom en utredning skall undersöka om del är möjligl att vidga ersättningen så att den utgår inle bara till den som är offer för misshandel - alltså våldsbrott - utan också lill den som drabbats av sakskador.

Fru Kristensson läste upp en hel kalalog över olika bestämmelser. Jag vet inte om jag är så särskilt imponerad av uppläsningen. Del är ju, fru Kristensson, i största utsträckning fråga om yrkesmässig verksamhet, där olika departementet och naturligtvis regeringen - jag är ansvarig för det också - har med i straffskalan böter och fängelse. I några fall observerade jag all det gällde frågor som berör den enskildes integritet - något som ju riksdagen brukar vara mycket angelägen om att man skall slå vakt om.

Jag skall bara ställa två frågor till fru Kristensson. För det första: Tror fru Kristensson alt del är någon som sitter i fängelse i dag lill föfid av brott mot någon av de många lagar som fru Krislensson räknade upp? För det andra; Har fru Kristensson väckt någon motion om avskaffande av sanktionerna i de här fallen?

Jag är ingen vän av dessa sanktioner. Fru Kristensson råkade olurligt nog försl la upp della med renhållningen. Jag kan tala om all från böfian fanns del inom vederbörande departement ell förslag som även innebar att hyresgäst i varje fall skulle kunna få böter, vilket vi, när vi fick ärendet till behandling i justitiedeparlemenlet, strök över.

Jag kan alltså försäkra fru Kristensson att vi är observanta och kommer att vara observanta pä att man inte skall införa strafftjestämmelser i olika specialförfaliningar i större utsträckning än som behövs. Jag hänvisade ju också till all vi har en särskild sakkunnig som ser på i vilken utsträckning man kan tänka sig ekonomiska sanktioner i stället för straffbestämmelser.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

195

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om rejörmplaner på kriminalvårdens område

196

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag häller med herr justiteminislern om alt det sannerligen inte är lätt att göra prognoser, och därför tycker jag att man skall bedöma den pågående utvecklingen litet försiktigt. Vi hoppas att det är en trend som står sig, men ännu vel vi inte säkert om utvecklingen är sä entydig att man kan ta den som utgångspunkt för mera generella slutsatser.

Men sedan sade ni, herr statsråd, att ni har försökt alt undvika siffror och att ni vill tala i mera allmänna termer. Ja, i det svar jag har fått talar ni i allmänna termer, men i de ultalanden som har refererats i dagspressen och som på sina håll har vållat en hel del uppståndelse har Ni ändå preciserat er ganska myckel. Och del var de uttalandena som jag tog som utgångspunkt för min interpellalion. Jag kan också berätta för justitieministern att när justilieulskottet pä inbjudan av landshövdingen var på Golland för all besöka Lärbro fångvårdsanstalt - det besöket skedde samma dag som det sändes en radiointervju i vilken justitieministern gjorde mera preciserade ultalanden - fann vi all man på anstalten nästan hade givit upp hoppet. Med det menar jag inte all man pä anstalten hade den uppfattningen alt man till varie pris skulle behälla platserna pä fängelserna faslän del inte fanns några intagna. Det menar inte jag heller. Men del gällde ju ändå sysselsättningsfrågorna för personalen, och nu var de anställda lätt chockade och menade att nu fanns det ju över huvud taget inget hopp längre för Lärbroanstalten.

En annan sak som man kunde notera var alt justitieministern tydligen blev inbjuden all träffa ett stort antal representanter för tillsynspersonalen och andra anställda inom kriminalvårdsanstalterna som förmodligen också hade känt oro över justitieministerns uttalanden. Vidare såg vi också sedan i tidningspressen en mera sorglustig notis, om en lagman i södra Sverige som hade meddelat att med hänsyn till justitieministerns uttalande om avskaffande av fängelsestraffet för rattfylleri tänkte han inte uldörha något fängelsestraff i ell ratlfyllerimål som han hade att handlägga.

Justitieministerns uttalanden hade sålunda effeki, och därför tycker jag del är angeläget att ni nu, herr justitieminister, för riksdagen klargör vad ni egentligen avser. Om del var en prognos för framtiden eller etl önsketänkande, sä har jag ingen annan uppfattning än vad statsrådet mera allmänt har givit uttryck ät. Men är del någonting som ni menar ligger nära i liden och mera konkret, så bör ni tala om det, eftersom del givetvis är mycket viktigt för riksdagen att veta vilka förutsättningar som gäller för vårt beslutsfattande.

För att undvika alla missförstånd kanske jag skall återge vad statsrådet verkligen sade i nämnda radiointervju, samtidigt som jag frågar om ni, herr justitieminister, allfiämt står fast vid den bedömning som ni då gav uttryck för. Intervjuaren frågade justitieministern när reformerna om slrafflindringen för rattfylleri och andra förseelser skulle vara genomförda. På det svarade justitieministern: Del blir successivt inom ett par tre fyra år.

Sedan frågade intervjuaren hur lång tid det kommer att ta innan fängelserna i stort sell är tomma. Efter all ha inlett med några synpunkter på återfallsbrottsligheten svarade då justitieministern: "Hur många människor del är och hur många det blir inom de närmaste åren är väldigt svårt att säga. Men jag räknar för min del med att det är några hundra, jag kan inte säga närmare än 500, 600, kanske 700."

Därefter frågade intervjuaren: "Kan ni ange elt årtal, när det bara kommer att sitta 500, 600 eller 700? Tar det femtio år innan vi har nått dit, eller går det fortare?" På detta svarade statsrådet: "Ja, det går naturiiglvis inte all säga något exakt årtal. Men jag tycker, att utvecklingen går ganska snabbt. Och jag hoppas, att vid slutet av 70-talet så skall vi vara ganska nära den här siffran som jag nämnde tidigare."

Statsrådet kanske förstår att man som ordförande i justitieulskoltet frågar sig vad vi har för underlag för de beslut vi skall fatta. Hur skall man uppfatta detta justitieministerns ganska konkreta uttalande?

Vad jag nu vill be herr justitieministern om är all inför kammaren svara pä frågan: Är det denna version justitieministern menar alt vi skall rätta oss efter, eller är del vad som statsrådet säger i svaret och som i varie fall ger sken av att vara en utveckling pä litet längre sikt?

Jag skulle sedan vifia kommentera justitieministerns inlägg något.

Utgångspunkten för herr statsrådets resonemang är att fängelsestraff bara skall användas för att tillgodose samhällets skyddsbehov. I så fall, säger statsrådet, kommer antalet intagna på fängelserna att bli under 1 000. Den viktiga frågan blir då: Kan man klara dessa brottslingar, som alltså gjort sig skyldiga till ganska grava brott, med enbart skyddstillsyn, kanske förenad med behandlingsföreskrift? Tycker herr statsrådet att del är tillräckligt?

