Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens skrivelse nr 4 år 1975                   Skr 1975:4

Nr 4

Regeringens skrivelse till riksdagen med kommittéberättelse 1975;

beslutad den 3 januari 1975.

Regeringen överlämnar enligt tilläggsbestämmelse 3.6.2 till riksdagsord­ningen kommittéberättelse 1975.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

LENNART GEIJER

I    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

Skr 1975:4                                                                2

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-01-03

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist,Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Geijer

Anmälan av kommittéberättelse 1975

Redovisning av de statliga kommittéernas verksamhet har t.o.m. år 1974 lämnats i riksdagsberättelsen.

I samma berättelse har, utöver ett inledande avsnitt om vad i rikets styrelse sig tilldragit, redovisats följande avsnitt nämligen

—      överenskommelser med främmande makter m.m. under tiden november
19..-oktober 19...

— av exportkreditnämnden på statens vägnar meddelade garantier för exportkrediter.

— under år 19.. beviljade bidrag ur behållningen av de särskilda lotterier som anordnats till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål.

— under budgetåret 19../.. gjorda anvisningar ur jaktvårdsfonden.

— under budgetåret 19../.. beviljade understöd ur allmänna arvsfonden.

— utbetalningar för skilda ändamål från handels- och sjöfartsfonden under budgetåret 19../...

Enligt tilläggsbestämmelse 3.6.2 till riksdagsordningen skall regeringen årligen samtidigt med budgetpropositionen lämna riksdagen redogörelse för verksamheten inom de kommittéer som har tillsatts på grund av regeringens beslut (kommittéberättelse). Jag får därför föreslå att redogörelse för kommittéverksamheten nu lämnas till riksdagen. Redogörelsen bör fogas till detta ärende som bilaga. Den omfattar enbart kommittéverksamheten och presenteras på samma sätt som i 1974 års riksdagsberättelse. Uppgifter av det slag som har lämnats i de i det föregående uppräknade avsnitten i 1974

 

3                                                                                Skr 1975:4

års riksdagsberättelse ingår alltså inte i kommittéberättelsen.

Med hänvisning till vad som nu har anförts hemställer jag att kommittéberättelse 1975 överlämnas till riksdagen.

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Datoriserad Fotosättning LiberTryck Stockholm 1975

 

Kommitté-berättelse 1975

Skr 1975:4

Bilaga

 

Skr 1975:4

Redaktionell anm.

För varje departement används fr.o.m. år 1971 en löpande nummerserie för
år. Nummerbeteckningen anges med förkortning för departement samt
årtal, kolon och löpnummer och anges inom parentes omedelbart efter ordet
kommitté (motsvarande). Exempel: x-utredningen (Ju 1974:00) och utred­
ningen (Ju 1974:00) om- . Beteckningen är avsedd att användas vid

såväl hänvisningar i löpande text som i kamerala sammanhang.

För kommitté (motsvarande) som tillkommit före år 1971 används som löpnummer det nummer i riksdagsberättelsen under vilket kommittén första gången redovisats.

De uppgifter som ingår i berättelsen registreras fortlöpande i ett datorstött informationssökningssystem. Kommittéberättelsen framställs med hjälp av systemet. Under löpande år kan uppgifter om kommittéernas verksamhet erhållas ur detta system.

 

Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:l

Justitiedepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974. 4, 7,13,18,19, 31,35,37,38,45,47,49,52 och 58

1. Utredningen (Ju 1956:42) rörande specialstraffrätten

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1955 för förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten (se Post-och Inrikes tidn. den 21 december 1955):

Utredningsman: Thornstedt, Hans G., professor

Expert: Danelius, Hans C. Y., bitr. utrikesråd

Lokal: Stockholms universitet, Frescati (rum C 874), Fack, 10405 Stockholm, tel. växel 15 01 60 ankn. 1279 eller 37 24 43 (utredningsmannen)

Direktiven för utredningen, se 1957 års riksdagsberättelse Ju 34.

Utredningsmannen beräknas avge sitt betänkande i början av år 1975.

2. Svensk sakkunnig (Ju 1961:51) i Nordiska straffrättskommittén

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1960 för att som svensk representant ingå i en nordisk kommitté för dryftande av nordiskt samarbele på straffrättens område:

Svensk sakkunnig: Romander, Holger A. G., riksåklagare

Lokal: Linnégatan 64, Fack, 10440 Stockholm, tel. växel 63 1200

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

Ju.3   Skr 1975:4                                                                   8

3. Köplagsutredningen (Ju 1963:51)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1962 för att följa arbetet i en i Finland tillsatt kommitté, som har i uppdrag att utarbeta förslag till lag om köp av lös egendom, samt att, under beaktande av pågående arbete att åstadkomma en internationell köplag, överväga om anledning föreligger att föreslå ändring i den svenska köplagen (se Post- och Inrikes tidn. den 18 juli 1962).

Genom beslut den 25 maj 1%7 har Kungl. Maj:t vidgat uppdraget till att avse en begränsad översyn av den svenska köplagen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1967). Ytterligare utvidgning skedde genom beslut den 20 november 1968 då utredningen även fick i uppdrag att se över de allmänna reglerna om dröjsmålsränta m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1%8):

Utredningsman: Hellner, Jan E., professor

Experter: Bergman, S. Christer, avdelningsdirektör Cedercrantz, Bror O. C, direktör

Erlander, E. Lillemor E., civilekonom (t.o.m. den 4 november 1974) Hillbom, Lars H., civilekonom (fr.o.m. den 5 november 1974) Johansson, Sven-Erik N., professor Josephsson, Leif E., förbundsjurist Köhier, Nils G., advokat Persson, Per Gustav, bankdirektör Siljeström, Sten G. L., direktör Wiberg, G. Lennart E:son, direktör

Sekreterare: Carbell, Leif E., hovrättsassessor Lindqvist, N. Inge A., hyresråd (t.o.m. den 30 juni 1974)

Lokal: Lilla Nygatan l,2tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 45 (Carbell)

Direktiven för utredningen, se 1%3 års rikdagsberättelse Ju 51 ocb 1968 års riksdagsberättelse Ju 30. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 24.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.

Utredningen har den 10 maj 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:28) Räntelag.

Nordiska överläggningar angående det fortsatta arbetet med översyn av köplagen har hållits i Oslo under oktober 1974.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

9                                    Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:5

4. Sakkunnig (Ju 1965:62) angående lagstiftningen om skifte av dödsbo

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 för att följa arbetet i en i Danmark tillsatt kommitté för revision av den danska lagstiftningen om skifte av dödsbo samt att lämna upplysningar om svensk rätt på området och vidare överväga, om anledning föreligger att föreslå ändringar i den svenska lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 23 januari 1%4):

Utredningsman: Höglund, Olof A., justitieråd

Direktiven för utredningen, se 1%5 års riksdagsberättelse Ju 62.

Utredningsmannen har i skrivelse den 6 september 1974 anmält att den danska kommittén avslutat sitt arbete genom betänkandet 'Betaenkning om aendring af skiftelovgivningen' och att det danska förslaget enligt utredningsmannens mening inte ger anledning till ändring i den svenska lagstiftningen om skifte av dödsbo.

Uppdraget är därmed slutfört.

5.1965 års valtekniska utredning (Ju 1966:61)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 januari 1965 för att utreda vissa tekniska valfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars 1965):

Ordförande: Widegren, Björn G., lagman

Ledamöter: Dahlberg, K. Thure, ombudsman, led. av riksdagen Lundgren, Stig H. E., direktör Nilsson, N. Yngve, lantbrukare, led. av riksdagen Nyberg, J. Olaus, redaktör, f.d. led. av riksdagen Svanström, K. Ivan H., lantbrukare, led. av riksdagen

Experter: Carlsson, Ulf V., avdelningschef Ekstam, Gunnar E., avdelningschef Eriksson, Karl Axel, byrådirektör Nilsson, N. Per-Erik, rättschef Thärnström, Kenny U. H., avdelningsdirektör Wentz, Nils O., kammanättspresident

Sekreterare: Boström, John E., hovrättsassessor

 

Ju:5   Skr 1975:4                                                     10

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 10 29 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1%6 års riksdagsberättelse Ju 61. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 39 och 1970 Ju 27. Ändrade direktiv, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 12.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande i början av år 1975.

6. Integritetsskyddskommittén (Ju 1967:62)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 maj 1966 för att utreda frågor om förstärkt integritetsskydd på personrättens område (se Post- och Inrikes tidn. den 14 juni 1966):

Ordförande: Lännergren, E. Bengt, f.d. justitiekansler

Ledamöter: Björk, Kaj Å., ambassadör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)

Dahlberg, K. Thure, ombudsman, led. av riksdagen Kristensson, Astrid M., jur. kand., led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)

Larfors, E. V. Tage, direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)

Larsson, Gunnar K. V., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)

Lindqvist, Olle O. G., generaldirektör (t.o.m. den 15 november 1974) Litzén, Anders G., hovrättslagman

Wiklund, Svea S. S., fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)

Åkerlund, Henrik, docent, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)

Experter: Kleman, Bengt, forskningschef (t.o.m. den 15 november 1974) Lindgren, Alf T., laborator (t.o.m. den 15 november 1974) Ljungberg, Göran L. D., chefsjurist

Sekreterare: Rangnitt, F. Harald O., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan I, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 14 50 (ordföranden) ocb 763 23 43 (sekreteraren)

 

11                                  Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:7

Direktiven för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 62.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden, varav ett internatsammanträde under två dagar. Därutöver har en särskild arbetsgrupp hållit 15 sammanträden.

Kommittén barden 15 oktober 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:85) Fotografering och integritet.

Kommitténs återstående arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Mutansvarskommittén (Ju 1967:63)

Tillkallade med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1966för att enligt tilläggsdirektiv till ämbetsansvarskommittén utreda frågan angående allmänna regler om mut- och bestickningsansvar (se Post- och Inrikes tidn. den 19 juni 1971):

Ordförande: Rudholm, Sten J. G., hovrättspresident

Ledamöter: Larfors, E. V. Tage, direktör, led. av riksdagen Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter: Eklund, P. Gösta, ombudsman Ericson, Bo-Ingvar, jur. kand. von Feilitzen, Styrbjörn O. R., direktör Forstadius, Erik L. W., direktör Körner, F. Lennart, direktör Ljungar, Jan A. B., hovrättslagman Narfström, A. J. Petter, överingenjör Neuméller, Jan F. C, ombudsman

Sekreterare: Malmström, Bengt G. V., hovrättsassessor

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 28. Angående äldre direktiv, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 63.

Kommittén har den 26 juni 1974 avgeU betänkandet (SOU 1974:37) Mut-och bestickningsansvaret. Uppdraget är därmed slutfört.

 

Ju.8   Skr 1975:4                                                                 12

8. Svenska ledamöter (Ju 1967:67) i nordiska samarbetsutsfcottet för kriminalstatistik

Tillkallade genom beslut av Nordiska samarbelsrådet för kriminologi den 21 februari 1%6 för en harmonisering av den nordiska kriminalstatistiken: Ledamot förordnad av Kungl. Maj:t:

Thornstedt, Hans G., professor Ledamot utsedd av de svenska medlemmarna i Nordiska samarbelsrådet för kriminologi:

Rengby, Sven F. N., f.d. avdelningsdirektör Ledamot utsedd av statistiska centralbyrån:

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utskottet har inte hållit något sammanträde under tiden november 1973 -oktober 1974.

Utskottet har i januari 1974 avgetl betänkandet (NU 1973:10) Jämförelse mellan förmögenhetsbrotten i den svenska brottsbalken och den danska straffeloven.

Utskottets arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9. Skadeståndskoramittén (Ju 1967:68)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:t$ bemyndigande den 4 november 1966 för att tillsammans med sakkunniga i övriga nordiska länder utreda frågor om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterievandes rätt till skadestånd (se Post- och Inrikes tidn. den 12 december 1966):

Ordförande: Conradi, Erland G. F., justitieråd

Ledamöter: Bengtsson, T. Bertil, professor Lindahl, Cari Erik T., advokat

Experter: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO Forstadius, Erik L. W., direktör Kihibom, J. O. Niklas, assuransdirektör Land, Johan, kanslichef Lindstedt, Hans G., direktör OIdertz, Carl M., bitr. direktör Petri, Carl Axel H., kammarrättslagman Rydberg, Olle, försäkringsdirektör Strömland, Lennart V. E., förbundsjurist (fr.o.m. den 1 februari 1974)

 

13                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:10

Svensson, Åke E. F., avdelningsdirektör Widding, N. Åke W., chefsrådman

Sekreterare: Bengtsson, T. Bertil, professor (fr.o.m. den 23 april 1974) Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör (t.o.m. den 22 april 1974)

Bitr. sekreterare: Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor (fr.o.m. den 23 april 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1,2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 61 (Nöteberg)

Direktiven  för  kommittén,   se   1967  års riksdagsberättelse Ju  68. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 30.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

10. Samarbetsorganet (Ju 1968:59) för ADB inom rättsväsendet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30december 1%6 för att bereda fråga om omläggning av rutiner inom rättsväsendet för automatisk databehandling och därmed sammanhängande frågor:

Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter: Englund, K. Svante I., departementsråd Fischier, Sven G. O. M., t.f. överdirektör Magnander, Ebbe E. A., avdelningschef Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Persson, Carl J. G., rikspolischef Romander, Holger A. G., riksåklagare Rudholm, Sten J. G., hovrättspresident Trotzig, C. Fredrik J., avdelningschef Ersättare för ledamot:

Carlsson, Ulf V., avdelningschef (för Persson)

Carnhagen, Göran E. T., departementssekreterare (för Englund) (fr.o.m. den 22 januari 1974)

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (för Ohlsson) Ericsson, Carl-Henrik, avdelningschef (för Fischier) Forthuber, BélaT., organisationsdirektör (för Trotzig) Herrlin, S. G. Sigvard, byråchef (för Romander) Lidbeck, Åse, kanslisekreterare (för Englund) (t.o.m. den 21 januari 1974)

 

Ju: 10   Skr 1975:4                                                   14

Expert: Grönvall, S. Gunnar, hovrättsråd (fr.o.m. den 1 juli t.o.m. den 31 december 1974)

Sekreterare: Alpsten, A. Börje, departementsråd Ordförande i arbetsgrupp eller kontaktmän: Appelgren, E. Harry H., byrådirektör, försvarsstaben Carlsson, Ulf V., avdelningschef, rikspolisstyrelsen Elmhammer, Nils E. I., statistikchef, statistiska centralbyrån Ericsson, Carl-Henrik, avdelningschef, kriminalvårdsstyrelsen Hellström, Jan E., avdelningsdirektör, statskontoret Frenning, Lars W., riksskatteverket Hillbo, Arne O., byråchef, riksskatteverket Méntzing, Lars, avdelningsdirektör, statens naturvårdsverk Källberg, K. N. Ingemar, avdelningschef, statens invandrarverk Persson,   Gert   I.   E.,   planeringsdirektör,   datamaskincentralen   för administrativ databehandling - DAFA Ringström, Björn M., revisionsdirektör, riksrevisionsverkel Sandqvist, Ingrid R. J., byrådirektör, generaltullslyrelsen Spak, Carl-Anton, lagman, domstolsväsendets organisationsnämnd Söderlund, A. Göran, avdelningsdirektör, socialstyrelsen Vallerö, Rolf A. T., förste arkivarie, riksarkivet de Woul, Bert T., länsåklagare, riksåklagaren Österlund, Tord H:son, bitr. skattedirektör, riksskatteverket

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 57 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Samarbetsorganet har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Arbetet har liksom tidigare varit inriktat på ADB-system för brottmålsförfarandet hos polis, åklagare och domstolar samt rutiner för kriminalvård, men också system för lagstiftningsförfarandet och rättspraxis och diarieföring hos vissa domstolar.

Samarbetsorganets verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

11. Utredningen (Ju 1968:63) om författningspublicering m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1967 med uppdrag att utreda frågan om publicering av författningar m. m. och den 7 februari   1969   med   uppdrag   att   utreda   frågan   om   internationella

 

15                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju: 12

överenskommelsers införlivande med svensk rätt (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1967 och den 19 mars l%9):

Ordförande: Ericsson, K. Georg V., regeringsråd

Ledamöter: Myrsten, J. Lennart, utrikesråd Nordenson, Ulf K., justitieråd

Sekreterare: Ericsson, Brit-Marie L. B. M., hovrättsråd Huldén, N. O. Tomas, rådman

Lokal: Stora Nygatan 2 B, I tr., 111 27 Stockholm, tel. 763 14 28 (B.-M. Ericsson)

Direktiven för utredningen, se 1%8 års riksdagsberättelse Ju 63. Tilläggsdirektiv, se 1970 års riksdagsberätlelse Ju 42.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 sammanträtt i olika arbetsgrupper ett flertal gånger samt i sin helhet två gånger.

Utredningen har den 19 december 1974 avgett huvudbetänkandet (SOU 1974:100) Internationella överenskommelser och svensk rätt.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

12. Nämnden (Ju 1968:67) för Europarådets kriminologiska forskningsstipendier

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1967 méd uppgift bl. a. att föreslå innehavare av vissa Europarådets stipendier för kriminologisk forskning:

Ordförande: Martinsson, Bo N. O., generaldirektör, f.d. led. av riksdagen Ersättare för ordförande: Fischier, Sven G. O. M., t.f. överdirektör

Ledamöter: Leche, Johan H., departementsråd Thornstedt, Hans G., professor Ersättare för ledamot:

Sveri, Knut O., professor (för Thornstedt) chefen för juridiska byrån inom utrikesdepartementets rättsavdelning (för Leche)

Sekreterare: Larsson, Ulla S., departementssekreterare

 

Ju:12   Skr 1975:4                                                    16

Lokal: Brottsförebyggande rådet. Fack, 103 60 Stockholm, tel. 22 79 80 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Nämnden har under år 1974 hållit två sammanträden. Nämnden har yttrat sig över fem svenska och två utländska stipendieansökningar. Nämndens verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

13.1968 års brottmålsutredning (Ju 1969:54)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 februari 1968 med uppdrag att utreda frågan om formerna för handläggning av mål angående vissa lindrigare brott m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 24 februari 1968):

Utredningsman: Kristensson, A. Yngve S., f.d. borgmästare

Experter: Bolding, Per Olof, professor Cosmo, Carl-Johan O., kanslichef Friberg, K. Göte, polismästare Lindahl, Carl Erik T., advokat Morath, B. Axel, chefsåklagare Sveri, Knut O., professor Wallén, Per-Edwin M., professor Wranghult, Hans O., byråchef

Sekreterare: Aspelin, L. B. Eriand, hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse Ju 54.

Utredningsmannen har den 12 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:27) Mindre brott. Lagföring genom strafföreläggande eller domstolsförhandling.

Uppdragel är därmed slutfört.

14. Vattenlagsutredningen (Ju 1969:58)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968för att se över vattenlagen (se Post- och Inrikes tidn. den 21 december 1968):

Ordförande: Dyrssen, Gösta P. T., hovrättsråd

 

17                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:14

Ledamöter: Andersson, Sven G. V., överinsfiekiör Annevall, Slure, direklör Hult, N. E. Jöran, överdirektör

Jadestig, Thure R., föreståndare, led. av riksdagen (fr.o.m. den  11 februari 1974)

Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 8 februari 1974)

Sterne, Bengt G., direktör Turesson, Bo, överlantmätare, led. av riksdagen

Experter: Heimbérger, H. Peter E., byråchef Helmerson, Bo I. H., direktör von Möller, C. G. Peter, hyresråd Sjölander, J. Bertil, överingenjör Thorngren, S. Bertil, docent, t.f. professor Wallin, Sten-Erik J., avdelningsdirektör Weiterhall, Sven C. E., byråchef

Sekreterare: Baagee, N. Peder H., hovrättsassessor Strömberg, Rolf E., hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, I tr., 11128 Stockholm, lel. växel 7631000 (ordförande och sekreterare)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 58 och 1974 års riksdagsberättelse Ju 18.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Lidbom till slatsrådsprotokollet den 20 september 1974):

Vattenlagsutredningen tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968 för att se över vattenlagen. Utredningens uppdrag omfattar enligt direktiven (1969 års riksdags­berättelse s. 77 — 84) en allmän översyn av vattenlagen med huvudvikten lagd på de delar a v lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort.

1          december 1972 erhöll utredningen tilläggsdirektiv i fråga om vattenlagens
torrläggningsbestämmelser (1974 års riksdagsberättelse s. 37 — 39).
Utredningen har avgivit tre delbetänkanden (SOU 1970:40, 1972:14 och
1973: 31). De två första delbetänkandena har föranlett lagstiftning medan
det tredje, som innehåller ett förslag till lagstiftning om vattenförbund, efter
avslutad remissbehandling bereds inom justitiedepartementet.
Utredningens slutbetänkande avses innehålla ett förslag till ny vattenlag.

Ett tillstånd att utföra företag i vatten kan vara förenat med skyldighet att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är att tillgodose huvudsakligen allmänna intressen. För att åstadkomma bättre fiskeförhållanden inom områden som påverkas av ett företag föreskrivs ibland särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 § vattenlagen. Enligt 2 kap. 10 § utgår s. k. allmän fiskeavgift

2  Riksdagen 1975. t saml. Nr 4

 

Ju:14    Skr 1975:4                                                                   18

för byggnad i vatten eller vattenreglering som påverkar de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Influtna medel skall användas för all främja fisket inom landet. Enligt 6 kap. 9 § kan flottande åläggas viss fiskeavgift, om flottningen eller flottnings-anläggningar vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeavgifter som fastställts enligt den före vattenlagen gällande lagstiftningen utgår fortfarande. I 4 kap. 14 och 15 §§ ges bestämmelser om regleringsavgift i samband med större vatlenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används för att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att utföra ett antal olika typer av vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 95 § att betala ett engångsbelopp, s. k. domstols­avgift, som bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Kammarkollegiet för det allmännas talan i avgiftsfrågor med stöd av 7 § vattenrättskungörelsen (1971:789). Vattenlagens avgiftsregler kompletteras av bestämmelser i kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter.

Kungl. Maj:t kan enligt 4 kap. 18 § vattenlagen föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband med prövning av underställda vattenmål. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall betala vissa belopp, s. k. villkorsmedel.

1 egentliga avgifter inflyter f. n. omkring 12 miljoner kronor om året. Därav utgörs cirka 10 miljoner av regleringsavgifter, 1,5 miljoner av olika fiskeavgifter och 0,5 miljoner av domstolsavgifter. Man kan räkna med att fram till den 1 januari 1972 har betalats sammanlagt omkring 110 miljoner kronor i regleringsavgifter. Som villkorsmedel har inom samma tid utgått omkring 50 miljoner kronor, vartill kommer kostnaderna, uppskattningsvis 20 miljoner kronor, för de åtgärder som Kungl. Maj:t föreskrivit som villkor. (Närmare detaljerom avgiftsbeloppen finns i SOU 1972:14 s. 180 — 185).

Vattenlagsutredningen behandlade vattenlagens avgiftssystem i delbetänkandet (SOU 1972:14) Revision av vattenlagen. Del 2. Ersättningar, avgifter m. m. Utredningen föreslogen ny avgift benämnd bygdeavgift som skulle ersätta regleringsavgiften. Jag ansåg på anförda skäl (prop. 1974:83 s. 182) att utredningens förslag till bygdeavgift inte borde genomföras. Jag fann på grund härav inte heller skäl att närmare gå in på utredningens förslag beträffande fiskeavgifter och domstolsavgift. En höjning av avgiftslatituderna för regleringsavgifter och för fiskeavgifter enligt 2 kap. 10 § har dock träu i kraft den 1 juli 1974 (prop. 1974:83, CU 1974:28, rskr 1974:229, SFS 1974:273).

I anslutning till min behandling av utredningens förslag i fråga om regleringsavgifter uttalade jag att det som ett alternativ kunde övervägas att införa en enda avgiftstyp för alla företag enligt vattenlagen. En sådan reform förutsatte emellertid en särskild utredning. Jag uttalade att jag avsåg att senare återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga. Den av mig i nämnda proposition förutskickade utredningen bör nu komma till stånd. Uppgiften att göra denna utredning bör anförtros vattenlagsutredningen.

Jag vill till ledning för vattenlagsutredningens arbete uttala följande om hur avgiftssystemet i vattenlagen enligt min mening bör utformas. Som jag uttalade i prop. 1974:83 (s. 182) utgör de betydande belopp som varje år kommer in i form av regleringsavgifter en betydelsefull och riktig kompensation för de bygder som utsätts för sådana allmänna olägenheter

 

19                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:15

som vattenkraftutbyggnad medför. Det är till övervägande delen fråga om glesbygds- och avfolkningsområden i Norrland. Jag anser det alltså självklart att en avgiftstyp av ifrågavarande slag måste bibehållas för framtiden.

Vattenlagens avgiftssystem företer en splittrad bild. För de avgifter som döms ut av vattendomstol gäller delvis mycket invecklade beräkningsgrunder medan de s. k. villkorsmedlen bestäms av Kungl. Maj:t efter en skälighetsbedömning. Nuvarande avgiftsskyldighet gäller vidare i huvudsak endast för kraftindustrin. Enligt min mening bör utredningen överväga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp som i princip skall omfatta alla företag enligt vattenlagen. Avgiftens syfte bör vara att tillgodose allmänna intressen med anknytning till den bygd som drabbas av olägenheter av företaget. Samtidigt bör beaktas att avgiftsmedel till befrämjande av fisket inom landet bör finnas tillgängliga antingen inom ramen för den nya avgiften eller ev. i form av en fiskeavgift ungefär motsvarande den nuvarande allmänna fiskeavgiften.

Nuvarande beräkningsmetoder, som i huvudsak avser vattenkraft­ändamål, torde inte vara lämpliga för en avgift av det antydda slaget. Utredningen bör undersöka och lämna förslag till hur en enhetlig avgift lämpligen kan utformas. Om det visar sig omöjligt att finna en objektiv norm för beräkningen av avgiftens storlek, bör den enligt min mening kunna fastställas efter vad som är skäligt med beaktande av både företagets nytta och dess inverkan på motstående intressen.

Ställning har ännu inte tagits till hur prövningssystemet skall utformas i en ny vattenlag. Det är alltså ovisst vilken myndighet som i framtiden kommer att pröva tillåtlighetsfrågorna. Man får dock räkna med att tillåtlig-helsfrågan för företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet kommer att prövas av regeringen. En tänkbar möjlighet som utredningen bör överväga är att låta regeringen fastställa avgift i samband med prövningen av tillåtlighetsfrågan. Avgift torde då komma i fråga bara för företag som är av det slag jag nyss nämnt och kunna bestämmas att utgå både i form av ett engångsbelopp — motsvarande nuvarande villkorsmedel — och med årliga belopp.

Utredningen bör även överväga formerna för prövning av ansökan om bidrag av avgiftsmedel. Härvid bör utredningen särskilt överväga behovet av särbestämmelser for att i skälig omfattning tillgodose fiskeintresset.

Vattendomstolsavgiften har utredningen redan behandlat i 1972 års del­betänkande (SOU 1972:14 s. 130).

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Utredningens arbeie beräknas pågå under hela år 1975.

15. Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49)

(GSK)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den II april 1969 för att utreda frågor om offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 20 maj 1969):

 

Ju: 15    Skr 1975:4                                                                 20

Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler (fr.o.m. den 3 oktober 1974) Hermansson, Rune, förutvarande statsråd, direktör (t.o.m. den 2 oktober 1974)

Ledamöter: Adamsson, Erik S. J., expeditör, led. av riksdagen Eriksson, B. Allan, departementssekreterare Hugosson, Kurt I., byråchef, led. av riksdagen Larsson, Sven-Erik, chefredaktör Polstam, K. Åke S., kriminalinspektör, led. av riksdagen Svedberg, Erik D., hemmansägare, f.d. led. av riksdagen

Expert: Lidin, Karl-Olof, rådman

Sekreterare: Nordling, Kjell O., hovräUsassessor

Lokal: Datainspektionen, Tegnérgatan 23, Fack, 103 60 Stockholm, tel. växel 22 79 80 (Nordling)

Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 49. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 38.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

16. Familjelagssakkunnlga (Ju 1970:52)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1969 med uppdrag att verkställa utredning angående den familjerättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 27 augusti 1969):

Ordförande: Kjellin, Björn T. M., hovrättspresident

Ledamöter: Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen Hansson, Lilly E., fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 14 februari 1974) Hjelm-Wallén, Lena B., statsråd, led. av riksdagen (t.o.m. den 16 januari 1974)

Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Romanus, L. Gabriel, led. av riksdagen Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen Svensson, Evert I., förbundsordförande, led. av riksdagen

 

21                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju: 17

Experter: Grabe, A. Gerhard, försäkringsdirektör (fr.o.m. den 11 mars 1974) Lind, Johan A. L., departementsråd (t.o.m. den 23 januari 1974) Magnusson, Staffan E., t.f. departementsråd (fr.o.m. den 28 januari 1974)

Tröst, Jan L. E., docent Wahlström, Bror A., advokat

Wittorp, 1. Birgitta, departementssekreterare (fr.o.m. den 28 januari 1974) Åkesson, Hans O., professor

Sekreterare: Tottie, Lars W., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Ekman, Lena B., hovrättsassessor Engström, Lars-Göran, hovrättsfiskal

Lokal: Munkbron I7,5tr., III 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00(Tottie och Ekman)

Direktiven för de sakkunniga, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 52. Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 21.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av de sakkunnigas arbeie.

De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.

17. Förvandlingsstraffutredningen (Ju 1970:53)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1969 med uppdrag att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraff för böter (se Post- och Inrikes tidn. den 28 augusti 1969):

Utredningsman: Mannerfell, Nils O. G., justitieråd

Experter: Kvarnsmyr, Lars F. H., byrådirektör Steffner, Bengt G., kronofogde Wilhelmsson, Arne E., rådman

Sekreterare: Wikström, C. Arne, byråchef

Lokal: Brottsförebyggande rådet. Fack, 103 60 Stockholm, tel. växel 22 97 80 (sekreteraren)

 

Ju:17   Skr 1975:4                                                                  22

Direktiven för ulredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sill arbete i början av år 1975.

18. Kommittén (Ju 1970:54) för kriminologisk behandlingsforskning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 augusti 1969 fören systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens område:

Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör

Ledamöter: Janson, Carl-Gunnar, professor Leche, Johan H., departementsråd Sveri, Knut O., professor Törnqvist, Karl-Erik, överläkare

Experter: Bishop, Norman, byråchef

Carlsson, N. Gösta, professor (fr.o.m. den 3 mars 1974) Cosmo, Carl-Johan C, kanslichef (fr.o.m. den 7 januari 1974) Fornander, J. Nils-Uno, byråchef (fr.o.m. den 7 januari 1974)

Sekreterare: Forsling, Gunilla M.. fil. kand. Sterfelt, Ove P. E., jur. kand. (fr.o.m. den 28 januari 1974)

Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 54.

Kommittén har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.

Kommittén har deltagit i förberedelsearbetet inför brottsförebyggande rådets verksamhei. I och med tillkomsten av brottsförebyggande rådet som egen myndighet den I juli 1974 är kommitténs uppdrag slutfört.

19. Generalklausulutredningen (Ju 1970:58)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1970 med uppdrag att verkställa ulredning angående generalklausulerna i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 21 maj 1970):

Utredningsman: Hellner, Jan E., professor

 

23                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:20

Experter: Bauer, Sven Harald, advokat

Bergqvist,     Hans     A.,     hovrättsråd,     konsumentombudsmannens ställföreträdare

Falkenborg, Bo E., avdelningsdirektör Flemström, Lars Gunnar, ombudsman Tancred, J. Bengt O., avdelningsdirektör

Sekreterare: Lindqvist, N. Inge A., hyresråd

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberätlelse Ju 50.

Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden med experterna saml haft överläggningar med olika myndigheler, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Den sakkunnige har den 16 oktober 1974 avgelt betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten.

Uppdraget är därmed slutfört.

20. Massmedieutredningen (Ju 1970:59)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 maj 1970 med uppdrag att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30 maj 1970):

Ordförande: Romanus, Sven E., f.d. justitieråd och högsta domstolens ordförande

Ledamöter: Carlshamre, Nils O. G., lektor, led. av riksdagen Gustafson, Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen Jonnergård, Gustaf, partisekreterare, led. av riksdagen Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen

Experter: Ekberg, Karl-Henrik, direktör (fr.o.m. den 11 januari 1974) Ekström, Margareta, författare (fr.o.m. den 11 januari 1974) Hansson, K. Gunnar, chefsjurist

Hernlund, Carl Hugo H., förste ombudsman (fr.o.m. den II januari 1974) Lindgren, Göran, direktör (fr.o.m. den 28 januari 1974) Petrini, Olle, redaktör (fr.o.m. den 11 januari 1974)

 

Ju.20   Skr 1975:4                                                                    24

Sekreterare: Sandström, Per T. M., hovrättsråd

Bitr. sekreterare: Nisser, Carl Wilhelm B. G., hovrättsassessor

Lokal: Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 51.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Geijer till slatsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1970 sakkunniga med uppgift att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefri­heten i massmedier m. m. De sakkunniga har antagit narrinet massmedieutredningen (MMU). Enligt direktiven omfattar uppdraget skyddet för yttrandefriheten i bl. a. tryckt skrift, radio och television. Utredningens översyn skall ha den nuvarande regleringen i tryckfrihetsförordningen (TF) till utgångspunkt. Bland frågor som bör undersökas närmare nämns i direktiven tryckfrihetsprocessen, dvs. den speciella rättegångsordning med jurysystem som enligt TF gäller för tryckfrihetsmålen. I direktiven berörs också frågor som hänger samman med meddelarskydd och anonymitetsskydd.

Det förhållandet att särskilda regler gäller för rättegången i tryckfrihetsmål har givit upphov till problem när det gäller gränsdragningen mellan fall då lagföring av brott skall ske enligt dessa regler och fall då ordinär brottmålsprocess skall tillämpas. Dessa gränsdragningsproblem faller i och för sig inom ramen för det utredningsuppdrag som MMU enligt sina direktiv har att genomföra. Den debatt som följts på den s. k. IB-affären har emellertid tillfört frågan om gränsdragningen mellan de olika processformerna nya aspekter och givit den särskild aktualitet. I sammanhanget har också andra tryckfrihetsrättsliga frågor, som inte särskilt har behandlats i MMU:s direktiv, blivit aktualiserade. Det finns därför behov av en viss komplettering av direktiven för MMU:s utredningsarbete.

I fråga om yttrande och offentliggörande i tryckt skrift är TF i princip exklusivt tillämplig såväl när det gäller att bedöma i vad mån straffansvar kan utkrävas som beträffande processformen. Principen är att endast en person skall kunna göras ansvarig för innehållet i tryckt skrift, nämligen ansvarige utgivaren när det gäller periodisk skrift och i allmänhet för­fattaren när det gäller annan skrift. Den som är utgivaren eller författaren behjälplig genom att lämna uppgifter som är avsedda att offentliggöras i skriften är enligt TF i allmänhet fri från ansvar. För vissa undantagsfall öppnar dock bestämmelserna i 7 kap. 3 § möjlighet att föra talan mot sådan meddelare. Detta gäller bl. a. om han genom att lämna meddelandet har brutit mot lagstadgad tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till spioneri, landsförräderi eller annat allvarligt brott mot rikets säkerhet. 1 sådana situationer kan alllså talan mot meddelaren föras i vanlig brottmålsprocess samtidigt som den för skriften ansvarige åtalas i tryckfrihetsprocess.

De nu berörda reglerna kan således leda till att åtal mot den som är ansvarig för publiceringen av en uppgift och mot den som har meddelat

 

25                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:20

uppgiften kommer att handläggas enligt olika processuella regler och inte kan förenas i en rättegång. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning är lämplig.

Ett sätt att undvika situationer av nämnda slag skulle vara att helt avskaffa möjligheten att åtala och straffa meddelare. En sådan lösning synes mig emellertid inte godtagbar — låt vara att vissa modifikationer i den nuvarande regleringen i 7 kap. 3 § kan te sig befogade. En annan möjlighet att komma till rätta med problemet är att ändra de processuella reglerna så att flera personer som är indragna i samma brottslighet inte kommer att få sin sak prövad i olika processformer. MMU bör vid sin översyn av rätte­gångsordningen i tryckfrihetsmål undersöka om ett sådant system kan genomföras utan att det skydd för yttrandefriheten som ligger i att mål om yttrandefrihetsbrott skall behandlas i särskilda former går förlorat.

Likartade problem som de nyss nämnda kan uppkomma om samma person misstänks för gärningar som delvis utgör tryckfrihetsbrott och delvis annat brott. Det bör så långt möjligt undvikas att en och samma person kan bli åtalad för en sammanhängande brottslighet i olika processformer. Även denna fråga bör MMU överväga närmare.

Pressens samarbetsnämnd, som är ett organ för samarbete mellan Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistförbundet, har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1973 fört fram förslag som syftar till förstärkning av anonymitetsskyddet och skyddet för meddelare. Några av dess förslag har förts fram tidigare och behandlats av offentlighetskommittén i betänkandet (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess (s. 118). Ett av dem går ut på att det nuvarande förbudet i TF för utgivare, förläggare m. fl. att obehörigt röja författares eller meddelares identitet skall utsträckas att gälla alla medborgare eller i varje fall förtydligas så att det klart framgår att förbudet gäller alla anställda inom massmedierna. Ett annat förslag innebär att ett generellt förbud mot att efterforska författares eller meddelares identitet skall införas. Till de redan tidigare kommittébehandlade förslagen hör också ett som går ut på att anonymitetsskyddet skall förstärkas genom vissa begränsningar i vittnesplikten.

Förslag av den nämnda innebörden har visserligen redan varit föremål för utredning genom offentlighetskommittén. MMU bör emellertid vara oförhindrad att under sitt fortsatta utredningsarbete ta upp de problem som föranlett förslagen till ytterligare prövning i belysning av remissyttrandena över offentlighetskommitténs betänkande och de erfarenheter som kan ha vunnits sedan detta betänkande lades fram.

Det skydd som den som lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift åtnjuter är, som jag nyss nämnde, i vissa avseenden begränsat genom bestämmelserna i 7 kap. 3 § TF. Pressens samarbetsnämnd har i sin skrivelse föreslagit att den avvägning mellan skyddet för meddelare och rikets säkerhetsbehov som kommer till uttryck genom dessa bestämmelser skall utredas ytteriigare. MMU bör ägna uppmärksamhet också åt denna fråga. Härvid bör utredningen samråda med den sakkunnige som jag senare i dag kommer att begära bemyndigande att tillkalla för att se över brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.

Pressens samarbetsnämnd behandlar i sin skrivelse också frågan om husrannsakan på redaktion. MMU bör inte ta upp denna fråga, utan jag avser i stället att begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.

 

Ju:20   Skr 1975:4                                                                  26

För de utredningsuppgifter som jag har berört i det föregående bör MMU tillföras ytterligare expertis, bl. a. företrädare för pressen. Jag har för avsikt att besluta om detta i enlighet med redan givet bemyndigande.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17 sammanträden varav ett under tre dagar. Därutöver har utredningen haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen avser atl under första halvåret 1975 lägga fram huvudbetänkande med förslag till yttrandefrihetsgrundlag.

Beträffande följdförfatlningar till grundlagen beräknas utredningens arbete pågå under hela år 1975.

21. Nordiska uppbovsrättskommittén (Ju 1970:62)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 för att deltaga i en samnordisk kommitté för översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 29 augusti 1970):

Ordförande: Hesser, S. C. E. Torwald, justitieråd

Ledamot: Danelius, Hans C. Y., bitr. utrikesråd

Experter: Andersson, A. Yngve, skulptör Bengtsson, H. Jörgen Y., advokat Berger, Bo R., byrådirektör Eberstein, Christian H., direktör Ekberg, Karl-Henrik, direktör Gehlin, Jan H. M., förbundsdirektör Hansson, K. Gunnar, chefsjurist Hernlund, Carl Hugo H., förste ombudsman Holming, Klas J. L., direktör Landquist, Eddie L., direktör

Löfdahl, Göran, departementssekreterare (t.o.m. den 25 oktober 1974) Rembe, Rolf D., förbundsdirektör Törneman, J. Algol G., intendent Wilson, Sven T., direktör

Sekreterare: Åkne, L. Roland, hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17,5 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 20 31 (sekreteraren)

Direktiven för de svenska sakkunniga i kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 54.

 

27                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:22

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre plenarsammanträden. Under denna tid har vidare inom den svenska sektionen hållits tre presidiesammanlräden, ell sammanträde med experter samt vid tre lillfällen överläggningar med organisalioner och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén har den 25 februari 1974 avgett delbelänkandet (NU 1973:21) Upphovsrätt I Fotokopiering och bandinspelning särskilt inom undervisningsverksamhet.

Kommitténs arbeie beräknas pågå under hela år 1975.

22. Åtalsrättskommittén (Ju 1970:63)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 med uppdrag att utreda frågan om underlåtande av åtal m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 15 december 1970):

Ordförande: Mannerfell, Nils O. G., justitieråd

Ledamöter: Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen Friberg, K. Göte, polismästare

Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen Zeime, Claes A., byråchef

Experter: Fitinghoff, Georg O., skyddskonsulent Krantz, P. Gunnar, direktör Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare Wikström, C. Arne, byråchef

Sekreterare: Werner, J. Bertil H., hovrättsassessor

Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., 11127 Slockholm, tel. 763 1454 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 55.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

Ju .23   Skr 1975:4                                                                28

23. Kreditköpkommittén (Ju 1971:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1971 med uppdrag att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit (se Post- och Inrikes tidn. den 29 juni 1971):

Ordförande: Westerlind, N. Peter, f.d. justitieråd, ordförande i marknadsdomstolen

Ledamöter: Björling, K. Göran E., jur. kand. (fr.o.m. den 15 maj 1974) Flemström, Lars Gunnar, ombudsman (t.o.m. den 14 maj 1974) Fraenkel, Ingegärd C. E., studierektor, led. av riksdagen Landberg, Maj-Lis H. A., överförmyndare, led. av riksdagen Lundgren, Lennart, förbundsdirektör

Experter: Ankers, J. Mikael C, kanslisekreterare (fr.o.m. den 8 januari 1974) Brandberg, C. Arvid, direktör Cason, Sven Åke, bankdirektör Hertzman, A. Olov, hovrättsassessor Malmström, C. Gösta, byråchef Nilsson, K. F. Lennart, departementssekreterare Rosengren, Arne, direktör (t.o.m. den 31 december 1973) Rydén, Sven-Erik A., kronofogde Wallberg, Ursula, avdelningsdirektör Östling, Olle I., direktör (fr.o.m. den 8 januari 1974)

Sekreterare: Beck-Friis, Jörgen Å. E., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Qwist, Lars S. E., hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17,5 tr., tel. växel 763 10 00(sekreterarna). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 53.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 13 sammanträden. Företrädare för kommittén har haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén avser att under första halvåret 1975 lägga fram sitt huvudbetänkande.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

29                               Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:25

24. Konkurslagskommlttén (Ju 1971:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1971 för översyn av konkurslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 4 september 1971):

Ordförande: Rydin, Bengt C. K. A., hovrättsråd

Ledamöter: Gabrielsson, A. Edmund B., kansliråd Åvall, Sven K., direktör Öhman, Anders R., advokat

Experter: Asp, K. Åke, t.f. hovrättslagman Eneström, Tord O. C, kronofogde

Monlgomery, J. Henry A., lagman (t.o.m. den 29 mars 1974) Wilhelmsson, Arne E., rådman

Sekreterare: Äkerdahl, Magnus F., hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. växel 763 10 00 (ordföranden och sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 54.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.

Kommittén har i februari 1974 avgert delbelänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

25.1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1971 för översyn av påföljdssystemet för psykiskt avvikande lagöverträdare m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 4 juni 1971):

Ordförande: Bexelius, T. Alfred, f.d. justitieombudsman

Ledamöter: Andersson, Lennart F. H., studieombudsman, led. av riksdagen Bergkwist, H. Ulla E., överinspektör Ernulf,T. Gudmund, borgmästare, f.d. led. av riksdagen

 

Ju:2S   Skr 1975:4                                                                 30

Hedlund, A. Rune, landstingsråd

Kristensson, Astrid M., jur. kand., led. av riksdagen

Sälde, K. A. Henry, avdelningschef

Experter: Cronholm, L. Börje, professor Johansson, Eva A. M., överläkare Lindelius, K. Rolf K., bitr. överläkare

Sekreterare: Meyerson, Anita E., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 23 57 (ordföranden) och 763 23 58 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 56.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden saml fyra sammanträden med en särskild arbetsgrupp för de psykiatriska frågorna.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

26. Sexualbrottsutredningen (Ju 1972:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 november 1971 för att se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (se Post- och Inrikes tidn. den 11 januari 1972):

Utredningsman: Kjellin, Björn T. M., hovrättspresident

Experter: Alström, Carl-Henry, professor emeritus (fr.o.m. den 27 september 1974) Gustavii, S. I. Birgitta, kurator Hansson, Bertil E. A., bitr. överläkare Holmstedt, Yngve D., överläkare Rodhe, Gösta, f.d. skolöverläkare Sveri, Knut O., professor Wallén, Per-Edwin M., professor

Sekreterare: Engström, Lars-Göran, hovrättsfiskal

Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 47.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju

 

31                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:28

sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheler som berörs av uiredningens arbete. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

27. Utredningen (Ju 1972:04) angående ny lagstiftning om befordran med järnväg

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 för att lägga fram förslag till ny lagstiftning om befordran med järnväg (se Post- och Inrikes tidn. den 9 juni 1972):

Uiredningsman: Weidstam, Åke, hovrättsråd

Experter: Blom, K. A. Birgitta, departementsråd Leffler, Sven B., byråchef (fr.o.m. den I januari 1974) Torgils, A. Gunnar, lagman

Lokal: Umeå tingsräu. Box 138, 90103 Umeå, tel. 090/1182 70 (utredningsmannen)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 50.

Utredningsmannen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden med experterna.

Utredningsmannen har den 16 oktober 1974 avgett delbelänkandet (SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I.

Det fortsatta utredningsarbetet beräknas pågå under hela år 1975.

28. Utredningen (Ju 1972:05) angående inskrivning av rätt till luftfartyg m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 för att företa en översyn av reglerna om registrering av och inskrivning av rätt till luftfartyg m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 juli 1972):

Utredningsman: Rune, Christer L., hovrättsråd

Experter: Gunnarson, E. J. Ingvar, hovrättsassessor Hedqvist, Sven A., byrådirektör Heuman, Jan G. M., rådman

Jantze, Siv I. G., rådman (fr.o.m. den 11 september 1974) Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd

 

Ju:28   Skr 1975:4                                                                   32

Nilsson, Bengt G., hovrättsassessor

Törnell, Inga-Britt, rådman (fr.o.m. den 11 september 1974)

Sekreterare: Dryselius, Harald S., hovrättsassessor (fr.o.m. den 19 juni 1974)

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 24 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 51.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden med experterna samt haft en överläggning med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

29.      Namnlagsutredningen (Ju 1972:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 med uppdrag atl verkslälla översyn av namnlagen (se Post- och Inrikes tidn. den 14julil972):

Utredningsman: Höglund, Olof A., justitieråd

Experter: Hiljding, StigG. O., avdelningsdirektör Uggla, Claes A., patenträttsråd

Sekreterare: Ericsson, Brit-Marie L. B. M., hovrättsråd

Lokal: Stora Nygatan 2 B, I tr., 11127 Stockholm, tel. 7631428 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 52.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden, av vilka ett ägt rum med företrädare för statistiska centralbyrån. Inom det nordiska samarbetet har utredningsmannen och sekreteraren i januari 1974 haft överläggningar i Helsingfors med finska namnlagssakkunniga och ett nordiskt möte ägt rum i Slockholm i juni 1974.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

30.      Konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 för att verkställa utredning angående lagstiftning om konsumentskydd vid privat serviceverksamhet (se Post-och Inrikes tidn. den 15 juli 1972):

 

33                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;31

Utredningsman: Berniiz, Ulf, professor

Experter: Almström, Bjarne A., departementssekreterare (fr.o.m. den 8 januari 1974)

Bergqvist,     Hans     A.,     hovrättsråd,     konsumentombudsmannens ställföreträdare

Edling, N. Axel, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 27 september 1974) Hellner, Jan E., professor Hillbom, Lars H., civilekonom Holm, Ernst Olaf A., direktör Lundvall, Leif K. G., avdelningsdirektör Steneby, Jan, jur. kand.

Sundberg-Weitman, Brita F., docent (fr.o.m. den 27 september 1974) Wallin, Per J., direktör

Sekreterare: Hertzman, A. Olov, hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 37 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden saml haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

31.1972 års domarutredning (Ju 1972:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april 1972 för att utreda frågan om hovrätternas organisation, domarutbildningen och domarkarriären m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 april 1972):

Ordförande: Spak, Carl-Anton, lagman

Ledamöter: Dockered, G. Robert, lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen

Experter: Anderfors, Sten-Erik S., kammarrättsråd Börjesson, Mats, direktör Delleryd, Gunnar V., länsåklagare Monlgomery, J. Henry A., lagman

3   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

Ju.31    Skr 1975:4                                                                 34

Sönnerhed, N. Gunnar, hovrättsassessor Wilhelmson, Lars E., kanslichef

Sekreterare: Lindberg, Bert H., kammarrättsassessor Wikrén, R. O. Gerhard, hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 54.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Studiebesök har företagits i Danmark.

Utredningen har den 4 december 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:96) En öppnare domarbana.

Uppdraget är därmed slutfört.

32. Utredningen (Ju 1972:10) om översyn av delglvnlngsbestämmelserna m.m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för att se över delgivningsbestämmelserna m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 7 oktober 1972):

Utredningsman: Stangenberg, Harriet S. T., expeditionschef

Experter: Andersson, Sune A., organisationsdirektör (t.o.m. den 8 mars 1974) Eriksson, Karl Axel, byrådirektör (fr.o.m. den 27 mars 1974) Larsson, Jan L., polisintendent Stenberg, S. Härje, borgmästare Werner, J. Bertil H., hovrättsassessor

Sekreterare: Lindskog, Claes M., tingsfiskal

Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., 11127 Stockholm, tel. 7631456 (Stangenberg)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 56.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggningar med experterna samt olika myndigheter, organisationer och andra, som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 21 oktober 1974 avgett delbetänkandet (Ds Ju 1974:15) Förenklad delgivning.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

35                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:34

33. Utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att verkställa översyn av lagstiftningen om företagsinteckning (se Post- och Inrikes tidn. den 14 oktober 1972):

Utredningsman: Rune, Christer L., hovrättsråd

Experter: Heuman, Jan G. M., rådman

Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd (fr.o.m. den 1 juli 1974) Löfberg, Karl Axel, kansliråd Norden, Joar, bankdirektör Törnell, Inga-Britt, rådman Åsbring, Lars-Göran G., hovrättsassessor

Sekreterare: Dahlgren, Rolf O., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 juli 1974) Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd (t.o.m. den 30 juni 1974)

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 30 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 58.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden med experterna.

Utredningen avser att vid årsskiftet 1974/75 lägga fram ett delförslag angående förhållandet i förmånsrättshänseende mellan löneprivilegiet och företagsinteckning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

34. Delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och kvinnor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 för att ingå i en delegation för aU åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor:

Ordförande: Leijon, A. M. M. (Anna-Greta), statsråd (fr.o.m. den 21 augusti 1974) Peterson, Thage E. G., statssekreterare, led. av riksdagen (t.o.m. den 20 augusti 1974)

Ledamöter: Carlsson, May-Britt, ombudsman Persson, Gustav B., kommunalråd

 

Ju:34   Skr 1975:4                                                                 36

Sandberg, Elisabeth, sekreterare Westman, Helny I., socialchef Ersättare för ledamot: Rollen, Berit, reportagechef Sandlund, Maj-Britt L., byråchef

Experter: Ahrland, Karin M., förste länsassessor

Alfvén-Palmstierna, Gunnel, leg. läkare (t.o.m. den 31 juli 1974) Amrén, P. Ragnar, bhr. socialchef (fr.o.m. den 1 december 1974) Bartley, A. Osborne, professor Bodsiröm, T. Lennart, ordförande i TCO Brännström, Gurii (Gullan) E., fru

Carlestam. Margareta E., fil. kand. (fr.o.m. den 1 november 1974) Carlqvist, Gunnel, t.f. förste byråsekreterare (fr.o.m. den I mars 1974) Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 2 maj 1974) Eriksson, Lars E., förbundssekreterare (fr.o.m. den 9 september 1974) Fahlén, A. Marika, fil. kand. (t.o.m. den 24 oktober 1974) Fraenkel, Ingegärd C. E., studierektor, led. av riksdagen Fredgardh, K. Sonja, redaktör, led. av riksdagen

Frykholm,   K.   Christina,   informationssekreterare   (fr.o.m.   den   9 september 1974)

Giesecke, Curt-Steffan, verkst. direktör Himmelstrand, Karin B., (fr.o.m. den 25 oktober 1974) Järdler, Sven A., förbundsdirektör

Kislner, Inger, förbundsordförande (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Liljeström, Rita, universitetslektor (fr.o.m. den 9 september 1974) Löwbeer, Hans, universitetskansler Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Millgårdh, K. Marianne, redaktör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Mogård, Britt E. T., fru, led. av riksdagen Nilsson, Gunnar E., ordförande i LO Olsson, Bengt K., landshövding (t.o.m. den I maj 1974) Orring, Jonas A., generaldirektör Palmaer,S.G. Eva, fil. lic.

Pripp, Nina M. E., hovräUsfiskal (fr.o.m. den 22 mars 1974) Rehnberg, K. Bertil, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör Strand, Bengt H., fil. kand.

Tillfors, Lars T. L., kanslisekrelerare (fr.o.m. den 9 sepiember 1974) Uggla, Kari-Lennart, generaldirektör Ersättare för expert:

Andersson,   Karin   E.,   förbundssekreterare,  led.  av  riksdagen  (för Fredgardh) Andrén, A. Gunnar, förhandlingsdirektör (för Uggla)

 

37                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:35

Baude, Annika M. C, avdelningschef (för Rexed) Bergström, Olof W., avdelningschef (för Rehnberg) Dahlgren, Elsa B., byrådirektör (för Kislner) (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Eriksson, B. Sune, direktör (för Järdler) Fjällström, B. Harry, avtalssekreterare (för Nilsson) Gjötterberg, Tora-Britta, redaktör (för Ahrland) Jonasson, Sven G. J., utredningschef (för Bodström) Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen (för Mattson) Lindahl-Kiessling, Kerstin M., professor (för Löwbeer) Linde, I. Gertie, farm. kand. (för Brännström)

Mandahl-Ericsson,    A.    Cecilia,   förste   länsassessor   (för   Alfvén-Palmstierna) (t.o.m. den 31 juli 1974) Royen, Sverre N. H., direktör (för Carlsson) Rugfelt, K. E. Lennart, direktör (för Giesecke) Troedsson, Ingegärd, pol. mag., led. av riksdagen (för Mogård) Ulfhielm, Monica H. V., sekreterare (för Bartley) Vestin, F. E. Margareta, undervisningsråd (för Orring) Wahlberg, E. Marianne, avdelningschef (för Fraenkel) Waldén, G. Louise, fil. kand. (för Palmaer)

Sekreterare: Lindberg, S. Ingemar, kansliråd

Bitr. sekreterare: Krausz, Elisabet, fil. kand.

Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekretariatet)

Direktiven för delegationen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 45.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 16 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av delegationens arbete. Därutöver har fyra sammanträden hållits med hela delegationen och två med en särskilt kallad referensgrupp.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

35. Steriliseringsutredningen (Ju 1973:04)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1972 för översyn av lagstiftningen om sterilisering (se Post- och Inrikes tidn. den 8 januari 1973):

Utredningsman: Hadding, Carl Fredrik, hovrättslagman

 

Ju.35   Skr 1975:4                                                                   38

Experter: Gerle, Bo O., professor Gieriz, Gustav B., professor Johansson, J. Harald, professor Lindsten, Jan E., bitr. professor Olsson, Elvy E., fru, led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen

Sekreterare: Freese, Jan P. G. H:son, t.f. byråchef

Bitr. sekreterare: Rutberg, Briu D., fil. kand.

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 46.

Utredningen har den 27 juni 1974 avgett belänkandet (SOU 1974:25) Fri sterilisering. Uppdraget är därmed slutfört.

36. Sekretariatet (Ju 1973:05) för framtidsstudier

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 januari 1973 för alt leda arbetet inom ett sekretariat för framtidsstudier (se Post- och Inrikes tidn. den 24 februari 1973).

Genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 har en referensgrupp tillkallats för kontakt och information rörande projektverksamheten på framtidsstudieområdel.

Utredningsman: Ingelstam, Lars E., bitr. professor

Experter: Bäckstrand, K. Göran M., departementssekreterare Esping, Hans G., revisionsdirektör (fr.o.m. den 26 september 1974) Niblaeus, Kerstin S. E., förste forskningsingenjör Persson, I. Christina, departementssekreterare Tägil, Sven O., t.f. professor (fr.o.m. den I november 1974)

Referensgruppen (Ju 1973:05:01):

Ordförande: Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)

Medlemmar: Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974) Biörck,C. Gunnar W., professor (fr.o.m. den 25 juni 1974)

 

39                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;37

Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25

juni 1974)

Israelsson, Per J., apparatskötare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni

1974)

Johansson, S. Olof H., led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)

Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekretariatet)

Direktiven för sekretariatet, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 47.

Utredningsmannen och experterna har hållit ett stort antal överlägg­ningar med företrädare för departement och myndigheter samt forskare och olika organisationer.

Referensgruppen har hållit två sammanträden.

Sekretariatet har sammanställt remissvaren över betänkandet (SOU 1972:59) All välja framtid. Sammanställningen är avsedd som underlag för fortsatta diskussioner. Sekretariatet har vidare genom kontakter av olika slag ytterligare belyst och preciserat framtidsstudiernas innehåll och organisation. Som elt led i detta arbete har fyra symposier anordnats. Deras huvudsyfte har varit att identifiera forskningsbehov av mera grundläggande karaktär (som förberedelse för långsiktmotiverad forskning. Ju 1974:11). Rapporter över symposierna har publicerats i departementsserien (Ds Ju I973:20och23sami 1974:9 och 10).

Utöver dessa rapporter har sekretariatet sammanställt maierial om bl. a. teknikvärdering och debatten kring tillväxtens gränser.

Sekretariatet har påbörjat den projektverksamhet som förutskickades i 1974 års statsverksproposition (se prop. 1974:1 bil. 4 s. 54, UbU 1974:26, rskr 1974:212). F. n. är tre studier på förstudie-och planeringsstadiet. Dessa avser atl behandla arbetslivet i framtiden, råvaror och naturresurser i ett långsiktigt perspektiv och Sveriges internationella beroenden. Det egentliga arbetet kommer allt utföras av projektgrupper i kontakt med sekretariatet och berörda departement.

Dessutom skall en framtidsstudie på energiområdet genomföras i samarbete med energipoliiiska delegationen (Ju 1973:22).

Sekretariatets verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

37. Värmeanläggningsutredningen (Ju 1973:06)

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 föratt verkställa ulredning rörande lagstiftning om allmänna värmeanläggningar (se Post- och Inrikes tidn. den 3 mars 1973):

Utredningsman: Wallner, Helmer, överdirektör

 

Ju.37    Skr 1975:4                                                                 40

Experter: Gradin, Rolf U., civilingenjör Hedman, Bengt, ränschef Lind, Carl-Erik L., byråchef Tengroth, Karl-Erik. direktör Tullberg, H. Bertil, direktör Öster, Karl Olov, departementssekreterare

Sekreterare: Eliasson, Bengt E., hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 48.

Utredningen har under tiden november 1973 - augusti 1974 hållit 14 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 26 augusti 1974 avgetl betänkandet (SOU 1974:77) Värmeförsörjning enligt värmeplan.

Uppdraget är därmed slutfört.

38. Hyresprocesskommittén (Ju 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 februari 1973 föratt utreda frågan om överprövning av hyresnämnds avgöranden (se Post- och Inrikes tidn. den 17 mars 1973):

Ordförande: Gad, Ulf H., hyresråd

Ledamöter: Berg, Folke L. V., direktör Didön, Lars-Uno, hovrättsassessor Jansson, Sven I., direktör Järtelius, Gösta E., advokat

Expert: Wängberg, Hans-Åke, byråchef

Sekreterare: Åsbring, Lars-Göran G., hovräUsassessor

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 49.

Kommittén har den 15 mars 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:3) Bostadsdomstolen, överinstans till hyresnämnd. Uppdraget är därmed slutfört.

 

41                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:40

39. Produktansvarskommittén (Ju 1973:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för utredning angående ersättning för produktskador (se Post- och Inrikes tidn. den 8 januari 1973):

Ordförande: Conradi, Erland G. F., justitieråd

Ledamöter: Bengtsson, T. Bertil, professor Sturkell, Cari-Edvard, lagman

Experter: Ahlström, Iwan, direktör

Bottiger, Lars Erik J., professor (fr.o.m. den 2 juli 1974) Flemström, Lars Gunnar, ombudsman (t.o.m. den 16 april 1974) Göransson, Lars G., sekreterare (fr.o.m. den 17 april 1974) Lindstedt, Hans G., direktör OIdertz, Carl M., bitr. direktör Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör Swarén, Ulla M., byråchef Tancred, J. Bengt O., avdelningsdirektör

Sekreterare: Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan I, 2 tr.. Ill 28 Stockholm, tel. 763 2361 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 50.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

40. Utredningen (Ju 1973:09) om de s. k. suveränitetsholmarna i Torne, Muonlo och Könkämä älvar

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1973 för utredning om de s. k. suveränitelsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar (se Post- och Inrikes tidn. den 5 maj 1973):

Utredningsman: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Experter: Hedström, A. Jan-Olof, t.f. bitr. distriktslantmätare

 

Ju.40   Skr 1975:4                                                                  42

Lindgren, I. Lennart, departementssekreterare

Persson, Börje A., byråchef

Simu, K. Birger E., distriktslantmätare

Sekreterare: Beckman, Lars K. A. G., hovrättsassessor

Lokal: Justitiedepartementet, Fack,   103 10 Slockholm, tel. 763 1146 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 51.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden med molsvarande finska utredningen. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

41. Hemförsäijningskommittén (Ju 1973:10)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 för att verkställa översyn av reglerna om hemförsäljning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 7 april 1973):

Ordförande: Ag, Lars E., generaldirektör

Ledamöter: Berniiz, Ulf, professor Hillbom, Lars H., civilekonom Schierbeck, Per W., direktör Walldén, G. Rudolf, direktör

Experter: Borg, Per O., t.f. kansliråd Hellstadius, Jan R., direktör

Sekreterare: Swahn, Jan-Olov, hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 28 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommiuén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 52.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden. Kommittén har vidare i samarbete med konsumentverket under våren 1974 genomfört en undersökning hos verket, samtliga hemkonsulenter och kommunala konsumentorgan rörande de praktiska erfarenheterna inom hemförsäljningsområdet och effekterna av hemförsäljningslagen.   Under   hösten   1974   genomför   på   kommitténs

 

43                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:43

uppdrag   Handelns   Utredningsinstitut   och   Kooperativa   Förbundets utredningsavdelning en undersökning av förhållandena inom detaljhandeln rörande olika frågor som har anknytning till det öppna köpet. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

42. Utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 april 1973 för utredning om eventuell reformering av del ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten:

Utredningsman: Bergström, S. Gunvor M., kansliråd

Lokal: Munkbron 17,6tr., 111 28 Slockholm, tel. 763 20 51

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningsarbetet. Ett sammanträde har hållits med representanter för de danska, finska och norska justitiedepartementen.

Utredningsarbetet beräknas pågå under hela år 1975.

43. Frivårdens storstadsutredning (Ju 1973:12)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 för aU utreda indelningsfrågor och arbetsformer inom kriminalvårdens frivärdsdistrikt i Stockholm, Göteborg och Malmö (se Post- och Inrikes tidn. den 12 maj 1973):

Utredningsman: Mehr, Hjalmar L., landshövding

Experter: Burman, Olof, direktör Dahlsten, Ulf L., byråchef Granath, Karl-Erik, f.d. barnavårdsdirektör

NordelLJ. Olof C, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I sepiember 1974) Nyberg, Cari-Erik B., skyddskonsulent (fr.o.m. den 30 januari 1974) Nyman, E. Linnea V., skyddskonsulent (fr.o.m. den 30 januari 1974) Stenkvist, E. Arne, kriminalvårdsinspektör (fr.o.m. den 30 januari 1974)

Sekreterare: Brännström, Hans A., kriminalvårdsinspektör

 

Ju:43   Skr 1975:4                                                                  44

Lokal: Regionkansliet, Storgatan 41, 871 00 Härnösand, tel. 0611/178 24 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 54.

Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden med experterna. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

44. Utredningen (Ju 1973:13) om arbetsbelastningen i tingsrätterna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 för att utreda frågan om metoder för att mäta arbetsbelastningen i tingsrätterna (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juni 1973):

Ordförande: Hillerudh, G. Lars-Olov E., expeditionschef

Ledamöter: Alexanderson, K. Erik, f.d. häradshövding, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, B. G. Agge, rådman Olsson, R. Ingeborg, assistent Tengwall, Sven-Erik G., departementssekreterare

Experter: Elmhammer, Nils E. L, statistikchef (fr.o.m. den 25 januari 1974) Spak, Carl-Anton, lagman

Sekreterare: Fischerström, N. Johan A., hovrättsfiskal

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 1113 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 55.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

45. Brottsförebyggande rådet (Ju 1973:14)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att utreda de uppgifter som utredningen om ett brottsförebyggande råd har föreslagit (se Post- och Inrikes tidn. den 8 september 1973):

 

45                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:45

Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)

Ledamöter: Andersson, J. Sven G., statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974) Bodström, T. Lennart, ordförande i TCO (t.o.m. den 30 juni 1974) Fridh, K. Göte, statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974) Giesecke, Curt-Steffan, verkst. direktör (t.o.m. den 30 juni 1974) Hedlund, A. Rune, landstingsråd (t.o.m. den 30 juni 1974) Hjelm-Wallén, Lena B., statsråd, led. av riksdagen (t.o.m. den 16 januari 1974)

Hörlén, S. Ingemar (Inge), borgarråd (t.o.m. den 30 juni 1974) Johanson, Kjell E., byrådirektör (t.o.m. den 30 april 1974) Lindberg, Knut A. O., direktör

Nilsson, Gunnar E., ordförande i LO (t.o.m. den 30 juni 1974) Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Olsson, B. B. Sune, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Polstam, K. Åke S., kriminalinspektör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)

Sandgren, C. Lennart, statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974) Sveri, Knut O., professor (t.o.m. den 30 juni 1974) Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Winberg, S. Håkan, rådman, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)

Experter: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO (fr.o.m. den I januari 1974) Alpsten, A. Börje, departementsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974) Andersson, E. Gunnar, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Anneli, Johan G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den I januari 1974) Aspelin, L. B. Erland, hovrättsassessor (fr.o.m. den I januari 1974) Bagger-Sjöbäck, N. Bertil G., byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Baude, Annika M. C, avdelningschef (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bergkwist, H. Ulla E., överinspektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bergman, Lars E., civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Birath, Thomas L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bishop, Karin M., kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974) Björinder, K. E. Henry, sekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Björklund, Leni C. E., folkbildningskonsulent (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Björklund, Rolf, sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Carlsson, N. Gunnar, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Carlsson, N. Ebbe K., informationssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Carlsson, N. Gösta, professor (fr.o.m. den I januari 1974) Eek, Karin, skolöverläkare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

 

Ju.45   Skr 1975:4                                                                  46

Eklund, P. Gösta, ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974)

Eliasson, Lennart S., länsåklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Eriksson, I. Seved, byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Erlandsson, J. Gottfrid, polisintendent (fr.o.m. den I januari 1974)

Esbjörnson, Esbjörn, byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Ettarp, Lars G., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Fahlström, V. Tullie, kammaråklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Falkenstam, Curt E. L., byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Fors, Åke Hj., kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Forstadius, Erik L. W., direktör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Fransson, Bengt R., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Fredin, Curt A., folkbildningskonsulenl (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Gustafsson, Stig G., förbundsjurisi, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1

januari 1974)

Gustavsson, K. E. Arne, avdelningschef (fr.o.m. den I januari 1974)

Hallberg, Leif O., byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Heckscher, Sten, jur. kand. (fr.o.m. den I januari 1974)

Helin, Anders M., kammaråklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Henriksson, E. Sture F., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari

1974)

Hemgård, Karl-Erik, kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Hultan, Ivan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1974)

Janson, Carl-Gunnar, professor (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Jermsten, Per L., departementsråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Jonsson, Benny, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Jonsson, Torsten J., chefsåklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Karlsson, Christer, departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Korpi, Sture H., informationssekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Källman, Per Olof E., sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Larnstedt, A. Ossian G., departementsråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Larsson, Karl Gotthard, sekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Larsson, Matts Bergom, direktör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Larsson-Utas, Gunvor M., adjunkt (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Leche, Johan H., departementsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Lindström, Lars E., ombudsman (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Maehly, Andreas C, professor (fr.o.m. den I januari 1974)

Malmqvist, StigG., socionom (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Martinsson, Bo N. O., generaldirektör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den

30 juni 1974)

Nilsson, Barbro H., kanslist (fr.o.m. den I januari 1974)

Nilsson, Bror J. E., ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974)

Norberg, Lars R., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Ording, Jan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1974)

Orring, Jonas A., generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)

 

47                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:46

Paul, Lars A., ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974) Persson, Carl J. G., rikspolischef (t.o.m. den 30 juni 1974) Printz, A. Lennart, avdelningschef (fr.o.m. den I januari 1974) Rexed, Bror A., generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Romander, Holger A. G., riksåklagare (t.o.m. den 30 juni 1974) Sjöberg, Tage B., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Skoglund, Erling, överläkare (fr.o.m. den I januari 1974) Sköld, Lars G., överdirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Stark, K. Birger, socialchef (fr.o.m. den I januari 1974) Sterner, E. Gunnar E., lagman (fr.o.m. den I januari 1974) Strömgren, J. Holger, ämneslärare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sturkell, Carl-Edvard, rättschef (fr.o.m. den I januari 1974) Sundling, Sylvia M., konsulent (fr.o.m. den I januari 1974) Svensson, Karl-Eric, byrådirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Thornstedt, Hans G., professor (fr.o.m. den I januari 1974) Thyblad, Tom F. F. T:son, byråchef (fr.o.m. den 1 januari 1974) Tiderman, Gunvor E., byrådirektör (fr.o.m. den Ijanuari 1974) Valiersson, Bert E., sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Wester, Jan, skolkonsulent (fr.o.m. den I januari 1974) Wide, N. Gunnar, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Zeime, Claes A., byråchef (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Sekreterare: Cosmo, Carl-Johan O., kanslichef (t.o.m. den 30 juni 1974)

Bitr. sekreterare: Eklund, A. B. Elisabet (Lisbeth), förste byråsekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974)

Eklund, Jan E., socialassistent (t.o.m. den 30 juni 1974) Wikström, K. Arne, byråchef (t.o.m. den 30 juni 1974)

Direktiven för brottsförebyggande rådet, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 56.

Kommittén har under tiden november 1973 - 30 juni 1974 hållit tre sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitléns arbete. Därutöver har 46 sammanträden hållits med nio särskilda arbetsgrupper.

Kommitténs arbete har slutförts i och med att myndigheten brottsförebyggande rådet inrättats den I juli 1974.

46. Övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 med uppdrag att utreda övervakningsnämndernas och de centrala nämndernas uppgifter och organisation (se Post- och Inrikes tidn. den 21 juli 1973):

 

Ju:46    Skr 1975:4                                                   48

Utredningsman: Larsson, Sven A. A., hovrättslagman

Experter: Altahr-Cederberg, Nils M.. skyddskonsulent Colliander, Per G., anstaltsdirektör Leche, Johan H., departementsråd Odhammar, J. E. Ivan, lagman

Sekreterare: Åhlén, Lars, hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Noltorp, Lars G. N., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 november 1974)

Lokal: Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 57.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 21 sammanträden med experterna samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

47. Utredningen (Ju 1973:16) angående åtgärder för att minska personalomsättningen Inom polisväsendet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för atl utreda frågan om personalomsättningen inom polisväsendet m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 9 juli 1973):

Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter: Buckau, Anne-Marie A. L., ombudsman Jirstam, Björn H. L., förhandlingsdirektör Printz, Å. Lennart, avdelningschef Ryman, Sven-Hugo G., utbildningschef

Experter: Ankar, S. Bertil, länspolischef Erlandsson, Bengt H., polismästare Lindholm, Sven A., förste ombudsman

Sekreterare: Tysk, Gunnar I., avdelningsdirektör

 

49                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:48

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 58.

Utredningen har hållit fem sammanträden samt vid fyra lillfällen genomfört studiebesök i polisdistrikt.

Utredningen har den 20 september 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:13) Personalomsättningen inom polisväsendet.

Uppdraget är därmed slutfört.

48. Utredningen (Ju 1973:17) om utländska övertaganden av svenska företag

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 augusti 1973 att utreda frågan om utländska övertaganden av svenska företag (se Post- och Inrikes tidn. den 10 november 1973):

Ordförande: Eckerberg, Per A., landshövding

Ledamöter: Antonsson, Johannes M., lantbrukare, led. av riksdagen Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Engman, Hans O. R., utredningssekreterare Hagdahl, K. Thomas, direktör Larsson, Matts Bergom, direktör Lundin, Bert G., förbundsordförande

Experter: Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor (fr.o.m. den 28 februari 1974) Lind, Johan A. L., departementsråd (fr.o.m. den 11 januari 1974) Olsson, Hans 1., pol. mag. (fr.o.m. den 11 januari 1974)

Sekreterare: Frid, Sven Rune, byråchef (fr.o.m. den 1 november 1974) Malmström, Bengt G. V., hovrättsassessor (fr.o.m. den 3 januari 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 53 (Malmström)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 59.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Utredningens arbete beräknas pägå under hela år 1975.

4   Riksdagen 1975. I saml Nr 4

 

Ju.49   Skr 1975:4                                                               50

49.       Häktesutredningen (Ju 1973:18) för Stockholms län m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 för att utreda behovel av häktes- och arresiplatser inom Stockholms, Södermanlands och Uppsala län, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 november 1973):

Utredningsman: Ringius, Gösta, kriminalvårdsdirektör

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 60.

Utredningsmannen har den 29 april 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:4) Förslag till häktesorganisation för Stockholms och angränsande län. Uppdraget är därmed slutfört.

50.       1973 års fri- ocb rättigbetsutredning (Ju 1973:19)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 med uppdrag att utreda frågan om regleringen i grundlag av skyddet för enskildas fri-och rättigheter m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 10 november 1973):

Ordförande: Mehr, Hjalmar L., landshövding

Ledamöter: Ahlmark, Per A., fil. kand., led. av riksdagen Boo, Karl G. H., assistent, led. av riksdagen Herlitz, Lars, docent

Hemelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen

Experter: Broomé, N. G. Bo, hovrättsassessor Dahlsten, Ulf L., byråchef Eklundh, Claes G. B., hovrättsassessor Stjernquist, Nils, professor

Sekreterare: Bergh, Carl Herman, försäkringsdomare

Bitr. sekreterare: Regner, Göran I. F., hovrättsfiskal Örn, Claes H. G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Lokal: Munkbron 17, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreterarna)

 

51                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:52

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 61.

Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit lio sammanträden, därav ett tredagarssammanträde. Därjämte har en expertgrupp inom utredningen sammanträtt nio gånger.

Ulredningen har den 15 november 1974 avgetl översikter (SOU 1974:88) avseende Europakonventionen och europeiska sociala siadgan.

Ulredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

51.       Utredningen (Ju 1973:20) om personalens arbetsuppgifter vid
kriminalvårdens anstalter

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 med uppdrag att utreda personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens anstalter (se Post- och Inrikes tidn. den 14 november 1973):

Utredningsman: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO

Experter: Bishop, Norman, byråchef Dahlsjö, Lars A., anstaltsdirektör Holmström, L. Bror, ombudsman Holtsberg, P. Christer, departementssekreterare Karlsson, K. Harry, anstaltsdireklör Karlström, Vilhelm H., byråchef Selin, Sven, ombudsman

Sekreterare: Nilsson, Bengt-Åke, hovrättsassessor (fr.o.m. den 12 februari 1974)

Lokal: Lilla Nygatan I, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 7632346 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 62.

Utredningsmannen har under liden april - oktober 1974 hållit sex sammanträden med experterna. Vidare har nio institutioner inom kriminal-och socialvård besökts.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

52.       Domstolsstyrelseutredningen (Ju 1973:21)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1973 för att utreda frågan om organisationen av den centrala förvaltningsmyndigheten för domstolsväsendet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 december 1973):

 

Ju.52   Skr 1975:4                                                   52

Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter: Lindgren, K. Erik, avdelningsdirektör Lundborg, L. Åke, kansliråd Sidenbladh, Karl J. E., hovrättspresident Spak, Carl-Anton, lagman

Sekreterare: Eklycke, S. Lars G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 63.

Utredningen har den 31 maj 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:5) Central, regional och lokal domstolsförvaltning m. m. samt den 1 juli 1974 promemorian (Ds Ju 1974:11) Central, regional och lokal domstolsförvaltning m. m. Vissa författningsändringar.

Uppdraget är därmed slutfört.

53. Energipolitiska delegationen (Ju 1973:22)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973:

Ordförande: Grafsiröm, Erik O. H., f.d. generaldirektör

Ledamöter: Dennis, Bengt, statssekreterare Hagström, Tony G., statssekreterare Larsson, Y. Allan G., statssekreterare Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Sjönander, Bo Jonas, direktör (t.o.m. den 28 februari 1974) Svenson, S. Göte, statssekreterare Thunborg, Anders I., statssekreterare

Vinde, Pierre L. V., statssekreterare (fr.o.m. den 1 mars 1974) Åström, C. Sverker, kabinettssekreterare

Expert: Ingelstam, Lars E., bitr. professor (fr.o.m. den 22 februari 1974) Lönnroth,   N.   Magnus   (Måns),   avdelningsdirektör   (fr.o.m.   den   I september 1974)

Sekreterare: Gornizka, Gunnar, civilingenjör (fr. o. m. den 1 mars 1974)

 

53                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:54

Arbetsgruppen (Ju 1973:22:01) för rationellare energianvändning inom hushåUm. m.:

Ordförande: Holm, J. Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 4 november 1974)

Experter: Asker, E. A. Gunnar, fastighetschef (fr.o.m. den 4 november 1974) Lindvall, S. Thomas 1., docent (fr.o.m. den 4 november 1974) Östman, Alvar G., ingenjör (fr.o.m. den 4 november 1974)

Sekreterare:

Wallin, A. A. Allan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 4 november 1974)

Lokal:  Storkyrkobrinken   13, 2 tr.,  11128 Stockholm, tel. 763 22 81 (Gornitzka)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Delegationen har t. o. m. oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

54. Utredningen (Ju 1974:01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan (se Post- och Inrikes tidn. den 15 januari 1974):

Ordförande: Nyman, Erik O., justitieråd

Ledamöter: Nyqvist, Ola, docent, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen

Expert: Rabenius, Lars E. R., ombudsman (fr.o.m. den 11 januari 1974)

Sekreterare: Grobgeld, Lennart M., revisionssekreterare (fr.o.m. den 16 januari 1974)

Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., III 27 Stockholm, tel. 763 1448 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

En grundläggande princip i vår tryckfrihetsrätt är att det skall stå var och en fritt att meddela uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift till skriftens författare, utgivare, redaktör eller liknande. Denna princip har kommit till uttryck i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF). Meddelaren skyddas genom särskilda regler i förordningen. BI. a. har han

 

Ju.54   Skr 1975:4                                                    54

rätt att vara anonym, och den som tar befattning med utgivningen av tryckt skrift får inte röja meddelares identitet. Meddelare är dessutom i regel skyddad mot åtal och straff. Vissa speciella undantag finns från denna regel. Sålunda kan meddelaren straffas bl. a. om han genom att lämna meddelandet har brutit mot lagstadgad tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till spioneri eller annat allvarligt brott mot rikets säkerhet.

I speciella situationer kan det uppstå en konflikt mellan kravet på skydd för meddelares anonymitet och samhällets intresse av effektiva möjligheter att utreda brott. 1 samband med brottsutredning kan åklagar- och polismyndigheter under vissa förutsättningar ingripa med tvångsmedel av olika slag, bl. a. beslag och husrannsakan. Bestämmelserna härom har generell räckvidd. Detta innebär att det i och för sig är möjligt att företa sådant ingripande exempelvis på en tidningsredaktion eller hos en nyhetsbyrå. Härvid finns givetvis risk för att den som företar tvångsåtgärden kommer i besittning av ett anonymitetsskyddat meddelande.

Vikten av att upprätthålla TF:s principer om skydd för meddelares anonymitet talar för att myndigheterna bör visa återhållsamhet när det gäller att förordna om beslag eller husrannsakan i fall där konflikt med anonymitetsskyddet kan uppkomma och att sådana åtgärder bör genomföras med särskild fösiktighet. Om man vill fullständigt undvika risker för att meddelares identitet uppdagas i samband med beslag eller husrannsakan hos den som har tagit emot meddelandet torde man emellertid vara tvungen att helt frita vissa personer och lokaler från sådana ingripanden. En sådan ordning kan enligt min mening inte accepteras. Det räcker med att peka på den situationen att en tidningsmedarbetare misstänks för ett allvarligt brott som inte har samband med hans publicistiska verksamhet och att det finns grundad anledning anta att viktiga bevis förvaras på hans arbetsplats. De brottsbekämpande myndigheterna måste då kunna tillgripa tvångsmedel för att få tillgång till dessa bevis.

Rättegångsbalken (RB) innehåller i 27 och 28 kap. utförliga regler om förutsättningarna för och förfarandet vid beslag och husrannsakan. Beslag får avse föremål eller skriftlig handling som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott. Husrannsakan får företas vid utredning om brott, på vilket fängelse kan följa, i syfte att söka efter föremål som är underkastat beslag eller eljest att utröna omständighet som kan ha betydelse för utredning om brottet. Särskilda restriktioner gäller i fråga om möjligheterna att företa husrannsakan hos annan än den misstänkte. Såväl beslag som husrannsakan kräver i princip särskilt beslut av förundersökningsledare, åklagare eller domstol. Protokoll skall föras över åtgärden, och den mot vilken den riktas har rätt att få bevis om åtgärden. Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett trovärdigt vittne närvara. Den hos vilken husrannsakan företas har rätt att själv vara närvarande och att tillkalla vittne. Om föremål som har tagits i beslag inte längre behövs för utredningen skall beslaget omedelbart hävas. Detsamma gäller om åtal inte väcks inom föreskriven tid. Väcks åtal skall beslagsfrågan alltid prövas av domstolen när målet avgörs.

Särskilda regler finns till skydd för skriftliga handlingar. Beslag får inte läggas på handling vars innehåll kan antas vara sådant att den som innehar handlingen enligt 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne därom. De personer som avses i 36 kap. 5 § är offentliga tjänstemän, advokater, läkare m. fl. Vidare gäller att skriftligt meddelande mellan en misstänkt och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes får tas i beslag

 

55                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:54

bara när misstanken avser brott för vilket minimistraffet är minst två års fängelse. Dessutom finns vissa inskränkningar i fråga om rätten att lägga beslag på försändelse som är i pöst- eller televerkets vård. Enskilda handlingar får inte undersökas och bre v och andra slutna handlingar får inte öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Om den som verkställer beslaget inte har rätt att undersöka handlingen skall han försegla den.

De nu berörda reglerna i RB innefattar i och för sig starka rättssäkerhetsgarantier. Ytterligare skydd för meddelares anonymitet ligger i att tjänsteman som tar befattning med förundersökningsmaterial är underkastad tystnadsplikt och att materialet är sekretessbelagt enligt 10 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Frågan om den nuvarande regleringen innefattar en riktig avvägning mellan intresset av skydd för meddelares anonymitet och intresset av verksamma tvångsmedel i brottsbekämpningen har fått särskild aktualitet under senare tid. Frågan har bl. a. tagits upp i en framställning den 31 oktober 1973 från Pressens samarbetsnämnd. Framställningen innehåller en rad olika förslag till ökande garantier för anonymitetsskyddet. Vad gäller husrannsakan på en redaktion anför samarbetsnämnden att avsaknaden av särskilda regler om hur en sådan åtgärd skall beslutas och genomföras innebär allvarliga risker för att anonymitetsskyddet mer eller mindre raseras. Nämnden hemställer att det snarast föreskrivs att endast överrätt på begäran av riksåklagaren får besluta om husrannsakan på redaktion samt om omfattningen och formerna härför. 1 framställningen föreslås vidare att sådan husrannsakan skall få företas bara av polispersonal i högre tjänsteställning och att protokoll skall upprättas på platsen.

Hithörande frågor har varit föremål för en förberedande undersökning inom justitiedepartementet. Undersökningen har visat att den intressekonflikt som uppkommer i fall av det nu aktuella slaget rymmer flera grannlaga avvägningsproblem. Det får visserligen förutsättas att de rättsvårdande organen iakttar särskild varsamhet vid ingripande hos någon som enligt TF inte får röja uppgif tslämnares identitet. Med tanke på den vikt grundlagen tillmäter anonymitetsskyddet framstår dock avsaknaden av såväl särskilda regler som vägledande uttalanden om hur de straffprocessuella tvångsmedlen skall användas i nu berörda situationer som mindre tillfredsställande. Eftersom en översyn av regleringen på området förutsätter en avvägning mellan olika slag av viktiga sam­hällsintressen bör frågorna lämpligen utredas särskilt under parlamentarisk medverkan. Jag förordar att sakkunniga nu tillkallas för detta ändmål.

De sakkunniga bör undersöka hur nuvarande ordning fungerar i den praktiska tillämpningen och skaffa sig en bild av hur man i praxis sökt lösa intressekonflikter av det slag som kan uppkomma. Mot bakgrund av en avvägning mellan behovet av skydd för pressens informationskällor och samhällets intresse av att ha tillgång till effektiva medel för brottsbekämpningen bör de sakkunniga överväga vilka möjligheter som finns att utan frångående av huvuddragen i RB:s tvångsmedelsreglering skapa ytterligare garantier för att meddelares rätt till anonymitet skyddas i sådana sammanhang. Bland åtgärder som kan komma i fråga för att stärka anonymitetsskyddet vill jag peka på möjligheten att i princip tillägga domstol beslutanderätt beträffande beslag och husrannsakan hos någon som enligt TF inte får röja den som lämnat meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. De sakkunniga bör också överväga om man kan begränsa

 

Ju:54   Skr 1975:4                                                   56

rätten att beslagta handlingar som kan röja meddelares identitet till fall då misstanken avser särskilt grovt brott. En sådan regel finns, som framgår av det tidigare anförda, redan nu i fråga om vissa slag av handlingar. Vidare bör givetvis reglerna om formerna för verkställande av beslag och husrannsakan granskas för att utröna behovet av särskilda garantier för anonymitetsskyddets upprätthållande under själva tvångsmedels-användningen. Hit hör bestämmelserna om vittnen, protokoll etc.

De sakkunniga bör ha frihet att ta upp även andra aspekter på frågan om användning av straffprocessuella tvångsmedel i fall där skyddet för med­delares anonymitet kan komma i fara. Jag tänker här 1. ex. på frågan om det föreligger behov av särskilda regler om att husrannsakan skall få verkställas bara av polispersonal i högre tjänsteställning. Jag vill vidare påpeka att anonymitetsskyddet enligt TF avser inte bara meddelare utan också författare. Eventuella särbestämmelser till skydd för meddelares ano­nymitet vid beslag och husrannsakan bör givetvis ges sådan utformning att även författares anonymitet får motsvarande skydd.

En ytterligare typ av tvångsmedel som kan bli aktuell i sammanhanget är telefonavlyssning. Riksdagen har förordat en samlad översyn av lagstiftningen om telefonavlyssning (JuU 1973:18, rskr 1973:121). Jag räknar med att en utredning härom kommer att tillsättas inom de närmaste månaderna. Den speciella frågan om förstärkt anonymitetsskydd vid telefonavlyssning bör lämpligen tas upp i samband därmed.

Vid utredningsarbetet bör de sakkunniga samråda med massmedieutredningen (Ju 1970:59).

Utredningen har under tiden januari - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt gjort fyra besök hos olika nyhetsorgan. Överläggningar har vidare ägt rum med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

55. Utredningen (Ju 1974:02) angående brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den4 januari 1974förattse över brottsbalkens beslämmelser om brotl mot rikets säkerhet (se Post- och Inrikes tidn. den 15 januari 1974):

Utredningsman: Sjöberg, K. G. Magnus, regeringsråd

Sekreterare: Erenius, E. Gillis, revisionssekreterare (fr.o.m. den 14 januari 1974)

Lokal: Högsta domstolens kansli. Box 2066, 103 12 Stockholm, tel. växel 23 67 20 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av slatsrådel Geijer till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

 

57                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:55

De straffbestämmelser som förts samman i 19 kap. brottsbalken (BrB) betecknas enligt kapitelrubriken som brott mot rikets säkerhet. Det är här fråga om den yttre säkerheten. Olika former av angrepp mot statsskicket eller mot rikets högsta organ, t. ex. uppror eller väpnat hot mot laglig ordning, räknas enligt BrB som högmålsbrott, vilka behandlas i balkens 18 kap. Sådana mot staten riktade brott som förutsätter att riket är i krig eller därmed likställt läge har förts samman i 22 kap. under rubriken krigsartiklar.

De självständiga brott som behandlas i 19 kap. BrB är högförräderi (1 §), krigsanstiftan (2 §), trolöshet vid förhandling med främmande makt (3 §), egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (4 §), spioneri (5 §), grovt spioneri (6 §), obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift (7 §), ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (8 §), olovlig underrättelseverksamhet (9 §), olovlig värvning (12 §) och tagande av utländskt understöd (13 §). Av nu nämnda brott återfanns samtliga utom krigsanstiftan och ryktesspridning till fara för rikets säkerhet i 8 kap. av den före BrB gällande strafflagen (SL). De bestämmelser som sålunda förts över från SL till förevarande kapitel i BrB fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den reformering av SL:s regler om brott mot slaten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop 1948:80 och 144, ILU 1948:39 och 1948:379).

Såvitt gäller spioneri och liknande brott innebar nyss nämnda revision bl.a. att hithörande bestämmelser, som tidigare efter upprepade partiella reformer funnits intagna i ett flertal paragrafer i 8 kap. SL och vilka kommit att betecknas som alltför detaljerade och splittrade, förenklades och fördes samman till tre paragrafer. I överensstämmelse med den metod som tillämpades vid revisionen av SL behandlades i den första av dessa paragrafer vad som skall anses som normalbrott när det gäller spioneri. 1 den andra paragrafen gavs bestämmelser om grovt spioneri. Till den tredje paragrafen fördes slutligen bestämmelser om dels ett uppsåtligt brott, obehörig befattning med hemlig uppgift, dels ett oaktsamhetsbrott, vårdslöshet med hemlig uppgift.

Bland de ändringar i materiellt hänseende som företogs i bestämmelserna om spioneribrotten vid 1948 års reform märks bl. a. att kravet på uppsåt med avseende på rekvisitet ' att gå främmande makt till hand ' fick en vidare innebörd än det tidgare haft.

I rättspraxis och doktrin skiljer man sedan länge mellan tre former av uppsåt, nämligen direkt, indirekt och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt till viss effekt föreligger, om effekten är just det som gärningsmannen vill uppnå genom sin handling. Indirekt uppsåt till viss effekt föreligger, om gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans handling utan att den därför är vad han vill uppnå genom denna eller ett genomgångsled därtill. Eventuellt uppsåt slutligen föreligger om gärningsmannen inser att effekten är en möjlig — om än inte nödvändig — följd av handlingen och det dessutom kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.

Enligt de bestämmelser angående spioneri som gällde före 1948 års reform krävdes för straffbarhet syfte (dvs. direkt uppsåt från gärningsmannens sida) att gå främmande makt till hända. Straff­rättskommittén, vars förslag låg till grund för reformen, uttalade i denna del att den här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Denna uppfattning godtogs utan närmare kommentarer av föredragande departementschefen och föranledde inte några   vidare   uttalanden   vare   sig   från   lagrådets   sida   eller   under

 

Ju .55   Skr 1975:4                                                    58

riksdagsbehandlingen. Hithörande fråga togs inte heller upp till behandling i samband med att förevarande bestämmelser med endast smärre jämkningar fördes över till BrB.

Av vad sålunda anförts framgår att ansvar för spioneri enligt gällande rätt kan ifrågakomma bl. a. i fall då en gärningsman i första hand ingalunda haft för avsikt att gå en främmande makt till hända men där han likväl insett att hans handling får denna effekt. Vissa gärningar av denna typ kan otvivelaktigt vara av så allvarlig beskaffenhet att det ter sig rimligt att bestraffa dem enligt de stränga regler som gäller för spioneri. Däremot torde det enligt allmän uppfattning te sig främmande att en sådan handling skall ges samma rubricering som en mot rikets säkerhet direkt riktad spioneriverksamhet. Denna inställning bör bl. a. ses mot bakgrund av det förhållandet att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad. Sett från denna utgångspunkt torde det te sig mera naturligt att handlingar som objektivt sett utgör spioneri men där ett direkt uppsåt att gå främmande makt till hända saknas mera jämställs med det i 19 kap. 7 § första styckel upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift, än med de typiska spioneribrotten i 5 och 6 §§ i samma kapitel. Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig från spioneri främst genom frånvaro av kravet på uppsåt att gå främmande makt till hända. Dessutom gäller den begränsningen i förhållande till spioneribrotten att 19 kap. 7 § avser endast uppgifter av hemlig natur.

Enligt min mening finns det mot bakgrund av vad jag nu anfört anledning att göra en översyn av BrB:s bestämmelser om spioneri i avsikt att undanröja de mindre tillfredsställande konsekvenserna av den på detta område år 1948 genomförda reformen. Därvid bör också övervägas i vad mån en ändring med avseende på bestämmelserna om spioneribrotten bör föranleda ändringar i fråga om det i 7 § första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift. Det kan därvid bl. a. te sig naturligt att för allvarligare fall införa en särskild straffskala för grovt brott. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden och det vitala intresset av en fri samhällsdebatt kan det vidare vara motiverat att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida de i 8 och 13 §§ angivna brotten, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av utländskt understöd, är ändamålsenligt utformade. När det gäller straff skalorna i kapitlet kan det förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärpningsregel och de nu gällande straffskalorna för samma brott justeras med hänsyn därtill. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att närmare utreda frågan om ändring i BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.

De här angivna synpunkterna på frågor som den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet åt får inte betraktas som en uttömmande redovisning av uppdragets omfång. Den sakkunniges arbete bör sålunda enligt min mening inte bindas av nägra detaljerade direktiv. Det bör i stället förutsättas att han med ledning av bl. a. rättspraxis på detta område samt en noggrann avvägning mellan hänsynen till rikets säkerhet å ena sidan och andra beaktansvärda intressen å andra sidan, särskilt värdet av en fri samhällsdebatt, gör en egen kartläggning och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning. Vid sin utredning bör den sakkunnige också beakta vilken inverkan ändringar i BrB:s regler bör få på tryckfrihetsförordningens bestämmelser om otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. Härvid bör den sakkunnige samråda med massmedieut-

 

59                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:56

redningen, som genom tilläggsdirektiv denna dag fått i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om gränsdragningen mellan tryckfri­hetsprocess och vanlig brottmålsprocess.

Utredningen har under tiden januari - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheler, organisalioner och andra som berörs av uiredningens arbeie.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

56. Energirådet (Ju 1974:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973:

Ordförande: Palme, S. Olof J., statsminister

Ledamöter: Andersson, Torsten Ch., direktör Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen Bengtsson, Folke L., direktör (fr.o.m. den I april 1974) Berg, Folke L. V., direktör Björnström, Björn S., direktör

Blomqvisl, Gösta N., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974) Boalt, Carin M., professor Bodsiröm, T. Lennart, ordförande, TCO

Bohman, B. Gösta, jur. kand., led. av riksdagen (t.o.m. den 23 april 1974) Claeson, Tore M., ombudsman, led. av riksdagen Edberg, Rolf F., landshövding Ekberg, J. Göran, direktör Engqvist, Lars F., förbundsordförande Eskel, Arvid N., landstingsråd Essen, Ingemar, direktör Falk, Hans G., direktör Feldl, Kjell-Olof, statsråd Gerholm, Tor R., professor Grafsiröm, Erik O. H., f.d. generaldirektör Grenander, Nils, jur. dr Hagson, Carl A., direktör

Hambraeus, S. Birgitta, fil. kand., led. av riksdagen Hambraeus, Gunnar A., professor Holmqvist, Sture L., kommunalråd Huss, Erik J., landshövding (t.o.m. den 23 oktober 1974) Johansson, Rune B., statsråd Kypengren, Sven H., direktör Lantz, A. Benne, direktör

 

Ju.56   Skr 1975:4                                                                  60

Lindahl, Lars O. H., direktör

Lindell, Bo G., professor

Lundkvist, K. Svante, statsråd

Molin, N. Rune, sekreterare

Nilsson, Alde E., direktör

Norland, Sven-Anders, civilingenjör (fr.o.m. den 2 september 1974)

Norrby, Jonas V., generaldirektör

Olsson, E. Billy, förbundsordförande (fr.o.m. den 24 oktober 1974)

Olsson, Karl-Erik T., förbundsordförande (t.o.m. den 23 oktober 1974)

Palmstierna, Hans A. K., docent

Paulsson, Kurt-Inge, pol. mag. (fr.o.m. den 2 september 1974)

Rylander, Nils B., direktör

Schierbeck, Per W., direklör

Schéck, Johan H., förbundsordförande (t.o.m. den 23 oktober 1974)

Sjunnebo, K. Ivan L., direktör

Sundblad, K. Erik, disponent

Svensson, S. Erik, förbundsordförande

Tobisson, Lars F., partisekreterare (fr.o.m. den 24 april 1974)

Tågmark, Sven G., lantbrukare

Unckel, Per C. G., förbundsordförande (t.o.m. den 28 februari 1974)

Waldenby, Torbjörn S., direklör

Walin, Gösta A., justitieråd

Weinehall, Lars E. J., förbundsordförande (fr.o.m. den 24 oktober 1974)

Wetterberg, Gunnar, studerande

Wiberg, Ragne, kanslichef

Experter: Dennis, Bengt, statssekreterare Hagström, Tony G., statssekreterare Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Larsson, Kjell I., sekreterare Levin, P. Tage, sekreterare Peterson, Thage G., statssekreterare

Sekreterare: Gustafson, Leif Ch., sekreterare (t.o.m. den 21 april 1974) Levin, P. Tage, sekreterare (fr.o.m. den 22 april 1974)

Lokal:   Statsrådsberedningen,   Fack,   10310  Stockholm,   tel.   växel 763 10 00 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Energirådet har under liden december 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Rådets arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

61                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:57

57. Utredningen (Ju 1974:04) om förfarandet vid brott i tjänsten av polismän

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för att utreda frågan om förfarandet vid utredning om brott eller förseelser begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet (se Post- och Inrikes tidn. den 9 februari 1974):

Utredningsman: Joelsson, V. Arnold, kammarrättslagman

Experter: Ekman, Rolf G. E., ombudsman Erlandsson, Bengt H., polismästare de Woul, Bert T., länsåklagare Öhrn, K. Joel G., byråchef

Sekreterare: ögvall, Dan O., hovrättsassessor (fr.o.m. den 16 april 1974)

Lokal: Statsdepartementens kommittéer. Box 347, 401 25 Göteborg, tel. växel 031 /17 38 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 20 december 1973):

Brott som begås i tjänsten av polisman eller annan tjänsteman inom polisväsendet utreds i princip enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. I statstjänstemannalagen finns dock särbestämmelser om bl. a. disciplinär bestraffning av tjänsteman som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet har åsidosatt vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Finns det anledning anta, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, får disciplinär bestraffning för tjänstefel dock inte komma i fråga. Bestrider tjänstemannen vad som läggs honom till last och kan tillfredsställande utredning inte åstadkommas hos myndigheten, är bestraffning i disciplinär ordning också utesluten. I dessa fall skall enligt statstjänstemannalagen ärendet lämnas över till allmän åklagare för ytterligare utredning och eventuellt åtal.

Befogenhet att besluta om disciplinär bestraffning beträffande tjänstemän inom polisväsendet tillkommer i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt polisstyrelsen och i övriga polisdistrikt länsstyrelsen.

Utredningarna i de ärenden det här gäller sker emellertid inte på samma sätt över hela landet. I Stockholms polisdistrikt föredras ärenden rörande brott i tjänsten av en polisintendent vid juridiska avdelningen för polismästaren, som beslutar om inledande av förundersökning och, om anmälan befinns grundad, om överlämnande av undersökningsledningen till åklagare. Överlämnas inte ledningen till åklagarmyndigheten blir polis­intendenten undersökningsledare. Utredningarna verkställs vid den inom juridiska avdelningen inrättade disciplingruppen, som består av ovan­nämnde       polisintendent,       en       kriminalkommissarie      och      två

 

Ju:57    Skr 1975:4                                                                  62

kriminalinspektörer. Avser anmälan självständigt tjänstefel och kan den anmälda gärningen behandlas som disciplinärende, beslutar polismästaren hur ärendet skall handläggas.

I Göterborgs polisdistrikt handläggs utredningarna vid polischefens expedition av två polisintendenter, som håller förhör och verkställer den ytterligare utredning som kan vara påkallad. Om utredningsresultatet visar att disciplinär bestraffning kan komma ifråga hörs vederbörande tjänste­man av polischefen i närvaro av föredragande polisintendent, avdel­ningschef och berörd sektionschef eller motsvarande.

I Malmö polisdistrikt verkställs utredningen, om polischefen inte för särskilt fall bestämmer annorlunda, av chefen för den avdelning där tjänstemannen tjänstgör. Är saken av enkel beskaffenhet får avdelningschef dock uppdra åt lägst kommissarie att personligen hålla förhör och verkställa utredningen i övrigt.

Även i länen skiftar handläggningsrutinerna. Som undersökningsledare fungerar länspolischef eller under denne polismästare i de fall där ledningen inte har överlämnats till åklagarmyndigheten. I vissa län ombesörjs utredningarna som regel av personal vid länspolischefens expedition. I en del län lämnas uppdraget till polispersonal i annat distrikt än det som den misstänkte tillhör. 1 något län verkställs utredningen som regel av polisman inom distriktet med kommissaries grad. Det förekommer även att poliskommissarie vid ordningsavdelningen handlägger ärenden som rör personal vid kriminalavdelningen och kommissarien vid kriminalavdelningen utreder ärenden rörande ordningsavdelningens personal. I ett län har föreskrivits att utredaren skall vara lägst kriminalinspektör vid förhör med anmälare och vittne, vid övriga förhör lägst kommissarie. I ett län leds numera utredningarna direkt av länspolischefen, som personligen håller alla förhör med misstänkt i disciplinärenden. 1 en del fall förekommer det dessutom att rikskriminalen biträder vid utredningar i länet.

Rikspolisstyrelsen har i årets anslagsframställning upprepat en tidigare framförd begäran om särskilda enheter för ulredning av brott som har begåtts av polismän och framhållit att den nu tillämpade högst skiftande ordningen för utredning av sådana brott inte är tillfredsställande. För att tillgodose allmänhetens och polispersonalens berättigade krav på objektivitet och likformighet vid handläggningen bör utredningarna enligt rikspolisstyrelsen bedrivas av särskild personal. Flertalet ärenden är koncentrerade till storstadsområdena. Rikspolisstyrelsen framhåller att ca. 75 % hänför sig till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt samt Stockholms och Malmöhus län. Rikspolisstyrelsen föreslår att man inom dessa områden organiserar särskilda enheter för dessa utredningar, knutna till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt och dimensionerade på sådant sätt att personalen efter styrelsens närmare bestämmande kan utföra stödjande verksamhet även inom övriga polisdistrikt och där biträda med det egentliga utredningsarbetet.

Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att det nuvarande systemet för utredning av brott som polismän misstänkts ha begått inte är tilL fredsställande. Därvid tänker jag inte främst på de skiftande rutinerna utan främst på den kritik for bristande objektivitet som det nuvarande systemet har utsatts för. Även om det inte finns grundad anledning att påstå annat än att de nu aktuella utredningarna utförs på ett fullt objektivt sätt, kan dock den rådande ordningen tas till intäkt för kritik om bristande objektivitet. Det skulle därför både för polisens egen del och från allmänhetens synpunkt

 

63                               Kommittéer: Justitiedepartementet    Ju:58

vara mer tilltalande om utredningarna inte utfördes av polismän. Rikspolisstyrelsens förslag innebär att uppgiften skulle föras över från polismän som tillhör polismanskarriären till tjänstemän i byråkarriären. I och för sig kunde detta måhända bidra till att få bort en del av den misstro som finns. Enligt min mening skulle det emellertid vara ännu mer tilltalande om man kunde finna en lösning som innebär att utredningar om brott begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet — även bortsett från att ledningen av den eventuella förundersökningen övertagits av åklagare — utförs under inseende av personer som är helt fristående från polis­organisationen. Möjligheterna att åstadkomma en sådan lösning bör utredas av en särskild utredningsman.

Vid utredningen bör uppmärksammas att i disciplinär ordning endast kan beivras huvudsakligen tjänstefel (BrB 20 kap. 4 § första st.) och att den utredning som föregår ett disciplinärt förfarande inte behöver vara en förundersökning enligt rättegångsbalken. Är det däremot fråga om brott enligt BrB 20 kap. 1-3 §§ eller ett allmänt brott gäller de allmänna reglerna om förundersökning. Det kan sättas i fråga om man för sådana tjänstefel som kan beivras i disciplinär ordning bör för tjänstemän inom polisväsendet tillskapa en ordning som innebär att ärendena handläggs på ett sätt som i avsevärd mån skiljer sig från de handläggningsformer som tillämpas i fråga om andra tjänstemän som är underkastade disciplinärt förfarande.

När det gäller fall av ifrågasatt brott i tjänsten av polisman, där förundersökning skall företas, torde olika praxis tillämpas i skilda delar av landet såvitt gäller åklagares inträde. På vissa håll underställs så gott som alla anmälningar länsåklagaren för prövning utan någon förberedande ulredning inom polisen medan på andra håll länspolischefen eller den lokale polischefen gör en bedömning av om anmälan har något fog för sig, eventuellt efter viss utredning, och överlämnar till länsåklagaren endast sådana fall där anledning till misstanke om brott föreligger. Utredningsmannen skall uppmärksamma även denna fråga och söka nå en lösning som främjar objektiviteten och likformigheten.

Utredningen har under liden maj - oktober 1974 hållit fyra sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under första kvartalet 1975.

58. Trafikskadeutredningen (Ju 1974:05)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 februari 1974 föratt se över lagstiftningen om trafikförsäkring m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 6 april 1974):

Uiredningsman: Nordenson, Ulf K., justitieråd

Experter: Boethius, Per U. B., direktör (fr.o.m. den I april 1974) Lanteli, A. Gunnar A., direktör (fr.o.m. den 6 juni 1974) Strömbäck, Eriand H. D. D:son, direktör Vilhelmson, Åke, advokat (fr.o.m. den I april 1974) Åberg, Hilding, direktör (fr.o.m. den I april 1974)

 

Ju:58   Skr 1975:4                                                   64

Sekreterare: Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 28 februari 1974):

Skadeståndsrättsliga regler om ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon finns i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Enligt lagens huvudbestämmelse är ägare och förare av ett motorfordon skyldiga att ersätta person- och egendomsskada som i följd av trafik med fordonet tillfogas annan person än föraren eller annan egendom än sådan som befordras med fordonet, såvida det inte framgår av omständigheterna att skadan varken orsakats av brist­fällighet på fordonet eller vållats av föraren. Har den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, skall dock skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt i varje särskilt fall. När i följd av trafik med två eller flera motorfordon ägare eller förare på någondera sidan har lidit skada — dvs. främst vid s. k. kollisionsskador — jämkas skadeståndsskyldigheten för ägare och förare på annan sida efter vad som finnes skäligt, om det inte visas att varken bristfällighet på fordonet eller vållande av föraren på den skadelidande sidan har medverkat till skadan. Om vållande visas föreligga på någon sida men det inte styrks att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan bära hela skadan i förhållande till den senare. Dessa regler tillämpas i princip också i fråga om den inbördes fördelningen av skadeståndsansvaret mot utomstående tredje man mellan flera solidariskt ansvariga ägare eller förare av motorfordon.

Enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafik­försäkringslagen) skall trafikförsäkring finnas för alla motorfordon som är registrerade i Sverige eller som brukas här i landet. Trafikförsäk­ringsplikten, dvs. skyldigheten att teckna försäkringen och hålla den vid makt, åvilar fordonets ägare.

Trafikförsäkringen medför rätt för den som på grund av skada i följd av trafik med motorfordon är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare att få ut skadeståndet direkt av försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren inte har gjort förbehåll om annat, gäller för­säkringen också för försäkringstagaren mot den ansvarighet för skada som åvilar honom, dvs. som ansvarsförsäkring. Utan särskilt åtagande är för­säkringsgivaren dock inte ansvarig för skada på fordonet eller på egendom som befordras med det. För skada på föraren av fordonet är försäkrings­givaren ansvarig endast om försäkringstagaren, dvs. ägaren, är ansvarig för skadan. Utan särskilt åtagande är försäkringsgivaren inte heller ansvarig för skada på person som färdas med fordonet när detta brukas olovligen och som har vetskap därom.

Undantag från trafikförsäkringsplikten föreligger bl. a. beträffande statliga fordon. Ägare av fordon som inte är försäkringspliktigt är dock enligt lagen skyldig att utge ersättning till skadelidande enligt de regler som skulle ha gällt i fråga om försäkringsgivarens ersättningsskyldighet, om trafikförsäkring funnits.

Det nuvarande ersättningssystemets principiella anknytning till förarens vållande som grund för skadeståndsskyldighet innebär att den som drabbas av en trafikskada i vissa, om än i praktiken sällsynta fall blir ställd helt utan skadeersättning. De gällande reglerna innebär vidare bl. a. att föraren av ett motorfordon i allmänhet inte är skyddad av fordonets trafikförsäkring.

 

65                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:58

Sådant skydd föreligger endast i de sällsynta fall då ägaren är ansvarig för skada på föraren enligt skadeståndslagen. Den svaghet i systemet som detta innebär begränsas visserligen av den s. k. förarplatsförsäkringen eller det statliga förarskyddet. Dessa ersättningsanordningar — som f. n. finns för mer än 95 % av alla motorfordon — har emellertid karaktären av olycksfallsförsäkring, som ger endast begränsad ersättning vid invaliditet och dödsfall.

Det nuvarande ersättningssystemet innebär att vållande på den skade­lidandes sida kan medföra reduktion och i vissa fall t. o. m. helt bortfall av skadeståndet. Jämkning på grund av medvållande blir särskilt ofta aktuell när det gäller skada som har tillfogats förare av annat fordon. En annan brist i systemet är att ägare som skadas när han färdas som passagerare i det egna fordonet har en i allmänhet betydligt mer begränsad rätt än andra passa­gerare till ersättning ur den egna trafikförsäkringen och i kollisionsfall får sin rätt till ersättning ur kolliderande fordons trafikförsäkring jämkad om föraren av hans fordon varit vållande och således även om han personligen inte varit medvållande, låt vara att försäkringsbolagen numera i sin skaderegleringspraxis regelmässigt utger full ersättning till ägare i dessa fall.

Förslag till en reformering av trafikskadeersättningssystemet lades fram av bilskadeutredningen i betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring. Såvitt gällde bl. a. personskador som drabbar tredje man innebar förslaget i huvudsak att ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen skulle utgå på objektiv grund. I fråga om sakskador som företrädesvis vid kollisioner tillfogas de inblandade fordonen och egendom som befordras med dem föreslogs en ordning som i likhet med gällande regler principiellt byggde på vållande som ansvarsgrund. Utredningen tog också upp frågorna om skyddet för ägare och förare av motorfordon och om verkan av medvållande. Enligt förslaget skulle ägare som färdas som passagerare i det egna fordonet åtnjuta samma skydd som andra passagerare. Däremot stannade utredningen för att inte låta fordonsföraren omfattas av fordonets trafikförsäkring. Vidare ansåg utredningens majoritet att gällande regler om verkan av skadelidandes medvållande skulle behållas utan annan ändring än att möjligheten till jämkning vid ringa oaktsamhet skulle tas bort. Bilskadeutredningens förslag remissbehandlades men här inte föranlett lagstiftning.

Med anledning av ett motionsyrkande behandlade riksdagen år 1968 frågan huruvida förarplatsförsäkringen skulle ingå i den obligatoriska trafikförsäkringen. Riksdagen beslöt emellertid att t. v. avvisa tanken på ett sådant system (1 LU 1968:23).

I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972:5 s. 106) underströks som en allvarlig brist att föraren av ett motorfordon inte kan få någon ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring. Vidare framhölls att de föreliggande jämkningsmöjligheterna innebär en betänklig försvagning av det ekonomiska skyddet för skadelidande. I propositionen förordades emellertid att en reformering av reglerna om trafikskadean-svaret skulle anstå i avbidan på kommande förslag till nya generella regler om skadestånd med anledning av personskada.

Genom rekommendation nr 24/1973 har Nordiska rådet hemställt till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att låta undersöka det ändamålsenliga i och möjligheterna för att genomföra en utvidgning av trafikförsäkringen till att täcka även ägare och förare när de drabbas av trafikskada i annat nordiskt land.

5    Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

Ju:58   Skr 1975:4                                                    66

Förslag till nya allmänna regler om ersättning vid personskada har nyligen lagts fram av skadeståndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V. Kommittén föreslår bl. a. att i skadeståndslagen skall tas in en regel om att ersättning med anledning av personskada får jämkas på grund av medvållande endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om det annars föreligger synnerliga skäl till jämkning. Utredningens betänkande är f. n. föremål för remissbehandling.

1 en skrivelse som har kommit in till justitiedepartementet den 26 nov­ember 1973 har trafikförsäkringsföreningen tagit upp bl. a. de här berörda bristerna i det nuvarande ersättningssystemet. Föreningen anför att man vid diskussioner inom försäkringsbranschen på senare tid har intresserat sig särskilt för den s. k. "no-fault"-försäkringen. Detta är en form av bilför­säkring där man helt eller delvis har frångått principen om bilförarens vållande som grund för den skadelidandes rätt till ersättning.

Föreningen diskuterar tre alternativa förslag till en reformering av den svenska lagstiftningen, vilka är olika långtgående och av vilka åtminstone två bygger på "no-fault"-idén. Enligt det första alternativet skulle trafikförsäkringen utvidgas att omfatta skada på fordonets förare. Det andra alternativet innebär därutöver att såvitt gäller personskador det nuvarande culpa-ansvaret med omvänd bevisbörda generellt ersätts med ett rent objektivt ansvar utan möjlighet till jämkning på grund av medvållande annat än i vissa fall av skada på förare av eller passagerare i fordon som brukas utan lov samt skada på förare som saknat körkort eller varit straffbart påverkad av alkohol eller orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Utanför skyddet borde falla förare och passagerare i tåg, spårvagnar och flygplan, som emellertid i gengäld borde beredas ett motsvarande skydd inom ramen för de regler som gäller i fråga om ersättning för skador i följd av trafik med resp. transportmedel. Enligt det tredje alternativet slutligen skulle utöver reformer enligt de båda första alternativen trafikförsäkringen utvidgas att omfatta också skador på det försäkrade fordonet, uppkomna vid kollision med annat trafiförsäk-ringspliktigt motorfordon, utan möjlighet till jämkning på grund av vållande eller medvållande. Möjligen borde systemet inrymma ett moment av obligatorisk självrisk för dessa s. k. vagnskador.

Efter att bl. a. ha redovisat vissa kostnadsberäkningar för de olika alternativen hemställer trafikförsäkringsföreningen att en reformering av det nuvarande ersättningssystemet enligt de båda förstnämnda alternativen genomförs men att däremot en reform enligt det tredje alternativet t. v. ställs på framtiden.

Även jag anser starka skäl tala för att man ser över bilansvarighets- och trafikförsäkringslagarna i de hänseenden som avses med trafikförsäkringsföreningens framställning. Antalet trafikoffer är stort och skadorna ofta av allvarlig art. Sociala och humanitära hänsyn talar för att de som drabbas av skador i motorfordonstrafiken bereds ett fullgott ekonomiskt skydd. Som framgår av det föregående företer det nuvarande ersättningssystemet brister i detta hänseende. Dessa brister blir endast till en del avhjälpta om skadeståndskommilténs förslag till nya allmänna regler om ersättning i anledning av personskada genomförs.

Det finns också anledning att uppmärksamma utvecklingen på detta område i andra länder. I vissa delstater i USA och Canada har man redan infört någon form av "no-fault"-system som bl. a. också bereder förare av motorfordon ersättning för personskada ur det egna fordonets trafik-

 

67                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;58

försäkring. Av särskilt intresse är att de nu gällande ersättningssystemet i Finland och Norge i fråga om personskador generellt bygger pä principerna för objektivt skadeståndsansvar och att i Finland sedan länge och i Norge sedan den 1 januari detta år trafikförsäkringen skyddar också fordonets förare. Reformer i denna riktning är under övervägande i Danmark. Slutligen bör nämnas att inom Europarådet nyligen utarbetats en konvention på detta område, vilken bygger på det objektiva skadestånds­ansvarets princip och som huvudregel förutsätter att förare av motorfordon skall ha rätt till ersättning för personskada ur fordonets trafikförsäkring. Det är angeläget att Sverige håller jämna steg med den utveckling som sålunda pågår i länder med vilka vi har ett omfattande trafikutbyte.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att en översyn av den aktuella lagstiftningen nu kommer till stånd. Denna översyn bör anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig.

Utredningsuppdraget bör i första hand omfatta de frågor om ersättning för personskada som avses med trafikförsäkringsföreningens framställning. 1 och för sig finns skäl som talar för att också reglerna om ersättning i kollisionsfall för skador på de inblandade fordonen och på egendom som befordras med dem reformeras. De nu gällande bestämmel­serna i det hänseendet är komplicerade och ger bl. a. genom sin anknytning till graden av vållande på ömse sidor upphov till tidskrävande och admini­strativt kostsamma förfaranden för skadereglering, även om bestämmandet av den slutliga fördelningen av ersättningarna mellan de försäkringsgivare som meddelat trafik- resp. vagnskadeförsäkring numera avsevärt under­lättats genom de s. k. kollisionsöverenskommelserna. En förenkling av systemet som också leder till minskade skaderegleringskostnader är önsk­värd. Som trafikförsäkringsföreningen anfört kunde man överväga ett på "no-fault"-principen byggt system som i huvudsak innebär att ersättning för trafikskada på motorfordon utgår ur fordonets trafikförsäkring. Ett sådant system skulle emellertid med all säkerhet leda till avsevärd ökning av skadeersättningskostnaderna och därmed av försäkringspremierna. Även i övrigt, bl. a. när det gäller tillämpningen av det nuvarande s. k. bonus-systemet, skulle ett flertal svårbemästrade praktiska problem uppstå. Under alla förhållanden skulle en övergång till ett sådant system påkalla ett mycket omfattande och tidsödande utredningsarbete.

På grund härav och då det synes angeläget att en reformering av ersättningssystemet i fråga om personskador kan genomföras inom en nära framtid anser jag att tanken på alt införa ett "no-fault"-system för ersättning av sakskador bör anstå.

Huvuduppgiften för den sakkunnige blir i enlighet med det sagda att utforma ett nytt system för ersättning för personskador i följd av motorfordonslrafik. Ett nytt ersättningssystem bör bygga på "no-fault"-idén eller med andra ord i fråga om grunderna för rätten till ersättning vila på samma principer som det rent objektiva skadeståndsansvaret, vare sig systemet utformas på skadeståndsrättsliga eller försäkringsmässiga grunder. De nya reglerna bör utformas så att förare och ägare av motorfordon i princip bereds samma rätt till ersättning för personskada ur fordonets trafikförsäkring som andra skadelidande. Samtidigt bör de nuvarande reglerna om jämkning av skadestånd på grund av medvållande ändras så att ersättning för personskada regelmässigt utgår oberoende av om den skadelidande varit medvållande eller ej. Även i sådana fall av medvållande som trafikförsäkringsföreningen pekar på i sin framställning — förare har saknat körkort, brukat fordon utan lov eller varit påverkad av

 

Ju:58   Skr 1975:4                                                    68

alkohol — är en jämkning av ersättningen för personskada ett i princip olämpligt korrektiv. Å andra sidan får naturligtvis också uppmärksammas behovet av en samordning av reglerna inom trafikförsäkringen med de nya allmänna jämkningsbestämmelser som kan komma att införas med anledning av skadeståndskommitténs förslag i betänkandet Skadestånd V.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas de problem som uppkommer när två eller flera fordon medverkat till uppkomsten av en skada, dvs. väsentligen i de s. k. kollisionsfallen. 1 fråga om skador som i sådanafall drabbar förare och passagerare i de inblandade fordonen bör principen vara att ersättningen utgår ur det "egna" fordonets trafikförsäkring. Den sakkunnige bör ta ställning till hur ersättningsansvaret skall fördelas när skada tillfogas en tredje man utanför de inblandade fordonen, t. ex. en cyklist eller en fotgängare.

Att ersättning till en skadelidande utgår ur visst fordons trafikförsäkring innebär inte nödvändigtvis att ersättningen slutligt skall bäras av denna försäkring. Den sakkunnige har att pröva de olika frågor om regressansvar som uppkommer. I första hand gäller detta frågan om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret mellan de berörda trafikförsäkringarna när två eller flera fordon medverkat till skadan. Därjämte bör emellertid den sakkunnige ta ställning till i vad mån trafikförsäkringsgivare skall ha rätt att återkräva utgiven ersättning från annan som medverkat till och enligt skadeståndslagen eller annan lagstiftning är ansvarig för skadan. Härvid bör den sakkunnige givetvis beakta det inom skadeståndskommittén pågående arbetet på en revision av de allmänna bestämmelserna om för­säkringsgivares regressrätt. Han bör dock pröva om en särreglering av regressfrågorna på Irafikförsäkringsområdet är påkallad och bör bl. a. överväga om skäl föreligger att genom särskilt långtgående begränsningar i regressrätten "kanalisera" trafikskadeersättningarna till den obligatoriska trafikförsäkringen.

I detta sammanhang har den sakkunnige att särskilt pröva frågan om förhållandet mellan ett nytt ersättningssystem på bilskadeområdet och nu gällande regler om ersättning för skada i följd av trafik med annat transportmedel, dvs. främst järnväg (spårväg) och flygplan. Med utgångspunkt i att dessa regler t. v. skall behållas oförändrade och att de nya regler om ersättning på bilskadeområdet som föreslås inte skall leda till inskränkning i skadelidandes rätt atl kräva ersättning enligt de speciella ersättningregler som gäller för vissa andra transportmedel bör den sakkunnige överväga om särskilda regler rörande ersättningsansvarets slutliga fördelning är påkallade i fall då motorfordon och annat transport­medel gemensamt medverkat till uppkomsten av skada.

Vad jag hittills har anfört om utredningsarbetets inriktning har avsett personskador. Den sakkunnige bör emellertid pröva om eller i vad mån ändringar bör företas också i de regler som gäller i fråga om sakskada som drabbar tredje man och som inte utgör skada på kolliderande motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon. Härvid bör särskilt övervägas frågan om ersättning för skada som uppkommer på annat transportmedel än motorfordon och på egendom som befordras med sådant transportmedel.

I fråga om beräkningen av ersättning för skada i följd av motorfordon bör utgångspunkten vara att skadeståndslagens regler och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser så långt möjligt skall gälla. Den sakkunnige skall härvid beakta det förslag till ändringar i dessa regler som innefattas i betänkandet Skadestånd V men är oförhindrad att överväga om

 

69                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:59

i något hänseende en särreglering är påkallad på trafikskadeområdet.

Trafikförsäkringsgivares ansvarighet är f.n. enligt trafikförsäkringslagen begränsad i fråga om personskada till 25 milj. kr. och i fråga om sakskada till 5 milj. kr. för varje händelse som orsakar skada. Begränsningsreglerna fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 1973. Den sakkunnige bör utgå från att dessa begränsningsbelopp skall behållas oförändrade. I den mån ett nytt ersättningssystem utformas på skadeståndsrättslig grund bör den sak­kunnige pröva huruvida motsvarande begränsningar — lill skillnad mot vad som gäller f. n. — bör införas beträffande själva skadeståndsansvarets omfattning.

Utredningsförslaget bör åtföljas av en så fullständig redovisning som möjligt av vilka kostnader förslagens genomförande beräknas medföra.

Den sakkunnige bör samråda med skadeståndskommittén. Han bör också genom samråd med företrädare för ansvariga myndigheter i övriga nordiska länder hålla sig underrättad om utvecklingen i dessa länder på förevarande område. Härvid bör den sakkunnige också undersöka förutsättningarna för ett tillgodoseende av de önskemål som kommit till uttryck i Nordiska rådets rekommendation nr 24/1973.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Det är önskvärt att nya regler på området kan träda i kraft samtidigt som eller i nära anslutning till att den lagstiftning som kan föranledas av betänkandet Skadestånd V genomförs.

Utredningsmannen har under tiden mars - september 1974 hållit elva sammanträden med experterna samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningsarbetet. Vidare har utredningsmannen haft överläggningar och kontakter med företrädare förde danska och norska justitieministerierna samt det finska socialministeriet.

Utredningsmannen har den 18 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning.

Uppdraget är därmed slutfört.

59. Fastigbetsdatakommittén (Ju 1974:06) (FADAK)

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för att pröva frågan om ett system för fastighetsregistrering m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 20 april 1974):

Ordförande: Moberg, Sven T., generaldirektör

Ledamöter: Jadestig, Thure R., arbetsförmedlingsföreståndare, led. av riksdagen Johansson, N. Filip, lantbrukare, led. av riksdagen Landberg, Maj-Lis H. A., överförmyndare, led. av riksdagen Wachtmeister, Hans W. A:son, civiljägmästare, led. av riksdagen

Experter: Andersson, L. Sune J., överdirektör (fr.o.m. den 3 maj 1974)

 

Ju .59   Skr 1975:4                                                                 70

Ekstam, Gunnar E., avdelningschef (fr.o.m. den 3 maj 1974) Gustafsson, Åke G., avdelningschef (fr.o.m. den 3 maj 1974)

Sekreterare: Nilsson, Torbjörn M. E:son, hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 maj 1974)

Bitr. sekreterare: Burman, K. Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Domstolsväsendets organisationsnämnd. Fack, 103 40 Stockholm, tel. 21 93 33 (sekreterarna)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):

På grundval av betänkandet (SOU 1966:63) Fastighetsregistrering och vid remissbehandlingen därav framkomna synpunkter lades i 1968 års statsverksproposition (prop. 1968:1 bil. 4 s. 10) fram förslag till vissa riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen. Riksdagen godtog förslaget (SU 1968:2, 3LU 1968:5, rskr 1968:80). Beslutet innebär bl. a. följande. Ett nytt för land och stad enhetligt fastighetsregister läggs upp. Ett enhetligt beteckningssystem införs, fastigheternas läge anges med koordinater och ADB-teknik används för registret. Registret förläggs till en central dataanläggning. Arbetet på reformen skulle enligt 1968 års beslut påbörjas omedelbart och genomförandet föregås av viss försöksverksam­het. Det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma hur det fortsatta utredningsarbelel och arbetet med att genomföra registerreformen skulle organiseras.

Genom beslut den 28 juni 1968 inrättade Kungl. Maj :t centralnämnden för fastighetsdata (CFD) som fick till uppgift att genomföra registerreformen i den mån detta inte ankom på lantmäteristyrelsen.

År 1969 avgav inskrivningskommittén betänkandet (SOU 1969:9) ADB inom inskrivningsväsendet. Med ledningav detla betänkande och resultatet av remissbehandlingen av det lades i 1970 års statsverksproposition (prop. 1970:1 bil. 4 s. 44) fram förslag till riktlinjer för en reform också av inskrivningsväsendet. De föreslagna riktlinjerna godtogs av riksdagen (SU 1970:2, 3LU 1970:8, rskr 1970:96). Beslutet innebär, aU eU nyU, centrah inskrivningsregister skall införas, att ADB-teknik skall användas, att möjligheterna till en teknisk samordning med fastighetsregistret bör undersökas och att en central dataanläggning skall användas. Införandet av det nya inskrivningsregistret skall föregås av försöksverksamhet.

Med stöd av riksdagens beslut år 1971 (prop. 1971:1 bil. 4 s. 10, CU 1971:5, rskr 1971:49) fick CFD sin nuvarande organisationsform den 1 juli 1971. CFD har till uppgift att förbereda uppbyggnad av centrala fastighets-och inskrivningsregister, baserade på ADB. Lantmäteristyrelsen svarar för fastighetsbeteckningsreformen och tillsammans med fastighets­registermyndigheterna för övriga uppgifter som krävs för fastighets­registerreformens genomförande och som inte ankommer på CFD. Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) leder arbetet med att förbereda fastighetsbokens innehåll för överförande till ett centralt inskrivningsregister, grundat på ADB, och inskrivningsmyndigheterna vid tingsrätterna   utför   beredning   och   sanering   av   innehållet   i   fastig-

 

71                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:59

hetsböckerna. CFD skall i sitt arbete samråda med lantmäteristyrelsen och DON.

CFD leds av en styrelse. Till styrelsen är knutet ett råd med uppgift att verka för en samordning av nämndens verksamhet med verksamheten hos kommunala organ som kan komma att lämna uppgifter till eller utnyttja registren.

CFD bedrev under år 1971 försöksverksamhet med ett ADB-system inom vissa delar av Uppsala län. På grundval av erfarenheter under bl. a. denna försöksverksamhet lade CFD i skrivelse den 28 april 1972 fram förslag till ett första driftsystem för ett centralt fastighetsregister och ett centralt inskrivningsregister (driftsystem I). Förslaget innebär att driftsystem I tas i bruk den I juli 1974 i Uppsala län och att det därefter successivt utvidgas att omfatta Gävle kommun, Stockholms län samt delar av Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Fastighetsregistermyndigheterna och inskrivningsmyndigheterna i dessa områden förbinds enligt förslaget med en dator över terminaler som ansluts till datorn över telenätet. De centrala registren innehåller enligt förslaget i stort sett de uppgifter som redovisas i nuvarande fastighetsregister och fastighets- och tomträttsböckerna. Nämnda myndigheter svarar för att registren hålls aktuella och CFD ansvarar för system och drift. Enligt förslaget beräknas driftsystem 1 kunna avlösas av ett rikssystem — driftsystem 2 — i slutet av år 1976.

På grundval av CFD:s skrivelse föreslogs i 1973 års statsverksproposition (prop. 1973:1 bil.4s. 14) att ett första driftsystem—driftsystem 1—skulle införas för begränsade delar av landet samt att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om vilka områden systemet skulle omfatta. Riksdagen godtog förslaget (CU 1973:8, rskr 1973:79). Med stöd av deUa bemyndigande har Kungl. Maj:t den 30 mars 1973 föreskrivit dels att CFD och övriga berörda myndigheter skall utgå från att driftsystem 1 får omfatta högst Uppsala län, Gävle kommun, Stockholms, Malmöhus sam Göteborgs och Bohus län, dels att arbetet under budgetåret 1973/74 skall inriktas på frågor som gäller uppbyggnad av fastighets- och inskrivningsregister för Uppsala län, Gävle kommun och Stockholms län och bedrivas med sikte på att driftsystem I skall tas i bruk för Uppsala län den I juli 1974.

Förutsättningarna för att den angivna tidsplanen skall kunna hållas har emellertid förändrats efter Kungl. Maj:ts nämnda beslut. Kritik har nämligen i olika sammanhang anförts mot den år 1968 beslutade reformen. Kritiken har främst avsett kostnaderna för reformen och dess konsekvenser för det nuvarande beståndet av by- och gårdsnamn.

Med anledning av kritiken tillsattes i slutet av år 1972 en utredning inom dåvarande civildepartementet för att belysa konsekvenserna för reformen i olika avseenden samt komma med förslag till eventuella ändringar i rikt­linjerna. Resultatet av utredningen har redovisats i rapport (Ds C 1973:4) Fastighetsbeteckningsreformen. Rapporten innehåller bl. a. förslag till ändrade riktlinjer för fastighetsregisterreformen. I samband med remissbehandling av rapporten har CFD redovisat de konsekvenser som ett genomförande av utredningens förslag skulle medföra för nämnden. CFD har därvid framhållit att driftsystem 1 kan tas i bruk med rättsverkan först i slutet av budgetåret 1974/75 med början i Uppsala län, om utredningens förslag skall genomföras. CFD har också anfört att ett rikssystem kan tas i bruk tidigast år 1978.

I prop. 1974:48 angående anslag till Centralnämnden för fastighetsdata för budgetåret 1974/75, m. m. har chefen för justitiedepartementet förordat att  riktlinjerna  för  fastighetsregisterreformen  ändras   i  enlighet med

 

Ju.59   Skr 1975:4                                                    72

utredningens förslag. Med anledning därav har chefen för justitie­departementet föreslagit att CFD:s senast angivna tidsplan för arbetet på driftsystem 1 skall läggas till grund för anslagsberäkningen för budgetåret 1974/75.

1 1973 års statsverksproposition anförde chefen för justitiedepartementet bl. a. (prop. 1973:1 bil. 4 s. 24) att en undersökning av alternativa lösningar till driftsystem 1 bör ingå som ett led — och ett mycket viktigt sådant — i arbetet på utvecklingen av ett rikssystem. Kungl. Maj:t har därför genom det tidigare nämnda beslutet den 30 mars 1973 uppdragit år CFD att efter samråd med datasamordningskommittén (Fi 1973:03; DASK) utarbeta förslag till ett andra driftsystem — driftsystem 2 — och därvid särskilt beakta möjligheterna till alternativa lösningar.

Innan jag går in på hur detta utredningsarbete fortskridit vill jag här först nämna något om de utredningar som pågår inom DASK.

DASK har i en verksamhetsrapport (Ds Fi 1973:10) redovisat sitt arbete under det första året samt uppläggningen och inriktningen av det fortsatta arbetet. Av rapporten framgår att DASK bl. a. behandlar frågan om centralisering eller regionalisering av statliga ADB-system. Systemen för fastighetsdata och för folkbokföring och beskattning nämns därvid som särskilt intressanta, eftersom de innehåller grundläggande uppgifter om i statliga ADB-system vanliga och för samhällsplaneringen viktiga informationsobjekt (fysiska personer, juridiska personer, framför allt sådana som är företag, samt fastigheter). Vidare kan i detta sammanhang nämnas att DASK som ett led i detta arbetet under sommaren 1973 hemställde att CFD i samband med en planerad förstudie för rikssystemet för fastighetsdata belyste möjligheterna till samordning med systemen för folkbokföring och beskattning och att därvid möjligheterna till regional samordning särskilt beaktades. Detta arbete skulle ske i samarbete mellan riksskatteverket (RSV), statskontoret och DASK. Jag återkommer längre fram till denna förstudie.

DASK:s hittillsvarande arbete med frågan om centralisering eller regionalisering har i januari 1974 redovisats i en rapport "Olika system­strukturer" som utarbetats av en arbetsgrupp inom kommitténs sekretariat. Rapporten, till vilken kommittén ännu ej tagit ståndpunkt, har sänts ut till ett antal myndigheter och andra organ för synpunkter. I denna rapport berörs även frågan om centralisering eller regionalisering av systemet för fastighetsdata och systemen för folkbokföring och beskattning.

Även andra av DASK:s utredningar kan komma att få betydelse för utformningen av driftsystem 2 för fastighetsdata. Det gäller främst utredningar av behoven av och möjligheterna till innehålls- och utseendemässig samordning av data i olika ADB-system. I dessa utredningar ingår bl. a. att belysa för- och nackdelar med att inrätta s. k. bas-eller primärregister för sådana data — däribland data om fastigheter — som är gemensamma för flera system. Fördelen med eventuella bas- eller primärregister är inte minst att dubbelarbetet reduceras för såväl uppgiftslämnare som förvaltning genom att data insamlas i denna typ av register och därifrån tillhandahålles andra system.

Andra utredningar av betydelse i detta sammanhang är den översyn som RSV och statskontoret påbörjat av det organisatoriska och tekniska systemet för folkbokföring och beskattning. Denna översyn har inletts med en förstudie i syfte att närmare klarlägga tänkbara alternativa lösningar rörande den framtida utformningen av detta ADB-system samt att ta fram erforderiiga   tids-   och   kostnadskalkyler  för  fortsatt   utveckling  och

 

73                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;59

genomförande av det framtida systemet.

I förstudien har utarbetats en lägesrapport, daterad den 15 oktober 1973. I denna diskuteras tre alternativa tekniska utformningar för lagringen och bearbetningen av data i systemet — ett med regional registerföring, ett med en kombination av central och regional registerföring och ett med central registerföring. Vidare berörs vissa frågor angående möjligheter till sam­ordning mellan ett nytt system för folkbokföring och beskattning och fastighetsdataprojektet. RSV och statskontoret avser att redovisa resultatet av förstudien under våren 1974.

För att återgå till CFD gav nämnden under sommaren 1973 Statskonsult AB i uppdrag att genomföra den ovan nämnda förstudien avseende driftsystem 2. Enligt uppdraget skulle Statskonsult belysa vilka system­lösningar som är möjliga och därefter ange ett antal alternativ som bör studeras närmare i det fortsatta arbetet. Minst ett av dessa alternativ skulle avse en regionaliserad lösning och minst ett en samordnad lösning med syslemet för folkbokföring och beskattning.

Statskonsult har i februari 1974 avgett en rapport angående alternativa lösningar för driftsystem 2. I rapporten redovisas tolv olika systemlösningar, varav Statskonsult rekommenderat fem för närmare studier.

Av dessa är ett snarlikt driftsystem 1 under det att ett annat innebär en direkt vidareutveckling av detta system. Ett av de rekommenderade alternativen bygger på mikrofilmteknik och central placering av utrustning för kopiering och distribution till berörda myndigheter av mikrofilmer. Två av de fem rekommenderade alternativen innebär regionaliserade lösningar av CFD-systemet.

De tre förstnämnda alternativen ligger på samma kostnadsnivå. Alternativen med regionaliserad lösning ligger på högre kostnadsnivåer. Det ena medför mer än dubbelt så höga kostnader och det andra nästan dubbla kostnader jämfört med något av de övriga rekommenderade alternativen.

CFD, som anmält rapporten i skrivelse den 28 februari 1974 med förslag till anslag för nämnden för budgetåret 1974/75, har framhållit, att de slutsatser och förslag som presenteras i rapporten är Statskonsults egna. CFD har också framhållit, att nämnden avser att driva den fortsatta utredningen av driftsystem 2 i samarbete med DASK, RSV och statskontoret.

Av vad jag nu anfört framgår att frågan om utformningen av framtida system för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende är komplicerad. En rad tekniska och ekonomiska frågor belyses i de utredningar DASK, CFD, RSV och statskontoret nu gör. Även om dessa utredningar ännu inte avslutats, kan det redan nu konstateras, att flera olika lösningar för system för fastighetsregistrering, inskrivningsväsende, folkbokföring och beskattning är möjliga att genomföra under 1980-taIet. Den tidsplan som redovisas i den tidigare nämnda lägesrapporten avseende systemet för folkbokföring och beskattning tar sikte på att ett nytt ADB-system skall genomföras med början 1978. Med hänsyn bl. a. till detta och till de stora kostnaderna för fastighetsdataprojektet — anslaget till CFD för budgetåret 1974/75 beräknas till 15 milj. kr. — är det emellertid angeläget att valet av lösning träffas så snart som möjligt. Sett i detta perspektiv minskar valmöjligheterna. Samtidigt är det angeläget att valet av system för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende sker så att man inte binder sig för lösningar som på längre sikt visar sig vara förenade med olägenheter.

 

Ju .59    Skr 1975:4                                                                74

Det utredningsarbete som hittills gjorts och som nu pågår bör kunna bilda utgångspunkt för en samlad bedömning av frågan om hur fastighetsregister och inskrivningsregister skall ordnas i framtiden och om man bör åstad­komma en samordning med andra system, t. ex. system för beskattning. I det senare fallet bör i första hand prövas en form av samordning, som innebär att önskad information kan utväxlas mellan olika system. En långt gående teknisk samordning av två administrativt så omfattande och kom­plexa system som det för fastighetsregister och inskrivningsregister å ena sidan och det för folkbokföring och beskattning å den andra bör vidare-utredas endast i den mån det framstår som uppenbart att påtagliga fördelar därigenom står att vinna. En bedömning av vilken teknisk lösning som bör väljas för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende bör inte baseras enbart på de alternativ som Statskonsult rekommenderat för fortsatta studier. Bedömningen av tänkbara alternativ bör i stället göras förutsättningslöst. Det innebär bl. a. att andra lösningar än sådana tekniska avancerade ADB-lösningar som det hittillsvarande utredningsarbetet avsett bör tas med i bedömningen. För att olika lösningar skall kunna jämföras är det viktigt att kostnads- och intäktsanalyser utförs. Självfallet kan arbetet på driftsystem 1 ge värdefulla erfarenheter för valet av system. En uppföljning av driftsystem 1 är därför angelägen.

För de uppgifter jag nu angett behövs enligt min mening en särskild kommitté med parlamentarisk förankring. Kommittén bör samarbeta med DASK och berörda myndigheter.

Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Vidare har kommittén gjort studiebesök vid centralnämnden för fastighetsdata i Gävle samt inskrivnings-och fastighetsregistermyndigheler i Uppsala.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

60. Nordiska ämbetsmannakommlttén (Ju 1974:07) för lagstiftningsfrågor

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19april 1974 för att ingå som svensk medlem i en nordisk ämbeismannakommitlé för lagstiftningsfrågor:

Svensk medlem: Andersson, J. Sven G., statssekreterare Ersättare för den svenske medlemmen: Blom, K. A. Birgitta, departementsråd Knutsson, P. Anders, rättschef

Expert: Nilsson, Bengt G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 26 april 1974)

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Slockholm, lel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

 

75                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:61

Nordiska ministerrådet har den 19 februari 1974 beslutat att inrätta en ämbeismannakommitlé för lagstiftningsfrågor och samtidigt fastställt arbetsordning för kommittén. Enligt I arbetsordningen skall kommittén beslå av en medlem för varje land. För medlem av kommittén får utses ersättare som vid förfall för medlemmen inlräder i dennes ställe.

Kommittén skall inom sitt verksamhetsområde förbereda Nordiska ministerrådets arbete, göra upp förslag till dagordning för möten med ministerrådet och under ministerrådet ansvara för verkställigheten av rådets beslut. Kommittén skall i övrigt fullgöra de uppgifter som ministerrådet ålägger den.

Kommittén har t. o. m. oktober 1974 hållit tre möten varvid olika nordiska lagstiftningsfrågor avhandlats.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

61. Utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars 1974 föratt utreda frågan om Översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 18 maj 1974):

Ordförande: Nyman, Erik O., justitieråd

Ledamöter: Gustafsson, StigG., förbundsjurist, led. av riksdagen Jonäng, Gunnel M., studieinstruktör, led. av riksdagen Mattsson, Bengt F. R., ombudsman

Sekreterare: Ekeberg, Kari-Gunnar T., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 29 maj 1974)

Lokal: Domstolsväsendets organisationsnämnd, Fack, 103 40 Stockholm, tel. växel 14 02 40 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 8 mars 1974):

I vårt land finns sedan länge en utförlig lagreglering av de tvångsmedel som står till myndigheternas förfogande vid förundersökning med anledning av brott. De grundläggande reglerna härom finns i rättegångs­balken (RB). Regleringen i ämnet motiveras av att tvångsmedlen innefattar avsevärda ingrepp i den enskildes rättssfär. Från rättsskyddssynpunkt är det därför av vikt att lagstiftningen drar upp bestämda gränser för tvångs­medlens användning.

Bland de straffprocessuella tvångsmedlen intar telefonavlyssningen en särställning så till vida att de legala förutsättningarna för användningen av denna åtgärd är strängare än i fråga om tvångsmedel i allmänhet. Telefonavlyssning skiljer sig också på det viset från övriga tvångsåtgärder

 

Ju.61    Skr 1975:4                                                  76

att regler härom finns inte bara i RB ulan också i vissa speciallagar rörande ingripande mot särskilda typer av allvarligare brott. Nuvarande reglering innebär i huvudsak följande.

Enligt 27 kap. 16 § RB kan domstolen på yrkande av undersökningsledare eller åklagare meddela tillstånd till telefonavlyssning. För att tillstånd skall få meddelas krävs att någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Det skall vidare bedömas vara av synnerlig vikt för utredningen att den som leder förundersökningen får del av samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller eljest kan antas komma atl begagnas av honom. Tillstånd skall meddelas för viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Uppteckning som görs beträffande avlyssnat samtal får i regel granskas endast av rätten, undersökningsledaren och åklagaren. I den mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för utredningen skall uppteckningen efter granskningen omedelbart förstöras. I sammanhanget kan tilläggas att handlingar rörande telefonavlyssning åtnjuter sekretesskydd enligt 10 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ges vidgade möjligheter att utnyttja telefonavlyssning vid förundersökning angående vissa i lagen angivna grövre brott, t.ex. sabotage och spioneri. Bestämmelserna i lagen är utformade som tilläggs- och undantagsbestämmelser till RB:s regler och rör även andra tvångsåtgärder än avlyssning av telefonsamtal, däribland beslag. Beträffande telefonav­lyssning föreskrivs i 5 § att tillstånd härtill får meddelas, även om för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Om det är av synnerlig vikt för utredningen får vidare expedieringen av samtal till och från apparat, som innehas eller begagnas av den misstänkte, inställas eller fördröjas eller apparaten avstängas eller uppgift inhämtas om samtal som har expedierats eller beställts till och från apparaten. Beslut om sådan åtgärd meddelas av rätten. Giltighetstiden för tillstånd till telefonavlyssning eller annan åtgärd av nämnda slag är högst en månad från det att tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Förundersökningsledaren eller åklagaren får i brådskande fall själv besluta om åtgärden. Om han gör det skall han ofördröjligen anmäla detta till rätten, som har att skyndsamt pröva ärendet. Lagens giltighet är tidsbegränsad (numera till två år). Giltighetstiden har successivt förlängts, senast till utgången av juni 1974. Tdigare idag har beslutats prop. 1974:53 med förslag om förlängning med ytterligare två år.

Enligt lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. skall 27 kap. 16 § RB äga motsvarande tillämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkotika, trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. GiUighetstiden för tillstånd lill avlyssning får dock bestämmas till högst en månad. Även 1969 års lag har tidsbegränsad giltighet. Giltighetstiden har successivt förlängts med ett år i sänder, senast till ulgången av juni 1974. Tidigare i dag har beslutats prop. 1974:52 med förslag om föriängning till utgången av juni 1975.

Även lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund innehåller regler om telefonavlyssning. Enligt 11 § i lagen kan rätten förordna att polismyndighet får ta del av samtal till och från telefonapparat som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av utlänning, vilken har drabbats av ett beslut om avvisning  eller   utvisning  enligt  lagen  eller  av  ett  avvisnings-  eller

 

77                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:61

avlägsnandebeslut enligt utlänningslagen (1954:193) men som på grund av politiskt f lyktingskap eller av annat särskilt skäl likväl har tillåtits att stanna kvar i landet. Har beslutet meddelats enligt utlänningslagen krävs därutöver visst förordnande av Kungl. Maj:t. Vidare förutsätts att telefonavlyssning är av betydelse för att utröna i vad mån verksamhet som bedrivs av viss organisation eller grupp utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. Förordnande om telefonavlyssning får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt 12 § i lagen skall fråga om tillstånd till telefonavlyssning prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Tillstånd får meddelas att gälla högst en månad. I 13 § första stycket ges vidare bestämmelser om vem som får granska uppteckning vid telefonavlyssning och om förstörande av material som saknar betydelse. Lagen är tidsbegränsad och gäller t. o. m. den 30 april 1974.1 prop. 1974:55 föreslås att giltighetstiden förlängs till utgången av juni 1975.

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen är förutsättningarna för användande av telefonavlyssning olika beroende på vilket ändamål utredningen har. Regleringen uppvisar också skillnader i fråga om de särskilda lagarnas giltighetstider. Det är mot denna bakgrund naturligt att önskemål om samordning av bestämmelserna på sistone har framställts. I samband med remissbehandlingen av rikspolisstyrelsens framställning år 1973 om förlängning av giltighetstiden för 1969 års lag ifrågasatte sålunda riksåklagaren om inte tiden var mogen att göra en översyn av RB :s regler om tvångsmedel (prop. 1973:104 s. 8). Vid utskottsbehandlingen av 1973 års lag togs motsvarande spörsmål upp av justitieutskottet (JuU 1973:18 s. 22). Utskottet framhöll att, även om erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelserna om telefonavlyssning inte tydde på annat än att utnyttjandet skett med tillbörlig restriktivitet, den successiva utökningen av möjligheterna till telefonavlyssning motiverade en samlad översyn av lagstiftningen och dess tillämpning. En sådan kartläggning borde enligt utskottet ske i lämpligt sammanhang under beaktande av integritetsskyddskommitténs (Ju 1967:62) arbete rörande ett förstärkt integritetsskydd på personrättens område. Riksdagen beslöt att ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört (rskr 1973:121; jfr rskr 1973:223).

Antalet tillstånd till telefonavlyssning är per år räknat mycket litet. De myndigheter och företrädare för riksdagen som i olika sammanhang har haft att granska verksamheten har inte i något fall funnit att telefonavlyssning utnyttjats otillbörligt. Detta kan dock inte tas till intäkt för att en översyn av det slag riksdagen har förordat skulle vara av ringa intresse. Telefonav­lyssning innebär ett mycket allvarligt ingrepp i den enskildes rättssfär. Redan med hänsyn härtill finns goda skäl att göra en undersökning av hur detta tvångsmedel utnyttjas. Härtill kommer att lagregleringen på området har kommit att bli ganska splittrad. Bestämmelserna är intagna i olika lagar, som har tillkommit vid skilda tillfällen för att möta efter hand uppkommande behov, och de avviker sinsemellan på flera punkter. Enligt min mening är tiden nu mogen att göra en allmän översyn av lagstiftningen på området. Översynen bör anförtros år särskilda sakkunniga.

De sakkunniga bör i första hand kartlägga tillämpningen av gällande regler om telefonavlyssning. De bör granska de fall där sådant ingripande har företagits och försöka bilda sig en uppfattning om vilken effekt åtgärderna har haft och om de varit nödvändiga för att uppnå resultat.

Telefonavlyssning är otvivelaktigt en effektiv spaningsmetod vid vissa slag av mycket allvarliga brott som är svåra att komma åt enbart med andra

 

Ju:61    Skr 1975:4                                                   78

metoder. Med hänsyn till ingreppets karaktär bör det emellertid inte få förekomma i andra fall än då det motiveras av starka samhällsintressen. De sakkunniga bör överväga om gällande regler om tillämpningsområdet för telefonavlyssning innefattar en lämplig avvägning mellan intresset av ett starkt skydd för den enskildes privatliv och samhällets intresse av effektiva medel i brottsbekämpningen. I detta sammanhang bör undersökas om visst minimistraff är lämplig förutsättning för tillstånd till telefonavlyssning eller om visst angivet brott i princip bör vara avgörande.

En viktig uppgift för de sakkunniga blir att undersöka om det är möjligt att ytterligare stärka rättssäkerhetsgarantierna vid telefonavlyssning. I detta syfte bör de se över bl. a. reglerna om förfarandet vid tillståndsprövningen. En annan fråga som bör uppmärksammas är om kretsen av de personer som har rätt att ta del av det upptecknade materialet kan begränsas ytterligare.

Som jag tidigare har nämnt är reglerna om telefonavlyssning spridda på olika lagar. De sakkunniga bör undersöka om det är möjligt att uppnå större enhetlighet genom att samla alla eller åtminstone flertalet regler rörande telefonavlyssning i en enda lag. Flertalet tillstånd till telefonavlyssning torde f. n. meddelas med stöd av de särskilda, tidsbegränsade lagarna. En ordning med tidsbegränsad lagreglering i ämnet har den fördelen att riks­dagen fortlöpande kan kontrollera att verksamheten bedrivs efter upp­dragna riktlinjer. De sakkunniga bör överväga om denna ordning bör behållas eller om erforderliga garantier för att riksdagen får tillräcklig insyn i verksamheten kan skapas på annat sätt.

En särskild aspekt på frågan om telefonavlyssning har tagits upp i en skrivelse från Pressens samarbetsnämnd den 30 november 1973, nämligen de problem som sammanhänger med telefonavlyssning hos tidningsredak­tioner och i andra situationer då åtgärden kan komma i konflikt med den i tryckfrihetsförordningen grundade principen om meddelares rätt till anonymitet. De sakkunniga bör uppmärksamma detta särskilda problem och därvid samråda med de sakkunniga som tillkallats för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.

Under översynen av telefonavlyssningsreglerna kan även andra frågor om förstärkning av integritetsskyddet på området aktualiseras. I den mån sådana frågor har omedelbart samband med det nu givna lagstiftnings­uppdraget bör de sakkunniga kunna föreslå reformer också i sådana hänseenden. De sakkunniga bör därvid samråda med integritets­skyddskommittén. De sakkunniga bör även vara oförhindrade att — om det visar sig nödvändigt — föreslå sådana ändringar i 1952 års lag om särskilda tvångsmedel i vissa brottmål som föranleds av översynen beträffande reglerna om telefonavlyssning.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Utredningen har under tiden mars - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

79                                 Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:62

62. Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1974 med uppdrag att göra en översyn av försäkringsavtalslagen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 maj 1974):

Ordförande: Hellner, Jan E., professor

Ledamöter: Ernulf, T. Gudmund, borgmästare, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, StigG., förbundsjurist, led. av riksdagen Larsson, B. Roland, förbundsordförande Schönmeyr, C. Richard A. C, direktör Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen

Experter: Odelgard, Bengt K. G., avdelningschef (fr.o.m. den 2 juli 1974) Roos, Carl-Martin, professor (fr.o.m. den 2 juli 1974) Skaar, Nils, kommendörkapten (fr.o.m. den 2 juli 1974) Stenberg, Hans O., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 2 juli 1974) Warholm, M. Birgit, departementssekreterare (fr.o.m. den 16 maj 1974) Åberg, Hilding, direktör (fr.o.m. den 16 maj 1974)

Sekreterare: Assarson, Per A., hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 maj 1974)

Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 5 april 1974):

Den gällande svenska lagen (1927:77) om försäkringsavtal, som tillkom i nordiskt samarbete, reglerar utförligt rättsförhållandet mellan å ena sidan försäkringsgivaren, å andra sidan försäkringstagaren och andra som för­säkringen skyddar. Lagen har inte ändrats på någon punkt av större bety­delse under sin giltighetstid. Den innehåller dels en rad mera allmänna bestämmelser, som till stor del behandlar påföljderna av att försäkrings­tagaren brustit i olika avtalsmässiga skyldigheter mot försäkringsgivaren, dels vissa speciella regler, som gäller särskilda försäkringsbranscher. Framför allt de allmänna bestämmelserna är i väsentliga avseenden tvingande till försäkringstagarens fördel. På åtskilliga punkter råder dock avtalsfrihet. Bl. a. har försäkringsgivaren i allmänhet möjlighet att fritt bestämma vilka risker som skall omfattas av försäkringsskyddet.

Den offentliga kontrollen över försäkringsbolag regleras i 280 — 294 §§ lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Bestämmelserna har undergått vissa ändringar, de viktigaste år 1961. Kontrollen avser både försäkrings­bolagens soliditet och premiernas skälighet med hänsyn till den risk som försäkringen skall täcka. Tillsynsmyndighet är försäkringsinspektionen.

Försäkringsavtalslagen anses allmänt utgöra ett från teknisk synpunkt

 

Ju .62   Skr 1975:4                                                  80

framstående lagverk. Frågan om en reform av försäkringsavtalsrätten har emellertid tagits upp i litteraturen, och riksdagen har vid flera tillfällen ställt sig positiv till en revision av försäkringsavtalslagen i nordiskt samarbete (se senast 1 LU 1970:14). Tillsynsreglerna i lagen om försäkringsrörelse har inte debatterats mera ingående sedan 1961 års lagändringar.

Enligl min mening kan goda skäl anföras för alt nu göra en översyn av försäkringslagstiftningen. Försäkringsavtalet är en avtalstyp som berör praktiskt taget alla medborgare. Försäkringstagaren är normalt den svagare parten och saknar nästan alltid sin medkontrahents sakkunskap och överblick på området, där det många gånger är svårt för andra än specialister att behärska de tekniska problemen. Försäkringstagaren har därför ofta ringa möjlighet att bedöma den närmare innebörden av skäligheten i erbjudna villkor, som vanligen utformas ensidigt av försäkringsgivaren. Även vid regleringen av skadorna är försäkringstagaren i ett underläge, låt vara att hans position har väsentligt förbättrats genom tillkomsten av rätisskyddsförsäkringen och den allmänna rättshjälpen. Försäkringsinspektionens lillsyn beträffande villkoren består, utom närdet gäller livförsäkring, huvudsakligen av en allmän kontroll över premienivån med ledning av försäkringsbolagens statistik. Några ingripanden mot försäkringsbolagens ställningstaganden i enskilda skadeförsäkringsärenden anses inte ingå i inspektionens befogenheter. Försäkringsbolagen synes visserligen i allmänhet tillämpa lag och villkor liberalt, men det måste vara långt tryggare för försäkringstagarna att deras intressen tillvaratas genom uttryckliga lagregler.

I detta sammanhang bör också erinras om det omfattande lagstiftnings­arbete som under senare år har förekommit på konsumentpolitikens område. Av störst betydelse är den näringsrättsliga lagstiftningen, som tar sikte på konsumenterna som kollektiv. Hit hör lagen (1970:412) om otill­börlig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Dessa lagar utgör grunden för konsumentombudsmannens och marknadsdomstolens verksamhet. Den näringsrättsliga lagstiftningen kompletteras av vissa civilrättsliga lagar som skyddar den enskilde konsumenten, bl. a. lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. och konsumentköplagen (1973:877). Även lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden bör nämnas i detta sammanhang.

Avsikten är atl skyddet för konsumenterna skall byggas ut ytterligare på olika områden under de kommande åren. Flera utredningar är sålunda sysselsatta med frågor som rör konsumentskydd. Här kan nämnas generalklausulutredningen (Ju 1970:58), kreditköpkommittén (Ju 1971:05), konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07), produktansvarskommittén (Ju 1973:08) och hemförsäijningskommittén (Ju 1973:10).

Den utveckling som pågår på konsumentpolitikens område gör det naturligt att även undersöka möjligheterna att åstadkomma ett förbättrat konsumentskydd på försäkringsområdet. Vissa frågor som sammanhänger härmed har tagits upp av statens konsumentråds försäkringsutredning i betänkandet (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar. Uiredningens förslag avser bl. a. frågor rörande information om försäk­ringar samt konsumenternas möjlighet att få ett skadeärende prövat i nämnd med konsumentrepresentanter.

I årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 12 s. 49) säger sig chefen för handelsdepartementet dela utredningens uppfattning att konsumentverket bör handha de arbetsuppgifter som konsumentin­formation om försäkringar för med sig. Det sägs också att det får ankomma

 

81                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:62

på verket att undersöka hur och i vilken utsträckning utredningens förslag i detta avseende skall genomföras. När det gäller nämndförfarandet understryks i propositionen att alla konsumenter, oberoende av i vilket bolag försäkring tecknats, bör ha möjlighet att få ett ärende prövat i en nämnd som innehåller konsumentrepresentanter och som är skild från bolagen.

1 statsverkspropositionen sägs vidare atl en central instans bör svara för rådgivning i försäkringsfrågor och att det bör ankomma på konsumentverket att i samråd med försäkringsinspektionen svara för den närmare uppläggningen. Vidare uttalas i statsverkspropositionen att försäkringsinspektionens skaderegleringsgranskning bör ses över och att det får förutsättas att inspektionen i samråd med konsumentverket genomför denna översyn.

De undersökningar som sålunda förordas i statsverkspropositionen torde komma att leda till ett förbättrat konsumentskydd i vissa viktiga hänseenden. Det är emellertid angeläget att även på andra punkter stärka konsumenternas ställning när det gäller försäkringar. Det finns också ett påtagligt allmänt behov att modernisera försäkringslagstiftningen, vilket i olika sammanhang har vitsordats också från försäkringsgivarhåll. Försäkringstekniken har gått framåt avsevärt sedan försäkrings­avtalslagens tillkomst. De statistiska metoderna och admini­strationstekniken har utvecklats. Nya branscher och nya problem har uppkommit. Försäkringsverksamheten har fått en helt annan omfattning, samtidigt som den drivs i alltmer koncentrerade former, med ett fåtal stora bolag som dominerar marknaden. Förutsättningarna för verksamheten har på detta sätt ändrats på viktiga punkter.

Ännu en anledning att se över försäkringslagstiftningen utgör de aktuella reformplanerna på skadeståndsrättens område. I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972:5) har anförts att skadeståndsrätten i fram­tiden torde komma att avlösas i ökad utsträckning av försäkrings­anordningar på den skadelidandes sida. Skadeståndskommittén har också fått i uppdrag att utreda bl. a. frågan om en reform av reglerna i 25 § försäkringsavtalslagen angående försäkringsgivarens rätt att under vissa förutsättningar återkräva ersättningsbelopp, som han har utgett till för-säkringshavaren, från den som är ansvarig för skädefäJlet (försäkrings­givares regressrätt). I direktiven (se 1972 års riksdagsberättelse Ju 1967:68) anförs bl. a. att regressreglerna bör utformas så att försäkringsersättning i största möjliga omfattning stannar på den skadelidandes försäkringsgivare. Skadeståndskommittén skall vidare överväga om den som har försummat att försäkra sin egendom bör få rätten till skadestånd inskränkt i fall då försäkring enligt allmänt vedertagna normer får anses höra till god ordning.

Om de skadelidande i framtiden blir alltmer beroende av ersättning från privat försäkring också i fall där de nu kan räkna med skadestånd, kommer försäkringslagstiftningens betydelse att öka för både enskilda personer och företag. Det ter sig nödvändigt att åstadkomma en lämplig samordning mellan försäkrings- och skadeståndsreglerna, så att den avsedda ordningen inte leder till någon oskälig begränsning av den skadelidandes ersättningsmöjligheter.

1 detta sammanhang kan nämnas att Nordiska rådet år 1971 har konstaterat atl det föreligger vissa reformbehov på försäkringsområdet. Vid nyligen hållna överläggningar med företrädare för de övriga nordiska ländernas justitieministerier har det också yppats intresse för en revision av försäkringsavtalslagarna i de olika länderna.

6   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

Ju .62   Skr 1975:4                                                    82

Med hänsyn till det anförda förordar jag att sakkunniga rillkallas för att se över försäkringslagstiftningen. Översynen bör i huvudsak avse för­säkringsavtalslagen. Jag ämnar i det följande gå närmare in på de punkter där lagen främst kan behöva ändras eller kompletteras.

En väsentlig uppgift för de sakkunniga blir att överväga i vad mån de begränsningar i försäkringstagarnas skydd som försäkringsavtalslagen på många områden medger framstår som berättigade under nuvarande förhållanden. Lagens regler om försäkringstagarens upplysningsplikt och om fareökning m. m. bygger till stor del på tanken alt när försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har eftersatt sina avtalsmässiga skyldigheter på ett sådant sätt att det mera påtagligt rubbar grunderna för försäkringsgivarens bedömning av risken, så bör ersättningen vid försäkringsfall reduceras eller försäkringstagaren rentav helt gå miste om ersättning. Med en modern rättsuppfattning kan en sådan påföljd ibland te sig mycket sträng, särskilt med tanke på försäkringsbolagens möjlighet att i förväg kalkylera riskerna för oaktsamhet av denna typ från motpartens sida och anpassa premien härefter. Det är tänkbart att i en del av de avsedda fallen det kan vara tillräckligt att medge en reduktion av ersättningen i fall då försäkringstagaren har förfarit illojalt mot försäkringsgivaren.

Frågan om försäkringstagares upplysningsplikt kan behöva bedömas även från inlegritetsskyddssynpunkt. Särskilt när någon ansöker om liv­försäkring torde försäkringsbolagen ofta begära ingående upplysningar om hälsotillstånd och andra förhållanden av privat natur. Det kan finnas skäl att införa vissa regler om vilka uppgifter som försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna. Vidare bör frågan om sekretesskydd för uppgifter som lagras hos försäkringsbolagen uppmärksammas.

Ett praktiskt viktigt problem är rättsverkningarna av att försäkringshavaren har framkallat försäkringsfallet. Dessa frågor regleras framför allt i 18 — 20 §§ försäkringsavtalslagen genom bestämmelser som till skillnad från motsvarande paragrafer i de danska och norska försäkringsavtalslagarna är dispositiva. De sakkunniga bör pröva om tvingande regler är påkallade till försäkringshavarens skydd. Samtidigt finns det anledning att ta upp det omstridda problemet i vilken utsträckning försäkringshavarens rätt kan påverkas av att försäkringsfallet har framkallats av annan person, t. ex. hans anställda eller närstående eller innehavaren av försäkrad egendom. Det är möjligt att försäkringshavaren under alla omständigheter bör skyddas, när han själv eller annan har framkallat försäkringsfallet på annat sätt än genom uppsåt.

I detta sammanhang bör de sakkunniga också uppmärksamma reglerna om säkerhetsföreskrifter i 51 § försäkringsavtalslagen. Försäkringsbolagen har f. n. en vidsträckt möjlighet att ta in sådana föreskrifter i försäkrings­avtalen. Har en sådan föreskrift åsidosatts och är överträdelsen kausal till skadan, kan försäkringshavaren helt gå miste om försäkringsersättning, även om överträdelsen har berott på ringa oaktsamhet. Också på denna punkt kan det finnas skäl att förbättra skyddet för försäkringshavaren.

De nuvarande reglerna i 14 § försäkringsavtalslagen om följderna av underlåtenhet att erlägga premien i föreskriven tid medför att försäkringstagaren även vid ganska kortvariga och ursäktliga dröjsmål kan förlora rätten till försäkringsersättning. Reglerna kan i enskilda fall leda till resultat som ter sig obilligt hårda mot försäkringstagaren, särskilt om dennes möjlighet att få ut skadestånd av annan, som är ansvarig för skadefallet, skulle komma att inskränkas. De sakkunniga bör pröva om inte en ordning bör införas som ger större trygghet för försäkringstagarna än den

 

83                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:62

nuvarande. I varje fall kan del finnas skäl att förstärka skyddet för för­säkringstagarna när det gäller försäkringar som regelbundet förnyas, t. ex. hemförsäkringar.

Försäkringsavtalslagen reglerar i ganska ringa utsträckning för­säkringsgivarens möjligheter atl förbehålla sig rätt att säga upp försäkringsavtalet i förtid, t. ex. vid kontraktsbrott eller på grund av inträffad skada. Utom vid trafikförsäkring har försäkringsgivaren vidarfull frihet att vägra atl förlänga ett avtal, när försäkringstiden utgår. Framför allt när risken är svårförsäkrad kan det försätta försäkringstagaren i en besvärlig situation, om hans skydd på detta sätt upphör. Olika sätt att förbättra hans ställning i sådana fall bör utredas. En utväg kunde vara att liksom t. ex. vid hyresavtal ge försäkringstagaren en principiell rätt till förlängning av avtalet, eventuellt mot högre premie, såvida inte försäkringsgivaren visar vägande sakliga skäl för uppsägning. Ett mindre ingripande alternativ skulle vara att ge tillsynsmyndigheten vidgade befogenheter att ingripa mot en praxis som inte lämnar de enskilda tillräckliga möjligheter att behålla det försäkringsskydd som de har haft anledning att räkna med.

Nära sammanhang med dessa frågor har del viktiga problemet huruvida försäkringsgivarens frihet att genom försäkringsvillkoren avgränsa omfattningen av sitt ansvar bör bibehållas i nuvarande utsträckning. Att införa tvingande regler rörande de risker som en försäkring skall täcka kan ibland tänkas vara en lämplig lösning. Sådana bestämmelser blir dock lätt föråldrade med försäkringsteknikens utveckling, och i varje fall ärdel svårt alt undvika att de blir vidlyftiga. Ett alternativ som bör övervägas är därför att, efter mönster från flera andra europeiska länder, införa en skyldighet för försäkringsbolagen att i förväg låta tillsynsmyndigheten granska allmänna försäkringsvillkor för åtminstone vissa branscher. 1 samband härmed skulle kunna kontrolleras inte bara att försäkringsskyddet får skälig omfattning utan också att villkoren fyller rimliga krav på förståelighet och överskådlighet. I väsentliga delar har tillsynsmyndigheten redan nu möjlighet att ingripa mot försäkringsbolagen i fall som avses här. Det kan emellertid finnas skäl att vidga tillsynsmyndighetens möjligheter till ingripande.

I flera av de nu berörda fallen kan reformer vara befogade främst när försäkringstagaren är enskild konsument, medan det kan tänkas att den nuvarande ordningen helt eller delvis bör behållas när försäkringstagaren är företagare. De sakkunniga bör särskilt överväga om försäkringsavtalslagen på några punkter bör innehålla speciella regler som tar sikte på att skydda enbart konsumenter.

Särskilda bestämmelser saknas i försäkringsavtalslagen om en del branscher av stor praktisk betydelse, bl. a. vagnskadeförsäkring på bilar, vattenledningsskadeförsäkring, stöldförsäkring, maskinförsäkring, rältsskyddsförsäkring, garantiförsäkring och kreditförsäkring. De sakkunniga bör överväga om det finns behov att speciellt reglera dessa försäkringsformer i lag.

En svaghet med försäkringsavtalslagen är atl dess regler är skrivna med tanke på individuella försäkringar och att reglerna är oanvändbara eller bara med svårighet kan tillämpas på kollektiva försäkringar. Sådana försäkringar, till vilka hör grupplivförsäkringar, kollektiva pensions­försäkringar och trygghetsförsäkringar, har emellertid under senare år fått allt större betydelse. De sakkunniga bör särskilt överväga de problem som är förknippade  med de kollektiva försäkringarna och pröva i  vilken

 

Ju.62    Skr 1975:4                                                   84

utsträckning det behövs särskilda lagregler för deras vidkommande.

Några regler i försäkringsavtalslagen, särskilt om livförsäkring, avser frågor om förhållandet till andra än försäkringsgivare och försäkringstagare, t. ex. till försäkringstagares borgenärer. Som ett led i översynen av försäkringsavtalslagen bör de sakkunniga ta upp också frågan huruvida ändringar av sådana bestämmelser är påkallade. Det torde härvid finnas särskild anledning att se över reglerna om förmånstagarförordnande. Kritik har vid skilda tillfällen riktats mot den betydelse som sådana förordnanden f. n. har både för borgenärsskydd och för arvsbeskattning. De sakkunniga bör överväga behovet av ändrade regler som bättre tillgodoser borgenärernas önskemål och intresset av en rättvis beskattning. Hithörande frågor har emellertid också nära samband med familjerätten. Bl. a. spelar förmånstagarförordnanden en viktig roll när det gäller skyddet för efterlevande make. Vid sina överväganden i dessa frågor bör de sakkunniga samråda med familjelagssakkunnlga (Ju 1970:52).

De sakkunniga bör vara oförhindrade att även i övrigt ta upp de regler i försäkringsavtalslagen som de finner böra diskuteras. Däremot bör de sakkunniga inte behandla lagen om försäkringsrörelse i vidare mån än som krävs till följd av de ändringar de sakkunniga föreslår beträffande försäkringsavtalslagen. Sådana följdändringar torde i huvudsak bli aktuella endast när det gäller tillsynsmyndighetens kontroll av försäkrings villkor. 1 övrigt bör sålunda lagen om försäkringsrörelse lämnas utanför det nu aktuella utredningsarbetet. Detta gäller bl. a. de bestämmelser som ger försäkringsinspektionen möjlighet att granska försäkringsbolagens skade-reglerande verksamhet. Som tidigare nämnts torde inspektionen själv komma att genomföra en översyn av sin skaderegleringsgranskning i samråd med konsumentverket. I övrigt torde lagen om försäkringsrörelse komma att bli föremål för en allmän översyn i samband med det pågående reformarbetet på aktiebolagslagstiftningens område. De sakkunniga bör givetvis följa det arbete som sålunda kan komma till stånd.

De sakkunniga bör även uppmärksamma det arbete som i övrigt bedrivs av försäkringsinspektionen och konsumentverket i syfte att stärka konsumenternas ställning i försäkringsfrågor.

Utredningsarbetet kan väntas bli omfattande, och det kan vara naturligt om det sker i etapper. Sådana allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning bör emellertid behandlas med förtur, och förslag till lagändringar med detta syfte torde lämpligen böra läggas fram i ett sammanhang. Reformer som främst siktar till en modernisering av lagstiftningen och andra regler som avser enskilda försäkringsbranscher torde däremot utan olägenhet kunna behandlas i ett senare skede av utredningsarbetet.

Utredningen bör bedrivas i samråd med skadeståndskommittén. 1 vissa frågor bör de sakkunniga också, som tidigare nämnts, samråda med familjelagssakkunnlga. Även med produktansvarskommittén kan samråd behöva ske. Kontakt bör vidare hållas med de motsvarande kommittéer för översyn av försäkringslagstiftningen som kan komma att tillsättas i övriga nordiska länder.

Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit två sammanträden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

85                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:63

63. Varumärkesutredningen (Ju 1974:10)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att verkställa översyn av varumärkeslagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 maj 1974):

Ordförande: Knutsson, P. Anders, rättschef

Ledamöter: Göransson, Lars G., sekreterare Nittzell, Gunnar O., direktör Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen Uggla, Claes A., patenträttsråd

Experter: Carlman, J. Holger, f.d. patenträttsråd (fr.o.m. den I augusti 1974) Holmqvist, Lars J. H., docent Lundberg, Bengt I., byråchef Ohlson, Olof S., pol. mag.

Sekreterare: Olsson, Agne Henry O., hovrättsassessor

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 1105 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 19 april 1974):

Bestämmelser om varumärken finns i varumärkeslagen (1960:644) och kollektivmärkeslagen (1960:645). Administrativa bestämmelser bl. a. om förfarandet i varumärkesärenden finns i kungörelsen (1960:648) med tillämpningsbestämmelser till varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen. Till lagstiftningen ansluter också bl. a. patent- och registreringsverkets kungörelse (1960:652) angående klassindelning av varor och tjänster vid registrering av varumärken. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1961. Den har tillkommit i nordiskt samarbete och överensstämmer i det väsentliga med varumärkeslagarna i Danmark, Finland och Norge.

Med varumärke menas särskilt kännetecken för att från andras varor skilja sådana varor som näringsidkare tillhandahåller i sin rörelse. Enligt varumärkeslagen kan näringsidkare få ensamrätt till varumärke genom att låta registrera det i varumärkesregistret hos patent- och registreringsverket. Ensamrätt kan emellertid också förvärvas utan registrering, nämligen om märket blivit inarbetat. Därmed menas att märket här i riket har blivit allmänt känt som beteckning på innehavarens varor bland de personer till vilka det riktar sig.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror samt av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning. Genom inarbetning kan ensamrätt erhållas även till s. k. slagord (slogan) och annat särskilt varu-kännetecken.   Släktnamn   och   firma   är   uteslutna   från   varumärkes-

 

Ju.63   Skr 1975:4                                                   86

registrering men skyddas enligl varumärkeslagen  som  s.  k.  naturliga varukännetecken.

Ensamrätten till varumärke innebär att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda etl med varumärket förväxlingsbart känne­tecken för sina varor vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annal sätt, däri inbegripet muntlig användning.

Med varor likställer lagen tjänster som tillhandahålls i näringsverk­samhet. Detta medför att även s. k. servicemärken, dvs. kännetecken som används av t. ex. banker, resebyråer eller skönhetsinstitut, kan skyddas.

För att ett varumärke skall kunna registreras krävs att det har sär-skiljningsförmåga, dvs. att det är ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. I vissa fall får registrering inte ske. Detta gäller t. ex. om märket är förväxlingsbart med annans registrerade märke, om det uppenbart är ägnat att vilseleda allmänheten eller om man i märket tagit in skyddade internationella eller statliga beteckningar eller kommunala vapen. Registrering av varumärke gäller för tio år och kan förnyas, varje gång för ytterligare tio år.

I princip förutsätter varumärkesskyddet att märket används. Denna princip kommer emellertid bara indirekt till uttryck i lagen, bl. a. i en regel i 25 § andra stycket om att varumärkesregistrering kan hävas om märket inte varit i bruk under de fem senaste åren och innehavaren inte visar skäl för sin underlåtenhet att använda märket.

Enligt kollektivmärkeslagen kan förening av näringsidkare genom registrering eller inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas av medlem för varor eller tjänster som han tillhandahåller i sin rörelse. Offentliga myndigheter, stiftelser och andra sammanslutningar som bedriver kontroll av varor eller tjänster kan också få ensamrätt lill varumärke eller annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster som är föremål för kontroll. Varumärke som avses i kollektivmärkeslagen kallas kollektivmärke. För kollektivmärken gäller i huvudsakliga delar bestämmelserna i varumärkeslagen.

Varumärkesrätten har liksom patenträtten och upphovsrätten stark internationell anknytning. Sedan länge har man också strävat efter ett internationellt samarbete på detta område. Ett uttryck härför är Paris­konventionen av år 1883 för industriellt rättsskydd. Konventionen innehåller regler bl. a. om varumärken och avser i huvudsak att för konventionsländerna ge regler om s. k. nationell behandling, rätt till prioritet m. m. Man började emellertid tidigt ta upp samarbete också beträffande registrering av varumärken. Redan år 1891 tillkom den s. k. Madridöverenskommelsen om internationell registrering av varumärken. Till denna är f. n. anslutna 23 länder, bl. a. de båda tyska republikerna, Frankrike, Italien, Schweiz och Spanien. De anslutna länderna bildar en union. Madridunionen. Sverige har inte tillträtt överenskommelsen.

Enligt Madridöverenskommelsen kan en internationell registrering av varumärken ske hos WIPO (Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten) i Geneve. Sådan registrering förutsätter att varumärket dessförinnan registrerats i innehavarens hemland. Den internationella registreringen medför att varumärket erhåller skydd i andra unionsländer enligt lagstiftningen i resp. land. Överenskommelsen innebär således inte något förenhetligande av varumärkesrätten. Unionsland kan vägra att tillerkänna den internationella registreringen giltighet i landet.

Madridöverenskommelsen har ansetts innebära vissa olägenheter och ett arbete på att skapa ett bättre internationellt skydd för varumärken inleddes

 

87                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:63

därför i början av 1970-talet. Arbetet var ursprungligen inriktat på en revision av Madridöverenskommelsen. Senare enades man emellertid om atl skapa en ny internationell konvention på området. Vid en diplomatisk konferens i Wien den 17maj— I2juni 1973, i vilken 56 länder deltog, antogs en överenskommelse om internationell varumärkesregistrering. Fördraget om registrering av varumärken (Trademark Registration Treaty, TRT). Överenskommelsen har undertecknats av 14 stater, bl. a. Danmark, Finland, Norge och Sverige. Bland övriga länder som har undertecknat den märks Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta staterna, Italien och Storbritannien.

Huvudprincipen enligt TRT är att varumärken skall kunna registreras internationellt hos WIPO och att sådan registrering i varje fördragsslutande stat skall ha samma verkan som om märket hade registrerats nationellt i den staten. Ansökan om internationell registrering görs hos WIPO som har att kontrollera att ansökan uppfyller vissa grundläggande förutsättningar. Sökanden skall ange för vilka stater registreringen skall gälla. Någon föregående registrering i sökandens hemland behövs inte. Om ansökan godtas av WIPO publiceras den och meddelande om ansökan översänds till registreringsmyndigheten i envar av de stater för vilka registreringen skall gälla. Varje stat kan sedan vägra att ge registreringen verkan inom staten på i huvudsak samma grunder som gäller för nationella ansökningar. Sådan vägran skall meddelas inom 15 (i vissa fall 18) månader från det att ansökningen publicerades. Beträffande användningstvång gäller som huvudregel att fördragsslutande stat inte får vägra registreringsverkan, upphäva denna verkan eller eljest ingripa i ägarens rättigheter på den grund att denne inte har använt märket under kortare tid än tre år från dagen för den internationella registreringen. I varje land för vilket den internationella registreringen gäller skall nationell lag tillämpas på rätten till märket.

