Regeringens proposition nr 67 år 1975 Prop. 1975:67

Nr 67

Regeringens  proposition  om  lag  om   ändring  i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m. m.;

beslutad den 13 mars 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

BENGT NORLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om reglering av ansvaret för att hålla stängsel utmed järnväg till skydd för allmänheten. Enligl förslaget ankommer det på kommunen att inom sitt område bestämma var stängsel skall finnas, hur det skall utformas och i vilken omfattning tillsyn och underhåll skall ske. Del praktiska arbetet med uppsättning, tillsyn etc. skall utföras av järnvägens innehavare. Kostnaderna — vilka f. n. normalt i sin helhet belastar vederbörande kommun — föreslås delas meUan vederbörande kommun och järnväg så att kommunen svarar för 90 % av kostnaderna och järnvägen för 10 %. I fråga om stängsel vid stations- eller bangårdsområden skall dock kostnaderna fördelas lika.

Det föreslås vidare att en särskild nämnd skall inrättas för prövning av vissa frågor som hänger samman med slängslens uppsättning m. m. Nämnden skall bl. a. ha till uppgift atl avgöra frågor i anslutning till kostnadernas fördelning, om inle överenskommelse i dessa frågor kan träffas mellan järnvägen och kommunen.

Den föreslagna regleringen avses inle bli tillämplig på befintUga stängsel.

Det förordas all ifrågavarande beslämmelser inarbetas i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m. m.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

1 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 67

Prop. 1975:67

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg

m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m. m.

dels att 9 § skal! upphöra att gälla,

dels att i 2 och 7 §§ ordet "Konungen" skall bytas ul mot "regeringen",

dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 10-15 §§, av nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas närmast före 1 § ny rubrik som lyder "Stäng.sel till skydd för större hemdjur" och närmast före 11 § ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10§

Stängselskyldighet enligt 1 § föreUgger ef om stängsel skaU hållas enligt 11 §.

Stängsel till skydd för aUmänhe-ten

1 §

/ fråga om järnväg som är avsedd för allmän trafik beslutar kommun efter samråd med färn-vägens innehavare i den mån det är påkallat från allmän synpunkt att stängsel inom kommunens område skall hållas utmed färnvägen till skydd för personer som bo eller uppehålla sig intill denna.

Järnvägens innehavare är skyldig att anordna, tillse och underhålla stängsel i enlighet med kommunens beslut.

Skyldighet som avses i andra stycket föreligger dock ef, om hinder häremot möter av hänsyn till färnvägens drift eller på grund av annan särskild omständighet.

Prop. 1975:67

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Kostnad för anordnande, tillsyn och underhåll av stängsel betalas till nittio procent av kommunen och tio procent av färnvägens innehavare. I fråga om stängsel vid stations- eller bangårdsområde skaU dock kostnaden fördelas lika.

13 §

Fråga som avses i 11 § tredfe stycket eller 12 § prövas av stängselnämnden, om kommunen och färnvägens innehavare ef kunna enas.

Utan hinder av att nämnden avgfort fråga som avses i första stycket får kommunen eller järnvägens innehavare begära att nämnden på nytt skall pröva frågan, om ändrade förhållanden inträtt efter nämndens beslut eder elfest särskild omständighet föranleder att frågan omprövas.

Mot nämndens beslut får talan ej föras.

14§

Stängselnämnden består av ordförande och två andra ledamöter. För ledamöterna skola finnas ersättare. Ordföranden och ersättaren för denne skola vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för viss tid.

15§

Parterna skola tiU Uka delar ersätta   statsverket   för   nämndens

kostnader i visst ärende.

Denna lag träder i kraft den I januari 1976. Bestämmelserna i 11 — 15 §§ gäUer dock ej i fråga om sådant stängsel som satts upp före ikraftträdandet.

Prop. 1975:67

Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-03-13

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-WaUén

Föredragande: statsrådet Norling

Proposition om lag om ändring i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m. m.

1  Inledning

Vid 1964 års riksdag väcktes två Ukalydande motioner (1964:1:28 och 1964:11:35) angående slängselskyldighelen för järnväg. 1 sitt betänkande i anledning av motionerna uttalade tredje lagutskottet (3 LU 1964:27) bl. a. atl skyldigheten all sätta upp stängsel utmed järnväg tiU skydd för den intill järnvägen boende befolkningen inte är reglerad i författning. Med hänsyn tUl behovet av skydd framför allt för lekande barn inom tättbebyggelseområden och till den oklarhet som får anses råda i fråga om vem som i del särskilda fallet bör sätta upp och bekosta stängsel, borde en laglig reglering av förevarande slängselskyldighet ske. Utskottet uttalade vidare atl det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att föranstalta om en översyn av berörda frågor och på grundval därav genomföra erforderliga författningsändringar. Riksdagen beslöt sedermera i enlighet med lagutskottets förslag (rskr 1964:164).

Med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har en sakkunnig tillkallats för att utreda vissa frågor om stängselskyldighet vid järnväg (utredningen om slängselskyldighet vid järnväg)'.

Utredningen har i november 1973 avgett belänkandet (Ds K 1973:7) Slängselskyldighet vid järnväg.

Efter remiss har följande myndigheter och organisationer yttrat sig

' Hovrätlslagmannen Tore Landahl har för tiden fr. o. m. den 20 november 1972 varit sakkunnig.

Prop. 1975:67 5

över betänkandet, nämligen statens järnvägar (SJ), statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, statskontoret, riksrevisionsverket, statens planverk, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, siatens industriverk, Svenska järnvägsföreningen och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden från kommuner m. fl.

2 Gällande bestämmelser m. m.

Föreskrifter om järnvägarnas stängselskyldighet finns i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m. (ändrad senast 1971:1054). Enligl lagen är innehavare av järnväg skyldig att, med vissa undanlag, hålla stängsel utmed järnvägen till skydd för slörre hemdjur (hästar och nötkreatur) under belesgång. Stängslet skall i princip vara så beskaffat att hemdjur som inte är "okynnes eller otaml" kan stängas ute från järnvägsområdet. Mäl om stängselskyldighet enligt denna lag skall tas upp av fastighetsdomstol.

Några beslämmelser som ålägger annan än järnvägs innehavare skyldighet att sätta upp stängsel vid järnvägsområde finns inte. Inte heller har i författning meddelats föreskrifter om mera vidsträckt stängselskyldighet för järnvägs innehavare än vad som följer av 1945 års lag. När det gäller SJ föreskrivs i den av järnvägsstyrelsen den 18 januari 1923 utfärdade banförordningen att järnvägsområdet skall vara inhägnat där så erfordras för atl skydda järnvägstrafiken.

Enligl 100 § järnvägstrafiksladgan (1966:202) får ingen utan vederbörligt tillstånd beträda sådan del av järnvägsområde som inte är upplåten för allmänheten. Den som bryter mot denna föreskrift kan dömas till böter.

Av intresse i sammanhanget är också bestämmelserna om skadeståndsskyldighet för innehavare av järnväg. Dessa finns i lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drifl. Enligt denna lag (2 §) skall järnvägens innehavare betala skadestånd enligt vanliga grunder som om han själv vållat skadan i det fallet alt någon har ljutit döden eller lidit kroppsskada lUl följd av järnvägens drift och järnvägens förvaltning eller betjäning varit vållande till detta.

1886 års lag är f. n. föremål för översyn. 1 det förslag liU ny lydelse av lagen, som framlagts i betänkandet (SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I och som nu remissbehandlas, föreslås ingen ändring i här aktuella avseenden.