Justitieministern frågade mig vad jag hade för alternativ. Men det är ju faktiskt inte oppositionen som skall komma med förslag. Jag skulle vilja fråga om herr justitieministern ändå inte har några planer på att försöka finna någon mellanform mellan fängelsestraff och frivård, någon mellanform som ä ena sidan inte är så skadlig som fängelsestraffet men som å andra sidan innebär en ökad rättstrygghet i samhället och kan skapa ökad respekt för lagstiftningen.

För övrigt förstod jag herr statsrådets senaste inlägg så, att riksdagens beslut 1973 om ansiallsbyggandet inle får tolkas sä, att man till varie pris skall bygga dessa anstalter. Nej, jag tycker inte heller att man skall sikta på fler platser än del finns intagna. Men jag menar alt man måste sätta en hel del frågetecken för den framtida utvecklingen och att man i dag inte bestämt kan säga vilket behov som kommer att finnas. Min fråga lill herr statsrådet i detta sammanhang skulle vara: Får jag tolka ert yttrande på denna punkt så, att man nu inte kan räkna med att de lokalanstalter vi fattar beslut om kommer alt byggas? Grundtanken med dem var ju ändå att de intagna skulle ha nära till hemorten och att del därigenom skulle vara lättare all åstadkomma en samordning mellan arbetsmarknadsmyndigheter, samhällets allmänna social- och

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

197

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

198

sjukvård och de intagna. Var det en reform bara pä papperet, en reform som herr statsrådet nu är beredd att ompröva? Skulle så vara fallet, att ni hävdar att detta beslut måste omprövas, hävdar jag som ordförande i justitieutskottet att vi i utskottet borde ha fått ett underiag för en sådan diskussion och inte radiouttalanden som kan leda tankarna till alt det är fråga om ett kullkastande av den fina reformen, som vi alla här i kammaren sade var utomordentligt bra, inle minst herr slalsrådel själv.

Så var del då statistiken. Jag sade att jag inte tycker alt man skall fästa för stort avseende vid den. Men jag skulle vifia fråga herr statsrådet: Anser ni att brottsligheten här i landet har blivit mindre eller lindrigare? Är del inle så - det har ni själv vid något tillfälle sagt - att innan man har ett begrepp om den dolda brottsligheten kan man inte kan skaffa sig en ordentlig bild av utvecklingen? Vore det inte därför angelägel alt fä en sådan kartläggning? En sådan finns del också planer på, men statistiska cenlralbyrån har inte fält del anslag som skulle behövas för alt göra en så omfattande utredning. Jag skall, herr talman, inte ta upp tiden med frågan om brottsoffren; jag tror att kammarens ledamöter häller mig räkning för det. Jag vill bara säga att oppositionen i riksdagen som sagl krävt bättre ersättningsregler ända sedan 1940-talet. Det log förfärligt lång tid innan någonting över huvud taget gjordes ät detta. Det var först i och med jämviktsriksdagen som vi verkligen fick till stånd en utredning med en preciserad målsättning.

Justitieministern sade också att den katalog jag räknade upp inle var så imponerande. Jag var ledsen över att behöva läsa upp så mycket, men jag ville göra det för att ge en bild av den flora av nya lagar som tillkommit bara på det senasie årel. Nu säger herr statsrådet alt del bara gäller yrkesmässig verksamhet och frågor som rör den enskildes integritet. Ja, det gäller i stor utsträckning det. Men del gäller framför allt skydd för allmänna intressen. Om man bortser från den lagstiftning som avser att skydda den enskildes integritet saknar man, lycker jag, lagar som är till för all skydda den enskilde. Och det ligger ganska väl i linje med den åsikt statsrådet tidigare givit ullryck åt, nämligen att lagstiftningen i ökad utsträckning bör inriktas på att skydda allmänna intressen och att man skall dämpa skyddet för den enskilde mol brottslighet. På den punkten har vi klart skilda uppfattningar. Jag menar att del är viktigt alt man i ett rättssamhälle inte glömmer bort skyddet för den enskilde och att detta snarare måste förstärkas än försvagas.

Sedan frågade herr statsrådet om jag tror att det finns några som sitter i fängelse i dag med slöd av alla dessa lagar. Det vel jag inte, men jag skulle vifia fråga herr statsrådet: Menar ni all det är riktigt att man stadgar strafföestämmelser för en rad olika brott och egentligen innerst inne säger sig all dessa bestämmelser inte skall lillämpas? Får jag uppfatta herr statsrådets yttrande på det sättet är del högst anmärkningsvärt.

Till sist kan jag glädja herr statsrådet med att säga all vi faktiskt i en partimotion från moderata samlingspartiet har föreslagit att man skulle gå igenom och försöka gallra ut all onödig lagstiftning. Det går inte all

i ell samhälle bara lägga på lag efter lag utan att samtidigt fundera över Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

om del inte vore möjligt att gallra ut en del. Summan av den lagstiftning som medborgarna skall ha att rätta sig efter blir så stor och bestämmelserna blir så omfattande alt det snart inte är rimligt att begära att man skall kunna leva efter alla dessa lagar.

Herr talman! Jag nödgas ändå återkomma till den grundläggande frågan om vilken variant som egentligen skall vara herr statsrådets officiella när del gäller utvecklingen på delta område beträffande antalet intagna.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Det är två frågor. Den ena gäller att bedöma den pågående minskningen av fängelseantalet mot bakgrund av de bestämmelser som finns i dag. Den andra frågan gäller vilken politisk målsättning man kan ha beträffande den speciella påföljden fängelse.

Vad jag har gett uttryck för här när det gäller politisk målsättning är att jag uppfattar fängelse som ett dåligt instrument för att minska brottsligheten och alt jag därför vill verka för att det i göriigaste mån ersätts med annan påföfid - med de inskränkningar jag har nämnt beträffande samhällets skyddsbehov. Nu böriar fru Kristensson, precis som journalisterna, att begära besked om tidpunkt och antal. Jag har förklarat att det är svårt att bestämma ett visst datum. Delta är en prognos och får gälla för vad den är. Jag har brukat påpeka att i börian av 1960-talet gjorde man prognoser i kriminalvårdsstyrelsen att vi skulle ha 10 000 fångarår 1975. Den prognosen var felaktig. Min prognos kan vara felaktig, men jag hoppas att den inte är det. Fru Kristensson säger att hon till varie pris måste ha besked för justitieutskottets arbete. Pä den punkten behöver jag bara hänvisa till att utskottet har fått allt underiag som behövs för en bedömning under innevarande är.