F. n. måste den som vill ha ett varumärke skyddat i flera stater ansöka om registrering av märket i var och en av staterna såvida inte dessa stater hör till Madridunionen och sökanden själv fyller förutsättningarna för att få söka registrering enligt Madridöverenskommelsen. Bl. a. därför att Sverige inte tillhör Madridunionen måste alltså i dagens läge en svensk som vill ha ett varumärke internationellt skyddat söka och vidmakthålla nationell registrering i var och en av de stater i vilka han vill ha.skydd. Eftersom varumärken ofta måste skyddas i mänga stater kräver den nuvarande ordningen mycket arbete och stor uppmärksamhet av varumärkeshavaren när det gäller att iordningställa olika nationella ansökningar och bevaka rättigheterna i de olika länderna. TRT innebär i detta hänseende ett betydande framsteg. Även på andra sätt ger TRT fördelar i jämförelse med den nuvarande ordningen. Man bör därför enligt min mening från svensk sida inrikta sig på att tillträda TRT.

Ett tillträde till TRT kräver i princip inte några ändringar i den svenska lagstiftningen, eftersom den varumärkesrätt som en internationell registrering ger följer den inhemska lagstiftningen i vederbörande land. Varumärkeslagstiftningen måste emellertid kompletteras med föreskrifter av administrativ art.

Under de överväganden som hittills har gjorts angående ett svenskt tillträde till TRT har särskilt diskuterats faran för att man efter tillträdet skulle nödgas ta emot ett mycket stort antal varumärken från utlandet för registrering här. Följden skulle kunna bli att det svenska varumärkesregistret fylls av utländska varumärken i sådan omfattning att det inhemska näringslivets möjligheter att få varumärken registrerade

 

Ju.-63   Skr 1975:4                                                   88

skulle komma att beskäras på ett otillfredsställande sätt. Det är viktigt att en sådan effekt av ett tillträde till TRT undviks. Lämpliga åtgärder i detta syfte bör vidtas före tillträdet.

Det bör enligt min mening ankomma på särskilt tillkallade sakkunniga att utarbeta förslag till de ändringar och kompletteringar av den svenska varumärkeslagstiftningen som behövs vid ett tillträde till TRT. De sakkunniga bör undersöka vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att motverka olägenheterna med att man för registrering kan komma att få ta emot etl stort antal utländska varumärken. Olika möjligheter står till buds i detta hänseende av vilka den viktigaste synes vara ett lämpligt utformat användningstvång för registrerade varumärken.

Vid sina överväganden bör de sakkunniga beakta att de resurser som patent- och registreringsverket nu har för handläggning av varumärkesärenden inte bör ändras i någon avgörande mån. En utgångspunkt bör vidare vara att samtliga kostnader för denna handläggning skall täckas genom avgifter. Kostnaden för handläggning av internationella ansökningar och registreringar fär inte övervältras på dem som söker eller innehar nationell registrering.

En översyn av varumärkeslagstiftningen är önskvärd också från andra utgångspunkter. I dagens moderna konsumtionssamhälle spelar varumärkena en viktig roll för att identifiera olika varor. Denna roll har förstärkts genom utvecklingen inom varudistributionen. Varuutbudet ökar ständigt och den enskilde konsumenten, som i allt mindre omfattning kan få personlig handledning vid sitt val av vara, är ofta hänvisad till den ledning som han kan få genom olika varukännetecken, framför allt då varumärkena. Med hänsyn till den roll som dessa spelar är det viktigt att vi har en lagstiftning om varumärken som är avpassad till tidens krav. De sakkunnigas uppdrag bör därför inte begränsas till sådana frågor som har samband med ett svenskt tillträde till TRT utan omfatta en mera allmän översyn av lagstiftningen på området. Härvid bör särskilt konsument­politiska synpunkter tillmätas stor vikt.

Under senare år har åtskillig lagstiftning tillkommit som avser att stärka konsumenternas intressen i olika hänseenden. 1 detta sammanhang är särskilt lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring av intresse. Med stöd av denna lag kan ingripande ske bl. a. mot användning av vilseledande varukännetecken vare sig de har varumärkesrättsligt skydd eller inte. Det är emellertid angeläget att även varumärkeslagen är utformad på ett sätt som bereder allmänheten ett gott skydd mot vilseledande varukännetecken. Bestämmelser med sådant syfte finns redan nu i varumärkeslagen. Sålunda föreskrivs i 14 § första stycket 2 att varumärke inte får registreras om det uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten. Motsvarande gäller enligt 33 och 34 §§ i fråga om anteckning i registret om överlåtelse av registrerat märke och licensupplåtelse beträffande sådant märke. Vidare kan nämnas regeln i 35 § som ger domstol möjlighet att vid vite förbjuda användning av vilseledande varukännetecken. De sakkunniga bör undersöka vilka möjligheter som finns att i varumärkeslagen ytteriigare bygga ut det skydd som allmänheten bör ha bl. a. mot vilseledande varukännetecken. I detta hänseende kan som ett exempel nämnas att det enligt min uppfattning starkt kan ifrågasättas om regeln i 14 § första stycket 2 om att registrering skall vägras av uppenbarligen vilseledande kännetecken är lämpligt utformad. Även i andra hänseenden torde det vara möjligt att vid avvägningen av ensamrättens innehåll ta större hänsyn till konsumenternas intressen.

Jag kommer härefter in på vissa speciella frågor angående den nuvarande

 

89                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:63

lagens tillämpning som de sakkunniga särskilt bör överväga vid sitt arbete. En sådan fråga gäller det förut nämnda användningstvånget. Varumärkes-och firmautredningen behandlade dessa problem ingående i sitt belänkande (SOU 1958:10 s. 174) men fann sig inte böra lägga fram några förslag om användningstvång. Departementschefen förordade emellertid en modifierad form av användningstvång (prop. 1960:167 s. 149) och regler härom togs in i lagens 25 §. Underlåtenhet att använda märket utgör enligt denna bestämmelse anledning att häva registreringen. Bestämmelsen har kritiserats från olika synpunkter. Även av andra skäl än dem som hänför sig till följderna av ett tillträde till TRT torde tiden därför nu vara mogen att på nytt överväga frågan om användningstvång. Regler härom kan utformas på flera olika sätt och åtskilliga förebilder torde finnas i utländsk rätt. Det bör ankomma på de sakkunniga att närmare belysa olika aspekter på användningstvånget och överväga hur reglerna härom bör vara utformade. Utrymmet för skydd genom registrering för varumärken som inte har någon aktuell användning bör i möjligaste mån begränsas. Jag vill peka på att 'döda' varumärkesregistreringar har starka negativa effekter, bl.a. i kon­kurrensbegränsande hänseende. Det finns i detta sammanhang bl. a. anled­ning att överväga om man bör behålla den möjlighet som nu ges att erhålla varumärkesregistrering utanför det verksamhetsområde inom vilket sökan­den driver rörelse. De sakkunniga bör beakta de växlande behov som olika branscher kan ha när det gäller användningstvånget och eventuellt differen­tiera regelsystemet med hänsyn härtill.

En annan fråga som diskuterats rör förhållandet mellan varumärke och firma. Det finns ett mycket nära samband mellan dessa olika slag av kännetecken. En ny firmalag har nyligen antagits av riksdagen (SFS 1974:156). I samband med att förslaget till den nya lagen lades fram (prop. 1974:4 s. 160) anförde jag att man vid utformningen av firmalagstiftningen bör sträva efter att anpassa den till varumärkeslagen i den mån inte skiljaktigheter i sak kan anses påkallade. De sakkunniga bör beakta detta samband och både materiellt och formellt söka anpassa reglerna i varumärkeslagen efter mönster av den nya firmalagens bestämmelser. De bör också överväga i vad mån föreslagna ändringar i varumärkeslagen på punkter där firmalagen överensstämmer med vad som nu gäller om varumärken bör föranleda motsvarande ändringar i fråga om firma.

En annan fråga som bör ägnas uppmärksamhet gäller sanktionerna för intrång i annans rätt till varukännetecken. Det nuvarande systemet bygger på straff och skadestånd och ger dessutom vissa möjligheter att få domstols förordnande om att obehörigen anbragt varukännetecken skall utplånas eller ändras. Man har i olika sammanhang diskuterat att införa möjligheter till förbudstalan vid varumärkesintrång. Frågan berördes bl. a. i 1960 års lagstiftningsärende (prop. 1960:167 s. 175) men departementschefen fann inte då anledning att bereda möjlighet lill meddelande av vitesförbud mot ett förfarande som är straffbelagt. Molsvarande problem haremellertid senare diskuterats i andra sammanhang. Sålunda har man i lagen om otillbörlig marknadsföring infört möjlighet till vitesförbud mot förfarande som är straffbelagt och samma möjligheter finns upptagna i den nya firmalagen (prop. 1974:4 s. 188). Vid en översyn av sanktionssystemet i varumärkeslagen bör bl. a. övervägas möjligheten och lämpligheten av att införa motsvarande ordning vid varumärkesintrång.

De sakkunniga bör överväga även andra frågor som rör förfarandet i varumärkesärenden. Bland reformönskemål som har förts fram i olika sammanhang kan  nämnas  införande av möjligheter till interimistiska

 

Ju;63    Skr 1975:4                                                                 90

ingripanden i intrångsfall, koncentration av varumärkesmålen till en tingsrätt i likhet med vad som nu gäller om patentmål, införande av möjlighet för registreringsmyndigheten att i större eller mindre omfattning handlägga frågor om hävande av registrering av varumärke samt införande av rätt för invändare att föra talan mot beslut av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning enligt 47 § andra stycket varumärkeslagen.

De sakkunniga bör ha frihet att ta upp och överväga också andra frågor inom varumärkesrätten som kan bli aktuella under utredningsarbetet.

Enligt vad jag inhämtat kommer också i Danmark, Finland och Norge särskilda utredningar att få i uppdrag att lägga fram förslag till de bestämmelser som erfordras vid ett tillträde till TRT samt att överväga behovet av ändringar i varumärkeslagstiftningen. Del är angeläget att de svenska sakkunniga arbetar i nära samverkan med dessa nordiska utredningsorgan i syfte att, så långt möjligt, vidmakthålla den enhetlighet som redan finns på del nordiska planet när del gäller både den materiella varumärkesrätten och olika administrativa bestämmelser.

Inom EG-länderna påbörjades redan omkring 1960 ett gemensamt arbete som syftade till att skapa en enhetlig varumärkesrätt i dessa länder. Arbetet avbröts 1963 men initiativ har nyligen tagits till dess återupptagande och ett utkast till varumärkeskonvention för EG publicerades under våren 1973. Varumärkesarbetet inom EG syftar till att åstadkomma en enhetlig varumärkesrätt som skall gälla i hela området och det är möjligt att detta även leder fram till en gemenskap på det institutionella planet. De sakkunniga bör med uppmärksamhet följa det arbete som sålunda pågår inom EG och tillvarata de möjligheter som erbjuder sig till en samordning av den svenska varumärkesrätten med den varumärkesrätt som kan utvecklas där, något som är betydelsefullt bl. a. för den svenska exportindustrin.

Utredningen har under liden april - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

64. Samarbetskommittén (Ju 1974:11) för långsiktsmotlverad forskning m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 att ingå i en kommitté för långsiktsmoiiverad forskning i anslutning till verksamheten inom forskningsråden och motsvarande organ:

Ordförande: Hägerstrand, S. Torsten E., professor

Ledamöter: Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Fehrm, E. Martin, tekn. dr Tham, Carl G. W., partisekreterare Thunberg, S. Anne Marie, teol. lic.

Experter: Eriksson, E. Olof, professor

 

91                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;64

Hjelm, K. G. Lennart, professor, rektor

Hökfeli, Bernt M.. professor

Ingelstam, Lars E., bitr. professor

Landberg, Hans W., docent

Lönnroth, N. Erik M., professor

Oscarsson, Bo S. I., kanslichef (fr.o.m. den 13 september 1974)

Rydberg, H. Jan A., professor (fr.o.m. den I oktober 1974)

Svensson, Nils-Eric, direktör

Huvudsekreterare: Karlqvist, Anders, tekn. lic. (fr.o.m. den 13 september 1974)

Sekreterare: Öberg, N. Slure, fil. lic. (fr.o.m. den 13 september 1974)

Lokal: Sveavägen 166, 113 46 Stockholm tel. 31 76 28, 325171,317662 (sekreterarna)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Efter diskussioner inom bl. a. forskningsberedningen tillsattes efter Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1971 en arbetsgrupp för att behandla frågor om framtidsstudier i Sverige.

Arbetsgruppen avlämnade den 25 augusti 1972 betänkandet (SOU 1972:59) Att välja framtid, ett underlag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige. Till betänkandet fogades fyra specialarbeten, (Ds Ju 1972:24) Synpunkter på forskning om människan i framtidens samhälle (Marianne Frankenhaeuser), (Ds Ju 1972:25) Om en konsistent, individorienterad samhällsbeskrivning för framtidsstudiebruk (Torsten Hägerstrand), (Ds Ju 1972:26) Planeringens grundproblem (Lars Ingelstam) och (Ds Ju 1972:27) Planering, värdestruktur och demokratisk participation. Ett försök till tvärvetenskaplig problemskrivning (Birgitta Oden). Betänkandet remitterades till 145 instanser varav 130 inkom med synpunkter och förslag.

I enlighet med arbetsgruppens rekommendation inrättades den 1 februari 1973 ett sekretariat för framtidsstudier knutet till statsrådsberedningen med uppgift att föra utredningsarbetet vidare på grundval av bl. a. remissvaren. Sekretariatet har sammanställt remissvaren över betänkandet som underlag för fortsatta diskussioner och genom kontakter av olika slag har framtids­studiernas innehåll och organisation ytterligare belysts och preciserats. Som ett led i detta arbete har tre symposier med syfte att identifiera forskningsbehov anordnats. Ytterligare ett symposium planeras.

Efter förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen för budgetåret 1974/75 beslutat anslå 4 milj. kronor till framtidsstudier (prop. 1974:1 bil. 4 s. 54, UbU 1974:26, rskr 1974:212). Av beloppet är 2 milj. kronor avsedda au användas till projektverksamhet som samordnas av sekretariatet för framtidsstudier i samarbete med berörda departement. En parlamentariskt sarnmansatt referensgrupp kommer att knytas till sekretariatet.

Återstoden av anslaget — 2 milj. kronor — är avsedd att användas för långsiktsmoiiverad grundforskning. Det är förutsatt att denna forskning skall planeras i nära anslutning till forskningsrådens och motsvarande

 

Ju:64   Skr 1975:4                                                    92

organs verksamhet. I den nämnda propositionen uttalade jag att jag avsåg att begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en särskild samarbets­kommilté med företrädare för bl. a. forskningsråden för detta ändamål. Detta bör ske nu.

Samarbetskommitténs uppgifter blir att inom ramen för de medel som riksdagen för budgetåret 1974/75 har beviljat för ändamålet, ekonomiskt stödja långsiktsmoiiverad grundforskning. 1 betänkandet SOU 1972:59 anges långsiktsmoiiverad grundforskning som en särskild del av området framtidsstudier och definieras som forskning av grundläggande karaktär som 'kan antas bidra till lösande av framtida problem eller skapandet av önskade samhällsförhållanden'. Den bestämning av området som framgår av innehållet av betänkandets kap. 5 kan, trots de definitionssvårigheter som är ofrånkomliga i detta sammanhang, tillsammans med remissvarens synpunkter sägas med tillräcklig precision avgränsa ansvarsområdet för kommittén. Även behoven av teori- och metodforskning bör upp­märksammas. Meningsfulla framtidsstudier måste i allmänhet präglas av tvärvetenskaplighet, och kommittén bör därför särskilt beakta detta i sina överväganden.

Kommitténs arbete bör bedrivas i samverkan med forskningsråden inom utbildningsdepartementets område, styrelsen för teknisk utveckling, statens råd för byggnadsforskning och statens råd för skogs- och jordbruksforskning. Denna samverkan bör bland annat innebära att för den vetenskapliga kvalitetsprövningen av forskningsprojekt de existerande forskningsrådens och motsvarande organs procedurer och organisation så långt möjligt används. Vidare bör kommittén så långt det är praktiskt möjligt söka få till stånd gemensam finansiering av projekt med dessa. Stor vikt bör läggas vid att problem och resultat i den här aktuella typen av forskning redovisas och förs ut på ett sådant sätt att de kan berika den allmänna debatten.

Kommittén bör i sitt arbete beakta vad som har framförts i betänkandet SOU 1972:59 med specialarbeten samt i remissvaren på detsamma, liksom vid de symposier som anordnats av sekretariatet för framtidsstudier, av vilka två hittills redovisats i Ds Ju 1973:20 (Värderingars förändringar och spridning) resp. Ds Ju 1973:23 (Människan i det framtida kommunika­tionssamhället). Under maj har anordnats ett tredje symposium under rubriken Livskvalitet. Ett fjärde symposim Långsiktig planering och folk­styre har inletts idag.

Kommitténs uppgift blir att på grundval av det ovan nämnda materialet och vad den för övrigt bedömer som relevant, sammanställa ett underlag som vägledning för prioriteringsarbete och forskningsfinansiering under det kommande budgetåret.

I överensstämmelse med vad som uttalades i prop. 1974:1 (bil. 4 s. 54) kommer chefen för utbildningsdepartementet senare denna dag att anmäla frågan om tilläggsdirektiv till forskningsrådsutredningen. Till denna anmälan ber jag här att få hänvisa.

Kommittén har under tiden juni - oktober 1974 hållit ett sammanträde samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

93                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;65

65. Bostadsförvaltningsutrednlngen (Ju 1974:12)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för att företa översyn av lagstiftningen om tvångsförvaltning av bosiadsfastighet (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Gad, Ulf H., hyresråd

Ledamöter: Berg, Folke L. V., direktör

Henmark, Martin R. C:son, major, led. av riksdagen Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen Järtelius, Gösta E., advokat

Experter: Diddn, Lars-Uno, hovrättsassessor Söderström, Erik V., direktör

Sekreterare: Lindqvist, N. Inge A., hyresråd

Lokal: Arrende- och hyresnämnderna, Fack, 401 10 Göteborg, tel. växel 031/17 83 80 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 10 maj 1974):

Lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet (tvångsför­valtningslagen) trädde i kraft den 1 juli 1970. Lagen är tillämplig på fastighet som innehåller bostadslägenhet som är uthyrd av ägaren och ej utgör del av dennes egen bostad. Den gäller dock inte i fråga om fastighet som äges av staten eller av kommun. En förutsättning för tillämpning av lagen är att ägaren väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att vidta uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Det måste vidare finnas anledning att anta att rättelse inte kommer att ske.

Hyresnämnden utser förvaltare. Förvaltarens uppgift är att svara för tillfredsställande skötsel av fastigheten. Han uppbär hyror och andra löpande intäkter av fastigheten. Även i övrigt företräder förvaltaren ägaren i angelägenheter som rör fastigheten eller dess förvaltning. Förvaltaren får dock inte överlåta fastigheten. I princip får han inte utan fastighetsägarens eller hyresnämndens medgivande företa inteckningsåtgärder eller uppta lån.

Förvaltningen pågår under tre år, räknat från det beslutet om förvaltning trädde i kraft. Om särskilda skäl för fortsatt förvaltning föreligger kan tiden förlängas med ett år i sänder. Om skäl för förvaltning inte längre föreligger, kan förvaltningen upphöra innan perioden gått till ända.

Berättigade att föra talan i frågor som rör tvångsförvaltning är hälso­vårdsnämnden, länsstyrelsen, riksorganisation av hyresgäster eller förening som är ansluten till sådan riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Sedan beslut om förvaltning

 

Ju .65   Skr 1975:4                                                                 94

meddelats, får fråga som rör förvaltning tas upp även på ansökan av förvaltaren eller fastighetsägaren. Hyresnämnden kan under pågående förvaltning självmant ta upp sådan fråga till prövning.

Frågor om tvångsförvaltning av bostadsfastighet prövas i första instans av hyresnämnd. Besvär över nämndens beslut prövas av fastig­hetsdomstolen. Talan mot domstolens beslut får fullföljas ända till högsta domstolen. Hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning får verkställas omedelbart.

1 mål om tvångsförvaltning gäller med vissa undantag de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegångskostnad i tillämpliga delar.

Hyresprocesskommittén har i ett nyligen avgivet betänkande (Ds Ju 1974:3) föreslagit att en bostadsdomstol inrättas med uppgift att vara enda överinstans till hyresnämnden i bl. a. ärenden om tvångsförvaltning. Kommittén föreslår även att bestämmelserna om rättegångskostnad i besvärsmål ändras så att organisation av hyresgäster som för talan om tvångsförvaltning inte drabbas av kostnadsansvar. Betänkandet remiss­behandlas f. n.

Tvångsförvaltningslagen synes främst ha kommit till användning i Stockholm, där hyresnämnden beslutat om tvångsförvaltning i fyra fall under åren 1970-1973.

De erfarenheter som hittills gjorts i fråga om tvångsförvaltningslagen visar att denna genom sin blotta existens utgjort ett effektivt påtryckningsmedel för hyresgästföreningar och hyresnämnder när det gällt , att förmå försumliga fastighetsägare att hålla fastigheterna i godtagbart \skick. Det har emellertid också framkommit, att lagen har vissa svagheter. Företrädare för partsorganisationer på hyresmarknaden, vissa hyresnämnder och förvaltare har till justitiedepartementet framfört att lagen i vissa fall inte fungerar tillräckligt effektivt.

Sålunda har ifrågasatts om möjligheterna att få tvångsförvaltning till stånd är tillräckligt vidsträckta. Exempel har anförts på misskötsel av hyresfastigheter där tvångsförvaltningslagen med sina förhållandevis stränga rekvisit uppenbarligen inte är tillämplig. Vidare har i en del fall svårigheter uppkommit för förvaltare när det gällt att försöka undanröja de olägenheter som har föranlett tvångsförvaltningen. Starka motsättningar har ibland rått mellan fastighetsägaren och förvaltaren med påföljd att fastighetsägaren i olika hänseenden ifrågasatt förvaltarens åtgärder och rentav avsevärt försvårat förvaltningen. De befogenheter lagen ger för­valtaren har i dessa fall visat sig inte vara tillräckligt långtgående för att sätta förvaltaren i stånd att på ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter och åstadkomma en för hyresgästerna godtagbar boendemiljö.

En utredning om förbättrade möjligheter att ingripa mot misskötsel av hyresfastigheter bör därför enligt min mening göras av särskilt tillkallade sakkunniga.

Det har ifrågasatts om inte utvägen att expropriera en vanvårdad bostadsfastighet i syfte att trygga den fortsatta förvaltningen därav skulle vara att föredra framför att tillgripa tvångsförvaltning. Expropriation kan enligt gällande lag ske för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande skick när grov vanvård föreligger eller kan befaras uppkomma. Emellertid torde den ekonomiska situationen inte alltid vara sådan att denna utväg kan begagnas. Att slopa möjligheter till tvångförvaltning skulle därför leda till en försämring av hyresgästernas ställning. De sakkunniga bör emellertid undersöka, om den nyss angivna expropriationsgrunden är alltför restriktivt

 

95                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:65

utformad för att tillgodose de behov att kunna expropriera misskötta hyresfastigheter som kan föreligga.

Etl krav som då och dä framförts i den allmänna debatten är att den som hyr ut bostäder åt andra skall ha prövats och godkänts med avseende på sin lämplighet, dvs. vara auktoriserad.

Detta skulle innebära att en fastighetsägare som inte kan godkännas som förvaltare av hyresfastighet tvingades överlämna själva förvaltningen till annan godkänd fastighetsförvaltare. För en sådan lösning kan i förstone vissa skäl synas tala. De sakkunniga bör också vara oförhindrade att överväga denna lösning. Det är emellertid troligt att de svårigheter som uppkommit vid tillämpningen av tvångsförvaltningslagen i främsta rummet beror på att fastighetsägaren inte kunnat helt uteslutas från förvaltningen. Dessa svårigheter skulle bli än mer accentuerade med ett system med auktoriserad fastighetsförvaltning. Innebörden av detta skulle nämligen närmast vara att ägaren fortfarande hade kvar den huvudsakliga rådigheten över fastigheten medan själva förvaltningsåtgärderna handhades av den godkände förvaltaren. Detta skulle kunna leda till trakasserier från fastighetsägarens sida eller till att denne överförde förvaltningen från en alltfö självständig fastighetsförvaltare till en annan mera medgörlig god­känd förvaltare.

De problem som visat sig föreligga torde därför böra lösas genom ändring av tvångsförvaltningslagen. Därvid bör de sakkunniga i första hand överväga om de rekvisit som uppställts för tvångsförvaltning motsvarar behoven. Huvudrekvisitet är att fastighetsägaren väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att vidtaga uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Dessa rekvisit synes i huvudsak vara lämpligt avvägda. Det kan dock ifrågasättas om i rekvisiten bör bibehållas sådana förstärkande ord som 'väsentligen' och 'uppenbart' eller om dessa kan utgå eller bytas mot andra uttryck.

En förutsättning för att tvångsförvaltning skall komma till stånd är vidare atl det finns anledning anta att rättelse inte kommer atl ske. Departementschefen uttalade under förarbetena att frågan om rättelse kan väntas ske måste bedömas schematiskt och att man utan vidare borde kunna anta att rättelse inte kommer att ske om fastighetsägaren försummat fastighetens skötsel under en längre tid och inte kan presentera några fasta planer på upprustning (prop. 1970:133 s. 58). 1 ett relativt nyligen avgjort mål om tvångsförvaltning upphävde en hovrätt en hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning under motivering att utredningen i hovrätten inte gav stöd för antagande att rättelse inte skulle komma att ske. Hovrätten synes därvid särskilt ha syftat på uppgifter om att fastighetsägaren omkring ett år efter beslutet om tvångsförvaltning påbörjat vissa åtgärder på en annan fastighet beträffande vilken tidigare beslutad tvångsförvaltning upphävts. Det kan enligt min mening ifrågasättas om man vid en revision av lagstiftningen bör utgå från att det finns anledning att ta hänsyn till åtgärder som fastighets­ägaren har vidtagit sedan talan om tvångsförvaltning anhängigjorts. Innan de myndigheter eller organisalioner, som får föra talan om tvångsförvaltning, inger ansökan därom till hyresnämnden, har de som regel sökt få ändring till stånd på frivillig väg. Om fastighetsägaren inte då brytt sig om att vidta några åtgärder torde det finnas små utsikter att han senare kommer att vidta rättelse. Tar man bort kravet på att det skall finnas anledning antaga att rättelse inte kommer att ske, uppnås att förvaltaren kan med större säkerhet bedöma utsikterna för att etl beslut om tvångsförvaltning kan komma att ändras i högre instans. Även om ett

 

Ju.65   Skr 1975:4                                                    96

genomförande av hyresprocesskommitténs förslag om endast en överinstans till hyresnämnden leder till att prövningstiden minskar, anser jag att de sakkunniga bör överväga i vad mån ändring av lagen bör ske på denna punkt.

Beträffande formerna för förvaltningen gäller det av skäl som nyss antytts framför allt att få till stånd ett system som innebär att fastighets­ägaren helt avkopplas från varje möjlighet att påverka förvaltningen. De bestämmelser som ger fastighetsägaren möjlighet att vidta vissa förvaltningsåtgärder bör utmönstras ur lagstiftningen. Detta innebär inte att förvaltaren bör få samma befogenheter som en ägare. Beslut av större vikt, t. ex. alt ta upp lån eller att inteckna fasligheten, bör liksom f. n. fordra hyresnämndens medgivande. Det bör i sådana fall vara hyresnämndens sak att inhämta fastighetsägarens mening.

Nuvarande regler om förvaltarens skyldighet atl lämna årlig redovisning för förvaltningen bör i princip behållas. Redovisningen bör emellertid lämnas till hyresnämnden i stället för såsom f. n. till fastighetsägaren. Nämnden bör självfallet översända en kopia av redovisningen till fastighetsägaren så att denne skall bli i stånd att klandra redovisningen om det finns fog för det. Fastighetsägaren skall också liksom hittills ta upp intäkterna av fastigheten i sin deklaration. Under beaktande av möjlig­heterna alt få anstånd med avlämnande av deklaration bör de sakkunniga undersöka om den tid inom vilken redovisning skall lämnas, en månad från kalenderårets utgång, kan förlängas.

I ett par fall har det förekommit att ägare av tvångsförvaltad fastighet vid upprepade tillfällen begärt redogörelse av förvaltaren för olika åtgärder som denne vidtagit. De sakkunniga bör undersöka om det behövs ändringar i lagstiftningen för atl del skall bli helt klart att förvaltaren inte är skyldig att till fastighetsägaren lämna sådan redogörelse.

När en fastighet ställts under tvångsförvaltning måste förvaltaren skyndsamt utreda bl. a. vilka rättigheter som besvärar fastigheten och vem som innehar dessa rättigheter. Uppenbarligen är det av väsentlig betydelse att fastighetsägaren bidrar med de upplysningar som han kan lämna. Om fastighetsägaren intar en negativ attityd och underlåter att lämna korrekta eller fullständiga upplysningar eller om han saknar kännedom om vissa förhållanden kan det inträffa att förvaltaren får svårigheter t. ex. då det gäller att ta upp lån för upprustning av fastigheten. Det har också förekommit att förvaltare inte kunnat få klarhet i vilka hyresrätter som funnits i fastigheten. Ett sätt att komma tillrätta med berörda problem kan vara att införa ett kungörelseförfarande enligt vilket okända rättighetshavare kallas att anmäla sig vid en viss tidpunkt vid äventyr att deras rättigheter annars upphör att besvära fastigheten. De sakkunniga bör överväga om detta kan vara en framkomlig väg och om i så fall reglerna kan utformas efter förebild av bestämmelserna om kallelse på okända borgenärer.

Fastighetsägaren bör anses skyldig att biträda förvaltaren med upplysningar om bl. a. rättighetshavare. Underlåter fastighetsägaren att lämna upplysning om upplåten rättighet, bör han som regel ådra sig skadeståndsskyldighet mot den som efter kungörelseförfarandet mister rättigheten. För att förhindra att fastighetsägare eller annan bevakar rättighet för vilken skälig ersättning inte utgått eller som tillkommit i uppenbart syfte att försvåra förvaltningen, bör övervägas att låta hyresnämnden pröva om anmälda eller redan kända rättigheter tillkommit för att motverka tvångsförvaltningen. Förfarandet vid anmärkning mot

 

97                               Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:65

bevakad fordran i konkurs kan möjligen tjäna som förebild. Det bör vara möjligt för hyresnämnden att ogiltigförklara upplåtelse av rättighet som fastighetsägaren gjort inom viss tid före beslutet om tvångsförvaltning.

Ofta behöver en genomgripande upprustning av huset ske. Ett sådant upprustningsarbete måste planeras på flera års sikt. Med hänsyn härtill måste tvångsförvaltningen kunna pågå under längre tid än som f. n. gäller. Ett alternativ är att man förlänger tiden till exempelvis fem år med möjlighet till ytterligare förlängning med två eller tre år i sänder. Etl annat alternativ är att man inte bestämmer förvaltningstidens längd förrän förvaltaren fått utreda hur förvaltningen bör läggas upp, dock senast inom viss tid från förvaltningens början. Behövs omfattande åtgärder kan en längre förvaltningstid bestämmas. En viss övre gräns, t. ex. tio år, bör emellertid i så fall föreskrivas. Även vid detta alternativ bör möjlighet till förlängning finnas. De sakkunniga bör undersöka vilket av dessa alternativ som bäst möjliggör en rationell planeringoch genomförande av upprustningsarbeten. 1 den mån det befinns lämpligt bör även andra alternativ kunna komma i fråga.

Gällande lag torde innebära, att frågan om tvångsförvaltning kan komma till stånd måste bedömas beträffande varje fastighet för sig. En tvångsförvaltning beträffande en fastighet kan alltså utsträckas till fastig­hetsägarens övriga fastigheter endast om även dessa senare fastigheter är i sådant skick som förutsätts i lagen. De ekonomiska förutsättningarna för tvångsförvaltning skulle förbättras om det var möjligt att ställa en fastig­hetsägares hela innehav av fastigheter under tvångsförvaltning så snart förutsättningarna härför föreligger beträffande en fastighet. Därigenom skulle överskott som uppkommer vid förvaltningen av fastigheter som är i godtagbart skick ev. kunna utnyttjas för upprustning av vanvårdad fastig­het. En sådan utvidgning av möjligheterna till tvångsförvaltning kan inte anses oskälig mot fastighetsägaren eftersom en fastighetsägare som misskött en fastighet knappast kan förväntas sköta andra fastigheter bättre.

Enligt gällande lag kan fastighetsägare som för egen del förfogar över utrymme inom en tvångsförvaltad fastighet åläggas att för detta utrymme ge bidrag till tvångsförvaltningen. För att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för tvångsförvaltningen bör i stället genomföras en ordning som innebär att fastighetsägaren under tvångsförvaltningen får betala ersättning motsvarande hyra för det utrymme han disponerar. Om denna ersättning inte eriäggs bör förvaltaren ha möjlighet att avhysa ägaren från utrymmet i fråga.

Under lagens giltighetstid har det varit stora svårigheter att skaffa lämplig förvaltare. Till förvaltare skall utses bolag, förening eller inrättning som bedriver fastighetsförvaltning eller annan som har erfarenhet av sådan förvaltning. Under förarbetena övervägdes (prop. 1970:133 s. 70) att förvaltningen skulle få uppdras åt kommunal nämnd. Chefen för justitie­departementet ansåg emellertid att olägenheter var förknippade med en sådan lösning, främst med hänsyn till den möjlighet som finns att överklaga kommunal nämnds beslut genom kommunala besvär. En annan olägenhet ansågs vara att en kommunal nämnd kunde tänkas företräda intressen som var svårförenliga med förvaltarskapet. Däremot borde enligt departe­mentschefens uppfattning kommunal tjänsteman eller förtroendeman i nämnd kunna utses om han i övrigt var lämplig för uppdraget.

Bostadssaneringslagen (1973:531) ger kommunen en framträdande roll när det gäller att få till stånd sanering av bostadsbeståndet. Tvångsför­valtningslagen är avsedd att utgöra ett viktigt hjälpmedel för kommunen vid

7    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4

 

Ju:65    Skr 1975:4                                                                 98

tillämpningen av bostadssaneringslagen. Det framstår då som naturligt att kommunen får påta sig ett ansvar för att tvångsförvaltningen kommer till stånd. De sakkunniga bör överväga om kommunen kan åläggas skyldighet att ge anvisning på lämplig förvaltare exempelvis ett kommunalt bostads­företag eller kommunal tjänsteman.

Det bör stå de sakkunniga fritt att inom ramen för utredningsuppdraget ta upp även andra frägor än dem som jag här uttryckligen har nämnt.

Utredningen har under liden juni - oktober 1974 hållit etl sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

66. Massmediekoncentrationsutredningen (Ju 1974:13)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för alt pröva frägan om särskilda regler för kontroll av företagskoncentration inom massmediebranschen (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör

Ledamöter: Ericson, Slure T., redaktör, led. av riksdagen Hemelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen Hirschfeldt, S. Lennart, chefredaktör Nordin, Sven-Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen

Expert: Lind, Johan A. L., departementsråd (fr.o.m. den 21 augusti 1974)

Sekreterare: Qviström, N. Jörgen, hovrättsassessor (fr.o.m. den I juli 1974)

Lokal: Justitiedepartementets kommittélokaler. Lilla Nygatan I, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 52 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Under senare år har en utveckling ägt rum inom massmediesektorn som på olika sätt kan påverka informations- och kulturutbudet, den fria opinionsbildningen och den allmänna debatten. Många faktorer är härvidlag av betydelse. I detta sammanhang skall endast en aspekt på problemet tas upp, nämligen den utveckling mot större företagsenheter som förekommit inom massmediesektorn liksom f. ö. på andra håll inom näringslivet. Denna utveckling hänger samman med de särskilda ekonomiska svårigheter som ofta möter mindre massmedieföretag.

På pressens område har särskilda åtgärder vidtagits i syfte att stödja tidningsföretag. Här kan nämnas besluten om inrättandet av pressens

 

99                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;66

lånefond och införandet av samdistributionsrabatt för dagstidningar (prop. 1969:48, SU 1969:107, rskr 1969:251). Hit hör också det direkta produktionsstöd som utgår till de s. k. andratidningarna(prop. 1971:27, KU 1971:32, rskr 1971:180). De presstödjande åtgärder som beslöts åren 1969 och 1971 har sedermera förstärkts i olika omgångar, senast detta år (prop. 1974:74, KU 1974:23, rskr 1974:178).

Under år 1972 tillkallade chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande en utredning, 1972 års pressutredning, (Fi 1972:07) för att utreda pressens förhållanden. Utredningen har i uppgift att göra en allmän bedömning av utvecklingen inom olika massmedier varvid tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga och organisatoriska faktorer skall vägas in. Huvuduppgiften är samarbets- och rationaliseringsfrågor inom tidningsbranschen samt formerna för statens stöd till pressen. Direktiven för pressutredningen innehåller ingenting om att utredningen skall undersöka möjligheten att införa lagstiftning som motverkar uppkomsten av tidningsmonopol. Utredningen har emellertid under sitt arbete uppmärksammat den pågående tendensen till fortlöpande ägarkon-centration inom tidningsbranschen. Utredningen gör en kartläggning av ägareförhållandena inom den svenska dagspressen och utvecklingen under senare år.

Det statliga stöd som utgår till pressen kan i och för sig sägas motverka de pågående tendenserna till företagskoncentration inom tidningsbranschen. Något statligt stöd som kan få sådan verkan utgår dock inte beträffande andra massmedia än tidningar och tidskrifter. Några åtgärder av annat slag än stödåtgärder för att motverka uppkomsten av kommersiellt styrda monopol inom massmediebranschen har över huvud taget inte företagits från det allmännas sida.

Inom vissa sektorer av massmediebranschen sker f. n. en snabb teknisk utveckling. I flera länder har kabel-TV-syslem redan tagits i bruk. Också i värt land förekommer försök med sådana syslem faslän i liten skala. Utomlands utvecklas olika typer av videogram, främst kassett-TV och bildskivor. Kassett-TV används redan inom undervisning och annan utbildning i vårt land. Bildskivor har ännu inte börjat marknadsföras i Sverige men man får räkna med att så kommer att ske inom en inte avlägsen framtid. Det synes sannolikt att den tekniska utvecklingen så småningom medför att vi får nya typer av massmedieföretag med betydande möjligheter att påverka informations- och kulturutbudet, opinionsbildningen och den allmänna debatten. Detta kommer att medföra helt nya problem. Det finns en påtaglig risk att företag med beiydande inflytande inom de traditionella sektorerna av massmediebranschen också kommer att försöka skaffa sig stora ägariniressen i de nya typer av företag som kan väntas. En sådan utveckling är ägnad att väcka starka betänkligheter. I andra länder finns exempel på att statsmakterna försöker hindra att massmedieföretag etablerar sig i nya sektorer inom branschen.

Gällande lagstiftning i Sverige innehåller vissa bestämmelser som kan ha intresse i detta sammanhang. Dit hör främst lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (I9I6 års lag; ändrad senast 1973:307) samt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsnings-lagen; ändrad senast 1972:733).

1916 års lag innebär att det allmänna har vissa möjligheter att förhindra att massmedieföretag kommer under utländsk dominans. Kontroll­möjligheterna härvidlag är emellertid inte fullständiga. Frågan hur man skall

 

Ju.66   Skr 1975:4                                                  100

få till stånd en vidgad kontroll övervägs f. n. av utredningen (Ju 1973:17) om utländska övertaganden av svenska företag. 1916 års lag är emellertid också begränsad såtillvida att den endast tar sikte på fall när utländska intressen förvärvar — eller i framtiden kan kom ma att förvärva — ett svenskt företag. Den nyssnämnda utredningen har inte att överväga någon utvidgning av lagens tillämpningsområde. 1916 års lag kan alltså inte användas för kontroll av samgåenden mellan rent svenska företag.

Även möjligheterna att ingripa enligt konkurrensbegränsningslagen är begränsade i de fall som här avses. En konkurrensbegränsning föreligger bl.a. när ett företag eller en företagsgrupp intar en så betydande ställning på marknaden att konkurrensen härigenom faktiskt är begränsad. En förhand­ling med stöd av lagen hos marknadsdomstolen kan gå ut på att undanröja missbruk av en sådan ställning. Förhandlingen kan däremot inte gå ut på att undanröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Den kan t. ex. inte ta sikte på att dela upp ett företag i flera.

Konkurrensbegränsningslagen är i behov av översyn. Chefen för handelsdepartementet meddelade sålunda i ett interpellationssvar den 10 december 1973 (RD 1973:151 s. 145) att det inom handelsdepartementet övervägdes en översyn av konkurrensbegränsningslagen. Riksdagen har också utgått från att en sådan översyn kommer till stånd (NU 1974:10, rskr 1974:83).

I massmediebranschen råder speciella förhållanden som gör det särskilt angeläget att kunna övervaka och ingripa mot icke önskvärda företags­koncentrationer. Det finns här andra intressen än i fråga om näringslivet i allmänhet som träder i förgrunden. Massmedieföretagen har i första hand betydelse for opinionsbildningen i vårt land. Det är avgörande för mång­falden i den politiska och kulturella debatten att det finns ett tillräckligt antal från varandra fristående massmedieföretag. Drivs företagskoncentrationen inom massmediebranschen så långt att kommersiellt styrda oligopol eller rent av monopol uppstår kan yttrandefriheten i realiteten bli beskuren. För att detta skall inträffa fordras i själva verket inte att monopoliseringen eller oligopoliseringen drivs särskilt långt. Det kan i detta sammanhang räcka med att peka på de risker för den reella yttrandefriheten som uppkommer när det i en region av landet endast utges en daglig tidning.

För att vi skall kunna bevara och förstärka en mångfacetterad massmediebransch fordras åtgärder av olika slag. Presstödet är en sådan åtgärd. Men det räcker inte. Enligt min mening är situationen sådan att vi måste undersöka möjligheterna att införa en effektiv lagstiftning som kan förebygga icke önskvärd företagskoncentration inom massmedie­branschen. Särskilt angeläget ter det sig att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera sektorer av massmediebranschen. Beträffande sådana konglomerat kan det också vara nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att upplösa en redan uppkommen monopol- eller oligopolsituation.

De speciella förhållanden som råder inom massmediebranschen kräver enligt min mening att lagstiftningen läggs upp på ett annat sätt än vad som kan vara lämpligt för företag i allmänhet. Jag föreslår att särskilda sak­kunniga tillkallas för denna uppgift. Utgångspunkten för de sakkunnigas arbete bör vara att vi behöver regler som gör det möjligt att förhindra att kommersiellt styrda oligopol eller monopol uppkommer inom någon del av massmediebranschen. Framför allt är det, som nyss nämnts, viktigt att man kan förhindra sådan företagskoncentration som tar sig uttryck i att ett massmedieföretag köper upp ett massmedieföretag inom en annan gren av

 

101                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:66

branschen. Detta förhållande understryks särskilt av den tekniska och kommersiella ulveckling som är att vänta inom massmediebranschen inom en nära framtid.

Övervakningen från det allmännas sida måste kunna bli effektiv. Koncenlrationsutvecklingen inom näringslivet i allmänhet följs f. n. av statens pris- och kartellnämnd. Detta sker med stöd av bestämmelserna i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrens­förhållanden. De sakkunniga bör särskilt undersöka i vad mån den upp­giftsskyldighet som föreligger enligt denna lag bör skärpas när det gäller företag inom massmediebranschen. BI. a. bör övervägas om inte företag inom massmediebranschen bör åläggas skyldighet att i förväg anmäla planerade överenskommelser om samgående eller andra former av samarbete företagen emellan. Ett sådant system förutsätter måhända att ett avtal om samgående eller andra former av samarbete inte blir rättsligen gällande förrän en viss tid förflutit efter det att anmälan om avtalet gjorts till vederbörande myndighet.

Jag är medveten om att det kan vara nödvändigt att acceptera samgåenden mellan massmedieföretag, när samgåendet får till följd att något av de berörda företagens fortsatta existens tryggas därigenom. Det kan exempelvis förhålla sig så att det enda alternativet till en nedläggning av ett massmedieföretag är att det går samman med ett annat massmedie­företag. Sådana samgåenden får inte förhindras genom de nya regler som de sakkunniga skall utarbeta. Det måste också vara möjligt för det allmänna att ställa villkor för att samgående eller annat samarbete mellan mass­medieföretag skall kunna godtas. Reglerna måste alltså vara så konstruerade att en flexibel tillämpning blir möjlig. I sammanhanget bör också påpekas att vissa typer av samarbete mellan massmedieföretag -t.ex. avtal om gemensam tryckning-kan vara av sådant slag att samarbetet inte är ägnat att påverka de berörda företagens opinionsbildande verksamhet. Sådant samarbete måste självfallet kunna komma till stånd.

Särskilda problem uppkommer när det gäller att ta ställning till frågan vilket organ som skall pröva i vad mån samgående eller annat samarbete mellan massmedieföretag kan godtagas eller om villkor skall uppställas för samgåendet resp. samarbetet. Med hänsyn till den betydelse massmedie­företagen har för opinionsbildningen och den allmänna debatten är det vikligt att allmänheten har förtroende för det prövande organets kompetens och förmåga att avgöra ärendena ulan otillbörligt hänsynstagande till de partsintressen av skilda slag som kan komma att beröras av ärendena. Prövningen bör anförtros åt ett från regeringen fristående organ — befintligt eller för ändamålet särskilt tillskapat. Från vissa synpunkter kunde marknadsdomstolen te sig som ett naturligt alternativ. Iden domstolen ingår emellertid inte ledamöter med särskild sakkunskap i fråga om de intressen som främst gör sig gällande i detta sammanhang. Om prövningen skall anförtros marknadsdomstolen måste därför de sakkunniga överväga att ändra reglerna om marknadsdomstolens sammansättning så att det i dom­stolen ingår personer med särskild kännedom om massmediebranschen, villkoren för den allmänna opinionsbildningen och kulturlivet när ärenden rörande massmedieföretag skall prövas av domstolen. Uppgiften att övervaka utvecklingen inom massmediebranschen och föra talan vid domstolen rörande olämpliga företagskoncentrationer bör i så fall naturiigen ankomma på näringsfrihetsombudsmannen. Vilka förstärkningar i fråga om personal m. m. som kan bli erforderliga får övervägas närmare av de sakkunniga.

 

Ju;66   Skr 1975:4                                                   102

De sakkunniga bör även överväga möjligheten att tillskapa ett särskilt organ som i domstolsliknande former kan pröva ärenden enligt den nya lagstiftningen. 1 ett sådant organ bör i så fall, förutom en kvalificerad domare, ingå personer med ekonomisk sakkunskap, personer med särskild kännedom om massmediebranschen och villkoren för den allmänna opinionsbildningen och personer med särskild kännedom om kulturlivet. Väljes detta alternativ bör de sakkunniga även pröva frågan om övervakningen inom massmediesektorn bör handhas av någon annan myndighet än näringsfrihetsombudsmannen.

Även andra alternativ än de nu nämnda bör kunna övervägas, i den mån de uppfyller krav på en fristående och kvalificerad prövning.

Ett särskilt problem är vilka kriterier som bör uppställas för prövningen av ärenden enligt den nya lagen. De sakkunniga bör noga överväga denna fråga. Man får räkna med att det kan visa sig svårt att närmare precisera kriterierna i en lagtext. Under alla omständigheter måste emellertid i motiven lill en lagsriftning i möjlig mån redovisas vilka faktorer som skall tillmätas betydelse och efter vilka riktlinjer prövningen bör ske.

Reglerna som gör det möjligt att bryta upp existerande företagsbildningar finns bl. a. i Förenta staterna. Enligt den amerikanska lagstiftningen kan domstol förordna om s. k. diverstiture, dvs. försäljning på den allmänna marknaden av alla aktier eller tillgångar som ett företag förvärvat i annat företag i syfte att skaffa sig ett bestämmande inflylande över detta. Amerikanska domstolar kan också förordna om s. k. dissolution, dvs. upplösning av en marknadsdominerande koncern i ett flertal från varandra helt fristående enheter. Mot bakgrund av de särskilda förhållanden som råder inom massmediebranschen bör de sakkunniga överväga om regler av sådant slag kan vara påkallade även i vårt land när det gäller före­tagskoncentrationer av typen konglomerat med intressen inom olika sektorer av massmediebranschen.

En lagstiftning av det slag som nu skisserats syftar till att stärka den reella yttrande- och tryckfriheten genom att skapa garantier för en mångstämmig och fri samhällsdebatt. Tryckfrihetsförordningen är emellertid byggd på tanken att man bör slå vakt om mångfalden genom en obegränsad etableringsfrihet. Risken för en monopolisering av massmediebranschen hade ännu inte fått aktualitet när tryckfrihetsförordningen kom till. Numera är situationen sådan att tryckfrihetsförordningen på denna punkt riskerar att motverka sitt eget syfte. Tryckfrihetsförordningens etableringsregler bör därför ses över och modifieras så att det blir möjligt att inom ramen för en ändamålsenlig lagsliftning bevara en reell yttrande- och iryckfrihet. Självfallet har svårigheterna att bygga på en obegränsad etableringsfrihet motsvarighet också i fråga om andra massmedia än pressen.

Tryckfrihetsförordningen är f. n. föremål för översyn i massmedie­utredningen (Ju 1970:59). Enligt sina direktiv skall massmedieutredningen söka samla de grundlagsbestämmelser som behövs till skydd för yttrande­friheten i massmedier i en särskild massmedielag som skall ersätta tryckfrihetsförordningen. Självfallet bör en ny sädan massmedielag inte lägga hinder i vägen för lagstiftning av den typ som förut skisserats. De sakkunniga bör i den frågan särskilt samråda med massmedieutredningen. Nära kontakt får också hållas med pressutredningen.

I sitt arbete bör de sakkunniga givetvis samråda, förutom med de nu berörda utredningarna, också med den utredning om översyn av kon­kurrenslagstiftningen som torde komma att tillsättas senare.

 

103                             Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;67

Ulredningen har under liden juli - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pägå under hela år 1975.

67. Utredningen (Ju 1974:14) om reklam i videogram (RIV)

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för att utreda användningen av reklam i videogram (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Hörjel, Nils J., landshövding

Ledamöter: Andersson, A. Gösta J., skogsbrukare, led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen

Sekreterare: Stenefeldt, Ulf L, hovrättsassessor (fr.o.m. den I september 1974)

Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, lel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Inom vissa sektorer av massmediebranschen sker f. n. en snabb teknisk utveckling. Detta gäller bl. a. vad som brukar kallas för videogram. Till denna teknik hör videokassetten och den s. k. bildskivan. Videokasett-spelare är en bandspelare som ansluts till en TV-apparat. Man kan köpa färdiga band till bandspelaren men det är också möjligt att själv spela in från TV-ulsändningar. Bildskivan har hittills inte marknadsförts i Sverige men utvecklas f. n. både i USA och i Västtyskland. Bildskivan, som påminner om en grammofonskiva, placeras på en apparat som spelar av skivan in i en TV-apparat.

Del har redan skapats ett stort antal system för videoprogram och dessa system konkurrerar med varandra. Videogrammen har många användningsområden som är eller inom en nära framtid kan bli aktuella. F. n. inriktar sig de företag som producerar videokasettinspelningar på undervisning och utbildning. Som exempel kan nämnas undervisning i skolor, intern utbildning för företag och institutioner av olika slag t. ex. sjukhus. Vidare finns det en marknad för information och underhållning till allmänheten i olika typer av butiker och servicelokaler.

Det är omdiskuterat om och i så fall när videogram kommer att få en mera utbredd användning för enskilt bruk i hemmen. Man måste dock räkna med möjligheten att särskilt bildskivan sedan den väl introducerats i hemmen kan få en snabb och omfattande utbredning. Bildskivan torde kunna säljas för ett billigt pris och kan lätt distribueras på olika sätt t. ex. som bilaga till tidningar.

Utvecklingen på videogrammarknaden har föranlett diskussion om hur den nya tekniken från allmän synpunkt bäst skall utnyttjas. Diskussionen har bl. a. rört frågan om och i vilken utsträckning samhället skall ta del i och

 

Ju:67    Skr 1975:4                                                 104

styra utvecklingen och användningen av den nya tekniken. Frågan berörs i direktiven för den av utbildningsministern samtidigt härmed tillkallade utredningen om radions och televisionens fortsatta utveckling. Jag skall i detta sammanhang ta upp en särskild aspekt på användningen av videogram, nämligen frågan om reklam i videogram.

Reklam och andra typer av marknadsföring har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Här kan till en början nämnas lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring som har gett konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen möjlighet att ingripa mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och annan marknadsföring. Vidare kan nämnas reklamskatten som infördes 1972 efter att ha föregåtts av den s. k. annonsskatten. Reklamskattens införande syftade främst till att finansiera ett ökat statligt stöd åt dags­pressen. Reklamskatten omfattar förutom annonser även bl. a. film-, ljus,ljud- och utomhusreklam samt trycksaksreklam. Vidare kan nämnas att genom en nyligen vidtagen ändring i tryckfrihetsförordningen införts möjlighet att genom vanlig lag förbjuda kommersiell annons i den mån annonserna används i marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Reklamutredningen har i sitt delbetänkande (SOU 1973:10) TV-reklamf rågan — där även frågan om reklam i videogram kortfattat berörs (s. 37 och bilaga D) — tagit avstånd från reklam i radio och TV. Utredningen har därvid indelat huvudargumenten mot TV-reklam i tre kategorier, nämligen sådana som rör TV-politik, press-politik och konsumentpolitik. Enligt reklamutredningens bedömning skulle införande av TV-reklam försvära televisionens programpolitik och allvarligt begränsa dess möjlig­heter att fylla sina uppgifter som ett medium i allmänhetens tjänst. Reklamutredningen framhåller vidare att televisionen som reklammedium skulle starkt påverka marknadssituationen för andra medieföretag bl. a. dagstidningar, av vilka en del nu befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. Reklamutredningen framhåller slutligen att från konsument­synpunkt måste beaktas att ett införande av TV-reklam skulle innebära att reklamens volym ökar och att ökningen koncentreras till vissa fåtalsmarknader samt att det nya reklammediet har en suggestiv och påträngande karaktär med låg informationshalt. Därigenom försämras förutsättningarna för hushållens beslutsfattande och köpplanering.

Reklamutredningen har slutligen i ett nyligen avgivet betänkande (SOU 1974:23) Information i reklamen belyst informationsaspekterna på reklamen. Innebörden i förslaget är att berörda organ skall få möjlighet att förhandla fram eller föreskriva att reklamen måste innehålla viss typ av information. F. n. kan konsumentombudsmannen med stöd av general­klausulen i marknadsföringslagen ingripa mot vilseledande reklam. Enligt förslaget flyttas positionerna fram så att samhället också kan kräva viss information som från konsumentsynpunkt är angelägen.

De åtgärder som under senare år vidtagits från samhällets sida i reklamfrågan bygger på uppfattningen att reklamen inte kan frånkännas betydelse som ett både värdefullt och effektivt medel för marknadsföringen av varor och tjänster på den svenska marknaden och på exportmarknaderna. Samtidigt har understrukits att den information som reklamen förmedlar av naluriiga skäl blir partisk och inriktad på att ge upplysningar som talar till säljarens fördel. Den ofullständighet som därmed ofta kommer att känneteckna informationen begränsar reklamens värde från synpunkten att vägleda konsumenterna till rationella inköp. 1 särskild

 

105                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:67

grad gäller kritiken den reklam som saknar egentligt informativa inslag utan huvudsakligen genom övertalande, suggestiv och emotionell utformning söker påverka konsumenterna. Från samhällets sida måste i första hand eftersträvas att reklam ges ett mer sakligt innehåll. Bakom bl. a. reklam­skatten ligger emellertid den uppfattningen att reklamen numera har sådan omfattning och tillväxttakt att även åtgärder med en dämpande effekt är motiverade.

Mot användningen av reklam i videogram talar med styrka vissa av de skäl som reklamutredningen anför mot TV-reklam. På samma sätt som reklam i televisionen skulle reklam i videogram kunna påverka mark­nadssituationen för andra medieföretag bl. a. dagstidningar. Från konsumentsynpunkt måste beaktas att reklam i videogram på samma sätt som reklam i TV kan ges en suggestiv och påträngande karaktär. Sannolikt skulle informationshalten i många program bli låg. Detta skulle försämra hushållens förutsättningar att träffa riktiga val vid sina inköp. I detta sammanhang bör också beaktas att videogram kan komma till användning särskilt för barnprogram. Reklam som riktar sig direkt till barn är i allmänhet inte önskvärd utan bör behandlas med särskild restriktivitet. På grund av det anförda bör reklam i videogram förbjudas eller begränsas kraftigt. Jag förordar att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att undersöka olika möjligheter för att nå detta mål. Här skall endast skisseras några tänkbara vägar. Det bör stå de sakkunniga fritt att överväga också andra lösningar.

De negativa verkningar som är förenade med reklam i videogram är utan tvekan mest framträdande när videogrammen används för enskilt bruk i hemmen eller i skolor, på sjukhus, i bibliotek eller liknande lokaler. Betänkligheter kan också möta mot atl tillåta videogram med reklam om videogrammen spelas upp i underhållningssyfte i kommersiell verksamhet, t. ex. i frisersalonger, utrymmen ombord på passagerarfartyg och liknande. Däremot torde det inte finnas anledning till erinringar mot reklam i program som syftar till information om varor eller tjänster och som spelas upp i industrier, försäljningslokaler och liknande. Man måste också beakta att videogram är ett utmärkt medel för information om olika varor och att det kan vara svårt att skilja sådan information från mera renodlad reklam. Detta kan ibland gälla också videogram på konsumentmarknaden, där den nya tekniken kan tänkas ersätta bruksanvisningar och instruktionsböcker av olika slag.

En möjlighet skulle måhända vara att tillåta videogram med reklam i mera renodlade kommersiella sammanhang men däremot förbjuda sådana videogram när det är fråga om visning i hemmen eller därmed jämställda lokaler. Det kan dock visa sig möta svårigheter att lösa frågan på detta sätt. Ett reklamförbud bör nämligen i första hand riktas mot dem som framställer eller importerar videogram. I detta led kan det emellertid vara svårt att förutse vilka som kommer att använda videogrammen i konsumentledet.

Skulle de sakkunniga finna att det inte låter sig göra att bygga upp lagstiftningen på det nyss antydda sättet, bör de undersöka möjligheten att tillåta reklam bara när det inspelade programmet i sin helhet eller till övervägande del utgörs av reklam i likhet med t. ex. en reklamfilm för biografvisning. Däremot skulle videogram med korta reklaminslag i ett program av annan typ förbjudas. Det är nämligen troligt att bara de som avser att använda videogrammen för kommersiellt bruk är beredda att förvärva inspelningar som huvudsakligen består av reklam.

De sakkunniga bör förutsättningslöst överväga vilka sanktionsmedel som är   mest   effektiva   när   det  gäller  att  genomdriva  förbud  mot  eller

 

Ju;67   Skr 1975:4                                                   106

begränsningar av reklam i videogram. De som sanktionerna bör riktas mot är att söka i kretsen av producenter, importörer och distributörer. De sakkunniga bör därvid särskilt överväga var kontrollen av att förbjuden reklam inte förekommer lättast kan sättas in. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt problemet att hindra import av videogram med reklaminslag som inte godtas när produktionen sker i Sverige.

De sakkunniga bör utom med den förut angivna utredningen om radions och televisionens fortsatta utveckling samråda med utredningen för den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU-kommittén) som kontinuerligt bevakar videogramområdet och bedriver viss försöksverksamhet.

Utredningen har under tiden september - oktober 1974 haft överiäggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Uiredningens arbeie beräknas pågå under hela är 1975.

68. Ordningsvaktsutredningen (Ju 1974:15)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1974 för att utreda frägan om översyn av bestämmelserna om ordningsvakter (se Post-och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Utredningsman: Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen

Experter: Gunnarsson, Bror E., ombudsman (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Göransson, Bengt, direktör (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Johannesson, Rune S., polisintendent (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Johannesson, S. Olof (Olle), direktör (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Schill, Åke I., ombudsman (fr.o.m. den 17 oktober 1974)

Sekreterare: Heino, Martti O., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 14 oktober 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 7632347 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 14 juni 1974):

Enligt 17 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) kan polismyndighet ålägga den som anordnar offentlig tillställning att bekosta sådan ordnings­hållning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter som äger rum inom lokal eller plats där den offentliga tillställningen hålls. Detsamma gäller beträffande ingångarna till lokalen eller platsen samt i anslutning därtill belägna särskilda parkeringsplatser.

Av 90 § polisinstruktionen (1972:511) framgår att förordnande 'för den

 

107                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:68

som skall utföra polisbevakning utan att vara anställd inom polisväsendet (ordningsvakt)' meddelas av rikspolisstyrelsen (RPS) när bevakningen berör flera län, av länsstyrelsen när verksamheten skall omfatta flera polisdistrikt inom länet samt i annat fall av polisstyrelsen. Som allmänt kvalifikationskrav anges att förordnande får meddelas 'endast den som prövas lämplig att utöva polisverksamhet som förordnandet avser'. Av bestämmelserna framgår vidare att meddelat förordnande, som får åter­kallas när som helst, skall ange verksamhetens art och omfattning samt innehålla uppgift om den som skall utöva förmanskap över ordningsvakten.

Med förordnande som ordningsvakt följer i allmänhet vissa särskilda befogenheter. Av 10 § lagen (1972:558) om tillfälliga omhändertaganden framgår sålunda att de i samma lag givna bestämmelserna om befogenhet för polisman att omhänderta bl. a. den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna i tillämpliga delar gäller även den som utan att vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet, om annat ej framgår av förordnandet. Av 2 § 5 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. framgår vidare att ordningsvakt som med stöd av myndighets förordnande utövar polis­verksamhet vid offentlig tillställning, i fråga om rusdrycker, vilka i strid mot gällande bestämmelser medförs vid tillställningen, har samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

Av särskilda hänvisningar i 15 § andra stycket och 16 § femte stycket polisinstruktionen framgår att vad som i samma instruktion under rubrikerna 'Polismans allmänna åligganden m. m.' resp. 'Polismans befogenheter' föreskrivs om polismans uppträdande (7 §), skyldighet att lyda förmans i tjänsten givna order (8 §), underrättelseskyldighet (9 §), verksamhetsområde (10 §), skyldighet att rapportera brott (12 § första stycket), tystnadsplikt (13 §) samt om medel för verkställande av tjänste­åtgärd, användning av våld m. m. (16 § första — fjärde styckena) i tillämpliga delar gäller även den som utan att vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet. Av 74 § samma instruktion framgår slutligen att RPS får meddela föreskrifter om skyldighet för bl. a. den som utan att vara polisman förordnats au fullgöra annan polisverksamhet än trafikövervakning att inneha och under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt samt att vara försedd med tjänstetecken och beväpning.

Den som förordnats till ordningsvakt enligt 90 § polisinstruktionen är underkastad ämbetsansvar enligt 20 kap. brottsbalken och åtnjuter det skydd som avses i 17 kap. 1 § samma balk.

1 praxis har förordnande som ordningsvakt inte bara kommit i fråga för bevakning vid offentliga tillställningar utan även för en mängd andra bevakningsuppgifter av skiftande karaktär. Förordnande som ordningsvakt har sålunda bl. a. meddelats för personal som tjänstgör som arrestant- och förpassningsvakter. Vidare har förordnande utfärdats för bevakning av industrier, varuhus, köpcentra, villaområden, museer, militärförråd, campingplatser, idrottsanläggningar m. m. Erfarenheten visar atl det såväl när det gäller bevakningsuppgifternas art som antalet meddelade förordnanden förekommer betydande skillnader i praxis både mellan olika polisdistrikt och inom skilda län.

I sina anvisningar till bestämmelserna i 93 § i tidgare gällande polis­instruktion, vilka bestämmelser i sak oförändrade nu finns intagna i 90 §, har rikspolisstyrelsen bl, a. anfört att polismyndigheten innan förordnande utfärdas skall särskih uppmärksamma bevakningens karaktär och omfattning saml om, med hänsyn till de befogenheter och det skydd som

 

Ju.68   Skr 1975:4                                                   108

anses krävas för fullgörande av bevakningsuppdraget, behov verkligen föreligger av särskilt förordnande som ordningsvakt. Behovet av sådant förordnande kan sålunda enligt styrelsens mening bl. a. ifrågasättas, när bevakningsuppdraget har den karaktären att det bedöms vara tillräckligt med den rätt som enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken tillkommer varje enskild person, dvs. att gripa den som begått brott som kan föranleda fängelse. Detsamma gäller när vederbörande redan åtnjuter skydd enligt 17 kap. brottsbalken. Enligt styrelsens uppfattning bör förordnande som ordningsvakt därför i regel meddelas endast den som fullgör uppdrag av sådan karaktär att han anses vara i behov av befogenhet att omhänderta personer som stör eller hotar störa den allmänna ordningen.

Det finns inga säkra uppgifter om det antal personer som f. n. har förordnande som ordningsvakt. Enligt RPS :s beräkningar uppgår emellertid detta antal till omkring 10 000.

När jag i början av detta år anmälde fråga om proposition med förslag till lag om bevakningsföretag (1974:39) framhöll jag bl. a. att det inte är ovanligt att den del av personalen i sådana företag som är sysselsatta med direkta bevakningsuppgifter (väktare) söker och får förordnande som ordningsvakt, eftersom vederbörande därmed bl. a. får det skydd som ligger i att våld mot en ordningsvakt kan komma att bedömas enligt de strängare regler i brottsbalken som gäller för våld mot tjänsteman.

I anledning därav framhöll jag att jag var medveten om att en väktare vid fullgörande av sina bevakningsuppgifter i vissa situationer kan behöva samma skydd som det en ordningsvakt åtnjuter. Något egentligt behov av de befogenheter som följer med ett ordningsvaktsförordnande ansåg jag däremot föreligga bara i vissa fall.

Mot denna bakgrund föreslog jag en lösning som innebär att väktare i auktoriserat bevakningsföretag genom en särskild föreskrift i den nya lagen tillförsäkras samma skydd som avses i 17 kap. 1 § brottsbalken. Jagframhöll därvid att det bör kunna förväntas att det i fortsättningen kommer att bli mindre vanligt än f. n. att väktare förordnas till ordningsvakt. Sådant förordnande bör således komma i fråga endast när det finns ett klart dokumenterat behov för en väktare att få de befogenheter som följer därav.

Sedan riksdagen antagit det vid propositionen fogade lagförslaget (NU 1974:12, rskr 1974:125) har lag (1974:191) om bevakningsföretag utfärdats. Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1974.

RPS har i en promemoria den 13 oktober 1971 angående frågor rörande ordningsvakter m. m. påpekat behovet av en allsidig utredning med sikte att åstadkomma enhetliga bestämmelser rörande ordningsvakter och vaktbolag m. m. Frågan om en utredning angående ordningsvakts anställnings­förhållande, utbildning, uniformering m. m. har vidare aktualiserats av Folkets husföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas centrala organisation genom skrivelser till chefen för justitiedepartementet den 22 juni 1971 och den 13 december 1972.

Sedan de frågor som hänger samman med bevakningsföretagens verksamhet nu fått sin lösning framstår det som angeläget att mot bakgrund därav och den kritik mot nuvarande förhållanden som framförts bl. a. i tidigare nämnda promemoria och skrivelser även göra en allmän översyn av de problem av skilda slag som hänger samman med den form av bevakning och ordningshållning som utförs av särskilt förordnade ordningsvakter. Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för att göra denna översyn.

Den sakkunnige bör till en början göra en närmare kartläggning av de nuvarande bestämmelsernas tillämpning. Han bör vidare ta ställning till

 

109                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:68

såväl det allmänna behovet av som de principiella och praktiska aspekterna på en ordning som innebär att personer som inte är polismän åläggs att ulföra vissa polisiära uppgifter. Den sakkunnige bör därvid ta hänsyn till de beaktansvärda intressen vilka i detta sammanhang gör sig gällande både från dessa särskilt förordnade personers sida och från deras uppdrags­givares. Mot bakgrund av dessa överväganden bör den sakkunnige undersöka vilka ändringar i del nuvarande systemet som är påkallade.

Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag förut anfört angående förordnande som ordningsvakt för väktare. I den förut nämnda proposition angående bevakningsföretagen anförde jag vidare att ansvaret och kostnaderna för sådan extra bevakning som har sin grund i något speciellt förhållande, t. ex. den aktuella byggnadens eller platsens karaktär och läge, den där bedrivna verksamhetens inriktning och omfattning eller andra liknande faktorer vilka gör att behovet av en fortlöpande kontroll och bevakning blir mera framträdande än normalt, bör åvila den som äger det objekt eller driver den verksamhet som det är fråga om. Det bör mot bakgrund härav inte komma i fråga att förevarande uppgifter i vidgad omfattning fullgörs inom ramen för polisens allmänna åligganden med avseende på bevakning och ordningshållning. Å andra sidan bör emellertid också noga tillses att ordningshållning genom särskilt förordnad personal inte tillgrips i fall där denna uppgift av sakliga eller principiella skäl rimligen bör ankomma på polisväsendet.

Med undantag av de begränsningar som ligger i vad jag anfört i det föregående synes den sakkunnige lämpligen inte böra bindas av några närmare direktiv för sitt uppdrag. Jag inskränker mig därför i det följande till att ange några exempel på frågor och problem som bör uppmärksammas under den förestående översynen.

Erfarenheten har som tidigare nämnts visat att praxis när det gäller förordnande av ordningsvakter varierar starkt mellan olika polisdistrikt och län. Speciellt för arrangörer av offentliga tillställningar har detta förhållande ibland gett upphov till särskilda problem. Förordnande som ordningsvakt meddelas av polisstyrelse numera regelmässigt för tjänstgöring inom hela distriktet. I den mån styrelsen vid tillämpningen av 90 § polisinslruktionen iakttar en betydande restriktivitet kan den situationen uppslå att antalet redan förordnade ordningsvakter inom distriktet anses utgöra hinder för att ytterligare förordnanden meddelas för en eller flera personer som har för avsikt att tjänstgöra endast vid offentliga tillställningar som hålls i viss bestämd lokal eller av viss arrangör. Det har i detta sammanhang påpekats att ett system som innebär att tjänstgörande ordningsvakter om möjligt har en någoriunda fast anknytning till den lokal eller det område där vissa typer av offentliga tillställningar regelbundet anordnas i allmänhet leder till en bättre kontinuitet och effektivitet när det gäller ordningshållningen.

Den f. n. på många håll tillämpade princip som innebär att de inom ett visst område förordnade ordningsvakterna av utbildningsskäl anses böra beredas tillfälle att tjänstgöra på så många skilda ställen inom distriktet och under så skiftande förhållanden som möjligt har från arrangörshåll också kritiserats av det skälet att den inte sällan medför högre kostnader i form av ökade rese- och traktamentsersättningar. 1 fall då de inom ett visst distrikt förordnade ordningsvakterna sammanslutit sigien s.k. vaktkår eller annan lokal förening utan någon som helst anknytning till de fackliga organisationerna men med syfte att bl. a. fungera som en arbetsförmedling eller   att   få   befogenhet   att   anvisa   viss   vakt   till   förekommande

 

Ju.68   Skr 1975:4                                                  110

tjänstgöringsuppdrag har arrangörerna ibland kommit att ställas inför situationer som de av skilda skäl uppfattat som mycket besvärande.

En annan fråga som uppmärksammats från arrangörshåll när det gäller nuvarande praxis på detta område är de skilda bedömningar som förekommer i fråga om antalet ordningsvakter som skal! tjänstgöra vid offentliga tillställningar. Det har ifrågasatts om det inte i detta hänseende bör vara möjligt att nå en ordning som innebär att behovet av ordnings­vakter bedöms mera enhethgt än f. n. men samtidigt också med större flexibilitet från fall till fall beroende på den enskilda tillställningens karaktär, den väntade publiktillströmningen och andra liknande varierande förhållanden. Med utgångspunkt särskilt i den ekonomiska aspekten på arrangörernas ansvar för ordningshållningen har det vidare ifrågasatts vilken ordning som bör gälla med avseende på transporter av personer som omhändertagits av ordningsvakter vid offentliga tillställningar.

En annan fråga som vållat viss osäkerhet i den praktiska tillämpningenär gränsdragningen mellan de befogenheter i fråga om förmanskap över ordningsvakten som tillkommer polismyndigheten eller enskild polisman i vad gäller tjänsteutövningen och arrangören i egenskap av arbetsgivare.

Mot bakgrund av de ibland mycket grannlaga och svåra uppgifter i sitt förhållande till allmänheten som en ordningsvakt kan ställas inför under sin tjänslgöring samt de betydande befogenheter som i regel följer med denna ställning är det givetvis av stor betydelse att vederbörande inte bara besitter de allmänna personliga egenskaper som gör honom lämplig för sådan verksamhet utan också har fått de kunskaper och den utbildning som behövs för att han i praktiken skall kunna fullgöra sina uppgifter på bästa möjliga sätt. Det är därför väsentligt att även frågorna om utbildningen av ordningsvakter uppmärksammas.

Det finns f. n. inte några enhetliga föreskrifter om ordningsvakternas uniformering. Detta har medfört att förhållandena på detta område är mycket varierande. En tämligen genomgående tendens vid valet av uniformer synes emellertid vara att dessa i så stor utsträckning som möjligt skall likna polisens uniformering. Med anledning härav vill jag i detta sammanhang erinra om att jag i ärendet om bevakningsföretagen underströk vikten av att såväl väktares som ordningsvakts uniform klart och otvetydigt skiljer sig från polisens uniform. 1 anslutning därtill framhöll jag att frågan om ordningsvakternas uniformering får övervägas av den samtidigt förutskickade, nu aktuella ulredningen.

Som jag förut har nämnt används ordningsvakter bl. a. för bevakning av militära förråd. Också inpasseringskontrollen vid försvarsmaktens staber, förband, m. m. sköts i viss utsträckning av ordningsvakter. 1 samband härmed har uppstått problem. Bl. a. har rätten att använda sådan ordningsvakt i kuppförsvaret satts i fråga. Även befälsrätten över sådan ordningsvakt är omstridd. Mot bakgrund härav bör utredningen behandla de speciella problem som uppstår då ordningsvakter anlitas av krigsmakten.

Bland de problem av mera principiell betydelse som utredningen bör ägna uppmärksamhet åt under sitt arbete vill jag slutligen nämna frågan huruvida personer som utövar jakt- eller fisketillsyn eller utför andra liknande, till viss speciallagstiftning knutna övervakningsuppdrag, skall behöva utrustas med några av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som ordningsvakt.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

Ill                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;69

69. Ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda frågor i anslulning till avskaffande av påföljden ungdomsfängelse (se Post- och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Ordförande: Landahl, E. Tore, hovrättslagman

Ledamöter: Jönsson, Eric L., ombudsman, led. av riksdagen Lindquist, Inger G., rådman, led. av riksdagen

Experter: Colliander, Per G., anstaltsdireklör (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Håkansson, Sven-Olof H., länsåklagare (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Sekreterare: Alva, Jan A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den I november 1974)

Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. 040/782 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Enligt brottsbalken (BrB) är brott som begåtts av den som inte fyllt 15 år undantagna från straffrättsskipningen. De åtgärder som kan vara erforderliga från samhällets sida med anledning av lagöverträdelser av barn och ungdomar i sådan ålder ankommer helt på barnavården. I fråga om brott som begåtts av ungdomar som fyllt 15 år har man vid utformningen av det straffrättsliga systemet med utgångspunkt i gällande uppfattningar och erfarenheter samt praktiska och humanitära överväganden infört en reglering som innebär att det för denna grupp av lagöverträdare finns både speciella typer av påföljder och särskilda regler om påföljdsvalet.

När det gäller lagöverträdare i åldern 15-17 år innebär BrB:s reglering ett fullföljande av en utveckling som har pågått under de senaste decennierna. Den bärande tanken är sålunda att lagöverträdare i denna åldersgrupp i princip alltid bör behandlas inom barnavårdens ram. En sådan ordning nås antingen genom att åklagaren beslutar att inte väcka åtal eller också genom att domstol efter lagföring förordnar att den dömde skall överlämnas för vård enligt barnavårdslagen (1960:97). Bland de ingripanden från barna­vårdens sida som därvid kan bli aktuella kan i detta sammanhang till en början nämnas åtgärder av förebyggande karaktär enligt 26 § barnavårds­lagen nämligen hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. 1 en del fall kan det bli aktuellt attt meddela beslut om att den underårige skall omhändertas för samhällsvärd och placeras i enskilt hem eller lämplig anstalt, t. ex. i ungdomsvårdsskola. Förordnande om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen är emellertid inte den enda sanktionen som kan tillgripas mot den som ej fyllt 18 år. Beroende på brottets svårighetsgrad och övriga omständigheter i det enskilda fallet kan

 

Ju.69    Skr 1975:4                                                  112

domstolen sålunda tillgripa även andra påföljder, framför allt böter och villkorlig dom. Skyddstillsyn får ådömas endast om denna påföljd är lämpligare än vård enligt barnavårdslagen och kan i dessa fall aldrig kombineras med sådan anstaltsbehandling som avses i 28 kap. 3 § BrB. Fängelsestraff får utmätas endast när synnerliga skäl föreligger därtill.

När det gäller ungdomar i åldern 18-20 år kan ingripande enligt barna­vårdslagen förekomma bara i vissa särskilda fall. För lagöverträdare som tillhör denna åldersgrupp har det därför i princip blivit nödvändigt att lägga huvudvikten vid sådana åtgärder, som kan vidtas inom kriminalvårdens ram. Belräffande påföljder som innebär frihetsberövande har emellertid mot bakgrund härav för ifrågavarande åldersgrupp införts vissa särbestämmelser. Av central betydelse i detta sammanhang är den reglering i 29 kap. BrB som gäller den speciellt för denna kategori av lagöverträdare tillskapade påföljden ungdomsfängelse. Denna form av ett i princip tids­obestämt frihetsberövande är tänkt som den normala påföljden när en längre tids omhändertagande i anstalt bedöms vara påkallat för den unges tillrättaförande. I fall då en kort tids anstaltsvård anses tillräcklig, skall i stället skyddstillsyn i kombination med anstaltsbehandling tillgripas. Fängelse får ådömas ungdomar i denna åldersgrupp endast när ett frihets­berövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd. I den mån barnavårdslagen medger att åtgärder kan vidtas även mot den som har fyllt 18 år, kan domstolen också besluta om överlämnande till barnavård. Sådant överlämnande kan framför allt komma i fråga i fall där någon, som på grund av tidigare kriminalitet eller av annan anledning är intagen i ungdoms­vårdsskola, blir lagförd för brott.

För ungdomar som fyllt 21 men inte 23 år innehåller BrB i påföljdshänseende den särbestämmelsen att dessa, liksom 15-17-åringar, kan dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd.

En grundläggande förutsättning för att ungdomsfängelse skall kunna ådömas är att det är fråga om ett eller flera brotl vara kan följa fängelse. För den som fyllt 18 men inte 21 år förutsätts vidare att den fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig med hänsyn till vederbörandes personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Den som inte fyllt 18 år eller som fyllt 21 men inte 23 år kan som nyss nämnts dömas till ungdomsfängelse endast om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och utom anstalt och får pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Dessa tidsfrister kan dock förlängas med ett år om den dömde begår nytt brott under den tid som behandlingen pågår. Behandlingen börjar i anstalt och skall pågå där så lång tid som finns erforderlig med hänsyn till behandlingens syfte, dock i regel minst ett år. Vården utom anstalt får i princip inte upphöra förrän den pågätt under en sammanhängande tid av två år. Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelsenämnden, som dock kan uppdra åt vederbörande övervakningsnämnd alt närmare bestämma dag för övergången. Under vården utom anstalt skall den dömde hela tiden stå under övervakning av särskilt förordnad övervakare.

Om den dömde under vården utom anstalt inte iakttar vad som åligger honom enligt bestämmelser i BrB eller enligt särskild föreskrift eller anvisning som  meddelats  honom  med stöd därav, kan övervaknings-

 

113                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;69

nämnden meddela ny föreskrift eller tilldela honom varning. Om den dömde visar tredska att iaktta vad som åligger honom eller om fortsatt anstaltsvård är påkallad för att förebygga att han begår nya brott, kan ungdomsfängelsenämnden förordna att han skall återintas i anstalt. Om ålerintagning har skett, skall den dömde på nytt föras över till vård utom anstalt, när syftet med behandlingen bäst vinns därigenom. I fall då den som dömts till ungdomsfängelse på nytt begår brolt innan påföljden har upphört och han blir åtalad, står olika möjligheter till buds för domstolen. Den möjlighet som i praktiken har störst betydelse är att domstolen enligt 34 kap. I § 1 BrB förordnar att den förut ådömda ungdomsfängelsepåföljden skall avse även den nya brottsligheten. Enligt 34 kap. 8 § BrB kan maximitiden för ungdomsfängelsepåföljden då förlängas enligt vad nyss nämnts. Vårdas den dömde i anstalt, kan domstolen också föreskriva att han inte får överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från domstolens beslut, såvida inte maximitiden för anstaltsvård dessförinnan går till ända. öm den dömde vårdas utom anstalt, kan domstolen föreskriva, att han skall återintas i anstalt och även att han inte får överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från återintagningen, såvida inte maximitiden för anstaltsvård går till ända dessförinnan. Maximitiden får förlängas även i fall då domstolen med stöd av 34 kap. 1 § 2 väljer att döma särskilt till påföljd för det nya brottet, varvid alltså den dömde underkastas annan påföljd vid sidan av ungdomsfängelsepåföljden.

Den tredje möjlighet, som står till buds vid ny brottslighet är att undan­röja påföljden ungdomsfängelse och för samtliga brott döma till påföljd av annan art (34 kap. 1 §3 BrB). Ungdomsfängelsepåföljden upphör då i förtid. Påföljden kan också upphöra i förtid genom beslut av ungdomsfängelse­nämnden. Härför förutsätts att den dömde vårdas utom anstalt och — som regel — att vården utom anstalt pågått under en sammanhängande tid av två år.

I fråga om verkställigheten av ungdomsfängelse gäller f. n. att vården i anstalt skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl är därtill, i annan fångvårdsanstalt. Enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, som träder i kraft den 1 juli 1974, kommer emellertid kategorin ungdomsanstalter att upphöra. Anstaltsvården för den som undergår ungdomsfängelse avses sålunda i fortsättningen komma att försiggå inom ett för samtliga kategorier intagna gemensamt anstaltssystem med riks­anstalter och lokalanstalter.

Kriminalvårdens anstaltsklientel (antalet i fångvårdsanstalter och häkten intagna) omfattade år 1973 i genomsnitt ca 5 000 personer. Av dessa hörde i genomsnitt 360 till kategorin ungdomsfängelseelever. Av frivårdsklientelet — som år 1973 omfattade ca 23 000 personer — utgjorde ca 500 ungdomsfängelseelever som överförts till vård utom anstalt.

Antalet personer som intagits i fångvårdsanstalt efter dom på ungdoms­fängelse (återintagna ej medräknade) har under åren efter BrB:s ikraftträdande minskat betydligt. År 1966 var antalet ca 330 men hade år 1973 minskat till ca 200.

Den brottslighet som föranlett dom på ungdomsfängelse består i det stora flertalet fall av tillgreppsbrott. Andelen våldsbrott är avsevärt mindre. Andra typer av brott, såsom narkotikabrott, förekommer i viss begränsad omfattning.

Påföljden ungdomsfängelse infördes år 1935. Den har alltsedan dess, trots vissa ändringar i de bestämmelser som reglerar påföljden, behållit sin karaktär av en inom relativt vida gränser till tiden obestämd påföljd. Hittills

8    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4

 

Ju.69   Skr 1975:4                                                  114

har anstaltsvistelsen i regel försiggått i särskilda anstalter avsedda att ge fostran och utbildning åt unga lagöverträdare som ansetts behöva en relativt långvarig anstaltsvård.

Tanken var från början att ungdomsfängelse skulle användas för unga lagöverträdare med relativt god prognos. Efter hand har dock ungdomsfängelseklientelet ändrat karaktär. Denna förändring kan delvis hänga samman med utvecklingen av ungdomskriminaliteten men har sannolikt främst sin grund i de efter BrB:s tillkomst alltmera markerade strävandena att söka minska användningen av frihetsberövande påföljder och i stället tillgripa påföljder som innebär kriminalvård i frihet, inte minst för unga lagöverträdare. Det är mot bakgrund härav ingalunda förvånande att det bland det numera rätt begränsade antalet personer som årligen döms till ungdomsfängelse finns en del som är tämligen hårt belastade av tidigare kriminalitet och för vilka prognosen även av andra skäl framstår som mindre god. I många fall har de före domen på ungdomsfängelse varit intagna i ungdomsvårdsskola och undergått skyddstillsyn men återfallit i brott. Inte sällan besväras dessa personer av psykiska störningar i förening med alkohol- och narkotikamissbruk.

Under senare år har växt fram en allt starkare kritik mot påföljden ungdomsfängelse. Krav på att denna påföljd avskaffas har förts fram från olika håll. Bakom kritiken ligger en alltmer utbredd uppfattning att påföljden är behäftad med allvarliga brister som är ägnade att snarare försvåra än främja förverkligandet av de kriminalpolitiska målsättningarna i dagens samhälle. Dessa förhållanden i förening med en utveckling som ägt rum på kriminalvårdens område särskilt genom den kriminalvårdsreform som genomförs från den 1 juli 1974 har lett till att en omprövning av ungdomsfängelseinstitutet framstår som motiverad.

I kritiken mot ungdomsfängelsepåföljden har bl. a. åberopats det förhållandet att procenten återfall hos dem som dömts till denna påföljd är hög såväl i absoluta tal som i relation till andra frihetsberövande påföljder. Det är i och för sig inte uteslutet att detta förhållande mer har sin grund i den tidigare nämnda förändringen i fråga om ungdomsfängelseklientelets sammansättning än i brister hos påföljden som sådan. Det finns emellertid även andra skäl som talar för att återfallsstatistiken bör tolkas med stor försiktighet när det gäller att bedöma ungdomsfängelsepåföljdens effektivitet från rehabiliteringssynpunkt. Hänsyn måste sålunda tas bl. a. till det förhållandet att det på detta sätt konstaterade dåliga vårdresultatet vid ungdomsfängelse snarast kan vara ett uttryck för de generella svårigheter som föreligger när det gäller att söka åstadkomma gynnsamma resultat inom ramen för ett frihetsberövande i anstalt.

Från principiell synpunkt har kritik också riktats mot ungdoms­fängelsepåföljdens tidsobestämda karaktär. Motivet till att påföljden, när den infördes, fick denna tidsobestämdhet var dess behandlingsmässiga natur. Med utgångspunkt i klientelets behandlingsbehov ansågs det sålunda naturligt att tiden föranstaltsvistelsens längd skulle bestämmas först sedan vården pågått en tid och med ledning av då vunna erfarenheter om den intagnes person, utveckling och anpassning i samhället. En annan tanke var att tidsobestämdheten skulle utnyttjas pedagogiskt på det sättet atl den intagne skulle sträva efter att genom välförhållande nå en så tidig övergång till vård utom anstalt som möjligt. Emellertid har det visat sig svårt att under anstaltstiden göra en tillräckligt objektiv bedömning av den intagnes individuella vårdbehov och förutsättningar för återanpassning i samhället samt  att  med  ledning härav åstadkomma en  lämplig bestämning av

 

115                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju.69

anstaltstidens längd. Detta hänger naturiigen samman med att bedömningen av den intagnes beteende sker i en miljö — anstaltskollektivet — som i många hänseenden är konstlad och väsensskild från tillvaron ute i samhället. Härtill kommer som en ytterligare komplicerande faktor effekten av den påverkan som de intagna ofta utsätter varandra för i anstaltstillvaron.

Mot bakgrund av nyss nämnda svårigheter när det gäller att i praktiken bestämma anstaltsvistelsens längd har tidsobestämdheten i ungdomsfängelsepåföljden kritiserats också från rättssäkerhetssynpunkt. Det har vidare påpekats att bristen på en någorlunda säker vetskap om hur lång tid anstaltsvistelsen kommer att fortgå utgör en press på den intagne som ibland medför direkta olägenheter av psykisk natur.

1 den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om ungdomsfängelse har förhållanden av angivet slag också lett till att tidsobestämdheten hos påföljden har minskats. En ganska långtgående schematisering har genomförts. Sålunda har i ungdomsfängelsenämndens praxis förmärkts en tendens att i regel inte överskrida den minimitid av i princip ett år för vården i anstalt som är föreskriven i BrB. När den intagne visat skötsamhet under anstaltsvistelsen beviljas sålunda regelmässigt långtidspermission efter tio månader, vilken permission sedan efter ytterligare två månader normalt efterföljs av ett beslut om övergång till vård utom anstalt. Vid återfall i brott eller annan misskölsamhet under vården utom anstalt är återintagningstiden oftast tre månader och överstiger så gott som aldrig sex månader.

Den ovisshet i fråga om anstaltsvistelsens längd som numera kan före­ligga hänför sig huvudsakligen till den förlängning som kan bli följden av fortsatt brottslighet och misskölsamhet i övrigt under vården utom anstalt. Detta utesluter emellertid inte att de dömda på grund av själva konstruktionen av ungdomsfängelsepåföljden ändå kan komma att uppleva denna som relativt tidsobestämd med de olägenheter ett sådant förhållande kan ha.

Vid en jämförelse med det i princip helt tidsbestämda frihetsstraffet fängelse kan bl. a. konstateras att utvecklingen där snarast gått i motsatt riktning. Genom den ökade användningen av villkorlig frigivning och långtidspermission som övergång till villkorlig frigivning har sålunda i praktiken skillnaderna mellan fängelse och ungdomsfängelse när det gäller tidsobestämdheten i viss mån utjämnats. De ändringar i bestämmelserna om villkorlig frigivning som gjordes år 1965 efter BrB:s ikraftträdande innebär att den obligatoriska villkorliga frigivningen efter 5/6 av strafftiden har avskaffats. I stället kan villkorlig frigivning ske fakultativt, antingen som förut sedan 2/3 av strafftiden avtjänats eller, om särskilda skäl föreligger, redan efter halva tiden. I praxis sker villkorlig frigivning regelmässigt senast vid 2/3-tidens utgång. Trots reglernas fakultativa utformning har således även i fråga om villkorlig frigivning skett en viss schematisering.

De förut angivna nackdelarna med den principiella tidsobestämdheten i ungdomsfängelsepåföljden och det förhållandet att tiden för anstaltsvistelsen ändå i den praktiska tillämpningen kommit att bli relativt fixerad ger anledning att starkt ifrågasätta om det är lämpligt att för det ungdomliga klientel som det här är fråga om bibehålla den särskilda påföljden ungdomsfängelse.

Utmärkande för ungdomsfängelseinstitutet är, förutom den principiella tidsobestämdheten, att klientelet under anstaltsvistelsen enligt hittills­varande system i allmänhet hålls avskilda från andra kategorier intagna som undergår frihetsberövande påföljd. 1 ungdomsanstalierna har man sökt

 

Ju.69   Skr 1975:4                                                  116

bygga opp behandlingsformer speciellt avpassade för det unga klientelet. Dessa anstalter ingår i en särskild ungdomsräjong vid sidan av övriga räjonger i anstaltssystemet. Den av statsmakterna antagna krimi­nalvårdsreformen innebär i angivna hänseenden genomgripande ändringar. Räjongsystemet slopas och ersätts med ett antal geografiska regioner, varav ingen är särskilt avsedd för unga lagöverträdare. Fördelningen av de till frihetsberövande påföljd dömda mellan olika typer av anstalter kommer att ske i princip oberoende av påföljdens art. En följd av detta är att de nya bestämmelserna om utformningen av kriminalvården i anstalt är enhetliga för ungdomsfängelse och andra frihetsberövande påföljder.

Vad nu sagts innebär å andra sidan inte att anstaltsvården för dem som undergår frihetsberövande påföljd kommer att utformas oberoende av de intagnas ålder. Vid tillkomsten av den nya lagstiftningen framhölls sålunda att en del av riksanstalterna eller vissa avdelningar lämpligen kan förbehållas sådana ungdomar som av säkerhetsskäl eller annan anledning inte lämpligen bör placeras i lokalanstalt och att man härigenom kan bl. a. få möjligheter att lättare tillgodose det yngre klientelels särskilda behov av behandlingsresurser i fråga om undervisning, utbildning och arbetsträning samt medicinsk och psykoterapeutisk behandling. Vidare har i den nya lagen införts en särskild föreskrift som anger att vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall särskilt beakias att han, om inte särskilda skäl föranleder annat, hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Det bör i detta sammanhang anmärkas att denna föreskrift inte tar sikte speciellt på ungdomsfängelseklientelet utan gäller unga lagöverträdare över huvud taget.

Mot bakgrund av det anförda kan med fog hävdas att kriminalvårdsre­formen på ett avgörande sätt har ändrat förutsättningarna för bibehållandet av påföljden ungdomsfängelse. Reformen kan sålunda i viss mån sägas ha föregripit ett avskaffande av denna påföljd.

Av vad jag tidigare anfört framgår att antalet personer dömda till ung­domfängelse successivt minskat under en följd av år. En av orsakerna härtill är antagligen att man i rättstillämpningen fått en alltmer kritisk inställning till denna påföljd. De ökade möjligheterna till kriminalvård i frihet torde också ha bidragit till den minskade användningen av ungdomsfängelse. Det är också tänkbart att ungdomar som annars skulle ha dömts till ungdomsfängelse i något större utsträckning än tidigare i stället döms till fängelse.

I detta sammanhang bör framhållas att ett betydande antal unga lagöverträdare i den för ungdomsfängelse normala åldern, 18-20 år, varje år döms till fängelse. Sedan år 1965 har antalet varit i genomsnitt 700-800 årligen. Inte sällan har dessa till fängelse dömda ungdomar begått brott av samma slag som ofta ligger till grund för en dom på ungdomsfängelse. Detta förhållande är ägnat att ytterligare understryka olägenheterna med ett system som innebär att man har två parallella tidsbestämda och tidsobestämda frihetsberövande påföljder för det unga klientelet. Redan den omständigheten att domstolen har att välja mellan de båda påföljderna medför svårigheter. En allvarligare olägenhet är att de som dömts till ungdomsfängelse av naturliga skäl är benägna att göra jämförelser med det tidsbestämda straff de trott sig kunna påräkna i stället för ungdomsfängelse och att dessa jämförelser inte sällan torde leda till att de anser sig orättvist behandlade.

Om man utgår från att anstaltsvistelsen upphör genom långtidspermission efter  tio  månader,   kan  det  sålunda  göras  gällande  att  en  dom   på

 

117                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;69

ungdomsfängelse i fråga om frihetsberövandets varaktighet i allmänhet motsvarar ett fängelsestraff på ett år och tre månader. Det förutsätts därvid att villkorlig frigivning inte sker före utgången av 2/3-tiden. Vid sådant förhållande framstår det inte som uteslutet att ett fängelsestraff i stället för ungdomsfängelsepåföljd i vissa fall skulle kunna leda till en förkortning av tiden för vistelse i anstalt och därigenom öka möjligheterna till rehabilitering inom frivårdens ram.

Frågan om ungdomsfängelsets fortbestånd bör bedömas också med hänsyn till utvecklingen i andra nordiska länder när det gäller motsvarigheterna till den svenska påföljden. I Danmark har nyligen 'ungdomsfaengsel' avskaffats. I Norge har hösten 1973 lagts fram ett utredningsförslag om avskaffande av motsvarande påföljd. I Finland är förhållandena inte jämförbara eftersom man där inte har haft någon påföljd ungdomsfängelse av samma karaktär som i Danmark, Norge och Sverige.

Mot bakgrund av den kritik som enligt det anförda kan riktas mot ungdomsfängelsepåföljden och med hänsyn till utvecklingen inom kriminalpolitiken anser jag att tiden nu är mogen att avskaffa denna påföljd. Jag föreslår därför att sakkunniga tillkallas för att utreda därmed sammanhängande frågor om påföljder för unga lagöverträdare.

En väsentlig uppgift för de sakkunniga bör vara att belysa de konsekvenser i olika hänseenden för behandlingen av unga lagöverträdare som uppstår genom ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden. Därvid bör övervägas vilka andra påföljder enligt BrB som i olika fall bör komma i fråga för de ungdomar som enligt nuvarande lagstiftning och praxis döms till ungdomsfängelse. Som allmän målsättning bör gälla att en reform på detta område i varje fall inte får leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som det här är fråga om utan närmast bör syfta till en ytterligare förskjutning av tyngdpunkten på andra kriminalvårdande åtgärder.

De sakkunniga bör därför bl. a. undersöka i vad mån ungdomsfängelse kan ersättas med skyddstillsyn i överensstämmelse med den allmänna tendensen i riktning mot ökad tillämpning av kriminalvård i frihet. Möjligheten att i dom på skyddstillsyn förordna om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB bör därvid uppmärksammas.

Med hänsyn till ungdomsfängelseklientelets sammansättning och tidigare belastning torde det emellertid inte kunna undvikas att det alternativ till påföljden ungdomsfängelse som i många fall kan komma att ligga närmast till hands är ett fängelsestraff.

Med anledning härav bör uppmärksammas att det inom ramen för det nya anstaltssystemet kommer att finnas möjligheter att även vid verkställighet av fängelsestraff utnyttja de särskilda behandlingsresurser som f. n. föreligger för ungdomsfängelseklientelet. Av stor betydelse i detta sammanhang är också det förhållandet att på de nya lokalanstalterna av övervägande öppen karaktär en intim samverkan med frivårdens personal och olika sociala organ kommer att eftersträvas i syfte att åstadkomma en successiv utslussning av de intagna till vård i frihet, genom bl. a. ökad frigång för undervisning, utbildning, arbete och annan särskild anordnad verksamhet. Otvivelaktigt är sådana åtgärder ofta av särskilt värde för ifrågavarande kategori unga intagna.

Ett speciellt problem i detta sammanhang är hur man i fortsättningen skall förfara med de ungdomar som enligt nuvarande tillämpning döms för mycket grova brott till ungdomsfängelse i stället för ett långvarigt fängelsestraff. I dessa fall har ungdomsfängelsepåföljden gett en möjlighet

 

Ju.69    Skr 1975:4                                                                 118

att begränsa längden av frihetsberövandet och på ett relativt tidigt stadium låta anstaltsvården ersättas av vård i frihet. Frågan är hur man i fall av förevarande slag skall kunna tillgripa fängelsestraff utan att den dömde underkastas ett så långvarigt frihetsberövande att förödande konsekvenser uppstår för hans fortsatta utveckling och möjligheter till anpassning i samhället. Bestämmelserna i 33 kap. 4 § BrB som i vissa fall ger möjligheter till straffminskning bör därvid uppmärksammas.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att ungdomsfängelse i vissa fall även kan ådömas ungdomar som inte fyllt 18 år. 126 kap. 4 § första stycket BrB föreskrivs samtidigt atl den som är under 18 år får dömas till fängelse endast om synnerliga skäl är därtill. Denna regel ger uttryck för en välmotiverad stark restriktivitet i användningen av fängelse för ifråga­varande åldersgrupp. Det finns emellertid många skäl som talar för att man här bör sträva mot en ytterligare begränsning av möjligheterna att använda frihetsstraff. En viktig uppgift för de sakkunniga bör därför vara att i detta sammanhang också undersöka vilka möjligheter det finns att för denna kategori av unga lagöverträdare generellt tillgripa andra påföljder inom BrB:s påföljdssystem.

De sakkunniga bör mot bakgrund av nu angivna förhållanden överväga frågan om behovet av ändringar i bestämmelserna i 26 kap. 4 § BrB, där det förutom nyss nämnda regel angående den som är under 18 år anges att fängelse får ådömas personer i ålderna 18-20 år endast när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Vad jag nu har anfört får inte uppfattas som en uttömmande uppräkning av de frågor som de sakkunniga bör behandla. De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även andra frågor som aktualiseras under utredningsarbetet. De bör samråda med de utredningar på andra områden som har beröring med frågor om behandlingen av unga lagöverträdare. Jag avser här i första hand socialutredningen (S 1969:29) som har att i viss utsträckning överväga hur gränsen bör dras mellan olika vårdformer för missanpassad ungdom och vilka åldersgränser som skall gälla i olika sammanhang (prop. 1974:44 s. 67). Dessutom bör samråd ske med bl. a. åtalsrättskommittén (Ju 1970:63), 1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande samt övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15).

Utredningen har t. o. m. oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

70. Utredningen (Ju 1974:17) angående översyn av häktningsbestämmelserna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för alt utföra översyn av bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen (se Post- och Inrikes tidn. den 3 augusti 1974):

Ordförande: Larsson, Sven A. A., hovrättslagman

 

119                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;70

Ledamöter: Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Petersson, Hans E., folkskollärare, led. av riksdagen

Experter: Nobel, Peter, advokat Zeime, Claes A., byråchef

Sekreterare: Stahre, L. G. Tomas, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 17 september 1974)

Lokal: Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer lill stalsrådsprolokollet den 28 juni 1974):

För att säkerställa straffrättskipningen står vissa tvångsmedel till myndigheternas förfogande. Man brukar skilja mellan personella tvångsmedel, dvs. främst anhållande och häktning, och reella tvångsmedel, t. ex. kvarstad och beslag. Av tvångsmedlen är anhållande och häktning de som är mest ingripande för den enskilde. Användningen av dessa tvångsmedel har därför sedan länge varit omgärdad av åtskilliga restriktioner. Det gäller såväl de allmänna förutsättningarna för anhållande och häktning som själva förfarandet i samband med att sådan åtgärd beslutas. Även frihetsberövandets utformning har fått en ingående reglering.

Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). En allmän förutsättning är att någon på sannolika skäl misstänks för brott. I normalfallet (1 § första stycket) skall fängelse i minst etl år ingå i straffskalan för brottet. Endera av tre förutsättningar måste vidare föreligga för att häktning skall få ske. Det skall skäligen kunna befaras att den misstänkte avviker eller annoriedes undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) eller att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller ocksä skall anledning förekomma att han fortsätter sin brottsliga verksamhei (recidivfara). Flyktfara kan utgöra häktningsgrund även vid brott som är mindre svåra än som krävs för häktning i normalfallet, om den misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket (1 § andra stycket). För särskilt svåra brott är häktning obligatorisk, om det inte är uppenbart att anledning till häktning saknas (1 § tredje stycket).

Häktning får i allmänhet inte ske om det kan antas att påföljden kommer att stanna vid böter eller suspension (1 § fjärde stycket). Oberoende av brottets svårighetsgrad kan emellertid häktning komma till stånd om den misstänktes identitet är okänd eller om han saknar hemvist inom riket och det föreligger fara för flykt från riket (2 §).

Häktning kan i vissa fall underlåtas om den misstänkte är ung, sjuk, havande kvinna eller kvinna med litet barn (3 §). En förutsättning är då att betryggande övervakning kan ordnas. Enligt 7 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den som är under 18 år inte häktas utan att synnerliga skäl finns till det.

Beslut om häktning meddelas av domstol. Om skäl föreligger att häkta någon får undersökningsledaren eller åklagaren anhålla honom i avvaktan

 

Ju.70   Skr 1975:4                                                  120

på rättens beslut (5 § första styckel). Enligt stadgad praxis utövas befogenheten regelmässigt av åklagaren. Anhållande kan i vissa fall ske även om skäl till häktning saknas (5 § andra stycket). I så fall krävs att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning.

Anhållande kan föregås av att den misstänkte grips. I 24 kap. 7 § RB ges föreskrifter härom. Då någon gripits skall anmälan skyndsamt göras till åklagaren. Den gripne skall snarast inställas till förhör (8 §). Efter förhöret skall åklagaren omedelbart besluta om han skall anhållas eller friges (7 § tredje stycket).

Häklningsf ramställning skall avlåtas till domstolen senast dagen ef ter det att anhållningsbeslut meddelades. Om ytterligare utredning behövs får dock med framställningen anstå högst fem dagar från anhållningsbeslutet. Har någon anhållits i sin frånvaro räknas nämnda tider från den dag då den anhållne inställdes lill förhör. Görs inte häklningsframslällning, skall den anhållne omedelbart friges.

I samband med häktningsframställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar rörande förundersökningen. Med rättens medgivande får dock anstå viss kortare tid med sådant överlämnande (12 §). Om inte synnerligt hinder möter skall rätten i normala fall hålla häktningsförhandling senasi fjärde dagen efter det alt häktningsfram­ställningen inkom till rätten (13 §). 1 samband med häktningsbeslut skall rätten, om inte ålal redan väckts, utsätta viss tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid får inte bestämmas längre än som är oundgängligen erforderligt (18 §). Mål i vilket någon hålls häktad skall av domstolen behandlas med särskild skyndsamhet. Huvudförhandling i tingsrätt skall t. ex. i princip hållas inom en vecka från den dag åtalet väcktes (45 kap. 14 § RB).

Enligt 33 kap. 5 § brottsbalken skall vid ådömande av frihetsstraff tid varunder den dömde varit anhållen eller häktad som regel anses som tid under vilken den ådömda påföljden avtjänats i anstalt.

Enligt 24 kap. 11 § RB skall den som är anhållen hållas i förvar men eljest inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ända­målet med anhållandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkle (24 kap. 22 §) om inte synnerliga skäl föranleder annat. Om behandlingen av den som berövats friheten finns bestämmelser i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

I vissa fall då det på grund av flyktfara är önskvärt att hålla kontroll över den misstänkte framstår anhållande och häktning som onödigt hårda ingrepp. Därför finns en möjlighet att ersätla dessa åtgärder med reseförbud. Regler härom finns i 25 kap. RB. Ett reseförbud innebär att den misstänkte inte får lämna honom anvisad vistelseort utan tillstånd. Med ett sådant förbud kan för kontrollens skull förenas särskilda villkor eller föreskrifter som den misstänkte skall iaktta. Förutsättningarna för meddelande av reseförbud är lindrigare än för häktning (I §). Misstanken om brott kan vara svagare grundad. Överträds reseförbud skall den misstänkte anhållas eller häktas om det inte är uppenbart obehövligt (9 §).

Nuvarande regler om anhållande och häktning bygger i allt väsentligt på den ordning som utbildats före RB:s tillkomst (jfr SOU 1938:44 s. 32). Den revision av reglerna som företogs genom 1942 års processreform innebar bl. a. att reglerna bragtes i bättre överensstämmelse med de grundläggande principer för rättegången på vilka RB bygger. Beträffande häktnings-

 

121                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:70

grunderna eftersträvades vidare att göra bestämmelserna härom mer smidiga, så att större möjligheler öppnades att ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall (SOU 1938:44 s. 297). Inte i något fall gjordes häktning helt obligatorisk. Vid sidan av tidigare förekommande häktningsgrunder upptogs som ett nytt skäl för häktning risk för fortsatt brottslighet (recidivfara). 1 motiven framhölls att häktning i detta fall visserligen inte hade karaktären av egentligt straff processuellt tvångsmedel men att starka praktiska skäl talade för att på detta sätt skydd bereddes den som hotades av brottsliga handlingar från den misstänktes sida (SOU 1938:44 s. 298).

Nyligen har vissa grundläggande statistiska förhållanden rörande tillämpningen av reglerna om anhållande och häktning kartlagts genom en undersökning föranstaltad av riksåklagaren(RÅ). Av undersökningen framgår bl. a. följande. Omkring 25 000 personer anhålls årligen. Endasten tredjedel eller omkring 9 000 personer begärs häktade. Av häktningsfram­ställningarna leder mera än tre fjärdedelar lill häktning. Anhållnings- och häktningstiderna framstår inte som anmärkningsvärt långa. De lagstadgade maximifristerna utnyttjas sällan. Längre häktningstider förekommer huvudsakligen i fall då förordnande om rättspsykiatrisk undersökning har meddelats. Förmögenhetsbrott är orsak till häktning i majoriteten av alla fall. När häktning har förekommit följer i regel frihetsberövande påföljd. Kriminalvård i frihet blir dock påföljden i mer än en femtedel av samtliga fall. I ungefär två procent blir samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillade.

Hittillsvarande erfarenheter från tillämpningen av reglerna om de per­sonella tvångsmedlen ger enligt min mening inte belägg för att det skulle föreligga behov av en total revision av dessa regler. Däremot anser jag starka skäl tala för att man genom partiella reformer bör kunna uppnå en ordning som i skilda hänseenden är mer tillfredsställande än den nuvarande. Enligt min mening är tiden därför nu mogen att göra en översyn av reglerna om de personella tvångsmedlen i straff processen. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för att göra denna översyn.

Det är uppenbart att anhållande och häktning också i fortsättningen bör stå de rättsvårdande organen till buds i den brottsbekämpande verksamheten. Effektiviteten i straff rättskipningen beror i väsentlig mån av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säkerställa utredningen med anledning av brott och för att lagföringen av misstänkta skall kunna fullföljas.

Jämsides med intresset av effektiv brottsbekämpning gör sig emellertid också andra synpunkter gällande. Etl viktigt led i reformarbetet på det kriminalpolitiska området är att minska användningen av frihetsberövande påföljder och att ersätta dessa med kriminalvård i frihet (se prop. 1973:1 bil. 4, JuU 1973:15, rskr 1973:152). Etl annat led i reformeringen av krimi­nalvården är att anstaltstiden — när anstaltsbehandling blir aktuell — redan från början skall inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersatts (prop. 1974:20, JuU 1974:2, rskr 1974:99). Den nyligen antagna lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt syftar i enlighet härmed bl. a. till en ökad integrering mellan kriminalvård i anstalt och fri vård.

Det är uppenbarligen av stor vikt atl tillämpningen av de straff­processuella tvångsmedlen så långt möjligt bringas i samklang med de riktlinjer som har dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Även

 

Ju.70    Skr 1975:4                                                                  122

det förhållandet att ett temporärt frihetsberövande innebär ett djupt ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden pekar på det angelägna i att man söker begränsa användningen av dessa tvångsmedel så långt det är möjligt. Om formerna för de straffprocessuella frihetsberövandena i betydande mån avviker från de principer som skall vara vägledande för kriminalvården, kan det vidare befaras att sådana åtgärder minskar utsikterna till rehabilitering av dem som ådöms påföljd för brott. Också från integriletsskyddssynpunkt är det av betydelse att tvångsmedlen i straffprocessen ges en utformning som harmonierar med samhällets reaktioner i övrigt mot dem som lagfors förbrott.

De sakkunniga bör i första hand ta ställning till i vilken omfattning det föreliggande statistiska materialet angående användningen av de personella tvångsmedlen bör kompletteras för att kunna läggas till grund för en reform. I åtskilliga hänseenden synes det material som har lagts fram i RÅ:s undersökning ge tillräcklig ledning för bedömningen av reformbehovet. Materialet torde dock behöva fullständigas. Jag vill särskilt peka på att RÅ:s undersökning inte innehåller några uppgifter om i vilken omfattning de olika anhållnings- och häktningsgrunderna har kommit till användning. RÅ:s material har också den begränsningen att det i huvudsak inte utsäger något om den anhållnes eller häktades personliga förhållanden.

Det är självklart att en så ingripande åtgärd som häktning endast skall få vidtas om det föreligger en betydande säkerhet i fråga om den misstänktes skuld. Det tillgängliga statistiska materialet över frikännande domar beträffande häktade tyder inte på att praxis skulle sätta kravet på bevisning i detta hänseende anmärkningsvärt lågt. Om häktningen skall kunna fylla sin bevissäkrande funktion torde bevisningskravet enligt min mening i allt fall inte kunna höjas på något mera markant sätt.

Vad gäller de typer av brott som föranleder anhållande och häktning utvisar RÅ:s undersökning att sådant frihetsberövande mestadels används vid förmögenhetsbrott (68 %). Mot bakgrund av den inställning som numera präglar samhällets syn på ingripande mot förmögenhetsbrott av mindre allvarlig natur finns det anledning för de sakkunniga att närmare undersöka orsakerna till dominansen av förmögenhetsbrotten.

Den nu berörda frågan har visst samband med vilka påföljder som ådöms dem som varit anhållna eller häktade. Också på denna punkt kan viss ledning hämtas ur RÅ:s undersökning. Den relativt stora andelen fall där annan påföljd än fängelse, internering eller ungdomsfängelse ådömts ger anledning att ställa frågan, om inte möjligheten att använda häktning bör begränsas när endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas. De sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Härvid blir bl. a. möjligheterna att omhänderta den misstänkte på annat sätt än genom häktning av intresse. Till detta problem skall jag återkomma i det följande.

En fråga som givetvis träder i förgrunden vid en översyn av bestämmelserna om de personella tvångsmedlen är utformningen av häktningsgrunderna. Det finns som nyss nämnts ingen officiell statistik om vilka häktningsskäl domstolarna i allmänhet lägger till grund för häktningsbeslut. Recidivrisken torde emellertid spela den mest betydande rollen härvidlag. Som jag tidigare berört har det avsedda tillämpnings­området för denna bestämmelse varit förhållandevis begränsat. Det kan ifrågasättas om inte praxis har gått vida längre än lagstiftaren har menat.

Vid omprövningen av häktningsgrunderna bör de sakkunniga till en början uppmärksamma frågan om vilken utredning som skall krävas för att recidivfara skall anses föreligga. 1 gällande rätt uppställs endast kravet att

 

123                        Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;70

anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Enligt min uppfattning bör kravet på utredning om återf allsrisken ställas högre. De sakkunniga bör överväga om tillämpningen av recidivgrunden kan begränsas till sådana fall där det föreligger en påvisbar fara för fortsatt brottslighet av allvarlig art. En tänkbar möjlighet är att begränsa regelns tillämpningsområde till vissa särskilt angivna allvarliga brott eller brottskategorier.

Tillämpningen av häktningsgrunden flyktfara, vilken torde vara den näst vanligaste grunden, har kritiserats främst av det skälet att den som saknar fast bostad eller fast anställning häktas i alltför stor omfattning. Den omständigheten att någon saknar fast bostad eller fast anställning kan givetvis öka myndigheternas arbete med att delge kallelser o. d. och att inställa den misstänkte till förhör eller förhandling. En så ingripande åtgärd som häktning är dock knappast motiverad i andra fall än när det finns en påtaglig risk för att den misstänkte mer varaktigt kommer att undandra sig lagföring eller påföljd. De sakkunniga bör pröva vilka omständigheter som skall få ha avgörande betydelse vid bedömningen av om reell flyktfara föreligger.

Det kriminalpolitiska reformarbetet är inriktat på en ökad användning av vård i frihet. Det bör övervägas om inte motsvarigheter till sådan vård till en del kan ersätta de hittills tillämpade straffprocessuella frihetsberövandena vid recidivrisk och flyktfara. Som nämnts tidigare anvisar RB övervakning som alternativ till häktning när det gäller ungdomar, sjuka, havande kvinnor och kvinnor med småbarn. Möjligen kan genom en utvidgning av denna lyp av ingripande uppnås en minskning av de rena frihetsberövandena utan att straffprocessen förlorar alltför mycket i effektivitet. De sakkunniga bör också överväga om inte åtskilliga häktningar som nu sker på grund av flyktfara skulle kunna undvikas och ersättas av åtgärder inom ramen för ett utvidgat reseförbudsinstitut.

Som jag har antytt i det föregående finns det utöver det nu sagda ett påtagligt behov av att åstadkomma andra former för provisoriskt frihets­berövande i straffprocessen än de som nu står till buds. Jag syftar bl. a. på situationer då endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas. En annan kategori är de fall då visserligen risk för återfall i brottslighet föreligger men skäl för en så ingripande åtgärd som häktning ändå inte kan anses föreligga. En viktig uppgift för de sakkunniga bör vara att närmare undersöka hur alternativa former av frihetsberövande kan åstadkommas. Jag vill erinra om att denna fråga har uppmärksammats i den internationella debatten. Inom Europarådet pågår ett arbete som syftar till att utveckla sådana alternativa lösningar. Bl. a. har förts fram tanken på att inrätta ett slags härbärgen för kortvarigt omhändertagande under viss del av dygnet av personer som annars skulle ha blivit häktade. De sakkunniga bör ha stor frihet att pröva olika vägar för att tillgodose önskemålet om nya former för straffprocessuella frihetsberövanden.

En närbesläktad fråga är om den misstänkte skall kunna tas om hand av väsentligen individualpreventiva skäl när återfallsrisk föreligger, t. ex. för att hindra honom från att begå nya brott. Denna fråga har ett nära samband med de frågor som omfattas av socialutredningens (S 1969:29) uppdrag. De sakkunniga bör samråda med denna utredning.

Frågan om de straffprocessuella frihetsberövandenas utformning har också en annan sida. När det föreligger en påtaglig flyktfara, t. ex. om någon genom skattebrott undandragit det allmänna betydande belopp och man har anledning befara att medlen placerats utomlands, kan det finnas skäl att

 

Ju.70   Skr 1975:4                                                  124

effektivisera tvångsmedlen. I en del fall torde visserligen reseförbud utgöra ett tillräckligt remedium, eftersom denna tvångsåtgärd kan förenas med villkor att vederbörande skall lämna ifrån sig sitt pass. Erfarenheten har emellertid visat att det i vissa fall har varit möjligt att kringgå passbestämmelserna. De sakkunniga bör i samråd med utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen överväga hur samhället i fall av förevarande typ skall kunna säkerställa att den misstänkte inte avviker från riket. De sakkunniga bör även pröva om tillämpningen av kollusionsfaregrunden ger anledning till revision av reglerna i denna del.

Vad jag nu har anfört har närmast gällt häktningsförutsättningarna. Med RB:s konstruktion av grunderna för anhållande kommer en revision av häktningsförutsättningarna automatiskt att påverka anhållandefrekvensen. Härutöver bör emellertid framhållas att anhållande f. n. kan ske också med tillämpning av den speciella regeln i 24 kap. 5 § andra stycket RB. Denna regel, vilken ger möjlighet till anhållande om det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning, kan antas ha ganska omfattande tillämpning. De sakkunnigas översyn bör ta sikte också på anhållningsinstitutet i dess helhet. Ett anhållande kan ofta utgöra ett mycket allvarligt ingrepp från den enskildes synpunkt och det är givetvis angeläget att begränsa sådana ingrepp så långt som möjligt. En mycket stor andel av de personer som f. n. anhålls blir åter försatta på fri fot förhållandevis kort tid efter ingripandet. Detta tyder på att det finns skäl för en mer restriktiv utformning av anhållningsreglerna.

De sakkunniga bör överväga i vad mån häktningsreglerna bör vara fakultativa i den meningen att utrymme finns för en diskreiionär avvägning mellan olika intressen. Det torde visserligen vara ofrånkomligt att domstolen måste ges möjlighet atl trots förekomsten av vissa legala förutsättningar i undantagsfall underlåta häktning när individualpreventiva skäl talar emot sådan åtgärd. Å andra sidan finns uppenbarligen vissa risker förknippade med att göra reglerna om frihetsberövande fakultativa i alltför stor utsträckning. Hänsyn till den misstänktes integritet, frihet och rättssäkerhet talar generellt för att regler av denna typ bör vara utformade på ett sätt som klargör att de skall tillämpas restriktivt. De sakkunniga bör överväga om nu åsyftade risker kan minskas genom att häktningsrekvisiten utformas mer restriktivt, t. ex. genom uppräkning av de brott eller brottstyper som skall kunna föranleda häktning i normala fall.

Det är givetvis ett mycket angeläget önskemål att den tid som frihetsberövandet varar inte är längre än som är oundgängligen nödvändigt. Den största delen av häktningstiden torde normalt hänföra sig till utredningsstadiet. De sakkunniga bör överväga om några fördelar kan uppnås genom att en större del av de tillgängliga utredningsresurserna koncentreras till häktningsfallen. De bör också överväga om tidsfristerna för vidtagande av skilda åtgärder hos domstolen kan kortas ned för normala fall.

Särskilda problem är förenade med de långa väntetiderna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Dessa anser jag inte vara av beskaffenhet att böra utredas gemensamt med övriga frågor rörande de straffprocessuella tvångsmedlen utan problemen bör lämpligen övervägas i annat sammanhang.

För att domstolsprövningen vid häktning skall kunna tjäna sitt syfte är det viktigt att domstolen och den misstänkte i så god tid som möjligt och i tillräcklig omfattning får del av utredningsmaterialet. De praktiska problem som hänger samman med att snabbt tillställa domstolen och den misstänkte

 

125                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;70

erforderligt material bör utredas närmare. Detbörocksåövervägasomman inte bör vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktnings­förhandling i fall då den misstänkte förnekar att han har begått brottet. Även i övrigt kan det vid en närmare granskning av praxis beträffande anhållande och häktning visa sig finnas behov av att se över förfarandereglerna.

Det anförda har i huvudsak tagit sikte på anhållande och häktning. De skäl som motiverar en reformering av dessa institut kan också ge anledning till att granska reglerna om gripande. I sammanhanget bör även erinras om att RB:s bestämmelser om förundersökning ger möjlighet för undersöknings­ledaren att kvarhålla förhörspersoner visst antal timmar (23 kap. 9 §). De sakkunniga bör vara oförhindrade att föreslå de ändringar i dessa regler som deras förslag i övrigt påkallar.

Med hänsyn till RB:s konstruktion bör en utredning rörande de tvångsmedel som nu berörts ske med beaktande av hur reglerna härom förhåller sig till övriga bestämmelser om tvångsmedel i RB och till RB anslutande författningar. Jag vill i detta sammanhang erinra om att sakkunniga tidigare har tillkallats för att utreda frågan om ano­nymitetsskydd vid beslag och husrannsakan i syfte att stärka anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare till pressen (Ju 1974:01). En särskild utredning har i uppdrag att se över bestämmelserna om telefon­avlyssning vid förundersökning (Ju 1974:08). Även utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen kan ha anledning att gå in på reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen. Samråd bör därför ske med nämnda särskilda utredningar.

De frågor om reformering av de straffprocessuella tvångsmedlen som jag nu har berört kan aktualisera vissa organisatoriska spörsmål inom rättsväsendel. De sakkunniga bör vara oförhindrade att också lägga fram förslag i sådana hänseenden.

Frågan om en reform när det gäller behandlingen av anhållna och häktade har nyligen behandlats av riksdagen i samband med atl ställning tagits till prop. 1974:20 med förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt m. m. Med anledning av vissa motioner (1974:1605 och 1974:1606) med begäran om ny häkteslagstiftning anmärkte justitieutskottet bl. a. att spörsmålet om RB:s reglering av tvångsmedlen på sitt sätt är artskilt från den sedan länge påträngande och mer begränsade problematiken om hur man lagstiftningsvägen skall kunna åstadkomma förbättringar för dem som är häktade, anhållna eller gripna. Utskottet förordade för sin del att de i motionerna berörda frågorna snarast skulle tas upp till övervägande i syfte att ny häktningslagstiftning skulle kunna föreläggas riksdagen inom kort. Utskottet hemställde att detta skulle ges Kungl. Maj :t till känna (JuU 1974:2 s. 57). Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1974:99).

Bestämmelser om behandlingen av den som utsätts för straffprocessuellt frihetsberövande finns som jag förut nämnt i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt dessutom i kungörelsen (1958:214) angående tillämpningen av samma lag. Frågan om vissa omedelbara ändringar i dessa bestämmelser övervägs f. n. inom justitie­departementet. En departementspromemoria i ämnet beräknas kunna bli framlagd senare under året.

Emellertid bör beaktas att frågan hur man bör anordna förvaringen och behandlingen av dem som är föremål för häktning m. m. och därmed sammanhängande frågor om tillgängliga resurser kan påverkas av en ändrad utformning av bestämmelserna i RBom häktning m. m. Det bör därför vara en väsentlig uppgift för de sakkunniga att under hänsynstagande härtill

 

Ju.70   Skr 1975:4                                                                  126

överväga behandlingens utformning. I det sammanhanget bör de sakkunniga också överväga huruvida frågor om behandlingens utformning i större utsträckning skall kunna överprövas i domstol.

Utredningen   har   under  tiden   september   -  oktober   1974  hållit  ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

71. Brottsskadeutrednlngen (Ju 1974:18)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda frågan om vidgad ersättning till brottsoffer m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Ordförande: Romander, Holger A. G., riksåklagare

Ledamöter: Johansson, Sven A. B., led. av riksdagen Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen

Experter: Nilsson, B. R. Edvard, hovrättsassessor (fr.o.m. den 22 oktober 1974) Strömbäck, Eriand H- D. D:son, direktör (fr.o.m. den 22 oktober 1974) Sturkell, Carl-Edvard, lagman (fr.o.m. den 22 oktober 1974)

Sekreterare: Sidenbladh, Karl H., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 25 september 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., tel. 763 23 51 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Fr. o. m. budgetåret 1971/72 betalas ersättning av statsmedel för vissa personskador som har uppstått i samband med brott. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott (ändrad 1974:355). Enligt kungörelsen utgår ersättning efter prövning av sökandens behov. Därvid tas hänsyn till skadestånd eller annan ersättning som tillkommer honom med anledning av skadan. Ersättning utgår ej i vidare mån än som följer av allmänna regler om skadestånd vid personskada. Ärende om ersättning prövas av Kungl. Maj:t i justitiedepartementet.

Som skäl för införandet av ersättningssystemet anfördes i prop. 1971:1 (bil. 4 s. 16) att brottsoffren i jämförelse med många andra grupper av skadelidande i samhället befinner sig generellt sett i en ogynnsam situation genom att de ofta saknar möjlighet att få ersättning av den som vållat skadan. Till stor del täcks behovet av socialförsäkringen och andra former av försäkring men vissa luckor i försäkringsskyddet förekommer alltjämt.

 

127                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;71

särskilt i fråga om personer med små inkomster. Det föreligger därför för den kaiegori skadelidande som brottsoffren utgör ett särskilt påtagligt behov av hjälpåtgärder från samhällets sida. Med hänsyn till det sagda uttalades i propositionen att möjlighet borde finnas atl efter behovsprövning utge ersättning till dem som drabbas av personskada genom brott. 1 första hand borde regleringen ta sikte på att tillgodose de socialt mest ömmande behoven.

I årels slatsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 4 s. 110) lämnas en redogörelse för hittillsvarande tillämpning av de ifrågavarande ersättningsreglerna. Samtidigt uttalas att det mot bakgrund av vunna erfarenheter är påkallat att precisera de villkor som fortsättningsvis bör gälla för rätt till ersättning. Det föreslås på denna punkt bl. a. att gällande principer för beräkning av skadestånd vid personskada så långl möjligt skall tillämpas. Detta innebär bl. a. att några särskilda inskränkningar i rätten till ersättning för ideell skada inte längre skall gälla. Vidare uttalas att, av administrativa skäl, den nedre gränsen för ersättning bör bestämmas till 400 kr. i stället för som hittills 300 kr. och att beloppet bör betraktas som självrisk. När det gäller hänsynstagandet till sökandens ekonomiska förhållanden förordas i statsverkspropositionen att personer i lägre inkomstskikt skall ha rätt till full ersättning och personer med högre inkomster reducerad ersättning. Avsteg från denna princip skall dock kunna göras, om särskilda skäl föreligger.

Med anledning av uttalandena i statsverkspropositionen och med beaktande av de förslag som förts fram i två motioner (mot. 1974:151 och 1974:1257) anför justitieutskottet (JuU 1974:1 jätten omprövning bör ske av villkoren för ersättning i syfte att åstadkomma ett ersättningssystem som bättre tillgodoser önskemålet att ge ekonomiskt skydd åt personer som drabbas av skada genom brott. Med hänsyn till frågornas komplicerade natur anser utskottet att det inte utan närmare undersökning bör avgöras hur i detalj etl vidgat statligt ersättningsansvar bör utformas. Utskottet förordar därför att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att frågan härom blir föremål för utredning.

Utredningen bör enligt utskottets mening avse ersättningsfrågorna beträffande såväl person- som egendomsskador. En utvidgning av ersättningssystemet till att omfatta även sakskador anser utskottet vara särskilt angelägen ur social synvinkel med hänsyn till att försäkringsskydd mot sådana skador ofta torde saknas hos de ekonomiskt sämst ställda grupperna i samhället. Det kan emellertid finnas anledning att införa någon form av begränsning beträffande vissa brottstyper såsom bedrägeri och vissa andra förmögenhetsbrott.

Utredningsarbetet bör enligt utskottets mening bedrivas skyndsamt, så att förslag om möjligt kan föreläggas 1975 års riksdag. I avvaktan på de resultat ulredningen kan leda till lämnar utskottet utan erinran de riktlinjer för ersättning som förordas i statsverkspropositionen. Utskottet anser dock att den nedre gränsen för ersättning bör bestämmas till 200 kr. i stället för som föreslagits 400 kr.

Riksdagen har beslutat i enlighet med vad utskottet anfört (rskr 1974:42).

Med anledning av riksdagens beslut förordar jag att sakkunniga tillkallas för att utreda frägan om vidgad ersättning till brottsoffer. Utredningsarbetet bör i första hand ta sikte på att bygga ut möjligheterna till ersättning för personskador. Uppenbarligen är de sociala skälen för ett statligt engagemang särskilt starka på personskadeområdet.

Som utskottet har anfört finns det vissa skäl som talar för att man utvidgar

 

Ju.71    Skr 1975:4                                                 128

ersättningssystemet tdl all avse även ersättning för sakskador. De sakkunniga bör därför pröva frågan om en sådan uividgning. Beaktas bör dock att det på sakskadeområdet finns goda möjligheler för den enskilde att skaffa sig ett försäkringsskydd till rimliga kostnader. Hithörande försäkringsanordningar har också sedan länge en mycket vidsträckt utbredning, framför allt i form av obligatoriska moment i kombinerade försäkringar av typ hemförsäkring. De sakkunniga bör noga överväga vilka konsekvenser det kan ha från olika synpunkter, om staten tar på sig ansvar för sakskador.

När det gäller ren förmögenhetsskada, dvs. skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada, bör de sakkunniga utgå från att sådan skada inte till någon del bör inrymmas under ett statligt ersättningssystem.

I enlighet med vad som har uttalats såväl i statsverkspropositionen som i utskottels betänkande bör ersättningssystemet utformas på grundval av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Som en grundsats bör alltså gälla att den skadelidande skall försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Självfallet bör dock överkompensation undvikas. När det gäller personskador bör sålunda den statliga ersättningen vara subsidiär i förhållande till de socialförsäkringsförmåner som den skadelidande kan ha rätt till. Det kan också finnas skäl atl låta förmåner från s. k. summaför­säkring (liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring) räknas av när ersättning besläms. För den händelse rätt till statlig ersättning införs även på sakskadeområdet bör på motsvarande sätt utgångspunkten vara att hänsyn tas till ersättning som den skadelidande har räll till på grund av försäkring.

Av administrativa skäl bör ersättningen vid varje form av skada reduceras med ett visst självriskbelopp. Med anledning av vad utskottet anfört har 1971 års kungörelse nyligen ändrats så alt det fr. o. m. den 1 juli 1974 gäller ett självriskbelopp om 200 kr. De sakkunniga bör utgå från att ett belopp av den storleksordningen bör gälla på personskadeområdet även i framtiden. Däremot kan det finnas skäl att ha en högre självrisk, om ersättning införs för sakskador.

Också när det gäller verkan av medvållande bör skadeståndsrättens principer vara vägledande vid fastställande av ersättning. Jag vill i det sammanhanget erinra om att skadeslåndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V har lagt fram förslag till nya allmänna bestämmelser om verkan av medvållande. Förslaget innebär att skadestånd skall jämkas på grund av medvållande endast i vissa särskilt angivna situationer.

Även om utgångspunkten bör vara att allmänna regler om verkan av medvållande så långt möjligt skall tillämpas även på förevarande område, bör de sakkunniga beakta att omständigheterna ofta är särpräglade i de fall då skada uppkommer i samband med brott. Särskilt gäller detla när det är fråga om personskada. Det bör därför, som framhällits i årets statsverks­proposition, finnas utrymme för en diskreiionär prövning av ersättningsfrågan som medger mer vittgående inskränkningar i ersättningsrätten än som följer av allmänna medvållanderegler. Hänsyn bör sålunda kunna tas till den skadelidandes allmänna uppträdande i samband med skadehändelsen och särskilt till frågan om han själv har provocerat händelsen, om han har utsatt sig för särskilda risker genom det sätt på vilket han har gett sig i lag med gärningsmannen och liknande omständigheter.

När det gäller personskada bör ersättning liksom hittills utgå för alla typer av brottsskador, alltså inte enbart för skador genom våldsbrott e. d. Om ersättningsrätten vidgas till att omfatta även sakskada kan det emellertid

 

129                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;72

finnas skäl att, som utskottet har varit inne på, införa någon form av begränsning vid vissa brottstyper, t. ex. vid bedrägeri och andra förmögenhetsbrott. De sakkunniga bör särskilt överväga denna fråga.

Vid sidan av brottsskadeanslaget finns det f. n. ett särskilt anslag på socialdepartementets huvudtitel som avser ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. f I. Från anslaget betalas ersättning för sakskador och, i viss utsträckning, förmögenhetsskador. Ersättning för personskador förekommer sällan. Administrationen av rymlingsanslaget handhas i princip av socialstyrelsen. Inom justitie- och socialdepartementen pågår f. n. en översyn av detta ersättningssystem, föranledd av en resolution av Nordiska rådet den 21 februari 1968.

Som utskottet har anfört talar vissa skäl för att man sammanför rymlingsskadefrågorna och frågorna om ersättning till brottsoffer till en gemensam administration under justitiedepartementet. Beaktas bör bl. a. att de skador som avses med rymlingsanslaget till övervägande del är brottsskador. De sakkunniga bör fullfölja den pågående översynen av rymlingsanslaget och förutsättningslöst pröva huruvida en sammanföring av de båda ersättningssystemen bör ske. Även om en sammanföring kommer till stånd, kan det finnas skäl att i vissa avseenden ha en särreglering för de skador som nu omfattas av rymlingsanslaget. Som utskottet har framhållit får administrativa förändringar inte leda till större återhållsamhet än f. n. när det gäller ersättning för dessa skador.

De sakkunniga bör också uppmärksamma frågan om vilket eller vilka organ som bör ha hand om ersättningsprövningen i de fall som nu har behandlats. Som har anförts såväl i statsverkspropositionen som i utskottsbetänkandet talar vissa skäl för att flytta prövningen i ärenden om ersättning till brottsoffer från Kungl. Maj:t till annan myndighet. De sakkunniga bör bl. a. överväga en ordning där ärendena handläggs av en domstolsliknande nämnd eller någon redan befintlig myndighet. Jag vill i detta sammanhanget nämna att jag avser att inom kort begära bemyndigande att tillsätta en särskild utredning som skall göra en översyn av justitiekanslerns uppgifter, bl. a. när det gäller att i olika avseenden företräda staten. Vid sina överväganden av vilket organ som bör handlägga ärenden om ersättning till brottsoffer bör de sakkunniga samråda med nämnda utredning.

Jag vill slutligen understryka att de sakkunnigas arbete bör bedrivas skyndsamt.

Utredningen har hållit ett sammanträde i oktober 1974. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

72. Utredningen (Ju 1974:19) om ändrad valkretsindelning och ökat Inslag av personval vid val till riksdagen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 september 1974 för att utreda frågan om ändrad valkretsindelning och ökat inslag av personval vid val till riksdagen (se Post- och Inrikes tidn. den 9 november 1974):

Ordförande: Åman, O. Valter, f.d. landshövding

9   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

Ju:72   Skr 1975; 4                                                  130

Ledamöter: Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led. av riksdagen Hammarbäck, E. Rune, organisationssekreterare Håvik, I. Doris H., assistent, led. av riksdagen Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Olsson, E. Billy, förbundsordförande Wachtmeister, Knut G. N., lantmästare, led. av riksdagen

Sekreterare: Birgersson, Bengt Owe, föredragande i riksdagens konstitutionsutskott (fr.o.m. den 15 november 1974)

Lokal: Riksdagens konstitutionsutskott, 100 12 Stockholm, lel. växel 14 20 20/12 33 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av staisrådel Geijer lill statsrådsprotokollet den 6 september 1974):

I vårt land har vi sedan år 1909 tillämpat ett proportionellt valsystem vid riksdagsvalen. Mandaten i riksdagen har vid direkta riksdagsval fördelats mellan partierna i förhållande till deras röstetal. Före enkammarreformen 1968-1969 skedde valen i slutna valkretsar. Denna ordning innebar att mandatfördelningen mellan partierna skedde inom varje valkrets så att den avspeglade röstfördelningen där. Valen var sålunda proportionella i varje valkrets medan det inte fanns någon garanti för proportionalitet för hela landet.

Det valsystem som infördes i samband med enkammarreformen och som har tillämpats vid 1970 och 1973 års riksdagsval är i motsats till det tidigare tillämpade systemet i princip riksproportionellt. Av de nuvarande 350 mandaten i riksdagen är 310 s. k. fasla valkretsmandat och återstående 40 s. k. utjämningsmandat. De fasta valkretsmandaten är fördelade mellan valkretsarna efter en beräkning som utgår från förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje valkrets och antalet röstberättigade i hela landet. Fördelningen av de fasta valkretsmandaten mellan partierna sker på grund av valresultatet i varje valkrets. Utjämningsmandaten används för att jämna ut de avvikelser från riksproportionaliteten som uppstår vid fördelningen inom valkretsarna. I systemet finns en spärr mot alltför stark partisplittring. Endast parti som fått minst 4 % av rösterna i hela landet får delta i mandatfördelningen. Härifrån görs dock det undantaget att parti som inte uppnått denna röstandel men som fått minst 12 % av rösterna i en valkrets får delta i fördelningen av de fasta mandaten i den kretsen. 1 den nya regeringsformen har det riksproportionella systemet med den nu angivna utformningen behållits. Det valsystem som infördes år 1969 och som grundade sig på en överenskommelse mellan de fyra stora riksdags­partierna har ändrats endast på det sättet att mandattalet minskats från 350 till 349 och antalet utjämningsmandat fastställts till 39 i stället för 40.

I det riksproporlionella valsystemet är valkretsarna visserligen inle slutna på samma sätt som tidigare. Systemet innebär emellertid att regionala och lokala intressen beaktas. Valen sker fortfarande valkretsvis och alla mandat — såväl de fasta valkretsmandaten som utjämningsmandaten — besätts med kandidater som har nominerats i valkretsarna.

I det tidigare  slutna valkretssystemet hade valkretsindelningen stor

 

131                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:72

betydelse för mandatfördelningen. Med det valsystem som infördes i samband med enkammarreformen har läget förändrats. Mandatfördelningen mellan partierna avspeglar mycket nära partiernas röstetal i hela landet.

Valkretsindelningen har sålunda numera sitt intresse främst från andra synpunkter än dem som betingas av fördelningen av mandat mellan de partier som deltar i valen. Som jag nyss nämnde innebär valsystemet att nomineringen av riksdagskandidater liksom tidigare sker valkretsvis. Inte minst som följd av detta blir de politiska partiernas regionala verksamhet nära knuten till valkretsarna. Valkretsarnas befolkningsmässiga och geografiska storlek blir av stor betydelse för utformningen av denna verksamhet och för möjligheterna att skapa och vidmakthålla goda förbindelser mellan väljarna och riksdagsledamöterna eller dem som kandiderar vid riksdagsval.

För riksdagsvalen är landet enligt 2 kap. 1 § vallagen (1972:620) indelat i 28 valkretsar. Valkretsarna sammanfaller i regel med länen men också andra områden kan utgöra valkretsar. Sålunda utgör Stockholms och Göteborgs kommuner och återstoden av Stockholms resp. Göteborgs och Bohus län särskilda valkretsar. Vidare utgör Malmö, Helsingborgs, Landskrona och Lunds kommuner särskild valkrets (fyrstadskretsen). Älvsborgs län är delat i två valkretsar.

Den nuvarande valkretsindelningen tillkom i sina huvuddrag år 1921 och har sedan dess inte varit föremål för någon allmän översyn. Valkretsarna varierar, med den utformning de nu har, självfallet avsevärt i storlek. I befolkningsmässigt hänseende illustreras detta genom fördelningen av de fasta valkretsmandaten. Vid den senaste fördelningen av dem tilldelades sålunda den i befolkningshänseende minsta (Gotlands län) 2 och den största (Stockholms kommun) 29. Det kan nämnas att fördelningen av utjämningsmandaten vid 1973 års val medförde att denna spännvidd blev än mer påtaglig med 2 riksdagsmandat besatta i Gotlands län och 36 i Stockholms kommun. Det förhållandet att valkretsindelningen trots ändringar i befolkningsstrukturen och även i andra hänseenden, såsom i fråga om kommunindelningen, inte har blivit föremål för en allmän och samlad översyn sedan år 1921 gör att den i många avseenden kan framstå som mindre lämplig. Den har också i olika sammanhang gjorts till föremål för kritik.

I ett proportionellt valsystem blir valen framför allt ett val mellan partier medan personvalsfrågorna inte får samma framträdande plats. Detta gäller i synnerhet om valen sker i stora valkretsar där många mandat står på spel. Redan före enkammarreformen hade våra riksdagsval i hög grad en prägel av partival. Genom införandet av ett riksproportionellt system torde denna prägel ha blivit än mera markant.

Även om riksdagsvalen i hög grad har karaktären av partival ger gällande regler möjlighet för väljarna att direkt påverka personvalet. Reglerna bygger på principen att det är ordningsföljden på valsedeln som bestämmer rangordningen mellan kandidaterna. Proceduren för nominering inom partierna av kandidater till valet är helt oreglerad. Med viss begränsning till skydd mot missbruk kan väljarna vid valförrättningen fritt föra fram namn under en partibeteckning. Särgrupper inom ett parti kan alltså framträda med egna listor. Väljarna kan vidare stryka eller lägga till namn på de valsedlar som partierna står bakom. Krav på officiell kandidatur föreligger med andra ord inte. Väljarnas möjligheter att på detta sätt påverka personfrågan är emellertid i praktiken begränsade. I regel blir partiernas

 

Ju.72   Skr 1975:4                                                   132

kandidatnominering utslagsgivande vid fördelningen inom partiet av de mandat partiet vunnit.

Del torde vara en allmänl omfattad åsikt att val till riksdagen också i fortsättningen bör ha karaktären av ett val mellan partier. Partierna är bärare av program för det politiska handlandet. Genom att ge sin anslutning till det ena eller det andra partiet kan väljaren påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning. Det är emellertid från demokratisk synpunkt ett viktigt önskemål att väljarna inom ramen för ett partival får ett direkt inflytande på vem som väljs. Det har hävdats att detta inflytande f. n. är alltför begränsat och att detta medverkat till att skapa etl avstånd mellan väljarna och deras företrädare. Mot denna bakgrund har frågan om en förstärkning av personmomentet i riksdagsvalen aktualiserats.

Frågan om en förstärkning av det personliga momentet i valet av riksdagsledamöter och den därmed sammanhängande frågan om en översyn av valkretsindelningen har tagits upp under det arbete på reformering av våra grundlagar som har pågått under de två senaste decennierna. Frågan om personmomentet i valet behandlades sålunda både av författnings­utredningen och av grundlagberedningen. Författningsutredningens överväganden resulterade i riktlinjer för ett nytt valsystem. Dessa innebar att en del av riksdagens ledamöter skulle väljas genom personval i valkretsar och återstoden genom listval i regioner. Både valkretsvalen och regionvalen byggde på en proportionell valmetod men med olika mandatfördelningsnormer för de olika valen. Den föreslagna ordningen krävde officiell kandidatur, dvs. endast på visst sätt i förväg anmälda kandidater kiinde komma i fråga vid valet. Flertalet av de remissinstanser som uttalade sig om utredningens personvalssystem ställde sig kritiska till detta.

Grundlagberedningen ägnade åtskillig uppmärksamhet åt frågan om man kunde göra del lättare för väljarna att vid själva valförrättningen träffa ett verkligt personval. En utgångspunkt för beredningen var därvid att den överenskommelse som låg till grund för det i samband med enkammarreformen införda valsystemet inte skulle frångås. I sitt slutbetänkandet (SOU 1972:15) med förslag till en total författningsreform framhöll beredningen (s. 87) att möjlighet inte funnits att göra de omfattande och tidsödande undersökningar som problemen krävde och att något förslag därför inte kunde läggas fram. Beredningen angav emellertid vissa krav som enligt beredningen borde ställas på metoder som kunde komma i fråga för att stärka väljarnas inflytande över riksdagens personsammansättning. Kraven innebar att små grupper inte skulle få styra personvalet på bekostnad av den stora mängden väljare som kanske helst överlåter valet av personer på partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter skulle inte heller få bli avgörande för personvalet. Proceduren borde vidare inte bli för komplicerad. Den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti borde enligt beredningen också behållas.

I grundlagberedningens uppdrag ingick att verkställa en översyn av valkretsindelningen. I samband med att beredningen i betänkandet (SOU 1967:26) lade fram förslag till enkammarreformen och det riksproportionella valsystemet uttalade beredningen (s. 153-154) emellertid att detta system var sådant att det inte fanns anledning att ta upp frågan om ny valkretsindelning. Beredningen ansåg sålunda att de dåvarande andrakammarvalkretsarna t. v. kunde användas även för valen till enkammarriksdagen.

 

133                             Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:72

1 prop. 1973:90 med förslag till bl. a. ny regeringsform uttalade jag (s. 162) att önskemålen om större möjligheter för medborgarna att vid riksdagsval påverka riksdagens personsammansättning och om starkare band mellan väljarna och deras företrädare borde beaktas på så sätt att särskilda sak­kunniga tillkallades för att undersöka hur personmomentet vid valen kan stärkas. Jag framhöll vidare att också frågan om ändrad valkretsindelning borde kunna anförtros åt de sakkunniga.

Under sin behandling av den nämnda propositionen uttalade KU sin tillfredsställelse över att frågan om valkretsindelningen och personmomentet vid riksdagsval gjordes till föremål för särskild utredning (KU 1973:26 s. 23). KU framhöll att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete borde vara ett riksproportionellt system med spärrar mot småpartier. KU underströk också betydelsen av att de sakkunniga lämnades stor frihet vid fullgörandet av sitt uppdrag. KU:s uttalanden i dessa hänseenden godtogs av riksdagen.

Den utredning som jag förordade i prop. 1973:90 och som avsågs med uttalandena under riksdagsbehandlingen av denna bör nu tillsättas. Till den allmänna utgångspunkt för utredningsarbetet som KU har angett vill jag foga följande synpunkter.

Valet till riksdagen bör i fortsättningen liksom nu ha karaktären av ett val mellan partier. Utredningens uppgift blir att inom denna ram undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att öka väljarnas inflytande på vem som väljs.

Som framgår av vad jag uttalade i prop. 1973:90 (s. 162) bör de krav som grundlagberedningen har ansett böra ställas på metoder för ökat inslag av personval vara vägledande för utredningsarbetet. Sålunda bör det inte öppnas möjlighet för små grupper att styra personurvalet på bekostnad av de stora väljargrupperna, som kanske helst överlåter valet av personer till partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter får inte bli utslagsgivande för personvalet. Metoden får inte bli så komplicerad att den är svår att förstå för de röstande eller nämnvärt fördröjer fastställande av slutresultatet. Ett annat krav av beredningen som är värt stort beaktande är att den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas.

På i huvudsak två vägar kan man söka stärka medborgarnas inflytande över riksdagens personsammansättning, via kandidatnomineringen och via själva valhandlingen. Enligt min mening bör utredningen överväga endast den senare vägen. En formalisering av nomineringsförfarandet skulle nämligen kräva en statlig kontroll över förfarandet inom partierna och en sådan ordning skulle kunna vara menlig för partiernas verksamhet.

Vårt nuvarande valsystem tillkom så sent som vid den partiella författningsreformen 1968-1969 och har hittills tillämpats endast vid två riksdagsval. Någon krilik som bör föranleda en genomgripande omprövning av systemet har inte framförts. De sakkunniga bör utgå från att detta system i princip skall bibehållas. Deras uppgift blir sålunda att undersöka hur inslaget av personval kan ökas inom ramen för det gällande riks­proportionella valsystemet. I överensstämmelse med vad jag nyss anförde bör undersökningen inriktas på en prövning av vilka förändringar i fråga om valsedelns utformning och förfarandet vid röstningen som kan vidtas i detta syfte. De sakkunniga bör vidare pröva om andra regler för mandatför­delningen inom partierna än de nuvarande kan öka personvalsinslaget. De sakkunniga bör också överväga om personmomentet i valet kan stärkas genom en annan valkretsindelning än den som nu gäller.

 

Ju:72   Skr 1975:4                                                 134

Vid sitt arbete bör de sakkunniga studeraolika former för personval, som förekommer i andra länder med proportionella valsystem, bl. a. Danmark och Finland, och överväga om de lösningar som har valts där kan vara av intresse för svenska förhållanden.

Vid översynen av valkretsindelningen bör de sakkunniga försöka åstadkomma valkretsar som är mer likformiga när det gäller folkmängd än f. n. Särskilt bör man undvika valkretsar med så stor folkmängd som våra större valkretsar nu har. Mindre valkretsar torde underlätta det regionala partiarbetet och främja kontakterna mellan väljarna och dem som skall väljas och kan därigenom vara ägnade att främja personmomentet i valet.

Även om utgångspunkten bör vara en viss likformighet i fråga om folkmängden i valkretsarna är det givet att olikheter måste accepteras. Lokala fakiorer, såsom näringsgeografisk intressegemenskap, folktätheten i olika områden och andra förhållanden kan motivera avvikelser från vad som i regel bör eftersträvas. Principen bör vidare vara att varje valkrets skall bestå av ett geografiskt sammanhängande område. En annan riktpunkt bör vara att valkretsarnas gränser inte skall skära läns- eller kommungränser. Detta innebär bl. a. att en valkrets inte bör bestå av delar av olika län och att delar av samma kommun inte annat än undantagsvis skall föras till olika valkretsar.

Som jag har nämnt i det föregående bör utgångspunkten för utrednings­arbetet vara att det nu gällande riksproportionella valsättet behålls utan några större ingrepp. Någon undersökning av förutsättningarna för att införa ett system som bygger på majoritetsval bör alltså inte nu komma i fråga. Emellertid har riksdagen åren 1969 och 1971 med anledning av väckta motioner hos Kungl. Maj:t anhållit (KU 1969:7 och 1971:56, rskr 1969:77 och 1971:269) att undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetoden skulle utföras på grundval av röstsiffrorna vid 1964 och 1968 års andrakammarval resp. 1970 års riksdagsval, att därvid särskilt skulle granskas vilken verkan på mandatfördelningen som skulle följa av genomförd borgerlig samling och att undersökningarna skulle publiceras i skriftserien Statens offentliga utredningar. Enligt min mening är det lämpligt att denna utredningsuppgift anförtros åt de sakkunniga. Undersökningen bör omfatta även 1973 års riksdagsval.

Utredningen bör ha parlamentarisk sammansättning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

73. Utredningen (Ju 1974:20) om justitiekanslerns uppgifter m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1974 för att utreda frågan om justitiekanslerns arbetsuppgifter m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30 november 1974):

Ordförande: af Geijerstam, Sven O., landshövding

Ledamöter: Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led. av riksdagen Mossberg, K. Holger, led. av riksdagen

 

135                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;73

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 11 oktober 1974):

Enligl 27 S i den ännu tillämpliga 1809 års regeringsform utser Konungen till justitiekansler 'en lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad'. Om justitiekanslerns (JK:s) uppgifier heter det att han skall, såsom Konungens högste ombudsman, i första hand föra eller låta föra Konungens talan i mål, som rör kronans rätt, samt på Konungens vägnar ha tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel av domare och ämbetsmän.

1 den i år slutligt antagna nya regeringsformen förutsätts att det skall finnas en JK men beskrivs inte hans uppgifter. 1 11 kap. 6 § slås sålunda endast fast att JK lyder under regeringen.

Den beskrivning av JK:s uppgifter som ges i 27 § i den ännu gällande regeringsformen är inte uttömmande. 1 tryckfrihetsförordningen föreskrivs sålunda bl. a. att JK är ensam åklagare i tryckfrihetsmål. Enligt radioansvarighetslagen (1966:756) är JK åklagare i mål enligt den lagen.

JK har även vissa uppgifter med anknytning till advokatväsendet. Bestämmelserna härom finns i 8 kap. rättegångsbalken. Enligt dessa har JK viss skyldighet att öva tillsyn över advokatsamfundets medlemmar.

Genom tillkomsten av datalagen (1973:289) har JK fått ytterligare en uppgift. Enligt 25 § denna lag äger JK nämligen anföra besvär över datainspektionens beslut för att tillvarata allmänna intressen. Motsvarande rätt föreligger enligt 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173) och 19 § inkassolagen (1974:182).

Närmare bestämmelser om JK:s uppgifter och om myndighetens organisation finns i instruktionen (1965:629) för justitiekanslern.

JK:s uppgifter kan mot bakgrund av de nu översiktligt redovisade bestämmelserna sammanföras i tre huvudgrupper, nämligen

-  uppgiften att vara kronjurist, däri inbegripet uppgiften att vara kronans ombudsman

-  uppgiften att öva tillsyn överämbets- och tjänstemän

-  övriga uppgifter.

Var och en av dessa grupper kommenteras något närmare i det följande.

Såsom kronjurist avger JK remissyttranden och andra juridiska utlåtanden till regeringen eller statsråd, ibland även till domstolar och andra myndigheter. De vanligaste ärendena i denna grupp är de som avser lagförslag.

JK:s uppgift att vara kronans ombudsman går ut på att tillvarata statens intressen i civila rättegångar och vid uppgörelser utom rätta. Från uppgiften att bevaka statens enskilda rätt bör i princip skiljas uppgiften att, vid förvaltningsmyndigheter eller domstolar, tillvarata offentligrättsliga intressen. Numera utgör skadeståndsmålen den klart dominerande gruppen mål där JK för statens civila talan. Detta beror framför allt på de bestämmelser om de statliga myndigheternas skadereglering som infördes i samband med skadeståndslagens (1972:207) ikraftträdande den 1 juli 1972. Bestämmelserna är upptagna i kungörelsen (1972:416, senast ändrad 1974:517) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. De innebär att anspråk på ersättning för skada som grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut (s. k. beslutsskada) framställs hos och prövas av JK, medan handläggningen av anspråk enligt skadeståndslagen på annan grund är fördelad mellan JK och berörd central förvaltningsmyndighet. Också anspråk på ersättning enligl den nyligen

 

Ju. 73   Skr 1975:4                                                                 136

beslutade lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning skall prövas av JK.

I fråga om JK:s uppgift i övrigt att företräda kronan vill jag peka på att han enligt sin instruktion (3 §) skall föra eller låta föra slatens talan endast om det inte ankommer på annan myndighet. Undantaget syftar på fall där myndighet i instruktion eller annan ordning har ålagts att inför domstol föra statens talan. Sådana bestämmelser är vanliga men är av skiftande innehåll. En särställning när det gäller behörighet atl företräda staten intar kammarkollegiet. Enligt 2 och 3 §§ i kollegiets instruktion (1972:643) har kollegiet bl. a. till uppgift att i vissa ärenden bevaka statens rätt. Kollegiet är sålunda bl. a. bevakningsmyndighel enligt avskrivningskungörelsen (1965:921) och företräder på grund därav staten i ett stort antal skiftande ärenden av ekonomisk natur.

Om en myndighet inte själv får föra statens talan, kan den vända sig till länsstyrelse, som då har att förordna ombud med uppgift att föra statens talan. Av en kungörelse den 16 maj 1827 framgår emellertid att frågan huruvida talan skall fullföljas avgörs av JK, som också skall förordna ombud om motparten fullföljer talan.

Tillsynen över tjänstemännen har i många sammanhang betecknats som en mycket viktig uppgift för JK. Om denna uppgift heter det i JK:s instruktion att den skall omfatta 'domare och andra som äro underkastade ämbetsansvar' och avse en kontroll av alt de 'efterleva lagar, författningar och instruktioner och i övrigt fullgör sina åligganden'.

Enligt instruktionen är riksdagens ombudsmän undantagna från JK:s tillsyn. När klagomål anförs hos JK eller han i annat fall får kännedom om något som synes påkalla åtgärd, skall han föranstalta om undersökning i saken. De iakttagelser JK gör vid sin tillsyn kan givetvis leda till åtal, och JK är själv under regeringen särskild åklagare i fråga om brott i tjänsten. Om JK finner ett brott vara av ringare beskaffenhet får han, enligt uttrycklig bestämmelse i instruktionen, i stället för att väcka åtal låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad som i övrigt har förekommit.

JK har hittills bedrivit tillsynen i allt väsentligt på samma sätt som justitieombudsmännen (JO). Genom informella kontakter mellan dessa och JK sker en viss samordning av den del av tillsynen som fullgörs genom inspektionsverksamhet. Även i övrigt samordnar JK och JO delvis sin verksamhet.

En upplysningskälla vid tillsynen över myndigheterna utgör de ärendeförteckningar som många statliga myndigheter årligen skall avlämna till JK, 3 § allmänna verksstadgan (1965.600).

Bland JK:s övriga uppgifter intar uppgiften att övervaka tryckfriheten en särställning både i fråga om innehåll och omfattning. Ärendena är visserligen inte talrika men i regel svårbedömda. Vidare kan nämnas den nyligen tillkomna uppgiften atl granska datainspektionens beslut. I övrigt har ingen av JK:s speciella arbetsuppgifter någon större omfattning.

Den redogörelse som har lämnats nu ger vid handen att JK f. n. har mycket olikartade uppgifter. Rådande ordning är inte resultatet av en samlad bedömning av hur arbetsuppgifterna bör avgränsas på ett ändamålsenligt sätt. I stället torde inte sällan historiska skäl och svårigheterna att finna annan lämplig myndighet ha varit avgörande för att uppgifterna har lagts på JK.

Det är inte bara så att flertalet av JK:s uppgifter saknar inbördes samband. Mellan vissa av dem råder dessutom ett spänningsförhållande. I sin verksamhet för att tillvarata statens enskilda rätt kommer JK sålunda i

 

137                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;73

kontakt med domare och advokater, personer som samtidigt är underkastade hans tillsyn. Detta förhållande är knappast tillfredsställande. Av större praktiskt intresse är att JK:s funktion att öva tillsyn över statliga tjänstemän och att åtala dem för ämbetsbrott lätt kan komma i konfiiki med hans ställning som statens ombudsman i mål om skadestånd på grund av ämbetsbrott. För att lösa denna konflikt gjordes i samband med skadeståndslagens ikraftträdande den ändringen i åklagarinstruktionen (1964:739) att riksåklagaren tillades befogenhet att utan inskränkning föra talan om ämbetsbrott (1972:417). Ändringen innebär alltså att både JK och riksåklagaren är behöriga att föra talan om ämbetsbrott och att JK, så snart en konflikt med uppgiften att vara kronans ombudsman kan befaras, överlämnar åtalsfrågan till riksåklagaren. Den valda lösningen går emellertid inte fri från invändningar. Särskilt gäller att uppgifterna att öva tillsyn och att åtala har sådant samband med varandra att en uppdelning på två händer kan medföra nackdelar.

I sammanhanget är av betydelse att frågan om den lämpliga organisationen av den statliga skaderegleringen — från i huvudsak andra utgångspunkter än den nyss nämnda — har diskuterats sedan lång tid tillbaka. Frågan aktualiserades senast i samband med tillkomsten av skadeståndslagen. I propositionen (1972:5) med förslag till skadeståndslag uttalade jag (s. 383) att den nya lagstiftningen inte omedelbart påkallade några vittgående anstalter i fråga om skaderegleringens organisation. Det var önskvärt att en framtida utredning kunde ske förutsättningslöst. Det var också angeläget att man i utredningsarbetet kunde dra lärdom av någon tids erfarenhet av den nya lagstiftningens tillämpning. Endast begränsade organisatoriska förändringar borde därför vidtas i samband med skadeståndslagens ikraftträdande.

Också ifall man ser till frågan om vem som över huvud taget — alltså även i andra fall än vid skadeståndstvister — skall företräda staten i civila rättegångar och vid förhandlingar utom rätta, kan man finna orsak till kritik. Nuvarande reglering är både oenhetlig och oklar. Någon systematisk bearbetning av bestämmelser som ger andra myndigheter än JK befogenhet att föra statens talan torde sålunda aldrig ha gjorts. Vidare kan nämnas att det är oklart i vad mån befogenhet av detta slag inskränker JK:s befogenhet som statens ombudsman.

Av vad jag har sagt i det föregående framgår att olika faktorer var för sig pekar på att det finns ett behov av att närmare överväga frågan om vem som för framtiden — i skadeståndstvister och i andra sammanhang — skall bevaka statens enskilda rätt. Enligt min mening är frågan nu, bl. a. med tanke på att en tids erfarenhet av skadeståndslagens tillämpning föreligger, mogen för utredning.

En mera genomgripande förändring av JK:s ställning som ombud för staten aktualiserar helt naturligt överväganden angående de övriga uppgifter som är knutna till ämbetet. Alldeles bortsett härifrån finns det emellertid anledning att fästa uppmärksamheten på uppgiften att öva tillsyn över ämbets- och tjänstemän. Jag syftar i främsta rummet på förhållandet mellan JK:s och JO:s granskningsverksamhet.

Som jag redan har nämnt är den tillsyn som utövas av JK i stort sett identisk med den som fullgörs av riksdagens granskningsmyndighet, JO. JO:s tillsyn är emellertid, framför allt beroende på de större resurserna, av helt annan omfattning än JK:s. Justitieombudsmännen är sålunda tre, vartill kommer att två ställföreträdare tidvis tjänstgör jämsides med de ordinarie ombudsmännen. Antalet klagomål till JO från allmänhelen överstiger vida

 

Ju:73    Skr 1975:4                                                                138

antalet klagomål till JK. Hos JO anfördes t. ex. 3 219 klagomål under år 1973, medan motsvarande siffra för JK:s del var endast 378.

Det kan synas föga rationellt att två skilda statliga organ har i det väsentliga samma granskningsuppgifter. En sammanslagning av de båda ämbetena bör emellertid inte komma i fråga. Det torde sålunda vara oomtvistligt att regeringen måste ha tillgång till ett juridiskt expertorgan som kan tillhandagå med undersökningar av ifrågasatta missförhållanden inom förvaltning och rättskipning och beivra begångna fel. Tillsynsuppgiften bör därför ligga kvar hos JK. En nära till hands liggande tanke är emellerlid att — med utgångspunkt i vardera institutionens statsrättsliga ställning — undersöka möjligheterna att få till stånd en mera systematisk samordning av JK:s rillsynsverksamhet med JO:s. Ändamålet skulle vara att utnyttja de båda ämbetenas samlade resurser på ett sätt som ger bästa möjliga utbyte med tanke på de syften som motiverar den rättsliga tillsynen av offentliga funktionärer.

De arbetsmässiga påfrestningarna på riksdagens ombudsmannaämbete har blivit allt större under senare år. Riksdagen har med anledning härav låtit tillkalla en utredning för att överväga frågor om JO:s uppgifter och arbetsformer m. m., riksdagens JO-utredning (KU 1972:19). Utredningsarbetet, pågår fortfarande. Jag anser därför atl tidpunkten är lämplig att utreda också inriktningen av och formerna för JK:s framtida tillsynsverksamhet.

Sammanfattningsvis anser jag följakriigen att det finns anledning att dels överväga frågan om vem som i skilda sammanhang skall företräda staten vid tvister, dels göra en översyn av JK:s tillsynsverksamhet. Dessa båda frågor har sådant samband att de bör prövas i ett sammanhang. Prövningen bör emellertid inte begränsas till de angivna ämnena utan allmänt gälla vilka uppgifter som skall åvila JK och spörsmål som omedelbart sammanhänger härmed. Jag förordar alltså att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda de frågor som jag har nämnt nu. Jag skall i fortsättningen anlägga ytterligare en del synpunkter på de problem som de sakkunniga bör överväga.

Vad jag har anfört i det föregående talar enligt min mening för att JK i princip bör befrias från uppgiften som statens högste ombudsman. De sakkunniga bör emellertid vara oförhindrade att pröva en lösning som närmare anknyter till nuvarande ordning. Under alla omständigheter kan det visa sig lämpligt att JK på enstaka områden alltjämt får företräda staten. I denna del vill jag erinra om det arbete som på grundval av ämbetsansvarskommitténs betänkanden (SOU 1969:20 och 1972:1) Ämbetsansvaret bedrivs inom justitiedepartementet och som syftar till ett nytt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Kommittén har anlagt en privaträttslig syn på det offentliga anställningsförhållandet i dess helhet. Enligt förslaget avkriminaliseras mindre allvarliga förseelser i tjänsteut­övningen. Icke straffbara förseelser kan leda till disciplinpåföljder. Avsättning och suspension avskaffas som brotts- och disciplinpåföljder. Både brott och ej kriminaliserad tjänsteförseelse kan emellertid medföra avsked. Beslut om avsked kan enligt kommittén prövas civilrättsligt av domstol, liksom tvist angående beslut om disciplinpåföljd. Statsmakternas kommande ställningstagande i lagstiftningsärendet angående ämbetsansvaret kan göra det påkallat att låta JK ha befogenhet att företräda det allmänna i tvist vid domstol med tjänsteman angående avsked eller disciplinpåföljd. Jag vill i sammanhanget erinra om att det enligt 12 kap. 8 § andra stycket i den nya regeringsformen ankommer på JK — eller JO — att föra talan mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten om avsked

 

139                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:73

eller avstängning från tjänsten och om skyldighet att undergå läkarundersökning.

Jag förutsätter att befogenheten ätt företräda staten liksom hittills i betydande utsträckning kommer att vara decentraliserad lill skilda myndigheter. En central instans — under regeringen — har emellertid många fördelar. De sakkunniga bör — förutsatt att ombudsmannaskapei i det väsentliga frångår JK — undersöka möjligheten att anförtro centrala bevakningsfunktioner åt en redan befintlig myndighet, t. ex. kammarkollegiet. De sakkunniga bör överväga vilka resursmässiga konsekvenser som kan följa om dessa uppgifter flyttas över från JK till annan myndighet.

Jag vill erinra om att de sakkunnigas uppdrag inte avser frågan om vem som skall företräda riksdagen eller dess myndigheter.

Hittills har jag syftat på situationer där statens enskilda rätt berörs. Också frågorna om det allmännas möjligheter att anföra besvär över förvalt­ningsbeslut, som inte rör statens enskilda rätt, och om utsträckt tillämpning av kontradiktoriskt förfarande genom partsrepresentation för det allmänna i förvaltningsärenden kan, som jag i annat sammanhang (prop. 1971:30 s. 399) har uttalat, behöva undersökas särskilt. Denna uppgift bör emellertid i princip falla utanför de sakkunnigas uppdrag. Detta hindrar givetvis inle att de sakkunniga på särskilda punkter tar ställning till frågan huruvida JK skall ta till vara vad som brukar kallas allmänna intressen, t. ex. i de tidigare omnämnda fallen enligt datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen.

Vad härefter angår JK:s tillsynsuppgifter vill jag framhålla att den önskvärda samordningen med JO:s verksamhet inte bör åstadkommas på det sättet att JK fråntas behörighet att ingripa på visst område. Även om en sådan lösning inte bör komma i fråga, står flera möjligheter öppna. Tänkbart är exempelvis att en annan inbördes fördelning sker av JK:s och JO:s inspekterande verksamhet. De sakkunniga bör samråda med riksdagens JO-utredning i den mån denna inle har hunnit avsluta sitt arbete.

JK:s tillsynsverksamhet bör också framgent ha karaktär av rättskontroll och alltså — som saken uttrycks för JO:s del i den nya regeringsformen (12 kap. 6 §) — gälla 'tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar'. Detta är emellertid inte liktydigt med att kontrollen skall inriktas på detaljföreskrifter. I stället bör den så långt möjligt koncentreras till väsentliga spörsmål. Vid granskning av rättspraxis på skilda områden bör t.ex. frågor om medborgarnas rättssäkerhet tillmätas särskild vikt. Med den angivna inriktningen av tillsynsverksamheten rimmar väl att ökad vikt läggs vid inspektioner. Utbytet av inspektionerna torde bli större om en viss förtur ges åt myndigheter som själva utövar inspektioner inom sitt verk­samhetsområde och genom anvisningar och liknande styr underordnade myndigheters verksamhet samt åt myndigheter som saknar centralmyndighet med inspektionsrätt.

De sakkunniga bör vidare överväga om systemet med arbetsredogörelser från statliga myndigheter som ett underlag f ör JK :s tillsyn är ändamålsenligt och hur det i så fall bör utformas för att på bästa sätt fylla sin uppgift.

Av vad jag har sagt förut framgår att JK givetvis skall gå regeringen till hända med undersökningar av ifrågasatta missförhållanden inom rättskipning och förvaltning. Det är också en naturlig sak att anmälningar från en myndighet mot en annan handläggs av JK. Men allmänheten bör inle vara avskuren från rätt att klaga hos JK, låt vara att enskildas klagomål liksom hittills torde komma att spela en underordnad roll för JK:s del.

 

Ju:73   Skr 1975:4                                                  140

Nuvarande skyldighet för JK att företa undersökning med anledning av inkomna klagomål synes emellertid onödigt långtgående och bör mjukas upp. JK bör i viss utsträckning kunna berättigas både att lämna klagomål utan åtgärd och att hänvisa klagomål till annan myndighet.

JK:s möjligheter att agera mot tjänsteman som enligt JK har begått fel i tjänsten blir i viss mån beroende av ställningstagandet till ämbetsansvars­kommitténs i det föregående berörda förslag till nytt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Liksom hittills har man emellertid att räkna med att JK kan låta bero vid erinran, rättelse, förklaring eller vad som annars har förekommit, när han finner att ett mindre allvarligt fel har begåtts.

En reform av ansvarssystemel för offentliga funktionärer kan få konsekvenser också för kretsen av de personer som bör vara underkastade JK:s granskning. Det får lämpligen ankomma på de sakkunniga att med utgångspunkt i ett nyll sanktionssystem föreslå hur tillsynsområdet skall avgränsas.

Skulle de sakkunniga finna anledning att ta upp frågan om JK:s uppgifter enligt tryckfrihetsförordningen, bör de samråda med mass­medieutredningen.

74. Utredningen (Ju 1974:21) med uppdrag att utreda frågor om handelsbolag m.m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1974 för att utreda frågor om handelsbolag m. m.:

Ordförande: Stark, Hans O., f.d. justitieråd, ordförande i arbetsdomstolen

Ledamöter: Hammarberg, Sven O., ombudsman, led. av riksdagen Löfgren, N. Sigfrid J., disponent, led. av riksdagen

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 11 oktober 1974):

Vår lagstiftning innehåller regler om olika typer av företagsformer. Den vanligaste associationsformen inom svensk induslri och handel är aktiebolaget. Kännetecknande för aktiebolaget är att delägarna, aktieägarna, inte svarar personligen för bolagets förbindelser. För att trygga borgenärers och anställdas intressen i sammanhanget ges regler om att aktiebolag skall ha ett aktiekapital som i princip är bundet i aktiebolaget. Aktiekapitalet utgör alltså ett slags garanti för borgenärsiijtressena. Rörelse kan också drivas utan personligt ansvar i form av ekonomisk förening. Även beträffande ekonomiska föreningar gäller att medlemmarna skall tillskjuta ett insatskapital. Från aktiebolaget skiljer sig den ekonomiska föreningen bl. a. därigenom att föreningen måste vara uppbyggd på kooperativ bas. Det förekommer också att stiftelser och ideella föreningar driver rörelse, och denna drivs dä utan personligt betalningsansvar.

Rörelse kan också drivas under personligt ansvar för rörelseidkarna. Rörelsen drivs då av enskild näringsidkare eller, om flera personer gått samman i ett företag, som handelsbolag eller enkelt bolag. Dagligen träffas

 

141                             Kommittéer: Justitiedepartementet    Ju:74

i vårt land bolagsavtal, dvs. avtal varigenom två eller flera personer förpliktar sig att verka för ett gemensamt ändamål utan att det är fråga om att bilda en förening eller stiftelse. Är det sålunda bildade bolaget inte ett aktiebolag eller någon annan speciell bolagstyp, t. ex. partrederi, blir bolaget att bedöma enligt lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag.

Skillnaden mellan handelsbolag och enkla bolag är att i handelsbolaget bolagsmännen avser att under gemensam firma driva rörelse som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen (1929:117). Avser bolagsavtalet annan verksamhet än bokföringspliktig rörelse eller innebär avtalet att bolagsmännen skall driva rörelse under skilda firmor föreligger ett enkelt bolag. Även bolag som driver annan verksamhet än bokföringspliktig rörelse kan bli handelsbolag, nämligen om bolaget införs i handelsregistret.

Det gemensamma ändamål som avses med ett handelsbolag eller enkelt bolag är typiskt sett att tillförsäkra bolagsmännen vinst t. ex. genom att driva rörelse. Men ett sådant bolag kan också ha ett ideellt syfte. Och även om bolaget bildas i förvärvssyfte kan verksamheten bedrivas så att någon bolagsvinst till fördelning mellan delägarna inte uppkommer. Elt enkelt bolag kan sålunda uppkomma genom att några personer slår sig samman för att åstadkomma billigare inköp, gemensam reklam etc. Till denna typ av bolagsändamål hör även det som föreligger i karteller och aktie-ägarkonsortier o. d. Det förekommer t. o. m. att handelsbolag bildas med det enda syftet att skapa förlust i driften så att förlusten skall kunna utnyttjas som underskoltsavdrag vid bolagsmännens taxering.

Även det sätt på vilket bolagsmännen skall verka för bolagsändamålet kan variera kraftigt. De kan tillskjuta pengar, insätta annan egendom eller prestera tjänster. De olika bolagsmännens prestationer behöver inte vara lika stora och inte heller av samma slag. Ett vanligt fall är att en bolagsman insätter sin personliga arbetskraft medan en annan tillskjuter rörelsekapital.

Lagen om handelsbolag och enkla bolag är mer än 75 år gammal och har undergått bara mindre ändringar under de senaste femtio åren. Redan denna omständighet medför att det finns skäl att nu närmare undersöka huruvida lagen tillgodoser de behov som framförallt de mindre företagen har i ett modernt samhälle som vårt. Som jag kommer att närmare utveckla i det följande finns det på flera punkter anledning att överväga ändringar i lag­stiftningen. Härtill kommer att den år 1973 beslutade höjningen av minimibeloppet för aktiekapitalet i aktiebolag från 5 000 kr. till 50 000 kr. kan antas medföra att åtskilliga mindre företag, som i dag drivs i aktiebolags form, före utgången av år 1978 övergår till handelsbolagsformen eller till alt driva rörelsen som enskild näringsidkare. Detta innebär bl. a., som nuvarande lagstiftning är utformad, att företagen i fråga inte längre blir skyldiga att avge den offentliga årsredovisning som krävs för aktiebolagens del. Detta förhållande är inte tillfredsställande. Jag förordar därför att sakkunniga tillkallas för att se över lagstiftningen om handelsbolag m.m.

Lagstiftningen om handelsbolag utgår från att bolagsmännen ensamma beslutar över sitt företag. Det finns inte några bestämmelser som tar sikte på det allmännas och de anställdas intressen i företaget. Lagen om handelsbolag och enkla bolag är i detta hänseende uppbyggd på samma sätt som annan associationsrättslig lagstiftning, t. ex. lagstiftningen om aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Utvecklingen mot en företagsdemokrati som innebär att de anställda garanteras insyn och inflytande på företagens verksamhet kan ske på olika sätt. Ett sätt är att ändra företagens struktur så att löntagarna får direkt

 

Ju.74   Skr 1975:4                                                   142

inflytande på besluten, t. ex. genom representation i bolagsorganen. De åtgärder som hittills har vidtagits i detta syfte har skett genom speciell lagstiftning vid sidan av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen. Jag tänker därvid i första hand på lagen (1972:289) om styrelserep­resentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Denna speciella lagstiftning har karaktären av försöksverksamhet. De mera definitiva former man kan komma att välja för ett löntagarinflytande i företagen kan emellertid komma att påverkas, förutom av resultatet av denna försöksverksamhet, också av den lagstiftning och de avtal på arbetsmarknaden som arbetsrättskommitléns arbete kommer att leda fram till.

Det är inte någon tvekan om att en mer genomgripande översyn av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen måste komma till stånd. Den bör äga rum så snart som möjligt. Men förutsättningen för en sådan översyn kommer knappast att vara för handen förrän huvudlinjerna beträffande de lämpliga formerna för löntagarinflytande klarnat. Det bör därför åtminsto­ne t. v. inte ingå i uppdraget för denna utredning att lägga fram förslag om en företagsdemokratisk reform speciellt för handelsbolagens del. Däremot bör de sakkunniga försöka utforma sina förslag så att de underlättar införandet av styrelserepresentation och annan löntagarmakt i främst de större han­delsbolagen. Jag återkommer till saken i det följande.

Handelsbolagsformen är i första hand avsedd för mindre företag med ett fåtal delägare. Lagstiftningen vilar på principen om avtalsfrihet. Bolagsmännen har i enlighet härmed mycket stor frihet att efter eget gottfinnande ordna sina inbördes relationer. Tredje mans intressen skyddas genom huvudregeln att bolagsmännen är solidariskt ansvariga för bolagets åtaganden.

Handelsbolagsformen kan också användas för större företag med många delägare. Handelsbolaget konstrueras då vanligtvis som ett s. k. kommanditbolag. Kommanditbolaget kan sägas utgöra ett slags mellanting mellan aktiebolag och de egentliga handelsbolagen. Delägarnas ansvar för ett kommanditbolags åtaganden kan begränsas till den insats delägaren gjort i bolaget. Sådanadelägare kallas kommanditdelägare. En av bolagsmännen, den s. k. komplementären, måste dock under alla förhållanden vara obegränsat ansvarig för bolagets förbindelser. Något hinder mot att som komplementär utnyttja juridisk person finns inte. Genom att som komplementär utnyttja ett av kommanditdelägarna ägt aktiebolag kan således en begränsning av det totala personliga ansvaret ändå åstad­kommas.

En utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara att handelsbolaget även i fortsättningen skall vara en för det mindre företaget lämpad företagsform. Ett omfattande och formaliserat regelsystem av den typ som finns för aktiebolagens del bör därför inte komma i fråga när det gäller de egentliga handelsbolagen där varje bolagsman är personligen ansvarig för bolagets förbindelser. När det är fråga om ett större förelag med många delägare, med betydande omsättning eller stort anlal anställda kan det emellertid ifrågasättas om den nuvarande uppläggningen av lagstiftningen är så lämplig. Framförallt hänsynen till de anställdas och fordringsägarnas inlressen talar för att man för sådana företags del bör närmare utreda om det kan vara lämpligt att införa en ordning som innebär begränsningar av den nuvarande i princip oinskränkta avtalsfriheten. Jag kommer i det följande att ge exempel på vilka åtgärder i det hänseendet som de sakkunniga bör överväga närmare.

 

143                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:74

Enligt gällande lag är handelsbolag i princip bokföringsskyldiga. Bokföringslagen innebär vidare att rörelseidkare i stor utsträckning är bokföringsskyldiga. I betänkandet (SOU 1973:57) Förslag till bokföringslag föreslås att alla rörelseidkare skall bli bokföringsskyldiga. Betänkandet bereds f. n. inom justitiedepartementet och ett förslag till ny bokföringslag torde komma att remitteras till lagrådet våren 1975.

Bestämmelserna om bokföringsskyldighet reglerar inte frågan i vad mån företagaren skall vara skyldig att lämna offentlig årsredovisning. Reglerom offentlig årsredovisning gäller endast för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detla är enligt min mening en brist. Särskilt borgenärer och anställda har ett befogat intresse av att få insyn i företagens förhållanden. De sakkunniga bör därför utgå från att offentlig årsredovisning i princip skall förekomma även i andra företagsformer än aktiebolag och ekonomiska föreningar, t. ex. handelsbolag, enskild näringsidkare eller stiftelse, under förutsättning att företaget i fråga är bokföringspliktigt. De sakkunniga bör dock överväga om det av organisatoriska skäl är nödvändigt atl lämna de minsta företagen utanför skyldigheten att avge offentlig årsredovisning.

I ett till lagrådet den 23 augusti detta år remitterat förslag till ny aktiebolagslag föreslås i viss utsträckning skilda regler för större och mindre bolag beträffande omfattningen av redovisningsplikten. Det finns enligt min mening knappast något skäl att låta redovisningspliktens omfattning vara beroende av vilken företagsform som väljs. Ett företag av viss storlek bör alltså i princip vara skyldigt att lämna offentlig redovisning i samma omfattning och i samma hänseenden som gäller beträffande ett företag av motsvarande storlek som drivs i form av aktiebolag.