Det kan nämnas atl vissa beslämmelser om stängselskyldighet återfinns i lagen (1933:269) om ägofred. Bestämmelserna avser emellertid inte stängsel utmed järnväg.

1 sådana stadsplane- eUer byggnadsplanebestämmelser som avses i 25 §

/ • Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 67

Prop. 1975:67 6

resp. 107 § byggnadslagen (1947:385) kan enligt 12 § byggnadsstadgan (1959:612) meddelas reglering beträffande utfart eller annan utgång mot gata. Därvid kan föreskrivas utfartsförbud som ibland förenas med skyldighet atl sätta upp stängsel. Del synes inte ha förekommit annat än möjligen undantagsvis att genom stadsplane- eller byggnadsplanebestämmelser föreskrift meddelats om stängselskyldighet mot järnväg.

Med stöd av 53 § 2 mom. byggnadsstadgan kan byggnadsnämnd bl. a. föreskriva att stängsel skall hållas mol gata. Bestämmelserna avser emellertid inle stängsel för här aktuellt ändamål.

Sedan gammalt har det ålegat järnvägen vissa skyldigheter med avseende på trafiksäkerheten vid plankorsningar. Dessa skyldigheter finns numera reglerade i kungörelsen (1959:50) angående kryssmärken och säkerhetsanordningar vid plankorsningar meUan järnväg och väg (säkerhetskungörelsen). 1 säkerhetskungörelsen föreskrivs skyldighet för innehavare av järnväg att vid plankorsning anbringa och underhålla varningsmärken och säkerhetsanordningar av närmare angivet slag samt alt ordna viss bevakning. Det anges uttryckligen att vad som föreskrivs inte har avseende på frågan vem som slutligen skall vidkännas kostnaden för åtgärderna. Sistnämnda fråga är inte reglerad i författning.

Däremot har frågan om kostnadsfördelningen för ålgärder vid plankorsningar varil aktueU i etl förhållandevis stort anlal tvister vid domstol, företrädesvis under 1920- och 1930-talen. När domstolarna i rättsfallen haft att ta ställning till vilken av intressenterna — järnvägen eller väghållaren - som skall betala kostnaderna för uppsättning och underhåll av säkerhetsanordningarna, har i allmänhet prioriletsfrågan varit en utgångspunkt för bedömningen. Grundregeln har varit att den äldsta av trafiklederna inte skall belastas med kostnader på grund av den nyare trafikledens tiUkomst. Den nyare trafikleden har också ansetts sk-yldig att betala kostnaderna för nya säkerhetsanordningar, om dessa krävts för atl möta en normal och förutsebar trafikökning på den äldre leden. Om däremot behovet av särskilda ålgärder har uppkommit till följd av omständigheter som man inle kunde förutse vid övergångens tillkomst, har det ansetts alt kostnaderna bör bäras av den trafikled till vilken de förändrade förhållandena är att hänföra.

F. n. utgår statsbidrag till järnvägar för sådana anordningar, som huvudsakligen betingas av vägtrafikens säkerhetskrav. Statsbidrag kan härvidlag utgå med högst 90 % av kostnaden.

I vissa fall när del är fråga om korsning mellan järnväg och allmän väg betalar statens vägverk efter överenskommelse med SJ både anläggningskostnaden för säkerhetsanordningarna och kostnaden för deras drift, underhåll och förnyelse. Den senare kostnaden betalas därvid med ell engångsbelopp, som enligt fastställda tabeller kapitaliseras med utgångspunkt från den årliga underhållskostnad som erfarenhetsmässigt uppkommer.

Prop. 1975:67

3  Utredningens förslag

Behovet av ny lagstiftning

Några regler om stängsel vid järnväg lill skydd för allmänheten har som tidigare nämnts inte meddelats i lag eller annan författning. Enligt utredningen torde emellertid allmän enighet numera råda om all när järnväg går fram genom tättbebyggda områden del ofta finns behov av effektivt stängsel utmed järnvägsområdet till skydd för barn och andra som bor eller brukar uppehålla sig i närheten av järnvägen. Även på andra platser kan det finnas behov av sådant stängsel, t. ex. vid fritidsområden, bad- och sporlanläggningar samt nöjesanläggningar.

Atl denna stängselfråga är helt oreglerad medför enligt utredningen vissa olägenheter. Brislen på bestämmelser leder inle säUan lill att stängselfrågan inte visas något aktivt intresse från kommunernas sida. 1 det särskilda fallet kan det råda oklarhet om vem det åligger att sätta upp stängsel. Från kommunens eller exploatörens sida anser man ofla att järnvägen skall vara skyldig all vid behov inhägna sitt område, medan innehavaren av järnvägen under åberopande av prioritetsprincipen bestrider slängselskyldighet, när järnvägen har kommit lill före tätbebyggelsen. Ofta kan frågan inte lösas förrän efler långvariga förhandlingar mellan kommunen och järnvägen, trots att behovet av stängsel erkänns av båda parter. Om det inte går atl få lill stånd en överenskommelse, kan detta medföra att något stängsel inte sätts upp eller i varje fall att uppsättandet fördröjs längre än som kan anses godtagbart från allmän synpunkt. Del framstår därför enligl utredningens mening som angeläget att en reglering av stängselfrågan undanröjer den tvekan som nu kan råda om vem som i det särskilda fallet skall ansvara för atl stängsel sätts upp och underhålls.

Enligt SJ:s drifltjänslslatistik fanns vid slutet av år 1972 totalt 17 225 km hägnad uppsatt utmed SJ :s järnvägslinjer. Den sammanlagda banlängden uppgick samma år tiU 11 410 km. Uppgifterna avser hägnader på båda sidor av banorna. SJ:s underhållskostnader för dessa hägnader uppgick till 3,3 milj. kr år 1972.

Av statistiken framgår inte vilket slag av hägnad uppgiften avser. SJ fullgör emellertid sin nuvarande slängselskyldighet genom att sälla upp s. k. trådstaket, vilka kan hindra större djur från att komma in på bangården men inte hka effektivt uteslänger t. ex. lekande barn. Sådant skydd bör utföras som s. k. nälstängsel.

Under tioårsperioden 1963-1972 dödades eller skadades 76 personer vid olyckor på SJ:s järnvägslinjer (exkl. olyckor vid vägkorsningar och på bangårdsområden). Av dessa olyckor avsåg 12 barn. Enligl utredningen lyder de närmare uppgifler som finns om dessa olyckor på att barnolyckorna i samtliga fall har inträffat inom tättbebyggt område och alt i inget av fallen nälstängsel funnits på platsen.

Prop, 1975:67 8

Stängselsky Idigh e t

Utredningen menar att en författningsmässig reglering av slängselskyldighelen inte behöver innebära att den som åläggs all sätta upp och underhålla stängsel också skall svara för kostnaderna. Del finns tvärtom skäl att särskilja dessa frågor. Enligt utredningen hävdar SJ den s. k. priorilelsprincipen när frågan om vem som skall sälta upp och bekosta stängsel lill skydd för människor idag aktualiseras. Sålunda hävdar SJ att det ankommer på exploatören eller kommunen att sätta upp och bekosta skyddsstängsel, om tätbebyggelsen uppstått eftei järnvägens tillkomst, medan man i princip medger skyldighet för SJ atl sätta upp stängsel om järnvägen har dragits fram genom ett befintligt tätbebyggelseområde. Motsvarande uppfattning torde i allmänhet hävdas av innehavarna av de enskilda järnvägarna.