Beträffande brottsstatistiken och brottslighetens omfattning vill jag säga; Vi vet inte så mycket om den dolda brottsligheten, men det pågår en undersökning som jag tror kriminalvårdsstyrelsen har initierat och som görs av statistiska centralbyrån. Det är förmodligen svårt att kartlägga den dolda brottsligheten men man försöker göra del.

I varie fall när det gäller väldsbrottslighelen har det av professor Sveri gjorts vissa undersökningar som går långt tillbaka i liden och som jag vågar lägga lill grund för påståendet att den grova väldsbrottslighelen i landet icke har ökat under detta århundrande. Antalet mord och dräp och fall av grov misshandel är lägre under 1960- och 1970-lalen än vid seklets börian. Sedan kan man dra de slutsatser man vill av del.

Bara en sak lill. Fru Kristensson pläderar för någon mellanform mellan fängelse och skyddstillsyn, som fru Kristensson inte är så förfiusl i. Då vill jag svara fru Kristensson att det är just det vi vill ha genomfört i och med att vi får lokalanstalterna. Lokalanstalterna är ju en mellanform mellan fängelse och frivård. Då behöver fru Kristensson heller inle fråga om de 25 fängelserna. Som fru Krislensson vet finns det på många håll i landet möjligheter att använda gamla fängelser som lokalanstalter, och

199

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om reformplaner på kriminalvårdens område

vi har redan böriat göra det. Vår avsikt är att se till att det successivt blir lokalanstalter pä sådana häll i landet där man inle kan bygga om gamla anstalter eller använda andra anstalter som lokalanstalter.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Det är en myckel viktig debatt som pågår här, och jag vill gärna säga några ord i detta sammanhang.

Först vill jag slå fast alt utan trygghet till liv och lem är inget samhälle ett gott samhälle. Att skydda människor mot brott är centrala uppgifter för vårt rättsväsen. Vi måste med kraft reagera för att hålla tillbaka brottsligheten. Jag förutsätter att vi alla är överens om den saken.

Men sedan kommer frågan hur vi skall reagera. På den punkten delar jag i slor utsträckning de synpunkter som justitieministern har givit uttryck för. Det är angeläget att påföfider som innebär frihetsberövande inte används när syftet med det kriminalrältsliga ingripandet kan nås med andra medel. Det är så vi ser det också inom folkpartiet. Därför är det angeläget att satsa på frivården.

Statsrådet säger i svaret: "Del är viktigt att framhålla att för alt kriminalvård i frihet skall framstå som etl realistiskt alternativ till fängelse fordras det all kriminalvärdsreformen fullföfis i fråga om utbyggnaden av frivården." Jag tror det är utomordentligt väsentligt att så sker.

Men sedan är det en annan sak som jag vill fästa uppmärksamheten på. Jag tror inle att man bör förskjuta gränser på sä sätt att det som man tidigare har betecknat som allvarligt brott blir någonting ganska harmlöst. Det är närmast delta som jag tycker bör framhållas i den här debatten. Det finns risker för att man blir alltför överseende, och det mår samhället inte väl av.

I detta korta inlägg vill jag slutligen instämma i vad statsrådet säger om att vi inte kan "begränsa oss till åtgärder för den som redan misslyckats att leva efter de regler vi ställt upp. Vi måste först och främst anstränga oss all hindra att människor misslyckas." Della vill jag givelvis med all kraft instämma i. Vi måsle på allt sätt verka i den riktningen. Det är då också viktigt att stödja del frivilliga ungdomsarbetet och alt främja den eliska normbildning som kristen och annan ideell verksamhet vill lägga grunden till. Skolan bör bidra till att utveckla elevernas rättsmedvetande. Famifien och samhället som helhet har ansvar föratl barnen får det bästa möjliga utgångsläget för sill vuxna liv. Det är dä viktigt att samhället är berett alt bistå föräldrarna i deras viktiga funktion som fostrare. Justitieministern säger också en del härom i svaret, och jag vill ytterligare stryka under all här har hem och skola samt ungdomsorganisationer ett gemensamt ansvar.

en precisering och en tidsangivelse som gav sken av att vi får tänka oss att ompröva tidigare fattade beslut och att vi här står inför mycket näraliggande reformer, utan att avsikten endast var att ge uttryck för en politisk målsättning. Jag är ulomordentligt lacksam för det klariäggandet. Jag lycker då bara att det är synd att man kom att sända den här radiointervjun, där herr statsrådet tydligen blev för hårt pressad i fråga om preciseringar utan att ni egentligen hade avsett aft göra några sädana. Detta har skapat en oro, som alltså var obefogad.

Under den förutsättningen vill jag gärna säga herr statsrådet att vi då i utskottet har fått det underiag som behövs för vårt ställningstagande i vår. Meningen är alltså inte att vi skall riva upp gamla beslut och reformer utan att vi skall fortsätta med ansiallsbyggandet i enlighet med de riktlinjer som riksdagen antog 1973. Herr statsrådet säger emellertid att lokalanstalterna enligt hans mening skulle vara etl mycket bra alternativ till fängelse. Men att sitta på lokalanstalt innebär ju att man är dömd lill fängelsestraff, varför detta inte löser det problem som jag var ute efter. Men jag är som sagt glad över statsrådets senaste inlägg, som jag tycker undanröjer den oro som man annars har haft anledning att känna.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att besvara herr Elm-siedis (c) den 26 februari anmälda interpellation, nr 36, och anförde:

Herr lalman! Herr Elmstedt har frågat mig om jag anser att avsikten med riksdagens beslut är 1974 beträffande försöksverksamhet med praktiska inslag på grundskolans högstadium blivit beaktad vid den fortsatta handläggningen av ärendet inom regeringens kansli och inom skolöverstyrelsen.

Med anledning av elt antal motioner rörande skolans inre arbete erinrade utbildningsulskollet i beiänkandel 1974:11 om vad utskottet anfört i betänkandet 1972:45 angående teoretiska och praktiska inslag i undervisningen. 1972 framhölls bl. a. "att skolöverstyrelsen bör, när kursplanernas anvisningar och kommentarer ses över, tillmäta de praktiska momenten i skolundervisningen ökad betydelse". Enligt utskottets skrivning 1974 bör vidare "värdefulla erfarenheter kunna erhållas, om, som ett led i den inom överstyrelsen pågående läroplansuppföljningen för grundskolan (LUG), nu i ell antal högstadieskolor en ökning av de praktiska inslagen i undervisningen prövas".

Inledningsvis vill jag påminna om all stor enighet förelåg vid riksdagens beslut 1968 om grundskolans utformning. Jag vill vidare framhålla att som grund för utskottets skrivning 1972 låg bl, a, en motion från ett

201

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

antal socialdemokrater, vilka hemställde att man med förtur skulle ta upp frågan om en förstärkning av de praktiska inslagen i ämnena på skolschemat.