Det till lagrådet remitterade förslaget till aktiebolagslag innehåller regler om koncerner. Delta förslags koncernregler gäller emellertid endast koncerner där moderföretaget är ett aktiebolag som omfattas av aktie­bolagslagen. Det förekommer att koncernbildningar byggts upp så att moderföretaget är ett handelsbolag. Även för sådana företagsgrupper finns behov av koncernregler. Jag tänker särskilt på bestämmelser om koncernredovisning. De sakkunniga bör lägga fram förslag till koncernregler för handelsbolag och därvid fästa särskild uppmärksamhet vid problemet hur reglerna om koncernredovisning skall utformas. 1 betydande utsträckning torde därvidlag koncernredovisningsreglerna i förslaget till aktiebolagslag kunna tjäna som förebild.

En koncernbildning kan vara uppbyggd så att moderföretaget är en juridisk person av annat slag än aktiebolag eller handelsbolag. I den mån moderförelaget driver rörelse och till följd därav är bokföringspliktigt synes det finnas skäl för att åtminstone koncernredovisningsregler bör gälla för företagsgruppen i fråga. Detsamma kan sägas när det är fråga om företag — exempelvis aktiebolag — som utan att vara avhängiga av varandra står under gemensam ledning. Detta fall föreligger t. ex. när en person har aktiemajoriteten i flera aktiebolag och leder dem enhetligt. Det får ankomma på de sakkunniga att närmare bedöma i vilken utsträckning koncernregler bör gälla för företagsgrupperingar av det slag jag nu berört.

Inom justitiedepartementet har inletts arbete med en översyn av lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. De sakkunniga bör därför inte gå in på frågan om behovet av koncernregler i lagen om ekonomiska föreningar.

I detta sammanhang vill jag också beröra frågan om handelsbolag bör åläggas att ha revisor. Gällande lag innehåller inte några bestämmelser härom. Bestämmelser om skyldighet att avge årsredovisning blir emellerlid knappast   tillräckligt  effektiva  om   årsredovisningen  inte  granskas  av

 

Ju.74   Skr 1975:4                                                                 144

revisor. De sakkunniga bör därför utgå från att det skall finnas revisor i handelsbolag och att denne skall avge en för alla tillgänglig revisionsberättelse. Det äremellertid möjligt att den nu angivna principen av praktiska skäl inte kan genomföras fullt ut. Tillgången på utbildade revisorer är nämligen begränsad. När det gäller de större handelsbolagen bör i likhet med vad som föreslås i det remitterade förslaget till ny aktibolagslag revisorn vara kvalificerad, dvs. auktoriserad eller godkänd. Det framlagda förslaget till ny aktiebolagslag innebär emellertid att de kvalificerade revisorernas tjänster tas i anspråk i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. De sakkunniga måste därför överväga i vilken utsträckning tillgängliga resurser tillåter att krav omgående ställs på att de större handelsbolagen anlitar kvalificerad revisor. Särskilda övergångsregler kan visa sig behövliga.

Behov av regler om revisor föreligger även i fråga om bokföringspliktiga företag av typen enskild näringsidkare och stiftelse. De sakkunniga bör undersöka även den frågan med beaktande av vad som nyss anfördes i fråga om handelsbolagen.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som har betydelse när det är fråga om större företag som drivs i form av handelsbolag, främst då kommanditbolag med elt flertal delägare. Min framställning tar också sikte på handelsbolag som kan sägas vara stora från den synpunkten att de har en betydande omsättning eller många anställda.

Genom att kommanditdelägarnas ansvar kan begränsas, är det möjligt att använda kommanditbolaget när ett större antal personer vill delta i ett företag utan att bära personligt ansvar för skulderna. Det är sannolikt att det finns ett praktiskt behov av att behålla denna speciella bolagsform. Hänsynen till borgenärernas och de anställdas intressen synes emellertid kräva att vissa begränsningar härvidlag ställs upp. Kommanditbolagets kreditvärdighet är ju i första hand beroende av hur många av bolagsmännen - och givelvis vilka - som är obegränsat ansvariga för bolagets åtaganden. Kreditvärdigheten påverkas också av storleken på de insatser som kom­manditdelägarna gjorl. Del kan därför anföras skäl för att man bör ställa upp vissa minimigränser för de insalser som görs av kommanditdelägare. Det får ankomma på de sakkunniga att närmare överväga vilka begränsningar i den nuvarande avtalsfriheten som härvidlag lämpligen bör göras.

I gällande lag förutsätts att bolagsmännen gör insatser i bolagel. Del kan vara fråga om insatser i form av pengar eller insats i form av annan egen­dom. Eftersom bolagsmännen har frihet att genom avtal ordna sina inbör­des förhällanden står det emellertid bolagsmännen fritt att bestämma att även en annan prestation, t. eX. arbete i bolaget, skall betraktas som insats och uppskattas lill visst belopp. Principen om avtalsfriheten leder vidare till att bolagsmännen senare under bolagets bestånd kan komma överens om ändringar i det ursprungliga bolagsavtalet och därmed påverka storleken av bolagsmännens insatser. Det finns alltså inte något hinder för bolagsmännen att komma överens om att en eller några av dem skall kunna ta tillbaka en del av sin insats i bolaget. Bolagsmännen har också möjlighet att efter gottfinnande fördela bolagets årsresultat mellan sig varigenom bolagsmännens andelar kan komma att variera kraftigt från tid till annan.

Detta system kontrasterar skarpt mot de regler som gäller för aktiebolag. De aktiebolagsrättsliga bestämmelserna om det bundna kapitalet innebär nämligen att aktieägarna i princip inte kan förfoga över sina insatser i bolaget annat än i samband med likvidation av bolaget. Aktiekapitalet kan sålunda inte delas ut som vinst till delägarna och aktier kan i princip inte

 

145                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:74

inlösas av bolaget genom utbetalning till aktieägarna.

Enligt min mening är det påkallat med fastare regler för de större handelsbolagens del när del gäller bolagsmännens insatser och deras möjligheter att förfoga över dessa insatser. Utgångspunkten synes mig böra vara den att varje bolagsman gör en insats i bolaget och att denna insats skall fullgöras genom tillskjutande av pengar eller annan egendom. De sakkunniga bör vidare undersöka om det är lämpligt att begränsa bolags­männens nuvarande möjligheter att fritt fördela årsresultatet mellan bolagsmännen. Bl. a. bör beaktas att denna möjlighet har visat sig kunna utnyttjas i skatteflyktssyfte. Vidare bör de sakkunniga överväga om man skall efterbilda reglerna rörande det bundna kapitalet i aktiebolag även så till vida att bolagsmännens rätt att ta ut medel ur bolaget begränsas. Denna fråga måste emellertid ses mot bakgrund av huvudregeln att bolagsmännen är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. Föreligger sådan personlig ansvarighet är behovet av regler rörande bundet kapital kanske inte så stort. Saken ligger däremot annorlunda till beträffande kommanditdelägare där ju det personliga ansvaret är begränsat.

Skulle de sakkunniga komma till den slutsatsen att det finns behov av regler rörande bundet kapital i handelsbolag bör dock regelsystemet göras enklare än det som gäller för aktiebolagens del. Jag vill i detta sammanhang också peka på den möjligheten atl man avstår från att föreslå regler om skydd för bundet kapital men i stället ålägger handelsbolagen att offentligt, exempelvis i årsredovisningen, ange hur stora insatserna är och i vad mån insatskapital betalats tillbaka till vederbörande bolagsman.

En särskild fråga är i vad mån bolagsmännen i större handelsbolag skall ha rätt att ta lån från bolaget. Genom ändringar i aktiebolagslagen, som beslöts år 1973, har införts ett principiellt förbud för aktiebolagen att lämna penninglån till sina aktieägare. Förbudet ingår som ett led i de regler som avser att skydda det bundna kapitalet. När det gäller handelsbolag kan denna synpunkt få betydelse för den händelse de sakkunniga stannar för att föreslå regler om bundet kapital. Det andra skälet som ligger bakom låneförbudet i aktiebolagslagen, nämligen intresset av att kunna förhindra skatteflykt, har giltighet även för handelsbolagens del. De sakkunniga bör därför undersöka om det finns skäl att uppställa regler om låneförbud för de större handelsbolagens del i huvudsak motsvarande dem som gäller beträffande aktiebolagen.

För aktiebolagen gäller vissa regler om styrelse och verkställande direktör. Sådana regler saknas för handelsbolagens del. Bolagsmännen kan emellertid i bolagsavtalet ta in bestämmelser om att exempelvis en verkställande direktör skall utses. De sakkunniga bör undersöka om det finns anledning att i lag ge regler om att styrelse och verkställande direktör skall utses i de större handelsbolagen. Jag vill peka på att en sådan ordning skulle göra det möjligt att tillämpa lagen (1972:829) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar även på handelsbolagen.

De sakkunniga bör var oförhindrade att ta upp även andra frågor rörande handelsbolag och enkla bolag är dem jag nu har angivit. Kontakt bör hållas med motsvarande kommittéer som har tillsatts eller kan komma att tillsättas i de andra nordiska länderna.

Jag övergår härefter att behandla frågan i vad mån det behövs en särskild ny bolagsform för mindre företag.

Det är i andra länder vanligt att det vid sidan av aktiebolagen finns en särskild bolagsform, vari ekonomisk verksamhet kan drivas utan personlig

10   Riksdagen 1975. I saml. Nr4

 

Ju;74   Skr 1975:4                                                   146

ansvarighet för deltagarna. Bolagsformen är anpassad för företag med ett mindre antal delägare. Kravet på insatskapital ställs lägre än beträffande det egentliga aktiebolaget. I tysk rätt benämnes denna bolagstyp Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) och i fransk rätt Société å responsabilité limitée (SARL). Motsvarande bolagsformer finns också i de övriga ursprungliga EG-staterna. 1 Danmark har nyligen införts lagstiftning om en bolagsform av GmbH-typ som man kallat anpartsselskab (ApS).

Riksdagen har nyligen hemställt om skyndsam utredning angående införande av en särskild bolagsform för mindre företag (LU 1974:19, rskr 1974:238). De sakkunniga bör överväga även denna fråga.

De sakkunnigas arbete bör på denna punkt bedrivas förutsättningslöst. De sakkunniga bör pröva om det mot bakgrund av de ändringar beträffande handelsbolagstiftningen som kan bli aktuella är av behovet påkallat med en särskild ny företagsform för de mindre företagen. Ett sådant behov skulle troligen närmast avse en kombination av det minoritetsskydd som gäller enligt handelsbolagslagen med frihet från personligt ansvar. En sådan frihet förutsätter dock ett bundet bolagskapital av betryggande storlek. Skulle utredningen komma till att det finns behov av en sådan företagsform, torde den nya danska lagstiftningen i varje fall i vissa hänseenden kunna tjäna som förebild för hur lagstiftningen i så fall bör läggas upp. De sakkunniga bör i denna del också i vederbörlig mån beakta de olika synpunkter och uppslag som fördes fram under riksdagsbehandlingen i våras. Jag vill dock i det sammanhanget framhålla att de sakkunniga inte i sitt arbete skall gå in på frågor om olika skatteregler för skilda företagsformer. Frågan om neutralitet i det hänseendet behandlas av företagsskatleberedningen. Däremot bör de sakkunniga samråda med företagsskatteberedningen.

Skulle de sakkunniga stanna för att det finns behov av en särskild företagsform för de mindre förelagen, uppkommer frågan om eventuella följdändringar i aktiebolagslagen. I länder där företagsformer av GmbH-typ förekommer ställs i allmänhet kravet på minimibeloppet för aktiekapitalet högre än vad fallet är hos oss. Minimibeloppet för aktiekapitalet i tyskt aktiebolag uppgår till 100 000 DM. Enligt den nya danska lagen är minimi­beloppet för aktiekapitalet i aktiebolag 100000 danska kronor. Införs en särskild företagsform av GmbH-typ hos oss finns det enligt min mening goda skäl att överväga en höjning av minimibeloppet för aktiekapitalet så att aktiebolagsformen verkligen förbehålls de större och medelstora företagen.

De sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet åt de övergångsproblem som kan uppkomma med anledning av de sakkunnigas förslag. Utgångspunkten måste vara att den nya lagstiftningen åtminstone efter en viss lid skall komma atl slå igenom även för företag som bildas före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det är nämligen enligt min mening inte i praktiken hållbart att efter en reform av lagstiftningen om handelsbolag behålla handelsbolag som bildats enligt äldre rält med dess mera ofullständiga reglering. Lika litet kan man tänka sig att efter en höjning av minimibeloppet för aktiekapitalet tillåta att äldre aktiebolag fortlever obegränsad tid utan att höja sitt aktiekapital till den nya minimigränsen.

De sakkunniga bör arbeta med sikte på att utredningsarbetet skall kunna leda till lagstiftning i god tid före utgången av år 1978. De sakkunniga bör vara oförhindrade att lägga fram delförslag.

 

147                             Kommittéer: Utrikesdepartementet   UD:1

Utrikesdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommitté avslutat sin verksamhet under år 1974; 1

1. Nationalkommittén (UD 1972:01) för Förenta Nationernas befolkningskonferens

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1972 för att förbereda det svenska deltagandet i FN:s befolkningskonferens 1974, vars dagordning omfattar bl. a. befolkningsutvecklingen och dess förhållande lill nationella utvecklingsansträngningar, medlemsländernas nationella befolkningspolitik samt en internationell befolkningsstrategi och därav aktualiserade åtgärder:

Ordförande: Thorsson, Inga M., statssekreterare, led. av riksdagen

Ledamöter: Adler-Karlsson, Gunnar, jur. dr

Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av riksdagen Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Engström, Arne V., professor Hyrenius, Hannes, professor Michanek, Ernst N., generaldirektör Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör Sohlman, Staffan, departementsråd Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen Åström, Lars-Åke E.,generaldirektör

Experter: Borell, Ulf, professor Himmelstrand, J. Ulf I., professor Holmberg, Ingvar, fil. dr Hägerstrand, S. Torsten E., professor Ingelstam, Lars E., professor Karlqvist, Anders, tekn. lic. Levi, Lennart, docent Liljeström, Marita, unversitetslektor

 

UD:1    Skr 1975:4                                                  148

Ohlin, Göran, professor

Stenram, Håkan Chr. M., fil. mag. (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Sekreterare: Wahren, Cari E. T., byråchef

Bitr. sekreterare: Jonsson, Lars O., kanslisekreterare

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (bitr. sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Fyra specialstudier har publicerats som Sveriges vetenskapliga bidrag inför FN:s befolkningskonferens i Bukarest i augusti 1974.

Kommittén har den 20 december 1974 avgett slutrapport (Ds UD 1974:1).

Uppdraget är därmed slutfört.

2. Delegationen (UD 1972:02) för utveckling av folkrättens regler om humanitet i krig

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juli 1972 för att utveckla folkrättens regler om humanitet i krig:

Ordförande: Lidbom, Carl G., statsråd, led. av riksdagen

Vice ordförande: Blix, Hans M., utrikesråd (fr.o.m. den 25 april 1974)

Sakkunniga: Blix, Hans M., utrikesråd (t.o.m. den 25 april 1974) Blom, K. A. Birgitta, departementsråd (fr.o.m. den 13 juni 1974) Hellström, Mats J., fil. kand., led. av riksdagen Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef (fr.o.m. den 25 april 1974) Tammelin, Lars, docent Thunborg, Anders I., statssekreterare Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen Wulff,Torgil H., kommendör Åström, C. Sverker, kabinettssekreterare

Experter: Heyman, Ove F., kansliråd (fr.o.m. den 25 april 1974) Hjertonsson, Karin, jur. dr (t.o.m. den 25 april 1974) Karlsson, Bror A. S., hovrättsassessor (fr.o.m. den 25 april 1974)

 

149                              Kommittéer: Utrikesdepartementet   UD:3

Nordenson, Ulf K., justitieråd (t.o.m. den 25 april 1974)

Prawitz, Jan, laborator

Rosenblad, Esbjörn C. A., departementssekreterare (fr.o.m. den 25 april

1974)

Skarstedt, Cari-Ivar S., rättschef (t.o.m. den 25 april 1974)

Huvudsekreterare: Edelstam, E. Axel, utrikesråd (t.o.m. den 25 april 1974)

Sekreterare: Hjertonsson, Karin, jur. dr (fr.o.m. den 25 april 1974)

Bitr. sekreterare: Karlsson, Bror A. S., hovrättsassessor (t.o.m. den 25 april 1974) Rosenblad, Esbjörn C. A., departementssekreterare (t.o.m. den 25 april 1974) Skala, Björn I., departementssekreterare (t.o.m. den 25 april 1974)

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1973 års riksdagsberättelse UD 5.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av delegationens arbete. Därutöver har fem sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp för frågan om förbud mot vissa vapen.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Sakkunniga (UD 1972:03) med uppdrag att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med uländerna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med uländerna:

Ordförande: Nilsson, H. Torsten L., förutvarande utrikesminister, led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen Korpås, B. G. Sture, folkhögskolerektor, led. av riksdagen Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen Måbrink, Bertil U., ombudsman, led. av riksdagen Nilsson, Anna-Lisa, fru, led. av riksdagen

 

UD:3   Skr 1975:4                                                   150

Petersson, Per M., hemmansägare, led. av riksdagen Wirmark, B. David L, fil. kand., f.d. led. av riksdagen

Expert: Croner, Ulla-Britt, jur. kand. (fr.o.m. den 1 februari 1974)

Sekreterare: Anell, Lars E. R., departementsråd

Bitr, sekreterare: Oden, C. Bertil, avdelningsdirektör

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse UD 3.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fjorton sammanträden och företagit en studieresa. De sakkunniga beräknar lämna sitt huvudbetänkande under år 1975.

4. Utredningen (UD 1974:01) rörande utrikesdepartementets organisation

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda utrikesdepartementets organisation:

Utredningsman: Kellberg, Love G.-A., utrikesråd

Experter: Berg, Bertil G., expeditionsförman (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Bruno, Gösta F., överdirektör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Johansson, Bengt A. W., departementsråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Mårtensson, Jan P. G., kansliråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Nerman, Rigel B., kontorist (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Palme, Thomas O. V., departementssekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Rosqvist, Nils O., arkivarie (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ryding, Göran P. G., ambassadör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ström, Per L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ternström, Olov A., bitr. utrikesråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Sekreterare: Dinkelspiel, Ulf A. R., kansliråd

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

 

151                             Kommittéer; Utrikesdepartementet   UD;4

Direktiv (anförande av ministern för utrikes ärendena Andersson till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

En genomgripande översyn av utrikesförvaltningen förelogs senast i början av 1960-talet. Resultatet härav redovisades i två betänkanden (SOU 1963:3) Utrikesdepartementets organisation och personalbehov och (SOU 1963:4) Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Dessa utredningar, som föranleddes av behovet av att anpassa utrikesför­valtningen till kontinuerligt växande och skiftande arbetsuppgifter, ledde fram till viktiga förändringar i utrikesförvaltningens organisation och en förstärkning av dess resurser (prop. 1963:75 m. m.). Vidar har tidigare en intern utredning i utrikesdepartementet behandlat utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, organisation, personalpolitik och utbildningsverksamhet. Utredningen, UD 70, inspirerades av och bedrevs i nära samarbete med personalen.

Under det årtionde som gått sedan 1963 års översyn har Sveriges inter­nationella förbindelser intensifierats och byggts ut. Denna utveckling har ställt ökade krav på utrikesförvaltningen. Antalet ambassader och delega­tioner har vuxit. Allt större del av personalen har måst avdelas för multilateralt förhandlingsarbete, bl. a. inom FN-organens ram. Efterfrågan på Sverigeinformation i utlandet och information om svenska utrikes­politiska förhållanden har ökat och det har blivit nödvändigt att skärpa bevakningen av olika specialområden såsom forskning och miljövård.

För att möta bl. a. dessa krav har successivt personalförstärkningar skett och organisatoriska förändringar vidtagits. En informationsbyrå och en byrå för bl. a. nedrustnings,atom-, rymd- och miljövårdsfrågor har tillskapats. Den förhandlingsgrupp och det rapportsekretariat som inrättades vid 1963 års översyn har numera sammanslagits till en förhandlings- och utredningsgrupp. En avdelning för internationellt utvecklingsarbete har upprättats och sedan förra året underställts ett sär­skilt statsråd. Utrikesdepartementets handelsavdelning, som i vad gäller handelspolitiska frågor sedan 1967 lyder under handelsministern, och handelsdepartementets utrikeshandelsenheter har integrerats.

Erfarenheten visar att de här redovisade åtgärderna i det stora hela var ändamålsenliga. Genom vårt växande internationella engagemang har emellertid behovet av långsiktig planering, utredningar och analyser ökat. Vidare föreligger önskemål från riksdagens och allmänhetens sida om ökad information rörande internationella förhållanden och svenska utrikespolitiska ställningstaganden.

Jag vill här också peka på det speciella förhållandet som ligger i att utrikesdepartementet i större utsträckning än andra statsdepartement vid sidan av sina uppgifter som beredningsorgan för Kungl. Maj:t fullgör uppgifter som sammanhänger med utlandsmyndigheternas administration och servicefunktioner. Jag syftar härvid på vissa grupper av ärenden särskilt inom administrativa avdelningen och rättsavdelningen men även inom vissa andra avdelningar.

Det är mot denna allmänna bakgrund som jag anser tiden mogen att göra en förnyad översyn av utrikesdepartementets organisation. Jag föreslår därför att en särskild utredningsman tillkallas för att göra denna översyn. Uppdraget skall dock inte avse departementets handels- och biståndsavdelningar. Frågor rörande en ändring av kompetensfördelningen mellan berörda statsråd bör av naturliga skäl också ligga utanför utredningsuppdraget.

 

UD.4   Skr 1975:4                                                    152

Utredningsmannens översyn bör utmynna i ett förslag lill organisationsplan som tar hänsyn till den tidigare antydda utvecklingen och som beaktar behovet av en smidig organisatorisk struktur. Utredningsmannen bör härvid belysa organisationens ulformning vid alternativa resursnivåer, varav en innebär en omorganisation inom ramen för nu befintliga resurser.

Jag vill erinra om alt 1965 års departementsutredning behandlade en rad för statsdepartementen gemensamma frågor avseende organisation och arbetsformer. Utredningen föreslog bl. a. att normalorganisationen för statsdepartement skall bestå av arbetsenheter, som inom lämpligt avgränsade sakområden svarar för såväl planering och riktlinjer som handläggning av löpande ärenden. Utrikesdepartementet omfattades inte av denna utredning. Det synes nu angeläget pröva möjligheterna att anpassa utrikesdepartementets organisation till den som gäller för övriga statsdepartement. Det kan nämnas att enhetssystem redan införts på departementets handels- och biståndsavdelningar.

Utredningen bör särskilt uppmärksamma det av mig tidigare berörda behovet av planering och pröva olika organisatoriska lösningar för att tillgodose detta behov.

Jag finner det angeläget att utredningen också kartlägger förutsättningarna att organisatoriskt skilja de ärenden som departementet handlägger som beredningsorgan åt Kungl. Maj:t och dess befattning med administrativa frågor och serviceärenden. Därvid bör särskilt belysas vilka återverkningar en sådan uppdelning får på förhållandet mellan beskickningarna å ena sidan och hemmaförvaltningen å den andra sidan.

Jag finner det angeläget att utredningsmannen under utredningsarbetet håller nära kontakt med de berörda personalorganisationerna.

Jag vill till sist nämna att jag samtidigt härmed har för avsikt att inom kort lägga fram förslag om att en kommitté med representanter för riksdagen tillkallas med uppdrag att studera och komma med förslag rörande UD-personalens rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden. Under utredningsarbetet bör samråd äga rum med denna utredning.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Utredningens betänkande bör föreligga i början av 1975.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit fyra sammanträden med experterna. Därutöver har samråd skett med all berörd personal inom utrikesdepartementet.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

5. Utredningen (UD 1974:02) rörande rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden Inom utrikesförvaltningen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda frågor rörande rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden inom utrikesförvaltningen:

Ordförande: Geijer, K. Arne, f.d. ordförande i LO, led. av riksdagen

 

153                             Kommittéer: Utrikesdepartementet   UD:5

Sakkunniga: Håvik, I. Doris H., assistent, led. av riksdagen Ingemarsson, J. Svante, departementsråd Korpås, B. G. Sture, folkhögskolerektor, led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen

Experter: Berg, Bertil G., expeditionsförman (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Bergkvist, Arne B. S., kanslisekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Mårtensson, Jan P. G., kansliråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Nerman, Rigel B., kontorist (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Rosqvist, Nils O., arkivarie (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ryding, Göran P. G., ambassadör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ström, Per L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ternström, Olov A., bitr. utrikesråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Sekreterare: Dinkelspiel, Ulf A. R., kansliråd

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av ministern för utrikes ärendena Andersson till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

En genomgripande översyn av utrikesförvaltningen företogs senast i början av 1960-talet. Resultatet härav redovisades i två betänkanden (SOU 1963:3) Utrikesdepartementets organisation och personalbehov och (SOU 1963:4) Adminstrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Dessa utredningar, som föranleddes av behovet av att anpassa utrikes­förvaltningen till kontinuerligt växande och skiftande arbetsuppgifter, ledde fram till viktiga förändringar i utrikesförvaltningens organisation och en förstärkning av dess resurser (prop. 1963:75 m. m.).

Under det årtionde som gått sedan 1963 års översyn har Sveriges internationella förbindelser intensifierats och byggts ut. Ett antal nya ambassader och delegationer har upprättats. Bevakningen av olika specialområden har skärpts. En allt större del av personalen har avdelats för multilateralt förhandlingsarbete och ökade satsningar har gjorts för att informera om Sverige i utlandet och för att öka kännedomen om svenska utrikespolitiska förhållanden.

Utrikesförvaltningen sysselsätter idag över 1 500 personer. Därav arbetar drygt 500 inom utrikesdepartementet medan övriga är fördelade på inemot hundratalet utlandsmyndigheter.

Den handläggande personalen inom utrikesförvaltningen, ca 700 per­soner, är fördelad på tre personalkategorier. För i första hand politiska, ekonomiska, folkrättsliga och andra diplomatiska uppgifter används huvudsakligen personal som rekryterats via det av riksdagen fastlagda systemet med en tvåårig aspirantutbildning. Ett undantag utgör avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete vid vilken en del av personalen direktanställs. Konsulära, administrativa och — i växande utsträckning — kommersiella uppgifter vid utlandsmyndigheterna handläggs av personal

 

UD.S   Skr 1975:4                                                   154

som rekryteras såsom utrikeskanslister. För s. k. administrativa tjänster inom departementet rekryteras personal bl. a. för handläggning av ärenden som inte skall avgöras av Kungl. Maj:t. Dessa tjänstemän tas som regel inte i anspråk för utlandstjänstgöring.

Under senare år har rekryteringsbasen breddats. Ökad vikt har lagts vid fortbildning och vidareutbildning av personalen. Behovet av specialisering har i möjlig mån beaktats. Arbetsuppgifter har i betydande utsträckning överförts från en personalkategori till en annan. Exempelvis har arbets­uppgifter som tidigare ombesörjdes av diplomatiska tjänstemän övertagits av andra tjänstemän. Vissa arbetsuppgifter av administrativ karaktär har i åtskilliga fall anförtrotts biträdespersonal. Strävan har också varil att i ökad utsträckning utnyttja lokalt anställd personal vid utlandsmyndigheterna, över huvud taget har gränserna mellan de olika personalkategorierna blivit mer flytande.

Även om det visat sig möjligt att på olika vägar möta de krav på perso­nalen, som den fortsatta utvecklingen av Sveriges förbindelser medfört, synes det angeläget att nu göra en systematisk genomgång av de personalpolitiska frågorna. Jag syftar då särskilt på sådana frågor som rekrytering av utrikesförvaltningens personal, uppläggningen av utbildningsverksamheten, fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika personalkategorier, befordrings- och karriärmöjligheter, avgångsregler etc.

Många av dessa frågor har behandlats inom ramen för en intern utredning i utrikesdepartementet rörande utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, organisation, personalpolitik och utbildningsverksamhet som framlade sin rapport i juni 1970 (UD 70). Några delproblem har också varit föremål för särskild granskning. Jag kan som exempel peka på den utredning som behandlat 'Avgångsregler inom utrikesförvaltningen' (Ds UD 1972:2) och varöver personalorganisationerna avgivit yttranden. Jag vill också hänvisa till den översyn av aspirantutbildningen inom utrikesdepartementet som inleddes i mars 1973.

Jag anser tiden nu vara inne för att göra en samlad översyn av de personalpolitiska frågorna inom utrikesförvaltningen. Jag föreslår att uppdraget att göra denna översyn anförtros åt en särskild utredning med parlamentarisk förankring. Utredningen bör studera problem rörande UD-personalens rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden samt framlägga förslag i dessa frågor. Andra frågor som berör utrikes­förvaltningen bör tas upp av utredningen i den mån de är av väsentlig betydelse för de spörsmål'Som utredningen i första hand skall behandla.

Vad gäller rekryteringsfrågorna vill jag anföra följande. Enligt nuvarande ordning, som går tillbaka till 1963 års utredning genomgår alla de som önskar vinna inträde i diplomatisk tjänst den tvååriga aspirantutbildningen. Utredningen bör pröva lämpligheten av ökad sidorekrytering på mellangrads- och chefstjänstemannanivå som ett komplement härtill.

Utredningen bör undersöka om behov föreligger att utrikes­förvaltningens tjänstemän bereds ökade möjligheter att temporärt tjänstgöra inom andra delar av statsförvaltningen.

Utredningen bör vidare studera metodiken för placering av personal vid utlandsmyndighet resp. inom hemmaförvaltningen. Därvid bör olika typer av ansökningsförfaranden undersökas. Den närliggande frågan om att i personalplaneringen utnyttja ett betygssystem bör också undersökas.

Utbildningsfrågorna bör få en framträdande plats i utredningsarbetet. Redan tidigare har jag erinrat om den översyn av aspirantutbildningen som nu företas i departementet och vilken beräknas vara slutförd vid årsskiftet

 

155                             Kommittéer; Utrikesdepartementet   UD:5

1974/75. Resultatet av översynen bör överlämnas till utredningen för övervägande. Jag finner det vidare angeläget att utredningen undersöker behovet av fortbildning och vidareutbildning inom utrikesförvaltningen. Möjligheterna att få till stånd ett personalutbyte med andra myndigheter och organisationer synes också värda att prövas.

De av mig tidigare redovisade tendenserna till ökad integrering av de olika personalkategoriernas arbetsuppgifter aktualiserar möjligen förändringar i personalstrukturen. Utredningen bör närmare studera dessa frågor. Det är angeläget att den lokalanslällda personalen i möjlig mån får arbeta under villkor som stämmer inte bara med den lokala arbetsmarknadens krav utan också med de svenska löntagarorganisationernas strävanden. De lokalanställdas tjänstgöringsförhållanden förtjänar särskilt studium.

Dominansen av kvinnor i vissa yrkesområden med genomsnittligt lågt löneläge har en motsvarighel också inom utrikesförvaltningen. Utredningen bör skaffa sig en överblick över existerande skillnader inom utrikesför­valtningen mellan mäns och kvinnors anställningsvillkor och möjligheter till vidareutbildning och befordran m. m. samt överväga åtgärder som är ägnade att motverka sådana skillnader. Utredningen bör därvid samråda med utredningen angående kvinnornas situation inom den statligt lönereglerade offendiga förvaltningen.

De frågor som utredningen bör behandla följs av naturliga skäl uppmärksamt av personalen inom utrikesförvaltningen. Jag vill understryka vikten av att utredningen håller nära kontakt med berörda personalorganisationer under utredningsarbetet.

Kungl. Maj:t har tidigare denna dag bemyndigat mig att tillkalla en sakkunnig för att göra en översyn av utrikesdepartementets organisation. Den nu aktuella utredningen bör under sitt arbete samråda med den sakkunnige.

Utredningsarbetet bör bedrivas med all möjlig skyndsamhet. Utredningens betänkande bör framläggas senast i maj 1975.

Utredningen   har   under   tiden   juni   -   oktober   1974   hållit   fyra sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

Fö:l   Skr 1975:4                                                     156

Försvarsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:3 och 4

1.1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning (Fö 1968:19)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 januari 1967 föratt överse rekvisitions- och förfogandelagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 6 februari 1967):

Utredningsman: Lundberg, N. Ragnar W., f.d. generaldirektör

Expert: Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef

Sekreterare: Forssberg, E. Olof, hovrättsassessor

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Fö 19.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggning med den sakkunnige (H 1974:02) som tillkallats av chefen för handelsdepartementet för att se över allmänna ransoneringslagen (1954:280). Därutöver har arbetet med att utarbeta motiv till upprättade författningsförslag fortsatt.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

2. Försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1967 föratt utreda frågan om vissa ändringar i krigsmaktens fredsorganisation (se Post-och Inrikes tidn. den 9 februari 1967):

Ordförande: Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen

 

157                           Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö:2

Sakkunniga: Björk, Gunnar E., bankkonsulent, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Gustavsson, Gusti L. A., el-installatör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Hylländer, K. Gunnar E., köpman, led. av riksdagen (fr.o.m. den I juni 1974)

Strindberg, Per-Olof J., länsombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974) Sundström, M. Gudrun, fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Experter: Franzén, Nils P., organisationsdirektör Hansson, Nils O., överste Höljer, Gunnar, krigsråd

Knutsson-Hall, Torsten K., organisationsdirektör Larsson, Sven E., departementsråd Lugn, P. E. Robert, överste Månsson, E. O. Sigvard, överste

Nilsson, Alice H. Ch., kansliråd (fr.o.m. den 1 juni 1974) Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974) 0'Konor, Bengt G. W., kommendörkapten Thufvesson, Bengt E., departementsråd Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd

Sekreterare: Wigardt, Hans G. T., organisationsdirektör

Bitr. sekreterare: Lundbergh, Hans P. N. J., överstelöjtnant Lyckeberg, Nils, departementssekreterare

Lokal: Fredsgatan 2, 11152 Stockholm, tel. 113935 (sekreteraren), 11 42 85 (Lundbergh), 11 88 25 (expeditionen)

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberätlelse Fö 20. Tilläggsdirektiv se 1972 års riksdagsberättelse Fö 10 samt (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1967 bemyndigades chefen för försvarsdepartementet atl bl. a. tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om vissa ändringar i krigsmaktens fredsorganisation. Som utredningsman tillkallades f. d. landshövdingen Eric Wesström. Denne entledigades från uppdraget fr. o. m. den 1 januari 1972 från vilken tidpunkt riksdagsmannen Gunnar Gustafsson har varit utredningsman. Utredningsmännen har antagit namnet försvarets fredsorganisa­tionsutredning (FFU). FFU har avgett nio betänkanden, nämligen - i maj 1967 om indragning av Göta flygflottilj (Ds Fö 1967:4),

 

Fö:2   Skr 1975:4                                                   158

-  i december 1967 om indragning av Södertörns flygflottilj och Roslagens flygkår(Ds Fö 1967:16),

-  i december 1968 om organisation av flygvapnets förband inom Stock-boms området (Ds Fö 1968:5),

-  i december 1969 om indragning av flottiljadministrationen vid Östgöta flygflottilj (Ds Fö 1969:5),

-      i mars 1970 om ett nytt förband i Norrland, del 1 (Ds Fö 1970:6),
-i april 1971 om ett nytt förband i Norriand, del 2 (Ds Fö 1971:1),

-  i december 1972 om vissa förändringar i arméns fredsorganisation (Ds Fö 1972:4),

-  i november 1973 om ändringar i flygvapnets fredsorganisation (Ds Fö 1973:2),

-      i januari 1974 om fredsorganisationen på Gotland (Ds Fö 1974:1).
Härutöver har en promemoria avlämnats i december 1971 med vissa

allmänna synpunkter på utredningens arbete (Ds Fö 1971:8).

Vidare har FFU avgett yttrande över bl. a. en av chefen för armén upprättad plan för arméns fredsorganisation i vad avser fredsorganisa­tionens utformning i Skövde.

På grundval av utredningens betänkande i december 1972 (Ds Fö 1972:4) och prop. 1973:135 har riksdagen beslutat bl. a. att Göta livgarde (P 1) i Enköping skall avvecklas samt att arméns kompaniofficersskola (AKS) i Uppsala och pansartruppernas kadett- och aspirantskola (PKAS) i Enköping skall flyttas till Skövde (FöU 1973:26, rskr 1973:382). Riksdagen har vidare beslutat att Upplands signalregemente (S 1) m.m. i Uppsala skall flyttas till Enköping (prop. 1974: 50, FöU 1974:25, rskr 1974:270).

Utredningens förslag i november 1973 om ändringar i flygvapnets fredsorganisation (Ds Fö 1973:2) och i januari 1974 om organisationen på Godand (Ds Fö 1974:1) samt frågan om fredsorganisationens utformning i Skövde övervägs f. n. inom försvarsdepartementet.

Beträffande utredningens övriga förslag har statsmakterna tidigare tagit ställning.

När Kungl. Maj:ts bemyndigande inhämtades den 3 februari 1967 anförde dåvarande departmentschefen bl. a. följande.

Effekten av våra försvarsansträngningar beror i hög grad på hur stor del av våra försvarsutgifter som kan avdelas för uppsättning och omsättning av krigsförband. Vi bör därför inrikta oss på att avdela största möjliga del av utgifterna för sådana ändamål. Omvänt innebär detta att vi noggrant måste uppmärksamma och begagna möjligheterna att hålla ned sådana utgifter för fredsorganisationen som inte direkl bidrar till försvarseffekten. Regeringens ambitioner att begränsa ökningen i försvarsutgifterna nödvändiggör ytterligare insatser för att rationalisera freds­administrationen.

Detta uttalande är enligt min mening aktuellt även i dag. Behovet av besparingar och rationaliseringar inom fredsorganisationen har snarare ökat sedan år 1967. Jag ansluter mig också till vad min företrädare anförde i fråga om motiven för att tillkalla en särskild utredning att lämna förslag om ändringar i det militära försvarets fredsorganisation, nämligen att

en strukturrationalisering av krigsmaktens fredsorganisation, som innefattar nedläggning av fredsförband och utbildningsanstalter, medför åtskilliga avvägningsproblem. Bl. a. aktualiseras avvägningar mellan militära och allmänt samhälleliga intressen, som i många fall kan bli ömtåliga. Det synes därför lämpligt att en utredning om ändringar i freds­organisationen anförtros åt en särskild sakkunnig.

 

159                            Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö;2

Vid bedömningen av olika förändringar bör den sakkunnige beakta såväl militära effektivitetssynpukter på kortare och längre sikt som andra samhälleliga behov.

Jag vill särskilt understryka angelägenheten av att de militära och andra samhälleliga aspekterna beaktas och värderas jämsides på ett tidigt stadium i överväganden om förändringar i försvarets fredsorganisation. Genom den samhälleliga utvecklingen har de avvägningar som därvid aktualiseras i många fall blivit allt ömtåligare och svårare. Mot bl. a. den bakgrunden finner jag det motiverat att bredda den parlamentariska representationen i FFU.

Utvecklingen inom samhället och inom försvaret motiverar också att de ursprungliga direktiven kompletteras i vissa avseenden.

Min företrädare anförde år 1967 att särskild uppmärksamhet borde ägnas åt förbands och utbildningsanstalters betydelse från såväl allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter som med hänsyn till behov av mark för tätorters expansion, trafik- och bostadsändamål m. m. Ett viktigt nytt underlag för utredningen utgör härvid statsmakternas beslut om regional utveckling och hushållning med mark och vatten (prop. 1972:111, InU 1972:28, CU 1972:35, rskr 1972:347) samt om medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248). Vad som anförs i dessa beslut bör beaktas vid utredningens överväganden.

Försvarets ökade behov av mark för övningsändamål har kommit att alltmer konkurrera med behov av mark för andra ändamål och har därigenom medfört allt svårare avvägningar mot andra samhällsintressen. Det är angeläget att FFU beaktar dessa förhållanden. Riksdagen har beslutat (mot. 1974:1282, FöU 1974:19, rskr 1974:190) att ge Kungl. Maj:t till känna vad försvarsutskottet har anfört om överväganden rörande markförvärv för det militära försvaret. Utskottet har framhållit att den konflikt som i vissa fall råder mellan samhällsintresset av övningsmark för försvarets räkning och markägares berättigade intressen på senare år har blivit mera påtaglig. Även allmänheten och kommuner m. m. berörs inte sällan när man utvidgar militära övningsfält. Enligt utskottet finns det anledning att överväga möjligheter av det slag som redovisats i motionen 1974:1282 samt att frågan bör ses i ett stort sammanhang och att den bör bli föremål för utredning. Enligt min mening bör FFU:s uppdrag omfatta även en sådan utredning.

Jag anser — liksom min företrädare — att det är angeläget att rationaliseringsåtgärdernas följder för den anställda personalen beaktas. De värnpliktigas ökade intresse att få tjänstgöra nära hemorten har på senare år kommit till uttryck i olika sammanhang. Det är viktigt att de värnpliktigas intressen uppmärksammas. De måste dock avvägas mot de operativa kraven, bl. a. behovet av en utbildning i rätt miljö, konkurrensen

om mark i tätorternas närhet samt regionalpolitiska och allmänt samhälls­ekonomiska förhållanden.

Min företrädare anförde år 1967 att utredningsarbetet borde bedrivas skyndsamt men också att omfattningen och arten av lämpliga strukturförändringar i fredsorganisationen i många fall inte torde kunna bedömas förrän den då arbetande 1965 års försvarsutredning slutfört sitt arbete.

Sedan dess har både 1968 och 1972 års försvarsbeslut fattats av statsmakterna. F. n. pågår förberedelsearbete för ett nytt större beslut om försvarets inriktning. Arbetet bedrivs av bl. a. överbefälhavaren, främst i

 

Fö:2   Skr 1975:4                                                    160

form av perspektivplanering. Resultatet av detta arbete skall redovisas i etapper enligt en särskild tidsplan. Resultatet av den s. k. fasen 2 skall redovisas under fjärde kvartalet 1975. I perspektivplanen skall över­befälhavaren ange olika försvarsstrukturers konsekvenser i stort för fredsorganisationens utformning. Bl. a. skall överbefälhavaren belysa behovet av utbildningskapacitet i stort. Något förslag till detaljutformning av fredsorganisationen skall däremot inte redovisas i perspektivplanen.

Jag avser att senare i år begära Kungl. Maj :ts bemydigande att tillkalla en parlamentarisk försvarsutredning med uppgift att på grundval av bl. a. överbefälhavarens perspeklivplan lämna förslag om försvarets framtida inriktning.

För att försvarets fredsorganisation snabbt skall kunna anpassas till statsmakternas inriktning av försvaret och krigsorganisationens behov är det lämpligt att FFU successivt tar del av överbefälhavarens perspektivplanering och senare av försvarutredningens överväganden så att de fredsorganisatoriska konsekvenserna kan belysas i nära anslutning till nästa större beslut om försvarets inriktning. FFU bör därför inrikta sitt arbete på att i nära anslutning till detla beslut lämna förslag om fredsorganisationens framtida utformning på grundval av bl. a. överbefälhavarens perspektivplanering och den kommande försvarsutredningens förslag. Utredningen bör dock vara oförhindrad att dessförinnan avge delförslag om så befinnes lämpligt. FFU bör således samarbeta med överbefälhavaren och den kommande försvarsutredningen.

Ett annat ingångsvärde för FFU kommer att vara 1972 års värnplikts­utrednings överväganden och förslag. Även med denna utredning bör därför samarbete ske.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag anser det vara självklart att eventuella studier inom de militära staberna av fredsorganisatioriska förändringar inte bedrivs utan att vara samordnande med FFU:s arbete. Endast genom en sådan samordning kan nödvändig hushållning med de begränsade utredningsresurserna äga rum samt onödig oro och osäkerhet om framtiden bland den anställda personalen och andra berörda undvikas.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 30 sammanträden samt besökt en örlogsbas, åtta förband (även försvarsområdesförband) och fem skolor i armén och två kustartilleriförsvar/kustartilleriförband. Sex chefer för centrala myndigheter har lämnat muntliga orienteringar för utredningen. 1 överläggningar och ömsesidig orientering har deltagit bl. a. fyra militär befälhavare.

Utredningen har den 23 januari 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:1) Förslag till ändringar av fredsorganisationen på Gotland, den 13 mars 1974 ett yttrande rörande fredsorganisationen i Skövde samt den 9 oktober 1974 förslag till lokalisering av Västra inskrivningscentralen och Marinens helikopterdetachement i Göteborg.

Utredningens arbete kommer att pågå under hela år 1975.

 

161                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö;4

3.1968 års personalkategoriutredning (Fö 1969:16) (PKU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 för att verkställa utredning rörande vissa personalfrågor vid försvarets materielverk m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 30 juli 1968):

Ordförande: Curtman, Curt W., f.d. överdirektör (t.o.m. den 16 april 1974)

Sakkunniga: Ljunggren, Lars R., generaldirektör (t.o.m. den 16 april 1974) Skoglund, B. E. Folke, överdirektör

Experter: Bratt, Lars O., byråchef (t.o.m. den 16 april 1974) Kollind, Hans O., krigsråd (t.o.m. den 16 april 1974) Sjöberg, K. Fredrik V., avdelningsdirektör (t.o.m. den 16 april 1974) Strömblad, B. Charles Rune, försvarsöverläkare (t.o.m. den 16 april 1974)

Sekreterare: Rosell, E. Egon, organisationsdirektör (t.o.m. den 16 april 1974)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Fö 16.

Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit sex sammanträden.

Utredningen har den 16 april 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:2) Personal för hälso- och sjukvård inom krigsmakten.

Uppdraget är därmed slutfört.

4. Utredningen (Fö 1970:16) om befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 december 1968 för alt utreda befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten:

Utredningsman: Lundberg, N. Ragnar W., f.d. generaldirektör

Experter: Ahrén, S. Lennart, kommendör av 1. graden Igelstam, Rutger M., överstelöjtnant Löfstad, Einar O. F., förste byråintendent Ogner, Stig V., byråchef Werner, Ulf C. L., departementssekreterare

11   Riksdagen 1975. t saml. Nr 4

 

Fö:4   Skr 1975:4                                                   162

Sekreterare: Olsson, Jan O., departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Elmer, Dag J. B., kanslisekreterare

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Fö 16.

Utredningen har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit åtta sammanträden.

Utredningen har den 27 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:46) Befordringsförfarandet inom krigsmakten.

Uppdraget är därmed slutfört.

5. Utredningen (Fö 1970:23) rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1970 för att företa utredning rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. (se Post- och Inrikes tidn. den 21 november 1970):

Utredningsman: Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen

Experter: Boberg, S. Lennart M., stabskonsulent Creutzer, Bertil R., generalmajor Domvall, E. Göte, byrådirektör van der Heeg, Nils H., avdelningsdirektör Hellmér, Åke, byrådirektör Hultan, Ivan, avdelningsdirektör Hårleman, Tord P. R., major (fr.o.m. den 1 juni 1974) Karlsson, Ulf G., departementssekreterare

Norström, Gunilla K. B., generalsekreterare (fr.o.m. den 1 juni 1974) Olof son, Erik G., byrådirektör

Reuterswärd, Carl R., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Ternemar, J. Tommy, konsulent Terstad, I. Gösta A., kansliråd

Thorstensson, Per-Gunnar H., överstelöjtnant (fr.o.m. den 1 juni 1974) Törnquist, Leif J. O., major (fr.o.m. den 1 juni 1974) Virdesten, Sten G., avdelningsdirektör Wassén, Brita E., kammarrättsråd

Sekreterare: Virdesten, Sten G., avdelningsdirektör

 

163                           Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö:6

Bitr. sekreterare: Ershammar, Mats O. T., förste byråinspektör Högberg, C. Johan H., departementssekreterare

Lokal: Munkbron II, 1 tr., 111 28 Stockholm, tel. 1087 72 (sekreteraren) växel 763 10 00 (Högberg), 10 87 79 (Ershammar)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Fö 17.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

6. Krigsmaktens förvaltnlngsutbildnlngsutredning (Fö 1971:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 februari 1971 föratt utreda och inkomma med förslag till förvaltningsutbildning inom krigsmakten:

Utredningsman: Nihifors, Folke U., organisationsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter: AIdén, Margareta, byråintendent (t.o.m. den 30 september 1974) Aronsson, Margen H., överstelöjtnant (t.o.m. den 30 september 1974) Brantberger, Per-Gunnar, överste

Danell, N. Erik V., byrådirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Knöös, Erik O., kapten Lindberg, R. Greger, överste

Lönnqvist, Eva M., förste byråintendent (t.o.m. den 30 september 1974) Magnusson, Lennart C. O., avdelningsdirektör Nyberg, Stig K., studierektor

Selin, Nils-Arne, förste flygtekniker (t.o.m. den 30 september 1974) Skedinger, Arne H. E., överstelöjtnant (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Svensson, C. Gösta, byrådirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Torfgård, Sven H. C. T., överste av 1. graden (fr.o.m. den 1 november 1974) Asgård, Bo H., marindirektör av I. graden (t.o. m.den 30 september 1974)

Sekreterare: Dinell, Jan A. C., departementssekreterare

Lokal: Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9, 115 28 Stockholm, tel. 60 25 35 (utredningsmannen), växel 763 10 00 (sekreteraren), 67 6071 (sekretariat)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 19.

 

Fö:6   Skr 1975:4                                                   164

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 121 sammanträden.

Utredningen har den 28 augusti 1974 avgett ett betänkande i två delar (SOU 1974:51 ocb 52) Utbildning i förvaltning inom försvaret.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

7. Ledningsgruppen (Fö 1971:03) för fortsatt utveckling av försvarets planerings- och programbudgetsystem (PPBG)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1971 för att framlägga förslag rörande den slutliga utformningen av försvarets nya planerings- ocb budgeteringssystem samt att leda och samordna det fortsatta utvecklingsarbetet inom förenämnda område:

Ordförande: Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd

Ledamöter: Grape, S. Lennart, departementsråd

Johansson, Bengt A. W., departementsråd (t.o.m. den 31 juli 1974) Petri, Gunnar G. B., kansliråd (fr.o.m. den 1 augusti 1974)

Experter: Albrektson, Hans B., departementssekreterare (t.o.m. den 21 februari 1974)

Andersson, O. Inger S., förste byråsekreterare Andrén, Nils B. E., professor Bergelin, Peter, överstelöjtnant Bovallius, Lars K. R., avdelningsdirektör Broström, Ulf T. F., avdelningsdirektör Dahlén, Rune B., avdelningsdirektör Edman, Kurt E., avdelningsdirektör Englund, Lars-Erik, överstelöjtnant Ekelund, Jan C, byrådirektör Eriksson, Kurt L. F., laborator Faugert, Sven J. E., byrådirektör Folke, U. Ingemar, överstelöjtnant Franzén, L. Göran, överingenjör (t.o.m. den 31 maj 1974) Hjelmberg, E. Lars-B., pol. mag. (t.o.m. den 31 maj 1974) Holmberg, Gunnar E., planeringsdirektör Jansson, Carl-Gustaf, tekn. stud. (t.o.m. den 14 juni 1974) Kangert, Håkan, byrådirektör Lahrman, A. Ebbe, byråintendent Lalin, Per Olof, revisionsdirektör Larsson, Nils, byrådirektör (t.o.m. den 31 maj 1974)

 

165                             Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö:8

Liljedahl, Svante R., överstelöjtnant (t.o.m. den 4 april 1974)

Muld, Andres, byrådirektör

Nilsson, Stig Å., organisationsdirektör

Olhede, Torleif E., departementssekreterare

Olsson, Jan O., departementssekreterare (fr.o.m. den 22 februari 1974)

Pellnäs, Bo, major (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Persson, Lars Bertil, överstelöjtnant

Persson, Ragnar, överstelöjtnant (t.o.m. den 29 april 1974)

Rangne, Bo, avdelningsdirektör

Ringb, Per Arne, överstelöjtnant

Sandberg, A. Palle G., kommendörkapten

Stefenson, Bror P. H., kommendörkapten

Strand, Kärl-Erik, kansliråd

Strangert, Per O., överingenjör (t.o.m. den 4 april 1974)

Wettemark, Oskar G., kapten

Österblad, J. Ivan, major (t.o.m. den 30 september 1974)

Österdahl, Lars-Erik O., avdelningsdirektör

Sekreterare: Edgren, Claes A. W., överste (fr.o.m. den 1 januari 1975)

Bitr. sekreterare: Hellman, Sven R., överingenjör Lönnbom, Bengt A. V., överstelöjtnant Moberg, Sten L., byrådirektör (fr.o.m. den 2 maj 1974) Sondén, Jan-Anders, kommendörkapten

Tjörnemo, Cari-Erik A., överstelöjtnant (t.o.m. den 30 september 1974) Wahlström, J. Klas E., t.f. kansliråd (t.o.m. den 28 mars 1974) Wessberg, Göran, byrådirektör (t.o.m. den 29 april 1974)

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för ledningsgruppen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 20.

Ledningsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 22 sammanträden.

Arbetet har under ledningsgruppen bedrivits i projektgrupper. Antalet sådana har under perioden minskat från sju till fem. De har hållit sammanlagt 59 sammanträden.

Ledningsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

8. Militära pensionsåldersdeiegatlonen (Fö 1971:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1971 med uppgift att till Kungl. Maj :t lämna förslag i frågor som hör samman med

 

Fö:8   Skr 1975:4                                                    166

genomförandet av höjningen av pensionsåldern för militär personal (se Post- och Inrikes tidn. den 8 november 1971):

Ordförande: Wetterblad, R. Ingmar T., generaldirektör

Ledamöter: Bodin, K. Berndt, departementssekreterare Bäcklin, Lars R., ombudsman Wiberg, N. Ola R., förste ombudsman Winéus, Bengt G., departementssekreterare Ersättare för ledamöter:

Liedberg, Anders J. B., ombudsman (för Bäcklin) Sandberg, K. G. Ulf, ombudsman (för Wiberg)

Experter: Lindahl, Carl-Fredrik H., överstelöjtnant Tamfeldt, Bengt G., överstelöjtnant

Sekreterare: Stålhandske, O. Lennart, överstelöjtnant

Bitr. sekreterare: Otterberg, L. Håkan, kapten

Lokal:   Försvarsdepartementets  kommittélokaler,   Sehlstedtsgatan  9, 115 28 Stockholm, tel. 62 28 07 (sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 21.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9.1972 års värnpliktsutredning (Fö 1972:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 för att utreda de värnpliktigas utbildning och utnyttjande m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 27 maj 1972):

Ordförande: Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen

Sakkunniga: Brännström, Roland J., verkmästare, led. av riksdagen Enskog, Carl-Gustav B., personalchef, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Hedin, Cari Eric, lantbrukare, f.d. led. av riksdagen

 

167                         Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö: 10

Experter: Berggren, Alf, kommendör av 1. graden Borgquist, Frithiof, byråchef Creutzer, Bertil R., generalmajor Hörnquist, K. Iwan E., överste av I. graden Karlsson, Ulf G., departementssekreterare Lindgren, Carl-Ivar, överste Lugn, P. E. Robert, överste Lyth, K. Erik, överste av 1. graden Magneberg, Stig E., överste Skarstedt, Cari-Ivar S., rättschef Wagner,G. F. Wilhelm, överste av 1. graden

Huvudsekreterare: Engman, O. Ingemar, departementsråd

Sekreterare: Jansson, K. Erik, kapten Nystedt, Stig H., t.f. avdelningsdirektör

Lokal: Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9, 115 28 Stockholm, tel. 67 18 08,61 35 03 (sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fö 18.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden saml haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 3 maj 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:3) Rekrytering och utbildning av värnpliktiga för lokalförsvarsförband med stationära uppgifter m. m.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10.1973 års vapenfriutredning (Fö 1973:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1973 för översyn av lagen om vapenfri tjänst och sanktionerna vid vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst:

Ordförande: Holmberg, Carl V., justitieråd

Sakkunniga: Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen

Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 december 1974)

 

Fö: 10   Skr 1975:4                                                168

Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30

november 1974)

Möller, S. A. Birger, f.d. led. av riksdagen

Norrby, Karl-Eric, lantbrukare, led. av riksdagen

Werner, N. Mårten S., komminister, led. av riksdagen

Experter: Sjöholm, Eric G. R., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974) Suneson, Karl-Henrik A., byrådirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974)

Sekreterare: Janson, Björn C, hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Körlof, Björn H. B., kanslisekreterare (fr.o.m. den 4 juni 1974)

Lokal:   Försvarsdepartementet,   Regeringsgatan   1-3,   Fack,   103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren och bitr. sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Fö 14.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt företagit studiebesök i Danmark och Norge. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

11. Sakkunnig (Fö 1973:02) för studier avseende utvecklingen efter år 1977 av de delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för studier avseende utvecklingen efter år 1977 av de delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar (se Post- och Inrikes tidn. den 2 februari 1974):

Utredningsman: Gyllö, Sture A., avdelningschef

Sekreterare: Lundquist, David N., förste byråsekreterare

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgalan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till slatsrådsprotokollet den 20 december 1973):

Genom beslut den 16 juni 1972 uppdrog Kungl. Maj :t åt överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen att envar inom sitt verksamhetsområde genomföra perspektivplanering. Planeringen skulle ske enligt närmare anvisningar från chefen för försvarsdepartementet.

 

169                           Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö:ll

Genom beslut den 23 november 1973 uppdrog Kungl. Maj:t åt överstyrelsen för ekonomiskt försvar att i samråd med berörda myndigheter bedriva försök med bl. a. perspektivstudier inom det ekonomiska försvaret. Studierna skulle ske enligt närmare anvisningar från chefen för handelsdepartementet.

Perspektivplaneringen avseende det militära försvaret och civilförsvaret och perspektivstudierna avseende det ekonomiska försvaret utgör led i framtagandet av underlag för nästa större beslut om försvarets fortsatta inriktning. Beslutet avses bli ett totalförsvarsbeslut och fattas våren 1977.

Perspektivplaneringen och perspektivstudierna avser perioden 1977-1990-taIets början. Resultaten av planerings- och studiearbetet skall redovisas under fjärde kvartalet 1975.

För att underlaget för nästa försvarsbeslut skall bli så fullständigt som möjligt bör ett motsvarande långsiktigt underlag tas fram för de delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar, här sammanfattningsvis benämnda övrigt totalförsvar. Detta bör ske mot bakgrund av förutsättningar som till övervägande delen "är gemensamma för totalförsvaret samt med hänsyn i övrigt till behovet av samordning inom totalförsvaret.

övrigt totalförsvar omfattar verksamheter vid ett flertal olika myndigheter. Planeringsproblemen är av mångskiftande karaktär. I vissa fall är utvecklingen inom andra totalförsvarsgrenar avgörande för kraven på insatser, i andra fall kan utvecklingen av samhället i övrigt och olika antaganden om karaktären av möjliga framtida krig eller kriser ha avgörande betydelse. Detta innebär bl. a. att även om de säkerhetspolitiska utgångspunkter och det samlade miljöunderlag som gäller för det militära försvarel, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret har giltighet också för övrigt totalförsvar så kan detta underlag kräva viss bearbetning för att kunna utnyttjas för att inrikta studierna av den framtida utvecklingen av övrigt totalförsvar. Inriktningen torde i så fall kunna ske genom en sammanställning av styrinformation från miljöunderlaget eller genom härledning av mål utgående från underlag från andra totalförsvarsgrenars utveckling.

Verksamheterna inom övrigt totalförsvar kan vid studierna sammanföras i följande program, nämligen ledning, viss polisverksamhet, sjukvård och allmän administration.

Programmet ledning kan därvid avse försvarsberedskapsåtgärderna för i krig eller vid kriser erforderlig civil, statlig och primärkommunal verksamhet utom sådan som hänför sig till civilförsvar, ekonomiskt försvar eller till något annat program inom övrigt totalförsvar.

Programmet ledning kan sålunda avse försvarsberedskapsåtgärderna för den civila ledningsorganisationen — högsta, centrala, högre och lägre regionala samt lokala ledningen.

Till ledning kan vidare räknas psykologiskt försvar, försvarsberedskapsåtgärder för ljudradio- och TV-produktion och -distribution, telekommunikationer och kartförsörjning.

Försvarsberedskapsåtgärder avseende ledningsverksamhet inom polisväsende och sjukvård bör räknas till programmen viss polisverksamhet resp. sjukvård.

Programmet viss polisverksamhet kan omfatta dels försvarsberedskapsåtgärderna för den allmänna polisverksamheten, dels översiktligt den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet.

 

Fö;ll    Skr 1975:4                                                   170

Programmet sjukvård kan omfatta fösvarsberedskapsåtgärderna för den allmänt civila hälso- och sjukvården, läkemedelsförsörjningen och försörjningen i övrigt inom sjukvårdsområdet samt landstingens verksamhet. Hänsyn bör här tas till motsvarande verksamhet inom det militära försvaret och civilförsvaret.

Till programmet allmän administration bör räknas sådana verksamheter inom övrigt totalförsvar som inte rimligen kan hänföras till ledning, viss polisverksamhet eller sjukvård, t. ex. utbildning av vapenfria värnpliktiga.

För pågående perspektivplanering och perspektivstudier inom totalförsvaret gäller en indelning av arbetet i två etapper. Redovisningen av resultatet från den första etappen ger underlag för en närmare inriktning av den andra etappen. För att studiearbetet skall kunna koncentreras till de väsentligaste problemen bör detta mönster följas även för övrigt totalförsvar.

Någon myndighet med instruktionsmässiga samordningsuppgifter finns inte inom det aktuella området. En särskild sakkunnig bör därför tillkallas för att svara för genomförandet av här berörda studier. Den sakkunniges uppgift blir att för övrigt totalförsvar i samarbete med berörda myndigheter inrikta och samordna framtagningen av underlag för kommande totalför­svarsbeslut. Den sakkunnige bör därvid från fall till fall bedöma formerna för inriktningen och behovet av samordning. Ambitionsnivån i arbetet bör avvägas med hänsyn till problemens långsiktiga betydelse och tillgänglig utredningskapacitet vid berörda myndigheter. Resultatet av studierna bör föreligga senast i december 1975.

En betydande del av studiearbetet bör på den sakkunniges uppdrag kunna utföras av de berörda myndigheterna. De myndigheter det är fråga om är i första hand sådana som har totalförsvarsanslag och vilkas försvarsverksamhet i detta sammanhang inte i sin helhet bör räknas till militärt försvar, civilförsvar eller ekonomiskt försvar.

I sammanhanget erinras om att den av Kungl. Maj:t den 2 juni 1972 tillkallade beredningen för långsiktig totalförsvarsplanering har att pä departementsnivå samordna den långsiktiga planeringen inom totalförsvaret.

Den sakkunnige har under tiden februari - oktober 1974 hållit 20 sammanträden med sekreteraren, samt haft överläggningar med olika myndigheter och organisationer som berörs av utredningsuppdraget.

Visst underlag har inhämtats från de myndigheter som berörs av studierna.

Den sakkunnige beräknas slutföra sitt arbete under fjärde kvartalet år 1975.

12.1974 års underrättelseutredning (Fö 1974:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att utreda riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 januari 1974):

Ordförande: Rosén, Nils Gustav K. G., f.d. universitetskansler

 

171                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö:12

Sakkunniga: Axell, H. Göran, ombudsman Clason, Anders E. V., chefredaktör Eriksson, Nancy M., fru, f.d. led. av riksdagen Hedlund, Gunnar, förutvarande statsråd, led. av riksdagen Himmelsirand, J. Ulf L, professor

Experter: Ekman, C. H. Stig, docent (fr.o.m. den 1 april 1974) Skarvall, Kari-Erik, hovrättspresident (fr.o.m. den 6 februari 1974)

Sekreterare: Holmquist, K. O. Rolf, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 6 februari 1974)

Bitr. sekreterare: Nilsson, E. Sören, departementssekreterare (fr.o.m. den 24 januari 1974)

Lokal: Handelsdepartementet, Rosenbad 2, Fack, 103 20Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av slatsrådel Holmqvist till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

Omsorgen om det egna landets yttre trygghet är ett grundläggande drag i alla nationers säkerhetpolitik. Syftet med Sveriges säkerhetspolitik har bekräftats av riksdagen senast åren 1972 och 1973 (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231, prop. 1973:1 bil. 6, FöU 1973:8, rskr 1973:62). Det har angetts på följande sätt.

Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

Riksdagen har vidare beslutat att vår säkerhetspolitik, i en värld av politiska spänningar och stora militära resurser, även i fortsättningen skall bygga på alliansfrihet i fred och syfta till neutralitet i krig. För att denna neutralitetspoliiik skall vara trovärdig och realistisk måste den genomföras med stabil politisk inriktning och med stöd av ett totalförsvar som är avpassat och uppbyggt för att värna vårt oberoende, i första hand genom att vara fredsbevarande.

Beträffande totalförsvarets utformning har riksdagen både 1972 och 1973 uttalat bl. a. att en allsidig underrättelsetjänst skall ingå i vårt totalförsvar. Betydelsen av en sådan har utvecklats i de anvisningar för planeringsinriktning m. m. för perioden 1974/75 — 1978/79 inom det militära försvaret som chefen för försvarsdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelade den 6 mars 1973.1 dessa anvisningar heter det bl. a. följande.

Beträffande den operativa styrkan på kort sikt bör vid planeringen bl. a. beaktas att värdet för en främmande stat av att militärt kontrollera Sverige uppstår först i en akut krissituation eller vid krig mellan stormaktsblocken i Europa. En noggrann uppföljning av den säkerhetspolitiska situationens utveckling och en allsidig underrättelsetjänst bör ge oss förvarning om att en

 

Fö:12   Skr 1975:4                                                  172

skärpning av läget är förestående. Denna möjlighet till förvarning innebär att mobiliserings- och kuppförsvarsberedskapen under perioden kan hållas på en lägre nivå än den nuvarande. Incidentberedskapen för förband och enheter med uppgifter att fastställa, hindra och beivra kränkningar av vårt territorium bör upprätthållas på i stort samma nivå som för närvarande.

Den militära underrättelsetjänstens ändamål i fred är att lämna underlag för överbefälhavarens beslut angående åtgärder vid kränkning av vårt territorium och angående det militära försvarets beredskap och vår krigsplanläggning. Den skall även ge underlag för statsmakternas beslut om åtgärder i syfte att höja vår beredskap. Underrättelsetjänsten skall vidare lämna underlag för statsmakternas och cenirala myndigheters, däribland överbefälhavaren, beslut och förslag angående krigsmaktens uppbyggnad och utveckling i stort. Vidare skall underrättelsetjänsten ge underlag för beslut om utformning av och taktiska föreskrifter för våra krigsförband samt beträffande utveckling av vår krigsmateriel och utformning av våra befästningar.

Överbefälhavaren skall enligl sin instruktion (1968:408) leda underrättelsetjänsten inom krigsmakten. Han har fastställt underrättelse­instruktion och underrättelsereglemente för krigsmakten.

Försvarsstaben biträder överbefälhavaren vid ledning av det militära
försvarets    underrättelsetjänst.    Underrättelseärenden        liksom

säkerhetsärenden handläggs vid sektion 2 inom försvarsstaben. Sektionen utarbetar överbefälhavarens order och anvisningar för försvars­attachéernas verksamhet samt för underrättelseinhämtningen vid försvarsstabens särskilda byrå och vid försvarets redioanstalt.

Försvarsstabens särskilda byrå — i den aktuella debatten benämnd IB — lyder direkl under överbefälhavaren. Denne har senast år 1972 lämnat skriftliga instruktioner för verksamheten. Av bestämmelserna för tjänsten vid byrån framgår bl. a. uppgift och inriktning, organisation i stort och ledningsförhållanden. Särskilt anges i vilka fall underlydande chef skall inhämta byråchefens beslut (godkännande).

För redovisning av medel till den särskilda verksamheten finns bestämmelser av Kungl. Maj:t, meddelade den 3 juni 1960. Av bestämmelserna framgår bl. a. att en särskild revisor skall förordnas av försvarets civilförvaltning. Revisorns uppgift är att siffergranska redovisningshandlingarna och kontrollera att i räkenskaperna redovisas alla medel som stått till förfogande samt att dessa, såvitt ske kan_, är vederbörligen verifierade. Efter varje budgetårs utgång skall lämnas redogörelse till chefen för försvarsdepartementet rörande disposition av anvisade medel.

Försvarsstabens underrättelseavdelning bearbetar operativa underrättelser, dvs. uppgifter om främmande stridskrafters styrka och belägenhet, beredskap och verksamhet samt uppgifter om militärgeografi, kommunikationer och underhållsresurser. Därutöver behandlas militärpolitiska frågor samt ekonomiska förhållanden av betydelse för bedömningen av främmande makters krigspotential.

Inom försvarsgrensstaberna bearbetas i särskilda avdelningar underrättelser av betydelse för försvarsgrenschefs beslut rörande förbandens mobilisering, utbildning, taktik, organisation, utrustning och personal.

Inom försvarets materielverk bearbetas vid varje huvudavdelning underrättelser om främmande makts färdiga materiel och tekniska metoder som underlag för beslut om utformning av vår materiel m. m. En omfattande

 

173                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö:12

samverkan sker med främst försvarsgrensstaberna och försvets forskningsanstalt.

Försvarets forskningsanstalt bearbetar underrättelser om materiel, teknik och forskning av grundläggande vetenskaplig natur.

Försvarets radioanstalt inhämtar underrättelser genom signalspaning och utför viss bearbetning före delgivning. Radioanstalten skall enligt sin instruktion hålla utrikes- och försvarsministrarna informerade om underrättelseverksamhetens inriktning och arbetets bedrivande i stort. Överbefälhavaren äger meddela anvisningar för inriktningen av radioanstaltens underrättelseverksamhet.

1 krig handläggs underrättelseärenden vid särskilda enheter i högkvarteret och i regionala staber samt vid förbanden.

Den s. k. Öst Ekonomiska Byrån intar en särställning bland de organ som är sysselsatta med underrättelseverksamhet. Byrån drivs av staten och det svenska näringslivet. Verksamheten består främst av utredningsarbete och rapportering. Rapporterna avser årliga sammanfattade bedömningar av östblocksstaternas ekonomi samt översikter angående lantbruk, energiförsörjning, olika industrisektorer och utrikeshandel m. m. Antalet rapporter är ca 40 om året.

Försvarsutskottet har granskat den militära underrättelsetjänsten. Med anledning av vad som inhämtats vid granskningen har utskottet lämnat en redovisning och vissa förslag till riksdagen (FöU 1973:25).

Utskottet ställer följande allmänna krav på underrrättelsetjänsten.

1.   Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre säkerhet.

2.   Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna.

3.   Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och inte vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.

4.   Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill ledning. Sekretesskravet måste beaktas.

Med utgångspunkt i de allmänna kraven på underrättelseorganisationen finner utskottet att verksamheten bör få en fastare inriktning genom att Kungl. Maj:t utfärdar riktlinjer (instruktion) för verksamheten. Utskottet föreslår vidare att det i fortsättningen öppet redovisas att en verksamhet av detta slag bedrivs och måste bedrivas. Det allmänna syftet och den organisatoriska anknytningen i stort bör enligt utskottet vara kända. Enligt utskottets mening bör den under överbefälhavaren ansvarige chefen för den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen stå i öppen personalförteckning.

Försvarsutskottet förutsätter att behovet av insyn och kontroll liksom nu i första hand tillgodoses genom att kommande riksdagars försvarsutskott följer verksamheten i stort och att regeringen ägnar frågan om underrättelsetjänsten betydande uppmärksamhet. Utskottet anser det vidare möjligl att en eventuell lekmannastyrelse för försvarsstaben i fredstid kan få till uppgift att ta ställning till principiella frågor rörande underrättelsetjänsten. Enligt utskottet kan man också tänka sig andra former för insyn och kontroll.

Genom utskottets granskning har aktualiserats en rad frågor rörande den personal som är fast knuten till den hemliga underrättelsetjänsten. Underrättelsetjänsten behöver enligt utskottet personal som är både effektiv och omdömesgill. Säkerhetsskyddet ställer särskilda krav. Mot denna bakgrund anser utskottet att man i fortsättningen bör ägna särskild

 

Fö;12   Skr 1975:4                                                  174

uppmärksamhet åt frågor som gäller rekrytering och anställningskontroll, utbildning för underrättelseverksamheten och vidareutbildning för annan verksamhet efter avslutad anställning. Olika medel bör enligt utskottet stå till förfogande när ett anställningsförhållande måste avvecklas. Verksamhetens speciella karaktär gör det också angeläget att överväga frågor om anställningsförhållanden, tystnadsplikt m. m. för den personal som är fast knuten till underrättelsetjänsten.

Beträffande medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen vid underrättelseorganisationen anför utskottet att det från personalens synpunkt är av väsentlig betydelse att misstankar om brottsligt eller eljest olämpligl förfarande med disponerade medel kan bli föremål för prövning som grundar sig på arkiverade redovisningshandlingar.

Utskottet anser att verksamheten vid den s. k. Öst Ekonomiska Byrån inte i första hand är ett försvarsintresse. Den särskilda kompetens som byrån representerar bör därför enligt utskottet inte ges statligt stöd som innebär organisatorisk anknytning till försvaret.

Riksdagen (rskr 1973:383) har godkänt de allmänna krav på underrättelsetjänsten som försvarsutskottet har angett och som sin mening givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet har anfört om den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen.

Jag avser att återkomma till Kungl. Maj:t med förslag att tjänsten för den under överbefälhavaren ansvarige chefen för den hemliga under­rättelsetjänsten skall redovisas i öppen personalförteckning och att den s. k. Öst Ekonomiska Byrån skall frigöras från försvaret.

En särskild utredning bör få i uppdrag att föreslå riktlinjer för den militära underrättelsetjänstens verksamhet m. m. och i samband därmed lämna erforderliga förslag till de instruktioner som bör utfärdas av Kungl. Maj:!. Utredningen bör även föreslå former för ökad insyn i och kontroll över den hemliga underrättelsetjänsten. Det bör även uppdras åt utredningen att lämna förslag beträffande medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen inom denna verksamhet.

Utredningen bör också för att få underlag till sina förslagom den framtida underrättelseverksamhetens inriktning göra de tillbakablickar på den hittillsvarande verksamheten som kan anses nödvändiga. Inte minst viktigt i det sammanhanget är att utredningen historiskt följer den hittillsvarande verksamhetens karaktär och inriktning under efterkrigstiden mot bakgrund av det internationella skeendets inverkan på vårt land och hur detta bedömdes vid vissa tidpunkter påverka vårt försvar och vår säkerhet.

Utredningen   har   under   tiden   februari   -  oktober   1974  hållit   tolv sammanträden, varav ett under tre dagar. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

13. Expertutredningen (Fö 1974:02) ang. prisreglering av försvarsutgifterna

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 för att utreda system för prisreglering av försvarsutgifterna (se Post- och Inrikes tidn. den 28 maj 1974):

 

175                           Kommittéer; Försvarsdepartementet   Fö;13

Ordförande: Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd

Sakkunniga: Hjalmarsson, S. Åke, departementssekrelerare Mäler, Karl-Göran, docent

Experter: Billström, P. O. Frithiof, statistikchef (fr.o.m. den 27 maj 1974) Holmberg, Gunnar E., planeringsdirektör Hägg, Y. O. Sture, planeringsdirektör (fr.o.m. den 27 maj 1974) Linder, F. Georg, inköpsdireklör Thyberg, P. Erik, byråchef Wigur, J. T. Rolf, överste

Sekreterare: Strand, Karl-Erik, t.f. kansliråd

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 IO 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

Prisregleringen av utgifterna för det militära försvaret grundades under åren 1959/60-1968/69 på ett särskilt försvarsindex (1968 ändrat till prisregleringstal för försvaret). Detta index avsåg att ge kompensation för prisförändringar på de produkter försvaret använder. Försvaret fick således kompensation för en prisutveckling som avvek från den allmänna prisutvecklingen, vilket tidvis medförde oförutsebara anspråk på anslags­medel. Sedan budgetåret 1969/70 tillämpas prisreglering enligt nettoprisindex (prop. 1969:1, bil. 6, s. 14). Vid den omprövning av pris­regleringssystemet som föregick förändringen fr. o. m. budgetåret 1969/70 förordades att priskompensation skulle utgå för de prisstegringar som är att hänföra till allmänna prisstegringar i ekonomin. Någon av de officiella indexserierna avseende allmän prisutveckling borde ersätta de särskilda prisregleringstalen för försvaret. Konsumentprisindex ansågs därvid ligga närmast till hands. Med hänsyn till att huvuddelen av de varor som ingår i forsvarets konsumtion är undantagna från indirekta skatter valdes emellertid att tillämpa prisreglering på basis av nettoprisindex. För att det ekonomiska innehållet i 1968 års försvarsbeslut skulle bibehållas medgavs en särskild reservationsmedelsförbrukning om sammanlagt 470 milj. kr. under de tre aktuella budgetåren (de s. k. 'avlösningsmedlen').

Jag bedömer alt nu tillgängliga erfarenheter av tillämpningen av ett prisregleringssystem baserat på netloprisindex är tillräckliga för en utvärdering av detla system. Jag har mot denna bakgrund kommit fram till att sakkunniga nu bör tillkallas för att utvärdera erfarenheterna av nu tillämpat prisregleringssystem samt för att utforma och analysera alterna­tiva system för prisreglering.

De skilda krav som kan ställas på ett prisregleringssystem kan vara sinsemellan motstridiga. Vid utformningen av ett väl fungerande prisregleringssystem måste en avvägning ske mellan eftersträvade egen-

 

Fö:13   Skr 1975:4                                                  176

skaper. De viktigaste principiella krav som enligt min mening bör ställas på ett prisregleringssystem framgår utan prioritetsordning nedan.

Systemet bör vara så utformat att man undviker icke avsedda förändringar av försvarels resurstilldelning i förhållande till andra samhällssektorer. Det bör därför vara möjligt att bestämma skillnaden i kompensation i förhållande till elt system baserat på kompensation enligt den allmänna prisutvecklingen.

Systemet bör vara så utformat att det skapar stabilitet i statsbudgeten. Priskompensationen bör inte leda till ryckighet i medelstilldelningen.

Systemet bör vara så utformat att det skapar stabilitet i försvarsplaneringen. Detta förutsätter tillgång till sådana prognoser beträffande framtida kompensationsutfall i förhållande till prisutvecklingen på de produktionsfaktorer försvaret utnyttjar så att det redan vid planeringstidpunkten är möjligt att med rimlig säkerhet förutse det framtida reala resursutrymmet.

Systemet bör vara enkelt att tillämpa och lätt att överblicka.

Systemet bör anknyta till officiella, av statistiska centralbyrån (SCB) publicerade indexserier.

De prisstegringar som prisregleringssystemet avser bör särskiljas från de kostnadsstegringar som sammanhänger med att produkter förbättras. Detta är främst aktuellt vid materielanskaffning där kostnadsstegringar betingade av kvalitetshöjningar inträffar. De prisstegringar som prisreglerings­systemet skall kompensera för bör vidare vara rensade från produktivitetsökningar.

Systemet bör ge tillräckliga incitament till rationaliseringar och produktivitetshöjningar.

Systemet bör säkerställa den känslighet för ändrade relativa priser på skilda produktionsfaktorer som är en förutsättning för att uppnå bästa produktionslösningar. När en produktionsfaktor blir relativt sett dyrare än andra produktionsfaktorer bör detla få genomslag i den sam mansättning av produktionsfaktorer som utnyttjas i produktionsprocessen. Incitament för en anpassning till ändrade relativa priser bör, inom ramen för de möjligheter härtill som föreligger bl. a. i tidshänseende, säkerställas i prisregleringssystemet.

De sakkunniga bör insamla och bearbeta information till belysning av nu tillämpat prisregleringssystems innebörd i vad avser de ovannämnda kraven och sålunda utvärdera erfarenheterna av systemet. Vidare bör de sakkunniga utforma och mot den ovannämnda bakgrunden analysera alternativa system för prisreglering av försvarsutgifterna.

Jag avser att senare begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en parlamentarisk försvarsutredning. Den nu aktuella utredningens analys ay det f. n. tillämpade prisregleringssystemet och alternativa system avses ligga till grund för försvarsutredningens värdering av alternativen. De sakkunniga bör arbeta skyndsamt och med inriktning på att avlämna utredningsresultatet vid ingången av år 1975.

Utredningen har under tiden maj - oktober 1974 hållit elva sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet år 1975.

 

177                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö: 14

14. Försvarsmaktens ledningsutredning (Fö 1974:03) (FLU-74)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20september 1974 för att utreda det militära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 28 september 1974):

Ordförande: Gustafsson, Hans L., landshövding

Sakkunniga: Glimnér, J. Erik, hemmansägare, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Göransson, J. Olle, verkmästare, led. av riksdagen Lindblad, Hans B., redaktör Träff, Sven-Olov A., direktör, led. av riksdagen

Experter: Bodin, K. Berndt, departementssekrelerare Jarmar, L. Håkan, organisationsdirektör Olhede, Torleif E., departementssekreterare Skoglund, Claes G., generalmajor

Sekreterare: Ludvik, Klaus, organisationsdirektör

Lokal: Fredsgatan 2, 111 52 Stockholm, tel. 763 37 80 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 20 september 1974):

Det militära försvarets nuvarande ledningsorganisation på central nivå bygger i allt väsentligt på de riktlinjer som drogs upp av 1958 års försvarsledningskommitté och 1960 års försvarsledningsutredning. Grundtankarna i den organisation som statsmakterna beslulade om (prop. 1961:109, SU 1961:90, rskr 1961:258) innebär i stort att överbefälhavaren, direkt under Kungl. Maj:t i fred är ansvarig för operativt krigs­förberedelsearbete, långsiktsplanering och avvägningar inom det militära försvaret samt i krig för den operativa verksamheten. Överbefälhavaren biträds av försvarsstaben. De förbandsproducerande funktionerna — utbildning, taktik, utrustning, organisation, personal och mobilisering — åvilar, direkt under Kungl. Maj:t, försvarsgrenscheferna, som härvid biträds av var sin försvarsgrensstab.

Utvecklingen av förvaltningsorganisationen inom försvaret under 1960-och 1970-talen karaktäriseras av en inriktning mot centralt sammanhållet, självständigt ansvar för resp. verksamhetsområde. Försvarets materielverk inrättades 1968 som central förvaltningsmyndighet för tyg- och intendenturförvaltningen. Materielverkets nuvarande organisation fastställdes av statsmakterna år 1971 (prop. 1971:124, FöU 1971:22, rskr 1971:292). Värnpliktsverket inrättades år 1968 (prop. 1968:34, SU 1968:92, rskr 1968:214) som centralt organ för inskrivning och redovisning av värnpliktiga. Den organisation som gäller för försvarets sjukvårdsstyrelse

12    Riksdagen 1975. I saml. Nr4

 

Fö:14   Skr 1975:4                                                 178

tillkom år 1969 (prop. 1969:110, SU 1969:105,rskr 1969:249). På grundvalav riksdagens beslut (prop. 1973:88, FöU 1973:17, rskr 1973:196) pågår f. n. omorganisation av försvarsforskningen till en gemensam försvars­forskningsorganisation. Även fortifikationsförvaltningens organisation har nyligen setts över (prop. 1973:75, FöU 1973:16, rskr 1973:195).

Organisationen av det militära försvarets regionala ledning grundas på statsmakternas beslutar 1964 och 1966 (prop. 1964:109, SU 1964:189, rskr 1964:362 och prop. 1966:110, SU 1966:99, rskr 1966:248) och innebär att landet indelas i sex militärområden. Varje militärområde lyder under en militär befälhavare, som i krig direkt under överbefälhavaren är ansvarig för den operativa ledningen inom militärområdet. I fred svarar militärbe­fälhavaren — under vederbörlig central myndighet — för operativt krigs­förberedelsearbete och förbandsproduktion. Militärbefälhavarna är inom militärområdet under de centrala förvaltningsmyndigheterna ansvariga för samordning av förvaltningen samt, med vissa begränsningar, för planläggning och kontroll av förvaltningen. Militärbefälhavaren biträds av en allsidigt sammansatt militärområdesstab. Vid anmälan av prop. 1966:110 anförde föredragande departementschefen att militärområdesorganisa­tionen förutsatts vara provisorisk under en övergångstid och att definitiva beslut i organisationsfrågan inte skulle fattas förrän tillräckliga erfarenheter hade vunnits.

Organisationen på lägre regional och lokal nivå ses f. n. över under överbefälhavarens huvudansvar. Översynen har lett till vissa delbeslut från statsmakternas sida (prop. 1973:75, FöU 1973:14, rskr 1973:170).

Ett nytt planerings- och programbudgetsystem infördes i försvaret den 1 juli 1972 (prop. 1970:97, SU 1970:203, rskr 1970:420). Grundtanken i detta system är att särskild vikt skall läggas vid atl ange de långsiktiga målen för försvaret så att dessa i högre grad än tidigare kan tjäna till vägledning vid planering och genomförandeverksamhet. I fråga om den senare verksamheten skall en ökad delegering eftersträvas. Planering och verkställighet inriktas på krigsförbanden, vilka har förts samman i ett antal program.

I programbudgetsystemet indelas verksamheten i och härleds lednings­kraven till tre huvudfunktioner, nämligen en operativ funktion, en programfunktion och en produktionsfunktion. Den operativa funktionen svarar för det operativa krigsförberedelsearbetet. Programfunktionen svarar för formulering av mål för programmen, resursfördelning och kontroll av måluppfyllelse. Produktionsfunktionen svarar för att de mål som anges av programfunktionen uppfylls i största möjliga utsträckning och på lämpligaste sätt. Produktionen har indelats i fyra huvudproduk­tionsområden. Utöver de nämnda huvudfunktionerna finns speciella funktioner med uppgift att säkerställa att verksamhet, som berör flera program eller produktionsområden och som kräver speciell kompetens och/eller produktionsteknik kan överblickas och styras samlat. Dessa funktioner hänförs till den s. k. fackfunktionen i den mån de inle direkt följer av instruktioner och föreskrifter för resp. myndighet. Den närmare innebörden av fackfunktionen och fackmyndigheternas ställning övervägs f. n. av ledningsgruppen för fortsatt utveckling av försvarets planerings-och programbudgetsystem (Fö 1971:03).

Det nya planeringssystemet anpassades till den fredsorganisation som förelåg när systemet infördes. Detta innebar t. ex. att programindelningen gjordes organisationsanpassad med bl. a. program för armé-, marin- och flygvapenförband. Vidare anpassades ansvarsfördelningen av såväl den

 

179                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö: 14

programmässiga som den produktionsmässiga ledningen — program — resp. produktionsfunktionens fördelning på myndigheter — till de gällande ledningsförhållandena. Programbudgetgruppen (SOU 1969:25), som utar­betade förslaget till nytt planerings- och programbudgetsystem, förutsåg emellertid att justeringar kunde behöva göras efter hand som erfarenheter erhölls och systemet utvecklades.

Resultaten av våra försvarsansträngningar beror på hur stor del av försvarulgifterna, som kan avdelas för att sätta upp och omsätta krigsförband. Detta innebär att sådana utgifter för fredsadministrationen som inte direkt bidrar till försvarseffekten måste begränsas så långt möjligt och det är därför angeläget att även söka minska kostnaderna för den fredstida ledningsorganisationen.

Utbildningsverksamheten har stor betydelse för de värnpliktigas attityd till försvaret och försvarseffekten. Det är därför angeläget att utbild­ningsorganisationen tillförsäkras en så god personell kvalitet som möjligt.

Utomlands pågår sedan en tid tillbaka intressanta organisa­tionsutvecklingar — som bl. a. innefattar integrationssträvanden — inom försvarsmakten och dess högsta ledning. De organisationsförändringar som genomförts i Canada, Norge och Västtyskland är exempel på sådana utvecklingar. Liksom i Sverige har strävan efter ökad effektivitet i förening med resursbegränsningar och en ogynnsam kostnadsutveckling för freds­organisationen varit ett av de avgörande skälen för organisations­översynerna.

Riksdagens revisorer har låtit granska förutsättningarna för en närmare integration av den centrala stabsorganisationen. Resultatet har redovisats i en granskningspromemoria, som utmynnar i ett förslag till en förenkling och effektivisering av försvarets centrala stabsorganisation. Enligt revisorerna bör förslaget prövas ay en särskild utredning. Efter remissbehandling har promemorian överlämnats till Kungl. Maj:t i december 1972.

Jag har mot bakgrund av det anförda funnit det lämpligt att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att se över det itiilitära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation.

De sakkunniga bör se över och lämna förslag om organisationen för det militära försvarets centrala och högre regionala ledning i fred. Målet skall vara att göra arbetet i fred inom staberna så effektivt och kostnadsbesparande som möjligt varvid möjligheterna till personal­minskningar skall tas tillvara. En strävanbör också vara att delegera ansvaret för genomförande av produktionen så långt ner i organisationen som möjligt. De sakkunniga bör pröva de organisatoriska formerna för den program- och produktionsmässiga ledningen i vad avser dennas utövande på central nivå. De bör vidare överväga ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan central och högre regional nivå.

De sakkunniga bör utgå från att den nuvarande krigsorganisationen på central nivå i princip skall behållas. Vidare bör de utgå från att den operativa ledningen alltjämt skall utövas av överbefälhavaren och mili­tärbefälhavarna enligt nuvarande principer.

Beträffande den centrala nivån bör de centrala förvaltningarnas orga­nisation och ansvar i stort behållas. Detta innebär att den produktions­mässiga ledningen för huvuproduktionsområdena 2 Materielanskaffning, 3 Anskaffning av anläggningar samt 4 Forskning och utveckling alltjämt bör utövas av berörda centrala förvaltningar direkt under Kungl. Maj:t. De sakkunniga bör dock ha frihet att i begränsade avseenden föreslå ändrad uppgifts-   och    ansvarsfördelning   mellan   staber   och   förvaltningar.

 

Fö:14   Skr 1975:4                                                 180

Möjligheterna till minskning av personalkostnadsandelen inom förvaltningarna prövas i särskild ordning.

De sakkunniga bör belysa sambanden mellan utövandet av den operativa, programmässiga resp. produktionsmässiga ledningen och därav följande organisatoriska konsekvenser för den centrala stabsorganisationen. Överbefälhavaren har f. n. — och förutsäits fortsättningsvis behålla — ett odelat ansvar för ledningen av den operativa funktionen. Den program- och produktionsmässiga ledningen utövas nu av program- resp. produktionsmyndigheter under befälhavarens ledning och samordning. Försvarsgrenscheferna är programmyndigheter för huvudprogrammen Arméförband, Marinförband och Flygvapenförband samt produktions-myndigheter för hovudproduktionsområde 1 Ledning och för­bandsverksamhet inom resp. huvudprogram. De sakkunniga bör pröva och belysa olika alternativ för den program- och produktionsmässiga ledningen från en fullständig samordning till en uppdelning som liknar dagens förhållanden. En utgångspunkt härvid skall dock vara att överbefälhavarens ledning av programplaneringen förstärks. De sakkunniga bör sålunda överväga och belysa konsekvenserna av en organisation som innebär att den programmässiga ledningen i sin helhet utövas av överbefälhavaren med biträde av en försvarsstab. Beträffande den produktionsmässiga ledningen för huvudproduktionsområde 1 kan denna antingen inordnas under överbefälhavaren och försvarsstaben eller utövas av en eller flera fristående produktionsmyndigheter. De sakkunniga bör belysa konsekvenserna av skilda lösningar härvidlag.

Beträffande den högre regionala ledningen bör de sakkunniga se över organisationen av och arbetsuppgifter för militärområdesstaberna. De principiella grunderna för den regionala ledningen som angavs i prop. 1964:109 och 1966:110 bör i huvudsak alltfort gälla. Översynen bör göras mot bakgrund av de sakkunnigas egna överväganden om ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan central och högre regional nivå samt med beaktande av statsmakternas nyligen fattade och kommande beslul med anledning av överbefälhavarens översyn av organisationen på lägre regional och lokal nivå. De sakkunniga bör — bl. a. mot bakgrund av vad som anfördes i nämnda propositioner — särskilt överväga militärbefälhavarnas ansvar och befogenheter i fråga om utbildning av grundläggande art och förvaltningstjänsten inom militärområdet.

De sakkunniga bör vidare pröva lämpligheten av att minska antalet militärområden från nuvarande sex. De bör härvid särskilt uppmärksamma att i stort överensstämmande gränser för den militära och civila ledningen i krig utgör en förutsättning för en effektiv samverkan mellan totalförsvarets olika delar. De bör därför ta del av och beakta länsberedningens (C 1970:28) överväganden om den framtida administrativa indelningen av landet. I den mån de sakkunniga lämnar förslag om ändring av militärområdes­indelningen bör även indelningen i civilområden övervägas. Militär- och civilområdena bör sammanfalla om inte mycket starka skäl talar mot detta. Särskilt bör prövas om militär-och civilområdena kan avgränsas så att delar av län inte faller inom olika civilområden. De sakkunniga bör ha frihet att utöver den geografiska indelningen även överväga förhållanden som har betydelse för samverkan mellan den militära och civila regionala ledningen.

Riksdagens försvarsutskott (FöU 1973:19) har uttalat att frågan om lekmannainflytande i fredstid inom försvarsmaktens centrala och regionala staber bör prövas i samband med att stabsorganisationen ses över. En viktig fråga att överväga är därvid enligt utskottet vilka uppgifter som  i

 

181                          Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö; 15

förekommande fall lämpligen bör läggas på en lekmannastyrelse. Utskottet anför också att utredningen bör ge besked om de praktiska konsekvenserna av lekmannainflytande. Riksdagen (rskr 1973:289) har gett Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet har anfört om lekmannastyrelser inom det militära försvaret. Jag anser det angeläget att frågan om lekmannainflytande blir prövad. Det bör ankomma pade sakkunniga att närmare belysa de praktiska förutsättningarna för och konsekvenserna av lekmannainflytande inom det militära försvarets centrala och regionala ledning i enlighet med vad försvarsutskottet har anfört i frågan.

I överbefälhavarens 'Plan 1969 för lokalisering till Östermalm och Järvafältet av försvarets staber, förvaltningar och institutioner', som överlämnades till Kungl. Maj:t i december 1969 och revideras i mars 1974 föreslås försvarsgrensstaberna flytta in i byggnaden Bastionen då försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen omlokaliseras. De sakkunniga bör föreslå hur de sålunda friställda lokalerna lämpligen skall utnyttjas av den centrala stabsorganisationen.

Utredningsarbetet kan behöva genomföras i etapper. Det bör emellertid bedrivas så att principiella överväganden beträffande de program- och produktionsmässiga ledningsförhållandena samt härav föranledda organisatoriska konsekvenser för den centrala stabsorganisationen, bl. a. innefattande översiktliga kostnadsberäkningar, kan redovisas för Kungl. Maj:t senast den 1 december 1976.

Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att en parlamentarisk försvarsutredning tillkallas för att överväga försvarets fortsatta inriktning. Den utredning som jag nu föreslår bör successivt ta del av försvars­utredningens överväganden så att de organisatoriska konsekvenserna av nästa större beslut om försvarets inriktning kan beaktas i utredningens arbete.

De sakkunniga bör vidare på lämpligt sätt informera berörda per­sonalorganisationer om arbetets fortskridande. Personalorganisationerna skall därvid beredas tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Utredningen   har   under  tiden  september  - oktober   1974  hållit  ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

15.1974 års försvarsutredning (Fö 1974:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 25 oktober 1974 för att utreda totalförsvarets fortsatta utveckling m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 9 november 1974):

Ordförande: Thunborg, Anders I., statssekreterare

Sakkunniga: Bengtsson, Karl F., verkmästare, led. av riksdagen Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen

 

Fö: 15    Skr 1975:4                                                               182

Petersson, Per M., hemmansägare, led. av riksdagen Theorin, K. Maj Britt M., sekreterare, led. av riksdagen

Experter: Broström, Ulf T. F., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 21 november 1974) Ehrling, G. O. Ingvar, kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Eklund, C. Gunnar, generallöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Grape, S. Lennart, departementsråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Hellman, Sven R., överingenjör (fr.o.m. den 21 november 1974) Karlsson, Ulf G., departementssekrelerare (fr.o.m. den 21 november 1974)

Leifland, Leif, utnämnt utrikesråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd (fr.o.m. den 21 november 1974)

Orrö, Sven-Erik O., kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Petri, Gunnar G. B., kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Thyberg, P. Erik, byråchef (fr.o.m. den 21 november 1974) Wigur, J. T. Rolf, överste (fr.o.m. den 21 november 1974)

Huvudsekreterare: Engman, O. Ingemar, departementsråd

Sekreterare: Bergquist,   Mats   F.   Th.,   departementssekreterare   (fr.o.m.   den  21 november 1974)

Englund, Lars-Erik, överstelöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Sagrén, K. Åke, överstelöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Sondén, Jan A., kommendörkapten (fr.o.m. den 21 november 1974)

Lokal: Fredsgatan 2, 111 52 Stockholm, tel. 763 37 86 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 25 oktober 1974):

Inriktningen av Sveriges säkerhetspolitik samt uppgifterna för och inriktningen av det militära försvaret och civilförsvaret behandlades ingående av statsmakterna år 1972 (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231) på grundval av förslag från 1970 års försvarsutredning (SOU 1972:4). Besluten av 1972 års riksdag har i allt väsentligt bekräftats av 1973 och 1974 års riksdagar (prop. 1973:1 bil.6, FöU 1973:16, rskr 1973:195resp. prop. 1974:1 bil.6, FöU 1974:19,rskr 1974:190).

1972 års riksdag fastställde utgiftsramar för det militära försvaret och civilförsvaret för budgetåret 1972/73 samt ekonomiska planeringsramar för programplaneringen för perioden 1972/73 —1976/77. Riksdagen har år 1973 och 1974 på motsvarande sätt fastställt utgiftsramar för budgetåren 1973/74 resp. 1974/75 samt planeringsramar för perioderna 1973/74— 1977/78 resp. 1974/75—1978/79.

Genom beslut av statsmakterna (prop. 1970:97, SU 1970:203, rskr 1970:420) infördes fr. o. m. budgetåret 1972/73 ett nytt planerings- och budgeteringssystem för det militära försvaret och civilförsvaret. Systemet

 

183                            Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö;15

hade försöksvis tillämpats redan före år 1972 och underlaget för 1972 års försvarsbeslut var till stor del framtaget enligt systemets principer. 1 samband med att riksdagen behandlade systemets införande begärde riksdagen att Kungl. Maj:t skulle låta utreda riksdagens roll i det nya systemet. Denna utredning utfördes av 1970 års försvarsutredning, vars förslag (SOU 1972:48) låg till grund för Kungl. Maj:ts redovisning till riksdagen (prop. 1972:103). Riksdagen (FöU 1972:23, rskr 1972:309) hade inte något att erinra mot vad som därvid hade anförts.

Det nya planerings- och budgeteringssystemets huvudkomponenter utgörs av s. k. miljöstudier m. m., perspektivplanering, programplanering och programbudgetering. Genom miljöstudierna söker man kartlägga möjliga utvecklingslinjer i världen och vilka hot av olika slag som vårt land kan bli utsatt för. Till grund för planeringen ligger också studier om det svenska samhällets förändringar och hur dessa kan påverka vår sårbarhet och våra försvarsåtgärder. Perspektivplaneringen bedrivs i två faser. Under den första fasen skisseras olika principer för försvarets framtida utformning under skilda förutsättningar. Studierna under perspektiv­planeringens andra fas syftar till att kartlägga hur olika handlingsvägar under de närmaste 5 — 10 åren påverkar möjligheterna att förverkliga alternativa framtida försvarsutformningar. Dessa studier utgör ett viktigt underlag för programplaneringen genom vilken konkreta femåriga handlingsprogram tas fram. Programplaneringen är rullande vilket innebär att en ny programplan för följande femårsperiod utarbetas varje år. Genom program budgeteringen fastställs resursfördelningen på olika ändamål för programplanernas första budgetår.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har efter uppdrag av Kungl. Maj:t lämnat förslag till ulformning av ett planeringssystem för det ekonomiska försvaret. Kungl. Maj:t har den 23 november 1973 uppdragit åt överstyrelsen att efter anvisningar av chefen för handelsdepartementet och i samråd med berörda myndigheter bedriva försök med långsiktplanering inom det ekonomiska försvaret. Genom beslut samma dag meddelade chefen för handelsdepartementet anvisningar för försöken. Dessa omfattar bl. a. perspektivstudier och programplanering enligt i huvudsak samma principer som tillämpas för det militära försvaret och civilförsvaret.

Den 20 december 1973 har Kungl. Maj:t förordnat om särskilda studier avseende utvecklingen efter år 1977 för vad som sammanfattningsvis benämns övrigt totalförsvar, dvs. de delar av totalförsvaret som inte omfattas av det militära försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret.

Tidsplanerna för studiearbetet inom totalförsvarets olika delar är sam­ordnade med en inriktning på att ett samlat underlag skall föreligga för slutliga ställningstaganden av statsmakterna år 1977. Tidplanerna innebär sammanfattningsvis att perspektivplaneringen inom det militära försvaret och civilförsvaret resp. perspektivstudierna för det ekonomiska försvaret liksom de särskilda studierna för övrigt totalförsvar skall avslutas och redovisas hösten 1975. 1 början av år 1976 skall anvisningar meddelas för myndigheternas programplanering avseende perioden 1977/78— 1981/82. Programplaner för denna period skall redovisas hösten 1976 i samband med att myndigheternas anslagsframställningar lämnas in till regeringen.

Enligt de principer som fastlagts i prop. 1972:103 skall riksdagens utrikes-och försvarsutskott fortlöpande informeras om studie- och planeringsarbetets inriktning och resultat. Sådan information har lämnats vid flera tillfällen under åren 1973 och 1974.

 

Fö: 15    Skr 1975:4                                               184

Under 1960-talet och början av 1970-talet har kostnadsutvecklingen för personal och kvalificerad krigsmateriel medfört stora avvägningsproblem inom främst det militära försvaret. Undersökningar av kostnadsut­vecklingen rörande försvarsmateriel under de senaste femton åren visar att kostnaderna för ett vapen, som har anskaffats i samma utförande under hela perioden, väl följt den allmänna prisutvecklingen. Kostnaderna för andra vapensystem, där en kontinuerlig teknisk förbättring har ägt rum, har i löpande priser stigit väsentligt snabbare. Inom personalområdet har vi under senare år försökt möta kostnadsutvecklingen genom rationali­seringsåtgärder som bl. a. har inneburit att antalet anställda inom för­svarsmakten har minskat med omkring 1 200 personer. Trots dessa åtgärder har personalkostnadernas andel av utgiftsramen stigit.

Den antydda kostnadsutvecklingen skärper kraven på prioritering vid ställningstaganden till det militära försvarets fortsatta inriktning. Utvecklingen är inte specifik för Sverige utan gäller i många fall i högre grad utländska försvarsmakter. I vissa länder har den lett och leder till stora förändringar i det militära försvarets utformning.

1974 års riksdag (mot. 1974:402 och 1974:403, FöU 1974:19, rskr 1974:190) har uttalat att en ny försvarsutredning borde tillkallas så att den kan påbörja sitt arbete under hösten 1974.

Riksdagen (mot. 1974:404, FöU 1974:23, rskr 1974:194) har också behandlat frågan om beredskap för s. k. fredskriser. Försvarsutskottet konstaterar i sitt betänkande att gränsen mellan å ena sidan fredskriser och å andra sidan ekonomiskt hot och ekonomiska åtgärder i fientligt syfte kan vara svår att dra. Utskottet anser vidare att planeringen av vår beredskap på försörjningsområdet bör ges en sådan inriktning atl den också täcker mera fredsmässiga behov. Av grundläggande betydelse är därvid, enligt utskottet, delarbete som bedrivs av försörjningsberedskapsutredningen (H 1971:01) och energiberedskapsutredningen (H 1974:03). Utskottet menar vidare att den försvarsutredning som utskottet förutsätter skall tillkallas måste ägna betydande uppmärksamhet åt försörjningsberedskapen och att den därvid får anledning att beröra beredskapen för fredskriser.

Vidare har riksdagen (mot. 1974:404, FöU 1974:22, rskr 1974:193) som sin mening gett till känna vad försvarsutskottet har anfört om en ökad inte­gration mellan försvaret och det civila fredssamhället. Enligt utskottet bör en kartläggning av möjligheterna atl komma längre i detta avseende komma till stånd i lämpligt sammanhang.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att sakkunniga tillkallas för att överväga och lämna förslag om totalförsvarets fortsatta ulveckling m. m.

Sveriges säkerhetspolitik bygger på alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Denna inriktning kommer till uttryck i det mål för vår säkerhetspolitik som antogs av 1968 års riksdag (prop. 1968:110, SU 1968:122, rskr 1968:281) och som konfirmerades av 1972 års riksdag (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231). De sakkunniga bör utgå från aU detta mål alltjämt skall gälla.

För att skaffa sig en bakgrund till sina överväganden om totalförsvarets uppgifter och inriktning bör de sakkunniga analysera vilka hot av olika slag som kan uppkomma mot vär frihet och värt oberoende och som bör tas som utgångspunkt fÖr den långsiktiga planeringen av vårt framtida totalförsvar. Ett viktigt underlag utgör härvid de s. k. angreppsfallen och krisfallen samt annat miljöunderiag som har legat till grund för myndigheternas studie-och planeringsverksamhet.

Det nuvarande samhället och samhällsutvecklingen kännetecknas av stor

 

185                          Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö; 15

komplexitet och av att olika verksamhetsgrenar påverkar och griper in i varandra. Samhället blir därigenom mer känsligt för störningar än tidigare. På flera sätt blir också det internationella beroendet allt större. Detta innebär att medlen för att utöva hot eller påtryckningar mot en nation blir flera och av olika slag. Det kan t. ex. vara fråga om militära åtgärder, aktioner mot civilbefolkningen eller handelspolitiska och ekonomiska sanktioner. Det är mot denna bakgrund angeläget att de sakkunniga studerar det totala försvarets roll i säkerhetspolitiken samt hur bästa balans skall nås i våra samlade försvarsansträngningar. De sakkunniga får därvid anledning att också beröra beredskapen för fredskriser.

De sakkunniga bör också studera hur det fredstida samhällets utveckling påverkar våra försvarsåtgärder. De torde därvid komma att beröra frågan om en ökad integration mellan försvaret och det civila fredssamhället. Det är emellertid angeläget att understryka att samhällets utveckling självfallet skall styras av medborgarnas fredstida önskemål och behov.

På grundval av det militära försvarets och civilförsvarets perspektiv­planer, det ekonomiska försvarets perspektivstudier samt de särskilda studierna avseende övrigt totalförsvar bör de sakkunniga överväga och lämna förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning på längre sikt. Till grund för de sakkunnigas över­väganden härvidlag bör även ligga de studieresultat som tas fram av försörjningsberedskapsutredningen och energiberedskapsutredningen.

I ett senare skede bör de sakkunniga granska det militära försvaret och civilförsvarets programplaner för perioden 1977/78 — 1981/82 samt mot­svarande planer för ekonomiskt försvar och övrigt totalförsvar och därvid överväga om dessa motsvarar de sakkunnigas långsiktiga bedömningar. Härvid bör särskilt beaktas att en tillfredsställande handlingsfrihet för framtiden erhålls.

I sina överväganden år 1974 om det militära försvarets och civilförsvarets programplanering behandlade riksdagens försvarsutskott (FöU 1974:19) bl.a. frågan om system för prisreglering av planerings- och utgiftsramar. Utskottet anförde därvid att det är angeläget atl man snabbt fullföljer arbetet med att sammanställa erfarenheterna av nu gällande system med kompensation enligt nettoprisindex.

Enligt utskottet bör frågan därefter övervägas av den försvarsutredning som utskottet räknar med skall tillkallas. Riksdagen (rskr 1974:190) beslöt att som sin mening ge Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet anfört.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 har jag tillkallat en utredning (Fö 1974:02) med uppgift att utvärdera erfarenheterna av nuvarande system för prisregleringen av det militära försvarets och civilförsvarets utgifter samt analysera nuvarande och alternativa system. Arbetsresultatet skall redovisas i början av år 1975. Utredningens rapport bör överlämnas till de sakkunniga som bör lämna förslag om metod för prisreglering av det militära försvarets och civilförsvarets planerings- och utgiftsramar fr. o. m. perioden 1977/78 —1981/82 resp. budgetåret 1977/78.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 har jag ökat antalet sakkunniga i försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20). Vid anmälan av denna fråga anförde jag bl. a. att fredsorganisa­tionsutredningen bör ta del av den kommande försvarsulredningens överväganden så att det blir möjligt att få de fredsorganisatoriska konsekvenserna belysta i nära anslutning till nästa större beslut om försvarets fortsatta utveckling. Jag har vidare med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september 1974 tillkallat sex sakkunniga att överväga

 

Fö: 15                                                                   186

och lämna förslag om det militära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation m. m. (Fö 1973:03). Även denna utredning, som skall avsluta en första etapp av sitt arbete i december 1976, kan behöva ta del av den kommande totalförsvarsutredningens överväganden.

Vissa frågor som hänger samman med den allmänna värnplikten och värnpliktsutbildningens utformning övervägs f. n. av 1972 års värnpliksutredning (Fö 1972:01). Den har i juni 1974 avlämnat ett betänkande (Ds Fö 1974:4) om rekrytering och utbildning av värnpliktiga avsedda för lokalförsvarsförband med stationära uppgifter m. m. Utredningen väntas inom kort redovisa sina överväganden om nyttjandeliden av de värnpliktiga i krigsorganisationen samt hur eventuella förändringar härvidlag kan påverka personaltillgång m. m. inom andra delar av totalförsvaret.

Som framgår av det anförda pågår f. n. flera betydelsefulla utredningar som berör olika områden av det militära försvaret. Jag anser det angeläget att detta utredningsarbete samordnas i största möjliga utsträckning både i sak och tidsmässigt. Det bör enligt min mening ankomma på den av mig nu föreslagna totalförsvarsutredningen att utöva en ledande roll härvidlag.

De sakkunniga bör bedriva sitt arbete så att deras överväganden och förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning samt om prisregleringssystem för det militära försvaret och civilförsvaret kan redovisas tidigt år 1976, och därvid kunna ligga till grund för regeringens anvisningar för myndigheternas programplanering för perioden 1977/78-1981/82.

Resultatet av de sakkunniggas granskning av programplanerna (motsvarande) för det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och övrigt totalförsvar bör redovisas i sådan tid att förslag till riksdagen år 1977 om totalförsvarets inriktning kan grundas på överväganden ocb förslag från de sakkunniga.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

1S7                                  Kommittéer; Socialdepartementet   S:l

Socialdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:6,17,18 och 21

1. Handikapputredningen (S 1966:38)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1965 för att utreda frågan angående omvårdnaden av handikappade (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juli 1965):

Ordförande: Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen

Ledamöter: Anlonsson, Johannes M., hemmansägare, led. av riksdagen Fors, Åke Hj., kansliråd Gustafsson, Ake G., avdelningschef Jonsson, Elver A. D., postiljon, led. av riksdagen Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, led. av riksdagen Åkerlind, Allan J. G., led. av riksdagen

Experter: Brattgård, Sven-Olof, professor

Boman, Lars H., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 7 februari 1974) Carlsson, Barbro L., fil. mag. (fr.o.m. den 15 januari 1974) Eriksson, 1. Seved, byråchef Gardeström, Linnea, sekreterare Madebrink, Rut, rektor (fr.o.m. den 14 oktober 1974) Lundström, Karin E., f.d. undervisningsråd Sundmark, Bo V., avdelningsdirektör

Sekreterare: Ekvall, Gunilla M., studiekonsulent Mattsson, Bengt-Olof T., departementssekreterare Nolte, Lennart R. J., anpassningslärare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse S 38. Tilläggsdirektiv, se 1971 års riksdagsberättelse S 13. Kungl. Maj:t har den 25 maj 1973 till utredningen överlämnat riksdagens skrivelse den 9 maj 1973,

 

S;l    Skr 1975:4                                                    188

nr 180, jämte socialutskottets betänkande 1973:12, såvitt avser frågan om flerhandikappades problem, för att prövas av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.

Kungl. Maj:t har den 22 november 1974 överlämnat riksdagens skrivelse den 13 november 1974, nr 309, jämte socialutskottets betänkande 1974:33, såvitt avser frågorna om befogenhet att besluta att särskolelev skall bo i elevhem samt tillsyn över elevhem m. m., föratt prövas av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Vidare har hållits ett flertal överläggningar med företrädare för handikapporganisationerna.

I april 1974 har utredningen utgivit skriften Hinder för kultur, en berättelse från konferenser med handikappade som ordnats av utredningen tillsammans med handikapporganisationerna och ABF. Utredningen har vidare i juli 1974 till chefen för utbildningsdepartementet överlämnat en promemoria med förslag angående De blindas förenings bibliotek. I ett betänkande under år 1975 kommer utredningen att redovisa förslag i vissa kulturfrågor.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

2. Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966:39)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1965 för att som en till socialdepartementet knuten delegation följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen:

Ordförande: Fridh, K. Göte, statssekreterare

Ledamöter: Berggren, G. Rune, generaldirektör (t.o.m. den 10 februari 1974) Heideman, Gunnar A., kommunalråd Höök, Erik S. V., planeringschef

Larsson, Y. Allan G., statssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974) Nordlander, Nils-Brage W., överiäkare, landstingsman Orring, Jonas A., generaldirektör Peterson, Thage E. G., statssekreterare, led. av riksdagen Rehnberg. K. Bertil, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Söderqvist, Bengt O. A., expeditionschef Ward, Kurt K. B., landstingsråd

 

189                                   Kommittéer: Socialdepartementet   S:2

Ersättare: Andersson, J. Gunnar D., överdirektör AIsén, Sven, avdelningschef

Berg, Bengt Åke, budgelchef (t.o.m. den 10 februari 1974) Bergsledt,Tord L. H., sjukvårdsdirektör Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 7 juni 1974) Englund, K. Svante L, departementsråd (fr.o.m. den 11 februari 1974) Fröjd, S. Arne, länsråd Gårdstedt, H. Birger, skolråd Höglund, K. Thure, sjukvårdsdirektör Lindh, Tore B. E., direktör (t.o.m. den 30 april 1974) Nelander, Olle M. V., direktör Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Olsson, Bengt K., landshövding (t.o.m. den 6 juni 1974) Ulvhammar, E. E. Birgitta, kansliråd Vogt, Viktor L., byråchef (fr.o.m. den I maj 1974)

Experter: Eländer, Kurt O., direktör (fr.o.m. den 11 februari 1974) Fredriksson, H. Einar, byråchef Jönsson, E. Gustav, departementsråd Lindgren, S. Åke, avdelningschef Orava, Olavi A. (Olle), t.f. byråchef Petersson, Olof H. E., kansliråd Royen, Sverre N. H., direktör Sjöström, Åke B., byråchef Wennström, K. Gunnar, medicinalråd Wictorsson, Karl-Eric A., avdelningschef Zetterblad, Ulf, planeringschef

Sekreterare: Wikman, C. Gunnar, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Tengstam, P. Anders, departementssekreterare (t.o.m. den 31 oktober 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgalan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Delegationen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Under året har delegationen bl. a. behandlal olika frågor belräffande läkarfördelningsprogrammet. Delegationen har vidare angell riktlinjer för prioritering av nya byggnadsinvesteringar inom sjukvårdssektorn för åren 1975 och 1976.

Delegationen har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift all i anslulning lill

 

S:2   Skr 1975:4                                                      190

sysselsättningsutredningen utarbeta material som underlag för alternativa
bedömningar av personalbehovet inom olika vårdområden under den
närmaste tioårsperioden. 1 arbetsgruppen ingår företrädare för social- och
arbetsmarknadsdepartementen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, Spri,      Landstingsförbundet  och

Kommunförbundet. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Nordisk medicinalstatistikkommitté (S 1967:36) (NOMESKO)

Tillkallade av Kungl. Maj:t den 21 januari 1966 samt den 14 maj 1970 den 22 oktober 1971 för att delta som svenska ledamöter i en nordisk kommitté för samordning av medicinalstatistiken i de nordiska länderna:

Ordförande: Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Ledamöter: Elmhammer, Nils E. 1., statistikchef Hall, Paul F. L., överläkare Royen, Sverre N. H., direktör Sjöström, Åke B., byråchef

Sekreterare: Swenson, Dag C. W., byrådirektör

Lokal: Socialstyrelsen, Karlavägen 100, 106 30 Stockholm, tel. växel 14 06 00 (Sjöström och Swenson)

Kommitténs huvudsekretariat är förlagt till Sverige.

Ett plenarmöte har hållits under året (Island). Kommitténs arbete utförs huvudsakligen inom fem olika subkommittéer (13 sammanträden) och en planeringsgrupp (1 sammanträde).

En delrapport från subkommittén för databasorienterad patientstatistik har publicerats under titeln Databasorienteret patientstatistik. Del 1 Inlagte patienter (NOMESKO, Stockholm 1974).

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

4. Socialutredningen (S 1969:29)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1967 för allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 februari 1968):

Ordförande: Andersson, Thure G., f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen

 

191                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:4

Ledamöter: Albinsson, N. Gillis, landstingsdirektör Andersson, G. Ingemar, byråchef Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen Holmqvist, A. Mary S., barnavårdsman, led. av riksdagen (avliden) Krantz, P. Gunnar, direktör Larsson, Erik, lantbrukare, led. av riksdagen

Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 sepiember 1974) Mangård, Nils, hovrättsråd Troedsson, Ingegärd, pol. mag., led. av riksdagen Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter: Carlson, K. Sören, f. borgarråd Forslund, E. Birger, kansliråd

Fridh, K. Göte, statssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974) Gisslen, Axel, personaldirektör Hedlén, Bengt R., socialdirektör Hedlund, Bengt N. R., kommunalråd Holmberg, Sten E., jur. kand.

Inghe, P. Gunnar, professor (t.o.m. den 30 september 1974) Lindblom, Paul, direklör Nelson, Alvar F. A., professor Ottoson, Ivan, rektor Rigbäck, Berndt G., direktör Stark, K. Birger, socialchef Sturkell, Carl-Edvard, rättschef Sverne, Tor E., lagman

Sekreterare: Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare Söderberg, Bengt W., socialchef Thunved, Anders E., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Svensson, Ingvar K. F., utredningssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974)

Lokal: Lilla Nygatan l,3tr.. Ill 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven   för   utredningen,   se   1969   års   riksdagsberättelse   S   29. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse S 9.

Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden under sammanlagt 38 dagar. Utredningen har den 19 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:39)

 

S;4   Skr 1975:4                                                                   192

Socialvården - mål och medel samt (SOU 1974:40) Socialvården - mål och medel. Sammanfattning. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

5.1968 års barnstugeutredning (S 1969:31)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1968 för utredning om barnstugeverksamhelen närmast före och under de första skolåren (se Post- och Inrikes tidn. den 16 maj 1968):

Ordförande: Hellström, Mats J., fil. kand., led. av riksdagen

Ledamöter: Granath, Karl-Erik, f.d. barnavårdsdirektör Ljungberg, Blenda M., adjunkt, f.d. led. av riksdagen Mossberg, Elin K. E., f.d. ombudsman Orehag, N. Lennart H., skoldirektör Sandblad, Carl-Erik V., kommunalråd

Experter: Baude, Annika M. C, avdelningschef Carlsson, Gunnel E., seminarielärare

Charpentier, Agneta, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 september 1974)

Flodin, Cari-Erik T., arkitekt Gruda-Skard, Åse, docent Isling, B. Åke J., skolråd Jonsson, Gerd G., fritidspedagog

Jönsson, E. Gustav, departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974) Lundberg, Lars-Olov, sekreterare Nordin, Inga L., adjunkt Schyl-Bjurman, Gertrud S., universitetslektor Strömberg-Lind, Karin E., förvaltningschef Svenningsson, S. Levi H., fil. kand. (t.o.m. den 5 juli 1974) Thorsell, Siv M., avdelningsdirektör

Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd (fr.o.m. den 18 januari 1974) Valtersson, Bert E., sekreterare

Sekreterare: Rosengren, Bodil, sekreterare

Bitr. sekreterare: Ahlberg, Birgitta 1., barnavårdslärare Asplund, Olle, fil. kand. (fr.o.m. den I oktober 1974) Block, Lars B., sekreterare (fr.o.m. den 15 juli 1974)

 

193                                   Kommittéer: Socialdepartementet   S:6

Henriksson, E. Sture F., avdelningsdirektör

Malmqvist, Stig, socionom

Wester, Kristina, fil. kand. (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Lokal: Lilla Nygatan I, I tr., 111 28 Stockholm, tel. 2153 39 (sekreteraren), 21 5341,21 52 87 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse S 31. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberätlelse 1970 S 26, 1973 S II. Ytteriigare tilläggsdirektiv, se 1974 ärs riksdagsberättelse S 6.

Utredningen har.under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17 sammanträden.

Utredningen avgav den 6 juni 1974 betänkandet (SOU 1974:42) Barns fritid, fritidsverksamhet för 7-\2-åringar. Utredningen har slutfört sitt uppdrag vad gäller direktiven den 26 april 1968 saml de delar av direktiven den 22 september 1972, som avsåg beräkningar av tillgång på och behov av personal inom barnstugeområdet.

Utredningen beräknar under år 1975 avlämna tvä betänkanden och därmed avsluta sitt arbete.

6. Fosterbarnsutredningen (S 1970:30)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 mars 1969 med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ungdomar i fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutioner:

Utredningsman: Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen

Experter: Björne, B. Gunnar, kansliråd Larsson, Karl G., sektionschef Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd Wallin, M. Margareta (Greta), avdelningsdirektör

Sekreterare: Everljung, Claes-Göran, socionom Sjöberg, Tage B., departementssekreterare

Direktiven för ulredningen, se 1970 ärs riksdagsberätlelse S 30.

Utredningen har i februari 1974 avgett belänkandel (SOU 1974:7) Barn-och ungdomsvård. Uppdraget är därmed slutfört.

13    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4

 

S:7   Skr 1975:4                                                                     194

7. Samarbetskommittén (S 1970:31) för social forskning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 april 1969 (ändr. 28 juni 1974) med uppgift att biträda socialdepartementet för samråd i principiella frågor rörande forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet inom departementets område och i frågor om utveckling på längre sikt av denna verksamhet:

Ordförande: Aspling, Sven G., statsråd, led. av riksdagen

Ledamöter: Carlson, K. Sören, f. borgarråd Engström, Arne V., professor Fridh, K. Göte, statssekreterare Hedlén, Bengt R., socialdirektör Karlsson, Anders, soc. stud. Lindblom, Paul, direktör Nelander, Olle M. V., direktör Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Poppius, Hans D., byråchef Rexed, Bror A., generaldirektör Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Segerstedt, Torgny, professor, rektor Åström, Lars-Åke E., generaldirektör

Experter: Börjeson, Bengt O., docent Larsson, Karl G., sektionschef Ringborg, S. Erland, kansliråd

Sekreterare: Forslund, E. Birger, kansliråd

Bitr. sekreterare: Uggla,G.lnga-Lill,fil.lic.

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

8. Sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1969 för att

 

195                                  Kommittéer: Socialdepartementet   S:9

utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnader, innefattande dels en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering:

Utredningsman: Höök, Erik S. V., planeringschef

Experter: Ericsson, Kjell U., förste sekreterare Lindgren, S. Åke, avdelningschef Skogsberg, P. Gösta, f.d. avdelningschef Stenfors, Bo I. L., departementssekreterare Svenonius, Rolf H., ekonomichef

Sekreterare: Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde.

Utredningen har under samma tidsperiod haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av arbetet. Därutöver har sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper för frågan om trafikolycksfallens sjukvårdskostnader resp. de totala sjukvårds­kostnadernas fördelning.

Utredningen beräknas slutföra silt arbete under år 1975.

9. Hjälpmedelsgruppen (S 1970:33)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november I969för översyn av verksamheten med hjälpmedel för handikappade:

Ordförande: Fors, Ake Hj., kansliråd

Ledamöter: Nilsson, K, F. Lennart, kansliråd Wennerberg, Sigfrid B., överingenjör

Experter: Brattgård, Sven-Olof, professor Danielsson, G. Gunnar, förste sekreterare Hedin, Bernt L., avdelningsdirektör Lagerstedt, Per, apotekare (fr.o.m. den 18 mars 1974) Lindstedt, G. Eva A., docent

 

S;9   Skr 1975:4                                                      196

Johansson, P. Bertil, föreståndare

Malm, B. Svante, avdelningsdirektör

Roos, Birger, civilingenjör

Ström, Sven Å., docent (t.o.m. den 15 mars 1974)

Wedmalm, Per O. R., avdelningsdirektör

Sekreterare: Gardeström, Linnea, sekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för gruppen, se 1971 års riksdagsberättelse S 27. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse S 22 och 1973 S 16.

Gruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden.

Gruppen har i juni 1974 avgett betänkandena (Ds S 1974:2) Reparation och drift av hörapparater och (Ds S 1974:3) Reparation av handikapphjälpmedel. Därefter har gruppen avgett betänkandet (Ds S 1974:4) Glasögon för barn och ungdom. Kartläggning av behovet.

Gruppen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10. Arbetsgruppen (S 1970:36) rörande försöksverksamhet inom barna- och ungdomsvården (AFBU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 mars 1970 för att planera och framlägga förslag rörande försöksverksamhet för metodutveckling inom barna- och ungdomsvården:

Ordförande: Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen

Ledamöter: Gordan, Kurt, rektor Göransson, Bertil, landstingsråd Jonsson, Gustav A., docent Larnstedt, A. Ossian G, departementsråd Larsson, Karl G., sektionschef Nilsson, Göte, intendent Rosén, Göta, f.d. avdelningschef Sjöberg, Tage B., departementssekreterare Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd

Sekreterare: Thyblad, Tom F. F. T:son, byråchef

 

197                               Kommittéer: Socialdepartementet   S:ll

Bitr. sekreterare: Björklund, Rolf, sekreterare

Lokal: Socialstyrelsen, Klarabergsgatan 60, Fack, 106 30Slockholm, tel.

växel 22 12 00

Direktiven för arbetsgruppen, se 1971 års riksdagsberättelse S 30.

Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Arbetsutskottet har under samma tid sammanträtt tolv gånger.

Arbetsgruppen har avgett betänkandet (Ds S 1974:8) Vård av ungdomsvårdsskoleelever i eget hem. Arbetet pågår med slutrapport om försöksverksamhet med fosterföräldrautbildning.

Arbetsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

11. Pensionsålderskommittén (S 1970:40)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1970 för att utreda frågan om pensionsåldern m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 juni 1970):

Ordförande: Granqvist, Liss M., president

Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Danielson, Gunnar H., generaldirektör Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen Mundebo, K. A. Ingemar, avdelningsdirektör, led. av riksdagen Persson, E. Yngve, f.d. förbundsordförande, f.d. led. av riksdagen Regnéll, Carl Göran, bankdirektör, led. av riksdagen

Experter: Nilsson, Karl-Erik, bitr. direktör Persson, Gustav B., sekreterare Petri, Carl Axel H., kammarrättslagman Strandberg, Sten Erik, försäkringsdomare Svensson, Inge G., direktörsassistent

Sekreterare: Alkman, Leif A., kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 23 augusti 1974) Bratthall, Kenneth, hovrättsassessor Wilhelmsson, A. Börje, rådman

Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 21120   Malmö,   tel.   040/749 50   (Wilhelmsson);   Socialdepartementet,

 

S:ll    Skr 1975:4                                                   198

Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (Bratthall) Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberätlelse S 34.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17 sammanträden.

Kommittén har i februari 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:15) Sänkt pensionsålder m. m.

Kommittén avser att i början av år 1975 avge betänkande med förslagom rörlig pensionsålder inom den allmänna pensioneringen.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

12. Nykterhetsvårdens anstaltsutredning (S 1970:43)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 med uppdrag att utreda platsbehovet vid de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare:

Utredningsman: Larnstedt, A. Ossian G., departementsråd

Experter: Elfvén, Jan, avdelningsdirektör Nilsson, Edgar O. M., direktör Nordström, Gösta, byråchef Rigbäck, Berndt G., direktör

Sekreterare: Wilhelmsson, Bengt V., departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Söderblom, Monica C, utredningssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse S 31. Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse S 18.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt företagit studiebesök till ett tjugutal inackorderingshem för alkoholmissbrukare och därvid haft överläggningar med företrädare för den kommunala nykterhetsvården.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

 

199                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:14

13. Yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 föratt företa en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 12 juni 1971):

Ordförande: Samuelsson, G. Yngve, generaldirektör

Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Fredriksson, K. Torsten, gruvarbetare, led. av riksdagen Gustafsson, Olof, direktör Karlsson, Henry, förbundssekreterare Svensson, Inge G., direktör Walander, Håkan I., ombudsman

Experter: Dahlström, Lars E., försäkringsdomare Ekberg, Leif, kammarrättslagman

Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 11 juni 1974) Karlsson, H. K. Göran, ombudsman (fr.o.m. den 11 juni 1974) Maritz, Arvo A., byråchef

Sekreterare: Odencrants, Carl J. E., hovrättsassessor Wallenberg, Jarl-Erik, byrådirektör

Lokal: Lilla Nygatan 1,1 tr., 111 28Stockholm,teI.21 5097(Odencrants) och 21 58 95 (Wallenberg)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse S 32.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. I maj 1974 företogs ett studiebesök vid Rikstrygdeverket i Oslo.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

14. Socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer:

Utredningsman: Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare

 

S;14   Skr 1975:4                                                                  200

Experter: Andersson, Bengt E., socialdirektör Bengtson, Sven F., byråchef Dahlström, Lars E., försäkringsdomare Olsson, K. R. Bertil, statistikchef

Sekreterare: Korpi, Sture H., inf :)rmationssekreterare

Bitr. sekreterare: Eriksson, Ingemar, fil. kand. Hörnqvist, Sten-Åke, fil. kand. Ritter, Kristin M., socionom Uggla,G.lnga-Lill,fiI. lic.

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Utredningsmannen tillkallad med anledning av skrivelse från arbetsgruppen för låginkomstfrågor den 8 juni 1972.

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen   har   under   november   1973   -  oktober   1974   hållit  tio sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

15. Utredningen (S 1973:02) angående lokalisering av statens bakteriologiska laboratorium

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 för att utreda de närmare förutsättningarna samt formerna för en omlokalisering av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå:

Ordförande: Karlen, Göran H., med. dr

Sakkunniga: Beckman, Lars E. A., professor (fr.o.m. den 3 april 1974) Franklin, Nils, landstingsråd (t.o.m. den 13 mars 1974) Lekberg, E. E. Olov, landstingsråd Lundbäck, B. Holger, professor

Experter: Kjellander, Jan O., överiäkare Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Sekreterare: Lindström, Berndt E., avdelningsdirektör

 

201                                Kommittéer: Socialdepartementet   S:17

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 33 07 el. 34 05 00 ankn. 1991

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Därutöver har sju sammanträden hållits med en särskild expertgrupp med medverkan av representanter från berörda myndigheter och institutioner.

Utredningen har slutfört en undersökning angående vissa frågor rörande kommunikationer och transporter vid en eventuell omlokalisering av laboratoriet till Umeå benämnd Transportutredning SBL 1974-09-05 (Statskonsult AB). Vidare har utredningen inhämtat synpunkter från personalrepresentanter om bl. a. konsekvenserna för laboratoriets funktion vid en eventuell flyttning till Umeå.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

16. Arbetsgruppen (S 1973:04) för att undersöka pensionsfrågorna för entreprenöranställda på fartyg

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1973:

Ordförande: Sjöberg, N. Björn V., rättschef

Ledamöter: Björne, B. Gunnar, kansliråd Grenander, Nils, direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Rude, Karl R., förhandlingschef Sjöquist, Hans E., hovrättsassessor Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (ordförande)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Gruppen har under tiden november  1973 - oktober  1974 hållit tre sammanträden. Gruppen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

17. Bosättnlngslåneutrednlngen (S 1973:05)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att utreda verksamheten med statliga bosättningslån m. m.:

 

S:17    Skr 1975:4                                                  202

Utredningsman: Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen

Experter: Eckerström, Rudolf E. M., bankokommissarie Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd Öberg, Bernt, sekreterare

Sekreterare: Fredriksson, Ulla M., departementssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft överläggningar med olika förvaltningar, myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen kommer att avge sitt betänkande under januari 1975.

Uppdraget är därmed slutfört.

18. Sakkunnig (S 1973:06) med uppdrag att utreda frågan om automatisk databehandling av medicinsk information vid karolinska sjukhuset

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 juni 1973 för att utreda frågan om automatisk databehandling av medicinsk information vid karolinska sjukhuset:

Utredningsman: Rydback, A. V. Lennart, överdirektör

Experter: Berglund, Hans-Georg, avdelningsdirektör Bottiger, Lars Erik J., professor Magnusson, Tage A., avdelningsdirektör Nilsson, N. Robert, avdelningschef Wahlgren, U. Iwan B., avdelningschef

Sekreterare: Zelterquist-Qwerin, Agneta E. E., byrådirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen  har  i oktober  1974 avgett betänkandet (Ds S  1974:9) Promemoria om automatisk databehandling vid karolinska sjukhuset. Uppdraget är därmed slutfört.

 

203                                  Kommittéer: Socialdepartementet   S;19

19. Barnomsorgsgruppen (S 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den29juni 1973förfrågor rörande verksamheten för barn med särskilda behov av stödåtgärder m. m.:

Ordförande: Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen

Ledamöter: Baude, Annika M. C, avdelningschef Henriksson, E. Sture F., avdelningsdirektör Johansson, Karl-Axel, sekreterare (fr.o.m. den 1 februari 1974) Larsson, Kari G., sektionschef (t.o.m. den 31 januari 1974) Toner, E. Mari-Anne, skolkonsulent Viklund, Margareta, sekreterare

Experter; Bergfors, Per-Gösta, överläkare (fr.o.m. den I juli 1974) Stjerna, Kenneth H., sekreterare

Sekretariat: Gustafson, Leif Chr., sekreterare (t.o.m. den 31 januari 1974) Spörndly, Barbro 1., departementssekreterare

Svanberg, R. Agneta, socionom (fr.o.m. den 1 oktober t.o.m-. den 31 december 1974) Sävenstrand, Inger E., sjukvårdslärare (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Utredningens uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 december 1973 enligt följande:

Kungl. Maj:t uppdrar åt den genom beslut den 29 juni 1973 tillkallade arbetsgruppen för frågor rörande verksamheten för barn med särskilda behov av stödåtgärder m. m. (S 1973:07) att i anslutning till fullgörandet av tidigare lämnat utredningsuppdrag i frågan göra en övergripande utredning rörande föräldrautbildning. Utredningen bör omfatta en prövning av hur en föräldrautbildning lämpligen bör utformas i fråga om innehåll och organisation för att på sikt kunna vara tillgänglig för alla föräldrar med barn i förskoleåldern eller i skolåldern. Olika vägar kan därvid komma i fråga. Arbetsgruppen bör bl. a. pröva att anknyta föräldrautbildning och föräldrainformation dels till landstingens organisation för förebyggande mödra- och barnavård samt förlossningsvård och dels till kommunernas förskoleverksamhet samt förebyggande barna- och ungdomsvård i övrigt. Vidare bör uppmärksammas den upplysningsverksamhet som kan bedrivas genom olika frivilliga organisationer.

Arbetsgruppen bör särskilt uppmärksamma frågan om möjligheterna att genom olika former av information och utbildning nå de föräldragrupper för

 

S:19   Skr 1975:4                                                   204

vilka behovet av utbildning är särskilt stort.

Utredningsarbetet bör kompletteras med praktiska försök med information och utbildning för föräldrar. Arbetsgruppen bör snarast möjligt få till stånd försöksverksamhet på området.

Arbetsgruppen har under det gångna året haft sju protokollförda sammanträden.

Hösten 1974 utsändes till samtliga kommuner och landsting en promemoria om uppsökande verksamhet bland barnfamiljer. Arbetsgruppen planerar att avge ett betänkande under första halvåret 1975. Genom detta betänkande slutförs arbetet vad avser förskoleansvaret för barn med särskilda behov av stödåtgärder och frågan om s. k. BOEL-test inom barnhälsovården.

Arbetsgruppen fortsätter arbetet med uppsökande verksamhet och föräldrautbildning under hela år 1975.

20. Barnmiljöutrednlngen (S 1973:08)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att undersöka barnens levnadsförhållanden:

Utredningsman: Rexed, Bror A., generaldirektör

Sekreterare: Lindberg, S. Ingemar, kansliråd (t.o.m. den 6 februari 1974) Lund, Karin, socionom Wittorp, I. Birgitta T., departementssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse S 31.

Utredningen har till sig knutit ett antal personer med erfarenhet från olika områden av betydelse för barnen. Dessa har för utredningens räkning sammanställt material som belyser barnens levnadsvillkor i olika avseenden. Utredningsmannen och sekretariatet har under året sammanträffat med dessa experter sex gånger, varav två i seminarieform.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

21. Arbetsgruppen (S 1973:09) rörande social Information

Tillkallade enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 augusti 1973 för att utarbeta samt ombesörja tryckning och distribution av en ny upplaga av socialkatalogen:

 

205                                Kommittéer; Socialdepartementet   S:22

Ordförande: Korpi, Sture H., informationssekreterare

Ledamöter: Björck, Berndt H., informationschef Classon, Sigvard L., pressombudsman Edström, J. Lennart, informationschef Fors, Åke Hj., kansliråd Farm, Ingemar, bitr. direktör Hedin, Bernt L., avdelningsdirektör Janzon, Bengt, presschef

Experter: Appelgren, J. Åke H., informationssekreterare Lersäther, Anna Margareta (Anna-Greta), lokalkontorsföreståndare

Sekreterare: Thunberg, Torsten I., informationssekreterare

Bitr. sekreterare: Rydbeck, Margareta A., assistent Tengvall, Ingalill M., landskapsarkitekt (t.o.m. den 30 april 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.

En ny upplaga av socialkatalogen har under år 1974 utarbetats och distribuerats till alla hushåll. Under våren 1975 utges socialkatalogen på finska, serbokroaliska, grekiska och tyska språken samt distribueras till invandrarhushåll.

Uppdraget är därmed slutfört.

22. Familjestödsutredningen (S 1974:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att pröva vissa frågor inom föräldraförsäkringen (se Post- och Inrikes tidn. den 22 januari 1974):

Utredningsman: Odhnoff, E. Camilla, landshövding

Experter: Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 8 mars 1974) Hellman, Lars, förbundssekreterare

 

S;22   Skr 1975:4                                                   206

Johansson, Karl-Axel, sekreterare Jönsson, E. Gustav, departementsråd Persson, Gustav B., kommunalråd Sjöberg, Margit E., avdelningsdirektör Svensson, Inge G., direktörsassistent

Sekreterare: Kindlund, A. Sören, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Arve-Parls, Birgit E., fil. kand. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Etzler, Cecilia E. M., byrådirektör (fr.o.m. den 1 september 1974) Karlsson, Vanja M., seminarielärare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

Genom beslut vid 1973 års riksdag har den tidigare moderskapsförsäkringen från den 1 januari 1974 ersatts av en föräldraförsäkring med garantinivå (prop. 1973:47, SfU 1973:19, rskr 1973:198). Beslutet grundas på förslag från familjepolitiska kommittén i betänkandet (SOU 1972:34) Familjestöd. Garantinivån innebär ett grundläggande försörjningsskydd i form av föräldrapenning med 25 kr. om dagen under sex månader i anslutning till barnets födelse. Till försäkrad med rätt till högre sjukpenning än garantinivån utgår föräldrapenningen med samma belopp som sjukpenningen. Föräldrapenningen utgår till den av barnets föräldrar som ombesörjer den huvudsakliga vården av barnet. Föräldrarna får alltså själva avgöra vem av dem som skall stanna hemma hos barnet och uppbära föräldrapenningen. Därvid finns även möjlighet för förälder som minskar sitt förvärvsarbete med hälften att få halv föräldrapenning. Föräldrapenningen utgör liksom sjukpenningen skattepliktig inkomst och är ATP-grundande.

Från samma tidpunkt har införts rätt till sjukpenning för förälder som behöver ta vård om sjukt barn och för fader som behöver ta vård om äldre barn i samband med att ytterligare barn föds i familjen. Rätten till sjukpenning för dessa ändamål omfattar högst tio dagar per familj och kalenderår.

En grundtanke bakom den nya föräldraförsäkringen är att det är föräldrarnas förvärvsinkomster som är grundvalen för en barnfamiljs ekonomi. En fortsatt snabb utbyggnad av samhällets barnomsorg för förvärvsarbetande föräldrars barn är av största betydelse med hänsyn till såväl barnfamiljernas ekonomi som barnens behov. Kontantstöd som siktar lill atl ge viss kompensation för bortfallet av den ena förälderns arbetsin­komst bör lämnas endast i särskilda situationer. Det stöd som ges genom föräldrapenning i samband med barns födelse och genom föräldrapenning vid vård av sjukt barn tar — liksom vårdbidraget för svårt handikappade barn — sikte på sådana situationer, när det i regel är ofrånkomligt att en av föräldrarna stannar hemma för att ta hand om barnen. 1 situationer av detta slag bör alltså ett skydd mot inkomstbortfall finnas, medan i övrigt det

 

207                           Kommittéer: Socialdepartementet   S:22

ekonomiska framiljestödet inom familjepolitikens ram bör ta sikte på barnens försörjning och inte på försörjningen av en hemmavarande förälder.

En annan grundtanke bakom föräldraförsäkringen är att reglerna skall medverka till jämställdhet mellan män och kvinnor. Fortfarande finns det stora skillnader mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet och i samhället. Den arbetsfördelning mellan män och kvinnor som nu präglar samhället låser fast såväl män som kvinnor i skilda roller. Utvecklingen för jämställdhet avser bl. a. för kvinnornas del ökade möjligheter att förvärvsarbeta och för männens del möjligheter att ta ett större ansvar för barnen. Föräldrapenningen och sjukpenningen vid vård av sjukt barn bygger på principen att föräldrarna delar ansvaret för barnens omvårdnad. Målet är att båda föräldrarna på lika villkor ges möjlighet att på ett tillfredsställande sätt kombinera förvärvsarbete och en god omvårdnad om barnen.

För att göra en första sammanställning och bedömning av erfarenheterna av de här nämnda nya reglerna bör en sakkunnig nu tillkallas.

Föräldrapenningen kan tas ut tidigast fr. o. m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för förlossningen och längst t. o. m. den etthundraåttionde dagen efter barnets födelse. Har barnet under en del av denna tid på grund av sjukdom inte kunnat vårdas av föräldrarna skall den senare tidsgränsen kunna förskjutas med motsvarande, dock längst till den tvåhundrafyrtionde dagen efter födelsen. Föräldrapenningen utgår till den av föräldrarna som stannar hemma och sköter den huvudsakliga delen av barnets omvårdnad. Ett villkor för rätt till föräldrapenning är således att föräldern avstår från förvärvsarbete. Föräldrarna skall emellertid också kunna avlösa varandra i vården under samma dag på så sätt att båda har halvtidsarbete och uppbär halv föräldrapenning vardera. Föratt möjliggöra en sådan lösning har som tidigare nämnts införts rätt till halv föräldrapenning för förälder som minskar sitt förvärvsarbete med minst hälften till följd av barnets omvårdnad. Däremot utgår ingen ersättning för inkomstbortfall om båda föräldrarna minskar sin arbetsinsats med mindre än hälften, exempelvis arbetar vardera sex timmar per dag.

Föräldrapenningen utgår som nämnts f. n. under sex månader i anslutning till barnets födelse. Familjepolitiska kommittén har i sitt utbyggnadsprogram för familjepolitiken (SOU 1972:34) föreslagit att ersättningstiden byggs ut lill åtta månader. Jag har tidigare denna dag vid anmälan av de frågor som gäller utgifterna för budgetåret 1974/75 inom socialdepartementets verksamhetsområde (prop. 1974:1 bil. 7 p. C 3) föreslagit en förlängning av ersättningstiden fr. o. m. den 1 januari 1975 till sju månader.

Den sakkunnige bör, med utgångspunkt i familjepolitiska kommitténs förslag, närmare pröva frågan om ersättningstidens längd. Därvid bör undersökas möjligheterna att förlänga ersättningstiden på ett sådant sätt att försäkringen underlättar för förälder att förvärvsarbeta med reducerad arbetstid under en viss period efter det rätten till hel föräldrapenning upphört. Vid bedömningen av denna fråga bör den sakkunnige, förutom de tekniska och administrativa förutsättningarna, även pröva erfarenheterna och de pedagogiska förutsättningarna beträffande småbarnsgrupper i daghem. Vidare bör prövas möjligheterna att få anställning med reducerad arbetstid av nämnda slag liksom återverkningarna av ett sådant system på småbarnsföräldrarnas ställning på arbetsmarknaden.

 

S:22   Skr 1975:4                                                   208

Utredningen har under år 1974 hållit sju sammanträden.

Utredningen har vidare sammanträffat med representanter för företagsledning och personal vid ett antal företag. Representanter för utredningen har gjort en studieresa för att studera barnstugeverksamheten i Östtyskland och Tjeckoslovakien.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

23. Medicinalansvarskommittén (S 1974:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda vissa ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården (se Post- och Inrikes tidn. den 25 januari 1974):

Ordförande: Lidbeck, P. Ingmar, regeringsråd

Sakkunniga: Hjern, Bo G., direktör Hjerne, Gunnar, landstingsråd Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen Larsson, Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Wilander, Sven E., landstingsman

Experter: Ahlberg, Jan Erik, förbundsdirektör (fr.o.m. den 19 april 1974) Herner, N. Birger E., överläkare Hultstrand, Lars R., hovrättsassessor

Kullberg, Gunni V., förste förbundssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974)

Langton, Börje A. B., byråchef

Lundqvist, Lilly M., förste skötare (fr.o.m. den 27 februari 1974) Roos, Kurt H. G., medicinalråd Royen, Sverre N. H., direktör Wistrand, Birgitta M., informationssekreterare (t.o.m. den 30 april 1974)

Sekreterare: Prom, Peter F. G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Wistrand, Birgitta M., informationssekreterare (fr.o.m. den 1 maj 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 3 tt.. Ill 28 Stockholm, tel. 21 6443 (Prom), 21 58 99 el. 031/17 38 00 (Birgitta Wistrand)

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 18 januari 1974):

Ett flertar personalgrupper inom hälso- och sjukvården är enligt kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende (medicinalpersonalkungörelsen) i sin verksamhet ställda under

 

209                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:23

tillsyn av socialstyrelsen. Dessa grupper sammanfattas under benämningen medicinalpersonal. Gör den som tillhör medicinalpersonalen sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövning eller visar han anmärkningsvärd okunnighet om sådana föreskrifter som han skall iaktta, kan han av socialstyrelsen tilldelas erinran eller varning eller anmälas till åtal. Beträffande den som omfattas av statstjänstemannalagen (1965:274) gäller dock att han är undantagen från medicinalpersonalkungörelsens bestämmelser om disciplinära åtgärder såvida han har socialstyrelsen som chefsmyndighet. I så fall tillämpas statstjänstemannalagens bestämmelser om disciplinära åtgärder. Har han däremot inte socialstyrelsen som chefs­myndighet är han i vissa fall underkastad bestämmelserna i medicinalpersonalkungörelsen om varning och åtalsanmälan i fråga om verksamhet i vilken de står under socialstyrelsens tillsyn (5 §). Om den som tillhör medicinalpersonalen bryter mot socialstyrelsens föreskrifter kan han åtalas och dömas till dagsböter (4 §). För medicinalpersonalen i allmänhet eller för vissa yrkesgrupper inom medicinalpersonalen finns vidare särskilda ansvarsregler i olika författningar t. ex. lagarna om behörighet att utöva läkar- resp. tandläkaryrket (1960:408 och 1%3:251), de allmänna lakar- resp. tandläkarinstruktionerna (1963:341 och 1963:666), reglementena för sjuksköterskor och barnmorskor (1957:656 och 1955:592). I de fall straffbuden inte avser enbart ordningsförseelser är de i allmänhet tillämpliga endast om förseelsen inte är straffbelagd särskilt. Sådana särskilda straffbestämmelser finns i brottsbalken, statstjänstemannalagen och stadgan (1%5:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.

Enligt statstjänstemannalagen kan de flesta statstjänstemän dömas till disciplinstraff, vanligen av vederbörande myndighets styrelse. För de kommunaltjänstemän som omfattas av stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. gäller motsvarande bestämmelser om disciplinär bestraffning.

Enligt instruktionen (1967:606) för socialstyrelsen ulövas socialstyrel­sens diciplinära befogenheter enligt medicinalpersonalkungörelsen av me-dicinalväsendets ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden handlägger också ären­den om diciplinär bestraffning eller åtalsanmälan enligt statstjänstemanna­lagen mot medicinalpersonal för vilken socialstyrelsen är chefsmyndighet under förutsättning att ärendet rör fel eller försummelse i yrkesutövningen som medicinalpersonal. Vidare handlägger ansvarsnämnden vissa behörighetsärenden (43 §).

Ansvarsnämnden består av sex ledamöter. Kungl. Maj:t utser fyra ledamöter. Av dessa skall en vara lagfaren och erfaren i domarvärv och en vara läkare. Övriga ledamöter som utses av Kungl. Maj:t utgörs i regel av riksdagsledamöter. Vidare ingår i nämnden chefen för den byrå inom socialstyrelsen som handlägger ansvarsärenden saml chefen för den byrå till vilken ärendet huvudsakligen hör (18 §). Nämnden är beslutför om fem ledamöter är närvarande (45 §).

Mot ansvarsnämndens beslut får talan föras genom besvär hos kammarrätt. Över kammarrätts beslut kan talan föras i regeringsrätten. Rätt att besvära sig har enligt rättspraxis endast den som blivit föremål för åtgärd av nämnden. Sådan rätt har således inte den person som anmält ifrågasatt fel eller försummelse eller som drabbats av skadan.

Ämbetsansvarskommittén har i betänkandet (SOU 1972:1) Ämbetsansvaret II framhållit bl. a. att det kan sättas i fråga om inte en begränsning bör ske i fråga om medicinalpersonalens särskilda straff­ansvar. Kommittén framhåller dock att frågan hänger nära samman med

14   Riksdagen 1975. I saml. Nr4

 

S:23   Skr 1975:4                                                    210

frågan om det allmännas tillsyn över huvud över medicinalpersonalen och att denna större fråga ligger utanför kommitténs utredningsuppdrag.

Ämbetsansvarskommitténs förslag har i de delar som särskilt rör medicinalpersonalen ej föranlett några erinringar under remissbehandlingen. Förslaget övervägs f. n. inom justitiedepartementet. Socialstyrelsen har beträffande medicinalpersonalen i sitt yttrande över kommitténs förslag hänvisat till ett från ansvarsnämnden inhämtat yttrande i vilket styrelsen instämmer. Ansvarsnämnden framhåller att det är ange­läget att det även i fortsättningen finns ett centralt organ för tillsyn över medicinalpersonal och att möjlighet till disciplinär bestraffning behålls. Nämnden erinrar om att stark kritik riktats mot dess verksamhet från såväl patient- som läkarhåll. Kritiken tar sikte inte bara på att ärenden drar långt ut på tiden, utan riktar sig även mot nämndens organisation, dess arbetssätt och avgränsningen av dess kompetensområde. Nämnden pekar också på att dess beslut kan överklagas endast av den som blivit föremål för åtgärd från nämndens sida och att det inte finns någon som kan som part representera del allmännas intressen i ärendena. Enligl ansvarsnämnden bör en allsidig översyn ske av dessa frågor.

Sveriges läkarförbund har hemställt om en allsidig översyn av reglerna om ansvarsnämnden. Enligt läkarförbundet bör sammansättningen av nämnden göras mera allsidig. En representant för personalorganisation och en för sjukvårdshuvudmännen bör ingå i nämnden, eventuellt också en representant för patientsammanslutning. Läkarförbundet framhåller också att en vanlig anledning till anmälan är brist på information från läkaren till patienten om motiven för vidtagna eller underlåtna åtgärder och föreslår att på lokalt plan åtgärder vidtas för att förbättra kontakten mellan behandlande läkare och patient.

Vid vårsessionen 1973 behandlade riksdagen ett antal motioner angående vissa rättssäkerhets- och informationsfrågor m. m. inom sjukvården.

En översyn av ansvarsnämndens sammansättning och arbetssätt begärdes i motionen 1973:663. I motionen 1973:1166 ifrågasattes bl. a. om inte ansvarsnämndens uppgifter i framtiden bör överföras på domstolarna för att det disciplinära ärendet och skadeståndstalan skall kunna handläggas i ett sammanhang. I motionen 1973:1190 begärdes översyn av ansvarsnämndens verksamhet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1973:10, rskr 1973:179) förutsatte socialutskottet att de i motionerna 1973:663, 1166 och 1190 anförda synpunkterna rörande ansvarsnämndens arbete övervägs av en eventuell utredning beträffande ansvarsnämndens sammansättning och verksamhet. Utskottet framhöll vidare att utredningen bör få i uppdrag att närmare överväga frågor om formerna för information och kommunikation på sjukvårdsområdet. Utskottet ansåg vidare att det kan vara motiverat att utredningen närmare belyser även rättssäkerhets- och integritetsfrågor på sjukvårdsområdet som inte redan lösts genom lagstiftning eller är föremål för särskild utredning.

Av det anförda framgår att det råder mycket delade meningar om ansvarsnämndens nuvarande verksamhet. En allsidig översyn bör därför ske av reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården, vilken tillsyn hänger nära samman med tillsynen över vården. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för att företa översynen. De sakkunniga bör därvid överväga i vilken utsträckning personalen inom hälso- och sjukvården i fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Härvid bör det förhållandet att nya personalkategorier successivt kommer

 

211                           Kommittéer: Socialdepartementet   S:23

till inom vårdverksamheten liksom sambandet mellan behörighets- och utbildningskrav samt ansvarsfrågan beaktas. Vidare bör uppmärksammas den utveckling som sker mot ett samarbete i vården mellan olika personalkategorier, s.k. lagarbete. I detta sammanhang bör även övervägas om beteckningen medicinalpersonal bör behållas. Det förutsätts att utredningen bereder olika personalorganisationer tillfälle att lägga fram sina synpunkter.

De sakkunniga bör i första hand sträva efter att bibehålla den nuvarande ordningen med en för hela riket gemensam specialinstans för handläggning av ansvarsfrågor beträffande personalen inom hälso- och sjukvården. Som framgår av det som förut sagts bör särskild uppmärksamhet ägnas åt ett sådant organs sammansättning och arbetsformer samt åt frågor om partsställning och besvärsrätt.

Som jag tidigare framhållit ifrågasatte ämbetsansvarskommittén om inte hälso- och sjukvårdspersonalens särskilda straffansvar borde begränsas. De sakkunniga bör överväga även denna fråga.

Genom tillkomsten av rättshjälpslagen (1972:429) och förvaltningslagen (1971:290) har den enskildes rättssäkerhet förbättrats även på sjukvårdsområdet. Den nya skadeståndslagen (1972:207) reglerar bl. a. skadestånd i samband med offentlig verksamhet. En utredning angående ansvar för produktskador (Ju 1973:8) har nyligen tillsatts. Vidare pågår inom Landstingsförbundet ett arbete som syftar till bestämmelser om ersättningsansvar för kroppsskada i samband med sjukvård. Offentlighets-och sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49) sysslar bl. a. med frågor om handlingssekreless inom sjukvårdens område. Åtskilligt har sålunda gjorts eller görs i syfte att förstärka den enskildes rättssäkerhet och integritet på detta område.

För att de nämnda reformerna skall få full effekt krävs emellertid att patienterna känner till sina rättigheter. För patienternas möjligheter att bevara sin integritet under sjukhusvistelse är det också av stor betydelse att de får tillräckligt med information från den behandlande personalen om sitt hälsotillstånd och den behandling som pågår eller planeras. Det är vidare vikligt att personalen kan ge patienten och hans anhöriga personligt och emotionellt stöd under sjukdomstiden.

I syfte att förbättra informationen har Landstingsförbundet låtit utarbeta ett förslag till normalinformation till patienter. I förslaget finns såväl praktiskt lokalt anpassade råd som upplysningar om de rättigheter en patient har. Även kontaktvägar, samverkansfrågor och tystnadsplikt tas upp i förslaget. Antalet kuratorer vid sjukhusen har vidare ökat under senare år. Försöksverksamhet med kontaktmän har startats i flera landsting. Stora resurser har också satsats på grundutbildning och vidareutbildning av personalen.

De sakkunniga bör överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att förbättra kontakterna mellan de för vården ansvariga och patienterna. Olika patientorganisationer bör därvid beredas tillfälle att föra fram sina synpunkter. De sakkunniga bör sträva efter lösningar som knyter an till den sjukvårdspolitiska målsättningen att decentralisera sjukvården och till strävandena att förbättra närservicen och kontinuiteten inom hälso- och sjukvården. De sakkunniga bör därvid söka finna lösningar som kan genomföras genom vederbörande sjukvårdshuvudmans försorg och som är utformade på ett sådant sätt att de mänskliga kontakterna mellan patienten och de för sjukvården ansvariga underlättas och att kontinuiteten i kontakterna mellan patient och läkare upprättshålls.

 

S:23   Skr 1975:4                                                   212

De sakkunniga bör även kunna ta upp andra frågor, bl. a. andra rättssäkerhets- och integritetsfrågor som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för utredningen. En sådan fråga gäller rätten för en patient inom den privata hälso- och sjukvården att ta del av sin sjukjournal.

De sakkunniga bör utarbeta förslag till de författningsändringar som behövs.

Kommittén har hållit fem sammanträden. Kommittén har även gjort studiebesök vid vissa sjukvårdsinrättningar samt tagit kontakt och hållit överläggningar med patientorganisationer.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

24. Utredningen (S 1974:03) angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att företa en översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 26 januari 1974):

Utredningsman: Wentz, Nils O., kammarrättspresident

Experter: Forstadius, Erik L. W., direktör Karlsson, K. Henry, ombudsman Lundberg, E. Allan, försäkringsdomare Lundin, N. Tore H., avdelningsdirektör Sjöberg, N. Björn V., rättschef Sjönell, L. Marianne, byråchef Ödman, Margot E., utredningssekreterare

Sekreterare: Kärrström, Margit E. V., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 mars 1974)

Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning. Box 347, 40125 Göteborg, tel. växel 031 /17 38 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 18 januari 1974):

Den nuvarande socialförsäkringsadministrationen tillkom i sina
huvuddrag genom statsmakternas beslut år 1961 (prop. 1961:45, 2LU
1961:45, rskr 1961:294). Den då beslutade ordningen innebar att de
förutvarande lokal- och centralsjukkassorna ombildades till. allmänna
försäkringskassor med uppgift att i första instans handlägga såväl
sjukförsäkrings-   som        pensionsärenden.       Beräkningen        av

pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen utförs dock av lokal skattemyndighet. Genom en sammanslagning av riksförsäkrings-anstalten och pensionsstyrelsen tillskapades riksförsäkringsverket som

 

213                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:24

central lednings- och tillsynsmyndighet. Riksförsäkringsverket blev också första besvärsinstans vid överklagande av beslut som fattats av försäkringskassa eller, såvitt avser beräkning av pensionsgrundande inkomst, av lokal skattemyndighet. Som högsta besvärsinstans ihrättades försäkringsdomstolen.

Den organisation som nu beskrivits avser primärt de i lagen (1962:381) om allmän försäkring behandlade socialförsäkringsgrenarna sjukförsäkring och pensionering. Härutöver berörs även yrkesskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet.

Yrkesskadeförsäkringen  enligt     lagen     (1954:243)  om

yrkesskadeförsäkring administreras i princip av riksförsäkringsverket i första instans. Försäkringsrådet är besvärsinstans och har även vissa tillsynsfunktioner. Högsta besvärsinstans är försäkringsdomstolen. Enligt bemyndigande av 1973 års riksdag (prop. 1973:4, SfU 1973:1, rskr 1973:15) har emellertid Kungl. Maj:t förordnat om decentralisering av skaderegleringen i första instans i flertalet sjukersättningsärenden inom yrkesskadeförsäkringen till försäkringskassorna. Besvärsgången i dessa decentraliserade ärenden blir densamma som inom den allmänna försäkringen.

Arbetslöshetsförsäkringen (lag 1973:370) omhänderhas i första instans av de erkända arbetslöshetskassorna. Den nyskapade stödformen kontant arbetsmarknadsstöd (lag 1973:371) administreras av länsarbetsnämnderna. Försäkringskassorna fungerar emellertid som utbetalningsorgan när del gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet. Arbetsmarknadsstyrelsen är tillsyns- och besvärsmyndighet i fråga om såväl arbetslöshetsförsäkringen som det kontanta arbetsmarknadsstödet. Beslut som fattats av försäkringskassa överklagas dock hos riksförsäkringsverket. Slutinstans i ersättningsärenden är även i fråga om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd försäkringsdomstolen.

Vid utformningen av den besvärsorganisation för den allmänna försäkringen som jag här i korthet skisserat underströks det att den beslutade ordningen kunde behöva ses över sedan närmare erfarenhet vunnits angående besvärsförfarandets funktion inom det då nya försäkringssystemet. Jag har också redan antytt att det inom socialförsäkringen i övrigt har skett en utveckling, som innebär en anknytning av ytterligare verksamhetsgrenar till den organisation som byggts upp för den allmänna försäkringen. Slutligen pågår det, som jag närmare skall beskriva, en successiv ankytning av administrationen på familjestödets område till socialförsäkringsadministrationen.

Tiden är enligt min mening nu mogen för en allmän översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen och närliggande områden. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att göra en sådan översyn.

När det gäller mängden besvärsärenden har hos riksförsäkringsverket utvecklingen sedan mitten av 1%0-talet inneburit att antalet inkomna ärenden stigit från ca 5 000 till över 10 000 per år. Antalet avgjorda ärenden har i stort sett stigit i samma takt. En ökning av balansen icke avgjorda ärenden har dock varit oundviklig och balansen uppgår f. n. till drygt 3 400 ärenden. Detta innebär att tiden från det ett ärende kommit in till verket och till dess det avgjorts genomsnittligt uppgår till ca fyra månader. Med anledning av ärendemängdens ökning har verkets besvärsavdelning förstärkts med ytterligare en besvärsbyrå från innevarande budgetår.

Även hos försäkringsdomstolen har antalet inkomna mål ökat kraftigt.

 

S;24   Skr 1975:4                                                               214

Antalet ligger nu över 2 000 per år med en balans — trots en utökning av domstolen under de senaste budgetåren med två försäkringsdomartjänster — av ca 1 000 mål. Den genomsnittliga tid som förflyter innan ett mål avgörs är ca sex månader. En konsekvens av den nu genomförda förstärkningen av riksförsäkringsverkets besvärsavdelning blir att trycket på försäkrings-domstolen i vart fall under en övergångstid kommer att öka ytterligare.

Förutom ökningen av ärendemängden hör till bilden också utvecklingen av socialförsäkringssystemet och närliggande stödanordningar. Yrkesskadeförsäkringen har hittills i princip haft sin egen administration, där riksförsäkringsverket genom sin yrkesskadeavdelning och tidigare även de privata s. k. socialförsäkringsbolagen haft hand om skaderegleringen i första instans med försäkringsrådet, inrättat år 1917, som besvärsinstans. Försäkringsdomstolen blev dock när den inrättades slutinstans även för yrkesskadeförsäkringen. När nu skaderegleringen i första instans i flertalet sjukersättningsärenden decentraliseras till försäkringskassorna har som redan antytts besvärsgången i de decentraliserade ärendena anknutits till vad som gäller inom den allmänna försäkringen. Detta betyder att handläggningen av dessa ärenden i riksförsäkringsverket flyttas över från yrkesskadeavdelningen till besvärsavdelningen och att försäkringsrådet helt kopplas ur handläggningen. Den hittillsvarande handläggningsgången gäller i fortsättningen huvudsakligen livränteärendena. I direktiven till yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01) har förutskickats en decentralisering till försäkringskassorna av skaderegleringen i första instans även i fråga om livränteärendena. Denna skall dock anstå till dess kommittén slutfört sitt arbete med den nödvändiga sakliga anpassningen av yrkesskadeförsäkringen till den allmänna försäkringen. I samband med detta har vidare förutskickats att försäkringsrådets verksamhet skall upphöra.

Vidare har administrationen av de allmänna barnbidragen förts över från kommunerna till de allmänna försäkringskassorna från den 1 januari i år (prop. 1973:29, SoU 1973:5, rskr 1973:102). I fråga om talan mot försäkringskassans beslut skall därvid samma regler gälla som för andra ärenden som kassorna handlägger. Talan skall följaktligen föras hos riksförsäkringsverket. I avvaktan på ställningstagande till frågan om överföring till försäkringsadministrationen även av andra familjeförmåner har beslutats att kammarrätt skall kvarstå som tredje instans i barn­bidragsärenden. Därmed kvarstår också regeringsrätten som slutinstans. Beslutet skall ses mot bakgrunden av familjepolitiska kommitténs förslag om att föra in även bidragsförskott och bostadstillägg under socialförsäkringsorganen. Vid utökningar av försäkringskassornas kompetensområde bör emellertid principen vara att de nytillkomna ärendena förs in i en enhetlig instansordning.

Till vad jag nu sagt kommer att försäkringsadministrationen fr. o. m. den 1 januari 1974 fått vissa uppgifter i fråga om det kontanta arbetsmarknadsstöd som kompletterar arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsdomstolen är redan tidigare slutinstans i fråga om besvär i ärenden rörande det försäkringsmässiga arbetslöshetsstödet.

Utredningsmannen bör mot bakgrunden av den utveckling jag nu tecknat pröva frågan om hur besvärsorganisationen skall gestaltas för social­försäkringen och här berörda närliggande områden. Arbetsmarknadsstyrelsens befattning med besvärsärenden avseende arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet bör dock lämnas utanför utredningen.

 

215                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:24

Övervägandena som föregick 1961 års beslut rörde bl. a. frågan om besvärsprövningen i socialförsäkringsärenden i högsta instans skulle läggas i regeringsrätten eller annan förvaltningsdomstol. Det beslut man kom fram till innebar att en besvärsorganisation skild från den allmänna för-valtningsprocessorganisationen tillskapades. Utvecklingen har enligt min mening visat att det våren riktig väg som valdes. Socialförsäkringsärendena är en tämligen enhetlig grupp av ärenden. De kännetecknas av att de ofta rör den enskildes behov av stöd i olika situationer. Kravet på snabb handläggning är framträdande. Vidare är det märkbart att den pågående differentieringen av socialförsäkringsförmånerna på lagstiftningsområdet, som tagit sig uttryck i t. ex. den nya föräldraförsäkringen, får till ofrånkomlig konsekvens att ärendeprövningen blir svårare. Denna tendens understryker ytterligare behovet av en effektiv prövningsorganisation, som också har goda möjligheter att ge vägledande prejudikat.

En av utredningens huvuduppgifter blir att behandla frågan om försäkringsdomstolens organisation. Vid inrättandet av domstolen övervägdes om någon särskild reglering av tillströmningen av ärenden till domstolen var påkallad. En fullföljdsbegränsning ansågs emellertid inte nödvändig. Den nuvarande måltillströmningen anstränger domstolens resurser hårt, samtidigt som man inte kan undgå omdömet att en avsevärd del av ärendena knappast är sådana att de påkallar prövning i tre instanser. En utsträckning av domstolens kompetens till nya arbetsfält i enlighet med den utveckling som redan börjat aktualiserar ytterligare frågorna om domstolens framtida organisation och om införande av fullföljdsbegränsning eller andra åtgärder för att påverka måltillström­ningen. Ett hithörande problem när det gäller odontologiska frågor har berörts i samband med övervägandena om den allmänna tandvårdsförsäkringen (prop. 1973:45 s. 95) men ansetts böra tas upp till mera djupgående analys i den utredning som nu föreslås komma till stånd.

En annan huvuduppgift för utredningen blir frågan om utformningen av mellaninstansen i besvärsordningen. Jag har tidigare redovisat att till­strömningen av besvärsärenden till riksförsäkringsverket efter hand blivit mycket kraftig. En ytterligare stegring kan förutses i och med att besvärsärenden inom tandvårdsförsäkringen, yrkesskadeförsäkringens sjukersättningsdel och familjestödsområdet förs in i denna besvärsorganisation. Jag har också nämnt att det har förutskickats att försäkringsrådet skall upphöra i samband med att decentraliseringen av handläggningen i första instans av yrkesskädeärenden till för­säkringskassorna fullbordas. Det är naturligt att även de ärenden som då decentraliseras — i huvudsak livränteärendena — förs in i den enhetliga besvärsorganisationen. Under utredningen bör allsidigt prövas om funktionen som mellaninstans även i fortsättningen bör Hgga centralt — hos riksförsäkringsverket som den hittills gjort eller hos en särskild institution utanför verket — eller om en decentralisering av verkets besvärsprövningsfunktion till regionala organ skulle vara ändamålsenlig.

Särskilda regler gäller inom försäkringsadministrationen för debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter. Försäkringsorganens funktioner avser såväl de avgifter som tas ut för socialförsäkringens behov som den allmänna arbetsgivaravgiften och arbetsgivaravgifterna till sjömanspensionering, arbetarskydd, statlig lönegaranti vid konkurs och byggnadsforskning. Funktionerna har i huvudsak varit centraliserade till riksförsäkringsverket med försäkringsdomstolen som besvärsinstans, således ett tvåinstanssystem. Efter framställning från riksförsäkringsverket har Kungl. Maj:t nyligen beslutat att den ADB-mässiga delen av verksamheten i   fortsättningen   skall   skötas   med   biträde   från   riksskatteverket.   I

 

S:24   Skr 1975:4                                                    216

framställningen har riksförsäkringsverket i princip även förordat en överföring av verkets återstående arbete med debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till de lokala skattemyndigheterna sedan en översyn av avgiftsbestämmelserna genomförts. Verket skulle enligt detta förslag i stället fungera som första instans vid besvär över lokal skattemyndighets beslut på detta område. Det nuvarande ivåinstanssystemet skulle alltså ersättas med ett treinstanssystem liksom inom den allmänna försäkringen i övrigt.

Utredningsmannen bör i sina överväganden beakta de effekter på besvärsorganens arbetsbörda som uppstår vid ett genomförande av den föreslagna ordningen för debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter. De avgiftsfrågor som här avses har emellertid nära släktskap med skatte- och taxeringsfrågor. När den nuvarande ordningen för avgiftsdebiteringen övervägdes ansågs det angeläget att undvika att det vid den närmare precisering som måste ske i praxis av socialförsäkringens arbetstagarebegrepp kunde göra sig gällande skillnader vid bedömningen av begreppets innebörd å ena sidan i fråga om skyldighet att erlägga avgifter till försäkringen och å andra sidan i fråga om rätt till förmåner vid inträffat försäkringsfall. Detta var ett motiv för att man då valde att lägga avgiftsdebiteringen centralt inom socialförsäkringsadministrationen. En strävan var emellerlid (prop. 1961:45 s. 203) att man för framtiden skulle komma fram till en ordning, enligt vilken allt arbete med beräkning och uppbörd av arbetsgivaravgifter utfördes lokalt. Den av riks­försäkringsverket nu förordade ordningen ligger i linje med denna strävan. Som en konsekvens av förslaget bör under utredningen tas upp till förnyad prövning vilken besvärsväg som skall gälla i frågor om debitering och uppbörd av avgifter vid ett genomförande av förslaget. Därvid bör övervägas att låta besvär över lokal skattemyndighets beslut i en avgiftfråga föras i den ordning som gäller för lokal skattemyndighets beslut i skatte­frågor, dvs. vanligen över länsskatterätt till kammarrätt och regeringsrätt.

Beräkningen av pensionsgrundande inkomst görs redan enligt nuvarande regler av lokal skattemyndighet med riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen som besvärsinstanser. Även i fråga om denna beräkning föreligger en nära anknytning till taxeringsförfarandet. En omläggning av besvärsvägen i ärendena angående arbetsgivaravgifter bör föranleda motsvarande ändring i fråga om fastställande av pen­sionsgrundande inkomst.

De frågor utredningsmannen främst har att överväga gäller som framgår av det föregående dimensioneringen av besvärsorganisationen och därmed sammanhängande spörsmål. Även utformningen av besvärsförfarandet bör emellertid uppmärksammas mot bakgrund av de erfarenheter som hittills vunnits och den utformning av den framtida organisationen som utredningen stannar för. I samband med 1961 års beslut diskuterades ingående om besvärsförfarandet borde utformas som ett tvåpartsförfarande med en särskild motpart till den enskilde sökanden som företrädare för det allmännas intresse i ärendet, ett s. k. allmänt ombud. I avvaktan på att närmare erfarenheter vanns av besvärsprocessens funktion inom socialförsäkringen valdes dock i stället att ge socialförsäkringsorganen möjlighet att självmant underställa sina avgöranden prövning av högre instans när prejudikatsintresset ellerannan särskild omständighet gör det påkallat. När försäkringskassas beslut fattats i pensionsdelegation och ordföranden eller föredraganden varit skiljaktig är underställning    obligatorisk.     Riksförsäkringsverket    har    dessutom

 

217                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:24

befogenhet att självmant ta upp till prövning ett ärende där försäkringskassa beslutat. Såväl riksförsäkringsverket som arbetsmarknadsstyrelsen har möjlighet att underställa sina avgöranden försäkringsdomstolens prövning.

JO Wennergren har i ett år 1972 avgjort ärende diskuterat riksförsäkringsverkets befogenhet att efter besvär av en enskild försäkrad över försäkringskassas beslut självmant ta upp frågan om ändring i överklagade beslutet till den enskilde klagandens nackdel och därvid anlagt synpunkter på de här återgivna bestämmelserna.

Medan JO i sitt beslut har diskuterat frågan om ett allmänt ombud som bevakare av det allmännas intresse i socialförsäkringsärenden, har inrättandet av ett sådant ombud också upprepade gånger diskuterats från synpunkten att därmed bättre tillgodose den enskildes intresse. I en motion (1973:1143) till 1973 års riksdag har frågan tagits upp närmast med åberopande av intresset av en enhetlig rättstillämpning. Motionärerna anför bl. a. att det föreligger skillnader i ärendebedömningen mellan olika försäkringskassor och föreslår inrättandet av ett allmänt ombud knutet till försäkringsdomstolen. Riksdagen har — utan att ta ställning till den i motionen anvisade metoden — begärt att möjligheterna att stärka den enskildes rättssäkerhet i socialförsäkringsärenden tas upp till prövning i samband med den här förordade utredningen (SfU 1973:12, rskr 1973:99).

Det frågekomplex som dessa uttalanden av JO och riksdagen tar sikte på gäller de centrala reglerna om besvärsförfarandet och bör ingående prövas av utredningsmannen. Jag vill i detta sammanhang framhålla att ett syfte med utredningen är att stärka framför allt försäkringsdomstolens ställning som prejudikatbildande instans. Därav bör följa att förutsättningarna för en enhetlig rättstillämpning i de lägre instanserna förbättras, vilket inte minst är i den försäkrades intresse. Jag har vidare pekat på möjligheterna att lägga besvårsprövningen i mellaninstansen hos ett eller flera från riksförsäkringsverket fristående organ. En sådan ändring skulle bl. a. innebära att riksförsäkringsverkets verksamhet i fortsättningen ännu mer än nu får sin tyngdpunkt i lednings- och tillsynsfunktionerna. De principer för förfarandet söm nyss berörts kan därför behöva tas upp till prövning från nya utgångspunkter. JO:s beslut och riksdagens framställning bör överlämnas till utredningsmannen.

Utredningsmannen bör utarbeta förslag rörande dé organisatoriska förändringar som följer av de lösningar utredningen leder till. Särskilt vill jag erinra om att yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01) som förut nämnts har i uppgift att göra en översyn av lagen om yrkesskadeförsäkring och närstående författningar om ersättning och föreslå ny lagstiftning om yrkesskador. Utredningsmannen bör uppmärksamma de övergångsfrågor som detta aktualiserar i fråga om besvärsorganisationen inom yrkesskadeförsäkringen. Vidare bör utarbetas förslag till erforderliga författningsändringar.

Under utredningens gång bör samråd ske med försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket samt, i den mån arbetet berör andra utredningar, även med dessa.

Utredningsmannen har under tiden mars  - oktober  1974 hållit fem sammanträden med experterna. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

S:25   Skr 1975:4                                                   218

25. Nykterhets vårdens erkända och enskilda vårdanstalters personalorganisationsutredning (S 1974:04) (NEPO)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 januari 1974 med uppdrag att företa en översyn av personalorganisationen vid erkända och enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare:

Utredningsman: Jonsson, Folke A., byråchef

Experter: Blixt, Olov, ombudsman Danielsson, Birger, direktör Nordström, Gösta, byråchef

Sekreterare: Bystedt, Nils, byrådirektör

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har hållit tio sammanträden samt företagit två resor till vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Dessutom har utredningsmannen jämte två experter deltagit i en informationskonferens anordnad av Statsanställdas Förbund.

Kommittén har avgett yttrande över en framställning från socialstyrelsen om ianspräklagande av Hornö yrkesskola (nedlagd) som vårdavdelning till Venngarn.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under höslen 1975.

26. Delegationen (S 1974:05) försocial forskning

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1974 för att som en till socialdepartementet knuten delegation ha till uppgift dels att med utgångspunkt i departementets verksamhetsområden svara för bedömning och samordning av pågående och planerade projekt avseende forsknings-och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet inom den sociala sektorn, dels att initiera forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för socialpolitiken:

Ordförande: Fridh, K. Göte, statssekreterare

Ledamöter: Berfenstam, Ragnar A. G., professor Engström, Arne V., professor

 

219                           Kommittéer: Socialdepartementet   S:27

Hedberg, J. Anund, kommunalråd Hedlén, Bengt R., socialdirektör Kärnek, Ruth I. C, landstingsråd Lindahl, Hedda, landstingsledamot Rehn, L. Gösta, professor Rexed, Bror A., generaldirektör Wiklund, Svea S. S., fru, led. av riksdagen Åström, Lars-Åke E., generaldirektör

Ersättare: Ericsson, Bengt G., direktör (för Lindahl) Gardell, Bertil G. T. B., docent (för Engström) Göransson, G. Bertil, landstingsråd (för Fridh) Janson, Carl-Gunnar, professor (för Berfenstam) Järnbrink, Hans G., överdirektör (för Åström) Korpi, F. Walter, professor (för Rehn) Larsson, Karl G., sektionschef (för Hedberg) Skalin, E. Douglas, förste sekreterare (för Kärnek) Stark, K. Birger, socialchef (för Hedlén) Wennström, Gunnar, avdelningschef (för Rexed) Åstrand, Göran, kommunalkonsulent (för Wiklund)

Experter: Forslund, E. Birger, kansliråd Nelander, Olle M. V., direktör Wallberg, Klas H. S., avdelningschef

Sekreterare: Uggla, G. Inga-Lill, fil. lic.

Lokal: Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Delegationen har haft två sammanträden. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

27. Pensionärsundersökningen (S 1974:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att göra en undersökning angående åldringsvården m. m.:

Utredningsman: Forslund, E. Birger, kansliråd

Experter; Bratthall, Birgitta, departementssekreterare Ekberg, Valter, sekreterare

 

S:27   Skr 1975:4                                                    220

Englund, K. Svante 1., departementsråd Petersson, Kerstin, sekreterare Skalin, E. Douglas, förste sekreterare Svanborg, Alvar, överläkare Sälde, K. A. Henry, avdelningschef Widman, Mona G. U-B., socialassistent

Sekreterare: Hedin, Bernt, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Redgert, Jan I. G., avdelningschef (fr.o.m. den 15 november 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Regeringen har nyligen i en proposition lagt fram förslag omen lagstadgad sänkning av den allmänna pensionsåldern och om betydande förbättringar av folkpensionsförmånerna. Dessa pensionsreformer innebär förbättringar av pensionärernas ekonomiska trygghet som till sin omfattning saknar motsvarighel sedan ATP-reformen. Vidare skall till nästa års riksdag läggas fram förslag om ökade möjligheter till en rörlig pensionsålder.

Jag vill mot denna bakgrund nu ta ta upp en annan fråga av stor betydelse för de äldre, nämligen samhällets insatser för vård och service och andra åtgärder för att ge de äldre goda levnadsbetingelser. Det ökande antalet åldringar ställer stora krav på vårdinsatser och olika former av serviceåtgärder. Samtidigt framstår det som angeläget att samhället medverkar till att underlätta övergången och anpassningen till livet som pensionär och till att de äldres tillvaro får ett sådant innehåll att pen­sionstiden blir meningsfull och positiv. Utbyggnaden av samhällets eko­nomiska trygghetsanordningar får därför kompletteras med olika insatser för en god social omvårdnad i vid mening. Här görs insatser som med beaktande av de äldres egna erfarenheter och önskemål skall ge tillfälle till meningsfull aktivitet och gemenskap, hjälp i hemmet när så behövs och nära tillgång till goda sjukvårdsresurser. De frågor som här berörts måste givetvis bedömas mot bakgrund av pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden och samhällets resurser.