Enligt utredningen är dock priorilelsprincipen inte lämplig när det gäller atl reglera frågan om vem det skall åligga att sälta upp och underhålla stängsel. Den osäkerhet som nu råder i olika fall om vem som har skyldighel att sätta upp stängsel skulle komma alt kvarstå. 1 många äldre tätbebyggelseområden kan prioriteten vara svår att fastställa entydigt, vilket kan leda lill att stängsel över huvud taget inte sätts upp, efiersom ingen anser sig ha skyldighet att göra del. Nackdelarna med en sådan ordning skulle också framträda skarpt när det gäller stängslens underhåll och översyn.

Utredningen föreslår i stället all del skall ankomma på järnvägens innehavare atl sätta upp och underhålla stängsel utmed järnvägen. Järnvägen har redan nu skyldighel alt hålla stängsel till skydd för djur, och del måsle enligt utredningen av rationella skäl ligga närmast lill hands att ansvaret för samtliga typer av stängsel vilar på samma organisation. Från järnvägens sida har man också central överblick över vilka typer av stängsel som är lämpliga i olika fall. Atl slängslen sätts upp genom järnvägens försorg garanterar vidare alt de utförs på ett sätt som inle innebär olägenheter för järnvägens drift och inle kommer i konflikt med gällande säkerhetsföreskrifter. Frågan om översyn av stängslen löses enligt utredningen på ett praktiskt sätt genom att översynen, i samband med de baninspektioner som regelmässigt äger rum en eller två gånger i veckan längs järnvägsspåren, företas av järnvägens personal som äger rätt all beträda banan och är förtrogen med de instruktioner som gäller härvid. Den sist anförda synpunkten är av slor betydelse, eftersom man om slängselplikl åläggs annan än järnvägens innehavare skulle få tillskapa särskilda anordningar för atl lösa problemet med slängslens översyn.

Stängselskyldighetens in trade

Enligl utredningens mening är del inte lämpligt alt knyta slängselskyldighelen lill tätbebyggelsebegreppel eller på annat sätt tUl en beskrivning i   generella   termer   av   de   områden   där   slängselplikl   bör   föreligga.

Prop. 1975:67

Avgörandet om stängsel skall sällas upp bör i stället få träffas särskilt i det enskilda fallet. Del lämpligaste synes därvid vara alt kommunen får bestämmanderätten. Inom kommunen har man, i motsats till vad fallet är för järnvägens del, överblick över exploateringen och kan därför på ett tidigt stadium ta ställning i stängselfrågan.

Utredningen föreslår sålunda att järnvägen blir skyldig atl sälta upp stängsel när kommunen bestämt att så skall ske. Härigenom garanteras atl stängsel sätts upp på de platser där del från allmän synpunkt bedöms som önskvärt. Från kommunens synpunkt innebär en sådan reglering den fördelen atl stängselkostnader inte kan läggas på kommunen i annal fall än då man från kommunalt håll bedömt del som behövligt atl stängsel sätts upp.

Kostnadsansvar

Vad gäller frågan om vem som skall betala kostnaderna för stängslet framhåller utredningen bl. a. att eftersom det hillills inte har förelegat någon lagstadgad skyldighet för innehavare av järnväg eller annan att sätta upp stängsel för allmänhetens skydd, har det inte heller kunnat utbildas någon rättslig praxis för fördelningen av kostnaderna. 1 praktiken har kostnadsfrågan fått lösas genom förhandlingar och överenskommelser mellan berörda parter från fall till fall.

1 den näraliggande frågan om skyldighet atl betala kostnader för säkerhetsanordningar i plankorsningar finns däremot ell rikt rättsfallsmaterial. Som tidigare nämnts har priorilelsprincipen varit en huvudregel i dessa faU. Om behovet av särskilda åtgärder har kommit upp till följd av omständigheter som man ursprungligen inte kunde förutse, har det ansetts att kostnaderna för anordningarna bör bäras av den trafikled till vilken de ändrade förhållandena är att hänföra.

Efiersom stängselfrågan och frågan om säkerhetsanordningar i plankorsningar frän principiell synpunkt är tämligen likartade, menar utredningen att man kan utgå från alt rättsfallen ger uttryck för principer som enligt rådande rättsuppfattning bör vara tillämpliga också på fördelningen av kostnader för skyddsstängsel.

Enligt utredningen bör således kostnaderna fördelas mellan järnvägen på ena sidan och de intressen som ligger bakom bebyggelseutvecklingen på den andra, dvs. berörda exploatörer, fastighetsägare eller kommun. Intresset av att finna enhetliga riktlinjer talar för att järnvägen generellt skall kunna håUa sig till kommunen för alt få täckning för sina kostnader. Vad som främsl motiverar stängslens uppförande är nämligen behovet av skydd för kommunmedlemmarna. Atl stängselfrågan allmänt uppfattas som en kommunal angelägenhet visas av att del i slor utsträckning och sannolikt i det helt övervägande antalet fall är kommunerna som håller de nätstängsel som f. n. finns uppsatta.

Utredningen anser det inte påkallat att, i den begränsade fråga det här gäller, härutöver införa beslämmelser som ger kommunen rätt att i sin

Prop. 1975:67 10

tur söka gollgörelse av exploatör, fastighetsägare eller annan. Bestämmelser av denna art skulle medföra en alltför komplicerad reglering. Om kommunen inte enligt avtal eller på annat sätt kan la ut sin del av stängselkostnaden av annan, bör utgiften stanna på kommunen.

Om de grundsatser som slagits fast i rättsfallen rörande plankorsningar förs över på stängselfrågan, ger detta följande resultat. Om järnväg vid anläggandet har dragit fram genom ett tättbebyggt område, ankommer det på järnvägens innehavare atl själv bekosta de skyddsslängsel som behövs. Om bebyggelsen visserligen inle fanns när järnvägen anlades men järnvägens innehavare vid denna tid borde ha kunnat räkna med den bebyggelseutveckling som orsakat behovet av stängsel, skall innehavaren också själv slå för kostnaden. Kunde man däremot vid liden för järnvägens anläggande inte förutse bebyggelsens tillkomst, är kommunen skyldig atl goltgöra järnvägsinnehavarens kostnader. Kan behovet av stängsel sägas ha vållats i lika mån av Irafikintensifiering på järnvägen och av bebyggelseutvecklingen, skaU kostnaderna delas mellan järnvägen och kommunen.

Det är tydligt alt dessa principer kommer atl leda till att kommunerna i åtskilliga fall får gottgöra järnvägen för dess kostnader för uppförande och underhåll av stängslen. Det kan emellertid enligt utredningen anföras skäl för att införa en viss begränsning i kommunernas kostnadsansvar. Stängslen tjänar visserligen i första hand till skydd för personer som bor eUer uppehåller sig intill banan. De måsle dock generellt sett anses svara mol ell visst intresse även för järnvägsdriften. Järnvägen får sålunda genom tillkomsten av ett stängsel i någon mån skydd för skadegörelse på banan. Det är också givet att järnvägsdriften kan störas om järnvägsområdet i större utsträckning beträds av obehöriga. Det är därför enligt utredningen rimligt att en schablonmässigt bestämd del av kostnaderna alltid skall stanna på järnvägen. En regel härom underlättar också överenskommelser mellan parterna. Utredningen har stannat för att järnvägens ansvar, i anslutning till de bestämmelser som gäller om statsbidrag för säkerhetsanordningar i plankorsningar, i princip bör avse åtminstone 10% av kostnadema. Kommunerna bör ha kostnadsansvar inte bara för engångsutgifterna för uppförandet utan också för underhåll och förnyelse.