Jag vill i detta sammanhang understryka att inriktningen mot elt praktiskt och laborativt arbetssätt Över huvud taget i skolan är av slor betydelse både för att skolan skall kunna ge eleverna en mera verklighetsnära undervisning med varierande arbetssätt och för att eleverna samtidigt skall kunna få ytterligare möjligheter att i skolan utveckla flera olika sidor av sin personlighet. Det är därför angelägel alt både läroplansutveckling, läromedelsproduktion och fortbildning inriktas mot och bidrar till att förstärka ett sådant arbetssätt.

Den av mig här nämnda utskottsskrivningen har också kommit alt prägla olika förslag från SIA.

I anledning av utskottets betänkande 1974 uppdrog Kungl. Maj;t den 31 maj 1974 åt skolöverstyrelsen att utforma och inkomma med förslag rörande olika modeller för försöksverksamhet med ökning av de praktiska inslagen i undervisningen på grundskolans högstadium.

Efter vad jag erfarit har skolöverstyrelsen dels tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag enligt nämnda uppdrag, dels ordnat en löpande bevakning av möjligheterna att i det ordinarie läroplansarbeiet ge de praktiska momenten ökad betydelse.

Med ledning av utskottets skrivning har arbetsgruppen inom skolöverstyrelsen inriktat sitt arbete mot att utforma modeller för både generella och selektiva åtgärder, F, n, diskuteras generella ätgärder för samtliga elever. Dessa skulle t, ex, kunna genomföras i form av ökad samhälls-kontakt som syftar till att skapa möjligheter för att bättre integrera elevernas arbete i skolan med samhälls- och arbetslivet. En undervisning som föfier modellerna innebär all eleverna kontinuerligt under läsåret fär en bättre samhällsorienlering,

I modellförslag för selektiva åtgärder för svagmoiiverade elever avser arbetsgruppen att göra det lättare för dessa elever att anpassa sin studiegång så att skolgången kan upplevas mera meningsfull, I första hand skall studiegången enligt dessa modeller anordnas sä att eleven får bibehålla gruppgemenskapen i den egna klassen.

Jag har vidare erfarit att modellförslagen bör kunna bli klara under slutet av våren varefter regeringen får pröva dessa.

Herr Elmstedt konstaterar i frågan att "den praxis som lillämpas vid prövning av dessa ärenden i utbildningsdepartementet synes dåligt överensstämma med riksdagens ställningstagande". Någon praxis på området finns inte eftersom endast några enstaka ärenden hittills har behandlats i utbildningsdepartementet resp, skolöverstyrelsen. Herr Elmsledls fråga kan sålunda besvaras med ja.

Jag delar statsrådets bedömning all det rådde stor enighet 1968 dä beslutet om grundskolans framtida utformning fattades. Men det kan ändå vara på sin plats vid ett sådant här tillfälle att erinra något om vad som sades i samband med riksdagsbehandlingen den gången. Från cenlerhåll framfördes nämligen tveksamhet inför den teoretisering som det nya förslaget innebar, och vikten av uppmärksamhet när det gällde elever som kunde förväntas fä svårigheter att finna tillräcklig motivering för skolarbetet framhölls mycket starkt. Även om vi vid det här tillfallet hade en del motioner vilka innehöll förslag till aktiviteter med mer praktisk inriktning så ställde vi oss bakom beslutet om det sammanhållna högstadiet och de förändringar i stort som beslutet innebar.

Jag vill gärna inleda mitt anförande med denna lilla tillbakablick, främst därför att vi från vårt håll vid upprepade tillfällen, efter det att Lgr 69 böriat fungera, ansett det nödvändigt att föreslå förändringar som skulle ge en bättre balans mellan teori och praktik pä högstadiet. Men jag har också inlett mitt anförande på det här sättet därför att statsrådet i svaret pä inlerpellationen i sin historieskrivning påpekar att bakom utbildningsutskottets skrivning 1972 låg en socialdemokratisk motion vari krävdes förstärkning av de praktiska inslagen i ämnena pä skolschemat. Det är i och för sig rikligt, men jag hjälper gärna till med att fullständiga bilden från 1972 genom att tala om att det också fanns en centermotion - den hade Larsson i Slaffanstorp som första namn - med samma innebörd i yrkandet. Båda dessa moiioner bildade underiag för utskottets förslag lill riksdagen den gängen.

Det har framgått sedan länge hur många ungdomar har svårt att finna sig till rätta i skolan. Det gäller även dem som anses ha goda förutsättningar att tillgodogöra sig de teoretiska ämnena. Situationen i dagens skola kritiseras av såväl lärare som elever. Gjorda undersökningar tyder pä att över hälften av alla elever finner sin situation vara mindre tillfredsställande - i vissa fall helt utanför det acceptabla. Det tryck som eleverna utsätts för leder i många fall till psykiska besvär. Denna missanpassning tar sig uttryck bl. a. i skolk, i olika former av verklighetsflykt och brutalitet. Lärarnas möjligheter att ge en meningsfull undervisning försvåras eller omintetgörs mänga gånger genom detta.

Della faktum torde vara allmänt känt och vad som är viktigare i sammanhanget även erkänt vid det här laget. Vi behöver kanske inte orda så myckel mer om detta nu utan bara konstatera att det är på det sättet och att det kräver omedelbara åtgärder.

Det vore klokt att pröva något som av eleverna skulle uppfattas som en radikal förändring av deras vardag. Vi framhöll i en motion lill fiolårets riksdag att någon veckodag ute pä en arbetsplats för alla elever i årskurs 8 eller 9 -jag är medveten om att begränsningar är nödvändiga av praktiska skäl - kanske vore en väg att beträda. Utskottet gjorde på grund av denna och ett par andra motioner i linje med denna ett nytt uttalande för att försöka fä fart på den verksamhet som man hoppats pä efter framställningen 1972.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

203

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

Nu sägs i svaret att regeringen den 31 maj 1974 gav skolöverstyrelsen i uppdrag att utforma och inkomma med förslag rörande olika metoder för försöksverksamhet med ökning av de praktiska inslagen i undervisningen på grundskolans högstadium. Efter riksdagsbeslutet 1972 hände tydligen ingenting positivt, men det är naturiiglvis värt att notera - och det gör jag såsom positivt - att det strax efter ell nytt riksdagsuttalande 1974 hände en del.

Jag delar de synpunkter som statsrådet fört fram i svaret om att inriktningen mot ett praktiskt och laborativt arbetssätt över huvud taget i skolan är av stor betydelse både för att skolan skall kunna ge eleverna en mer verklighetsnära undervisning med varierande arbetssätt och för att eleverna samtidigt skall kunna få ytterligare möjligheter att i skolan utveckla flera olika sidor av sin personlighet. Det vill jag gärna understryka och notera som en positiv del i svaret.