Utvecklingen på åldringsvårdens område under den senaste tioårs­perioden har i hög grad påverkats av det program för åldringsvårdens utbyggnad som på regeringens förslag antogs vid 1964 års riksdag. Programmet innebar en kraftig satsning på utbyggnad av de öppna vård­formerna för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som möjligt bo kvar i sin invanda miljö. För att underlätta för kommunerna att bygga ut sin verksamhet infördes statsbidrag till kostnaderna för social hemhjälp samtidigt som ökade åtgärder sattes in för att rusta upp de äldres bostäder. För att underlätta en snabb utbyggnad av långtidssjukvården infördes ett temporärt statligt lån till byggande av sjukhem. Till grund för detta ålgärdsprogram låg en riksomfattande kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter som genomfördes av socialpolitiska kommittén (SOU 1963:47).

1964 års åldringsvårdsprogram har medverkat till att antalet äldre och handikappade som får social hemhjälp fördubblats från ca 145 000 år 1965 till över 300 000 år 1973. Denna utbyggnad fortsätter. Dessutom har

 

221                                Kommittéer: Socialdepartementet   S:28

genomförts en betydande utbyggnad av andra åtgärder inom kommunernas öppna åldrings- och handikappvård, t. ex. färdtjänst, varudistribution, matservice, badservice, fotvård, hobbyverksamhet och andra former av sysselsättning för personlig aktivering och meningsfull samvaro. Omkring 120 000 åldringsbostäder har rustats upp med hjälp av statliga räntefria-förbättringslån. Samtidigt har nya boendeformer vuxit fram i form av servicehus och liknande anläggningar, där en trygg omvårdnad förenas med stor personlig frihet och oberoende. För de äldre som har behov av större vårdinsatser har tillkommit omkring 15 000 nya platser vid sjukhem för långtidssjukvård. En särskild arbetsgrupp har nyligen fått i uppdrag att ta upp frågan om personalutvecklingen inom bl. a. långtidssjukvården. Vårdmöjligheterna ökar också genom att vi fortsättningsvis får ca 1 000 nya läkare om året.

Utbyggnaden av samhällets insatser i fråga om vård och service m. m. för de äldre måste fortsätta för att svara mot de behov som följer av befolkningsutvecklingen och för att tillförsäkra de äldre en social omvårdnad som är anpassad till samhällsförändringar, standardutveckling och pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden. Det gäller här en av vår tids stora sociala frågor. Insatserna bör planeras och genomföras så att de på bästa sätt anpassas till den faktiska behovsutvecklingen och tillgängliga resurser. För att ge ett underlag för den framtida utformningen och inriktningen av dessa samhällets insatser bör nu genomföras en ny kartläggning av de äldres situation. Jag finner det lämpligt att en särskild utredningsman får i uppdrag att genomföra en sådan kartläggning.

Kartläggningen skall ge en bild av de äldres situation i dagens samhälle. Undersökningarna härom skall göras mot bakgrund av den utveckling som skett i fråga om samhällets vård- och serviceinsatser och beträffande pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden. Det bör undersökas hur den ökade -ekonomiska tryggheten genom förbättrade pensioner inverkar på pensionärernas livsmönster och på behovet av samhällets insatser i fråga om vård och serviceåtgärder för de äldre. Studierna av pensionärernas livsmönster bör även belysa utvecklingen av sådana faktorer som sparande, fritidsverksamhet, resor osv. Även det forsknings-och utvecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som utförts i olika sammanhang bör uppmärksammas. En analys av de framtida utveck­lingstendenserna skall göras med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen. Kardäggningen skall vidare — med beaktande även av pensionärernas förstärkta ekonomi — innefatta en undersökning av olika vägar då det gäller att tillförsäkra de äldre goda levnadsbetingelser. Den bör utöver ålders­pensionärernas förhållanden också omfatta förtidspensionärernas situation i de avseenden det här gäller.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

28. Regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda regionsjukvårdens organisation m. m.

 

S:28   Skr 1975:4                                                  222

Ordförande: Söderqvist, Bengt O. A., expeditionschef

Sakkunniga: AIsén, Sven, avdelningschef Eskel, Arvid, landstingsråd Göransson, G. Bertil, landstingsråd Wedin, Nils J., landstingsråd

Experter: Ericsson, Bengt G., direktör (fr.o.m. den 4 oktober 1974) Fredriksson, H. Einar, byråchef

Gremner, Kjell, organisationschef (fr.o.m. den 5 november 1974) Hamberger, Carl-Axel, professor (fr.o.m. den 5 november 1974) Hjern, Bo, verkst. direktör (fr.o.m. den 5 november 1974) Nygren, G. Ingemar, kansliråd Werkö, Lars, professor (fr.o.m. den 5 november 1974) Wictorson, Karl-Eric A., avdelningschef (fr.o.m. den 5 november 1974)

Sekreterare: 'Bratthall, Birgitta, departementssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, lel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har t. o. m. oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

29. Utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att göra en översyn av hälsovårdsstadgan:

Ordförande: Sundström, E. Thorsten, borgarråd

Sakkunniga: Andersson, Karl-Gustav, rör verksarbetare, led. av rikdagen Andersson, Roland 1., länshälsovårdskonsulent Johansson, J. Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Rinder, K. Lennart, medicinalråd Törnquist, Harry E., byggnadsråd Ågren, Lars O. T., direktör

Experter: Eriksson, Sune, byrådirektör Hallbäck, Thore, hälsovårdsdirektör

 

223                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:29

Hultstrand, Lars R., hovrättsassessor Mollstedt, Bengt O., stadsläkare Petrelius, Torsten, avdelningschef Swarén, Ulla M., byråchef

Sekreterare: Meyer, Lennart S. G., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan 1,3 tr., 111 28 Stockholm, tel. 21 58 39

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Nu gällande hälsovårdsstadga (1958:663) trädde i kraft den 1 januari 1%0. Huvudsyftet med stadgans bestämmelser är att förbättra den allmänna hälsovården. Av förarbetena till stadgan framgår att med allmän hälsovård avses förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet för människor och en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska standarden. Sanitär olägenhet innefattar enligt förarbetena alla yttre faktorer av någon betydenhet som inte är av tillfällig natur och som kan inverka menligt i fysiskt eller psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd.

Det ankommer på kommunerna att ha hand om den allmänna hälsovården (1 §). I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården. Det åligger hälsovårdsnämnden särskilt att ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom kommunen i hälsovårdshänseende, att verka för förbättrad hälsovård, att samarbeta med berörda myndigheter (t. ex. läns­styrelsen och övriga kommunala nämnder), att ge allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor samt att övervaka efterlevnaden av stadgan och övriga föreskrifter om den allmänna hälsovården (2 §).

Inom länet har länsstyrelsen uppsikt över den allmänna hälsovården och skall se till att åtgärder vidtas för att undanröja eventuella missförhållanden (3 §). Högsta tillsynen över den allmänna hälsovården tillkommer social­styrelsen och statens livsmedelsverk med viss fördelning mellan dem (4 §).

Vidare innehåller hälsovårdsstadgan (2 kap.) organisatoriska bestämmelser om hälsovårdsnämnd bl. a. om val av ledamot ocH antalet ledamöter i nämnden. För att tillgodose bl. a. behov av medicinsk och veterinärmedicinsk expertis finns bestämmelser om rätt eller skyldighet för vissa statliga eller landstingskommunala befattningshavare att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden (9 och 10 §§) och om skyldighet för kommuner med minst 40 000 innevånare att ha stadsläkare och för samtliga kommuner att ha hälsovårdsinspektör (14 §).

I särskilda kapitel i stadgan finns bestämmelser om bostäder, om samlingslokaler, hotell och pensionat, om anläggningar för bad och hygienisk behandling, om vattenförsörjning och vattenundersökning, om åtgärder mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana störningar, om klosetter och urinoarer, om renhållning, allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning, om åtgärder mot ohyra, råttor och möss, om hållande av djur, om anläggning för industri, hantverk och annan näring samt om upplag för varor och avfall.

Vissa av stadgans bestämmelser gäller endast inom s. k. hälsovårdstätort, dvs. område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Kommunen kan    dock   genom   lokal   hälsovårdsordning   bestämma,   att   hälso-

 

S.29   Skr 1975:4                                                    224

vårdsstadgans föreskrifter om hälsovårdstätort skall gälla även utanför sådan ort (66 §). Genom en sådan lokal hälsovårdsordning kan också hälsovårdsnämnd bemyndigas att medge undantag från de särskilda bestämmelserna om hälsovårdstätort och från föreskrifterna i hälsovårdsordningen. Till ledning för utarbetande av lokala hälsovårdsordningar har Kungl. Maj:t fastställt en normalhälsovårds­ordning, från vilken kommunerna inte utan särskilda skäl får göra någon väsentlig avvikelse (67 §). Nuvarande normalhälsovårdsordning (1971:761) fastställdes den 8 oktober 1971.

Hälsovårdsstadgan är inte utan särskilt förordnande tillämplig på militära anläggningar (6 §).

Hälsovårdsnämnd får meddela de föreskrifter som behövs för att före­bygga eller undanröja sanitär olägenhet (70 §). Nämnden får meddela förelägganden eller förbud (71 §). Dessa får riktas mot fastighetsägare eller nyttjanderättshavare eller bådadera. Ägare får åläggas att vid försäljning omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens namn och adress (73 §). Hälsovårdsnämnd får föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggande eller förbud till efterrättelse (75 §). Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg utföras återkommande besiktning av bostäder, samlingslokaler, badinrättningar, frisersalonger m.m. (76S).

Vid hälsovårdsstadgans tillkomst hade hälsovårdsnämnden tillsynsupp­gifter också enligt lagstiftningen om smittsamma sjukdomar, livsmedels­stadgan, djurskyddslagen och epizootilagen.

Enligt smittskyddslagen (1968:231) som trädde i kraft den 1 januari 1%9 och som ersatte lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen och tuberkulosförordningen, åligger det kommunen att vidta de åtgärder som behövs till skydd mot allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Hälsovårdsnämnderna skall utöva det närmaste inseendet över verksamheten. I hälsovårdsnämndernas uppgifter ingår också att överpröva läkares beslut om föreskrifter i samband med behandling i öppen vård av allmänfarliga sjukdomar om det begärs av den beslutet rör.

Enligt lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor skall hälsovårdsnämnd vidta de åtgärder som behövs för att ympningsplikt enligt lagen skall fullgöras.

Genom livsmedelslagen (1971:511) som den 1 januari 1972 ersatte livsmedelsstadgan skärptes bl. a. bestämmelserna om livsmedelslokaler, hantering av livsmedel, märkning, personalbygien och livsmedelskontroll. Den omedelbara tillsynen inom varje kommun utövas liksom tidigare av hälsovårdsnämnden medan den centrala tillsynen utövas av statens livs­medelverk och den regionala av länsstyrelsen.

Enligt lagen (1944:219) om djurskydd skall hälsovårdsnämnden öva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden skall för sådant ändamål utse en eller vid behov flera tillsynsman.

Enligt epizootilagen (1935:105) skall hälsovårdsnämnd och polismyndighet biträda lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen vid tillsyn och övervakning och om det behövs med undersökning för att utröna smittkälla.

Sedan år 1960 har hälsovårdsnämnderna genom en rad nya lagar fått ytterligare uppgifter på miljövårdsområdet.

Naturvårdslagen (1964:822) innehåller sålunda bestämmelser till skydd för den yttre miljön, bl. a. mot nedskräpning utomhus såväl i naturen som inom bebyggda områden. Hälsovårdsnämnden, som på lokal nivå har

 

225                                Kommittéer: Socialdepartementet   S:29

tillsynen över renhållningen, kan förelägga den som skräpat ner eller osnyggat i naturen att städa och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Efterkommes ej föreläggandet, som kan vara förenat med vite, kan hälsovårdsnämnden låta vidta åtgärder på den försumliges bekostnad.

Miljöskyddslagen (1969:387) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra störningar, som uppkommer genom användning av mark, byggnad eller anläggning. Åtgärd eller användning som faller inom lagens tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet. För miljöfarlig verksamhet skall väljas lämplig plats. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidare vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. I miljöskyddskungörelsen (1969:388) har föreskrivits att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd. Naturvårdsverket eller i vissa fall länsstyrelsen kan efter prövning i varje särskilt fall medge undantag (dispens) från skyldigheten att söka tillstånd. Den som fått tillstånd enligt miljöskyddslagen kan inte på grund av bestämmelse i hälsovårdsstadgan åläggas att upphöra med verksamheten eller att vidta ytterligare försiktighetsmått. Dispensbeslut har däremot inte någon rättskraft. Tillsynen enligt lagen utövas av naturvårdsverket och länsstyrelserna. Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta bl. a. med hälsovårdsnämnderna.

Kommunala renhållningslagen (1970:892) innehåller bestämmelser om skyldighet för kommun att svara för renhållningen av gator och allmänna platser samt, i den mån annan ej drar försorg därom, städningen i naturen. Lagen innehåller också bestämmelser om kommunalt renhållningsmonopol i fråga om hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Några bestämmelser om tillsyn finns ej i lagen. Enligt förarbetena till lagen bör tillsynen över renhållningen på lokal nivå vila på hälsovårdsnämnderna, den regionala tillsynen på länsstyrelserna och den centrala på naturvårdsverket. Genom lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor infördes fr.o.m. den I juli 1973 en skärpt produklkontroll över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Frågor av bl. a. allmänhygienisk art är av stor betydelse vid bedömningen av kemiska varors hälso- och miljöfarlighet. Statens naturvårdsverk och arbetarskyddsslyrelsen utövar den centrala tillsynen enligt lagstiftningen. Under arbetarskyddsslyrelsen utövas den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I övrigt utövar länsstyrelsen tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den omedelbara tillsynen inom kommunen.

Socialstyrelsen har i skrivelse den 30 november 1973 hemställt om översyn av hälsovårdsstadgan. Enligt styrelsen bör en eventuell utredning överväga uividgning och förtydligande av hälsovårdsnämndernas uppgifter i fråga om bl. a. näringshygien och bälsovårdsupplysning. Utredningen bör överväga att slopa begreppet hälsovårdstätort och låta samtliga bestämmelser avse hela riket. I det sammanhanget hör också övervägas om man bör behålla de lokala hälsovårdsordningarna. Styrelsen anser att begreppet sanitär olägenhet bör preciseras eller, om detta inte är möjligt, ersättas med särskilda kravnivåer för olika områden. En översyn börockså omfatta gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan och andra författningar inom miljövårdsområdet. Enligt styrelsen råder f. n. osäkerhet om ärenden rörande  bl.   a.   buller skall handläggas  av  hälsovårdsnämnden  enligt

15   Riksdagen 1975. I saml Nr 4

 

S:29   Skr 1975:4                                                  226

hälsovårdsstadgan eller av länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen. Styrelsen föreslår också vissa andra ändringar bl. a. för att effektivisera kontrollen enligt stadgan.

Också riksförbundet för allmän hälsovård har hemställt om en översyn av hälsovårdsstadgan.

Svenska kommunförbundet har i olika sammanhang bl. a. i remissyttranden påpekat behovet av en översyn av hälsovårdsstadgan.

När hälsovårdsstadgan trädde i kraft år 1960 fanns det endast ett fåtal författningar på hälso- och miljövårdsområdet. Sedan dess har reformarbetet emellertid varit intensivt. En rad nya lagar har antagits, vilket lett till att hälsovårdsnämnderna fått flera nya och ansvarsfulla uppgifter på miljövårdsområdet. Hälsovårdsnämndernas uppgifter har ökat också inom traditionella arbetsområden t. ex. i fråga om livsmedelskontroll till följd av skärpt lagstiftning och i fråga om smittskyddsarbetet på grund av de ökade utlandsresorna. Genom kommunindelningsreformen, som nu i huvudsak genomförts, har antalet kommuner sedan hälsovårdsstadgan tillkom år 1%0 minskat från 1 031 till 278. Kommunerna har samtidigt blivit ekonomiskt och personellt bättre rustade för sina uppgifter även inom den allmänna hälsovården. I viss utsträckning har hälsovårdsstadgan anpassats till denna utveckling men stadgan är ändå i huvudsak oförändrad sedan sin tillkomst. Tiden är därför enligt min mening nu mogen för en allmän översyn av hälsovårdsstadgan. Denna översyn bör göras av särskilt tillkallade sakkunniga.

Lämpligheten av att i en gemensam lag sammanföra åtminstone de väsentligste av alla de regler som berör vården av den yttre miljön diskuterades i prop. 1969:28 med förslag till miljöskyddslag m. m. (s. 182). En sådan lösning avvisades dock bl. a. på den grund att ett flertal bestämmelser i så fall skulle komma att ryckas ur sitt naturliga sammanhang och att svårigheter förelåg att sammanföra bestämmelser från så vitt skilda områden till en enhetlig lag. Någon anledning att nu göra en annan bedömning i stort torde inte finnas. Emellertid bör de sakkunniga överväga en ytterligare anpassning av hälsovårdslagstiftningen till den nya lagstiftningen på miljövårdens område och på andra hälsovårdsstadgan närliggande områden, t. ex. till bostadssaneringslagstiftningen. Något hinder för de sakkunniga att föreslå jämkningar i gällande lagstiftning i syfte att uppnå en större enhetlighet i författningsunderlaget bör inte heller föreligga.

Tillsynen på hälso- och miljövårdsområdet visar en ganska splittrad bild. Enligt hälsovårdsstadgan ankommer sålunda tillsynen på hälsovårds­nämnderna, länsstyrelserna och socialstyrelsen medan tillsynen enligt miljöskyddslagstiftningen utövas av länsstyrelserna och naturvårdsverket. I förarbetena till miljöskyddslagstiftningen framhölls dock hälso­vårdsnämndernas betydelsefulla roll vid sidan av de särskilda tillsyns­organen bl. a. i den löpande tillsynen på miljöområdet. Beträffande vissa miljöstörningar t. ex. vatten- och luftföroreningar samt buller föreligger f.n. möjlighet för hälsovårdsnämnd att antingen själv vidta åtgärder en­ligt 38 S hälsovårdsstadgan eller att anmäla ärendet till länsstyrelsen för prövning enligt 40 § miljöskyddslagen. Den enskilde kan i motsvarande fall vända sig till antingen hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen. Även andra problem föreligger vid gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan och mil­jöskyddslagen. Eftersom tillsynen delvis ligger på olika organ är det sär­skilt angeläget atl gränsdragningen mellan författfiingarna görs klarare för att undvika onödigt dubbelarbete.

 

227                                Kommittéer: Socialdepartementet   S:29

Ett annat område där behovet av samordning är påtagligt gäller bestämmelserna om renhållning. Bestämmelser huvudsakligen om kommuns skyldigheter i delta avseende finns i kommunala renhållningsla­gen medan bestämmelserna om den enskildes skyldigheter i renhållnings­sammanhang finns i hälsovårdsstadgan, normalhälsovårdsordningen och naturvårdslagen. Även i andra författningar finns bestämmelser om renhållning. F. n. ser en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet över riilämpningen av kommunala renhållningslagen. Gruppen förväntas slutföra sitt arbete inom kort. De sakkunniga bör överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att bättre anpassa bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och normalhälsovårdsordningen till renhållningslagen.

Beslämmelser med hygieniska krav på bostäder finns förutom i hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan sedan den 1 januari i år även i den till bostadssaneringslagen anknytande kungörelsen (1973:532) om lägsta godtagbara standard för bostadslägenhet i vissa fall. Kungörelsens bestämmelser om lägsta godtagbara bostadsstandard innebär betydligt högre krav än hälsovårdsstadgans motsvarande bestämmelser. Detta kan medföra problem vid den praktiska tillämpningen av stadgan. De sakkunniga bör överväga åtgärder för att anpassa hälsovårdsstadgan till de nämnda författningarna.

Utvecklingen har som tidigare framhållits medfört att hälsovårds­nämnderna fått fler och mer komplicerade arbetsuppgifter. Samtidigt har genom kommunindelningsreformen större och ekonomiskt mer bärkraftiga kommuner skapats. Denna ulveckling aktualiserar en översyn av hälsovårdsstadgans bestämmelser om organisationen av hälsovårdsarbetet och om hälsovårdsnämndernas sammansättning m. m. liksom frågan om nämndernas medverkan i samhällsplaneringen. Härvid bör de sakkunniga särskilt överväga vilka möjligheter till minskad statlig styrning och kontroll den genomförda kommunindelningsreformen har medfört. Detaljföreskrifter som kan försvåra nämndens arbete bör utmönstras till förmån för en frihet för kommunen att välja sina arbelsformer i den mån förskrifterna inte påkallas av rättssäkerhetsskäl. Exempelvis kan föreskrifter om utomståendes närvarorätt vid nämndens sammanträden ifrågasättas liksom kravet på stadsläkare vid visst invånarantal, nämndens årliga berättelseskyldighet osv. De sakkunniga bör också överväga en ny benämning på nämnden med hänsyn till dess nya uppgifter på miljö­vårdsområdet.

Grundläggande för tillämpningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser är begreppet sanitär olägenhet. I förarbetena till hälsovårdsstadgan framhålls att begreppet omfattar alla yttre faktorer som kan inverka menligt i fysiskt och psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd. Olägenheten behöver inte ha medfört direkta hälsorisker. Var toleransgränsen skall dras har ansetts vara en medicinsk fråga som får prövas från fall till fall. Genom att förutsättningen för hälsovårdsnämnds ingripande formulerats så allmänt som genom uttrycket sanitär olägenhet har hälsovårdsnämnderna fått stora möjligheter att anpassa tillämpningen till bl. a. samhällsutvecklingen. Det är emellertid svårt att klarlägga gränserna för hälsovårdsnämndernas befogenheter, vilket bl. a. medför att den enskilde som utövar eller ämnar utöva verksamhet som kan störa omgivningen har små möjligheter att bedöma när sanitär olägenhet kan anses föreligga. De sakkunniga bör överväga om hälsovårdsstadgans krav i denna del kan preciseras.

F. n. gäller flera av hälsovårdsstadgans bestämmelser endast inom s. k.

 

S:29   Skr 1975:4                                                  228

hälsovårdstätort, dvs. område inom stads- eller byggnadsplan. Detta gäller t. ex. bestämmelserna om kontroll av dricksvatten i allmän ledning, om besiktning av bostäder, samlingslokaler, hotell, badinrättningar och frisersalonger m. m., om renhållning och om avledande av avloppsvatten m. m. Möjlighet föreligger dock för kommunen att genom lokal hälsovårdsordning förordna att bestämmelserna skall gälla kommunens hela område. De sakkunniga bör överväga frågan om samma hygieniska krav bör gälla för område utom som inom s.k. hälsovårdstätort.

Enligt 73 § hälsovårdsstadgan kan hälsovårdsnämnden meddela föreläggande t. ex. att undanröja brister i viss byggnad eller förbud t. ex. att använda lokal för visst ändamål innan brist avhjälpts. Föreläggande ocb förbud kan riktas mot fastighetsägare eller nyttjanderättshavare eller mot bådadera och förenas med vite. Emellertid har det förekommit att vissa fastighetsägare kringgått bestämmelserna genom att överlåta fastighet till närstående. Förfarandet i hälsovårdsnämnden har härigenom fördröjts. Detta problem observerades redan vid tillkomsten av den nuvarande hälsovårdsstadgan. I den nya bostadssaneringslagen har införts den bestämmelsen att upprustningsåläggande eller användningsförbud också gäller mot ny ägare dock ej i fråga om vite. De sakkunniga bör överväga motsvarande och andra möjligheter att effektivisera kontrollen enligt hälsovårdslagstiftningen. En annan fråga som bör aktualiseras i detta sammanhang är frågan om införande av möjlighet för hälsovårdsnämnden att ingripa med förbud redan mot planerad verksamhet som enligt vad nämnden förutser kan komma att medföra olägenheter sedan verksamheten startats.

Även den konstitutionella beskaffenheten av bestämmelserna bör bli föremål för övervägande av de sakkunniga. Av 8 kap. 3 § i den nya regeringsformen (RF) följer att de grundläggande bestämmelserna om den allmänna hälsovården skall ha formen av lag och beslutas av riksdagen. Riksdagen kan emellertid överlämna åt regeringen att meddela bestämmelserna, 8 kap. 7 § den nya RF. De sakkunniga bör överväga vilka bestämmelser som bör beslutas av riksdagen och i vilken utsträckning beslutanderätten bör delegeras till regeringen med eller utan möjlighet för regeringen att delegera beslutanderätten vidare till förvaltningsmyndighet eller kommun. De sakkunniga bör också överväga om formen med normalhälsovårdsordning och kommunala hälsovårdsordningar bör behållas.

De sakkunniga bör även kunna ta upp andra frågor som aktualiseras under utredningens gång och som faller inom ramen för utredningens uppdrag.

De sakkunniga bör utarbeta förslag till de författningsändringar som behövs.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

30. Sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1974för att utreda vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede:

 

229                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:31

Ordförande: Rexed, Bror A., generaldirektör

Sakkunniga: BiÖrck, C. Gunnar W., professor Einhorn, Jerzy, professor Giertz, Gustav B., professor Göransson, G. Bertil, landstingsråd Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen Kärnek, Ruth I. C, landstingsledamot Linder, Lars G., överläkare Zetterslröm-Lagervall, Gerd M., direktör Willig, Anna, undersköterska

Lokal: Socialstyrelsen, Fack,  105 30 Stockholm, tel. växel 23 6060 (ordföranden)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

31. Sakkunnig (S 1974:10) för utredning av vissa frågor rörande uthildnlngen av läkare med utländsk medicinsk examen

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1974 för utredning av vissa frågor rörande utbildningen av läkare med utländsk medicinsk examen:

Utredningsman: Hamberger, Carl-Axel, professor

Experter: Sjölin, C. Stig B., professor Skoglund, S. Owe, byråchef

Sekreterare: Palmstierna, Carl Oswald, f.d. byråchef

Lokal: Karolinska sjukhuset. Fack, 104 01 Stockholm, tel. växel 34 05 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

 

K:l    Skr 1975:4                                                     230

Kommunikationsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:2, 3,4,8,12,17,26,31 och 34

1. Trafikpolitiska delegationen (K 1965:38)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1964, den 24 november 1967 och den 7 september 1971 att ingå i en trafikpolitisk delegation:

Ordförande: Hasslev, Nils-OIov F., statssekreterare

Ledamöter: Björkman, N. G. Folke, redaktör, f.d. led. av riksdagen Ericson, Hans E., förbundsordförande Ericsson, Axel K. G., disponent (t.o.m. den 31 augusti 1974) Grafsiröm, Erik O. Hj, f .d. generaldirektör Grebäck, Erik H., agronom, f.d. led. av riksdagen Himmelstrand, Gunnar G. F., direktör Högberg, Mats J. G., ekonomidirektör Kolare, Gustav C. K., f.d. förste förbundsordförande Lindberg, Sven J., ombudsman, led. av riksdagen Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen Persson, N. Arne, lantbrukare, led. av riksdagen Sellgren, Rolf O. M., transportplaneringschef, led. av riksdagen Sundblad, Lars G., disponent Thorell, K. Arne B., direktör Öhrn, J. Bruno, kansliråd

Experter: Kritz, Lars O., fil. lic. Ranhem, Lars H., civilingenjör Sjöberg, E. Arne, direktör Sjökvist, Stig A. R., ingenjör

Sekreterare: Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00, rikssamt. 11 73 34 (Norrbom)

 

231                 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:3

Direktiven för delegationen, se Kungl. Maj:ts beslut den 23 april 1964. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse K 6.

Med hänsyn till bl. a. det pågående arbetet inom den trafikpolitiska utredningen ligger arbetet tills vidare nere.

2. Hamnutredningen (K 1966:40)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1965 för alt utreda spörsmålet om det svenska hamnväsendets framtida utformning (se Post- och Inrikes tidn. den 7 oktober 1965):

Ordförande: Severin, Erik J., generaldirektör

Ledamöter: Berglund, Olov, direktör Gustafsson, Gunnar B., ombudsman Hellner, Eskil M., regeringsråd Lasson, Knut-Inge L., f.d. överdirektör Linder, N. Helge H., f.d. hamndirektör

Experter: Ericsson, Inger-Britt, avdelningsdirektör Gabrielson, Lars, disponent Himmelstrand, Gunnar G. F., direktör Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd Neergaard, Erik A., expeditionschef-rättschef

Sekreterare: Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd

Bitr. sekreterare: Orrsten, Henning, f.d. förste byråsekreterare

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse K 40.

Utredningen har i mars 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag. Uppdraget är därmed slutfört.

3. Vägkostnadsutredningen (K 1966:41)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 september 1965 för att utreda frågan om vägtrafikens kostnadsansvar och därmed sammanhängande frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 26 november 1965):

 

K:3   Skr 1975:4                                                    232

Ordförande: Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör

Ledamöter: Bergendahl, Göran H., professor Godlund, Sven A. I., professor Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör

Experter: Carling, Alf G., docent Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare Grahn, F. Ture, överingenjör Johnsson, Jan G., rättschef Lindhagen, C. Gösta, professor

Sekreterare: Gornizka, Gunnar, civilingenjör Öhrn, J. Bruno, kansliråd

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse K 41.

Utredningsarbetet har avslutats sedan Kungl. Maj:t den 25 januari 1974 beslutat lägga den fortsatta utredningen angående vägtrafikens kostnadsansvar på trafikpolitiska utredningen (K 1972:07).

4. Utredningen (K 1967:36) om beredskapslagstiftning på luftfartens område

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 april 1966 för all verkställa utredning om beredskapslagstiftning på luftfartens område:

Utredningsman: Johnsson, Jan G., rättschef (t.o.m. den 30 juni 1974) Ljungström, Claes G., rådman (t.o.m. den 24 april 1974)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningsmannen   har   den    19   juni    1974   avgett   promemorian Beredskapslagstiftning på luftfartens område. Uppdraget är därmed slutfört.

5. Svenska sakkunniga (K 1967:37) inom Nordisk kommitté för trafiksäkerhetsforskning (NKT)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1966 att såsom svenska ledamöter ingå i ett nordiskt samarbetsorgan för trafiksäkerhetsforskning:

 

233                 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:6

Ordförande: Backman, Gösta B., kansliråd

Ledamot: Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör

Sekreterare: Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör (t.o.m. den 9 juni 1974) Rindlöw, Leif G-, departementssekreterare (fr.o.m. den 10 juni 1974)

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 23 27

Särskilda direktiv har ej meddelats.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 13 sammanträden, varav två varit gemensamma med kommitténs övriga ledmöter från Danmark, Finland och Norge. På kommitténs initiativ har i februari 1974 hållits en nordisk forskarkonferens rörande frågan om Trafikinformation till barn.

Kommittén utgör samarbetsorgan med uppgift att biträda Nordiskt trafiksäkerheterråd (NTR) (K 1971:02).

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

6. Nordisk kommitté (K 1967:38) för transportekonomisk forskning

(NKTF)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1966 att ingå som svenska ledamöter i ett nordiskt samarbetsorgan för transportekonomisk forskning:

Svenska ledamöter: Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör (t.o.m. den 25 augusti 1974) Jönsson, Per O., departementsråd (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Samuelson, Stig J. E., överingenjör

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 13 28 (Jönsson)

Kommittén - som t. o. m. år 1973 bestått av två ledamöter från vardera Danmark, Finland, Norge och Sverige - har vid ingången av år 1974 utökats med en ledamot från Island. Kommittén har under tiden november 1973 -oktober 1974 hållit sex egna sammanträden och ett gemensamt med Nordisk ämbetsmannakommitté för transportfrågor (1971:04), till vilken kommittén utgör samarbetsorgan.

Kommittén har i maj 1974 anordnat en informationskonferens i Björneborg om trafikplanering i en aktiv regionalpolitik som utgjorde en uppföljning       av       två       tidigare       forskarkonferenser       rörande

 

K:6   Skr 1975:4                                                     234

transportstandarden i glest befolkade områden resp. kommunikationerna som ett verkningsmedel i lokaliseringspolitiken.

I oktober 1974 anordnades i Göteborg ett seminarium om hamn- och sjöfartsutvecklingen i Norden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Flygtrafikledningskommittén (K 1967:44)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 november 1966 för utredning angående flygtrafikledningens organisation och därmed sammanhängande spörsmål (se Post- och Inrikes tidn. den 30 november 1966):

Ordförande: Netzén, K. Gösta, förutvarande statsråd, landshövding, led. av riksdagen

Ledamöter: Görs, L. Folke, driftdirektör Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör Nilsson, Jan H., expeditionschef Wagner, G. F. Wilhelm, överste

Experter: Bengtsson, O. Lennart, avdelningsdirektör Hörberg, Olof Hj., överingenjör Johansson, Caj-Aage, kanslichef Nordström, Sven-Bertil, förste stabsmeteorolog Olsson, Carl Olov, civilingenjör Persson, S. Anders V., förste statsmeteorolog

Sekreterare: Nordström, Lars-Erik, överingenjör

Bitr. sekreterare: Ahrenstedt, Bengt-Arne, stabsmeteorolog

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 29 17 12 (sekreteraren), 763 22 66 (bitr. sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse K 44.

Kommittén har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden. Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

235                 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:9

8. Motorredskapsutredningen (K 1968:53)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:is bemyndigande den 3 mars 1967 för översyn av reglerna om motorredskap samt utredning av vissa närliggande frågor:

Utredningsman: Ahreson, Holger, f.d. vägdirektör

Experter: Adolfsson, Bo, förhandlingsombudsman Bäckström, Bo, överingenjör Ekberg, K. Gustav, överingenjör Oden, C. Åke, f.d. kanslichef Strömbäck, Erland H. D. D:son, hovrättsassessor Thalén, Bo D:son, överstelöjtnant

Sekreterare: Holmquist, Bo, avdelningsdirektör

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse K 53. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse K 45.

Utredningen   har   i   mars   1974  avgett  betänkandet  (SOU   1974:26) Motorredskap. Uppdraget är därmed slutfört.

9. Befälsbemannlngsutredningen (K 1970:29)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1969 för översyn av behörighetskraven för sjöbefäl (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juni 1969):

Utredningsman: Borggård, Göran R., generaldirektör

Experter: Colldahl, Gunnar, rektor Forssblad, N. Douglas, direktör Hadrup, Knut E. H., verkst. direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Wiebe, Stig W. O., verkst. direktör

Sekreterare: Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd

 

K:9   Skr 1975:4                                                     236

Bitr. sekreterare: Hedelius, K. Margareta, e. byrådirektör (t.o.m. den 17 januari 1974) Palm, Anders K., rådman

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (Sjöstedt), 11 17 24 (Palm) och 21 04 38 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 29.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden om nio dagar samt haft överläggningar med olika myndigheter och organisationer som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har i juni 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:10) Specialutbildad personal på tankfartyg m. m. Utredningen beräknas avge ytterligare ett delbetänkande i början av år 1975.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10. Trafikolycksstatistikkommittén (K 1970:30)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 maj 1%9 för översyn av trafikolycksstatistiken m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 juni 1%9):

Utredningsman: Westerlind, Erik A., landshövding

Experter: Alexandersson, Stig R., förste byråsekreterare Englund, S. Anders J., avdelningschef Erlander, Sven B., professor Imre, M. Erdem, avdelningsdirektör Kappelin, Carl-Erik, byråchef Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör Lanteli, A. Gunnar A., direktör Lehmann, F. Margareta, aktuarie Räf, Lars E., bitr. överläkare Sande, Jens, byrådirektör

Sekreterare: Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (fr.o.m. den 1 maj 1974) Sjögren, G. Inge G., byråchef (t.o.m. den 30 juni 1974)

Bitr. sekreterare: Dahlström, Rolf E., byrådirektör

Lokal: Statistiska centralbyrån. Karlavägen 100, Fack, 102 50 Stockholm, tel. växel 14 05 60

 

237                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:ll

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 30.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem plenarsammanträden om sammanlagt sex dagar. Huvuddelen av sammanträdena har ägt rum inom olika arbetsgrupper. Därjämte har överläggningar hållits med företrädare för myndigbeter och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

11. Trafikbullerutredningen (K 1970:33)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1969 för utredning om normer för trafikbuller (se Post- och Inrikes tidn. den 3 juli 1969):

Ordförande: Jansson, Paul G., elektriker, led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, Sven G., frisörmästare, led. av riksdagen Björck, Anders P.-A., redaktör, led. av riksdagen Hansson, Torsten B. G., arkitekt SAR, f.d. led. av riksdagen Jönsson, Eric L., ombudsman, led. av riksdagen Larsson, K. Einar A., lantbrukare, led. av riksdagen Nilsson, Bernt I., ombudsman, led. av riksdagen

Experter: Abrahamsson, Ulf G., civilingenjör (fr.o.m. den 21 augusti 1974) Bergendahl, Göran H., professor Blécher, Gösta E. O., avdelningsdirektör Boheman, H. C. Fredrik, överstelöjtnant Ingemansson, N. Stig P., civilingenjör

Jonsson, A. Ingemar G., bitr. länsarkitekt (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Kajland, Anders R., laborator Kihlman, Tor S. D., professor Köhimark, Bo R., överingenjör Liden, Gunnar K. O., docent Ljungström, Claes G., rådman Möller, Lennart, avdelningsdirektör Nilsson, Lars E., avdelningsdirektör Olerud, Eric Hj., sekreterare Skjönberg, Guldbrand, byrådirektör Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd Wängberg, Hans-Åke, byråchef

 

K:ll   Skr 1975:4                                                     238

Sekreterare: Jonsson, A. Ingemar G., bitr. länsarkitekt (t.o.m. den 30 september 1974) Wängberg, Hans-Åke, hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Bitr. sekreterare: Isoz, N. G. Henning, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 16 september 1974 t.o.m. den 15 mars 1975) Sundberg, Kjell M., departementssekrelerare

Lokal: Storkyrkobrinken 13,1 tr., 111 28 Stockholm, lel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 33.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden. Därutöver har ett stort antal sammanträden hållits med olika arbetsgrupper, sammansatta av utredningens experter och företrädare för olika myndigheter, som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har i juni 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:60) Trafikbuller, vägtrafikbuller.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

12. Arbetsgruppen (K 1970:34) för upprättande av dispositlonsplan för viss del av Nedre Norrmalm I Stockholm

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19september 1969för att utarbeta en dispositlonsplan för kvarteren Pensionären och Pennfäktaren samt angränsande områden väster om kvarteren inom Nedre Norrmalm i Stockholm:

Ordförande: Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör

Ledamöter: Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör Enberg, L. Rune, teknisk direktör Hedtjärn, Åke G., teknisk direktör Sandberg, Sten, direktör Wessel, Jan, överingenjör Wessman, Yngve, direktör Åmark, Sven O. F., kansliråd

Sekreterare: Gustafsson, K. Börje, byråchef

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit åtta sammanträden.   Arbetsgruppens   konsult   har  dessutom  haft  särskilda

 

239                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:13

överläggningar med berörda intressenter.

Arbetsgruppen  har i  april   1974 avgett betänkandet (Ds  K   1974:6) Trafikterminal vid Stockholm C.

Uppdraget är därmed slutfört.

13.1969 års vägutredning (K 1970:35)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1969 med uppdrag att verkställa översyn av lagen om enskilda vägar (se Post- och Inrikes tidn. den 29 december 1969):

Ordförande: Körlof, Voldmar, regeringsråd

Ledamöter: Persson, Fritz J. H., byrådirektör, f.d. led. av riksdagen Pettersson, Karl, fabrikör, f.d. led. av riksdagen Stridsman, Torsten U., ombudsman, led. av riksdagen Svensson, Erik O., kommunalråd

Experter: Hagelstam, Stig L., hovrättsassessor (fr.o.m. den 8 november 1974) Hellström, P. N. Erik, hovrättsassessor (fr.o.m. den 8 november 1974) Jaensson, Sverker, överlantmätare (fr.o.m. den 1 december 1974) Lindström, K. E. Ingemar, byrådirektör Nordeli, Jan Olof Ch., sekreterare Öberg, Alf, byrådirektör

Sekreterare: Eliasson, Bengt E., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 december 1974) Jaensson, Sverker, överlantmätare (t.o.m. den 30 november 1974)

Bitr. sekreterare: Borgström, Ove, länslantmätare

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 11128 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren), Lantmäterikontoret, Kyrkogatan 13, 302 42 Halmstad, tel. 035/11 83 20 (bitr. sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse K 32.

Utredningen har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningen har i juli 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

K: 14   Skr 1975:4                                                   240

14. Trafikplaneringsutredningen (K 1970:41)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 september 1970att ingå i en arbetsgrupp för att leda utarbetandet av modellplan för regional trafikplanering:

Ordförande: Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare

Ledamöter: Bäckström, A. Ingemar, direktör Godlund, Sven A. I., professor Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd Olsson, Rune I., departementsråd Ternryd, Carl-Olof, teknisk direktör Thufvesson, Bengt E., departementsråd

Experter: Karlsson, Nils Allan, avdelningsdirektör (t.o.m. den 31 december 1974) Nordström, Lars E., docent Schurmann, E. Åke J., trafikinspektör (fr.o.m. den 18 mars 1974)

Sekreterare: Alfelt, Åke, avdelningsdirektör (t.o.m. den 28 februari 1974) Berg, Hans E., departementssekreterare Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv bar ej meddelats.

Utredningen i sin helhet har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Därjämte har ett stort antal sammanträden ägt rum med delar av utredningen.

Försöksplaneringen i Norrbottens och Östergötlands län har avslutats. I samarbete med länsstyrelserna i resp. län har utredningen avgett betänkandena (Ds K 1974:2) Regional trafikplan för Norrbottens län, inventeringsdel, (Ds K 1974:3) Regional trafikplan för Norrbottens län, plandel, (Ds K 1974:8) Regional trafikplan för Östergötlands län, inventeringsdel, och (Ds K 1974:9) Regional trafikplan för Östergötlands län, plandel. Utredningen har medverkat vid utarbetandet av en PM om avgränsningen lokal - regional trafik, som ligger till grund för kompletterande anvisningar till länsstyrelserna för den regionala trafikplaneringen.

Utredningen har vidare fungerat som konsult åt länsstyrelsernas planeringsavdelningar vid deras arbete med de regionala trafikplanerna.

 

241                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:16

vilka redovisats till kommunikationsdepartementet i november ocb december 1974.

Utredningen bar genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 december" 1974 fått utvidgat uppdrag alt medverka vid utvärderingen av de slutliga förslagen till regionala trafikplaner.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

15. Sjöräddningsutredningen (K 1970:42)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 september 1970 för att företa en översyn av sjöräddningens organisation m.m.:

Utredningsman» Lemne, Mats H., landshövding

Sekreterare: Hävermark, K. Gunnar J:son, organisationsdirektör

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21 14 77

Särskilda direktiv bar ej meddelats.

Utredningen bar under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete-

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

16. Utredningen (K 1970:43) angående åtgärder mot övergivna fartyg m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 för att se över ocb i erforderlig utsträckning komplettera författningsbestämmelserna om åtgärder i fråga om övergivna fartyg m.m.:

Utredningsman: Nordström, Clas G., chefsjurist

Experter: Hedborg, Per Erik, direktör Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd Torgils, A. Gunnar, lagman

Sekreterare: Liljeqvist, Rolf A-, kammarrättsråd

Lokal: Kammarrätten, Fack, 401 10Göteborg, tel. växel 031/17 38 00 16   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

K: 16   Skr 1975:4                                                  242

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse K 37.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde under tre dagar. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

17. Utredningen (K 1970:44) om mönstring av sjömän

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 för att företa en översyn av mönstrings- och registreringsbesiämmelserna för sjöman m. m.:

Utredningsman: Borggård, Göran R., generaldirektör

Experter: Forssblad, N. Douglas, direktör Hadrup, Knut E. H., verkst. direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Wiebe, Stig W. O., verkst. direktör

Sekreterare: Hävermark, K. Gunnar J:son, organisationsdirektör

Bitr. sekreterare: Staaf, G. Henning, byrådirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - september 1974 hållit fyra sammanträden.

Utredningen har i september 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:11) Mönstring av sjömän.

Uppdraget är därmed slutfört.

18. Utredningen (K 1970:45) om samordning av lotsnlngen i Göteborgsområdet m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 december 1970 för att i samråd med berörda intressenter överväga och lägga fram förslag till en samordning under sjöfartsverkets huvudmannaskap av lotsningsverksamheten till och i Göteborgs hamn, i Trollhätte kanal och i Vänern:

Utredningsman: Hellner, Eskil M., regeringsråd

 

243                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K: 19

Sekreterare: Hävermark, K. Gunnar J:son, organisationsdirektör

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21 14 77

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

19. Kommittén (K 1971.01) för utredning om kollektivtrafik I tätorter

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1971 föratt utreda möjligheterna att förbättra förutsättningarna för kollektivtrafiken i tätorter (se Post- och Inrikes tidn. den 30 januari 1971):

Ordförande: Vahlberg, Gustav E., f.d. generaldirektör

Ledamöter: AIsén, Hans O., ombudsman, led. av riksdagen Bäckström, A. Ingemar, direktör Grabö, Paul E., borgarråd

Gustafson, Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen Häll, Karl-Erik, ombudsman, led. av riksdagen Johnsson, John E., ombudsman, led. av riksdagen Landström, Sten-Sture H., direktör Norling, S. Åke, kommunalråd Ström, H. Bertil, överdirektör Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd

Experter: Edsjö, Tor A., avdelningsdirektör Eriksson, Tor U., avdelningsdirektör Köhimark, Bo R., överingenjör Lekberg, E. E. Olov, oppositionsråd Lind af Hageby, Gösta, kansliråd

Sekreterare: Stenman, Bo M., civilingenjör

Bitr. sekreterare: Hanno, Stig Å., socionom

Lokal: Storkyrkobrinken 13, I tr., 111 28StockhoIm, tel. växel 763 1000 (ordförande och sekreterare).

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse K 37.

 

K:19   Skr 1975:4                                                   244

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Därutöver har ett femtontal sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper för beredning av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

20. Nordiskt trafiksäkerhetsråd (K 1971:02) (NTR)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 mars 1971 att ingå såsom ledamot i ett Nordiskt trafiksäkerhetsråd med uppgift att fungera såsom ett kontakt-, samordnings- och planeringsorgan i fråga om nordiskt samarbete på trafiksäkerhetsområdet:

Utredningsman: Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare

Experter: Dahlström, Åke, byråchef Johnsson, Jan G., rättschef Junhall, Sven-Olof, redaktör Nellborn, S. Olov, avdelningsdirektör Palm, Böret, expeditionschef Åsander, Sven G., överingenjör

Sekreterare: Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

NTR har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Rådet biträds dels av permanenta samarbetsorgan, nämligen Nordisk kommitté (K 1967:37) för trafiksäkerhetsforskning (NKT) och Nordisk kommitté (K 1971:05) för vägtrafiklagstiftning (NKV), dels av arbetsgrupper.

I rådets publikationsserie har under ovan angivna tid kommit ut fem rapporter: rapport 4 - Bibliografi 1972, rapport 5 - Bilbelter/Slutrapport, rapport 6 - Körkort i Norden, rapport 7 - Vissa trafikregler m. m. och rapport 8 - Motorcykel- och mopedhjälmar. Rapport 5 har jämte den tidigare publicerade rapporten (nr 2) Bilbelter legat till grund för den lagstiftning angående skyldighet att använda bilbälte som träder i kraft den 1 januari 1975. Rapporterna 6 och 8 är föremål för remissbehandling.

NTR har upprättat ett verksamhetsprogram som upptar fortlöpande uppgifter, uppgifter på kortare sikt och uppgifter på längre sikt. Bland de uppgifter som NTR f. n. behandlar kan nämnas barns säkerhet i bil, problem kring   en   lagstiftning   om   skyldighet   för   fotgängare   att   använda

 

245                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:21

reflexanordningar   och   frågan   om   användning   av   varselljus   eller motsvarande belysning under dagtid. Beträffande barns säkerhet i bil och fotgängares användning av reflexanordningar beräknas rapporter föreligga under våren 1975. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

21. Nordisk ämbetsmannakommitté (K 1971:04) för transportfrågor

(NÄT)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 att ingå såsom ledamot i en Nordisk ämbetsmannakommitté för transportfrågor:

Ledamot: Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare

Experter: Andersson, P. Olof (Olle), överingenjör Danielsson, Jan P. T., departementssekreterare Furbäck, Bengt L., departementsråd Hillbom, Bror K. J., trafikdirektör Nordström, Lars E., docent Nordqvist, Stig R., professor Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd

Sekreterare: Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Särskilda direktiv har ej meddelats.

NÄT har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Kommittén biträds av Nordisk kommitté (K 1967:38) för transportekonomisk forskning (NKTF).

NÄT har fastställt arbetsprogram för STINA-projektet (frågor om trafikvolymens och axeltryckens inverkan på vägkroppen). Projektet väntas bli slutfört under sommaren 1976.

Den första fasen av NORDKOLT-projektel (frågor om framtida kollektivtrafiksystem för nordiska tätorter) har slutförts under sommaren 1974. NÄT har godkänt arbetsprogram för projektets andra etapp, som beräknas kunna avslutas under hösten 1975.

Arbetsgruppen för utredning av flygförbindelserna på Nordkalotten och de övriga inlandsområdena i norr väntas avsluta inventeringsfasen av sitt arbete omkring årsskiftet 1974-75.

NÄT har tillsatt en arbetsgrupp för utredning av telehjälpmedel åt handikappade och godkänt arbetsprogram för gruppen. NÄT förbereder

 

K:21    Skr 1975:4                                                                 246

vidare en utredning angående samordning av transportstatistiken i Norden och   har   också   beslutat   tillsätta   en   expertgrupp  för  att   undersöka transportproblem med anknytning till den s. k. Trondheimsleden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

22. Svenska sakkunniga (K 1971:05) inom Nordisk kommitté för vägtrafiklagstiftning (NKV)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 oktober 1971 atl ingå såsom svenska ledamöler i Nordisk kommitté för vägtrafiklagstiftning:

Ordförande: Johnsson, Jan G., rättschef

Ledamot: Gunnarson, E. J. Ingvar, hovrättsassessor

Expert: Tornberg, E. A. Gunnar, avdelningsdirektör

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 IO 00 (ordförande)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén utgör samarbetsorgan med uppgift att biträda Nordiskt trafiksäkerhetsråd (K 1971:02).

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Arbetet har bl. a. inriktats på att främja tillkomsten av en enhetlig vägtrafiklagstiflning i Norden. Kommittén har avgett två rapporter till Nordiskt irafiksäkerhetsråd, nämligen Körkort i Norden och Vissa trafikregler m. m. (nr 6 och 7 i rådets rapportserie).

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

23. Sakkunniga (K 1972:01) för att leda visst utrednings- och utvecklingsarbete i fråga om metoder för märkning av olja i fartyg (UMOF)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 februari 1972 för att leda visst utrednings- och utvecklingsarbete i fråga om metoder för märkning av olja i fartyg:

Ordförande: Steen, Göran A., sjösäkerhetsdirektör

Sakkunniga: Carlbom, Lars E., överingenjör

 

247                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:24

Engdahl, O. Roland, gränschef Fahlin, Per G., byrådirektör

Sekreterare: AgnedaLP. 0.,fil. lic.

Lokal: Sjöfartsverket, Sehlstedtsgatan 9, Fack, 102 50 Stockholm, tel. växel 24 65 20 (ordföranden). Atomenergi AB, Fack, 61101 Nyköping, tel. växel 0155/80000 (Agnedal)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 38.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

24. Sakkunniga (K 1972:03) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande Göta kanal

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1972 för att utreda vissa frågor beträffande Göta kanal:

Utredningsman: Hjalmarsson, Jarl, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen

Experter: Bökmark, Jan, hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Linghag, Nils, direktör Rickard, Bengt O., ekonomidirektör Thufvesson, Bengt E., departementsråd Wärneryd, Olof I., professor

Sekreterare: Bökmark, Jan, hovrättsassessor (t.o.m. den 31 januari 1974) Selen, Jan Olof, fil. kand. (fr.o.m. den 1 februari 1974)

Lokal: Göteborgs universitet. Kulturgeografiska institutionen. Fack, 400 10 Göteborg, tel. växel 031/17 53 00 ankn. 306

Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse K 40.

Utredningen har under tiden september 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden. Därutöver har sammanträffanden ägt rum med berörda företag och intresseorganisationer inom Vätterområdet, varvid delar av utredningsresultatet presenterats för inhämtande av synpunkter. Underhandskontakter har dessutom kontinuerligt hållits med myndigheter och organisationer vars information varit nödvändig för utredningsarbetets genomförande.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

K:25   Skr 1975:4                                                               248

25. Utredningen (K 1972:04) med uppgift att utreda vissa frågor i anslutning till den långsiktiga vägplaneringen m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 för att utreda vissa frågor i anslutning till den långsiktiga vägplaneringen, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 7 oktober 1972):

Ordförande: Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör

Sakkunniga: Johansson, Bengt A. W., departementsråd (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Ternryd, Carl-Olof, teknisk direktör Åberg, Carl Johan, t.f. planeringschef (t.o.m. den 25 augusti 1974)

Experter: Brandborn, Jan, avdelningsdirektör

Carnhagen, Göran E. T., departementssekreterare (t.o.m. den 8 januari 1974)

Ivarsson, Sven Ivar, avdelningschef Lundin, Christer K. O., avdelningsdirektör Spendrup, K. Aksel, avdelningschef (t.o.m. den 31 maj 1974) Strömberg, Hjalmar, departementssekreterare (fr.o.m. den 9 januari 1974) Svantemark, Lennart S. T., byrådirektör (fr.o.m. den 26 augusti 1974)

Sekreterare: Vieweg, Lars I., departementssekreterare

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 41.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt företagit en studieresa inom Kristianstads län i anslutning till överläggningar med representanter för länsstyrelsen.

Utredningen har den 1 april 1974 avgett rapporten (Ds K 1974:4) Översyn av arbetsmarknadsstyrelsens och vägverkets verksamhet beträffande beredskapsarbeten på vägar.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

26. Utredningen (K 1972:05) för lokalisering av flygverksamheten i Stockholmsområdet (ULF)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att

 

249                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:27

utreda den fortsatta lokaliseringen av flygverksamheten på Bromma flygplats:

Ordförande: Olhede, Sven-Göran, generaldirektör

Sakkunniga: Björnström, Björn, direktör Hjerne, Gunnar, landstingsråd Johansson, Sven, landstingsråd Jonsson, S. A. Rune, elektriker, f.d. led. av riksdagen Lindskog, J. Lennart, länsråd Sundström, Torsten, borgarråd Wagner, G. F. Wilhelm, överste Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd Winberg,"Henrik, generaldirektör

Sekreterare: Benckert, Karl-Axel, direktör

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 42.

Utredningen har under tiden november 1973 - mars 1974 hållit sju sammanträden.

Utredningen har i mars 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:1) Brommaflyget.

Uppdraget är därmed slutfört.

27. Leasingutredningen (K 1972:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att utreda vissa frågor om långtidsuthyrning av motorfordon och släpvagnar (se Post- och Inrikes tidn. den 21 oktober 1972):

Utredningsman: Palm, Böret, expeditionschef

Experter: Lindstam, Leif E., kammarrättsfiskal Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör

Sekreterare: Nyström, Carl Rudolf P., hovrättsassessor

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21 1093

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 43.

 

K:27   Skr 1975:4                                                    250

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

28. Trafikpolitiska utredningen (K 1972:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972för att utreda vissa trafikpolitiska frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 16 december 1972):

Ordförande: Nelander, Olle M. V., direklör

Vice ordförande: Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare

Ledamöter: Börjesson, Fritz A., lantbrukare, led. av riksdagen Ericson, Hans E., förbundsordförande Larson, Rune, förste ombudsman (fr.o.m. den 15 mars 1974) Lothigius, Carl-Wilhelm, lantbrukare, led. av riksdagen Magnusson, John, konduktör, led. av riksdagen Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen Nicklasson, Lars-Erik, andre förbundsordförande Normark, Hagar, fru, led. av riksdagen

Sellgren, Rolf O. M., transportplaneringschef, led. av riksdagen Åberg, Carl Johan, t.f. planeringschef Östling, Sven, direktör

Experter: Boström, N. Erik, byrådirektör Bäckström, A. Ingemar, direktör

Carnhagen, Göran E. T., departementssekreterare (t.o.m. den 31 mars 1974)

Henriksson, Jan E., civ. ing. Hjalmarsson, Sten O. R., kanslichef

Hållsten, E. Bertil, planeringsdirektör (fr.o.m. den 4 juni 1974) Jobin, Bengt, direktör Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör Kritz, Lars O., fil. lic. Levin, Jan, hovrättsassessor Lindahl, Lars O. H., direktör Nordström, Lars E., docent Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd Pellijeff, F. H. Alexej, direktör Saretok, Paul, avdelningsdirektör

 

251               Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K;28

Sparring, G. Lennart, avdelningsdirektör

Strömberg, Hjalmar, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 april 1974)

Thorell, K. Arne B., direktör

Wickberg, Arne W., direktör

Sekreterare: Ernmark, L. Göran G., kanslichef

Lokal: Drottninggatan 7-9, 3 tr., 11151 Stockholm, tel. 205951 (sekreteraren) och 20 59 47 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 44.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Norling till stadsrådsproto-kollel den 25 januari 1974):

I direktiven till vägkostnadsutredningen (K 1966:41) angavs som utgångspunkt för utredningsarbetet att kostnaderna för vägväsendet och vägtrafikväsendet liksom nu i princip är fallet skall bäras av vägtrafiken. Med utgångspunkt i denna princip skulle de sakkunniga i första hand pröva vilka kostnader för det allmänna som bör hänföras till vägtrafiken. Vidare skulle övervägas frågan om hur det allmännas kostnader för denna lämpligen bör fördelas på olika trafikantkategorier. Därvid skulle utgångspunkten vara att varje grupp av trafikanter skall svara för den andel av de sammanlagda kostnaderna som från principiell synpunkt bör hänföras till gruppen.

Det uppdrag som lämnades till vägkostnadsutredningen är av omfattande beskaffenhet. Det fordrar såväl ett tidskrävande kartläggningsarbete som en genomträngande analys av praktiska och teoretiska prissättningspro­blem inom trafiksektorn. Såsom framgår av direktiven till utredningen stod det redan från början klart att utredningsarbetet borde uppdelas i två etapper. 1 den första etappen skulle kartläggningen av kostnadsansvarets omfattning ske liksom genomgången av de principer som bör ligga till grund för fördelningen av kostnadsansvaret på olika trafikantkategorier. Resultatet av denna expertutredning skulle sedan bli föremål för vidare behandling av en parlamentariskt sammansatt utredning.

Vägkostnadsutredningens betänkande (SOU 1973:32) Vägtrafiken — kostnader och avgifter kan sägas innehålla en redovisning av frågeställningar som hör till den första etappen av .utredningsarbetet. I en första del av betänkandet behandlas olika ekonomiska principer för pris­sättningen inom vägtrafiksektorn. I en andra del redovisar utredningen de kostnader som från olika utgångspunkter kan hänföras till vägtrafiken och alltså i ett eller annat hänseende kan anses ingå i vägtrafikens totala kostnadsansvar.

När det gäller den senare frågeställningen redovisar utredningen data rörande olika poster som kan tänkas ingå i vad ulredningen karakteriserar som ett kollektivt betalningsansvar för vägtrafiken. Utredningen konstaterar att man kan skilja mellan två olika huvudkategorier av kostnader — eller utgifter — som har betydelse i sammanhanget. Den ena utgör det allmännas — dvs. statens och kommunernas — utgifter för vägtrafikanläggningarnas byggande och drift, för trafikadministration och för annan verksamhet som har samband med vägtrafiken. Den andra gäller kostnader som uppkommer hos andra enskilda än trafikanterna själva.

 

K .28   Skr 1975:4                                                  252

Redovisningen i betänkandet syftar i första hapd till att ge underlag för en bedömning i princip av vilka poster som skall omfattas av kostnadsansvaret eller — med utredningens terminologi — betalningsansvaret. I andra hand åsyftas en orientering om storleksordningen av olika kostnader i den mån dessa kan identifieras och beräknas. Posternas storleksordning anges genomgående utifrån 1970 års förhållanden. Utredningen konstaterar att vägtrafikens återverkningar i vissa hänseenden — främst på trafikmiljö-och trafikolycksområdet — är så svåra att överblicka och värdera att egentliga kostnadsuppskattningar inte kan åstadkommas. I stället redovisas tillgänglig information i annan form, bl. a. genom bedömningar av kostnaderna för olika tänkbara förebyggande åtgärder. Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att summan av de kostnads- ocb utgiftsposter som är möjliga att värdera i pengar — avseende främst väghållning, vägtrafikadministration och sjukvård — torde ligga inom inlervallel 2,5 — 4,5 miljarder kronor, beräknat utifrån 1970 års förhållanden. Utfallet inom detta intervall är enligt utredningen i första hand beroende av bedömningar rörande den av kommunerna finansierade gatuhållningen.

Utredningen tar också upp frågan om lämpligheten av ett till varje trafikgren avgränsat kostnadsansvar. Därvid hänvisar ulredningen till att trafikpolitiken alltmera kännetecknas av en samlad planering, omfattande flera trafikgrenar. En på motsvaraiide sätt samordnad totalbedömning blir enligt utredningen på längre sikt nödvändig också då det gäller bestämningen av det kollektiva betalningsansvaret. Utredningen har kommit fram till den preliminära slutsatsen att möjligheterna att genom avgiftspolitiken bidra till en effektiv resursanvändning ökar ju vidare anknytning — t. ex. till flera trafikgrenar gemensamt — som man ger kostnadsansvaret.

Utredningen kommer från teoretiska utgångspunkter fram till att det principiella målet för avgiftspolitiken bör vara att genom en på de kort­siktiga marginalkostnaderna grundad prissättning åstadkomma ett effektivt utnyttjande av de vid varje tillfälle befintliga trafikanläggningarna — infrastrukturen. Sådana väsendiga trafikpolitiska syften som exempelvis en riktig dimensionering och differentiering av anläggningarna får därvid uppnås med andra medel. Den av utredningen förutsatta avgiftspolitiken kräver i princip en långtgående anpassning av avgifterna till de kostnader som orsakas av olika slag av trafik vid varje tidpunkt och på varje del av vägnätet. Ett primärt önskemål är att dessa kostnader kan kartläggas med hänsyn till olika inverkande faktorer, såsom fordonets axeltryck, storlek ocb hastighet, vägens beskaffenhet med avseende på bärighet och kapacitet i övrigt, förekomsten av annan trafik och de inbördes störningseffekterna mellan olika trafikanter, m. m. För att de befintliga — och sannolikt betydande  kostnadsskillnaderna tidsmässigt och geografiskt skall kunna slå igenom i avgifterna för olika slag av trafik — på sätt som följer av den ifrågavarande prissättningsteorin — fordras vidare ett avgiftssystem, som medger en långtgående differentiering och röriighei. Olika möjligheter att differentiera avgiftsuttagen övervägs i betänkandet utifrån mera teoretiska utgångspunkter. Utredningen konstaterar svårigheterna att uppnå en till­räcklig differentiering i fråga om såväl kostnadsdata som avgiftsuttag.

Utifrån konstaterandet av det ömsesidiga beroendet mellan pris­sättningssystemen inom främst olika delar av transportsektorn redovisar utredningen de problem som — på grund av bl. a. avvikande avgifts­principer inom angränsande transportområden och konkurrensbegränsande

 

253                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:28

förhållanden — uppkommer vid genomförandet av det enligt utredningen teoretiskt riktiga avgiftssystemet för vägtrafiksektorn.

Utredningen konstaterar att en prissättning som direkt svarar mot de kortsiktiga marginalkostnaderna inte leder till en finansiell kostnads­täckning för vägtrafiksektorn. Tillgodoseendet av en sådan kostnads­täckning får i princip ske genom att restkostnaderna tas ut främst på de områden, där priskänsligheten är mera begränsad. Hänsyn får även tas till de fördelningspolitiska aspekterna.

De olika svårigheterna leder utredningen fram till slutsatsen att det praktiskt möjliga avgiftssystemet måste bygga på en näst-bästa-lösning, som emellertid även den enligt utredningen förutsätter ett betydande informationsutbyte mellan olika trafikgrenar och en ingående kännedom om kostnads- och elasticitetsförhållanden.

I direktiven till den trafikpolitiska utredningen{K 1972:07) erinrade jag om svårigheterna att på ett mera långtgående och exakt sätt fördela de samhällsekonomiska kostnaderna på olika trafikmedel och transport­förhållanden. Jag framhöll att dessa svårigheter medför en begränsning i möjligheterna till en på likhet i villkoren grundad effektiv konkurrens. Jag hänvisade i sammanhanget bl. a. till skillnaden mellan järnvägs- och landsvägstrafiken, där i det ena fallet en enda huvudman i princip är ansvarig för såväl trafikanläggningar som rullande materiel, medan i det andra fallet ansvaret för anläggningarna är fördelat på stat och kommuner och ansvaret för trafikarbetet på ett stort antal trafikutövare. Jagframhöll också att hänsynen till samhälleliga intressen — trafiksäkerhet, arbetar­skydd, miljökrav osv. — gör att resp. trafikgrenar också måste vidkännas restriktioner av olika slag, som ofta inte låter sig uttryckas i ekonomiska termer men som innebär mer eller mindre långtgående ingrepp i trafikut­övningen. Samtidigt som jag erinrade om omständigheter, som begränsar möjligheten att tillämpa en mera utvecklad fri konkurrens, framhöll jag den ulveckling inom samhället som skett sedan 1963 års trafikpolitiska beslul och som inneburit en längre gående precisering i fråga om inriktningen av det samhälleliga handlandet i olika hänseenden. Denna utveckling ställer allt större krav på trafiksektorns samplanering och samordning med andra samhällssektorer. Det har, framhöll jag, efter hand framstått klart att man — för att kunna fullfölja den samhällsekonomiska målsättningen inom transportsektorn — i vidare utsträckning än som förutsattes vid 1963 års trafikpolitiska beslut måste förena den marknadsmässiga rörelsefriheten med en planmässig samordning och styrning.

Mot den angivna bakgrunden tog jag upp frågan om en omprövning av kostnadsansvarets utformning och tillämpning. Med hänsyn till den begränsning av möjligheterna att åstadkomma samhällsekonomiskt riktiga lösningar, som i vissa fall följer med en till varje trafikgren knuten kostnadsansvarighet, finns det anledning att överväga i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar en ändrad innebörd bör ges åt kostnadsansvaret. Härvid avsågs närmast en anknytning av detta till landtransportsektorn eller till trafiksektorn i dess helhet. Den trafikpolitiska utredningen har till uppgift bl. a. atl utreda och undersöka olika problem och framlägga förslag till konkreta handlingsnormer som aktualiseras av en sådan omprövning som jag här ifrågasatt.

Den lämnade redogörelsen visar sambandet mellan vägkostnads­utredningens och trafikpolitiska utredningens arbete. Sistnämnda utrednings omprövning av kostnadsansvarets utformning och tillämpning har   uppenbara   beröringspunkter   med   frågan   om   hur  vägtrafikens

 

K:28   Skr 1975:4                                                    254

kostnadsansvar skall avgränsas och preciseras, dvs. för en av de huvud­frågor som anges i direktiven till vägkostnadsutredningen. Självklart har denna frågas behandling avgörande betydelse även för det andra huvudspörsmålet i samma direktiv, nämligen fördelningen av kostnadsan­svaret på olika trafikantkategorier. Det var dessa förhållanden som föran­ledde mig att i samband med redovisningen av den trafikpolitiska utredningens arbetsuppgifter understryka behovet av samarbete och sam­råd mellan de båda utredningarna.

Även andra delar av den trafikpolitiska utredningens arbetsområde har betydelse för bestämningen av vägtrafikens kostnadsansvar och pris­sättningen av det allmännas tjänster inom denna sektor. Jag tänker därvid på det förhållandet — som också starkt understryks av vägkostnads­utredningen i dess nyssnämnda betänkande — att järnvägstrafikens och landsvägstrafikens villkor och utvecklingsmöjligheter är ömsesidigt beroende av varandra. I och med att den trafikpolitiska utredningen har att överväga frågor som rör SJ:s taxor kommer resultatet av utredningens arbete att påtagligt kunna påverka förutsättningarna för prissättningen inom vägtrafiksektorn.

Ytterligare exempel på samband mellan de båda utredningarnas arbetsuppgifter skulle kunna anges, och vägkostnadsutredningens betänkande innebär i olika avseenden ett accentuerande av det nära sam­bandet i betydelsefulla frågor. Mot denna bakgrund är det naturligt att nu — sedan vägkostnadsutredningen slutfört en viktig etapp av sitt arbete — ta upp frågan i vilka former samordningen av arbetsuppgifterna bör ske i framtiden. Den naturliga lösningen är enligt min mening att det fortsatta arbetet rörande vägtrafikens kostnadsansvar sker inom den trafikpolitiska utredningens ram. Jag vill därvid erinra om att arbetet med de senare delarna av vägkostnadsutredningens uppgifter förutsatts ske inom en parla­mentariskt sammansatt utredning. Det kan konstateras att den trafikpolitiska utredningen har en sådan sammansättning. Med den av mig anvisade lösningen uppnås sålunda såväl att utredningsuppgifterna samordnas som att det parlamentariska inflytandetsäkras närdetgällerden närmare utformningen av vägtrafikens kostnadsansvar.

Med utgångspunkt i vägkostnadsutredningens betänkande vill jag anföra vissa synpunkter på det fortsatta utredningsarbetet.

En primär uppgift bör vara att vidareutveckla undersökningarna rörande de kostnader för vägtrafiken som skall ingå i trafikgrenens kostnadsansvar. Som påpekas i vägkostnadsutredningens betänkande rymmer denna uppgift en rad problem. Det synes befogat att redan nu slå fast att vissa kostnadsposter — främst inom miljöområdet men i viss utsträckning även i vad avser trafikolyckseffekterna — endast kan beräknas med en betydande osäkerhet. Självfallet bör man såvitt möjligt söka göra skattningar av dessa kostnader. Det är emelletid väsentligt, att en avvägning sker mellan önskemålet om en såvitt möjligt fullständig kostnadsbild och det starka intresset av att inom rimlig tid finna trafikpolitiskt lämpliga hand­lingsnormer. I anslutning härtill finns det anledning understryka, att det i fråga om miljö- och trafikolyckseffekter inte i första hand gäller att utifrån givna förhållanden söka utkräva kostnadsansvar för uppkommande skador och olägenheter utan snarare att genom lämpliga åtgärder samt miljö- och trafiksäkerhetsmässiga krav på vägtrafiken förebygga sådana negativa effekter.

Vägkostnadsutredningens överväganden i avgiftsfrågan har såsom nämnts lett utredningen till slutsatsen att målet för avgiftspolitiken bör vara

 

255               Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:29

att uppnå ett effektivt utnyttjande av det vid varje tillfälle existerande vägnätet. Utredningen är emllertid medveten om, att det föreligger begränsningar i möjligheterna att uppnå det angivna målet. För min del finner jag att utredningen närmast underskattat svårigheterna att praktiskt tillämpa de förordade principerna. Även om det skulle vara möjligt att genomföra kostnadsberäkningar som i någon mån motsvarar kraven på geografisk och tidsmässig differentiering, återstår det till synes för lång tid framåt olösliga problemet att åstadkomma ett system med avgifter som är differentierade med hänsyn till kostnadsskillnaderna.

Allmänt kan ifrågasättas om det är lämpligt att fasthålla vid ett så snävt effektivitetsmål för avgiftspolitiken som vägkostnadsutredningen valt. Det samlade målet för trafikpolitiken är inte begränsat till ett effektivt utnyttjande av trafiksektorns anläggningstillgångar. I stället gäller det att få en i vidaste mening samhällsekonomiskt riktig dimensionering och differentiering av transportapparaten. Enligt min mening bör även pris­politiken användas med detta vidare syfte. I det fortsatta utredningsarbetet bör undersökas i vad mån och på vilket sätt det är möjligt att — med bibehållande av kravet på en effektiv transportapparat — styra utvecklingen inom transportområdet i riktning mot vad som bedöms fördelnings- och regionalpolitiskt, miljö- och trafiksäkerhetsmässigt önskvärt. Genom att såväl kostnadsansvarets bestämning som avgifts­sättningen infogas i ett större sammanhang inom trafikpolitiska utredningens arbetsområde bör förutsättningar ha skapats för en samlad bedömning av dessa frågor.

Med hänvisning till nu redovisade överväganden om den lämpliga formen för den fortsatta utredningen angående vägtrafikens kostnadsansvar och om de synpunkter som bör beaktas i det vidare utredningsarbetet hemställer jag att den trafikpolitiska utredningens uppdrag utvidgas i enlighet med vad jag anfört.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Därutöver har experterna hållit 46 sammanträden i skilda arbetsgrupper.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

29. Bilarbetstldsutrednlngen (K 1972:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 november 1972 för att verkställa översyn av lagstiftningen om arbets- och vilotid i vägtrafik:

Ordförande: Hamdahl, Bengt, regeringsråd

Sakkunniga: Ericson, Hans E., förbundsordförande Jansson, Olov, ombudsman Seger, S. Walter, direktör Thorell, K. Arne B., direktör

 

K:29   Skr 1975:4                                                  256

Experter: Ekeberg, Lars-Olof, byråchef Falkenmark, Per A., byrådirektör Tiger, Bo S., avdelningsdirektör Unghagen, Harry, polisintendent (fr.o.m. den 17 maj 1974)

Sekreterare: Isberg, Tord A., hovrättsassessor

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 2 tt.. Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiven för ulredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 45.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

30. Flaggutredningen (K 1973:01) (FU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för att utreda vissa frågor sammanhängande med registrering av svenskägda fartyg under utländsk flagg:

Ordförande: Voss, Bertil G. P., departementsråd

Sakkunniga: Dybeck, Clarence, direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Rickard, Bengt O., ekonomidirektör Rude, Karl R., förhandlingschef

Experter: Cullemo, Tommy, bankrevisor (fr.o.m. den 1 maj 1974) Francke, Jan, kammarrättsassessor

Hyllengren, Jan, departementssekreterare (fr.o.m. den 14 oktober 1974) Rune, Christer L., hovrättsråd

Sekreterare: Hyllengren, Jan, departementssekreterare (t.o.m. den 13 oktober 1974) Olsson, Tor, hovrättsassessor (fr.o.m. den 14 oktober 1974)

Lokal: Drottninggatan 11,111 51 Stockholm, tel. II 17 21

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 34.

 

257                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:32

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

31. Sakkunnig (K 1973:02) med uppdrag att utreda frågan om tjänstebrevsrätt för icke statliga organ

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1973 föratt utreda frågan om tjänstebrevsrätt för icke statliga organ:

Utredningsman: Westlund, J. Georg, ekonomidirektör

Experter: Hjalmarsson, Sven Erik H., avdelningsdirektör Olsson, Ewy B., byrådirektör (fr.o.m. den 1 april 1974) Uland, Ulf L., förste byråsekreterare (t.o.m. den 31 mars 1974)

Sekreterare: Tammelin, Paul A. V., f.d. överdirektör (fr.o.m. den 1 april 1974)

Direktiven för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse K 35.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Utredningen har i december 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:13) Begränsning av tjänstebrevsrätt.

Uppdraget är därmed slutfört.

32. Sakkunniga (K 1973:03) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov (HAKO-utrednlngen)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 föratt utreda vissa frågor rörande det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov:

Ordförande: Furbäck, Bengt L., departementsråd

Ledamöter: Back, P. E. Anders, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Björk, Jimmy, sekreterare Bladh, Karl-Axel, chefsarkitekt Dahlström, Åke, byråchef du Rietz, Ulf, avdelningsdirektör (t.o.m. den 31 maj 1974)

17   Riksdagen 1975. I saml Nr 4

 

K:32   Skr 1975:4                                                                   258

Friberger, Tomas, byråchef Gedin, Hans, ombudsman Leine, Erik, avdelningsdirektör Utberg, Rolf F., kanslichef Wallin, Nils, kanslichef

Experter: Back, P. E. Anders, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 maj t.o.m. den 31 maj 1974)

Masthagen, K. Roger, teknisk direktör Söderberg, Per Olof, sekreterare

Sekreterare: Masthagen, K. Roger, teknisk direktör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Bitr. sekreterare: Andersson,  L.  Christer T.,  departementssekreterare (fr.o.m. den  I oktober 1974)

Lokal: Storstockholms Lokaltrafik AB, Tegnérgatan 2 A, Box 6301, 113 81 Stockholm, tel. växel 23 6500 (Masthagen), Kommunikations­departementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20Stockholm,teI.763 1344(An-dersson)

Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse K 36.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med tillverkare av fordon och med trafikföretag som berörs av utredningsarbetet. Ett av sammanträdena har hållits i form av frågestunder med samtliga handikapporganisationer.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

33. Fartygsmiljöutredningen (K 1973:04)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 föratt utreda frågor som hänger samman med de ombordanställdas arbets- och miljöförhållanden m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 23 augusti 1973):

Utredningsman: Borggård, Göran R., generaldirektör

Experter: Baecklund, Lars I., sjökapten Eliasson, Rolf E., skeppsredare

Erlandson, Mats, sjökapten (t.o.m. den 22 januari 1974) Grenander, Nils, jur. dr. (fr.o.m. den 17 sepiember 1974) Gullberg, Hans E., hovrättsråd Hadrup, Knut E. H., verkst. direktör

 

259                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:34

Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande

Rude, Karl R., förhandlingschef (fr.o.m. den 23 januari 1974)

Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd

Steen, Göran A., sjösäkerhetsdirektör

Thornström, J. H. Torgny, civilingenjör

Sekreterare: Stenmark, Bengt-Erik, avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Grönstedt, Gert T. V., länsnotarie (fr.o.m. den 16 september 1974)

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 37.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden jämte överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbeie.

I en första etapp undersöks möjligheterna att överföra 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen till säkerhetslagstiftningen för fartyg. Arbetet härmed beräknas vara avslutat kring årsskiftet 1974/75.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

34. Luftfartsverksutredningen (K 1973:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att utreda luftfartsverkets organisation m.m.:

Ordförande: Bruno, Gösta F., överdirektör

Ledamöter: Ekelund, Hans-Erik O., ombudsman Furbäck, Bengt L., departementsråd Görs, L. Folke, driftdirektör Nilsson, Alice H. Ch., kansliråd Södergren, Gösta, ombudsman Wagner, G. F. Wilhelm, överste

Experter: Engman, Jan G., avdelningschef Svartvall, B. L. W. Bertil, avdelningsdirektör Wesllund, J. Georg, ekonomidirektör Wachtmeister, Nils E. G., överste

 

K;34   Skr 1975:4                                                    260

Sekreterare: Danielsson, Jan P. T., departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 38.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Därutöver har ett trettiotal sammanträden hållits inom en särskild ledningsgrupp.

Utredningen har i december 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:14) Luftfartsverkets organisation.

Uppdraget är därmed slutfört.

35. Sakkunniga (K 1973:06) med uppdrag att ingå i en delegation för att tills vidare samordna uppbyggnaden av det framtida flygkontrollsystemet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att ingå i en delegation för att tills vidare samordna uppbyggnaden av det framtida flygkontrollsystemet:

Ordförande: Bruno, Gösta F., överdirektör

Ledamöter: Görs, L. Folke, driftdirektör Lagerström, Sven A., överingenjör Lilja, Sven-Åke, avdelningschef Wagner, G. F. Wilhelm, överste

Sekreterare: Danielsson, Jan P. T., departementssekreterare

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Särskilda direktiv har ej meddelats.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.

36. Trafiksäkerhetsutredningen (K 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att utreda vissa trafiksäkerhetsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 25 augusti 1973):

 

261               Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:37

Ordförande: Tjällgren, Per Olov L., generaldirektör

Sakkunniga: Backman, Gösta B., kansliråd

Brundin, Paul S., direktör, f.d. led. av riksdagen (avliden) Gustafson, Carl Erik, teknisk direktör Håkansson, Alfred L., lantbrukare, led. av riksdagen Hörlén, E. Linnea, adjunkt, led. av riksdagen

Komstedt, P. L. Wiggo, disponent, led. av riksdagen (fr.o.m. den 4 april 1974)

Magnusson, N. Åke, överdirektör Nilsson, Elvy I., fru, led. av riksdagen Rosqvist, G. Birger, mästerlots, led. av riksdagen Ryding, Gunvor 1., industritjänsteman, led. av riksdagen

Experter: Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 8 april 1974) Mohlin, Hans H,, förste aktuarie (fr.o.m. den I oktober 1974 t.o.m. den 31 mars 1976)

Sekreterare: Magnusson, A. I. Göran, t.f. polismästare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Bitr. sekreterare: Rindlöw, Leif G., departementssekreterare Sjöstedt, T. H. Christer, byrådirektör

Lokal: Trafiksäkerhetsverket, Svetsarvägen 7, Fack, 171 20 Solna, tel. växel 98 13 20

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 40.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

37.1974 års tidnlngstaxeutredning (K 1973:08)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 för översyn av avgifterna i postverkels tidningsrörelse, m. m.:

Utredningsman: Oredsson, Malte, generaldirektör

Experter: Bergling, N. Olof, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974)

 

K;37   Skr 1975:4                                                  262

Gustafsson, Karl-Erik, ekon. lic. (fr.o.m. den 5 april 1974)

Sekreterare: Strand, Karl-Olof G., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 mars 1974)

Lokal: Försäkringsinspektionen, Nybrogatan 57 A, Box 5053, 102 42 Stockholm, tel. 63 11 70 (utredningsmannen), 781 16 56 (sekreteraren).

Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse K 41.

Utredningen, som bedriver sitt arbete i nära samarbete med företrädare för postverket och tidningsutgivarna, har under tiden november 1973 -oktober 1974 hållit åtta sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

38. Utredningen (K 1974:01) avseende regionalt gällande generella trafikrabatter

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda regionalt gällande generella trafikrabatter (se Post- och Inrikes tidn. den 31 januari 1974):

Ordförande: Hörjel, Nils J., landshövding

Sakkunniga: Berg, Bengt Åke, budgetchef Björnström, Björn, direktör Hasslev, Nils-OIov F., statssekreterare Jonsson, Anders E., möbelhandlare, led. av riksdagen Moberg, Sven T., generaldirektör Nilsson, Elvy I., fru, led. av riksdagen Wachtmeister, Knut G. N., lantmästare, led. av riksdagen Wedin, Nils J., landstingsråd Vinthagen, Rolf, landstingsråd

Experter: Ahrland, Karin M., förste länsassessor (fr.o.m. den 20 maj 1974) Johansson, Sven-Erik, direktör (fr.o.m. den 31 oktober 1974) Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Sekreterare: Finnveden, Bengt A., byråchef (fr.o.m. den 20 maj 1974) Liljegren, Ingemar, pol. mag. (fr.o.m. den 1 september 1974)

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21 16 57 (Finnveden) och 21 10 64 (Liljegren)

 

263                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:38

Direktiv (anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 18 januari 1974):

Under de senaste årtiondena har resandet i vårt land ökat kraftigt. Under 1960-talet uppvisade persontransportarbetet sålunda en ökning med drygt 80 % och uppgick år 1970 till närmare 78 miljarder personkilometer. Bakom denna utveckling ligger i särskild grad bilismens expansion. Det av bilismen utförda persontrafikarbetet fördubblades sålunda under 1960-talet och utgjorde år 1970 drygt 65 miljarder personkilometer. Även det av kollektiva trafikmedel utförda trafikarbetet ökade men i långsammare takt eller med knappt 30 %. Det innebär att bilismen, som år 1960 svarat för drygt 77 %av persontrafikarbetet, år 1970 ökat sin andel till 84 %. De kollektiva trafikmedlens andel hade i motsvarande mån sjunkit från ca 23 % till 16 %. Av den kollektiva andelen av trafikarbetet år 1970 — motsvarande 13 miljarder personkilometer — svarade bussarna för ungefär 50 %, järnvägarna för knappt 40 % och spårvägar och tunnelbanor för ca 10 %. Flygtransporternas andel är ännu så länge begränsad och utgjorde knappt en procent.

Fram till år 1980 har enligt hittills gjorda prognoser persontrafikarbetet beräknats öka med 20 ä 25 %. Härvid har förutsatts en lägre tillväxttakt för bilismen, som år 1980 något skulle ha minskat sin relativa andel av trafik­arbetet. I motsvarande mån förutsätts en viss ökning av de kollektiva trafikmedlens andel.

Såväl tillväxten i persontrafiken som förändringarna i inriktningen av
resandet sammanhänger i hög grad med befolknings- och
bebyggelseutvecklingen, strukturförändringar inom näringslivet osv.
Denna utveckling har lett till en koncentration av befolkningen på olika
regionala nivåer. Inom kommunerna har en koncentration skett till
centralorterna, inom länen till regionala centra och länscentra och inom hela
landet     till       storstadsområdena. Mellan     de      olika

befolkningskoncentrationerna har trafiken utvecklats till följd av de ökade kontaktbehoven, vilka följt med expansionen inom olika samhällssektorer och med den statliga och kommunala förvaltningens samt näringslivets lokaliserings- och kontaktmönster. Med koncentrationen av viss slags samhällelig och kommersiell service till särskilda orter — i första hand till de egna kommun-, region- och länscentra — med ofta stora upptagningsområden har följt växande resebehov. Sådana har också skapats av befolkningens ökade rörlighet under fritiden.

En mycket väsentlig del — eller ungefär 90 % — av persontrafiken har lokal eller regional karaktär. Det gäller arbetsresor, resor för att komma i åtnjutande av kommersiell och samhällelig service och fritidsresor. Det är i betydande utsträckning fråga om resor av mer eller mindre frekvent karaktär. I fråga om de mera långväga, interregionala resorna — som alltså representerar en mindre del av det totala resandet — utgör tjänsteresorna en betydande grupp. De privata resorna på längre avstånd — som kan vara service-, fritids- och besöksresor — är selt ur de enskilda hushållens synpunkt mindre ofta återkommande.

Med samhälls- och trafikutvecklingen har efter hand ökade krav ställts på kollektivtrafiken. Det gäller tätorterna, där befolkningstillväxten i förening med den geografiska spridningen av bostäder, arbetsplatser och serviceställen skapat ett förflyttningsmönster med ökning av både resornas antal och deras genomsnittslängd. Härmed har följt krav på en målmedveten  satsning på kollektivtrafiken så att transportapparatens

 

K:38   Skr 1975:4                                                    264

effektivitet kan bevaras utan att komma i konflikt med bebyggelseplaneringen och med allmänhetens krav på en god och trafiksäker miljö. För befolkningen på landsbygden har utvecklingen såsom nämnts inneburit att den i ökad utsträckning är hänvisad att söka arbete och olika slags service etc. i närliggande kommun-och regioncentra. Samtidigt som utvecklingen inneburit ökade resebehov har den expanderande privatbilismen lett till att trafikunderlaget för den kollektiva trafiken minskat. Detta har motiverat särskilda åtgärder för att vidmakthålla en rimlig trafikservice för den del av allmänheten som alltjämt är beroende av de kollektiva trafikmedlen. Vidare har i fråga om de längre, interregionala resorna — som stöd åt de regionalpolitiska strävandena att skapa en mera balanserad utveckling i landets olika delar — åtgärder aktualiserats för en utjämning av taxorna hos närmast berörda kollektiva trafikmedel, dvs. järnvägen och flyget.

På både den statliga och kommunala sidan har också betydande insatser gjorts för att förbättra den kollektiva trafikservicen, och avsevärda belopp av statliga och kommunala skattemedel har anvisats för ändamålet. För statens del kan erinras om de 435 milj. kr. som för budgetåret 1974/75 föreslås anvisade till det trafiksvaga järnvägsnätet och de 33 milj. kr. som för samma budgetår föreslås till lokal och regional busstrafik på landsbygden.

En grundläggande förutsättning för en ändamålsenlig kollektiv trafik är en fortlöpande trafikplanering. För statens del har det härvidlag framstått som angeläget att — förutom den av de statliga trafikverken bedrivna, på resp. trafikmedel inriktade planeringen — få till stånd en övergripande trafikplanering, som medger en avvägning av transportbehov och transportresurser och en samordning i förhållandet mellan de olika trafikmedlen. För en rationell regional kollektiv trafik är det av vikt att en samordning kommer till stånd mellan den spårbundna trafiken och busstrafiken i fråga om såväl trafikarbete som taxesättning. På uppdrag av Kungl. Maj:t — och enligt anvisningar av kommunikationsdepartementet — genomför också landets länsstyrelser f. n. en regional trafikplanering med sikte på att ha planer klara till oktober 1974. På den kommunala sidan bedrivs på motsvarande sätt en planering av den lokala trafikförsörjningen, för vilken kommunerna primärt har ansvaret. Till stöd för den kommunala planeringen görs statliga insatser i form av olika slags modellplanering. En sådan har utförts med avseende på trafiken i glesbygdskommuner. I fråga om trafiken i tätorterna pågår f. n. ett statligt utredningsarbete genom den s. k. kollektivtrafikutredningen. Denna har i anslutning till en konkret planering i ett antal utvalda tätorter av olika storlek och struktur att överväga planerinsformer och trafiklösningar, som är ägnade att skapa gynnsammare betingelser för kollektivtrafiken.

Olika faktorer betingar attraktiviteten hos den kollektiva trafiken. Det gäller exempelvis linjesträckning, turtäthet, regularitet, restider och den allmänna bekvämligheten hos fordonen. En annan faktor när det gäller att stimulera allmänheten till användning av kollektiva trafikmedel är reskostnaden. Olika kommunala initiativ har också tagits för att genom lämpliga rabattarrangemang öka attraktiviteten i det kollektiva resandet. Det kan erinras om 50-kortsrabatten inom Storstockholms lokaltrafikområde. Liknande periodkort har införts i ytterligare ett antal tätortsområden. Härutöver har i taxesättningen fördelaktiga resemöjligheter skapats genom tillämpning av enhets- ocb zontaxor, genom särskih gynnsamma avgifter för vissa resandekategorier etc. I vissa

 

265               Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:38

landsting har också övervägts frågan att inom större oniråden införa enhetstaxor eller lämpliga rabattsystem.

De ökade krav som framöver kommer att ställas på den kollektiva trafiken motiverar ytteriigare insatser för att möta dessa krav. Det gäller härvidlag att genom fortsatt planering ge den kollektiva trafikapparaten en ändamålsenlig utformning och inriktning. Det gäller också att inom de områden där allmänheten har sina frekventa eller förhållandevis ofta återkommande resebehov eftersträva en prissättning, som medverkar till att de kollektiva trafikmedlen i ökad utsträckning kommer till användning. Inte minst den nya energisituationen med en förmodligen bestående höjning av drivmedelspriserna medför ett behov av att via kollektivtrafiken kunna erbjuda energibesparande alternativ till privatbilism.

Allmänt kan också hävdas att det förhållandet att tidsålgången för arbets-och serviceresor etc. i betydande utsträckning varierar för olika grupper av människor inom jett område inte rimligen bör återspeglas i motsvarande skillnader i reskostnader. Tvärtom motiverar allmänhetens krav på någorlunda likvärdiga villkor att en rimlig utjämning sker av dessa kostnader.

Med hänsyn härtill och till att — som tidigare nämnts — en mycket väsentlig del av persontrafiken har lokal och regional karaktär med ton­vikten på arbets-, service- och fritidsresor etc. finns det anledning att i särskild grad rikta uppmärksamheten på kollektivtrafiken och dess prisproblem inom resp. regioner (län, landstingsområden eller liknande).

I den berörda trafiken är såväl primärkommunerna och landstingen som slaten naturliga intressenter. Kommunerna har etl primärt ansvar för den lokala trafikförsörjningen. Vad beträffar den regionala trafiken — dvs. i princip trafiken mellan kommun-, region- och länscentra — är slaten i betydande utsträckning engagerad genom såväl tåg- som busstrafik. Genom den till länsstyrelserna knutna regionala trafikplaneringen har staten också påtagit sig ett planeringsansvar och genom bussbidragssystemet visst ekonomiskt ansvar för den regionala trafiken. Landstingen har på olika sätt engagerat sig i problem kring den kollektiva trafikservicen och bl. a. känt ett ansvar för den regionala utjämningen av taxorna.

Med hänsyn till det anförda och till vikten att få en tillfredsställande lösning på prisproblemet inom den angivna kollektiva trafiken bör särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om införandet av regionalt gällande generella rabatter av typ periodkort och liknande. De sakkunniga bör innefatta företrädare för de statliga samt primär- och landstingskommunala intressena. Det ankommer på de sakkunniga att närmare överväga rabatternas geografiska täckning, utformning och storlek med hänsyn till omfattningen och inriktningen av ifrågavarande trafik och kostnaderna för denna samt med beaktande av befolknings-, arbetsmarknads- och serviceförhållanden etc. I sammanhanget bör erfarenheterna tas tillvara av hittills tillämpade olika rabattsystem. Även om strävandena skall inriktas på atl ge rabatterna-en giltighet för resp. regioner skall de sakkunniga vara oförhindrade att i förekommande fall, då förhållandena motiverar, överväga deras giltighet inom lämpligt avgränsade områden i regionerna. De sakkunniga bör belysa, hur olika alternativ i fråga om utformning och storiek av rabatterna kan väntas påverka utnyttjandet av de kollektiva trafikmedlen och vilka fördelar de väntas ge med hänsyn till framkomlighet i trafik, samhällsbyggande och serviceutnyttjande. Behovet av anpassning av de rabatterade avgifterna till den allmänna prisutvecklingen bör övervägas. De administrativa och tekniska aspekter

 

K:38    Skr 1975:4                                                  266

som sammanhänger med rabatterna skall närmare utredas.

I sitt arbete bör de sakkunniga utnyttja del underlag som länsstyrelsernas regionala trafikplaner liksom kommunernas lokala trafikförsörjningsplaner erbjuder. Genom dessa kan belysas olika trafikalstrande faktorer, såsom befolkningens geografiska fördelning, näringslivets lokaliseringsmönster och servicestruktur, transportförsörjning, transportnät och transport­anläggningar.

Med beaktande av den effekt som rabatterna kan väntas få på resandet skall deras inverkan i intäkts- och kostnadshänseende bedömas. I den mån det blir fråga om underskott har de sakkunniga att behandla frågan om fördelningen och finansieringen härav. I fråga om avgränsningen av vad som är att anse som lokal resp. regional trafik skall beaktas de riktlinjer som meddelats för den regionala trafikplaneringen. Redan etablerade rabaltsystem får inte beträffande fördelningen och finansieringen av underskott vara prejudicerande för utredningens bedömningar och förslag.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

De sakkunniga bör i förekommande fall ha samråd med kollektivtrafikutredningen, trafikplaneringsutredningen, trafikpolitiska utredningen och den kommunalekonomiska utredningen.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Härjämte har sekretariatet haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Vidare har sju sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp rörande resvanor, reseattityder och priskänslighetsfrågor.

39. Sakkunnig (K 1974:02) med uppdrag att utreda den framtida verksamheten inom televerkets verkstadsrörelse, m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars 1974 för att utreda den framtida verksamheten inom televerkets verkstadsrörelse, m.m. (se Post- och Inrikes tidn. den 23 mars 1974):

Utredningsman: Huss, Erik J., landshövding

Sekreterare: Formgren, J. Holger, universitetslektor (fr.o.m. den 1 september 1974)

Lokal: Viktoriagatan 3, Box 3085,400 lOGöteborg, tel. 031/13 58 54

Direktiv (anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 8 mars 1974):

Det svenska televerket har — till skillnad från flertalet andra teleförvaltningar i världen — egen utveckling, konstruktion och produktion av telemateriel.

Tyngdpunkten i produktionsprogrammet ligger inom området stalionsulruslningar och abonnenlanläggningar. Av televerkets loiala behov härav tillgodoses 75 % genom leveranser från de egna verkstäderna.

 

267             Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:39

I fråga om transmissions- och radioutrustning förekommer f. n. ingen egen tillverkning.

Kombinationen inom televerket av drift, utveckling, konstruktion och egen tillverkning har gynnat produktutvecklingen. Tillgången till egen produktionskapacitet har allmänt medverkat till att prisnivån inom produktområdet kunnat hållas nere.

Verkstaden i Nynäshamn tillkom år 1913. Allt eftersom efterfrågan på teletjänster och därmed på telemateriel ökade, byggdes Nynäshamnsan­läggningen ut och på 1940-taIet anlades två nya televerkstäder i Vänersborg och Sundsvall. De tre verkstäderna fick stor betydelse för sysselsättningen på de berörda orterna, dels genom omfattningen av verksamheten, dels genom att i dessa i betydande utsträckning anlitades kvinnlig arbetskraft.

Utvecklingen av telekommunikationerna, bl. a. i samband med telenätets automalisering, ledde till att frågan om ytterligare utbyggnad av verkstadskapacitelen aktualiserades i mitten av 1960-taIet. Antalet anställda var vid denna lid i Nynäshamn ca 1 150, i Vänersborg ca 900 och i Sundsvall ca 850. Företagsekonomiska och produktionstekniska skäl ansågs tala för atl utbyggnaden inte borde ske i anslutning till någon av de existerande verkstäderna. På grundval av bl. a. lokaliseringspolitiska överväganden beslöt riksdagen år 1965, att två nya verkstäder skulle byggas och att dessa skulle förläggas till Kristinehamn och Skellefteå (prop. 1965:116, SU 1965:128, rskr 1965:321). Verkstäderna skulle dimensioneras för vardera 250 anställda och drivas av ett helägt dotterbolag till televerket. Telef abrikation AB (TEFAB). Efter ett uppbyggnadsskede utgjorde antalet anställda vid de båda verkstäderna i mitten av år 1971 ca 500, varav nära 300 vid Skellefteåverkstaden och 200 vid Kristinehamnsverkstaden.

Under 1960- och början av 1970-talet utvecklades en ny teknik på telekommunikationsområdet, vilken var byggd på elektroniska komponenter. I samband härmed engagerades såväl televerket som LM Ericsson i ett utvecklingsarbete avseende datorstyrda telefonstationer. Den nya tekniken visade sig kräva betydande utvecklingsresurser. Med hänsyn härtill bildade televerket och LM Ericsson år 1970 ett gemensamt ägt utvecklingsbolag, ELLEMTEL Utvecklings AB (prop. 1970:128, SU 1970:131, rskr 1970:295). För att resultatet av utvecklingssamarbetet skulle kunna utnyttjas till fullo träffades också avtal om ett produktionssamarbete mellan de båda företagen fr. o. m. år 1975. Detta bygger på ömsesidiga leveranser och ger förutsättningar för att produktionen vid televerkstäderna och vid LM Ericssons svenska verkstäder skall kunna expandera i samma takt.

Televerket har under senare år vidtagit omfattande rationaliseringsåtgärder inom verkstadsrörelsen. I kombination med en viss dämpning av efterfrågan på teletjänster har detta lett till att sysselsättningen vid verkstäderna successivt minskat. Medan antalet anställda i början av år 1971 var totalt 4 190 — varav 484 inom TEFAB — hade antalet vid ingången av år 1974 gått ned till totah 3 716, varav 406 inom TEFAB.

Mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och inför samarbetet med LM Ericsson har televerket gjort en prognos över produktions- och sysselsättningsutvecklingen vid verkstäderna fram till år 1985 enligt vissa alternativa förutsättningar. Enligt ett mera optimistiskt alternativ beräknas totalt för hela verkstadsrörelsen ett minskat behov av personal på drygt 600 anställda trots en förutsatt påtaglig årlig ökning av produktionen. Enligt ett mera pessimistiskt alternativ skulle personalbehovet minska med över 1 100 anställda. Utan produktionssamarbetet med LM Ericsson skulle enligt

 

K.39   Skr 1975:4                                                    268

gjorda bedömningar personalbehovet fram till år 1985 minska med ca 1 500 anställda.

Det minskade behovet av personal sammanhänger i viss mån med fortsatta rationaliseringsåtgärder men beror framför allt på att den nya tekniken genom ett högre utnyttjande av elektronikkomponenter beräknas medföra en avsevärt lägre förädlingsgrad för produktionen i televerkstäderna.

Genom produktionssamarbetet med LM Ericsson — vilket som nämnts skulle börja först vid ingången av år 1975 men som i viss utsträckning redan inletts — räknar televerket för de närmaste åren inte med någon minskning av sysselsättningen vid verkstäderna. Med hänsyn till de mera långsiktiga prognoserna anser jag det emellertid angeläget att i god tid göra en utredning om den framtida verksamheten vid televerkets och TEFAB:s verkstäder. Utredningen bör ske genom en särskilt tillkallad sakkunnig.

En utgångspunkt för utredaren bör vara att i varje fall en sysselsättning av nuvarande omfattning bibehålls på de berörda orterna.

Utredaren skall närmare bedöma prognoserna för den fortsatta produktionen och sysselsättningen inom verkstadsrörelsen med hänsyn dels till efterfrågan inom landet på televerkets tjänster, dels till utvecklings-och produktionssamarbetet med LM Ericsson.

Härutöver skall utredaren inventera de möjligheter som kan finnas att ta upp tillverkning av nya produkter som kan vara lämpliga med hänsyn till televerkstädernas produktionsförutsättningar. Marknads- och produktionsförutsätlningarna skall i sådana fall närmare belysas.

Om möjligheter anses föreligga för upptagande av nyproduktion, bör utredaren — utifrån en värdering av de olika verkstädernas produktions­betingelser — föreslå den lämpliga lokaliseringen av denna.

Utredaren är oförhindrad att ta upp även andra än här nämnda frågor som sammanhänger med den framtida verksamheten inom televerkets verkstadsrörelse.

Utredaren bör bedriva sitt arbete i nära samråd med televerket, TEFAB och de berörda personalorganisationerna.

Den sakkunnige har under tiden september - oktober 1974 haft överläggningar med Televerket, Televerkets Industrier i Nynäshamn och Vänersborg samt berörda personalorganisationer. Ett omfattande utredningsmaterial har insamlats, vilket belyser industriernas historiska utveckling och nuvarande situation.

Den sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.

40. Utredningen (K 1974:03) avseende vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 oktober 1974 för att utreda vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 26 oktober 1974):

Utredningsman: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

 

269                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:40

Sekreterare: Wallin, John-Olof A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 18 november 1974)

Lokal: Justitiekanslern, Riddarhuskajen 5, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 10 09 99 (utredningsmannen)

Direktiv (anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 18 oktober 1974):

Samhällets utveckling kännetecknas av en långtgående omstrukturering av bebyggelse och näringsliv. Den innebär ökade krav på samhälls­planeringen. Kommunikationerna får därvid en allt större vikt. Befolknings- och bebyggelseutvecklingen, den ekonomiska tillväxten, de ändrade förutsättningarna för produktionen, bostädernas och arbetsplatsernas, geografiska spridning inom tätortsområdena samt människornas ökade rörlighet under fritiden är faktorer som leder till växande transport- och resebehov.

På det kommunala planet är ansvaret för utvecklingen inom trafiksektorn fördelat mellan skilda myndigheter och organ med uppgifter inom bebyggelseplanering, gatu- och vägbyggnad, miljövård, trafikförsörjning, trafikreglering m. m'. Kommunens fullmäktige och kommunstyrelsen har uppgifter av mera övergripande natur och ger allmänna riktlinjer i flera av de nämnda avseendena. När det gäller bebyggelseplaneringen handhas det egentliga planarbetet av byggnadsnämnden, medan gatunämnden eller motsvarande svarar för byggande, drift och underhåll av gatunät och trafikanordningar. Hälsovårdsnämnden har att beakta väsentliga miljö­frågor i trafiken. Färdtjänst för handikappade handhas i allmänhet av sociala centralnämnden eller socialnämnden. Skolstyrelsen ansvarar för skolskjutningen.

Även icke-kommunala organ har ett ansvar för de lokala trafikfrågorna. Det gäller främst utformningen av lokala trafikföreskrifter. Enligt lagen (1964:731) om trafiknämnder skall i kommun — i vissa fall kommundel — finnas en trafiknämnd för behandling av frågor angående lokala trafikföreskrifter och tillstånd till taxitrafik. Nämnden består av en ordförande — polischefen i distriktet — och ytterligare två ledamöter, som väljs av kommunens fullmäktige. Som nämndens beslut gäller den mening som biträds av ordföranden och minst en av de övriga ledamöterna. I ärende där någon mening ej vinner sådan anslutning skall frågan hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. Vissa lokala trafikföreskrifter meddelas av länsstyrelse. Fråga om undantag från lokal trafikföreskrift prövas enligt huvudregeln av trafiknämnden. I vissa fall ankommer dock prövningen på länsstyrelsen eller — om undantaget rör mer än ett län — statens trafiksäkerhetsverk eller statens vägverk.

Polisens erfarenheter av det lokala trafiksäkerhetsarbetet tillvaratas bl. a. genom representationen i trafiknämnderna. Vidare har polisen enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) vikliga befogenheter av betydelse för trafiken.

Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet på det lokala planet bedrivs i huvudsak inom ramen för trafiksäkerhetskommittéernas verksamhet. Dessa kommittéer — som till stor del tillkommil på initiativ av National­föreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) — har efter hand erhållit en allt fastare anknytning till kommunerna och numera består ledamöterna vanligen   av   kommunala   förtroendemän   som   valls   av   kommunens

 

K. 40   Skr 1975:4                                                  270

fullmäktige. Kommittéerna är regelmässigt anslutna till trafiksäkerhets­förbund inom länen.

De statliga organ som handlägger frågor om bebyggelseplanering är i första hand Kungl. Maj;l, statens planverk och länsstyrelserna. De statliga myndigheternas primära uppgifter är att utöva tillsyn över lagligheten av de kommunala organens beslut och all bevaka det allmännas intresse av en samordnad och i övrigt rationell samt från social, teknisk och miljömässig synpunkt önskvärd planering. 1 princip krävs att de av kommunen utarbetade planerna för bebyggelse och markutnyttjande fastställs av länsstyrelsen eller — vissa fall — av Kungl. Maj:t, varvid nu angivna förhållanden beaktas.

När det gäller vägplaneringen har statens vägverk och länsstyrelserna omfattande uppgifter. Till stor del regleras väg- och gatuhållningen också genom de statliga organens faslställelseprövning av de kommunala bebyggelseplanerna. I anslutning härtill vill jag erinra om att bygglagutredningen i betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande föreslagit en genomgripande omläggning av planinstiluten i riktning mot en beslutsordning beträffande markanvändningen i vidsträckt bemärkelse som har sin tyngdpunkt i ett kommunalt ansvar för frågornas avgörande under hänsynstagande till statliga och enskilda intressen. Därvid eftersträvas en lagstiftning som är inriktad på att åstadkomma en generell prövning för alla slags förändringar av markanvändningen. Vidare har 1969 års vägutredning lagt fram principbetänkandet (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning. Vägutredningen har föreslagit lösningar som är samordnade med bygglagutredningens överväganden. Av iniresse för den framtida utvecklingen är också kollektivtrafikutredningens arbete på nya planeringsformer och andra åtgärder för att främja kollektivtrafiken.

För huvuddelen av del allmänna vägnätet är stålen väghållare med det kostnadsmässiga ansvaret för byggande och drift. Inom område med stadsplan svarar kommunerna i betydande utsträckning för väg- och gatuhållningen. Detta gäller dock inte i fråga om de allmänna vägar för vilka staten är väghållare. Till kommunernas allmänna vägar och de gator som är nödvändiga för den allmänna samfärdseln kan kommun som är väghållare erhålla statsbidrag i princip med belopp upp till 95 % av kostnaderna för väghållningen. Vidare finns ett omfattande enskilt vägnät till vars byggande och underhåll statsbidrag kan utgå. I ökad utsträckning har också kommunerna engagerat sig ekonomiskt i den enskilda väghållningen.

Spännvidden i de lokala trafikfrågorna och uppdelningen av beslutsfunktionerna på olika lokala organ har lett till önskemål om alt handläggningsproceduren förenhetligas. Likaså har fördelningen av ärendena i andra avseenden — t.ex. mellan länsstyrelse och trafiknämnd — medfört problem. Detsamma gäller ansvarsfördelningen mellan de beslutande organen och väghållarna.

I fråga om den lokala trafikförsörjningen är beslutsfunktionerna fördelade på olika organ och nivåer. På länsstyrelserna ankommer att meddela tillstånd till yrkesmässig trafik med buss, medan trafiknämnderna meddelar tillstånd till taxitrafik. Flera kommunala organ har atl la ställning till frågor som sammanhänger med trafikförsörjningen. Sålunda har — förutom kommunstyrelsen — skolstyrelsen och socialnämnden viktiga uppgifter.

Förslag om en kommunal trafiknämnd för behandling av de ärenden som rör trafiken och trafiksäkerheten i kommunerna har — i syfte att åstad­komma en enhetlig handläggningsprocedur och en fastare kommunal

 

271                Kommittéer: Kommunikationsdepartementet   K:40

förankring av beslutsfunktionerna — lagts fram i promemorian Kommunerna och trafiksäkerheten. I promemorian — som har utarbetats av en arbetsgrupp tillsalt av statens trafiksäkerhetsverk och Svenska kommunförbundet — förordas att i varje kommun skall finnas en av kommunfullmäktige vald trafiknämnd, som behandlar ärendena angående trafiken och trafiksäkerheten i kommunerna. Den nya nämnden skall enligt förslaget i allt väsendigt överta de nuvarande trafiknämndernas och trafiksäkerhetskommittéernas uppgifter.

I ett vid promemorian fogat särskilt yttrande av rikspolisstyrelsens experter framhålls, att övertygande motiveringar inte lagts fram för att det nya kommunala organet skall överta de nuvarande trafiknämndernas uppgifter och inle heller för att polisen fortsättningsvis skall uteslutas från beslutsfunktion i fråga om de lokala trafikföreskrifterna. En effektivisering av trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna bör enligt dessa experters mening i stället ske bl. a. genom att de nuvarande trafiksäkerhetskommittéerna får status av kommunala nämnder med tillräckliga resurser för att bedriva ett meningsfylll traf iksäkerhetsar bete.

Promemorian har remissbehandlals. Vissa remissinstanser är positiva till huvudlinjerna i promemorian, medan andra är negativa till principerna för den föreslagna omorganisationen. Ett fierlal instanser anser att pro­memorian inte innehåller tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Bland de frågor som remissinstanserna diskuterar och där de för fram krav på ytterligare utredning kan nämnas samordningen mellan den nya trafiknämnden och andra kommunala organ, kompetensfördelningen mellan länsstyrelse, trafiknämnd och väghållare, kostnadsansvaret för beslutade åtgärder, polisens befattning med utformningen av lokala trafikföreskrifter, det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet, handläggningen av frågor angående tillstånd till taxitrafik, frågor om kansli och sekreterarskap samt besvärsfrågor. Även synpunkter på hur sakägare skäll beredas tillfälle atl yttra sig (bl. a. utställning av traf ikregleringsförslag) och på kungörande och delgivning av beslut har kommit fram i samband med remissbehandlingen.

Arbetsgruppens rapport och remissvaren visar att handläggningen av de i promemorian behandlade trafikfrågorna är förenad med problem. Två huvudlinjer, som båda har samband med den nuvarande splittringen av handläggningen, kan urskiljas i problematiken. Frågor som hör samman bör behandlas och bedömas i ett sammanhang. De organ som arbetar med trafikfrågorna måste få möjlighet till överblick över problemen och till samråd med varandra.

Med hänsyn till det anförda bör en särskild sakkunnig tillkallas för att överväga de angivna kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågorna.

Arbetet bör syfta till samordning och överblick av handläggningen och inriktas på de problem som jag har antytt i det föregående. Bedömningen av lämpliga lösningar bör ske mot bakgrund av sambanden mellan olika myndigheters uppgifter och de verksamhetsformer som tillämpas. Eventuellt bör övervägas en ramlagstiftning som ger de enskilda kommunerna möjlighet att bland olika alternativ välja lämplig organisation.

I arbetet på det lokala planet med trafikreglerings- och trafiksäkerhets­frågor måste erforderiig expertis på trafikområdet utnyttjas. Det gäller i fråga om exempelvis polisiär, juridisk och teknisk erfarenhet av trafikfrågor. Organisationsformerna bör medge att den fackkunskap som behövs kopplas in på ett så tidigt stadium som möjligt under ärendenas beredning.

 

K.40   Skr 1975:4                                                   272

Det reformarbete som pågår inom bygglagstiftningen bör beaktas, men det bör inte vara en uppgift för utredningsmannen att presentera förslag i detta avseende i vidare mån än som blir nödvändigt för att anknyta trafik­frågornas handläggning till planverksamheten. När det gäller de enskilda vägarna bör på liknande sätt beaktas utredningsarbetet på detla område.

Vikten av att väghållarnas inflytande över trafikfrågorna och i samband därmed kostnadsansvaret för besluten beaktas belyses av att dessa frågor hör till dem som blivit mest diskuterade under remissbehandlingen av arbetsgruppens promemoria. I detta avseende bör utredningsarbetet utgå från nuvarande regler vad gäller statsbidrag.

Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt frågan i vilka former till­ståndsfrågorna när det gäller taxitrafik skall handläggas. Övervägandena bör ske mot bakgrund av taxitrafikens roll i den lokala trafikförsörjningen och med beaktande bl. a. av sambandet med busstrafiken i fråga om vilken länsstyrelserna beslutar om tillstånd.

I samband med organisationen av ifrågavarande verksamhet bör undersökas behovet av anvisningar från central instans och hur en anvisningsverksamhet skall läggas upp. En sådan verksamhet är ett viktigt stöd åt strävandena att åstadkomma rationella och ensartade lösningar i olika delar av landet.

En betydelsefull uppgift för den sakkunnige blir också att pröva hur det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna skall kunna tillvaratas. Strävan bör vara att uppmuntra, fördjupa och effektivisera frivillig-krafternas insatser. Den sakkunnige bör genom olika modeller — som bör vara flexibla och anpassbara till lokala förhållanden — ange hur rekryteringen till det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet kan ske, vilka uppgifter som kan ingå i detta arbete och bur kontakterna med de offentliga organen skall upprätthållas.

Den sakkunnige bör vid uppdragets fullgörande samråda med trafiksäkerhetsutredningen.

Den sakkunnige bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor som hänger samman med de kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågornas handläggning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

273                                Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:l

Finansdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:4,7,9,10,13,22,28,35 och 37

1. Markdelegationen (K 1957:30)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 november 1956 för att ingå i en delegation med uppgift att företräda staten vid förhandlingar med Stockholms stad rörande vissa mellan staten och staden föreliggande byggnads- och markfrågor samt inkomma med de förslag som förhandlingarna kan föranleda:

Ledamöter: Johansson, J. Henry, kanslidirektör Larsson, Sixten, f.d. generaldirektör Renlund, R. Gösta, bankdirektör

Experter: Elghufvud, E. Gösta, fastighetschef Enberg, L. Rune, teknisk direktör Smith, A. Åke, planeringsdirektör Slagg, A. Ivan E., byrådirektör

Sekreterare: Nyreröd, K. SveinG., avdelningsdirektör

Lokal: Kungsträdgårdsgatan 16, 11147 Stockholm, tel. 10 55 91 och 1146 88

Direktiven för delegationen, se 1957 års riksdagsberättelse I K 30

1965 Kil. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberättelse 1971 Fi 18 och 1972 Fi 16.

Under liden november 1973 - oktober 1974 har fortlöpande sammanträden med delegationen och förhandlingar med berörda kommuner ägt rum.

Förhandlingarna med representanter för Stockholms kommun har avsett mark- och planfrågor rörande kvarteren Björnen och Loen såsom ett led i den markreglering som är en förutsättning för om- och nybyggnad i kvarteren. Överläggningarna har vidare omfattat frågor om markregleringar och ersättningar sammanhängande med utbyggnadsplaner beträffande kvarteret Brunkhuvudet.

Ifråga   om   statens   del   av   Järvafältet   pågår  genom   delegationen

18   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

Fi;l    Skr 1975:4                                                     274

översiktliga utredningar om användning av marken. Utredningsarbetet har kontinuerligt redovisats och diskuterats i ett för ändamålet utsett utskott beslående av representanter från markdelegationen, SJ, byggnadsstyrelsen och berörda Järvafältskommuner, Solna, Sundbyberg och Sollentuna. Stockholms kommun har varit representerad i arbetet genom ordföranden i del expertutskott som tillsatts av den av järvaf ältskommunerna gemensamt utsedda kommittén för att handlägga frågor som är av intresse för mer än en av kommunerna (Järvafältskommittén).

Delegationen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 december 1973 redovisat förslag till avtal om slutlig överlåtelse av Rissneområdet till Sundbybergs kommun. Avtalet har godkänts av Kungl. Maj:t den 5 april 1974.

Delegationen har vidare träffat principöverenskommelse med Stockholms läns landsiing angående överdäckning av tunnelbanans spårområde genom Kymlingeområdet av Järvafältet. Överenskommelsen utgör del av ett av byggnadsstyrelsen träffat servitutsavtal avseende rätt för landstinget att dra fram tunnelbanan.

Härjämte har delegationen biträtt vissa statliga myndigheter i markfrågor.

Delegationens arbeie beräknas pågå under hela år 1975.

2. Utredningen (Fi 1959:37) om universitetens egendomsförvaltning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1958 för utredning om universitetens egendomsförvaltning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 13 mars 1958):

Ordförande: Hörjel, Nils J., landshövding

Ledamöter: Lindblad, Sven J. H., bankdirektör Resare, Bengt C. M., överdirektör Welinder, P. E. Carsten, professor

Experter: Johnsson, Jan G., rättschef Uhlin, Kari-Erik, kanslichef

Sekreterare: Jacobsson, A. Torvald, avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Fagerberg, Arne B., hovrättsfiskal

Lokal: Riksarkivet, Fack, 100 26 Stockholm, tel. växel 5402 00

 

275                                Kommittéer; Finansdepartementet    Fl:4

Direktiven för utredningen, se 1959 års riksdagsberättelse 1 Fi 37.

En arbetsgrupp inom utredningen har under tiden november 1973 -oktober 1974 hållit två sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

3. Utredningen (Fi 1965:26) om redovisning I skuldförbindelser mot säkerhet i fartygsinteckning av vissa fondmedel

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1964 för att utreda frågan om redovisning i skuldförbindelser mot säkerhet i fartygsinteckning av fondmedel, som avses i 274 lagen om försäkringsrörelse och 19 lagen om understödsföreningar samt därmed sammanhängande spörsmål (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1964):

Utredningsman: Lindstedt, Anders, kommerseråd

Expert: Jonsson, Gösta D. V., f.d. byråchef (fr.o.m. den 11 februari 1974)

Sekreterare: Personne, Jon M., avdelningsdirektör

Lokal: Statens industriverk. Box 16315,103 26 Stockholm, tel. 24 06 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

4. Alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966:33)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1965 för översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken:

Ordförande: Lindholm, P. Sigurd, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter: Bergegren, Astrid, kontorist, f.d. led. av riksdagen Boo, Karl G. H., assistent, led. av riksdagen Burman, Olof, direktör Erbacke, K. Gunnar, direktör Hermansson, Rune, direktör Hillbo, Arne O., byråchef Jungefors, Stig L. S., rådman, tillika ordförande på avdelning

 

Fi.4   Skr 1975:4                                                    276

Nyberg, J. Olaus, redaktör, f.d. led. av riksdagen Wennerfors, Alf A:son, studierektor, led. av riksdagen

Experter: Collett, John P. E., byrådirektör Englund, Anders, avdelningschef Jonsson, K. Erland, docent Larsson, Karl G., sektionschef Nilsson, Tom E., fil. dr Rydberg, Ulf, docent Sundgren, Lars J., lektor

Sekreterare: Carlsson, Sven-Gunnar, konsulent

Bitr. sekreterare: Henrikson, Claes H., rådman Solberg, Jarl C. R. Stendahl, Anders L:son, rådman

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse Fi 33.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden. Därutöver har tre sammanträden hållits med den särskilda arbetsgruppen för informationsfrågor.

Utredningen har den 18 juni 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:9) Åtgärder mot hembränning m. m.

Utredningen har den 17 december 1974 avgett betänkandet Alkoholpolitik (SOU 1974:90-93).

Uppdraget är därmed slutfört.

5. Fondbörsutredningen (Fi 1967:32)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 4 februari och den 21 oktober 1966 samt den 17 november 1972 för översyn av börslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 24 februari 1966):

Ordförande: Wulff, Kurt E., f.d. generaldirektör

Ledamöter: Algott, Stig A., börschef Aronson, S. Albert, f.d. borgarråd Dahlström, Gösta E., fil. lic. Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör Grönquist, Bengt J., bankdirektör Hanner, Per V. A., auktoriserad revisor

 

277                                 Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:6

Langenskiöld, Carl G. L., direktör Lindencrona, Alvar, direktör Stern, Torkel E., bankinspektör Wahlgren, E. Göran, departementsråd Åhström, N. Åke A:son, hovrättsråd

Experter: Hessler, S. Henrik, justitieråd Loheman, Arne, hovrättsråd

Olsson, Hans G., hovrättsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974) Werding, Jan A., byrådirektör

Sekreterare: Thörn, Lars-Olof, avdelningsdirektör

Lokal:  Bankinspektionen,  Box 40045,   103 42 Stockholm, tel. växel 24 21 20 (sekreteraren)

Direktiven   för  ulredningen,   se   1967  års  riksdagsberätlelse   Fi  32. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 8.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

6. Förhandlingsutredningen (C 1968:16)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1967 för att utreda vissa frågor i förhandlingsrättssystemet för de offentliga tjänstemännen (se Post- och Inrikes tidn. den 19 april 1%7):

Ordförande: Aldestam, N. Arne, statssekreterare

Ledamöter: Ericsson, K. Georg V., regeringsråd Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen Gustafsson, Åke G., avdelningschef Montelius, Jan-Christian O. A., departementsråd

Experter: Björkman, K. Eugen, direktör Holtsberg, P. Christer, departementssekreterare Johansson, Eric G. E., direktör

Sekreterare: Hårdefelt, S. Börje, t.f. rättschef

 

Fi:6   Skr 1975:4                                                    278

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 14 82 (sekreteraren)

Direktiven  för  utredningen,   se   1968  års  riksdagsberättelse  Ci   16. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberättelse 1970 Fi 39 och 1971 Fi 32.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Lönesystemutredningen (C 1968:17)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 september 1%7 med uppgift att utreda frågan om ändringar i det statliga tjänsteoch lönesystemet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 4 oktober 1967):

Ordförande: Uggla, Karl-Lennart, generaldirektör

Ledamöter: Bertman, Harry, byggnadsråd Gustafsson, Åke G., avdelningschef Hårdefelt, S. Börje, t.f. rättschef Nyrén, A. Per-Elof, organisationsdirektör Ragna, Nils E. A., personaldirektör Salomonson, C. Stig R., byråchef

Experter: Bengtson, C. Ola, sekreterare Lindahl, K. Olof R., förhandlingsdirektör

Sekreterare: Rudén, Allan N., personaldirektör

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Ci 17.

Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningen har den 13 maj 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:6) Det statliga löne- och tjänstesystemet.

Uppdraget är därmed slutfört.

8. Byggnadsindexkommittén (Fl 1968:43)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1967 för utredning om konstruktion av prisindex på byggnads- och anläggningsområdet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 april 1967):

 

279                                Kommittéer: Finansdepartementet    Fi:9

Ordförande: Fastbom, E. Lennart, planeringschef

Ledamöter: Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare Ericson, Gösta, avdelningsdirektör Hinno, Rein, departementssekreterare Mildner, Erwin A., fil. lic.

Experter: Fredriksson, Georg N., byrådirektör Linden, Yngve T., byråchef

Sekreterare: Hahr, Anders L. H. A., civilingenjör

Lokal: Statistiska centralbyrån, Kariavägen 100, Fack, 102 50 Stockholm, tel. växel 14 05 60 (ordföranden)

Direktiven för kommittén, se 1968 års riksdagsberättelse Fi 43.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

9. Traktamentsbeskattningsutrednlngen (Fi 1969:53)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1968 för att utreda frågan om iraktamentsbeskattningen och därmed sammanhängande uppgiftsskyldighet (se Post- och Inrikes tidn. den 31 augusti 1968):

Utredningsman: Elfving, Folke R. A., f.d. landskamrerare

Experter: Birkenstedt, F. Harry, ekonomichef Eklund, Erik G., direktör

Hjalmarsson, Yngve H. J., utredningssekreterare Kauttmann, Staffan G. P., kammarrättsfiskal Koch, Göran E. M., t.f. kammarrättsassessor Näsholm, Birger, byråchef

Sekreterare: Ohlsson, Bengt M., byrådirektör

Direktiven för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse Fi 53.

 

Fi.9   Skr 1975:4                                                     280

Utredningen har under liden november 1973 - juni 1974 hållit 16 sammanträden.

Utredningen har den 28 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:45) Samordnad traktamentsbeskattning.

Uppdraget är därmed slutfört.

10. Utredningen (Fi 1969:54) för utveckling av system med differentierade lönekostnadspålägg

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1968 med uppdrag att utveckla system med differentierade lönekostnadspålägg (se Post- och Inrikes tidn. den 11 juni 1968):

Utredningsman: Kalén, Olof H., lönedirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har den 14 januari 1974 avgett promemoria (Ds Fi 1974:1) angående beräkning av årskostnaden för kompletteringspension inom SPR:s avgiftssektor m. m.

Uppdraget är därmed slutfört.

11.1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1968 för översyn av kapitalmarknadens struktur och funktionssätt (se Post- och Inrikes tidn. den 16 oktober 1%8):

Ordförande: Wickman, H. Krister, riksbankschef, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter: Antonsson, Johannes M., hemmansägare, led. av riksdagen Back, Klas H., direktör (fr.o.m. den I januari 1974) Browaidh, Tore, tekn. dr Höök, Erik S. V., planeringschef Iveroth, C. Axel, direktör

Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen Lindblad, Sven J. H., bankdirektör Mehr, Hjalmar L., landshövding Nilstein, Arne H., förbundsdirektör

Experter: Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör (fr.o.m. den I januari 1974)

 

281                         Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:12

Karlsson, Erik L., bankokommisarie (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sjönander, Bo Jonas, direktör (fr.o.m. den 11 april 1974)

Sekreterare: Hansson, Lars R., bankokommissarie

Bitr. sekreterare: Andersson, I. Berit, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sahlén, Anders F., byrådirektör

Lokal:   Sveriges   Riksbank,   Helgeandsholmen,   Box   2119,   103 13 Stockholm, tel. växel 22 82 00

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Fi 59.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

12.1969 års punktskatteutredning (Fl 1970:57)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den21 mars 1969förattse över gällande bestämmelser på punktskatteområdet i de delar som inte nu ses över i annat sammanhang eller som nyligen varit föremål för översyn (se Post- och Inrikes tidn. den 5 juni 1969) samt enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 för att behandla frågor rörande beskattning av spelautomater o.d. (se Post- och Inrikes tidn. den 2 oktober 1970):

Ordförande: Fridolin, Hans R., departementsråd

Ledamöter: Jakobsson, Tage H. E., direktör Thulin, Einar E:son, skattedirektör Willart, N. Bo, byråchef

Expert: Schultz, J. Allan S., bitr. skattedirektör

Sekreterare: Andersson, Fritz A. R., avdelningsdirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Slockholm, tel. växel 763 1000 (ordföranden), 223600 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 31 sammanträden.

 

Fi:12   Skr 1975:4                                                  282

Utredningen har den 4 juni 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:7) Kasinoverksamhet i Sverige. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

13. Arbetsgruppen (Fi 1970:58) för utredning av vissa frågor rörande tullpackhuskar Islägen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 mars 1969 för att dels utreda konsekvenserna för tullpackhuskarlslagen, om deras ensamrätt till vissa handräckningsgöromål avvecklas, dels efter överläggningar med företrädare för tullpackhuskarlslagen framlägga de förslag vartill utredningen kan föranleda (se Post- och Inrikes tidn. den 14 april 1969):

Ordförande: Johansson, Kjell Å. M., förhandlingsdirektör

Ledamöter: Jansson, N. Lennart, kammarrättsråd Lundh, K. Gunnar, tullråd Sjönell, I. Marianne, byråchef

Experter: Ericson, Hans E., förbundsordförande Jönsson, J. Ove, byråchef

Sekreterare: Jansson, N. Lennart, kammarrättsråd

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen har den 9 november 1973 avgett en promemoria (Ds Fi 1973:14).

Gruppen anförde, att den avsåg att noga följa utvecklingen av tullpackhuskarlsf rågan i samband med övergången till ny tullagstiftning och lämna ytterligare förslag i ämnet om så visade sig påkallat. Problemen i samband med avskaffandet av tullpackhuskarlslagens ensamrätt till tullhandräckningsarbele genom den nya tullagstiftningens ikraftträdande den 1 januari 1974 har nu lösts på ett enligt arbetsgruppens mening tillfredsställande sätt. Förslag utöver dem som lämnades i ovannämnda promemoria har därför ej varit påkallade.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

283                               Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:15

14. Delegationen (Fi 1970:67) för förvaltningsdemokrati

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19september 1969för att utreda frågor om försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen (se Post- och Inrikes tidn. den 14 november 1969):

Ordförande: Vahlberg, Gustav E., f.d. generaldirektör

Ledamöter: Asplund, C. Christer, ombudsman Gothefors, Per L., ombudsman Hessleborn, Olle K-A., sekreterare Johansson, Arne G., förste förbundssekreterare Qvarnström, Björn O., administrativ direktör Rosenblad, Urban S., generaldirektör Rydén, Jan E., avdelningschef

Experter: Bäck, Lars, byråchef Fjellström, Carl Gustaf F., byråchef Mattson, N. Morgan, ombudsman Näsholm, Birger, byråchef

von Otter, Casten H., universitetslektor (fr.o.m. den 1 april 1974) Vogel, Lorentz W., byråchef (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Sekreterare: Ström, K. Fingal, kansliråd

Bitr. sekreterare: Pedersson, T. Svante, direktör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000 (bitr. sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1970 års riksdagsberättelse Fi 67.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter och personalorganisationer som berörs av delegationens arbete.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

15. Utredningen (Fl 1970:69) om företagens uppgiftsplikt

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 12 december 1969, den 14 maj 1970 och den 5 oktober 1973 för att se över bestämmelserna om företagens och andra arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 januari 1970):

 

Fi:15   Skr 1975:4                                                   284

Ordförande: Hallman, Eric R., överdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Järnbrink, Hans G., överdirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)

Ledamöter: Eklund, Erik G., direktör Kjellgren, Ove I., direktör Linde, Per Gunnar A. G., avdelningsdirektör Olsson, Hans L, pol. mag. Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd

Experter: Hallman, Eric R., överdirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Johansson, Östen B., byråchef Lagerkvist, A. Claes G., byråchef Lindberg, Sven Å. L., direklör Persson, Staffan, bitr. professor Sterte, Rudolf H., pol. mag. Söderberg, Åke M., byråchef

Sekreterare: Linde, Per Gunnar A. G., avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Hultkvist, Anders M., e. byrådirektör

Lokal: Skattehuset, Götgatan 76, 11662 Stockholm, tel. växel 24 15 00 (sekreteraren)

Direktiven för ulredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Fi 69.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden. Därutöver har 14 sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper.

Utredningen har den 29 mars 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:3) Arbetsgivares anmälningsskyldighet enligt utlänningskungörelsen m. m.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete underförstå halvåret 1975.

16. Utredningen (Fi 1970:70) rörande förhållandet mellan bankgiro och postgiro

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1969 för att utreda förhållandet mellan bankgiro och postgiro (se Post- och Inrikes tidn. den 29 januari 1970):

Utredningsman: Malmgren, Kurt K-G., rättschef

 

285                              Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:17

Expert: Telestam, Gösta L., direktör (t.o.m. den 6 november 1974)

Sekreterare: Persson, G. Bertil, avdelningsdirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (utredningsmannen)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberätlelse Fi 56.

Ulredningen beräknas slutföra sitt arbeie under första halvåret 1975.

17. Hemvistsakkunniga (Fi 1970:71)

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 januari 1970 för översyn av bestämmelserna om folkbokföring m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 31 mars 1970):

Ordförande: Edström, Kjell S., överdirektör

Ledamöter: Boström, Tage R., f.d. kammarrättslagman (fr.o.m. den 1 januari 1975) Hadding, Carl Fredrik, hovrättslagman Järnbrink, Hans G., överdirektör

Olsson, Alf E., f.d. byråchef (t.o.m. den 31 december 1974) Zetterslröm, Sven N., kommunalråd, f.d. led. av riksdagen

Experter: Altvall, Hans-Erik, byrådirektör

Baekkevold, Arne E., kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 1 januari 1975) Boström, Tage R., f.d. kammarrättslagman (t.o.m. den 31 december 1974) Karlström, K. G. Bengt, bitr. skattedirektör (fr.o.m. den 11 april 1974)

Sekreterare: Wennerholm, Peter H. B., kammarrättsassessor

Bitr. sekreterare: Ahlquist, Anders C, kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 28 juni 1974)

Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 10 00 (ordföranden, sekreteraren och bitr. sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för de sakkunniga, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 57.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra

 

Fi:17   Skr 1975:4                                                                 286

som berörs av de sakkunnigas arbete. Därutöver har åtta sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp. De sakkunniga beräknas i huvudsak avsluta sitt arbete under år 1975.

18. Företagsskatteberedningen (Fi 1970:77)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 för översyn av förelagsbeskattningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 juli 1970):

Ordförande: Wärnberg, Erik G., bankofullmäktig, led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Brodén, Sven E., regeringsråd Helmers, Dag, docent

Johansson, Tage N., assistent, led. av riksdagen Magnusson, A. Tage, disponent, led. av riksdagen Molin, N. Rune, sekreterare

Nettelbrandt, A. Cecilia, jur. kand., tredje vice talman Stadling, J. Otto V., hemmansägare, led. av riksdagen Tidefelt, J. Sune, förbundsordförande

Experter: Anclow, Per R., kammarrättsassessor (fr.o.m. den 5 april 1974) Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor af Klercker, E. Bertil T:son, direktör (fr.o.m. den 5 april 1974) Langborn, Nils E., bitr. skattedirektör

Petersson, Carl-Gustaf, skattedirektör (fr.o.m. den 5 april 1974) Slahl, Ivar, byråassistent

Walberg, Sten S., generaldirektör (fr.o.m. den 5 april 1974) Werding, Jan A., byrådirektör

Sekreterare: Thornell, Anders B., revisionsdirektör

Bitr. sekreterare: Colvér, Mats T., avdelningsdirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren och bitr. sekreteraren)

Direktiven för beredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 61.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

 

287                               Kommittéer; Finansdepartementet   Fi:18

Enligt sina mycket omfattande direktiv har företagsskatteberedningen som huvudfråga att ta ställning till huruvida avvägningen mellan skatt på redovisad nettovinst och skatteförmånerna via avskrivnings- och nedskrivningsregler ger bästa resultatet från olika synpunkter, främst stabiliseringspolitiska, tillväxtpolitiska och fördelningspolitiska. I detta sammanhang nämns vidare i direktiven att beredningen bör ta hänsyn även till de effekter på kapitalavkastning och förmögenhetsutveckling som uppkommer för företagens ägare vid varierande utdelningspolitik genom beskattningen av fysiska personers inkomster, förmögenheter och kapitalvinster. Vid dessa överväganden bör, framhålls det, beaktas önskvärdheten av att man når likartade effekter i fråga om kapitalav­kastningens beskattning oberoende av företagens ägarstruktur och deras associationsform. Inte minst bör därvid familjeföretagens situation uppmärksammas. I direktiven erinrades vidare om att förmögenhets- och arvsbeskattningen av delägare i familjeföretag fått en provisorisk lösning i samband med den år 1970 beslutade skattereformen och att det närmast ankom på kapitalskatteberedningen att föreslå mer definitiva regler.

Kapitalskatteberedningen (Fi 1968:47) har numera avlämnat sitt slut­betänkande (SOU 1971:146) Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. Några av de viktigaste däri framförda förslagen — frågor rörande familjeföretagens kapitalbeskattning och den latenta skatteskulden — har denna vår prövats av statsmakterna och föranlett lagstiftning (prop. 1974:98, SkU 1974:38, rskr 1974:259, SFS 1974:311-320). Riksdagen beslutade därutöver på förslag av skatteutskottet att hos Kungl. Maj:t begära dels förslag till 1974 års höstriksdag i syfte att låta de i prop. 1974:98 föreslagna lättnaderna i kapitalbeskattningen för förmögenhet i familje­företag omfatta även beskattningen av gåva av företag, dels att före­tagsskatteberedningen får tilläggsdirektiv att i sitt större sammanhang utreda möjligheterna till ändringar i kapitalbeskattningen i syfte atl underlätta små och medelstora företags problem med avseende på kapitalbeskattningen i samband med bl. a. generationsväxlingar i företagen.

Skatteulskottet anförde i motiveringen till silt förslag bl. a. (s. 39) att de likviditetsproblem som förmögenhetsbeskattningen och arvsbeskattningen innebär för familjeföretagen torde ligga endast delvis inom ramen för företagsskatteberedningens utredningsuppdrag. Enligt utskottets uppfattning borde beredningen ta upp dessa frågor till allsidig bedömning i sitt större sammanhang och därvid givetvis även ta ställning till frågan vilka åtgärder som erfordras för att underlätta problemen vid generations­växlingar i mindre och medelstora företag. I fråga om gåvoskatten framhöll utskottet att man i beskattningshänseende bör eftersträva likformighet mellan livtidsöverlåtelser och dödsfallsöverlålelser av företag. Utskottet uppmärksammade emellertid skatteflyktsrisken men påpekade att denna torde kunna begränsas på lämpligt sätt, exempelvis genom att medge skattelättnader endast vid överlåtelse av hel förvärvskälla.

Den utvidgning av företagsskatteberedningens uppdrag som riksdagen förordat bör komma till stånd nu. En sådan utvidgning av det ursprungliga uppdraget framstår som desto lämpligare som ett eventuellt förslag till ändring av företagens konsolideringsmöjligheter vid inkomstbeskattningen — vilket ligger inom huvudområdet för beredningens arbete — med den konstruktion som den senast beslutade ändringen av kapitalbeskattningen erhållit får omedelbar inverkan också på kapitalbeskattningen. Härutöver bör emellertid enligl min mening beredningen få i uppdrag även att lägga fram förslag i fråga om gåvobeskattningen i det syfte som skatteutskottet

 

Fi:18   Skr 1975:4                                                   288

ansett eftersträvansvärt, nämligen att åtadkomma likformighet i beskattningshänseende mellan livstidsöverlåtelser och dödsfalls­överlåtelser av företag. Att skapa sådan likformighet bör ses som ett led i lösningen av frågorna kring generationsväxlingsproblematiken. Uppdraget faller därmed naturligt in under beredningens övriga arbetsuppgifter. Som skatteutskottet framhållit finns sktteflvktsrisker, som måste beaktas. Som exempel kan nämnas det fallet att delar av en förvärvskälla ges bort vid skilda tidpunkter till samma gåvotagare. Men även andra frågor av tekniskt sett komplicerad natur bör beaktas. Dessa uppkommer särskilt i biand­fallen, t.ex. när en skattskyldig ger bort den lösa egendomen i företaget och arrenderar ut den fasta till gävotagaren, något som inte är ovanligt inom lantbruket. Liknande problem uppkommer vid gåva av vissa andelar i företag. Utredningen bör i sitt arbete anvisa praktiska lösningar av dessa frågor.

Med hänsyn lill riksdagens beslut att förslag i fråga om gåvobe­skattningen bör föreläggas 1974 års höstriksdag bör arbetet i denna del behandlas med största skyndsamhet och beredningens förslag till åtgärder således vara avlämnat tidigt under hösten 1974.

Beredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Därutöver har ett flertal sammanträden hållits med två särskilda arbetsgrupper inom beredningen.

Beredningen har den 26 mars 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:4) Skattefrågor i samband med avveckling av aktiebolag och den 8 oktober 1974 promemorian (Ds Fi 1974:12) Skattelättnader vid gåva av familjeföretag.

Beredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

19. Realisationsvinstkommittén (Fi 1970:79)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 november 1970för att se över inkomstbeskattningen av realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastigheter, värdepapper och annan egendom (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1970):

Ordförande: Lundell, Sture V., regeringsråd

Ledamöter: Jansson, Paul G., elektriker, led. av riksdagen Nilsson, N. Yngve, lantbrukare, led. av riksdagen Sandström, Carl Olof, kammarrättsråd

Experter: Dahlström, Gösta E., fil. lic. Fries, Ingmar F., departementssekreterare Helmers, Dag, docent Johansson, Sven-Erik N., professor

 

289                              Kommittéer; Finansdepartementet   Fl:21

Sekreterare: Thomaeus, Bertil E. R., avdelningsdirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 63.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Dessutom har ett flertal sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp inom kommittén.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

20. Utredningen (Fi 1971:01) om beskattning av utländska artister

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 februari 1971 med uppdrag att utreda frågan om regler för beskattning av i utlandet bosatta artister m. fl. (se Post-och Inrikes tidn. den 13 april 1971):

Utredningsman: Edström, Kjell S., överdirektör

Experter: Andersén, Börje L., byrådirektör Järnklev, Erik, f.d. direktör Nystedt, Curt L., bitr. skattedirektör Peyron, Ulf C. C, förelagsjurist Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd

Sekreterare: Ström, Ivan S., länsassessor

Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 10 (X) (utredningsmannen och sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 49.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

21. Datasamordningskommittén (Fi 1971:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 med uppdrag att svara för utredning av frågor rörande samordning och kontroll av databanker, m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 11 november 1971):

19   Riksdagen 1975. I saml Nr4

 

Fi.21    Skr 1975:4                                                 290

Ordförande: Hermansson, Rune, direktör

Ledamöter: Alpsten, A. Börje, departementsråd

Andersson, J. Sven G., statssekreterare (t.o.m. den 31 januari 1974) Bruno, Gösta F., överdirektör Fastbom, E. Lennart, planeringschef Haglund, F. Anders, f.d. ombudsman, led. av riksdagen Larsson, Torsten A., driftdirektör Lindberg, S. Lennart, organisationsdirektör Lundgren, Georg E. H., professor, rektor Sundström, Monica E., kansliråd (fr.o.m. den 1 februari 1974) Vinge, Per-Gunnar, direktör

Vinthagen, Rolf, landstingsråd (fr.o.m. den 27 mars 1974) Virgin, G. Ivar, major, andre vice talman

Expert: Ärvas, Christer G. T., statistikchef (t.o.m. den 30 september 1974) Lébeck, S. A. Lennart, civilingenjör

Sekreterare: Johansson, Hans I., t.f. organisationsdirektör

Bitr. sekreterare: Lundberg, Bengt T., e. avdelningsdirektör

Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 1000 (sekreteraren och bir. sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 50.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Rapporter har under året utarbetats i skilda frågor dels av arbetsgrupper på kommitténs uppdrag, dels inom projekt vid statskontoret bedrivna i samråd med kommittén.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

22. Sakkunniga (Fi 1971:04) med uppdrag att verkställa översyn av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1971 med uppdrag att verkställa översyn av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1971):

Ordförande: Malmgren, Kurt K-G., rättschef

 

291                              Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:23

Ledamöter: Almgren, Hans G., departementssekreterare Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör

Experter: Lundquist, Ulla-Britt, byrådirektör Widding, N. Åke W., chefsrådman

Sekreterare: Klangby, Lars-Erik, byrådirektör

Direktiven för de sakkunniga, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 51.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit fyra sammanträden.

De sakkunniga har den I februari 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:2) Kreditpolitiska medel.

Uppdraget är därmed slutfört.

23. Mervärdeskatteutredningen (Fl 1971:05)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 oktober 1971 med uppdrag att verkställa teknisk översyn av mervärdeskatten (se Post- och Inrikes tidn. den 11 november 1971):

Utredningsman: Fridolin, Hans R., departementsråd

Experter: Allström, B. Greger B:son, bitr. skattedirektör Crabo, Sven, direktör Helmers, Dag, docent Lindstam, Leif E., kammarrättsassessor Mellbin, B. Lennart, byråchef

Sekreterare: Lindstam, Leif E., kammarrättsassessor

Bitr. sekreterare: Skarell, Gunnar E. A., departementssekreterare

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 24 sammanträden.

 

Fi:23   Skr 1975:4                                                  292

Utredningen har den I juli 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:8) Översyn av mervärdeskatten Del 11 Fastighetsbegreppet m. m. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

24. Förenlngsskatteutredningen (Fi 1971:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 november 1971 med uppdrag att verkställa en översyn av gällande beskattningsregler rörande ideella föreningar (se Post-och Inrikes tidn. den 4 december 1971):

Utredningsman: Pettersson, S. Arne, sekreterare, led. av riksdagen

Experter: von Bahr, Stig V., kammarrättsfiskal Brodd, Tore G., generalsekreterare Göransson, Bengt, folketshuschef Lundgren, A. Carl-Eric, förbundssekreterare, led. av riksdagen

Sekreterare: Elmgren, Bo A., utredningssekreterare

Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 1000. Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 53.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

25. Livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 10 december 1971, den 28 januari 1972

den 28 juni 1974 för att se över beskattningen av livförsäkringstagare m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 februari 1972):

Ordförande: Ekman, S. Gösta, generaldirektör

Sakkunniga: Dahlström, Gösta E., fil. Mc. (t.o.m. den 15 oktober 1974) Engkvist, J. Gunnar V., målarmästare, f.d. led. av riksdagen Hedborg, Anna M., sekreterare (fr.o.m. den I6oktober 1974) Helmers, Dag, docent (fr.o.m. den 3 juli 1974)

 

293                               Kommittéer: Finansdepartementet   Fi;25

Johansson, O. Mauritz, ombudsman

Lindwall, Lars E., direktör

Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen

Magnusson, A. Tage, disponent, led. av riksdagen

Schönmeyr, C. Richard A. C, direktör

Experter: Berglöf, J. Sigvard C. D:son, kammarrättsassessor Edlund, C. Bertil, kansliråd

Elmsledt, K. Erik, direktör (fr.o.m. den 3 juli 1974) Huss, K. J. Lennart, e. regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 1 juli 1974) Sägnen, Stig E., länsråd Stening, F. Birger, kammarrättsråd von Willebrand, Karin M., avdelningsdirektör

Sekreterare: Andersson, K. O. Martin, förste laxeringsintendent

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 39.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

Skadeståndskommittén har i sitt betänkande (SOU 1973:51) Skadestånd V bl. a. framlagt förslag om nya regler om skadestånd till den som tillfogats personskada och skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll. I fråga om skadeståndets form förordar kommittén att engångsbelopp bör komma till större användning än hittills. I de fall skadeståndet kan antas få en inte oväsentlig betydelse för den skadelidandes löpande försörjning bör dock även i fortsättningen livränta vara regel. Vidare bör även en kombination av livränta och engångsbelopp vara möjlig.

Kommittén påpekar härjämte att frågan om utformningen av ett ersättningssystem med ökad användning av engångsbelopp inte kan lösas utan att man tar hänsyn till skattereglernas inverkan.

Om livränta byts ut mot engångsbelopp är skatteplikten för engångsbeloppet beroende av hur livräntan skulle ha beskattats om den utgått. Skulle skatteplikt ha förelegat för livräntans hela belopp är engångsbeloppet i sin helhet skattepliktigt medan engångsbeloppet inte är skattepliktigt till någon del om den utbytta livräntan endast till viss del skulle ha utgjort skattepliktig intäkt.

Kommittén framför inte något eget förslag till ändring i skattereglerna, eftersom detta inte ingått i uppdraget. Däremot har kommittén ansett det angeläget atl presentera vissa överväganden om sådana ändringar i skattereglerna som skulle göra skattefrågan mera neutral i förhållande till de olika ersättningsformerna. Enligt kommittén kan dessa överväganden tjäna som underlag för den fortsatta prövning av frågan som kommittén förut­sätter skall ske.

Kommitténs betänkande har remissbehandlals, och åtskilliga remissin­stanser ha yttrat sig i beskattningsfrågan.

 

Fi:25   Skr 1975:4                                                                  294

Frågan om beskattning av här aktuella engångsbelopp hänger nära samman med det arbete livförsäkringsskattekommittén har att fullgöra. Det bör därför ankomma på nämnda kommitté att i silt fortsatta arbete även behandla denna beskattningsfråga. Som utgångspunkt bör härvid tagas skadeståndskommitténs överväganden och remissinstansernas synpunkter på beskattningsfrågan. Livförsäkringsskattekommittén bör emellertid vara oförhindrad att även söka andra lösningar av frågan.

Skadeståndskommitténs förslag i vad avser den civilrättsliga delen är f. n. föremål för prövning inom justitiedepartementet. Jag har inhämtat att efter behandling i lagrådet proposition i frågan torde komma att lämnas till riksdagen under hösten 1974. En given förusättning för ökad användning av engångsbelopp är sjävfallet alt beskattningsfrågan får en lösning. För att inte motverka den avsedda övergången till engångsbelopp bör därför livförsäkringsskatlekommitténs arbete i vad avser beskattningen av dessa engångsbelopp bedrivas skyndsamt.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden saml haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Dessutom har kommittén sammanträtt i mindre grupper.

Kommittén avser att under första halvåret 1975 lämna två betänkanden. I det ena läggs fram förslag till begränsning av nuvarande avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för pensionsförsäkringspremie och för pensionsavsättning i företag. Det andra betänkandet kommer att innehålla bl. a. förslag till ändrad inkomstbeskattning av skadestånd i form av engångsbelopp vid personskada.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

26. Kommunalekonomiska utredningen (Fl 1971:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 17 december 1971 den 26 april 1974 för att utreda kommunernas ekonomi (se Post- och Inrikes tidn. den 8 januari 1972):

Ordförande: Ekström, Sven E. A., f.d. förvaltningschef, led. av riksdagen

Sakkunniga: Carlshamre, Nils O. G., lektor, led. av riksdagen Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974) Holmqvist, A. Mary S., barnavårdsman, led. av riksdagen (avliden) Höök, Erik S. V., planeringschef (fr.o.m. den 16april 1974) Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen Josefson, Stig A., lantbrukare, led. av riksdagen Järdler, Sven A., förbundsdirektör Kristenson, E. Valter, metallarbetare, led. av riksdagen Larsson, K. S. Sigvard, direktör, f.d. led. av riksdagen

 

295                              Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:26

Olsson, Bengt K., landshövding (t.o.m. den 14 mars 1974)

Sundström, M. Gudrun, fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 26 augusti

1974)

Åberg, Carl Johan, t. f. planeringschef

Experter: Alexandersson, Rune J., sekreterare Bergsten, E. Rune, kansliråd Carling, Alf G., docent

Engström, ödd E. L., t.f. departementsråd (fr.o.m. den 16 april 1974) Ericsson, Bengt G., direktör (t.o.m. den 22 augusti 1974) Ericsson, Kjell U., förste sekreterare

Ericsson, Lars Eric, statssekreterare (t.o.m. den 27 februari 1974) Esaieson, Erik R. A., statistikchef

Hagberg, Ann-Charlotte, pol. mag. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Hinno, Rein, departementssekreterare

Hjelmqvist, Ingvar K. R., kansliråd (fr.o.m. den 28 februari 1974) Johansson, Karl-Erik, sekreterare Myhlback, J. Lennart, fil. lic. Nilsson, Alf G., departementssekreterare Skalin, E. Douglas, förste sekreterare

Slunge, G. Walter R., avdelningschef (fr.o.m. den 23 augusti 1974) Werbell, Bror 1., avdelningsdirektör Östman, Lars J. O., e. universitetslektor (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Sekreterare: Engström, Odd E. L., t.f. departementsråd (t.o.m. den 15 april 1974) Höök, Erik S. V., planeringschef (fr.o.m. den 16 april 1974)

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 40.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 28 december 1973):

Statsbidrag till kommunernas sociala hemhjälp och familjedaghemsverksamhet utgår normalt med 35 % av kommunernas nettokostnader. Riksdagen har på grundval av prop. 1973:165 med förslag till vissa ekonomisk-politiska åtgärder beslutat om en höjning av statsbidragsandelen till 50 % för kalenderåret 1974 (FiU 1973:40, rskr 1973:344).

Avsikten med denna temporära höjning av bidragen var att övergångsvis stimulera kommunerna att bygga ut dessa former av social service. Enligt prop. 1973:165 kunde bidragshöjningen beräknas ge utrymme för nyanställning inom social hemhjälp motsvarande ca 7 000 hellidsarbetande under år 1974. Någon ställning har inte tagits till frågan om storleken av statsbidragen för tiden efter år 1974.

Handikapputredningen   föreslog   i   sitt   i   oktober   1970   avlämnade

 

Fi;26   Skr 1975:4                                                  296

betänkande (SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade att statsbidrag med 35 % skulle utgå till kommunernas nettokostnader för färdtjänst. Utredningens betänkande överlämnades i december 1971 till kommunalekonomiska utredningen. Handikappförbundens central­kommitté (HCK) har sedermera i skrivelse under hösten 1973 betonat vikten av ökade insatser vad gäller kommunal färdtjänst och framhållit att statsbidrag är nödvändigt för att få till stånd en väl fungerande och likvärdig färdtjänst över hela landet. I sin skrivelse hemställde HCK att Kungl. Maj:t, i avvaktan på ett definitivt förslag från kommunaiekonomiska utredningen, i statsverkspropositionen 1974 föreslår ett provisoriskt statsbidrag till den kommunala färdtjänsten uppgående till 35 % av kostnaderna.

Med hänsyn till angelägenheten av att samhället på olika sätt stöder den sociala servicen föreslår jag efter samråd med chefen för social­departemenlet alt Kungl. Maj:t uppdrar åt kommunalekonomiska utredningen att med förtur behandla frågorna om storlek och utformning av statsbidragen till kommunernas sociala hemhjälp och familjedaghemsverksamhet för tiden efter år 1974 och att i samband därmed även behandla frågan om statsbidrag till den kommunala färdtjänsten. I avvaktan på sin redovisning av den samlade statsbidragsgivningens former och omfattning bör utredningen kunna föreslå provisoriska lösningar för statsbidrag till nämnda verksamheter.

Utredningen bör — med beaktande av att de i prop. 1973:165 föreslagna höjningarna av statsbidragen för år 1974 hade sin grund i bl. a. konjunkiurpolitiska överväganden — vid sin slutliga bedömning av frågan om kommunernas ekonomi väga in effekten av de förslag som framlägges i de nu aktuella frågorna.

Resultatet av utredningens överväganden skall redovisas i sådan tid att beslut om de statsbidragsregler som skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1975 kan fattas vid 1974 års riksdag.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag att Kungl. Maj:t beslutar meddela kommunalekonomiska utredningen dessa tilläggsdirektiv.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft överläggningar med andra kommittéer. Därutöver har nio sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper.

Utredningen har den 18 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:41) Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp och familjedaghems­verksamhet.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

27.1972 års skatteutredning (Fi 1972:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april 1972 föratt se över skattesystemet, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 19 maj 1972):

Ordförande: Brandt, Erik R., f.d. ombudsman, f.d. led. av riksdagen

 

297                               Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:27

Sakkunniga: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Bartley, A. Osborne, professor (fr.o.m. den 1 april 1974) Björne, B. Gunnar, kansliråd

Gadd, P. E. Arne, revisionsdirektör, led. av riksdagen Hedborg, Anna M., sekreterare (fr.o.m. den 29 juni 1974) Hermansson, Carl-Henrik, chefredaktör, led. av riksdagen Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen Kristenson, E. Valter, metallarbetare, led. av riksdagen Krönmark, Eric A., lantbrukare, led. av riksdagen Meidner, Rudolf A., fil. dr (t.o.m. den 28 juni 1974) Mundebo, K. A. Ingemar, avdelningsdirektör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974) Svensson, Stig R., direktör Tidefelt, J. Sune, förbundsordförande Tobisson, Lars F., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974)

Experter:

Edlund, C. Bertil, kansliråd

Garke, Hans B., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 12 augusti 1974)

Höök, Erik S. V., planeringschef (fr.o.m. den 5 juni 1974)

Jönsson, E. Gustav, departementsråd

Lindstam, Leif E., kammarrättsassessor

Nilsson, Alf G., departementssekreterare (t.o.m. den 8 augusti 1974) Expert i frågor som gäller faktisk sambeskattning och därmed samman­hängande frågor:

Andersson, Karl Olov, direktör Expert i frågor som rör viss deklarationsundersökning:

Nilsson, J. Ove G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 25 september 1974) Expert i frågor som rör utländsk rätt:

Laurén, Reidunn M. B., regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 1 oktober

1974)

Sekreterare: Swartling, Anders J. A., regeringsrättssekreterare

Bitr. sekreterare: Alderin, Robert B., regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 12 augusti 1974)

Laurén, Reidunn M. B., regeringsrättssekreterare (t.o.m. den 31 juli 1974)

Nygren, Hilding O., avdelningsdirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Walander, Anders, kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 12 augusti 1974)

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren och bitr. sekreterarna)

 

Fi;27   Skr 1975:4                                                   298

Direktiv och tilläggsdirektiv för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 42. Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse Fi

32.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 13 september 1974):

Genom tilläggsdirektiv den 12 oktober 1973 fick 1972 års skatteuiredning i uppdrag att lägga fram förslag till skatteomläggning. Utredningen skulle med förslaget dels åstadkomma en lindring av marginaleffekterna för inkomsttagare i mellaninkomstlägena dels beakta behovet av skatte­sänkningar för inkomsttagare med lägre inkomster. Uppdraget syftade lill att åstadkomma en provisorisk lösning i avvaktan på en mer långsiktig skattereform. Utredningen lade i mars 1974 fram sitt betänkande (SOU 1974:20) Förslag till skatteomläggning med förslag enligt tilläggsdirektiven. Förslaget tog i första hand sikte på 1975 års inkomster. En proposition på grundval av betänkandet föreläggs höstriksdagen.

Under vårens diskussion om skatteförslaget framfördes från löntagarnas organisationer önskemål om en skatteomläggning också beträffande 1976 års inkomster. En sådan omläggning skulle enligt organisationerna väsentligt öka möjligheterna att vid de kommande löneförhandlingarna uppnå en avtalsperiod på mer än ett år.

Som framgått av den s. k. Haga-överenskommelsen har löntagarnas organisationer förbundit sig att vid avtalsförhandlingarna ta hänsyn till den förestående skatteomläggningen beträffande 1975 års inkomster. Det är angeläget att genom en liknande omläggning för tiden närmast efter år 1975 underlätta en längre avtalsperiod än ett år. Utredningen bör därför i avvaktan på en mera definitiv lösning lägga fram förslag till en provisorisk skattereform även i fråga om 1976 års inkomster. Förslaget bör innefatta en lindring av skallen främst för låginkomsttagarna jämte de stora löntagargrupperna.

Enligt Haga-överenskommelsen har regeringen ulfäst sig att låta skatte­utredningen med förtur pröva sparavdraget vid inkomsttaxeringen med hänsyn till prisutvecklingen sedan år 1961. Utredningen bör således i samband med fullgörandet av uppdraget enligt förevarande tilläggsdirektiv också pröva frågan om sparavdragets storlek. I samband härmed bör utredningen överse det speciella avdrag som utgår vid schablonberäknad intäkt av egnahemsfastighel. De nya avdragen bör gälla från och med inkomståret 1975.

Utgångspunkten för utredningens arbete bör vara att skatteomläggningen totalfinansieras i likhet med den tidigare. Härvid bör såväl höjda arbets­givar- eller socialavgifter som indirekt skall kunna komma i fråga. Kostnadsramen bör vara fyra miljarder kr.

Förslaget bör läggas fram skyndsamt och senast till årsskiftet 1974/75.

Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit 25 sammanträden. Därutöver har sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper inom utredningen.

Utredningen har den 29 mars 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:20) Förslag till skatteomläggning m. m.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

299                              Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:30

28. Styrelserepresentatlonsutrednlngen (Fl 1972:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1972 för att utreda frågor angående representation för de anställda i statliga myndigheters styrelser m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 31 maj 1972):

Ordförande: Uggla, Karl-Lennart, generaldirektör

Sakkunniga: Johansson, G. Arne, förste förbundssekreterare Larson, Rune, förste ombudsman Ström, K. Fingal, kansliråd

Experter: Holmberg, Erik G., hovrättsråd Vogel, Lorentz W., byråchef

Sekreterare: Werner, Ulf C. L., departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 44.

Utredningen har under november 1973 - augusti 1974 hållit ett sammanträde.

Statsrådet Löfberg har den 20 augusti 1974, efter framställning av utredningen, förklarat att utredningens arbete skall anses slutfört.

29. Utredningen (Fi 1972:06) om underställning av avtal

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att utreda vilka frågor om arbetsoch anställningsvillkor för tjänstemän som skall underställas Kungl. Maj:t och vilka som därutöver skall underställas riksdagens lönedelegation (se Post- och Inrikes tidn. den 10 juli 1972):

Utredningsman: Foyer, Lars O., kanslichef

Lokal: Riksdagens näringsutskott, 100 12 Stockholm, tel. växel 14 20 20

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberätlelse Fi 46.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

30.1972 års pressutredning (Fi 1972:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att utreda pressens förhållanden (se Post- och Inrikes tidn. den 22 juli 1972):

 

Fi.30   Skr 1975:4                                                   300

Ordförande: Edenman, Ragnar H. L., landshövding, f.d. led. av riksdagen

Sakkunniga: Andersson, J. Sven G., statssekreterare (t.o.m. den 11 februari 1974) Berg, Bengt Åke, budgetchef (fr.o.m. den 12 februari 1974) Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Hallvig, P. Ivar V., direktör Karlsson, Urban, sekreterare Nilsson, E. Bertil V., direktör Pettersson, N. Allan I., kanslichef Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen Wikström, Jan-Erik, förlagschef, f.d. led. av riksdagen Winberg, S. Håkan, rådman, led. av riksdagen

Experter: Ahlqvist, Anders T., redaktör Anderson, S. Arne M., universitetslektor Bodin, Gösta N., direktör Borin, Leif H., ekon. lic. Brännström, Per E. E., direktör

Dahlqvist, Börje G., redaktionschef (t.o.m. den 26 augusti 1974) Daschek, Antti E., ekonomichef Djurberg, Åke L., chefredaktör Engwall, Lars O. V., universitetslektor Fredriksson, Stig G., chefredaktör Frisch, Paul, redaktör Gustafsson, Karl-Erik, ekon. lic. Hallin, N. Erik Anund, direktör Hansson, Olof B., förbundskassör Heddelin, Bertil, huvudredaktör Hernlund, Carl Hugo H., förste ombudsman Ivre, Ivar G. E., redaktör Johansson, S. Östen, redaktör Jönsson, Erik, civilingenjör Lambert-Olsson, Håkan, direktör Larmen, Evert, direktör Lindskog, Nils-Petter, direktör Ljung, C. H. T. Johan, direktör Lundberg, Dan I., ekon. dr Lundh, Sune, direktör Malmgren, Björn C. N. E:son, redaktör Mattsson, Thure R., redaktör Nilsson, Stig B. A., andre ordförande Nowak, Kjell, docent Nycop, Carl-Adam, förlagsdirektör

 

301                               Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:30

Olofsson, Sören, chefredaktör

Petersson, Per-Axel J. O., direktör

Präntare, Bo L. O., direktör

Ringdahl, Jan, fil. lic.

Rosengren, Karl-Erik B:son, universitetslektor

Schein, Harry, direktör

Ståhl, Ingemar O. L., professor

Vinell, Lars G., docent

Weibull, G. Lennart, fil. kand.

Wendel, Folke L. Å., direktör

Wennerström, Ragnar, direktör

Westerberg, Erik J., direktör

Weslerslåhl, H. Jörgen, professor

Wickström, Bo G., professor

Österberg, Rolf V., direktör

Sekreterare: Hadenius, StigG., universitetslektor

Bitr. sekreterare: Fransson, Bill G., e. kanslisekreterare Olsson, Claes Olof, e. forskningsassistent (fr.o.m. den 16 oktober 1974)

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren och bitr. sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 47.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 1 februari 1974):

Produktionsbidrag för dagstidningar infördes år 1971 (prop. 1971:27, KU 1971:32, rskr 1971:180) i en för dagspressen akut situation för att om möjligt — i varje fall på kort sikt — förhindra ytterligare nedläggningar av dagstidningar. Redan efter ett år blev det nödvändigt med en kraftig förstärkning av produktionsbidragen, framför allt för storstädernas andratidningar (prop. 1972:59, KU 1972:29, rskr 1972:203). För innevarande budgetår har riksdagen anslagit 67 milj. kr. för ändamålet.

Med hänsyn till det prekära ekonomiska lägel för stora delar av dagspressen till följd av bl. a. den kraftiga prisstegringen på tidningspapper föreslår jag att Kungl. Maj:t uppdrar åt 1972 års pressutredning att, i avvaktan på uiredningens slutliga förslag, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till lämplig fördelning av ökade produktionsbidrag inom en kostnadsram av 30 milj. kr. Förslaget skall redovisas senast den 15 mars 1974.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbeie. Därutöver har

 

Fi:30   Skr 1975:4                                                   302

ett flertal sammanträden hållits med fem expertgrupper och särskilda arbetsgrupper inom dessa. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

31. Bostadsskattekommlttén (Fi 1972:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 8 september och den 6 oktober 1972 med uppdrag att överse bostadsbeskattningen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 oktober 1972):

Ordförande: Walberg, Sten S., generaldirektör

Sakkunniga: Almgren, Hans G., departementssekreterare Carlsiein, Rune A., stadskassör, led. av riksdagen Dahl, C E. Harry, förbundsordförande Hellstedl, Ernst L., civilingenjör Jansson, Sven 1., direktör Landgren, Per C. D. E., direktör Larsson, K. S. Sigvard, direktör, f.d. led. av riksdagen Leo, P. Gunnar, direktör Lindh, Åke H., andre förbundsordförande

Experter: Anclow, Per R., kammarrättsassessor Edlund, C. Bertil, kansliråd Fries, Ingmar F., departementssekreterare

Sekreterare: Herrlin, Klas G. E., kammarrättsfiskal

Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 10 00 (sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 48.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 23 sammanträden. Därutöver har åtta sammanträden hållits med arbetsgrupper.

Kommittén har den 15 mars 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:16) Neutral bostadsbeskattning.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

303                              Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:33

32. Utredningen (Fi 1972:09) angående kvinnornas situation i den statligt lönereglerade offentliga förvaltningen

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 för alt utreda kvinnornas situation inom den statligt lönereglerade offentliga förvaltningen (se Post- och Inrikes tidn. den 7 mars 1973):

Utredningsman: Lindberg, S. Ingemar, kansliråd

Experter: Aabye-Nielsen, Hans, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)

Borgström, Siv U. E., postkassör Buckau, Anne-Marie A. L., ombudsman Jansson, Kurt S., avdelningschef Klintstam, Solvig A. L., direktörsassistent Ulfhielm, Monica H. V., sekreterare

Sekreterare: Kjellberg, Bo A., förste byråsekreterare

Bitr. sekreterare: Edman, Ulla A., utbildningssekreterare (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Löfblom, Ingeborg J., assistent (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 4,111 28 Stockholm, tel. 10 13 51 (sekreteraren)

Direktiven för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 39.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

33. Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 för att utreda frågan om regler om kvarstad, skingringsförbud m. m. i skatteprocessen (se Post- och Inrikes tidn. den 7 mars 1973):

Ordförande: Nordenadier, Anders, länsåklagare

Sakkunniga: Bergh, Sten, kammarrättsråd Johansson, S. Olof H., led. av riksdagen Welander, Gösta, kansliråd

 

Fi:33   Skr 1975:4                                                   304

Westberg, H-O. (Olle), svarvare, led. av riksdagen

Experter: Andréasson, Bill E., bitr. skattedirektör (fr.o.m. den 22 april 1974) Bjernstad, S. L. Börje, kronofogde Björnesjö, Sven G., taxeringsrevisor Jarenius, J. Christer 1., skaitedirektör

Mattsson, Kjell I., distriktsåklagare (t.o.m. den 21 april 1974) Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd

Sekreterare: Andréasson, Bill E., biträdande skattedirektör (t.o.m. den 21 april 1974) Eriing, E. Martin H., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 22 april 1974)

Bitr. sekreterare: Eriing, E. Martin H., hovrättsfiskal (t.o.m. den 21 april 1974) Werdinius, Claes A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 22 april 1974)

Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 1000 (bitr. sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 40.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 34 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har numera beslutat lösa sitt uppdrag etappvis och har av det skälet den 20 maj 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:49) Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

34. Sakkunnig (Fi 1973:02) med uppdrag att utreda frågan om förvaltningen av Drottningholms kungsgård

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 maj 1973 för att utreda frågan om förvaltningen av Drottningholms kungsgård (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1973):

Utredningsman: Fjellander, Nils E. B., regeringsråd (avliden) Lindberg, N. Olof, expeditionschef (fr.o.m. den 20 september 1974)

Sekreterare: Sellvall, L. Göran, departementssekreterare

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Slockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

 

305                               Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:36

Direktiven för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 41.

Utredningsarbetet har inte kunnat bedrivas under första halvåret 1974. Sedan en ny sakkunnig nu tillkallats har arbetet återupptagits. Utredningsarbetet beräknas pågå under hela år 1975.

35. Sakkunnig (Fl 1973:03) med uppdrag att se över uppgiftsfördelningen m.m. mellan statskontoret. Statskonsult AB och DAFA

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 för att se över uppgiftsfördelningen m. m. mellan statskontoret. Statskonsult AB och dXFA (se Post- och Inrikes tidn. den 30 juni 1973):

Utredningsman: Andersson, J. Sven G., statssekreterare

Experter: Bruno, Gösta F., överdirektör Moback, Stig L., direktör Pernelid, V. Åke E., direktör Persson, Gert I. E., planeringsdirektör

Sekreterare: Hjalmarsson, S. Åke, departementssekreterare (fr.o.m. den 7 januari 1974)

Lonaeus, G. Håkan N., departementssekreterare (t.o.m. den 6 januari 1974)

Direktiven för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 42.

Den sakkunnige har under tiden november 1973-september 1974hållit 13 sammanträden med experterna.

Den sakkunnige har den 2 oktober 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:11) Översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan statskontoret, Statskonsuh AB och DAFA m. m.

Uppdraget är därmed slutfört.

36. Varusmugglingsutredningen (Fi 1973:04)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1973 för att företa en översyn av lagen om straff för varusmuggling och därmed sammanhängande frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 20 oktober 1973):

Utredningsman: Klackenberg, O. Henrik, f.d. regeringsråd

20   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

Fi;36   Skr 1975:4                                                  306

Experter: Carlson, Å. Lennart, avdelningsdirektör Persson, Lars E. H., hovrättsassessor Rundlöf, G. Arne M., t.f. byråchef Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd

Sekreterare: Ljungwall, N. E. Folke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 10 januari 1974)

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 7631000 (utredningsmannen och sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 43.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 19 sammanträden samt haft överläggningar med vissa tullmyndigheter avseende frågor som berör utredningens arbete.

Utredningen har yttrat sig över en framställning från generaltullstyrelsen om införande i tullagen (1973:670) av bestämmelser om förseningsavgift i fall då tulldeklaration lämnats för sent m.m.

Ulredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

37.1973 års myntkommitté (Fl 1973:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november 1973 för att utreda förutsättningarna för förslag till ny prägel på rikets mynt (se Post-och Inrikes tidn. den 10 december 1973):

Ordförande: Ulvfot, Benkt H., myntdirektör

Ledamöter: Malmer, Brita 1. M., avdelningsdirektör von Schantz, K. Philip G., professor Scheffer, C. Gunnar U., statsheraldiker

Sekreterare: Lagerström, Ulf Å., departementssekreterare

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 44.

Kommittén har under tiden november 1973 - april 1974 hållit åtta sammanträden.

Kommittén har den 18 april 1974 avgett promemoria (Ds Fi 1974:5) angående förslag till ny prägel på rikets mynt.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

307                               Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:38

38. Fastpriskommlttén (Fi 1974:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars 1974 för att utreda vissa frågor rörande upphandling till fast pris utan indexreglering (se Post- och Inrikes tidn. den 16 mars 1974):

Ordförande: Tilert, C. Reidar, generaldirektör

Sakkunniga: Fastbom, E. Lennart, planeringschef Gustafsson, Åke G., avdelningschef Walck, K. Janne, ekonomidirektör Westin, J. Olle, ekonomidirektör

Expert: Arlhursson, Anders I., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Sekreterare: Ericson, Gösta, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Lokal: Byggnadsstyrelsen, Karlavägen 100. Postadress: 10643 Stockholm, tel. växel 14 1040 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 8 mars 1974):

Vid upphandling av byggnads- och anläggningsarbeten skall statliga myndigheter tillämpa cirkuläret (1973:667) om upphandling av stadiga byggnads- och anläggningsarbeten till fast pris, fastpriscirkuläret. Enligt cirkuläret skall statliga byggnads- och anläggningsarbeten upphandlas till fast pris ulan indexreglering. Om särskilda skäl föreligger får upphandling av sådana arbeten ske till rörligt pris. När tiden från anbudsdag till avtalad dag för färdigställande därvid ej överstiger två år får upphandling lill rörligt pris endast ske efter samråd med riksrevisionsverket. Cirkuläret innehåller vidare vissa föreskrifter om förbehåll för kostnadsändring till följd av exceptionella omständigheter eller onormala prisförändringar på i arbetet ingående material.

Det första fastpriscirkuläret utfärdades år 1969. Mellan åren 1969 och 1971 lämnade entreprenörerna — såväl medlemmar i Svenska Byggnads­entreprenörföreningen (SBEF) som övriga entreprenörer — anbud med fast pris utan indexreglering. SBEF beslöt emellertid i juni 1971 att medlemmar av föreningen vid bötesplikt måste — om beställaren begärde fast pris utan indexreglering — lämna dubbla anbud, dels ett grundanbud, som anger anbudsdagens prisläge, dels ett s. k. utbytespris som är avsett att täcka kommande prisförändringar på material och arbete. SBEF fastställde sedan den årliga prisutvecklingsprocent som medlemmarna lägst måste räkna med. Denna fastställdes 1971 till 9 % och höjdes i augusti 1973 till 11 %, i september 1973 till 13 % och i december 1973 till 18 %.

Byggnadsstyrelsen har under tiden efter 1971 försökt finna lösningar som i möjligaste mån eliminerade olägenheterna med den form för fastprisanbud som   SBEF  beslutat  tillämpa.  Denna leder enligt  byggnadsstyrelsens

 

Fi:38   Skr 1975:4                                                  308

uppfattning till att staten får betala alltför höga pristillägg på grund av att SBEF räknar med stor riskmarginal när föreningen beslutar om prisul-vecklingsprocent (f. n. 18 % årlig prisstegring).

Efter förhandlingar enades byggnadsstyrelsen och SBEF våren 1973 om en form för fast pris i styrelsens upphandlingar innebärande att styrelsen stod risken för onormala prisökningar på i entreprenaden ingående material (utöver ett visst bestämt procenttal som sattes till 4 % per år). Därigenom begränsades entreprenörernas risktagande för sådan prisutveckling som entreprenörerna inte direkt kunde påverka.

På grund av SBEF:s form för att avge fastprisanbud, dvs. grundanbud och separat utbytespris, tvingades byggnadsstyrelsen även gå in i för­handlingar med SBEF om det procenttal för beräkning av utbytespris som skulle tillämpas för fastprisanbud till byggnadsstyrelsen. I denna fråga enades parterna i juni 1973. Försöken med den överenskomna nya formen för fastprisupphandling skulle därefter utvärderas. Parternas avsikt var att senare söka nå en generell tillämpning inom hela statsverket av denna form för fastprisupphandling.

Omedelbart före årsskiftet bröt emellertid SBEF överenskommelsen från juni 1973 utan att förhandlingar med byggnadsstyrelsen ägt rum och beslöt ensidigt att vid anbud till byggnadsstyrelsen böja det s. k. utbytespriset med 43 %. Diskussioner mellan byggnadsstyrelsen ocb SBEF i denna fråga har inte lett till resultat.

Att upphandla byggnads- och anläggningsarbeten till fast pris innefattar som framgår av det anförda problem såväl för byggnadsstyrelsen som för övriga statliga upphandlande myndigheter. Entreprenörerna anser att fastprisanbud där de skall göra antaganden om speciellt prisutvecklingen inom materialindustrin innefattar stora osäkerhetsmoment och begär därför höga pristillägg.

En väg ur det låsta läge fastprisfrågan kommit i synes vara att hela statsverket övergår till en till resp. myndighet anpassad form för fastprisupphandling motsvarande den byggnadsstyrelsen numera tillämpar. För att studera dessa problem bör enligt min mening en utredning med företrädare för stadiga upphandlande myndigheter samt riksrevisions­verket och statistiska centralbyrån tillsättas. Utredningen bör utarbeta en fastprismall anpassad till olika statliga myndigheters specifika upp­handlingsförhållanden. Ulredningen bör belysa hur den kompensation för löneförändringar som utgår vid normal indexreglering av entreprenader förhåller sig till de beräkningar som entreprenörerna redovisar i sina fastprisanbud. Det är enligt min mening önskvärt att även kommuner och enskilda beställare av byggnads- och anläggningsarbeten upphandlar till fasta priser. Utredningen bör därför undersöka möjligheterna att få till stånd en sådan vidgad fastprisupphandling för icke-statliga beställare.

Utredningen bör arbeta skyndsamt. Om möjligt bör förslag till åtgärder föreligga senasi i början av år 1975.

Kommittén har under tiden mars - oktober 1974 hållit fyra sammanträden. Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

309                              Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:39

39. Sakkunniga (Fi 1974:02) med uppdrag att utreda frågan om gränsdragningen mellan förvaltningsrevision och ratlonallserlngsverksamhet Inom statsförvaltningen m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda frågan om gränsdragningen mellan förvaltningsrevision och rationaliseringsverksamhet inom statsförvaltningen m. m.:

Ordförande: Andersson, J. Sven G., statssekreterare

Sakkunniga: Berggren, G. Rune, generaldirektör Moberg, Sven T., generaldirektör Resare, Alf C. R., överdirektör

Sekreterare: Hjalmarsson, S. Åke, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Statskontoret är central förvaltningsmyndighet för rationalise­ringsverksamheten inom statsförvaltningen i den mån denna uppgift inte ankommer på annan myndighet. I verkets uppgifter ingår bl. a. att ta initiativ till och utföra rationliseringsundersökningar, att utbilda personal för rationaliseringsverksamhet samt att genom rådgivning verka för förenklingar och kostnadsbesparingar inom statsförvaltningen. Inom försvarsdepartementets verksamhetsområde svarar försvarets ratio-naliseringsinstiul för dessa uppgifter. Riksrevisionsverket (RRV) är central förvaltningsmyndighet för revision och redovisning samt därmed sammanhängande frågor inom statsverksamheten. I fråga om revision åligger det verket att bedriva förvaltningsrevision samt därvid särskilt granska den statliga verksamheten och tillse att den bedrivs effektivt.

Enligl beslut vid 1960 års riksdag omorganiserades statskontoret till central rationaliseringsorgan för statsförvaltningen och tillskapades RRV som centralt revisions- och redovisningsorgan (prop. 1960:126, SU 1960:107, rskr 1960:282). Genom stasmaklernas beslul år 1967 drogs riktlinjerna upp för organisationen av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten (prop. 1967:79, SU 1%7:82, rskr 1%7:194). Beho­vet av samverkan mellan de båda myndigheterna har tillgodosetts bl. a. genom att chefen för det ena ämbetsverket är självskriven vice ordförande i styrelsen för det andra. Vidare samarbetar verken i före­kommande fall inom vissa gemensamma projekt, t. ex. informations­projektet Info-ES. Samverkan mellan de båda verken har fungerat väl. Emellertid har sedan 1960 och 1967 års beslut såväl rationali­seringsverksamheten som förvaltningsrevisionen utvecklats starkt inom statsförvaltningen. Det finns därför anledning att mot bakgrund av den utveckling som ägt rum överväga om den gränsdragning som nu gäller

 

Fi:39   Skr 1975:4                                                   310

mellan rationaliseringsverksamhet och förvaltningsrevision behöver förändras eller ytterligare preciseras. Formerna för en intensifierad samverkan mellan de berörda centrala myndighelerna bör därvid också prövas. Dessa uppgifter bör anförtros åt särskilda sakkunniga.

Vidare bör de sakkunniga överväga och föreslå hur förvaltnings­revisionen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde lämpligen bör vara organiserad. Härvid bör bl. a. övervägas samarbetsformerna med RRV. Som utgångspunkt för utredningsarbetet bör gälla atl RRV skall vara central förvaltningsmyndighet för förvaltningsrevision inom statsför­valtningen i dess helhet.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

De   sakkunniga   har   under  tiden   juli   -   oktober   1974   hållit   två sammanträden. De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.