Stängselskyldighetens omfattning

' Stängselskyldigheten bör enligt  utredningen  omfatta  såväl SJ som enskilda järnvägar.

När det gäller s. k. industrispår och andra järnvägar som inte har upplåtits för allmän trafik menar utredningen att del framför alll föreligger ett intresse av att bereda arbetarna inom den ifrågavarande industrin skydd för tågen. Denna fråga bör enligt utredningens uppfattning lösas i andra former än genom allmänna slängselbestämmelser. I många fall torde del vara praktiskt ogöriigi att inhägna sådana spår. Över

Prop. 1975:67 H

huvud taget kan förhållandena beträffande järnvägar som inte är avsedda för allmän trafik vara så speciella att dessa mindre väl låter sig inpassas i en generell reglering av den art utredningen föreslår. Utredningen anser därför att regleringen bör begränsas lill järnvägar som är avsedda för allmän trafik.

Att spårvägar där sådana finns inte lämpligen kan vara underkastade en allmän slängselskyldighet finner utredningen ligga i sakens natur. Däremot finns det naturligtvis ett starkt intresse av att lunnelbane-linjerna inom stockholmsområdet håUs effektivt inhägnade där tågen går ovan jord, detta redan med hänsyn till att strömförande skena löper vid sidan av spåren. Intresset härav har tillgodosetts genom alt banorna, enligt gäUande koncession, skall hållas inhägnade. Det finns alltså inget behov av att låta en allmän stängselreglering gälla också för tunnelbanor.

Ansvaret för befintliga stängsel

1 de fall stängsel redan satts upp utmed järnväg till skydd för allmänheten uppkommer frågan om vem som skall ha ansvaret för dessa befintliga stängsel. Intresset av en enhetlig reglering av stängselfrågan talar enligl utredningen i och för sig för atl järnvägarna borde ta över ansvaret för de befintliga slängslens vidmakthållande. Mot bakgrund av dels de svårigheter som på grund av gällande fastighetsrätlsliga regler föreligger att låta järnvägarna la över ansvarel för befintliga stängsel och dels de betänkligheter som möter mot att genom lagstiftning framtvinga ett frångående av sådana avtal som träffats mellan kommun och järnväg och där kommunen tagit på sig ansvarel för stängslet, har utredningen stannat för alt några generella regler om skyldighet för järnvägarna att ta över ansvaret för redan uppsatta stängsel inle bör meddelas.

Även om några generella föreskrifter sålunda inte föreslås beträffande de befintliga stängslen, framstår det likväl som önskvärt att järnvägarna åtar sig underhäll och översyn av dessa där det praktiskt sett kan ske. I sådana faU bör innehavare av järnväg erhålla ersättning för sina kostnader. Härom lorde frivilliga överenskommelser kunna träffas mellan stängslens ägare och järnvägarna.

Stängselnämnd

Utredningen utgår från alt kommunerna och järnvägarna i det övervägande antalet fall kommer atl kunna träffa överenskommelser i kostnadsfördelningsfrågan i enlighet med de huvudprinciper som utredningen föreslår. Man måste dock räkna med atl det kan uppkomma fall där man inte kan nå enighet. Med hänsyn härtill uppstår behov av ett frislående organ med uppgift atl slita eventuella tvister mellan kommun och järnväg. Det synes nämligen uteslutet att tvister av det speciella slag det här gäller skulle få avgöras av allmän domstol eller fastighetsdomstol.

Utredningen föreslår att en särskild nämnd inrättas för att pröva frågor

Prop. 1975:67 12

som hänger samman med järnvägarnas stängselskyldighet till skydd för allmänheten. Nämnden bör ha som huvuduppgift att avgöra tvister om kostnadsfördelningen mellan kommun och järnväg. 1 förekommande faU bör nämnden också behandla tvister som gäller om stängsel i elt särskilt fall bör sättas upp eller inte. Med hänsyn till att del här - om man bortser från enskilda järnvägar - gäller att avgöra tvister meUan olika organ för det allmänna, får nämnden en funktion som är likartad den verksamhet som bedrivs av stats-kommunala marknämnden. 1 analogi med vad som gäller för denna nämnd föreslär utredningen att stängsel-nämnden bör bestå av ordförande och tvä andra ledamöter, varav en har kunnighet i järnvägsfrågor och den andre i kommunala angelägenheter. Ordföranden bör vara lagfaren och ha erfarenhet av domstolsljänstgöring.

Regleringsform

Med den av utredningen förordade regleringen avses att lägga skyldigheter inte bara på SJ utan ocksä pä de enskilda järnvägarna och kommunerna. Regleringen kan med hänsyn härtUl inte ske enbart i administrativ ordning utan måste bygga på lagstiftning. Med hänsyn till den sakliga lösning av frågan som utredningens förslag innebär synes erforderliga bestämmelser inte lämpligen kunna införas inom ramen för byggnadslagstiftningen.

Utredningen har utgått från att de föreskrifter som meddelats om stängselskyldighet lill skydd för hemdjur enligl 1945 års lag bör behållas i princip oförändrade. Det synes emellertid lämpligt att dessa föreskrifter och de bestämmelser som den nu föreslagna regleringen kräver förs samman till en ny lag om stängselskyldighet för järnväg. Möjligen kan man invända att föreskrifterna har olika karaktär. 1945 års lag har i huvudsak en civilrättslig prägel medan de bestämmelser som nu föreslås kommer att bli av närmast offentligrältslig art. 1 nutida lagstiftning är det dock inte ovanligt att civUrättsliga och offentligrällsliga bestämmelser förs samman på detta sätt och det måsle vara en betydande fördel att samtliga bestämmelser angående järnvägarnas stängselskyldighet meddelas i samma författning.

Utredningen föreslår därför att 1945 års lag ersätts av en ny lag om stängselskyldighet för järnväg m. m. som bör omfatta två kapitel, av vilka det första behandlar stängsel liU skydd för större hemdjur och det andra stängsel tiU skydd för allmänheten.

Prop. 1975:67 '3

4    Remissyttrandena

Remissinstanserna har allmänt anslutit sig lill utredningens uppfattning alt frågan om stängsel vid järnväg till skydd för allmänheten behöver regleras i lag. Denna ståndpunkt intar bl. a. SJ, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, statens planverk och länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

Svenska kommunförbundet framhåller att det är angeläget att frågan om slängselskyldighet vid järnväg får en snar och ändamålsenlig lösning och förbundet anser att det framlagda förslaget i sina väsentliga delar är godtagbart ur kommunal synpunkt.

Svenska färnvägsföreningen anser att det otvivelaktigt föreligger behov av stängsel utmed järnvägarna, även till skydd för allmänheten. Föreningen tillägger att järnvägsföretagen och kommunerna som regel hitintills kunnat träffa överenskommelser om uppsättning och betalning av sädana stängsel.

Till utredningens förslag att det skall ankomma pä järnvägsinnehavaren att sätta upp och underhålla stängsel till skydd för allmänheten ansluter sig riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

SJ motsätter sig inte förslaget alt uppförande och underhäll av stängsel skall ombesörjas av järnvägen, även om man menar att goda skäl också talar för atl uppgifterna läggs på kommunerna.

Svenska färnvägsföreningen anser att del bör ges möjlighet atl träffa överenskommelse om atl underhållet skall ombesörjas av kommunen.