Det är bra att den arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen som nämns i svaret har kommit till, och jag noterar alt statsrådet utgår från att arbetsgruppens förslag till generella åtgärder bör syfta till alt bättre integrera elevernas arbete i skolan med samhälls- och arbetslivet. Om den tolkningen är riktig stämmer den väl överens med de synpunkter som vi framförde i motion vid fiolårets riksdag.

Statsrådet svarar ja på min fråga om avsikten med riksdagsbeslutet 1974 beträffande försöksverksamhet med praktiska inslag på grundskolans högstadium blivit beaktad. Då menas väl tillsättandet av skolöverstyrelsens arbetsgrupp. Det är det som är svaret pä den frågan om jag fattat rält. Annars stämmer det ju dåligt med lanke på de avslag som departementet gjort på framställningar i ärendet, framställningar som t. o. m, tillstyrkts av skolöverstyrelsen.

När det gäller de modellförslag som enligt interpellationssvaret skall utformas av SÖ under våren vill jag ställa en direkt fråga: Bedömer statsrådet det så att förslagen kan komma fram så tidigt under våren att regeringen hinner ta ställning till dem och en försöksverksamhet på några platser komma i gång hösten 1975? Jag anser att problemen är så pass allvariiga att det verkligen brådskar med förslag lill lösningar. Det skall inte behöva ta åratal för att få fram sådana förslag som det här gäller. Riksdagen har tryckt på vid olika tillfällen, men vi har noterat en viss tröghet när det gäller utarbetandet av de förslag som riksdagen sagt ifrån skall komma.

handlat. Det hänvisas, som också här tidigare sagts, i interpellationssvaret till del uppdrag som Kungl, Maj:l den sista maj i fiol gav ål SÖ att utforma och inkomma med förslag rörande olika modeller för försöksverksamhet etc. Vad man lägger märke lill är väl att det kanske fortfarande är ganska stor vaghet om vart detta syftar. Det talas om den Ökade samhällskonlaklen, integrationen av elevernas arbete i skolan med samhälls- och arbetsliv. I och för sig rikliga saker, men man har svårt att fä grepp om var del här kan landa.

När del gäller de selekliva åtgärderna sägs det att dessa syftar till att ge eleverna en mera meningsfull skolgång, och del är naturligtvis riktiga och vackra ord, men fortfarande saknas de konkreta åtgärderna. Detta kanske inte är så konstigt eftersom förslagen ännu inte är lagda; fortfarande lever vi alltså i något av ett tomrum.

Jag kan heller inte underlåta alt konstatera att det är hell riktigt vad som sägs att 1968 års grundskolebeslut fattades i stor enighet i den män det gällde de grundläggande principerna. Men pä en viktig punkt fanns det starkt delade meningar i dåvarande statsutskottet, och det gällde just de praktiska inslagen på högstadiet. Från folkpartiets och centerpartiets sida hävdade vi då att det måsle finnas ell ordentligt inslag av praktiskt inriktade moment kvar i undervisningen.

Slår vi upp statsutskottets utlåtande nr 179 från 1968, finner vi i den gemensamma mittenreservationen föfiande: "Man torde utan tvekan kunna göra den bedömningen att flertalet elever på de praktiska linjerna har upplevt sin utbildning som värdefull. Detta har omvittnats från lärarhåll och elt flertal länsskolnämnder och andra remissinstanser har också understrukit all slopandet av dessa linjer kan komma att innebära en allvarlig försämring av ifrågavarande elevers situation. Utskottet anser del nödvändigt all man i den nya läroplanen söker tillgodose dessa elever utan alt försvaga högstadiets karaktär av att vara i huvudsak sammanhållet. Detta kan ske genom att man utformar tillvalsämnena teknik, konst och ekonomi sä alt de praktiska momenten får en central ställning. Dessa tillvalsämnen måste innehålla sä myckel praktiskt utövande verksamhet att de kan upplevas som verkliga alternativ rör de elever som har en sådan intresseinriktning."

Det var alltså en skrivning som den socialdemokratiska majoriteten då inte var intresserad av. Att man sedan har ändrat mening och att det har varit möjligt för utbildningsulskollet att göra enhälliga ultalanden i frågan, som skedde t. ex. 1972, är naturiiglvis bra, men jag hör också till dem som tycker att historieskrivningen borde vara mera korrekt.

Herr talman! Bara en ytterligare synpunkt, och den gäller de praktiska inslagen, som enligt min uppfattning inte enbart bör begränsas lill grundskolan. Den berör alltså även gymnasieskolan.

1971 lade en arbetsgrupp från folkpartiet förslag till en rad modeller för hur man skulle kunna tillgodose detta syfte. De förslagen har också förts fram via motioner i riksdagen. Tyvärr har inle riksdagens majoritet varit beredd att utvidga frågan till att också omfatta gymnasieskolan.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

205

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

206

Men jag hoppas att del kan bli en ändring på den punkten, så att etl enhälligt utbildningsutskott och en samfälld riksdag kan uttala alt även inom gymnasieskolan bör man försöka fä elt bättre inslag av praktisk verksamhet pä de linjer som nu saknar det.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Mycket var positivt i statsrådet Hjelm-Walléns svar, och jag skall inskränka mig till att ställa ett par konkreta frågor.

Såsom påtalats av de föregående talarna har det tagit ganska lång tid innan riksdagens beslut har resulterat i ätgärder; åtskilliga av dessa åtgärder är tydligen ännu bara på planeringsstadiet och har inte kommit eleverna och skolsystemet till del. Men när riksdagen gjorde det här uttalandet om ökade praktiska inslag kom det givetvis inte som något nytt för departementet. Del har hela tiden funnits starka strävanden att öka de praktiska inslagen - bl. a. för att kompensera det bortfall när det gäller praktisk verksamhet i högstadiearbetet som borttagandet av de praktiska linjerna medförde.

När det har tagit sä lång tid som det har gjort är det ganska självklart att åtskilligt redan måste ha gjorts av läroplansarbetet. Jag råkade i min landsända för inte länge sedan få ta dei av ett läromedelspaket i na-turorienterande ämnen, som hade utarbetats pä lärarhögskolan i Göteborg. Det var ett undervisningspaket som var avsett att sträcka sig ända från första årskursen upp genom högstadiet. Det var utomordentligt intressant, inle minst därför alt det syftade till att eleverna själva skulle iaktta, uppställa problem, observera resultat och dra slutsatser. Pä del sättet blev hela undervisningen baserad på laborationer och iakttagelser - något som statsrådet säger är positivt och värdefullt för skolans arbetssätt.