40. Jury (Fi 1974:03) för bedömning av förslag tlll ny prägel på rikets myntm. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 augusti 1974 för bedömning av förslag till ny prägel på rikets mynt m.m.:

Medlemmar: Forsberg, Karl-Erik, grafiker Gråte, Eric, f.d. professor Malmer, Brita I. M., avdelningsdirektör Marklund, Bror, f.d. professor Scheffer, C. Gunnar U., statsheraldiker

Sekreterare: Lagerström, Ulf Å., departementssekreterare

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Juryn beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

41. Sakkunnig (Fl 1974:04) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande samordning m.m. inom den civila övervakningen till sjöss

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1974 för att utreda vissa frågor rörande samordning m. m. inom den civila övervakningen till sjöss:

Utredningsman: Lemne, Mats H., landshövding

 

311                               Kommittéer: Finansdepartementet   Fl:41

Experter: Andersson, Rolf A., ombudsman Häggström, K. Harald V., kusttullmästare Kappelin, Carl-Erik, byråchef Svensson, C. Bertil, byrådirektör

Sekreterare: Rydstedt, Bo S., hovrättsfiskal

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 27 september 1974):

Arbetsuppgifter beträffande den civila övervakningen längs våra kuster åvilar såväl tullverkets kustbevakning som poHsen. Gränsdragningen mellan kustbevakningens och polisens arbetsuppgifter fastslogs senast år 1967 (prop. 1967:1 bil. 9 s. 40, SU 1967:7, rskr 1967:7). Tullverkets kustbevakning svarar i princip för övervakningen i öppna sjön och i havsbandet samt i huvudsak inom skärgårdsområdena. I Stockholms skärgård och vissa andra områden, där polisen särskilt organiserats för verksamhet till sjöss, samverkar kustbevakningen och polisen. Kustbevakningens arbetsuppgifter omfattar förutom tullkontroll och smuggelbekämpning bl. a. naturvårdstillsyn, sjö- och flygräddning, sjötrafikövervakning, övervakning mot vattenförorening, jakt- och fiske­tillsyn samt biträde med person- ocb godstransporter åt civila och militära myndigheter. Kustbevakningen handhar också åtgärder till sjöss ocb i kustvattnen samt Mälaren och Vänern för att avvärja eller begränsa skada lill följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Allmän övervakning av ordning och säkerhet, brottsspaning och liknande polisiära uppgifter ankommer på polisen.

Kustbevakningspersonalens befogenheter i fråga om de olika över­vakningsuppgifterna varierar beroende på vilken övervakningssektor uppdraget avser. När det gäller tullkontroll och smugglingsbekämpande verksamhet har tullverkets personal polismans befogenhet. Detta innebär bl. a. att tullpersonal i detta sammanhang har rätt att hejda transportmedel, verkställa förhör, utföra visitation av gods och transportmedel, inleda förundersökning, gripa misstänkt samt företa husrannsakan och kropps-visitation. När det gäller övriga delar av verksamheten till sjöss har tull­verkets personal väsentligt mindre befogenheter. Vad gäller sjötrafik­övervakning har befogenheterna reglerats i kungörelsen (1964:834; ändrad senast 1973:708) om förordnande för tullpersonal att ombesörja viss polisbevakning. Detta innebär bl. a. rätt för tullpersonal att i vissa fall medge rapporteftergift samt rätt att i vissa fall bruka våld och tillfälligt omhänderta person. Samma förhållande gäller beträffande övervakning mot vattenförorening från fartyg. Beträffande fisketillsyn har tullpersonal rätt att undersöka ocb ta i beslag fångst och fiskeredskap samt i vissa fall båt m, m. I övrigt är tullverkets personal hänvisad till enbart anmälan till polisman. Tullverkets personal har vidare rält att i vissa fall taga jaktbyte m, m. samt rätt att kontrollera innehav av jaktkort. Vad gäller övriga uppgifter såsom skyddsområdestillsyn och naturvårdstillsyn är befogen­heterna i huvudsak ej reglerade. Kustbevakningens åtgärder begränsas

 

Fi.41    Skr 1975:4                                                 312

därigenom till enbart anmälan till polisman samt åtgärder enligt vad som tillkommer varje svensk medborgare.

Frågan om gränsdragningen mellan polisens och kustbevakningens uppgifter behandlades av 1970 års riksdag (ILU 1970:31). Enligt första lagutskottet innebar för kustbevakningspersonalen avsaknaden av sådana polisiära befogenheter som att inleda förundersökning, hålla förhör och verkställa gripande vissa risker för att överträdelser främst mot sjötrafikreglerna och skyddsområdesbestämmelserna eller genom oljeutsläpp från fartyg inte effektivt kunde beivras. Innan polis hinner komma till platsen kan lagöverträdaren ha hunnit avvika eller möjligheten att säkra bevisning om brottet eliminerats. Dessa olägenheter kunde enligt utskottet tala för att tullpersonalen borde ges ökade befogenheter. Utskottet framhöll emellertid också att det för den enskildes rättssäkerhet är av den största betydelse att ingripande med tvångsmedel mot allmänheten verkställs av personal med tillräckliga insikter om gällande beslämmelser och med en god allmän polisiär skolning. Utskottet var inte berett att tillstyrka att kustbevakningspersonalen omedelbart gavs ökade befogenheter. Anledning förelåg emellertid enligt utskottet att i lämpligt sammanhang göra en översyn av gällande författningar på de övervaknings-eller tillsynsområden där formella befogenheter saknades eller stod i mindre god överensstämmelse med den praxis som visat sig lämplig. Utskottet ansåg också att det kunde finnas anledning att mer ingående ta upp samordnings- och huvudmannaskapsfrågorna till prövning. Frågan behandlades ånyo av 1973 års riksdag (JuU 1973:26, rskr 1973:258), som uttalade sig för att den översyn av hithörande författningar och sam­ordningsfrågor m.m. som första lagutskottet år 1970 uttalat sig för skulle komma till slånd.

Denna översyn bör nu göras.

Kustbevakningens grundläggande uppgift är att övervaka efterlevnaden av gällande tullförfattningar samt att förhindra och uppdaga smuggling. De personella och materiella resurser som tullverket därvid förfogar över har emellertid möjliggjort att kustbevakningen vid sidan härav fullgör viktiga uppgifter på angränsande områden såsom olje- och kemikaliebekämpning, sjötrafikövervakning, jakt- och fisketillsyn m. m. I prop. 1967:1 anförde jag att kustbevakningen liksom tidigare borde svara för den reguljära sjöövervakningen längs kusten. I sådana fall då kustbevakningens och polisens uppgifter nära berör varandra — vilket torde vara ofrånkomligt när det gäller två organisationer med till varandra angränsande arbetsuppgifter och som båda är beroende av sjötransporter — framhöll jag angelägenheten av att uppgifterna samordnades så att tillgängliga resurser utnyttjades effektivt. I första hand ankommer denna samordning på generaltull­styrelsen och rikspolisstyrelsen.

Erfarenheterna sedan år 1967 har visat att såväl kustbevakningen som sjöpolisen verksamt har kunnat bidraga till en förbättrad sjöövervakning. I en del fall har emellertid behovet av en klarare precisering av vardera organisationens arbetsuppgifter upplevts som önskvärd. Jag anser att den översyn av gällande bestämmelser rörande arbetsuppgifter och kompetens som riksdagen begärt bör göras i syfte att utröna hur befintliga resurser bäst skall kunna utnyttjas. En sådan översyn bör även göras mot bakgrund av att tullverket i anslutning till en ny tullprocedur fått en ny distriktsorganisation den 1 januari 1974.

Tullverkets uppgifter vad gäller övervakningen av gällande tullagstiftning och ansvar för bekämpning av havsföroreningar motiverar förekomsten av

 

313                               Kommittéer; Finansdepartementet   Fl:42

en till verket hörande organisation av kustbevakningens typ. Mycket talar för att kustbevakningen, bl. a. till följd av sin förekomst längs hela kustområdet och sin utrustning, dessutom är lämpad att handha vissa uppgifter som normalt åvilar polisen och för vilka kustbevakningen genom sin verksamhet och sakkunskap har speciella förutsättningar. Självfallet bör detta ske i reglerade former och i samarbete med polisen. Även kostnads- och effektivitetsskäl talar för en sådan samordning av kustbevakningens och polisens resurser. Det bör i detta sammanhang övervägas om någon komplettering behöver ske av kustbevaknings­personalens befogenheter för att — i de fall då tillkallande av polis skulle innebära praktiska olägenheter för lösande av uppgifterna — nödvändiga ingripanden skall kunna göras genom kustbevakningens försorg.

Utredningen bör när det gäller de organisatoriska frågorna samråda med statskontoret. Vidare bör utredningen beakta det arbete som bedrivs inom sjöräddningsulredningen (K 1970:42), fiskeadministrativa utredningen (Jo 1970:25) och fritidsbåtutredningen (Jo 1970:33). De förslag som utredningen kan komma att lägga fram bör innefatta författningsförslag.

Den sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.

42. Sakkunnig (Fi 1974:05) med uppdrag att utreda frågan om den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1974 för att utreda frågan om den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation:

Utredningsman: Martinsson, Bo N. O., generaldirektör

Experter: Andersson, L. Ingemar, ombudsman Asplund, C. Christer, ombudsman Gothefors, Per L., ombudsman

Sekreterare: Jeding, Lars G., byrådirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Löfberg till statsrådsprotokollet den 13 september 1974):

Personalutbildning har under senare tid kommit att få en allt större betydelse i statsförvaltningen. Utbildningsvolymen har vuxit snabbt. Gjorda beräkningar pekar mot att det årliga antalet utbildningsdagar f.n. uppgår till omkring 1 500 000.

Huvuddelen av personalutbildningsverksamheten anordnas av de enskilda myndigheterna för den egna personalen.

Den statliga personalutbildningen var föremål för en översyn genom den

 

Fi.42   Skr 1975:4                                                    314

år 1961 tillsatta personalutbildningsberedningen. Enligt direktiven skulle beredningen på grundval av en överblick i stora drag över den statliga personalutbildningens art, målsättning och omfattning principiellt överväga vilka möjligheter till en ändamålsenlig samordning av utbildning som kunde föreligga samt vilka åtgärder i övrigt som kunde vara ägnade att rationalisera och effektivisera utbildningen.

Beredningen utarbetade förslag till ett betydande antal kurser och lämnade därutöver förslag till ett centralt statligt personalutbildningsorgan för att genomföra de föreslagna kurserna (SOU 1966:57). I huvudsaklig överensstämmelse med personalutbildningsberedningens förslag inrättades sedermera statens personalutbildningsnämnd (PUN).

PUN är centralt organ för den statliga personalutbildningen. Enligt instruktionen (SFS 1967:454) är PUNs huvuduppgifter att planera och genomföra personalutbildning som är gemensam för flera myndigheter, att bistå statliga myndigheter vid utformningen av deras inomverksutbildning samt att främja samordningen av statlig personalutbildning och verka för att utbildningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Vidare åligger det PUN att informera myndigheterna om personalutbildning utanför statsförvaltningen, atl följa utvecklingen på det vuxenpedagogiska området och inom det allmänna undervisnings- och utbildningsväsendet samt att verka för att statsförvaltningens behov i möjlig mån tillgodoses i allmänna undervisnings- och utbildningsanstalters verksamhet.

Den centralt bedrivna utbildningen har byggts ut efter hand. PUN
genomför i dag utbildning inom flera områden där olika grupper
statsanställda tidigare haft begränsade utbildningsmöjligheter. Förutom
generell förvaltningsutbildning för bl.a. chefer, kanslister ocb nyanställd
personal har utvecklats ett brett sortiment specialistkurser på bl.a.
områdena löner och pensioner, personalledning och personalsamverkan,
personaladministration,  samhällsinformation  och     företags-

nämndsverksamhet. Vid sidan av det centrala kursutbudet har skett en ökad satsning på konsultation och förproducerat utbildningsmaterial i syfte att underlätta för myndigheterna att själva öka sina utbildningsinsatser. I anslutning bärtill har utvecklats olika kurser på det pedagogiska området. Därutöver bedrivs central personalutbildning för statligt anställda bl.a. av statskontoret, riksrevisionsverket och statens personalnämnd (SPN).

Under senare tid har frågor rörande vidareutveckling av den statliga personalutbildningen tilldragit sig ett ökande intresse på många håll inom statsförvaltningen. Bl.a. bar statskontoret inom ramen för en samlad översyn av den statliga personaladministrationen behandlat personal-utbildningsfrågor i ett särskilt projekt. Riksrevisionsverket har kartlagt personalutbildningsfunklionen ur främst förvaltningsrevisionella aspekter (rapport 1972:1030). Dessutom genomförs en rad myndighetsinterna utredningar om personalutbildningsfrågor exempelvis mål och medel för utbildningsplanering, personalutveckling, uppföljning av utbild­ningsinsatser osv.

Inom del allmänna undervisningsområdet har samtidigt reformarbetet gått mycket snabbt. Det tidigare splittrade skolsystemet har ersatts av en helt sammanhållen obligatorisk skola, grundskola, gymnasieskolan. Den högre utbildningen har expanderat mycket kraftigt, framför allt under senare delen av 1960-taIet. Samtidigt genomfördes en geografisk spridning av utbildningen till orter utanför de traditionella universitetsorterna. Andelen av befolkningen i gymnasial och eftergymnasial utbildning är numera   en   av  de   största   i   världen.   Också vuxenutbildningen har

 

315                         Kommittéer:  Finansdepartementet    Fi:42

reformerats. Stödet till folkbildningen har avsevärt förstärkts vilket medverkat till en snabb utveckling och breddning av framför allt studie­cirkelverksamheten. En organisation för statlig och kommunal vuxenutbildning har byggts upp.

Med hänsyn till de snabba förändringarna i samhället uppstår ett behov av återkommande, kompletterande utbildning. Man måste därvid också räkna med att den undervisning som förmedlas genom det allmänna skolväsendets försorg — även om den i allt högre utsträckning inriktas mot bestämda yrkesområden — kommer att behöva kompletteras med olika slag av personalutbildning.

En bedömning av den statliga personalutbildningens framtida inriktning påverkas vidare av bl.a. följande faktorer.

Såväl den offentliga som den enskilda sektorn har under de senaste åren präglats av betydande strukturella omvandlingar. För statsförvaltningen har detta bl.a. fått till följd att nya myndigheter tillskapas och att andra slagits samman. Omorganisationer med stora återverkningar för både central och lokal förvaltning har genomförts. För alt möjliggöra en bättre överblick och samordning av olika statliga verksamhetsområden och nivåer har utvecklingsinsatserna inom såväl de personaladministrativa, ekonomiadministrativa som rationaliseringstekniska områdena intensifierats. Inom det ekonomiadministrativa området har t.ex. den förvaltningsrevisionella verksamheten byggts ut, samtidigt som nya budgeteringsmetoder och enhetliga system för ekonomisk redovisning utvecklats. Inom personalområdet har en utveckling skett dels när det gäller den personaladministrativa planeringen, dels i mer uppgiftsorienterat arbete, t.ex. av system för omplacering till följd av omlokaliseringen av statlig verksamhet från stockholmsregionen.

Samtidigt med förändringarna inom ekonomi-, personal- och rationaliseringsområdena sker en utveckling mot att de traditionella gränserna dem emellan blir allt mindre markerade. En ökad samordning mellan den personaladministrativa planeringen och den ekonomiska pla­neringen och budgeteringen, mellan bemannings- och rationaliseringsplaneringen eftersträvas t.ex. alltmer.

Förändringar inom statsförvaltningen både vad gäller mer övergripande strukturella omdaningar, som jag tidigare givit exempel på, och den vardagsrationalisering som fortlöpande bedrivs av myndigheterna själva kommer att fortsätta. En förutsätthing för de pågående förändringarna är emellertid atl åtgärder sätts in för att tillvarata och utveckla kunnande och yrkesskicklighet hos berörda personalgrupper och för att underlätta omställningar till nya arbetsuppgifter för de anställda.

Omplaceringsverksamheten med hela statsförvaltningen som bas utgör exempel på åtgärder som möjliggör en sådan utveckling. Omplaceringsverksamheten inom statsförvaltningen måste dock kompletteras med utvidgade insatser för att förbättra möjligheterna till ulbildning av omskolningskaraktär. Denna frågeställning har också tidigare berörts bl.a. i en skrivelse från PUN med förslag om ulredning av kanslislutbildning m.m. Även personalpolitiska skäl i övrigt talar för en rekryterings- och personalutbildningspolitik som skapar förutsättningar för förbättrade möjligheter till internrekrytering och genomströmning från biträdes-, assistent- och motsvarande karriärer till högre tjänster. Detta kan också aktivt bidra till att bl.a. förbättra kvinnornas arbetssituation och befordringsmöjligheter.

Vid sidan om strukturomvandlingen och den tekniska och administrativa

 

Fi.42   Skr 1975:4                                                  316

utvecklingen finns det andra förhållanden som påverkar det administrativa arbetet och därmed arbetsbetingelserna inom förvaltningen. Jag vill här framför allt peka på de reformer som genomförts i syfte att öka de anställdas medinflytande och medbestämmande. Som exempel härpå vill jag särskilt framhålla ändringarna i 3 § av statstjänstemannalagen, delegationens för förvaltningsdemokrati försöksverksamhet, kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statliga myndigheters styrelser och det omfattande arbetet inom arbetsmiljöområdet representerat bl.a. av statens arbetsmiljönämnds verksamhet.

Även organisatoriskt har det personaladministrativa verksamhets­området förändrats under de senaste åren. När PUN inrättades år 1967 fanns inte någon central förvaltningsmyndighet för den personaladministrativa verksamheten inom statsförvaltningen. 1 och med SPNs tillkomst har flera av de centrala personaladministrativa uppgifterna, som tidigare varit organisatoriskt åtskilda, samlats inom en myndighet. Betydande fördelar har härigenom vunnits inte minst då det gällt att åstadkomma en ökad samordning inom hela det personaladministrativa fältet. SPN har bl.a. ett centrah ansvar för den personaladministrativa planeringen där utbildningsplaneringen utgör ett delområde. Med stöd av sin instruktion medverkar också SPN i personaladministrativ utbildningsverksamhet.

Även om flera viktiga initiativ tagits för att få personalutbildningen anpassad till de förändrade förutsättningar som jag här givit några exempel på, finner jag det motiverat att en förnyad prövning och samlad bedömning av den statliga personalutbildningens inriktning och organisation nu sker.

Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad jag tidigare anfört förordar jag att en sakkunnig tillkallas för att i ett första led utreda och lämna principförslag om vidareutveckling av den statliga personalutbildningens inriktning och organisation.

Bakom utbyggnaden av den statliga och den kommunala sektorn ligger som en viktig målsättning att med kollektiva medel lösa för medborgarna angelägna problem. Allt fler människor engageras också i samhällets reformarbete.

Som allmän utgångspunkt för den sakkunniges arbete bör gälla att myndighelerna — liksom tidigare — har huvudansvaret för atl den egna personalen är ändamålsenligt utbildad. Den centrala personalutbildningens uppgift bör vara att på olika sätt underlätta för myndigheterna att fullgöra delta ansvar.

1 den statliga personalutbildningen bör därför också framgent möjligheterna till utbildning genom det allmänna undervisningsväsendet och samhällets arbetsmarknadsutbildning särskilt beaktas. Personalutbildningen bör vidare ha sådan uppläggning att den förutom att utgöra en grundläggande utbildning och fortbildning även kan utnyttjas för vidareutbildning och omskolning. Ökade insatser för omskolning och vidareutbildning ligger — enligt min mening — väl i linje med de senaste årens strävanden att underlätta genomströmningen mellan olika karriärer.

När det gäller den statliga personalutbildningens inriktning bör den sakkunnige bl.a. utreda behoven av förvaltningsanpassad administrativ grundutbildning som innefattar de olika administrativa delområdena ekonomiadministration, personaladministration och administrativ rationalisering samt allmän förvaltningskunskap kompletterad med påbyggnads- och specialistkurser inom dessa områden.

Vidare bör den sakkunnige utreda och om möjligt lämna ett samlat förslag

 

317                               Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:42

till inriktning av de utbildningsinsatser som behövs till följd av förändringarna inom arbetsmiljö- och förvaltningsdemokratiområdet. Den sakkunnige bör därvid inhämta synpunkter från både de partssammansatta organ som arbetar inom området och de anställdas organisationer.

Såväl den tekniskt administrativa utvecklingen som utvecklingen möten högre grad av demokratisering av arbetslivet har successivt bidragit till nya samarbetsformer med ökat inslag av projektarbete, med längre gående delegering av beslutsfunktioner och med ökat medinflytande för de anställda i arbets- och beslutsprocesser. Detta medför förändrade och delvis nya krav på arbetsledande personal på alla nivåer. Den sakkunnige bör bl.a. därför lämna förslag till framtida inriktning och omfattning av ledarutbildningen inom statsförvaltningen.

Den sakkunnige bör på grundval av sina förslag till fortsatt inriktning av den statliga personalutbildningen även ge förslag till dels de förändringar i den nuvarande centrala utbildningsorganisationen som bedöms erforderliga, dels vilka generella åtgärder som bör vidtas för att förbättra myndigheternas utbildningsorganisation. Såväl vad gäller den centrala organisationen som myndigheternas utbildningsorganisation bör möjligheterna att skapa problemlösningar över myndighetsgränserna eftersträvas. Härvid bör den sakkunnige bl.a. pröva alternativa former för att samla viss produktion och distribution av central personalutbildning till en särskild organisation.

I samband med övervägandena kring central utbildningsorganisation bör den sakkunnige även uppmärksamma möjligheterna till en ökad samordning mellan personalutbildning och övrig personaladministrativ verksamhet. Härigenom bör bl.a. tillvaratas de samordningsmöjligheter som skapats genom tillkomsten av SPN.

När det gäller utbildningsfunktionen inom myndigheterna vill jag särskilt framhålla betydelsen av att utbildningen planeras och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Riksrevisionsverket har, i den tidigare nämnda kart­läggningen, konstaterat att det inom många myndigheter saknas en särskild utbildningsansvarig. Den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet åt detta förhållande.

Med tanke på den volym den statliga personalutbildningen redan har och den utvidgning som kan förväntas, är det angeläget — bl.a. från ekonomi-och effektivitetsaspekter — med en ökad satsning på alternativa former av förproducerad och massdistribuerad utbildning och ett ökat utnyttjande av tillämpad vuxenpedagogik och modern undervisningsteknologi. Utöver sådana insatser som främst rör effektivisering av kunskapsförmedling bör uppmärksammas den pågående utveckling som innebär att utbildningssituationen ofta med fördel utnyttjas för träning i problemlösning och förändringsprocesser. Denna aspekt har särskild betydelse för utveckling av organisations-, samarbets- och ledarskaps­former och ställer delvis andra pedagogiska krav. Mot bakgrund av vad jag här anfört bör den sakkunnige pröva frågan om ett allsidigt pedagogiskt utvecklingsarbete inom ramen för statlig personalutbildning. Härvid bör den sakkunnige utreda möjligheterna till en närmare samverkan med skolöverstyrelsens och universitelskanslersämbetets förvaltningsområden.

Frågan om finansieringen av central personalutbildning inom statsför­valtningen behandlades relativt utförligt i anslutning till perso­nalutbildningsberedningens betänkande. Flera myndigheter förordade i samband med remissbehandlingen en ekonomisk ansvarsfördelning, där verksamheten finansieras genom avgifter. Departementschefen förordade

 

Fi:42   Skr 1975:4                                                   318

dock vid denna tidpunkt en fortsatt finansiering genom gemensamma utbildningsanslag. Genom Kungl. Maj :ts senare ställningstaganden bl.a. till en förbällrad kostnadsredovisning har förhållandena i viss utsträckning förändrats. Jag anser därför att den sakkunnige bör pröva om denna utveckling motiverar ändringar av personalutbildningens finansiering.

Den sakkunnige bör mot bakgrund av sina förslag till inriktning och organisation även granska de bestämmelser som har betydelse för den statliga personalutbildningen.

Den sakkunnige bör vara oförhindrad att pröva även andra frågor som sammanhänger med de förhållanden jag berört.

Den sakkunnige bör redovisa de kostnadsmässiga konsekvenserna av sina förslag.

Den sakkunnige bör under utredningsarbetets gång hålla nära kontakt med berörda myndigheter och de statsanställdas huvudorganisationer.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt.

Den sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.

43. Sakkunnig (Fl 1974:06) med uppdrag att företa en översyn av utrikeshandelsstatistiken och därmed sammanhängande frågor

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 oktober 1974 för att företa en översyn av utrikeshandelsstatistiken och därmed sammanhängande frågor:

Utredningsman: Rydberg, Karl-Evert H., avdelningsdirektör

Sekreterare: Lindblom, Hans I., byrådirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (utredningsmannen)

Direktiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 30 oktober 1974):

Utrikeshandelsslalistiken är av väsentlig betydelse för överväganden och beslut på en rad olika områden, främst inom ekonomisk politik samt handels- och näringspolitik. Primärmaterialet utgörs av de uppgifter som tullverket samlar in vid införsel och utförsel av varor. Materialet bearbetas och publiceras av statistiska centralbyrån.

Den snabba utvecklingen av utrikeshandel och varuhantering samt det ökande internationella samarbelel ställer allt större krav på utrikeshandelsslalistiken ifråga om kvalitet och aktualitet. Den statistik som nu publiceras kan emellertid inte sägas helt fylla dessa krav. Den praktiska tillämpningen av den nya tullproceduren har också aktualiserat en rad skilda frågor som berör insamlingen och bearbetningen av de statistiska uppgifterna. I propositionen med förslag till tullag m. m. (prop. 1972:110 s. 83) berörde jag för övrigt vissa härvidlag aktuella frågor.

Enligt min mening är det nu lämpligt att låta en särskild sakkunnig i

 

319                              Kommittéer: Finansdepartementet   Fi:43

samråd med berörda myndigheter närmare se över de olika problem som sammahänger med utrikeshandelsstatistiken. Den sakkunnige bör ha som huvuduppgift att föreslå åtgärder som leder till en mer tillförlitlig och aktuell statistik. Såväl insamhngen som bearbetningen och publiceringen bör tas upp till prövning. En utgångspunkt för arbetet bör vara att — med rimligt hänsynstagande lill de tulladministrativa rutinerna — en så stor samstämmighet som möjligt uppnås i fråga om den tidpunkt när en vara passerar landets gränser och när den registreras i utrikeshandelsstatistiken. Vid utformningen av förslagen bör betalningsbalansstatistikens särskilda behov beaktas. I denna fråga bör samråd ske med delegationen för samordning av betalningsbalansstatistiken.

Utrikeshandelsstatistiken är ett hjälpmedel vid studium av olika branschers och produkters marknader. Det är därför av vikt atl den sakkunnige så långt möjligt beaktar behovet av samordning mellan utrikeshandelsstatistiken och annan varustatistik.

Den sakkunnige bör vidare undersöka möjligheterna till en specificering i import- och exportstatistiken av internleveranser inom en och samma koncern samt hur dylika statistiska uppgifter bör publiceras. Det arbete som fortlöpande bedrivs i nomenklaturfrågor inom Bryssel-rådet och andra internationella organ bör beaktas under utredningsarbetet. I utredningen skall redovisas de ekonomiska kalkyler som kan läggas till grund för förslagen. Reslutatet av arbetet bör — om det visar sig ändmålsenligt — läggas fram successivt.

Den sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

U:l    Skr 1975:4                                                                320

Utbildningsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:3,5,10,11,12,14,17,21,26,27,34,41,43,47 och 52

1. Tekniska högskolans i Stockholm byggnadskommitté (E 1945:30)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 12 augusti 1944:

Ordförande: Woxén, Ragnar, professor em.

Ledamöter: Ahrbom, Nils O., f.d. professor

Alexanderson, K. Erik, f.d. häradshövding, f.d. led. av riksdagen Borg, L. Göran, professor Smith, A. Åke, planeringsdirektör Österberg, David V., professor em.

Sekreterare: Norrman, Lars-Olof, avdelningsdirektör Arkitekt: Henriksson, Gunnar A., f.d. professor

Lokal: Tekniska högskolan i Stockholm, Fack, 10044 Stockholm 70, tel. växel 23 65 20/10 11

Direktiven för kommittén, se 1945 års riksdagsberätlelse I E 30

lE 1947:21 samt instruktion den 20 juni 1946.

Kungl. Maj:t har den 3 september 1970 dels uppdragit åt kommittén att utföra ny- och ombyggnad för sektion V vid högskolan, dels föreskrivit att kommitténs uppdrag skall upphöra sedan dess arbete med nämnda ny- och ombyggnad slutförts. På kommittén hittills ankommande lokalplanering samt planering och upphandling av inredning m. m. skall föras över till byggnadsstyrelsen i den ordning varom kommittén och styrelsen kommer överens.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

321                          Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:2

2. Lokal- och utrustningsprogramkommittéerna (E 1965:54) för universitet och högskolor (LUP-kommittéerna)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1964 för att utarbeta lokalprogram och utrustningsprogram för universitet och högskolor (se Post- och Inrikes tidn. den 21 juli 1964):

Samarbetsnämnden (E 1965:54:01) för LUP-kommittéerna:

Ordförande: Löwbeer, Hans, universitetskansler

Ledamöter: Almefelt, Paul V., byråchef Beckman, Lars E. A., bitr. professor Hammar, Stig H., universitetsråd Hultin, S. Eriand V., tekn. lic. Konnander, Benkt A. V., överdirektör Lindstrand, Leif, byggnadsråd Lundgren, Georg E. H., professor, rektor Norberg, Dag L., professor Philipson, Lars H. G., civiUngenjör Törnquist, Harry E., byggnadsråd Wijkman, E. Gunnar B., universitetsråd

Experter: Abel, Enno, tekn. lic. Allander, Claes C. G., professor Andersson, A. Owen, tekn. lic. Arrhenius, N. Erik A., docent

Dahlbom, J. Rickard, professor (t.o.m. den 31 oktober 1974) Eskilsson, Per H., revisionsdirektör Fors, Sixten R., byråchef

Hagård, A. Birger, universitetslektor (t.o.m. den 31 januari 1974) Hornwall, Gert H. D., överbibliotekarie (t.o.m. den 31 januari 1974) Hultin, Måns K. E., övertandläkare (t.o.m. den 31 oktober 1974) Johansson, Bertil C. Å., förste forskningsingenjör Johansson, Viktor J., intendent (t.o.m. den 31 oktober 1974) Kierkegaard, C. Peder J. H., professor (t.o.m. den 31 oktober 1974) Lindquist, B. Rune L., byråchef Lustig, Gunnar, intendent

Marken, Kari-Erik, professor (t.o.m. den 31 oktober 1974) Mårtensson, Skotte, universitetslektor Olsson, R. Lennart, förste forskningsingenjör Ottosson, N. Sigurd, förste forskningsingenjör Ronne, Bengterik, utbildningsledare (t.o.m. den 31 oktober 1974)

21    Riksdagen 1975. I saml Nr 4

 

U:2   Skr 1975:4                                                     322

Rufelt, L. Henry B., docent (t.o.m. den 31 oktober 1974)

Sieenberg, Aage, förste instrumentmakare

Waller, Tage E., veterinär

Westberg, Sven, överbibliotekarie (t.o.m. den 31 januari 1974)

Öbrink, Karl Johan, bitr. professor

Huvudsekreterare: Moll, Olof G., byråchef

Bitr. sekreterare: Hallgren, Margaretha, fil. kand. (fr.o.m. den 1 november 1974) Johnsson, Roland G., avdelningsdirektör Kjellén, Bengt I., civilingenjör Norell, Thomas, fil. stud. Nygren, Jan B., avdelningsdirektör Wolrath, E. Birgitta, fil. kand.

Lokal: Drottninggatan 7-9, Box  16085,  103 22 Stockholm, tel. växel 24 85 60

Direktiven för kommittéerna, se 1965 års riksdagsberättelse E 54.

Samarbetsnämnden har under tiden november 1973 - oktober 1974hållit sju sammanträden.

LUP-kommittén (E 1965:54:02) för Uppsala:

Ordförande: Wijkman, E. Gunnar B., universitetsråd

Ledamöter:

Eriksson, Gunnar S. 1., förste fotograf

Ernst, Hans J., fil. stud. (t.o.m. den 30 juni 1974)

Jalmsell, Rune, studerande (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lindquist, B. Rune L., byråchef

Moll, Olof G., byråchef

Rosén, Nils-Arne, t.f. byggnadsråd

Rydén, Jan E., avdelningschef

Ödman, Mats O., fil. stud. Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.

LUP-kommittén (E 1965:54:03) för Lund:

Ordförande: Hammar, Stig H., universitetsråd

Ledamöter: Broberg, K. Bertram, professor

 

323                          Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:2

Fagerholm, Per Anders L., fil. kand.

Hellgren, Bertil G., maskinist

Juthagen, Leif R., avdelningsdirektör

Lindquist, B. Rune L., byråchef

Moll, Olof G., byråchef

Rydén, Jan E., avdelningschef

Thulin, C. Nils-Åke, fil. stud. Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.

L UP-kommittén (E 1965:54:04) för Göteborg:

Ordförande: Lundgren, Georg E. H., professor, rektor

Ledamöter:

Haglind, Per, med. kand.

Henriksson, J. Lars G., fil. stud.

Juthagen, Leif R., avdelningsdirektör

Lindquist, B. Rune L., byråchef

Moll, Olof G., byråchef

Rydén, Jan E., avdelningschef

Thun, K. Ragnar, byråchef

Wemminger, Lars V., förste forskningsingenjör Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.

LUP-kommittén (E 1965:54:05) för Stockholm:

Ordförande: Norberg, Dag L., professor

Ledamöter:

Bergström, K. Sune D., professor

Borg, L. Göran, professor, rektor (t.o.m. den 30 september 1974)

Eklund, K. Ronnie, jur. stud. (t.o.m. den 30 juni 1974)

Ekman, Stig-Rune, forskningsingenjör

Lindquist, B. Rune L., byråchef

Lindstrand, Leif, byggnadsråd (fr.o.m. den 15 januari 1974)

Moll, Olof G., byråchef

Persson, Ann, teknolog (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Rasmuson, Anders, professor, rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Rosén, Nils-Arne, t.f. byggnadsråd (t.o.m. den 14 januari 1974)

Rydén, Jan E., avdelningschef Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex Sammanträden.

 

U:2   Skr 1975:4                                                      324

LUP-kommittén (E 1965:54:06) för Umeå:

Ordförande: Beckman, Lars E. A., bitr. professor

Ledamöter:

Almerud, Bengt, rektor (t.o.m. den 14 april 1974)

Fors, Sixten R., byråchef

Lundin, Birger E. V:son, byggnadsdirektör (t.o.m. den 14 januari 1974)

Lögdahl, Kent, fil. stud. (fr.o.m. den 12 augusti 1974 t.o.m. den 30 juni

1975)

Moll, Olof G., byråchef

Nordlander, N. Arne, universitetslektor

Rosén, Nils-Arne, arkitekt (fr.o.m. den 15 januari 1974)

Rydén, Jan E,, avdelningschef Kommittén har under tiden november  1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.

LUP-kommittén (E 1965:54:07) för Linköping:

Ordförande: Almefelt, Paul V., byråchef

Ledamöter:

Gustavson, Göran E., pol. mag.

Lindell, Mats G., avdelningsdirektör

Lindquist, B. Rune L., byråchef

Moll, Olof G., byråchef

Olsson, Björn E., förste driftingenjör

Rydén, Jan E., avdelningschef Kommittén har under liden november  1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.

LUP-nämnden och LUP-kommittéernas arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Utredningen (E 1965:55) rörande sexual- och samlevnadsfrågor I undervisnings* och upplysningsarbetet (USSU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj :ts beslut den 9 oktober 1964 för att överväga och framlägga förslag rörande dels sexualundervisningens och sexualupplysningens omfattning, innehåll och mål, dels åtgärder till förbättrande av undervisningen och upplysningsverksamheten på ifrågavarande område:

Ordförande: Andersson, Leif G., l.f. departementsråd

 

325                         Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:4

Ledamöter: Bergström-Walan, Maj-Briht, fil. lic. Boethius, Cari Gustaf, fil. mag. Granstrand, Rolf, fil. stud. Heeger, Birgitte, fil. kand. Ottersen, J. Ottar, studierektor Rodhe, Gösta, f.d. skolöverläkare Sjö vall, Thorsten, överläkare Wickbom, Torsten A., rektor

Experter: Aronsson, Harry, docent Boethius, Carl Gustaf, fil. mag. Bromsjö, Birger, docent Meurling, Karl, studierektor Du Rietz, Lars B. Hj., rektor Svensson, Sven, lektor Wärneryd, Bo, docent Åberg, Gertrud, småskollärare

Bitr. sekreterare: Marén, Lars Å., departementssekreterare

Direktiven för utredningen har angetts i kungl. brev den 9 oktober 1964.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningen har den 11 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:59) Sexual- och samlevnadsundervisning.

Uppdraget är därmed slutfört.

4.1965 års musei- och utställningssakkunniga (E 1966:52) (MUS 65)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 mars 1965 för att verkställa utredning rörande museiväsendet och verksamheten med riksutställningar m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 29 april 1965

den 30 mars 1967):

Ordförande: Holm, J. Lennart, generaldirektör

Ledamöter: Biörnstad, Margareta, förste antikvarie Hubendick, Bengt L., museichef Jerdenius, K. Elof, organisationsdirektör Lagercrantz, Bo U., fil. lic. Meyerson, K. Åke W., överintendent

 

U:4   Skr 1975:4                                                                   326

Noreen, Sven E., landsantikvarie

Ullberger, Kurt, konstnär

Westin, Gunnar A. E., chef för Riksutställningar

Experter: Bergengren, Bengt Göran, intendent (t.o.m. den 30 september 1974) Carleson, Axel, major (t.0;m. den 30 november 1974) Ekblad, S. Gunnar, hovrättslagman (t.o.m. den 30 november 1974) Holmquist, Bengt M., förste intendent (t.o.m. den 30 november 1974) Linn, Björn G., avdelningsdirektör (t.o.m. den 30 november 1974) Sandestedt, Birger, byrådirektör

Huvudsekreterare: Meyerson, K. Åke W., överintendent

Bitr. sekreterare: Hedqvist, Eric H., intendent (t.o.m. den 30 september 1974) Hjorth, Jan L. S., byrådirektör

Myrenberg, Bo K. M., arkitekt SAR (t.o.m. den 31 augusti 1974) Unnerbäck, K. E. Eyvind, antikvarie

Lokal: Livrustkammaren, 115 21 Stockholm, lel. 62 01 16 (Meyerson), Riksutställningar, Sandhamnsgatan 63, 115 28 Stockholm, tel. växel 63 5180 (Hjorth)

Direktiven för de sakkunniga, se 1966 års riksdagsberätlelse E 52. Tilläggsdirektiv, se 1968 års riksdagsberätlelse U 30.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tretton sammanträden. Dessutom har särskilda arbetsgrupper sammanträtt sexton gånger.

Försöksverksamheten med riksutställningar har fortsatt. Budgetåret 1974/75 disponerar de sakkunniga 5 4500(X) kr. för ändamålet. Fr. o. m. budgetåret 1969/70 bedriver de sakkunniga - i samarbete med Konstfrämjandet - en försöksverksamhet med konstförsäljning i Stockholm och i Örebro län. Budgetåret 1974/75 disponerar de sakkunniga 550000 kr. för ändmålet.

De sakkunniga har den 23 juli 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:43) Utställningar och betänkandet (Ds U 1974:5) Offentlig konst. Överväganden och förslag beträffande konst i statliga byggnader och lokaler samt den 25 oktober 1974 betänkandet (Ds U 1974:12) Flygvapenmuseet i Linköping.

De sakkunniga beräknas ha fullgjort sina utredningsuppgifter vid årsskiftet 1974/75. Utredningen kvarstår därefter till vidare som styrelse för försöksverksamheten med riksutställningar och som huvudman för försöksverksamheten med konstförsäljning.

 

327                          Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:5

5. Reklamutredningen (K 1967:43)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 oktober 1966 för att utreda reklamens verkningar med särskild hänsyn till reklamsändningar i televisionen (se Post- och Inrikes tidn. den 9 november 1966):

Ordförande: Hörjel, Nils J., landshövding

Ledamöter: Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av riksdagen Andersson, Leif G., t.f. departementsråd Blidfors, T. E. Johannes, f.d. led. av riksdagen Gerentz, Sven T., direktör Johnson, Lars G., direktör Lindqvist, Sven O., författare Wallberg, Ursula, avdelningsdirektör Wiege, Lars B., direktör Winqwist, Carl-Henrik, generalsekreterare Wärneryd, Karl-Erik, professor

Experter: Albinsson, N. Göran, fil. lic. Carling, Alf G., docent Friberg, Karl-Erik B., aktuarie Fridolin, Hans R., departementsråd Gustafsson, Karl-Erik, ekon. lic. Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare Huldt, Jan P., hovrättsassessor Knutsson, P. Anders, rättschef Letzén, Sven-Roland, ekonomidirektör Lindhoff, B. Håkan, civilekonom Lindskog, Nils-Petter, direktör Lindstam, Leif E., kammarrättsfiskal Sundström, S. Åke A., fil kand. Tengelin, Sten E., direktör Voss, Bertil G. P., departementsråd Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd Åberg, Carl Johan, t.f. planeringschef

Sekreterare: Sarman, Arthur H., fil. lic.

Bitr. sekreterare: Fernslröm, Ingrid M., hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1967 års riksdagsberättelse K 43.

 

U:5   Skr 1975:4                                                     328

Utredningen har under tiden november 1973 - mars 1974 hållit 13 plenarsammanträden och tre arbetsgruppssammanträden.

Utredningen har den 17 januari 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1973:10) Reklam III, Tv-reklamfrågan och den 31 maj delbetänkandet (SOU 1974:23) Reklam V, Information i reklamen.

Uppdraget är därmed slutfört.

6. Dataarkiveringskommittén (U 1968:48)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1967 för att utreda arkivfrågor för den moderna informationsbehandlingens databärare m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 6 oktober 1967):

Ordförande: Kromnow, E. Åke, riksarkivarie

Ledamöter: Berglund, K. Gustaf, driftschef Frank, S. Torsten, organisationsdirektör Holmberg, Erik G., hovrättslagman

Experter: Ahl, Gunnar A., byrådirektör Cnaltingius, Claes M., arkivchef Fredberg, Birgit A. M., förste arkivarie Grage, Elsa-Britta, fil. lic. Körner, Sten G., landsarkivarie Lagerqvist, Åke, byrådirektör Stenefeldt, Ulf J., hovrättsassessor

Sekreterare: Haverling, Sven G. I., förste arkivarie

Bitr. sekreterare: Brunnberg, R. K. Charlotte, departementssekreterare

Lokal: Riksarkivet, Fyrverkarbacken 13-17, 10026 Stockholm, tel. 5402 00

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse U 42. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse U 9.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 24 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Därutöver har sju sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper för frågan om arkivering av ljud och bild och ett sammanträde för frågan om utgallring av uppgifter på upptagningar.

 

329                         Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:8

Kommittén har den 12 december 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Sakkunniga (U 1968:49) för förhandling om avtalsreglering av upphovsrättsliga frågor på undervisningsområdet (AUU-sakkunniga)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1967 med uppgift att förhandla om en avtalsreglering av de upphovrättsliga frågorna på undervisningsområdet:

Ordförande: Hesser, S. C. E. Torwald, justitieråd

Ledamot: Bergström, Svante B., professor

Experter: Ahlström, Bengt, avdelningsdirektör Dahlbom, Bengt S., avdelningsdirektör Eliasson, Per-Erik, byråchef (fr.o.m. den 1 mars 1974) Landström, Sten-Sture H., direktör Sandberg, A. Birger, förhandlingsdirektör

Sekreterare: Gréting, Britt M., departementssekreterare

Lokal: Högsta domstolen. Riddarhustorget 8, 11128 Stockholm, tel. 23 67 20 (ordföranden)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden med företrädare för intressen, som berörs av uppdraget.

De sakkunniga beräknar att i slutet av år 1974 kunna avge ett förslag till avtal om grafiskt och fotografiskt mångfaldigande inom vissa högre utbildningsanstalter. Avsikten är att därefter undersöka möjligheten av ett avtal om bandinspelning av skyddade verk inom skolväsendet.

De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.

8. Konstnärsutbildningssakkunniga (U 1968:52) (KUS)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 september 1967 för utredning av konstnärsutbildning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 12 september 1967):

 

U:8   Skr 1975:4                                                    330

Ordförande: Lindblom, Paul, direktör

Ledamöter: Acking, Carl-Axel, professor Bergman, Hans R., designer Brunnberg, Hans A., professor Larsson, Mårten J., arkitekt SAR Linde, Ulf H., professor Meyerson, K. Åke W., överintendent Nemes, Endre, professor Persson, Sigurd F., ädelsmed von Schantz, K. Philip G-, professor

Experter: Bohman, Jan A., grafiker Hallström, Björn H., fil. lic. Lindgren-Fridell, A. Marita G., förste intendent Myrenberg, Bo K. M., arkitekt SAR Myrenberg, Lars E. T., arkitekt SAR Nilsson, 1. Pål-Nils, fotograf Wahrby, Hans O., fortbildningsledare

Sekreterare: Johansson, Nils J. O., byrådirektör

Bitr. sekreterare: Erikson, M. Birgitta, kanslisekreterare Jansson, Björn S., byrådirektör

Lokal:   Storkyrkobrinken   4.   Postadress:   Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 19 13 (sekreteraren)

Direktiv, se 1968 års riksdagsberättelse U 52. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse U 41.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

9.1968 års kyrkohandbokskommitté (U 1969:44)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 mars 1968 för att inom utbildningsdepartementet biträda med revidering av Den svenska kyrkohandboken och övriga kyrkans böcker i den mån de kan beröras av en handboksrevision:

Ordförande: Askmark, K. F. Ragnar, biskop

 

331                      Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:9

Ledamöter: Andrén, Åke, professor Edwall, Pehr A. R., kontraktsprost Göransson, Harald O., musikdirektör Hallqvist, Britt G., författare

Experter: Andersson, Torsten N., prost Bohlin, Folke, docent Eckerdal, Lars H., docent Erneholm, Berndt I., expeditionschef Gerhardsson, Birger, professor Gustafsson, Berndt G. E., direktor Göransson, C. Göran N., stiftssekreterare Holte, K. Ragnar, professor Ljungdahl, Olle, domkyrkoorganist Molde, F. Bertil, professor Nilsson, Torsten, musikdirektör Simonsson, Tord L. W., kyrkoherde

Sekreterare: Ahrén, Per-Olov A., domprost

Bitr. sekreterare: Aldén, Lars O. T., pastoratsadjunkt Eckerdal, Lars H., docent

Lokal: Finngatan 10,223 62 Lund, tel. växel 046/12 41 00 ankn. 454 046/13 82 94

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Studieresor har företagits till USA av två ledamöter och till Frankrike och Schweiz av tre ledamöter.

Kommittén har den 28 november 1974 avgett följande betänkande (SOU 1974:66) Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Band 1. Gudstjänstordning m. m., (SOU 1974:67) Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Bilaga I. Gudstjänst i dag. Liturgiska utvecklingslinjer, (SOU 1974:68) Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Bilaga 2. Den liturgiska försöksverksamheten 1969 - 1972, (SOU 1974:97) Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Band 2. Gudstjänstmusik I.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

U:10   Skr 1975:4                                                   332

10.1%8 års utbildningsutredning (U 1969:47) (U 68)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1968 för utredning rörande den fortsatta planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 11 maj 1%8):

Ordförande: Sandgren, C. Lennart, statssekreterare

Ledamöter:

Löwbeer, Hans, universitetskansler

Olsson, S. O. Bertil, f.d. generaldirektör

Orring, Jonas A., generaldirektör Företrädare för de politiska partierna:

Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen

Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led av riksdagen

Gustafsson, Lars 1., universitetslektor, led. av riksdagen

Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen

Nordstrandh, Ove H., lektor, led. av riksdagen

Tham, Carl C. W., partisekreterare Företrädare för utbildningsväsendet:

Flink, A.-B. Christina, instruktör

Gralén, Nils G. J., professor, rektor

Hjelm, K. G. Lennart, professor, rektor

Johansson, K. Inge, studierektor

Klackenberg, Dag G., jur. stud.

Sköld, Lars G., överdirektör

Stjernquist, Per Nilsson, professor

Weinz, Erik, länsskolinspektör Företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna m.m.:

Cronqvist, Sven-Olof H., förste ombudsman

Eriksson, B. Sune, direktör

Haidén, J. O. Folke, direktör

Jonsson, Sverker Å., sekreterare

Karlson, Tore E., ombudsman

Larsson, A. Lennart, utbildningschef

Linderolh, Karl Axel, direklör

Ström, K. Fingal, kansliråd

Tobisson, Lars F., direktör

Wikstrand, Rolf A. I., avdelningschef

Experter:

Bergsten, Karin E., studieledare Eklund, Svea I., avdelningsdirektör Hedman, Barbro, byrådirektör Hökfelt, Bernt M., professor

 

333                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:ll

Jonsson, Inga H. L., byrådirektör Pernow, Bengt B., professor Sonesson, Bertil H., universitetslektor Wennström, K. Gunnar, avdelningschef Zetterslröm, Rolf O. F., professor Östlund, Hans-Erik, t.f. departementsråd

Sekreterare: Bergendal, Gunnar S., rektor

Bitr. sekreterare: Haglind, Per, med. kand. (t.o.m. den 14 februari 1974)

Direktiven för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse U 47.

Utredningen har i januari 1974 haft två protokollförda sammanträden.

Utredningen har den 8 februari 1974 avgett betänkandet (SOU 1973:58) Högskoleutbildning - Hälso- och sjukvårdslinje. Social servicelinje. Medicinsk assistentlinje. Arbetsterapeut-och sjukgymnastlinje, den 1 mars 1974 betänkandet (SOU 1973:59) Högskoleutbildning - Juristlinje, Förvaltningslinje, Social linje samt den 26 april 1974 betänkandet (SOU 1974; 19) Högskoleutbildning - Läkarutbildning för sjuksköterskor.

Uppdragel är därmed slutfört.

11.1968 års studiemedelsutredning (U 1969:48)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1968 för översyn av studiemedelssystemet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 14 juni 1968):

Ordförande: Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, K. A. Stig, rektor Mattsson, B. G. Stig, byråchef Nilsson, Staffan, soc. stud. Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen

Sekreterare: Johansson, Kjell I., departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Lundquist, Olof F., byrådirektör

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse U 48 samt 1971 års riksdagsberättelse U 28.

 

U;ll    Skr 1975:4                                                    334

Utredningen har under tiden november 1973 - november 1974 hållit sju sammanträden.

Utredningen har i december 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:14) Vissa frågor rörande studiestöd.

Uppdraget är därmed slutfört.

12.1968 års litteraturutredning (U 1969:49)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juni 1968 för att utreda frågan om litteraturstöd m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 juli 1968):

Ordförande: Björk, Kaj Å., ambassadör, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter: Ahlmark, Per A., fil. kand., led. av riksdagen Arvidson, Stellan, rektor, f.d. led. av riksdagen Sundman, Per-Olof, författare, led. av riksdagen Wästberg, Per, författare

Experter: Badersten, Lennart, adjunkt Björck, Staffan, professor Brattström, Inger, sekreterare Edqvist, Sven-Gustaf, skolkonsulent Furuland, Lars, docent Hjelmqvist, Bengt, f.d. avdelningsdirektör Swedner, H. H. R\ Harald, bitr. professor

Sekreterare: Löfdahl, Göran, fil. mag.

Bitr. sekreterare: Sundkvist, Leif G., civilekonom (t.o.m. den 10 mars 1974)

Direktiven för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse U 49.

Utredningen har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit åtta sammanträden.

Utredningen har den 16 januari 1974 avgett huvudbetänkandet (SOU 1974:5) Boken.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

335                         Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:13

13. Kommittén (U 1969:51) för studiestöd åt vuxna (SVUX)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 för att utreda studiefinansieringen inom vuxenutbildningen (se Post- och Inrikes tidn. den 10 juli 1968 och den 25 mars 1972):

Ordförande: Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, Johnny, kansliråd (fr.o.m. den 7 november 1974) Arfwedson, Anders J., sekreterare (t.o.m. den 6 december 1974) Dahlgren, Margareta B., direktör Holmgren, Herman, studierektor

Hultqvist, Tore, ombudsman (fr.o.m. den 1 december 1974) Karlson, Tore E., ombudsman Källstad, Thorvald E., rektor, f.d. led. av riksdagen Larsson, Lennart, utbildningschef (t.o.m. den 30 november 1974) Larsson, Ulf O., t.f. statssekreterare (t.o.m. den 6 november 1974) Söder, Karin A-M., yrkesvalslärare, led. av riksdagen Wallmark, Nils S. B., adjunkt (fr.o.m. den 7 december 1974)

Experter: Engberg, Peter O., sekreterare Hellström, E. Emil, undervisningsråd Jakobsson, Kent O., studieombudsman Johansson, Kjell V., rektor Olsson, H. S. Artur, skolråd

Sanmark, P. Arvid L., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sibe, Jan, förste byråsekrelerare (fr.o.m. den 1 mars t.o.m. den 30 juni 1974) Sjöqvist, Eric G., rektor

Sekreterare: Göransson, Lars O., byrådirektör (t.o.m. den 14 september 1974) Sjöqvist, Eric G., rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Bitr. sekreterare; Lindroth, Annica M., fil. kand. Stagh, Marina L., pol. mag. Sundström, Björn G., jur. stud. (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 19 29 (Sjöqvist), 763 19 27 (Lindroth), 763 19 38 (Stagh), 763 19 26 (kansli)

Direktiven för kommittén, se 1969 års riksdagsberättelse U 51. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse U 17.

 

U;13   Skr 1975:4                                                   336

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden saml haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Därutöver har ett antal sammanträden hållits med experterna.

Kommittén har den 12 september 1974 avgett belänkandet (SOU 1974:62) Studiestöd ål vuxna.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

14. Fiimutredningen (U 1969:52)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 för alt utreda frågan om filmbranschens ekonomiska struktur och villkor m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 13 juli 1%8):

Ordförande: Åqvist, N. Erik M., hovrättspresident

Ledamöter: Bengtson, Torsten S., redaktör, talman Grede, Kjell, regissör Göransson, Bengt, folketshuschef Lindgren, Göran, direktör Palm, N. Sture, redaktör, led. av riksdagen Schein, Harry, direktör

Experter: Eklund, Bo L., civilekonom Stening, F. Birger, kammarrättsråd Werner, Gösta, docent

Sekreterare: Ekman, Gunnar O. S., hovrättsråd

Bitr. sekreterare: Larson, Leif E., departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse U 52.

Utredningen har under tiden november 1973 - februari 1974 hållit fyra sammanträden.

Utredningen har den 26 februari 1974 avgett slutbetänkandet (SOU 1973:53) Samhället och filmen Del 4.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

337                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:15

15. Universitetsrestaurangkommittén (U 1970:46)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1969 för att planera och samordna m.m. restaurangverksamheten vid universiteten och högskolorna (se Post- och Inrikes tidn. den 27 mars 1969 och den 29 juli 1972):

Ordförande: Ivarsson, Sven Ivar, avdelningschef (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Ledamöter: Almefelt, Paul V., byråchef Brundell, Nils-Erik, direktör Eskilsson, Per H., organisationsdirektör Fors, Sixten R., byråchef Hagbergh, Göran G. E., avdelningsdirektör Juthagen, Leif R., avdelningsdirektör Philipson, Lars H. G., civilingenjör

Experter: Johansson, Sjunne, ombudsman Moberg, Kaj, l:e stadsveterinär Söfelde, Karin, socialinspektör Zetterquist, Urban G., departementssekreterare (t.o.m. den 15 juni 1974)

Sekreterare: Magnusson, Leif, fil. kand.

Bitr. sekreterare: Holmgren, Kjell, fil. kand.

Larsson, Sixten, arkitekt SAR (fr.o.m. den I februari t.o.m. den 30 november 1974) Olsson, Hans B., pol. mag. Pavliska, Petr, civilingenjör Ryberg, Marianne, byggnadsingenjör

Lokal: Götabergsgatan 9, 2 tr., 411 34 Göteborg. Postadress: Box 530 38, 400 14 Göteborg 53, tel. 031/17 99 50

Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse U 46. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse U 21.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheler, organisationer, företag och övriga driflorgan m. m. som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén har den 11 juni 1974 avgett en promemoria Universitetsreslauranger - principer för central organisation - som utgör ett

22    Riksdagen 1975. I saml Nr 4

 

U:15   Skr 1975:4                                                    338

förslag gemensamt med den till statens personalnämnd (SPN) knutna samarbetsdelegationen för förplägnadsfrågor (Safff). Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

16. 1969 års psalmkommitté (U 1970:47)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 mars 1969 för att inom utbildningsdepartementet biträda med utarbetande av ett tillägg till Den svenska psalmboken, avseende både psalmtexter och psalmmelodier, att prövas och brukas i svenska kyrkan intill dess en allmän revision av Den svenska psalmboken företagits:

Ordförande: Björkman, Ulf L., kontraktsprost

Ledamöter: Belfrage, H. Esbjörn G., docent Froslenson, Anders, f.d. kyrkoherde Göransson, Harald O., musikdirektör Nisser, Per Olof, utbildningssekreterare

Experter: Boden, Anna-Brita, sekreterare Erneholm, Berndt I., expeditionschef Erséus, L. G. Torgny, musikdirektör Hallin, L. Bertil, musikdirektör Hartman, C. Olov, teol. dr Löfström, U. Inge, kontraktsprost Sörenson, Torsten N., tonsättare

Sekreterare: Erneholm, Berndt 1., expeditionschef

Bitr. sekreterare: Bexell, Göran, teol. och fil. kand. Boden, Anna-Brita, sekreterare

Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 10 19 46,763 34 80 (Erneholm)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.

Kommittén avser att i början av år 1975 avge ett delbetänkande, innehållande förslag till psalmer utom förrättningspsalmer.

Kommittéris arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

339                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:18

17. Kommittén (U 1970:48) för medicinsk teknik i Linköping

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 mars 1969 med uppgift att svara för samråd enligt avtal med Östergötlands läns landsting om lokaler för medicinsk teknik i Linköping vid programmering, projektering och byggande av laboratorium II vid regionsjukhuset:

Ordförande: Resare, Bengt C. M., Överdirektör

Ledamöter: Råby, K. Gösta, byråchef Walter, T. Viking, byggnadsdirektör

Expert: Nygren, Alf L., byråchef

Sekreterare: Råby, K. Gösta, byråchef

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft fortlöpande samråd med landstinget om detaljutformningen av den första etappen av laboratorium II, främst beträffande lokalerna för medicinsk teknik. Dessa lokaler togs i bruk hösten 1973.

Kommittén har i skrivelse den 8 november 1974 till utbildningsdepartementet redovisat att frågan när den andra etappen av laboratorium II kan påbörjas för närvarande inte kan bedömas, öm en särskild kommitté bör tillkallas för att svara för samråd med landstinget vad gäller den andra etappen, bör enligt kommittén kunna prövas senare.

Då det ankommer pä nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande att pröva den ekonomiska slutredovisningen för den första etappen, anser kommittén att dess uppdrag kan upphöra.

Uppdraget är därmed slutfört.

18. Sakkunnig (U 1970:54) för utredning av förfarandet vid professorstillsättning m.m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 december 1969 för att utreda frågan om förfarandet vid tillsättning av tjänst som professor eller bitr. professor m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 16 februari 1970):

Ordförande: Ulveson, H. N. Ingemar, justitieråd

 

U:18   Skr 1975:4                                                   340

Experter: Ahrland, Sten, bitr. professor Henriksson, Christer, jur. kand. Marcusson, Sten G., sekreterare Nilsson, Lars-Göran, ombudsman Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor Orava, Olavi A. (Olle), t.f. byråchef Ringborg, S. Erland, kansliråd Rudhe, Rolf S., byråchef

Sandqvist-Örnberg, Berit M-L., avdelningsdirektör Schmiterlöw, Carl G., professor, rektor

Sekreterare: Svensson, Roger G. I., förste byråsekreterare

Lokal: Högsta domstolen. Riddarhustorget 8, Box 2066, 10312 Stockholm 2, tel. växel 23 67 20 (Ulveson), Statens råd för samhällsforskning. Sveavägen 166, 113 46 Stockholm, tel. 08/15 15 80 (Svensson)

Direktiven förden sakkunnige, se 1971 års riksdagsberättelse U 41.

Den sakkunnige har under år 1974 utarbetat en promemoria om tillsättning av tjänster som professor (motsvarande) utanför det område, som regleras av universitetsstadgan och stadgan för jordbrukets högskolor samt inhämtat yttranden över denna från berörda myndigheter.

Den sakkunnige beräknas slutföra silt arbete under år 1975.

19. Särskilt uppdrag (U 1970:55) åt förutvarande statsministern Tage Erlander

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1969 uppdrogs åt förutvarande statsministern Tage Erlander att för forskningsändamål sammanställa uppgifter och sammanföra handlingar från sin verksamhet som statsminister:

Erlander, Tage F., förutvarande statsminister, f.d. led. av riksdagen

Lokal:   Nya   Riksdagshuset,   Brunkebergsterassen   1,   Fack,   10012 Stockholm, tel. växel 14 20 20 Arbetet är i huvudsak avslutat, men vissa granskningsuppgifter återstår.

 

341                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:20

20. Kommittén (U 1970:56) för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 januari 1970 för försöksverksamhet med vuxenutbildning (se Post- och Inrikes tidn. den 16 februari 1970):

Ordförande: Ekström, Sven E. A., f.d. förvaltningschef, led. av riksdagen

Ledamöter: Brandgård, Evert, utbildningsintendent Dahlgren, Margareta B., direklörsassistent Johansson, Berndt O. L., departementssekreterare Johansson, Inge K., studierektor Persson, Henry A., ombudsman Sanell, Åke P., avdelningschef Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd

Experter: Danvind, Eva-Maria, utbildningsassistent

Göransson, Lars O., byrådirektör (fr.o.m. den I april t.o.m. den 30 november 1974)

Johansson, Solveig B., forskningsassistent

Sanmark, P. Arvid L., hovrättsassessor (fr.o.m. den 16 maj t.o.m. den 30 november 1974) Svanfeldt, Göran H., statistikchef

Sekreterare: Engberg, Peter O., sekreterare

Bitr. sekreterare: Andersson, Per-Ivan, fil. kand. (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 oktober 1974)

Arenbro, Ewa M., forskningsassistent Liljeqvist, Siw E., fil. kand.

Olofsson, Margot, adjunkt (fr.o.m. den 15 februari t.o.m. den 31 oktober 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 23 92 (Engberg), 763 1902 (Arenbro), 763 19 31 (Liljeqvist), 763 23 93 (kansli)

Direktiv för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse U 43.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden, varav ett gemensamt med kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX). Därutöver har ett antal sammanträden ägt rum med en särskild utvärderingsgrupp.

 

U;20   Skr 1975:4                                                   342

Kommittén har den 12 sepiember 1974 avgett silt huvudbetänkande (SOU 1974:54) Vidgad vuxenutbildning. Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

21. Organisationskommittén (U 1970:59) för riksinternatskolor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 april 1970 med uppgift att förbereda åtgärder föranledda av inrättandet av de i prop. 1970:53 föreslagna riksinternatskolorna samt att enligt Kungl. Maj :ts beslut den 5 maj 1972 efter överiäggningar med Sigtuna kommun och efter samråd med styrelserna för Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk och Sigtunaskolan inkomma med förslag om dels grundskolans framlida organisation vid de båda skolorna, dels de ytterligare studievägar inom gymnasieskolan som kan anordnas vid de båda skolorna i samverkan med Sigtuna kommun:

Ordförande: Sundvik, K. Ivar, generalkonsul

Ledamöter: Folkmarson, James A., länsskolinspektör Kleen, E. W. Erland, ambassadör Laag, Ann-Mari, småskollärare, led. av riksdagen Lagercrantz, Richard C. H., departementssekreterare

Experter: Jonsson, StigG. T., skoldirektör Larsson, Sixten, lönesekreterare Stigstedt, Björn, kommunalråd

Sekreterare: Skeppare, Åke I. A., fil. mag.

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Organiationskommittén för riksinternatskolorna har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av kommitténs arbete. Därutöver har sammanträden hållits gällande information i fråga om framtida organisation för såväl grundskola som gymnasieskola i Sigtuna kommun med hänsyn till samarbete mellan riksinternatskolorna i Sigtuna och kommunen.

Kommittén har den 24 juni 1974 avgett förslag rörande riksinternatskolornas organisation m. m.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

343                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:22

22. Organisationskommittén (U 1970:60) för högre musikutbildning (OMUS)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 april 1970 fÖr att utföra fortsatt planeringsarbete för en reform av den högre musikutbildningen:

Ordförande: Tapper, Karl-Herman, rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Wetterblad, R. Ingmar T., generaldirektör (t.o.m. den 30 september 1974)

Ledamöter: Ahlqvist, Barbro S. M., skolkonsulent (t.o.m. den 30 september 1974) Andersson, Sigfrid A., studiesekreterare (fr.o.m. den I oktober 1974) Assarson, Birgit, departementssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974)

Dominigue, Carl-Axel, musikdirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Falk, Johan, violinpedagog (t.o.m. den 30 sepiember 1974) Faxén, Nils-Bertil, avdelningsdirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Gabrielsson, Ingemar H., professor (t.o.m. den 30 september 1974) Hansson, Bertil, lektor (fr.o.m. den I oktober 1974) Irving, Dorothy, konsertsångerska (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Karlsson, Fritz, studieombudsman (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Olofsson, K. Oscar, skoldirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Sellergren, Lars, konsertpianist (t.o.m. den 30 september 1974) Sjöqvist, Gunnar A. H., rektor (t.o.m. den 30 september 1974) Sjöström, N, Gunnar, rektor (t.o.m. den 30 sepiember 1974)

Experter: Abenius, C. S. Folke, teaterchef

Ahlqvist, Barbro S. M., studierektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Alldahl, Per Gunnar, lektor (fr.o.m. den 1 november 1974) Andersson, Sam, musikintendent Arnér, E. Å. Gotthard, kyrkomusiker

Assarson, Birgit, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Bengtsson, L. Ingmar O., professor Bengtsson, Per, förste byråsekreterare Bondeman, Anders, kyrkomusiker Burman, Eskil, rektor Cederberg, Ingvar, musikdirektör Dahlström, Kerstin, rytmikpedagog Deak, Csaba, tonsättare

Dominique, Kåge, pianist (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974) Eeg-Olofsson, Karin, pianopedagog (fr.o.m.den 27 maj t.o.m.den 31 maj 1974) Erdmann, Bengt, fil. mag.

 

U.22   Skr 1975:4                                                    344

Eriksson, Gunnar, musikdirektör

Eriksson, Nils-Erik, byrådirektör

Eriksson, B. Sune, direktör

Falk, Johan, violinpedagog (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Faxén, Nils-Bertil, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Ferneborg, Stieg, skolkonsulent (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Gabrielsson, Ingemar H., professor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Genetay, Claude M., violincellist

Göransson, Harald, musikdirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Hagberg, Arne, musikdirektör (fr.o.m. den 8 februari t.o.m. den 18

februari 1974)

Hall, Lennart, lektor (fr.o.m. den 1 november 1974)

Hallhagen, Gunnar, professor (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974)

Henriksson, Claes, kyrkomusiker (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj

1974)

Holecek, Josef, gitarrpedagog

Holmström, Anita, sångpedagog (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj

1974)

Håkansson, Greta, danspedagog

Ingelf, Sten, musikpedagog (fr.o.m. den 1 november 1974)

Irwing, Dorothy, konsertsångerska

Karlsson, Fritz, studieombudsman

Landfors, Curt, byrådirektör

Larsson, Eva-Katharina, musikdirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Leander, Sven, assessor

Lindblad, Rune, tonsättare

Linder, Alf, professor (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974)

Lindgren, Kurt, musiker

Lindquist, B. Rune L., byråchef

Ling, Jan H., docent

Martinsson, Björn, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj

1974)

Moll, Olof G., byråchef

Nilsson, Olle, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974)

Nordström, Sixten, musikkonsulent

Olofsson, K. Oscar, skoldirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Olsson, Bo Armand, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj

1974)

Persson, Einar, musikdirektör

Riedel, Georg M. L., musiker

Ringmar, R. Torgil, avdelningschef

Rosell, Lars-Erik, musikdirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Schele, Märta, musikdirektör

Scherwin, Olle, musikdirektör

Sellergren, Lars, konserlpianist (fr.o.m. den I oktober 1974)

 

345                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:22

Sernklef, Harry T. W., intendent (fr.o.m. den I april 1974)

Sjöqvist, Gunnar A. H., rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Sjöström, N. Gunnar, rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Svegelius, Lennart, kyrkomusiker (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj

1974)

Söderholm, Valdemar, tonsättare (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj

1974)

Tagg, Philip, fil. mag.

Teveborg, Lennart, undervisningsråd

Thunander, Karl Axel, musikdirektor (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31

maj 1974)

Thyrenius, Ingegerd, sångpedagog

Wedar, Folke, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974)

Werner, Odd, avdelningsdirektör

Wessman, Sven A., kantor

Wetterblad, R. Ingmar T., generaldirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Wiggen, Knut, tonsättare

Wahlberg, Rune, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj

1974)

Sekreterare: Halling, Nils-OIov, utbildningsledare

Bitr. sekreterare: Ozolins, Berit, fil. kand.

Lokal: Storgalan 13, 41124 Göteborg, tel. 031/139924 (Halling), 031/13 99 25 (Ozolins), 031/13 99 26 (Per Bengtsson), 031/13 99 38 (kansli och ordföranden)

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse U 46.

Tilläggsdirektiv (PM upprättad den 4 oktober 1974 inom utbildningsdepartementet):

1 Utgångsläge

Sedan stalsmakterna år 1970 fastställt vissa riktlinjer för en successiv reform av den högre musikutbildningen (prop. 1970:25, SU 1970:108, rskr 1970:274) tillsattes organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) med uppdrag att utföra del fortsatta planeringsarbete som erfordrades för att genomföra de avsedda förändringarna.

Direktiv för arbetet finns i en inom utbildningsdepartementet upprättad PM av den 10 april 1970. De läroanstalter, som berörs av uppdraget till OMUS, är i första hand de tre musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessutom berörs Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola (musiklinjen) och Örebro musikpedagogiska institut, som alla enligt 1970 års riktlinjer avses få vissa uppgifter inom den högre musikutbildningen, saml Svenska Dalcroze-seminariel.

 

U:22   Skr 1975:4                                                   346

De utredningsuppgifter, som ingår i uppdraget till OMUS, omfattar både utbildningsfrågor och organisatoriska frågor. Enligt riktlinjerna skall den högre musikutbildningen omfatta flera olika slags utbildning som i grova drag kan indelas i å ena sidan artistutbildning tagen i vid mening, dvs. utbildning av såväl orkester- och regionmusiker, kyrkomusiker som övriga skapande och utövande artister och å andra sidan pedagogiskt inriktad utbildning, dvs. utbildning av musiklärare (lärare för skolans musikundervisning) och musikpedagoger (lärare inom i första hand frivillig musikundervisning i olika verksamhetsformer) samt olika slags påbyggnadsutbildning med pedagogisk inriktning. OMUS har till uppgift att utforma och föreslå bestämmelser för tillträde och antagning samt avge förslag till studieorganisation och studieplaner för de olika utbildningsformerna. De organisatoriska frågor som OMUS skall överväga gäller den lokala institutionella organisationen vid musikhögskolorna och den tjänsteorganisation som dessa skolor behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Vid sidan av sina egentliga utredningsuppgifter har OMUS också vissa uppgifter som s. k. tillsynsmyndighet för den högre musikutbildningen. Uppdraget är i denna del av provisorisk karaktär i avvaktan på de förändringar för läroanstalterna på musikområdet som kan följa av statsmaklernas ställningstaganden till U 68 :s förslag om en mer samman­hållen organisation för högskoleutbildningen. Uppgifterna som tillsynsmyndighet är begränsade till vissa centrala planerings- och samordningsfrågor med anknytning till det utrednings- och reformarbete som är OMUS huvudsakliga uppgift. Bl. a. har OMUS sedan 1970 svarat för framställningar om anslag till musikhögskolornas verksamhet.

På förslag av OMUS har sedan 1970 vissa förändringar genomförts beträffande musiklärarutbildningen. Sedan budgetåret 1971/72 pågår således en ny typ av lärarutbildning för skolväsendet, en tvåämnesutbildning som omfattar ämnesutbildning och praktisk-pedagogisk utbildning i musik och ett annat ämne. Den särskilda ämnesutbildning i musik (SÄMUS), som anordnas för ändamålet och leds av OMUS, är ett försök med en till stora delar ny utbildningsform. F. n. bedrivs sådan utbildning i Göteborg och Malmö.

Sedan budgetåret 1972/73 genomförs en reform av den högre kyrkomusikerutbildningen vid musikhögskolorna. I det sammanhanget tillämpas också de allmänna riktlinjer för studieorganisationen inom den högre musikutbildningen som OMUS utarbetat. Dessa innebär att studierna organiseras i utbildningslinjer, studiekurser och kurser enligt en modell som i stor utsräckning ansluter till U 68:s studieorganisaioriska förslag.

Som ett led i arbetet med den pedagogiskt inriktade utbildningen har OMUS i betänkandet (Ds U 1973:19) Musikundervisning sammanställt vissa principiella synpunkter på den fortsatta utvecklingen inom musikundervisningen i och utanför skolan.

Betänkandet har remissbehandlals. De delar av förslaget som inte berörs i denna PM bereds inom utbildningsdepartementet.

De resultat som hittills uppnåtts av OMUS är av stort värde och i vissa avseenden av grundläggande betydelse för det fortsatta utrednings- och reformarbetet. Samtidigt kan det konstateras att de uppgifter som återstår för att fullfölja arbetet är både omfattande och krävande.

Av flera skäl finns det nu behov av att OMUS för sitt fortsatta arbete med den högre musikutbildningen får vissa ytterligare direktiv. De kulturpolitiska  ställningstaganden  som   statsmakterna nyligen gjort  i

 

347                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:22

samband med behandlingen av 1974 års proposition om den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248) måste uppmärksammas i detta arbete. OMUS har vidare för egen del framhållil behovel av mer detaljerade riktlinjer för det fortsatta arbetet med den pedagogiskt inriktade utbildningen och i detta syfte lagt fram det lidigare nämnda principbetänkandet om musikundervisning. Remissbehandlingen av betänkandet har föranlett en rad synpunkter och krav som är av betydelse för hela det återstående utrednings- och reformarbetet.

2 Riktlinjer för det fortsatta arbetet

2.1 Uppdragets omfattning och karaktär

OMUS har som redan nämnts vid sidan av sina egentliga utredningsuppgifter haft i uppdrag att provisoriskt fungera som tillsynsmyndighet för den högre musikutbildningen, i första hand musikhögskolorna. Denna dubbla uppgift bör OMUS t. v. ha kvar. Att inom samma organ hålla samman utredningsuppgifter med de centrala pla­nerings- och samordningsuppgifter, som ingår i uppdraget som till­synsmyndighet, kan innebära vissa olägenheter. OMUS bör därför vara oförhindrad att förändra de arbetsformer som hittills tillämpats.

Kungl. Maj :t kommer inom kort att fatta beslut i vissa frågor av betydelse för lokalförsörjningen vid musikhögskolan i Malmö som bl. a. tar hänsyn till den lokalbehovsberäkning för musikhögskolorna som OMUS lagt fram. I samband därmed kan del bli aktuellt att överföra det programansvar i fråga om lokaler ocb utrustning för musikhögskolorna, som hittills åvilat OMUS och byggnadsstyrelsen, till vederbörande lokal- och utrustnings­programkommitté .

Inom den högre musikutbildningen är möjligheterna till fortbildning och vidareutbildning f. n. myckel små. Frågan har uppmärksammats av OMUS i principbetänkandet om musikundervisning och även av ett flertal remissinstanser. Med anledning härav bör OMUS nu ta upp frågan till allmän prövning. OMUS bör inte göra någon beskrivning i detalj av verksamhetens innehåll och former. Arbetet bör i stället inriktas på en systematisk genomgång och analys av de behov av fortbildning och vidareutbildning som finns, inte bara inom det musikpedagogiska området utan inom musikområdet som helhet. Förhållandet mellan grundutbildning och fortbildning bör belysas. Av analysen bör således framgå om utbildningsbehoven inom någon del av området tillgodoses bättre genom fortbildning än genom grundutbildning. Arbetet bör bedrivas i samråd med skolöverstyrelsen. De övriga myndigheter och organisationer, som är direkt berörda, bör få medverka i arbetet i de former som OMUS finner lämpliga.

Enligt direktiven har OMUS vissa uppgifter beträffande kursverksamhet anordnad i anslutning till den högre musikutbildningen. Dessa uppgifter bör anstå tills dess den nyss nämnda analysen av fortbildningsbehoven genomförts.

I övrigt bör uppdraget till OMUS omfatta samma uppgifter som tidigare. Vad som anförs i det följande är preciseringar av de riktlinjer för uppdraget som finns i de ursprungliga direktiven.

En allmän arbets- och tidsplan för det återstående uppdraget anges i det följande. Arbetet består i dels egentliga utredningsuppgifter, som OMUS själv svarar för, dels medverkan i ett praktiskt reformarbete som syftar till att successivt genomföra förändringar inom utbildningen. I fråga om del

 

U:22   Skr 1975:4                                                    348

egentliga utredningsarbetet måste OMUS inrikta sig på att mer ingående än hittills analysera och beskriva den högre musikutbildningens mål och uppgifter med hänsyn till den konstnärliga och kulturpolitiska utvecklingens krav. Samtidigt är det angeläget att arbetet i sin helhet, dvs. såväl utredningsarbetet som det praktiska reformarbetet, når ett snabbt resultat. Arbetet bör, inte minst med hänsyn till de berörda skolornas olika intressegrupper, bedrivas i etapper på sådant sätt att OMUS relativt snart kan nå fram till principiella ställningstaganden i fråga om utvecklingen i stort av utbildningen och verksamhetsformerna vid skolorna. Arbets- och tidsplanen innebär därför att OMUS i en första etapp skall avge ett principförslag i de för utvecklingen centrala frågorna.

2.2 Utbildningens uppgifter och inriktning

I det följande anges försl några allmänna riktlinjer som OMUS bör beakta i det fortsatta utrednings- och reformarbetet. Därefter görs vissa mer speciella preciseringar av uppdraget beträffande artistutbildningen och den pedagogiskt inriktade utbildningen.

Statsmakterna har tidigare i år fastställt mål för kulturpolitiken och gjort vissa uttalanden om utvecklingen på musikområdet. Dessa ställningstaganden bör vara vägledande för arbetet inom OMUS som bör ägna särskilt intresse åt den högre musikutbildningens möjligheter att medverka i förverkligandet av de kulturpolitiska målen.

Remissinstanser som företräder olika delar av musiklivet har i yttranden över det av OMUS avgivna principbetänkandet om musikundervisning gett uttryck för sin syn på den nuvarande högre musikutbildningen. Remissmaterialet bör kunna utgöra en ulgångspunkt för det fortsatta arbetet inom OMUS. Flera remissinstanser menar att det från kulturpolitisk synpunkt finns anledning att ställa krav på utvidgning och förändring av musikutbildningens uppgifter och inriktning. I högre grad än hittills börden högre musikutbildningen såväl praktisk-musikaliskt som teoretiskt bedrivas med utgångspunkt i musiklivets totala situation. Utbildningens uppgift bör vidgas till att omfatta utbildningsbehoven inom musiklivet som helhet. Den höga specialiseringsgraden i utbildningen bör kunna minska. Reella möjligheter bör finnas inom olika slags utbildning att bedriva studier i sådana musikaliska genrer och uttrycksformer som nu är underrepresenterade i verksamheten, bl. a. improviserad och gehörsmässigt förmedlad musik, vissa kammarmusikaliska former samt elektronisk musik och andra experimentella musikformer. En snäv inriktning mol solistiska färdigheter och attityder bör också undvikas och moment som syftar till att utveckla olika sidor av de studerandes skapande förmåga få ökat utrymme i alla slags utbildningsformer.

OMUS bör allmänt överväga hur en utvidgning och förändring av den högre musikutbildningens uppgifter och inriktning bör ske. Syftet med arbetet bör vara att söka utveckla utbildningen i den riktning som anges i de berörda remissyttrandena, vilket bl. a. innebär större bredd och mång­sidighet i utbildningen, inte bara totalt sett utan också inom skilda utbildningsformer. I ett principförslag bör OMUS ange målet för och den huvudsakliga inriktningen och uppläggningen av olika utbildningar. De allmänna förutsättningarna för att genomföra förslagen bör redovisas, däribland de viktigare konsekvenserna för de organisatoriska frågor som OMUS har i uppdrag att utreda.

I principförslaget måste OMUS också behandla frågan om vilka krav på

 

349                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:22

musikaliska förkunskaper som bör gälla för tillträde till olika slags utbildning och hur dessa bör prövas. OMUS har behandlat förkunskapskraven och behovet av insatser för s. k. förberedande musikutbildning i betänkandet om musikundervisning. Med förberedande musikutbildning avser OMUS den färdighetsträning som behövs som grund för olika slags yrkesverksamhet på musikområdel och som ligger före den avslutande högre musikutbildning som i regel krävs för sådan yrkesverksamhel. Det förslag som OMUS för fram har föranlett en mycket omfattande diskussion vid remissbehandlingen. Remissinstanserna är eniga om alt det behövs en medveten satsning för förberedande musikutbildning av det slag som avses. De insatser som redan görs inom ramen för den kommunala musikskolan, vissa folkhögskolor och genom gymnasieskolans musiklinje, behöver samordnas och förstärkas. För den framtida utbildningen av musiker är det nödvändigt att ersätta den internutbildning inom regionmusiken, som är under avveckling, med insatser i annan form. OMUS får kritik av i huvudsak två skäl, dels för att förslaget syftar till att yrkesinrikta delar av musikundervisningen redan på grundskolestadiet, dels för att förkunskapskraven är beskrivna för snävt, i allmänhet med utgångspunkt i de krav som musikhögskolorna i dagens läge ställer upp för den utbildning som nu bedrivs.

De skolor som bedriver högre musikutbildning bör kunna räkna med att det inom den samhällsslödda musikundervisningen ges möjligheter för blivande sökande till skolorna alt förbereda sig så att de vid tillträde till utbildningen kan svara mol de förkunskapskrav i musikaliskt avseende som musikhögskolorna har anledning att ställa upp. OMUS bör, som redan nämnts, ta upp frågan om dessa förkunskapskrav till ytterligare diskussion. Musiklinjen inom gymnasieskolan bör även i fortsättningen spela en viktig roll i detta sammanhang. OMUS bör beredas möjlighet att deltaga i den utvärdering av musiklinjen och översyn av linjens timplan som skolöverstyrelsen genomför. Först sedan detta arbete slutförts är det möjligt att bedöma om ylterligare insalser behövs för att tillgodose behovet av förberedande musikutbildning. Det arbete som sker i folkhögskoleut­redningen är i detta sammanhang av intresse bl. a. av det skälet alt folkhögskolans musikundervisning når andra kategorier av studerande än gymnasieskolans musiklinje.

Den analys av behoven av fortbildning och vidareutbildning på musikområdet, som nämnts i p. 2.1, bör ingå i principförslaget.

I fråga om studieorganisationen för den högre musikutbildningen bör OMUS följa de allmänna riktlinjer som redan behandlats i samband med förslaget till en ny högre kyrkomusikerutbildning. Dessa gäller främst sådan utbildning som kan organiseras i utbildningslinjer. Det studieorganisa­toriska systemet behöver emellertid anpassas även till andra slags utbild­ningsbehov. I stort bör OMUS i sitt fortsatta arbete med studieorganisationen utgå från de allmänna principer som statsmakterna kan komma att ställa upp på grundval av U 68 :s förslag.

I fråga om den lokala institutionella organisationen kan vissa preciseringar av förutsättningarna för OMUS arbete komma att göras sedan statsmakterna tagit slällning till de förslag som avgetts av U 68 och den inom utbildningsdepartementet tillsalla U 68-beredningen.

Artistutbildningen. I de direktiv för arbetet, som ingår i PM av den 10 april 1970, görs en uppdelning mellan utbildningen av musiker, ensembleledare och specialutbildning i komposition och dirigering. Med hänsyn till de allmänna riktlinjer som angetts ovan är det inle nödvändigt för OMUS att i

 

U:22   Skr 1975:4                                                   350

fortsättningen strikt följa denna uppdelning.

Den yrkesmässiga verksamheten på musikområdet behandlas i propositionen om den statliga kulturpolitiken dels i del avsnitt som rör s. k. fri kollektiv skapande verksamhet, dels i avsnittet om musikinstitutionerna. I samarbete med berörda statliga organ på området bör OMUS i sitt principförslag försöka göra en allmän bedömning av utvecklingen och utbildningsbehoven på området. OMUS bör därvid räkna med att ensembler och fria grupper kommer att svara för en del av den samhällsslödda verksamheten. Utvecklingen av institutionsverksamheten, som enligt propositionen i hög grad görs beroende av de initiativ och önskemål som kommer att föras fram inom de regioner där institutionerna skall verka, kan förväntas leda till en verksamhet som präglas av större mångsidighet än f. n. i fråga om såväl musikutbud som verksamhetsformer.

Enligt de tidigare direktiven skall i musikerutbildningen ingå möjlighet för de studerande att genom praktisk verksamhet i olika slags orkestrar och ensembler få erfarenhet av sina framlida arbetsförhållanden. OMUS bör i sitt principförslag ta upp även denna fråga och behöver därvid inte vara bunden till det i direktiven nämnda förslaget till ensembleskolning.

Pedagogiskt inriktad utbildning. De i PM av den 10 april 1970 angivna, allmänna riktlinjerna för arbetet med utformningen av utbildningen av musiklärare och musikpedagoger bör fortsatt gälla. Detta innebär att utbildningen av musiklärare, dvs. lärare i musik för skolväsendet, t. v. bör omfatta utbildning av både tvåämneslärare och ettämneslärare. Sambandet mellan utbildningen av ettämneslärare i musik och musikpedagogut-bildningen, som innebär att ämnesstudierna i musik i lärarutbildningen i stort sett skall motsvara en musikpedagogisk utbildning, bör kvarstå.

I sitt arbete med utbildningen av musiklärare bör OMUS allmänt uppmärksamma vad som sägs om förändringar i lärarrollen och om lärarens funktion och uppgifter i direktiven till de sakkunniga som nyligen tillkallats för att utreda lärarutbildningens mål, struktur, innehåll m. m. OMUS bör också beakta resultatet av den pågående beredningen av 1%8 års lärarutbildningskommittés förslag i betänkandet (SOU 1972:92) Fortsatt reformering av lärarutbildningen.

Tvåämnesutbildningen av lärare i musik och annat ämne, som nu bedrivs i Göteborg och Malmö, bör t. v. fortsätta som försöksverksamhet. Del övergripande ansvaret för den särskilda ämnesutbildningen i musik (SÄMUS) bör ligga kvar hos OMUS, som därvid särskilt bör svara för att erfarenheterna av försöket utvärderas och bearbetas. OMUS bör emellertid vara oförhindrad att i fråga om den direkta ledningen av utbildningen aktualisera andra former än de som f. n. tillämpas.

OMUS bör i det fortsatta arbetet med förslag om utbildning av ettämneslärare i musik beakta vad som nedan sägs i fråga om utformningen av en allmän musikpedagogutbildning. Även den praktisk-pedagogiska utbildningen av ettämneslärare bör tas upp i förslaget. OMUS bör därvid ul­gå ifrån att den praktisk-pedagogiska utbildningen organisatoriskt sett t. v. bör vara knuten till den institution (musikhögskola eller motsvarande) som anordnar ämnesutbildningen.

OMUS har i betänkandet om musikundervisning kommit fram till att det kan finnas anledning att anordna både en allmän och en specialiserad musikpedagogutbildning. Remissinstanserna instämmer i detta. OMUS bör arbeta vidare med en allmän musikpedagogutbildning med den uppläggning och inriktning som anges i betänkandet. I arbetet bör ingå att pröva om en allmän  musikpedagogutbildning kan utformas  som en påbyggnad  av

 

351                        Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U:22

SÄMUS. Även tanken på att använda en allmän musikpedagogutbildning som en del i en kombination av utbildning användbar inom olika slags kultur- och fritidsverksamhet bör prövas i detta sammanhang. I arbetet bör OMUS ha kontakt med den nyss nämnda utredningen om lärarutbildningen. I fråga om den specialiserade musikpedagogutbildningen finns i remissyttrandena över betänkandet om musikundervisning vissa syn­punkter som bör beaktas i det fortsatta arbetet. De allmänna överväganden om den högre musikutbildningens uppgifter och inriktning, som OMUS enligt vad som anförts i denna PM har i uppdrag att göra, blir i övrigt av avgörande betydelse i detta sammanhang. Som anges i de tidigare direktiven bör de studerande som antagits i artistutbildning vid lämplig tidpunkt under studierna kunna gå över till utbildning med pedagogisk inriktning. Sådana möjligheter bör finnas inom alla former av artistutbildning. OMUS bör utgå ifrån att behovet av specialiserade musikpedagoger till större delen kan täckas på detta sätt.

2.3 Dimensionering

len skrivelse den 29 maj 1974 har OMUS föreslagit en miniminivå för den totala utbildningskapaciteten i framtiden vid de tre musikhögskolorna och vid Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskolas musiklinje och Örebro musikpedagogiska institut, dvs. de tre skolor som enligt statsmakternas beslut år 1970 också skall kunna tas i anspråk för uppgifter inom den högre musikutbildningen. Förslaget, som innebär en begränsad utökning av den totala dimensioneringen av utbildningen jämfört med den nuvarande utbildningskapaciteten vid de berörda skolorna (minst 1 350 närvarande studerande mot f. n. ca 1 150), tar hänsyn till effekterna av det pågående arbetet med att effektivisera utbildningen och begränsa studietiderna.

I uppdraget till OMUS ingår att överväga och ge förslag om den framtida dimensioneringen av den högre musikutbildningen, både totalt och för olika former av utbildning. Detta uppdrag bör fullföljas. För att det återstående utrednings- och reformarbetet skall kunna genomföras på ett realistiskt sätt och med hänsyn till de berörda skolornas egna intressen finns det emellertid anledning att redan nu la ställning i vissa delar till det av OMUS framlagda dimensioneringsförslaget. Detta bör ske genom att lägga fast dimen­sioneringen av de tre musikhögskolorna i enlighet med det förslag som finns i skrivelsen, nämligen 425 närvarande studerande vid musikhögskolan i Stockholm och 275 närvarande studerande vardera vid musikhögskolorna i Göteborg och Malmö. En eventuell ökning av kapaciteten utöver nuvarande nivå på ca 1 150 studerande bör ske genom utbyggnad vid övriga berörda skolor. För Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskolas musiklinje och Örebro musikpedagogiska institut innebär detla att utbildningskapaciteten vid skolorna, som f. n. har en omfattning motsvarande sammanlagt ca 150 närvarande studerande, därutöver ökar i den utsträckning som behövs för att uppnå den mer definitiva nivå för den totala dimensioneringen av den högre musikutbildningen som OMUS kommer att föreslå. I sitt förslag till fördelning av den totala utbildnings­kapaciteten på olika former av utbildning bör OMUS se till att den pedagogiskt inriktade utbildningen, däribland även den typ äv utbildning som bedrivs vid Svenska Dalcroze-seminariel, får ett tillräckligt stort utrymme och särskilt beakta det akuta behovet av att öka musiklärarut­bildningen.

 

U;22   Skr 1975:4                                                    352

2.4 Genomförande och tidsplan

Utredningsarbetet bör inte bedrivas isolerat från arbetet med att praktiskt genomföra förändringar inom den högre musikutbildningen. Det bör därför vara en viktig del av uppdraget till OMUS att medverka i det praktiska reformarbetet.

Det är av flera skäl angelägel att det praktiska reformarbetet nu kan intensifieras och att de förändringar av ulbildningens uppgifter och inriktning, som utredningsarbetet kan vänlas leda till successivt kan inledas. Genom utredningsarbetet kommer ulbildningsformer att behöva byggas upp som delvis ersätter de som nu finns. Övergången måste med nödvändighet ta viss tid. För att bygga upp nya utbildningsformer krävs förberedelser i form av pedagogiska och metodiska försök eller andra insatser av experiment- eller utvecklingskaraktär. Den avveckling som det kan bli fråga om måste göras med försiktighet både av hänsyn till de sökande som under lång tid inriktat sig på en utbildning av viss typ och med vissa förkunskapskrav och av hänsyn till befintlig lärarpersonal.

OMUS medverkan i reformarbetet bör huvudsakligen bestå i planering och förberedelse av praktiska försök med nya utbildningsformer. Sådana försök bör kunna genomföras vid en eller flera av de skolor som berörs av OMUS uppdrag. Krav på åtgärder som bör beaktas av OMUS i detta sammanhang finns bl. a. i vissa remissyttranden över betänkandet om miisikiindervisning. Några ytterligare helt fristående försök av det slag som SÄMUS rei-resenlerar bör inte anordnas om inte särskilt vägande skäl talar för detta. I stället bör försöken göras inom ramen för den utbildning som bedrivs vid de berörda skolorna. Delta bör kunna ske utan att OMUS inväntar den tidpunkt då en ny utbildningslinje kan inrättas med en för alla studerande enhetlig studieplan. OMUS bör kunna föreskriva att varierande studieplaner under försökstiden kan tillämpas inom den avsedda utbildningen. OMUS bör även bestämma omfattningen av försöken och den takt i vilken de kan utvidgas. Försöken bör planeras och förberedas i nära kontakt med berörda parter vid skolorna som bör svara för det praktiska genomförandet i samråd med OMUS.

Ett praktiskt reformarbete av angivet slag bör under förutsättning av riksdagens medgivande påbörjas läsåret 1975/76 och bedrivas och finansieras som musikpedagogisk utvecklings- och försöksverksamhet. Innevarande budgetår finns i staten för anslaget till musikhögskolorna en ny anslagspost till sådan verksamhei. Medlen under anslagsposten fördelas av OMUS som också utfärdar de närmare föreskrifter som behövs för verksamheten. OMUS får föreskriva att medlen till utvecklings- och försöksverksamhet utgår under förutsättning att viss del av kostnaden betalas från annat håll. När det gäller de praktiska försök som här berörts bör vederbörande skolor svara för huvuddelen av koslnaderna inom ramen för de resurser som skolorna disponerar. För insatser av experiment- eller utvecklingskaraktär bör OMUS kunna tillskjuta medel från anslagsposten till utvecklings- och försöksverksamhet. Frågan om vilka resurser som under budgetåi'et 1975/76 kan stå till förfogande för insatser av detta slag prövas under del nu pågående budgetarbetet.

OMUS bör lägga upp silt arbeie så alt uppdraget för kommitténs del kan vara avslutat senast i och med utgången av juni 1977.1 en första etapp bör OMUS inrikta sitt utredningsarbete på att före den 1 mars 1976 lägga fram ett principförslag av del slag som tidigare nämnts. OMUS bör därefter även svara för den detaljplanering som krävs för alt slutföra uppdraget.

 

353                   Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:23

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden. Därutöver har sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper, expertgrupper m.m.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

23. Organisationskommittén (U 1970:62) för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 april 1970 med uppgift att under universitetskanslersämbetet planera för högre teknisk utbildning och forskning, som avses komma till stånd med anledning av riksdagens beslut över i prop. 1970:88 framlagda förslag. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj 1971 fungerar kommittén som ledningsorgan för högskolan i Luleå samt som lokal- och utrustningsprogramkommitté för Luleå:

Ordförande: Edström, John Olof, disponent

Ledamöter: Björling, Gotthard, professor Fors, Sixten R., byråchef Henningsson, Lars-Åke, teknolog

Lassinantti, I. Ragnar, landshövding, f.d. led. av riksdagen Malmgren, Nils, kommunalråd Moll, Olof G., byråchef Nordström, Lars, professor Paul, Karl-Gustav, professor Poppius, Hans D., byråchef Rosén, Nils-Arne, t.f. byggnadsråd Wellenius, Lennart, direktör Ösdund, Zolo, kanslichef

Experter: Andersson, Rune, civilingenjör (fr.o.m. den 15 maj 1974) Axrup, Stig, utbildningsledare (t.o.m. den 30 juni 1974) Bergdahl, Sven-Gunnar, bergsingenjör (t.o.m. den 30 juni 1974) Berglund, Cari-Bertil, direktör (t.o.m. den 30 juni 1974) Bylund, B. Erik M., professor Enquist, Daniel N., förvaltningschef Holm, J. Lennart, generaldirektör

Jiewertz, Bengt K-O., civilingenjör (t.o.m. den 30 juni 1974) Johansson, Kari-Åke, teknolog (fr.o.m. den 13 mars 1974) Karlsson, Christer, civilingenjör (t.o.m. den 30 juni 1974) Lager, Ingemar, t.f. universitetslektor (t.o.m. den 30 juni 1974)

23   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

U:23   Skr 1975:4                                                  354

Larsson, Leif, civilingenjör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Leo, Håkan, bergsingenjör (t.o.m. den 30 juni 1974)

Ljungholm, Anders, teknolog (t.o.m. den 30 juni 1974)

Lundqvist, Bo Christer, civilingenjör

Olving, Sven, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)

Pettersson, N. Ove, professor

Ramström, Dick O., professor (t.o.m. den 30 juni 1974)

Reinius, Erling, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)

Rånby, Bengt, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)

Sundström, John, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)

Söderberg, Bo K. G., departementssekreterare

Tennberg, Klas, byrådirektör

Wikström, Hans F., rektor (t.o.m. den 30 juni 1974)

Sekreterare: Andersson, N. Rune, civilingenjör (t.o.m. den 14 maj 1974) Enquist, Daniel N., förvaltningschef (fr.o.m. den 15 maj 1974) Lundquist, Bo, civilingenjör (fr.o.m. den 15 maj t.o.m. den 30 september

1974)

Lokal: Högskolan i Luleå, 951 87 Luleå, tel. 0920/680 00 Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse U 48.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Därutöver har sammanträden hållits med arbetsgrupper, expertgrupper m. m.

Kommittén har den 1 april 1974 avgett följande delbetänkande: Träteknisk utbildning och yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH) i Skellefteå (betänkande V) utgivet av högskolan i Luleå.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under våren 1975.

24. Utredningen (U 1970:63) om skolans Inre arbete (SIA)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1970 för att utreda frågan rörande åtgärder för elever med särskilda svårigheter i skolan och därmed sammanhängande frågor, bl. a. skolans arbetsmiljö (se Post-och Inrikes tidn. den 15 juli 1970):

Ordförande: Orring, Jonas A., generaldirektör

Ledamöter: Beckius, Carin E., kanslichef Larsson, L. Thorsten, lantbrukare, led. av riksdagen

 

355                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:24

Mogård, Britt E. T., fru, led. av riksdagen Mårtensson, Alvar G, G., telearbetare, f.d. led. av riksdagen Richardson, N. Gunnar E., docent, f.d. led. av riksdagen Svenningsson, S. Levi H., fil. kand.

Experter: Alfredsson, Karl-Erik N., förbunds jurist Andersson, Bengt Hj., skolinspektör Anveden, Per Olov, förbundsordförande Axelsson, Alf W., rektor

Beckne, Rolf A. P., lektor (t.o.m. den 30 juni 1974) Bergman, Folke, skoldirektör Björk, John G. T., skoldirektör Dahlquist, Lars, studierektor Danemar, Anton, rektor Du Rietz, Lars B. Hj., rektor Edam, Carl Tomas H:son, sekreterare Edmark, Birger, rektor Elam, Lars, skolinspektör Ehrenfreid, Monica, barnavårdslärare Ericsson, Tord, rektor Fredin, Curt, folkbildningskonsulent Fredriksson, Ella, rektor Gillström, Åke, rektor Granlund, Börje, studerande Grunewald, Karl R., förbundsordförande Gustafson, K. G. Jan, lektor Haga, Ingegerd, ombudsman Hallberg, Lars, sekreterare Hansson, Bengt, skolkonsulent Hansson, Nils H., rektor Hasselquist, Ulla, skolkurator Hellers, P. A. Hans, förbundsordförande Henricson, Sven-Eric, undervisningsråd Hildeberg, Lars, förbundssekreterare Hälinen, Erkki I., rektor Jansson, I. A. Gunnar, adjunkt Javette, Bo, ombudsman Johannesson, Ingvar, professor

Johansson, Gun, ordförande i Riksförbundet Hem och skola i D-Iän Johansson,Lillemor, förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 januari 1974) Jonsson, Lars-Eric, rektor Jönsson, Claes-Göran, speciallärare Keil, Hans, studerande Krantz, Gösta, styrelseledamot i Riksförbundet Hem och skola

 

U:24   Skr 1975:4                                                   356

Lindgren, Göte, sekreterare

Lindkvist, Gunnar, folkskollärare

Lundberg, Arne, rektor

Löfqvist, Gert E., lektor

Mattson, Ingemar, rektor

Mattsson, Marly, fritidspedagog

Nordin, Inga L., seminarielärare

Näslund, Stig, studierektor

Olsson, Elisabeth, småskollärare

Paulsson, Solveig, rektor

Philipson, Leif, avdelningsdirektör

Rönnelid, Kjell, adjunkt

Selinder, Inge, fil. kand.

Silenstam, Erik, bibliotekarie

Sjögren, Kerstin, bibliotekarie

Sjöstedt, Karl-Gösta, studierektor

Stangvik, Gunnar, universitetslektor

Stenlund, Francis, bitr. skoldirektör

Sundberg, Kjell, byrådirektör

Svensson, Ella, lektor

Törnblom, Sten, ombudsman

Törnström, Kjell, studierektor

Wahlström, Tommy, civilekonom (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Wallersson, Bert, sekreterare

Westrup, C. Richard, bitr. skoldirektör

Wiking, Barbro, avdelningsdirektör

Zetterlund, Sven, skoldirektör

Östlund, Harry, bitr. skoldirektör

Huvudsekreterare: Johansson, Sven-Åke S., rektor (t.o.m. den 31 oktober 1974)

Bitr. sekreterare: Herlin, Helena, fil. lic. (t.o.m. den 30 september 1974) Hultin, Monica, fil. kand. (t.o.m. den 31 juli 1974) Knocke, Wuokko, fil. kand. (fr.o.m. den 1 september 1974) Kåräng, Gösta, länsskolpsykolog (t.o.m. den 31 juli 1974) Lagerbäck, Björn G. B., psykolog (t.o.m. den 31 januari 1974) Nilsson, Per, byråsekreterare (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 30 april 1974) Sandahl-Håkansson, Christina, fil. mag. (t.o.m. den 10 december 1974)

Lokal: Skeppargaian 51, 114 58 Stockholm, tel. 63 68 37 (Knocke), tel. 63 68 34 (sekretariat)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse U 49.

 

357                    Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:25

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.

Utredningen har avgett följande rapporter: den 27 maj 1974(DsU 1974:1) Skolan som arbetsplats, den 24 juni 1974 (Ds U 1974:2) Problem och svårigheter i skolan, den 3 maj 1974 (Ds U 1974:3) Grundskolans lokalresurser.

Vidare har utredningen den 6 augusti 1974 avgett sitt huvudbetänkande (SOU 1974:53) Skolans arbetsmiljö samt den 7 oktober 1974en bilagedel till detta belänkande (SOU 1974:58).

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

25. Sameutredningen (U 1970:68)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 december 1970 för att utreda frågan om åtgärder till stöd för samernas språk och kultur m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 11 februari 1971):

Ordförande: Elfving, O. Gösta C, f.d. landshövding

Ledamöter: Köhl, Olof F. E., hovrättsassessor Rönström, B. Thomas, departementssekreterare Thomasson, Lars M., förste rektor Utsi, Lars, renägare

Experter: Eek, Hilding, professor (fr.o.m. den 18 januari 1974) Henrysson, Sten, professor Johansson, Henning, forskningsassistent Ruong, Israel, professor (fr.o.m. den 18 januari 1974)

Sekreterare: Israelsson, Ragnar, f.d. undervisningsråd

Bitr. sekreterare: Silén, Ulla-Britta, departementssekreterare

Lokal: Svartmangatan 9, 1 tr., 11129 Stockholm, tel. 1018 96 (sekreteraren), 10 20 68 (kansli)

Direktiven för utredningen se 1972 års riksdagsberättelse U 49.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

U.26   Skr 1975:4                                                    358

26. Kommittén (U 1971:01) för fortbildning av journalister (FOJO- kommittén)

Tillkallade enligt Kungl, Maj:ts bemyndigande den 2 april 1971 för förberedelse av försöksverksamhet med fortbildning av journalister (se Post- och Inrikes tidn. den 24 juli 1971):

Ordförande: Söderberg, Ewert, chefredaktör

Ledamöter: Elmbrant, Arne, redaktionschef Fredgardh, K. Sonja, redaktör, led. av riksdagen Olofsson, Sören, chefredaktör Östlund, Hans-Erik, t.f. departementsråd

Experter: Axelsson, Hans, kursledare Erneberg, Ingvar, intendent Ströhm, Bertil A., redaktör

Sekreterare: Ehne, Jan-Erik, journalist Frykman, Bengt, kursföreståndare (fr.o.m. den 1 mars 1974)

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse U 50.

Kommittén har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Därutöver har ett flertal projektsammanträden hållits i samband med uppläggning av nya kurser.

Kommitténs uppdrag är slutfört i och med att styrelsen för fortbildning av journalister inrättades den 1 juli 1974.

27.1971 års bibelkommitté (U 1971:05) för Gamla testamentet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 april 1971 med uppgift att förbereda en nyöversättning av Gamla testamentet:

Ordförande: Ljungberg, Blenda M., adjunkt, f.d. led. av riksdagen

Sakkunniga: Albrektson, Bertil, professor Johnson, Bo, docent Malmström, Sten, professor Olsson, Birger, teol. dr

 

359                       Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:28

Sekreterare: Brandt, Krister, komminister

Bitr. sekreterare: Nilsson, Herbert, kanslisekreterare

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse U 53.

Kommittén har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit åtta sammanträden.

Kommittén har den 5 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:33) Att översätta Gamla testamentet, texter, kommentarer, riktlinjer.

Uppdraget är därmed slutfört.

28. Uppsala domkyrkas restaureringskommitté (U 1971:09)

Tillkallade genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 januari 1971 med uppgift att dels leda arbetena med Uppsala domkyrkas iiu-e restaurering, dels avge förslag tiil de skyddsarbeten eller andra åtgärder, som är nödvändiga för det fortlöpande underhållet av domkyrkans yttre, dels i samråd med byggnadsstyrelsen undersöka möjligheterna av ocb beräkna kostnaderna för sådana åtgärder som krävs för att de provisoriska skyddsåtgärderna vid kyrkans huvudingång skall kunna slopas:

Ordförande: Edenman, Ragnar H. L., landshövding, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter: Bergvall, Bengt H., avdelningsdirektör Bohm, Erik A., avdelningsdirektör Hovstadius, O. Sigvard., disponent Nilsson, S. Clarence, domprost

Expert: Skoglund, Olof A., byggnadsingenjör

Sekreterare: Forsberg, Bo R., notarie (t.o.m. den 30 juni 1974) Skoglund, Olof A., byggnadsingenjör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Arkitekt: Porne, G. Åke, arkitekt

Lokal: Odinslund 3, 752 20 Uppsala, tel. 018/122404, 018/12 0460 (ordföranden), 08/20 54 00 (sekreteraren), 08/20 00 88 (Porne)

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse U 55.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

U:29   Skr 1975:4                                                              360

29. Sakkunnig (U 1971:11) för att utarbeta förslag till restaurering av Vadstena klosterkyrka

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 december 1971 för att utarbeta förslag till restaurering av Vadstena klosterkyrka:

Sakkunnig: Ahrbom, Nils O., f.d. professor

Experter: Allander, Claes C. G., professor Anderson, Iwar, f.d. antikvarie Bergvall, Bengt H., avdelningsdirektör Holmström, Ingmar, ingenjör Sandin, Kenneth, civilingenjör (t.o.m. den 31 mars 1974)

Sekreterare: Kask, Hando, arkitekt

Lokal: Baggensgatan 17, 111 31 Stockholm, tel. 08/21 34 13

Direktiven för den sakkunnige, se 1973 års riksdagsberättelse U 46.

Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden. Den sakkunnige beräknar slutföra sitt arbete under år 1975.

30. Utredningen (U 1971:13) angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1971 för att utreda den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (se Post- och Inrikes tidn. den 8 februari 1972):

Ordförande: Andersson, Leif G., t.f. departementsråd

Ledamöter: Ag, Lars E., generaldirektör Marcus, Lars E. P., direktör Perstedt, Ulf E., fortbildningsledare

Experter: Bohlin, Elsa, sekreterare (fr.o.m. den 15 februari 1974) Eliasson, H. Torsten Y., lektor Flinck, N. Rune L, universitetslektor Fornstedt, Ulf H., departementssekreterare Hammar, Carl-Filip, revisionsdirektör

 

361                    Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U:31

Hammarberg, Peter, studierektor

Hellners, E. Trygve, t.f. departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974)

Hoffman, Margit, redaktör

Hultqvist, Tore, ombudsman

Johansson, K. Inge, studierektor

Larsson, Gösta H. F., sekreterare

Larsson, Helmer E., avdelningsdirektör

Lindal, Kurt G., intendent

Lindblom, Carin, rektor

Lundgren, Rolf A., programdirektör

Lundgren, Stig H. E., byrådirektör

Olsson, H. S. Artur, skolråd

Persson, Henry A., ombudsman

Rosengren, Bodil, sekreterare

Schyl-Bjurman, Gertrud S., universitetslektor

Sundqvist, Allan, bitr. studierektor

Thorsell, Siv M., avdelningsdirektör

Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd

Warby, Elsa M., skolkonsulent

Åkerblom, Dick M., adjunkt

Österberg, Olle, lektor

Sekreterare: Pettersson, Sten-Åke E., sekreterare

Lokal: TRU-kommittén, Stockholmsvägen 30, 18274 Stocksund, tel. växel 85 04 20

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 20 sammanträden. Därutöver har utredningens arbetsgrupper för förskoleverksamheten, ungdomsskolan, högskolan, vuxenutbildningen och distansundervisningen hållit sammanlagt 50 sammanträden.

Utredningen ansvarar för verksamheten vid produktionsenheten i Stocksund. Kungl. Maj:t har den 29 juli 1974 fastställt produktionsplan för budgetåret 1974/75.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

31. Ämbetsmannakommlttén (U 1971:14) för nordiskt kulturellt samarbete

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1971 för att ingå som svensk ledamot i en ämbetsmannakommitté för nordiskt kulturellt samarbete:

Svensk ledamot: Sandgren, C. Lennart, statssekreterare

 

U.31   Skr 1975:4                                                    362

Ersättare för den svenske ledamoten: Stiernsledt, K. Jan T., expeditionschef

Experter: Bekeris, Ilmar J., kansliråd Karlström, Hans Åke, avdelningsdirektör Kirsebom, Bjarne, kanslisekrelerare Lundh, Brita G., departementssekrelerare Thomasson, Björn E., departementssekreterare Tiby, K. Ivar, departementssekreterare Vestin, F. E. Margareta, undervisningsråd (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Utbildningsdepartementet, Mynttorget 1, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (B. Thomasson)

Kommittén har tillsatts i enlighet med bestämmelser i Avtal den 15 mars 1971 mellan de nordiska länderna om kulturellt samarbete (SÖ 1971:22). Arbetsordning fastställdes av Nordiska ministerrådet den 13 december 1971. Kommittén har under riden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

32. Forskningsrådsutredningen (U 1972:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 för utredning rörande forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde (se Post- och Inrikes tidn. den 10 juni 1972):

Ordförande: Rosén, Nils Gustav K. G., f.d. universitetskansler

Ledamöter: Gustafsson, Bengt E., professor Ingelstam, Lars E., bitr. professor Lindahl-Kiessling, Kerstin M., professor Richardson, N. Gunnar E., docent, f.d. led. av riksdagen Segerstedt, Torgny, professor, rektor Sundgren, E. Roland, ombudsman, led. av riksdagen

Experter: Eskilsson, Per H., revisionsdirektör (fr.o.m. den 17 maj 1974) Friborg, Göran, byrådirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Sekreterare: Landberg, Hans W., docent

Bitr. sekreterare: Holmborn, Börje, avdelningsdirektör

 

363                       Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:32

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 18 95 (sekreteraren), 763 18 96 (bitr. sekreteraren), 763 18 97 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse U 51.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Zachrisson till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 tillkallade statsrådet Sven Moberg sakkunniga för utredning rörande forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde (forsknings­rådsutredningen U 1972:02). Enligt sina direktiv skall de sakkunniga se över bl. a. forskningsrådens verksamhet, beslutsformer och sammansättning.

I betänkandet (SOU 1972:59) Att välja framtid. Ett underiag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige, avgivet av den arbetsgrupp som år 1971 tillkallades för att behandla frågan om framtids­studier i Svergie, pekades på behovet av forskning av grundläggande karaktär som kan antas bidra lill lösandet av framtida problem eller skapandet av önskade samhällsförhållanden.

Remissbehandlingen av arbetsgruppens betänkande och det arbete som bedrivits av det till statsrådsberedningen knutna sekretariatet för framtidsstudier har bekräftat såväl behovet av vad som i betänkandet benämns långsiktsmoiiverad grundforskning som vikten av att 'framtidskriteriet', vid sidan av andra kriterier, läggs till grund för prioritering av vissa forskningsinsatser. Efter förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen för budgetåret 1974/75 beslutat anslå bl. a. 2 milj. kr. att användas för sådan forskning (prop. 1974:1 bil. 4 s. 54, UbU 1974:26, rskr 1974:212).

Planering, prioritering och medelstilldelning avseende forskning med denna inriktning bör enligt min mening bedrivas i nära anslutning till de organ som stöder forskning av grundläggande karaktär. Forsknings­rådsutredningen, som har till uppgift bl. a. alt behandla forskningsrådens relationer till andra forskningsstödjande organ, bör därför i samband med sina överväganden om en framtida forskningsrådsorganisation även föreslå former för ett forskningsstöd av detta slag.

Frågan om i vilken form företrädare för allmänna intressen bör medverka vid forskningsrådens ställningstaganden till frågor om forskningsstöd behandlas också av forskningsrådsutredningen. Denna fråga får särskild aktualitet i samband med stöd till framtidsmotiverad grundforskning.

I avvaktan på underlag för ett beslut om en framtida organisation på detta område kommer frågor om det nämnda forskningsanslagets disposition att behandlas av en särskild samarbetskommilté med förelrädare för bl. a. forskningsråden. Statsrådet Lidbom har tidigare denna dag anmält denna fråga.

Forskningsrådsutredningen bör vid sina överväganden beakta hur framtidsaspekten skulle kunna etableras som ett kriterium vid prioriteringen av för samhället betydelsefull grundforskning och därvid överväga om medel för forskning med speciell inriklning på framtiden även fortsättningsvis bör anvisas särskih eller tillsammans med övriga medel för grundforskning.

För forskning som kan ha särskild betydelse som underlag för samhällsdebatt och politiska beslut med konsekvenser på lång sikt blir frågan om spridning av forskningsresultaten betydelsefull. Gängse metoder för  alt  sprida forskningsresultat kan i detta sammanhang visa sig

 

U:32   Skr 1975:4                                                   364

otillräckliga.   Forskningsrådsutredningen   bör  ägna  även  denna  fråga uppmärksamhet.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft kontakter med myndigheter, utredningar och andra som berörs av utredningens arbeie.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

33. Studiereseutredningen (U 1972:03)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 för att utreda vissa frågor rörande svensk skolungdoms internationella kontakter m. m,:

Utredningsman: Håvik, I. Doris H., led. av riksdagen

Experter: Åhlén, Sune, ombudsman Ganneby, George L. V., informationschef Göthberg, Bo, folkhögskoleinspektör Holmberg, Gunnar, skolkonsulent Johansson, Sven G., skolkonsulent Löwdin, Inga, skolkonsulent Malmberg, Rolf, skolkonsulent Salin, Sven, skolkonsulent Westerlund, Uno, ombudsman

Sekreterare: Näslund, Nils-Eric, socionom

Bitr. sekreterare: Farm, Gunnel, kanslisekreterare (t.o.m. den 19 april 1974) Thomasson, Björn E., departementssekreterare (fr.o.m. den 16 juni 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 23 97 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberätlelse U 52.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbeie.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

 

365                         Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:34

34. Kompetenskommittén (U 1972:04) (KK)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för fortsatt utredningsarbete om gymnasieskolans kompetens värde:

Ordförande: Gustafsson, Lars I., universitetslektor, led. av riksdagen

Ledamöter: Jacobson, Bengt A., undervisningsråd

Mattsson, S. M. Lennart, distriktsstudieledare, led. av riksdagen Skoglund, Owe, byråchef

Experter: Appelqvist, Bo, universitetslektor Arfwedson, Anders J., sekreterare Berg, Christer, civilingenjör Berg, Stellan, stud. Bjelfman, Lars Olof, yrkesvalslärare Bjerlöw, Jan, hovrättsfiskal Brandell, Lars, utbildningsledare Broberg, K. Bertram, professor Dahlgren, Margareta B., direktör Edwardsson, Roland, utbildningsledare Fahlman, Anders, universitetslektor Forsberg, Marianne, byrådirektör Harding, Nils, förste byråsekreterare Heckscher, Sten, jur. kand. Karlström, Hans Åke, avdelningsdirektör Kälvemark, Torsten, förste byråsekreterare Leander, Per, civilingenjör Lindh, Inger, konsulent Lindqvist, Gunnel, byrådirektör Naeslund, Lars, biträdande psykolog Nilsson, Lars-Göran, ombudsman Nilsson, Sven, sekreterare Ragnarsson, Eva, förste byråsekreterare Rodin, Anders, civilingenjör Sandberg, Ulf, ombudsman Stahle, Gun, fil. lic. Svensson, Allan, docent Sävborg-Lundgren, Görel, byrådirektör Thorsell-Eriksson, Ingalill, fil. kand. Tomson, Bengt, utbildningsledare Ullenhag, Jörgen, utbildningsledare

 

U.34   Skr 1975:4                                                   366

Sekreterare: Ericsson, Britta M., byrådirektör Thoursie, Kerstin, skolkonsulent

Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse U 53.

Kommittén har under tiden november 1973 - september 1974 hållit 17 sammanträden.

Kommittén har den 19 sepiember 1974 avgett belänkandel (SOU 1974:71) Om behörighet och antagning till högskolan.

Uppdraget är därmed slutfört.

35. Studerandehälsovårdsutredningen (U 1972:05)

Tillkallad enligt Kungl.Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för att utreda studerandehälsovården:

Utredningsman: Wennström, K. Gunnar, avdelningschef

Experter: Backström, Esbjörn, studentläkare Bengtsson, Sven, byråchef Björklund, Rolf, sekreterare Jonsson, Benny, byrådirektör Magnusson, Bertil, jur. stud. Norién, Sverker, kanslichef

Sekreterare: Wilow, Kay Gunnar A., avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Rundquist, Åsa 1., t.f. byrådirektör Skoglund, Caj U., fil. kand.

Lokal: Socialstyrelsen, Wallingatan 2, 106 30 Stockholm, tel. växel 23 6060

Direktiven för den sakkunnige, se 1973 års riksdagsberättelse U 54.

Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Den sakkunnige beräknas slutföra sitt arbeie under januari 1975.

 

367                        Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U:36

36. Utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna

(SSK)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för att utreda ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om grundskolan och gymnasieskolan (se Post- och Inrikes tidn. den 22 sepiember 1972):

Ordförande: Orring, Jonas A., generaldirektör

Ledamöter: Andersson, Lennart F. H., studieombudsman, led. av riksdagen Landström, Sten-Sture H., direktör Larsson, Ulf O., l.f. statssekreterare Wikström, Jan-Erik, förlagschef, f.d. led. av riksdagen

Experter: Andersson, Uno, ombudsman

Alexandersson, Rune, sekreterare (fr.o.m. den 12 september 1974) Bengtsson, Sture, skolinspektör Bergman, Folke, skoldirektör Carlsson, Lennart, skolinspektör

Cornelius, Claes, förste byråsekreterare (fr.o.m. den 5 april 1974) Edström, Anders, byrådirektör Ekberg, Britta S., departementssekreterare Ekelius, Wåge, skolsekreterare (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Eklund, Karl, intendent (fr.o.m, den 18 mars 1974) Eriksson, Hilding, bitr. skoldirektör

Fagerström, Jan Peter, studierektor (fr.o.m. den 29 april 1974) Fleischer, B. Lennart, sekreterare (fr.o.m. den 10 maj 1974) Furumark, Ann-Marie, rektor Grendin, Kurt, undervisningsråd Gårmark, Thore O., direktör Hagman, Anders, sekreterare Hamber, Hans, rektor Hedberg, Anders, sekreterare Hellers, P. A. Hans, förbundsordförande Helsing, Gunnar, rektor Henrysson, Sten, professor Hildeberg, Lars, förbundssekreterare Hjalmarsson, Sven, rektor Holm, Lennart, avdelningsdirektör Holmberg, Bo, bitr. skoldirektör Höglind, Lars O., bitr. skoldirektör Jacobson, Bengt, undervisningsråd (fr.o.m. den 3 september 1974)

 

U:36   Skr 1975:4                                                   368

Johansson, Anna-Greta, folkskollärare

Jonsson, Birger, studierektor

Kalin, Göran, adjunkt

Karlin, Bengt, organisationsdirektör

Karlsson, John-Evert, sekreterare

Karlsson, Åke, 1 :e sekreterare

Karlsson, Torsten, sekreterare

Kebbon, Lars, direktör

Larsson, Lennart, utbildningschef

Levén, Sören, skolkonsulent

Lindstedt-Piitz, Inga, advokat

Liren, Gösta, förbundsdirektör

Lundborg, Ingrid, rektor

Lundgren, Ulf, docent

Lundström, Karin E., f.d. undervisningsråd

Marklund, O. Sixten A., undervisningsråd

Mårtensson, Stig, förvaltningschef (fr.o.m. den 7 maj 1974)

Nicklasson, Stina, gymnasieinspektör

Nilsson, Gotthard, f.d. landstingsdirektör

Ohlsson, Sigyn, fil. kand. (fr.o.m. den 13 maj 1974)

Persson, Henry A., ombudsman

Reuterswärd, Claes, kanslisekreterare (fr.o.m. den 5 april 1974)

Sahlén, Hans, ombudsman

Silfverberg, Bengt, lektor

Slegö, Eskil, rektor

Stenhem, Bengt, kamrer (fr.o.m. den 7 maj 1974)

Stetler, Emil, avdelningsdirektör

Sälgström, Leif, adjunkt

Tobisson, Lars F., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974)

Trozell, Bertil, skolintendent

Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd

Wandén, Stig, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 september 1974)

Wester, Jan, skolkonsulent

Wetterberg, Ulf, departementssekreterare (t.o.m. den 31 augusti 1974)

Wik, Lars, avdelningsdirektör

Wrigert, Anders, byråsekreterare

Sekreterare: Teveborg, Lennart, undervisningsråd

Bitr. sekreterare: Lukkari, Bror, planeringschef

Lokal: Karlavägen 108, Plan4, Kl43. Postadress: 10642 Stockholm, tel. växel 14 06 60, sekreteriat ankn. 2106

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse U 55.

 

369                    Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:36

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Hjelm-Wallén till statsrådsprotokollet den 27 september 1974):

Genom beslut den 8 september 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om grundskolan och gymnasieskolan. De sakkunniga som antagit namnet Utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) skulle enligt sina direktiv pröva bl. a. statsbidragssystemet.

Läsåret 1963/64 inleddes försöksverksamhet med klasser för döva och hörselskadade elever förlagda till det allmänna skolväsendet, s. k. externa klasser. Avsikten var att pröva möjligheten att ge dövundervisning på hemorten och därigenom låta eleverna bo kvar i sina hem då underlag fanns i en kommun för att anordna en dövklass. Enligt blind- och dövskole-utredningens betänkande (SOU 1964:61) Grundskola för blinda och döva borde de externa klasserna tills vidare organisatoriskt och pedagogiskt lyda under närmasle dövskola och undervisas av lärare med dövlärarutbildning. Det lokala skolväsendel borde tillhandahålla skollokaler, teknisk utrustning. Undervisningsmateriel, förbrukningsmateriel och skolmåltider, medan dövskolväsendet borde förutom lärare erbjuda erforderlig specialistvård. I prop. 1965:70 angående blind- och dövskoleväsendets organisation m. m. förordades att överenskommelser skulle träffas med vederbörande kommuner om anordnandet av externa klasser i de fall detta kunde anses lämpligt. Propositionens förslag godtogs av riksdagen (SU 1%5:101, rskr 1965:275).

Stockholms skoldirektion, skolstyrelserna i Danderyd och Örebro samt Riksförbundet Döva Barns Målsmän m. fl. har vid olika lillfällen i skrivelser till skolöverstyrelsen anhållit om reglering av kostnadsansvaret för verksamheten. Man har därvid bl. a. hävdat att kostnaderna för externa klasser helt borde ligga på staten, i likhel med vad som gäller för special­skolan i övrigt, eftersom undervisning av gravt hörselskadade barn är en statlig angelägenhet. Med anledning av en av skolöverstyrelsen i skrivelse den 25 maj 1972 gjord framställning uppdrog Kungl. Maj:t den 29 juni 1973 åt statens förhandlingsnämnd att, med utgångspunkt i l%5 års beslut angående blind- och dövskoleväsendets organisation m. m. (prop. 1965:70, s. 29 och 56) föra förhandlingar med berörda kommuner rörande anordnandet av externa klasser tillhörande specialskolan.

I skrivelse den 21 augusti 1974 har statens förhandlingsnämnd lill Kungl. Maj:t anmält att dessa förhandlingar slutförts samt att parterna enats om ett förslag till normalavtal mellan staten och respektive kommun beträffande anordnande av externa klasser tillhörande specialskolan. Som framgår av en protokollsanteckning till 9 § i detta normalavtal har parterna förutsatt att uppsägning av avtalet tidigast skall behöva ske i samband med ett ställningstagande till SSK-utredningens kommande förslag.

Staten har av ålder ansetts böra svara för samtliga kostnader för specialskolans elever. För det allmänna skolväsendet är det däremot ett delat ekonomiskt ansvarstagande mellan stat och kommun.

Strävandena på skolområdet går i dag mot bl. a. en ökad integration av handikappade barn i det vanliga skolväsendet. Systemet med externa klasser är exempel på detta. Den ökade integrationen är också ett uttryck för kommunernas vidgade ansvar för samlliga barns och ungdomars skolgång. Dessa förhållanden aktualiserar frågan om efter vilka grunder staten skall bidra till utbildning av handikappade barn.

Det är naturligt att SSK i sitt utredningsarbete också överväger hur det

24   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

U:36   Skr 1975:4                                                   370

framtida kostnadsansvaret bör fördelas mellan stat och kommun när det gäller de elever som i dag tillhör specialskolan. Det är därvid rimligt att räkna med att staten även framdeles tar ett större kostnadsansvar för dessa elevgrupper än för ungdomsskolans elever i allmänhet. Det är emellertid viktigt att även söka komma fram till ett kommunalt medansvar för dem. Om SSK därvid kommer fram till att staten även i fortsättningen bör kvarstå som huvudman för specialskolan är en möjlig lösning att kommunerna åläggs att utge ersättning till staten för undervisning av specialskolans elever enligt de normer som ligger till grund för interkommunal ersättning. En annan lösning är givetvis ett förändrat huvudmannaskap men med särskilda statsbidragsregler.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer, utredningar och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 12 juni 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:36) Skolan, staten och kommunerna. En redovisning av nuvarande ansvarsfördelning mellan staten och kommunerna i fråga om grundskolan och gymnasieskolan m. m.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

37. Bibelkommissionen (U 1972:07) med uppgift att nyöversätta Nya testamentet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 december 1972 för atl nyöversätta Nya testamentet (se Post- och Inrikes tidn. den 19 januari 1973):

Ordförande: Rodhe, Birgit, skoldirektör

Ledamöter: Björck, Staffan, professor Forkman, Göran, teol. dr Lindström, Harry, fil. lic.

Ljungberg, Blenda M., adjunkt, f.d. led. av riksdagen Martling, Carl Henrik, direktor

Mattsson, S. M. Lennart, distriktsstudieledare, led. av riksdagen Vallquist, Gunnel, författare

Experter: Agiert, Per Arne, pastor (fr.o.m. den 1 juli 1974) Alexanderson, Eva, författare (fr.o.m. den 1 juli 1974) Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Arvidsson, Ebbe, direktor (t.o.m. den 30 juni 1974) Bardh, Ulla, pastor (t.o.m. den 30 juni 1974) Bergman, Kerstin, lektor

 

371                    Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U;37

Block, Per H.L., teol. lic.

Blomqvisl, Jerker, t.f. professor (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Braw, Christian, l.f. komminister (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Eggehorn, Ylva, författare (t.o.m. den 30 juni 1974)

Eklundh, Bernt, redaktör (t.o.m. den 30 juni 1974)

Enquist, Per Olov, författare (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Fabricius, Cajus, professor

Forsbeck, Rune, pastor

Fries, Ingegerd, fil. mag. (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Gerhardsson, Birger, professor

Hartman, Lars, professor (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Helander, Sven, docent (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Johansson, Erland, rektor (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Klingert, Rune, kontraktsprost (t.o.m. den 30 juni 1974)

Kroon, Sven, kyrkoherde (t.o.m. den 30 juni 1974)

Larsson, Edvin, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)

Loman, Bengt, docent (t.o.m. den 30 juni 1974)

Lönnebo, Martin, domkyrkokaplan (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Molde, F. Bertil, professor

Nerman, Bengt, universitetslektor (fr.o.m. den 1 juH 1974)

Nilsson, Lilian, metodiklektor

Nilsson, Nils Gunnar, redaktör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Nilsson, Sven, pastor

Norman, Birger, författare (t.o.m. den 30 juni 1974)

örstadius, Else, komminister (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Rask, Andreas, pater (t.o.m. den 30 juni 1974)

Rodhe, Sten, lektor

Smith, Jan, pastor (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Stolt, Birgit, docent (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Trotzig, Birgitta, författare

Weman, Gunnar, kyrkoherde (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Översättningsenheten:

Ordförande: Björck, Staffan, professor

Ledamöter; Jonason, Olov, översättare Olsson, Birger, teol. dr Palm, Jonas, professor Riesenf eld, Harald, professor Vennberg, Karl, författare

Sekreterare: Åsberg, Christer, fil. mag.

 

U:37   Skr 1975:4                                                   372

Bitr. sekreterare: Fornberg, Tord, fil. kand. och teol. kand. Nilsson, Herbert, kanslisekreterare Secher, Jörgen, fil. lic.

Lokal:   Åsgränd   1,   1/2   tr.   ög.,   752 35   Uppsala,  tel.   018/12 83% (sekreteraren), 018/12 83 95 (kansli)

Direktiven för kommissionen, se 1974 års riksdagsberättelse U 46.

Kommissionen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden i styrelsen och tolv sammanträden i översättningsenheten. Kommissionens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

38. Folkhögskoleutredningen (U 1972:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för att utreda folkhögskolans framtida uppgifter (se Post- och Inrikes tidn. den 19 januari 1973):

Ordförande: Alemyr, Stig R., folkhögskolerektor, led. av riksdagen

Ledamöter: Bengtsson, Marianne, kurator Hercules, Jan, ombudsman Högemark, Karl H., folkhögskolerektor Johansson, Berndt O. L., departementssekreterare Kalle, Erik A., landstingsråd Lindell, Carl Gustaf, folkhögskolerektor Stålhammar, Bert E. J., rektor, f.d. led. av riksdagen Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd Walldin, Carin, ombudsman

Experter: Göthberg, Bo, folkhögskolinspektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Jonsson, Erland, docent

Svärd, Stig, studiesekreterare (fr.o.m. den 15 februari 1974) Söderbäck, Helmer, folkhögskolerektor (fr.o.m. den 1 maj 1974) Wadbeck, Wilhelm, revisor

Sekreterare: Johnson, Inez, byrådirektör

Bitr. sekreterare: Kihlén, Margret, folkhögskollärare

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet,

 

373                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:39

Fack,  103 10 Stockholm, tel. 7631904 (sekreteraren), 763 18 98 (bitr. sekreteraren), 763 1905 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse U 47.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 23 sammanträden.

Utredningen har den 2 oktober 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:11) Folkhögskolans fritidsledarutbildning samt den 29 oktober 1974 en rapport (Ds U 1974:9 och 10) Folkhögskoleelever 1973.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

39.1973 års betygsutredning (U 1973:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 för att pröva frågan om betygsättningen i grundskola och gymnasieskola (se Post- och Inrikes tidn. den 10 mars 1973):

Ordförande: Sandgren, C. Lennart, statssekreterare

Ledamöter: Elmsledt, Claes Y., lantbrukare, led. av riksdagen Håvik, I. Doris H., assistent, led. av riksdagen Hörlén, E. Linnea, adjunkt, led. av riksdagen Jönsson, Hans E., ombudsman, led. av riksdagen Nilsson, H. Christer, socionom, led. av riksdagen Strindberg, Per-Olof J., länsombudsman, led. av riksdagen

Experter: Arvidsson, Olof (Olle), rektor Breidensjö, Monica, utbildningssekreterare Båvenholm, Siv, redaktör Carlsson, Leif, lektor Dihlström, Klas, lektor

Elfving, Arne, rektor (fr.o.m. den 30 april 1974) Ellnebrand, Rolf, ombudsman Fleischer, B. Lennart, sekreterare Georén, Sven, förbundskassör

Kastan, Agnes, byrådirektör (fr.o.m. den 30 april 1974) Kjellberg, Lars, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 30 april 1974) Klason, Lars-Erik, ombudsman

Langby, Elisabeth, studerande (fr.o.m. den 21 november 1974) Lönnroth, Ann Mari, redaktör Nilsson, Sven, sekreterare Nordfors, Lennart, studerande (t.o.m. den 20 november 1974)

 

U:39   Skr 1975:4                                                   374

Schelin, Leif, fil. mag.

Sjöström, Hans, redaktionschef

Svensson, Anders, rektor

Sääf, Birger, studierektor (fr.o.m. den 30 april 1974)

Sekreterare: Löfqvist, Gert E., lektor

Bitr. sekreterare: Farm, Gunnel, kanslisekreterare (fr.o.m. den 2 mars 1974)

Lokal: Lärarhögskolan, Munkhättegaian 3, Fack, 20045 Malmö, tel. 040/924060

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberätlelse U 48.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Därutöver har fyra sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp för frågan om intagning till gymnasiala utbildningar.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

40. Obllgatorlekommittén (U 1973:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 mars 1973 för utredning rörande det obligatoriska medlemskapet i studerandesammanslutningar m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 28 juli 1973):

Ordförande: Berg, C. G. Håkan, departementsråd

Ledamöter: Eliasson, Anna B., fil. mag., led. av riksdagen Ericson, Sture T., redaktör, led. av riksdagen Honeth, Peter, jur. stud. (fr.o.m. den 29 maj 1974) Svegfors, Mats, jur. stud. (t.o.m. den 28 maj 1974) Weibull, Martin C, docent Öhlund, Per T., avdelningsdirektör

Experter: Boberg, L. Håkan, departementssekreterare Ringborg, S. Erland, kansliråd (fr.o.m. den 1 februari 1974) Sandqvist-Örnberg, Berit M-L., avdelningsdirektör Söderberg, Karl, f.d. skoldirektör (fr.o.m. den 15 december 1974)

 

375                         Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:42

Sekreterare: Holmgren, Kjell, fil. kand. (fr.o.m. den 18 februari 1974) Zetterquist, Urban G., departementssekreterare (t.o.m. den 17 februari 1974)

Bitr. sekreterare: Holmgren, Kjell, fil. kand. (t.o.m. den 17 februari 1974)

Lokal: Götabergsgatan 9, 2 tr., 41134 Göteborg, tel. 031/17 99 50 (Holmgren)

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse U 50.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden och gjort fyra studiebesök varvid kommittén haft överläggningar med organisationer som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

41. Utredningen (U 1973:04) rörande radionämndens organisation m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för utredning rörande radionämndens organisation m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 9 april 1973):

Utredningsman: Wieslander, K. H. Bengt, regeringsråd

Expert: Nowak, Kjell, docent

Sekreterare: Assarson, Per, hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse U 51.

Utredningsmannen har under liden november 1973 - oktober 1974 haft fem sammanträden. Dessutom har överläggningar hållits med bl. a. radionämnden och med företrädare fÖr Sveriges Radio.

Utredningsmannen har den 5 december 1974 avgett belänkandet (Ds U 1974:7) Radionämnden - breddad granskning och ny organisation.

Uppdraget är därmed slutfört.

42.1973 års expertgrupp för konstutbiidning (U 1973:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för att utreda vissa frågor som rör utbildning inom bildkonst, konsthantverk och design (se Post- och Inrikes tidn. den 9 april 1973):

 

U:42   Skr 1975:4                                                                 376

Ordförande: Virdebrant, Carl-Erik B., kanslichef

Ledamöter: Furumark, Ann-Marie, rektor Jansson, K. Rune, professor von Schantz, K. Philip G., professor

Experter: Beckman, Eyvind, inredningsarkitekt (fr.o.m. den 1 februari 1974) Bejemark, Karl Göte, professor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Bergman, Björn, byrådirektör (fr.o.m. den 1 februari 1974) Berndal, Bo, grafiker (fr.o.m. den 1 februari 1974) Borgström, Tomas, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Edlund, Nils H., studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Edvinsson, Behnn, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Ekström, Annika, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Fjaestad, Monika, studerande (fr.o.m. den 1 februari t.o.m. den 31 juli 1974)

Fleming-Borgström, Gunilla, textilkonstnär (fr.o.m. den 1 februari 1974) Gelfius, Ann Sofie, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Gottsén, Bertil, konstnär (fr.o.m. den 1 februari 1974) Hassner, Rune, fotograf (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Hedin, Svante, fotograf (fr.o.m. den 27 september 1974) Kleréus, Arne, expeditionsförman (fr.o.m. den 1 februari 1974) Langlet, Erna, studerande (fr.o.m. den 1 februari t.o.m. den 31 juli 1974) Lindkvist, Lennart, direktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Ljungberg, Sven, direktör (fr.o.m. den 1 februari 1974) Melanton, Kaisa, textilkonstnär (fr.o.m. den 1 februari 1974) Mörck, Niels-Henry, bitr. rektor (fr.o.m. den I, februari 1974) Netterberg, Jonas, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Ostwald, Jan, designer (fr.o.m. den 1 februari 1974) Pederson, Mona, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Pettersson, Håkan, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Simon, Dorothée,fil. kand. (t.o.m. den 31 mars 1974) Suttner, Georg, konstnär (fr.o.m. den 1 februari 1974) Svantesson, Gustav, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Ultvedt, Per-Olof, professor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Wennberg, Ulla, studerande (fr.o.m. den I februari 1974) Zetterslröm, Harald, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Åkerström, Olof, fotograf (fr.o.m. den 1 augusti 1974)

Sekreterare: Uhlin, J. Åke, departementssekreterare

 

377                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:43

Bitr. sekreterare: Nordenfelt, Lennart, docent (fr.o.m. den 2 september 1974) Simon, Dorothée, fil. kand. (fr.o.m. den I april 1974)

Lokal: Svartmangatan 9, 111 29 Stockholm, tel. 10 24 59, 10 23 71

Direktiven för expertgruppen, se 1974 års riksdagsberätlelse U 52.

Expertgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit femton sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av expertgruppens arbete. Därutöver har sammanträden hållits med representanter för studerande, lärare och övrig personal vid konsthögskolan och konstfackskolan och berörda organisationer samt med en särskild arbetsgrupp för frågan om den högre fotografiska utbildningen.

Expertgruppen har den II oktober 1974 avgett delbetänkandet (Ds U 1974:8) Utbildning inom bildkonst, konsthantverk och design.

Expertgruppen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

43. Läromedelsorganisationskommittén (U 1973:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för att utgöra organisationskommitté för vissa åtgärder på läromedelsområdet (se Post- och Inrikes tidn. den 28 juli 1973):

Ordförande: Landström, Sten-Sture H., direktör

Ledamöter: Andersson, N. G. Bertil, departementssekreterare Dahl, Börje K. G., läromedelschef Dahlbom, Bengt S., avdelningsdirektör Ekberg, Britta S., departementssekreterare Larsson, Gösta H. F., sekreterare Storm, C. Olof, förbundsdirektör

Expert: Bernäng, K. Gunnar, folkskollärare

Sekreterare: Andersson, N. G. Bertil, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Furestedt, Karl E-, fil. kand.

Direktiv samt tilläggsdirektiv för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse U 53.

 

U;43   Skr 1975:4                                                    378

Kommittén har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit 15 sammanträden.

Kommitténs uppdrag är slutfört i och med att statens institut för läromedelsinformation började sin verksamhet den 1 juli 1974. Kommittén har i skrivelse den 27 juni 1974 till utbildningsdepartementet redogjort för sitt arbete.

44. TIdningsfilmnlngskommittén (U 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1973 med uppgift att svara för planering m. m. av verksamheten med mikrofilmning av den svenska dagspressen (se Post- och Inrikes tidn. den 7 juli 1973):

Ordförande: Konnander, Benkt A. V., överdirektör

Ledamöter: Backelin, Måns V., förste bibliotekarie Höglund, E. Olov, organisationsdirektör Sönnerlind, Kerstin I., avdelningsdirektör Torbacke, Jarl, docent

Experter: Andrén, B. Göran, byrådirektör Jutagård, Carl, byrådirektör Lagerstedt, Lars G. W., redaktionschef Olsson, Agne Henry O., hovrättsassessor Tell, Olof W., avdelningsdirektör Tollin, Sven, direktör

Sekreterare: Körner, Sten G., landsarkivarie

Bitr. sekreterare: Wedel, Bengt, departementssekreterare Wäslfeh,Tom H., fil. kand. (fr.o.m. den I maj 1974)

Lokal: Utrustningsnämnden för universitet och högskolor. Tysta Marigången 2, Box 726, 101 30 Stockholm. Tel. 08/23 81 80 (ordföranden och bitr. sekreteraren), tel. 0498/105 14 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberätlelse U 54.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 16 sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter och andra organ som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén avser att framlägga en rapport i juni 1975.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

379                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:46

45. Journallstutblldningsutrednlngen (U 1973:08)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 för översyn av utbildningen vid journalisthögskolorna (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1973):

Utredningsman: Östlund, Hans-Erik, t.f. departementsråd

Experter: Fagerström, Lars, chefredaktör (fr.o.m. den 12 februari 1974) Harrysson, Lennart, chefredaktör (fr.o.m. den 12 februari 1974) Lindström, Magnus, ombudsman (fr.o.m. den 12 februari 1974) Thurén, Torsten, universitetslektor (fr.o.m. den 12 februari 1974) Ward, Bengt, lektor (fr.o.m. den 12 februari 1974)

Sekreterare: Gunnmo, Alf, universitetslektor (fr.o.m. den 28 januari 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 08/763 23 95 (sekreteraren)

Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse U 55.

Den sakkunnige har under tiden februari - november 1974 hållit sex sammanträden samt haft överläggningar med olika grupper och organisationer vars synpunkter varit av värde för utredningsarbetet. Den sakkunnige har genomfört en enkätundersökning med tidigare journalisthögskolestuderande och med avnämare av högskoleutbildade journalister.

Den sakkunnige beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

46. Dansarutred ningen (U 1973:09)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 mars 1973 för att utreda utbildning av dansare (se Post- och Inrikes tidn. den 29 mars 1973):

Ordförande: Bosson-Nordbo, Maj, skolråd

Ledamöter: Borg, Conny, baleltchef Hilton, Hans, direktör Kåge, Maria, danspedagog Obert, Gunilla, förbundssekreterare von Rosen, Elsa-Marianne, balettchef Runestam, Lilian, rektor

 

U.46   Skr 1975:4                                                   380

Svalberg, Gösta, dansare Thulin, Karin, dansare

Experter: Arovén, Bessie, danspedagog (fr.o.m. den I maj 1974) Arvidson, Gunilla, förste byråsekreterare (fr.o.m. den 17 juli 1974) Boman, Birgit, danspedagog (fr.o.m. den 17 januari 1974) Geddis-Zetterberg, Jean, danspedagog (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Gray, Barbara, danspedagog (fr.o.m. den 1 maj 1974) Lingons, Björn, ämneslärare (fr.o.m. den 17 januari 1974) Malmsjö, Lena, (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Strahl, Gunnel, adjunkt (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Zetterberg, Jan, dansare (fr.o.m. den 1 maj 1974)

Sekreterare: Norborg, Anne-Charlotte, förste byråsekreterare

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4, 5 tr. Postadress: Utbildnings­departementet, Fack, 10310 Stockholm, tel. 7631920 (sekreteraren), 763 19 19 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse U 56.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Därutöver har 23 sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp för frågan om dansundervisning i grundskolan, fem sammanträden med en arbetsgrupp för utarbetande av läroplan för Balettakademien samt två sammanträden med en arbetsgrupp för frågan om gymnasial utbildning av dansare.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

47. Sakkunnig (U 1973:10) för att utreda förutsättningarna för att insamla material för en kontinuerlig, samlad redovisning av den s. k. kyrkliga finansförmögenhetens samtliga kostnader och intäkter

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 för att utreda förutsättningarna för att insamla material för en kontinuerlig, samlad redovisning av den s. k. kyrkliga finansförmögenhetens samtliga kostnader och intäkter:

Utredningsman: Garke, Hans B., avdelningsdirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats.

 

381                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:48

Den sakkunnige har i december 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:15) avseende uppgifter om den kyrkliga finansförmögenhetens nettoavkastning.

Uppdraget är därmed slutfört.

48.1974 års skolhälsovårdsutredning (U 1974:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 februari 1974 föratt utreda skolhälsovårdens innehåll, organisation och huvudmannaskap (se Post- och Inrikes tidn. den 23 februari 1974):

Ordförande: Wikström, Jan-Erik, förlagschef, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter: Berglund, Frida J., fru, led. av riksdagen Charpentier, Agneta, departementssekrelerare

Experter: Brandt, Per-Åke, rektor (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Blomqvisl, Helga, skolkurator (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Eek, Karin, skolöverläkare (fr.o.m. den 30 mars 1974) Fellenius, Greta, skolkonsulent (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Greber, Ann Charlotte, studerande (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Gustafsson, Stig, studerande (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Holmgren, Jacomien, (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Kåräng, Gösta, länsskolpsykolog (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Lindgren, Gunilla, forskningsassistent (fr.o.m. den 23 oktober 1974) Ljung, Bengt-Olov, professor (fr.o.m. den 1 juh 1974) Möller, Tage, docent (fr.o.m. den 30 mars 1974) Nilsson, Håkan, ombudsman (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Nilsson, Åke, sekreterare (fr.o.m. den 30 mars 1974) Nolander, Gudrun, skolhälsoassistent (fr.o.m. den 4 maj 1974) Rollof, Sven-Ivar, skolöverläkare (fr.o.m. den 4 maj 1974) Royen, Sverre N. H., direktör (fr.o.m. den 30 mars 1974) Åström, Kjell, gymnastikdirektör (fr.o.m. den II oktober 1974) Örne, Ingegerd, sekreterare (fr.o.m. den 11 oktober 1974)

Sekreterare: Lindahl, Lars, folkskollärare (fr.o.m. den 30 mars 1974)

Bitr. sekreterare: Ahlgren, Rose-Marie, gymnastikdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Svartmangatan 9, 11129 Stockholm. Tel. Lindahl 08/101918, Ahlgren 08/10 1965

 

U.48   Skr 1975:4                                                    382

Direktiv (anförande av statsrådet Hjelm-Wallén till statsrådsprotokollet den 7 februari 1974):

I en moiion lill 1973 års riksdag (298) hemställdes att riksdagen skulle anhålla hos Kungl. Maj:t om en utredning om skolhälsovårdens organisation och huvudmannaskap. I motionen framhölls bl. a. att det delade huvudmannaskapet, som innebär att landstingen är huvudmän för sjukvården och primärkommunerna för skolhälsovården, är en nackdel vid rekryteringen av skolläkare. Vid en omorganisation av verksamheten så alt den liknar dagens företagshälsovård skulle man underlätta personalrekryteringen, lösa gränsdragningsproblemen mellan hälso- och sjukvård och få möjlighet att utnyttja samhällets samlade resurser effektivare.

Yttranden över motionen inhämtades av utbildningsutskottet från skolöverstyrelsen, socialstyrelsen. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Skolöverstyrelsen underströk i sitt remissvar att skolans hälsovård utgör en del av skolans verksamhet och att den bör utövas i nära samarbete med skolledning, lärare och annan elevvårdande personal. Överstyrelsen vitsordade att det råder brist på skolläkare, men ansåg inte att denna bristsituation utgör lillräckligt skäl att ändra organisation och huvudmannaskap. Överstyrelsen tillstyrkte emellertid motionsyrkandet och framhöll alt utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara skolhälsovårdens mål och dess innehåll på olika nivåer.

Även socialstyrelsen tillstyrkte motionsyrkandet. Enligl styrelsens uppfattning är emellertid ett samlat huvudmannaskap för all hälso- och sjukvård för barn och ungdom att föredra. Förutsättningarna skulle härigenom öka för en bättre integration och ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser med sikte på områdesbaserad hälsovård — öppen vård saml för en helhetssyn på barnets situation med beakiande av såväl medicinska som psykiska och sociala synpunkter. Styrelsen ansåg således att det är av stor betydelse för de olika verksamheternas framtida utformning att skolhälsovården samplaneras med övrig hälso- och sjukvård inom respektive kommun.

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet avstyrkte motionsyrkandet. Landstingsförbundet motiverade sitt avstyrkande bl. a. med att skolhälsovårdens utformning inte bör bedömas isolerat utan ses i ett större sammanhang, som bl. a. tar hänsyn till organisation och innehåll i den öppna hälsovårdens samtliga verksamhetsgrenar. Kommunförbundel förutsatte att de problem som tagits upp i motionen kommer att prövas inom ramen för redan pågående utredningsarbeten.

I skrivelse den 24 oktober 1973 har riksdagen anmält sitt beslut i anledning av nämnda moiion (UbU 1973:32, rskr 1973:273). Enligt beslutet bör frågorna om skolhälsovårdens innehåll, organisation och huvudmannaskap förutsättningslöst utredas. Det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i vilka former utredningsarbetet borde ske.

Enligt min mening bör särskilda sakkunniga tillkallas för detta utredningsarbete.

De sakkunniga bör göra en översikt av de bestämmelser som reglerar skolhälsovårdens innehåll och organisation och kartlägga hur denna skolhälsovård fungerat, vilket innehåll och vilken organisation den fått, vilka försök som pågår samt hur reglerna om skolhälsovården uppfattats av de enskilda befattningshavarna i skolväsendet. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas eventuella förändringar av skolhälsovårdens innehåll och

 

383                       Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U;48

organisation till följd av den pågående snabba utvecklingen inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården, framförallt inom den förebyggande barna- och ungdomsvården. Utredningen bör också kartlägga hur skolhälsovårdens organisation inverkar på ulformningen av den landstingskommunala hälso- och sjukvården samt hur samordningen mellan dessa två verksamhetsområden fungerar.

Mot denna bakgrund och med beaktande av bl. a. de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen av nämnda motion, bör de sakkunniga behandla skolhälsovårdens framtida mål, dess innehåll och organisation på olika nivåer. En utgångspunkt för de sakkunnigas arbete bör därvid vara att elevernas hälsovård skall utgöra en integrerad del av den samlade elevvården. De sakkunniga bör härvid överväga om denna verksamhet liksom för närvarande skall regleras genom centralt givna bestämmelser eller om större utrymme för lokala initiativ kan ges.

Eftersom skolhälsovården har både medicinska och elevvårdande aspekter berör den både skolöverstyrelsens och socialstyrelsens verksamhetsområden. Utredningen bör med beaktande av att elevernas hälsovård skall utgöra en integrerad del av den samlade elevvården pröva frågan om ansvarsfördelningen mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen liksom motsvarande ansvarsfördelning på regional och lokal nivå.

De sakkunnigas överväganden i dessa hänseenden hänger nära samman med frågan om vem som bör vara huvudman för skolhälsovården i framtiden. De sakkunniga bör här analysera skälen för och emot ett samlat huvudmannaskap för skolhälsovården och övrig hälso- och sjukvård bl. a. med hänsyn till möjligheterna till organisatorisk och resursmässig samordning. En utgångspunkt för de sakkunnigas överväganden bör vara att skolhäsovården även i fortsättningen skall vara en kommunal, primär-eller landtingskommunal, uppgift.

De sakkunniga bör vara oförhindrade atl ta upp frågan om behovel av skolhälsovård på folkhögskolor och inom kommunal vuxenutbildning. De sakkunniga bör därvid ge synpunkter på förutsättningar för att lägga ett större underlag till grund för skolhälsovården än grundskolan och gymnasieskolan. Däremot bör motsvarande frågor för universiteten och högskolorna inte tas upp.

De sakkunnigas arbete kommer att ha beröring med flera andra utredningar.

Skolöverstyrelsen tillsatte år 1972 en arbelsgrupp med representanter från skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, utredningen (U 1970:63) om skolans inre arbete (SIA) och kommunförbunden för genomgång av skolhälsovårdens mål, inriktning och organisation. De sakkunniga bör ta tillvara erfarenheterna från denna arbetsgrupp.

De sakkunnigas arbete kommer vidare att ha beröring med utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna, kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08), länsberedningen (C 1970:28), socialutredningen (S I%9:29), utredningen (U 1972:05) rörande studerandehälsovården, folkhögskoleutredningen (U 1972:08) och SIA. De sakkunniga bör hålla sig underrättade om arbetet inom dessa utredningar och vid behov samråda med dem.

Utredningen har under tiden februari - oktober 1974 hållit sex sammanträden samt haft överläggningar med företrädare för olika kommuner och med representanter för skilda befattningshavare inom

 

u.48   Skr 1975:4                                                   384

skolhälsovården. Därutöver har ett sammanträde hållits med en särskild referensgrupp med företrädare för berörda myndigheter och organisationer som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har genom förfrågan till landets kommuner kartlagt skolhälsovårdens omfattning vårterminen 1974.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

49. Arbetsgruppen (U 1974:02) för beredande av vissa radio- och televisionsfrågor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1974 för beredande av vissa radio- och televisionsfrågor:

Ordförande: Svensson, Gunnar, departementsråd

Ledamöter: Andersson, Leif G., t.f. departementsråd Rollen, Berit, reportagechef Tjernström, Sune, ekon. lic.

Sekreterare: Hansson, Oloph, redaktör (fr.o.m. den 16 april 1974)

Lokal: Utbildningsdepartementet, Mynttorget 1, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 17 54 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen har under tiden april - oktober 1974 hållit tretton sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av arbetsgruppens arbete.

Gruppen beräknas slutföra sitt uppdrag kring årsskiftet 1974/75.

50. Utredningen (U 1974:03) rörande svensk undervisning I utlandet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för utredning rörande svensk undervisning i utlandet (se Post- och Inrikes tidn. den 8 juni 1974):

Ordförande Alemyr, Stig R., folkhögskolerektor, led. av riksdagen

Ledamöler: Karlsson, K. Gösta, rektor, led. av riksdagen Rönnung, Calarina E. M., led. av riksdagen

 

385                    Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:SO

Sekreterare: Berggren, Anne-Marie, fil. mag. (fr.o.m. den 1 september 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763,19 37 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Hjelm-Wallén till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):

Enligt beslut av 1968 års riksdag (prop. 1968:67, SU 1968:129, rskr 1%8:303) utgår statsbidrag till svensk undervisning i utlandet och till kommun, som svarar för undervisning av utlandssvenskars barn. Statsbidrag utgår enligt kungörelsen (1968:321) om undervisning för utlandssvenskars barn (ändrad senast den 10 maj 1974) bl. a. till kostnader för lärarlöner och för pensionskostnad, som påförts huvudman för statsunderstödd utlandsskola för lärare, på vilka statens allmänna tjänstepensionsreglemente äger tillämpning. Om synneliga skäl föreligger, får efter medgivande av skolöverstyrelsen därjämte utgå statsbidrag till hyra av lokaler för svensk utlandsskola. Till första uppsättningen stadig­varande undervisningsmateriel utgår statsbidrag med belopp som överstyrelsen bestämmer.

För utlandssvenskars barn anordnas i utlandet statsunderstödd under­visning i följande former, nämligen svensk grundskola (utlandsskola), kompletterande svensk undervisning, korrespondensundervisning eller undervisning inom internationell skola. Antalet svenska utlandsskolor uppgår läsåret 1973/74 till 33 med sammanlagt ca 1 050 elever.

Riksdagen har i skrivelse den 28 mars 1974 som sin mening uttalat att statsbidragsbestämmelserna m. m. för svensk utlandsskola bör bli föremål för utredning (UbU 1974:10, rskr 1974:93). I enlighet härmed bör särskilda sakkunniga tillkallas för atl företa den begärda översynen.

Den grundläggande fråga de sakkunniga bör ta upp till prövning gäller för vilka elevgrupper svensk undervisning skall anordnas i utlandet. En förutsättning skall därvid vara att elevernas familjer har en reell anknytning till Sverige. De sakkunniga bör med utgångspunkt i vad soin anförts i prop. 1973:1 (bil. 10 s. 222) göra en bedömning av vad som skall betraktas som sådan anknytning.

Enligt nu gällande principer skall vid fråga om inrättande av svensk utlandsskola en bedömning ske om det med hänsyn till förekomsten av andra skolor av god standard kan vara lämpligare att i stället för svensk utlandsskola anordna kompletterande svensk undervisning (prop. 1%8:67, s. 13). Frågan om inrättande av svensk utlandsskola får givetvis även bedömas mot bakgrunden av den tid under vilken behovet av en udands-skola kan tänkas finnas på den aktuella platsen. De sakkunniga bör i detta sammanhang överväga om det kan finnas skäl att göra några förändringar i principerna för statsbidrag till anordnande av svensk undervisning i utlandet.

Vid bedömningen av vilka regler som skall gälla för statsbidrag till här nämnd undervisning bör de sakkunniga behandla frågan om skolsladgans regler om högsta antal elever i klass och läroplanens bestämmelser om lärarlimmar för viss klassanordning (jfr- UbU 1974:10, s. 4). Frågor om regler för statsbidrag till hyra av skollokaler, undervisningsmateriel m. m. bör även las upp av de sakkunniga. De sakkunniga bör vid sin behandling av stalsbidragsreglerna göra en bedömning av den nivå på elevavgiften som

25   Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4

 

U:50   Skr 1975:4                                                    386

med hänsyn till skolornas speciella karaktär är lämplig.

En särskild fråga som de sakkunniga bör behandla är om det är möjligl att tillämpa ell sjukförsäkringssystem för dem som innehar lärartjänst vid svensk utlandsskola. Utredningen bör härvidlag samråda med riksförsäkringsverket. Utredningsarbetet bör även innefatta frågan om hur den för utlandstjänstgöring mest lämpade lärarpersonalen skall tas ut.

Som underlag för sitt arbete bör de sakkunniga utnyttja, förutom i tillämpliga delar material från 1964 års utlands- och internatskoleutrednings betänkande (SOU 1966:55) Skolgång borta och hemma, vad som redovisats av skolöverstyrelsen i en särskild, av Kungl. Maj:t anbefalld undersökning från december 1971 (se prop. 1973:1 bil. 10 s. 221) samt det material i övrigt som skolöverstyrelsen kan ställa till förfogande.

Utredningen har under tiden september - oktober 1974 hållit tre sammanträden med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

51.1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974:04)

Tillkallade enhgt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för atl utreda lärarutbildningens mål, struktur och innehåll (se Post- och Inrikes tidn. den 25 juni 1974):

Ordförande: Bosson-Nordbo, Maj, skolråd

Ledamöter: Arfwedson, Anders, sekreterare (fr.o.m. den 1 september 1974) Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen Gustafsson, Lars I., universitetslektor, led. av riksdagen Hansson, Bertil, lektor

Larsson, Lennart, utbildningschef (fr.o.m. den 1 september 1974) Nordstrandh, Ove H., lektor, led. av riksdagen Persson, Henry A., sekreterare (fr.o.m. den 1 september 1974) Persson, Sten, sekreterare Rogestam, Christina, avdelningschef, led. av riksdagen

Expert: Stahle, Gun, fil. lic. (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Sekreterare: Österiing, A. Olov (Olle), rektor (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Bitr. sekreterare: Eklund, Harald, lektor (fr.o.m. den 1 november 1974) Ternström, Anders, skolkonsulent (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

 

387                        Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U;51

Lokal: Skeppargatan 51, 11458 Stockholm, tel. 636833 (Österling), 63 68 36 (Eklund), 63 68 35 (Ternström)

Direktiv (anförande av statsrådet Hjelm-Wallén till slatsrådsprotokollet den 31 maj 1974):

1.    Vid 1967 års riksdag fattades beslut om en genomgripande förändring
av utbildningen av lärare för låg- och mellanstadiet samt av ämneslärare för
grundskolans högsiadium och gymnasieskolan (prop. 1967:4, SU 1967:51,
rskr 1967:143). Omläggningen av utbildningen påbörjades budgetåret
l%8/69. Vid 1973 års riksdag beslöts en ny utformning av praktiken i dessa
utbildningar (prop. 1973:78, UbU 1973:34,rskr 1973:274). Denna förändring
medförde även ett betonande av de sociala sidorna i läraruppgiften.

Utbildningen av lärare för industri och hantverk har likaså lagts om enligt beslut vid 1973 års riksdag (prop. 1973:1 bil. 10 s. 440, UbU 1973:11, rskr 1973:114). Detta beslut innebar bl. a. en förlängning av yrkeslärar­utbildningen från 33 till 40 veckor.

Frågan om den framtida utformningen av den s. k. övnings-lärarutbildningen har behandlats av 1968 års lärarutbildningskommillé i betänkandet (SOU 1972:92) Reformerad lärarutbildning. Kommitténs förslag går bl. a. ut på ett konsekvent genomförande av ett tvåämneslärarsystem för de aktuella ämnena. Betänkandet har remissbehandlals och bereds f. n. i utbildningsdepartementet.

Utformningen av bl. a. förskollärarulbildningen utreds f. n. av barnstugeutredningen vars förslag torde föreligga under år 1975.

2.    1 skilda sammanhang har frågan om den framtida utformningen av
lärarutbildningen tagits upp.

1 direktiven till utredningen om skolans inre arbete framhöll dåvarande chefen för utbildningsdepartementet bl. a. att de sakkunniga skulle anmäla till Kungl. Maj:t om de ansåg motiv finnas för alt la upp lärarubildnings-frågorna till prövning.

Utredningen kommer inom kort att lägga fram sina förslag. Utredningen har inte för avsikt att behandla lärarutbildningsfrågorna.

Skolöverstyrelsen (SÖ) har, i skrivelse den 6 mars 1974, hemställt om en övergripande utredning av lärarutbildningen avseende förskolan till och med gymnasieskolan jämte till denna anslutande utbildning. Enligt SÖ bör utredningen huvudsakligen inrikta sig på att åstadkomma

-  ökat mått av organisatorisk och innehällsmässig samordning av olika lärarutbildningar, med utgångspunkt i dels krav på samverkan mellan olika personalkategorier i skolan, dels krav på ett rationellt resursutnyttjande i lärarutbildningen,

-  anpassning av lärarutbildningens innehåll och omfattning till de ökande och alltmer differentierade och mångskiftande uppgifterna för skolans personal,

-  klasslärarutbildningens uppbyggnad och inre organisation med hänsyn till den särskilda uppmärksamhet denna utbildning kan behöva ges med utgångspunkt i U 68:s förslag,

-  önskemål om ett ökat uppmärksammande av de allmänt personlig­hetsutvecklande uppgifterna för lärarutbildningen,

-  ett ökat mått av samverkan mellan olika utbildningsdelar och elt ökat utnyttjande av resurserna för försöks- och utvecklingsarbete i lärarutbildningen.

Riksdagen har uttalat sig för att en utredning om lärarutbildningen skall komma till stånd (UbU 1974:17, rskr 1974:172).

 

U:51    Skr 1975:4                                                   388

3.   Som framgår av den redovisning jag lämnat i det föregående har under
de senaste åren flera genomgripande förändringar av lärarutbildningen ägt
rum. Kontinuerligt har reformer av olika räckvidd genomförts, vilka
betonat inte minst skolans sociala roll, samtidigt som de gjort det möjligt att
komma tillrätta med den tidigare lärarbristen. Ännu har emellertid relativt
sett få lärare utbildats enligt t. ex. 1967 års lärarutbildningsreform.
Samtidigt kan konstateras att utvecklingen gått snabbt i skolan och medfört
förändringar av lärarrollen, förändringar som kan komma att accentueras
som en följd av förslag från utredningen om skolans inre arbeie,
barnstugeutredningen och utredningen om skolan, staten och kommunerna.
Inom lärarutbildningsorganisationen har också en ny situation uppstått
genom att antagningen till klass- och ämneslärarutbildningarna minskats.

Med hänsyn till vad jag här anfört anser jag alt frågan om att förändra lärarutbildningen nu bör övervägas. Denna uppgift bör anförtros särskilda sakkunniga.

4.    De sakkunniga bör bedriva sitt arbete med ulgångspunkt i de
förändringar i lärarrollen som skett och som kan förväntas ske under den
närmaste framtiden. I skolan skall läraren, alltmer i ett arbetslag
tillsammans med övrig personal, medverka i elevernas personligshets-
utveckling. Detta kräver bl. a. en starkare betoning av lärarens sociala
uppgifter. Skolarbetet skall också organiseras så att det utvecklar
demokratin i skolan och därmed i samhället. Detta kommer till uttryck inte
bara i undervisningens innehåll utan även i lärarens funktion och uppgifter.
Samtidigt bör man räkna med att ansvarsfördelningen i skolväsendet i
framtiden kommer att förskjutas i riklning mot ett större ansvar för
kommunerna och skolenheterna vilket medför ett ökat inflytande för
skolstyrelsen likaväl som berörda grupper i skolan. Dessa tendenser måste
givetvis återspeglas även i lärarutbildningenliksom i fortbildningen.

1969 års läroplan för grundskolan och 1970 års läroplan för gymnasie­skolan har av naturliga skäl ännu inte slagit igenom i all lärarutbildning. Det är en angelägen uppgift att analysera vilka förändringar som kan behöva göras av lärarutbildningarna med anledning av dessa läroplaner. Bl. a. gäller detta i fråga om den ökade betoningen av internationell medvetenhet, kontakt med samhället utanför skolan, jämställdhet mellan kvinnor och män samt kompensatoriska insatser för elever som av olika skäl har svårigheter i skolan.

Inom kort kommer utredningen om skolans inre arbeie att lägga fram sitt betänkande. De sakkunniga bör hålla sig underrättade om den fortsatta behandlingen av utredningens förslag.

Även om lärarutbildning givetvis i främsta rummet förbereder för yrkesverksamhet inom skolan, är utbildningen, främst i fråga om ämnes­studierna, dock av en sådan karaktär atl den kan användas även inom andra verksamhetsområden. Detta breda synsätt på lärarutbildningen, som markerades i prop. 1967:4, får konsekvenser bl. a. för studiernas innehåll.

Man bör också räkna med att utbildningen av lärare kommer att ske inom en vidare organisatorisk ram än vad som hittills skett. Detta bör kunna leda till en ökad samverkan med andra utbildningar liksom till elt bättre utnyttjande av befintliga personella och materiella resurser.

Man bör räkna med att till läraryrket framöver i större utsträckning än nu kommer atl söka sig personer med skiftande erfarenheter och utbildningsbakgrund, främst som följd av 1972 års beslut om gymnasieskolans kompetensvärde m. m., (prop. 1972:84, UbU 1972:31, rskr 1972:240). Frågor om behörighet och meritvärdering för inträde till

 

389                   Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U;51

lärarutbildning kommer att behandlas i samband med att ställning tas till kompetenskommitténs kommande förslag. Jag vill nämna att jag avser att återkomma senare till Kungl. Maj:t vad gäller lärarutbildnirtgskommitténs förslag om obligatorisk arbetslivserfarenhet som krav för iniräde till viss lärarutbildning.

De sakkunniga bör i första hand ta upp frågor om mål, struktur, innehåll och inre organisation av grundutbildningen för vad som nu benämns lärare för klass på låg- och mellanstadierna samt lärare i de ämnen som tidigare kallades läroämnen för grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning. 1 denna del får de sakkunnigas arbete också karaktär av utvärdering av 1967 års tärarutbildningsreform liksom av den beslutade nya praktikorganisa­tionen. Vad gäller utbildningen av lärare i barnkunskap, dramatik, hemkunskap, gymnastik, musik, slöjd och teckning bereds som redan nämnts lärarutbildningskommitténs förslag. I vilken utsträckning de sakkunnigas uppdrag skall omfatta även denna lärarutbildning får avgöras sedan ställning tagits till denna kommittés förslag. Vissa av de aspekter jag tar upp i fråga om lärarutbildningen är giltiga även för yrkeslärarut­bildningen samt för utbildningen av förskollärare. Barnstugeutredningen har dock till uppgift att överväga förändringar i den senare utbildningens innehåll. Förslag härom torde komma alt framläggas relativt snart och kunna genomföras inom ramen för nuvarande utbildningsorganisation. De sakkunniga kan ändå få anledning beröra förskollärarulbildningen vid behandlingen av frågan om samordning mellan utbildning för olika stadier. Vidare bör de sakkunniga kunna överväga vilka förändringar i special­lärarutbildningens uppläggning och omfattning som kan behöva göras till följd av ändringar i klass- och ämneslärarutbildningen.

Gränserna mellan olika arbetsuppgifter med pedagogiskt innehåll är inte alhid skarpa. De sakkunniga bör i sitt arbete överväga om det behöver vidtas särskilda åtgärder för att inom lärarutbildningens ram lillgodose behovet av pedagogisk utbildning för arbetskraft även inom andra sektorer av samhället.

5. De olika lärarutbildningarna är uppbyggda efter olika principer. För grundskolans högstadium och gymnasieskolan finns etl ämneslärarsystem, varvid läraren undervisar i ett, två eller tre ämnen; lärarna i gymnastik, musik, slöjd och teckning m. fl. ämnen undervisar även delvis på mellanstadiet. För grundskolans låg- och mellanstadier tillämpas däremot ett klasslärarsystem, varvid en lärare som regel svarar för huvudparten av all undervisning i klassen.

I den allmänna debatten har olika meningar framförts om nuvarande specialseringsgrad. Å ena sidan menar vissa att man bör sträva efter att ytterligare öka bredden i utbildningen för att därmed bl. a. kunna brygga över stadiegränserna i grundskolan, något som i viss utsträckning också var avsikten med 1967 års lärarutbildningsreform. Som argument härför anförs dels att eleverna skulle möta färre lärare, dels att lärarna skulle bli mindre beroende av förändringar i tjänsteunderlaget; detta senare kan man dock komma tillrätta med också genom en friare syn på behörighetsfrågorna för lärartjänster, något som utredningen om skolan, staten och kommunerna har till uppgift att överväga. Å andra sidan finns del de som hävdar atl man i stället skall öka specialiseringsgraden bland lärarna, bl. a. för att ge tid till större ämnesfördjupning under utbildningstiden.

Det blir en given uppgift för de sakkunniga att ta upp frågan om lärar­utbildningen framdeles i lika hög grad som nu skall återspegla stadie­strukturen. Att t. ex. göra lärarutbildningen gemensam för de första sex

 

U:51   Skr 1975:4                                                  390

åren i grundskolan är en jämförelsevis enkel åtgärd som i sig medför flera fördelar. Genom en sådan ordning markeras dock ännu mer än i dag övergången mellan ett klass- och ett ämneslärarsystem såvida inte mer genomgripande förändringar görs också i det senare. Samtidigt kan det innebära problem med samordningen med förskollärarulbildningen. Om de sakkunniga skulle finna att mer genomgripande förändringar i fråga om stadieinriktningen bör göras bör de anmäla delta till Kungl. Maj:t innan ett mer detaljerat utredningsarbete påbörjas. I sin anmälan borde sakkunniga redovisa skäl för och emot en sådan förändring liksom tänkbara konse­kvenser för de redan utbildade lärarna.

För egen del anser jag att bredden i utbildningen och därmed också i skoltjänstgöringen är viktig, särskilt för grundskolans del. Exempelvis de lärare på grundskolans högstadium som utbildats under de senaste åren är som regel behöriga i tre ämnen. De sakkunniga bör lägga fram förslag om hur denna bredd bättre än nu skall kunna utnyttjas i skolarbetet.

SÖ har i sin tidigare nämnda skrivelse tagit upp frågan om inte all lärarutbildning borde inledas med en för alla studerande gemensam del, innefattande bl. a. introducerande praktik. En sådan inledande kurs skulle kunna vara till fördel för alla personalgrupper i skolan och de sakkunniga bör undersöka förutsättningarna att inleda studierna med en sådan kurs. En sådan kurs bör till stor del utgöras av praktik, som gör det möjligt för lärarkandidaterna att pröva sin lämplighet för läraryrket, men även kunna behandla skolans mål och funktion. Kursen skulle även kunna tjäna som grund för utbildning för pedagogiska uppgifter utanför skolan.

De olika lärarutbildningarna skiljer sig inte bara åt i fråga om inriktningen på stadium eller ämne(n) utan även i fråga om studiernas organisation. Utbildningen av klasslärare är sammanhållen, medan utbildningen av ämneslärare inleds med ämnesstudier och avslutas med praktisk-pedago-gisk utbildning. Även de lärarutbildningar som ingått i lärarutbildnings­kommitténs uppdrag är sammanhållna, men kommitténs förslag går ut på att också dessa skall organiseras som ämneslärarutbildningen. I sin skrivelse har SÖ aktualiserat motsvarande separering för klasslärarutbildningen.

Frågan om studiernas organisation bör behandlas av de sakkunniga. Som framgår av SÖ:s skrivelse kan argument anföras för båda ovan nämnda lösningar. Mycket talar dock enligt min mening för att de bästa resultaten nås om den blivande läraren på ett tidigt stadium kommer i kontakt med skolans arbete och fortlöpande under studiegången får tillämpa sina vunna kunskaper och färdigheter i praktiskt skolarbete.

6. I prop. 1967:4 framhölls bl. a. att de snabba förändringarna inom skolväsendet gör fortbildningen till en oundgänglig del av varje lärares utbildning. Grundutbildning och fortbildning måste hela tiden samspela. Fortbildningen är en viktig angelägenhet för den enskilde läraren. Stat och kommun främjar också genom omfattande insatser lärarnas fortbildning.

Frågan om en förändring av grundutbildningen kan inte ses isolerad från spörsmålet hur fortbildningen skall organiseras. Särskilt i en tid av snabb utveckling av samhälle och skola samt en växande kunskapsmassa är det mer nödvändigt än någonsin att överväga grundutbildningens uppläggning och längd som en grund också för en återkommande fortbildning. De resurser som avsätts för grundutbildningen måste avvägas så att utrymme också finns för fortbildningsinsatser. Nuvarande insatser för fortbildning (och vidareutbildning) görs i stort sett på tre områden: studiedagar under terminstid, kurser under ferietid och studier under termin eller läsår som en del av en vidareutbildning. Dessa insatser bör samordnas och de resurser

 

391                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:51

som slår till förfogande användas på ett mer systematiskt sätt än vad som hittills varit möjligl. De sakkunniga bör mot bakgrund av vad jag här anfört överväga frågor om fortbildningens uppläggning och innehåll. Jäg vill i detta sammanhang även erinra om vad som anförts rörande fortbildningens mål och uppläggning i de senaste årens statsverkspropositioner.

Ansvaret för att analysera fortbildningsbehovet och vidta erforderliga åtgärder för fortbildningen ankommer odelat på skolans myndigheter och i sista hand SÖ. Detta gäller oberoende a v hur grundutbildningen kommer att organiseras. Inom SÖ har nyss också en utredning färdigställts rörande vissa fortbildningsfrågor.

Som bl. a. utbildningsutskottet i betänkandet 1974:17 framhållit är de nuvarande lärarna en tämligen ung kår. Detta påverkar givetvis både fortbildningens uppläggning och dess omfattning.

I detla arbete bör de sakkunniga beakta vad utbildningsutskottet anfört rörande möjligheterna att använda lärarhögskolornas befintliga resurser för fortbildning (UbU 1974:17, s. 5). Som utskottet vidare anfört finns anledning att också pröva frågan om en fortbildning i specialpedagogik för aktiva lärare (UbU 1974:17, s. 13). Denna fråga bör tas upp i utredningsarbetet.

7.1 SÖ:s skrivelse har en rad olika delproblem om lärarutbildningen tagits upp, vilka de sakkunniga bör pröva. I detta sammanhang vill jag blott fästa uppmärksamheten på två frågor som de sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet.

Den ena frågan gäller hur man, särskilt för klasslärarutbildningen, skall få in mer undervisning om invandrares problem. Såsom beslutats med anledning av prop. 1974:1 (bil. 10 s. 361, UbU 1974:17, rskr 1974:172) kommer en särskild klasslärarutbildning för finsktalande att anordnas. Man bör dock räkna med att alla lärare kan komma att få invandrarelever i sin klass och behöver vara förberedda för detta. För invandrareleverna är svenska främmande språk. Även detta måste beaktas i lärarutbildningen.

Den andra frågan gäller möjligheten atl öka inslaget av specialpedagogik i all lärarutbildning för att därigenom göra lärarna bättre rustade att i ökad utsträckning ta sig an specialpedagogiska uppgifter. Utredningen om skolans inre arbete kan komma atl lägga förslag som belyser delta problem. Även utbildningsutskottet har, i sitt tidigare nämnda betänkande (s. 6), aktualiserat omfattningen av speciallärarutbildningen. De sakkunniga bör mot denna bakgrund förutsättningslöst pröva frågan om special­lärarutbildningens organisation och dimensionering.

Jag vill därutöver nämna några frågor som de sakkunniga bör behandla.

1 olika avseenden pågår strävanden för en internationalisering av utbildningen i skolan. För att en sådan skall kunna genomföras bör ett internationellt perspektiv komma till uttryck i lärarnas grund- och fortbildning.

Det kommunala skolväsendet inrymmer utbildning av både ungdomar och vuxna. Detta gäller främst det gymnasiala stadiet, vilket bör betraktas som en enhet oberoende av vilken åldersgrupp studievägarna är avsedda för och oberoende av studiernas organisation. De sakkunniga bör mot denna bakgrund överväga vilket inslag av vuxenpedagogik som bör finnas i utbildningen av lärare för det gymnasiala stadiet.

8. Inom SÖ utreds f. n. betygsättningen inom lärarutbildningen. 1968 års utbildningsutredning har i sitt belänkande (SOU 1973:2) Högskolan redovisat vissa synpunkter på betygen inom högskoleutbildningen. Frågan diskuleras också ofta av de studerande vid lärarutbildningsanstallerna.

 

U.51    Skr 1975:4                                                   392

De negativa drag som finns i nuvarande betygsystem vid lärarut­bildningsanstalterna kommer att förslärkas då utbildningen i högre grad inriktas mot samverkan och de sociala funktionerna i lärararbetet. Man kan dock inte bortse från att betygen utgör en av grunderna för meritvärderingen i samband med tjänstetillsättningar i skolväsendet. Frågan om betygsättningens utformning i lärarutbildningen har därför ett nära samband med arbetet inom utredningen om skolan, staten och kommunerna.

Enligt min mening är det av största vikt att den som visat sig olämplig för läraryrket avskiljs från lärarutbildningen. Delta bör ske så tidigt som möjligt. Det framstår däremot som mindre angeläget med en gradering av dem som blir godkända. De sakkunniga bör mot bakgrund av vad jag här anfört överväga frågan om betygsättningen i lärarutbildningen. 1 vad avser följderna för meritvärdering för tjänst i skolan bör samråd ske med utredningen om skolan, staten och kommunerna.

9. Den lärarbrist som skolan haft att kämpa med är nu på det hela taget övervunnen. Detta bör självfallet beaktas när de sakkunniga behandlar dimensioneringsfrågorna. Ytterligare underlag för utredningsarbetet härvid kan senare komma att lämnas av Kungl. Maj:t.

De sakkunniga bör även lägga fram de förslag till ändringar av den inre organisationen för lärarutbildningarna som kan behövas för att förverkliga de sakkunnigas förslag. I denna del av utredningsuppdraget kan det visa sig behövligt för de sakkunniga att i sitt arbete inbegripa samtliga lärarut­bildningar. De sakkunniga bör även beakta vilka åtgärder som behöver vidtas för t. ex. en återkommande fortbildning av lärarutbildare.

De sakkunnigas förslag bör vara åtföljda av noggranna kostnads­beräkningar, avseende alla de förslag som läggs fram. Vidare bör utredningsarbetet innefatta en analys av de konsekvenser för redan utbildade lärare som de sakkunnigas förslag kan leda till.