Även statens vägverk anser all rent praktiska skäl talar för atl stängslens tekniska utformning och översyn och därmed ansvarel mol tredje man i vissa fall bör vila på kommunerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om inte ansvaret för uppsättning och underhåll av stängsel bör vila på kommunen. Härigenom skulle regleringen bli mer enhetlig i ansvarsfrågan eftersom kommunerna svarar för tlertalet befintliga järnvägsstängsel för allmänhetens skydd.

Utredningens förslag alt det i första hand skall ankomma på kommunen all avgöra i vilka fall stängsel skall sättas upp har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Riksrevisionsverket ansluter sig till utredningens förslag och framhåller att det ur allmän synpunkt förefaller ändamålsenligt att ge kommunen bestämmanderätt över när slängselskyldighet skall anses föreligga.

Statskontoret finner det vara en fördel att bestämmanderätten läggs pä kommunen eftersom det ger allmänheten möjlighet atl genom sina företrädare i kommunen någorlunda snabbt få lill stånd en inhägnad just där den behövs.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län delar utredningens uppfattning i denna del. Länsstyrelsen konstaterar atl tredje man lorde kunna anföra

Prop. 1975:67 14

kommunalbesvär över kommunens beslut. Däremot ifrågasätter länsstyrelsen om inte de fastighetsägare m. fl. som närmast kan ha ett intresse av att stängsel sätts upp uttryckligen bör lUlerkännas partsställning och äga rätt att såväl påkalla kommunens beslut som att fä sådant beslut överprövat på annat säll än genom kommunalbesvär.

Statens planverk menar att tredje man bör ges möjlighet att överklaga kommuns beslut om var stängsel skall sättas upp.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar alt frågan om var stängsel skall sättas upp är en utpräglad ordnings- och säkerhetsfråga som därför bör avgöras av exempelvis den lokala Irafiknämnden i berörd kommun. Länsstyrelsen anser vidare atl del ur principiell synpunkt inte är tillfredsställande atl kommunen - som enligt utredningens förslag kommer att fä en stor del av kostnadsansvaret - själv skall avgöra när det föreligger behov av stängsel ur säkerhetssynpunkt.

Utredningens förslag, att slängselkostnaderna fördelas mellan kommun och järnväg i huvudsak enligt den s. k. prioritetsprincipen, har mött något delade meningar bland remissinstanserna. Några remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag medan andra ställer sig kritiska mol bl. a. prioritetsprincipens lämplighet och förordar i stället en schablonregel som ålägger kommunerna alternativt järnvägen ell slörre  kostnadsansvar än  utredningen  förordar.

Statens vägverk, länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län liksom Svenska färnvägsföreningen ansluter sig i princip till utredningens förslag i detta avseende. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller all kommunen kan påverka kostnaderna genom sin beslutanderätt vad avser slängselskyldighelens omfattning. Kommunerna har också goda möjligheter att påverka den slutliga kostnadsfördelningen genom utfornmingen av exploateringsavtal o. dyl.

Riksrevisionsverket finner inga vägande skäl som talar för att järnvägen alltid skall stå för minst 10% av kostnaderna. 1 de flesta fall hänför sig nämligen behovet av stängsel till åtgärder från kommunens sida inom bebyggelseplaneringens lam. Eftersom järnvägen i allmänhet inte kan förutse sådana åtgärder, bör inte heller någon del av de därigenom uppkomna slängselkostnaderna belasta järnvägen. Beloppens storlek torde inte heller motivera det administrativa merarbete som blir följden av en kostnadsfördelning. Verket föreslår därför i stället att kostnadsfördelningen sker renodlat efler priorilelsprincipen.

Statens planverk påpekar att grundregeln i miljöskyddslagen är atl den som är upphov lill en miljöfara är ansvarig oavsett i vilken tidsföljd sakförhållandena har uppkommit.

Svenska kommunförbundet ifrågasätter prioritetsprincipens tillämplighet pä stängselfrägan. Förbundet menar atl det kan diskuteras om järnvägsinlresset, enbart med åberopande av sin prioritet, kan kräva att ägare av angränsande mark skall upplåta skyddszoner omkring järnvägen och avhålla sig frän en annars tilläten och lämplig användning av marken. Det   är   dock  järnvägstrafiken   som  skapar  själva  faromomentet   som

Prop. 1975:67 15

stängslet avser att eliminera.

Förbundet föreslår att kostnaderna i stället fördelas enligt en schablonregel, vilket skulle medföra en enklare och smidigare handläggning av stängselfrägan. Härigenom skuUe dessutom många tvister om kostnadsfördelningen kunna undvikas. Med hänsyn till betydelsen för järnvägstrafiken av alt ha elt inhägnat järnvägsområde till skydd för olyckor och skadegörel.se samt för att underlätta trafikens framkomlighet och säkerhet, anser kommunförbundet att en sådan schablonregel lämpligen bör dela kostnaderna för uppförande och underhäll av ifrågavarande stängsel lika mellan järnväg och berörda kommuner.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län menar att en schablonregel för kostnadsfördelningen bör övervägas för att handläggningen skall bli enklare.

Liksom Svenska kommunförbundet ifrågasätter 57 priorilelsprincipens tillämplighet pä stängselfrågan, SJ menar atl även om man när en järnvägslinje en gäng i liden anlades, kunde förutse en viss trafik- eller bebyggelseutveckling utefter linjen, så kunde man inte då förutse att denna utveckling skulle påkalla stängsel för allmänhetens skydd. SJ menar därför atl järnvägen inte bör delta i kostnaden för uppförande och underhåll av stängsel utefter redan befintliga linjer i vidare mån än sådan skyldighet kan grundas pä redan gällande rätt.

1 stället menar SJ att kommunerna bör bära kostnadsansvaret ulan inskränkning så snart det är fråga om järnväg som anlagts före den nya regleringens tillkomst.

SJ framhåller vidare atl slängslen avser alt tillgodose elt behov som efterhand vuxit fram på den kommunala sidan, beroende framför allt av befolkningsutveckling och markanvändning. Del kommunala planmonopolet har här sin givna plats i bilden. En lösning, som innebär atl kommunerna fullt ut får slå för kostnadsansvaret i fräga om skydd vid befintliga järnvägar, är slutligen uppenbart lättare alt frän principiell utgångspunkt förena med beslutanderätt för kommun om stängselskyldigheten än den föreslagna ordningen med fördelning av kostnadsansvaret.

En järnväg som nyanläggs är i dag enligl SJ oftast frukten av ell mer eller mindre omfattande kommunalt engagemang, där markanvändningen spelar en framträdande roll. SJ menar därför atl det bör vara kommunernas sak att ocksä i sådana fall bära kostnadsansvaret i fråga om behövligt stängsel till skydd för allmänheten. Skall järnvägen ändå delta i kostnaden bör andelen inle få bestämmas högre än till vad som motsvarar påvisbar nyttig bieffekt för järnvägen. Det måsle antas all andelen därför inte i något fall kan komma alt överstiga 10 %.

Enligl utredningens förslag bör slängselskyldighelen begränsas till atl omfatta järnväg som är avsedd för allmän trafik. Detta förslag har endast föranlett kommentarer från SJ som menar att denna begränsning är diskutabel. Också längs många industrispår kan, inte minst vid nyanläggning, det tänkas uppkomma behov av stängsel till skydd för allmänheten.