När sådana här ämnespaket flnns färdiga uppslår problemel att få ut dem i det praktiska skolarbetet. Jag har diskuterat den här frågan med statsrådet Hjelm-Wallén tidigare, och jag har beklagat att del råder så att säga en spärr mot att låta de läromedel som redan finns komma skolorna till godo.

Jag skulle, som jag sade, vilja ställa ett par frågor till statsrådet.

Min första fråga är: Hur har del beslut som riksdagen fattade för två och ett halvt år sedan påverkat läromedelsproduktionen? Med tanke pä hur läng tid det tar att producera läromedel över lag för högstadiet, mellanstadiet och lågstadiet borde sädana här riktlinjer komma i stort sett samtliga läromedelsproducenter till del redan på ett tidigt stadium, dvs. redan när riksdagen har gjort ell sådant här uttalande.

Min andra fråga lyder: Hur har detta riksdagens uttalande påverkat SÖ;s och länsskolnämndernas fortbildningsverksamhel? I och med att riksdagen har föreslagit ökade praktiska inslag borde forlbildningsverk-samheten la upp och föfia upp det. Har man i de kurserna beaktat detta uttalande och påtalat nödvändigheten av att öka de praktiska inslagen i undervisningen?

Den tredje frågan är: I vad män har detta riksdagens uttalande nått. ut, som information, till lärare och till de lokala skolstyrelserna? Det är ju de lokala skolstyrelserna som har att ta ställning till vilka läromedel som skall användas, och redan i dag finns pä läromedelsmarknaden ämnen som i varierande grad ulnytfiar elevernas möjligheter till praktiskt arbete, laborativt och på annat sätt. Har skolstyrelserna informerats om att man kan vänta sig en förändring i arbetssättet - hoppas jag - i många avseenden tvärs igenom hela grundskolan? Detta skulle medföra - vilket inte minst är värdefullt för de elever som kanske har svårt med teorin - att man i högre grad än hittills skulle kunna tillämpa ett laborativt, undersökande och observerande arbetssätt.

Jag skulle vara tacksam om statsrådet kunde lämna litet konkreta svar pä vad som gjorts på delta område eller tala om huruvida framtagandet av de aktuella modellerna för högstadiet har stoppats upp eller låst alla aktiviteter pä de områden som jag har berört.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans, högstadium

Fru statsrådet HJELM-WALLEN:

Herr talman! Jag vill först konstatera att representanter för olika partier nu tycks vara ganska ense i upplevelsen att dagens skola bör tillföras mera av praktiska moment. Herr Elmstedt nämnde centerpartiets motion om insatser pä del området. Jag nämnde i interpellationssvaret för att fullständiga bilden också en socialdemokratisk motion på området.

Jag vet dock inte om vi alla talar om riktigt samma saker. Jag tänker: särskilt på herr Jonsson i Alingsås, Något som utmärkte 1968 års beslut var att centern-folkpartiet då ville ha in mera av praktiska inslag inom ämnesområdena konst, teknik och ekonomi. Våra resonemang i dag är inte alls begränsade till de områdena utan gäller praktiska inslag rent generellt. Jag är inte säker på att situationen skulle ha ändrats särskilt mycket om riksdagen hade bifallit centerns-folkpartiets säryrkande 1968,

Första gängen riksdagen tog något initiativ i frågan var, som tidigare, nämnts, 1972. Nu frågar herr Elmstedt om det inte har hänt någonting sedan dess. Ja, vad sade riksdagen 1972? Man syftade dä framför allt pä läroplansarbetet. Låt mig citera ell ganska långt stycke ur den skrivning som riksdagen antog; "Inom ramen för här återgiven huvudprincip i läroplanen bör skolöverstyrelsen dä kursplanernas anvisningar och kommentarer ses över tillmäta de praktiska momenten i skolundervisningen ökad betydelse, varvid bör beaktas att elever med olika anlag skall kunna finna en för dem tillfredsställande studiemotivation. Inom överstyrelsen pågår en läroplansuppföfining för grundskolan (LUG). Här framlagda synpunkter beträffande ökade praktiska moment i skolarbetet bör särskilt beaktas i den fortlöpande läroplansöversynen. Arbetet med denna översyn bör bedrivas i samråd med SIA."

Riksdagen angav alltså inte särskilt konkret hur detta skulle genomföras, ulan del skulle ske i den normala fortlöpande läroplansutvecklingen. Skolöverstyrelsen har också försäkrat att man har beaktat det ullalande som riksdagen gjort. Nu går inle sådant arbete särskilt snabbi.

207

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

och därför är det svårt alt uppvisa konkreta resultat i dag. Än mindre kan man göra det i det sammanhang som fru Sundberg nämnde, dvs. läromedelsproduktionen och fortbildningen. Läromedelsproduktionen styr vi ju knappast. Man kan indirekt styra den genom att i läroplansarbetet konkretisera innehållet för läromedelsproducenter. Också i fortbildningsverksamheten måste man för att kunna lägga in sädana moment mera konkret veta vilka praktiska moment som bör beaktas.

Vad som hänt efter 1972 är alltså att man i läroplansarbeiet har tagit fasta på riksdagens uttalande. Vidare har SIA-ulredningen framlagt sitt betänkande, och denna utredning har beaktat riksdagens uttalande i mänga delar. Detta gäller t. ex. när den talar om ätgärdsplanering för svagt studiemotiverade elever. Man konkretiserar det när man talar om samlade arbetsområden inom samhällsorienterande ämnen och religionskunskap. Detta gäller också när man talar om hur försiärkningsresursen skulle kunna användas, då man exemplifierar med att en mera laborativt arbetssätt skall tillämpas. Jag menar all del är ell fint resullal av riksdagens uttalande 1972.

Den nya arbetsgrupp inom SÖ som kom till efter 1974 års riksdagsbeslut har arbetat relativt snabbi, fär man väl säga, och vi förväntar alt den kommer att lägga fram resultatet nu i vår. Det är naturiiglvis en olämplig tidpunkt alt lägga fram etl förslag. Sedan regeringen faltal beslut på grundval av del, måste kommunen ges tillräckligt med planeringstid. Jag tror att kommunerna behöver ordentlig lid för planering. Det brukar alltid framhållas. Del är därför knappast möjligl all göra någonting pä grundval av den här arbetsgruppens förslag fram till hösten 1975.

Herr Elmstedt menade vidare, trots del jag nämnde i svaret, all vi icke har föfil upp 1974 års beslut på elt tillfredsställande sätt. Jag måsle upprepa alt jag inte känner lill någon negaliv praxis i departementet eller i SÖ under den häriiden. Därför vill jag be herr Elmstedt all precisera sig, så får jag försöka svara honom sedan.