Eftersom utredningsarbetet direkt berör lärarna räknar jag med alt företrädare för dessa skall få medverka i arbetet i de former de sakkunniga själva finner lämpliga. Också andra berörda organisationer bör knytas till utredningsarbetet.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

52. Organisationskommittén (U 1974:05) för statens kulturråd

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 juni 1974 av en organisationskommitté för statens kulturråd:

Ordförande: Lindblom, Paul, direktör

Ledamöter:' AIsén, Hans O., led. av riksdagen Blomkvist, Rune A., redaktör Gehlin, Jan H. M., förbundsdirektör Landslröm, Sten-Sture H., direktör

 

393                   Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:53

Sundman, Per Olof, författare, led. av riksdagen Virdebrant, Carl-Erik B., kansliråd

Experter: Dittmer, Ulf, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Forsell, Torbjörn, direktör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Kjellin, Åke, materialförvaltare (fr.o.m. den 1 juli 1974) Kleberg, Carl-Johan, departementssekreterare (fr.o.m. den 20 augusti 1974)

Sekreterare: Virdebrant, Carl-Erik B., kansliråd

Bitr. sekreterare: Eklöw, Gunnar, socionom

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under sin verksamhet hållit fem sammanträden. Kommittén har tillsatt personal vid statens kulturråds kansli. I övrigt har kommittén behandlat olika organisatoriska frågor för statens kulturråd som började sin verksamhet den 1 oktober 1974. Kommittén har ingett förslag till anslag för statens kuhurråd för budgetåret 1975/76.

Uppdraget är därmed slutfört.

53. Forskarutbildningsutredningen (U 1974:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att utreda vissa frågor rörande forskarutbildningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 juni 1974):

Ordförande: Gadd, P. E. Arne, revisionsdirektör, led. av riksdagen

Ledamöter: Eliasson, Anna B., fil. mag., led. av riksdagen Gradin, Anita L, departementssekreterare, led. av riksdagen Lindahl-Kiessling, Kerstin M., professor Magnusson, David, professor Karlberg, Bengt, docent Lagneborg, Rune, professor

Sekreterare: Franzén, Anders, departementssekreterare (fr.o.m. den 19 september 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 08/763 19 10 (sekreteraren), 763 19 11 (kansli)

 

U:53   Skr 1975:4                                                  394

Direktiv (anförande av statsrådet Zachrisson till statsrådsprotokollet den 19 april 1974):

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i juni 1%3 sakkunniga med uppgift all utreda frågan om forskarutbildningen och forskarkarriären m. m. (1963 års forskarutredning). Utredningen lade i slutet av år 1966 fram sina förslag (SOU 1%6:67 och 68). På grundval av utredningens huvudbetänkande lade Kungl. Maj:t år 1969 fram proposition med förslag till riktlinjer för reformeringen av forskarutbildningen och forskarkarriären m. m. (prop. 1969:31). Riksdagens beslut följde i allt väsentligt propositionen (SU 1969:93, rskr 1969:222).

I fråga om forskarutbildningen innebar 1969 års beslut att en fyraårig, för varje enskild doktorand systematiskt planerad studiegång fram till doktorsexamen infördes i stället för dåvarande, mindre fast organiserade utbildning till licentiatexamen och doktorsgrad. Inslagen av undervisning och metodisk handledning i utbildningen avsågs bli väsentligt ökade. Den nya studieordningen trädde i kraft den I juli 1969.

Prop. 1969:31 innehöll förslag även om förbättrade villkor för studie-finansieringen för doktorander samt om vissa mindre ändringar i forskarkarriären.

De i propositionen framförda förslagen utgjorde — i vad de avsåg uppbyggnaden av resurserna för forskarutbildning — ett principprogram för en successivt genomförd reform. Sedan budgetåret 1968/69 har uni­versitetsorganisationen — inbegripet det tillskott som sker budgetåret 1974/75 vid riksdagens bifall till de förslag som lagts fram i prop. 1974:1 (bil. 10) — tillförts sammanlagt ca 430 nya tjänster med undervisnings- och handledningsskyldighet inom forskarutbildningen, 340 nya stipendier för forskarutbildning samt därutöver resurser för forskarutbildning, bl. a. i form av kursanslag, motsvarnde ca 10 milj. kr.

1 sina förslag till anslagsframställningar för budgetåret 1974/75 tog universitetskanslersämbetet (UKÄ) — mot bakgrund bl. a. av den kvantitativa utvecklingen inom forskarutbildningen — upp frågan om en översyn av forskarutbildningens dimensionering, inriktning och innehåll samt i anslutning härtill vissa resurs- och budgeteringsf rågor.

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) har hemställt bl. a. att en planmässig dimensionering av forskarutbildningen genomförs med sikte på en allmän tilllrädesbegränsning samt att forskarkarriären reformeras.

I prop. 1974:1 (bil. 10 s. 226) anmälde jag att jag avsåg att senare återkomma till Kungl. Maj:t med förslag om en samlad översyn av vissa problem rörande forskarutbildningen. Efter samråd med chefen för jord­bruksdepartementet förordar jag att denna översyn nu kommer till stånd. Den bör utföras av särskilt tillkallade sakkunniga.

1 likhet med den grundläggande utbildningen vid universitet och högskolor har forskarutbildningen expanderat starkt sedan åren omkring 1960. Det totala antalet närvarande studerande inom forskarutbildningen var år 1960 ca 3 000 och år 1972 ca 12 000. Antalet disputationsprov och examina ökade under samma tid från sammanlagt ca 500 till närmare 1 500 per år. Antalet personer med doktorsgrad eller licentiatexamen har i stort sett fördubblats under 1960-taIet, från ca 8 000 till ca 16 000.

I sina förslag till anslagsframställningar för budgelårel 1974/75 redovisar UKÄ vissa överslagsberäkningar rörande tillgång och efterfrågan på personal med forskarutbildning. Beräkningarna skall snarast betraktas som ett räkneexempel, vilket inle är avsett att utgöra en prognos utan endast har

 

395                    Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U;53

till syfte att belysa storleksordningen av de kvantitativa problemen.

Ämbetet drar den slutsatsen av sina beräkningar, att om forskarut­bildningen ursprungligen var avsedd för yrkesverksamhet inoni forsknings-och utvecklingsarbete samt i viss utsträckning inom skolan, kommer endast en mindre del av dem som nu går igenom forskarutbildning att kunna få anställning inom dessa områden. Självfallet kan, framhåller UKÄ, beräkningar av detta slag inte ligga till grund för dimensioneringen av forskarutbildningen. I samhället finns med all säkerhet, även utanför de sektorer UKÄ innefattat i sina beräkningar, funktioner för vilka en lång utbildning av det slag som det här är fråga om är användbar. Allmänna utbildningspolitiska överväganden talar vidare mot att forskarutbildningen dimensioneras för ett snävt begränsat antal funktioner eller platser på arbetsmarknaden. Det är emellertid sannolikt all den nuvarande omfattningen av forskarutbildningen, med ca 12 000 närvarande studerande, överstiger vad som kan bedömas som rimligt med hänsyn till möjligheterna under avsevärd tid framöver för forskarutbildad arbetskraft atl få anställningar som svarar mot förväntningarna.

1 prop. 1969:31 (s. 71) framhöll dåvarande chefen för utbildnings­departementet att en begränsning av antalet studerande inom forskar­utbildningen i vissa fall kunde bli ofrånkomlig. Erfarenheterna av hur denna möjlighet till anlagningsbegränsning tillämpats är inle odelat goda. Antalet ämnesområden, för vilka intagningsbegränsning införts, är jämförelsevis litet. I vissa fall har en utbildningsnämnd beslutat att inte införa en begränsning, som begärts av vederbörande institution, trots att antalet studerande i forskarutbildningen uppenbarligen överstigit vad som kunnat anses rimligt med hänsyn till handledningsresursernas omfattning. I andra fall har begränsningen fått en sådan utformning att den under flera terminer förhindrat praktiskt taget all nyrekrytering till forskarutbildningen inom ett ämnesområde. I ytterligare andra fall förekommer det alt studerande, efter del att en begränsning införts, utan att vara antagna till forskarutbildning de facto bedriver sådan utbildning och därvid utnyttjar den undervisning, examination och — i någon mån — handledning som ges vid institutionen. Mot bl. a. denna bakgrund är det angeläget att formerna för dimensionering av utbildningen efter grundexamen vid universitet och högskolor ses över.

Vid 1969 års reform lades ansvaret för beslut om dimensionering av forskarutbildningen på utbildningsnämnderna. Det avgörande kriteriet vid nämndernas prövning och antagningskapaciteten är tillgången på lärar- och handledarresurser. Det är enligt min mening naturligt att omfattningen av de resurser som kan ställas till förfogande även framdeles tillmäts betydelse när omfattningen av forskarutbildningen inom ett område skall fastställas. Vid sidan härav bör dock en rad andra faktorer beaktas. I flera fall rör det sig om förhållanden som inte på ett meningsfullt sätt kan bedömas annat än gemensamt för hela landet. Det kan alltså bli nödvändigt att även andra organ än utbildningsnämnderna deltar i beslutsprocessen. Det är en viktig uppgift för de sakkunniga att avväga vilka bedömningar som bör ske centralt och vilka som bör ske lokalt.

En naturlig utgångspunkt vid beslut om dimensionering av en utbildning är en uppskattning av samhällets behov av arbetskraft med den aktuella utbildningen. Detta gäller även de längsta utbildningarna såsom forskarutbildningen. Svårigheterna att göra sådana uppskattningar är väl kända. Erfarenheterna från olika delar av utbildningsväsendet talar för att arbetskraftsprognoser måste avse relativt breda sektorer av samhällslivet och att de i det längre perspektivet stannar vid jämförelsevis grova

 

U.53   Skr 1975:4                                                    396

skattningar. I fråga om forskarutbildningen kompliceras bilden av att utbildningen många gånger är starkt specialiserad och därför har låg utbytbarhet på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadens möjligheter att bereda forskarutbildad personal adekvat sysselsättning hänger nära samman med omfattningen och inriktningen av den forsknings- och utvecklings- (FoU) verksamhet som bedrivs inom näringsliv, förvaltning och forskningsinstitutioner. Denna verksamhet är naturiigen i väsentlig grad beroende av samhällets forskningspolitik såsom denna utformas totalt och för enskilda sektorer. FoU-verksamheten är emellertid också kopplad till forskarutbildningen i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Det är självklart all möjlighelerna att framgångsrikt bedriva forskning eller utvecklingsarbete är beroende av tillgången på personal med ändamålsenlig utbildning. Inrättande av tjänster avsedda främst för forskarutbildningsändamål innebär samtidigt ett stöd till forskningen inom ämnesområdet. Inom ramen för forskarutbildningen utför de studerande en forskningsinsats, som inom vissa vetenskaps­områden är en dominerande del av den totala forskningen. Finansieringen av enskilda forskningsprojekt utformas ofta på etl sådant sätt att studerande får möjlighet att inom ramen för projektet fullgöra avhandlingsarbetet inom forskarutbildningen. Det är mol denna bakgrund naturiigt att forskarutbildningens omfattning och inriktning bestäms med hänsyn även lill forskningspolitiska avvägningar.

Inom många ämnesområden är f. n. de studerandes egen efterfrågan på forskarutbildning avgörande för antalet studerande. Denna efterfrågan påverkas av en rad omständigheter. Till en del är den en spegling av de studerandes uppfattning om utkomstmöjligheterna efter avslutad utbildning. Till en del är den resultatet av ett intresse, som väckts under den grundläggande utbildningen. Antalet studerande inom grundutbildningen och ämnets ställning inom sludieorganisalionen är, i vart fall vid de filosofiska fakulteterna, av betydelse i delta sammanhang. Den studerandes egen önskan atl få pröva på fortsatt utbildning efter grundexamen bör enligt min mening ingå i bedömningsunderlaget när utbildningskapaciteten fastställs.

En utgångspunkt för såväl UKÄ:s som SACO:s framställningar har varit att det nuvarande totala antalet närvarande studerande inom forskarut­bildningen uppenbarligen överstiger vad som kan bedömas vara rimligt vid en, närmast intuitiv, bedömning av de faktorer jag redovisal. Jag delar denna bedömning. Effektivare former för avvägningar och beslul om forskarutbildningens omfattning bör enligt min mening utvecklas.

Detta ställningstagande innebär, enligt min mening, inte att omfattningen av forskarutbildningen generellt bör minskas inom alla forskningsområden. Det är i stället fråga om att inom skilda områden söka anpassa forskar­utbildningens omfattning till vad som från de utgångspunkter jag redovisat i det föregående kan bedömas som rimligt. Det kan därvid bli fråga om all minska utbildningens omfattning inom vissa områden, medan man kan behöva vidta åtgärder för att öka den inom andra.

Den nuvarande formen för begränsning av forskarutbildningen innebär att man fastställer det högsta antal studerande som får antas till utbildningen varje läsår. Detta system för dimensionering kan för den enskilde slå mycket hårt i synnehet som antalet nybörjarplatser många gånger är litet. Enligt min mening vore del värdefullt om begränsningen i stället kunde ges en sådan utformning, att det blev möjligt för den studerande att praktiskt pröva sin fallenhet och sitt intresse för forskarutbildning. Ett sådant system

 

397                   Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:53

torde behöva innehålla moment av aktiv — vid behov även avrådande — studievägledning under forskarutbildningens inledningsskede. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det enligt min mening är naturligt att man i forskarutbildningen ställer sådana kvalitetskrav, att en del av dem som antagits efter en tid kan behöva rådas att inte fullfölja utbildningen. Detta bör dock enligt min mening inte få utgöra grund för att införa en s. k. mellanexamen som ett reguljärt monient i utbildningen till doktorsexamen. Man bör söka finna andra vägar för dokumentation och tillgodoräknande av studieinsatsen.

De sakkunniga bör mot bl. a. den bakgrund jag här redovisal utarbeta förslag lill ett system för en total dimensionering av utbildningen efter grundexamen vid universitet och högskolor. Förslaget bör avse såväl en systembeskrivning som ett dimensioneringsförslag för, om möjligt, tiden fram till 1980-taIets mitt.

I ett system där tillträde till forskarutbildningen är begränsat får formerna för urval bland behöriga sökande och antagning av studerande större betydelse än f. n. Rekryteringen av forskarstuderande har hittills ägnats begränsad uppmärksamhet. Svårigheter att hävda sig har emellertid från tid till annan redovisats av personer som, utan att ha gått igenom grundutbildning vid en viss institution, sökt sig till denna för forskarutbildning. Detta har gällt bl. a. sådana som kommit från utbildningsenheter utan egen forskarutbildningsorganisation, t. ex. universitetsfilialer samt lärar- och socialhögskolor. Det har vidare gällt personer som efter viss tids yrkeserfarenhet sökt sig till forskarutbildning för att förbättra sina förutsättningar att angripa problem de kommit i kontakt med i samhället. Det är viktigt att man skapar elt system som inle missgynnar dem som på andra vägar än de hittills gängse söker sig till forskarutbildningen. Det kan i stället finnas anledning att vidta särskilda åtgärder för att bredda rekryteringen till forskarutbildning.

Det är enligt min mening väsentligt att man i forskarutbildningen och forskningen vid universitet och högskolor behandlar frågeställningar, som upplevs som väsentliga inom skilda delar av samhällslivet utanför universiteten. En vanlig kritik bl. a. mot samhällsforskningen är att forskningsresultaten endast sällan berör sådana frågor som är av betydelse för politiska beslut eller som underlättar arbetet för dem som har att verkställa dessa. Det är därför angeläget att till forskarutbildningen kunna rekrytera studerande, som har erfarenhet av yrkesverksamhet inom olika samhällssektorer, och att dessa i sin utbildning ges möjlighet att bearbeta problem, som de upplevat som centrala i sin yrkesutövning.

De sakkunniga bör pröva frågan om rekrytering och urval till forskar­utbildning och lill andra utbildningar på samma nivå samt lägga fram de förslag som kan fordras.

1968 års utbildningsutredning (U 68) har föreslagil alt högskolebegreppet skall vidgas till att omfatta även utbildningar som f. n. inte räknas till den högre utbildningen. Jag kan komma att senare, när statsmakternas ställningstaganden till U 68:s förslag föreligger, återkomma till Kungl. Maj:t med förslag till de tilläggsdirektiv till de sakkunniga rörande rekryteringen till forskarutbildning som kan motiveras av dessa ställningstaganden.

På grundval av förslag i prop. 1973:1 (bil. 10 s. 321) fattade 1973 års riksdag beslut om inrättande av arvodestjänster som adjungerad professor (UbU 1973:8, rskr 1973:105). Dessa tjänster, till vilka skulle knytas personer som utanför universitets- och högskolesektorn bedriver forskning, har setts främst som tillskott till utbildningsorganisationen. I

 

U:53    Skr 1975:4                                                                 398

vissa fall har de möjliggjort en breddning av forskarutbildningens vetenskapliga inriktning vid den berörda institutionen. Härutöver bör, enligl min mening, tjänsterna som adjungerad professor ses som etl försök att skapa bäitre kontakter mellan forskning bedriven inom och utom universitetsinstitutionerna.

Inom näringsliv, förvaltning och forskningsinstitutioner utanför universitets- och högskoleområdet bedrivs forsknings- och utvecklings­arbete, som till sin karaktär nära ansluler till den forskning som bedrivs vid institutioner med forskarutbildning. Som exempel kan nämnas det sektorsanknutna utvecklingsarbete som bedrivs inom statliga och kommunala myndigheter samt kvalificerat utredningsarbete inom kommittéer och organisationer. Del är realistiskt att räkna med att en väsentlig andel av dem som nu går igenom forskarutbildning kommer att få sysselsättning i verksamhet av detta slag.

Forskarutbildningen som den bedrivs f. n. replierar i många fall uteslutande på den forskning som kommit att bedrivas inom den berörda institutionens ram. Jag har i det föregående understrukit betydelsen av att rekryteringen till forskarutbildningen breddas, vilket sannolikt skulle främja en breddning av forskarutbildningens inriktning. Det är emellertid angeläget att man även på andra sätt försöker anknyta forskarutbildningen till FoU-verksamhet utanför universitet och högskolor. Man skulle på detta sätt bättre än f. n. kunna tillgodose de krav på alternativa mål för forskarutbildningen som en allt mer variationsrik FoU-verksamhet ställer.

Man bör alltså räkna med att en del av dem som går igenom forskarut­bildning kommer att bli verksamma inom FoU-verksamhet av annat slag än den, för vilken forskarutbildningen ursprungligen förberett. Andra kommer att få arbetsuppgifter, för vilka en fördjupad utbildning efter grundexamen i och för sig är lämplig, men där den speciella inriktningen av utbildningen mot verksamhet som forskare inte är helt ändamålsenlig. Det finns enligl min mening anledning att överväga om en del av de resurser som kan ställas till förfogande för utbildning över grundutbildnigsnivå bör utnyttjas för utbildningar som från början inriktas mot arbetsuppgifter av detta slag.

1963 års forskarutredning diskuterade utförligt om en avgångsnivå skulle införas mellan grundexamen och doktorsexamen, i diskussionen kallad mellanexamen. I prop. 1969:31 framhöll departmentschefen att han inte var beredd att förorda att mellanexamen infördes som ett — om än frivilligt — led i forskarutbildningen. Motiven för detta var att en sådan examen bedömdes verka förlängande på studietiderna samt att endast några få exempel på personal med kompetens motsvarande den som mellanexamen avsågs ge redovisats av utredningen eller i remissyttrandena. Departementschefen framhöll att behovet av sådana yrkesinriktade utbildningar, som bygger på den grundläggande utbildningen, borde bedömas mot bakgrund av möjligheterna att precisera avnämarintresset.

Vid de filosofiska fakulteterna har införts en yrkesinriktad utbildning av det slag som avsågs i propositionen. Denna utbildning, som ger behörighet till tjänst som psykolog, omfattar två år och får avlsutas med psykolog­examen. Utbildningen är delvis parallell med forskarutbildningen i de berörda ämnena och enstaka moment kan vara gemensamma för psykologutbildningen och forskarutbildningen.

i debatten kring 1969 års forskarutbildningsreform har tanken ofta framförts att ytterligare utbildningsmål på en nivå ovanför grundexamen skulle definieras. Man har därvid hänvisat bl. a. till den tekniska sektorn. I november 1973 lade UKÄ fram ett förslag om försöksverksamhet med

 

399                    Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U;53

yrkesinriktad specialistutbildning vid teknisk fakultet. Förslaget avser en tvåårig heltidsutbildning, för vilken krävs i princip samma förkunskaper som för forskarutbildning vid teknisk fakultet. Utbildningen äririte tänkt att kunna utnyttjas som en etapp på vägen mot doktorsexamen, främst på grund av att kraven på den tänkta tillämpningsuppgiften bör vara helt andra än kraven på en doktorsavhandling. UKÄ:s förslag bereds f. n. inpm utbildningsdepartementet.

Inom det ekonomiska området anordnas vid Handelshögskolan i Stockholm, vid sidan av utbildningen för ekonom- och doktorsexamina, en starkt tillämpningsinriktad utbildning inom ramen för ett s. k. masters­program. För tillträde till utbildningen fordras ekonomexamen samt viss tids kvalificerad yrkeserfarenhet.

De sakkunniga bör pröva om det finns anledning alt för speciella utbildningsmål bredda utbildningsutbudet ovanför grundutbildningsnivån utöver det som syfiar till utbildning av forskare. Jag har redovisat några exempel på utbildningar av det slag som kan vara aktuella. Utformningen och dimensioneringen av dessa utbildningar bör bedömas endast mot bakgrund av arbetsmarknadens behov. I utredningsarbetet bör man särskilt uppmärksamma risken att de kommer att utnyttjas som nödulgångar av dem som inte klarar av forskarutbildning. Man får givetvis räkna med att dessa altenativa utbildningar i väsentlig utsträckning kommer att ta i anspråk samma personella resurser som forskarutbildningen samt att resursbehovet för dem får täckas inom den totala ram som kan ställas till förfogande för utbildning över grundutbildningsnivån.

Jag har i det föregående framhållit att omfattningen av tillgängliga resurser för undervisning och handledning inom forskarutbildningen även i framtiden måste vara av betydelse för dimensioneringen av utbildningen efter grundexamen. Detta är delvis en rent kvantitativ fråga. Den innehåller emellertid även en kvalitativ aspekt i den meningen att de enskilda lärarnas forskningsinriktning och kompetens påverkar utformningen och inriktningen av utbildningen. Vetenskapens utveckling, behovet av förnyelse av forskningen inom ett område och förändringar av samhällets prioriteringar av forskningsområden talar för en hög rörlighet bland lärarna på denna nivå. Med utgångspunkt häri borde forskarkarriären utformas så att successiva förändringar i personuppsättningen främjades. Den enskildes krav på trygghet i anställningen talar å andra sidan för ett jämförelsevis fast system.

1963 års forskarutredning hade i uppdrag att se över även forskar­karriären och lade fram vissa förslag till förändringar i denna. Utredningens förslag innebar i stora drag att den, som efter viss s. k. aspiranttjänstgöring fått tjänst inom forskarkarriären, skulle vara tillförsäkrad fortsatt anställning inom denna sektor. Statsmakternas beslut med anledning av prop. 1969:31 innebar dock inte några större förändringar i det rådande systemet. Detla innebär att f. n. endast en del av dem som inleder en forskarkarriär kan räkna med att så småningom få fast anställning inom universitetsorganisationen. 1 ett system med en planerad dimensionering av forskarutbildningen kan det komma att ställas andra krav än f. n. på möjligheterna att förändra forskartjänsternas antal och inriktning. De sakkunniga bör mot denna bakgrund se över även utformningen av forskarkarriären. Frågan om en mer allmän översyn av de icke-ordinarie universitetslärarnas anställningsförhållanden mot bakgrund bl. a. av lagen (1974:12) om anställningsskydd kommer att prövas i annat sammanhang.

De studerandes benägenhet att gå vidare till forskarutbildning påverkas

 

U:53   Skr 1975:4                                                   400

bl. a. av utsikterna att kunna finansiera studierna på annat sätt än med studiemedel. En grundläggande princip för de slalliga studiefinansierings­systemen har varit att de skall vara utbildningspolitiskt neutrala. I ett reglerat system, där bl. a. samhällets behov av forskarutbildad arbetskraft påverkar besluten om forskarutbildningens dimensionering, kan man emelletid behöva stimulera tillströmningen av studerande till en sektor eller ett ämnesområde. De sakkunniga bör undersöka motiven för och möjligheterna till att använda studiefinansieringen i ett sådant syfte. En metod som skulle innebära en beloppsmässig differentiering av t. ex. de nuvarande doktorandstipendierna bör dock inte kunna komma i fråga.

När doktorandstipendierna fastställdes år 1969 beräknades de, som nämnts, så atl de tillsammans med den återbetalningsfria delen av studie­medlen skulle motsvara de ditlillsvarande doktorandstipendierna. Kompensation för inträffade kostnadsökningar har sedan dess utgått genom att den återbetalningspliktiga delen av studiemedlen automatiskt ökat i takt med prisförändringarna. Det sammanlagda studiestödet för den som uppbar stipendium tillsammans med studiemedel bedömdes år 1%9 ligga på en nivå som gjorde det till ett realistiskt alternativ till yrkesverksamhet av annat slag. Genom statsmakternas beslut har under de senaste åren samhällets stöd vid bl. a. sjukdom och arbetslöshet omvandlats från skattefria nettobidrag till bruttoersättning, vilken skall behandlas som inkomst. Detta ändrade sätt att se på vissa sociala förmåner är av betydelse bl. a. vid beslut om vissa behovsprövade bidrag för vilka den beskattningsbara inkomsten ligger till grund, exempelvis de statliga och statskommunala bostadstilläggen. Från allmän rättvisesynpunkt är det otillfredsställande att en grupp studerande, på grund av stipendiernas karaktär av skattefria bidrag, i fråga om vissa sociala förmåner kommer att behandlas mer förmånligt än förvärvsarbetande med lika stor disponibel inkomst. Även från andra utgångspunkter kan det finnas skäl att övergå till att mer konsekvent betrakta dessa bidrag som ersättning för utfört arbete. I sitt betänkande 1974:13 framhöll utbildningsutskottet att en utvärdering bör göras av erfarenheterna av det år 1969 beslutade stipendiesystemet. På grundval av resultaten av utvärderingen borde enligt utskottet frågan om att ersätta de nuvarande stipendierna med annan finansieringsform, t. ex. någon form av beskattningsbara utbildningsarvoden övervägas genom särskild utredning eller i annan ordning.

De sakkunniga bör mot den bakgrund som här redovisats överväga om de nuvarande doktorandstipendierna bör ersättas med någon annan form för finansiering av forskarutbildningen. De sakkunniga bör i detta sammanhang beakta de förslag och beslut som kan bli en följd av arbetet inom kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX, U 1969:51). Arbetet bör i denna del bedrivas särskilt skyndsamt.

Tjänsterna som amanuens och assistent är, som nämnts, viktiga för studiefinansieringen inom forskarutbildningen. I prop. 1%9:31 slogs fast all innehavare av sådana tjänster normalt borde vara antagna till forskarut­bildning och att de borde ha arbetsuppgifter som anslöt till inriktningen av forskarutbildningen. En stor del av det totala antalet assistent- och amanuenstjänsterna inrättas inom ramen för medel som avses för grundläggande utbildning. Detla innebär att omfattningen av antalet försörjningstillfällen för studerande i forskarutbildning i viss mån bestäms av omfattningen av den grundläggande utbildningen. Detta kan, mol bakgrund av vad jag anfört i det föregående, inte anses vara tillfreds­ställande. Detta samband kommer att finnas kvar även vid en anslagsmässig

 

401                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:54

åtskilland mellan grundutbildning och forskarutbildning/forskning, i den mån assistent- och amanuenstjänster inrättas för uppgifter inom den grundläggande utbildningen. Tjänster och stipendier avsedda för studerande i forskarutbildning inrättas även i andra sammanhang med i huvudsak annan motivering än stöd åt forskarutbildningen. Som exempel kan nämnas tjänster inom ramen för projekl stödda av forskningsråd samt vissa landstingskommunala läkartjänster. De sakkunniga bör undersöka vilka möjligheter som kan finnas att närmare samordna besluten om fördelning av studiefinansieringstillfällena med besluten om dimen­sionering av forskarutbildningen. En sådan samordnad bedömning torde förutsätta att det nuvarande sambandet mellan antalet assistent- och

amanuenstjänster och den grundläggande utbildningens omfattning avsevärt måste försvagas.

U 68 har i mars 1973 lagt fram förslag rörande den högre utbildningens dimensionering, lokalisering och organisation. Utredningens förslag berör forskarutbildningens organisation endast i den utsträckning som föranleds av förslagen rörande den grundläggande utbildningen vid universitet och högskolor. Beredningen av hithörande frågor är ännu inte avslutad. Frågan om etl eventuellt uppdrag till de sakkunniga all pröva även frågor om bl. a. forskarutbildningens planerings- och ledningsorganisation får prövas sedan ställning tagits till U 68:s förslag. I detla sammanhang kan det också bli aktuellt att beakta förslag som kan komma att läggas fram av den år 1972 tillkallade utredningen rörande forskningsråden inom utbildnings­departementets område, forskningsrådsutredningen (U 1972:02).

De sakkunnigas förslag bör åtföljas av specificerade kostnads­beräkningar och förslag till erforderliga författningsändringar och bestämmelser. Arbetet bör bedrivas skyndsamt och de sakkunniga bör kunna lägga fram sina förslag i etapper.

Utredningsuppdraget tangerar andra utredningars arbeten. Jag tänker här bl. a. på forskningsrådsutredningen och SVUX. De sakkunniga bör hålla sig underrättade om arbetet inom dessa utredningar och även beakta de beslut som kan grundas på förslag från dem.

Uppdraget berör som jag tidigare framhållit den högre utbildningen och forskningen i flera avseenden och de sakkunniga bör arbeta i god kontakt med bl. a. universitetskanslersämbetel, universitet, högskolor och andra institutioner för forskarutbildning och forskning samt berörda personal-och studerandeorganisationer.

Utredningen har under tiden september - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft överläggningar med företrädare för lärare och studerande vid universiteten m. m.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

54. Organisationskommittén (U 1974:07) för riksantikvarieämbetet och vissa museer

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den  12 juli  1974 för riksantikvarieämbetet och vissa museer:

26   Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4

 

U:54   Skr 1975:4                                                   402

Ordförande: Svensson, S. Gunnar, departementsråd

Ledamöter: Engman, Jan G., avdelningschef Petri, Gunnar G. B., kansliråd

Experter: Biörnslad, Margareta, överantikvarie (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Eriksson, Arne, ombudsman (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Isaksson, P. Olov, museidirektör (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Norberg, Dag L., professor (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Olsson, Anthe, hantverkare (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Pålsson, E. Roland, riksantikvarie (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Styrenius, Carl-Gustaf Y., museiföreståndare (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Trotzig, C. J. Gustaf, förste antikvarie (fr.o.m. den 7 oktober 1974)

Sekreterare: Rönström, B. Thomas, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Jonsson, Anita L., kanslisekreterare

Lokal:    Utbildningsdepartementet,    Mynttorget    1,    Fack,    103 10 Stockholm, tel. 08/763 17 43 (Rönström), 763 18 00 (Jönsson)

Direktiv (PM upprättad den 12 juli 1974 inom utbildningsdepartementet):

1 Bakgrund

Allmänna riktlinjer för organisaiionen av statliga och statsunderstödda museer behandlas i prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken (s. 342-343). I samma proposition behandlas också organisationen av de enskilda museerna var för sig, däribland statens historiska museum, medelhavsmuseet, nationalmuseet och Nordiska museet (s. 343-349). Riksantikvarieämbetets organisation tas upp i ett särskilt avsnitt (s. 382-384). Riksdagen har i dessa delar fattat beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (KrU 1974:15, rskr 1974:248).

2 Organisationskommitténs uppgifter

2.1 Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum

Enligt statsmakternas beslut skall riksantikvarieämbetet, statens historiska museum och medelhavsmuseet utgöra en myndighet under led­ning av en gemensam styrelse. Under styrelsen skall riksantikvarieämbetet ledas av riksantikvarien, statens historiska museum av en museidirektör och medelhavsmuseet av en museiföreståndare. Riksantikavarien skall ha det allmänna chefsansvaret för myndigheten. Om så visar sig lämpligt skall medelhavsmuseet kunna inordnas i statens historiska museum.

 

403                        Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U:54

Ett fortsatt organisatoriskt samband mellan riksantikvarieämbetet och de båda ifrågavarande museerna förutsätter viss ytterligare utredning om myndighetens organisation. Detta arbete bör utföras av organisations­kommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer.

Riksantikvarieämbetet och slatens historiska museum har f. n. fem gemensamma avdelningar, nämligen administrativa och kamerala avdelningen, avdelningen för bibliotek och arkiv, tekniska avdelningen, pedagogiska avdelningen samt avdelningen för landsantikvarie­organisationen. Administrativa och kamerala avdelningen fullgör även vissa uppgifter för medelhavsmuseet. Organisationskommittén bÖr pröva frågan om de gemensamma servicefunktionernas omfattning och organisatoriska ställning inom myndigheten. Kommittén bör härvid söka nedbringa antalet gemensamma avdelningar i förhållande till nuläget.

Med utgångspunkt i vad 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) föreslagit i betänkandena (SOU 1972:45) Kulturminnesvård och (SOU 1973:5) Museerna bör organisationskommittén vidare utarbeta förslag till organisation för de enheter som skall ingå i den nya myndigheten. Kommittén skall iaktta vad departementschefen anfört i prop. 1974:28 (s. 342-343 och 384) om de olika enheternas självständighet.

Organisationsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med den arbetsgrupp som, enligt vad som uttalats i prop. 1974:28 (s. 342, 352-353, 355-356), kommer att tillsättas för att överväga bl. a. vissa frågor på kultur-minnesvårdsområdel. Kommittén bör vidare beakta resultatet av de förhandlingar som kommer att föras mellan Vitterhetsakademien och staten om upphörandet av akademins huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum (prop. 1974:28 s. 383-384).

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. För alt den omorganiserade myndigheten skall kunna börja arbeta den 1 juli 1975, bör kommittén överlämna sitt organisationsförslag till Kungl. Maj:t senast den 1 december 1974.

2.2 Nationalmuseet

Nationalmuseet, moderna museet och östasiatiska niuseet skall enligt statsmakternas beslut utgöra en myndighet med en gemensam styrelse. Varje museienhet skall under styrelsen ledas av en föreståndare.

En omorganisation av nationalmuseet förutsätter visst ylterligare utredningsarbete, som även det bör utföras av organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer.

Organisationskommittén bör pröva frågan om var del allmänna chefsansvaret för den omorganiserade myndigheten bör ligga. Kommittén bör vidare utreda vilka servicefunktioner som bör vara gemensamma och vilken organisatorisk ställning de gemensamma avdelningarna bör ha.

Kommittén bör göra en översyn av resp. museienheters organisation. En utgångspunkt för denna Översyn bör vara departementschefens allmänna uttalanden i prop. 1974:28 (s. 342-343) om de statliga museernas organisa­toriska uppbyggnad och om betydelsen av att de ges stor självständighet i sin verksamhet. I samma proposition (s. 344) har departementschefen markerat den inbördes självständighet som bör tillkomma varje museienhet.

Kommittén bör vid sina överväganden även studera hur de förslag som väntas frän MUS 65 beträffande bl. a. statens konstråd kan komma att påverka arbetet med omorganisationen av nationalmuseet.

 

U;54   Skr 1975:4                                                   404

2.3 Nordiska museet m. m.

Mot bakgrund av departementschefens uttalanden i prop. 1974:28 (s. 347-348) i fråga om en organisatorisk samordning av Nordiska museet, livrustkammaren. Skoklosters slott, Haliwylska museet och Sveriges arkitekturmuseum bör organisationskommittén företa en översyn av Nor­diska museets organisation. Kommittén bör härvid ta hänsyn till resultatet av kommande förhandlingar om ett förstatligande av Nordiska museet och Sveriges arkitekturmuseum (prop. 1974:28 s. 347). Kommittén bör vidare överväga olika lösningar i fråga om fastighetsförvaltning och en gemensam organisation för nämnda museer. Överväganden som i andra sammanhang görs beträffande vissa lokalfrågor bör också beaktas (jfr. prop. 1974:34 s. 25).

Organisationskommittén bör pröva de närmare förutsättningarna för ett tekniskt samarbete mellan etnografiska museet och andra museer, däribland statens historiska museum, slatens sjöhistoriska museum, livrustkammaren och Nordiska museet (prop. 1974:28 s. 346).

2.4 Gemensamma frågor

I organisationskommitténs uppdrag bör ingå att lämna förslag till nya instruktioner för de omorganiserade myndigheterna samt föreslå de övriga författningsändringar som kan föranledas av organisationsförslagen. Kommittén bör vidare utarbeta det underlag som kan behövas för för­handlingar om personalens anställnings- och arbetsvillkor. I den mån förslagen aktualiserar frågor rörande en ändrad anslagsindelning bör kommittén även uppmärksamma hithörande frågor.

Kommittén har under tiden juli - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Kommittén har i december 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:16) Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

55. Radioutredningen (U 1974:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för utredning om radions och televisionens fortsatta utveckling (se Post- och Inrikes tidn. den 19 juli 1974):

Ordförande: Andersson, Leif G., t.f. departementsråd

Ledamöter: Björck, Anders, redaktör, led. av riksdagen Engman, Barbro B., led. av riksdagen Ferm, Anders, direktör

Leander, B. E. Ingemar, folkskollärare, led. av riksdagen Mattsson, Kjell A., led. av riksdagen Molin, Björn A., docent, led. av riksdagen

 

405                         Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:55

Experter: Assarson, Per, hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 november 1974) Boethius, A. V. Monica, redaktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Byggdal, G. Torsten, redaktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Enquist, Per Olov, författare (fr.o.m. den 15 november 1974) Furuhagen, Hans (Hatte) F. G., redaktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Gerle, Hans E., budgetchef (fr.o.m. den 15 november 1974) Göransson, Bengt, direktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Hadenius, StigG., docent (fr.o.m. den 15 november 1974) Hammar, Carl-Filip, revisionsdirektör (fr.o.m. den 15 november 1974) Hemberg, B. S. Eskil, tonsättare (fr.o.m. den 15 november 1974) Höijer, Björn, fil. dr (fr.o.m. den 15 november 1974) Ivre, Ivar G. E., planeringschef (fr.o.m. den 15 november 1974) Kampmann, Hack, programredaktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Kleberg,  Carl-Johan  V.  E.  M., avdelningsdirektör (fr.o.m. den  15 november 1974)

Lannegren, Göran S., departementssekreterare (fr.o.m. den 15 november 1974)

Larsson, P. Härje, informationschef (fr.o.m. den 15 november 1974) Lång, Carl-Olof A., programråd (fr.o.m. den 15 november 1974) Mannheimer, Carin B., regissör (fr.o.m. den 15 november 1974) Sanfridsson, K. 1. Arne, driftschef (fr.o.m. den 15 november 1974) Sjögren, Henrik A. S., informationschef (fr.o.m. den 15 november 1974) Stenbeck,   I.   Magnus  (Manne) G.,  planeringschef (fr.o.m.  den   15 november 1974)

Tjernström, Sune, direktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Weslerslåhl, H. Jörgen, professor (fr.o.m. den 15 november 1974) Wärneryd, Karl-Erik, professor (fr.o.m. den 15 november 1974)

Sekreterare: Göransson, Lars O., byrådirektör (fr.o.m. den 15 september 1974)

Bitr. sekreterare: Hultén, A, Olof, ekon. lic. (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Nilsson, S. Lennart, universitetslektor (fr.o.m. den 1 december 1974) Sundkvist, Leif, civilekonom (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 2-4, tel. växel 08/763 10 00. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiv (anförande av statsrådet Zachrisson till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Avtalet mellan staten och Sveriges Radio aktiebolag löper ut den 30 juni 1977. Vid utebliven uppsägning förlängs avtalet automatiskt för en period av fem år. Uppsägning skall ske senast elt år före avtalsperiodens utgång, alltså senast den 30 juni 1976.

Enligt min mening är det motiverat atl i god tid innan nytt avtal skall

 

U:55   Skr 1975:4                                                   406

träffas noggrant pröva erfarenheterna av de avtalsregler som nu gäller för Sveriges Radios verksamhet samt att ta ställning till vilka riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av rundradioverksamheten som bör bestämma innehållet i ett nytt avtal. Dessa uppgifter bör anförtros särskilda sakkunniga. De sakkunniga bör avlämna sina förslag beträffande den framtida rundradioverksamheten i så god tid att dessa efter remissbehandling och beredning skall kunna behandlas av riksdagen innan nytt avtal behöver iräffas. Jag räknar med alt nuvarande radioavtal skall sägas upp.

Detla avtal har tecknats för en tioårsperiod. Det är naturligt att ell avtal för tiden efter den 30 juni 1977 får en sådan giltighetstid att det blir möjligl att genomföra en långsiktig planering av radio- och TV-verksamheten. Å andra sidan får avtalsbestämmelser inte bli bindande under så lång lid att de försvårar en utveckhng av verksamheten. De sakkunniga bör diskutera avtalsperiodens längd mol bakgrund av de bedömningar som kan göras av den tänkbara tekniska utvecklingen under det närmasle decenniet saml de förslag som läggs fram beträffande innehållet i elt nytt avtal.

1 Regler för rundradion I lagstiftning och avtal

Radio- och TV-verksamheten i Sverige regleras dels genom en lagstiftning som anger allmänna principer för rundradioverksamheten, dels genom avtalet mellan Sveriges Radio och staten. Avtalet reglerar organisatoriska och ekonomiska förhållanden och innehåller i övrigt de riktlinjer för programverksamheten som det talas om i 6 § radiolagen.

Radiolagen (1966:755) (prop. 1966:149, K3LU 1966:1, rskr 1966:370) föreskriver bl. a. att det företag som Kungl. Maj :t ger i uppdrag att svara för rundradioverksamheten med ensamrätt äger avgöra vilka radioprogram som skall förekomma i rundradiosändning från sändare här i riket. Ensamrätten skall utövas opartiskt och sakligl. Förhandsgranskning av radioprogram får inte förekomma. Efterhandsgranskning sker genom radionämndens försorg. Någon styrning av programutbudet från statsmakternas sida får sålunda inte förekomma.

Radioansvarighetslagen (1966:449), (prop. 1966:156, K1LU 1966:1, rskr 1966:392) reglerar det juridiska ansvaret i samband med radiosändningar. För varje program skall i regel (jfr. 4 § andra styckel) finnas en av programföretagets chef förordnad programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrotl. Programutgivaren bär ensam del straff­rättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott och har jämte programföretaget skadeståndsansvar för sådant brott.

Avtalet mellan staten och Sveriges Radio aktiebolag reglerar rättigheter och skyldigheler för Sveriges Radio i fråga om rundradiosändning och programverksamhet. Sveriges Radio bestämmer ensamt vilka radioprogram som skall sändas. Programverksamheten skall hävda de grundläggande demokratiska värdena och den skall bedrivas med beaktande av ljudradions öch televisionens centrala ställning i samhället. Av detta följer bl. a. skyldighet för bolaget att i lämplig form upplysa om nuets händelser och orientera om viktigare kultur- och samhällsfrågor samt stimulera till debatt kring sådana frågor. Avtalet innehåller också närmare föreskrifter om hur radiolagens bestämmelser om opartiskhet och saklighet skall utövas. Dessa bestämmelser skall tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i rundradion. I avtalet

 

407                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:55

regleras vidare förbudet mot kommersiell reklam. Bolaget får ej mot vederlag medge kommersiell reklam i program eller programinslag.

För den direkta programverksamheten inom bolaget skall enligt avtalet under företagsledningen finnas särskilda programenheter: nämligen en för ljudradion, en för var och en av televisionens programkanaler, en för utbildningsprogram och en för utlandsprogram samt distrikt till det antal bolaget beslämmer. Vidare skall finnas en teknisk enhet. Då det gäller frågor om programenheternas självständighet och medelstilldelning, distriktens andel av programproduktionen, den tekniska enhetens organisation och finansiering samt utnyttjandet av vissa för programverksamheten gemensamma organ hänvisas i avtalet till de riktlinjer som givits genom riksdagens beslut år 1%6 angående rundradions fortsatta verksamhet m. m. (prop. 1966:136, SU 1966:163, rskr 1%6:388).

Sveriges Radios ställning som förelag i allmänhetens tjänst framgår av ägarintressenas fördelning och av det sätt på vilket styrelsen utses. Av aktierna i företaget tillhör 60 % folkrörelserna och de stora intresse­organisationerna, 20 % pressen och 20 % näringslivet. I bolagets styrelse ingår tretton ordinarie ledamöter, av vilka sex — däribland ordföranden — utses av Kungl. Maj:t, fem av bolagsstämman och två av personalen.

Enligt radiolagen (7 §) skall radionämnden granska radioprogram som förekommit i rundradiosändning. I instruktionen (1%7:449) för radio­nämnden (ändrad 1970:577) preciseras dess uppgifter. Nämnden övervakar att Sveriges Radios ensamrätt att avgöra vilka radioprogram som skall sändas utövas opartiskt och sakligt samt i övrigt efter de riktlinjer som fastställts genom radioavtalet. Det åligger nämnden att granska program som förekommit i rundradiosändning saml alt pröva anmärkningar mot enskilda program. Radionämndens övervakningar således begränsad till att ske i form av efterhandsgranskning och nämnden saknar befogenhet att ge föreskrifter om den framtida programverksamhetens innehåll och utformning.

2 Utvecklingen efter 1966 års riksdagsbeslut om rundradiofrågorna

1966 års riksdagsbeslut om rundradiofrågorna som gav riktlinjer för nu gällande avtalsperiod grundades på förslag från 1960 års radioutredning. Beslutet innebar att en betydande utbyggnad och förnyelse av rundradio­verksamheten kunde påbörjas. Ett andra TV-program infördes. Riktlinjer gavs för utbyggnaden av en regional organisation. Den organisatoriska modell som lades till grund för radioföretagets verksamhet innebar att de olika programenheterna fick en mycket självständig ställning.

Folkrörelserepresentationen i Sveriges Radios styrelse förstärktes. Radionämnden fick en självständigare ställning. Resurserna för programverksamheten ökades genom den höjning av mottagaravgifterna som genomfördes i samband med en omläggning av avgiftssystemet.

Den tekniska och organisatoriska utvecklingen av rundradioverk­samheten sedan år 1966 har i första hand präglats av utbyggnad av tele­visionens tvåkanalsystem samt ökning av den regionala programverk­samheten i fråga om såväl ljudradio som TV. Utbyggnaden av TV2 inleddes budgetåret 1969/70 och forsattes därefter successivt. Budgetåret 1972/73 arbetade TVl och TV2 för första gången på lika villkor ifråga om tilldelade resurser och planerad sändningstid. Samtidigt uppnåddes också det av statsmakterna   uppsatta   målet   att   omkring   en   fjärdedel   av   riks-

 

U:5S   Skr 1975:4                                                   408

programproduktionen bör ske regionalt.

Distributionsnätet har byggts ut, såväl för TV som för FM-sändning. TVl ochTV2 har i dag en täckningsgrad av ca99,6% resp. 98,3%. FM-nätenför radions program 1, 2 och 3 är utbyggda till drygt 99,9 %.

Distriktens andel av riksprogramproduktionen har ökat inte oväsentligt under senare lid. Samtliga Sveriges Radios tio distrikt har numera utrustning för filmproduktion i svartvitt. I Göteborg finns bearbetnings­utrustning även för färgfilm. I Göteborg, Norrköping och Sundsvall har nya radio- och TV-hus uppförts. Ett nytt sådant hus i Malmö är underbyggnad. Tillbyggnad av radio- och TV-husen i Luleå och Örebro är planerad.

Genom 1966 års riksdagsbeslut logs inte ställning till tidpunkten för införandet av färg-TV. Detta skedde genom ett särskilt riksdagsbeslut år 1968 (prop. 1968:50, SU 1968:98, rskr 1968:221). Reguljära färgsändningar inleddes i april 1970 med sex limmar per vecka för alt sedan successivt öka.

Under innevarande avtalsperiod har bedrivits ett omfattande utredningsarbete som har väsentlig betydelse för rundradioverksamhetens framtida utveckling.

År 1967 tillsattes kommittén för television och radio i utbildningen {TRU-kommittén) för att utreda frågan om användningen av radio och television i utbildningsväsendet samt för att leda försöksverksamhet med utbildningsprogram. För försöksverksamheten har kommittén erhållit särskilda anslag över statsbudgeten vilket gjort del möjligt att bygga upp en produktionsenhet med fullständig utrustning för produktion av TV- och radioprogram. Kommittén överlämnade år 1971 ett betänkande (SOU 1971:36) Produktionsresurser för TV och radio i utbildningen med förslag om en sammanläggning av TRU:s produktionsenhet med Sveriges Radios utbildningsprogramenhet till ett från Sveriges Radio fristående företag med egna tekniska resurser. Efter remissbehandling av förslagen tillsattes en ny kommitté, utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet {U 1971:13). Enligl direktiven skall den nya kommittén överväga inriktningen av och de organisatoriska formerna för produktionen av utbildningsprogram m. m. Den fortsatta verksamheten skall främst vara inriktad på vuxenutbildning på alla utbildningsnivåer och påförskola.

1969 års radioutredning (RUT 69) har i sitt betänkande (SOU 1973:8) Radio i utveckling lämnat förslag om bl. a. lokalradions utveckling. Betänkandet har genomgått en omfattande remissbehandling. I enlighet med mitt uttalande i årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 10 punkt I:B 2) har jag numera enligt bemyndigande den 5 april 1974 tillkallat en särskild arbetsgrupp för en samlad översyn av de frågor som utredningens förslag och remissbehandlingen av dessa aktualiserar. Utöver lokalradiofrågan har arbetsgruppen bl. a. att ta ställning till RUT 69:s förslag till åtgärder för att öka samhällsinformationen i Radio och TV.

År 1970 tillsattes massmedieutredningen (Ju 1970:59) som enligt sina direktiv skall söka samla de bestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten i massmedier, bl. a. radio ocb television, i en särskild massmedielag som skall ersätta tryckfrihetsförordningen.

Under år 1973 tillkallades en särskild utredningsman för utredningen om radionämndens organisation m. m. (U 1973:4). Hans huvuduppgift är att undersöka förutsättningarna för att förbättra nämndens arbetssituation. Enligt direktiven för utredningen skall radionämnden inte ges något vidgat mandat. Avsikten är att ge nämnden ökade möjligheter att fullgöra de uppgifter som redan ankommer på den. En utgångspunkt för utrednings-

 

409                         Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U;55

arbetet är att nuvarande ordning med radiolagen och avtal mellan staten och Sveriges Radio som grund för rundradioverksamheten skall ligga fast.

På nordisk basis har Nordiska rhihisterrådet tillsatt en kommitié med uppgift alt undersöka möjligheterna alt förbätlra mottagningen av de nordiska grannländernas TV-program. Kommittén har lämnat delrapporten TV över gränserna (Nordisk utredningsserie 11/73). Slutrapport beräknas lämnas kring årsskiftet 1974— 1975.

3 Utredningsarbetet

3.1 Allmänna utgångspunkter

En allmän förutsättning för de sakkunnigas arbete bör vara att de grundläggande villkor som sedan länge gällt för rundradioverksamheten i vårt land inte skall rubbas. Den frihet från kommersiella hänsyn och den självständiga ställning i förhållande till myndigheter och intressegrupper som är grundläggande för den gällande regleringen av rundradions programverksamhet framstår som omistlig också för den framlida verksamheten. Detsamma gäller skyldigheten att iaktta kravet på opartiskhet och saklighet.

Radion och televisionen skall således även i fortsättningen ha karaktären av en rundradio i allmänhetens tjänst som är självständig i förhållande till påtryckningar utifrån och som ger ulrymme för nya initiativ, originalitet i presentationen samt mångsidighet oph mångfald i programproduktionen.

En allmän utgångspunkt för de sakkunnigas arbete bör vidare vara statsmakternas beslut om den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248). Enligt prop. 1974:28 hör radio och television till det kulturpolitiska områdei. De mål som föreslås för den statliga kulturpolitiken bör således gälla också dessa medier.

Sveriges Radio har ensamrätt till rundradiosändningar. Såväl organisationen som riktlinjerna för programverksamheten präglas av att radioföretaget ensamt svarar för all rundradiosändning. En grundläggande fråga att ta ställning till inför överenskommelse om ett nytt avtal är huruvida Sveriges Radio skall behålla ensamrätten till sändning av alla slag av radio-och TV-program. Allteftersom sändningstiden förlängts och fler kanaler tillkommit har programverksamheten kunnat differentieras.

11966 års riksdagsbeslut om rundradioverksamheten, som utgör grunden för 1967 års avtal, löstes frågan om sambandet mellan sändningsrätt och organisation genom att Sveriges Radio behöll ensamrätten till sändningarna samtidigt som enskilda programenheter erhöll en ökad självständighet. Därmed skapades förutsättningar för mångfald och stimulerande tävlan i programproduktionen och större valfrihet för publiken. Denna strävan var naturlig inför den utbyggnad av en andra TV-kanal som just inletts och den kraftiga ökning av sändningstiden som härigenom kunde åstadkommas.

Enligt de förslag som 1969 års radioutredning lade fram våren 1973 skall lokalradiosändningar ombesörjas av ett självständigt radioföretag med samma oberoende ställning som Sveriges Radio och med en verksamhet som bedrivs inom ramen för lagstiftning och ett särskilt avtal. Utredningen ansåg också att — däresl ett permanent utbildningsprogramorgan etableras utanför Sveriges Radio — bör detta organ också få egen sändningsrätt. Frågan om organisationen av utbildningsprogramverksamheten övervägs av utredningen för den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet som, enligl vad jag erfarit, avser att redovisa

 

U;55   Skr 1975:4                                                   410

resultatet av sina överväganden vid årsskiftet 1974/75.

De organisatoriska lösningar som utredningarna aktualiserat innebär att programuppgifterna fördelas på flera företag enligt principen att varje företag ensamt får ansvar för ett vissl slag av program. Ett företag skulle således kunna få ansvar för lokalradion, ett för utbildningsprogrammen och ett för den allmänna programverksamheten. En sådan ordning medför organisatoriska förändringar. Någon grundläggande förändring av villkoren för programverksamheten skulle det dock inte bli fråga om eftersom varje företag skulle få ensamrätt inom en viss programsektor och därmed inom sitt arbetsområde samma ställning som Sveriges Radio f. n. har.

Hur lokalradion och produktionen av utbildningsprogram skall organiseras bör enligt min mening bedömas i samband med att frågor rörande inriktningen och omfattningen av dessa verksamheter prövas. Som jag tidigare anfört pågår i en särskild arbetsgrupp inom utbildnings­departementet beredning av förslagen från 1969 års radioutredning. Avsikten är att resultatet av detta beredningsarbete skall föreläggas riks­dagen i en proposition till vårriksdagen 1975. Även förslag beträffande utbildningsprogram i radio och TV avses bli framlagda för riksdagen i en särskild proposition.

Hur den allmänna rundradioverksamheten skall organiseras och hur sändningsrätten skall utövas i framtiden bör övervägas av de sakkunniga. De bör därvid samråda med arbetsgruppen för radiofrågor inom utbildningsdepartementet och med utredningen för den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet samt beakta statsmakternas ställningstaganden till utredningarnas förslag.

Oavsett vilken organisationsform för radio- och TV-verksamheten som kommer att gälla under nästa avtalsperiod måste frågor om placering av sändningstider och sändningsutrymme för olika kategorier av program diskuteras i ett sammanhang. I sina överväganden i dessa avseenden måste de sakkunniga således ta hänsyn till det totala programutbudet.

Kabel-TV-sändningar har hittills endast genomförts i blygsam skala i vårt land. Den utveckling av kabel-TV-verksamheten som kan förutses kommer att gälla sändningar med mycket stark lokal prägel, som i hög grad skiljer sig från Sveriges Radios ordinarie program. Som en följd av att radioförelaget har ensamrätt till rundradiosändningar ankommer det ändå på Sveriges Radio att lämna medgivande till TV-sändning via kabel. Enligt min mening är denna ordning inte tillfredsställande. De sakkunniga bör pröva möjligheterna alt införa elt system som innebär att Kungl. Maj:i eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer medger rätt till kabel-TV-sändning. Frågan om utvecklingen av kabel-TV bör därutöver inte beröras i delta sammanhang.

De sakkunniga bör lämna förslag belräffande sändingstidens längd och fördelningen mellan egen och främmande produktion, mellan svensk produktion och utländsk samt mellan originalproduktion och repriser. Kostnadsaspekterna bör därvid särskilt beakias. Vid diskussionen om sändningstidens omfattning bör de sakkunniga beakta undersökningar som kan ge en bild av hur lång tid människor i genomsnitt ägnar åt radio och TV samt avväga behovet av att öka sändningstiden mot möjligheterna att förbättra kvaliteten på ett mera begränsat utbud.

Enligt 1966 års riksdagsbeslul skall speciellt intresse ägnas åt distriktens roll i programproduktionen. Ett rimligt mål har ansetts vara att omkring en fjärdedel av riksprogramproduktionen sker regionalt. Sveriges Radio har lagl stor vikt vid den regionala programverksamhetens uibyggnad och

 

411                        Kommittéer: Utbildningkdepartementet   U:55

därmed förenad decentralisering av verksamheten i distrikten. Det av riksdagen angivna målet har numera uppnåtts.

Från många håll uttrycks i dag starka önskemål om en fortsatt decentralisering av programverksamheten. Med anledning av motioner till 1973 års riksdag uttalade kulturutskottet (KrU 1973:42) att utskottet fann det önskvärt alt andelen regional produktion utökades utöver vad som angavs vid 1966 års riksdag. Inom Sveriges Radio har en särskild utredning om rundradioverksamhetens decentralisering nyligen genomförts. De sakkunniga bör göra en bedömning av hur stor andel av programproduktionen som distrikten bör svara för.

En viss del av distriktens produktion utgörs av regionala sändningar. Frågan om vilken omfattning dessa sändningar bör ha kommer att behandlas i samband med ställningstagandet till lokalradions utveckling.

3.2 Organisation

En långt gående delegering av ansvar och befogenheter inom Sveriges Radio utgjorde ett framträdande önskemål vid tillkomsten av 1966 års riktlinjer för radioverksamheten. Ledningarna för de olika programenhe­terna har under styrelsen och radiochefen det direkta ansvaret för respektive enhets programproduktion. Några funktioner skall vara gemensamma. Detta har förutsatts kunna genomföras utan att enheternas självständighet rubbas.

För varje programenhet fastställs en kostnadsram inom vilken enheten får göra sina egna dispositioner. Programledningarna har vidare betydande frihel att organisera och dimensionera sina redaktioner samt att rekrytera personal. Programutformningen bör inom ramen för de allmänna riktlinjerna väsentligen vara uttryck för programenhetens egen bedömning. Även distrikten har getts en självständig ställning med en betydande frihet vid programproduktionen.

Genom dessa former av decentralisering — alltså både en strukturell och en geografisk — har man sökt skapa organisatoriska förutsättningar för en stimulerande tävlan.

En långtgående decentralisering skapar risk för splittring och ett mindre effektivt utnyttjande av resurserna. För att en sådan utveckling skall förhindras har företagsledningen förutsatts svara för en melodisk och effektiv samplanering, liksom en inre kontroll av att de allmänna rikt­linjerna för programverksamheten följs. I företagsledningens uppgift har också inrymts ett ansvar för att konkurrensens avigsidor undviks. Man skall sålunda stävja en utveckling som innebär att strävan att nå en stor publik bestämmer programutbudet.

Den organisatoriska modell som valts för Sveriges Radios verksamhet innebär således att de enskilda programenheterna givits stor självständighet samtidigt som ett övergripande ansvar för samordning av verksamheten och utformning av programpolitiken lagts på den centrala ledningen.

Ett viktigt moment i utredningsarbetet är att kartlägga erfarenheterna av den nuvarande organisationsformen. Mot bakgrund av en sådan kart­läggning bör de sakkunniga överväga lämpligaste organisationsformen när det gäller atl lösa de uppgifter, som kommer att åvila Sveriges Radio i framtiden.

1 sitt arbete bör de sakkunniga beakta resultaten av den inom Sveriges Radio pågående utvärderingen av tvåkanalsystemet.

Vid övervägandena bör eftersträvas lösningar, som medför att ansvar för

 

U:55   Skr 1975:4                                                    412

en verksamhei förenas med reella förutsättningar till inflytande. Ett alternativ är därvid att stärka samordnings- och ledningsfunktionen inom företaget i syfte att åstadkomma en effektiv samplanering, skapa garantier för att riktlinjerna för företagets verksamhet upprätthålls och alt verk­samheten i stort bedrivs ekonomiskt och rationellt. Med tanke på verksamhetens omfattning och karaktär måste dock en sådan åtgärd förenas med en långt gående delegering av beslutsfunktioner. Därigenom skulle olika programproducerande enheter kunna uppnå stor självständighet.

Elt annat alternativ som de sakkunniga bör kunna pröva är en orga­nisation som innebär decentralisering i andra former än genom delegering t. ex. bildandet av helt självständiga enheter. En långt gående decentralisering kan emellertid försvåra ett effektivt utnyttjande av resurserna för teknisk och annan service. De ekonomiska konsekvenserna av etl sådant alternativ bör därför undersökas ytterst noggrant.

Oberoende av vilken organisationsform de sakkunniga väljer är det av stor vikt att rundradions självständighet garanteras. En sådan självständighet är nödvändig när det gäller alt utveckla initiativkraft och främja mångfald i programverksamheten.

Om de sakkunniga vid sina överväganden av de organisatoriska frågorna finner aktiebolagsformen mindre lämplig för rundradioverksamhelen bör de vara oförhindrade atl pröva hell andra förelagsformer. I försia hand bör de undersöka möjligheten att driva verksamheten inom ramen för en stiftelse.

Vid diskussionen om den centrala ledningsfunktionen bör styrelsens roll behandlas. De sakkunniga bör diskutera olika alternativ för styrelsens arbetssätt, sammansättning och storlek. Därvid bör särskilt prövas ett alternativ med en styrelse som har färre antal ledamöter än den nuvarande och som kompletteras av ett större förvaltningsråd med den representativa sammansättning som styrelsen har i dag. Vidare bör de sakkunniga kunna pröva möjligheterna atl överföra vissa beslutsfunktioner beträffande distriktens verksamhei till regionala nämnder med i princip samma sammansättning som styrelsen.

Av stor principiell betydelse för programverksamheten är nyhetstjänstens organisation. I 1%6 års proposition betonades att det från opinionsbildningens synpunkt är önskvärt med en långl gående spridning av nyhetsurval, analyser och kommentarer. En fullt utbyggd nyhetsorganisation på varje programenhet ansågs dock medföra att den sammanlagda kostnaden för nyhetstjänsten blev högst betydande och därför förordades att en gemensam nyhetsredaktion för ljudradion och de båda TV-kanalerna skulle inrättas. Varje programproducerande enhet skulle därutöver svara för kommenterande aktualitetsprogram. Dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet framhöll att vad som föreslogs beträffande nyhetsprogrammen var att betrakta som ett försök till lösning av ett besvärligt avvägningsproblem. Huruvida arrangemanget var ändamålsenligt kunde enligt hans mening avgöras först sedan viss tids erfarenheter vunnits.

De sakkunniga bör diskutera erfarenheterna av nuvarande lösning av nyhetstjänstens organisation. Skulle det visa sig all den gemensamma nyhetstjänsten resulterat i jämförelsevis obetydliga begränsningar av kostnaderna förstärks argumenten för ett syslem med nyhetsredaktioner som var för sig har möjlighet att göra en självständig bedömning av hela nyhetsmaterialet.

 

413                        Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:55

I både radio och TV tillämpas en s. k. kontrasterande programsättning. I radio har de tre programmen renodlad karaktär. PI innehåller huvudsakligen talprogram. I P2 sänds på kvällstid den seriösa musiken. P3 är den bredaste kanalen med populärmusik och lätta lalprogram, bl. a. ungdomsprogrammen.

I TV tillämpas däremot en annan princip den s. k. växlingsprincipen. Båda kanalerna innehåller totalt sett ett relativt likartat program. Enligl växlingsprincipen skall vid varje enskild tidpunkt erbjudas kontrasterande inslag i kanalerna. Denna princip för programplaneringen kan lätt leda till att när lätta underhållningsprogram placeras mot samhällsinf ormativa program de sistnämnda därigenom förlorar en stor andel av sin publik.

De sakkunniga bör analysera effekterna av nuvarande principer för programsättningen och vara oförhindrade att överväga andra lösningar. En ulgångspunkt bör därvid vara att även program som inte med säkerhet kan anses dra stor publik skall få en framträdande plals så att programverk­samheten i radio och TV medverkar till att skapa nya intressen, ge ökade kunskaper och vidga informationen om vad som sker i samhället.

De sakkunniga bör vidare överväga hur programsändningarna tidsmässigt skall anpassas till olika gruppers behov. Därvid bör t. ex. skiftarbetare särskilt uppmärksammas, bl. a. genom atl reprisprogrammens omfattning och placering diskuteras.

3.3 Sveriges Radios kulturpolitiska uppgift

Motivet för atl införa tvåkanalsystem i televisionen var att skapa förut­sättningar för en stimulerande tävlan mellan olika programproducerande enheter och därigenom höja kvaliteten på programmen. Sedan erfarenhet vunnits av det nya systemet har i den allmänna debatten från många håll ifrågasatts om inte resultatet blivit en tävlan om publik i slället för en tävlan om kvalité. Radio och TV har en central roll när det gäller att tillgodose olika gruppers behov av upplevelser, information och förströelse. De sakkunniga bör beakta att kravet på kvalitet måste tillgodoses i all programverksamhet.

Radio- och TV-verksamheten ryms inom del kulturbegrepp som är utgångspunkt för planeringen av den statliga kulturpolitiken. Etermedierna tillhör således det kulturpolitiska området. De mål som ställts upp för kulturpolitiken bör därmed som nämnts gälla också för samhällsinsatserna på radio- och TV-området. Synsättet beträffande ansvarsfördelning och självständighet i rundradioverksamhet överensstämmer med vad som bör gälla kulturinstitutionernas arbete.

Den snabba utbyggnaden av etermedierna har gjort det möjligt alt ge stor spridning åt ett mångsidigt kulturutbud. Kulturrådet har i sitt betänkande (SOU 1972:66) Ny kulturpolitik visat att antalet personer som följt TV-teaterns föreställningar ökat mycket snabbt under 60-talet trots alt utbudet varit relativt begränsal. Intresset för TV-teater har sannolikt inte behövt gå ut över den levande teatern; tvärtom finns det skäl alt anta att kulturprogrammen i TV bidragit till att öka intresset för det som sker på teateri nstitutionerna.

Radio och TV har viktiga uppgifter när det gäller att skapa intresse för kulturaktiviteter i nya grupper, föra ut kulturutbudet till glest befolkade områden där utbudet av levande kultur är begränsal och spegla kulturak­tiviteterna i olika delar av landet för att söka ge en allsidig bild av kulturverksamheten. Radio och TV kan därför få stor betydelse i det utvecklingsarbete som inletts genom 1974 års kulturreform.

 

U:55   Skr 1975:4                                                                 414

I detta sammanhang spelar samarbetet mellan Sveriges Radio och kulturinstitutionerna en väsentlig roll. I radions och televisionens programarbete är man starkt beroende av att kunna utnyttja den yrkeskunnighet som utvecklas inom kulturinstitutionerna. Så är t. ex. Operans exisiens mer eller mindre en förutsättning för att det skall kunna skapas en medieanpassad radio- och TV-opera. Den levande teatern utgör den konstnärliga och professionella basen för TV-teatern. Dessutom innebär en förmedling av institutionernas produktioner via radio och TV en möjlighet att variera programutbudet i etern och öka kännedomen om den kulturaktivitet som bedrivs regionah.

Teatrarna har hittills utnyttjats i radio och TV endast i begränsad utsträckning. Det är främst svårigheterna att lösa ersättningsfrågorna som verkat återhållande. Enligt min mening bör det vara möjligt att i större utsträckning än som skett lägga ut medieanpassad produktion på teatrarna. De sakkunniga bör noggrant pröva olika former för samarbete mellan teatrarna och Sveriges Radio och redovisa preciserade förslag om hur detta samarbete skall kunna utvecklas.

Musiken är av utomordentligt stor betydelse i Sveriges Radios programverksamhet, främst i ljudradion. Både för musikundervisningen i skolan, i det fria musikbildningsarbetet och inom institutionerna på musikområdet ställs allt större krav på en helhelssyn på musiken som bl. a. innebär att utvecklingsarbetet inriktas på att göra gränserna mellan olika musikaliska genrer och företeelser mindre markerade. Det kan således sägas vara både en utbildningspolitisk och kulturpolitisk strävan alt verka för etl bredare och mera allsidigt musikintresse och i delta syfte bredda repertoaren och bryta isoleringen mellan ohka musikformer och musik­genrer liksom mellan olika lyssnargrupper. Mot denna bakgrund är det naturligt att musikprogrammen i radio och TV utformas så att skilda former av musik ges en likvärdig presentation. Den renodling av musikvalet som f. n. görs i ljudradions program verkar inte i denna riktning. Det finns skäl för de sakkunniga atl uppmärksamma detta förhållande.

Filmutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1973:53) Samhällel och filmen Del 4, analyserat televisionens betydelse för biograffilmen. Enligl utredningen finns det ett samband mellan den kraftiga ökningen av antalet visade biograffilmer i TV och nedgången i biografbesöken under samma tidsperiod. Den senare företeelsen har lett till finansieringsproblem för den svenska filmproduktionen. Med hänsyn till detta efterlyser utredningen en samlad film- och TV-politik. De sakkunniga föreslår bl. a. att visning av biograffilm i TV beläggs med visningsavgift enligt samma grunder som nu gäller för visningar på större biografer. De medel som inflyter skall disponeras i enlighet med filmavtalet, alltså lill stöd för svensk filmproduktion och icke-kommersiella filmändamål.

Beredningen av filmutredningens samtliga förslag pågår. De sakkunniga bör i sitt arbete beakta statsmakternas ställningstaganden till förslagen och även i övrigt i sitt arbete ta hänsyn till den stora betydelse TV har för allmänhetens kontakt med filmkonsten och för filmkonstnärernas framtida verksamhet.

I det kulturpolitiska arbetet har folkrörelserna en framträdande ställning. De svarar för huvuddelen av den kulturellt inriklade amatörverksamheten och medverkar mycket aktivt i arbetet med att föra ut kulturprogram och kulturaktiviteter i nya miljöer. Det är naturligt att folkrörelsernas insalser på kulturområdet, liksom inom övriga områden av samhällslivet, speglas i massmedierna och att synpunkter och erfarenheter frän folkrörelsearbetet

 

415                    Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U:55

las tillvara. De sakkunniga bör redovisa hur Sveriges Radios kontakter med folkrörelserna hittills utvecklats och lägga fram förslag till hur dessa skall vidareutvecklas. Det förslag om inrättandet av ett förvaltningsråd som jag berört i det föregående bör kunna vara av intresse i detta sammanhang.

F. n. sker en snabb utveckling av videogramlekniken. Videogrammen har börjai få praktisk användning, främst inom utbildningen men också i olika kommersiella sammanhang. Mycket talar för att videogrammen inom en inle alltför avlägsen framtid kan bli föremål för en hård kommersiell exploatering, som innebär att en schablonmässig och ytlig produktion får starkt genomslag. Det är angeläget att förhindra en utveckling på videogramområdet som kan komma att strida mot samhällets kultur-politiska mål. Del är därför viktigt att motverka de kommersiella förutsättningarna för spridning av undermåliga produkter.

Många intressenter kommer säkert att vilja sprida videogram på den enskilda konsumentmarknaden med hjälp av kommersiell reklam. Med hänsyn till detta samt till allmänna reklampolitiska mål har statsrådet Lidbom i dag tillkallat en utredning med uppgift att undersöka möjligheterna att förbjuda reklam i videogram eller att kraftigt begränsa möjligheterna att utnyttja reklamen i detta medium.

Det finns även skäl att överväga ett samhälleligt engagemang i videogrambranschen i syfte att framställa konkurrenskraftiga kvalitetsprogram. I första hand bör åtgärder vidtas för att det programutbud som redan nu finns tillgängligt skall få större spridning. Krav har börjat resas på att televisionsprogrammen skall bli tillgängliga också i videogramform. Om så skedde skulle åtskilliga program — inte minst teaterföreställningar, barnprogram, konserter och konstprogram — kunna användas i t. ex. skolor och folkbildningsarbete och inom vårdinstitutioner av olika slag.

Även produktioner inom ljudradion skulle kunna spridas till en bredare publik om de distribuerades också i andra former än via etern, dvs. som grammofonskivor och ljudband. Detta gäller i första hand beträffande musikproduktioner.

Det är angelägel att man säkerställer rätten att utnyttja program som producerats för etersändning ocksä på annat sätt. De sakkunniga bör pröva olika möjligheter att inom ramen för nu gällande lagstiftning lösa de upphovsrättsliga och ekonomiska problem som följer av att producerade program distribueras i nya former.

En friare tillgång för allmännyttiga ändamål till Sveriges Radios arkiv är önskvärd för en decentraliserad kulturproduktion. Härvid kan nya organisatoriska lösningar bli aktuella.

Jag anser det också viktigt att en effektiv organisation för distributionen av videogram kommer till stånd. Denna fråga bör enligt min mening prövas i anslulning lill beredningen av TRU-kommilténs kommande betänkande där distributionen av utbildningsprogram i videogramform kommer att behandlas. I det sammanhanget har jag också för avsikt att ta upp det förslag beträffande smalf ilmsdistribution som lämnats i en särskild utredning (Ds U 1972:9).

3.4 Finansiering

Statsmakterna angav år 1973 vissa riktlinjer för Sveriges Radios planering t. o. m. budgetåret 1975/76 (prop. 1973:1 bil. 10, KrU 1973:15, rskr 1973:113). Utgångspunkten var härvid att företaget fr. o. m. innevarande

 

U:55   Skr 1975:4                                                    416

budgetår skall bedriva verksamheten på en jämfört med budgetåret 1972/73 oförändrad nivå och att ytterligare inkomstlillskott i rundradiorörelsen genom avgiftshöjningar inte skall erfordras. I årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 10) har jag bl. a. framhållil all Sveriges Radio bör planera sin verksamhet under den kommande treårsperioden på grundval av oför­ändrade förutsättningar vad gäller sändningstid m. m. Utgångspunkten för företagets planering förutsätts därvid vara att något inkomsttillskott i verksamheten genom höjda avgifter inte skall behövas under de närmaste åren. Nuvarande avgifter är oförändrade sedan 1 juli 1971. Vad sålunda anförts har inte gett riksdagen anledning till särskilt uttalande vid dess behandling av ifrågavarande punkl i statsverkspropositionen (KrU 1974:6, rskr 1974: 107).

De förslag som de sakkunniga lägger fram belräffande den framtida rundradioverksamhelens organisation och innehåll samt sändningstidens omfattning bör tas till utgångspunkt för en bedömning av den långsiktiga kostnadsutvecklingen. De sakkunniga bör därvid belysa hur kostnaderna påverkas av fördelningen mellan central och regional produktion, mellan originalproduktion och repriser samt mellan egen produktion och främmande produktion, svensk och utländsk.

Sveriges Radios verksamhet finansieras i huvudsak genom avgifter. I denna del innebar 1966 års riksdagsbeslul att ljudradio- och TV-Iicenserna ersattes med en allmän mottagaravgift. Det nya avgiftssystemet infördes den 1 april 1969 (prop. 1968:50, SU 1968: 98, rskr 1968:221).

Samtidigt med övergången till allmän mottagaravgift ändrades formerna för disposition och fondering av inflytande avgiftsmedel. Dessa tilldelas rundradioverksamheten med belopp, som bedöms erforderliga med hänsyn lill programverksamheten. Evenluella överskott fonderas i rund­radiorörelsens fond som förvaltas av televerket.

Sveriges Radios utbildningsprogram och sändningarna till utlandet är inte avgiftsfinansierade. Båda dessa verksamheter finansieras fr. o. m. budgetåret 1964/65 av anslag på riksstatens driftbudget. Detsamma gäller av TRU-kommittén producerade radio- och TV-program.

Vid bedömningen av hur resurser skall tillföras Sveriges Radios framtida verksamhei skall de sakkunniga ulgå ifrån atl verksamhelen liksom hittills i huvudsak skall finansieras genom mottagaravgifter samt att reklam­finansiering även i fortsättningen skall uteslutas. Reklamutredningen har i betänkandet (SOU 1973:10) TV-reklamfrågan tagit avstånd från reklamfinansiering av TV-verksamheten. Remissbehandlingen av betänkandet pågår f. n. Sedan denna avslutats avser jag att föreslå Kungl. Maj:t att lägga fram en proposition med förslag för ett ställningstagande till frågan om TV-reklam.

Behållningen i radiofonden uppgår f. n. till ca 300 milj. kr. Enligt den av Sveriges Radio senast redovisade prognosen krävs ett inkomsttillskolt senast vid utgången av budgetåret 1977/78. De sakkunniga bör klargöra hur de förslag som läggs fram kommer att påverka mottagaravgifternas utveckling. Som ett alternativ bör presenteras vad som är möjligt att uppnå inom den ram som medges av i jämförelse med nuläget realt oförändrade intäkter av mottagaravgifter.

Ett företag av Sveriges Radios storlek måste bedriva ett fortlöpande rationaliseringsarbete. Sveriges Radio startade år 1970 en intern översyn av verksamheten. Denna har syftat till rationaliseringsålgärder genom vilka del kan bli möjligt att sänka kostnadsnivån och höja den inre produktiviteten. De åtgärder som utredningen rekommenderat håller f. n.

 

417                   Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:55

på att genomföras. I en skrivelse lill Kungl. Maj:t i april 1974 har Sveriges Radio redovisat effekten av de hittills genomförda åtgärderna. De sakkunniga bör beakta översynsutredningens resultat vid sina bedömningar av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.

Utvecklingstakten för radio- och TV-verksamheten bestäms av statsmakterna genom att departementschefen i statsverkspropositionen anger vilken omfattning verksamhelen bör ha under den kommande treårsperioden. Sveriges Radio skall med utgångspunkt i detta planera verksamhet och åtaganden. Förelaget kan åstadkomma en utjämning av kosinader mellan två budgetår genom möjligheten att efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t få ta i anspråk högst 15 milj. kr. från radiofonden.

Vid utformningen av reglerna för medelstilldelningen har således behovet av att kunna planera på lång sikt uppmärksammats. Sveriges Radio har emellertid i viktiga avseenden begränsad ekonomisk rörelsefrihet. Företaget kan sålunda inte möta kostnadsförändringar med avgiftshöjningar. Företaget kan heller inte fondera medel för framtida användning.

Från Sveriges Radios sida har man i olika sammanhang anfört att de nuvarande reglerna för medelstilldelning försvårar en rationell planering vad avser såväl investeringar och personalrekrytering som programpolitik. Företaget har bl. a. framfört önskemål om alt medel som tilldelats programenheterna skall kunna disponeras över en längre period än budgetåret. Kungl. Maj:t prövar sådana frågor från fall till fall, bl. a. beroende på att överskott av anfört slag varit svåra att skilja från besparingar till följd av bl. a. sådana rationaliseringar som över­synsutredningen aktualiserat.

De sakkunniga bör överväga forrrier för medelstilldelningen till Sveriges Radio som underlättar långtidsplaneringen utan att för den skull begränsa statsmakternas möjligheter att bestämma utvecklingstakten för radio- och TV-verksamheten.

En övervägande del av kostnaderna för radio- och TV-produktionen utgörs av personalkostnader. Omfattningen av den fast anställda per­sonalen blir således av avgörande betydelse för möjligheterna all styra den ekonomiska utvecklingen och samtidigt föra en god personalpolitik. De sakkunniga bör belysa hur stor andel av personalbehovet som — med beaktande av lagen (1974:12) om anställningsskydd — bör tillgodoses genom fast anställning av medarbetare. Härvid bör hänsyn tas till att programverksamheten ger såväl uttrycks- som arbetsmöjligheter åt kulturarbetare och andra som inte eftersträvar ett fast anställningsför­hållande till radioförelaget.

3.5 Kontakten mellan Sveriges Radio och publiken

1 propositionen om den statliga kulturpolitiken anförde jag att kontakten mellan Sveriges Radios publik och de för programmen ansvariga behöver belysas. Det gäller därvid att uppmärksamma hur publikreaktioner på ett bättre sätt skall kunna avläsas och hur förutsättningar skall kunna skapas för en diskussion om huruvida Sveriges Radios programpolitik står i samklang med radioavtalet.

Undersökningar om publikens reaktion på programmen bedrivs nu främst genom Sveriges Radios avdelning för publik- och programforskning (SR/PUB). Ett organ av detta slag bör kunna uppträda självständigt gentemot radioföretaget. Det kan ifrågasättas om inte PUB bör skiljas frän

27   Riksdagen 1975. I samt. Nr 4

 

U:55   Skr 1975:4                                                  418

Sveriges Radio, vilket skulle kunna ske genom att verksamheten bedrevs inom ett helt självständigt institut. De sakkunniga bör närmare undersöka detta alternativ. Evenluella förslag till en omorganisation av PUB bör ta hänsyn till Sveriges Radios behov av de tjänster som f. n. tillhandahålls av PUB. Frågan om PUB bör kunna behandlas med förtur av utredningen.

Undersökningar rörande publik och program får inte vara det enda medlet för kontakt mellan Sveriges Radio och publiken. En mer direkt kontakt och ett förstärkt publikinflytande är önskvärt. Formerna för kontakten mellan Sveriges Radio och publiken i programfrågor har flera gånger aktualiserats.

Förslag om att inrätta ett särskilt programråd för Sveriges Radio avvisades genom 1966 års riksdagsbeslut om rundradion. Bl. a. uttalades att kompetensgränserna syntes oklara i förhållande till styrelsen, vilken borde ha ett odelat ansvar för verksamheten. 1973 års riksdag avslog två motioner (1973:677 och 1973:689) i ämnet.

Jag är inte övertygad om lämpligheten av inrättande av elt programråd. Andra former för Sveriges Radios kontakt med publiken bör prövas i första hand. Ett förvaltningsråd av det slag jag tidigare talat om kan t. ex. verksamt bidra till att bredda diskussionen i centrala rundradiofrågor.

De sakkunniga bör belysa och allmänt diskutera hur publikkontakterna lämpligen skall gestaltas, inte minst förhållandet till eftersatta grupper. Kulturrådet uttalade i sitt betänkande (SOU 1972:66) Ny kulturpolitik att den utvidgning av sändningsmöjligheterna som övervägs ger möjligheter till mer differentierade program men också ökade tillfällen till kontakt med invånarna i en region. Detta ligger i linje med det decentraliseringsmål för den nya kulturpolitiken som rådel ställde upp och som jag anslutit mig lill i prop. 1974:28. RUT 69 har i anslutning till sitt förslag om ett särskilt lokalradioföretag föreslagit att i avtalet mellan staten och radioförelaget skrivs in skyldighet för företaget att anordna programkonferenser mellan chefen för vederbörande lokalradio samt representanter för olika grupper och enskilda. De sakkunniga bör överväga förslaget om programkonferenser.

Den ensamrätt att avgöra vad som skall förekomma i rundradiosändning som Sveriges Radio har innebär att företaget ensamt har att bestämma om beriktigande eller genmäle skall sändas eller ej. Radionämnden kan inte meddela några direktiv i den frågan. Däremot kan nämnden pröva huruvida Sveriges Radio i sina beslut i anledning av framställning om beriktigande eller genmäle har följt de riktlinjer som anges i avtalet. Prövningen kan avse både frågan om beriktigande eller plats för genmäle över huvud taget hade bort lämnas när så inte skelt och frågan om beriktigande eller plals för genmäle som faktiskt har lämnats har varit till fyllest.

För att stärka radionämndens slällning som granskningsorgan bör de sakkunniga överväga att förbättra nämndens reaktionsmöjligheter. De sakkunniga bör undersöka möjligheterna att besluta om rält för för­fördelade till genmäle på av nämnden angivna villkor. De närmare förutsättningarna härför fär övervägas av utredningen.

Vad som kan komma i fråga synes närmast vara atl nämnden får möjlighet att med kort varsel besluta om att den som blivit lidande av att ett program brustit i opartiskhet eller saklighet ges utrymme alt i visst program och under viss angiven tidsrymd lägga fram sin version i saken. Ett sådant system torde komma att verka i huvudsak indirekt, på så sätt att dess existens inskärper vikten av att kraven på opartiskhet och saklighet iakttages i programverksamheten. Självfallet får ett system av detta slag inte leda till att programplaneringen onödigt förrycks eller till att genmälen

 

419                    Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U:56

blir ett alltför omfattande inslag i programverksamheten. För att kunna godtagas måste del därför konstrueras så att radionämnden endast i sällsynta fall behöver påbjuda införandet av genmäle.

De sakkunniga bör samråda med massmedieutredningen som har att utreda behovet av lagregler och behovet av beriktigande av uppgifter i press, radio och television. Den nu pågående ulredningen rörande radionämndens organisation bör kunna slutföras utan hinder av de sak­kunnigas överväganden. De förbättringar av radionämndens arbetssituation som pågående utredning har att överväga är nödvändiga redan på kort sikt och kommer att utgöra en förutsättning för att radionämnden skall kunna ges den roll som jag här antytt. De sakkunniga bör självfallet samräda med radionämndsutredningen.

De sakkunniga bör presentera förslag till de författningsändringar som deras förslag kan föranleda och utarbeta ett förslag till avtalstext.

Utredningen   har   under  tiden   september  -  oktober   1974 hållit tre sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

56. Arbetsgruppen (U 1974:09) för beredande av vissa frågor rörande samarbetet mellan staten och Hermods korrespondensinstitut

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 juli 1974 för beredande av vissa frågor rörande samarbetet mellan staten och Hermods korrespondensinstitut:

Ordförande: Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, Leif, departementsråd Jacobson, Bengt, undervisningsråd

Experter: Andersson, Johnny, kansliråd (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Beijer, Elof, utredningschef (fr.o.m. den 10 september 1974) Holmberg, Börje, direktör (fr.o.m. den 10 september 1974) Lundh, Jan Henrik, direktör (fr.o.m. den 10 september 1974)

Lokal: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 08/763 17 91 (Johnny Andersson)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen  har under tiden augusti - november  1974 hållit sju sammanträden. Arbetsgruppen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

 

U;57    Skr 1975:4                                                 420

57. Utredningen (U 1974:10) rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 juli 1974 för utredning rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter (se Post- och Inrikes tidn. den 3 augusti 1974):

Ordförande: Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen

Ledamöter: Agiert, Per Arne, pastor Danielson, Åke, kriminalvårdsdirektör Farm, Hilding, landstingsråd Grape, Karl Gunnar, kontraktsprost Göransson, Bertil, landstingsråd Jacobsson, Ulla, biträdande professor, led. av riksdagen

Sekreterare: Göransson, C. Göran N., stiftssekreterare

Lokal: Domkapitlet i Lund, Kraftstorg 12, Fack, 221 01 Lund, tel. växel 046/13 50 50 (sekreteraren), 08/14 20 20 ankn. 1413 (ordföranden)

Direktiv (anförande av statsrådet Gustafsson till statsrådsprotokollet den 12 juli 1974):

1 enlighet med beslut av 1958 års riksdag (prop. 1958 A:67 och 1958B:21, SU 1958 B: 121) har sedan är 1962 prästerskapet i det territoriella pastorat, inom vilket ett sjukhus är beläget, ansvaret för den andliga vården vid sjukhuset. Den andliga vården vid sjukhusen är en del av prästernas ordinarie arbetsuppgifter. Vid bestämmandet av den församlingsprästerliga organisationen i ett pastorat tas hänsyn till antalet vårdplatser vid sjukhus inom pastoratet.

Även de frikyrkliga samfunden skall enligt nämnda riksdagsbeslut beredas möjlighet att utöva andlig vård vid sjukhusen. Den frikyrkliga insatsen skall dock ske i helt fria former utan annan reglering från samhällets sida än vad som kan finnas påkallat av hänsyn till sjukvården. Vikten av en samordning mellan den andliga vård som svenska kyrkan svarar för och de fria kristna samfundens verksamhet har emellertid framhållits bl. a. i uttalanden av Svenska ekumeniska nämnden och Sveriges frikyrkoråd.

Organisationen av den andliga vården vid kriminalvårdens anstalter, för vilken riktlinjer fastställdes av 1%2 års riksdag (prop. 1962:1 bil. 4, SU 2, rskr 2), skiljer sig från den som tillämpas vid sjukhusen. Enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall intagen som inom anstalten vill utöva sin religion beredas tillfälle härtill i den utsträckning det kan ske. Vid varje anstalt finns sedan år 1962 en nämnd för den andliga vården, bestående av en präst i svenska kyrkan och en företrädare för frikyrkorna. Ledamöterna i dessa nämnder erhåller arvoden från kriminalvården. Dessutom har statsmedel anvisats för anställande av tre resesekreterare inom   kriminalvården,   av   vilka  en   företräder   svenska   kyrkan,   en

 

421                    Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:57

Frälsningsarmén och en Sveriges frikyrkoråd.

1968 års beredning om stat och kyrka behandlar i sitt betänkande (SOU 1972:36) Samhälle och trossamfund frågan om den andliga Vården vid sjukhusen och vid kriminalvården anstalter och anför därvid i huvudsak följande. Önskemål om utredning av den andliga vården vid sjukhusen har under senare år upprepade gånger kommit fram motionsvägen i riksdagen. Som motiv har huvudsakligen anförts att behovet av s. k. sjukhuspräster är så stort att det ej i förutsatt utsträckning kan tillgodoses av svenskakyrkans församlingar på resp. orter. Dessa önskemål om utredning har inte bifallits av riksdagen vilket bl. a. motiverats med hänvisning till det pågående

arbetet i kyrka-statfrågan. Vederbörande riksdagsutskott har dock framhållit vikten av att man söker tillgodose behovet av andlig omvårdnad på sjukhusen. Beredningen finner det — utifrån sin grundsyn om samhällets ansvar för att befolkningens religiösa behov skall kUnna tillgodoses — väsentligt att andlig vård finns tillgänglig för patienter på sjukhusen. Det måste emellertid vara fråga om ett erbjudande till frivilligt deltagande. Redan gällande bestämmelser siadgar att inga inslag av tvång, närvaroplikt o. d. får förekomma. Den religiösa omvårdnaden förutsätter samarbete mellan olika kyrkor och samfund och bör alltså vara ekumeniskt präglad. Sedan riktlinjerna för frikyrkornas medverkan i den andliga vården fast­ställts har också andra trossamfund, bl. a. genom invandringen, fått ökad anslutning. Även från dessa trossamfunds sida kan berättigade anspråk ställas på att få tillfälle att medverka i den andliga vården. En samorganisation med andra trossamfund synes dock förutsätta en annan organisationsbas än svenska kyrkans församling och en annan finansieringsform i framtiden. Härtill kommer att förekomsten av stora sjukvårdsinrättningar kan medföra problem för den församling till vilken ett sjukhus är förlagt, särskilt om församlingen är lilen. Beredningen förordar att frågan om den andliga vården vid sjukhusen utreds. Beträffande kriminalvårdens anstalter anser beredningen att nuvarande system med en särskild nämnd för andlig vård visserligen inte behöver ändras som följd av beredningens reformförslag. Beredningen finner det emellertid önskvärt att en viss likformighet uppnås mellan organisationen av den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter och föreslår därför att den andliga vården på båda dessa områden utreds genom statens försorg i en gemensam arbetsgrupp, i vilken ingår företrädare för bl. a. sjukvårds­huvudmännen, kriminalvården, svenska kyrkan och andra trossamfund.

Belänkandet Samhälle och trossamfund har varit föremål för remissbe­handling och en sammanställning av remissyttrandena har gjorts (SOU 1974:9). Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig angående den andliga vården vid sjukhusen och kriminalvårdens anstalter biträder beredningens förslag om en särskild utredning.

Med anledning av en vid 1973 års riksdag väckt motion (1973:694) angående den andliga vården vid sjukhus har riksdagen förklarat att den ansluter sig till beredningens uppfattning att frågan om den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter bör utredas (KrU 1973:33, rskr 1973:285).

Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående anser jag att den Ulredning om den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter som riksdagen begärt nu bör komma till stånd och verkställas av särskilda sakkunniga.

Som utångspunkt för organisationen av den andliga vården vid sjukhusen angav departementschefen i prop. 1958 A:67 bl. a. att patienterna i största

 

U:57   Skr 1975:4                                                    422

möjliga utsträckning skulle åtnjuta samma religiösa och kulturella förmåner som erbjuds utanför sjukhusen. Samtidigt betonade departementschefen att den andliga vården måste vara beroende av patienternas frivilliga deltagande och att den största vikten borde läggas vid den enskilda själavården. Dessa riktlinjer för den andliga vården vid sjukhusen är fortfarande sktuella och är tillämpliga även för kriminalvårdsanstalterna. De bör alltså ligga till grund för de sakkunnigas arbete. Vad som däremot behöver utredas är hur riktlinjerna skall kunna förverkligas.

Den första fråga som de sakkunniga behöver ta ställning till är vilka inrättningar eller kategorier av människor verksamheten skall omfatta. De sakkunniga bör vidare undersöka hur omfattande behovet av andlig vård är och vilka former av andlig vård som bör komma i fråga vid resp. inrättningar. Behovet av andlig vård för intagna utländska medborgare och personer tillhörande olika mindre samfund måste särskilt beaktas.

Mot bakgrund av dels angivna rikthnjer, dels sina ställningstaganden i fråga om verksamhetsområdet och behovet av andlig vård bör de sakkunniga överväga olika organisationsformer. Hänsyn bör tas såväl lill behovet av ekumenisk samverkan som till behovet av samarbete med huvudmännen för och personalen vid ifrågavarande inrättningar. De sakkunniga bör pröva hur den andliga vården skall samordnas med den övriga verksamheten och därvid bl. a. ta ställning till vem som skall vara huvudman för den andliga vården. De sakkunniga bör vidare överväga om förutsättningar föreligger för att organisera den andliga vården på liknande sätt vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter. De sakkunniga bör även bedöma behovet av personal för den andliga vården.

Det bör övervägas om det på grund av att den andliga vården vid sjukhusen resp. kriminalvårdens anstalter är av så speciell karaktär behöver anordnas särskild utbildning för dem som skall handha den andliga vården på dessa områden. Om de sakkunniga anser att särskild utbildning behövs bör de ange hur denna skall organiseras och finansieras.

De sakkunniga bör beräkna de kostnadsmässiga konsekvenserna av sina förslag rörande den andliga vården på ifrågavarande områden. De bör vidare överväga i vilken utsträckning sjukvårdens resp. kriminalvårdens huvudmän bör bidra till finansieringen av verksamheten samt motiven härför. De sakkunniga bör även utarbeta förslag till de föreskrifter som aktualiseras genom utredningen.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

58. Arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa kulturminnesvårds- och muselfrågor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 oktober 1974 för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor:

Ordförande: Lindahl, Jan-Mats, departementssekreterare

Ledamöter: Biörnstad, Margareta, överantikvarie Gustafsson, Stig, ombudsman

 

423                       Kommittéer: Utbildningsdepartementet   U:58

Hallerdt, Björn, landsantikvarie Tornborg, Curt G. F., kansliråd Wandén, Stig A., departementssekreterare

Expert: Inger, Björn J. P. B., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 november 1974)

Sekreterare: Rönström, B. Thomas, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Anneli, G. Kristina, kammarrättsfiskal Jonsson, Anita L., kanslisekreterare

Lokal: Utbildningsdepartementet, Mynttorget 1, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 08/763 17 43 (Rönström), 763 13 84 (Anneli), 763 18 00 (Jonsson)

Direktiv (PM upprättad den 25 oktober 1974 inom utbildningsdepartementet):

1 Bakgrund

Den allmänna synen på kulturminnesvården mol bakgrund av målen för den statliga kulturpolitiken behandlas i prop. 1974:28 (s. 349-351). I propositionen behandlas vidare kulturminnesvårdens regionala organisation och frågan om decentralisering av beslutanderätten enligl kulturminnesvårdens speciallagstiftning (s. 352-356). I samband med behandlingen av museerna föreslås ett nytt statsbidrag till länsmuseerna för deras museala och kulturminnesvårdande verksamhet (s. 341-342, jfr. s. 355-356 och 390).

Vid sin behandling av propositionen utgick riksdagens kulturutskott från att organisationsförändringen skulle ske med beaktande av vikten av att länsmuseet/landsantikvarien i ekonomiskt hänseende och på annat sätt fick möjligheter till ett fortsatt effektivt arbete i kulturminnesvården. Detta borde enligt kulturutskottet vara en viktig riktpunkt för arbetet i den grupp som skulle överväga utformningen av del nya länsmuseibidraget. I gruppens uppgifter borde därför ingå att överväga och lämna preciserade förslag angående arbets- och kompetensfördelningen mellan den nye tjänstemannen i länsstyrelsen och länsmuseet/landsantikvarien. Länsmuseet/landsantikvarien borde enligt kulturutskottet behålla sin nuvarande viktiga uppgift som remiss- och kontaktorgan i förhållande till länsstyrelsen och samtidigt genom sin fria ställning ha goda möjligheter att vid sidan av det museala och vetenskapliga arbetet bedriva en informativ och opinionsbildande verksamhet samt lämna kommunerna hjälp i kulturvård sarbetel.

Riksdagen har i dessa delar fattat beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag samt som sin mening gett till känna vad kulturutskottet anfört angående den regionala kulturminnesvårdens organisation (KrU 1974:15 s. 28, 32-33, rskr 1974:248).

 

U:58   Skr 1975:4                                                  424

2 Arbetsgruppens uppgifter

2.1 Kulturminnesvårdens regionala organisation

Enligt statsmakternas beslut skall länsstyrelsen bli regional myndighet för den statliga kulturminnesvården den 1 juli 1976. Vid varje länsstyrelse skall inrättas en tjänst för handläggningen av kulturminnesvårdsfrågorna. Tjänsten skall vara organisatoriskt sidoordnad de olika enheterna inom länsstyrelsens planeringsavdelning. Det utredningsarbete som krävs i fråga om kulturminnesvårdens organisatoriska inordnande i länsstyrelsen bör utföras av arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor.

Til! grund för hittills fattade beslut i organisationsfrågan har bl.a. legal kraven på att åstadkomma en integrering av kulturminnesvården i del regionala planeringsarbetet och att samtidigt söka få till stånd en klarare ansvarsfördelning i fråga om kulturminnesvården. Detta bör också vara en utgångspunkt för arbetsgruppens överväganden. Den nya tjänst som skall tillföras länsstyrelsens planeringsavdelning bör inordnas i länsstyrelse­organisationen på ett sådant sätt atl tjänstens innehavare nära kan samarbeta med övriga enheter, däribland planenheten och naturvårdsenheten, i frågor av gemensamt intresse. Eftersom avsikten inte är att bygga upp en särskild kulturminnesenhet i länsstyrelsen är det angeläget att arbetsgruppen undersöker om den nye tjänstemannens behov av allmän service kan tillgodoses genom utnyttjande av t.ex. planeringskansliet. Arbetsgruppen bör närmare överväga och utarbeta förslag i dessa frågor.

Arbetsgruppen bör vidare överväga frågan om en klarare ansvarsfördelning mellan staten, kommuner, landstingskommuner och organisationer inom hela kulturminnesvårdsområdet. Arbetsgruppen bör lämna preciserade förslag till arbets- och kompetensfördelning mellan länsslyrelsen och länsmuseet. Tyngdppunkten i länsstyrelsens arbeie bör ligga på de delar av den regionala kulturminnesvården som faller inom samhällsplaneringen i stort. Inom länsstyrelsen skall vidare handläggas ärenden enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning, i den mån dessa inte skall ligga kvar på riksantikvarieämbetet (se nedan p. 2.2).

Länsmuseernas arbetsuppgifter kommer i fortsättningen liksom f.n. att bestämmas av vad de såsom fria kulturinstitutioner tar på sig inom kulturminnesvårds- och museiområdet. Länsmuseerna bör också kunna fullgöra uppgifter för länsstyrelserna och riksantikvarieämbetet (se nedan p.2.3).

Det ankommer sålunda på arbetsgruppen att lägga fram förslag om kulturminnesvårdens regionala organisation som dels innebär en precisering av statens insatser genom länsslyrelsen, dels skapar förutsätt­ningar för samarbete och samverkan mellan kulturminnesvårdens centrala myndighet, länsstyrelse, länsmuseum, kommuner, landstingskommuner och organisationer.

2.2 Kulturminnesvårdens speciallagstiftning

Med kulturminnesvårdens s.k. speciallagstiftning avses i första hand lagen (1942:350) om fornminnen (ändrad senast 1971:1163), kungörelsen (1942:926) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fornminnen (ändrad senast 1972:550), lagen (1%0:690) om byggnadsminnen

 

425                         Kommittéer; Utbildningsdepartementet   U:58

(ändrad senast 1972:777), kungörelsen (1960:691) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av lagen om byggnadsminnen (ändrad senast 1972:535), kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (ändrad senast 1%8:739), kungörelsen (1963:540) om begravningsplatser och gravar m.m. (ändrad senast 1967:619), kungörelsen (1942:929) angående vården av vissa kyrkliga inventarier (ändrad 1967:338). Beslul i ärenden enligt denna lagstiftning fattas i dag av riksantikvarieämbetet utom beträffande fastställande av gränser för fornlämningsområde och vissa andra verkställighetsåtgärder. På länsplanet deltar landsantikvarien i stor utsträckning i beredningen av dessa ärenden.

Enligt statsmakternas beslut skall länsstyrelsen från den 1 juli 1976 i ökad utsträckning handlägga ärenden enligt kulturminnesvårdens speciallag­stiftning. Riksantikvarieämbetet skall dock även i fortsättningen fatta beslut i ärenden som för sin handläggning kräver speciell sakkunskap av ett slag som bara finns företrädd inom ämbetet.

Arbetsgruppen bör företa en samlad översyn av bl.a. ovannämnda lagar och författningar och föreslå lämplig avgränsning mellan riksantikva­rieämbetets och länsstyrelsens beslutsfunktioner. Länsstyrelsen skall i försia hand fatta beslut i de ärenden som har ett starkt samband med den fysiska planeringen och samhällsplaneringen i stort. Länsstyrelsen bör därutöver kunna fatta beslut i frågor som kan handläggas med hjälp av regionalt tillgänglig expertis inom länsstyrelser, länsmuseum, kommuner och organisationsliv. I detla sammanhang bör arbetsgruppen närmare överväga omfattningen av den rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut som skall tillkomma riksantikvarieämbetet. Arbetsgruppen bör lägga fram förslag till de författningsändringar som föranleds av översynen.

2.3 Statsbidrag till länsmuseer m.m.

Med hänsyn lill de förändringar som skall genomföras i fråga om organisation och ansvar på kulturminnesvårdsområdet kommer nuvarande statsbidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen att upphöra. Ett nytt statsbidrag skall i stället införas för länsmuseerna.

Arbetsgruppen bör med utgångspunkt i aktuella förhållanden i varje län närmare överväga utformningen av det nya bidragssystemet. Bidraget bör tillsammans med de insalser som görs av landsting och kommuner bidra till att trygga länsmuseernas fortsatta arbete som regionala institutioner på kulturminnesvårds- och museiområdet.

Arbetsgruppen bör vidare utreda hur ett bidrag till regional musei- och kulturminnesvårdsverksamhet bör vara utformat i län där länsmuseum saknas. Nuvarande landsantikvariebidrag bör i dessa län avlösas av ett bidrag till en institution eller organisation som kan tillförsäkra länsstyrelsen och riksantikvarieämbetet tillgång till fortsatt kulturminnesvårdsexpertis inom resp. län.

Vid den närmare utformningen av statsbidraget bör stor hänsyn tas till atl kommuner, landstingskommuner och andra huvudmän för länsmuseer m.m. själva fastställer inriktningen och ambitionsnivån för sin verksamhet på kulturområdet. Arbetsgruppen bör klarlägga omfattningen och finansieringen av nuvarande verksamhei och söka utröna vilken roll nuvarande landsantikvariebidrag spelat för finansieringen.

 

U;58   Skr 1975:4                                                    426

2.4 Tidsplan m.m.

Den nya regionala organisationen för kulturminnesvården skall införas den 1 juli 1976. Från samma tidpunkt skall det nya statsbidraget till läns­museer m.m. utgå. Utredningsarbetet bör sålunda bedrivas skyndsamt. Arbetsgruppen bör avge förslag i dessa frågor före utgången av maj 1975.

Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer (ORM) överväger f.n. en omorganisation av riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. Den nya organisationen skall träda i kraft den 1 juli 1975 och ORM skall avge sitt förslag den 1 december 1974. Arbetsgruppens genomgång av kulturminnesvårdslagstiftningen (jfr. p. 2.2), i syfte att föreslå en lämplig avgränsning mellan riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens beslutsfunktioner enligt denna lagstiftning, har viss betydelse för utformningen av riksantikvarieämbetets organisation. Arbetsgruppen bör därför på lämpligt sätt, och så snart detta låter sig göras, lämna underlag för regeringens slutliga bedömningar i denna organisationsfråga.

Arbetsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

427                          Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:l

Jordbruksdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974; 1,3,5,6, 9,10,11,14,15,17,22, 23, 26 och 27

1. Trädgårdsnäringsutredningen (Jo 1959:29)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den II april 1958 för atl verkställa en allsidig utredning rörande trädgårdsnäringens problem (se Post- och Inrikes tidn. den 26 april 1958):

Ordförande: Widell, C. Gösta, f.d. generaldirektör

Ledamöter: Hansson, Nils G., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Löfqvist, Thyra C, fru, f.d. led. av riksdagen Nilsson, Jöns O., fruktodlare, f.d. led. av riksdagen Olsson, K. Helmer, f.d. generaldirektör Svedberg, A. Lage, småbrukare, f.d. led. av riksdagen

Experter: Langdahl, Henry, f.d. avdelningschef Malmqvist, Lars, agronom Moberg, C. E. Ragnar, direktör Norrgren, Ulf, produktionschef Nyström, Holger R. B., direktör

Sekreterare: Säkk, Karl, t.f. byråchef

Direktiven för utredningen, se 1959 års riksdagsberättelse Jo 29. Tilläggsdirektiv, se kungl. brev den 15 april 1966.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio arbetsgruppsammanträden.

Utredningen har den 12 september 1974 avgett en promemoria angående vissa frågor på trädgårdsområdet.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

Jo;2   Skr 1975:4                                                               428

2. Lokal- och utrustningsprogramkommittén (Jo 1966:31) för jordbrukets högskolor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1965 för att utarbeta lokalprogram och utrustningsprogram för lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan m.fl. (se Post-och Inrikes tidn. den 23 juni 1965):

Ordförande: Törnquist, Harry E., byggnadsråd

Ledamöter: Bendz, C. Mårten E:son, professor, rektor

Hansen, Hans-Jörgen, professor, föreståndare (fr.o.m. den 1 januari 1975)

Hjelm, K. G. Lennart, professor, rektor Lindquist, B. Rune L., byråchef Lothigius, Björn E. S., skog. stud. Rydén, Jan E., avdelningschef Schmiterlöw, Carl G., professor, rektor Söderman, S. Olof, ingenjör

Expert: Eriksson, Harald, avdelningsföreståndare

Sekreterare: Eliasson, Per-Erik, byråchef

Bitr. sekreterare: Ehrengren, K. Lennart, t.f. avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1975)

Forssman, Åke V., avdelningsdirektör Olsson, J. Malte, departementssekreterare

Lokal: Lantbrukshögskolans centrala förvaltning, 75007 Uppsala 7, tel. växel 018/10 20 00 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1966 års riksdagsberättelse Jo 31. Tilläggsdirektiv, se kungl. brev den 30 juni 1967.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden. Därutöver har överläggningar hållits med företrädare för institutioner och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén har under samma tidsperiod framlagt lokalprogram för skogshögskolans partiella omlokalisering till Garpenberg, Uppsala (inkl. växtskyddet m. fl.) och Umeå samt förfytotronverksamheten i Stockholm. Vidare har lokalprogram framlagts för bl. a. djurförsöksstation i Alnarp, tillbyggnad av institutionen för växtodling och för fruktlager m. m. på Balsgård.

 

429                           Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:4

Utrustningsprogram har framlagts för bl. a. skogshögskolan m. m., Ultuna, skogshögskolan, Umeå, skogshögskolan, Garpenberg och lantbrukshögskolan, Alnarp.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Jaktmarksutredningen (Jo 1968:31)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1967 för att verkställa utredning av vissa jaktfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 7 november 1967):

Ordförande: Sköld, Perl., direktör

Ledamöter: Boo, Fritiof I., kommunalråd

Karlsson, Helge G., metallarbetare, led. av riksdagen Ringaby, Per-Eric, godsägare, led. av riksdagen Trana, Folke K. E., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Wikberg, J. Axel, hemmansägare, f.d. led. av riksdagen

Expert: Hildebrand, Per K., rådman

Sekreterare: Hagman, Knut A. O., avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Dyhre, A. Gunnar, kammarrättsråd

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Jo 31.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.

Utredningen har i december 1974 avgett belänkandet (SOU 1974:80-81) Jaktmarker

Uppdraget är därmed slutfört.

4. Fiskerinäringsutredningen (Jo 1968:32)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1967 för att utarbeta förslag rörande den fortsatta utformningen av prisregleringen för fisk (se Post- och Inrikes tidn. den 7 november 1967):

Ordförande: Eckersten, Ivan E., statssekreterare

 

Jo;4   Skr 1975:4                                                    430

Ledamöter: Elmsledt, Claes Y., lantbrukare, led. av riksdagen Lindskog, Carl P. F., direktör Magnusson, Nils B., lantbrukare, led. av riksdagen Åberg, Ch. Georg, förbundsordförande, led. av riksdagen

Experter: Hedström, Bo S., generaldirektör Lundblad, Björn O., avdelningschef Säkk, Karl, t.f. byråchef Verständig, Sigmund, avdelningsdirektör

Sekreterare: Säkk, Karl, t.f. byråchef

Lokal:    Jordbruksdepartementet,    Jakobsgatan    26,    Fack,    103 20 Stockholm 16, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Jo 32.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

5. Miljökontrollutredningen (Jo 1970:20)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 april 1969 för att utreda informationen på miljövårdsområdet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 april 1969):

Ordförande: Ekström, Sven E. A., f.d. förvaltningschef, led. av riksdagen

Ledamöter: Hannerz, D. G. Lennart, forskningschef Hedengren, Sven-Olof G., överdirektör Johansson, E. Allan, länsråd Lönngren, D. Rune, farm. dr Medin, Knut H., avdelningschef Trotzig, C. Fredrik J., avdelningschef

Experter: Bolin, Berl R. J., professor Mejegård, O. Sigvard W., hovrättsråd Palmstierna, Hans A. K., docent Sandqvist, B. Eje G., statistikchef Swarén, Ulla M., byråchef

 

431                          Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo;6

Sekreterare: Mejegård, O. Sigvard W., hovrättsråd

Bitr. sekreterare: Malmås, Bengt H., avdelningsdirektör Öster, Karl Olov, departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Jo 20.

Utredningen har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit sju sammanträden.

Utredningen har under budgetåret 1973/74 bedrivit utvecklingsarbete rörande ett informationssystem för miljövården.

Uppdraget är därmed slutfört.

6. Sambruksutredningen (Jo 1970:24)

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1969 för att utreda vissa frågor rörande sambruksföreningar (se Post- och Inrikes tidn. den 30 augusti 1969):

Ordförande: Johansson, Stig E., överdirektör

Ledamöter: Hansson, H. Gunnar, lantbruksdirektör Jansson, N. Ewald, f.d. förbundsordförande Persson, Sven G. F., lantarbetare, f.d. led. av riksdagen Tågmark, Sven G., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen

Experter: Lindberg, E. Rupert, f.d. driftsledare Nilsson, Folke N., direktör Renborg, Ulf B:son, professor Skoog, Karl L., driftsledare

Sekreterare: Siöalth, G. Birger, departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Jo 24.

Utredningen har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningen har i april 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:30) Jordbruk i samverkan.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

Jo:7   Skr 1975:4                                                    432

7. Fiskeadministrativa utredningen (Jo 1970:25)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den26september l%9för utredning av den regionala fiskeriadministrarionens uppgifter och organisation (se Post- och Inrikes tidn. den 4 oktober 1969):

Ordförande: Senning, Claes O., kansliråd

Ledamöter: Johansson, Erik V., arbetsförmedlingsföreståndare, led. av riksdagen Kåhre, M. Lillemor, avdelningsdirektör

Experter: Hansson, H. Arne, studierektor Siöalth, G. Birger, departementssekreterare Sorensen, S. Ingemar K., byråchef Widerberg, Bertil R., redaktör Åberg, Ch. Georg, förbundsordförande, led. av riksdagen

Sekreterare: Weslberg, Swen E. G. A., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Miihlenbock, Kjell I. O., länsassessor

Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm 16, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Jo 25. Tilläggsuppdrag, se 1972:Jo 16

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Därutöver har särskilda arbetsgrupper inom utredningen sammanträtt vid skilda tillfällen.

Utredningen barden I9december 1973 avgett betänkandet (Ds Jo 1973:3) Ny statlig fiskeadministration. I skrivelse den 12 juni 1974 har utredningen lämnat förslag till viss ändring av bestämmelserna om förvaltningen av kronans fisken.

Utredningens arbete med de återstående frågorna om fiskodling och fisketillsyn beräknas kunna avslutas under år 1975.

8. Naturvårdskommittén (Jo 1970:28)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1970 för översyn av naturvårdslagen (se Post- och Inrikes tidn. den 6 mars 1970):

 

433                           Kommittéer; Jordbruksdepartementet   Jo;9

Ordförande: Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen

Ledamöter: Grebäck, Erik H., agronom, f.d. led. av riksdagen Hjorth, Nils T., förrådsförvaltare, led. av riksdagen Lothigius, Carl-Wilhelm, lantbrukare, led. av riksdagen Ludvigsson, Ingrid M., fru, led. av riksdagen Lönnqvist, Ulf R., kansliråd Wirtén, Rolf G. S., folkskollärare, led. av riksdagen

Experter: Delin, Lars A., rättschef Holm, J. Lennart, generaldirektör Lindskog, J. Lennart, länsråd Wenker, Stig-Eric, hovrättsassessor

Sekreterare: Björnberg, Bengt I. A., revisionssekreterare

Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Jo 21. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberätlelse 1973 Jo 12 samt 1974 Jo 10.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 13 sammanträden.

Kommittén har i februari 1974 avgett belänkandet (Ds Jo 1974:1) Naturvård I, Strandskydd, Landskapsvård, förvaltning.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9. Organisationskommittén (Jo 1970:30) för omlokalisering av veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt (OKV)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1970 i anledning av veterinärhögskolans och statens veterinärmedicinska anstalts omlokalisering (se Post- och Inrikes tidn. den 24 juni 1970):

Ordförande: Edenman, Ragnar H. L., landshövding, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter: Askling, Margit, ombudsman Björkman, K. Gösta, generaldirektör Hansen, Hans-Jörgen, professor, föreståndare Hegrelius, A. Olov R., regeringsråd

28   Riksdagen 1975. 1 samt. Nr 4

 

Jo.9   Skr 1975:4                                                    434

Hjelm, K. G. Lennart, professor, rektor Schmiteriöw, Carl G., professor, rektor Segerstedt, Torgny, professor, rektor Törnquist, Harry E., byggnadsråd Widén, K. A. Ingvar, generaldirektör

Experter: Carlson, Filip, tillsynsman Claesson, C. Olof, professor Ekesbo, A. G. Ingvar, bitr. professor Henricsson, Bengt H., avdelningschef Hornwall, Gert H. D., överbibliotekarie Höglund, E. Olov, avdelningsdirektör Lannek, Nils G. V., professor Lindquist, B. Rune L., byråchef Lundström, Herbert, statsinspektör Sanner, Lars-Erik, överbibliotekarie Wallin, Alf G., kansliråd Wijkman, E. Gunnar B., universitetsråd

Huvudsekreterare; Birgersson, Torslen B. A., byråchef

Sekreterare: Eliasson, Per-Erik, byråchef

Bitr. sekreterare: Ehrengren, K. Lennart, t.f. avdelningsdirektör Nordblom, Bengt S. J., avdelningsdirektör

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Jo 22.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden i plenum och 16 sammanträden med arbetsgrupper inom kommittén.

Kommittén har under den aktuella tiden avlämnat bl. a. lokalprogram för SVA-blocket, SVA:s produktionsavdelning samt centrala servicefunktioner på Ultuna.

Utrusiningsprogram har bl. a. lagts fram för kliniskt centrum, restauranger och centrala servicefunktioner på Ultuna saml fältstaiion i Skara.

Kungl. Maj:t har den 29 november 1974 förordnat att kommittén skall upphöra vid utgången av år 1974.

 

435                          Kommittéer; Jordbruksdepartementet   Jo;ll

10. Fritidsbåtutredningen (Jo 1970:33)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 med uppdrag att utreda frågor som hör samman med fritidsbåttrafiken (se Post-och Inrikes tidn. den 18 juli 1970):

Ordförande: Frilhiofson, Karl A. F., landshövding

Ledamöter: Augustsson, J. A. Gillis, järnbruksarbetare, led. av riksdagen Dahlgren, P. Anders B., lantbrukare, led. av riksdagen Nyländer, Sven H., ingenjör Schelin, Bengt A. E., direktör

Experter: Brändström, Carl-Edvard P., byrådirektör Damgren, H. G. Fredrik, departementssekreterare Göransson, Stig, byrådirektör Hartelius, Kaj S., intendent

Isberg, Tord A., hovrättsassessor (fr.o.m. den 13 februari 1974) Simonsson, Peter M. O. O., sjöfartsråd Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsassessor (fr.o.m. den 13 februari 1974)

Sekreterare: Mehr, Katrin G., länsassessor

Bitr. sekreterare: Widerberg, Bertil R., redaktör

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Jo 25.

Utredningen har under tiden november 1973 - december 1974 hållit elva sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har i december 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:95) Båtliv - Samhället och fritidsbåtarna.

Uppdraget är därmed slutfört.

11. Utredningen (Jo 1971:01) rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall m. m. (UKA)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 mars 1971 för att utreda frågor rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 15 april 1971). Utredningens uppdrag har den 30 juni 1971 utvidgats att gälla frågan om omhändertagande av olja och oljerester från fartyg samt den 21 april 1971 fråga om omhänderlagande

 

Jo:ll   Skr 1975:4                                                    436

av alla slags kemikalierester från fartyg (se Post- och Inrikes tidn. den 15 juli 1971):

Utredningsman: Henningsson, H. Einar G. M., elektriker, f.d. led. av riksdagen

Experter: Eriksson, Per, avdelningsdirektör Hansson, N. Olle R., departementssekrelerare von Heidenstam, G. Olov, avdelningsdirektör Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare Holmqvist, Åke H., departementssekreterare Olerud, Eric Hj., sekreterare Ovegård, Lars O., byråchef Wallin, Alf G., kansliråd

Sekreterare: Ovegård, Lars O., byråchef

Bitr. sekreterare: Kolk, Raimond, avdelningsdirektör

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Jo 22.

Utredningsmannen har under året fortlöpande haft överläggningar med experter och andra av utredningsarbetet berörda.

Utredningen har den 12 november 1974 avgelt delbetänkandet (Ds K 1974:12) Anläggningar och anordningar för mottagning av kemikalierester från fartyg.

Uppdraget är därmed slutfört.

12. Utredningen (Jo 1971:06) om kontrollantalterna på jordbrukets område

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 för att utreda frågor rörande kontrollanstalterna på jordbrukets område (se Post-och Inrikes tidn. den 15 juli 1971):

Ordförande: Widén, K. A. Ingvar, generaldirektör

Ledamöter: Hedström, Bo S., generaldirektör Hjelm, K. G. Lennart, professor, rektor Johansson, N. Filip, lantbrukare, led. av riksdagen Kuylenstjerna, C. Göran J., direktör Mossberger, Eric G. V., f.d. ombudsman, f.d. led. av riksdagen

 

437                         Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo: 13

Experter: Ekelund, Sigvard F. A., agr. dr Esbo, Harald V. O., professor

Lindström, Ingvar A., byråchef (fr.o.m. den 17 januari 1974) Moberg, Harald A:son, professor Nygård, Bengt A. V., professor Sylvén, N. Edvard H., professor

Sekreterare: Jeppsson, O. Gunnar, byråchef

Bitr. sekreterare: Hansson, N. Olle R., departementssekreterare Liden, B. Carl Johan, lantbrukskonsulent

Lokal: Lantbruksstyrelsen, Centralvägen 16, Fack, 171 20 Solna, tel. växel 83 05 20 (ordföranden och sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Jo 26.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med av utredningens arbete berörda myndigheter, organisationer och företag.

Utredningen har i december 1974 avgett delbetänkandet (Ds Jo 1974:16) Utsädeskontrollens organisation och lokalisering m. m.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

13. Utredningen (Jo 1971:08) om kostnaderna för miljövården

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 oktober 1971 för utredning rörande kostnaderna för miljövården (se Post- och Inrikes tidn. den 25 november 1971):

Ordförande: Paulsson, G. Valfrid V., generaldirektör

Ledamöter: Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Burenstam Linder, H. M. Staffan, docent, led. av riksdagen Norrby, J. Sören, ingenjör, led. av riksdagen

Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen (fr.o.m. den 11 juni 1974)

Rosqvist, G. Birger, mästerlots, led. av riksdagen

Thorsson, Inga M., statssekreterare, led. av riksdagen (t.o.m. den 10 juni 1974) Åkerfeldt, Sven Eric, lantbrukare, led. av riksdagen

 

Jo; 13   Skr 1975:4                                                                438

Experter: Ahlgren, Nils U., planeringschef (fr.o.m. den 1 december 1974) Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör Helmerson, Bo I. H., direktör Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare Höök, Erik S. V., planeringschef Johansson, Bengt A. W., departementsråd Johansson, E. Allan, länsråd (t.o.m. den 8 maj 1974) Lönnqvist, Ulf R., kansliråd Moreau, Jan-Erik, pol. mag. Nilsson, Olof, direktör Olerud, Eric Hj., sekreterare Svensson, Kjell R., kansliråd Söderberg, Jan, departementssekreterare

Sekreterare: Ahlgren, Nils U., planeringschef (t.o.m. den 30 november 1974) övegård, Lars O., byråchef (fr.o.m. den 1 december 1974)

Bitr. sekreterare: Almgren, Richard, civilingenjör Edwinson, Vanja A. M., kanslisekreterare Hannerz, N. Christer, socionom (fr.o.m. den 1 december 1974) Olsson, Inger M-A., byrådirektör

Lokal: Slatens naturvårdsverk, Smidesvägen 5, Fack, 171 20 Solna, tel. växel 98 18 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Jo 28.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden.

Utredningen har den 17 juni 1974 avgett rapporten (SOU 1974:44) Effekter av förpackningsavgiften samt den 28 oktober 1974 betänkandet (SOU 1974:101) Begränsning av svavelutsläpp - En studie av styrmedel.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

14. Utredningen (Jo 1972:01) om spridning av kemiska medel

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1972 för att utreda frågan om spridning av kemiska medel (se Post- och Inrikes tidn. den 13 mars 1972):

Ordförande: Henningsson, H. Einar G. M., elektriker, f.d. led. av riksdagen

 

439                          Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo; 15

Sakkunniga: Andersson, Karl-Gustav, rörverksarbetare, led. av riksdagen Jönsson, Elias I., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Larsson, L. Thorsten, lantbrukare, led. av riksdagen Leuchovius, Karl G. W., lantbrukare, led. av riksdagen Sundström, M. Gudrun, fru, led. av riksdagen

Experter: Brandt. C. Erik, direktör Johansson, R. A. Dicken, avdelningsdirektör Lundberg, Hans E. V., skogsdirektör Nilsson, B. Ingemar, ombudsman Paulsson, G. Valfrid V., generaldirektör Rydbo, Folke, generaldirektör Svensson, S. Börje F., ombudsman Tågmark, Sven G., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Westlin, E. Arne, avdelningschef

Sekreterare: Ovegård, Lars O., byråchef

Bitr. sekreterare: Holmgren, Anders F., jägmästare Lindgren, I. Lennart, departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Jo 24.

Utredningen har under tiden november 1973 - maj 1974 hållit elva sammanträden.

Ulredningen bar den 21 maj 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:35) Spridning av kemiska medel.

Uppdraget är därmed slutfört.

15. Miljöforskningsutredningen (Jo 1972:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 maj 1972 för utredning om samordning av miljövårdsforskningen (se Post- och Inrikes tidn. den 15 juni 1972):

Ordförande: Johansson, E. Allan, länsråd

Ledamöter: Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen Andersson, Lennart F. H., studieombudsman, led. av riksdagen Ingelstam, Lars E., bitr. professor Johansson, S. Olof H., led. av riksdagen

 

Jo;15   Skr 1975:4                                                  440

Experter: Erngren, Birgit, avdelningsdirektör Hannerz, D. G. Lennart, forskningschef

Sekreterare: Damgren, H. G. Fredrik, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Andersson, Ingvar L., byrådirektör Armelius, Nina T., fil. kand.

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Jo 25.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden.

Ulredningen har i november 1974 avgelt betänkandet (Ds Jo 1974:8) Samordnad miljövårdsforskning.

Uppdraget är därmed slutfört.

16.1972 års jordbruksutredning (Jo 1972:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 juni 1972 för att utreda vissa frågor inom jordbrukspolitiken (se Post- och Inrikes tidn. den 4 juli 1972):

Ordförande: Widén, K. A. Ingvar, generaldirektör

Ledamöter: Eliasson, Rolf A. E., lantmästare, f.d. led. av riksdagen Enlund, Eric P., lantbrukare, led. av riksdagen Israelsson, Per J., apparatskötare, led. av riksdagen Kristiansson, N. Axel, lantbrukare, led. av riksdagen Lindberg, Marta S., försäkringskassetjänsteman, f.d. led. av riksdagen Persson, Sven G. F., lantarbetare, f.d. led. av riksdagen Rask, Karl A., fabrikör, led. av riksdagen Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen

Experter: Borg, Sune S. B., avdelningsdirektör Brangmo, K. Walter, direktör Cederberg, Thomas O., direktör Elm, Torsten J. W., avdelningschef Hillbom, Lars H., civilekonom Hulting, K. R. Georg, byråchef Jansson, N. Ewald, f.d. förbundsordförande Johannesson, Erik, direktör

 

441                         Kommittéer; Jordbruksdepartementet   Jo;16

Knutsson, P. Gösta, byråchef

Kristenson, Arne E., byråchef

Krislersson, Helge E., fil. dr (avliden den 1 juli 1974)

Larson, Sten E., byråchef (fr.o.m. den 5 april 1974)

Lindberger, Lars, överdirektör

Lindman, Karl S. S., byråchef

Lindström, Ingvar A., byråchef

Nilsson, Olof, direktör

Nilsson, N. Thorsten G., lantbrukare (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Ohlsson, K. Börje, lantbruksdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Olsson, Bengt M., byråchef

Renborg, Ulf B:son, professor (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Svärdström, Karl-Fredrik, professor (fr.o.m. den 5 april 1974)

Swedborg, Erik H., direktör (fr.o.m. den 5 april 1974)

Säkk, Karl, t.f. byråchef

Tiberg, Lennart F., direktör

Huvudsekreterare: Lindström, Ingvar A., byråchef

Bitr. sekreterare: Ingemansson, Jan H. I., lantbrukskonsulent (fr.o.m. den 1 juli 1974) Ågren, Carl-Henrik, byrådirektör

Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (huvudsekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Jo 27.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 14 juni 1974):

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 juni 1972 har särskilda sakkunniga tillkallats för att utreda vissa frågor inom jordbrukspolitiken. De sakkunniga har antagit benämningen 1972 års jordbruksutredning.

Vid behandlingen vid årets riksdag av motioner angående jordbruks­politiken uttalade jordbruksutskottet (JoU 1974:6) att de nuvarande bestämmelserna om stöd till jordbrukets rationalisering gällt i snart sju år. Även om vissa ändringar, vilka befunnits särskilt angelägna, hade genom­förts under denna period fanns det enligt utskottets mening skäl att nu göra en mera allmän översyn över ralionaliseringspolitiken. Detta kunde, fortsatte utskottet, vara motiverat av den förändring jordbruket genomgått sedan närmast föregående översyn, liksom även av den förändrade roll i samhället som jordbruket kan ha erhållit till följd av utvecklingen. Utskottet fann det naturligt att den av utskottet förordade mera allmänna översynen av hela rationaliseringspolitiken hänskjuls till jordbruksutredningen, vars direktiv därför borde vidgas i angiven riktning. Översynen borde ske med beaktande av de erfarenheter som vunnits i det hittillsvarande rationaliseringsarbetet och göras allsidig och förutsättningslös. Del var önskvärt  att ifrågavarande utredningsarbete  kunde  bedrivas  snabbt.

 

Jo:16    Skr 1975:4                                                  442

Utredningen borde här liksom i fråga om utredningsområdet i övrigt ha möjlighet att lägga fram delbetänkanden. Utskottet var i avvaktan på den föreslagna översynen inte berett ta ställning till de förslag om uttalanden och ändringar av gällande bestämmelser m. m. som framförts i förutnämnda motioner. Motionerna borde i stället överlämnas till 1972 års jordbruks­utredning i samband med att utredningen erhöll sina tilläggsdirektiv.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har riksdagen gett till känna vad jord­bruksutskottet anfört (rskr 1974:97). Vidare innebär riksdagens beslut att riksdagen hemställt att ett antal motioner överlämnas lill jord­bruksutredningen. Även i andra sammanhnag har riksdagen hemställt att vissa motioner skall överlämans till utredningen (rskr 1974:90,1974:98 och 1974:114).

För egen del anser jag att utredning rörande jordbrukets rationalisering enligt riksdagens önskemål bör komma till stånd. Utredningen bör i enlighet med vad riksdagen hemställt företas av 1972 års jordbruksutredning och göras allsidig och förutsättningslös. Såsom framhölls i prop. 1974:122 angående reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m. bör jordbruksutredningen i samband härmed pröva grunderna för utformningen av det framtida stödet till jordbruket i norra Sverige. De motioner som riksdagen hemställt skall överlämnas till jordbruksutredningen bör överlämnas i detta sammanhang.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Därutöver har ett stort antal sammanträden hållits inom utredningens olika expertgrupper.

Utredningen har i november 1974 avgett promemorian (Ds Jo 1974:12) Effekter av livsmedelssubventioner.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

17. Jästutredningen (Jo 1973:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1973 för att utreda den framtida försörjningen med jäst, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 3 mars 1973):

Ordförande: Olsson, S. O. Bertil, f.d. generaldirektör

Sakkunniga: BuII-Simonsen, Ivar, direktör Hedström, Bo S., generaldirektör

Experter: Dalåsen, Arne, f.d. förbundskassör Hulting, K. R. Georg, byråchef Nybom, P. Arne A., förbundssekreterare Thelin, K. Hugo, direktör

 

443                         Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:18

Sekreterare: de  Shärengrad, C. Allan R., departementssekreterare (avliden den 7 augusti 1974) Sjöberg, O. Torgny, byrådirektör (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Jo 21.

Utredningen har under tiden november 1973 - september 1974 hållit tio sammanträden samt haft överläggningar med olika kommunala instanser och andra som berörs av utredningens arbeie.

Utredningen har den 26 september 1974 avgett betänkandet (Ds Jo 1974:9) Den framtida försörjningen med jäst.

Uppdraget är därmed slutfört.

18. Förhandlingsgruppen (Jo 1973:03) för renskötselanläggningar (FFR)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 februari 1973 föratt förhandla med samebyarna om renskötselanläggningar m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars 1973):

Ordförande: Persson, Sven G. F., lantarbetare, f.d. led. av riksdagen

Sakkunniga: Bäärnhielm, G. Mauritz, hovrättsråd Landahl, O. Sixten H., lantbruksdirektör

Experter: Bohman, Bengt A. H., länsråd Lundberg, J. Iwan, avdelningsdirektör Lundvall, A. Göran, avdelningsdirektör Lithander, Per H., avdelningsdirektör Stenberg, Bruno, renägare Stenberg, Nikolaus, renägare Åhrén, Anders, renägare

Sekreterare: Ekendahl, Bengt G. M., byrådirektör

Lokal: Lantbruksstyrelsen, Centralvägen 16, Fack, 171 20 Solna, tel. växel 83 05 20 (sekreteraren)

Direktiven för förhandlingsgruppen, se 1974 års riksdagsberättelse Jo 22.

Förhandlingsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 förhandlat med samebyarna i Jämtlands län samt haft sammanträden med olika myndigheter och organisationer som berörs av gruppens arbete.

Förhandlingsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

Jo: 19   Skr 1975:4                                                            444

19. Genbankutredningen (Jo 1973:04)

Tillkallad enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 februari 1973 för att utreda frågan om bevarande av genetiskt material (se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars 1973):

Utredningsman: Palmstierna, Hans A. K., docent

Experter: JuIén, A. Gösta J., avdelningsföreståndare Kåhre, E. Lennart J., professor Myresten, Sven-Olof, avdelningsdirektör

Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Jo 23.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

20.1973 års skogsutredning (Jo 1973:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1973 för att utreda vissa frågor inom skogspolitiken (se Post- och Inrikes tidn. den 6 oktober 1973):

Ordförande: Lyberg, Bengt, landshövding

Sakkunniga: Brännström, Roland J., verkmästare, led. av riksdagen Dahlgren, P. Anders B., lantbrukare, led. av riksdagen Hedström, Bo S., generaldirektör Hjorth, Ragnar, byråchef Nilsson, Nils-Erik, professor

Experter: Bäckström, Sixten, förbundsordförande Carlsson, T. E. Roine, förbundsordförande Edlund, Erik O. A., utvecklingschef Jansson, Sven E., lantbrukare (fr.o.m. den I april 1974) Pettersson, Karl-Henrik, departementsråd Rydbo, Folke, generaldirektör (fr.o.m. den 1 april 1974) Sundberg, Cari Gustaf, skogsdirektör (fr.o.m. den 1 april 1974) Toll, J. Magnus, lantmästare

 

445                         Kommittéer; Jordbruksdepartementet   Jo:21

Huvudsekreterare: Köhl, Olof F. E., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Holmgren, Anders F., jägmästare Jacobson, S. E. Olof, forskarassistent

Lokal:    Jordbruksdepartementet,    Jakobsgatan   26,    Fack,    103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren och bitr. sekreterare)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Jo 25.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

21.1973 års fiskevattensutredning (Jo 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för att utreda fiskelagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 december 1973):

Ordförande: Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen

Sakkunniga: Andersson, L. Arne, lantbrukare, led. av riksdagen Johansson, Tyra A. S., kontorist, led. av riksdagen Lindberg, Sven J., ombudsman, led. av riksdagen Morell, Roland, direktör

Pettersson, A. Georg, ombudsman, led. av riksdagen Rydén, N. Rune G., köpman, f.d. led. av riksdagen

Experter; Dyhre, A. Gunnar, kammarrättsråd (fr.o.m. den 1 september 1974) Ericson, E. Gerhard H., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 december 1974)

Grebäck, Erik H., agronom, f.d. led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 april 1974)

Johansson, Bertil E., ombudsman

Johansson, Stig E., överdirektör (fr.o.m. den 1 december 1974) Kihlström, Bengt G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den I december 1974) Puke, Carl G. M., fiskeriintendent (fr.o.m. den 1 december 1974) Runnström, Hans K. L., kanslichef (fr.o.m. den 1 april 1974) Silow, C. Ivan H-, t.f. byråchef (fr.o.m. den 1 december 1974) Wenker, Stig-Eric, hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 april 1974) Wikman, L. Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 december 1974)

 

Jo:21    Skr 1975:4                                                  446

Sekreterare: Wendt, Curt A. G., fiskeriintendent (fr.o.m. den 5 februari 1974)

Bitr. sekreterare: Edlund, S. Lisbeth, kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 1 april 1975)

Lokal: Fiskeristyrelsen, Otterhällegatan 12, Fack, 403 10 Göteborg, lel. växel 031/17 63 80 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Jo 26.

Utredningen har under tiden januari 1974 - oktober 1974 hållit sex sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbeie.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

22. Utredningen (Jo 1973:08) om huvudmannaskapet för svinstamkontrollen

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1973 för att utreda vissa frågor om huvudmannaskapet för svinstamkontrollen (se Post- och Inrikes tidn. den 25 januari 1974):

Utredningsman: Persson, Sven G. F., lantarbetare, f.d. led. av riksdagen

Experter: Bring-Larsson, E. Kerstin, agronom Henriksson, Rune 1., kansliråd Korkman, Nils F., byråchef Kuylenstjerna, C. Göran J., direktör Lindgren, Börje A. L., direklör (fr.o.m. den 26 mars 1974)

Sekreterare: Hultman, B. Håkan, statskonsulent

Direktiv (anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 28 februari 1974):

Husdjurskontroll innebär insamling och bedömning av data om djurens identitet, härstamning, produktionsegenskaper, prestationer och andra uppgifter som har betydelse för planläggning och genomförande av rationell utfodring och avel. Kontrollresultaten utnyttjas vidare för prog­nosverksamhet och forskning rörande husdjursskötsel, husdjursavel och animalieproduktion. Husdjurskontrollen — med undantag för häst-premiering — regleras i kungörelsen (1967:396) om kontrollverksamhet beträffande nötkreatur, svin, får och getter m. m.

Fram till den 1 juli 1967 hade hushållningssällskapen betydande arbetsuppgifter inom husdjurskonlrollen. I proposition 1967:74 uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att starka skäl talade för att

 

447                    Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:23

administrationen och ledningen av kontrollverksamheten i ökad utsträckning borde övertagas av näringsutövarna själva. Riksdagen hade inget att erinra mot detta uttalande (JoU 1967:18, mem. 1967:28, rskr 1967:214). Till följd härav har verksamheten inom de flesta kontrollformerna övertagits av djurägarnas egna organisationer. Lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas uppgifter har därvid begränsats till att fastställa allmänna riktlinjer för verksamheten samt att övervaka den.

I svinstamkontrollen — som syftar till att möjliggöra en tillförlitlig bedömning av svinens avelsvärde baserad på avkommans egenskaper — sköts dock det egentliga kontrollarbetet fortfarande i betydande utsträckning av lantbruksstyrelsen. Bl. a. bestämmer styrelsen för varje kontrollår vilka besättningar som skall vara anslutna lill verksamheten samt vilka grupper av svin som skall kontrolleras. Styrelsen bestämmer även enligt vilka principer kontrollresultaten skall sammanställas och bearbetas. Styrelsen publicerar resultaten i form av rapporter och årliga meddelanden. Själva kontrollen utförs vid speciella kontrollstationer som ägs och drivs av hushållningssällskap, slakteriföreningar eller av dessa bildade sam­manslutningar.

Enligt min mening är erfarenheterna av näringsutövarnas skötsel av husdjurskontroll goda. Deras möjligheter att genom sina egna organisationer svara för olika former av husdjurskontroll torde också ha ökat under senare år. Det finns därför skäl att nu undersöka möjligheterna att överföra huvudmannaskapel även för svinstamkontrollen på djurägarna själva. Jag föreslår att en sakkunnig tillkallas för att utreda denna fråga.

Den sakkunnige bör redovisa sina förslag före den 1 juli 1974.

Ulredningen har under tiden januari - oktober 1974 hållit 18 sammanträden.

Utredningen har den 4 september 1974 avgett betänkandet (Ds Jo 1974:7) Huvudmannaskapet för svinstamkontrollen.

Uppdraget är därmed slutfört.

23. Avbytarutredningen (Jo 1974:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda vissa frågor rörande ett avbytarsyslem inom jordbruket (se Post- och Inrikes tidn. den 5 februari 1974):

Utredningsman: Widén, K. A. Ingvar, genfcraldirektör

Experter: Jansson, N. Ewald, f.d. förbundsordförande Swedborg, Erik H., direktör Öster, Karl Olov, departementssekreterare

Sekreterare: Bräsch, Erik O., t.f. byråchef

 

Jo:23   Skr 1975:4                                                  448

Direktiv (anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprtokollet den 18 januari 1974):

För att undersöka möjligheterna att bereda jordbrukare med mjölkproduktion tillfälle till viss ledighet har sedan några år inom tre län bedrivits försöksverksamhet med ett avbytarsyslem i Lantbrukarnas riksförbunds regi. Enligt min mening bör möjligheterna att genomföra etl avbytarsyslem som omfattar hela landet utredas. En särskild sakkunnig bör tillkallas för detta ändamål.

Den sakkunnige bör i utredningsarbetet, förutom syftet atl bereda jordbrukarna möjlighet till ledighet, beakta också önskvärdheten alt skapa sysselsättningstillfällen för i första hand arbetslösa lantarbetare. Utgångspunkten för finansieringen av ett avbytarsyslem bör vara att den skall ske inom den ram som tillerkänns jordbruket i kommande uppgörelser om jordbruksregleringen. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Utredningen har under tiden februari 1974 - oktober 1974 hållit tio sammanträden.

Utredningen har i december 1974 avgett betänkandet (Ds Jo 1974:13) Avbylarverksamhet inom jordbruket.

Uppdraget är därmed slutfört.

24. Emåutredningen 1974 (Jo 1974:02)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1974 för att undersöka möjligheterna att begränsa översvämningarna i Emån:

Utredningsman: Weiterhall, Sven C. E., byråchef

Experter: Andersson, K. Göran, naturvårdsdirektör Sjöborg, N. Elvir, lantbruksdirektör

Sprinchorn, K. Göran, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 8 oktober 1974) Svensson, Sven Åke, naturvårdsdirektör Wallin, Sten-Erik J., avdelningsdirektör

Sekreterare: Petersson, Bengt-Eve A., förste byråingenjör

Lokal: Länsstyrelsen i Kalmar län. Fack, 381 01 Kalmar, tel. växel 0480/222 20 (sekreteraren)

Direktiv (Kungl. Maj:ts beslut den 5 april 1974):

I skrivelse den 16 april 1973 har länsstyrelsen i Kalmar län gjort framställning om medel för erforderligt utredningsarbete rörande förhållandena i Emån i samband med att man avser bilda ett vallendrags-förbund för Emån. Länsstyrelsen framhåller bl. a. att det är elt väsentligt intresse att komma till rätta med de extrema vattenföringarna och vatten-

 

449                         Kommittéer; Jordbruksdepartementet   Jo:25

stånden i Emån för alt kunna minska därav orsakade skador för jordbruket och andra intressen. Även om så genomgripande åtgärder knappast kan genomföras att översvämningar vid exceptionella högvattenflöden helt kan undvikas, innebär åtgärder som begränsar verkningarna av dessa flöden samt eliminerar översvämningarna vid normala högvattenflöden en väsenllig förbättring av nuvarande förhållanden.

Vissa utredningar har tidigare gjorts, bl. a. i början på 1930-talet, om möjlighelerna att begränsa översvämningarna i Emådalen. 1 början av 1960-talet påbörjades en utredning som emellertid av olika skäl aldrig fullföljdes. Ett omfattande grundmaterial finns bl a. inom den statliga lantbruks­organisationen och hos länsstyrelsen i Kalmar län.

Vattenlagsutredningen har i yttrande över länsstyrelsens i Kalmar län framställning uttalat att ett utredningsarbete beträffande Emån bör bedrivas etappvis. I en första etapp bör man helt översiktligt söka klarlägga vilka möjligheler som står till buds att komma till rätta med översvämningarna. Detaljundersökningar bör genomföras först i ett senare skede.

Med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter bemyndigar Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet alt tillkalla en särskild sakkunnig med uppgift att undersöka möjligheterna att genom åtgärder inom Emåns tillrinningsområde (bl. a. ändringar i regleringarna och utökad magasinering av vatten) och inom de översvämningsdrabbade områdena (rensningar m. m.) minska riskerna för översvämningar. De ekonomiska konsekvenserna av olika åtgärder skall därvid översiktligt beräknas. Vid utredningen skall vidare göras en uppskattning av de skador för jordbruket och andra intressen som översvämningarna medfört samt redovisas en bedömning av vilka åtgärder som kan vara rimliga att genomföra. Hänsyn till naturvårdens intressen skall tas vid utredningens bedömanden.

Utredningen har under tiden april - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, kraftintressenterna, Emåns vattendragsförbund, berörda kommuner m. fl. Delutredningar av olika slag pågår under medverkan av olika myndigheter.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete omkring årsskiftet 1975/76.

25. Skogsadministrativa utredningen (Jo 1974:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1974 föratt utreda den statliga administrationen på skogsbrukets område (se Post- och Inrikes tidn. den 25 maj 1974):

Ordförande: Hedström, Bo S., generaldirektör

Sakkunniga: Hedström, T. Uno V. E., hemmansägare, led. av riksdagen Norrby, Karl-Eric, lantbrukare, led. av riksdagen

29    Riksdagen 1975. I saml Nr4

 

Jo:25   Skr 1975:4                                                   450

Experter: Andersson, Gösta R., skogsvårdskonsulent (fr.o.m. den 7 september 1974) Falk, Eric G. R., länsjägmästare (fr.o.m. den 7 sepiember 1974)

Sekreterare: Holmgren, Anders F., jägmästare

Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 26 april 1974):

Skogsnäringen är i Sverige en betydande näring. Den svarar för mer än en femtedel av landets export. Såväl skogsbruket som skogsindustrin spelar dessutom stor roll för sysselsättningen särskilt inom vissa regioner. I direktiven till 1973 års skogsutredning framhålls att skogsnäringen kommer att vara av stor betydelse även i framliden och att den framlida skogs­politiken därför bör utformas så att möjligheter skapas för att vidmakthålla en långsiktig hög produklion i skogsindusirin och därmed också en hög intensitet i det svenska skogsbruket.

1973 års skogsutredning har att bl. a. bedöma vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken och lägga fram detaljerade förslag härom. Enligt direktiven skall utredningen särskilt beakta möjligheterna att inom ramen för skogsvårdslagstiftningen tillgodose samhällets behov att styra skogs­produktionen. Utgångspunkten skall härvid vara att skogsmarken utnyttjas på från samhällets synpunkt bästa sätt.

Skogsvårdslagen (1948:237) är det viktigaste medlet för att genomföra skogspolitiken. Vidare lämnas statligt stöd till skogsvårdsåtgärder och skogsvägbyggnad. Detta stöd är inriktat huvudsakligen på norra Sverige. Också en effektiv statlig administration är nödvändig för atl främja en sund utveckling av det svenska skogsbruket.

De centrala statliga adminislrationsuppgiflerna på skogsbrukets område beträffande mark på vilken skogsvårdslagen äger tillämpning utövas av skogsstyrelsen. Styrelsen skall leda de statliga åtgärderna för att främja det enskilda skogsbruket och vara ledande, samordnande och rådgivande organ för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Vidare skall skogsstyrelsen meddela föreskrifter för mätning av virke och ha uppsikt över sådan mätning samt i övrigt verka för det enskilda skogsbrukets och skogsnäringens utveckling.

För varje län skall finnas en skogsvårdsstyrelse. Skogvårdsstyrelsen har till uppgift alt främja och stödja den enskilda skogshushållningen samt att verka för att skogsvårdsarbetet på de enskilda skogarna inom styrelsens verksamhetsområde bedrivs på ett planmässigt sätt. Vidare skall skogsvårdsstyrelsen utöva den uppsikt och vidta de åtgärder som enligt gällande skogsvårds-, naturvårds- och andra författningar ankommer på styrelsen.

Skogvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter på naturvårdsområdet består av förvaltning av naturreservat och naturminnen i enskild ägo samt landskaps vårdande åtgärder i allmänhet. Landskapsvården bedrivs främst i form av beredskapsarbeten.

Skogvårdsstyrelserna har tillkommit genom beslut av statsmakterna.

 

451                         Kommittéer; Jordbruksdepartementet   Jo:25

Likaså har deras arbetsuppgifter till väsentlig del fastställts av statsmakterna. Emellertid intar styrelserna ställning av särskilda offent­ligrättsliga subjekt. Sålunda kan skogsvårdsstyrelse förvärva fast egendom. Vidare kan skogsvårdsstyrelse uppta lån. Härför fordras dock Kungl. Maj:ts godkännande.

Medan skogsstyrelsen, som är en rent statlig myndighet, finasieras helt av medel över riksstaten, gäller särskilda finansieringsformer för skogsvårdsstyrelserna. Enligt de av 1960 års riksdag (prop. 1%0:106, BevJoU 1960:1, rskr 1960:326) antagna grunderna för styrelsernas verksamhet råder en klar uppdelning mellan styrelsernas statliga uppgifter och mera allmänna serviceuppgifter. De förstnämnda betalas genom en schablonberäkning av förrättningskostnaden för etl visst antal i förväg beräknade dagar för s. k. offentlig verksamhet. Till denna kostnad läggs kostnaderna för arvoden m. m. till styrelseledamöterna samt vissa andra kostnader med tillägg för ett belopp motsvarande de till staten inlevererade skogsvårdsavgifterna. Det pä så sätt framräknade beloppet betalas i form av dels bidrag från ett särskilt anslag på riksstaten, dels ersättning från vissa andra anslag, bl. a. för tjänstebrevsrätten. För utförda uppdrag m. m. uttas ersättning enligt särskild av skogsstyrelsen fastställd taxa. Skogsvårds-styrelsernas frö- och plantverksamhet drivs enligl nämnda riksdagsbeslut efter rent affärsmässiga grunder.

Budgetåret 1972/73 hade skogsvårdsstyrelserna en omslutning av sammanlagt ca 265 milj. kr. Styrelsernas inkomster uppgick till ca 84 milj. kr. Statsanslagen uppgick till ca 46 milj. kr. Härtill kommer arbets­marknadsmedlen som utgick med närmare 125 milj. kr. Styrelsernas tillgångar uppgår till ca 140 milj. kr. och efter avdrag för skulder till ca 36 milj. kr. Antalet förrättningsdagar uppgick under budgetåret 1972/73 till 289 000, av vilka nära 174 000 eller 60 % hänförde sig till skogliga beredskapsarbeten.

Skogsadministrationens utformning och finansiering har vid ett flertal tillfällen varit föremål för översyn. Särskilt har detta gällt skogsvårds­styrelserna. Även skogspolitiska utredningen har i betänkandet (SOU 1973:14) Mål och medel i skogspolitiken tagit upp oraganisatoriska frågor. Enligt utredningen bör särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om den statliga administrationen på det skogliga området. 1973 års skogsutredning har inte att utreda denna fråga. 1 direktiven till denna utredning framhölls alt särskilda sakkunniga borde tillkallas för detta ändamål. Jag anser att en sådan utredning nu bör påbörjas genom att särskilda sakkunniga tillkallas.

Grunden för de sakkunnigas arbete bör vara att den statliga administra­tionen organiseras på ett sådant sätt att den i praktiskt handlande kan omsätta de skogspolitiska riktlinjer som statsmakterna drar upp. Jag utgår från att de förslag om skogspolitiska styrmedel som 1973 års skogsutredning kommer att lämna avser alla ägarekategorier inom skogsbruket. Den statliga administrationen på det skogliga området skulle därmed få uppgifier som omfattar all skogsmark i landet. Jag vill i detta sammanhang också erinra om de arbetsuppgifter den skogliga administrationen har i fråga om syssel­sättning, fysisk riksplanering och miljövård.

Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande speciella förvaltningsrättsliga ställning bör upphöra. Styrelserna bör fortsättningsvis vara rent statliga organ. De bör ägna sig åt statliga uppgifter och serviceverksamhet i den omfattning denna bör ankomma på staten. I samband härmed torde flera frågor som berör styrelsernas personal och egendom behöva utredas

 

Jo:25   Skr 1975:4                                                   452

närmare. De sakkunniga bör därför utreda personalens anställnings­förhållanden och pensionsfrågor. Sålunda bör beaktas atl styrelserna f.n. har dels personal som avlönas av statsmedel, dels personal som avlönas av styrelsernas egna medel. I samband med sina överväganden rörande personalorganisationen bör de sakkunniga la upp de frågor som hör samman med den personal som skogsvårdsstyrelserna har till sitt förfogande för beredskapsarbeten. Vad angår styrelsernas egendom bör de sakkunniga utreda i vad mån denna i sina helhet bör överföras i statlig ägo eller om andra förvaltningsformer bör komma i fråga för viss egendom.

Frågan om förvaltningen av skogsvårdsstyrelsernas fasta egendom hör nära samman med frågan om organisationen för frö- och plantverksam-heten. Denna har utretts av skogsbruksutredningen i betänkandet (SOU 1972:35) Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. Enligl min mening bör frågan ytterligare övervägas. Skogsbruksulredningens betänkande bör därför överlämnas till de sakkunniga för fortsatta överväganden i denna fråga. Utgångspunkten härvid bör vara att frö- och plantverksamheten även i fortsättningen skall vara helt självfinansierad.

De sakkunniga bör vara oförhindrade att pröva även andra frågor som hänger samman med vad jag här berört.

Utredningsarbetet bör bedrivas så att statsmakterna har möjlighet att först ta ställning till den skogliga administrationens principiella utformning särskilt i fråga om den regionala organisationen och därmed sammanhängande frågor. Innan de sakkunniga lämnar förslag till omfattningen och inriktningen av de uppgifter som bör ankomma på den statliga administrationen bör de avvakta de förslag som kommer att framläggas av 1973 års skogsulredning. De sakkunniga, som följaktligen bör redovisa sina ställningstaganden i form av delbetänkanden, bör utöver vad jag tidigare nämnt i sitt arbete samråde med nämnda utredning.

Utredningen har under tiden maj - oktober 1974 hållit ett sammanträde samt haft överläggningar med tre skogsvårdsstyrelser. Utredningen beräknas pågå under hela år 1975.

26. Sakkunniga (Jo 1974:04) för förhandlingar om stöd till kollektiv skogsteknisk forskning m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för att för statens räkning förhandla och - under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande - träffa nytt avtal med Stiftelsen Skogsteknisk FoU om den fortsatta gemensamma finansieringen av forskning och utvecklingsverksamhet på det skogstekniska området (se Post- och Inrikes tidn. den 28 maj 1974):

Ordförande: Hedström, Bo S., generaldirektör

Sakkunniga: Carlsson, Jan Olof, bergsingenjör Hansson, N. Olle R., departementssekreterare

 

453                        Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:27

Expert: Holmgren, Anders F., jägmästare

Sekreterare: Boberg, L. Håkan, departementssekreterare

Direktiv (Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1974):

De sakkunniga bör vid fullgörandet av sitt uppdrag beakta de riktlinjer för statligt stöd till kollektiv forskning som angetts i prop. 1968:68 angående ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete samt i prop. 1971:1 bil. 15 (sid. 89).

De sakkunniga har under tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden saml därvid haft överläggningar med representanter för Stiftelsen Skogsleknisk FoU.

De sakkunniga har i november 1974 avgett promemorian (Ds Jo 1974:15) Stöd till kollektiv skogsteknisk forskning m. m.

Uppdraget är därmed slutfört.

27. Sakkunniga (Jo 1974:05) för förhandlingar om stöd till kollektiv forskning rörande skogsträdsförädling och skogsgödsling m.m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för allför statens räkning förhandla och - under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande - träffa nytt avtal med Stiftelsen Skogsförbättring om den fortsalla gemensamma finansieringen av forsknings- och utvecklingsverksamhet rörande skogsträdsförädling och skogsgödsling m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 28 maj 1974):

Ordförande: Wallin, Alf G., kansliråd

Sakkunniga: Carlsson, Jan Olof, bergsingenjör Hansson, N. Olle R., departementssekreterare

Sekreterare: Boberg, L. Håkan, departementssekreterare

Direktiv (Kungl. Maj:ls beslut den 10 maj 1974):

De sakkunniga bör härvid också beakta frågan om gemensam finansiering av avkommeprövning av skogsfröplantager. Vidare bör de sakkunniga beakta de riktlinjer för slalligt stöd till kollektiv forskning som redovisats i prop. 1968:68 angående ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete saml i prop. 1971:1 bil 5 (sid. 89).

De sakkunniga har under tiden juni - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt     haft     överläggningar     med     representanter     för     Stiftelsen

 

Jo:27   Skr 1975:4                                                 454

Skogsförbältring.

De sakkunniga har i november 1974 avgett promemorian (Ds Jo 1974:14) Stöd till kollektiv forskning rörande skogsträdsförädling och skogsgödsling.

Uppdragel är därmed slutfört.

28. Organisationskommittén (Jo 1974:06) för beredning av vissa frågor om den framtida organisationen av växtskyddsverksamheten

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1974 för beredning av vissa frågor om den framtida organisationen av växtskyddsverksamheten (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Eckersten, Ivan E., statssekreterare

Ledamöter: Eliasson, Per-Erik, byråchef Gustafsson, N. Henry, avdelningschef Henriksson, Rune I., kansliråd Stenmark, C. G. Arnold, försöksledare Sylvén, N. Edvard H., professor

Experter: Beckman, Arne, byrådirektör (fr.o.m. den 21 oktober 1974) Björling, Karl J. E., professor Ekelund, F.A. Sigvard, agr. dr

Johnsson, Inez M., byrådirektör (fr.o.m. den 21 oktober 1974) Kroeker, Göran H., agronom (fr.o.m. den 21 oktober 1974) Lekänder, Bertil K. F., professor

Linden, Hans G., försöksintendent (fr.o.m. den 21 oktober 1974) von Rosen, Hans J. D., avdelningsföreståndare (fr.o.m. den 21 oktober 1974) Sanner, Lars-Erik, överbibliotekarie (fr.o.m. den 21 oktober 1974)

Sekreterare: Junback, Carl Gunnar, departementssekreterare

Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (ordföranden öch sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden juni - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Därutöver har sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper inom kommittén.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

455                         Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:29

29. Jordförvärvsutredningen (Jo 1974:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att se över jordförvärvslagstiftningen (se Post-och Inrikes tidn. den II juli 1974):

Ordförande: Widén, K. A. Ingvar, generaldirektör

Sakkunniga: Johansson, Gunnar A., häradsdomare, led. av riksdagen Johnsson, John E., ombudsman, led. av riksdagen Larsson, K. Einar A., lantbrukare, led. av riksdagen Lindberg, Sven J., ombudsman, led. av riksdagen Ludvigsson, Ingrid M., kontorist, led. av riksdagen Stjerna, G. Henry, lantbrukare

Experter: Agebro, Albin S., förbundssekreterare (fr.o.m. den 7 september 1974) Andreasson, A. Osvald, pol. mag., utredningssekreterare (fr.o.m. den 7 september 1974)

Gunsell, Tor A., överingenjör (fr.o.m. den 7 september 1974) Jansson, Harald, fastighelsdirektör (fr.o.m. den 7 september 1974) Johansson, S. Arne H., länsjägmästare (fr.o.m. den 7 september 1974) Lindström, Ingvar A., byråchef (fr.o.m. den 7 september 1974) Millgård, E. Olof (Olle), teknisk direktör (fr.o.m. den 7 september 1974) Nilsson, N. Thorsten G., lantbrukare (fr.o.m. den 7 september 1974) Romson, Rolf, direktör (fr.o.m. den 7 september 1974) Svensson, S. Börje F., förbundsordförande (fr.o.m. den 7 september 1974)

Wessén, E. Vilhelm A., agronom (fr.o.m. den 7 september 1974) Åkerman, N. Håkan, överdirektör (fr.o.m. den 7 september 1974)

Sekreterare: Köhl, Olof F. E., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Holmgren, Gunnar, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 14 oktober 1974) Warensjö, J. A. Folke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 7 september 1974)

Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack. 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 26 juni 1974):

Förvärv av jordbruksjord och skogsmark kontrolleras genom jordförvärvslagen (1965:290) som trädde i kraft den 1 juli 1%5 (prop. 1965:41, 3LU 1965:22, rskr 1965:211). Enligl 1 § första stycket lagen får jordbruks- och skogsfastigheier inte förvärvas genom bl. a. köp, byte eller

 

Jo. 29   Skr 1975:4                                                  456

gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel gäller åtskilliga undantag (1 § andra stycket). Förvärvstillstånd behövs bl. a. inte om egendomen förvärvas från staten eller om staten, landstingskommun, kommun eller kommunalförbund är förvärvare. Vidsträckt undantag görs för förvärv från släktingar. Förvärvstillstånd behövs inte heller om egendomen ingår i stadsplan eller om den enligt byggnadsplan, som fastställts efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Jordförvärvslagen upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stäliit anges olika fall då förvärvstillstånd får vägras. Så kan ske när egendomen i fråga finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning (5 § ). Vägras av sådan anledning tillstånd till köp, kan säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen till det av köparen utfästa priset (10 § ). Förvärvslillstånd kan vidare vägras, om det finns anledning att anta att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk (4 § första stycket). Denna regel får dock inte ulan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare som industriellt förädlar jordbruks- eller skogsbruksprodukter eller handlar med jordbruksprodukter och vars huvudsakliga syfte med fånget är alt varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. En sådan förvärvare är alltså i huvudsak jämställd med aktiva jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvar en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen. Motsvarande förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt och jord-eller skogägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar sin bruk­ningsenhet.

Jordförvärvslagens huvudsyfte är atl främja jordbrukels och skogs­brukets rationalisering på så sätt att lantbruksnämnderna får möjlighet att ingripa mot förvärv av mark som behöver tas i anspråk för alt underlätta bildandet av rationella brukningsenheter. Lagstiftningen fyller också en annan viktig uppgift genom att den ger viss förtur i fråga om förvärv av jordbruksjord och skogsmark åt sådana förvärvare som kan förutsättas komma atl väl ta till vara markens produktionsförmåga. Det gäller i första hand akiiva jord- och skogsbrukare men också förädlingsförelag för jordbruks- och skogsprodukter.

Förköpslagen (1%7:868) ger kommun förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Fastighetsförvärv beträffande vilka kommunal förköpsrätt föreligger är i stor utsträckning också underkastade tillslåndstvång enligt jordförvärvslagen. För samordningen mellan de båda lagarna finns särskilda regler.

Enligt jordhävdslagen (1969:698) får ingripande på grund av bristande hävd ske för att skydda jordbruk som har förutsättningar för rationell drift eller för att ta tillvara möjligheter till strukturrationalisering.

Prisnivån på jord- och skogsbruksfastigheter har stigit kraftigt under senare år. Delvis är denna prisutveckling en följd av penningvärdets för­ändring och i fråga om skogsmark också av det förbättrade prisläget på skogsprodukter. Därutöver förekommer inte sällan att överpriser betalas för mark i ren spekulation i kommande prisstegringar och av andra orsaker som inte har med markens användning för jordbruk eller skogsbruk att göra.

 

457                        Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:29

Resultatet härav blir att priset på jordbruksmark drivs i höjden till förfång för såväl jordbruket som konsumenterna. Dyrare jordbruksmark betyder stigande livsmedelspriser men också svårigheter inte minst för unga människor som vill ägna sig åt jordbruket som yrke att köpa eller arrendera jordbruksmark till priser som slår i rimligt förhållande till avkastningen. Det är angeläget från samhällets synpunkl att denna utveckling bryts.

Markvärdestegringens problem har varit föremål för lagstiftningens intresse under hela 1900-talet. Ett stort antal utredningar har arbetat med problemet och föreslagit skilda lösningar. Särskilt under senare år har statsmakterna vidtagit en rad åtgärder på skilda områden som syftat eller medverkat till att dämpa eller motverka vådorna av markvärdestegringen. Sålunda antog riksdagen år 1967 i syfte att tillföra det allmänna en större del av sådana värdestegringar på fastigheter som väsentligen beror på samhälleliga insatser skärpta bestämmelser angående beskattning av realisationsvinst på fastigheter (prop. 1967:153, BeU 1967:64, rskr 1967:153). Inkomstbeskattningen av realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastigheter m. m. är f. n. föremål för översyn av realisa­tionsvinstskattekommittén (Fi 1970:79). Den 1 januari 1972 infördes nya bestämmelser om ersättning vid expropriation (prop. 1971:122, CU 1971 ;27, rskr 1971:310) vilkas tillämpningsområde utvidgades vid tillkomsten av den nya expropriationslagen (prop. 1972:109, CU 1972:34, rskr 1972:364, SFS 1972:719). Bestämmelserna har till syfte att dämpa markvärdestegringen och hindra att samhället vid expropriation för lätbebyggelseändamål skall behöva ersätta vissa värden som har uppstått till följd av samhällets egna insatser och har samband med tätbebyggelseutvecklingen. Den s. k. presumtionsregeln i expropriationslagen innebär att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tio år före ansökningen om expropriation får räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Enligt en särskild övergångsbestämmelse gäller presumtionsregeln inte i fråga om värdeökning som inträffat före den 1 juli 1971. För att motverka markspekulation och opåkallad markvärde­stegring genomfördes vidare i samband med 1972 års lagstiftning angående fysisk riksplanering den ändringen i byggnads- och naturvårdslagstiftningen att vid bl. a. generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning skall utgå endast när pågående markanvändning avsevärt försvåras men inte, som tidigare varit fallet, för bortfall av förväntningsvärden.

Vidare bör erinras om atl de av 1972 års riksdag godkända riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten bl. a. innebär atl i den fysiska planeringen skall beaktas de areella näringarnas betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling och välfärd och att all möjlig hänsyn bör tas till dessa näringars krav. Uppstår konflikter mellan jordbruksintressen och tätortsexpansion, bör enligt dessa riktlinjer högvärdig jordbruksmark inte las i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandels synpunkt likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark. Angelägenheten att bevara jordbruksjord och skogsmark har också beaktats i det principbetänkande om markanvändning och byggande (SOU 1974:21) som bygglagutredningen nyligen lagt fram. De nya planeringsformer som där föreslås syftar bl. a. til! att säkerställa produktiv mark för de areella näringarnas behov. I kommunplan som läcker kommunens hela område skall anges grunddragen för markresursernas användning inom kommunen på lång sikt. Därigenom förbättras möjlig-

 

Jo:29   Skr 1975:4                                                 458

heterna att bevara god jordbruksmark samtidigt som uppkomsten av för­väntningsvärden på mark som reserverats för jordbrukets och skogsbrukets behov motverkas. Betänkandet bereds f. n. i bostadsdepartementet.

Det bör också nämnas att lantbruksstyrelsen f. n. håller på med en översyn av hur jordförvärvslagen tillämpas och hur den har verkat. En rapport härom väntas till hösten 1974. Redan nu slår klart att svårigheter har uppstått vid lagens tillämpning på grund av de överpriser som betalas för jordbruksjord och skogsmark. Särskilt i fråga om välbelägna jordbruks- och skogsbruksfastigheter med bra bostad och fastigheter i attraktiva områden i övrigt betalas inte sällan priser som inte är rimliga med hänsyn till jordbruks- eller skogsbruksvärdet. Köparna är ofta inte beroende av jord-och skogsbruket på fastigheten för sin försörjning. Om en sådan fastighet helt eller delvis behövs för att rationalisera en närliggande brukningsenhet där brukaren behöver marktillskott för att kunna bedriva sin näring lön­samt, uppstår svårigheter med hänsyn lill att lantbruksnämnden om förvärvet avslås med stöd av 5 § jordförvärvslagen i regel får lösa fastigheten för det utfästa överpriset. 1 så fall kan fastigheten inte säljas vidare till angränsande brukare utan förlust, vilket innebär att överpriset får betalas av staten. Sedan en tid tillbaka avslår lantbruksnämnderna förvärvansökningar av den här beskrivna typen med åberopande av 4 § jordförvärvslagen. Det innebär att staten ej blir skyldig att lösa fastigheten, varvid säljaren antingen får behålla denna eller sälja den till ett rimligare pris. Stöd för en sådan lagtillämpning finns i lagens förarbeten.

Av vad jag nu sagt framgår att under senare år genomförts eller förberetts flera reformer på marklagstiftningens område som är ägnade att hålla tillbaka prisstegringar på jordbruks- och skogsmark och atl det i viss mån är möjligt att genom skärpt tillämpning av jordförvärvslagen motverka en del icke önskvärda följder av utvecklingen. De nämnda åtgärderna torde emellertid knappast vara tillräckliga för alt dämpa de överpriser på jord­bruksjord och skogsmark som synes bli allt vanligare. Enligt min mening finns nu anledning att undersöka i vad mån det är möjligt att ytterligare motverka denna utveckling genom ändringar i jordförvärvslagstiftningen.

Även andra skäl talar för att en allmän översyn av jordförvärvslagen nu bör komma till stånd. Det är snart tio år sedan lagen antogs, och under den tiden har det skett en snabb ulveckling både inom de areella näringarna och samhället i övrigl. Jordbruket och skogsbruket har genomgått kraftig mekanisering och rationalisering. Såväl jordbrukspolhiken som skogspolitiken är föremål för utredningar. 1972 års jordbruksutredning (Jo 1972:4) har bl. a. att överväga frågan om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning samt rationaliseringsstödet till jordbruket. 1973 års skogsutredning (Jo 1973:6) har enligt sina direktiv att bedöma vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken för att tillgodose önskemålet om en långsiktig hög produktion i skogsindustrin och därmed också en hög intensitet i det svenska skogsbruket. Ulångspunklen för skogsutredningen är att skogsmarken skall utnyttjas på från samhällets synpunkt bästa sätt. Marklagstiftningen bör givetvis anpassas efter resultaten av dessa utredningars överväganden. Ett annat skäl för en allmän översyn av jordförvärvslagen är utvecklingen beträffande den fysiska planeringen.

Jag förordar därför att särskilda sakkunniga tillkallas för en översyn av jordförvärvslagen och därmed sammanhängande lagstiftning. Utgångspunkten för översynen bör vara att lagen skall stödja en sådan hushållning med våra marktillgångar att ett effektivt jord- och skogsbruk kan bedrivas i vårt land.  Samtidigt bör lagen liksom hittills främja

 

459                          Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:29

jordbrukets och skogsbrukets rationalisering och ge företräde åt förvärvare som kan förutsättas komma att väl ta till vara markens produktionsförmåga. Å andra sidan bör liksom f. n. hinder inte resas mot förvärv av fastigheter som har ringa värde från jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt. Jordförvärvslagen bör också vara så utformad att den i samspel med andra åtgärder från samhällets sida mera effektivt än f. n. motverkar prisstegring på jordbruks- och skogsmark och spekulation i sådan mark.

Som tidgare nämnts finns vissa möjligheter atl komma till rätta med spekulations- och kapitalplaceringsköp genom att vägra förvärvtillstånd med stöd av 4 § jordförvärvslagen. En skärpning i detta hänseende är påkallad. De sakkunniga bör överväga att i lagen införa en bestämmelse som ger möjlighet att vid tillståndsprövningen beakta om det avtalade priset överstiger fastighetens beräknade avkastningsvärde vid användning för jordbruk eller skogsbruk.

Vid inlösen enligt 10 § jordförvärslagen är statens i princip skyldig att godta den avtalade köpeskillingen. Detta gäller visserligen inte om priset uppenbart överstiger egendomens värde. Det finns emellertid ej anledning att staten vid vägrat tillstånd över huvud skall betala något överpris för fastigheten. En möjlighet att hålla löseskillingen på skälig nivå i dessa fall synes vara att i fråga om inlösen enligt jordförvärvslagen hänvisa till expropriationslagens värderingsregler. Det bör stå de sakkunniga fritt att pröva även andra lösningar.

Till de förvärv som är undantagna från prövning enligt jordförvärvslagen hör som nämnts inledningsvis kommunernas förvärv av jordbruksjord och skogsmark. I samband med lagens tillkomst uttalade tredje lagutskottet (3LU 1965:22 s. 35) alt det fick förutsättas att kommun inte begagnade sin förvärvsfrihet ulan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående dispo­nerandet av egendomen. De sakkunniga bör undersöka hur det sålunda förutsatta samrådsförfarandet har fungerat och om det finns anledning att göra detta förfarande obligatoriskt.

Även vissa andra förvärv är som sagt undantagna från lagens tillämpning. De sakkunniga bör överväga huruvida det finns anledning att begränsa dessa undanlag. Härvid bör särskild uppmärksamhet ägnas släktskapsundantagen. Dessa har många gånger medfört svårigheter när det gäller att med hjälp av jordförvärvslagen underlätta rationalisering i form av kompletteringsförvärv. Rationaliseringsfastigheter behålls ofta av släktingar och delägare i dödsbon även om de inte längre har någon nämare anknytning vare sig till orten eller jordbruket.

Vad sedan gäller frågan vilka kategorier som skall ha förtur när det gäller förvärv som inte är avsedda för komplettering av redan ägd fastighet bör de sakkunniga förutsättningslöst pröva olika lösningar. Som redan sagts bör utgångspunkten vara att markens produktionsförmåga tas väl till vara.

Med markfrågorna hänger nära samman arrendeförhållanden i fråga om jordbruksjord. Att det finns tillgång till arrendemark på skäliga villkor är av stor betydelse när det gäller att skapa förutsättningar för jordbruksin-tresserade personer utan egel kapital att ägna sig åt jordbruk. I den mån ändringar i jordförvärvslagen och annan marklagstiftning leder till dämpad markprisstegring, måste delta uppenbarligen få gynnsam inverkan på arrendeprisnivån. Frågan om ökade möjligheter till skälighelsprövning av arrendevillkor kommer att övervägas inom justitiedepartementet. S. k. sidoarrenden är numera en vanlig form för storlekskomplettering av jordbruken. De sakkunniga bör uppmärksamma detta problem och andra

 

Jo:29   Skr 1975:4                                                  460

frågor i samband med jordbruksarrenden som kan ha betydelse för utformningen av jordförvärvslagstiftningen.

Möjligheten för sambruksförening och andra som vill driva jordbruk i samverkan att få tillgång till jordbruksmark bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Översynen bör också omfatta jordhävdslagen.

De sakkunniga bör kunna ta upp även andra frågor som har samband med dem jag berört i det föregående.

Som lidigare nämnts bör jordförvärvslagen anpassas till resultatet av 1972 års jordbruksutrednings och 1973 års skogsutrednings överväganden. De sakkunniga bör samråda med nämnda utredningar.

De sakkunniga bör vara oförhindrade att redovisa resultatet av sitt arbetet successivt.

Utredningen har under tiden juli - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

30. Ren-bil-utredningen (Jo 1974:08)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för att utreda bilisternas kostnader vid sammanstötning med ren (se Post- och Inrikes tidn. den 21 augusti 1974):

Utredningsman: Ovegård, Lars O., byråchef

Expert: Wikman, L. Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 september 1974)

Lokal: Statens naturvårdsverk, Smidesvägen 5, Fack, 171 20 Solna, tel. växel 98 18 00

Direktiv (anförande av statsrådet Lundkvist till stalsrådsprolokollet den 7 juni 1974):

I motioner till årets riksdag (mot. 1974:523 och 1974:810) har tagits upp problem sammanhängande med kollisioner mellan motorfordon och renar. Motionärerna framhåller att bilisten dels får svara för skadorna på den egna bilen, i den mån de inte täcks av försäkring, dels oftast även får ersätta renägaren för den påkörda renen. Detta innebär enligt motionärerna en orättvisa i form av bl. a. högre kostnader för bilisten i renbetesområden än i andra delar av landet. Enligt motionen 1974:523 bör utredas om det är möjligt att genom fondbildning eller genom någon försäkringsform minska eller eliminera bilisternas kostnader vid sammanstötning med ren. I motionen 1974:810 begärs skyndsam utredning och förslag rörande för­bättrande av trafiksäkerheten med avseende på renfaran på våra vägar.

Jordbruksutskottet anför i betänkandet JoU 1974:1 (p. 11) att det utgår från att alla berörda parter vidtar de åtgärder som är möjliga för att nedbringa antalet sammanstötningar mellan motorfordon och ren. I anledning av vad som anförs i motionerna erinrar utskottet om att frågan om skadeståndsansvar i samband med renskötsel behandlades i samband med

 

461                        Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo:31

att rennäringslagen (1971:437) antogs av riksdagen år 1971. I enlighet med vad som därvid anfördes skall allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser tillämpas på trafikskador som vållats av renar. Della innebär bl. a. att skadeståndsansvar för renägare eller sameby kan inträda om den som haft djuren i sin vård brustit i skälig tillsyn. Ersättningsskyldighet för den påkörda renen synes i praktiken normalt falla på bilens förare eller ägare. Härigenom uppstår kostnader för bilföraren vilka knappast blir aktuella vid sammanstötningar med andra djur och som således endasi förekommer i de delar av landet där det finns renar.

Utskottet hade för sin del inte något att erinra mot att en undersökning görs i syfte att utreda om det är möjligt att genom fondbildning eller någon försäkringsform eller på annat sätt minska eller eliminera bilisternas kostnader vid sammanstötning med ren. Motionen 1974:523 tillstyrktes således av utskottet. En utredning av nu angivet slag syntes enligt utskottets mening i allt väsentligt även kunna tillgodose syftet med motionen 1974:810.

Riksdagen beslöt att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 1974:114).

Med anledning av riksdagens beslut föreslår jag att en sakkunnig tillkallas för atl utföra den begärda undersökningen. Såsom utskottet anfört bör dennas syfte vara att utreda om det är möjligt att genom fondbildning eller någon försäkringsform eller på annat sätt minska eller eliminera bilisternas kostnader vid sammanstötning med ren.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbeie. Överläggningar har delvis skett i anslutning till studiebesök.

Utredningen beräknar slutföra sitt arbete under år 1975.

31.1974 års trädgårdsnäringsutredning (Jo 1974:09)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1974för att utreda trädgårdsnäringen (se Post- och Inrikes tidn. den 5 oktober 1974):

Ordförande: Henriksson, Rune I., kansliråd

Sakkunniga: Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Björk, Villiam E., kommunalråd, f.d. led. av riksdagen Carlström, A. Valdo, direktör, led. av riksdagen Nilsson, Anna-Lisa, handelsträdgårdsmäslare, led. av riksdagen

Experter: Gustafsson, N. Henry, avdelningschef (fr.o.m. den 19 oktober 1974) Moberg, C. E. Ragnar, direktör (fr.o.m. den 19 oktober 1974) Nyström, Holger R. B., direktör (fr.o.m. den 19 oktober 1974) Svensson, S. Börje F., förbundsordförande (fr.o.m. den 19oktober 1974)

 

Jo:31    Skr 1975:4                                                 tZ

Sekreterare: Donelius, H. Göran, t.f. universitetslektor (fr.o.m. den 19oktober 1974)

Lokal: Lantbrukshögskolan, 230 53 Alnarp, tel. 040/4644 10 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 13 september 1974):

Trädgårdsnäringen indelas vanligen i fruktodling, bärodling, köksväxt­odling, prydnadsväxtodling och odling av plantskolealster. Odling sker dels under glas, dels på friland. Värdet av den yrkesmässiga trädgårds­produktionen uppskattas till ca 600 milj. kr. per år, varav ca 60 % faller på prydnadsväxter och 40 % på ätbara trädgårdsprodukter. Vid sidan av den yrkesmässiga produktionen förekommer en omfattande husbehovsodling av frukt, bär och köksväxter. Växthusarealen omfattar ca 4 250 000 m. Av denna används ca 70 % til! odling av prydnadsväxter och ca 30 % till odling av ätbara produkter. Frilandsarealen är ca 14 000 ha, varav för köksväxler 5 600 ha, fruktträd 3 700 ha och jordgubbar 2 000 ha. Enligt lantbruks-registret odlades år 1973 trädgårdsväxter vid inemot 9 000 företag. Av dessa är omkring 2 000 specialiserade växthusföretag. Under de senaste 20 åren har produktionen i allt högre utsträckning lokaliserats till södra Götaland. Med undantag för bärodlingen dominerar Skåne den yrkesmässiga odlingen av trädgårdsväxter.

Produktionen av trädgårdsalster har under senare år genomgått en avsevärd rationalisering vilket resulterat i att vi i dag har många stora specialiserade företag. Detta gäller för både växthus- och frilandsodlingen. Utvecklingen har underlättals genom statliga satsningar på forskning, försök och rådgivning samt genom satligt stöd till uppbyggnad och utveckling av rationella företag. Under 1960-talet har den yrkesmässiga produktionen av köksväxter och prydnadsväxter ökat, medan en viss tillbaka gång kännetecknar frukt- och bärodlingen. Konsumtionen av trädgårdsprodukler har ökal väsentligt under senare år. Ökningen är för köksväxterna mellan 4 och 5 % och för prydnadsväxterna mellan 5 och 6 % per år.

Det svenska gränsskyddet för trädgårdsprodukter utgörs dels av tullar, som utgår per viktenhet av den importerade varan, dels i fråga om äpplen och päron av en kvantitativ reglering av importen under den del av året då den svenska produktionen marknadsförs. Vikttullarna, som varierar för olika produkier, utgår vanligen endasi under en begränsad del av årel.

Distributionstekniken har när det gäller trädgårdsprodukter utvecklats mycket snabbt. Detta ställer ökade krav på produkternas kvalitet, sortering, förpackning m. m. Samtidigt har en betydande koncentration ägt rum inom livsmedelshandeln, vilket fått till följd att f. n. ett fåtal inköpsföretag dominerar partihandeln. En liknande utveckling pågår även när det gäller prydnadsväxterna. De stora inköpsföretagen fordrar stora kontinuerliga leveranser av produkter med enhetlig kvalitet.