Prop. 1975:67 16

Många remissinstanser har uppehållit sig vid utredningens förslag att inträtta en stängselnämnd med huvudsaklig uppgift atl avgöra tvister om kostnadsfördelningen mellan kommun och järnväg. Remissinstanserna kan sägas representera två åsiktsgrupper, nämligen dels de som i princip ansluter sig till förslaget eller lämnar detla ulan erinran, dels de som menar att nämnden kan göras obehövlig genom atl kostnadsfördelningen sker efter mer otvetydiga principer än de som utredningen föreslagit.

Statskontoret har inte något all erinra mot att en särskUd stängselnämnd inrättas och utgär därvid från att nämnden inte skall förses med egna kansliresurser utan anknytas till någon befintlig organisation.

Statens vägverk liksom Svenska färnvägsföreningen finner det lämpligt att tvistefrågor avgörs av en särskild nämnd.

Enligt statens planverks mening bör tredje man ha möjlighet att överklaga beslut om var stängsel skall sättas upp. Verket föreslär därför att sådan klagan bör kunna hänskjutas till slängselnämnden.

Som tidigare nämnts förordar SJ alt kommunerna bör stå för kostnadsansvaret i fråga om skydd vid befintlig järnväg liksom i princip även vid järnväg som nyanläggs. Detta innebär, menar SJ, alt den föreslagna stängselnämnden skulle kunna avvaras. I fråga om slängselskyldighelen som sådan skuUe i princip endast det förbehållet behöva göras alt stängslets placering och utförande inte får äventyra säkerheten i järnvägstrafiken eller pä annat sätt vålla väsentlig olägenhet för järnvägens drifl. Meningsskiljaktigheler i detta avseende bör enligl SJ kunna hänskjutas tiU regeringen för avgörande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar atl behovet av en särskild stängselnämnd bortfaller om fördelningen av stängselkostnaderna mellan järnväg och kommun sker efter en schablonregel och om ansvaret för uppsättande och underhäll åläggs kommunen. I den mån överprövning erfordras lorde denna kunna ankomma på regeringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att kommunerna och järnvägarna i övervägande antal fall lorde kunna träffa överenskommelser i kostnadsfördelningsfrågan. Med hänsyn härtill och då tvister om slängselskyldighet i stället enligt länsstyrelsens förslag bör avgöras i administrativ ordning, saknas anledning att inrätta en särskild nämnd. De fåtal fall där järnväg och kommun inte kan enas i kostnadsfrågan bör kunna hänskjutas till fastighetsdomstol.

Den form för reglering som utredningen valt, nämligen alt bestämmelserna om slängselskyldighet lill skydd för allmänheten tas in i en särskild lag och där förs samman med gällande bestämmelser om slängselskyldighet avseende hemdjur, har kommenterats av två remissinstanser.

Statskontoret tUlstyrker förslaget. Med hänsyn till kravet på lättillgänglighet kan det, enligl statskontoret, vara mera angeläget att föra samman de bestämmelser som naturligen hänför sig tUl stängselskyldighet

Prop. 1975:67 17

kring järnväg än att för systematikens skull särskilja lagbestämmelser av övervägande civilrättslig resp. offentligrältslig art.

Statens planverk framhåller att det i direktiven till utredningen ingick atl överväga om regleringen av slängselskyldighelen bör ske inom ramen för byggnadslagstiftningen. Planverket instämmer i utredningens bedömning att de föreslagna bestämmelserna nu lämpligen kan tas i särskild lag men påpekar att frägan kan behöva övervägas igen i anslutning till en ny byggnadslagstiftning.

5 Föredraganden

Frågan om stängsel vid järnväg till skydd för allmänheten är i dag inte reglerad i lag eller annan författning. Den stängselskyldighet som järnvägen f. n. har enligt lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m. m. avser endasl stängsel till skydd för hemdjur.

Efter hand som nya bostadsområden vuxit upp i närheten av järnvägarna har behovet av att skydda främst lekande barn från atl ta sig in på järnvägsområdet och skadas, kommit att framstå allt tydligare. Vidare har kraven på säkerhet i bl. a. boendemiljön skärpts.

Utvecklingen har lett lUl att stängselfrägan visas ett allt större intresse inom berörda kommuner. Sålunda synes stängsel i regel redan ha satts upp vid de mest utsatta ställena. Vanligen har då vederbörande kommun svarat för uppsättningen och kostnaderna härför. Efiersom ansvarsfrågan inle är reglerad, föreligger det emellertid ofta osäkerhet om vem av de berörda intressenterna, ägaren lill den fastighet som gränsar lill järnvägen, kommunen eller järnvägen, som i del särskilda fallet skall svara för atl stängsel sätts upp och underhålls. Osäkerheten kan leda till att stängsel inle kommer upp där det behövs eller atl uppsättandet fördröjs.

Mot bakgrund härav har riksdagen beslutat alt frågan om slängselskyldighelen vid järnväg borde utredas. För det ändamålet tillkallades en sakkunnig som antog namnet utredningen om stängselskyldighet vid järnväg. I belänkandet (Ds K 1973:7) Slängselskyldighet vid järnväg har utredningen lagt fram sill förslag i ämnet. Förslaget har remissbehandlats.

Utredningen och remissinstanserna är eniga om alt frågan om stängsel utefter järnvägarna till skydd för allmänheten bör regleras i lag. Jag delar denna uppfattning.

I de fall stängsel lUI skydd för allmänheten i dag sätts upp är det i allmänhet så atl den som svarar för all stängslet sätts upp och underhålls, i allmänhet vederbörande kommun, också svarar för kostnaderna. Utredningen menar emellertid atl det finns skäl att särskilja dessa ansvarsfrågor.

I fråga om uppsättning och underhåll av stängsel finner   utredningen   all   praktiska   skäl   talar   för  att  detta  bör  åvila

Prop. 1975:67 18

järnvägens innehavare. Med en sådan lösning kan, menar utredningen, översynen av stängslen utföras i anslutning till sedvanlig baninspektion. Vidare är del enligt utredningen all föredra frän säkerhetssynpunkt alt järnvägens personal, som är väl förtrogen med gällande säkerhetsföreskrifter, sköter översynen. Flertalet remissinstanser delar utredningens förslag i denna del. Några instanser, däribland siatens vägverk och länsstyrelsen i Malmöhus län, menar emellertid att det av praktiska skäl i vissa fall kan vara bättre all kommunen står för såväl teknisk utformning som uppsättning, tUlsyn och underhåU.

1 likhet med utredningen och flertalet remissinstanser finner jag atl övervägande skäl talar för atl järnvägens innehavare bör svara för det praktiska arbetet med uppsättning, tillsyn och underhåll av stängslen. En sådan ordning framstår för mig som naturlig och rationell. Översynen av stängslen kan härigenom ske i anslutning till de rutinmässiga baninspek-tionerna, vilket gör det möjligt att snabbt kunna upptäcka och avhjälpa eventuella skador pä slängslen. Att slängslen sätts upp genom järnvägens försorg, garanterar också att de sätts upp pä ett frän drift- och säkerhetssynpunkt lämpligt sätt. Även med tanke på alt stängslen som regel bör kunna sättas upp på järnvägens mark, framstår det som lämpligl atl järnvägen också svarar för uppsättningen. Detta utgör naturligtvis inget hinder mot att en kommun som så önskar, själv tar pä sig detta arbete.

Med innehavare av järnväg avser jag — i likhet med vad som i allmänhet gäller för flertalet författningar som berör järnvägstrafiken - ägaren av spårsystemet.