208

Fru SUNDBERG (m):

Herr lalman! Statsrådet Hjelm-Wallén sade all man bedriver elt läroplansarbete och därmed skall utröna vilka praktiska moment som skall beaktas. Men om man nu har ett pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete som pågår hela tiden, borde man då inle böria arbetet med att direkt inventera vad som redan är gjort när det gäller utformandet av läromedel som i högre grad bygger pä elevens praktiska aktiviteter i undervisningssituationen?

Enligt de informationer jag har fält - bl, a, frän lärarhögskolan i Göteborg - har del varit svårt att fä ul ell läromedelspaket som i uppläggningen följer läroplanen men innebären mera laborativ undervisning. Det är i och för sig mycket bra att man, efter det all riksdagen har gjort ett sådant uttalande, säger att nu skall man låta det här slå igenom när det gäller läroplansarbetet, men jag tycker att man redan från böfian borde inventera så att man kan säga sig: Här finns detta och detta gjort.

och det kan vi pröva med en gång, Pä det sättet skulle man kunna göra åtskilliga tidsvinster när det gäller att till praktiskt resultat föra ut vad riksdagen har uttalat.

Statsrådet Hjelm-Wallén antydde att vi kanske talar om olika saker. Det syftade inte pä mig, men eftersom statsrådet i interpellationssvaret talade om "ökad samhällskontakt som syftar till att skapa möjligheter för att bättre integrera elevernas arbete i skolan med samhälls- och arbetslivet", vill jag tillägga att det ju kan vara på det sättet att sådan samhällskontakt i och för sig inte innebär mera praktiskt arbete för eleverna, annat än att de kanske i vissa fall får flytta på sig för att lyssna på föreläsningar eller föredrag pä annat håll. Jag tror alt det är viktigt att man i utformningen av den delen av det som skall bli en ökad praktisk undervisning för eleverna inte låter själva informationen som sådan bli av den arten att eleverna ändå förhäller sig passiva.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

Herr ELMSTEDT (c):

Herr talman! Vi kanske inte skall träta så mycket om den snö som föll i fiol, men det skorrar litet när statsrådet säger att hon är till freds med att representanter för oppositionspartierna - jag minns inle exakt hur orden föll - har slutit upp kring nödvändigheten av att få mera praktiska inslag pä grundskolans högstadium. Om fru Hjelm-Wallén hade haft möjlighet att följa de diskussioner som förts i utbildningsutskottet under 1970-talet, sä tror jag inte att fru Hjelm-Wallén hade använt den ordvändningen. Vem som har gjort vad kan vi kanske diskutera en annan gång. Men jag kan försäkra att aktiviteten på detta område har varit stor, i varie fall från det parti jag företräder.

Det går också bra att läsa motionen 1035 från i fiol, som dessutom rält detaljerat anger hur man bör kunna komma lill rätta med delta problem. Riksdagen tog ju även fasta pä vad som sades bl, a, i den motionen.

På den fråga jag ställde om möjligheterna att fä en prövning i så god lid att beslutet kan verkställas till hösten fick jag svaret att det inte går. Det betyder att det blir en förskjutning ytteriigare etl år. Men om det finns möjligheter att få elt beslut i någorlunda vettig tid, så tror jag att det finns kommuner som är beredda, som har gjort långtgående förberedelser och bara väntar på att få ett besked, en klarsignal sä att säga. Men jag beklagar att det inte går all få ett avgörande så att del kan bli någonting av det under den kommande våren. Det blir alltså ytterligare ett dröjsmål med ett helt år.

1 mitt anförande angav jag att det finns kommuner som har ansökt om möjligheter att få en sådan tingens ordning att de kunde fä mer praktiska inslag för många av de elever som inte kan hänga med i svängen. Dessa ansökningar har faktiskt avslagils. Jag torde vara förhindrad, lika väl som statsråden, att från denna talarstol ta upp konkreta fall. Men om jag nöjer mig med att säga att sädana ansökningar har avslagits i juni månad 1974, efter riksdagsbeslutet, så hoppas jag att det är tillräckligt.

209

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Enigheten sträcker sig ändå sä långt att vi ser ul att bli överens om all vi behöver starkare inslag av de praktiska ämnena i vår skola.

Statsrådet sade att jag kanske hade missat litet av debatten genom att inte tala riktigt om samma sak som hon. Statsrådet menaratt begreppet pä senare år har vidgats. Det må i och för sig vara ett riktigt påpekande. Men jag upplever att det inte på något sätt underkänner de framstötar som har gjorts bl. a. från folkpartihåll i denna fråga. Rörelseriktningen är nämligen mycket klart angiven i den mittenreservation till statsutskottets utlåtande nr 179 är 1968 som jag citerade ur. Det är en grund som håller än.

Jag tror alltså att det är angeläget att skolan blir mer anpassad till yrkeslivet. Detta är mycket viktigt inom grundskolan. De som inte söker sig till gymnasieutbildning utan går ut i yrkeslivet direkt efter grundskolan har ju enbart kunskaperna från den obligatoriska skolan med sig. Det är därför som jag menar att det är så viktigt att den ger en god yrkesförberedelse och leder till en god start i arbetslivet.

I slutet av mitt inledningsanförande sade jag också att jag upplever det som viktigt att detta skall gälla även i gymnasieskolan. Att vi där inte har fått lika enig uppslutning från riksdagens sida innebär inte att jag inte har förhoppning om att del skall ges en god yrkesförberedelse också i den delen av skollivet.

210

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN;

Herr talman! Jag har uppfattal situationen så att vi har möjlighet att också diskutera enskilda fall. Eftersom jag hade anledning att misstänka att det var någonting med Blekingeanknyining, har jag undersökt detta. Då har jag i skolöverstyrelsen - inte i departementet - funnit etl fall där anordnande av försöksverksamhet med obligatorisk maskinskrivning i årskurs 7 icke har medgivits Ronneby kommun. Man önskade byta ul tvä timmar fritt vall arbete mol maskinskrivning.

Jag menar för det första alt elt sådant förslag inte stärker de praktiska momenten särskilt myckel. Men för det andra har skolöverstyrelsen i och för sig inle varit negativ lill detta - man har hänvisat till en arbetsgrupp på della område som just då höll pä att bli färdig. Vi bereder nu arbetsgruppens förslag i departementet och kommer mycket snart att fatta beslut om att gå fram med en försöksverksamhet i ämnet maskinskrivning för att man bättre skall kunna tillgodogöra sig de resurs-timmar som där finns.

Utifrån detta enstaka fall är det ändock litet svårt att dra ul en praxis, särskilt som del härvidlag inte i sig är fråga om elt negativt ställningstagande.