Kostnadsutvecklingen inom den svenska trädgårdsnäringen har tidigare varit relativt gynnsam. Trädgårdsnäringen har dock i likhet med andra näringar under senare tid fått vidkännas kostnadsökningar på grund av bl. a. höjda bränslekostnader. Genom riksdagens beslut om stöd till energibesparande åtgärder inom bl. a. trädgårdsnäringen (prop. 1974:69, JoU 1974:19, rskr 1974:196) samt genom sänkta oljepriser har siluationen dock förbättrats.

 

463                     Kommittéer: Jordbruksdepartementet   Jo;31

De förändringar som skett inom näringen under senare år motiverar enligt min mening att särskilda sakkunniga nu bör tillkallas för att göra en samlad översyn av trädgårdsnäringens förhållanden.

De sakkunniga bör överväga frågor som sammanhänger med bl. a. omfattning, inriktning och lokalisering av trädgårdsnäringen. Mot bakgrund härav bör de sakkunniga överväga om särskilda åtgärder erfordras för näringen. Utgångspunkter för förslagen bör vara atl vi skall eftersträva att i landet ha en effektiv och konkurrenskraftig trädgårdsnäring samt att konsumenterna tillförsäkras produkter av god kvalitet till rimliga priser. Översynen bör ske med beaktande av de förpliktelser som Sverige påtagit sig på det internationella ekonomiska området. Det nuvarande gränsskyddet för trädgårdsprodukler bör således bibehållas pä en i stort sett oförändrad nivå. 1 frågor rörande sysselsättningen bör utredningen samråda med utredningen om arbetskraftsförhållandena inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna (A 1974:10).

Det bör ankomma på de sakkunniga att undersöka trädgårdsnäringens kostnader och lönsamhetens utveckling. De framställningar i ämnet som inkommit till Kungl. Maj:t bör överlämnas till de sakkunniga.

Principerna för det statliga stödet till trädgårdsnäringens rationalisering fastlades av riksdagen år 1968 (prop. 1968:1, s. 11, JoU 1968:1, rskr 1968:9). Vägledande för stödets utformning var de av 1967 års riksdag fastställda riktlinjerna för det statliga finansiella stödet till jordbrukets rationalisering. 1972 års jordbruksutredning har fått i uppdrag att bl. a. göra en översyn av rationaliseringspolitiken på jordbrukets område. De sakkunniga bör pröva om stödet till trädgårdsnäringens rationalisering har den för näringen lämpligaste inriktningen och utformningen. De sakkunniga bör i denna fråga följa jordbruksutredningens arbete. Vidare bör de sakkunniga uppmärk­samma frågan om samverkan inom trädgårdsnäringen och behovet av att särskilt stimulera denna.

Den sanbba utvecklingen av distributionstekniken och den ökade koncentrationen av handeln med trädgårdsprodukter ställer nya krav på producenter och försäljningsorganisation. Om producenterna i framtiden skall kunna få avsättningen tryggad för sina produkier erfordras atl uppsamling, hantering och försäljning motsvarar de krav detaljhandelns inköpsföretag uppställer. Under senare år har kooperativa för­säljningsorganisationer bildats inom olika delar av landet och för olika produkter. Härigenom har avsevärda rationaliseringsvinster gjorts som gynnat både producenter och konsumenter. Staten lämnar på detta område finansiellt stöd till förelag som inrättar auktionshallar eller lokaler för uppsamling, sortering, packning och lagring av trädgårdsprodukter. Enligt min mening är en rationell försäljningsorganisation av största vikt för näringen. De sakkunniga bör pröva det statliga stödets utformning inom distributionsledet.

De sakkunniga bör kunna ta upp även andra frågor som rör trädgårds­näringen t. ex. dimensioneringen av resurserna för forskning, försök och rådgivning.

Utredningen har under oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

H:l   Skr 1975:4                                                                  464

Handelsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:4,8,9 och 10

1. Patentpolicykommittén (H 1969:10)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1967 för utredning om vissa spörsmål rörande patentverket (se Post- och Inrikes tidn. den 22 januari 1%8):

Ordförande Borggård, Göran R., generaldirektör

Ledamöter: Bergling, Nils B. V., direktör Ekstam, Gunnar E., avdelningschef Körner, F. Lennart, direktör Larfeldt, Nils J., ingenjör Wallerius, Olof, förste forskningsingenjör

Experter: Jonson, Lars, departementsråd Lewin, Saul, överingenjör Persson, R. Eskil, rådman Uggla, Claes A., patenträttsråd

Sekreterare: Törnroth, N. Lennarth, avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Jacobsson, Måns, hovrättsassessor Tersmeden, G. Erik, hovrättsassessor (fr.o.m. den 14 januari 1974)

Lokal: Patent- och registreringsverket. Valhallavägen 136, Box 5055, 102 42 Stockholm, tel. växel 22 55 40

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse H 10.

Tilläggsdirektiv I (beslut i statsrådsprotokollet den 12 december 1969): Kungl.   Maj:t  förklarar,  att  patenlpolicykommitténs  uppdrag  skall innefatta - utom de spörsmål som avses i statsrådsprotokollet för den 15 december   1967   -   även   de   motsvarande   frågor   som   föranleds   av förhandlingarna med EEC om ett europeiskt patentsystem.

 

465                              Kommittéer: Handelsdepartementet    H:l

Tilläggsdirektiv II (beslut i statsrådsprotokollet den 29 januari 1971): Kungl. Maj:t förklarar, att patenlpolicykommitténs uppdrag skall innefatta - utom de spörsmål som avses i besluten den 15 december 1967 och den 30 december 1969 - även de frågor rörande författningsändringar, som kan uppkomma i anslutning till att Sverige tillträder den i Washington antagna palentsamarbetsöverrenskommelsen.

Tilläggsdirektiv III (anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 1 mars 1974):

Patentpolicykommittén, som tillkallats med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1967, har i uppdrag att utreda vissa frågor rörande patent- och registreringsverket, vilka uppkommit i samband med att Paris- och Bernunionernas gemensamma internationella organ (BIRPI) lagt fram en plan för internationellt samarbete på patenlområdet, den s. k. PCT-planen (Patent Cooperation Treaty).

Den 30 december 1969 fick kommittén i uppdrag atl utreda vissa frågor, som kunde föranledas av förhandlingar med den europeiska gemenskapen om ett europeiskt patentsystem.

En överenskommelse om internationellt patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty) antogs den 19 juni 1970 vid en diplomatisk konferens i Washington. Sverige undertecknade överenskommelsen samma dag.

Kungl. Maj:t förklarade den 29 januari 1971, att kommitténs uppdrag även skulle innefatta de frågor om författningsändringar, som kan uppkomma i anslutning till att Sverige tillträder denna överenskommelse.

Vid en diplomatisk konferens i Munchen avslutades den 5 oktober 1973 en konvention,om meddelande av europeiska patent. Konventionen har undertecknats av Sverige.

Kommittén har i särskilda promemorior, PCT-planen och patentverkets service samt Den europeiska palentkonventionen. Konsekvenser för svenskt patentväsen (Ds H 1970:1 och Ds H 1973:1), behandlat de utkast till överenskommelser, som förelades de diplomatiska konferenserna i Washington och Munchen. Kommittén räknar med att under första halvåret 1974 avge delbetänkande med förslag till den lagstiftning, som krävs för svenskt tillträde till 1970 års överenskommelse om patentsamarbete. I belänkandet avser kommittén att också redovisa de ekonomiska konse­kvenserna av ett tillträde till denna överenskommelse.

Efter samråd med statsrådet Lidbom föreslår jag, att patenlpolicy­kommitténs uppdrag utvidgas till att omfatta frågor rörande de författningsändringar, som föranleds av en svensk anslutning till den i Miinchen avslutade patentkonventionen. Kommittén bör i dessa frågor, liksom hittills skett i övriga frågor, nära samarbeta med de övriga nordiska länderna.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Företrädare för kommittén har dessulom deltagit i tre sammanträden med företrädare för motsvarande kommittéer i övriga nordiska länder.

Kommittén har den 7 oktober 1974 avgett delbelänkandet (SOU 1974:63) Internationellt patentsamarbete I, 1970 års konvention om patentsamarbete.

Kommittén fortsätter arbetet med de frågor som föranleds av den år 1973

30   Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4

 

H:l    Skr 1975:4                                                                    466

avslutade europeiska palentkonventionen. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

2. Oistributionsutredningen (H 1970:14)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 januari 1970föratt göra en utredning om varudistributionen m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 19 februari 1970):

Ordförande: Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, K. Sigvard V., direktör

Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av riksdagen Forsberg, Eric R., direktör Gillberg, Karl-Erik, direktör Hulterström, Sven Å., kommunalråd Lloyd, Bengt E., ombudsman Myren, K. G. Lennart, direktör Persson, Lars H., professor Sundquist, A. Åke, direktör

Experter: Hagman, H. Christer, byrådirektör

Lundvall, Leif K. G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 11 februari 1974) Ringborg-Walldeck, A. Elsie, avdelningsdirektör (avliden den 20 januari 1974) Wikström, Solveig R., docent

Sekreterare: Sahlström, Sven C, departementssekrelerare

Bitr. sekreterare: Anell, Barbro I., civilekonom Norman, Roland V., pol. mag.

Lokal: Rosenbad 2, 5 tr., tel. växel 763 1000 (sekreteraren). Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse H 11.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden och haft överiäggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har avgelt en undersökningsrapport. Stormarknaderna i Växjö - inverkan på övrig detaljhandel i regionen (stencil).

Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

 

467                              Kommittéer: Handelsdepartementet   H:4

3. Försörjningsberedskapsutredningen (H 1971:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 april 1971 för att utreda beredskapen i fråga om viss varuförsörjning (se Post- och Inrikes tidn. den 13 maj 1971):

Ordförande: Frithiofson, Karl A. F., landshövding

Sakkunniga: Bengtsson, Karl F., verkmästare, led. av riksdagen Burstedt, 1. Åke, sekreterare Carlsiein, Rune A., stadskassör, led. av riksdagen Lanner, B. O. Vilgot, direktör

Experter: Halldin, John, apotekare Holmbeck, Kai A., civilekonom Isacson, Lennart, apotekare Kristenson, Arne E., byråchef Orrö, Sven-Erik O., kansliråd Österberg, Gunnar R., departementssekreterare

Sekreterare: Rydberg, Karl-Evert H., avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Sundin, Åke, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Lokal: Rosenbad 2, 3 tr., tel. växel 763 1000 (sekreteraren). Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse H 10.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknar slutföra sitt arbeie under år 1975.

4. Affärstidsnämnden (H 1971:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1971 för att följa utvecklingen av öppethållandet i detaljhandeln m. m.:

Ordförande: Englund, K. G. Åke, generaldirektör (t.o.m. den 31 december 1974)

 

H:4   Skr 1975:4                                                                   468

Ledamöter: Anto, Margareta A. E., affärsbiträde (t.o.m. den 31 december 1974) Börjesson, Fritz A., lantbrukare, led. av riksdagen (t.o.m. den 31 december 1974)

Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen (t.o.m. den 31 december 1974)

Lindholm, E. Harald, förbundsordförande (t.o.m. den 31 december 1974) Magnusson, Erik Å., förbundsordförande (t.o.m. den 31 december 1974) Romanus, L. Gabriel, led. av riksdagen (t.o.m. den 31 december 1974) Viberg, Stig-Olov, ombudsman (t.o.m. den 31 december 1974)

Sekreterare: Hallman, L. Åke G., byråchef

Bitr. sekreterare: Danemar, Owe, byrådirektör

Lokal: Statens pris- och kartellnämnd. Tysta Marigången 2, Postbox 1611, 111 86 Slockholm, tel. växel 14 20 80

Direktiven för nämnden, se 1973 års riksdagsberättelse H 7.

Nämnden har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden samt haft kontakter med olika organisationer, företag m. fl. som berörs av lagens slopande och nämndens arbete.

Tre undersökningar har genomförts om utvecklingen av butikernas öppetbållandetider och de handelsanställdas anställningsförhållanden. Den senaste undersökningen avser tiden fr. o. m. november 1971 t. o. m. april 1974.

Vidare har fyra undersökningar genomförts jörande regionala studier av söndagsöppna butiker. Den senaste undersökningen avser förhållandena i maj 1974.

Nämnden beräknas slutföra sitt arbete under år 1974.

5.1972 års lotteriutredning (H 1972:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1972 med uppdrag alt utreda regleringen av lotteriverksamhelen (se Post- och Inrikes tidn. den 9 juni 1972):

Ordförande: Thuresson, Erik O., kansliråd

Sakkunniga: Andersson, Sven G., frisörmästare, led. av riksdagen Bergérus, K. Holger E., direklör Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, led. av riksdagen

 

469                               Kommittéer: Handelsdepartementet   H:6

Nordberg, S. Ivar, organisationssekreterare, led. av riksdagen Norrby, Karl-Eric, lantbrukare, led. av riksdagen Rosén, S. Åke, förste länsassessor

Experter: Ankers, Mikael, kanslisekreterare

Bergqvist,     Hans     A.,     hovrättsråd,     konsumentombudsmannens ställföreträdare

Sekreterare: Stenström, Sture B., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan 4, Ur., 11128 Stockholm, tel. 763 1965 (sekreteraren), 763 1966 (ordföranden)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse H 10.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbeie.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

6. Låsutredningen (H 1972:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 20 oktober 1972 för att utreda behovet av utökat konsumentskydd beträffande lås och låsinstallalioner (se Post- och Inrikes tidn. den 2 december 1972):

Ordförande: Ag, Lars E., generaldirektör

Sakkunniga: Nyberg, Olle, låssmedsmästare Tranell, Olof, hovrättsråd

Experter: Efraimsson, Olof, byrådirektör Lundberg, Åke, byrådirektör Ringstedt, Nils A. E., avdelningsdirektör

Sekreterare: Lundberg, Leif G. A., amanuens (fr.o.m. den 1 februari 1974)

Lokal: Rosenbad 2, 3 tr., tel. växel 763 1000 (Lundberg). Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse H 11.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden saml haft överläggningar med myndigheter, organisalioner

 

H;6   Skr 1975:4                                                    470

och andra som berörs av utredningens arbete. På utredningens uppdrag har statens  pris- och  kartellnämnd  i en  rapport  redovisal uppgifter  om företagsstruktur och konkurrensförhållanden i låsbranschen. Ulredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

7. Utredningen (H 1973:01) rörande översyn av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 rörande översyn av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning (se Post- och Inrikes tidn. den 4 augusti 1973):

Utredningsman: Wieslander, K. H. Bengt, regeringsråd

Experter: Borggård, Göran R., generaldirektör Holm, Sture K. V., patenträttsråd Persson, R. Eskil, rådman Sköldefors, Walter G., avdelningsdirektör

Sekreterare: Persson, R. Eskil, rådman (fr.o.m. den 12 mars 1974)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse H 10.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med besvärsavdelningens ledamöter och olika organisationer som berörs av utredningen.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

8. Utredningen (H 1973:02) rörande statens pris- och kartellnämnds informationsverksamhet

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 för utredning rörande statens pris- och kartellnämnds informations­verksamhet:

Utredningsman: Engman, Jan G., avdelningschef

Experter: Berggren, Håkan, byråchef Ferngren, Roland, avdelningsdirektör Persson, Kurt-Inge, departementssekreterare

 

471                               Kommittéer: Handelsdepartementet   H:8

Sekreterare: Östman, Lena, byrådirektör (t.o.m. den 31 oktober 1974)

Direktiv (anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 2 november 1973):

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör prisövervakning. Nämnden har enligl sin instruktion (1973:609) att följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris-och konkurrensförhållanden inom näringslivet. Som en särskild uppgift åligger det nämnden att informera allmänheten om rådande pris- och konkurrensförhållanden. Inom nämnden finns en upplysningssektion.

Som exempel på SPK:s informationsverksamhet kan nämnas, att nämnden regelbundet utger tidskriften Pris- och kartellfrågor, vari publiceras resultaten från utredningsverksamheten samt rapporter från den konkurrensövervakande verksamheten. I tidskriften finns också meddelanden från näringsfrihetsombudsmannen (NO) och marknadsdomstolen. 1 detta sammanhang bör även nämnas, att konsumentombudsmannen (KO) utger en egen tidskrift, vari vissa av marknadsdomstolens utslag publiceras. Viss informationsverksamhet som SPK bedriver syftar till att förmedla allmän ekonomisk kunskap till konsumenter. Nämnden framställer vidare material för studieverksamhet.

1 del förslag till ändrad organisation av SPK som framlades för vårriksdagen 1973 (prop. 1973:58) anförde jag bland annat, att SPK i likhet med andra myndigheter bör försöka sprida information om den egna verksamheten. På flera punkter är en sådan information av avgörande betydelse för att nå syftet med SPK:s verksamhet. Jag föreslog att en del av den mera direkt konsumentorienterade information som nu handhas av SPK skulle överföras till konsumentverket. I samband därmed skulle en del av de medel som SPK disponerar för allmän upplysningsverksamhet också överföras till konsumentverket. Riksdagen beslöt att en omdisponering av resurser enligt vad jag då anförde inte skulle komma till stånd innan en närmare utredning gjorts om förutsättningarna för och konsekvenserna av en sådan omdisponering (NU I973:40,rskr 1973:155).

Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för detta ändamål. Enligl min mening bör utredningsuppdraget avse en översyn av SPK:s hela informationsverksamhet. I detta sammanhang bör frågan om uppgiftsfördelningen mellan nämnden och konsumentverket på detta område prövas.

I prop. 1973:58 berörde jag frågan om hur nämnden skall rapportera om den allmänna prisutvecklingen. Jag förutsatte därvid att denna fråga skulle uppmärksammas inom ramen för samarbetet mellan nämnden och statistiska centralbyrån. Denna fråga bör ej ingå i den sakkunniges uppdrag.

Mot bakgrund av vad riksdagen uttalat och jag nu anfört bör den sakkunnige utreda formerna för och inriktningen av SPK:s informationsverksamhet. Beträffande uppgiftsfördelningen mellan nämnden och konsumentverket vill jag erinra om att konsumentverket är central myndighet för konsumentfrågor, varför jag finner det naturligt att den information som syftar till att informera enskilda konsumenter i princip bör lämnas av verket. I detta sammanhang bör dock beaktas att informationsverksamhet utgör ett naturligt led i nämndens prisövervakande och utredande verksamhet. Av vad jag tidigare anfört framgår att information om verksamheten hos marknadsdomstolen, NO, KO och SPK

 

H:8   Skr 1975:4                                                     472

lämnas i två skilda tidskrifter, vilka i stor utsträckning torde vända sig till samma kategori av läsare. Mot denna bakgrund vill jag peka på möjligheten av en samfälld publicering. Information av denna typ bör i princip vara ekonomiskt självbärande. Eventuella bidrag bör redovisas öppet.

Det bör stå den sakkunnige fritt att ta upp till prövning även andra frågor som har anknytning till utredningsuppdraget.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden.

Utredningen har den 23 oktober 1974 avgett betänkandet (Ds H 1974:2) Promemorian om informationsverksamheten vid statens pris- och kartellnämnd.

Uppdraget är därmed slutfört.

9. Utredningen (H 1973:03) rörande översyn beträffande samordning och organisation av handelssekreterarverksamheten

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 23 november 1973 för utredning rörande översyn beträffande samordning och organisation av handelssekreterarverksamheten:

Utredningsman: Ehrlemark, Gunnar, direktör

Experter: Bergstrand, Sten-Erik, expeditionschef Braunerhielm, Erik, direktör Lagerblad, Peter, departementssekreterare Nilsson, Bengt, direktör Palm, Jan A., departementssekreterare Ternström, Olov, utrikesråd Thurhagen, Ruben, direktör Westerberg, Sven, direktör

Lokal: Gunnar Ehrlemark AB, Box 116, 190 30 Sigtuna, lel. 0760/514 60

Direktiv (anförande av statsrådet Feldt tili statsrådsprotokollet den 23 november 1973):

I prop. 1973:1 bilaga 12, s. 22 anmälde chefen för handelsdepartementet, att exportfrämjandeutredningen (Ds H 1972:2) föreslagit dels att ett centralkontor skulle inrättas i Förenta staterna för att uppnå en effektivare samordning av handelssekreterarverksamheten där, dels att de båda handelssekreterarkonloren i Förbundsrepubliken Tyskland skulle slås samman. Departementschefen uttalade samtidigt, att frågan skulle behandlas i en särskild expertgrupp med representanter för bl. a. handelsdepartementet och Sveriges exportråd.

En sakkunnig bör nu tillkallas för att göra en översyn av handelssekreterarorganisationen. Den sakkunnige bör särskilt studera

 

473                              Kommittéer: Handelsdepartementet   H:10

samarbetet dels mellan handelssekreterarkonloren, dels mellan dessa och basorganen i Sverige, dels ock mellan kontoren och berörda utlandsmyndigheter. Vidare bör studeras samverkan mellan handels­sekreterarkonloren och de svenska exportföretagen. Den sakkunnige bör lägga fram de förslag till organisatioriska förändringar m. m., som han finner påkallade med anledning av studierna. Förslagen bör utgå från en i princip oförändrad ambitionsnivå i fråga om statsanslag för handels­sekreterarverksamheten.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Utredningen beräknar slutföra sitt arbete under år 1974.

10. Utredningen (H 1973:04) rörande vidareutbildning i Internationell marknadsföring

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1973 rörande vidareutbildning i internationell marknadsföring:

Utredningsman: Arpi, Bo L., ekon. dr

Experter: Ericson, Carl Olof G., direktör Söderberg, Bo K. G., departementssekreterare

Direktiv (anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 28 december 1973):

I sitt slutbetänkande (Ds H 1972:2) Exportfrämjande verksamhei tog exportfrämjandeutredningen upp frågor om exportutbildning. Utredningen inskränkte sig till att pröva om och i vad mån det förelåg ett behov av att förstärka den vidareutbildning i exportfrågor som direkt riktade sig till anställda inom företag. Undervisningen i gymnasieskolan och vid universitet i ämnen som berörde export borde enligt ulredningen bevakas av de myndigheler som var ansvariga för läroplanerna i de ämnena.

Vidareutbildning bedrivs enligt utredningen i olika former. Flera institutioner anordnar sålunda kurser rörande olika exportfrågor. Före­tagen inbjuds att sända representanter till kurserna, eller också förläggs dessa till företagen. Vidare arrangerar exporifrämjande serviceorgan och andra organisationer konferenser, seminarier och informationsdagar, vid vilka skilda export- och marknadsproblem behandlas.

Utredningen betonade också den stora betydelse från utbildningssynpunkt som måste lillmätas löpande rådgivning i exportfrågor. Sveriges exportråd har som centralt organ för exportfrämjandet denna uppgift om hand. Detta momeni i utbildningen avhandlas inte här.

Inom ramen för de statliga stödprogrammen för vissa branscher förekommer en branschinriktad exportutbildning, som till huvudsaklig del har formen av kursverksamhet. Statens institut för företagsutveckling (SIFU) svarar för denna verksamhet.

 

H:10   Skr 1975:4                                                  474

Utredningen föreslog olika åtgärder för att förstärka utbildningsinsatserna avseende mindre och medelstora företag.

Vid min anmälan av exportfrämjandeutredningens slutbetänkande (prop. 1973:1 bil. 12 s. 21) anförde jag, att stora behov av praktisk exportutbildning förelåg hos mindre och medelstora förelag. I regleringsbrev den 5 juni 1973 för budgetåret 1973/74 uppdrog Kungl. Maj:t ål Sveriges exportråd att ägna frågan om praktisk exportutbildning för mindre och medelslora företag särskild uppmärksamhet och att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till åtgärder i fråga om denna utbildning, som rådet ansåg påkallade.

Sveriges exportråd har därefter i framställning den 31 augusti 1973 begärt medel för analys av företagens utbildningsbehov och utarbetande av förslag till program för den svenska exportutbildningen i Sverige under de närmaste åren med avseende på organisation, inriktning, form och innehåll. Över exportrådels skrivelse har yttrande avgivits av skolöverstyrelsen (SÖ), kommerskollegium (KK), statens industriverk, SIFU samt Stiftelsen Exportskolan.

Samtliga remissinstanser tillstyrker att företagens utbildningsbehov utreds. Eftersom exportutbildning i dag bedrivs av ett flertal institutioner bör enligt KK utredninges fristående karaktär markeras genom att den bedrivs i form av en offentlig utredning. SIFU förordar för sin del en opartisk utredning med uppgift att ge förslag till program för samordnad exportutbildning i Sverige. Industriverket understryker starkt vikten av atl exportutbildning, för att bli effektiv, måste vara en integrerad del av övriga exportfrämjande aktiviteter. Framför allt torde delta gälla för de mindre företagen, som har förhållandevis liten exporterfarenhet. SÖ framhåller, atl utredningen bör ta hänsyn till den motsvarande utbildning som redan finns hos SÖ. Enligt Exportskolans yttrande finns redan ett grundläggande utredningsmaterial tillgängligt. Skolan finner del emellertid angelägel med ytterligare undersökningar rörande möjligheten att förbättra utbildningen.

Med anledning av exportrådets framställning och vad som framkommit vid remissbehandlingen av denna anser jag att frågan om vidareutbildning i exportfrågor, särskilt för mindre och medelstora företag, bör utredas av en särskilt tillkallad sakkunnig. Då tittrycket utbildning i exporlfrågor kan föranleda, att blickfältet begränsas till frågor om exportteknik och fysisk hantering av produkter vid utförsel, använder jag i fortsättningen begreppet internationell marknadsföring som även innefattar distribution på främmande marknader.

Den sakkunnige bör utgå från exportfrämjandeutredningens analys av situationen på ifrågavarande utbildningsområde. Jag anser liksom exportfrämjandeutredningen att särskild uppmärksamhet bör ägnas de mindre och medelstora företagens utbildningsbehov. Att analysera utbildningsbehovet möter svårigheter eftersom det inte kan mätas enbart med utgångspunkt i den aktuella efterfrågan på utbildning. Mycket tyder på att åtskilliga förelag inte är medvetna om sitt utbildningsbehov och därför inte efterfrågar utbildning i tillräcklig omfattning. Den kursverksamhet som bedrivs i vårt land synes inte heller i önskvärd grad vara anpassad för de mindre företagen, t. ex. i fråga om tillgänglighet.

Det utbildningsbehov som föreligger hos olika företagstyper och personalkategorier bör kartläggas. Det är viktigt att hög kvalité på utbildningen eftersträvas och att garantier skapas för att utbildningen hela tiden är anpassad till den internationella marknadsföringens krav. Förslag bör läggas fram för vidareutbildningen i Sverige i internationell marknadsföring med avseende på inriklning och innehåll.

 

475                             Kommittéer; Handelsdepartementet   H;ll

Den sakkunnige bör undersöka om vidareutbildning kan ske i form av utbildning hos enskilda företag. Han bör också pröva om distribution och organisation av utbildningen underlättas genom utnyttjande av förproducerad utbildning. Den sakkunnige bör ha frihet att studera lösningar av motsvarande verksamhet i andra länder.

En viktig utgångspunkt för den sakkunnige bör vara alt exportutbildningen f. n. bedrivs av flera ansvariga och i olika former. Detta kan vara ett riktigt sätt att nå olika kategorier av företag och personal. Den sakkunnige bör emellertid lämna förslag till någon form av central planering av vidareutbildningen i internationell marknadsföring. 6

Utredningen har under tiden april - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Vidare har 15 kursarrangörer, 150 kursdeltagare samt 275 andra exportaktiva personer intervjuats rörande utbud och behov av utbildning i internationell marknadsföring.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1974.

11. Utredningen (H 1974:01) rörande nuläge och utvecklingstendenser m.m. inom hotell- ocb restaurangbranschen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 februari 1974 rörande nuläge och utvecklingstendenser m. m. inom hotell- och restaurangbranschen:

Ordförande: Heurgren, Sven C. O., konsumentombudsman

Sakkunniga: Gradin, Anita I., departementssekreterare, led. av riksdagen Hellström, G. F. Ingemar, direktör Neymark, Marit H. E., avdelningschef Nyström, Sigvard E. V., förbundsordförande Stjernström, Per Z., led. av riksdagen Wärme, Ulf B., ombudsman Örtengren, Jan Henrik, direktör

Experter: Gustavsson, S. A. Göran, civilingenjör Herland, Erik, byrådirektör (fr.o.m. 5 sepiember 1974) Storm Roxman, Karin M., departementssekreterare

Sekreterare: Mindus-Widén, Lena, civilekonom (fr.o.m. den I september 1974)

Lokal: Rosenbad 2, tel. växel 763 10 00. Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

 

H;ll    Skr 1975:4                                                     476

Direktiv (anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 22 februari 1974):

Hotell- och restaurangbranschen, till vilken räknas restauranger, kaféer, konditorier, hotell, motell, pensionat, resanderum, campingrörelse m. m., sysselsätter f. n. ca 70 000 personer. Sedan 1950-talets bör jan har branschen kännetecknats av en så gott som oavbruten sysselsättningsminskning. Produktionsvolymen har under samma tid legat på praktiskt taget oför­ändrad nivå. Enligt långtidsutredningen (SOU 1970:71, SOU 1973:21) förulses utvecklingen bli i stort sett densamma under resien av 1970-lalel.

År 1971 fanns det ca 5 700 företag med hotell- och restaurangrörelse med en lotal försäljning, enligl branschorganisationerna, på över 3 miljarder kr. Företagen är förhållandevis små och två tredjedelar har mindre än 5 anställda. Ett fåtal stora företag finns, bland vilka kan nämnas Sveriges Centrala Restaurang AB (SARA) och AB IC A-Restauranger.

Från slutet av 1960-talet har strukturomvandlingen inom restaurang­sektorn gått mycket snabbt. Många förelag har undergått genomgripande förändringar eller lagts ned samtidigt som nyelableringstakten varit hög. Antalet reslaurangenheter har ökat, särskilt i storstadsområden, och differentieringen såvitt avser olika typer av restauranger har blivit större. Inom hotellsektorn synes en situation med överkapacitet föreligga som följd av att utbyggnadstakten varit väsentligt kraftigare än ökningen av antalet beläggningar.

Bland de förhållanden på efterfrågesidan som drivit fram och möjliggjort förändringar av hotell- och restaurangbranschens struktur och produk­tionsinriktning är ändrade fritidsvanor, ökad turism i både Sverige och utlandet och tillkomsten av nya konsumentgrupper av särskild betydelse. Dessa förändringar har bl. a. fått till följd att efterfrågan på näringens tjänster har ändrat inriktning. Inom restaurangsektorn har efterfrågan ökat men denna ökning har främst tillfallit gatukök, personalrestauranger och offentliga storhushåll.

Hotell- och restaurangbranschen har under de senaste åren fått vidkännas relativt stora kostnadsökningar främst på personalsidan. Sålunda har personalkostnadernas andel av omsättningen, enligt branschorganisa­tionerna, stigit från 33 % år 1962 till nära 42 % år 1972. Denna utveckling bör ses mot bakgrund av att branschen länge har varit ett låglöneområde. De stigande personalkostnaderna har medfört att företagen inriktat sig på att så långt möjligt mekanisera hanteringen. Trots detta har lönsamheten för hotell- och restaurangnäringen tagen som helhet under senare år bedömts vara dålig.

Hotell- och restauranganslälldas förbund, Handelstjänste-mannaförbundet, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger och Sveriges hotell- och restaurangförbund har i skrivelse till chefen för industridepartementet hemställt om en utredning rörande hotell- och restaurangbranschen.

Av vad jag nu anfört framgår att hotell- och restaurangbranschen under de båda senaste årtiondena mött betydande omställningsproblem. De faktorer som förorsakat denna utveckling torde även framgent komma att påverka branschens villkor. Sålunda kommer bl. a. förskjutningar i människors levnadssätt och levnadsvillkor att ställa fortsatta krav på en anpassning av näringens utbud. Vidare kommer en ökad utjämning av löne-och anställningsvillkoren på den svenska arbetsmarknaden att ställa sär­skilda krav på företagen i branschen.

 

477                             Kommittéer; Handelsdepartementet   H:ll

Mot här angivna bakgrund bör sakkunniga tillkallas för att kartlägga och analysera hotell- och restaurangbranschens nuläge och utvecklings­tendenser. Härutöver bör utredningen kunna lämna förslag till åtgärder som främjar en effektiv anpassning av branschens struktur och arbetsför­hållanden till ändrade eflerfråge- och produktionsförutsättningar.

De sakkunniga bör beträffande, restaurangsektorn begränsa sitt uppdrag att i första hand omfatta den öppna marknaden och inte behandla de skilda former av personalreslaurangverksamhet som bedrivs vid företag, statliga verk och myndigheter samt universitet och högskolor. Hithörande frågor utreds f. n. av den s. k. universitelsreslaurangkommittén (U 1970:46) samt av den till statens personalnämnd knutna samarbetsdelegationen för förplägnadsfrågor. I detta sammanhang bör erinras om att frågor rörande turism och rekreation i Sverige behandlas av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden i flera betänkanden och i huvud­betänkandet (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige. De sakkunniga skall inte närmare överväga de frågor rörande hotell- och restaurang­verksamhet som behandlats av denna utredning.

På ett tidigt stadium i sitt arbeie bör de sakkunniga sammanställa en översiktlig bild av den svenska hotell- och restaurangbranschens nuläge såvitt angår kapacitet, produktion, ekonomi, lokalisering, sysselsättning etc. Härvid bör de sakkunniga i stor utsträckning kunna bygga på redan tillgängligt statistiskt och annat material. Jag vill här erinra om alt statens pris- och kartellnämnd inom kort kommer att slutföra en undersökning avseende restaurangsektorn.

Vidare bör de sakkunniga söka bedöma branschens förväntade efterfrågeutveckling under i första hand resten av 1970-talet. En sådan bedömning måste ligga till grund för en uppskattning av branschens långsiktiga utveckling avseende inriktning, kapacitet och produktions­förutsättningar. De sakkunniga bör med utgångspunkt i en jämförelse mellan branschens kapacitetssiluation och den förväntade efterfråge-utvecklingen, redovisa de sannolika konsekvenserna vad gäller elablering, ekonomi, sysselsättning elc. i branschen. I delta sammanhang bör regionala olikheter uppmärksammas.

Etableringsfrågorna är av särskilt iniresse och bör belysas allsidigt. De sakkunniga bör, med utgångspunkt i hittills gjorda erfarenheter och med hänsyn tagen till den sannolika kapacitets- och efterfrågeutvecklingen, överväga åtgärder för att följa och påverka etableringen i branschen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att statsmakterna hittills av hänsyn främst till konsumenternas intressen sökt undvika inskränkningar i näringsfriheten. Önskemålet om näringsfrihet måste därför noga vägas mot det behov av olika former av etableringskontroll som kan föreligga.

De sakkunniga bör kunna lämna förslag till åtgärder som är ägnade att förbättra produktions- och distributionsförhållandena. Vissa uppslag i dessa avseenden har lämnats i den tidigare nämnda framställningen från branschorganisationerna. Jag vill dock framhålla att det givetvis ankommer på företagen att på egen hand genomföra och bekosta den fortsatta omstruktureringen i branschen.

I den mån de sakkunniga finner sig böra komma in på frågor som rör utskänkningslillslånd och lotteriverksamhel skall samråd ske med den alkoholpoliliska utredningen (Fi 1966:33) och 1972 års lotteriutredning (H 1972:3). Vidare bör samråd ske med distributionsutredningen (H 1970:14).

De sakkunniga bör i övrigt vara oförhindrade att ta upp lill prövning även andra frågor som har anknytning till utredningsuppdraget.

 

H:ll   Skr 1975:4                                                     478

Utredningen   har   under   tiden   juni   -   november   1974   hållit   tre sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

12. Översyn (H 1974:02) av allmänna ransoneringslagen

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för översyn av allmänna ransoneringslagen:

Utredningsman: Lindström, Stig, hovrättsråd (fr.o.m. den 1 maj 1974)

Experter: Danielsson, Åke, byråchef (fr.o.m. den 16 maj 1974) Kristenson, Arne, byråchef (fr.o.m. den 16 maj 1974) Lundmark, Nils, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 maj 1974) Parding, Sven, kraftverksdirektör (fr.o.m. den 16 maj 1974) Rasmusson, Anders, byrådirektör (fr.o.m. den 16 maj 1974)

Sekreterare: Holgersson, Jörgen, hovrättsassessor (fr.o.m. den 7 juni 1974)

Lokal: Rosenbad 2, tel. växel 763 1000. Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm

Direktiv (anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):

Under såväl första som andra världskriget utfärdades flera tidsbegränsade s. k. fullmaktslagar. De gav Kungl. Maj:t befogenhet att under vissa förutsättningar — krig, krigsfara eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden — vidta ålgärder för att bl. a. lillgodose befolkningens och krigsmaktens behov av förnödenheter samt att kontrollera priserna.

År 1954 infördes två fullmaktslagar av permanent karaktär, allmänna förfogandelagen (1954:279) och allmänna ransoneringslagen (1954:280). Såväl allmänna förfogandelagen som allmänna ransoneringslagen avsågs att användas huvudsakligen i försörsjningspoliliskt syfte. Båda lagarna är av beredskapsnatur och kan därför tillämpas bara då särskilda förutsättningar föreligger. Kommer Sverige i krig träder vissa av lagbestämmelserna omedelbart i tillämpning. Vid krigsfara för landet förordnar Kungl. Maj:t om tillämpning.

Sådant förordnande skall underställas riksdagen inom viss tid för att inte förfalla. Om det till följd av krig som Sverige befunnit sig i eller krig mellan främmande makter eller annan utomlands inträffad utomordentlig händelse uppkommit brist eller betydande fara för brist på viss förnödenhet, får Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna om tillämpning av de ransonerings- och förfogandebestämmelser som ges i resp. lag. En förutsättning är att bristhotad förnödenhet behövs för krigsbruk eller ekonomisk försvarsberedskap eller i övrigl är av betydelse för befolkningen

 

479                             Kommittéer: Handelsdepartementet   H:12

eller produktionen.

Genom en ändring år 1957 i allmänna ransoneringslagen (1957:287) fick Kungl. Maj:t rätt att utan riksdagens samtycke förordna om tillämpning av ransoneringsreglerna, om riksdagens beslut ej kunde avvaktas utan synnerlig olägenhet. För att inte förfalla måste förordnandet underställas och godkännas av riksdagen inom viss tid.

Kungl. Maj:t kan delegera sina regleringsbefogenheter till underordnade myndigheter enligt närmare angivna förutsättningar.

Under hösten 1973 beslöt ett antal oljeproducerande länder i Mellersta Östern att minska sin produktion av råolja. Denna produktionsminskning medförde en successiv nedgång i den svenska importen av råolja och oljeprodukter med början från december 1973.

Mot denna bakgrund begärde regeringen i mitten av november riksdagens samtycke till att allmänna ransoneringslagen och allmänna förogandelagen skulle äga tillämpning t. o. m. den 30 november 1974 (prop. 1973:203). I propositionen angavs att den utrikespolitiska utvecklingen medfört en uppenbar fara för Sveriges försörjning med olika livsviktiga förnödenheter, främst flytande bränsle och drivmedel. Det kunde därför bli nödvändigt att med kort varsel vidta regleringsåtgärder för att trygga landets försörjning med sådana förnödenheter. Sedan riksdagen lämnat det begärda samtycket (FöU 1973:28, rskr 1973:367), utfärdades den 14december 1973 kungörelser (1973:1077 och 1078) om tillämpning av lagarna.

I en särskild proposition föreslogs riksdagen a» anta en lag om regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft (prop. 1973:205). Föredragande departementschefen anförde bl. a. att oljan svarar för en betydande del av elkraftproduktionen och alt en ransonering av olja därför måste kompletteras med en reglering av förbrukningen av elkraft. Departementschefen påpekade vidare, efter att ha erinrat om de straff­bestämmelser som finns i allmänna ransoneringslagen, att de tidsbe­gränsade lagar om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft som tidigare gällt har öppnat möjligheter att ålägga förbrukare, som tagit ut mer kraft än de haft rätt till enligl meddelade föreskrifter, att erlägga särskild avgift. I propositionen framhölls att sådana avgifter inte torde kunna undvaras om en elransonering skulle bli aktuell. Den föreslagna lagen antogs av riksdagen (FÖU 1973:29, rskr 1973:368) och utfärdades den 14 december 1973 (1973:901). Samma dag utfärdades kungörelse (1973:902) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

I kungörelsen (1973:1080) om ransonering av flytande bränsle, m. m. lades huvudansvaret för ransoneringsåtgärderna på den nyinrättade bränslenämnden. Denna meddelade vissa restriktioner beträffande flytande bränsle och stadsgas den 18 december 1973. Ransonering av drivmedel och eldningsolja infördes den 8 januari 1974. Drivmedels­ransoneringen upphävdes den 30 januari 1974 och ransoneringen av övriga bränslen, förutom gasol, den 15 mars. Restriktioner beträffande för­brukningen av elektrisk kraft infördes av den nyinrättade statens elransoneringsnämnd den 2 januari 1974. Dessa restriktioner upphävdes successivt under februari och definitivt den 9 mars 1974.

Bränslenämnden anhöll den 8 januari 1974 om en lagstiftning som skulle möjliggöra dels att s. k. överuttagningsavgift kunde tas ut vid stadsgas-ransonering, dels att avläsnings- och uppgiftsskyldighet kunde åläggas i samband med sådan ransonering. I prop. 1974:17 anförde jag att en effektiv ransonering av gas knappast kan erhållas med mindre möjlighet finns att ålägga förbrukare, som tagit ut mer gas än de haft rätt till att betala en

 

H:12   Skr 1975:4                                                    480

överuttagningsavgift. Därför föreslogs en tidsbegränsad lag, som kompletterar allmänna ransoneringslagen med möjligheter att ta ut sådan överuttagningsavgift. Lagen antogs av riksdagen (FöU 1974:10, rskr 1974:36) och Ulf ärdades den 15 mars 1974(1974:114).

Den 17 januari 1974 anhöll bränslenämnden om lagstiftning som skulle möjliggöra att överuttagningsavgift kunde tas ut vid ransonering av värme från fjärrvärmeverk eller motsvarande anläggning. Kungl. Maj:l lämnade den 15 mars 1974 framställningen utan åtgärd och föreskrev att remiss­yttrandena skulle överlämnas till bränslenämnden all beaktas i samband med det åt nämnden den 8 mars 1974 lämnade uppdraget att utvärdera erfarenheterna av genomförd ransonering.

Riksdagens försvarsutskott anförde i silt av riksdagen godkända betänkande (FöU 1974:10, rskr 1974:36) med anledning av prop. 1974:17 med förslag till lag om ransonering av stadsgas att utskottet förutsatte att erfarenheterna av fredskrisen under hösten och vintern 1973/74 bearbetas och utnyttjas för planeringen av försörjningsberedskapen. Vidare framhöll utskottet att det finns anledning att överväga om allmänna ransonerings­lagen behöver kompletteras eller ändras.

Jag delar denna uppfattning och föreslår att en särskild sakkunnig tillkallas för att göra en översyn av lagen. Översynen bör göras mot bakgrund av erfarenheterna från vinterns ransonering av flytande bränsle, stadsgas och elektrisk kraft. En utgångspunkt vid översynen bör vara att ransoneringslagen skall innehålla sådana bestämmelser om över­uttagningsavgift samt avläsnings- och uppgifisskyldighel atl särskilda lagar ej erfordras för reglering av förbukningen av elektrisk kraft, stadsgas och värme från fjärrvärme verk.

Allmänna ransoneringslagen tar i första hand sikte på ransonering i samband med krig eller krigsfara. Allvarliga störningar i tillförseln kan emellertid uppkomma även på grund av andra händelser än krig eller krigsfara. Den sakkunnige bör därför vid översynen beakta att lagen skall kunna tillämpas också i sådana s. k. fredskriser. Med fredskris avses lägen då allvarliga störningar inom försörjninpsviktiga varuområden uppstått utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld. Ransonering i en fredskris medför särskilda problem eftersom målet bör vara att samhället likväl skall kunna verka under i stort sett normala förhållanden och om möjligt utan störningar i produktion och sysselsättning. I en sådan situation är det givetvis svårt att lika hårt begränsa förbrukningen som i ett krigs- eller avspärrningsläge.

Vid översynen bör vidare den möjligheten beaktas att en allvarlig brist­situation också kan uppstå på grund av händelser som inträffat inom landet. Som exempel kan nämnas att det efter extremt nederbördsfattiga somrar eller driftstopp i värmekraftverk och kärnkraftverk kan bli nödvändigt att reglera förbrukningen av elektrisk kraft. Den sakkunnige bör därför utreda vilka ändringar i lagen som behövs för att den skall kunna tillämpas även under sådana förhållanden.

Ransonering kan behöva kompletteras med möjlighet för myndigheterna att förfoga över egendom. Del finns därför en naturlig koppling mellan ransoneringslag och förfogandelag.

År 1%7 tillkallade chefen för försvarsdepartementet en uiredningsman att se över rekvisitions- och förfogandelagarna. Som utgångspunkt för arbetet angavs att det är önskvärt att samla nuvarande grundläggande stadganden om rekvisition och förfogande i en gemensam lag som ger en allmän ram beträffande arten och innehållet i de förordnanden som Kungl.

 

481                            Kommittéer: Handelsdepartementet   H:13

Maj:t får meddela med stöd av lagen. Utredningsmannen avser att med beaktande av synpunkter från kontaktmän hos totalförsvarsmyndigheterna lägga fram förslag till ny förfogandelag och till de författningar som behövs för tillämpningen av denna lag. Arbetet beräknas bli slutfört under innevarande år.

En ransoneringslag som skall kunna tillämpas även i fredskriser bör kompletteras med förfogandebestämmelser som är anpassade till sådana förhållanden. Den sakkunnige bör därför samråda med den utredningsman som arbetar med ny förfogandelag. Möjligheten att i ransoneringslagen ta in erfordeliga förfogandebeslämmelser bör övervägas.

Den sakkunnige bör i samarbete med berörda myndigheter utarbeta förslag till erfordeliga verkställighetsföreskrifter till lagen. Under översynen av den allmänna ransoneringslagen och vid utarbetande av förslag till verksiällighetsföreskrifter måste givetvis den nya regerings­formen beaktas.

Jag har tidigare denna dag bemyndigats tillkalla sakkunniga med uppgift att mot bakgrund av erfarenheterna från vinterns kris utreda vissa beredskapsfrågor på energiområdet med särskild inriklning på fredskriser. De sakkunniga bör bl. a. granska och värdera olika möjligheter att begränsa förbrukningen av energi mot bakgrund av krav på snabbhet, administrativ enkelhet och rättvis fördelning. Översynen av ransoneringslagen bör samordnas med detta utredningsarbete.

Den sakkunnige bör överväga de ändringar i lagen som kan föranledas av exempelvis förän'drad teknik för ransonering inom andra områden än energiområdet.

Det bör slutligen ingå i den sakkunniges uppdrag att göra de interna­tionella jämförelser som kan anses motiverade.

Utredningsmannen har under tiden juni - oktober 1974 hållit tre sammanträden med experterna.

Ett nära samarbete upprättshålls med energiberedskapsutredningen (H 1974:03).

Utredningsmannen beräknas slutföra sitt arbete under andra halvåret 1975.

13. Utredningen (H 1974:03) rörande vissa beredskapsfrågor inom energiområdet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för utredning rörande vissa beredskapsfrågor inom energiområdet:

Ordförande: Frithiofson, Karl A. F., landshövding

Sakkunniga: Bengtsson, Karl F., verkmästare, led. av riksdagen Falk, Hans G., direktör

Sundkvist, K. R. Tage, lantbrukare, led. av riksdagen Svensson, S. Erik, förbundsordförande

31   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

H;13   Skr 1975:4                                                  482

Swarting, Sven E. V., direktör

Tengroth, Karl-Erik, direktör

Theorin, K. Maj Britt M., sekreterare, led. av riksdagen

Experter: Almqvist, Dan, byrådirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Bernström, Folke, byråchef (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Björk, Jan, departmentssekreterare Danielsson, Nils-Gusiaf F., byråchef

Danielsson, Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Ericson, Jan-Olov, departementssekreterare (fr.o.m. den 16 oktober 1974)

Hagson, CA., direktör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Johansson, Östen, byråchef (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Landahl, Per-Axel, kanslichef (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Lindgren, Claes, direktör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Lundmark, Nils A. J., byråchef (fr.o.m. den 1 september 1974) Nyqvist, Tore, länsöverdirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Nordström, Sören, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Ohlsson, Åke, överingenjör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Orrö, Sven-Erik O., kansliråd Parding, Sven, kraftverksdirektör Pehrzon, Lars, direktör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Stålebranl, Rolf, civilingenjör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Waern, Per Axel, byrådirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Wiberg, Ragne, kanslichef

Sekreterare: Sköldefors, Walter G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Bitr. sekreterare: Nelldahl, Bo-Lennart, fil. kand (fr.o.m. den 1 november 1974) Nilsson, Torbjörn, fil. kand. (fr.o.m. den 18 november 1974) Norrman, Staffan, byrådirektör (fr.o.m. den 16 sepiember 1974)

Lokal: Rosenbad 2, tel. växel 763 10 00. Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm

Direktiv (anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):

Under hösten 1973 beslöt ett antal oljeproducerande länder i Mellersta Östern att minska sin produktion av råolja. Denna produktionsminskning medförde en successiv nedgång i den svenska importen av råolja och oljeprodukter med början från december 1973. I detta läge vidtog regeringen en rad åtgärder. Bl. a. fattades i mitten av november beslut om en sparkampanj som syftade lill en minskning av oljeförbrukningen med 15 %. Samtidigt begärde regeringen i en proposition riksdagens samtycke till att allmänna ransoneringsiagen (1954:280) och allmänna förfogandelagen

 

483                             Kommittéer: Handelsdepartementet   H;13

(1954:279) skulle äga tillämpning t. o. m. den 30 november 1974. Eftersom elförbrukningen kunde förutses öka kraftigl vid en begränsning av bränslekonsumtionen, samtidigt som bränsletillförseln till kraft­produktionen också drabbades av importnedgången, föreslog regeringen i en särskild proposition att riksdagen skulle anta en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

Besparingsåtgärderna och den ransonering som planerades inriktades på att bibehålla produktion och sysselsättning på en hög nivå. Dessutom skulle viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning och allmänna kommunikationer prioriteras. Beredskapslagren av olja skulle i möjlig mån hållas intakta för att medge största möjliga handlingsfrihet. Inskränk­ningarna i förbrukningen måste därför huvudsakligen rikias mot hushållens konsumtion. Vissa generellt utformade restriktioner beträffande förbrukningen av elektrisk kraft infördes den 2 januari 1974. Förberedelser vidtogs för att inleda en kvotransonering av hushållens elförbrukning. I slutet av december infördes vissa restriktioner på bränsleområdet. Ransonering av drivmedel och eldningsolja inleddes den 8 januari 1974.

Då försörjningsläget förbättrades i slutet av januari främst på grund av ökad råoljeproduktion och en för årstiden ovanligt mild väderlek, upphävdes drivmedelsransoneringen den 30 januari och ransoneringen av övriga bränslen den 15 mars. Den planerade kvotransoneringen på elkraftområdet behövde inte sättas ikraft. De restriktioner som införts på elområdet upphävdes successivt under februari och definitivt den 9 mars.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) är den myndighet som centralt svarar för planeringen av försörjningsberedskapen beträffande importerade bränslen. ÖEF ansvarar också för samordningen av beredskapsåtgärderna för hela energiområdet. Inom ÖEF drivs arbetet inom en särskild bränslebyrå. ÖEF utarbetar försörjningsplaner i vilka behov av bränsle för olika krissituationer ställs mot tillgångar i form av t. ex. tvångslager hos oljehandel och storförbrukare samt kommersiella lager. Sådana försörjningsplaner har legat till grund för de oljelagringsprogram som riksdagen godkänt.

ÖEF ansvarar vidare för ransoneringsförberedelserna på bränsle­området. Förberedelser för ransonering av drivmedel handhas av transportnämnden. Statens vattenfalls verk svarar för förberedelser av ransonering av elektrisk kraft.

Ransoneringsplaneringen på energiområdet samordnas av ÖEF.

1 händelse av försörjningskris kan ansvaret för ransonering läggas på särskilt inrättade myndigheter. Under det senaste världskriget fanns en bränslekommission, och i samband med Suez-krisen 1956-1957 inrättades en särskild nämnd inom handels-och industrikommissionen med uppgift att leda och övervaka förbrukningsregleringen av flytande bränsle. Under vintern 1969/70, dådet rådde brist på elenergi, inrättades en särskild nämnd, statens elransoneringsnämnd (SERN), som fick i uppgift att förbereda och verkställa en reglering av elförbrukningen.

Under vinterns försörjningskris har huvudansvaret för regleringen på bränsleområdel legat på en nyinrättad självständig myndighet knuten till ÖEF, bränslenämnden. Nämnden har haft det överordnade ansvaret för ransoneringen av olja, bensin och andra flytande bränslen. Nämnden har fördelat landets tillgångar av dessa bränslen till olika huvudändamål. Vad gäller fördelningen av flytande bränsle för motordrift har fördelningen mellan olika förbrukningsändamål bestämts i samråd mellan bränsle­nämnden, transporlnämnden och statens jordbruksnämnd.

 

H:13   Skr 1975:4                                                   484

Sjöfartsverket är tilldelningsmyndighet i fråga om viss sjöfart och luftfartsverket i fråga om luftfart. Statens jordbruksnämnd fördelar drivmedelskvoten för jordbruks-, trädgårds- och fiskenäringarna på länsstyrelserna. Ansvaret för ransoneringens genomförande vilar, såvitt gällt flytande bränsle för molordrift, på transportnämnden. Vissa andra myndigheter och organ tilldelas särskilda kvoter flytande bränsle och har hand om regleringen inom sitt område. Länsstyrelser och krislidsnämnder prövar vissa frågor om tilldelningen av flytande bränsle till förbrukarna.

I likhet med vad som skedde vintern 1969/70 inrättades en elranso­neringsnämnd som fick ansvaret för att planera och genomföra en reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

För att samordna de olika departementens och myndigheternas handläggning av frågor om energiförsörjningen på kort sikt tillsattes en särskild försörjningsberedning. Vidare har bildats en samordningsgrupp på tjänstemannanivå för beredning av ärenden inom det ekonomiska försvarel vilka berör flera departement.

Kungl. Maj:t har den 15 februari 1974 uppdragit åt tranportnämnden att utvärdera ransoneringssystem för flytande drivmedel. Nämnden skall bl. a. på grundval av en utvärdering av erfarenheterna av under ransoneringen tillämpade rutiner och system bedöma behovet av en revision av ransoneringssystemet. Förslag till sådan revision skall utarbetas med målsättning alt erhålla ett administrativt lätthanterligt syslem som går att anpassa till alla försörjningslägen och som minimerar behovel av extrapersonal vid ransoneringsmyndigheterna.

Kungl. Maj:t har vidare, mot bakgrund av behovet av en dokumentering och utvärdering av det tillämpade systemet för ransonering av energi, den 8 mars 1974 uppdragit åt bränslenämnden att i samarbete med berörda myndigheter dokumentera och utvärdera erfarenheterna från tillämpningen av ransoneringssystemet för flytande bränsle m. m. Nämnden skall bl. a. dokumentera inom nämnden hittills tillämpade rutiner och system vad gäller försörjningsbedömningar, reglerings- och kontrollåtgärder saml information till myndigheter, branschorgan och allmänhel. Erfarenheterna av dessa system och rutiner skall också utvärderas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att förbättra bedömningarna av försörjningsläget på sikt. Därvid bör studeras bl. a. tillgången på snabb information om landets förråd av flytande bränsle m. m. Syftet är bl. a. att erhålla underlag för att utarbeta administrativt lätthanterliga syslem som kan anpassas till olika försörjningslägen vid s. k. fredskriser, krigs- och avspärrningslägen. Med fredskris avses lägen då allvarliga störningar inom försörjningsviktiga varuområden uppstått utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld.

Såväl bränslenämnden som transportnämnden skall bedriva utredningsarbetet skyndsamt och kunna lämna en delrapport i maj månad 1974. Inom SERN barett liknande utredningsarbete påbörjats.

Effekterna av det särskilda utbildningsbidrag som infördes för att motverka av oljekrisen föranledda permitteringar i företagen studeras av en särskild arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet.

Huvudkravet på en god försörjningsberedskap är att vid inträffade krislägen snabbi kunna anpassa inhemsk efterfrågan till existerande ulbud. Delta krav måste uppfyllas för att den med beredskapslagringen av bränslen och drivmedel avsedda försörjningsuthålligheten skall kunna ernås. Det är därför angeläget att reglerings- och ransoneringsberedskapen fortlöpande upprätthålls på en tillfredsställande nivå och kontinuerligt anpassas till

 

485                             Kommittéer: Handelsdepartementet   H;13

samhällsutvecklingen.

Jag anser att särskilda sakkunniga bör tillkallas med uppgift att utreda vissa beredskapsfrågor inom energiområdet med särskild inriktning på fredskriser. De sakkunniga bör granska och värdera olika lösningar för att begränsa förbrukningen av energi med hänsyn till kravet på snabbhet, administrativ enkelhet och rättvis fördelning. De sakkunniga bör utreda hur sådana åtgärder successivt kan anpassas lill försörjningslägets utveckling och på vilket sätt hamstring kan motverkas. En annan viktig fråga är hur i sammanhanget erforderliga kontrollsystem lämpligen bör vara utformade. Vidare bör frågan om ransoneringsbevisens överlåtbarhet studeras. Möjligheten att minska konsumtionen genom att använda kampanjer för frivillig besparing bör analyseras mot bakgrund av erfarenheterna från de kampanjer som genomfördes under hösten och vintern 1973/74. Bl. a. de redovisningar som transportnämnden, bränslenämnden och SERN kommer att lämna bör kunna tjäna lill vägledning för de sakkunnigas överväganden i nu nämnda delar.

Som mål för de sakkunnigas överväganden bör gälla atl de förbrukningsreglerande åtgärder som förordas för olika energislag kan samordnas inom ett integrerat system för ransonering på hela energi­området. Särskilt viktigt är därvid att systemets utformning och tillämpning skall medge ett beaktande av önskemålen att i en fredskris värna vår produktion och sysselsättning och slå vakt om viktiga samhällsfunktioner såsom sjukljus, skolor och allmänna kommunikationer.

Såvitt avser organisationen på central nivå bör de sakkunniga överväga om särskilda myndigheter bör inrältas i en försörjningskris eller om ansvaret för ransonering m. m. också under kris och krig bör ligga på den myndighet som haft hand om beredskapsplaneringen. Vidare bör de sak­kunniga överväga om en ökad samordning mellan myndigheterna bör eftersträvas vad gäller beredskapsplaneringen för olika energislag eller om en fortsatt och kanske mer utpräglad uppdelning mellan bränsleförsörjning och elförsörjning bör ske. Om de sakkunniga som central bränslemyndighet förordar ett särskilt organ, skilt från ÖEF, bör förslag lämnas till organisarion och instruktion, öm ÖEF föreslås ha hand om krisuppgifterna, bör de förändringar i organisation och instruktion som kan bli en följd av detta redovisas.

Särskild uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas åt den till allmän­heten rikiade informationsverksamheten.

De sakkunniga bör vidare överväga om, och i så fall i vilken usträckning och i vilken form, en ökad samverkan och samordning mellan krisorgan på energiområdet kan förbättra försörjningsåtgärderna under en kris. I samband därmed bör också övervägas om kompetensområdet för olika organ kan behöva förtydligas.

Under vinterns kris inrättades vid statens industriverk en s. k. industri­panel som rådgivande organ till bränsle nämnden i frågor om fördelning av bränsle inom industrin. Det bör ingå i de sakkunnigas uppdrag att studera olika sådana möjligheter att få underlag för beslut om fördelning av energi.

Vid en ransonering på bränsleområdel engageras såväl länsstyrelser som kommuner. De sakkunniga bör ta del av erfarenheterna på regional och lokal nivå från den nu avslutade bränsleransoneringen samt redovisa de förslag som en sådan analys kan ge anledning lill. De bör på motsvarande sätt ta del av de lokala elverkens erfarenheter.

En effektiv försörjningsplanering kräver alt myndigheterna får en så snabb och tillförlitlig information om försörjningsläget som möjligl. Det

 

H;13   Skr 1975:4                                                    486

gäller såväl uppgifter om verklig import, produktion, förbrukning och faktiskt lager som bedömningar av försörjningsläget på sikt. De sakkunniga bör mol bakgrund av erfarenheterna från vinterns kris undersöka möjlig­heterna att förbättra denna information. En sådan undersökning bör göras i nära samarbete med berörda myndigheter, oljeföretagen och storför­brukarna. De sakkunniga bör i detta sammanhang bedöma om de regler som gäller för uppgiftsskyldighet behöver skärpas.

Sverige är för sin försörjning av olja starkt beroende av de internationella oljebolagen. Dessa fördelar oljeprodukterna på världsmarknaden mellan konsumentländerna. Bolagens agerande är i huvudsak undandraget konsumentländernas kontroll. Inom OECD finns ett system för fördelning av oljeprodukter i en kris mellan de europeiska medlemsländerna. Systemet kom aldrig atl tillämpas under vinterns kris. Oljebolagens agerande liksom möjlig utformning av ett fördelningssystem utreds f. n. på det interna­tionella planet. De sakkunniga bör följa detta arbete för att erhålla underlag för överväganden hur myndigheter i Sverige kan få den information om internationell oljeförsörjning som behövs för vår egen försörjnings­planering. De internationella oljebolagens dotterbolag i Sverige bör mot denna bakgrund beredas tillfälle alt för de sakkunniga redovisa sitt informationsläge beträffande oljeförsörjningen från råvarukällan till Sverige.

Olika meioder alt reglera energiförbrukningen tillämpas i skilda länder. Det bör ingå i de sakkunnigas uppdrag att göra de internationella jämförelser som kan anses motiverade samt studera erfarenheterna utomlands av vinterns försörjningskris.

De sakkunniga bör bedriva sitt arbeie skyndsamt.

Utredningen har undertiden juni -oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och företag som berörs av utredningens arbete. Därutöver har sammanträden hållits med särskilda referens- och arbetsgrupper för frågor om organisation, informaiion, värmetaxering, varmvattenreglering, reglering av överuttag av viss energi, överlåtelse av ransoneringsbevis samt reglering av drivmedelsförbrukningen. För utredningen arbetar konsulter med vissa speciella projekt.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

14. Utredningen (H 1974:04) rörande översyn av skrothandelsförordningen

Tillkallad enligt Kungl.  Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för översyn av skrothandelsförordningen:

Uiredningsman: Öhman, Frank G. H., f.d. regeringsråd

Sekreterare: Sundström, Kerstin M., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 10 september 1974)

 

487                            Kommittéer: Handelsdepartementet   H:14

Lokal: Rosenbad 2, tel. växel 763 10 00. Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm

Direktiv (anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Handel med skrot och annat begagnat gods är sedan gammalt underkastad särskild reglering. Gällande bestämmelser finns i förordningen (1949:723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods (ändrad senast 1971:1175).

Syftet med skrothandelsförordningen är i försia hand att motverka tillgreppsbrott genom att hindra eller försvåra avsättningen av oärligt åtkommet gods och att underlätta polismyndigheternas efterspaningar av sådant gods. Förordningen är tillämplig på yrkesmässig handel med järn-och annat metallskrot, tackor av annat metallskrot än järnskrot, textilavfall, lump samt vissa slag av begagnat gods såsom kläder och pälsverk, cyklar, kameror och smycken. Vidare är förordningen tillämplig på yrkesmässig handel med begagnade skriv- och räknemaskiner, radio- och televisions­apparater samt musikinstrument.

I förordningen skiljs i olika avseenden mellan fast handlande — varmed förstås den som för utövande av rörelsen innehar kontors- eller butikslokal eller upplagsställe — och uppköpare, dvs. annan person, som idkar rörelse som avses i förordningen (2 § ).

För rätt atl idka skrolhandel krävs särskilt tillstånd av polismyndigheten i den ort, där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas. Tillstånd kan beviljas bolag eller ekonomisk förening samt enskild person (3-4 § § ). Skrothandelsrörelse som bedrivs av bolag eller ekonomisk förening skall ha en av polismyndigheten godkänd föreståndare, vilken är ansvarig för rörelsens skötsel (6-8 § § ). För uppköpare gäller att tillståndet är begränsat i olika avseenden (5 §').

För den fasta handeln meddelas särskilda föreskrifter i 10-16 § § . Bestämmelserna avser godkännande av ställe för rörelsen, förvärvande av gods, förande av särskild bok (affärsbok) saml märkning och förvaring av mottaget gods. Även för uppköpare finns särskilda föreskrifter (17-18 § § ). Sålunda får uppköpare inte förvärva gods av okänd person, om inte denne kan legitimera sig på ett tillfredsställande sätt eller förvärvet sker i överlåtarens bostad eller affärslokal. Vidare åligger del uppköparen att anteckna varje affär på numrerade inköpsnotor.

I vissafall gäller lättnaderinu berörda bestämmelser(19-21 § § ).BI.a.får polismyndigheten medge undantag från bestämmelserna om antecknings-skyldighet.

Förordningen innehåller också allmänna bestämmelser om rörelseidkares skyldigheter (22-27 § § ). Bl. a. föreskrivs skyldighet att lämna polismyndighet bistånd. Polismyndighet har rätt att undersöka lokaler och lager samt att granska affärsbok och inköpsnotor. Vidare kan polismyndighet meddela särskilda ordningsföreskrifter för rörelsen.

Slutligen innehåller förordningen straff- och besvärsbestämmelser. Straffet för brott mot förordningen är böter.

Tillämpningsföreskrifter lill skrothandelsförordningen finns i en särskild kungörelse (1949:725, ändrad senasi 1971:428).

Såvitt kan bedömas har skrothandelsförordningen i huvudsak uppnått sitt syfte och medfört en sanering på skrothandelsområdet. I flera viktiga avseenden har emellertid förutsättningarna för förordningen ändrats.

 

H:14   Skr 1975:4                                                  488

Länsstyrelsen i Örebro län har i skrivelse till justitiedepartementet i december 1972 redovisat erfarenheter från flera brottsutredningar och i anslutning härtill påtalat vissa brisler i förordningen. Skrivelsen har remissbehandlals.

Skrotbranschen är uppdelad i tre handelsled, nämligen, med branschens benämningar, uppköpare, partihandlare och grossist. De båda sistnämnda handelsleden motsvaras i förordningen av det samlande begreppet fast handel. Det finns i dag omkring 1 500registrerade uppköpare, vilka inköper alla slags avfallsråvaror från hushåll, lantbruk, hantverk och småindustri. Efter grovsortering säljer uppköparen skrotet vidare till parlihandlaren, som har fast skrotgård och som regel också öppen affär. Partihandlaren är underleverantör till grossisten, som även inköper skrot i parti från industrier och myndigheler. Grossisten säljer efter bearbetning i egna anläggningar de färdigställda råvarorna till förbrukarna. Antalet handlare med fasta verksamhetsställen uppgår i dag till omkring 700-750 st. Inom den fasla handeln finns etl fåtal storföretag.

Genom handeln med skrot tillvaratas årligen avsevärda kvantiteter råvaror, av vilka järnskrot är det till mängden största varuslaget. Järnverken har för sina inköp av skrot bildat ett gemensamt inköpsorgan, AB Järnbruksförnödenheler (JBF). Sedan år 1927 råder exportförbud på järnskrot. Relativt stora kvantiteter skrot importeras.

Vid sidan av handeln med skrot förekommer en inte obetydlig handel med begagnade varor. De föremål det här rör sig om är, till skillnad från skrot som saknar eget bruksvärde, direkt användbara och tillgodoser omedelbart allmänhetens behov. Till följd av bl. a. kapitalvarumarknadens tillväxt har denna handel successivt ökat. Sålunda har inom vissa branscher det blivit alll vanligare att vid inköp av en ny vara betala denna helt eller delvis genom att lämna ett begagnat föremål i utbyte. Sådan inbyteshandel förekommer relativt ofta beträffande radio- och televisionsapparater, skriv- och räknemaskiner saml musikinstrument. Dylika bytesaffärer faller inte under förordningens tillämpningsområde.

Under den tid som förordningen varit gällande har den yrkesmässiga handeln med skrot och annat begagnat gods ökat betydligt i omfattning. Särskilt skrolbranschen synes ha genomgått en kraftig utveckling samtidigt som branschstrukturen i väsentliga avseenden har ändrats. Gränsen mellan fast handel och sådan handel som bedrivs av uppköpare har blivit alltmer flytande. Det har gjorts gällande att det i dag inte är ovanligt atl uppköpare hanterar sitt gods på upplagsplatser, vilket strider mot förordningens bestämmelser. Även inom den fasta handeln är förhållandena mellan partihandlare och grossist i många fall oklara, och samma funktioner synes handhas av olika handelsled. Vidare har produktutvecklingen medfört att skrotet blivit alltmer varierande till sitt ursprung, vilket i flera avseenden påverkat skrothanteringen. Oftast arbetar skrotbranschens företag med alla skilda typer av avfallsråvaror såsom järnskrot, metallskrol, texlilavf all och pappersavfall.

I det sammanhanget kan erinras om att statskontoret på uppdrag av Kungl. Maj:t har undersökt möjliga åtgärder för att komma lill rätta med bilvraksproblemel. Sålunda föreslår statskontoret i en utredningsrapport ett system med auktorisation av bilskrotare, som uppfyller bl. a. skrothandelsförordningens, byggnadsstadgans och miljöskydds­kungörelsens krav på skrolningsverksamhei. Rapporten, som har remissbehandlals, bereds inom jordbruksdepartementet.

Vidare har inom handeln med annat metallskrot än järnskrot konstaterats

 

489                             Kommittéer; Handelsdepartementet   H:14

en förhållandevis utbredd brottslighet, som under de senaste åren synes ha tilltagit i omfattning. Enligt länsstyrelsen i Örebro län hänför sig den brottslighet som uppdagats till stölder, häleri och häleriförseelser, skattebrott, förskingringar, bedrägerier, osant intygande, urkundsför­falskning samt brott mot skrothandelsförordningen. I första hand gäller de konstaterade missförhållandena uppköparna och deras verksamhet. Det har hävdats att brottsligheten har gynnats av brister i skrothandelsför­ordningens regler beträffande lillståndsmyndighet, tillstånd, verksamhetsområde, bokföring samt kontroll av tillståndsmyndighet.

Av vad jag här anfört framgår att en översyn av skrothandels­förordningen behövs både för att avhjälpa brister i reglerna och för att modernisera reglerna, mera allmänt. Jag förordar att en sakkunnig tillkallas för att göra denna översyn.

En utgångspunkt för den sakkunnige bör vara att handeln med skrot m.m. även i fortsättningen behöver en särskild samhällelig reglering och insyn. Den sakkunnige bör emellertid precisera syftet med en sådan reglering. En skälig avvägning bör ske mellan å ena sidan samhällets intresse av att förhindra handel med gods som förvärvats olagligt och å andra sidan näringslivets intresse av att handeln inte onödigt försvåras.

Ett första led i utredhingsarbetel bör vara att kartlägga skrotbranschens struktur. Förhållandet mellan de olika handelsleden och särskilt upp­köparnas roll i distributionen bör analyseras. Samtidigt bör den sakkunnige bedöma de olika handelsledens funktioner med hänsyn till de krav skrothanteringen ställer. I samband härmed bör den sakkunnige bilda sig en uppfattning om distributionsförhållandena inom övrig handel med återvinningsgods. Den sakkunnige bör vidare undersöka omfattningen och sammansättningen av handeln med begagnade föremål.

På ett tidigt stadium i utredningsarbetet bör den sakkunnige också studera den brottslighet som förordningen avser förhindra. Jag tänker då i första hand på tillgreppsbrotten i fråga om metallskrot och vissa slag av begagnade föremål. Av särskilt intresse är del sätt på vilket det olovligen tillgripna godset finner avsättning.

En väsentlig uppgift för den sakkunnige bör vara att överväga i vad mån skrothandelsförordningens tillämpningsområde och utformningen av kontrollsystemet framstår som lämpliga under nuvarande förhållanden. Särskilt bör övervägas om del är berättigat att i samma förordning reglera såväl handeln med järn- och annat metallskrot och lump som handeln med begagnat gods.

I gällande skrothandelsförordning anges uttömmande vilka slag av begagnat gods som regleras. Den sakkunnige bör pröva om dessa varuslag även i fortsättningen skall omfattas av regleringen och om andra varuslag kan komma i fråga. Härvid bör den sakkunnige utgå ifrån att endast sådana varuslag skall omfattas av regleringen som i någon avsevärd utsträckningar föremål för tillgreppsbrott.

En stor del av de missförhållanden som råder på skrothandelsområdet synes kunna hänföras till uppköparna och deras verksamhet. En väsentlig uppgift för den sakkunnige bör således vara att utreda frågan om tillstånd för uppköparverksamheten. Problemet med att samma personer eller förelag söker rättigheter både som fast handlande och som uppköpare bör uppmärksammas. Då i praktiken gränsen mellan fast handlande och uppköpare ofta ar oklar bör den sakkunnige pröva huruvida gemensamma regler kan införas för fasta handlare och uppköpare. Den sakkunnige bör i delta sammanhang pröva frågor som rör tillståndsgivningen, såsom lill-

 

H:14   Skr 1975:4                                                   490

stånds giltighetstid, handlares verksamhetsområde etc.

Den sakkunnige bör utreda och komma med förslag rörande affärs­bokföringens utformning. I detta arbete bör den sakkunnige beakta de förslag som lämnades i betänkandet (SOU 1973:57) Förslag till bokföringslag och statsmakternas ställningstagande till detta förslag. Det bör i detta sammanhang prövas om inte en enhetlig varunomenklatur bör komma till användning i affärsbok etc. Den sakkunnige bör härvid samråda med statens naturvårdsverk, som uppdragit åt lekniska nomenklatur-centralen (TNC) att utarbeta en ordlista inom området avfall och dess hantering. Den sakkunnige bör inte behandla de med bilvraksproblemel sammanhängande frågor som f. n. bereds inom jordbruksdepartementet.

Den brottslighet som förekommer på skrothandelsområdet anses bl. a. gynnas av alt förordningen inte gäller för handel på marknad och att anteckningsskyldighet inte föreligger vid alla förvärv. Den sakkunnige bör undersöka om det finns skäl att behålla dessa undantagsbestämmelser eller om de bör utgå.

Enligt gällande förordning handhas tillståndsgivningen och kontrollen av den lokala polismyndigheten. Den sakkunnige bör ta upp frågan hur tillståndsgivningen och kontrollen lämpligast bör organiseras. Därvid bör beaktas bl. a. önskvärdheten av en enhetlig praxis på områdei. Det bör prövas om det finns behov av att en cental myndighet har huvudansvaret för regleringen. I samband därmed bör övervägas en besvärsordning, där prövningen i sista instans ankommer på annan myndighet än regeringen.

Nyligen har utfärdals lag (1974:283) om handel med arbeten av guld, silver eller platina. I propositionen (1974:43 s. 29) anförde föredragande departementschefen, att kontrollen av de s. k. affinerierna inte borde regleras i samband med kontrollstämplingen av ädelmelallvaror. Den sakkunnige bör pröva, om det i detta sammanhang kan vara aktuellt att ta upp också denna fråga.

Konsumentsombudsmannen (KO) har i skrivelse till justitie­departementet i februari 1973 redovisal sina erfarenheter av och synpunkter på insamlingsverksamhet bland allmänheten som bedrivs av enskilda, företag eller organisationer i uppgivet syfte atl skaffa pengar eller förnödenheter. Denna fråga bereds f. n. inom handelsdepartementet. Den sakkunnige bör emellertid överväga i vad mån sådan insamlingsverksamhet kan behöva regleras särskilt inom ramen för skrothandelsförordningen. Jag tänker då i första hand på insamlingar av relurpapper, lump etc. Jag vill i sammanhanget nämna att en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet f. n. behandlar frågan om insamling av bl. a. returpapper. Den sakkunnige bör samråda med denna arbetsgrupp.

Avsiklen är inte att den sakkunnige skall behandla frågor som rör auktionsverksamhet eller verksamhet som regleras i lagen (1949:722) om pantlånerörelse. Skulle emellertid den sakkunnige finna att även dessa verksamheter kräver ny eller förändrad reglering för att det allmänna syftet med skrothandelsförordningen skall uppnås, bör den sakkunnige anmäla detta till Kungl. Maj:t som då får ta slällning till om utredningsuppdraget bör utvidgas.

Den sakkunnige skall inte närmare överväga spörsmål som hör samman med gällande exportförbud på järnskrot.

Den sakkunnige bör utarbeta de förslag till författningstext som föranleds av utredningsarbetet.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

491                            Kommittéer: Handelsdepartementet   H:15

15. Utredningen (H 1974:05) rörande översyn av konkurrensbegränsningslagen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 13 september 1974 för utredning rörande översyn av konkurrensbegränsningslagen (se Post- och Inrikes tidn. den 8 oktober 1974):

Ordförande: Jonson, Lars E., departementsråd

Sakkunniga: Mattsson, Kjell A., led. av riksdagen Nyqvist, Ola, docent, led. av riksdagen Radesjö, G. Wivi-Anne, fru, led. av riksdagen Ulander, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen

Expert: Sahlin, Eric, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 28 oktober 1974)

Sekreterare: Cederblad, Carl-Olof, revisionsdirektör

Lokal: Rosenbad 2, 5 tr., tel. växel 763 1000(sekreteraren). Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm

Direktiv (anförande av statsrådet Feldt till slatsrådsprotokollet den 13 september 1974):

Konkurrensbegränsningslagen — lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (omtryckt 1970:418, ändrad senast 1972:733) — syftar till alt främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens. Lagen innehåller förbud mol två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser och anbudskarteller. I fråga om annan konkurrensbegränsning finns möjlighet att inskrida när denna anses medföra skadlig verkan. Skadlig verkan anses föreligga när konkurrens­begränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar pris­bildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankommer på marknadsdomstolen och näringsfrihetsombudsmannen (NO). Domstolen kan medge dispens från förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller. I övrigt skall domstolen genom förhandling försöka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning. Om förhandlingen inte leder till alt den skadliga verkan undanröjs, gäller olika regler beroende på ärendets art. Är del fråga om leveransvägran och liknande diskriminering mot en företagare i elt senare försäljningsled, kan domstolen ålägga leveransskyldighet vid vite. I andra slag av ärenden förfogar domstolen inte över några motsvarande tvångsmedel, öm saken anses vara av större vikt, åligger det dock domstolen att göra anmälan till Kungl. Maj:t när en förhandling har misslyckats. Innebär den skadliga verkan att visst pris är uppenbart för högt, kan Kungl. Maj :t förordna om ell visst högsta pris som inle får överskridas ulan tillstånd.

 

H:15   Skr 1975:4                                                  492

Marknadsdomstolens verksamhet regleras närmare i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. (ändrad senast 1973:879). Domstolen, som är allsidigt sammansatt, handlägger, förutom konkurrensbegränsningsfrågor, ärenden om otillbörlig marknadsföring och om oskäliga avtalsvillkor.

NO skall i konkurrensbegränsningsfrågor föra det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Har NO i visst fall beslutat alt inte begära förhandling hos marknadsdomstolen, kan förhandling påkallas av företagare som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen i fråga eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare. I praktiken har de flesta ärenden om undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning slutförts hos NO. Antalet ärenden av detta slag som har handlagts av marknadsdomstolen och dess föregångare är ganska ringa.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har huvudansvaret för utredningsverksamheten i konkurrensbegränsningsfrågor. SPK utreder sådana frågor antingen efter begäran av NO eller marknadsdomstolen eller av eget initiativ. Vidare för SPK kartellregisler, som är offentligt. Den legala grunden för verksamheten är lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden (ändrad 1972:763). I fråga om bank- och försäkringsväsen är det bankinspektionen och för­säkringsinspektionen som biträder med utredningar och för kartellregister.

Den nuvarande lagsiiftningen om konkurrensbegränsning tillkom år 1953 och utvidgades år 1956 i samband med den slutliga avvecklingen av krigsårens prisreglering. Frågan om samhällets åtgärder inom ramen för pris- och konkurrenslagstiftningen har därefter utretts ett flertal gånger. Betänkandet (SOU 1961:3) Effektivare prisövervakning från 1%0 års prisövervakningskommitté föranledde förslag till och beslut av 1961 års riksdag om personalförstärkningar hos myndigheterna. På grundval av bl. a. riktprisutredningens betänkande (SOU 1966:48) Prissamverkan och konkurrens beslutade riksdagen år 1967 om ytterligare effektivisering och förstärkning av pris- och konkurrensövervakningen. Därvid beslöts att inrätta ett storföretagsregister i syfte att övervaka koncentrations­utvecklingen genom bl. a. företagsköp och fusioner.

Lagstiftningen mol konkurrensbegränsning bygger på grundtanken atl fri konkurrens och fri näringsutövning har övervägande positiva verkningar genom att bidra till effektivitet och utvecklingsförmåga inom näringslivet. Konkurrensbegränsningslagen och de myndigheter som finns på området har otvivelaktigt främjat utvecklingen mot ökad effektivitet inom näringslivet. Särskilt för de mindre och medelslora förelagen har lagstiftningen haft en väsentlig funktion att fylla. De förutsättningar som rådde vid lagens tillkomst har emellertid successivt förändrats. Jag skall inte här uppehålla mig vid orsakerna till dessa förändringar utan endast peka på några förhållanden inom samhällsutvecklingen och ekonomin, som påverkat förutsättningarna för lagstiftningen.

Samhället har under de senaste årtiondena tagit ett allt större ansvar för medborgarnas sociala trygghet och välfärd. Detla har kommit till uttryck bl. a. i lagstiftning och inrättande av nya myndigheter inom ramen för arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, industripolitik, miljöpolitik, kon­sumentpolitik osv. Jag vill i della sammanhang också nämna den skärpta prisövervakningen och användningen av tillfälliga prisregleringar, som innebär att statsmakterna i vissa fall tar ett direkt ansvar för prisutvecklingen. Även om de samhällsingripanden jag nu lämnat exempel på beaktats vid tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen så innebär samhällets ökade engagemang på dessa områden att förutsättningarna för

 

493                              Kommittéer: Handelsdepartementet   H:15

lagen har ändrats.

Koncentrationsutvecklingen inom näringslivet är en annan faktor som påverkar förutsättningarna för konkiirrénsbegränsningslagen. Kravet på effektivitet inom näringslivet leder ofta till en utveckling mot stordrift och större företagsenheter. Vid de analyser av slorförelagsregistret som skett har kunnat iakttas en ökad takt i koncentrationsutvecklingen inom näringslivet under senare år. Denna utveckling, som sålunda delvis är en följd av konkurrensen, har i många fall lett till att denna konkurrens påtagligt begränsats. Härigenom har i allt siörre utsträckning s. k. oligopol-och monopolmarknader uppstått. Vid bedömningen av denna utveckling bör dock beaktas, att den internationella konkurrensen ökat till följd av de internationella ekonomiska förbindelserna. Koncentrationsutvecklingen i Sverige har därvid utgjort en förutsättning för svenska företags konkurrenskraft på exportmarknaden.

Den internationella utvecklingen påverkar förutsättningarna för konkurrenslagstiftningen på flera sätt. Företagssamarbetet sträcker sig ofta över nationsgränserna, och konkurrensbegränsningar har i många fall verkningar i flera länder. En betydande roll spelar här de multinationella företagen med verksamhet i flera länder. Dessa förhållanden får allt större betydelse genom den snabba utvecklingen av de ekonomiska förbindelserna mellan länderna. Problemen har också uppmärksammats i flera internationella organisationer och åtskilliga försök har gjorts att samordna olika länders åtgärder mot konkurrensbegränsningar med internationell räckvidd. Sålunda har inom EG byggts upp elt internationellt rättssystem på området. Regler av denna art ingår också i Sveriges avtal med EG liksom i EFTA-konventionen. Vidare kan nämnas det samarbete i kon­kurrensbegränsningsfrågor som bedrivs inom OECD samt det arbete rörande sådana frågor som pågår i UNCTAD.

Utvecklingen har således på flera områden ändrat förutsättningarna för lagsiiftningen mot konkurrensbegränsning och för verksamheten vid berörda myndigheter. Mot bakgrund härav anser jag att sakkunniga nu bör tillkallas för atl företa en genomgripande översyn av denna lagstiftning.

Jag vill framhålla att de sakkunniga inte bör bindas av några mera detaljerade direktiv utan ha möjlighet att förutsättningslöst diskutera vad som eftersträvas med lagstiftningen. En sådan diskussion kan ge de sakkunniga anledning att överväga om den lagstiftning det här är fråga om skall bygga på begreppen konkurrens och konkurrensbegränsning eller om andra utgångspunkter bör anges för denna.

De sakkunniga bör utgå från att konkurrensbegränsningslagslifIningen är ett medel inom samhällets näringspolitik. De bör bilda sig en uppfattning om hur utvecklingen på centrala områden inom samhället och ekonomin förändrat förutsättningarna för lagstiftningen. Särskilt bör analyseras förhållandel mellan konkurrensbegränsningslagstiftningen och närings­politiken i övrigt. Vidare bör en analys göras av hur det växande inslaget av oligopol- och monopolmarknader i vår samhällsekonomi verkar i praktiken. Härvid måste beaktas att konkurrensen på den svenska marknaden i hög grad påverkas av vår frihandelspolitik. De sakkunniga bör vid analysen försöka få en bild av vilka konkurrensmedel som företagen använder samt försöka bedöma dessas effekter med hänsyn till samhällets och konsumenternas intressen.

En utgångspunkt för lagstiftningen är att den skall lillämpas i elt decen­traliserat ekonomiskt system med betydande frihet för de ekonomiska enheterna all besluta om olika åtgärder beträffande produktion, distribution osv.

 

H:15   Skr 1975:4                                                   494

En annan utgångspunkt för lagstiftningen är följande. Från såväl samhällets som konsumenternas synpunkt är det ett intresse atl de åtgärder företagen vidtar begränsar produktions- och distributionskostnader så långt det är möjligt. I den utsträckning della sker genom nedläggning av företag, produktions- eller distributionsenheler och genom samgående eller samarbete mellan företag kan emellertid konsekvenser av negativt slag uppstå. Vissa uppstår ofta redan på kort sikt i form av försämrade service-och valmöjligheter för konsumenterna — i särskilt hög grad gäller delta inom distributionssektorn. Andra kan uppträda först på sikt i form av bl. a. stelhet i prisbildning och produktutveckling med ogynnsamma verkningar för konsumenterna som följd. Ett annat slags verkningar kan bestå av näringsgeografiska förändringar, som orsakar allmän ekonomisk försvagning och försämring av service, kommunikationer etc, i vissa delar av landet.

Ett huvudsyfte med lagstiftningen måste vara att motverka förhållanden inom näringslivet som medför väsentliga olägenheter för konsumenterna. Detta leder bl. a. till att bedömningen av olika konkurrensmetoder och åtgärder av företagen som påverkar koncentrationsutvecklingen bör innefatta en avvägning från konsumentsynpunkt mellan positiva och negaiiva effekter såväl på kort som lång sikt. Hänsyn bör således även tas till de långsiktiga konsekvenserna av en utveckling, som på kort sikt främjar effektivitet och konsumentintresse. Av vad jag sagt följer också, atl samhällets politik inte enbart bör inriktas på att förhindra vissa åtgärder från företagens sida utan också innefatta en prövning av om man med andra åtgärder bättre kan nå de syften, som lagstiftningen vill främja.

Ett särskilt problem ulgör samgående eller långtgående samarbete mellan större företag. Konsekvenserna av sådana koncentrationsåtgärder kan till följd av förelagens storlek bli mycket vidsträckta och beröra en rad näringspolitiska aspekter. De sakkunniga bör därför överväga om bedömningen av sådana frågor som således har mycket stor betydelse för konsumentintressena och i väsentlig grad kan påverka sysselsättningen eller andra allmänna intressen bör bli föremål även för en övergripande politisk bedömning och om i så fall en säskild beslutsordning kan krävas.

De internationella förhållanden som förut berörts bör vidare beaktas vid utredningsarbetet.

Jag vill slutligen erinra om att byggkonkurrensutredningen i betänkandet (SOU 1972:40) Konkurrens i bostadsbyggandet föreslagit vissa ändringar i konkurrensbegränsningslagen. Förslaget har remissbehandlals. De sakkunniga bör beakta föreslagna ändringar och vad som anförts under remissbehandlingen.

Under utredningsarbetet bör vidare beaktas de uttalanden som näringsutskottet gjort i sitt av riksdagen godkända betänkande (NU 1974:10, rskr 83).

De sakkunniga bör, om del behövs för alt fullfölja utredningsuppdraget, kunna pröva även frågor utanför det område jag nu berört.

Utredningen har under tiden september - november  1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

495                  Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet   A;l

Arbetsmarknadsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:4,6,10,11,12 och 15

1. Expertgruppen (In 1967:24) för regional utredningsverksamhet (ERU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1965 för att i anslutning till lokaliseringsberedningens verksamhet dels biiräda vid uppläggning av den regionala utredningsverksamheten, särskilt i vad avser uppgiftsfördelning samt metodologisk samordning och utveckling, dels biträda forskningsberedningen med att samla informationer om och föreslå koordinering av forskningsverksamheten samt definiera forskningsbehov i lokaliseringsfrågor:

Ordförande: Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör

Ledamöter: Canarp, Curt S. T., byråchef Holm, J. Lennart, generaldirektör Hägerstrand, S. Torsten E., professor Höök, Erik S. V.,pianeringschef (t.o.m. den 30 juni 1974) Karlsson, Bengt Olof, kansliråd (fr.o.m. den 1 juli 1974) Ljung, Lars U., utredningssekreterare Rehn, L. Gösta, professor (fr.o.m. den 1 juli 1974) Thufvesson, Bengt E., departementsråd Wirén, Erik T., bitr. professor

Experter: Andersson, Åke E., docent Bergendahl, Göran H., professor Berglund, Bernt, planeringsdirektör Bylund, B. Erik M., professor Carlsson, N. Gösta, professor Dahmén, Erik V. H., professor Dalgård, P. J. Ingemar, byråchef Godlund, Sven A. I., professor Herlitz, Claes A., planeringsdirektör Holm, A. O. Per, professor Jungen, Rune, fil. lic.

 

A:l    Skr 1975:4                                                    496

Nordström, Lars E., docent Olsson, Rune I., departementsråd Petersson, Bo E., statistikchef Rundblad, Bengt G., docent Samuelsson, Kurt O., docent Siven, Claes-Henric, fil. lic. Strandberg, Margit I., avdelningsdirektör Tryggvesson, G. Rune, byråchef Törnqvist, Gunnar E., professor Weslerslåhl, H. Jörgen, professor Wärneryd, Olof I., professor

Sekreterare: Guteland, Gösta A., fil. lic.

Bitr. sekreterare: Felländer, Ingela K., fil. kand. Lidström, P. Ivar, pol. mag. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Ohlsson, Lennart Å., fil. dr (fr.o.m. den 1 november 1974) Persson, Annie V., pol. mag. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Stighäll, L. B. Christer, fil. kand. Tallroth, N. Börje, fil. lic. (t.o.m. den 31 mars 1974) Öberg, N. Sture, fil. lic.

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreterarna)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Expertgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Inom expertgruppens kansli utförs sammanställningar av vunna forskningsresultat. Under år 1974 har betänkandet (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan med bilagedelarna (SOU 1974:2) Ortsbundna levnadsvillkor, (SOU 1974:3) Produktionskostnader och regionala produktionssystem och (SOU 1974:4) Regionala prognoser i planeringens tjänst lagts fram.

Vidare har inom ERU:s kansli utarbetats en bilaga, (Ds A 1974:5) Samhällsutvecklingen i storstäderna till elt betänkande (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling avgett av utredningen (In 1972:02) om regionalpolitiska styrmedel.

Expertgruppens arbeie beräknas pågå under hela år 1975.

 

497                   Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:2

2. Expertgruppen (In 1968:14) för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 20 januari 1967-föratt i anslutning till sysselsättningsberedningens verksamhet ta initiativ till och biträda beredningen vid uppläggning av utredningsverksamhet i frågor rörande arbetsmarknadspolitikens verkningar:

Ordförande: Canarp, Curt S. T., byråchef (t.o.m. den 28 februari 1974) Carlsson, G. Arne V., departementsråd (fr.o.m. den 1 mars 1974)

Ledamöter: Carlsson, G. Arne V., departementsråd (t.o.m. den 28 februari 1974) Dahlström, Gösta E., fil. lic. (t.o.m. den 27 november 1974) Högberg, K. Gunnar, direktör

Jonsson, Bo E., sekreterare (fr.o.m. den 28 november 1974) Niklasson, Ö. O. Harald, universitetslektor Rehn, L. Gösta, professor (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Rydén, Jan E., avdelningschef

Silenstam, N. Per A., byråchef (fr.o.m. den 1 mars 1974) Sundström, Olof G., utredningschef

Experter: Dahlberg, L. Åke, forskarassistent Persson, Inga K., pol. mag.

Silenstam, N. Per A., byråchef (t.o.m. den 28 februari 1974) Wadensjö, Eskil W., forskarassistent

Sekreterare: Niklasson, Ö. O. Harald, universitetslektor

Bitr. sekreterare: Johannesson, Jan G., förste byråsekreterare

Lokal: Arbetsmarknadsstyrelsen, Utredningsenheten, Sundbybergs-vägen9, 171 99Solna, tel. växel 7300520(Johannesson)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Expertgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Resultaten från undersökningarna om effekterna av immigration, arbetsmarknadsutbildning, geografiska rörligheisslimulanser samt arbetsförmedlingens informationsverksamhet har tillsammans med synpunkter på den fortsatta forskningen kring arbetsmarknadspolitiken presenterats i betänkandet (SOU 1974:29) All utvärdera arbetsmarknadspolitik.

32   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

A:2   Skr 1975:4                                                    498

Undersökningen kring arbetskraftens geografiska flyttningar fortsätter i form av en andra uppföljningsetapp.

Dessulom har två nya undersökningar, benämnda analys av integrerad
arbetsmarknadspolitik respektive    analys     av      indirekta

sysselsätiningsskapande medel, påbörjats.

Expertgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3.1968 års lokaliseringsutredning (In 1969:20)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 december 1967 för att verkställa utredning rörande den fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamheten m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 februari 1968):

Utredningsman: Lemne, Mats H., landshövding

Experter: Andersson, Bernt E. L., byrådirektör Berggren, Göte B., byråchef

Sekreterare: Rydholm, Björn, regeringsrättssekreterare

Bitr. sekreterare: Levin, Tage P., sekreterare Medlemmar i rådgivande nämnd:

Fälldin, N. O. Thorbjörn, lantbrukare, led. av riksdagen Hamrin, Mac T. P., överlantmätare, f.d. led. av riksdagen Kahlin, Tage H. G., direktör Ljung, Lars U., utredningssekreterare Svanberg, U. Ingvar, skoldirektör, led. av riksdagen Turesson, Bo, överlantmätare, led. av riksdagen

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm 2, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse In 20.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden med expert och sekretariat samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet 1975.

 

499                   Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:4

4. Invandrarutredningen (In 1969:22)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 maj 1968 för att utreda invandrares anpassningsproblem m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 12junil%8):

Ordförande: Olsson, S. O. Bertil, f.d. generaldirektör

Ledamöter: Bengtsson, Hugo V., plåtslagare, led. av riksdagen Diesen, Ingrid E., fil. mag., led. av riksdagen Fagerlund, Bengt O. H., assistent, led. av riksdagen Jönsson, J. Ove, f.d. byråchef

Mattsson, S. M. Lennart, distriktsstudieledare, led. av riksdagen Wirtén, Rolf G. S., folkskollärare, led. av riksdagen

Experter: Hellners, E. Trygve, t.f. departementsråd Holmquist, C. Ingemar B., f.d. försäkringsdomare Huovinen, Sulo P., fil. kand. Israelsson, K. Ragnar E., f.d. undervisningsråd Svedberg, Jan, föredragande Swedner, H. H. R. Harald, bitr. professor Torstensson, Lennart G. B., fil. kand. Trankell, Arne, professor Wahlström, Stina M., kansliråd Öberg, N. P. Kjell, generaldirektör

Sekreterare: Widgren, Jonas O., byrådirektör

Bitr. sekreterare: Lundström, Stig H. V., byrådirektör Reinans, Sven A., byrådirektör Schöldström, G. Arne M., byrådirektör

Direktiven för ulredningen, se 1969 års riksdagsberättelse In 22.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 19 sammanträden.

Ulredningen har den 3 september 1974 avgett sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) Invandrarutredningen 3 jämte en separat bilagedel (SOU 1974:70) Invandrarutredningen 4 och en s. k. exempelsamling (Ds A 1974:4).

Uppdraget är därmed slutfört.

 

A:5   Skr 1975:4                                                     500

5. Expertgruppen (In 1970:28) för vissa zigenarfrågor

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 oktober 1969 med uppgift att skyndsamt utreda levnadsförhållanden m. m. för de zigenare som hittills under 1960-talet fått tillstånd att vistas i riket samt överväga och ta initiativ till åtgärder som gör det möjligl för dem atl få en med övriga invandrare jämförbar ställning i samhället enligt de riktlinjer som gäller för den reglerade invandringen.

Genom beslut den 12 februari 1971 har expertgruppen fått i uppdrag att överväga och till chefen för inrikesdepartementet inkomma med förslag dels om lämpliga former för uttagning och överföring till Sverige av socialt handikappade zigenare, dels ock om ett handlingsprogram för deras omhändertagande, ulbildning och anpassning här i landet

Genom beslut den 21 januari 1972 har expertgruppen fått i uppdrag att handha sådana frågor om utbyte med finska myndigheter av erfarenheter rörande förbättring av zigenarnas levnadsförhållanden i Finland och Sverige som föranleds av Nordiska rådets rekommendation nr 23/1969.

Genom beslut den 19 april 1974 har expertgruppen fått i uppdrag att under budgetåret 1974/75 enligt bemyndigandena den 24 oktober 1969 och den 12 februari 1971 fortsätta sin verksamhet med samordning och uppföljning av pågående försöksverksamhet rörande ulomnordiska zigenare.

Ordförande: Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, G. Ingemar, byråchef, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, Inga L., psykolog

Håkansson, Håkan E., byråchef (fr.o.m. den 1 november 1974) Isacsson, Karin, byråchef

Israelsson, K. Ragnar E., f.d. undervisningsråd (t.o.m. den 14 augusti 1974)

Jacobson, Bengt P. A., undervisningsråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) OIderin, Gunnar O., byråchef (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Petersson, Gunnar A. B., länsarbetsdirektör (t.o.m. den 14 augusti 1974) Vrethammar, K. Harald, undervisningsråd (fr.o.m. den 1 november 1974)

Sekreterare: Stargård, E. Hugo, rektor Kurator: Hjelm, Orvar M., socialinspektör

Lokal: Storkyrkobrinken 13,4 tt., 111 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för ulredningen, se 1970 års riksdagsberättelse In 28. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse In 9.

Expertgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15

 

501                  Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A;6

sammanträden. Därutöver har sammanträden och konferenser hållits med representanter för statliga och kommunala myndigheter rörande bostads-och utbildningsfrågor för zigenare. Expertgruppen har vidare deltagit i konferenser och kurser rörande zigenarfrågor för familjepedagoger, socialarbetare och lärare.

Anpassningskurser för ulomnordiska zigenare har under år 1974 bedrivits på tio platser i landet.

Expertgruppen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

6. Utredningen (In 1970:30) rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen

Tillkallade enligt Kungl. Maj;ts bemyndigande den 5 december 1969 med uppdrag att utreda frågan om ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen (se Post- och Inrikes tidn. den 11 december 1969):

Ordförande: Åman, O. Valter, f.d. landshövding

Ledamöter: Björkman, K. Eugen, direktör von Feilitzen, Styrbjörn O. R., direktör

Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, ersättare för led. av riksdagen Hårdefelt, S. Börje, t.f. rättschef Lindström, Gunnar, direktör Lundberg, K. F. Valdemar, f.d. förbundsordförande Nilsson, Åke, f.d. förbundsordförande

Experter: Håkanson, Håkan E., avdelningsdirektör Ljungar, Jan A. B., hovrättslagman Normark, Georg R., chefsjurist

Sekreterare: Lunning, Lars G. H., hovrättsassessor Nilsson, B. R. Edvard, hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse In 30.

Utredningen har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit 17 sammanträden.

Utredningen har den 28 januari 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:8) Rättegången i arbetstvister.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

A;7   Skr 1975:4                                                    502

7. Arbetsmiljöutredningen (S 1970:35)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 februari 1970 med uppdrag atl företa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 5 mars 1970):

Ordförande: Danielson, Gunnar H., generaldirektör

Ledamöler: Andersson, B. Sivert, avdelningsordförande, led. av riksdagen Gustafsson, Kerstin, förbundsjurist Gustafsson, G. Olov, direktör Kjellstrand, Leif, ombudsman Lindström, Gunnar, direktör Westling, Otto J., f.d. generaldirektör

Experter: Ahlqvist, G. Börje, avdelningschef Bartley, A. Osborne, professor

Björkman, A. Fredrik M., förste länsassessor (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Bolinder, S. Erik G., med. lic.

Forselius, Hans F., direktör (fr.o.m. den 19 mars 1974) Forssman, Sven P. M., f.d. överdirektör Holm, Thorsten H., direktör (t.o.m. den 18 mars 1974) Johansson, Bengt K. Å., t.f. kansliråd (fr.o.m. den 19 januari 1974) Jönsson, E. Gustav, departementsråd (t.o.m. den 25 september 1974) Lönngren, D. Rune, farm. dr Malmsköld, A. J. Bertil, yrkesinspektör Masreliez, Nils G., med. lic.

Nissen, L. S. Veronika, byråchef (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Olson, Sven-Olof, generalmajor (fr.o.m. den 19 mars 1974) Rambe, Sven O. F., byrådirektör (fr.o.m. den 19 mars 1974) Rundqvist, Karl-Ingvar, hovrättsassessor Starland, Hilding, f.d. överingenjör Wesllin, E. Arne, avdelningschef Wikrén, R. O. Gerhard, hovrättsassessor (fr.o.m. den 28 november 1974)

Sekreterare: Gullberg, Hans E., hovrättsråd

Bitr. sekreterare: Lindström, Jöns A., departementssekreterare Paulsson-Nordling, Kerstin E., hovrättsassessor

Lokal:   Storkyrkobrinken   13,   4   tr.   Postadress:   Arbetsmarknads-

 

503                   Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:9

departementet. Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse S 29.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete omkring årsskiftet 1975/76.

8. Svenska sakkunniga (In 1971:01) i nordiskt samarbetsorgan för Nordkalottfrågor (Nordkalottkommittén)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 juli 1971 för att ingå i ett för Sverige, Finland och Norge gemensamt samarbelsorgan för att kartlägga ekonomiska samarbetsmöjligheter inom Nordkalottområdet:

Ordförande: Berggren, G. Rune, generaldirektör (t.o.m. den 25 februari 1974) Larsson, Y. Allan G., statssekreterare (fr.o.m. den 26 februari 1974)

Ledamöter: Andersson, J. Gunnar D., överdirektör Lassinantti, I. Ragnar, landshövding, f.d. led. av riksdagen

Sekreterare: Isacsson, Bert E., kansliråd

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, organisalioner och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén har anordnat ett seminarium för företagsledare på Nordkalotten. En handbok med resefakta om Nordkalotten har utgetts på svenska, engelska och tyska och distribuerats till resebyråer m. fl. i Västeuropa.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9. Arbetsrättskommittén (In 1971:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1971 för alt göra en allmän översyn av arbelsfredslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 10 januari 1972):

 

A:9   Skr 1975:4                                                                 504

Ordförande: Nordgren, Kurt H., landshövding

Ledamöter: Aldestam, N. Arne, statssekreterare Bratt, Lennart, direktör Edlund, Sten E., docent

Ekinge, Bernt A., ombudsman, led. av riksdagen Fransson, Arne A. E., kamrer, led. av riksdagen Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen Hansson, Lilly E., fru, led. av riksdagen Lindberg, Sven J., ombudsman, led. av riksdagen Lindström, Gunnar, direktör

Nilsson, Åke, f.d. förbundsordförande (t.o.m. den 29 januari 1974) Oskarson, K. F. Gunnar, kapten, led. av riksdagen Westerberg, Lars G. I., andre ordförande i LO (fr.o.m. den 30 januari 1974)

Experter: von Feilitzen, Styrbjörn O. R., direktör

Westerberg, Lars G. I., andre ordförande i LO (t.o.m. den 29 januari 1974)

Sekreterare: Ljungar, Jan A. B., hovrättslagman

Bitr. sekreterare: Bergqvist, Olof, hovrättsassessor Sköllerholm, S. Ove J., hovrättsfiskal

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 3 tr.. Postadress: Arbetsmarknads­departementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel växel 763 1000 (sekreterarna)

Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse In 25.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 20 sammanträden. Därutöver har två sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp för frågor rörande den offentliga sektorn.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

10. Utredningen (In 1972:02) om regionalpolitiska styrmedel

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 juli 1972 för att utreda frågan om starkare styrmedel i regionalpolilisk syfte m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 26 juli 1972):

 

505                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:ll

Ordförande: Eckerberg, Per A., landshövding

Ledamöter: Eriksson, Karl Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Fagerlund, Bengt O. H., assistent, led. av riksdagen Hovhammar, L. Erik E., bruksdisponent, led. av riksdagen Nilsson, E. Birger, ombudsman, led. av riksdagen Nordberg, S. Ivar, organisationssekreterare, led. av riksdagen Stridsman, Torsten U., ombudsman, led. av riksdagen

Expert: Törnqvist, Gunnar E., professor

Sekreterare: Frid, Sven Rune, byråchef

Bitr. sekreterare: Jonasson, Holger L., t.f. planeringsdirektör

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse In 27.

Utredningen har under tiden november 1973 - augusti 1974 hållit sju sammanträden.

Ulredningen har den 23 september 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling.

Uppdraget är därmed slutfört.

11. Semesterutredningen (S 1972:03)

Tillkallad enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december 1972 för att företa en översyn av lagstiftningen om semester (se Post- och Inrikes tidn. den 23 december 1972):

Utredningsman: Åström, Lars-Åke E., generaldirektör (t.o.m. den 25 mars 1974)

Experter: Eklund, P. Gösta, ombudsman Forstadius, Erik L. W., direktör Jönsson, K. Ingeborg, avdelningsdirektör Karlsson, H. K. Göran, ombudsman Sjöberg, N. Björn V., departementsråd

Sekreterare: Grönwall, Lars O., departementsråd

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse S 22.

 

A:ll    Skr 1975:4                                                    506

Sedan Kungl. Maj:t den 1 mars 1974 bemyndigat chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga med uppdrag att företa en allmän översyn av semesterlagstiftningen (A 1974:01), entledigade departementschefen, genom beslut den 25 mars 1974, generaldirektören Lars-Åke Åström från honom meddelat uppdrag i semesterutredningen (S 1972:03). Vidare föreskrev departementschefen att semesterutredningens arbete skulle upphöra med utgången av april månad 1974.

Uppdragel är därmed slutfört.

12. Kommittén (In 1972:04) för översyn av arbetsmarknadsutbildningen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för översyn av arbetsmarknadsutbildningen och därmed sammanhängande frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 23 september 1972):

Ordförande: Rehnberg, K. Bertil, generaldirektör

Ledamöter: Gustavsson, K. Rune, socionom, led. av riksdagen Larsson, A. Lennart, utbildningschef Larsson, Malls Bergom, direktör Olsson, H. S. Artur, skolråd Pettersson, Björn G., ombudsman Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen

Experter: Arfwedson, Anders J., sekreterare

Dahlgren, Margareta B., direktör (fr.o.m. den 9 mars 1974) Hellström, E. Emil, undervisningsråd Håkansson, Håkan E., byråchef

Persson, A. Henry, sekreterare (fr.o.m. den 15 januari 1974) Ringholm, Bosse I. K., f.d. förbundsordförande Ström, B. O. Gunne, avdelningschef

Sekreterare: Bernhardsson, K. Göte E., byrådirektör

Bitr. sekreterare: Lundberg, Elisabeth H., departementssekreterare Ossvik, Kristina, förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 januari 1974) Reuterswärd, Anders P.E., departementssekreterare

Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberätlelse In 29.

 

507                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A: 13

Kommittén har under tiden november 1973 - september 1974 hållit 13 sammanträden.

Kommittén har den 1 oktober 1974 avgelt betänkandet (SOU 1974:79) Utbildning för arbete.

Uppdraget är därmed slutfört.

13. Yrkesskadestatlstlkutredningen (S 1972:04)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 för utredning angående yrkesskadestatistikens utformning m. m.:

Utredningsman: Gunnarsson, S. Olle G., överdirektör

Experter: Eriksen, Tor E., byråchef Gerhardsson, Gideon, professor Kjellslrand, Leif, ombudsman

Ulfward, E. Bertil, överingenjör (fr.o.m. den 7 maj 1974) Wallberg, Klas H. S., avdelningschef

Sekreterare: Lagerlöf, K. Elisabeth, forskningsassistent Wikman, C. Gunnar, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Jensen, Inga-Lill I., forskningsassistent

Lokal; Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (Wikman)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse S 23.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 29 november 1974):

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 har en särskild utredningsman tillkallats för att närmare utreda yrkesskadestatistikens framtida ulformning m. m. Utredningsarbetets huvudsakliga syfte är atl, sedan betydelsen av yrkesskadestatistiken för yrkesskadeförsäkringens del minskat, tillgodose angelägna önskemål om sådana förbättringar av statistiken att den blir väl ägnad som underlag för bedömningar och ställningstaganden när det gäller insatserna för en tillfredsställande arbetsmiljö. I samband härmed skall även vissa andra frågor såsom yrkesskadestalistikens administration, angelägenheten av en snabb redovisning av uppgifter om inträffade yrkesskadefall, m.m. utredas.

Enligt direktiven bör en utgångspunkt för utredningsarbetet vara, att statistiken t. v. bör ha i huvudsak" oförändrad omfattning i fråga om personkrets och yrkesskadebegrepp. Inom yrkesskadeslatisliken används samma yrkesskadebegrepp som inom yrkesskadeförsäkringen. Statistiken

 

A:13   Skr 1975:4                                                   508

grundas på de skadeanmälningar som arbetsgivarna har att avge vid inträffad yrkesskada, dvs. sådana olycksfall och yrkessjukdomar som medfört rätt till sjukpenning eller ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Yrkesskadestalistiken omfattar således förutom olycksfall endasi sjukdomar som kan konstateras ha etl direkl samband med särskilt avgränsade förhållanden i arbetsmiljön. Denna begränsning i den statistiska informationen om olika former av ohälsa som kan ha ett samband med arbetsmiljön har under senare lid kommil att framstå som otillfredsställande. Man har för sjukdomar över huvud taget alltmera kommit till den uppfattningen att vid uppkomsten av sjukdom flera faktorer inverkar mer eller mindre samtidigt och kan ge effekter efter kortare eller längre tid. Vid uppkomsten av åtskilliga sjukdomar har det visat sig att arbetsförhållanden eller arbetsmiljö är en bidragande faktor lill sjukdomens uppkomst. Mot denna bakgrund finner jag det angeläget att bredda informationen om sådana former av ohälsa som kan ha sin orsak i förhållandena i arbetsmiljön. En komplettering av yrkesskadestatistiken med andra informationskällor blir därvid nödvändig.

Som exempel på kompletlerande informationskällor kan nämnas olika
slag av medicinalstatistik och socialförsäkringsstatislik. Jag vill också
erinra om den anmälningsskyldighet för läkare som skrevs in i
arbetarskyddslagen i samband med 1973 års reform på arbetsmiljöområdet.
Innebörden är att läkare som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom
som kan ha samband med arbete skall göra anmälan härom till
arbetarskyddsmyndigheterna. Beslämmelsen syftar till att förbättra
arbetarskyddsmyndigheternas        bedömningsunderlag   beträffande

arbetslivets hälsorisker.

Av betydelse i detta sammanhang — i varje fall på något längre sikt — är vidare det arbete som pågår för utveckling av en informationssystem på miljövårdsområdet.

Mot denna bakgrund är det enligt min mening angeläget att direktiven för yrkesskadeslalistikutredningen vidgas. Jag förordar att utredningen får i uppdrag att också undersöka i vilken utsträckning det är möjligt alt genom olika former av tillgänglig statistik eller annan redovisning av sjukdom eller ohälsa, som kan ha samband med arbetet men som inte är yrkessjukdom i yrkesskadeförsäkringslagens mening, förbättra underlaget för åtgärder på arbetsmiljöns område. Utredningen bör i denna fråga samråda med arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsverket och socialstyrelsen.

En särskild fråga som jag anser bör beröras i sammanhanget gäller yrkesskadestatistikens begränsningar beträffande personkretsen. Det är angeläget att yrkesskadeslalistikutredningen efter samråd med arbelsmiljöutredningen lar upp och bedömer möjligheterna att ge den statistiska redovisningen sådan inriktning att den förmedlar information beträffande i princip samma personkrets som väntas bli omfattad av en ny lag om arbetsmiljön. Jag förordar att uppdraget för yrkesskade­slalistikutredningen vidgas även i detta hänseende.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

509                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A: 15

14. Utredningen (In 1973:01) om politisk propaganda på arbetsplatser

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 för alt undersöka under vilka förutsättningar och i vilken omfattning politisk in­formationsverksamhet och propaganda förekommer pä arbetsplatser m. m.

Utredningsman: Sigeman, Tore I., forskardocent

Experter: Gustavsson, Sverker, docent Lundberg, Leif T. E., fil. kand.

Lokal: Sociologiska institutionen. Drottninggatan 1 A, 752 20 Uppsala, tel. 018/1483 16 (Lundberg), Juridiska institutionen. Box 512, 75120 Uppsala, tel. växel 018/15 54 00 (Sigeman)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

15. Utredningen (S 1973:03) angående lokaler för arbetarskyddsstyrelsen m.m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 för att utarbeta förslag till byggnadsprogram för lokaler för arbetarskyddsstyrelsen m. m.:

Ordförande: Lönngren, D. Rune, farm. dr

Ledamöter: Ahlqvist, G. Börje, avdelningschef Lundgren, Nils, avdelningschef Rhedin, Carl Werner E., byråchef Törnquist, Harry E., byggnadsråd Vasseur, Erik J. E., laboratoriechef

Experter: Arrhenius, N. Erik A., docent Holmstedt, Bo R., professor Ullberg, Sven G., professor

Sekreterare: Holmberg, Bo E. G., t.f. laborator

 

A:15   Skr 1975:4                                                                   510

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit 9 sammanträden.

Utredningen har den 29 april 1974 avgett betänkandet (Ds A 1974:3) Institut för miljömedicin.

Uppdraget är därmed slutfört.

16.1974 års semesterkommitté (A 1974:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 mars 1974 för att företa en allmän översyn av semesterlagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars 19740:

Ordförande: Hallström, H. Gunnar F., f.d. förbundsordförande

Ledamöter: Arrbäck-Falk, Gunnel, fil. mag. Axelsson, K. Bertil J., förbundssekreterare Forstadius, Erik L. W., direktör

Gradin, Anita I., departementssekreterare, led. av riksdagen Håkansson, P. Harald, ombudsman Johansson, Erik G. E., direktör Karlsson, H. K. Göran, ombudsman Olsson, Holger S., avtalssekreterare

Experter: Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Johansson, Bengt K. Å., t.f. kansliråd Jönsson, Ingeborg, avdelningsdirektör Normark, Georg R., chefsjurist

Rundqvist, Karl-Ingvar, försäkringsdomare (t.o.m. den 27 november 1974) Wikrén, R. O. Gerhard, hovrättsassessor (fr.o.m. den 28 november 1974)

Sekreterare: Eriksson, Lars Göran, hovrättsassessor (fr.o.m. den 16 april 1974) Grönwall, Lars O., departementsråd (t.o.m. den 30 september 1974)

Lokal Storkyrkobrinken 13, 3 tr.. Postadress: Arbetsmarknads­departementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 22 94 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 1 mars 1974):

 

511                Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A; 16

Den lagstadgade semestern, som enligt den första semeslerlagen år 1938 utgick med två veckor om året, har efter förlängning år 1951 och 1963 ökat till nuvarande fyra veckor om årel. Vid sidan av förlängningen av semestern har den allmänna arbetstiden under de senaste decennierna successivt nedbringats till högst 40 limmar i veckan.

Arbetstagarna har gett till känna ett fortsatt intresse av att ta ut en del av standardhöjningen i form av ökad fritid. En viktig orsak till alt arbetstids­frågorna i dag är aktuella är också strävandena att skapa jämställdhet i samhällslivet mellan män och kvinnor. Som uttryck härför kan man se bl. a. att Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i sitt handlingsprogram pekat på behovet av åtgärder med inriktning på att efter hand förkorta den allmänna arbetstiden till sex timmar per dag och 30 timmar per vecka. Därvid har betonats bl. a. den kortare arbetsdagens betydelse för möjlig­heterna att förena förvärvsarbete med omsorger om barn och med andra aktiviteter av t. ex. politisk och facklig natur. En rapport om arbetstiden, som under år 1973 har godtagits av landssekretarialel inom Lands­organisationen (LO), utmynnar i att fackföreningsrörelsens långsiktiga målsättning i arbetslidsfrågan bör vara en arbetsvecka om 30 timmar, fördelade med sex timmar per dag. Med avseende på den närmaste framtiden framstår emellertid enligl rapporten bl. a. en ytterligare förlängd semester och vissa andra semesterfrågor som mest angelägna.

Lösningen på spörsmålen om arbetstiden måste i huvudsak sökas efter avvägningar främsi mellan olika sätt för arbetstagarna att ta ut en möjlig standardförbättring. Avvägningarna kan gälla exempelvis kontantlöne-förmåner, fritid, vissa sociala förmåner och delvis också arbetsmiljö­förhållanden. Det är de fackliga organisalionernas sak att avgöra när man vill aktualisera frågor av detta slag.

LO har i skrivelse den 15 november 1973 begärt att en utredning om förlängning av den lagfästa semestern skall komma till stånd. Tidigare har Tjänstemännens centralorganisation (TCO) gjort framställning i frågan utifrån de äldre arbetstagarnas synpunkt.

I fråga om semesterledighet gäller f. n. att många arbetstagare genom avtal är tillförsäkrade en längre semester än fyra veckor. För stora grupper gäller dock den lagstadgade semestern. LO ser det som etl allmänt rättvisekrav att skillnaderna i semesterförmåner på sikt utjämnas mellan olika kategorier av löntagare. Därvid framhålls alt många av dem som har den kortaste semestern på grund av påfrestande arbetsförhållanden är i störst behov av en längre semester.

LO:s skrivelse avser inte bara semesterns längd utan även andra betydelsefulla förhållanden som rör semesterlagstiftningen. I stor utsträckning är det också här fråga om bedömningar av samhällsekonomisk art där arbetstagarnas uttryckta prioriteringar måste tillmätas stor vikt. Bl. a. tas upp frågorna om en lagstadgad minimisemester för i princip alla arbetstagare och om en förstärkt semesterlön. Sådana spörsmål har be­rörts också i TCÖ:s nyssnämnda framställning.

Genom en år 1972 tillkallad utredningsman pågår f. n. en översyn av vissa frågor rörande lagstiftningen om semester (semesterulredningen, S 1972:03). Enligt direktiven skall undersökas lämpligheten av lagändringar i syfte alt nå en harmonisering med de övriga nordiska ländernas semesterlagstiftning samt klarläggas vilka lagändringar som behövs för att Sverige skall kunna ratificera den konvention om semester (nr 132) som antogs vid internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna konferens år 1970. Den pågående översynen av semesterlagstiftningen sker även med

 

A:16   Skr 1975:4                                                  512

hänsyn till de erfarenheter som tillämpningen av lagstiftningen i övrigt har gett upphov till sedan den trädde i kraft år 1963. En viktig fråga som omfattas av utredningsuppdraget gäller semeslertätten för dellids- och korttidsanställda. Översynen innefattar också en förutsättningslös prövning av motiven för en särlagsiiftning för dem som i sitt arbete utsätts för joniserande strålning.

Med hänsyn till att grundläggande frågeställningar rörande semester nu har aktualiserats från fackligt håll, bör enligt min mening utredningsarbetet vidgas lill att omfatta en allmän översyn av semesterlagstiftningen. Samtidigt bör formerna för utredningsverksamheten ändras. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för att verkställa en sådan översyn. Bland de sakkunniga bör ingå företrädare för riksdagen och för arbetsmarknadens parter.

De sakkunniga bör utreda förutsättningarna att vid lämplig tidpunkt förlänga den lagstadgade semestern från fyra veckor till fem veckor.

Enligt den nuvarande semesterlagen (1963:114) skall semestern läggas ut i ett sammanhang, om inte överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren eller semestern är längre än fyra veckor. I sisinämnda fall får semestern förläggas till två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst fyra veckor. Olika förslag rörande uttag av en femte semestervecka har nämnts i debatten. Bl. a. har Svenska metallinduslriarbetareförbundet fört fram tanken på att arbetstagaren bör har möjlighet att spara en intjänad femte semestervecka till en längre tids sammanhängande ledighet. De sakkunniga bör undersöka olika lösningar med avseende på utformningen av en fem-veckorssemester. I anslutning härtill bör hela frågan övervägas om att förbättra arbetstagarnas möjligheler till inflytande när det gäller semesterförläggningen.

Enligt nuvarande lag har arbetstagare rätt att få semester med lön på grund av och i viss schematisk relation till det arbete som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) har utfört för arbetsgivarens räkning. Semestern skall om inle annat avtalas utgå under årel efter kvalifikations-året. Denna grundläggande konstruktion medför att full semester är garanterad den som haft arbete, främst heltidsarbete, hos arbetsgivaren under i stort sett hela kvalifikationsåret. Däremot kan den gällande ord­ningen under vissa omständigheter leda till starkt begränsade semesterförmåner eller inga semesterförmåner alls för särskilda grupper på arbetsmarknaden. I samband med semesterutredningens direktiv har redan nämnts de deltids- och korttidsanställda. Det finns emellertid också probelm för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden. Dessa kan, om de inte avtalsvägen uppnår ett bättre läge, få vänta avsevärd tid innan de kommer i åtnjutande av semesterförmåner. Vidare kan arbetstagare, som bytt anställning, under samma förutsättning gå miste om semesterledighet under ett år i anslutning till övergången.

Sådana begränsningar i semestertätten som här har nämnts kan från skilda utgångspunkter te sig oriktiga. Den gällande semesterregleringen — som delvis bygger på förhållanden och bedömningar som låg till grund för 1938 och 1945 års semesterlagar — lider i vissa avseenden av en stelhet som gör att bestämmelserna inte fungerar genomgående tillfredsställande. Den ökade rörligheten och förhållandena i övrigt på arbetsmarknaden under senare tid har bidragit till atl framhäva dessa nackdelar. En viktig uppgift för de sakkunniga blir därför att närmare undersöka behovet av och möjligheterna att förbättra semesterrätten för olika kategorier av arbets­tagare som med gällande regler inte får semesterförmåner som svarar mot

 

513                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A: 17

vad de enligt nu rådande allmän uppfattning bör ha. Utredningen bör överväga en årlig minimisemester för i princip alla arbetstagare. En annan möjlighet som kan bidra lill att lösa vissa problem och därför kan behöva undersökas närmare är att ändra kvalifikalionsåret så att det sammanfaller med semesteråret. Denna ordning gäller redan för statliga och vissa andra tjänstemän enligl kollektivavtal.

Utgångspunkten för reglerna om semesterlön i semesterlagen är att arbetstagaren under semestern skall bibehållas vid de inkomster som han annars erhåller för sitt arbete hos arbetsgivaren. Det är självfallet en förutsättning för arbetstagarens möjligheter att utnyttja rätten till semesterledighet att han inte behöver avstå från sin normala inkomst under semestertiden. Syftet med semesterledigheten är emellertid inte enbart att tillgodose arbetstagarens behov av vila. För att fritiden skall kunna upplevas som meningsfull måste semestern kunna utnyttjas till rekreation och avkoppling. Många arbetstagare har i dag goda möjligheter att använda semestern på elt tillfredsställande sätt. Andra arbetstagare måste dock fortfarande avstå från detta av ekonomiska skäl. LO har aktualiserat tanken på en förstärkt semesterlön. De sakkunniga bör kunna närmare kartlägga behovet av att förbättra arbetstagarnas ekonomiska möjligheter att utnyttja semesterledigheten. Frågan om förstärkning av semesterlönen skall dock ses i ett mera allmänt lönepolitiskt sammanhang och får i enlighet med praxis i lönefrågor i vanlig ordning tas upp vid förhandling mellan arbets­marknadens parter.

Liksom hittills bör arbetsgivarna svara för kostnaderna för semesterlön och annan semestergottgörelse. En utvidgning av semesterförmånerna efter de linjer som har berörts i det föregående kan dock kräva förändringar i utbelalningsordnirtgen. Vid den prövning som de sakkunniga i så fall kommer in på kan de erfarenheter som finns av system med semesterkassor behöva undersökas.

De uppgifter som framgår av semesterutredningens direktiv bör tas över av de sakkunniga. Vad gäller internordisk harmonisering av lagstiftningen bör inriktningen fortsättningsvis vara oförändrad så långt del är möjligt med hänsyn till de nya utgångspunkter för utredningsarbetet som har nämnts i det föregående. De sakkunniga bör söka inhämta upplysningar om och hålla kontakt med reformsträvandena på semesterområdet i de andra nordiska länderna. Även erfarenheler och bedömningar på del internationella fältet i övrigl kan vara av intresse.

Utöver vad jag här har berört bör det stå de sakkunniga fritt att ta upp sådana spörsmål som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för en allmän översyn av semesterlagstiftningen. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Kommittén har under tiden maj - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Företrädare för kommittén har i studiesyfte besökt Danmark och Norge. Kommittén beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

17. Sysselsättningsutredningen (A 1974:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för att utreda frågan om den långsiktiga sysselsättningspolitiken (se Post- och Inrikes tidn. den 26 mars 1974):

33   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

A:17   Skr 1975:4                                                    514

Ordförande: Sandberg, Lars G., förbundsordförande

Ledamöter: Beckius, Carin E., kanslichef Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör Edin, Per-Olof, utredningschef Eriksson, Karl Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Eriksson, B. Sune, direktör Faxén, Karl-Olof, docent Hellström, Mats J., fil. kand., led. av riksdagen Meidner, Rudolf A., fil. dr

Pettersson, S. Arne, sekreterare, led. av riksdagen Rehn, L. Gösta, professor Rehnberg, K. Bertil, generaldirektör Sandebring, Hans E., direktörsassistent af Ugglas, G. S. Bertil, partisekreterare, led. av riksdagen Werner, Lars H., ombudsman, led. av riksdagen Åsling, Nils G., lantbrukare, led. av riksdagen Östlund, John O., förste ombudsman

Experter: Adlercreulz, Gustaf L. H., civilekonom (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Almryd, Hans G. B., pol. mag. (fr.o.m. den 24 september 1974) Blomdahl, Bengt O., förbundsordförande (fr.o.m. den 24 september t.o.m. den 14 oktober 1974)

Breidensjö, Monica, ombudsman (fr.o.m. den 24 september 1974) Broms, Jan T. R., bitr. direktör (fr.o.m. den 24 sepiember 1974) Dahl, Gerd B., kansliskrivare (fr.o.m. den 24 september 1974) Daimar, Margot, fru (fr.o.m. den 24 september 1974) Göransson, G. Bertil, landstingsråd (fr.o.m. den 24 september 1974) Hansson, Stig G. E., agronom (fr.o.m. den 24 september 1974) Henriksson, Runa M., fru (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Hjelmkvist, Ingvar K. R., kansliråd (fr.o.m. den 24 sepiember 1974) Ivarsson, Anna-Lisa, fru (fr.o.m. den 24 september 1974) Johansson, Inga-Britt B., fru (fr.o.m. den 24 september 1974) Jönsson, Rut V., fru (fr.o.m. den 24 sepiember 1974) Kahlin, Tage H. G., direktör (fr.o.m. den 24 september 1974) Larsson, E. Åke, departementsråd (fr.o.m. den 24 september 1974) Larsson, Ulf O., t.f. statssekreterare (fr.o.m. den 24 september t.o.m. den 14 oktober 1974)

Leimar, A. Tord M., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 24 september 1974) Lindblad, Gullan B. K., ulredningsassislent (fr.o.m. den 15oktober 1974) Lindvall, Karl-Erik, andre förbundsordförande (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

 

515                  Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:17

Ljung, Lars U., utredningssekreterare (fr.o.m. den 24 september 1974)

Nygren-Söderberg,  Laila E.,  verkställande direktör (fr.o.m. den 15

oktober 1974)

Persson, A. Henry, ombudsman (fr.o.m. den 24 september 1974)

Persson, Lena A-M., laboratoriebiträde (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Pettersson, Björn G., ombudsman (fr.o.m. den 24 september 1974)

Pettersson, Erik B., generaldirektör (fr.o.m. den 24 september 1974)

Platin, Ulla-Britta, utredningssekreterare (fr.o.m. den 24 september 1974)

Ringholm, Bo I. K., f.d. förbundsordförande (fr.o.m. den 24 september

1974)

Slunge, G. Walter R., avdelningschef (fr.o.m. den 24 september 1974)

Spendrup, K. Axel, avdelningschef (fr.o.m. den 24 september 1974)

Sundström, Olof G., utredningschef (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Thufvesson, Bengt E., departementsråd (fr.o.m. den 24 september 1974)

Wiilén, S. Kristina (Kerstin), förskollärare (fr.o.m. den 24 september

1974)

Winther, S. 1. Eva, sjuksköterska (fr.o.m. den 24 september 1974)

Ågren, Lars O. T., direktör (fr.o.m. den 24 sepiember 1974)

Österberg,   Gunnar   R.,   departementssekreterare   (fr.o.m.   den   24

september 1974)

Östlundh, Hans-Erik, departementsråd (fr.o.m. den 24 september 1974)

Sekreterare: Persson, Gustav B., sekreterare (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Bitr. sekreterare: Bernhardsson, K. Göte, byrådirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Carling, Jan L., förste forskningssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)

Ericsson, Britta M., byrådirektör (fr.o.m. den 24 september 1974) Eriksson, Björn G., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)

Fransson, Thomas P., kanslisekreterare (fr.o.m. den 24 september 1974) Guteland, A. Gösta, fil. lic. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Svensson, Leif Å., departementssekreterare (fr.o.m. den I juli 1974)

Lokal: Drottninggatan 6, 4 tr., 111 51 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):

1. Arbetets värde för individ och samhälle

Arbetet och dess villkor formar en väsentlig del av människans liv. Arbetet är ett medel för att skapa en god materiell försörjning. Men arbelel har också elt egenvärde som en väg till social gemenskap. Arbetet svarar mot grundläggnade mänskliga behov att utveckla och berika tillvaron.

 

A:17   Skr 1975:4                                                   516

Arbetets villkor bestämmer många andra fundamentala villkor för individen. Materiella omständigheter, hälsa, fritidsmöjligheler, delaktighet i politiskt och fackligt arbete, familje- och bostadsförhållanden — alla dessa faktorer är i varierande grad förbundna med de villkor som råder i arbetslivet.

Goda sysselsäilningsförhållanden innebär aktivt dellagande i samhälls­processen och en allmänt stabil livssituation. Arbetslöshet kan omvänt leda lill minskad självkänsla och tillen försämrad ekonomisk situation. Detta kan i sin tur leda till ytterligare svårigheter att komma lillbaka till arbetslivet. Rätten till arbete måste därför vara en avgörande utgångspunkt för det poliliska reformarbetet.

Även för samhället som helhet är individens dellagande i arbetslivet av avgörande betydelse. Etl samhälle med full sysselsättning skapar bestående produktiva värden och kan garantera människorna välfärd. I ett samhälle som accepterar arbetslöshet uppslår slora materiella och sociala klyftor med isolering och främlingskap mellan olika grupper som följd. Varje annan samhällsordning än den, som bygger på den fulla sysselsättningen, betyder att levnadsbetingelserna förkrymps och att mänskliga resurser förslösas.

Såväl rälten till arbete som villkoren i arbetslivet är centrala områden för politisk verksamhei. Om människan inte kan påverka utformningen av och innehållet i sitt arbete, upplevs arbetet som ett tvång att på andras villkor möjliggöra den egna försörjningen. Därför är del ett nödvändigt krav, att de arbelande själva skall ha inflytande på utformningen av sina arbetsvillkor, sin arbetsuppgift och arbetsmiljö, om arbetet skall ges mening och kunna berika människorna.

2. Samhällets växande ansvar för sysselsättidngen

Utifrån denna syn på arbetets roll för den enskilde och samhället har statsmakterna lagit ett växande ansvar för åtgärder, som ger sysselsättning åt en ökande andel av personer i aktiv ålder. Strävan har varit att utjämna sociala och ekonomiska skillnader mellan individer, grupper och regioner.

Krspolitiken i början av 1930-lalet innebar genombrottet för en aktiv sysselsättningspolitik. Efterhand kom en bred ipinion att acceptera uppfattninge, att staten aktivt skall ingripa i det ekonomiska livet för att bekämpa arbetslösheten.

Parallellt med att arbetsmaknadsförhållandena förbättrades växte ambitionerna alt bereda arbete åt fler och all samtidigt finna vägar att förena full sysselsättning med en balanserad ekonomisk utveckling. I Landsorganisationens betänkande Fackföreningsrörelsen ocb den fulla sysselsättningen (1951) hävdades, atl den ekonomiska politiken med generella medel inle ensam kunde lösa målkonflikten mellan full sysselsättningoch stabilt penningvärde.

I det regeringsförslag, som låg till grund för riksdagens beslut om rikt­linjerna för arbetsmarknadspolitiken (prop. 1966:52, SU 1966:107, rskr 1966:251), underströks 'att arbetsmarknadspolitiken utgör... en viktig gren av den ekonomiska politiken. Dess mål är att åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt vald sysselsättning. Detta mål nås inte en gång för alla. Full sysselsättning kan tryggas endast genom åtgärder, som ständigl anpassas till situationens krav. Ambitionerna att ge medborgarna möjlighet till meningsfull sysselsättning har vuxit och ansträngningarna måste ökas ytterligare.'

 

517                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A: 17

Under 1960-talet utvecklades de arbetsmarknadspolitiska medlen i flera olika riktningar och gavs starkt ökade resurser. Stöd till såväl geografisk som yrkesmässig rörlighet — arbetsmarknadsutbildning, flyttnings- och startbidrag — fick en betydande roll tillsammans med skyddad syssel­sättning och mer traditionella arbetslöshelsbekämpande åtgärder som beredskapsarbeten. Till grund för denna politik låg en strävan all öka valmöjligheterna för människorna på arbetsmarknaden och alt samtidigt underlätta rekryteringen till förelag med stabil sysselsättning och god lönebetalningsförmåga.

Under senare år har ambitionerna i arbetsmarknadspolitiken ytterligare höjts. Det har inte enbart gällt att bereda sysselsättning ål dem, som öppet efterfrågat arbete. Strävan har också varit att förändra stualionen för dem, som varit dolt arbetslösa.

Även på andra sätt har arbetsmarknadspolitiken fått en mer genom­gripande karaktär. En rad åtgärder har sålunda vidtagits förattfåföretagen att anpassa sin efterfrågan, så att denna bättre stämmer med de arbetandes förutsättningar i stället för atl ensidigt kräva en anpassning hos de arbetssökande. Denna inriktning av politiken syftar till att motarbeta utslagningsprocessen på arbetsmarknaden och till alt stärka bl. a. de handikappades ställning.

Arbetsmarknadspolitiken har vidare i ökad utsträckning inriktats på atl bryta den kvardröjande uppdelningen av arbetsmarknaden på traditionellt manliga och kvinnliga yrken och arbetsuppgifter, för atl därigenom främja jämställdhet mellan män och kvinnor.

Strukturomvandlingen, befolkningsminskningen i vissa regioner och de ökade ambitionerna på sysselsättningens område drog uppmärksamheten till de skillnader i tillgång till arbetstillfällen, som förelåg mellan olika delar av landet. En aktiv likaliseringspolitik utformades. Den syftade i första hand till alt främja industrins utveckling i de delar av landel, där sysselsättningen var vikande.

Genom statsmaklernas beslut år 1964 (prop, 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) förstärktes lokaliseringspolitikens medel genom rådgivnings- och upplysningsverksamhet till företagen, utbyggd samhällsplanering samt slöd i form av lån eller bidrag till enskilda företag. År 1970 infördes stöd till sysselsättningen i form av utbildningsstöd och sysselsätlningsstöd. Målet för regionalpolitiken är 'att människorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och en likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service samtgod miljö'(prop. 1972:111, bil. 1 InU 1972:28, rskr 1972:347).

Mot slutet av 1960-talet skärptes problemen på arbetsmarknaden. Förändrade marknadsförutsättningar, en snabb teknisk utveckling liksom skilda indusiripolitiska insalser i många konkurrentländer medverkade till en allt snabbare omvandling av näringslivet. Tryggheten i fråga om anställning, sysselsättning och inkomst upplevdes inte sällan som hotad. Krav på ökade insatser från statsmakternas sida växte. Den aktiva näringspolitik, som då inleddes, har till syfte att medverka till industriell expansion och full sysselsättning.

Statsmakternas ansvar för och befogenheter ifråga om den ekonomiska utvecklingen har successivt vidgats. Det råder nu en allmän enighel om nödvändigheten av statliga insatser via konjunktur-, arbetsmarknads-, regional- och nnäringspolitik för att kunan tillgodose medborgarnas ökade anspråk på arbete och inkomster. Som en följd av de ökade ambitionerna och insatserna har sysselsättningen ökat och grupper, som tidigare stod

 

A:17   Skr 1975:4                                                   518

ulanför arbelsmarknaden, har numera väsentligt bättre möjligheter att delta i arbetslivet.

3. Utvecklingstendenser på arbetsmarknaden under 1960- och 1970-talen

Under 1960-talel ökade befolkningen i arbetsför ålder med inemot 300 000 personer. En betydande del av denna ökning sammanhängde med den naturliga folkökningen, men även neltoinvandringen bidrog till denna utveckling. Samtidigt med dessa befolkningsförändringar skedde en stark minskning av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket. Antalet industrisysselsatta kulminerade i mitten av 1960-talet. Därefter har sysselsättninge i tillverkningsindustrin minskat både absolut och relativt. Ulvecklingen är emellertid inte enhetlig. Verkstadsindustrin har under samma period haft en fortlöpande ökning av sysselsättningen. Mellan år 1965 och år 1973 ökade antalet anställda i verkstadsindustrin med 23 000.

Trots den vikande sysselsättningen inom varuproduktionen har en betydande ökning av den totala sysselsättningen kommit till stånd under senare år. Genom en snabb ekonomisk tillväxt och olika samhälleliga insatser fick under 1960-talet omkring 3(X) 000 fler människor arbete. Under perioden 1965 — 1972 ökade sysselsättningen enligt arbetskraftsunder­sökningarna med 165 000 personer. Ökningen återspeglar en relativt stor nettoinvandring, framför allt mot slutet av 1%0-talet, och en ökad kvinnlig förvärvsintensitet. Sålunda ökade andelen förvärvsarbetande bland kvinnorna från 37 till 54 % under perioden 1965-72.

Stat, kommuner och landsting svarade för merparten av detta sysselsällningstillskott i form av exempelvis sjukvårdspersonal, hem vårdare, lärare och annan skolpersonal. Den ökade sysselsättningen bidrog därmed både direkt och indirekt lill att öka och fördela välfärden på ett mer rättsvisl sätl.

Bakom denna expansion på arbelsmarknaden låg också en medveten strävan att bryta ned förvärvshinder av olika slag. Skattepolitiska reformer som särbeskattningen, den snabba expansionen av utbildningen, den aktiva arbetsmarknads- och regionalpolitiken, akti viseringen av näringspolitiken och en rad familjepolitiska reformer har verksamt bidragit till att göra det möjligl för alll fler att delta i arbetslivet. Sysselsättningsgraden har därigenom ökat sedan början av 1960-talet, trots att antalet studerande i åldrarna 16-24 år har vuxit mycket kraftigt.

Från andra hälften av 1960-talet har i många industriländer märkts en tendens till en högre registrerad arbetslöshet än under de närmast föregående åren. En tidigare skönjbar utveckling mot långsiktigt minskande arbetslöshet synes därmed ha avtagit eller brutits. Denna beskrivning gäller även för Sveriges del. En rad skilda faktorer bidrar till att förklara denna utveckling.

Å ena sidan har näringslivet genomgått en snabb omvandling, som haft återverkningar såväl inom företag som mellan branscher och regioner. Denna omvandling har medfört nya och skärpta krav på arbetsinsatserna i produktionen. Å andra sidan har medborgarna i ökad utsträckning ställt krav på arbete, vilket haft sin grund i en höjning av ambitionerna inom arbetsmarknadspolitiken och en rad andra åtgärder som underlättat ett deltagande i arbetslivet.

Samhällets sirävan att skapa arbete åt grupper som tidgare endast i

 

519                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:17

begränsad utsträckning sökte sig ul på arbetsmarknaden har bidragii till att höja ulbudet av arbetskraft. Som jag nyss framhöll har den totala sysselsättningen fortlöpande ökat. Samtidigt har den redovisade arbetslösheten stigit. Det innebär alltså att en del av de latent arbetssökande har övergått till atl öppet söka arbeie. Antalet latent arbetssökande har minskat, vilket framgår av följande tabell.

Antalet arbetslösa, latent arbetssökande samt deltidsarbetande som önskat mer arbete åren 1968 och 1973, årsmedeltal

 

Arbetslösa

1968

1973

 

Män

53500

52400

 

Kvinnor

31500

45600

 

Samtliga

85000

98000

(-H 13000)

Latent arbetssökande

 

 

 

Män

20600

13800

 

Kvinnor

124900

76200

 

Samtliga

145 500

90000

(- 55500)

Deltidsarbetande som kunnat

 

 

 

och velat ta mer arbete

 

 

 

Män

33300

24700

 

Kvinnor

53300

62100

 

Samtliga

86600

86800

(-1- 200)

Källa: Arbelskraftsundersökningarna (SCB)

Arbetslösheten har också förändrat karaklär till följd av styrkan och den ojämna takten i strukturomvandlingen. Redan tidigare förelåg brist på överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Denna brist har alltmer gjort sig gällande. Även under perioder av lågkonjunktur har efterfrågan på personal, främst yrkesvana och utbildad, varit betydande. Alt denna efterfrågan i många fall inte kunnai tillgodoses så snabbt, som hade varit önskvärt, kan ha flera orsaker. Kraven på yrkesutbildning och yrkeserfarenhet utgör på kort sigt elt hinder. Etl särskilt problem är den regionala obalansen i ulbud och efterfrågan. På många orter med ensidigt näringsliv efterfrågar företagen ofta personal med en annan utbildning och yrkesinriktning än vad de arbetssökande kan erbjuda.

Samtidigt som kraven på arbetsinsatserna fortlöpande höjts, visar det sig att en stor del av de arbetslösa endast kan ta arbete under vissa bestämda förutsättningar i fråga om arbetets art, arbetstidens förläggning, arbetsplatsens geografiska läge m. m. Därtill kommer, alt en traditionell syn på männens och kvinnornas yrkesval fortfarande består. Den uppdelning av arbetsmarknaden, som följer därav, begränsar individernas arbetsval och försvårar en anpassning av hela arbelsmarknaden.

Som en följd av dessa förändringar i såväl efterfrågan som utbud på arbelsmarknaden har arbetslöshetens karaklär förändrats. Tydliga regionala skillnader i arbetslösheten kan registreras under senare år. För personer i åldern 55-64 år är arbetslösheten ungefär dubbelt så hög i skogslänen som i övriga delar av landet.

 

A:17   Skr 1975:4

520

Ett påfallande drag när det gäller arbelslöshelen är de förlängda arbets­löshetsperioderna. Mellan åren 1%5 och 1970 ökade den andel av de arbetslösa, som hade en längre arbetslöshetsperiod än tre månader, från 13 till 24 %.

Förskjutningen mot förlängda arbetslöshetsperioder fortsatte under början av 1970-talet. Inte mindre än 37 % av samtliga arbetslösa hade år 1972 en arbetslöshetsperiod, som var längre än tre månader. Särskilt kraftig var denna ökning av arbetslöshetsperiodens längd för männen.

Denna förändring av arbetslöshetsperiodernas längd spelar en viktig roll som förklaring till de ökade arbetslöshetstalen. Totalt sett torde inte fler personer ha berörts av arbetslöshet än tidigare. Eftersom det nu dröjer längre än tidigare att finna ny anställning, kommer emellertid vid varje mättillfälle ett ökal anlal arbetslösa atl registreras.

Sammanfattningsvis kan konstateras att sysselsättningen fortlöpande ökat och att andelen förvärvsarbetande höjts. Samtidigt har den öppna arbetslösheten stigit, främst som en följd av förlängda arbetslös­hetsperioder. Antalet latent arbetssökande har emellertid kraftigt reducerats. Den utveckling mot ökad sysselsättning och minskad dold arbetslöshet, som jag här kortfattat redovisat, ger Sverige en framskjuten plats vid internationella jämförelser. Sverige har en jämn och relativt stabil ökning av det totala antalet sysselsatta. Även andelen av beforlkningen i arbetskraften har ökat för Sveriges del, medan flertalet västeuropeiska industriländer redovisar en minskad eller oförändrad andel. Sverige har framför allt en avsevärt högre andel kvinnor i arbetslivet.

När det gäller den framtida sysselsättningen har 1970 års långtids­utredning, LU 70, (SOU 1970:71) redovisat bedömningar av utveck­lingstendenserna i svensk ekonomi och på arbetsmarknaden fram till år 1975. En avstämning och framskrivning av dessa bedömningar har sedermera gjorts i LU 73 (SOU 1973:21). Följande tabell redovisar utredningens bedömning i fråga om sysselsättningsutvecklingen.

Sysselsättningsförändringar (t 000-tal personer)

 

Näringsgren

1960

1965

Antal syssel-

1970

1972

 

-65

- 70

satta

- 72

- 77

Jordbruk och fiske

-130

- 80

264

- 18

- 65

Skogsbruk

-   8

- 19

87

- 17

- 28

Industri

-1- 47

- 36

1031

- 37

- 29

El, gas, vatten och

 

 

 

 

 

avlopp

-   1

0

30

0

0

Byggnadsverksamhet

-1- 53

-(-    9

369

- 26

- 19

Summa varu- och

 

 

 

 

 

kraftproduktion

- 38

-126

1781

-97

-141

Varuhandel

- 24

-1-  14

500

- 13

-1- 35

Samfärdsel

-H   3

-h    5

255

-(-   3

-   1

Privata tjänster inkl.

 

 

 

 

 

fastighetsförvaltning

+ 32

-h 26

595

-1-   4

-1-  14

Offentliga tjänster

+ 115

H-206

700

-1-105

-1-203

Summa tjänste-

 

 

 

 

 

produktion

-t-174

-252

2050

-1- 99

-1-251

Total

-1-136

-t-126

3831

+    1

-l-llO

 

521                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A: 17

På grundval av de antaganden, som långtidsutredningen gjorde i fråga om befolkningsutveckling, invandring, arbetslöshet osv. uppskattades sysselsättningsökningen under 1970-talet vid oförändrad politik till ca 180 000 personer. Eftersom befolkningsutvecklingen under 1970-talet väntas resultera i en lägre tilväxt av de arbetsföra åldrarna, förutsätter denna bedömning, att förvärvsfrekvensen kommer att öka snabbare än under 1960-talet.

4. Debatten om den framtida sysselsättningen

Utvecklingen på arbelsmarknaden har lett till en omfattande debatt om sysselsättningsfrågorna. Som underlag för diskussionen har tjänat bl. a. de månatliga arbetskraftsundersökningarna samt maierial från långtidsutredningen och låginkomstutredningen.

Långtidsutredningens bedömning av hur Sveriges ekonomi kunde komma att utvecklas under försia delen av 1970-talel (SOU 1970:71) inne­fattande bl. a. en beräkning av en totalökning av antalel personer i arbetskraften. Denna ökning antogs bli väsentligt långsammare än under 1%0-talet. Långtidsutredningen hävdade att starkl begränsade arbetskraftsmässiga resurser utgjorde ett viktigt problem fÖr den ekono­miska politiken. Betydande åtgärder skulle krävas för att öka sysselsätt­ningen bland kvinnorna.

Låginkomstutredningens bedömningar av inkomst- och sysselsättnings­situationen ledde fram till slutsatsen, att inkomstskillnaderna lill en betydande del kunde förklaras med skillnader i tillgång till arbete och att inkomslsitualionen för stora grupper av medborgare kunde förbättras, om deras sysselsättningsnivå kunde höjas.

I debatten, som följde på publiceringen av detta material, framhöll elt antal LO-ekonomer i skriften Sociala mål i samhällsplaneringen, att de av långtidsutredningen redovisade svårigheterna att rekrytera arbetskraft inom industrin inte får ses som ett uttryck för en alltför hög allmän efterfrågan på arbetskraft inom landel. Enligl deras bedömning borde åtgärder för att öka kvinnornas deltagande i arbetslivet saml för att skapa en bättre balans mellan olika regioners verksamhet kunna bidra till ett ökat utbud av arbetskraft.

1 den allmänna politiska och fackliga debatten har frågor om den framtida sysselsättningen tagits upp vid ett flertal tillfällen. Kraven på ytterligare höjda ambitioner i strävandena alt låta allt fler della i arbetslivet har också kommit till uttryck i riksdagen. Vid 1973 års riksdag berördes syssel­sättningsfrågorna i motioner från flera partier och enskilda riksdags-ledmöter. Finansutskottet ansåg i sitt betänkande (FiU 1973:29) all behovet av en fortsatt mycket intensiv sysselsättningspolilisk planering var fram­trädande och att det borde ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma formerna för en sysselsättningspolilisk planering. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Svenska Metallinduslriarbetsreförbundets kongress i augusti 1973 begärde atl statsmakterna skulle utarbeta och anta en sysselsättningsplan. I ett särskilt industripolitiskt program angavs att en sådan samlad plan för sysselsättningen borde omfatla 1970-talel och att det gällde att 'bedöma industrins, övriga näringslivets och den offentliga sektorns bidrag lill sysselsättningen under de kommande åren.' Kravet på en sysselsättnings-plan har därefter i den allmänna debatten fått stöd från andra fackliga

 

A: 17    Skr 1975:4                                                  522

organisationer och från poliliska partier.

Med utgångspunkt i kravet på en aktivare sysselsättningsplanering hade regeringen under hösten 1973 överläggningar med löntagarnas huvud­organisationer (LO, TCO och SACO). Vid dessa överläggningar rådde betydande enighet om behovet av att statsmakterna lar ökat ansvar och får vidgade befogenheter, för att sysselsättningen ska kunna tryggas i framliden.

5. Behovet av en samlad sysselsättningsplanering

Efter överläggningarna med löntagarorganisationerna finner jag tidpunkten nu lämplig för atl tillkalla särskilda sakkunniga för atl utreda frågan om den framtida sysselsättningen. Utgångspunkten för de sak­kunnigas arbete skall därvid vara den uppfattning om arbetets roll för individ och samhälle, vilken jag inledningsvis gett uttryck för. De sakkunniga bör särskilt uppmärksamma de utvecklingstendenser som under senare tid fått en framskjuten plats i debatten om sysselsättningsfrågorna.

Enligt den reviderade långtidsutredningen (SOU 1973:21) bedöms, som jag nyss redovisat, sysselsättningen komma atl öka med 110 000 arbetslillfällen mellan åren 1972 och 1977. Bakom denna nettoökning ligger dock beiydande förändringar i den väntade sysselsättningen inom olika sektorer. Sålunda väntas en fortsatt nedgång i sysselsättningen inom jord-och skogsbruk, industri och byggnadsverksamhet. För varuproduktionen som helhet väntas produktionen öka med 4,9 % per år samtidigt som sysselsättningen minskar med ca 140 000 personer under 5-årsperioden. Nedgången gäller alla näringsgrenar, men beräknas bli särskilt stark inom jord- och skogsbruket. Sysselsättningsminskningen i varuproduktionen uppvägs av en förutsatt expansion inom tjänsteproduktionen. Här bedöms tillväxten i sysselsättningen uppgå till ca 250 000 arbetstillfällen.

Omkring 80 % av det ökade antalet arbetstillfällen inom tjänsteproduk­tionen har av LU bedömts komma till stånd inom ramen för statens, kommunernas och landstingens verksamhet. Bakom dessa utvecklings­tendenser ligger skilda produktionsförulsättningar, förändringar i efterfrågans inriktning samt ökade ambitioner att tillgodose medborgarnas krav på förbättrad utbildning, vård och annan offentlig service.

Det har emellertid i den allmänna debatten ifrågasatts om en expansion av antalet arbetstillfällen av det slag, som ovan redovisats, skulle vara tillräcklig för att åstadkomma arbete åt alla. Ökade anspråk ställs också ifråga om villkoren för förvärvsarbete. Man har vidare framhållit den betydande ökning av antalet arbetssökande personer som skelt under senare år och minskningen av antalel latent arbetssökande. Bakom denna förändring ligger framför allt ett ökat intresse från tidigare hemarbeiande kvinnor att få anställning och egna inkomster. Önskemål om fler arbets­tillfällen sammanhänger sålunda med den tidigare redovisade förekomsten av outnyttjade arbetskraftstillgångar.

Därutöver har understrukits de krav som följer av statsmakternas beslut om regionalpolitiken. Ett av målen för regionalpolitiken är, som jag nyss framhöll, att människorna i de olika regionerna skall erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter. Utgår man därvid från — som ett exempel — alt det i de skilda kommunerna skall finnas arbetstillfällen i samma omfattning som i de delar av landel, där förvärvsinlensiteterna i nuläget är högst (Jönköpings län för männen och Stockholms län för kvinnorna), skulle

 

523                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A: 17

mellan 300 000 och 400 000 arbetstillfällen behöva skapas utöver vad som fanns i början av 1970-talet.

Mot denna bakgrund finner jag det vara av stor betydelse att de sak­kunniga skapar överblick över de inhemska arbetskraf stresurserna och de olika hinder som föreligger för att de skall kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Dessa uppgifter bör slällas samman med näringsgrens­utvecklingen såsom den framkommer i arbetet med 1975 års lång­tidsutredning och annat utredningsarbete för särskilda sektorer. De sakkunniga skall vidare söka bedöma de villkor för sysselsättningspolitiken som följer av kravet på en minst lika snabb ökning av sysselsättningen i fortsättningen som den som inträffade under 1960-talet. Jag avser i det följande redovisa några frågor, som jag finner särskilt angeläget att de sakkunniga behandlar.

6. Sysselsättningspolitikens reala och finansiella villkor

Vårt land har en öppen ekonomi med en omfattande handel med omvärlden. En betydande del av vår varuproduktion avsätts på utländska marknader. Exporten har under många år utgjort det mest dynamiska inslaget i vår ekonomi. Den allt mer omfattande internationella arbetsför­delningen är en förutsättning för de ekonomiska frasteg som hittills har skett. Vårt internationella beroende innebär både möjligheter och begränsningar för sysselsättningspolitiken.

Vi har, som nyss redovisats, anledning alt räkna med en fortsatt förskjutning i vår ekonomi som innebär att en ökad mängd varor kan produceras med oförändrade eller minskade arbetsinsatser. Bakom detta förhållande ligger antaganden om en försatt rationalisering av varuproduktionen. Samtidigt kan man räkna med att efterfrågan på tjänster kommer att öka.

Rationaliseringsmöjligheterna t. ex. inom vårdsektorn eller utbildnings-sektorn är inte lika stora som inom varuproduktionen. De ökade anspråken på tjänster kan därför förmodas leda till en jämförelsevis snabbare ökning av de framtida arbetskraftsbehoven inom tjänstesektorn än inom varuproduktionen.

Vilken omfattning som varuproduktionen kommer att få bestäms av efterfrågan på varor inom landet vid full sysselsättning samt av behovet att via export förtjäna de valutainkomster som är nödvändiga för att betala importen av varor ocb tjänster, turism och u-landsbistånd.

Med ökade anspråk på den totala sysselsättningen, vilken i betydande utsträckning kommer att riktas mot tjänstesektorn, kommer även ökade anspråk alt ställas på industriproduktionen för all den externa balansen skall kunna vidmakthållas. En sådan utveckling aktualiserar frågan om finansiella resursöverföringar mellan olika sektorer.

Industrins investeringar spelar en strategisk roll för att uppnå den nödvändiga ökningen av industriproduktionen. En accelererad tilväxt av industriproduktionen ställer krav på en ökad takt i industriinvesteringarna. En utgångspunkt härför måste dock vara att ökningen av industri­investeringarna skall ske inom ramen för de fördelningspolitiska målsättningar som gäller och med siktet inställt på att den ekonomiska demokratin bör utvecklas.

Det har i skilda utredningar och bedömningar gjorts gällande att ett höglöneland som har alt verka i hård internationell konkurrens naturiigen kommer att inrikta sig på produktionsområden där andra faktorer än den

 

A:17   Skr 1975:4                                                   524

kvantitativa, mindre specialiserade arbetsinsatsen dominerar. En möjlig utvecklingslinje kan vara att intensifiera utvecklingen av produkter som innehåller ett betydande tekniskt och administrativt kunnande. Export av kvalificerade tjänster kan även nämnas.

Att länka in den tekniska och industriella utvecklingen på alt lösa sociala uppgifter framstår som en för svenskt vidkommande möjlig väg. De sektorer del här kan bli fråga om är t. ex. miljöteknik, transportsystem och utbildningsteknik. Dessa frågor torde få ökad aktualitet i en rad länder varför nya exportmöjligheter kan uppstå.

Mot denna bakgrund framstår del som angeläget att de sakkunniga söker bedöma de krav på näringspolitiken i allmänhet och industri- och energipolitiken i synnerhet som följer av ökade ambitioner inom sysselsättningspolitiken.

För atl nå full sysselsättning måste merparten av de nya sysselsättningstillfällena skapas inom tjänstesektorn. En väsentlig fråga blir då hur allmänhetens framtida behov av tjänster kommer atl svara mot de sysselsättningspolitiska målen. De prognoser för den offentliga verksamhelen, som jag nyss refererade, tyder på en kraftig expansion av arbetstillfällena inom den offentliga tjänstesektorn och en viss ökning inom den privata tjänstesektorn.

Ännu återstår väsentliga behov av såväl kvantitativ som kvalitativ samhällsservice som kräver ökade insatser inte minsl ifråga om arbetskraft. Stora behov av framtida insatser gör sig gällande för barn, ungdom, pensionärer, handikappade, för de förvärvsarbetande i deras arbets-, fri­tids- och boendemiljö. Det gäller hälso- och sjukvård, ulbildning — i första hand för vuxna, barnomsorg, social hemhjälp, åldringsvård, fritids­verksamhet, miljövård, allmän samhällsservice, kommunikationer m. m.

Del är angeläget att få till stånd en samlad analys av vilka konsekvenser utvecklingen inom dessa centrala områden kan få för sysselsättnings­politiken. Ämbetsverk och myndigheter har i kontakt med regionala och lokala organ utarbetat material rörande utvecklingen inom olika områden. Etl material framkommer också genom arbetet i 1975 års långtidsutredning. Det ankommer på regeringen att göra erforderliga bedömningar med hänsynstagande lill ambitionerna inom olika verksamhetsfält. De sakkunniga bör med utgångspunkt härifrån belysa sysselsättnings­konsekvenserna av utbyggnadsplanerna och de begränsningar och möjligheter som skapas av utvecklingen på arbetsmarknaden.

Kommunernas växande betydelse för tjänsteproduktionen aktualiserar och skärper vidare de problem som rör fördelningen av resurserna till de nivåer, där besluten fattas om offentlig service. Jag vill här erinra om att den kommunala expansionen under 1960-talet finansierades dels genom den ekonomiska tillväxten som höjt skatteunderlaget med ca 9-10 % om året, dels genom successiva utdebiteringshöjiiingar som fört upp den kommunala skattesatsen från ca 15 kr år I%0 till nära 24 kr år 1974.

Det finns anledning att räkna med en fortsatt tillväxt i skatteunderlaget motsvarande den vi kunde inregistrera under 1960-talet. Däremot torde en utdebiteringshöjning motsvarande den som skedde under 1960-talet inte vara möjlig.

Överhuvudtaget utgör den finansiella utvecklingen ett problem för hur snabbi sysselsällningen inom den offentliga sektorn kan öka. Utredningen bör därför belysa de finansiella problem och skattemässiga konsekvenser som följer av en utveckling vars huvuddrag helt kortfattat redovisats i det föregående. Ett nära samråd förutsätts med skatteutredningen (Fi 1972:02)

 

525                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:17

och kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08).

7.        Sysselsättningspolitikens regionala villkor

Som jag tidigare framhållil behövs ett ökat anlal arbetstillfällen för att nå en likvärdig sysselsättningsnivå i hela landet. De outnyttjade arbetskraftsresurserna är ojämnt fördelade mellan regionerna. Som exempel kan nämnas, att förvärvsintensitelen bland kvinnorna är förhållandevis låg i norrlandslänen samt i Göteborgs och Bohus län. Även på andra håll förekommer orter med arbetsmarknader, som präglas av ensidigt och slagnerande näringsliv och låg förvärvsinlensitet, framför allt bland kvinnorna.

Skillnaderna i sysselsättningsnivån har samband med sammansättningen av näringslivel i olika regioner och orter samt med de förändringar, som olika näringsgrenar genomgår. De regionala och lokala sysselsättnings­problemen har under senare år varit föremål för beiydande uppmärksamhet från statsmakternas sida. Det har bl. a. skett genom den aktiva lokaliseringspolitik, som bedrivits sedan mitten av 1960-talet. Vidare har länsplanerjngen utvecklats i samverkan mellan länsstyrelser, landsting och kommuner.

En första utvärdering av denna planering gjordes i det regionalpolitiska handlingsprogram som riksdagen antog år 1972. Riksdagen preciserade därvid de allmänna regionalpolitiksa målen samt angav riktlinjerna för regionalpolitiken i form av en plan för utvecklingen av den regionala strukturen och ramar för planeringen i länen uttryckta i antal invånare år 1980. Riksdagen fattade därtill beslut på skilda samhällsområden för att förverkliga de regionala målen.

Länsplanering 1974, som kommer att redovisas under år 1975 skall bl. a. innefalta en redovisning av de åtgärder, som erfordras för alt lösa regionala och lokala sysselsättningsproblem. Detta material kommer sålunda att vara av betydande värde för att bedöma vilka krav på den allmänna sysselsättningspolitiken, som fullföljandet av de regionalpolitiska riktlinjerna ställer. Det bör ankomma på utredningen att göra en sådan bedömning.

8.        Sysselsättningspolitiken och arbetslivets villkor

Som jag nyss framhållit krävs betydande samhälleliga insatser för alt skapa en ökning i antalet arbetstillfällen, vilken svarar mot medborgarnas förväntade anspråk på sysselsättning. En allmän expansion av efterfrågan på arbetskraft är emellertid inte tillräcklig för att åstadkomma arbete åt alla. De skiftande förhållandena mellan och inom regionerna talar för atl samhällets åtgärder måste utformas för alt svara mot myckel varierande behov. Ännu tydligare framträder nödvändigheten av selektiva insalser, när man utgår från individernas situation på arbetsmarknaden.

Åtgärderna för att bistå utsatta grupper, så att de kan delta i arbetslivet, återfinns främsi inom arbetsmarknadspolitkens ram. Hit hör insatser för geografisk och yrkesmässig rörlighet i form av arbetsförmedling, arbetsmarknadsutbildning m. m. Vidare kan framhållas olika åtgärder för arbetsanskaffning i form av beredskapsarbeten och skyddad sysselsättning.

En fortsalt kraftig utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken kommer att

 

A: 17   Skr 1975:4                                                   526

vara av avgörande betydelse inte bara för möjligheterna att sänka den öppna arbelslöshelen, utan också för all underlätta ett ytterligare utträde på arbelsmarknaden och höja sysselsättningsgraden. För närvarande pågår eller planeras en översyn av flera av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Så är t. ex. arbetsmarknadsutbildningen föremål för utredning samtidigt som såväl den skyddade verksamhelen som den yrkesmässiga rehabiliteringen kommer att ses över. Vidare har arbetsförmedlingens organisation reformerats och arbetsförmedlingen får möjligheter att införa datateknik i platsförmedlingen. Arbetsmarknadsstyrelsen har fåll i uppdrag att utreda förutsätlningarna att öka informationen lill arbetförmedlingen om lediga platser och en eventuell obligatorisk anmälningsskyldighet av lediga platser. De förebyggande inslagen i arbetsmarknadspolitiken i syfte atl förhindra ulslagning av individer från arbetsmarknaden har förstärkts under senare år. Det har skett bl. a. genom inrättandet av anpassnings­grupper i elt slort anlal företag. Denna verksamhet är föremål för särskild uppmärksamhet inom arbetsmarknadsdepartementet. Slutligen kan nämnas, atl vissa effekter av arbetsmarknadspolitiken granskas av expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA). Regeringen avser att fortlöpande lägga fram förslag på grundval av material från bl. a. det nyss nämnda utredningsarbetet i syfte alt vidareutveckla arbetsmarknadspolitiken och öka dess resurser.

Det ankommer på de sakkunniga att nära följa det redovisade utredningsarbetet. De skall därvid bedöma vilka ytterligare krav, som kommer att slällas på arbetsmarknadspolitiken och dess inriktning mot bakgrund av den framlida sysselsättningspolitiken.

Arbetsmarknadspolitiken spelar, som jag nyss framhållit, en utomordentligt viklig roll för att stärka individernas slällning på arbets­marknaden och samtidigt underlätta näringslivets personalrekrytering. För att möjliggöra ett inträde på arbetsmarknaden för de grupper, som i dag saknar förvärvsarbete, kommer del, enligt min mening, att krävas ytterligare åtgärder för att anpassa arbetslivet efter individemas krav. Sådana åtgärder kan tänkas på en lång rad områden.

Av grundläggande betydelse för en sådan anpassning är att de anställda får etl ökal inflytande över de egna arbetsförhållandena. En omfattande reformverksamhet har inletts när det gäller demokratiseringen av arbetslivet. Så t. ex. är arbetsrätten föremål för översyn.

Betydelsefulla ändringar i arbetarskyddslagsliftningen har genomförts fr. o. m. den 1 januari 1974. Därigenom har de anställdas medverkan i utformningen av sin arbetsmiljö förstärkts. En fortsatt förändring av arbetsmiljön och en anpassning av arbelskraven är av stor vikt när det gäller att underlätta elt deltagande i förvärvsarbetet. Detta är särskilt angeläget när det gäller atl bereda sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden ål personer med olika slag av handikapp.

Även när del gäller arbetstiden kan förändringar övervägas som gör arbetslivet mera lättillgängligt. Som elt exempel kan nämnas tanken på att möjliggöra en kombination av deltidsarbete och delpension för äldre arbetstagare. Den frågan prövas f. n. av pensionsålderskommittén, (S 1970:40). Överhuvud taget har tanken på siörre individuell frihet i valet mellan å ena sidan arbetstidens förläggning och å andra sidan studier, semester, pension och andra ledighetsperioder vunnit alll större aktualitet.

Under senare år har arbetstiden förkorlats från 45 limmar till 40 timmar per vecka. Att förkorta arbetstiden är elt sätt att disponera ett förbättrat produktionsresultat. Avvägningen mellan förbättrad konlanllön, förbättrad

 

527                Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet   A: 17

social trygghet och förkortad arbetstid tillkommer i första hand de fackliga organisationerna. I del aktuella läget ger arbetslagarnas organisationer förtur åt en förlängning av semestern. De har emellertid samtidigt angett, att det långsiktiga målet för reformarbetet pä arbetsridsområdet är ca 30-limmars arbetsvecka. Organisationerna har uttalat sig för atl förkortningen av arbetsveckan bör ske i form av en minskad arbetstid per dag. Jag delar uppfattningen, att den framtida arbetstidsförkortningen bör genomföras genom att dagarbetsliden reduceras. För en sådan lösning talar både sociala och sysselsättningspoliliska skäl, inte minst med tanke på strävandena efter jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet.

Elt annat område, på vilket åtgärder kan behöva vidlas, är utbildningen. En bättre balans i utbud och efterfrågan om personal med olika utbildning är en väsenllig uppgift för en långsiktig sysselsättningsplanering.

Utbyggnaden av grundskolan, gymnasieskolan, den högre utbildningen och annan vuxenutbildning innebär atl lidpunkten för ungdomens inträde i arbetslivet senareläggs. En brislande anpassning mellan näringsliv och utbildning har skapat vissa svårigheter för ungdomen på arbetsmarknaden. Särskilt gör sig dessa svårigheter gällande i övergången från studier till arbete. Olika typer av insatser som underlättar ungdomens inträde i arbetslivet bör därför övervägas. En möjlighet är att genom utvidgad praktik förbereda ungdomen för arbetslivet. Återkommande utbildning är en annan möjlighet i detta sammanhang. Lagstiftning, som syftar till att ge den enskilde rätt till ledighet från sitt arbete för studier, förbereds f. n. inom Kungl. Maj:ts kansli.

Jag har här redovisal en rad områden på vilka förändringar kan behöva ske för att en bäitre anpassning skall kunna uppnås på arbetsmarknaden. En förutsättning för en sådan anpassning är att den traditionsbundna uppdelning mellan mäns och kvinnors yrken och arbetsuppgifter bryts och atl olika förvärvshinder och hinder för likvärdiga arbetsvillkor undanröjs.

Det bör ankomma på de sakkunniga atl ge en översiktlig bedömning av behovet av åtgärder för alt förändra arbetslivet efter människornas krav. Överhuvud taget bör det undersökas hur företag och förvaltningar genom lämpliga åtgärder skall kunna slimuleras att i sin anställnings- och interna personalpolitik medverka till att förverkliga det sociala och samhällseko­nomiska målet att upprätthålla stadig sysselsättning inte endast för den mest attraktiva personalen, utan även för dem, som under nuvarande förhållanden har en svagare ställning på arbetsmarknaden. Det är här fråga om att utarbeta riktlinjer för att systematiskt bryta ned olika typer av förvärvshinder och därigenom öka utbudet av arbetskraft samtidigt som företagens efterfrågan skall påverkas, så att den bällre svarar mot indi­vidernas krav och förutsättningar.

9. Sysselsättningspolitiken — planering och organisation

I den nuvarande samhällsplaneringen berörs sysselsättningsaspekten i en rad sammanhang.

Vart femte år presenterar finansdepartementets ekonomiska avdelning en långtidsutredning som dels arbelar med ett femårigt perspektiv och dels gör vissa utblickar i ell ännu längre perspektiv. De två senaste långtidsut­redningarna har avstämts och reviderats efter två år av den femåriga planeringsperioden. Långtidsutredningen kan ses som en information till olika beslutsfattare i samhällsekonomin om hur andra enheter inom det

 

A:17    Skr 1975:4                                                 528

nuvarande ekonomiska systemet ser på framtiden och om de avvägnings-och balansproblem, som härigenom aktualiseras.

1 den regionala utvecklingsplaneringen — f. n. Länsplanering 1974 — analyseras sysselsättningsproblemen på regional och kommunal nivå. Bedömningar görs av länsstyrelser, landsiing, kommuner och fackliga organisalioner. Delta material ställs samman och ligger till grund för riksdagens beslut om regionalpolitiken. Del av riksdagen antagna regionalpolitiska handlingsprogrammet (prop. 1972:111 bil. 1,InU 1972:28, rskr 1972:347) har länsplaneringen som sin viktigaste utgångspunkt.

Kommunernas ekonomiska planering redovisas för femårsperioder i kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP). År 1973 redovisas också den sysselsättningsutveckling inom kommunal verksamhet som följer av den ekonomiska flerårsplaneringen. De kommunala bostadsbyggnads­programmen, som bygger på samma allmänna förutsättningar som KELP, är också viktiga i dessa sammanhang. Även på landstingsnivå genomförs en ekonomisk flerårsplanering (LKELP).

Inom industridepartementet pågår en omfattande utredningsverksamhet som syftar lill alt ge underlag för den framtida energipolitiken. Utredningar bedrivas avseende såväl industrin som helhet som olika branscher. Industrislrukturutredningen beskriver bl. a. utvecklingen beträffande sysselsättning, investeringar, produktivitet, lönsamhet samt forskning och utveckling såväl totalt som för olika delar av industrin. Av olika branscher som är föremål för särskilda undersökningar kan nämnas dalaindustri, raffinaderiindustri, petrokemisk industri, järn- och stålindustri, massa- och pappersindustri, träbearbetande industri, textil- och konfektionsindustri samt livsmedelsindustri. För vissa branscher, t. ex. varvsindustrin, har upprättats rullande informationssystem, som möjliggör en löpande bevakning av utvecklingen vad gäller t. ex. investeringar, kapacitet, finansiering och sysselsättning.

Del informationssystem mellan näringsliv och samhälle som infördes den 1 april 1973 kan komma att få betydelse för sysselsättningsplaneringen. Länsstyrelserna får därigenom två gånger per år information om kommande personalförändringar m. m. i företagen.

I huvudsak kan långtidsutredningen och den regionala utvecklingsplaneringen betraktas som av varandra oberoende plane­ringssystem. Tidsplanerna för 1975 års långtidsutredning och Länsplanering 1974 medger ett förbättrat informationsubyle mellan de båda planeringssystemen.

Modeller, som kan ge underlag för en bättre integration mellan lång­tidsutredningarna och den regionala utvecklingsplaneringen och för prövning sinsemellan av de bägge planeringsformernas resultat, har presenterats av bl. a. expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) i belänkandet (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan. Pågående utvecklingsarbete inom långtidsutredningen syftar också till att åstadkomma en avstämning mellan de båda planeringssystemen. Genom dessa verksamheter kommer de sakkunniga att få tillgång till väsentliga utgångspunkter för sina bedömningar.

Om den ambitiösa sysselsättningspolitik, som jag har beskrivit i det föregående, skall kunna genomföras krävs en effektivare planering.

Planering för förbättrade sysselsättningsmöjligheter måste bedrivas på alla administrationsnivåer i vårt samhälle. De sakkunniga bör överväga vilka förbättringar, som behöver vidtas i den nuvarande långsiktiga pla­neringen i stal och kommun samt i näringslivets medverkan i planeringen.

 

529                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:17

för att behövligt underlag för en sådan långsiktig sysselsättningspolitik skall kunna utformas. De sakkunniga bör därvid även överväga formerna för en aktiv sysselsättningsplanering i kommunerna och en ökad samverkan mellan stat och kommun i denna planering. I fråga om förslag som rör den kommunala planeringen bör de sakkunniga samråda med de offentliga utredningar som behandlar kommunernas verksamhet.

När det gäller ansvarfördelningen mellan stat, kommun och näringsliv i förverkligandet av sysselsättningspolitiken måste det emellertid liksom hittills vara en central statlig uppgift att leda denna politik och utforma erforderliga instrument. Det måste också vara en stailig uppgift att handha tillämpningen av dessa medel i de fall landets samlade resurser påverkas i större omfattning. Även frågan om den regionala omfördelningen av sysselsättningstillfällen i landet niåste fortsättningsvis vara en statlig uppgift.

Genom den partiella länsstyrelseformen år 1971 har en bättre samordning av åtgärder, som är väsentliga för den regionala utvecklingen, erhållits på länsnivå. På riksnivå handhas åtgärderna inom olika sektorer av ämbetsverken inom de ramar som riksdag och regering lägger fast. De sakkunniga bör överväga hur åtgärderna inom olika sektorer bör samordnas för atl med bibehållande av kraven på en effektiv och rationell verksamhet en högre ambitionsnivå skall kunna uppnås för sysselsättningen inom statliga verksamheler. Utredningen skall härvid samråda med länsberedningen (C 1970:28).

Kommunernas påverkan av näringslivel sker främst genom att kommunerna tillhandahåller goda utvecklingsbetingelser i form av kommunal service, industriområden m. m. Stöd till näringslivet, som är att jämställa med regionalpolitiskt stöd, får däremot inte ges av kommunerna. För väsentliga delar av sysselsättningen har kommuner och landsting direkt ansvar. År 1972 svarade kommuner och landsting för ca 16 % av syssel­sättningen i landet. Jag har i det föregående redovisat att den framtida sysselsättningsökningen främst måste ske inom den offentliga sektorn, inle minst inom kommunala verksamheler. Utredningen bör klarlägga de kommunala förutsättningarna för en sådan politik.

Även om sysselsättningen inom industrisektorn kan tänkas komma att stagnera under 1970-talet är utvecklingen inom industrin, såväl den privata som den kooperativa och samhällsägda, av stör betydelse för sysselsätt­ningen i hela landet och i olika regioner. Det är statsmakternas uppgift atl ange och påverka förutsättningarna för denna utveckling. Det är vidare, som närmare utvecklats i det föregående, nödvändigt att företagen åläggs elt ökat ansvar för fullföljandet av den sysselsättningspolitik som statsmakterna beslutat om. Detta förutsätter en vidareutveckling av den aktiva näringspolitik som inleddes under 1960-talet och de reformer där­efter, som syftar till ökad medbestämmanderätt för de anställda i företagen. Det blir en uppgift för de sakkunniga att närmare överväga näringslivets ansvar och medverkan i det konkreta fullföljande av sysselsättningspolitiken.

10. Utredningens verksamhetsformer och redovisning

Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om utredningens uppgifter vill jag framhålla atl del är regeringens avsikt att fortlöpande återkomma till riksdagen   med   bedömningar   och   förslag   tillåtgärder   i   fråga   om

34   Riksdagen 1975. I saml Nr 4

 

A:17   Skr 1975:4                                                    530

sysselsättningspolitikens planering. Det är angeläget att understryka alt reformverksamheten på sysselsättningspolitikens område skall fortsätta och vidareutvecklas även under pågående utredningsverksamhet.

De sakkunniga bör arbeta under stor öppenhet för atl stimulera den allmänna debatten om sysselsättningsfrågorna.

Utredningen bör lämna en samlad, översiktlig redovisning utgörande en sysselsättningspolilisk belysning av långtidstendenserna i vår ekonomi i samband med alt LU 75 publiceras och efter det att resultatet av Läns-planering 1974 föreligger. Utredningen bör lämna ell slutbetänkande i anslutning till den reviderade LU 75, dvs. i början av år 1978.

En förutsättning för alt välfärdspolitikens sociala mål skall kunna nås är att samhället har det samlade ansvaret för sysselsättningsutvecklingen. Ett övergripande mål för samhällets politik är arbeie åt alla. Denna strävan får avgörande betydelse för den ekonomiska politiken, närings-,arbeismarknads- och regionalpolitiken samt andra samverkande åtgärder.

De sysselsätlningsplaner, som regeringen avser alt lägga fram för riksdagen, kommer att ange målen i fråga om sysselsättningens tillväxt i framtiden. Därvid skall redovisas inriktningen av sysselsättningstillfällena, ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och näringsliv, finansieringen av en växande sysselsättning, bl. a. dess krav på skattepolitiken samt de erforderliga styrmedlen.

Utredningens arbeie och redovisningar av material, bedömningar och förslag bör utformas så att de kan utgöra en del av underlaget för en sådan sysselsättningsplanering. Även för de politiska partiernas programverksamhet på sysselsättningsområdet bör utredningens arbete kunna bli av slort värde.

Utredningsarbete pågår på en rad områden som har anknytning till frågan om den framtida sysselsättningsplaneringen. Det är viktigt att de sakkunniga håller kontakt och samarbetar med dessa utredningar i syfte att undvika dubbelarbete och utnyttja material och erfarenheter. De sakkunniga bör därför inte göra egna detaljstudier på sådana områden, som är föremål för utredningsarbete av andra organ. Det är viktigt att ett nära samarbete sker med långtidsutredningen som utifrån de allmänna ekonomiska målen gör undersökningar och överväganden om de framtida utvecklingstendenserna i vår ekonomi.

Utredningen har under tiden april - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Utredningen arbetar i sex olika arbetsgrupper fördelade på följande områden: näringspolitik, regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik, kommunernas och landstingens sysselsällningsplanering, frågor rörande ungdomens inträde i arbetslivet och finansiella frågor.