Beträffande slängselskyldighelens inträde — dvs. frågan om vem som skall ha ansvaret för bedömningen av när stängsel behövs - föreslår utredningen, med hänsyn till svårigheterna atl i genereUa termer entydigt beskriva de områden där stängsel behövs, atl del skall ankomma på vederbörande kommun alt från fall till fall avgöra om stängsel skall sättas upp.

Utredningen menar dock att järnvägens skyldighet all efter anfordran från kommunen sätta upp stängsel inte kan göras undanlagslös. På vissa ställen är det, med hänsyn till järnvägens drifl, inle lämpligt alt sätta upp stängsel. Det bör därför enligl utredningen finnas en möjlighet för järnvägen att få tiU stånd en överprövning av kommunens bedömning i denna del.

Jag delar - i likhet med det stora flertalet remissinstanser - utredningens förslag atl vederbörande kommun bör ha ansvarel för bedömningen av i vilka fall stängsel skall sällas upp. Detta framstår enligt min mening som mest ändamålsenligt bl. a. med tanke på all man inom kommunen har den bästa överblicken över exploateringen och därför i lid kan la ställning till stängselfrägan. Enligt min mening bör del vidare ankomma pä kommunen — självfallet efler samråd med järnvägen - atl bestämma den tekniska utformningen av stängslen och i vilken omfattning tillsyn och underhäll skall ske för att stängslen skall kunna erbjuda erforderligt skydd. Genom att beslutsfrågorna sålunda läggs på kommunen  kan  stängselskyddet lättare anpassas till olika lokala för-

Prop. 1975:67 19

hållanden. Härigenom ges också allmänheten möjlighet att genom sina förtroendevalda företrädare i kommunen påverka stängselfrägan. Även med tanke på ansvaret gentemot tredje man är det en fördel alt beslutskompetensen samlas hos en instans. Från kommunens sida är det också en fördel att stängselkostnader inte kan läggas på kommunen i större utsträckning än denna .själv bestämmer.

Utredningen föreslår alt kostnaderna för atl sätta upp och underhälla stängslen fördelas mellan järnväg och kommun i huvudsak enligt den s. k. prioritetsprincipen i analogi med den rättspraxis som har utbildats vid fördelningen av kostnaderna mellan väg och järnväg för säkerhetsanordningar i plankorsningar. Detta innebär atl kommunen skall svara för slängselkostnaderna i den mån behovet av stängsel uppstått till följd av ändrade förhällanden som inte kunde förutses när järnvägen anlades och som inte heller är att hänföra till järnvägens drift. Järnvägen föreslås dock alltid svara för minst 10 % av kostnaderna.

Utredningens förslag i denna del har mött skiftande reaktioner bland remissinstanserna. Flera inslanser, bl. a. statens vägverk och Svenska järnvägsföreningen, ansluter sig till förslaget medan t. ex. SJ och Svenska kommunförbundet anför avvikande synpunkter. Några remissinstanser förordar en enklare fördelningsnorm för att undvika tvister om kostnadsfördelningen. Svenska kommunförbundet förordar sålunda en schablonregel som delar kostnaderna lika mellan järnväg och kommun. En sådan regel framstår som motiverad bl. a. med hänsyn lUl den nytta som järnvägen kan ha av att banan inhägnas. SJ menar däremot alt kommunerna bör slå hela kostnadsansvaret bl. a. eftersom slängslen avser atl tillgodose etl behov som efterhand vuxit fram, främst genom befolkningsutvecklingen och den kommunala markanvändningen.

Som jag tidigare har nämnt, har de stängsel till skydd för allmänheten som i dag finns till övervägande del satts upp och bekostats av resp. kommuner. Del synes mig också naturligt att stängselfrågan i första hand ses som en kommunal angelägenhet. Behovet av skyddsslängsel synes nämligen i de flesta fall ha föranlelts av atl nya bostadsområden vuxit upp inlUl järnvägarna. I linje härmed har jag ocksä föreslagit alt kommunerna bör ha rätt all besluta om var stängslen skall sättas upp och hur de skall utformas. När det gäller kostnadsansvaret bör emellertid enligt min mening också järnvägen bära en viss del. Genom tillkomsten av stängsel skyddas nämligen järnvägen allmänt sett i viss mån frän skadegörelse på banan. Del är också givet att järnvägsdriften kan störas av all järnvägsområdet beträds av obehöriga. Jag anser därför, i likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstanser, alt i första hand kommunen men i viss utsträckning även järnvägen bör ha del i kostnadsansvaret.

1 likhel med flera remissinstanser anser jag vidare all det finns starka skäl som talar för atl kostnadsfördelningen bör ske efler en norm som är

Prop. 1975:67 20

ägnad att skapa en enkel och smidig handläggningsordning och som på etl entydigt sätt undanröjer den oklarhet i fråga om kostnadsansvaret som ofta  råder  idag.  Visserligen  kan  sägas  att  förhållandena kan vara så skiftande i de olika fallen att kostnadernas fördelning bör bestämmas frän  fall  till   fall   enligt   givna  regler. Jag finner emellertid att starka praktiska skäl talar för en mer schablonmässig bestämning så alt kostnaderna   alllid   fördelas   med   bestämda   andelar  mellan  berörda   parter, järnvägens innehavare och vederbörande kommun. För en sådan ordning talar   också  det   förhållandet  atl   det   här  är  fråga  om   kostnader  av förhållandevis ringa omfattning. Enligt vad jag har inhämtat, kan uppsättningskostnaderna för alla de stängsel av ifrågavarande slag som satts upp under de tre senaste åren beräknas ha uppgått till ca 3 milj. kr. Järnvägen har i dessa fall endast undantagsvis svarat för uppsättning och kostnader. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört, föreslår jag att kostnaderna för uppförande, tillsyn, underhäll och förnyelse av stängsel som är påkallat frän  allmän  synpunkt   till  skydd   för  allmänheten,  delas  upp mellan vederbörande  kommun  och järnvägens  innehavare  så   att kommunen svarar för 90 % och järnvägen för 10%. När det däremot gäller stängsel vid stations- eller bangärdsomräden, där stängsel ofta också i påtaglig utsträckning motiveras av behovet all skydda järnvägens drift, anser jag atl kostnaderna bör delas lika mellan järnvägens innehavare och vederbörande kommun.

Att kommunen åläggs elt visst kostnadsansvar, bör inte hindra kommunen frän att där sä är möjligt gottgöra sig för dessa kostnader genom exploateringsavtal o. dyl.

Vid överenskommelse mellan kommun och järnväg om uppsättning och översyn m. m. av stängsel, kan det visa sig praktiskt alt de framtida kostnaderna för underhåll och förnyelse kapitaliseras antingen lill ett engångsbelopp eller till annuiteter. Därvid synes de regler som tillämpas mellan statens järnvägar och siatens vägverk i fråga om säkerhetsanordningar i plankorsningar kunna tjäna som modeU.

Om stäng.sel inte kan sägas vara påkallat från allmän skyddssynpunkt eller driftssynpunkt - t. ex. då en enstaka villafastighel gränsar till järnväg - bör det liksom f. n. ankomma pä den som anser behov föreligga atl låta sälla upp och betala kostnaderna för det stängsel som behövs.

1 frägan om slängselskyldighelens omfattning, delar jag utredningens uppfattning atl skyldigheten bara skall omfatta järnväg som är avsedd för allmän trafik. Förhållandena vid järnvägar som inle är avsedda för allmän trafik kan nämligen, vilket utredningen också framhåller, vara så speciella att de mindre väl kan inpassas i en generell reglering. Del kan ocksä nämnas att förekommande tunnelbanelinjer skall hållas inhägnade enligt gällande koncessioner. Det finns alltså inget behov av alt låta en allmän stängselreglering gälla ocksä för tunnelbanor.