När del gäller vad som kan komma under våren har jag ingen ingående kunskap om arbetet i SÖ:s arbetsgrupp på området - jag känner bara lill all vi skall få förslaget under våren. Jag konstaterar då att plane-

ringstiden för kommunerna förmodligen blir för kort för att man pä grundval av della förslag skall kunna göra någonting till hösten. Men är det sä att kommuner har förslag färdiga som de vill pröva är de naturiiglvis välkomna att ansöka om försöksverksamhet hos regeringen.

Hen ELMSTEDT (c):

Herr talman! Jag har den största respekt för statsrådets ambitioner att undersöka förhållandena i mitt hemlän, men faktum är att den skrivelse som jag åberopade gäller en helt annan kommun, nämligen Kari-skoga kommun. Där har man hemställt om att fä anordna försöksverksamhet med anpassad studiegång, med ökade inslag av praktiska moment och med varvad utbildning. Man säger också pä ett ställe i skrivelsen:

"Utbildningen skall i första hand omfatta 3-6 månader med tillsyn av utsedd instruktör/handledare.

De två första veckorna ges 16 lektioner i arbetslivsorientering och 13 lektioner i arbetsskydd med mellanliggande inslag av praktiskt arbete,"

Del är en del av vad man hemställer om. Det rörde sig alltså om en ganska omfattande verksamhet med relativt stora avvikelser från den normala gängen.

Nr 39

Tisdagen den 18 mars 1975

Om försöksverksamheten med praktiska inslag på grundskolans högstadium

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Karlskogafallet minns jag mycket väl, och jag har tagit fram beslutet. Det grunnade vi ganska mycket pä. Vi har inte avslagit den ansökan - jag kan läsa upp precis vad som står i beslutet:

"Med hänvisning till bestämmelserna i 36 § andra stycket skollagen (1962:319) och i 2 kap, 11 § andra stycket skolstadgan (1971:235) lämnar Kungl, Maj:t ansökningen utan åtgärd,"

De två hänvisningarna i beslutet gäller för det första möjligheten till befrielse och för det andra möjligheten till jämkad studiegäng:

Hen ELMSTEDT (c):

Herr talman! Jag är inte helt övertygad om att man i Kariskoga uppfattar del som en välvillig behandling att departementet lämnar en utförlig och omfattande ansökan utan åtgärd.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Men vad vi påpekade för skolstyrelsen i Kariskoga var att möjligheten all göra det som skolstyrelsen önskade redan fanns. På det kan man inte grunda påståenden om någon negativ praxis.

Hen JONSSON i Alingsås (fp):

Herr lalman! Lål vara all statsrådet har rätt i sill senaste inlägg. Men vi kan ändå konstatera alt del man hänvisar till - dels den jämkade studiegången, dels befrielse från skolplikten - är naturiiglvis ingen bra lösning. Vad vi väntar oss är betydligt bättre saker än enbart dessa bägge åtgärder.

Överiäggningen var härmed slutad.

2i:

§ 9 Föredrogs och hänvisades

Motioner

Nr 1854-1867 lill utbildningsutskottet

§ 10 Föredrogs, men bordlades åter lagutskottets betänkanden nr 8 och 9, socialförsäkringsulskottets belänkanden nr 7 och 8, utbildningsutskottets belänkanden nr 4-6 samt trafikutskottets betänkande nr 2.

§ 11 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen nr 43.

§ 12 Anmäldes och bordlades Proposilioner

Nr 35 om ändringar i lagsfiftningen om utlämning för brott m.m. Nr 45 om riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningen Nr 60 om fortsatt garanti till Aktiebolaget Aeroiransport Nr 63 med anledning av vissa av internationella arbetskonferensen år 1974 vid dess femtionionde sammanträde fattade beslut

§ 13 Anmäldes och bordlades Redogörelse

Nr 13 Riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning av riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning under är 1974

§ 14 Anmäldes och bordlades

Skatteutskottets betänkanden

Nr 9 med anledning av moiioner om hundskatten

Nr 10 med anledning av motion om skaltelindring för person som inte tillhör svenska kyrkan

Nr 11 med anledning av motioner om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

Justilieulskollels belänkanden

Nr 7 med anledning av propositionen 1975:1 såvitt gäller anslag lill polishus, m. m. jämte moiioner

Nr 8 med anledning av proposiiionen 1975:1 såvitt gäller anslag lill Ersättning för personskador på grund av brott, m. m.

Lagutskottets betänkande

Nr 11 med anledning av motion om skydd för arrendator mol vissa villkor i arrendeavtal

Socialförsäkringsulskottets betänkande Nr 39

Nr 9 med anledning av motioner om vissa änkepensions- och barnpen- Tisdaeen den
sionsfrågor m.m. 18 mars 1975

Socialutskottets betänkanden Meddelande om

Nr 1 med anledning av moiioner angående semester- och vissa andra förhandsanmälan

arbetstidsfrågor till talarlistan

Nr 2 med anledning av motion om skydd mot bijllerskador i diskotek

m. fl. lokaler

Kulturutskottets belänkande

Nr 5 med anledning av proposiiionen 1975:1 såvin gäller anslag för budgetåret 1975/76 till internationellt-kulturellt samarbete jämte motioner

Inrikesutskottets betänkanden

Nr 2 med anledning av propositionen 1975:1 såvitt gäller anslag lill Arbetsmarknadsdepartementet m. m.

Nr 3 med anledning av propositionen 1975:1 såvitt gäller Arbetsmarknad m. m, jämte motioner

§ 15 Meddelande om förhandsanmälan till talarlistan

Hen TALMANNEN:

Jag får anmoda dem som önskar yttra sig när inrikesutskottets betänkande nr 3 skall avgöras an anmäla detta till kammarkansliet senast onsdagen den 19 mars kl, 18,00,

§ 16 Anmäldes och bordlades Motioner

Nr 1868 av fru Andersson i Hjärtum och fru Wigenjéldt Nr 1869 av herr Bohman m.fl. Nr 1870 av fru Frcenkel och fröken Hörién Nr 1871 av herr Gustafsson i Byske m.fl. •Nr 1872 av hen Helén m.Jl. Nr 1873 av herr Hermansson m.,fl. Nr 1874 av fru Jacobsson Nr 1875 av fru Kristensson Nr 1876 av herr Larsson i Staffanstorp m.fl. Nr 1877 av herr Lindahl i Hamburgsund Nr 1878 av herr Nygren

Nr 1879 av fru Sundberg och herr Wachtmeister i Slaffanstorp Nr 1880 av herrar Ullsten och Josefson

med anledning av propositionen 1975:9 om reformering av högskoleut- 213

bildningen m, m.

Riksdagens protokoll 1975:39