Jag delar utredningens uppfattning alt inga regler bör meddelas om skyldighet för järnvägarna atl ta över ansvarel för redan uppsatta stängsel. En tillämpning av de nya reglerna på befintliga stängsel, skulle många gånger leda till oförutsedda komphka-

Prop. 1975:67 21

tioner och omotiverade omkastningar av ansvarsförhållandena. Man torde kunna utgå från att den som redan nu har satt upp och underhåller stängsel ulan särskild lagstiftning därom, även fortsättningsvis kommer atl ta ansvar för stängslens bestånd. Det kan emellertid vara lämpligt att järnvägarna åtar sig underhåU och översyn av dessa stängsel där det kan ske. Detla får i sä faU ske genom friviUiga överenskommelser mellan slängslens ägare och järnvägarna.

Flertalet remissinstanser ansluter sig i huvudsak lill förslaget om en stängselnämnd eller lämnar det utan erinran. Några instanser menar dock all nämnden blir obehövlig om principerna för kostnadsfördelningen görs mer otvetydiga.

Som jag tidigare har redovisat, föreslår jag alt kostnaderna för de stängsel det här är fräga om fördelas mellan järnväg och kommun enligt Schablonregler. Detta innebär atl frivilliga överenskommelser om kostnaderna torde kunna träffas i flertalet fall. I vissa fall kan emellertid tvister uppstå om hur kostnaderna skall beräknas och fördelas. Vidare är det tänkbart att oenighet mellan kommun och järnväg i speciella faU kan uppkomma redan i frågan om stängsel över huvud taget kan sättas upp eller inte. Detla kan bero på att man frän järnvägens sida anser att etl stängsel där skulle hindra järnvägsdriften. Från säkerhetssynpunkt är del angeläget atl sådana tvister kan lösas snabbt.

Jag delar utredningens uppfattning atl det synes uteslutet att tvister av det speciella slag det här är fråga om skulle avgöras av allmän domstol eller fastighetsdomstol. Flera skäl talar för en prövning i administrativ ordning. Ett administraiivi organ lorde mera aktivt än en domstol kunna medverka till alt uppgörelser nås. En sådan ordning ger också möjlighet tUl elt snabbare och enklare förfarande. Jag ansluter mig därför liU utredningens förslag att en särskild nämnd bör inrättas för att lösa tvister mellan järnvägsinnehavare och kommuner i nämnda frågor om stängsel vid järnväg till skydd för allmänheten. Frågor som berör en kommuns bedömning av behovet av stängsel från allmän skyddssynpunkt bör däremot inte hänskjutas till nämnden, vare sig av järnvägens innehavare eller av tredje man. Sådana frågor får prövas genom kommunalbesvär i vanlig ordning.

Nämnden bör bestå av ordförande och två andra ledamöter, varav en har kunnighet i järnvägsfrågor och den andre i kommunala angelägenheter. Ordföranden bör vara lagfaren och ha erfarenhet av domstolsljänstgöring. Jag förutsätter att nämnden tämligen snabbt kommer alt finna en enhetlig praxis som fortsättningsvis blir vägledande vid förhandlingar mellan kommunerna och järnvägarna och efter hand gör förfaranden inför nämnden till rena undantagsföreleelser. Nämnden bör inrättas samma dag som lagen om ändring av lagen om slängselskyldighet för järnväg m. m. träder i kraft. Vardera parten bör själv bära sina kostnader i ärende hos nämnden. Statsverkets kostnader för nämndens prövning av visst ärende bör parterna ersätta till lika delar. Medel för nämndens utgifter lorde tills vidare fä utbetalas från sjätte huvudtitelns kommitté-

Prop. 1975:67 22

anslag. Det ankommer på regeringen att meddela närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet.

Beträffande den form som den föreslagna regleringen av järnvägarnas stängselskyldighet bör h a framhåller utredningen atl regleringen inle kan ske enbart i administrativ ordning utan måste bygga på lagstiftning. Vidare menar utredningen atl den föreslagna regleringen, med hänsyn till den lösning av frågan i sak som utredningen föreslår, inte lämpligen kan ske inom ramen för byggnadslagstiftningen. Utredningen föreslår i stäUet att de bestämmelser som den föreslagna regleringen kräver förs samman med gäUande föreskrifter om stängselskyldighet lill en ny lag om stängselskyldighet för järnväg. Vidare föreslår utredningen atl gällande beslämmelser om järnvägarnas slängselskyldighet behålls oförändrade i sak.

Förslagen har i huvudsak lämnats ulan erinran av remissinstanserna.

För egen del anser jag att de bestämmelser som behövs bör kunna inarbetas i den nuvarande lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m. m.

Jag viU i detta sammanhang nämna att frågan om stängsel vid järnväg till skydd för renar f. n. behandlas inom den av chefen för jordbruksdepartementet tillsatta förhandlingsgruppen (Jo 1973:03) för renskötselanläggningar. Gruppen har bl.a. lill uppgift att förhandla med samebyarna om olika renskötselanläggningar, däribland renslängsel kring järnvägarna. Jag finner därför inte skäl att i detta sammanhang ta upp frägan om renstängsel vid järnväg.

6 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats förslag tiU lag om ändringi lagen (1945:119) om slängselskyldighet för järnväg m. m.

7 Specialmotivering

9§

1 paragrafen är föreskrivet att vad i lagen stadgats beträffande järnväg skall gälla även med avseende på spårväg. I motiven lill bestämmelsen anfördes att det inte kunde uteslutas att man i framliden skulle kunna komma att i större utsträckning anlägga spårvägar som sträckte sig inom områden där kreatur betade. Då bestämmelsen numera torde sakna praktisk betydelse, bör den upphävas.

Prop. 1975:67 23

10§

Där stängsel skall hållas enligt 11 § föreligger ej behov av slängselskyldighet enligt 1 §. I den nya 10 § föreskrivs därför att slängselskyldighet enligt 1 § ej föreligger, om stängsel skall hållas enligl 11 §.

11 §

1 andra slyckel av denna nya paragraf föreskrivs atl järnvägens innehavare är skyldig alt bl. a. underhälla stängsel i enlighet med kommunens beslul. Begreppet underhäll omfattar självfallet även repara-lionsåtgärder, däri inbegripet uppsättande av nytt stängsel i de fall en sådan åtgärd är den lämpligaste.

13 §

TUl frågor som kan komma under nämndens prövning hör bedömningen om etl stängsel — med hänsyn lill järnvägens drifl e. d. - kan anordnas, tillses och underhållas på det sätt som kommun bestämt men däremot inte om kommunens beslut i övrigi är lämpligl. Likaså kan nämnden pröva skälighelen i kostnadsersättning som part begär och om fördelningen av kostnader skall ske enligt huvudregeln eller enligt bestämmelserna för stations- och bangärdsomräden.

8 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen alt

1.       antaga förslaget lill lag om ändring av lagen om slängselskyldig
het för järnväg m. m.

2.       godkänna de riktlinjer för handläggningen av frågor rörande
stängselskyldigheten som jag har angett i det föregående.

9 Beslut

Regeringen ansluter sig liU föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen alt aniaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Goteborgs Otfsett.vcker. AB. Stocktiolm 75 G 804 S