Enligt direktiven bör utredningen lämna en samlad översiktlig redovisning utgörande en sysselsättningspolilisk belysning av långtidstendenserna i vår ekonomi i samband med att LU 75 publiceras och efter det att resultatet av Länsplanering 1974 föreligger. Utredningen bör lämna ett slutbetänkande i anslutning till den reviderade LU 75, dvs. i början av år 1978.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

531                Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:18

18. Organisationskommittén (A 1974:03) för skyddat arbete

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för översyn av vissa former av arbetsmarknadspoliliskt motiverad industriell verksamhei (se Post- och Inrikes tidn. den 29 mars 1974):

Ordförande: Fagerlund, Bengt O. H., assistent, led. av riksdagen

Ledamöter; Johansson, Bengt K. Å., t.f. kansliråd Pehrsson, Maj R., kassör, led. av riksdagen Wikstrand, Rolf A. I., avdelningschef Ågren, Lars O. T., direktör

Experter: Agnelöw, J. Arne, ombudsman Engström, Odd E. L., t.f. departementsråd Eriksson, I. Seved, byråchef Ettarp, Lars G., departementssekreterare Fredriksson, Bernt A., avdelningschef Pårud, Nils G., lektor (fr.o.m. den 16 maj 1974) Sundberg, Kurt M., ombudsman

Sekreterare: Högberg, Göran, sekreterare (fr.o.m. den 16 maj 1974)

Lokal:     Storkyrkobrinken   13,     4      tr.     Postadress:

Arbetsmarknadsdepartementet,   Fack,   103 10   Stockholm,   tel.   växel

Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):

Samhället bedriver sedan många år verksamhet i skilda former för att bereda sysselsättning åt sådan handikappad och svårplacerad arbetskraft som inie har kunnat få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Det sker bl. a. i verkstäder för skyddat arbete. Inom arbetsmarknadspolitikens ram har utvecklats även andra former för sysselsättning med delvis lik­nande syfte och inriktning. Exempel härpå är industriellt beredskapsarbete, arbete vid kontorsarbetscentraler samt hemarbete. Det gemensamma för verksamhetsformerna är den i huvudsak industriella inriktningen.

Verkstäder för skyddat arbete drivs i regel av landsting och vissa kommuner under arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) tillsyn. Syftet är att ge arbete och rehabilitering åt personer som på grund av fysiska, psykiska och sociala handikapp inte kan få eller behålla arbete på den reguljära arbelsmarknaden. Antalet verkstäder har stigit från 58 år 1960 till 270 vid utgången av år 1973 och antalet platser från ca 1 600 till 14 400.

Staten ger bidrag till såväl driften som anordnandet och utrustningen av de skyddade verkstäderna. Bidraget till byggnader och produktions­utrustning uppgick budgetåret 1969/70 till ca 40 % av de loiala anordningskostnaderna. År 1972 uppgick den sammanlagda omsättningen i

 

A:18   Skr 1975:4                                                    532

verksamheten till 447,1 milj. kr. och driftunderskottet till 231,1 milj. kr. Anordningsvärdel för befintliga verkstäder beräknades samma år till ca 392 milj. kr. Driftbidrägets andel av det totala driftunderskottet motsvarade 24,1% år 1972.

Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen föreslog i betänkandet (SOU 1972:54) Skyddat arbete dels ett enhetligt landstings­kommunall huvudmannaskap för verksamheten, dels vissa åtgärder för att åstadkomma en regional utjämning av antalel platser, dels upprättandet av elt centralt organ som skulle hjälpa huvudmännen med marknadsföring, produktanskaffning, produktutveckling m. m. Remissbehandlingen av betänkandet visade en mycket splittrad inställning lill förslaget att landstingen skulle vara huvudmän för verksamheten. Medan en grupp remissinstanser hänvisade lill behovet av samordning med arbelsmarknadspoliktiken i övrigt ocb därför förordade någon form av statligt huvudmannaskap, uttalade sig andra remissinstanser för landstingskommunalt huvudmannaskap. De senare hänvisade till behovet av samordning med övrig rehabiliteringsverksamhet som landstings­kommunerna bedriver.

Syftet med de industriella beredskapsarbetena som bedrivs av AMS är i första hand att ge arbetsförmedlingen rådrum atl vidta ålgärder för omplacering i första hand av äldre och handikappad arbetskraft som friställs i samband med industrinedläggningar. I vissa fall har emellertid industriella beredskapsarbeten inrättats också för atl skapa arbetstillfällen för lokalt bunden arbetskraft i orter med allmän undersysselsättning. I januari 1974 fanns 58 industriella beredskapsarbeten med närmare 2 000 arbetstagare. Budgetåret 1972/73 var nettokostnaden för verksamheten 47,6 milj. kr. Den totala omsättningen uppgick samma år till ca 105 milj. kr.

Som utredningen rörande den skyddade sysselsättningen framhåller har de industriella beredskapsarbetena på en del håll och för vissa grupper av arbetstagare kommit att fylla i huvudsak samma funktion som verkstäderna för skyddat arbete. En orsak härtill är att den skyddade verksamheten är otillräckligt utbyggd i vissa delar av landel. Glesbygdsutredningen föreslog i belänkandet (Ds In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder alt ett system med samhällsägda verkstäder för lokalt bunden arbetskraft på vissa orter skulle bli föremål för särskild ulredning vari skulle inbegripas de industriella beredskapsarbetena i glesbygden.

KontorsarbetscentralerbÖTJade inrättas under 1960-talets första hälft för alt bereda vissa grupper av arbetslösa sysselsättning liknande arkivarbete. Antalet platser uppgick i februari 1974 till 1 576, fördelade på 45 centraler. Länsarbetsnämnderna är huvudmän för kontorsarbetscentralerna-. Löne-och anställningsförmåner överensstämmer med vad som i allmänhet gäller för arbetslösa som sysselsätts i arkivarbete.

Den totala omsättningen vid kontorsarbetscentralerna kan inte anges exakt. Intäkterna kan emellertid för budgetåret 1973/74 beräknas till ca 7 milj. kr., vartill kommer ca 6,6 milj. kr. för framställning av plalslistor till arbetsförmedlingen.

Verksamheten vid kontorsarbetscentralerna behandlades år 1971 i en departementspromemoria (Ds In 1971:15) Beredskapsarbete inom kontor och förvaltning. I promemorian konstaterades atl kontorsarbetscenlral-ernas lillkomsl kunde ses som en konsekvens av bl. a. en tidigare ensidig produktionsinriktning inom den kommunala arbetsvärden. Genom utvecklingen mot marknadsmässig debitering vid centralerna och införandet av kontorsserviceenheter vid verkstäderna för skyddat arbete

 

533                Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:18

ansågs dessa båda verksamhetsformer dock ha kommit att närma sig varandra. Enligt promemorian kunde man därför överväga antingen att inordna kontorsarbetscentralerna i den kommunala skyddade syssel­sättningen eller att låta dem stå kvar som en form av statlig arbetsvärd. I betänkandet Skyddat arbete föreslås att verkstäderna för skyddat arbete och kontorsarbetscentralerna inordiias under ett gemensaml landstings-kommunalt huvudmannaskap.

Hemarbete bedrivs av både arbetsmarknadspolitiska och regional­politiska skäl.

Som ett led i arbetsmarknadspolitiken bedrivs hemarbete i kommunal eller landstingskommunal regi och under AMS' tillsyn. Syftet är att ge arbetsmöjligheter åt dels personer som på grund av handikapp har svårt att förflytta sig till en arbetsplats, dels handikappade som bor i glesbygd och utan tillgång till arbete i skyddad verkstad. Inom vissa regioner har verk­samheten kommit att utnyttjas för att sysselsätta även ortsbundna arbets­sökande utan handikapp. År 1973 sysselsattes ca 700 personer i statsunderstödd hemarbelsverksamhel anordnad i denna form. På elt antal mindre orter, där förutsättningar saknas för reguljära skyddade verkstäder, har s. k. hemarbelsfilialer etablerats. Dessa filialer har närmast karaktärav filialverkstäder till skyddade verkstäder.

Som ett regionalpolitiskt medel främst i glesbygder bedrivs hemarbete i industriverkets regi och under medverkan av företagareföreningarna. Föreningarna beviljade bidrag med sammanlagt ca 8,1 milj. kr. till sådani hemarbete under perioden 1968-1971.

De olika formerna av hemarbete har behandlats dels i glesbygds­utredningens belänkande Sysselsättning i glesbygder, dels i betänkandet Skyddat arbete. I renlissytlranden över de båda betänkandena har uttalats bl. a. att ansvaret för hemarbetsverksamheten inte borde splittras på det sätt som har skett.

De i det föregående beskrivna insatserna från samhällets sida för att skapa sysselsättning av industriell karaktär för de som av olika skäl är svårplacerade på arbetsmarknaden har väsentliga drag gemensamma. I vissa fall är verksamheterna i prakliken helt parallella i fråga om såväl utformning som målgrupper. När det gäller det ekonomiska och organisa­toriska ansvarel liksom formerna för verksamhelen råder emellertid en påtaglig splittring. En samlad prövning av dessa förhållanden bör nu komma till stånd. Ett underlag härför föreligger redan framför allt i betänkandet Skyddat arbete och i remissyttrandena över detta. Detta underlag utgör emellertid inte tillräcklig grund för ett slutligt ställningstagande. Jag föreslår därför att sakkunniga tillkallas för att med de utgångspunkter som jag anger i det följande utarbeta förslag i fråga om den organisatoriska uppbyggnaden av samhällsinsatser med de syften som de nuvarande skilda verksam­hetsformerna har.

Industriella beredskapsarbeten samt vissa delar av hemarbets­verksamheten har primärt tillkommit av sysselsättningpoliliska skäl. Utgångspunkten för flertalet av de beskrivna verksamheterna är emellertid deras arbetsrehabiliterande syfte. De sakkunniga bör till grund för sina bedömningar lägga vad som i betänkandet Skyddat arbete anförts om de olika verksamheternas syfte och imiktning. Som en allmän ulgångspunkt för de sakkunnigas arbeie bör gälla, att frågan om de angivna verksam­heternas framlida organisation prövas med beaktande av att kommuner och landsting har elt förstahandsansvar för omsorgen om ocb rehabiliteringen av de handikappade.

 

A;18   Skr 1975:4                                                  534

Av syftet med verksamheten följer att skyddat arbete ej bör uppfattas som en permanent sysselsättning. Målet skall genomgående vara, att stärka de sysselsattas möjligheter att erhålla arbete på den reguljära arbets­marknaden. Utbyggnaden av det statliga stödet till den halvskyddade sysselsättningen är ett uttryck för denna strävan. Med utgångspunkt i denna grundsyn bör de sakkunniga, som ett led i sina överväganden rörande den skyddade verksamhetens organisation, kunna bedöma de beskrivna verksamheternas dimensionering. Delta bör ske efter en avvägning mellan å ena sidan det värde den skyddade sysselsättningen har för den enskilde och för samhället och å den andra sidan samhällets kostnader för denna verksamhet eller för alternativa insatser.

En annan förutsättning för de sakkunnigas arbete bör vara att en samordning skall åstadkommas på det regionala planet av alla eller huvuddelen av de verksamheler som jag har nämnt. Ulvecklingen har lett till alt de från början skilda verksamhetsformerna alltmer har tenderat att flyta samman vilket gör en samordning alhmer nödvändig. I särskilt hög grad gäller detta i fråga om insatser inom skogslänens inland.

Vid prövningen av de organisatoriska frågorna bör de sakkunniga beakta att alla de verksamhetsformer, som del här gäller i huvudsak avser industriell produktion, som drivs i affärsmässiga former och delvis i konkurrens med annan motsvarande produktion. Som vissa remissin­stanser har påpekat i sina yttranden över betänkandet Skyddat arbete är sådan affärsverksamhet svårförenligt med såväl statliga organs som kommunernas myndighetsslällning. Vidare måste hänsyn las till att de former av verksamhet som diskuteras här har tillskapats av rehabiliterings-, arbeismarknads- och regionalpolitiska motiv för att ge sysselsättning åt människor som inte kan få eller behålla anställning på annat sätt. Den starka sociala och socialmedicinska anknytningen nödvändiggör därför i regel medelstillskott till verksamheten från det allmänna. Bl. a. dessa förhållanden ställer speciella krav på verksamhetens organisation. Stiftelseformen bör i detta sammanhang kunna prövas.

Det bör ankomma på de sakkunniga att närmare pröva hur en organisation för verksamheten med dessa utgångspunkter skall byggas upp. Härvid bör de sakkunniga fästa särskild vikt vid att verksamheten bör ha en stark lokal och regional förankring.

Målsättningen för översynen bör vara att lägga fram förslag till framtida organisation m.m. för de nuvarande verksamhetsformerna.

Utöver vad jag nyss har sagt om betydelsen av en stark regional förankring av verksamheten bör ytterligare några omständigheter vägas in vid bedömningen av den organisatoriska uppbyggnaden. Som har betonats både i betänkandet Skyddat arbeie och i remissyttrandena över betänkandet behövs ett sammanhållande centralt organ. Uppgifterna för detta centrala organ bör omfaita ledningsfunktioner, personalpolitiska åtgärder saml uppgifter av del slag som utredningen rörande den skyddade sysselsätt­ningen i övrigt har ansett böra tillkomma ett gemensamt serviceorgan. De sakkunnig bör överväga hur dessa centrala funktioner närmare skall utformas och i vilken mån motsvarande verksamheter som f. n. finns inom bl. a. AMS, industriverket, större huvudmän för skyddad sysselsättning, företagareföreningarna samt kommunförbunden bör föras samman.

En annan utgångspunkt bör vara att hälsovården skall drivas med hög ambitionsnivå och i nära samverkan med sjukvårdshuvudmännen. Rent socialvårdande funktioner bör så långt som möjligt skötas av berörda kommuner.

 

535                 Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet   A:19

De sakkunniga bör även uppmärksamma statliga myndigheters och organisationers uppköp av varor och tjänster. Jag kan här erinra om att exempelvis för kriminalvården sedan länge gäller atl statliga myndigheter vid upphandling av varor skall göra sig undertättade om kriminalvårdens möjligheter att tillverka varorna. De sakkunniga bör pröva om en liknande ordning kan vara motiverad också i fråga om den här berörda verksamhelen.

Oberoende av vilken organisatorisk uppbyggnad de sakkunniga finner lämplig bör arbetsmarknadsorganen ha ett avgörande inflytande på platsdispositionen och samma kriterier som nu gälla för hänvisning till skyddat arbete. Ansvaret för utplacering av arbetstagare på den öppna marknaden bör som hittills åvila arbetsmarknadsorganen.

En viktig uppgift för de sakkunniga blir att överväga hur kostnaderna för verksamheten skall redovisas och täckas. De sakkunniga bör bedriva sitt arbete så att ett principförslag först läggs fram i fråga om organisatorisk uppbyggnad i dess huvudlinjer och därav följande huvudmannaskap. Arbetet bör i denna del bedrivas skyndsamt och slutföras i sådan tid, alt proposiiion om möjligt kan föreläggas riksdagen våren 1975. Därefter får övervägas om de sakkunniga, som organisationskommitté bör fortsätta sitt arbete och närmare utforma förslag lill den nya organisationens genomförande. De sakkunniga bör bedriva sitt arbete i nära samråd med utredningen rörande viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet.

Vad jag har anfört i det föregående utgör inte en fullständig förteckning över de frågor som de sakkunniga bör utreda. De bör vara oförhindrade att pröva även andra frågor som kan aktualiseras under arbetets gång. De sakkunnigas förslag bör åtföljas av kostnadsberäkningar.

Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit sex sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

19. Utredningen (A 1974:04) om den yrkesinriktade rehabiliteringen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för översyn av den yrkesinriktade rehabiliteringen (se Post- och Inrikes tidn. den 29 mars 1974):

Ordförande: Kärnek, Ruth I. C, landstingsråd

Ledamöter: Johansson, Tage N., assistent, led. av riksdagen Jönsson, J. Ove, byråchef

Experter: Adolfsson, Bo R., ombudsman Eriksson, I. Seved, byråchef Ettarp, Lars G., departementssekreterare Holmbäck, Inga G. M., utredningssekreterare

 

A:19   Skr 1975:4                                                    536

Johansson, B. Gunnar, konsulent

Lindholm, P. Charles, avdelningsdirektör

Lundgren, Karl-David, överläkare

Sandström, Carl-Eric D., sekreterare

Swahn, Georg G. H., arbetsvårdsdirektör

Tenbrink, Anne-Marie, informationssekreterare (t.o.m. den27 november

1974)

Utberg, Rolf F., kanslichef (fr.o.m. den 28 november 1974)

Wallner, Calle J., psykolog (fr.o.m. den 10 maj 1974)

Sekreterare: Dahlén, Agneta A. D., sekreterare (fr.o.m. den 10 maj 1974)

Bitr. sekreterare: Petrén, Finn M., amanuens (fr.o.m. den 10 maj 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 4 tr. Postadress: Arbetsmarknadsdeparte­mentet, Fack, 103 10 Stockholm, lel. växel 763 1000 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Leijon till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):

Inom arbetsmarknadspolitikens ram bedrivs en verksamhet som har till syfte att förbereda arbetssökande med olika former av arbetshandikapp för inträde i ett normalt arbetsliv. Denna rehabiliteringsverksamhet har bl. a. formen av s. k. arbetsprövning och arbetsträning men även arbets-psykologiska utredningar räknas dil.

Arbetsprövning syfiar till att genom medicinsk, psykologisk och social utredning samt praktiska arbetsprov under yrkesmässiga former kartlägga handikappade arbetssökandes intressen och anlag, fysiska och psykiska arbetskapacitet samt arbetsmotivation, Arbetsprövning bedrivs vid landstingskommunala eller primärkommunala arbetsvårdsinstitut samt i viss utsträckning vid statens arbetsklinik. Arbetsprövning i kommunal regi äger rum vid särskilda avdelningar i anslutning till sådana verkstäder för arbetsträning som är belägna i orter med regionsjukhus eller fullt utrustade centrallasarett.

Arbetsträning är en i yrkesmässiga former och under läkartillsyn bedriven systematisk upplräning av handikappade personers fysiska och psykiska arbetskapacitet. Den skall ge arbelsf ärdigheter och anpassning till arbetsrutin och arbetsmiljö. Arbetsträning är i många fall en naturlig fortsättning på medicinsk behandling. Verksamhelen skall om möjligt bygga upp den enskildes såväl psykiska som fysiska prestationsförmåga så att de kommer i nivå med de krav som ett arbete eller yrke i den öppna marknaden ställer. Även teoretisk träning kan meddelas vid arbets­vårdsinstitut. Arbetsträning bedrivs huvudsakligen vid de kommunala arbetvårdsinstiluten.

Till landstingskommun, kommun, förening eller stiftelse som anordnar avdelning för arbetsprövning eller arbetsträning i överensstämmelse med de bestämmelser som meddelas i kungörelsen om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden (1966:370; ändrad senast 1973:1056) utgår statsbidrag i

 

537                Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:19

form av anordnings- och driftbidrag. Anordningsbidrag kan utgå antingen för ny- eller ombyggnad eller för förvärv av annan befintlig fastighet. År 1972 fanns totalt 552 platser vid kommunala arbetsvårdsinstitut och ca

30  platser för arbetsprövning vid statens arbetsklinik. Antalet platser för arbetsträning uppgick samma år till 1 905. Arbetsprövning pågår i genom­snitt ca 4-5 veckor och arbetsträning ca 10-11 veckor. Kostnaderna per år och godkänd plats vid landstingskommunal institution uppgick år 1972 till

31  553 kr. för arbetsprövning och 22 233 kr. för arbetsträning inkl. klientersättningar och kapitaltjänstkostnader. Huvudmännens totala underskott före statsbidrag uppgick till 11 resp. 22,1 milj. kr. I statsbidrag betalades år 1972 ut 5,1 resp. 14,1 milj. kr. för arbetsprövning och arbets-Iräningsverksamhet vid kommunala institutioner.

Statens arbetsklinik medverkar vid utbildning av personal för verksam­heten med arbetsprövning och har också lill uppgift att bedriva viss forskning som inbegriper metodutveckling inom denna verksamhet. Metodutveckling har också i olika avseenden kommit att ske vid landslingsägda institutioner för arbetsprövning och arbetsträning. Denna verksamhet bekostas av de kommunala huvudmännen.

Arbetspsykologiska utredningar, främsi i form av s. k. anlags­undersökningar, har under 1960-talet i allt större utsträckning kommit att användas som ett hjälpmedel för att kartlägga de arbetsvårdssökandes teoretiska och prakliska förmåga och att analysera intressen och yrkesvalsmöjligheier.

Arbetspsykologisk utredning skiljer sig från arbetsprövning främst däri att utredningen avser endast standardiserade test ocb inle någon medicinsk kartläggning eller prövning av den sökandes förmåga i faktiska arbets­situationer. I vissa fall kan arbetspsykologisk utredning bilda underlag för mer omfattande undersökningar. Sådan utredning kan därför föregå eller ingå i såväl arbetsprövning som arbetsträning eller andra mer kvalificerade kartläggande och förberedande arbelsvårdsåtgärder. I viss utsträckning har dock de arbetspsykologiska undersökningarna kommit all användas när en mer omfattande kartläggning, t. ex. i form av arbetsprövning, inte anseits behövlig eller väntetiden för sådan åtgärd på grund av t. ex. bistande platstillgång bedömts som alltför lång för den sökande. Det totala antalet arbetspsykologiska test som utfördes på uppdrag av arbetsmarknadsverket uppgick år 1972 till 20 535. Testen utförs av olika institut i allmännyttig eller privat regi. Statens kostnader för verksamhelen uppgick budgetåret 1972/73 till 20,5 milj. kr.

Jämsides med den arbetsprövnings- och arbetsträningsverksamhet som bedrivs vid statens arbetsklinik och de landstingskommunala institutionerna samt de arbetspsykologiska undersökningarna för handikappade har under senare år vid skolöverstyrelsens centra för arbetsmarknadsutbildning — AMU-centra — införts en verksamhet som har ett syfte som ligger nära syftet med arbetsprövning och arbetsträning. Detta gäller i synnerhet anpassningskurserna för vissa kategorier svårt handikappade inom grupperna synskadade, hörselskadade, rörelse­hindrade och utvecklingsstörda. Verksamheten har expanderat kraftigt under senare år. Dessa anpassningskurser syftar till att genom praktisk yrkesorientering och -träning, teoretisk undervisning saml yrkesvägledning och fördjupad utredning kartlägga den handikappades förutsättningar för arbete eller utbildning saml genom allsidig träning och teknisk anpassning till handikappet så långt möjligt underlätta för den sökande att självständigt klara sig i arbete och bostad, på fritiden osv. Budgetåret 1972/73 omfattade

 

A:19   Skr 1975:4                                                  538

anpassningskurserna ca 1 500 personer. Kostnaderna för anpassnings­undervisningen uppgick samma budgetår till 24,5 milj. kr.

Vid vissa AMU-centra har främst för anpassningskursernas behov inrättats avdelningar för praktisk yrkesorientering som även står öppna för handikappade som kommer till centra för atl genomgå vissa andra kurser. I den prakliska yrkesorienteringen finns inslag av arbetsprövning och arbetsträning.

Inom arbetsmarknadsutbildningens ram bedrivs vidare en kartläggande och yrkesorienterande verksamhet genom den särskilda introduktions­kursen "Arbetsliv och utbildning". Denna kursverksamhet har tillkommit som en förstärkning av insatserna på arbetsmarknadsutbildningens område. Uppläggningen av kursen överensstämmer på flera väsentliga punkter med de principer som ligger till grund för de mer kvalificerade formerna av kartläggande och tränande verksamhei för handikappade. Kursverksam­heten kan därför, i de siycken den vänder sig till handikappade, ses som en del i den yrkesinriktade rehabiliteringen. Under budgetåret 1972/73 påbörjade 10 513 personer sådan kurs.

Den vidgning av verksamhelerna som jag nu har skildrat får i första hand ses mot bakgrund av del ökade antalet arbetsvårdssökande under 1960-talet. Åren 1960 och 1972 uppgick antalet arbetsvårdssökande till 31 359 resp. 94 660. Antalel sökande har således mer än tredubblats på tio år. Nya grupper sökande, bl. a. socialt handikappade, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda, har tillkommit, grupper som ställer särskilda krav på åigärdssystemets innehåll och effektivitet. Samtidigt har allt mer gravt handikappade personer sökt yrkesinriktad rehabilitering.

Utbyggnaden av de yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärderna för handikappade har kommit till stånd utan någon övergripande samordning. Målsättningen för och omfattningen av insatserna har skiftat mellan de olika huvudmännen. Detla kan innebära svårigheter att finna den ålgärdsform som är bäst lämpad med hänsyn till den enskildes förutsättningar och situation. Den nuvarande uppdelningen på kommunal och statlig verk­samhet kan innebära att de handikappade tvingas byta verksamhetsområde flera gånger, vilket medför sociala omställningar som kan vara till nackdel vid rehabiliteringen av främst psykiskt störda personer. Uppdelningen kan också innebära ett ofullständigt utnyttjande av pedagogiska och tekniska resurser m. m. Mol denna bakgrund anser jag det motiverat alt nu göra en översyn av detta verksamhetsområde. Den bör anförtros särskilt tillkallade sakkunniga.

Översynen bör syfta till att utreda huvudmannaskapet för de olika verksamheterna samt att åstadkomma en övergripande samordning.

Som en utgångspunkt för de sakkunnigas överväganden rörande arbets­fördelningen mellan stat och kommun bör gälla, att yrkesinriktad rehabili­tering som direkt syftar till att möjliggöra för de handikappade alt erhålla och behålla anställning utgör en naturiig del av arbetsmarknads­myndigheternas verksamhet. Mera långsiktig och. allmänt syftande rehabilitering bör åvila de samhällsorgan som har att svara för vård och rehabilitering. De sakkunniga bör ägna gränsdragningsproblemen särskild uppmärksamhet. Målsättningen för de sakkunnigas arbeie skall vara, att åsiadkomma en rationell arbetsfördelning mellan stat och kommun. Detta bör med tanke på pågående utredningar och kostnadsfördelningen mellan stal och kommun ske med utgångspunkt från en i princip oförändrad fördelning av det finansiella ansvaret, vilket inte hindrar de sakkunniga att på i direktiven angivna grunder pröva verksamheternas organisation och

 

539              Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet   A;19

huvudmannaskap.

En annan utgångspunkt bör vara att rehabiliteringstiden skall vara sä kort som möjligl utan att för den skull effektiviteten eftersatts eller de handi­kappade blir utsatta för alltför stor press.

Jag vill i delta sammanhang framhålla alt de landstingskommunala instituten för arbetsprövning och arbetsträning till stor del tillkom innan arbetsmarknadsutbildningen hade erhållit nuvarande volym och differentiering samt att arbetsprövningen och arbetsträningen när de tillkom utgjorde de främsta rehabiliteringsåtgärderna inom arbets­marknadspolitikens ram. Det är mot denna bakgrund som man skall se den metodutveckling med bl. a. s. k. förprövning som numera bedrivs även vid de kommunala institutionerna i syfte alt bättre anpassa verksamheten till det arbelsmarknadspolitiska åtgärdssystemet i övrgit. Anpassnings­kurserna och försöken med arbetsprövningsavdelning vid AMU-center bör ses som strävanden att effektivera rehabiliteringsarbetet genom kortare behandlingslider o. d. Utvecklingen ligger väl i linje med den normali­seringsprincip som numera tillämpas inom arbetsvärden och som innebär att de handikappade inte skall särbehandlas i annan mån än som är nödvändigl med hänsyn lill handikappets art.

Jag vill understryka atl den yrkesinriktade rehabiliteringen många gånger utgör ett nödvändigt led i en ofta lång rehabiliteringskedja som syftar till att ge den handikappade möjlighet till ett normalt liv. Arbetsmarknads­åtgärderna kan således föregås bl. a. av medicinsk rehabilitering eller långtidsvård, socialvård, nykterhets vård, ungdomsvård, kriminalvård m. fl. verksamheler. Särskilt under 1960-talets senare del har hos olika medicinska och sociala rehabiliteringsorgan märkts en ökad insikt om betydelsen av att olika medicinska och sociala rehabiliteringsinsatser också följs upp med arbelsvårdsåtgärder. Detta gäller också behovet av att anpassa arbetsplatserna och arbetsuppgifterna lill arbetstagarnas förutsältningar. Anpassningsgrupperna har i detta sammanhang en stor betydelse.

Det är mol denna bakgrund naturligt att den yrkesinriktade rehabiliteringen nära sluter an till åtgärder inom andra organ och därför också får inslag av bl. a. medicinsk, social och psykologisk karaktär. Dessa inslag får dock inte ges större plals i de olika yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärderna än vad som motsvaras av ett reellt behov för verksamhetens primära mål, nämligen att förbereda arbetsplacering av arbetssökande som på grund av fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller socialt arbetshinder har eller väntas få svårigheter att erhålla eller behålla ett förvärvsarbete. Den yrkesinriktade rehabiliteringen måste således enligt min mening uppfylla krav på anpassning till andra rehabiliteringsålgärder så att dessa bildar ett sammanhängande åtgärdssystem. FÖr ett gott resultat av den yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten krävs samtidigt att denna bedrivs samordnad med det övriga arbelsmarknadspolitiska åtgärds­systemet. De sakkunniga bör därför pröva hur de åtgärder som här har berörts bör organiseras för att nämnda syften bäst skall kunna uppnås. Med hänsyn till vad jag har anfört om behovel av en effektivering av rehabili­teringsarbetet och förkortade behandlingstider bör de sakkunniga härvid pröva förutsättningarna för en mer enhetlig organisation. Översynen bör även inriktas på att inom ramen för en sådan organisation åstadkomma en mer systematiserad erfarenhetsåterföring och metodutveckling. Statens arbetskliniks ställning och verksamhetsinriktning bör därvid övervägas.

Samhällets  insatser ifråga om arbetsprövning och arbetsträning är

 

A:19   Skr 1975:4                                                   540

inriktade mot de handikappades behov. Med denna utgångspunkt bör de sakkunniga särskilt pröva frågan om dimensionering och inriktning av verksamheten med de arbetspsykologiska utredningar som jag berört i det föregående.

Uiredningens överväganden kan också aktualisera ytterligare åtgärder, bl. a. på planeringsstadiet, i syfte att stärka samarbetet med arbets­marknadens parter och andra intressenter samt öka de handikappades eget inflytande på rehabiliteringsprocessen.

Vad jag har anfört i det föregående utgör inte någon fullständig förteckning över aktuella frågor inom den yrkesinriktade rehabiliteringen. De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även andra frågor. Slutsatser och förslag som översynen kan leda till bör kunna läggas fram i form av delförslag. I sitt arbete bör de sakkunniga ha samråd med kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen (KAMU) och med den utredning som har att pröva frågan om organisation och huvudmannaskap m. m. för vissa former av arbetsmarknadspoliliskt motiverad industriell verksamhet. De sakkunnigas förslag bör åtföljas av kostnadsberäkningar samt i förekommande fall författningsförslag.

Utredningen har under tiden maj - oktober 1974 hållit fyra sammanträden samt gjort ett antal studiebesök. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

20. Byggsysselsättningsdeiegationen (A 1974:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1974 för att planera åtgärder i fråga om sysselsättningen inom byggnadsverksamheten:

Ordförande: Larsson, Y. Allan G., statssekreterare

Ledamöter: Berg, Owe R. J., ombudsman Élison, Magnus L., byråchef Jönsson, N. Börje, förbundsordförande Ohlsson, K. Olle, ombudsman Spendrup, K. Aksel, avdelningschef Steen, Jan O. R., arkitekt

Sekreterare: Appelgren, A. Gunnar, ingenjör (fr.o.m. den 4 juni 1974)

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Slockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Delegationen har under liden maj - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Sekretariatet har fortlöpande haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av delegationens arbete.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

541                Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:21

21. Stimulansutredningen (A 1974:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 föratt förbättra arbetsmiljön inom industrin (se Post- och Inrikes tidn. den 22 maj 1974):

Ordförande: Johansson, Bengt K. Å., t.f. kansliråd

Ledamöter: Johnsson, John E., ombudsman, led. av riksdagen Jonsson, Elver A. D., postiljon, led. av riksdagen

Sekreterare: Hammarström, Olof, departementssekreterare

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

Genom riksdagens beslut med anledning av motioner angående stimulans till arbetsmiljöförbättrande åtgärder inom industrin (SoU 1974:4; rskr 1974:78) har riksdagen givit Kungl. Maj:t lill känna följande.

Liksom när det gäller kostnaderna för industrins omgivningsmiljöer måste utgifterna för en bättre arbetsmiljö bäras av produktionen. Utskottet ansluter sig alltså till den grundinställning som föredragande departe­mentschefen och riksdagen intog i frågan förra året.

Med de stora möiljökrav som i dag ställs är del svårt för många företag, särskilt äldre, alt ekonomiskt bära en angelägen miljöförbättring eller atl genomföra den tillräckligt snabbt. I sådana fall står ofta valet mellan att lägga ned företaget och att fortsätta driften under otillfredsställande arbetsformer. När det gäller åtgärder för atl förbättra omgivningsmiljön finns som ett tredje alternativ möjligheten att erhålla statsbidrag. Enligt utskottets mening är del motiverat atl på liknande sätt särskilda stimulansåtgärder under en övergångsperiod skall kunna sättas in för förbättring av arbetsmiljön. Förslag bör snarast föreläggas riksdagen i denna fråga.

Från statsmakternas sida har betydande insatser gjorts i syfte att skapa ökad trygghet för de anställda och ge dem ett ökat inflytande över förhållandena på den egna arbetsplatsen. Ett viktigt steg i denna reform­politik utgörs av de vid 1973 års riksdag fattade besluten om ändringar i arbetarskyddslagsliftningen samt om ökade resurser för forskning, utbildning och tillsyn inom arbetsmiljöområdet.

Härutöver har Kungl. Maj:t den 26 april 1974 på föredragning av chefen för finansdepartementet beslutat förelägga riksdagen förslag till lag om avsättning till arbetsmiljöfond för verksamhetsåret 1974. Förslaget innebär att aktiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker av vinsten för år 1974 skall avsätta 20 % för insatser på arbetsmiljöområdet under en femårsperiod. Förslaget kan väntas leda lill förstärkta insatser för en bättre arbetsmiljö  och  gynnsammare   arbetsförhållanden   för   de   anställda.

 

A:21    Skr 1975:4                                                  542

Förslaget avser avsättningar av vinst för verksamhetsåret 1974 och skyldigheten att avsätta vinstmedel innefattar inte förelag med lägre årsvinst än 100 000 kr.

Med anledning av riksdagens beslut förordar jag att särskilda sakkunniga tillkallas för att överväga vissa ytterligare frågor rörande stimulansåtgärder för alt förbättra arbetsmiljön inom industrin, framför allt den mindre industrin.

Vad riksdagen anfört i den nämnda skrivelsen torde inte utgöra lillräckligt underlag för att snabbt utarbeta ett förslag. Jag kommer därför i det följande att peka på vissa omständigheter som vid sidan av vad riksdagen anfört kan tjäna till ledning i de sakkunnigas arbete.

I den debatt som föregick riksdagens beslut rådde enighet om att kostnaderna för arbetsmiljön måste bäras av produktionen. De tänkta stödåtgärderna skulle inte få innebära någon subventionering av arbetsmiljöförbättrande investeringar över hela linjen.

Jag vill i sammanhanget erinra om de motiv som en enhällig arbets­miljöutredning — som represnterar en bred sakkunskap från bl. a. arbetsmarknadens parter — anförde i frågan om elt stöd från det allmänna för alt förbättra arbetsmiljön (SOU 1972:86 s. 209).

Det bör enligt utredningens uppfattning slås fast att koslnaderna för arbelsmiljöförbättrande åtgärder är en del av produktionskostnaderna och att de i princip bör bäras av produktionen. Till saken hör också att det i allmänhel är ytterligt svårt att göra en uppdelning mellan kostnader som är direkt hänförliga till arbetsmiljön och andra kostnader i produktionen. De insatser som behövs varierar också i hög grad från fall till fall, bl. a. beroende på hur man tidigare sett på arbetarskyddet i företagen. Redan dessa synpunkter talar mot att man inför särskilda former för ekonomiskt stöd från det allmänna till åtgärder för alt förbättra arbetsmiljön. Elt skäl mot atl införa ett sådant stöd är vidare alt förhandenvaron av möjlighet att få bidra till sanering av arbetsmiljön i många fall skulle kunna fördröja upptustningen av arbetsplatserna, därför att företagen skulle avvakta stöd från del allmänna i stället för att själva ta itu med probelmatiken. En förskjutning av ansvaret för arbetsmiljön från företagen till det allmänna skulle också lätt kunna bli följden på ett sätt som inte kan anses önskvärt och inte heller står i samklang med de principer den svenska arbetarskyddslagstiftningen vilar på. Ytterligare en synpunkt är att man genom bidrag kan stimulera till olika slags skyddsinstallationer, medan i stället det mest effektiva sättet atl förbätlra arbetsmiljön i många fall skulle vara att förändra själva produktionsprocessen. Vad nu sagt utesluter inte att det inom ramen för samhällets näringspolitik och arbetsmarknadspolitik kan göras insatser som innefatlar slöd lill åtgärder på arbetsmiljöområdet. Utgångspunkten för stödinsatserna bör då vara näringspolitiska eller sysselsättningspolitiska överväganden och slödet bör utgå enligt det regelsystem som gäller på dessa områden.

I anslutning till vad arbetsmiljöutredningan anförde i sitt betänkande finns det anledning att erinra om att statliga stödåtgärder som primärt har andra syften även har betydande effekter på arbetsmiljön genom att det stöd som lämnas till nya investeringar oftast innefattar från möiljösynpunkt lämpliga produktionsmetoder. Slödet inom ramen för lokaliseringspolitiken är ett exempel härpå. Andra exempel är lån från investeringsbanken och från Slatens hantverks- och induslrilånefond, stöd från norrlandsfonden, strukturgarantier till företag inom vissa indusiribranscher, m. m.

Reglerna för statsbidrag till förbättring av omgivningsmiljön vilka från

 

543              Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:21

början avsåg vattnet och luften, utvidgades med verkan fr. o. m. år 1972 till atl avse även bekämpning av buller. I samband härmed klargjordes att när särskilt stod utgår till åtgärder för atl förbättra omgivningsmiljön i dessa hänseenden skulle — om olika tekniska lösningar stod till buds — den lösning väljas som från arbelsmiljösynpunkt är mest lämplig. Det sagda innebär att man inom ramen för bidragsbestämmelserna avseende den yttre miljön eftersträvar alt samtidigt förbättra arbetsmiljön.

Härav följer emellertid inte att man kan dra direkta paralleller mellan nu gällande slöd för förbättringar av den yttre miljön som avser åtgärder för alt minska vatten- eller luftföroreningar eller buller från industriell anläggning, och en tänkt stimulansform för en förbättring av arbetsmiljön. Den senare formen skulle avse en lång rad av faktorer av betydelse för arbetsmiljöns ulformning. Här kan nämnas risker för olycksfall, risker för yrkessjukdomar eller annan av kemiska eller fysikaliska faktorer betingad ohälsa och psykiska hälsorisker. Därtill kommer de åtgärder i övrigt, som har betydelse för en förbättring av arbetsmiljön, främsi frågor om medverkan i de beslut som formar miljön.

Av stor betydelse för förhållandena på arbetsplatsen är de nya reglerna om förhandsgranskning från arbetsmiljösynpunkt av arbetslokaler och därtill hörande anordningar som gäller sedan den 1 januari 1974.

I princip är varje investering, som sker i ett förelag, ett led i en förändring av arbetsmiljön. Arbetsmiljöproblem finns och uppkommer ständigt inom alla typer av verksamhet.

Av vad här tidigare anförts framgår alt betydande insatser för en för­bättrad arbetsmiljö redan nu görs inom ramen för samhällets miljö,närings-och lokaliseringspolitik. De sakkunniga bör inventera de nuvarande stödåtgärder, som möjliggör en förbättring av arbetsmiljön. Utifrån en sådan kartläggning bör de sakkunniga undersöka möjligheterna alt i gällande stödsystem ge arbetsmiljösynpunkterna ökad lyngd.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att en sådan tyngdpunkts­förskjutning förutsätter förändringar i beslutsprocessen på ett sådant sätt atl de anställda genom sina fackliga organisationer liksom samhället får ett vidgat inflytande över utformningen av företagens investeringar. De sakkunniga bör överväga hur elt sådant vidgat inflytande skall gestaltas. Detta bör ske i nära samverkan med arbetsmiljöutredningen.

En anna uppgift för de sakkunniga blir att utröna i vilken form ett utökat stöd för arbetsmiljöförbättrande åtgärder bör lämnas samt hur stödet bör vara konstruerat för att komma de mest angelägna områdena inom arbetsmiljön till del. En möjlighet är härvid att begränsa elt eventuellt stöd till att avse viss bransch eller någon särskild miljöfaktor.

Som framgått av det tidigare har riksdagen enhälligt uttalat, att koslnaderna för alt förbättra arbetsmiljön, skall bäras av produktionen. Mol denna bakgrund har de sakkunniga alt utgå ifrån att de kostnader, som kan följa med ett genomförande av förslagen, skall finansieras kollektivt av företagen genom avgifter.

De sakkunniga bör i sitt arbeie utnyttja den sakkunskap på arbets­miljöområdet som finns inom arbetsmiljöutredningen.

De sakkunniga bör lägga fram sitt förslag i så god tid att proposition om möjligl kan föreläggas riksdagen våren 1975.

Utredningen har under tiden maj - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med berörda myndigheter. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

 

A:22   Skr 1975:4                                                   544

22. Lagerstödsutredningen (A 1974:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för utvärdering av stödet till lagerinvesteringar (se Post- och Inrikes tidn. den 7 juni 1974):

Ordförande: Hellström, Mals J., fil. kand, led av riksdagen

Ledamöter: Spendrup, K. Aksel, avdelningschef Pettersson, Bengt A. G., avdelningschef

Expert: Bertmar, Lars M. I., civilekonom (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Sekreterare: Reuterswärd, Anders P. E., departementssekreterare (fr.o.m. den 16 augusti 1974)

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Mynttorget 2, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):

Mot bakgrund av de försämrade avsättningsmöjligheterna för fiertalel industriföretag under år 1971 framhölls i prop. 1971:140 angående konjunkturstimulerande åtgärder att produktion för lagar utgjorde ett väsentligt alternativ för att undvika produktionsminskningar med åtföljande minskad sysselsättning. Samtidigt konstaterades att om sysselsättningen upprätthölls och företagens lager av färdiga produkter därigenom ökade kunde företagen får svårigheter atl bära de med en sådan lagerökning förenade koslnaderna.

Med hänvisning härtill förordades i propositionen alt ett statligt stöd för lagerökning skulle införas som ett led i åtgärderna för atl förbättra syssel­sättningsläget. Stödet borde ha en klar arbetsmarknadspolilisk inriktning och således utgå endast till företag som med hänsyn till avsättningsmöjligheterna hade svårigheter att upprätthålla sysselsättningen under bidragsperioden. Det skulle ulgå i försia hand lill industriföretag med som regel minst 20 anställda och avse lageruppbyggnad av hel- och halvfabrikat som tillverkades i företagel. Som förulsätlning borde vidare gälla att sysselsättningen i företagel under den tid stödet avsåg vidmakthölls vid minst samma nivå som den 1 november 1971. Bidrag skulle kunna utgå också lill andra produktionsföretag eller grossistföretag för kosinader för ökad lagerhållning av varor som framställts av och inköpts från stöd-berättigat företag. Företag som utnyttjade investeringsfondsmedel för lagerökning skulle undantas från lagerstödet.

Stödet föreslogs utgå i form av bidrag med 20 % av värdet av lager­ökningen under år 1972. Bidragsgivningen skulle enligt förslaget handhas av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

Riksdagen godkände de riktlinjer för bidrag vid lagerökning som för-

 

545                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:22

ordades i propositionen (FiU 1971:47, rskr 1971:293). Riksdagen uttalade också atl stödet skulle kunna omfatta lagerökning även av sågtimmer och massaved vid skogsindustrin. Dessutom beslulade riksdagen, på initiativ av inrikesutskottet, att i fall då stöd lill lageruppbyggnad i praktiken knappast kunde komma till användning på grund av att företag redan byggt upp stora lager, vilket var fallet bl. a. inom trä- och massaindustrin, skulle som ett alternativ i vissa fall staten som en engångsåtgärd kunna slödja personalutbildning i företag som i det dåvarande lägel tvingades överväga temporära driftinskränkningar. Ett särskik bidrag om 4 kr. per deltagare och timme skulle kunna utgå vid sådan utbildning under första halvåret 1972.1 princip skulle samma förutsättningar gälla som i fråga om lagerslödel.

Med stöd av riksdagens beslut utfärdades kungörelsen (1971:1249) om statsbidrag i vissa fall till lagerökning. Enligt kungörelsen skulle AMS om förutsättningar för bidrag förelåg meddela preliminärt beslut i ärendel. Slutligt beslut i ärendet skulle meddelas när företaget genom utdrag ur räkenskaperna visade lagerökningens omfattning.

AMS' preliminära beslut om lagerstöd kom att omfatta 495 företag med närmare 119 000 anställda och en uppskattad lagerökning av 1 033 milj. kr. De slutliga besluten avsåg 359 arbetsställen med sammanlagt 97 000 sysselsatta. Den totala lagerökningen beräknades lill 644 milj. kr. Mer än hälften av denna lagerökning avsåg produkter Från metall- och verkstads­industrin och närmare 1/4 massa, papper och grafiska produkter. Lagerstödet uppgick till i genomsnitt 1 300 kr per anställd i de berörda företagen.

I en promemoria som AMS' utredningsenhet utarbetat på grundval av erfarenheter av tillämpning av 1971 års beslämmelser ges uttryck åt den uppfattningen att lagerslöd, om sådant ånyo skulle införas, borde begränsas till enbart tillverkningsindustri. Främst redovisningstekniska problem talade vidare för att skogsbruket samt grossistföretag exkluderades.

Finansutskottet konstaterade år 1972 (FiU 1972:1) att försök hade gjorts atl motverka kraftiga svängningar i lagerinvesteringarna genom bl. a. beslutet om ett särskilt stöd till lageruppbyggnad. Utskottet fann del angeläget att gå vidare på den inslagna vägen. Lagerförändringarnas orsaker borde därför närmare analyseras och ytterligare metoder att påverka lågareutvecklingen prövas.

Mot bakgrund av vad långtidsutredningen (LU 73) och vissa motionärer (mot. 1973:242) anfört om lagersvängningarna och därmed förknippade störningar i ekonomin m. m. ansåg finansutskottet vidare år 1973 (FiU 1973:29) alt det borde ankomma på Kungl. Maj:t att överväga formerna för att ytterligare belysa de probelm som utredningen och motionärerna pekat på.

En utvärdering av lagerstödet i den form som del hittills använts bör nu komma till stånd. Särskilda sakkunniga bör tillkallas för ändamålet studera lagerstödets konjunkturstabiliserande, sysselsältningsmässiga och företagsekonomiska effekter. Även stödet till företagsutbildning som alternativ till lagerstödet bör utvärderas från dessa synpunkter. Lagersiödets storlek bör ställas i relation till de fakliska kostnaderna för lagerökningen i olika branscher. En sådan analys bör ge en uppfattning om i vad mån stödet genom sin konstruktion blivit mer eller mindre attraktivt för företag i olika branscher. Även de regionala sysselsättningseffekterna av lagerstödet bör bedömas. De lokala fackliga organisationernas medverkan vid ansökan om lagerstöd resp. utbildningsstöd bör belysas.

En jämförelse av statistiken över preliminära och slutliga beslul om slöd

35   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

A:22   Skr 1975:4                                                   546

ger upphov till ett flertal frågor. Det är sålunda av intresse att få klarlagt om främst den förbättrade konjunkturen bidrog till att endast drygt hälften av den beräknade lagerökningen kom till stånd eller om produktionen skars ned. I det senare fallet bör anledningarna därtill sökas.

Undersökningen bör utgå från företagens uppgifter i de till AMS inlämnade ansökningarna om stöd. Detta material kan behöva kompletteras med uppgifier från berörda företag och myndigheter.

På grundval av utvärderingens resullat bör de sakkunniga göra en bedömning av för- och nackdelar med lagerstöd och utbildningsbidrag och lägga fram förslag hur de bör utformas för att bäst tjäna sitt syfte.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft överläggningar med företrädare för arbetsmarknadsverket och företag som fått lagerstöd.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

23.1974 års utredning (A 1974:08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för att utreda frågan om allmän arbetslöshetsförsäkring m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 24 juni 1974):

Ordförande: Magnusson, Erik, förbundsordförande

Ledamöter: Arfwedsson, Anders J., sekreterare Bodström, T. Lennart, förbundsordförande Bäck, Karl-Axel, ombudsman

Cosmo, O. Ingemar, försäkringsdomare (fr.o.m. den 8 oktober 1974) Ekinge, Bernt A., ombudsman, led. av riksdagen Elmsledt, Claes Y., lantbrukare, led. av riksdagen Erici, Bernt H., byråchef (fr.o.m. den 8 oktober 1974) Johansson, Erik V., arbetsförmedlingsföreståndare, led. av riksdagen Lund vigsson, Ingrid M., fru, led. av riksdagen Olsson, Sune B. B., led. av riksdagen Petersson, Olof H. E., kansliråd Svensson, Inge G., direktör Tobisson, Lars F., partisekreterare Walander, Håkan I., utredningssekreterare

Experter: Bratthall, Kenneth, hovrättsassessor Wadell, Ulla G. S., kammarrättsråd

Sekreterare: Bengtson, Sven F., byråchef

 

547                Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:23

Bitr. sekreterare: Cronmark, Lars K.-H., departementssekreterare (fr.o.m. den 16oktober 1974)

Harriman-Hernborn, Anita C, t.f. byrådirektör (fr.o.m. den 8 oktober 1974)

Lokal: Munkbron II, 3 tr. Postadress: Arbetsmarknadsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 11 6651 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Nya bestämmelser om kontant slöd vid arbetslöshet trädde i kraft den 1 januari 1974 efter beslut av 1973 års riksdag. Reformen byggde på förslag som lagts fram av utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet.

Det reformerade arbetslöshetsskyddet innebär att medlemmar i arbetslöshetskassor har fått ersätiningsliden förlängd från 150 till 300 dagar resp. lill 450 dagar för medlem som är över 55 år. Dagpenningen utgör skattepliktig inkomst och utgår under högst fem dagar per vecka med belopp som varierar mellan 40 och 130 kr. beroende på i vilken av tio dag­penningklasser som vederbörande är placerad i. Stalsbidragsreglerna har ändrats i syfte att förbättra den ekonomiska situationen för kassor med större arbetslöshet.

Ett viktigt inslag i reformen är det statliga kontanta arbetsmarknadsstöd som utgår till dem som inte kan få ersättning från arbetslös­hetsförsäkringen. Personer, som inle uppfyller ersättningsvillkoren för arbetslöshetsförsäkringen kan härigenom få stöd med 35 kr./dag under fem dagar i veckan. Slödet är skattepliktig inkomst. Ersättning utgår under högst 150 dagar för varje ersättningsperiod. Längre ersättningslid gäller för ersättningsberättigad som uppnått 55 års ålder. Stödet är förknippat med vissa villkor om tidigare förvärvsarbete, utbildning m. m. Rätten till stöd prövas i arbetsmarknadsverket medan den allmänna försäkringskassan sköter utbetalningar m.m.

I en gemensam skrivelse den 18 februari 1974 till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet har Landsorganisationen (LO) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) begärt utredning om ersättning vid arbetslöshet. Organisationerna framhåller att risken för långvarig arbetslöshet för flertalet löntagare är betydligt större än risken att bli långvarigt sjuk. Skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet är därför ett centralt krav för alla löntagare. Starka skäl talar enligt organisationerna för att arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen skall skötas av de fackliga organisationerna. De nuvarande kassorna är även i elt utvidgat och förbättrat system lämpliga handläggare av ärenden som gäller fråga om ersättning skall ulgå eller ej. Organisationerna framhåller att konlantstödet vid arbetslöshet är ett arbetsmarknadspoliliskt medel, som får användas endast i de fall en arbetslös inte kan erbjudas ett lämpligt arbete. I många fall är det utomordentligt svårt att bedöma om arbetslösheten är självförvållad eller om lämpligt arbete står att få. Genom de nuvarande kassornas långa och förtjänstfulla verksamhet har en praxis kunnat utvecklas, som är väl anpassad efter skiftande förhållanden på arbetsmarknaden. En fortsatt utbyggnad av arbetslöshetsförsäkringen bör därför ske under medverkan av arbetslöshetskassorna.

 

A;23   Skr 1975:4                                                   548

I skrivelse pekas på att avgifterna till kassorna varierar med graden av arbetslöshet inom förbunden. Organisationerna finner det otill­fredsställande att anställda inom branscher med större sysselsätt­ningssvårigheter skall betala högre avgifter för sitt arbetslöshetsskydd. Möjligheter till och former för fullständig kostandsutjämning anser man därför bör undersökas.

De båda organisationerna anser alt det borde vara självklart att arbetslöshetsförsäkringen finansieras med arbetsgivareavgifter liksom pensions- och sjukförsäkringarna. Efiersom arbetsgivaravgifter betalas som procentandel av lönesumman för alla anställda, måste försäkringen också omfaita alla löntagare inom försäkringens verksamhetsområde.

Mot denna bakgrund föreslår LO och TCO alt en utredning tillsätts med uppgift att utvärdera nuvarande system för kontantstöd vid arbetslöshet och att snarast möjligt lägga fram förslag lill utformning av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt de angivna riktlinjerna, det vill säga ersättning enligt inkomstborlfallsprincipen, finansiering genom arbetsgivareavgift samt prövning av ersättningsrätt och annan administration genom de erkända arbetslöshetskassorna.

I ett betänkande (InU 1974:3) till årets riksdag med anledning av motioner förklarade sig inrikesutskottet dela den uppfattning som förts fram i motionerna och som också kommit i ullryck i kraven från de fackliga organisationerna, nämligen att en obligalorisk arbetslöshetsförsäkring bör införas. Utskottet förordade därför att riksdagen dels fattade ett princip­beslut om en sådan försäkring dels att hos Kungl. Maj:t skulle begäras ulredning och förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring. I betänkandet som godkändes av riksdagen (rskr 1974:68) anförde utskottet vidare. En allmän arbetslöshetsförsäkring bör vara obligatorisk och def initionsmässigt omfatta hela arbetskraften. Ersättning skall i princip utgå till arbetslösa som är villiga att ta arbete men som inte kan erbjudas lämpligt sådant. Ersättningens storlek bör konstrueras med utgångspunkt i den inkomst den arbetslöse hade före arbetslöshetens inträde. För nytillträdande på arbelsmarknaden får uppställas särskilda regler som ger dessa arbetssökande en grundtrygghet på rimlig nivå i avvaktan på att arbete kan erbjudas.

När det gäller att finna organisatoriska lösningar bör utredningen enligt ulskottsbetänkandet vara obunden, men en viktig utgångspunkt skall vara att de förvärvsarbetande och deras organisationer även i framtiden skall ha ett stort inflylande över försäkringens handhavande. Man bör ta lill vara erfarenheterna av det nuvarande syslemet och sträva efter att bevara de fördelar delta inneburit. Den arbetslöse bör ha garantier för att hans fall prövas av personer som väl känner hans yrke och att största möjliga hänsyn tas till hans personliga förhållanden. Utredningen bör därför, oavsett vilken organisatorisk lösning man slutligen väljer, pröva på vilket sätt de fackliga organisationerna skall ges möjlighet att utöva inflytande över beslut i enskilda försäkringsfall. En ökad samordning med den allmänna försäkringen bör övervägas. Särskilt gäller detta på utbetalningsnivån. Självfallel måste också sambandet med arbetsmarknadspolitikens övriga medel beaktas. Erfarenheterna av det nyligen införda kontanta arbetsmarknadsstödets sätt att fungera bör kunna ge vägledning i ulredningsarbelet.

I fråga om finansieringen av en allmän arbetslöshetsförsäkring ansåg utskottet att arbeteslöshetsförsäkringen inte skall betraktas som en fristående anordning. Finansieringsfrågorna bör ses i ett vidare perspektiv

 

549              Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:23

med beaktande av övriga socialförsäkringar och skattesystemet i dess helhet.

Den begärda utredningen bör nu komma till stånd.

Ett försia led i utredningsarbetet bör enligt min mening vara att utvärdera det förbättrade skydd vid arbetslöshet som infördes den 1 januari 1974. Utvärderingen bör gälla både arbetslöshetskassornas verksamhet och det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Såväl i utskottsbetänkandet som i fackorganisalionernas skrivelse framhålls sambandet mellan det kontanta stödet vid arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiken i övrigt. Detta samband bör vara en utgångspunkt för utredningsarbetet. Arbetslöshetsförsäkringen kan inte ses frislående från övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den arsenal av arbetsmarknadspolitiska medel som står till förfogande för att ge de arbetslösa sysselsättning skall i försia hand sättas in. Kontant stöd skall således ses som ett medel för alt den enskilde skall kunna klara sin försörjning i väntan på ett lämpligt arbete. Det är viktigt att bestämmelserna för det kontanta stödet utformas så att det blir effektivt inslag i de arbetsmarknadspolitiska strävandena att stärka den enskildes möjligheter på arbetsmarknaden. Utredningen bör kunna ta initiativ till försöksverk­samhet t. ex. för att få klarhet om vilka möjligheter som genom intensifierad förmedlingsverksamhet och andra åtgärder kan öppnas för att nå fram till ett arbetserbjudande som såväl den arbetssökande som arbetsförmedlingen finner vara lämpligt. Initiativen bör utvecklas i nära samarbete med arbetsmarknadsverket.

I ulskottsbetänkandet uttalades atl utredningen skulle lägga fram förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring som 'definitionsmässigt omfattar hela arbetskraften'.

Det åvilar utredningen att för försäkringens ändamål definiera begreppel arbelskraften och därmed avgränsa den personkrets som skall omfattas av försäkringen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de krav som uppställs för nytillträdande på arbelsmarknaden. Utredningen skall ange vilka förut­sättningar ifråga om anknytning till arbelsmarknaden, genomgången yrkesutbildning eller på annat sätt konstruerade kvalifikationskrav som skall gälla för rätt till arbetslöshetsersättning för dessa grupper.

Enligt nuvarande regler utgår ingen arbetslöshetsersättning efter det att den arbetslöse fyllt 67 år. Då ålderspension utgår till personer under 67 år samtidigt med kassaersällning reduceras arbetslöshetsersättningen. KAS-slöd kan inte utgå samtidigt med ålderspension enligt lagen om allmän försäkring. Enligt min mening kan principiella invändningar göras mot ett system där ersättning kan utgå parallellt från två skilda försäkringsformer. Med denna utgångspunkt bör de sakkunniga överväga särskilda kvalifika­tionsregler gällande i situationer med överlappande försäkringsformer. Därvid bör beakias samlliga avsnitt i det nuvarande allmänna försäkringssystemet.

En väsentlig uppgift för utredningen blir att utarbeta förslag till hur kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande skall utformas. Även andra villkor måste emellertid finnas som grund för rätt till ersättning, t. ex. beträffande arbetsförhel. När det gäller begreppet lämpligt arbete skedde vissa överväganden i förarbetena till lagarna om arbetslöshetsförsäkring (SFS 1973:370) och om kontant arbetsmarknadsstöd (SFS 1973:371). Dessa övervägaganden ligger nu till grund för den prakliska lillämpningen. Erfarenheler av intresse för utredningen blir successivt tillgängliga. Jag vill understryka att det finns ett klart behov av sådana villkor och alt det är av

 

A:23   Skr 1975:4                                                   550

grundläggande betydelse att villkor av nämnda slag blir klart och entydigt fastställda. Oklarheter i dessa avseenden kan skapa osäkerhet och misskreditera försäkringssystemet i dess helhet. Allmän enighet råder om att stöd skall utgå endast till den som är villig ta arbete och lämpligt sådani erbjuds. Det framstår vidare som rimligt, att för rält lill slöd bör krävas, all den enskilde genom egen aktivitet klart manifesterar sin strävan att erhålla ett förvärvsarbete.

Fackorganisationerna kräver i sin skrivelse att försäkringen skall utformas enligt inkomstborlfallsprincipen. Det av riksdagen godkända utskottsbetänkandet följer samma linje. Där uttalas att ersättningens stor­lek bör konstrueras med utgångspunkt i den inkomst den arbetslöse hade före arbetslöshetens inträde. Del innebär — om man i övrigt följer sjukförsäkringens regler — att försäkringstagaren kan komma upp till ersättningar som särskilt i vissa inkomstlägen avsevärt översliger nu gällande maximala ersättningsbelopp. Enligt min mening är en sådan för­bättring angelägen. Detta bör dock inle leda till alt det görs avsteg från nu gällande huvudregel att kassaersättningens storlek inte får vara avgörande för om ett erbjudet arbete skall anses lämpligt eller ej.

I utskottsbetänkandet uttalas att nytillträdande på arbetsmarknaden bör tillförsäkras en grundtrygghet på rimlig nivå. Inom sjukförsäkringen följs principen att ersättningarna skall moisvara 90 % av vederbörandes inkomst av förvärvsarbete upp till ett visst belopp. Enda undantaget är sjukpenningen på 8 kr. per dag till hemmamake. Denna sjukpenning motiveras av att den skall kompensera de ökade kosinader som sjukdomen medför. Enligt min mening måste utredningens överväganden beträffande ersättningsbeloppet till nytillträdande på arbetsmarknaden bli beroende av flera faktorer såsom vilka kvalifikationskrav som föreslås för rätt till ersättning samt ersättningsbeloppens storlek i andra former av kontantstöd och under hänsynstagande till inkomslsitualionen före inträdet på arbets­marknaden. Del är också angeläget att erästtningssystemel utformas så att inte personer som genom arbetslöshet förlorat inkomsi får lägre ersättning än arbetslösa som tidigare saknat förvärvsarbeie. Vidare bör uppmärksammas de konsekvenser arbelslöshelsersällningarna kan få för sjukpenningen. Det bör undvikas att ett syslem införs som medför att man genom att få arbetlöshetsersattning kvalificerar sig för höjd sjukpenning.

En central fråga för utredningen blir att finna organisationsformer för en allmän arbetslöshetsförsäkring som gör det möjligt att ta till vara de kunskaper och erfarenheter om förhållandena på arbetsmarknaden och inom olika yrkesområden som finns inom de fackliga organisaiionerna och inom de nuvarande arbetslöshetskassorna. I LO-TCO:s skrivelse ställs kravet att prövning av ersättningsrätten i arbetslöshetsförsäkringen och annan administration skall ske genom de erkända arbetslöshetskassorna. Ulskottsbetänkandet lämnar denna fråga öppen men framhåller att utredningen oavsett vilken lösning man väljer bör pröva på vilket sätt de fackliga organisationerna skall ges möjlighet att utöva inflylande över beslut i enskilda försäkringsfall.

Utredningen kan komma att ställas inför svåra probelm, när det gäller den organisatoriska uppbyggnaden av försäkringen. Del gäller t. ex. frågan om hur de som inte har anknytning till ett yrke skall fogas in i försäkringen. För egen del vill jag understryka viklen av att ett medlemsinflytande liknande det som nu finns i arbetslöshetskassorna bevaras. Detta krav tillgodoses bäst om man kan finna organisatoriska former som nära anknyter till de frivilliga kassorna.

 

551                 Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet   A:23

Oavsett organisationsformerna kommer det framdeles liksom hittills att krävas ett nära samarbete mellan arbetslöshetsförsäkringen och arbetsförmedlingen. Inom arbetslöshetsförsäkringen är det vederbörande arbetslöshetskassa som har beslutanderätten i fråga om ersättningsrätlen. Besluten om rätt till kontant arbelsmarknadsslöd ligger hos arbetsmarknadsverket. Jag vill i detta sammanhang framhålla att arbetsförmedlingen i första hand skall söka arbetsplacera den sökande. Utredningen bör ägna frågan om arbetsförmedlingens uppgifter i samband med arbetslöshetsförsäkringen stor uppmärksamhet.

En ytterligare utbyggnad av arbetslöshetsförsäkringen kan komma att ställa ökade krav på arbetsförmedlingen. Ulredningen bör lägga fram beräkningar beträffande det behov av personal som kan komma att uppstå vid arbetsförmedlingarna genom en utbyggd arbetslöshetsförsäkring. Därvid bör även personalbehov som kan komma att uppstå inom andra organ beakias.

Utredningen bör lägga fram kostnadsberäkningar. Dessa bör avse såväl den totala kostnaden för en reform som hur kostnaderna påverkas av olika alternativ beträffande kvalifikationskrav, ersätlningslider och ersättningsbelopp m. m.

En stor minoritet i riksdagen har liksom de fackliga organisationerna krävt atl finansieringen skall ske med arbetsgivaravgifter. I del av riksdagen godkända betänkandet uttalas atl finansieringen av arbetslöshets­försäkringen inte skall ses som en fristående anordning utan i ett vidare perspektiv med beaktande av övriga socialförsäkringar och skattesystemet i dess helhet. Jag vill med anledning härav framhålla att det inte ankommer på de sakkunniga atl ta ställning till hur skattesyslemet skall utformas och hur finansieringen av socialförsäkringarna i allmänhet skall utformas. Däremot skall de sakkunniga utarbeta förslag till hur en obligatorisk försäkring skall finansieras. Därvid bör de sakkunniga beakta den utveckling som ägt rum under senare år och vilket inneburit atl de särskilda avgifterna till folkpensioneringen ersatts med en socialförsäkringsavgift eriagd av arbetsgivare och förslag lagts fram om samma förändring beträffande avgiften till sjukförsäkringen. Mot denna bakgrund är det enligt min mening naturligt att utredningen särskilt överväger ett system där samtliga kostnader som följer av ett införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring finansieras kollektivt av företagen genom avgifter.

Som jag i det tidigare redovisat utgår kontantstöd enligt nu gällande regler under en viss längsta tid. Vid riksdagsbehandlingen år 1973 rådde allmän enighet på denna punkt. Även en reformerad arbetslöshetsförsäkring bör innehålla regler om stöd endast under viss maximerad lid. Enligt min mening kan det inte anses ligga inom ramen för arbetslöshetsförsäkringens syfte att fortlöpande utge ersättning till arbetstagare som är arbetslös under mycket lång tid. För dessa personer bör särskilda arbeismarknads- eller socialpolitiska ålgärder komma ifråga.

De problem som jag här har nämnt ger inte en uttömmande beskrivning av uiredningens uppgifier. Det finns flera andra betydelsefulla frågor som utredningen måste ta ställning till t. ex. företagarnas anslutning till försäkringen, karensiiden, tillgodoräknande av värnpliktslid m. m. som kvalifikationsgrund för ersättningsrätt, de deltidsarbetandes ställning i försäkringen och avstängningsreglernas anpassning till en allmän arbetslöshetsförsäkringsutformning och innehåll. Utredningen bör behandla alla de regler som ingår i en arbetslöshetsförsäkring. Flertalet har ingående granskats av KSA-utredningen.  Förslagen från nyssnämnda

 

A.23   Skr 1975:4                                                   552

utredning har lill stor del genomförts. De praktiska erfarenheterna som därigenom vunnits liksom de erfarenheter i övrigt som utvärderingen av nuvarande regelsystem ger bör kunna läggas till grund för översynen av försäkringssystemet.

När det gäller ordningen för prövning av besvär över beslut i ärenden om ersättning vid arbetslöshet bör samråd ske med utredningen (S 1974:03) rörande besvärsorgnisationen inom socialförsäkringen m. m.

Om utredningen så finner lämpligt bör den genom arbetskrafts­undersökningarna skaffa sig mera djupgående kännedom om förhållanden av vikt för utredningsarbetet. Därvid bör beaktas det undersenare år ökade antalet förtidspensionnärer. Sambandet mellan den allmänna försäkringen och.arbetslöshetsförsäkringen bör studeras och klara gränser bör dras upp. Även gentemot del studiesociala stödet och andra stödformer bör klara gränser eftersträvas.

De sakkunniga bör i sill arbeie utgå från att ersättningen även fortsättningsvis skall vara skattepliktig inkomst.

Slutligen vill jag framhålla att det enligl min mening inte är nödvändigt att ha exakt lika bestämmelser för sjuk- och för arbetslöshetsförsäkringen. Detta gäller beträffande flera detaljfrågor där del skulle vara olämpligl att kopiera sjukförsäkringen vid revideringen av arbetslöshetsförsäkringen. En i detalj ensidig anpassning till endast den ena försäkringsformen skulle kunna leda till orimliga konsekvenser.

Med hänsyn till de komplicerade avvägningar utredningen skall göra torde del inle kunna undvikas alt utredningsarbelel blir relativt tids­krävande. Det är emellertid angeläget att utredningen arbetar så skyndsamt som möjligl.

Utredningen bör även dra upp riktlinjer för erforderliga informa­tionsinsatser om rätten till arbetslöshetsersättning.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

24. Delegationen för arbetstidsfrågor (A 1974:09)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1974 för vissa uppgifter inom arbetstidsområdet:

Ordförande: Larsson, Y. Allan G., statssekreterare

Sakkunniga: Andrén, A. Gunnar, förhandlingsdirektör Axelsson, K. Bertil J., förbundssekreterare Björkman, K. Eugen, direktör Håkansson, P. Harald, ombudsman Högberg, K. Gunnar, direklör Karlsson, H. K. Göran, ombudsman Suppleanter: Andersson, Trygve E., sektionschef (för Björkman)

 

553                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:24

Eriksson, Kjell E., ombudsman (för Håkansson) Nilsson, A. Erik, lönedirektör (för Andrén) Sandberg, K. Bertil, ombudsman (för Axelsson) Tydén, Christian F., direktör (för Högberg) Westin, Aina V. H., ombudsman (för Karlsson)

Sekreterare: WesUn, Aina V. H., ombudsman (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiv (PM upprättad den 20 juni 1974 inom arbetsmarknads­departementet):

Vid överläggningar mellan statsråden Bengtsson och Leijon och rep­resentanter för löntagarnas huvudorganisationer LO, TCO och SACO har diskuterats formerna för det fortsatta utredningsarbetet rörande arbetstidsfrågorna. Vid överläggningarna konstaterades bl. a. följande:

1.  Etl omfattande offentligt utredningsarbete i arbetslidsfrågan pågår i
följande kommilléer, arbetsgrupper och delegationer:

Arbetsmiljöutredningen

Arbetstidsgruppen inom arbetsmarknadsdepartementet

Utredningen om den framtida sysselsättningspolitiken

Delegationen för jämställdhet mellan män ocb kvinnor

FamiljÄlödsutredninge

1974 års semesterkommitté

Pensionsålderskommittén

Härtill kommer tre offentliga utredningar för avgränsade områden:

Fartygsmiljöutredningen

Bilarbelstidsutredningen

Ulredningen om elt avbrylarsystem inom jordbruket

2.   Utredningarna har i allmänhet tillsatts efter framställningar från löntagarorganisationerna. Flera av utredningarna har kommit mycket långt. Arbetet bör fullföljas i nuvarande former. Detta ger de bästa möjlighelerna att uppnå resultat på viktiga reformområden.

3.   Genom antagna program o. d. har löntagaroragnisationerna deklarerat att det långsiktiga målet är en 30-timmars arbetsvecka uppnådd genom en förkortning av den dagliga arbetstiden. Regeringen delar denna uppfattning.

Det råder vidare full enighel om att det är parterna på arbetsmarknaden som måste avgöra i vilken takt detta långsiktiga mål kan nås och hur generella arbetstidsförkortningar skall vägas mot andra arbelslidsreformer och mot andra slandarduttag.

4.  För att möjliggöra för arbetsmarknadens parter att överblicka och
kontinuerligt följa pågående arbete rörande arbetstidsfrågorna samt la de
initiativ som är nödvändiga för atl få fram del ytterligare utredningsmaterial
som erfordras, bör en Delegation för arbetstidsfrågor (DEL¥A) tillsättas.

Vid överläggningarna har diskuterats följande huvudsakliga arbets­uppgifter iöx delegationen:

Delegationen bör skapa överblick över arbetets förlopp i de utredningar som behandlar arbetstidsfrågor. Delegationen bör mot denna bakgrund diskutera samordningsfrågor och eventuellt erforderliga kompletterande utredningsuppgifter.

 

A:24   Skr 1975:4                                                   554

Delegationen bör ta initiativ till analyser av främst arbets­tidsförkortningarna åren 1%7 — 1973. Erfarenheter bör samlas och ställas till förfogande vid kommande bedömningar av möjligheterna atl genomföra generella arbetstidsförkortningar. I nära samarbele med utredningen om den framtida sysselsättningen och delegationen för jämslälldhel mellan män och kvinnor samt långiidsutredninge, bör eftersträvas en bedömning av arbetstidsförkortningarna effekter på produktion och sysselsättning, på familjeförhållanden, barntillsyn liksom på fritidsvanor, serviceför­hållanden m. m.

Delegationen bör söka bedöma eventuellt skiljaktiga strukturella effekter av att sänka arbetstiden i kontinueriiga, mindre steg jämfört med att sänka i färre, slora etapper.

Uppmärksamhet bör ägnas frågan om hur deltidsarbetet kan komma att utvecklas vid fortsatta arbetstidsförkortningar. Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor har påbörjat en större undersökning av deltidsarbetet. Delegationen för arbetstidsfrågor bör i denna fråga liksom i övriga frågor rörande jämställdheten mellan män och kvinnor utnyttJH den sakkunskap som finns representerad i jämställdhets-delegavsonen.

5.    Delegationens sammansättning

Delegationen bör bestå av representanter för arbetsmarknadens parter, LO, TCO, SACO, SAF, SAV och Kommunförbundet/Landstingsförbun­det samt personliga suppleanter för dessa.

Ordförandena i de i bilagan nämnda sju utredningarna/arbetsgrupperna bör vara permanent adjungerade till delegationen. Som suppleanter för dessa tjänstgör resp. sekreterare.

Ordförande i delegationen bör vara statssekreterare i arbets­marknadsdepartementet. För sekretarialsarbetet — som i stor utsträckning måste återgå på de övriga på området arbetande utredningarna — svarar en särskih utsedd sekreterare.

6.  Delegationen bör arbete under stor öppenhet för att stimulera den
allmänna debatten i arbetstidsfrågorna.

Delegationen har under tiden juli - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

25. Utredningen (A 1974:10) av arbetskraftsförhållandena Inom jordbruks- och trädgårdsnäringen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1974för utredning av arbetskraftsförhållandena inom jordbruks- och trädgårdsnäringen (se Post-och Inrikes tidn. den 21 september 1974):

Ordförande: Andersson, J. Gunnar D., överdirektör

Ledamöter: Kvarnström, Olof E., hortonom Svensson, Börje, förbundsordförande

 

555                 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:25

Expert: Wessén, Vilhelm, direktör (fr.o.m. den 28 november 1974)

Sekreterare: Jönsson, J. Ove, f.d. byråchef (fr.o.m. den 16 november 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 4tr. Postadress: Arbetsmarknadsdeparte­mentet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 13 september 1974):

Sysselsättningen inom lantbrukket har minskat under en följd av år och denna minskning väntas fortsätta ytterligare. Enligl 1970 års reviderade långtidsutredning (SOU 1973:21) beräknas antalet sysselsatta inom jordbruket minska med 60 000 personer under perioden 1972-77. Enligt denna beräkning skulle ca 1970 (X)0 personer vara sysselsatta inom näringsgrenen år 1977 eller ca 4 % av totala antalet sysselsatt. Orsakerna till denna utveckling av sysselsättningen inom lantbruket ligger främst i den rationalisering som skelt inom jordbruksdriften och som bl. a. medfört sammanläggning av brukningsenheter.

Den snabba taklen i jordbrukets rationalisering och därav följande minskning i antalet arbetstillfällen har bl. a. lett till en ökad arbetslöshet inom näringen. Från år 1961 och fram lill år 1973 steg sålunda årsmedellalel av andelen arbetslösa medlemmar i Lantarbetarnas erkända arbetslöshetskassa från 1,5 till 4,4 %. Samtidigt minskade medlemsantalet i kassan från ca 24 000 till ca 12 000.

Inom jordbruket föreligger dessutom särskilda svårigheter att hålla sysselsättningen uppe till följd av säsongvariationerna i verksamheten. Under sommarhalvåret är behovet av arbetskraft större och tillfällig personal behövs. Under vinterhalvåret däremot minskar personalbehovet. Därvid uppstår svårigheter att finna sysselsättning för de arbetstagare som vill stanna kvar i yrket. Dessa svårigheter har ökat under senare år vilket bl. a. beror på att tillgången på lämpliga kompletteringsarbeten har minskat och på att produktionsinriktningen, särskih i slättbygderna, har ändrats från animalieproduktion till växtodling. Andelen arbetslösa medlemmar i lant­arbetarnas arbetslöshetskassa vår sålunda under de tre första månaderna år 1973 ca 9 % mot 4,4 % i genomsnitt för hela året. Som jämförelse kan nämnas att arbetslösheten inom samtliga arbetslöshetskassor uppgick till mellan 2,3 och 2,5 % under samma period.

1 skrivelse den 15 augusti 1973 till cheferna för inrikes- och jord-brukdsdepartementen har Svenska Lantarbetarförbundet och Lantar­betarnas erkända arbetslöshetskassa gemensamt hemställt om utredning av arbetskraf Isförhållandena inom lantbruket. I skrivelsen påpekas bl. a. att en omfattande rekrytering av personal sker till lantbruket, särskilt för tillfällig anställning, samtidigt som arbetsvolymen minskar. I beiydande utsträckning rekryteras personal bland dem som har gått igenom gymnasieskolans jordbrukslinje. Antalet ansökningar till denna utbildningslinje är avsevärt större än antalet platser, men antalel platser är under utbyggnad. Utbildningen inom gymnasieskolan måste emellertid enligl skrivelsen anpassas bättre till nyanställningsbehovet om den skall kunna leda fram till fast anställning för de utbildade.

 

A:25    Skr 1975:4                                                   556

Skrivelsen har remitterats för yttrande till arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån samt 1972 års jordbruksutredning. Det i skrivelsen framförda förslaget om utredning av personalbehovet inom lantbruket tillstyrks av arbetsmarknnads-styrelsen, och lämnas utan erinran av lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen och 1972 års jordbruksulredning. Statistiska centralbyrån begränsar sig till att kommentera den prognos om nyrekryteringsbehov och utbildning till jordbruks- och trädgårdsyrkena som centralbyråns prognosinslitut har gjort för 1%8 års utbildningsutredning och som de båda organisationerna regererar till i skrivelsen.

I denna prognos beräknades att nyrekryteringsbehovet till lantbruks­yrkena, efter att ha nått sin kulmen under perioden 1965-70, skulle komma att minska något fram till år 1970. Detla sammanhänger med att avgången till följd av uppnådd pensionsåklder beräknades bli störst under den nämnda perioden. I prognosen beräknades vidare tillskottet till de nämnda yrkena genom yrkesbylen bli av nästan lika stor omfattning som tillskottet från utbildningsväsendet. Av dem som rekryterades från utbildningsväsendet under perioden 1965-70 beräknade endast ca 19 % ha jordbruks- eller trädgårsutbildning. Denna andel skulle enligt beräkningarna komma att öka till ca 40 % under perioden 1975-1980.

Vad härefter beträffar det antal personer som årligen avslutar jordbruks-eller trädgårdsutbildning utgår beräkningarna från en dimensionering av utbildningen som i huvudsak stämmer överens med skolöverstyrelsens långtidsbedömning för budgetåren 1974/75-1978/79. En jämförelse mellan dessa beräkningar och beräknat nyrekryteringsbehov tyder på ett överskott av utbildade under perioden 1975-80. Beräkningarna är emellertid behäftade med relativt stor osäkerhet.

Mot denna bakgrund finner jag det motiverat att en särskild översyn görs av sysselsättningsförhållandena inom jordbruksnäringen i nuläget och på sikt. Denna översyn bör anförtors åt särskilt tillkallade sakkunniga.

En försia uppgift för de sakkunniga blir alt kartlägga den nuvarande sysselsättningssituationen inom lantbruksnäringen. Jag vill här erinra om att en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsstyrelsen med representanter för lantbruksstyrelsen. Lantbrukarnas riksförbund och arbetsmarknads­parterna nyligen lagt fram en utredningsrapport benämnd 'Sysselsättning och arbetslöshet inom jordbruket jämle förslag till åtgärder'. Den redovisar de åtgärder som kan vidtas inom ramen för tillgängliga arbetsmarknads­politiska medel. I rapporten lämnas en utförlig redogörelse för sysselsättningsutvecklingen hittills och nuvarande läge inom området. De sakkunniga bör kunna utgå från denna redogörelse vid karlläggningen.

En andra uppgift för de sakkunniga blir att ställa samman tillgängligt maierial rörande det framtida personalbehovet. För denna uppgift torde underlag finnas att hämta bl. a. från statistiska centralbyrån och från arbetet med långtidsutredningen på finansdepartementets ekonomiska avdelning, från arbetet med länsplanering 1974 inom arbetet i 1972 års jordbruksutredning.

Mol bakgrund av den bild som därvid framkommer bör de sakkunniga närmare analysera frågan om rekryteringen till jordbruksnäringen. De sakkunniga bör söka bedöma i vad mån den reguljära utbildningsverk­samheten har en lämplig kvantitativ omfattning i förhållande till rekry­teringsbehovet. Därvid bör frågan i vad mån behovet av kvalificerad personal kan tillgodoses genom vidareutbildning av dem som redan är anställda inom jordbruksnäringen särskilt uppmärksammas.

 

557                Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet   A:26

En viktig uppgift för de sakkunniga blir att pröva olika möjligheter att utjämna de nuvarande säsongs variationerna i sysselsättningen. De sakkunniga bör därvid ta lill utgångspunkt en bedömning av hur stor personal som behövs i jordbruket sommartid och i vad mån detta perso­nalbehov kan och bör tillgodoses med tillfälligt aiiställda utan särskilda yrkeskvalifikationer. För återstående personal bör eftersträvas en jämn sysselsättning över året. De sakkunniga bör överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att delta mål skall uppnås.

Vid fullgörande av sitt uppdrag bör de sakkunniga samråda med 1972 års jordbruksutredning, som har att pröva vissa frågor som kan påverka sysselsättningen inom jordbruksnäringen, och sysselsättningsutedningen.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

26. Referensgruppen (A 1974:11) för glesbygdsfrågor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1974 för att biträda vid arbetet med glesbygdsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 23 november 1974):

Ordförande: Petersson, Olof H. E., kansliråd

Ledamöter: Berglund, Frida J., fru, led. av riksdagen Jonasson, J. E. Bertil, lantbrukare, led. av riksdagen Turesson, Bo, civilingenjör, led. av riksdagen Weslberg, Olof R., rektor, led. av riksdagen Ågren, Lars O. T., direktör Åkerlund, Hans E., byråchef

Sekreterare: Rangrost, Johny A. P., kanslisekrelerare

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 08/763 10 00 (ordförande och sekreterare)

Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 8 november 1974):

Glesbygdsfrågorna har efter hand tillmätts allt större betydelse i den regionalpolitiska verksamheten. Bl. a. som en följd av glesbygdsutredningens förslag (SOU 1972:56 m. fl.) har introducerats en rad åtgärder som syftar till att förbättra serviceförsörjning och syssel­sättningsmöjligheter i de mest utpräglade glesbygderna, främst inom det inre stödområdet. Till de åtgärder som särskilt bör nämnas hör den intensifierade kommunala sysselsättningsplanering som f. n. bedrivs i elva kommuner, vidare stöd till hemarbete ocb vissa punktinsatser av företagareföreningarna. För budgetåret 1974/75 har anvisats 25 milj. kr. för bl. a. dessa verksamheler. Under samma budgetår disponeras 7,5 milj. kr.

 

A;26   Skr 1975:4                                                  558

för stöd till social service m. m. och 1 milj. kr. för stöd till detaljhandeln samt 2,5 milj. kr. för hemsändningav varor {glesbygdsområden. Vidare har införsl beslämmelser som syftar till atl garantera invånarna i glesbygds­områdena fortsatt tillgång till en god standard i fråga om undervisning.

En omfattande planering pågår för att ge underlag bl. a. för beslut om insatser av del slag som jag här har beskrivit. Den sker dels inom ramen för den pågående länsplanering 1974, dels i särskild kommunal planering som bedrivs delvis med statligt sötd och dels i form av lokal och regional trafikplanering.

I augusti 1973 inrättades en särskild arbelsgrupp för glesbygdsfrågor i Kungl. Maj:is kansli. I gruppen ingår representanter för departement som handlägger glesbygdsfrågor, för Svenska kommunförbundet och för en av länsstyrelserna i skogslänen.

I anslutning till behandlingen av motioner om serviceförsörjningen i glesbygder uttalade 1974 års riksdag (InU 1974:7, rskr 1974:203) att till den nyss nämnda arbetsgruppen borde knytas en parlamentariskt sammansatt referensgrupp. Referensgruppen skall enligt riksdagsuttalandet delta i arbetet med större principiella frågor. En arbetsuppgift skulle därvid vara frågan hur serviceproblemen skall kunna lösas i vissa orter i de större glesbygdskommunerna (s. k. kommundelscentra). Möjligheterna att garantera an en lillfredsslällande service upprätthålls på orter av angivet slag är förenade med åtskilliga komplikationer. Detta får enligt riksdagsuttalandet inte hindra att man söker finna former som i praktiken är en servicegaranli. När del gäller den service som bör erbjudas i orter av delta slag kan även erinras om de uttalanden som gjordes i det regional­politiska handlingsprogram som antogs av riksdagen år 1972 (prop. 1972:111 bil. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347). Där framhölls att kommundelscentra i princip bör erbjuda samma service som s. k. kommuncentra enligt planen för utveckling av den regionala strukturen.

Den arbetsgrupp som lidigare tillsatts bör nu i enligt med riksdagens uttalande kompletteras med en parlamentarisk referensgrupp.

Referensgruppen skall ges möjlighet att följa arbetsgruppens verksamhei och yttra sig över åtgärder av större principiell betydelse, som arbetsgruppen kan komma atl föreslå.

Referensgruppen bör därvid uppmärksamma effekterna av de åtgärder, som har introducerats i syfte att förbättra serviceförsörjning och syselsättningsmöjligheter i glesbygden. Samtidigt bör gruppen uppmärksamma effekterna av det betydelsefulla kommunalekonomiska och därmed sysselsältningsmässiga stöd som det kommunala skatteul-jämningssystemet ulgör för glesbygdskommunerna. Referensgruppen skall också hos arbetsgruppen kunna initiera utredningar om åtgärder för glesbygden.

Referensgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

559                                Kommittéer: Bostadsdepartementet   B:l

Bostadsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:3,7,10 och 11

1. Låneunderlagsgruppen (In 1966:27)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober 1964 för att inom inrikesdepartementet biträda med utredning rörande förhållandet mellan låneunderlag och pantvärde för bostadslån samt däremot svarande produktionskostnader:

Ordförande: Carlsson, G. Arne V., departementsråd

Ledamöter: Almgren, Hans G., departementssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974)

Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare Bernhard, Harry B., överingenjör Billström, P. O. Frithiof, statistikchef

Eriksson, Björn G., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Mildner, Erwin A., fil. lic.

Experter: Danielson, K. Harry, ingenjör (t.o.m. den 31 december 1974) Högberg, Bernt L., ingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1975) Ivarsson, Holger I., avdelningsdirektör Jargin, Ingvar, ingenjör Johnsson, Sten B., ingenjör Linden, Yngve T., byråchef

Lindh, Åke H., andre förbundsordförande (fr.o.m. den 8 maj 1975) Mongård, Erik E., ingenjör

Sekreterare: Rosberg, K. Gustav A., byrådirektör

Lokal: Statistiska centralbyrån. Avdelningen förareell statistik. Enheten för bostäder och fastigheter, Kariavägen 100, 102 50 Stockholm, tel. växel 14 05 60 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

 

8:1   Skr 1975:4                                                      560

Gruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Gruppen har den 5 juni 1974 avgett promemorian (Ds B 1974:3) PM angående pantvärde (låneunderlag) och produktionskostnader för flerfamiljshus år 1973.

Gruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

2. Delegationen (In 1967:30) för bostadsfinansiering

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 september 1966 med uppgift att bereda och avge förslag avseende vissa spörsmål och ärenden som äger samband med bostadsbyggandets finansiering:

Ordförande: Svenson, S. Göte, statssekreterare

Ledamöter: Andersson, J. Gunnar D., överdirektör Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör Elison, Magnus L., byråchef

Sjönander, Bo Jonas, direktör (t.o.m. den 10 februari 1974) Vinde, Pierre L. V., statssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974)

Expert: Carlsson, G. Arne V., departementsråd (t.o.m. den 31 mars 1974)

Sekreterare: Jussil, Sune K., kansliråd

Bitr. sekreterare: Grundwall, K. Ricard, kanslisekreterare

Lokal: Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1967 års riksdagsberättelse In 30.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt kontinueriigt haft överläggningar med kreditinstituten i olika frågor om kreditf örsörjningen till bostadsbyggandet.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Bygglagutredningen (K 1969:55)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 mars 1968 för översyn av byggnadslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 3 maj 1968, den 30 december 1971 och den 6 maj 1972):

 

561                               Kommittéer: Bostadsdepartementet   B:4

Ordförande: Netzén, K. Gösta, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter: Bergegren, Astrid, kontorist, f.d. led. av riksdagen Hörlén, S. Ingemar (Inge), borgarråd Lauritz, L. Yngve, kommunstyrelseordförande Lidgard, H. Bertil I., jur. kand., led. av riksdagen Nilsson, Jan-Ivan N., lantbrukare, led. av riksdagen Tobé, Erik I., f.d. överlantmätare, f.d. led. av riksdagen

Experter: Bouvin, J. Åke, rättschef Delin, Lars A., rättschef

Hagelstam, Stig L., hovrättsassessor (t.o.m. den 30 juni 1974) Holm, J. Lennart, generaldirektör

Millgård, E. Olof (Olle), överingenjör (t.o.m. den 30 april 1974) Åberg, Fritz A., avdelningsdirektör (t.o.m. den 30 april 1974) Åström, Birger C. G., länsarkitekt (t.o.m. den 30 april 1974)

Sekreterare: Hedman, Bengt, rättschef

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse K 55 samt 1973 års riksdagsberättelse C 5.

Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit tio sammanträden.

Utredningen har den 22 april 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande.

Uppdraget är därmed slutfört.

4. Rådgivande expertgruppen (C 1970:24) för fysisk riksplanering

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 9 oktober 1969 och den 26 oktober 1973 för alt såsom rådgivande expertgrupp i den omfattning departementschefen beslämmer biträda vid den pågående utrednings- och försöksverksamheten beträffande fysisk riksplanering:

Ordförande: Holm, J. Lennart, generaldirektör

Sakkunniga: Ahlberg, Carl-Fredrik J., professor Biörnstad, Margareta, överantikvarie Björk, Sven E. J., professor Esping, F. Lars-Erik, byråchef

36   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

B:4   Skr 1975:4                                                                562

Fladvad, J. Arne, direktör Hägerstrand, S. Torsten E., professor Johansson, Östen B., byråchef Kragh, Börje R. V., professor Malsson, Sven-Arne, överingenjör Ågren, Lars O. T., direklör

Sekretariat:   Bostadsdepartementets enhet  för fysisk riksplanering. Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Expertgruppen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Expertgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

5. Boendeutredningen (In 1970:36)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 november 1970 för utredning rörande det framtida bostadsbyggandets omfattning och inriktning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 23 november 1970 och den 30 juni 1973):

Den 25 maj 1973 har utredningen fått i uppdrag att överväga frågan om möjligheten och lämpligheten av åtgärder beträffande kapitalinsatser vid försäljning av siatsbelånade småhus.

Ordförande: Bergman, Per R., direktör, led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Källenius, Sten I. R., direktör, f.d. led. av riksdagen Leo, P. Gunnar, direktör Lindström, S. Olle, direktör

Nordberg, S. Ivar, organisationssekreterare, led. av riksdagen Sandlund, Maj-Britt L., länsråd Svensson, S. I. R. Erik, förbundsordförande Turesson, Bo, överlantmätare, led, av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen

Experter: Ek, Marie Louise K., sekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974) Elg, Marianne, byrådirektör (fr.o.m. den 21 januari 1974) Gillwik, Linnea, fil. kand. (t.o.m. den 31 mars 1974) Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen (fr.o.m. den 21 januari 1974) Lindberg, Göran, l.f. professor (fr.o.m. den 21 januari 1974)

 

563                               Kommittéer: Bostadsdepartementet   B:6

Ohlson, Björn I., pol. mag. (t.o.m. den 30 september 1974)

Smedmark, Göran G:son, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 december

1974)

Åsbring, Lars-Göran G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 7 augusti 1974)

Huvudsekreterare: Olsson, Esbjörn, utredningschef

Sekreterare: Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare (fr.o.m. den  1 december 1974)

Dalen, Ingrid K., departementssekreterare Johansson, Ralph I., avdelningsdirektör

Reimer, B. Ingemar, kommunalrådssekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974) Wiklund, Karin, civilekonom

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 3 tr. Postadress: Bostadsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, lel. växel 763 10 00 (sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberältelse In 29. Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse In 13.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden, samtliga gemensamma med bostadsfinansierings­utredningen (In 1972:03).

Utredningen har den 19 mars 1974 gemensaml med bostadsfinansieringsulredningen avgett betänkandena (SOU 1974:17-18) Solidarisk bostadspolitik, den 17 maj 1974 (SOU 1974:32) Solidarisk bostadspolitik Följdfrågor samt den 29 juli 1974 (SOU 1974:57) Lägenhetsreserv.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

6. Utredningen (C 1972:01) rörande miljöproblem m. m. i vissa industriområden

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 februari 1972 för att utreda särskilda problem m. m. i samband med utbyggnad av vissa stora industrianläggningar (se Post- och Inrikes tidn. den 13 mars 1972):

Ordförande: Gunnarsson, S. Olle G., överdirektör

Sakkunniga: Eriksson, B. Sune, direktör Jönsson, N. Börje, förste förbundsordförande Kahlin, Tage H. G., direktör

 

B.6   Skr 1975:4                                                     564

Nilsson, Karl-Erik, bitr. direktör Svensson, Kjell R., kansliråd

Experter: Berner-Öste, Mia, universitetslektor (fr.o.m. den 1 mars t.o.m. den 31 maj 1974)

Spendrup, K. Aksel, avdelningschef

Önnesjö, Mals S. G. E., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 april 1974)

Sekreterare: Swanson, Owe, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Lilja, Elisabeth M., socionom

Lokal: Linnégalan 7, 114 47 Stockholm, tel. 67 53 36 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse C 12.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Utredningen (C 1972:02) rörande vattenkraftsutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att utreda vattenkraf isutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand (se Post- och Inrikes tidn. den 21 oktober 1972):

Utredningsman: Sehlstedt, Ossian A., f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen

Experter: Bergström, Erik G., avdelningsdirektör Ericson, E. Gerhard H., avdelningsdirektör Oscarsson, Gösta H., departementssekreterare Sterne, Bengt G., direklör Söderström, Bengt H. T:son, departementssekreterare

Sekreterare: Ekström, E. Sören, redaktör Nordin, Erik, arkitekt

Direktiven för ulredningen, se 1973 års riksdagsberättelse C 13.

Utredningen har under tiden november 1973 - maj 1974 hållit sju sammanträden.

 

565                                Kommittéer: Bostadsdepartementet   B:8

Utredningen har den 21 maj 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö. Uppdraget är därmed slutfört.

8. Bostadsfinansieringsutredningen (In 1972:03)

Tillkallade enligt Kungl. Majits bemyndigande den 24 augusti 1972 för att utreda bostadsfinansieringen (se Post- och Inrikes tidn. den 29 augusti 1972):

Ordförande: Bergman, Per R., direktör, led. av riksdagen

Ledamöter: Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen Henningsson, H. Einar G. M., elektriker, f.d. led. av riksdagen Mattsson, Kjell A., lantbrukare, led. av riksdagen Nordberg, S. Ivar, organisationssekreterare, led. av riksdagen Näverfelt, Arne S., direktör Svensson, S. I. R. Erik, förbundsordförande Turesson, Bo, överlantmätare, led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen

Experter: Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare Dido'n, Lars-Uno, hovrättsassessor (fr.o.m. den 21 januari 1974) Elison, Magnus L., byråchef (fr.o.m. den 21 januari 1974) Olsson, Esbjörn, utredningschef

Sekreterare: Ohlson, Björn I., pol. mag. (t.o.m. den 30 september 1974)

Bitr. sekreterare: Karlberg, Björn A., fil. kand.

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 3 tr. Postadress: Bostadsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberätlelse In 28.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden, samlliga gemensamma med boendeutredningen (In 1970:36).

Utredningen har den 19 mars 1974 gemensaml med boendeutredningen avgett betänkandena (SOU 1974:17-18) Solidarisk bostadspolitik, den 17 maj 1974 (SOU 1974:32) Solidarisk bostadspolitik Följdfrågor saml den 29 juli 1974 (SOU 1974:57) Solidarisk bostadspolitik. Lägenhelsreserv.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

 

B.9   Skr 1975:4                                                      566

9. Utredningen (C 1973:01) för vissa uppgifter avseende allmänna kartläggningen

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1973 för att utreda vissa uppgifter avseende allmänna kartläggningen (se Post- och Inrikes tidn. den 14 juni 1973):

Utredningsman: Andersson, L. Sune J., överdirektör

Sekreterare: Persson, Sture, kansliråd

Lokal: Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej utfärdals.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med de berörda intressenterna. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10. Bostadstilläggsgruppen (S 1973:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 februari 1973 föratt utreda vissa administrativa frågor rörande bostadstillägg m.m.:

Ordförande: Wickbom, Sten G., generaldirektör

Sakkunniga: Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare Berg, Bengt Ake, budgetchef Ek, Marie-Louise, sekreterare Wilken-Ferm, Birgit, departementssekreterare Lindberg, S. Ingemar, kansliråd Smedmark, Göran, avdelningsdirektör Wiksiröm, Åke, byrådirektör

Experter: Nilsson, K. F. Lennart, departementssekreterare Sundelin, Berit, assistent

Sekreterare; Jonsson, Lena B., departementssekreterare Kindlund, A. Sören, departementssekreterare

Särskilda direktiv har ej meddelats.

 

567                             Kommittéer: Bostadsdepartementet   B:ll

Bostadstilläggsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Bostadstilläggsgruppen har den 8 april 1974 avgett betänkandet (Ds B 1974:1) Bostadstillägg - inkomstprövning och administration.

Uppdraget är därmed slutfört.

11. Tillsättningsnämnden (C 1973:08) för statens lantmäteriverk

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973 om tjänstetillsättning i samband med inrättandet av statens lantmäteriverk:

Ordförande: Wickbom, Sten G., generaldirektör

Ledamöter: Asplund, Lars, teknisk direktör Höglin, Anton, byråingenjör

Johansson, Olof, teknisk direktör (fr.o.m. den 28 mars 1974) Jörnstad, Tore, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 april 1974) Millgård, E. Olof (Olle), teknisk direktör

Experter: Eklöw, Anita, förste byråsekreterare (fr.o.m. den 6 februari 1974) Friberg, Torsten, avdelningschef (fr.o.m. den 28 mars 1974) Kullen, N. O. (Olle) G., kansliråd (fr.o.m. den 6februari 1974) Linder-Aronson, Lennart, t.f. administrativ direktör (fr.o.m. den 28 mars 1974) Rodin, Göran, kanslisekreterare (fr.o.m. den 6 februari 1974)

Sekreterare:

Eriksson, Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 6 februari 1974)

Bestämmelser om nämndens verksamhet har meddelats dels den 14 december 1973 och dels den 22 februari 1974.

Nämnden har under tiden december 1973 - oktober 1974 hållit 16 sammanträden.

Nämnden har ledigförklarat samtliga tjänster, som det ankommit på nämnden att tillsätta, saml beslutat om tillsättning av sammanlagt 651 tjänster den 3 maj, 2 juli och den 29 augusti 1974.

Nämnden har även gett in förslag till Kungl. Maj:t om sådana övergångsanordningar som ansetts erforderliga i anslutning till tillsättningsbesluten.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

B; 12   Skr 1975:4                                                 568

12. Utredningen (B 1974:01) rörande vattenkraftutbyggnader I norra Norrland

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda vattenkraftutbyggnader i norra Norrland (se Post- och Inrikes tidn. den 24 juni 1974):

Uiredningsman: Ekström, E. Sören, redaktör

Experter: Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare Jönsson, Per-Ivan, vattenrättsråd (fr.o.m. den 19 oktober 1974) Oscarsson, Gösta H., departementssekrelerare Rönström, B. Thomas, departementssekreterare Söderström, Bengt H. T:son, departementssekreterare Weiterhall, Sven C. E., byråchef

Sekreterare: Nyström, Örjan N. T., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Bitr. sekreterare: Anefall, Bengt, arkitekt (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Lokal: Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiv (anförande av statsrådet Carlsson till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):

I de av riksdagen i december 1972 antagna rikllinjerna för hushållning med mark och vatten (prop. 1972:111 bilagorna 2 och 3, CU 1972:35, rskr 1972:348) anges vissa utgångspunkter för den fortsatta ulbyggnaden av landets vattenkraftsresurser. I riktlinjerna anförs att hittills outbyggda huvudälvar ocb källflöden bör bevaras* oulbyggda. Återstående av vattenkraftutbyggnad helt opåverkade huvudälvar utgörs av Torne, Kalix och Pite älvar samt Vindelälven, alla belägna i norra Norrland. I södra Norrland och norra Svealand är alla huvudälvar i betydande grad tagna i anspråk för produktion av elkraft. Vissa källflöden och andra älvavsnitt har dock endast i mindre grad påverkats av vattenkraftutbyggnad. I samband med att regeringen i prop. 1972:111 lade fram förslag om riktlinjer för hushållning med mark och vatten tillkallade chefen för civildepartementet en sakkunnig för att utreda frågan om fortsatt vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand. Utredningsuppdraget omfattade en samlad analys av förutsättningarna för och konsekvenserna qiv ytterligare vattenkraftutbyggnader i främst Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven med biflöden. Den sakkunnige har nyligen presenterat sina överväganden i betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö.

Frågor rörande den framtida energiförsörjningen i landet har under de senaste åren blivit föremål för en omfattande diskussion. Regeringen har anmält att ett långsiktigt energiprogram, baserat på ett allsidigt underlags­material, skall presenteras för 1975 års riksdag. I anslutning härtill har ett

 

569                              Kommittéer: Bostadsdepartementet   B: 12

omfattande utredningsarbete påbörjats, som till vissa delar också berör frågan om fortsatta vattenkraftutbyggnader. Sålunda har statens vattenfailsverk på Kungl. Maj:ts uppdrag utrett förutsättningarna för vattenkraftutbyggnader i Kalixälven. Vidare inventerar Svenska kraft­verksföreningen i samarbete med vatlenfallsverkel samtliga utbyggnadsmöjligheter i vattenflödena norr om Indalsälven.

En mera omfattande utbyggnad av outbyggda älvar och älvsträckor i norra Norrland kan vara motiverad från kraftekonomiska synpunkler, men motstående samhällsintressen måste också beaktas. Desa intressen bör enligt min mening tillmätas stor betydelse med hänsyn dels till naturvårdens, kulturminnesvårdens och rekreationsintressenas ökande betydelse i samhället, dels till rennäringens betydelse för samekulturen och dels till önskemålet att för framtida generationer bevara elt rimligt antal större områden från mer omfattande exploateringsingrepp. Jag finner det mot denna bakgrund angeläget att frågor rörande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland kan bedömas mot bakgrund av ett material som i möjlig mån är likvärdigt det som inhämtats för södra Norrland och norra Svealand. Studier bör därför utföras för alt belysa hithörande frågor. Dessa studier bör omfatta de älvar som berörs av vattenfalls verkets och Svenska kraft­verksföreningens ovan nämnda inventeringar, med undantag av Torne och Pile älvar saml Vindelälven. Någon utbyggnad av dessa älvar skall under inga förhållanden äga rum.

Kungl. Maj:t har denna dag gett berörda myndigheter uppdrag att inhämta och redovisa material beträffande de intressen som vid sidan av redovisade ulbyggnadsönskemål riktas mot berörda älvdalar. En särskild sakkunnig bör vidare tillkallas för att slälla samman och analysera detta material så att underlag erhålls för ställningstaganden till vad som är ett rimligt utnyttjande av berörda älvar med hänsyn till skilda samhällsintressen. Den sakkunnige bör beskriva dessa älvar med avseende på deras värde från både bevarandesynpunkter som t. ex. miljö- och naturvård, kulturminnesvård och rennäring och övergripande kraflekonomiska synpunkter. Den sakkunnige bör mot denna bakgrund göra en avvägning mellan de olika intressena genom att föreslå en rangordning för möjliga vattenkraftutbyggnader. Den sakkunnige bör härvid knyta an till de förslag till rangordning som utarbetats av utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand på ett sådant sätt att de tänkbara utbyggnadsprojekten i norra Sverige kan bedömas i ett sammanhang. För alt så långl möjligl uppnå jämförbarhet i redovisningen bör den sakkunnige samråda med berörda myndigheter och organisalioner om behovet av kompletteringar av tidigare redovisat maierial och om uigångspunkterna för redovisning av nytt material.

Sysselsättningssynpunkter används ofta som argument för vattenkraft­utbyggnader. Bedömningar av sysselsättningsfrågan måste inordnas i elt siörre sysselsättnings- och regionalpolitiskt sammanhang än vad som kan ske inom ramen för den sakkunniges uppdrag. Den sakkunnige bör emellertid belysa de aktualiserade utbyggnadernas sysselsättningseffekter i första hand under anläggningstiden.

Med anledning av att övergripande beslut om ett långsiktigt energi­program bör kunna fattas våren 1975 är det angeläget att den sakkunniges arbete bedrivs så att en etappredovisning kan ske under hösten 1974. Den sakkunnige bör i denna redovisning presentera ett material som möjliggör en bedömning av hur mycket ytterligare elkraft som kan produceras i de berörda vattendragen i norra Norrland vid olika antaganden om vilka

 

B:12   Skr 1975:4                                                    570

intrång på motstående intressen som från allmän synpunkt kan tolereras. Utan alt gå in på en prioritering mellan enskilda projekl bör den sakkunnige härvid söka bedöma hur mycket ytterligare elkraft som kan utvinnas i utredningsområdet under förutsättning i ena fallet att endast obetydliga intrång på motstående intressen kan tolereras, i andra fallet att endast sådana älvsträckor som med hänsyn tiU sammanvägda bevarandeintressen kan karakteriseras som omistliga undantas från vattenkraftutbyggnad.

Vid den sakkunniges slutliga redovisning bör tonvikten läggas på en beskrivning av och en rangordning mellan enskilda projekt. Det är med hänsyn bl. a. till del stora intresset för fortsatt vattenkraftutbyggnad angeläget att utredningsuppdraget även i denna del fullgörs skyndsamt.

Utredningen har under liden juni - november 1974 hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheler, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 18 oktober 1974 avgetl lägesrapporten (Ds B 1974:4) Vattenkraft och miljö 2.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

13. Rådgivande expertgruppen (B 1974:02) för översyn av byggnadslagstiftningen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 31 maj 1974 för atl såsom rådgivande expertgrupp i den omfattning som departementschefen bestämmer biträda vid det fortsatta arbetet inom departementet med översyn av byggnadslagstiftningen:

Ordförande: Netzén, K. Gösta, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen

Sakkunniga:

Bergegren, Astrid, led. av riksdagen

Bouvin, J. Åke, rättschef

Delin, Lars A., rättschef

Holm, J. Lennart, generaldirektör

Hörlén, S. Ingemar (Inge), borgarråd

Lauritz, L. Yngve, kommunstyrelseordförande

Lidgard, H. Bertil I., jur. kand., led. av riksdagen

Nilsson, Jan-Ivan N., lantbrukare, led. av riksdagen

Tobé, Erik I., f.d. överiantmätare, f.d. led. av riksdagen

Sekretariat: Bostadsdepartementets rättssekretariat. Jakobsgalan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Expertgruppen har under tiden juni - oktober 1974 inle hållit något sammanträde. Expertgruppens arbete beräknas pågå under hela är 1975.

 

571                             Kommittéer: Bostadsdepartementet   B:14

14. Utredningen (B 1974:03) avseende översyn av lantmäteritaxan

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 juli 1974 för översyn av lantmäteritaxan (se Post- och Inrikes tidn. den 3 augusti 1974):

Utredningsman: Wikström, Harry J., generaldirektör

Experter: Nilsson, Göran J. H., överlantmätare (fr.o.m. den 1 september 1974) Kleist, Åke O., revisionsdirektör (fr.o.m. den 1 september 1974)

Sekreterare: Spännar, E. Gunnar, lantmätare (fr.o.m. den 1 september 1974)

Lokal: Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (utredningsmannen)

Direktiv (anförande av statsrådet Zachrisson till statsrådsprotokollet den 12 juli 1974):

Till förrättningar och uppdrag som handläggs av lantmäteriorganen, dvs. främst fastighetsbildningsmyndigheterna, utgår ersättning till statsverket enligt lantmäteritaxan (1971:1101, ändrad 1973:1088, 1974:337). Huvudprincipen är att taxeavgifterna helt skall täcka del allmännas kostnader för verksamheten. I viss utsträckning sker emellertid nedsättning av avgifterna, innebärande en subventionering från del allmännas sida. Statsverkets årliga kostnader för lantmäteriorganens förrättnings- och uppdragsverksamhet är f. n. av storleksordningen 104 milj. kr., medan intäkterna enligt lantmäleritaxan är omkring 97 milj. kr. Av skillnaden 7 milj. kr., som täcks genom drifibidrag, avser för närvarande 2,3 milj. kr. skiftesverksamhet i Kopparbergs län som bedrivs helt på statsverkets bekostnad i överensslämmelse med äldre regler, medan 1 milj. kr. utgör statsbidrag till sakägare enligt kungörelsen (1971:1105, ändrad 1973:1089, 1974:338) om statsbidrag till kostnader för fastighetsbildningsförrättningar m. m. Dessa två bidragsposter lämnas här åt sidan. Återstoden, omkring 3,7 milj. kr., utgör den subventionering som uppkommer genom lantmäteri­taxan. Subventionerna avser enbart förrätlningsverksamheten och berör alltså inte uppdragsverksamheten. Förrättningarna utgörs av förrättningar för fastighetsbildning, fastigheisbestämning, vägfrågor, äganderätts­utredningar m. m.

Den nu gällande lantmäteritaxan, som trädde i kraft den 1 januari 1972, är utarbetad i enlighet med grunder för taxesättningen i lantmäteri­verksamheten som antogs av riksdagen år 1971 (prop. 1971:170, CU 1971:32, rskr 1971:322). Övervägandena år 1971 avsåg inte omfattningen av taxesubventioneringen. Den nya taxan vilar i detta avseende i likhet med lidigare gällande taxor på huvudprincipen om full kostnadstäckning. De år 1971 införda nya grunderna hade till syfte alt anpassa avgifterna till den nytta de enskilda förrättningarna medför för fastighetsägarna. Tidigare taxor hade till skillnad härifrån haft del allmännas kostnader som principiell norm för beräkningen av ersättningen för olika förrättningar. Den år 1971 beslutade anpassningen av avgifterna till nyttan möjliggjorde en övergång i större utsträckning än tidigare till enhetliga avgifter, dvs. sakersättningar.

 

B:14   Skr 1975:4                                                   572

Användningen av tidersätlning kunde i motsvarande mån minskas. I den mån en enhetlig avgift kunde införas också för komplicerade eller eljest tidskrävande förrätlninRar ansågs ett motiv för särskilda statliga subven­tioner i syfte att nedbringa sakägarnas kostnader för sådana förrättningar falla bort.

Av praktiska skäl ansågs den nya ordningen böra genomföras i etapper. Den tillämpades därför bara delvis i den lanlmäteritaxa som trädde i kraft år 1972. En andra etapp genomfördes när lantmäteritaxan ändrades år 1973. Därvid lades fr. o. m, den 1 januari 1974 laxesättningen om beträffande ytterligare ett antal förrättningstyper. Omläggningen har bedömts minska behovet av medel för taxenedsättning i viss mån (jfr prop. 1973:1 bil. 14 s. 118 och prop. 1974:1 bil. 14 s. 61).

Efter 1973 års ändringar i lantmäteritaxan är de regler som är avsedda att ge möjlighet till subventionering konstruerade som beslämmelser om nedsättning i taxeavgiften som medges genom beslut i det särskilda fallet.

Nedsättning kan medges

1.  om ersättningen står i missförhållande till den nytta som förrättningen
medför för fasligheten och förrättningen är av betydelse från allmän
synpunkt,

2.  om förrättningen har inställts eller fastighetsbildningsmyndighelens beslut har undanröjts eller

3.  om andra särskilda skäl för nedsättning föreligger.

Nedsättning får ske med belopp som är skäligt med hänsyn särskilt till den nytta som förrättningen medför för fastigheten. Nedsättning enligt 1. får inte ske i fråga om sakersättning. Nedsättning får inte heller ske med större del av ersättningsbeloppet än 50 %.

Efter de ändringar som ha skett i lantmäteritaxan finns det nu anledning att göra en översyn av taxan för atl undersöka i vad mån det finns möjlighet atl ylterligare gå över lill sakersättning. Vidare finns det anledning att, i anslutning lill den ökade lillämpning av sakersättning som har skett och eventuellt ytterligare kan ske, se över laxans subventiönsregler. Denna översyn bör göras av en särskilt tillkallad sakkunnig. I den mån skäl för en forlsalt subventionering anses föreligga bör riktlinjerna för en sådan subventionering anges. Det gäller därvid bl. a. att klarlägga vilka allmänna intressen som en eventuell subventionsgivning enligt lantmäteritaxan skall tillgodose. Sådana allmänna intressen som företräds av särskilda organ— t. ex. intresset av jordbrukets rationalisering som har lantbruks-myndigheterna som särskilda företrädare — bör i allmänhet i mån av behov främjas av dessa särskilda organ genom andra åtgärder än nedsättning enligl lantmäteritaxan.

Ulredningen  har  under  tiden  sepiember  - oktober   1974 hållit ett sammanträde. Utredningen beräknas slutföra silt arbete under första halvåret 1975.

15. Utredningen (B 1974:04) av den statliga organisationen för uppgifter avseende byggnadsväsen, fysisk planering och bostadspolitik

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 oktober 1974 för att utreda den statliga organisationen för uppgif ter avseende byggnads väsen.

 

573                               Kommittéer: Bostadsdepartementet   B: 15

fysisk planering och bostadpolitik (se Post- och Inrikes tidn. den 5 november 1974);

Utredningsman: Svenson, S. Göte, statssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974),

Experter: Berggren, Göte B., byråchef (fr.o.m. den 12 november 1974) Larsson, ElisR., länsbostadsdirektör (fr.o.m. den 12 november 1974) Orell, P. Krister, 1 :e byråsekreterare (fr.o.m. den 12 november 1974) Yngvesson, Nils H., kommunalråd (fr.o.m. den 12 november 1974) Åberg, Fritz A., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 12 november 1974)

Sekreterare: Myhlback, Lennart J., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974) Wisén, Jan H., byrådirektör (fr.o.m. den 1 december 1974)

Lokal: Bostadsdepartementet! Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Slockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Carlsson till statsrådsprotokollet den 4 oktober 1974):

Bosladsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet med uppgift alt-främja bostadsförsörjdingen. Inom verket finns fem byråer. Dessa är kanslibyrån, låne- och bidragsbyrån, planeringsbyrån, tekniska byrån och värderingsbyrån. Verket har också en regional organisation, länsbostadsnämnderna. Det finns en nämnd i varje län utom i Gollands län. Där fullgör Länsstyrelsen de uppgifier som normall ankommer på länsbostadsnämnd.

Bostadsstyrelsen fick sin nuvarande organisation år 1962.1 allt väsentligt är dock organisationen oförändrad sedan verket tillkom år 1948. I uppgifterna ingår främst att handha den statliga låne- och bidrags-verksamheten för bostadsförsörjningen, undersöka och belysa utvecklingen i fråga om bostadsbyggandet och bostadsmarknaden samt beräkna det framtida bostadsbehovet. Vidare skall styrelsen och läns­bostadsnämnderna bistå kommunerna och andra med bl. a. råd och anvisningar för att främja långsiktig planering av bostadsbyggandet och fortgående allmän förbättring av bostadsförsörjningen.

Inom den bostadspolitiska organisationen bar sedan dess tillkomst skelt betydande förändringar när det gäller arbetsuppgifternas fördelning på administrativa nivåer. Handläggningen av låne- och bidragsärenden som ursprungligen var en av styrelsens mera tyngande uppgifter har i allt väsentligt förts över lill länsbostadsnänmderna. Bostadsslyrelsen är besvärsmyndigbet i sådana ärenden. För låne- och bidragsverksamhelen finns ett föremedlingsorgan inom varje kommun, vanligen kommunstyrelsen. Allt fler bostadspolitiska uppgifter har med tiden förts över från de statliga myndigheterna till de kommunala förmedlingsorganen.

Statens planverk är central förvaltningsmyndighet för ärendet; om planläggning av bebyggelse och om byggnads väsendet. Planverket bildades år 1%7 genom att uppgifter avseende myndighetsutövningen inom plan- och

 

B;15   Skr 1975:4                                                    574

byggnads väsendet bröts ut ur byggnadsstyrelsen. Verkets regionala organisation, länsarkitektkontoren, inordnades år 1971 i länsstyrelserna. Den centrala organisationen byggdes år 1973 ut med en ny byrå i samband med att verket tillfördes ökade uppgifter i anslutning lill den fysiska riksplaneringen. Numera består verket av fem byråer, nämligen administrativa byrån, byggnadsbyrån, planbyrån, regionbyrån och stadsbyrån. Det åligger planverket att ge råd och vägledning för planläggningen samt meddela föreskrifter, råd och anvisningar för byggnads väsendet. Verkel skall även främja samordning mellan egna och andra myndigheters insatser på dessa områden.

Såväl planverket som den bostadspolitiska organisationen har sedan de organisatoriska grunddragen lades fast ställts inför väsentliga förändringar i de yttre betingelserna för verksamhetens bedrivande. En översyn av organisation och arbetsuppgifter är därför motiverad i fråga om båda verken. Av vissa skäl, som torde framgå av vad jag anför i det följande, bör denna översyn göras i ett sammanhang. Uppgiften bör anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig.

Den sakkunnige bör till en början undersöka möjligheterna att flytta över flera uppgifter till kommunala organ och att ge dessa ökad självständighet och större befogenheter vid handhavandet av uppgifier som de redan förut har anförtrotts. Vid denna prövning bör den sakkunnige utgå från att kommunerna efter slutförandet av indelningsreformen har förutsättningar för atl ta elt väsentligt ökal ansvar för samhällsuppgifterna inom samhällsplanering och bostadspolitik. Den sakkunnige bör vid sin bedömning beakta länsberedningens förslag när det gäller arbetsfördelningen mellan stat och kommun. Vidare bör han beakta den pågående översynen av plan- och byggnadslagstiftningen.

När det gäller organisationen på den regionala nivån har som förut nämnts länsarkitektorganisationen inordnats i länsstyrelserna år 1971. Uppdraget till den sakkunnige bör inte omfatta någon ny prövning i denna del. Däremot bör länsbostadsnämndernas ställning och uppgifter omprövas. En försia utgångspunkt för denna prövning erhålls sedan den sakkunnige övervägt möjligheterna att föra över uppgifter till kommunerna. Vidare bör undersökas i vad mån ytterligare arbetsuppgifter kan föras över från bostadsstyrelsen till organ på länsnivå. Arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som enligt denna prövning bör utföras av myndighet på länsplanet får bli avgörande för den sakkunniges förslag till uppläggning av den framtida bostadspolitiska länsorganisationen. Åtskilliga skäl lalar för alt ett särskilt bostadspolitiskt länsorgan i allmänhet kommer alt behövas även framdeles. Den sakkunnige bör emellertid vid utarbetande av sina förslag inte vara bunden till nuvarande organisationsstruktur och arbetsfördelning på länsnivån.

I fråga om den centrala verksorganisalionen knyter sig intresset i första hand till sådana arbetsuppgifter och funktioner som berör båda ämbetsverken och som har ett nära inbördes samband. Jag tänker härvid framför allt på utarbetandet av normer saml råd och anvisningar för planläggning och bebyggelse. Byggnadsnormer utfärdas av båda ämbets­verken, av planverket som allmänna byggnadsföreskrifter och av bostadsstyrelsen i form av villkor för statliga lån eller bidrag. Sådana normer har haft avgörande betydelse framför allt för alt under efter­krigstiden förbättra byggskicket och höja bostadsstandarden. Den långvariga bristsituationen på bostadsmarknaden har utgjort ett särskilt moliv för att genom normer säkerställa en hög kvalitetsnivå i byggandet.

 

575                             Kommittéer: Bostadsdepartementet   B:15

När den sakkunnige prövar frågan om den centrala organisationen bör
han utgå från att normer som skall styra byggnadsverksamhetens inriktning
bör utfärdas av så få myndigheter som möjligt och att något dubbelarbete
inte bör förekomma. När det gäller de normgivande uppgifter som
ankommer på planverket och bostadsslyrelsen finns det uppenbarligen skäl
för en långtgående samordning. Jag anser att goda skäl kan anföras också
för att den myndighet som utfärdar normer, råd och anvisningar för
byggandet skall ha att avgöra även i vad mån krav på tillämpning av svensk
standard skall ställas i samband med statlig medverkan vid byggandets
finansiering. Härvid förtjänar även följande synpunkter uppmärksamhet.
När bostadsstyrelsen fastställer allmängiltiga lånevillkor i form av
byggnadsnormer är beslutsbefogenheten kopplad till etl vissl ekonomiskt
ansvar i den meningen att det ankommer på styrelsen att överväga i vad mån
normerna är förenliga med de hyrespolitiska målen för slatens
bosladslångivning. Denna sammankoppling av normgivningsmakt och
ansvar för de ekonomiska konsekvenserna torde vara av mycket stort
värde. För planverkets normverksamhet har det ekonomiska ansvaret inle
samma direktkoppling till finansieringsuppgifter. Del finns följaktligen skäl
att söka sig fram till en organisation där de nu angivna verksfunktionerna är
starkt integrerade. Härför talar också att en förbättrad samordning mellan
normerna och de regler som gäller för beräkning av låneunderlag m. m.
framstår som angelägen. Vidare bör beaktas att den myndighet som
administrerar bostadlångivningen naturiigen får en nära kontakt med
kommuner,        byggherrar        och        bostadskonsumenter. Den

erfarenhetsåterföring som delta innebär bör komma normverksamheten till godo.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört finns det skäl att pröva möjligheterna lill en närmare integrering av planverkets och bosladsstyrelsens verksamheter. Den sakkuntiige bör ha full frihet atl från de utgångspunkter jag har angett pröva olika alternativ för atl åstadkomma denna integrering. Han bör som ett alternativ undersöka möjligheterna att lägga samman verken till en myndighet och redovisa konsekvenserna av en sådan åtgärd.

Med hänsyn till servicefrågornas betydelse för boendemiljön bör i anslutning till vad servicekommittén framhåller i sitt betänkande (SOU 1973:24) Boendeservice 7 bostadsområdenas försörjning med lokaler och anläggningar bedömas på ett samlat sätt i anslutning lill de ställningstaganden som gäller bostadsbyggandet. Kommittén har bl. a. föreslagit att ett råd för boendeservice skall iiuättas. Bosladsstyrelsen har redan ansvar för den av servicekommittén tidigare föreslagna utvecklingsverksamheten inom serviceområdet. Med hänsyn härtill bordet övervägas om och i så fall på vilket sätt de uppgifter, som det av kommittén föreslagna rådet för boendeservice skulle få, kan inordnas i den centrala bostadsmyndighelens löpande verksamhet. Den sakkunniges undersökningar bör inriktas på att klarlägga vilka av det föreslagna rådets uppgifter som naturligt hör hemma i den centrala bostadsmyndighelens normala arbete och hur dessa bör hanteras för att samordningen med andra myndigheters verksamhet på detta fält skall underlättas. I detta sammanhang bör även servicefrågornas samband med den allmänna bebyggelseplaneringen och normerna för denna planering beaktas. Liksom när det gäller byggnadsnormerna framstår del som angeläget att hand­läggningen av servicefrågorna på central nivå sker på ett så integrerat sätl som möjligt.

 

B; 15    Skr 1975:4                                                 576

Vid anmälan lidigare i dag av förslag lill riksdagen om riktlinjer för bostadspolitiken (prop. 1974:150) anförde jag alt den centrala bostads-myndighetens verksamhet i ökad grad borde inriktas på åtgärder till stöd för bostadskonsumenter och beställare. Som exempel nämnde jag bl. a. åtgärder för alt främja konsumentupplysning och varudeklaration i fråga om bosläder, ge information om mönslerplaner och mönsterprojekt, ge information och råd till småhusköpare i fråga om t. ex. finansiering, upphandling och kontraktsfrågor, ge information om bostadtillägg, ge informaiion och råd i upphandlingsfrågor, utveckla underlag för att utarbeta program, infordra anbud och värdeanbud, följa pågående försök alt finna former för vidgad boendedemokrati samt stödja experimentverksamhel inom bostadsbyggandet och utvecklingsprojekt inom serviceområdet. En del av de uppgifier jag nu nämnt ligger nära dem som utförs inom konsu­mentverket. Den närmare uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna bör därför klarläggas. Den sakkunnige bör utarbeta sina förslag med beaktande av vad som sålunda anförts.

En grundläggande bostadpolitisk uppgift måste vara att fortlöpande undersöka öch belysa utvecklingen i fråga om bostadsbyggandet och bostadsmarknaden samt beräkna det framtida bostadsbehovet. Sådana analyser har hittills i allt väsentligt grundats på relativt okomplicerade demografiska framskrivningar. Den sakkunnige bör överväga behovet av och formerna för alt ta fram ett säkrare underlag för bedömningarna.

När det gäller att ta fram och bearbeta kostnadsuppgifter samt att belysa och informera om kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandets område är ansvaret f. n. uppdelat på bostadsstyrelsen, statistiska centralbyrån och den s. k. låneunderlagsgruppen.

Denna ansvarsuppdelning har föranlett oklarheter i fråga om vem som skall ta initiativ till åtgärder och ge information om kostnadsutvecklingen. Sedan år 1964 har låneunderlagsgruppen arbetat med dessa frågor och svarat för huvuddelen av bearbetning av och information om kostnader. Den sakkunnige bör överväga arbetsfördelningen på detta område från utgångspunkten att den centrala bostadsmyndigheten bör ha ansvarel för att belysa behovet av åtgärder som kan påkallas av byggnadskostnadernas utveckling samt för all informera om kostnadsutvecklingen. Därvid bör även bedömas behovet att fortsätta bostadsstyrelsens s. k. revisions­verksamhet med nuvarande inriktning ocb syfte. Bosladsstyrelsens uppgifter i fråga om analys av och information om hyres- och drif Ikostandsulvecklingen bör också övervägas i sammanhanget.

Sedan år 1%6 har kreditförsörjningsfrågorna behandlats i en särskild av Kungl. Maj:t utsedd delegation för bostadsfinansiering. Möjligheterna och förutsättningarna för att i ökad utsträckning föra över ansvaret för informaiion i finansieringsfrågor till bostadsmyndigheten bör övervägas av den sakkunnige.

Utöver vad jag uttryckligen omnämnt finns andra frågeställningar och problem som den sakkunnige kan ha anledning att beakta i sitt utredningsarbete. Han bör vid utförande av sitt uppdrag överväga de synpunkter som framförts av riksrevisioiisverket med anledning av förvaltningsrevision som verket företagit inom' såväl statens planverk och den bostadspolitiska organisationen som vissa delar av länsstyrelseorga­nisationen.

Den sakkunnige bör på grundval av sina överväganden om de berörda myndigheternas arbetsuppgifter lägga fram detaljerade förslag rörande framtida organisation och medelsbehov. Som allmän utgångspunkt bör därvid gälla att den sammanlagda resursmängd som f. n. står till f örforgande för de organisationsenheter som berörs av översynen inte skall ökas.

 

577                              Kommittéer: Bostadsdepartementet   B: 16

Den sakkunnige bör redovisa resultatet av silt utredningsarbete snarast möjligt och senast under första halvåret 1976.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

16. Kommittén (B 1974:05) för de svenska förberedelserna för FN:s konferens om bostads- och bebyggelsemiljö

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 oktober 1974 med uppdrag att svara för de svenska förberedelserna inför FN :s konferens om bostads- och bebyggelsemiljö i Vancouver, Kanada, år 1976:

Ordförande:

Carisson, G. Ingvar, statsråd, led. av riksdagen (fr. o. m. den 25 oktober 1974)

Ledamöter: Bernhard, Harry, överingenjör (fr.o.m. den 1 december 1974) Eriksson, Olle, professor (fr.o.m. den 1 december 1974) Holm, Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 1 december 1974) Lindgren, Lennart, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974)

Sohlman, Staffan, departementsråd (fr.o.m. den 1 december 1974) Svenson, Göte, statssekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974) Thorsson, Inga, statssekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974) Ågren, Lars, direktör (fr.o.m. den 1 december 1974) Årlin-Jussil, Ingrid S., sakkunnig (fr.o.m. den 1 december 1974)

Sekreterare: Persson, Sture, kansliråd (fr.o.m. den 1 december 1974) Wettergren, B. M. Elisabeth, fil. kand. (fr.o.m. den 1 december 1974)

Lokal: Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

37   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

1:1   Skr 1975:4                                                     578

Industridepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:2,4,5,6,9,11,12,19,21 och 27

1. Koncentrationsutredningen (Fl 1962:37)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 november 1961 för utredning rörande ägandeförhållandena och maktkoncentrationen i det privata näringslivet (se Post- och Inrikes tidn. den 18 december 1961):

Ordförande: Lindberger, Lars, t.f. överdirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Ledamöter: Faxén, Karl-Olof, docent

Hagnell, Hans, landshövding, f.d. led. av riksdagen Lindberger, Lars, t.f. överdirektör (t.o.m. den 31 december 1973) Olsson, K. Helmer, f.d. generaldirektör Tidefelt, J. Sune, förbundssekreterare

Experter: Carling, Alf G., docent Grassman, Sven H. W., fil. lic. Lundgren, Nils, fil. lic.

Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen Ribrant, Gunnar C. H., kansliråd

Sekreterare: Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare

Lokal: Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiven för utredningen, se 1%2 års riksdagsberättelse I Fi 37. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse 12.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

 

579                                 Kommittéer: Industridepartementet   1:3

2. Kraftlednlngsintrångsutredningen (Fl 1969:52)

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1968 för att se över normerna för bestämmande av ersättning vid intrång av kraftledning i åkermark och jämförlig mark (se Post- och Inrikes tidn. den 22 maj 1968):

Utredningsman: Fogelkvist, Karl Gustaf, rådman

Experter: Fridell, G. Ingvar, universitetslektor Haraldson, L. Åke, professor Åkerman, N. Håkan, överdirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Utredningen har i december 1974 färdigställt betänkandet (Ds 11974:11) Förslag till normer för ersättning vid intrång av kraftledning i åkermark och liknande mark, vilket f. n. är under mångfaldigande.

Uppdraget är därmed slutfört.

3. Företagsdemokratidelegationen (Fl 1969:64)

Tillkallade eliligt Kupgl. Maj;ts bemyndigande den 29 november 1968för frågor rörande försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen:

Ordförande: Pettersson, Eric B., generaldirektör

Ledamöter: Cojc, Arne J., direktör Janérus, R. Inge, ombudsman Lind, F. Olof, direktör Modig, Karl-Eriky., ombudsman Ström, K. Fingal, kansliråd Wehlin, Sven, andre förbundsordförande

Experter: Andersson, Alf Å. H., fil. kand. Hammarström, Olof M"., departementssekreterare Hodann, Jan O. M., fil. kand. (t.o.m. den 31 mars 1974) Karlsson, Lars Erik, civilekonom

Sekreterare: Brodén, E. Bertil, byrådirektör

 

1:3   Skr 1975:4                                                     580

Lokal: Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 21 73

Direktiven för delegationen, se I%9 års riksdagsberättelse Fi 64.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av delegationens arbete.

Delegationen har under perioden publicerat en rapport om Företagsdemokrati i de statliga bolagen - Nuläge och utvecklingsprogram samt fortsatt arbetet med utvärderingen av försöksverksamheten vid tobaksfabrikerna i Arvika och Härnösand.

Delegationens framtida verksamhet är beroende av förhandlingar som pågår mellan å ena sidan Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) och å andra sidan Landsorganisationen i Sverige (LO) och Privattjänstemannakartellen (PTK) om verksamhetens bedrivande inom ett partssammansatt organ.

4. Närförläggnlngsutrednlngen (11970:16)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1970 för alt utreda frågor rörande närförläggning av atomkraftverk (se Post- och Inrikes tidn. den 2 maj 1970):

Ordförande: Håkansson, Hans E. V., verkställande ledamot

Ledamöter: Carlbom, Lars E., överingenjör Hedgran, Arne G., avdelningschef Larsson, Yngve B., direktör Ryman, Jan-Erik, direktör Svensson, Kjell R., kansliråd Wivstad, O. Ingvar, teknisk direktör

Experter: Almqvist, Per E. A., tekn. lic. Bringfeldt, Björn T., förste statsmeteorolog Grimas, Ulf G. A., laborator Kindahl, P. Jan, byrådirektör Nilsson, E. Tore R., reaktorinspektör Schuhz, Göran O. H., civilingenjör Thunell, Jörgen S., civilingenjör Westeriund, S. Harald, fil. mag.

Sekreterare: Bergström, Stig O. W., civilingenjör

 

581                                Kommittéer: Industridepartementet   1:5

Bitr. sekreterare: Green, Nils A. R., ingenjör Thyberg, P. Jan, departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberätlelse I 16. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse 18.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden. Därutöver har sex sammanträden hållits med utredningens expertgrupp.

Utredningen har den 12 augusti 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:56) Närförläggning av kärnkraftverk. Därjämte har utredningen överlämnat ett trettiotal expertrapporter, som utgör det tekniska underlaget för betänkandet.

Utredningens arbete har avslutats med utgången av december 1974.

5. Grafiska kommittén (11970:18)

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ls bemyndigande den 29 juni 1970 för att utföra vissa undersökningar av den grafiska industrin (se Post- och Inrikes tidn. den 9 juli 1970):

Ordförande: Jungenfelt, Karl G., professor

Sakkunniga: Alderin, Erik K., förbundsordförande Gålmark, Per G., direktör Jacobsson, S. E. O. Nicke, avdelningsdirektör Liden, Lars Y., direktör Lundell, Lars-Erik V., ombudsman Moreau, Jan-Erik, pol. mag. Österberg, Rolf V., direktör

Experter: Adsledt, G. Roland, direktör Johansson, B. Östen, byråchef Kleist, Åke O:, revisionsdirektör Kulling, Ernst R., direktör Ljung, C. H. T. Johan, direktör

Sekreterare: Vinell, Lars G., docent

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse 115.

Kommittén har under tiden november 1973 - maj 1974 hållit tio sammanträden samt haft överläggningar med olika organisationer som

 

1.5   Skr 1975:4                                                     582

berör kommitténs arbete.

Kommittén har den 10 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:34) Grafisk industri i omvandling.

Uppdraget är därmed slutfört.

6. Installationsbranschutredningen (11970:21)

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 december 1970 för en kartläggning och analys av installationssektorn (se Post- och Inrikes tidn. den 20 februari 1971):

Utredningsman: Cederwall, Gustav F. E., landshövding

Experter: Bergvall, K. Lennart, arkitekt Bernhard, Harry B., överingenjör Boysen, Arne, civilingenjör Hidemark, Bengt Å. H., arkitekt Rengholt, Ulf N., tekn. lic. Rydh, Olof G. G., pol. mag. Wallin, Allan, avdelningsdirektör Welin, Einar, direktör

Sekreterare: Mildner, Erwin A-, fil. lic.

Bitr. sekreterare: Cederlund, Lars Johan O. B., civilekonom

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse 113.

Utredningen har under tiden november 1973 - maj 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningen har den 2 augusti 1974 avgett belänkandet (SOU 1974:47-48) Installationssektorn.

Uppdraget är därmed slutfört.

7. Sveriges internationella byggnadskommitté (In 1970:34)

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970.med huvudsaklig uppgift att främja internationelll ekonomiskt, industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete inom områdena för byggnadsindustri och byggnadsmaterialindustri, främst då det gäller bostadsbyggande:

 

583                                Kommittéer: Industridepartementet   1:8

Ordförande: Cederwall, Gustav F. E., landshövding

Ledamöter: Antoni, Nils A. T., professor Bergvall, K. Lennart, arkitekt Bernhard, Harry B., överingenjör Blomqvisl, Gösta N., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974) Eriksson, Olof E., professor Essunger, N. Gunnar R., överingenjör Johnson, Arne I., professor Karlen, F. Ingvar G. D., direktör Källenius, Sten I. R,, direktör, f.d. led. av riksdagen Leo, P. Gunnar, direktör Liljefors, B. Anders, byggnadsråd Lindström, S. Olle, direktör (fr.o.m. den 1 april 1974) Myrlöv, Åke E., direktör Olsson, Esbjörn O., utredningschef Orlando, A. N. Henning, arkitekt

Sekreterare: Grenestedt, E. LennartN., departementsråd

Bitr. sekreterare: Barenthin, K. Willi S., departementssekreterare

Lokal: Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har den 1 }uli 1974 överförts till industridepartementet.

Inom ramen för ingångna samarbetsöverenskommelser med Förenta staterna. Japan, Polen, Sovjetunionen och Ungern har representanter för kommittén deltagit i överläggningar i Sverige och utomlands med företrädare för vederbörande lands bostads- och byggnadsmyndigheter m. fl. organ.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

8. Elutredningen (11971:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1971 för att utreda frågor rörande eldistributionens och elproduktionens organisation (se Post- och Inrikes tidn..den 24 juni 1971):

Utredningsman: Lemne, Mats H., landshövding

 

1:8   Skr 1975:4                                                    584

Experter: Bergman, Rolf A. G., pol. mag. (t.o.m. den 30 sepiember 1974) Håkansson, Hans E. V., fil. lic. Lindmark, Lars E., försäkringsdomare Peterson, Tore E. S., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Bitr. sekreterare: Björk, Jan E., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 september 1974) Lemne-Bergman, Marja E., fil. kand. (t.o.m. den 31 mars 1974)

Lokal: Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. 763 22 40 (ordföranden), 763 21 98 (bitr. sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberältelse I 14.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 29 sammanträden samt haft överläggningar med av utredningens arbete berördaparter.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9. Dataindustriutredningen (11971:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 den 24 november 1972 för utredning rörande näringspolitiska åtgärder på det datatekniska området (se Post- och Inrikes tidn. den 18 januari 1972):

Ordförande: Brynielsson, Harry A. B., direktör

Sakkunniga: Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen Hellberg, D. Kjell V., direktör Larsson, Y. Allan G., statssekreterare Lidmalm, Tord N. G., direktör Pernelid, V. Åke E., direktör Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen Redvall, Knut L., förste sekreterare Wedell, N. Gunnar, direklör

Experter: Almqvist, Bert A., direktör Brising, Lars H., direktör Bubenko, Janis Jr., bitr. professor Dahlqvist, Germund G., professor Danielsson, Per-Erik, professor Dopping, S. P. Olle, universitetslektor Fröberg, Carl-Erik T., professor

 

585                                Kommittéer: Industridepartementet   1:9

Goldberg, Walter H. G. K. M, professor Gussing, N. Ragnar J., byrådirektör Gällmo, Bengt W., civilingenjör Hambraeus, Gunnar A., professor Jacobaeus, A. Christian, direktör Jiewertz, Bengt K-O., civilingenjör Johansson, Hans I., t.f. organisationsdirektör Langefors, N. Börje, professor Larsson, Hans O., byrådirektör Larsson, Torsten A., driftdirektör Lindberg, S. Lennart, organisationsdirektör Lindeborg, E. G. Lennart, avdelningsdirektör Lindström, B. E. Gunnar, direktör Lébeck, S. A. Lennart, civilingenjör Magnusson, Björn H., avdelningsdirektör Mellberg, Kjell, civilingenjör Norrby, P. T. Johannes, direktör Persson, Staffan, bitr. professor Pettersson, Karl-Henrik, departementsråd Rullgård, K. Åke, ingenjör Rundkvist, Åsa, pol. mag. Sem-Sandberg, Sverre G., direklör Sigvardsson, Bejron K. G., överingenjör Slemme, N. G. Erik, professor Svenonius, Per H., avdelningschef Wendel, Sven G., sektionschef

Sekreterare: Wetterholm, Bengt A. W., direktör

Bitr. sekreterare: Eklund, Ulf R., fil. kand. Ohlin, Tomas, fil. lic.

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse I 15.

Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit sju sammanträden. Därutöver har 13 sammanträden hållits med experter ingående i ett antal referensgrupper.

Utredningen har den 26 april 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:10) Dala och näringspolitik 74.

Uppdraget är därmed slutfört.

 

1:10   Skr 1975:4                                                                586

10. Verkstadsindustridelegationen (11971:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1971 för samordning av utredningsverksamheten rörande verkstadsindustrin (se Post-och Inrikes tidn. den 18 januari 1972):

Ordförande: Österberg, Gunnar R., departementssekreterare

Ledamöter: Björck, Olle, direktör

Edin, Per-Olov, utredningschef (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Hellström, K. Birger, direktör

Olsson, Jan E. A., fil. kand. (t.o.m. den 30 september 1974) Söderberg, Stig J. F., ombudsman

Expert: Johansson, B. Östen, byråchef (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Sekreterare: Franson, Thomas P., kanslisekreterare

Lokal: Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. 763 21 08 (ordföranden), 763 21 05 (sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1972 års riksdagsberätlelse 116.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

11.1972 års FFV-utredning (11972:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 februari och den 14 april 1972 för att utreda den framtida verksamhetsinriktningen m. m. för förenade fabriksverken (se Post- och Inrikes tidn. den 20 april 1972):

Ordförande: Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen

Sakkunniga: Granath, Solve, förste ombudsman Malmberg, Eric G., generaldirektör Ottosson, C. E. Holge, direktör, f.d. led. av riksdagen Sandberg, Lars G., förbundsordförande Sundberg, L. Nore, civilekonom

 

587                               Kommittéer: Industridepartementet   1:12

Expert: Hansson, N. Lennart, kansliråd

Sekreterare: Jensen, Birger H. L., organisationsdirektör

Bitr. sekreterare: Tegnér, Per A. A., departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse 117.

Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit tio sammanträden. Därutöver har ett arbetsutskott inom utredningen hållit fyra sammanträden.

Utredningen har den 5 juni 1974 avgett belänkandet (SOU 1974:38) FFV Förenade fabriksverken.

Uppdragel är därmed slutfört.

12. Energiprognosutredningen (11972:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 mars 1972 för all utreda och bedöma den framtida ulvecklingen på energiområdet (se Post-och Inrikes tidn. den 20 april 1972):

Ordförande: Lyberg, Bengt, landshövding

Sakkunniga: Gradin, Rolf U., civilingenjör Hambraeus, Gunnar A., professor Håkansson, Hans E. V., fil. lic. Mäler, Karl Göran, docent Experter som företräder de politiska partierna: Clarkson, Rolf A., direklör, led. av riksdagen Henningsson, H. Einar G. M., elektriker, f.d. led. av riksdagen Pettersson, Harald A. L, lantbrukare, led. av riksdagen Sundelin, F. Bernhard, åkeriägare, led. av rikdagen Svensson, Jörn, planeringsdirektör, led. av riksdagen Ångström, Rune T., direktör, led. av riksdagen

Övriga experter: Danielson, Nils-Guslaf F., byråchef Frigren, Suzanne M., departementssekreterare Grimas, Ulf G. A., laborator Hagson, Carl A., direklör Hannervall, Lars H., överingenjör Holmqvist, Sture L., kommunalråd

 

1:12   Skr 1975:4                                                   588

af Klintberg, Rolf H. F., direktör Lindgren, Claes BL., direktör Lundmark, Nils A. J., byråchef Sterne, Bengt G., direktör Waldenby, Torbjörn, direktör

Huvudsekreterare: Höjeberg, Mals O., avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Boman, O. Gunilla, byrådirektör

Lindblad, Carl-Johan V., fil. lic. (fr.o.m. den 25 mars t.o.m. den 30 juni 1974) Sjöblom, S. Åke, byrådirektör

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse 118.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörts av utredningens arbete. Dessutom har utredningens experter hållit åtta sammanträden. Vidare har utredningens ordförande och huvudsekreterare deltagit i World Energy Conference i Detroit, Förenta staterna, i september 1974. Ordföranden har också deltagit i ett symposium kring energi- och råvarufrågor i Paris.

Ulredningen har den 13 september 1974 avgetl belänkandet (SOU 1974:64-65) Energi 1985 2000.

Uppdraget är därmed slutfört.

13. Petroindustriutredningen (11972:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april och den 7 juni 1972 för att utreda frågan om transport, raffinering och förädling av olja och naturgas (se Post- och Inrikes tidn. den 23 maj 1972).

Ordförande: Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör

Sakkunniga: Carlsson, Arne R., direktör Eidem, Ingmar, tekn. dr

Gustafson, Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen Häll, Karl-Erik, ombudsman, led. av riksdagen Nettelbrandt, Alfred, direktör Paulsson, G. Valfrid V., generaldirektör Tengroth, Bengt T., ordförande i Svenska hamnförbundet Ågren, Enar, förbundsordförande

 

589                              Kommittéer: Industridepartementet   1:14

Experter: Carling, Alf G., docent (fr.o.m. den 7 januari 1974) Fredenmark, Gunnar L., direktör Gustavsson, S. A. Göran, civilingenjör

Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare (fr.o.m. den 7 januari 1974) Kignell, Jan-Erik, direktör Thyberg, P. Jan, departementssekreterare

Sekreterare: Löfgren, Torslen Hj., pol. mag.

Bitr. sekreterare: Sedvallson, B. Gunnar H., civilingenjör Widell, Lennart G., civilekonom

Lokal: Munkbron 11, 3 tr., 11128 Stockholm, tel. 1167 24 (Löfgren), 11 67 03 (Sedvallsson), 11 66 54 (Widell)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberätlelse 119.

Kungl. Maj :t har den 5 april 1974 uppdragit åt utredningen att inom ramen för direktiven med förtur behandla frågan om den fortsatta raffinaderiutbyggnaden. I analysen bör även ingå det mesl gynnsamma inlandsalternativet.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheler, organisalioner och andra som berörs av utredningens arbete. Studieresor har företagits till Nederländerna och Finland.

Utredningen har den 3 oktober 1974 avgett rapporten (Ds I 1974:7) Petroindustrin i Sverige - alternativa raffinaderilägen.

Utredningens arbeie beräknas pågå under hela år 1975.

14. Pyroteknikutrednlngen (H 1972:05)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 november 1972 för att utreda frågan om den samhälleliga regleringen på det pyrotekniska området (se Post- och Inrikes tidn. den 2 december 1972):

Utredningsman: Hybbinette, Anna-Greta, fil. lic.

Sekreterare: Agnell-Radhe, Anna-Lisa, byrådirektör

Lokal: Rosenbad 2, 5 tr:, 103 20 Stockholm, tel. 763 24 12. Postadress: Handelsdepartementet, Fack', 103 20 Slockholm

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse 115.

Utredningen beräknas slutföra sill arbete i början av år 1975.

 

1:15   Skr 1975:4                                                    590

15.1972 års försöksdjursutredning (11972:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 16 juni 1972 för utredning rörande försörjning med djur för vetenskapliga försök (se Post-och Inrikes tidn. den 15 juli 1972):

Utredningsman: Nilsson, E. Hjalmar, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen (avliden den 21 mars 1974) Tidblad, BengtG. V.,länsveterinär (fr.o.m. den22mars 1974)

Experter: Bierke, Pär N., konsulent Juhlin, Rolf, överingenjör Salenstedt, Carl-Rune, professor Sundberg, L. Nore, civilekonom Wass, Lars A., försöksdjurskonsulent

Sekreterare: Tidblad, Bengt G. V., länsveterinär (t.o.m. den 21 mars 1974)

Lokal: Länsveterinärexpeditionen, V:a Kyrkogatan 6. Postadress: Box 169, 871 01 Härnösand, tel. 0611/140 96 eller 0611/29 000

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberältelse I 21.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 21 sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

16. Utredningen (11972:07) rörande vissa frågor inom järn- och stålområdet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 augusti 1972 för utredning rörande vissa frågor inom järn- och stålområdet (se Post- och Inrikes tidn. den 25 september 1972):

Ordförande: Ekström, John E., ekon. lic.

Sakkunniga: Andersson, K. Börje, kommunalråd Larsson, Y. Allan G., statssekreterare Lundqvist, Nils, direktör Nabseth, Lars G., direktör Söderberg, Johan, direktör Åberg, Gunnar, chefingenjör

 

591                              Kommittéer: Industridepartementet   1:17

Experter: Croneborg, K. O. Rutger, kommerseråd Forslund, Sten H. C, direktör Magnusson, Egon S. I., ingenjör Thörnberg, Ove V., ombudsman Wohrne, Vulf O., direktör

Sekreterare: Rydh, Olof G. G., pol. mag.

Lokal: Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. 763 21 25 (ordföranden), 763 21 00 (sekreteraren)

Direktiven för ulredningen, se 1973 års riksdagsberättelse I 22.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.

Utredningen har den 7 oktober 1974 avgelt betänkandet (SOU 1974:78) Stålindustrins framtida utveckling, Behovel av särskilda undersökningar och information.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

17. Utredningen (11972:08) om radioaktivt avfall (Aka-utredningen)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 december 1972 den 28 december 1973 för att utreda frågor om högaktivt avfall från kärnkraftverk (se Post- och Inrikes tidn. den 10 mars 1973 och den 31 maj

1974):

Ordförande: Netzén, K. Gösta, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen

Sakkunniga: Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Larsson, K. Einar A., lantbrukare, led. av riksdagen Larsson, Lars-Gunnar, professor Takman, John O., överläkare, led. av riksdagen Westlin, E. Arne, avdelningschef Wijkman, Anders I. S., sekreterare, led. av riksdagen Wååg, Nils Erik, byggnadsingenjör, led. av riksdagen Ångström, Rune T., direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Experter: Ekevärn, Gunnar, generaldirektör

Hjärne, Leif R. D., fil. kand. (fr.o.m. den 1 november 1974) Hultgren,Åke V.,fil.lic.

 

1:17   Skr 1975:4                                                   592

Larsson, Alf H., civilingenjör

Lindell, Bo G., professor

Lindgren, I. Lennart, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 januari

1974)

Mandahl, K. Bertil G., ingenjör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Svenke, J. Erik K., direktör

Sekreterare: Moding, A. Philip V., planeringsdirektör

Bitr. sekreterare: Fransson, Hans G. V., byrådirektör (fr.o.m. den 1 maj 1974)

Lokal: Humlegatan 1 A, 211 27 Malmö, tel. 040/97 35 50 (ordföranden), 97 35 70 (sekreteraren), 97 35 60 (kansliet)

Direktiven för ulredningen, se 1974 års riksdagsberältelse 119.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Johansson till slatsrådsprotokollet den 10 maj 1974):

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 tillkallade jag den 25 april 1973 sju sakkunniga för att utreda frågor om hanteringen av högaktivt avfall från kärnkraftverk. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1973 tillkallade jag senare ytterligare två sakkunniga att delta i arbetet. De sakkunniga skall analysera olika frågor som är av betydelse för den svenska handlingsberedskapen på områdei.

I utredningens nuvarande uppdrag ligger inte att särskilt undersöka hanteringen av låg- och medelaktivt avfall. Ulredningen skall emellertid undersöka i vilken utsträckning lagring av sådant avfall av lägre aktivitel som kräver särskilda skyddsåtgärder eller behöver förvaras under relativt långa lidsperioder, kan samordnas med långtidslagring av högaktivt avfall.

Låg- och medelaktivt avfall produceras inom samtliga delar av bränsle­cykeln, dvs. vid uranbrytning, utvinning av uran, bränsletillverkning, användning av bränslet i kärnkraftverk och upparbelning av del använda bränslet. Dessulom produceras dylikt avfall vid sjukhus, industrier, vetenskapliga institutioner m. fl. som använder radioaktiva isotoper. Det låg- och medelaktiva avfallet från kärnkraftverk förvaras f. n. på kärnkraftverkets område, medan övrigt sådant avfall transporteras till Sludsvik, där det tas om hand av AB Atomenergi.

En arbetsgrupp beslående av företrädare för bl. a. social- och jord­bruksdepartementen, statens strålskyddsinslitut, statens naturvårdsverk och Aktiebolaget Atomenergi överlämnade år 1972 till slatens strål­skyddsinslitut en rapport med förslag till riktlinjer för omhändertagande av radioaktivt avfall av låg- och medelaktiv art. Den årliga mängden sådant avfall beräknades för Sveriges del år 1980 uppgå till ca 15 000 m med en aktivitet av ca 300 000 curie. Enligl gruppens uppfattning borde radioaktivt avfall från sjukhus, forskningsinstitutioner och industier behandlas vid en central avfallsanläggning. AB Atomenergis anläggning i Studsvik angavs som en lämplig plats för central hantering. Gruppen ansåg atl man på sikt borde sträva efter en central förvaring av alla typer av aktivt avfall.

Arbetsgruppen angav ett antal frågor, som borde studeras ytterligare bl. a. frågan om den slutliga  förvaringen av det avfall som skall lagras

 

593                               Kommittéer: Industridepartementet   1:17

under lång tid, dvs. mer än 30 år.

Sedermera har delegationen för forskning rörande kärnkraftens säker­hets- och miljöfrågor, KÄRNSÄKFORSK, påbörjat vissa studier rörande låg- och medelaktivt avfall. Sålunda har delegationen anslagit medel till ett projekt rörande testmetoder för filter som skall rena luftburet avfall. Andra projekt berör förbränning av lågaktivt fast avfall och hantering av halvflytande avfall. För slutlig deponering av fast avfall skall förutsättningarna för deponering i mark undersökas.

OECD:s kärnenergiorgan (NEA) har arbetat myckel med frågor om hantering av radioaktivt avfall, framförallt låg- och medelaktivt avfall. Bl. a. har man nyligen tillsatt en arbetsgrupp under kommittén för strål­skydd och hälsovård för att utreda frågor rörande radioaktivt avfall.

Ett sätt att hantera det lågakliva avfallet, som nu används av vissa länder, är dumpning i havet. I NEA:s regi företas regelbundet dumpningar i Atlanten, där de medlemsländer som är intresserade av att dumpa lågaktivt avfall går samman och gemensamt väljer tidpunkl och plats för dumpningen. Denna sker under NEA:s kontroll.

Dumpningen är accepterad i internationell rätt. London-konventionen 1972 om förhindrande av havsförorening genom utsläpp av avfall i haven, som Sverige har ratificerat (prop. 1973:111, JoU 1973:27, rskr 1973:234), innehåller inle något generellt förbud mot dumpning i havet av radioaktivt avfall. I konventionen förutsätts att det internationella atomenergiorganet (IAEA) definierar vilket aktivt avfall som inte bör dumpas i havet. Vidare ingår i IAEA:s uppdrag att ge rekommendationer för utfärdandet av nationella tillstånd för dumpning i havet av radioaktivt avfall. Arbelel med dessa uppgifter pågår f. n. inom lAEA.

Den svenska lagstiftningen är numera ytiersi restriktiv till dumpning. Lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, som Irädde i kraft år 1972, innebär förbud mot dumpning av alla typer av avfall i havet på svenskt territorialvatten eller från svenskt fartyg även på internationellt vatten (prop. 1971:160, JoU 1971:68, rskr 1971:308). Kungl. Maj:t kan enligt lagen medge undantag från dumpningsförbudet.

Med hänsyn till den svenska lagstiftningen torde förvaring på land under kontrollerade betingelser vara det alternativ som blir aktuellt för svensk del. Det är då väsentligt alt klarlägga vilka villkor som bör gälla för lagringen med avseende på isolering från omgivningen under den tid som avfallet skall hållas under uppsikt. En fråga i detta sammanhang är t. ex. om visst lågaktivt avfall kan deponeras inom ett avgränsat område direkt i mark utan skyddsinneslutning.

Även om flera behandlings- och deponeringssystem har studerats och praktiserats i många länder, kvarstår frågan om vilket system som är det bästa för svenska förhållanden, särskilt med tanke på hanteringen av avfallet på lång sikt.

Slatens strålskyddsinstitut och delegationen för atomenergifrågor har lillsyn över efterlevnaden av strålskyddslagen (1958:110) resp. atomenergilagen (1956:306) och atomansvarighetslagen (1%8:45). Frågan om den långsiktiga förvaringen av låg- och medelaktivt avfall behandlas inte särskilt i dessa lagar eller i myndigheternas instruktioner. Det är därför inte helt klarl, vilken av dessa myndigheter som är ansvarig för lillsyn över långtidsförvaring av delta radioaktiva avfall. Det är även tveksamt i vilken utsträckning den nuvarande lagstiftningen läcker detta område.

Mot den angivna bakgrunden anser jag att utredningens uppdrag nu bÖr utvidgas till att även omfatta frågor rörande hantering och förvaring av låg-

38   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

1:17   Skr 1975:4                                                    594

och medelaktivt avfall, inkl. sådant avfall som inte härrör från kärnkraftverk.

De sakkunniga bör, på liknande sätt som gäller för högaktivt avfall, gå igenom de tekniska, ekonomiska ocb säkerhelsmässiga problemen i samband med transporter, behandling och förvaring av det låg- och medelaktiva avfallet. Efter en genomgång av de behandlings- och deponeringssystem som används utomlands och av förutsättningarna för avfallsdeposition i Sverige bör de sakkunniga ange metoder som kan komma ifråga för svensk del för hantering och förvaring av låg- och medelaktivt avfall. I uppdraget bör även ingå att definiera och avgränsa ansvaret hos producenter av låg- och medelaktivt avfall.

De sakkunniga bör vidare behandla frågan om behovet av behandlings-och deponeringsplatser för låg- och medelaktivt avfall. De bör därvid, från såväl organisatoriska som samhällsekonomiska utgångspunkter, pröva möjligheterna att behandla avfallet vid en central anläggning. Därvid bör de sakkunniga också ta slällning till lämpligheten av all samordna omhändertagandet av det låg- och medelaktiva avfallet med andra verksamheter inom den kärntekniska sektorn och speciellt med en eventuell förvaring av högaktivt avfall i Sverige.

De sakkunniga bör bedöma behovet av tekniska resurser och personal för omhändertagandet och tillsynen av avfallet. De bör vidare överväga vilka forsknings- och utvecklingsinsatser som behövs. I uppdragel ingår även frågor om organisation och finansiering av de nämnda verksamheterna.

Utgångspunkten skall vara att samlliga kostnader som är förknippade med hanteringen och förvaringen av aktivt avfall skall bäras av producenterna.

De sakkunniga bör slutligen undersöka om ytterligare lagstiftning behövs för atl reglera del juridiska och ekonomiska ansvaret för hantering och lagring av låg- och medelaktivt avfall.

De sakkunniga bör beakta de möjligheter som kan finnas till interna­tionellt samarbete beträffande avfallshanteringen. Därvid bör de sakkunniga särskilt överväga möjligheten till nordiskt samarbele.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Utredningen har gjort studiebesök i kärnforskningsstationerna Marcoule, Frankrike, Risö, Danmark och Otnäs, Finland. Vidare har företrädare för utredningen deltagit i konferenser om avfallsfrågor i bl. a. Frankrike och Österrike.

Utredningen har den 24 juni 1974 avgelt en lägesrapport (Ds I 1974:6) Kärnkraftens högaktiva avfall.

Uiredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

18. Delegationen (11973:01) för informationssystemet företag -samhälle

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1973 för att     utveckla     informationssystemet     samt     leda    och    utvärdera

 

595                              Kommittéer: Industridepartementet   1:18

försöksverksamheten enligt lagen (1972:826) om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 31 mars 1973):

Ordförande: Pettersson, Eric B., generaldirektör (t.o.m. den 14 februari 1974) Ribrant, Gunnar C. H., kansliråd (fr.o.m. den 15 februari 1974)

Ledamöter: Frid, Sven Rune, byråchef Holmqvist, Åke H., departementssekrelerare Hugosson, Kurt L, byråchef, led. av riksdagen Karlsson, Bengt Olof, kansliråd Lönnqvist, Åke S. G., avdelningschef Oscarsson, Gösta H., departementssekreterare Ledamöter i rådgivande nämnden: Adelsohn, Ulf, borgarråd (t.o.m. den 28 februari 1974) Ahlgren, Nils U., avdelningsdirektör Faxén, Karl-Olof, docent

Hjalmarsson, Yngve H. J., utredningssekreterare Martin, Gerard E. K., revisor Paulsson, Gustav V., direktör Pettersson, Bengt A. G., byråchef

Petersson, Carl-Gunnar, sekreterare (t.o.m. den 28 februari 1974) Ridal, Håkan, länsarkitekt Royen, Sverre N. H., direktör

Sandebring, Hans E.,xlirektörsassistent (fr.o.m. den 1 mars 1974) Sillen, Bo S.J\.., direktör Spendrup', K. Aksel, avdelningschef Wehlin, Sven, andre förbundsordförande Ågren, Lars O. T., direktör (fr.o.m. den 1 mars 1974)

Experter: Eriksson-Bergström, Solveig M., byrådirektör (fr.o.m. den 1 mars 1974) Jakoby, Rein, byrådirektör (t.o.m. den 15 oktober 1974) Magnusson, Leif R., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 mars 1974) Öh, E. Tage, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 mars 1974)

Sekreterare: Rydberg, N. G. Harald, byråchef

Bitr. sekreterare: Jakoby, Rein, byrådirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Melin, S. Ingemar, fil. kand. Öh, E. Tage, departementssekreterare (t.o.m. den 28 februari 1974)

Lokal:   Industridepartementet,   Storkyrkobrinken   7,   Fack,   10310 Stockholm, tel. växel 763 10 00

 

1:18   Skr 1975:4                                                    596

Direktiven för delegationen, se 1974 års riksdagsberältelse I 20.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 19 sammanträden inom delegationen och fyra sammanträden med den rådgivande nämnden samt haft överläggningar med myndigheler, organisationer och andra som berörs av verksamheten. Därutöver har 31 sammanträden hållits i mindre arbetsgrupper för rapportsystemet samt för information från och mellan samhällsorganen.

Delegationen har utarbetat rekommendationer och instruktioner samt sammanställt promemorior till ledning för arbetet vid de myndigheter, främst länsslyrelserna, som berörs av informationssystemet. Enkäter har genomförts under våren och hösten 1974 omfattande alla större och medelslora industriföretag. Tabellredovisningar av höstenkäten 1973 och av vårenkäten 1974 har utarbetats och tillställts berörda företag. Delegationen tog under våren 1974 initiativ till en informaiion från länsstyrelserna och kommunerna till berörda företag. Skriftlig information har hittills utsänts av samtliga länsstyrelser och av 60 kommuner.

Delegationens arbete kommer att pågå under den av statsmakterna beslutade försöksperioden till utgången av juni år 1976.

19. Organisationskommittén (11973:02) för statens industriverk och SIFU

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 med uppgift att dels vidta de förberedelser som fordras för alt slalens industriverk skall kunna börja sin verksamhet den 1 juli 1973, dels utarbeta organisationsförslag vad gäller integrationen mellan statens indusiriverk och statens institut för företagsutveckling (SIFU) samt den ökade regionaliseringen av institutets nuvarande verksamhet (se Post-och Inrikes tidn. den 5 maj 1973):

Ordförande: Hagström, Tony G., statssekreterare

Vice ordförande: Pettersson, Eric B., generaldirektör

Ledamöter: Bruno, Gösta F., överdirektör Lindstedt, Anders, kommerseråd Resare, Bengt C. M., överdirektör Ribrant, Gunnar C. H., kansliråd

Experter: Ekström, Bert O., byråchef Johansson, Tore B., utbildningskonsulent

 

597                              Kommittéer: Industridepartementet   1:20

Lindkvist, Bertil A. H., civilingenjör Magnusson, Gunnar T., avdelningsdirektör Personne, Jon M., avdelningsdirektör Peterson, Tore E. S., avdelningsdirektör Rundquist, Gerhard I. A., kansliråd Sandström, Kjell H. F., departementssekreterare Thorsén, E. H. Olov, byrådirektör

Sekreterare: Sohlman, P. Michael S. R:son, departementssekreterare Söderberg, Bo K. G., departementssekreterare

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse 121.

Kommittén har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.

Enligt statsmakternas beslut har statens institut för företagsutveckling den 1 juli 1974 inordnats i statens industriverk.

Uppdragel ar därmed slutfört.

20. Delegationen (11973:03) för naturgasfrågor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för alt samordna den svenska utrednings- och förhandlingsverksamheten m. m. avseende import av naturgas till Sverige:

Ordförande: Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör

Ledamöter: Ekberg, J. Göran, direktör Glimstedt, Ulf K. J., direktör Gradin, Rolf U., civilingenjör Holmqvist, Slure L., kommunalråd Nordström, Bengt, planeringsdirektör Philipson, P. Göran, direktör Sköld, Per I., direktör

Experter: Berling, Sven, direklör Ekberg, Erik G., direktör Elmberger, Per G., direklör Lindgren, Claes B. L., direklör Persson, Ernst G., jägmästare Thyberg, P. Jan, departementssekreterare

 

1:20   Skr 1975:4                                                   598

Sekreterare: Gornitzka, Gunnar, civilingenjör

Lokal: Statens vattenfailsverk. Jämtlandsgatan 99, 162 87 Vällingby, tel. växel 87 00 00 el. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.

Särskilda arbetsgrupper har bildats för bl. a. kontakter med tänkbara leverantörer av naturgas.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

21. Organisationskommittén (11973:04) för Sveriges geologiska undersökning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 april 1973 med uppgift att lägga fram förslag om ändrad organisation m.m. vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) (se Post- och Inrikes tidn. den 12 maj 1973):

Ordförande: Svahn, Hans L., expeditionschef

Ledamöler: Ekevärn, Gunnar, generaldirektör Engman, Jan G., avdelningschef Lindbergson, Karl Albert, generaldirektör Rundquist, Gerhard 1. A., kansliråd

Experter: Back, Östen S., bergsingenjör Björkman, Gunnar-Arne, avdelningdirektör Ottoson, Dan A., assistent Skoglund, E. Roland, avdelningsdirektör Vessby, Erik J. M., fil. kand.

Sekreterare: Östensson, Olle, kanslisekreterare

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberältelse 123.

Kommittén har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit nio sammanträden.

Kommillén har den 17 januari 1974 avgelt belänkandel (Ds I 1974:1) SGU:s framtida organisation.

 

S99                              Kommittéer: Industridepartementet   1:22

Enligt statsmakternas beslut har en ny organisation införts vid SGU den 1 juh 1974. Uppdraget är därmed slutfört.

22. Teknikupphandlingskommittén (11973:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att utreda frågor om offentlig upphandling och teknisk utveckling (se Post- och Inrikes tidn. den 23 juli 1973):

Ordförande: Aler, Bo A. A., direktör

Ledamöter: Gustavsson, Åke G., avdelningschef Ribrant, Gunnar C. H., kansliråd Uhler, Jan E., planeringsdirektör

Experter: Bergström, Lars E. R., direktör Larsson, Torsten A., driftdirektör

Lébeck, S. A. Lennart, civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Rey, Lars H., civilingenjör Smedsfelt,,K. Sigvard, överingenjör

Wallin, H. Roland, hovrättsassessor (fr.o.m. den 23 september 1974) Wiik, Curt H., avdelningsdirektör Wikstrand, Rolf A. I., avdelningschef

Sekreterare: Haegermark, C. Harald, civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Bitr. sekreterare: Lindgren, E. Folke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 11 februari 1974)

Lokal: Styrelsen för teknisk utveckling, Liljeholmsvägen 32, Fack, 100 72 Stockholm, tel. 19 01 50 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse 124.

Kommittén har under liden december 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, utredningar, kommunala och landstingskommunala organ, organisationer och företag som berörs av kommitténs'arbete. Därutöver har ett antal sammanträden hållits i mindre arbetsgrupper för speciella frågor.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

1:23   Skr 1975:4                                                    600

23. Energiprogramkommittén (11973:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 november och den 28 december 1973 för att utarbeta förslag till forsknings- och utvecklingsprogram inom energiområdet (se Post- och Inrikes tidn. den 5 januari och den 23 november 1974):

Ordförande: Lindmark, A. Lars G., direktör (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 oktober 1974) Wennerberg, Sigfrid B., överingenjör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Ledamöter: Burenstam Linder, H. M. Staffan, docent, led. av riksdagen (fr.o.m. den I januari 1974)

Hambraeus, Gunnar A., professor (fr.o.m. den 1 januari 1974) Nilsson, Kjell O. H., filare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sjönell, P. Bengt G., direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Svensson, Jörn, planeringsdirektör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Tham, Carl C. W., partisekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Thorsson, Inga M., statssekreterare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Wennerberg, Sigfrid B., överingenjör (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 oktober 1974)

Experter: Adamson, Bo L., professor (fr.o.m. den 11 mars 1974) Broms, Bo K. F., direktör (fr.o.m. den 11 mars 1974) Danielson, Nils-Gustaf F., byråchef (fr.o.m. den 1 mars 1974) Eidem, Ingmar, tekn. dr (fr.o.m. den 11 mars 1974) Eriksson, Olof E., professor (fr.o.m. den 1 mars 1974) Frigren, Suzanne M., departementssekreterare (fr.o.m. den 9 januari 1974)

Hidemark, Bengt Å. H., professor (fr.o.m. den 11 mars 1974) Karsberg, Åke L., teknisk direktör (fr.o.m. den 1 mars 1974) Lind, L. Cari-Erik, tekn. lic. (fr.o.m. den 9 januari 1974) Lundqvist, Dick O. R., direktör (fr.o.m. den 1 mars 1974) Margen, Peter H. E., överingenjör (fr.o.m. den 9januari 1974) Nordström, Bengt, planeringsdirektör (fr.o.m. den 9 januari 1974) Persson,Göran A-, byråchef (fr.o.m. den 11 mars 1974) Starfelt, Nils G., professor (fr.o.m. den 9 januari 1974) Stranden, Per-Olof, professor (fr.o.m. den 1 mars 1974) Wilhelmsson, K. Hans B., professor (fr.o.m. den 1 mars 1974)

 

601                             Kommittéer: Industridepartementet   1:23

Sekreterare: Boysen, Arne, civilingenjör (fr.o.m. den I februari 1974) Hedén, Kurt B., förste byråingenjör (fr.o.m. den 9 januari 1974) Nordlöf, Gunnar A. N., civilingenjör (fr.o.m. den 9 januari 1974)

Bitr. sekreterare: Johanson, Bo C, civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sidenbladh, Thomas P., civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Lokal: Munkbron 17,111 28 Stockholm, tel. 763 1946

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse 125.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 8 november 1974):

Den 28 december 1973 tillkallade jag med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande en programkommitté (I 1973:06) för att utarbeta förslag till forsknings- och utvecklingsprogram inom energiområdet. De sakkunniga, som antog namnet energiprogramkommiltén (EPK), har den 2 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:72) Energiforskning — program för forskning och utveckling. Till betänkandet har fogats elt omfattande expertmaterial m. m. (SOU 1974:73-76 och Ds 11974:8). EPK:s betänkande remissbehandlas f. n.

Det av EPK föreslagna huvudprogrammet avser behov av forskning och utveckling (FoU) inom energisektorn i dess helhet. EPK har emellerlid framhållit att förslaget i vissa delar är baserat på ett ofullständigt bakgrundsmaterial och att ytterligare utredningar behövs. Enligt kommitténs mening bör bl. a. behovel av och kostnaderna för sådana prototyp- och demonstrationsanläggningar som krävs för alt omsätta och föra ut FoU-resullat i praktiken preciseras. EPK föreslår vidare alt uppläggning och organisation av elt av programmen, allmänna energisystemstudier, klarläggs genom en tvåårig förstudie.

Jag delar uppfattningen att ytterligare utredning av dessa frågor är nödvändig innan ställning kan tas till EPK:s förslag. Eftersom kontinuitet i utredningsarbetet är önskvärd bör EPK få i uppdrag att utreda dem.

I fråga om prototyper och demonstrationsanläggningar bör EPK utreda behovet av och kostnaderna för sådana anläggningar som kan förväntas bidra till att sanbbt öka tillgången på energi eller effektivisera dess användning genom alt nu befintliga FoU-resullat förs ut till praktisk användning.

Jag vill i sammanhanget erinra om att slatens utvecklingsfond och i viss mån Sveriges investeringsbank tillkommit för att möta det finansieringsbehov som finns i detla led av den tekniska utvecklingskedjan. EPK bör därför undersöka om nyssnämnda anläggningar kan finansieras via dessa två organ. Kan delta inte ske för vissa angelägna projekl bör EPK närmare utreda vilka hinder som föreligger för deras förverkligande.

Innan slällning kan las till EPK:s förslag om allmänna energisystemsludier bör EPK utarbeta förslag till plan för en eventuell förstudie av det slag som beskrivits i betänkandet. I enlighet med vad jag framhållit i direktiven till EPK bör här inte innefattas forskningsbetonad utredningsverksamhet eller systemanalys som olika myndigheter bedriver eller behöver bedriva för att fullgöra sitt reguljära arbete. Samråd bör ske

 

1:23   Skr 1975:4                                                  602

med slatens industriverk, som f. n. arbetar med utveckling av ekonomiska modeller för energisektorn. EPK bör även göra sig underrättad om närliggande verksamhet som bedrivs inom andra organ, t. ex. finansdepartementet. Industrins utredningsinstitut och Handelshögskolan i Stockholm.

EPK bör beakta vad som inom här angivna områden kan komma fram vid remissbehandlingen av betänkandet.

De sakkunniga bör bedriva arbetet skyndsamt. En första redovisning av behovet av prototyper och demonslrationsanläggningar och de ekonomiska konsekvenserna av dessa bör ske senast den 15 januari 1975.1 övrigt bör resultatet av arbetet redovisas senasi den 1 juni 1975.

Kommittén har under tiden januari - september 1974 hållit nio sammanträden.

Kommittén har den 2 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:72-76, Ds I 1974:8) Energiforskning - program för forskning och utveckling.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

24. Forsknlngsavgiftskommittén (11974:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 mars 1974 rörande finansiering av stöd till industriell forskning och ulveckling (se Post- och Inrikes tidn. den 18 april 1974):

Ordförande: Resare, Bengt C. M., överdirektör (fr.o.m. den 17 april 1974)

Ledamöter: Hammarberg, Sven O., ombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)

Jordan, Kerstin R., redaktör, led.av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974) Ljung, Lars U., utredningssekreterare (fr.o.m. den 17 april 1974) Olsson, Johan A., fabrikör, f.d. led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)

Petzäll, Ingvar A., direktör (fr.o.m. den 17 april 1974) Träff, Sven-Olof A., direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)

Experter: Bredin, Lars A. G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 17 april 1974) Hambraeus, Gunnar A., professor (fr.o.m. den 1 juli 1974) Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare (fr.o.m. den 17 april 1974) Lindeborg, E. G. Lennart, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Pantzerhielm, Sigge-Wilhelm, byråchef (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Sekreterare: Cederlund, Lars Johan O. B., civilekonom (fr.o.m. den 1 juli 1974) Snellman, Bo K., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

 

603                         Kommittéer: Industridepartementet   1:24

Lokal: Lilla Nygatan 4, 1 tt., 11128 Stockholm, tel. växel 763 1000 (ordföranden även 20 34 28)

Direktiv (anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 29 mars 1974):

Inom industrin bedrivs en omfattande forsknings- och utvecklings­verksamhet (fou). Enligt statistiska centralbyråns undersökningar utfördes år 1971 fou inom industrin till elt värde av 1 590 milj. kr. Motsvarande belopp åren 1963 och 1%9 var 730 resp. 1 130 milj. kr. Utvecklingen mellan åren 1963 och 1971 innebar således i löpande priser mer än en fördubbling värdemässigt selt, medan beloppet ökade med drygt 40 % mellan åren 1969 och 1971. Den reala ökningstakten är dock lägre, vilket belyses bl. a. av att antalet årsverken i industrins fou-verksamhet ökade med 16% mellan åren 1%9 och 1971 och uppgick till drygt 17 000 sistnämnda år.

Fou är ojämnt fördelad inom industrin. Förelag med mer än 1 000 anställda svarar för fyra femtedelar av kostnaderna, medan endast 3 % faller på företag med mindre än 50 anställda. Av olika branscher dominerar läkemedelsindustri, elektroindustri, bilindustri, flygindustri samt maskin­industri, med en sammanlagd andel på drygt tre fjärdedelar.

Kostnaderna för fou bedriven inom industrin täcks till övervägande del av industrin själv. År 1971 svarade egenfinansieringen för 86 %. Av återstoden finansierade staten drygt 200 milj. kr. (13 %), varav mer än 180 milj. kr. avsåg militära ändamål.

Staten stöder industrins fou i andra former än genom direkta bidrag. År 1971 gick således 470 milj. kr. av statliga medel till forsknings- och utvecklingsverksamhet méd anknytning till industrin. I detta belopp ingår förutom de nämnda 200 milj. kr. såväl direkta anslag över statsbudgeten som medel fördelade av olika statliga organ, t. ex. forskningsråd, forskningsinstitut, fonder och myndigheter. Av de direkta statsanslagen om drygt 100 milj. kr. avsåg huvuddelen (70 milj. kr.) fou inom atomenergi­området. Återstående belopp, ca 170 milj. kr., kom till användning bl. a. inom affärsverk, branschforskningsinstilut och branschorganisationer.

Det aktiva samhälleliga stödet till industriell fou har byggts ut och systematiserats under senare år. Tillkomsten av styrelsen för teknisk utveckling (STU) år 1968 innebar att en central myndighet upprättades för det tekniska utvecklingsstödet genom samordning av flera, tidigare fri­stående, organ. Anslagen till STU har ökat från 63 milj. kr. budgetåret 1968/69 till 178 milj. kr. budgetåret 1973/74. För budgetåret 1974/75 har föreslagits 211 milj. kr. STU:s verksamhei sker i form av finansiellt stöd till teknisk forskning samt industriell kollektiv forskning och utvecklings­arbete. Delta stöd fördelas på olika behovsområden såsom energiteknik, materialteknik, socialteknik och miljövårdsteknik. Medlen har flera olika slags mottagare, bl. a. enskilda forskare och innovatörer, institutioner vid universitet och högskolor, företag, branschorganisationer och forsknings­institut. STU ombesörjer vidare vissa funktioner som befrämjar den tekniska utvecklingen, t. ex. rådgivnings- och förmedlingsverksamhet av olika slag.

I syfte att komplettera STU:s insatser inrättades den 1 juli 1973 statens utvecklingsfond. Fonden skall lämna lån med villkoriig återbetalnings­skyldighet till invesieringar inom industrin för utveckling av nya produkter, processer eller sysiem. Insatserna skall koncentreras på det vanligen kapilalkrävande skedet mellan utveckling och exploatering. Som exempel

 

1:24   Skr 1975:4                                                    604

kan nämnas tillverkning av prototyper, uppförande av referensanläggningar samt anpassning av produktionsutrustning. Fonden har tillförts 30 milj. kr. för sitt första verksamhetsår. Samma belopp har föreslagils bli tillfört för verksamhetsåret 1974/75.

Norrlandsfonden verkar inom de fyra nordligaste länen med etl brett register av åtgärder, bl. a. stöd till fou inom industrin. Fonden har sedan år 1962 satsat närmare 70 milj. kr. på industriell utveckling.

Enligt överenskommelse mellan de nordiska länderna barden 1 juli 1973 bildats en fond, vars syfte är att främja tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete med industriell inriktning och av gemensamt intresse för två eller flera nordiska länder. Fonden skall tillföras totalt 50 milj. kr., varav 10 milj. kr. för del första verksamhetsåret. Sverige skall svara för 45 % av bidragen till fonden.

Arbetarskyddsfonden ger stöd till praktiskt inriktad forskning och utveckling och har möjlighet att stödja projekt så långt i produk-utvecklingen som behövs för att garantera att en ny teknisk lösning kan komma i praktisk tillämpning.

Genom Svenska utvecklings AB (SU) har slaten direkt engagerat sig i utveckling och exploatering av tekniska idéer. Bolagel har lill uppgift alt utveckla, tillverka och marknadsföra nya produkter, processer och system, särskilt sådana som tillgodoser angelägna samhällsbehov. SU-gruppen har hittills tillförts statliga medel om ca 40 milj. kr.

Vid sidan av de nämnda organens verksamhet stöder slaten industriell fou på ett flertal andra sätt. Särskilda bolag har bildats för verksamhet inom områden som kräver avancerad teknisk utveckling. AB Atomenergi bedriver fou inom kärnkraftområdel. Svenska rymd AB svarar för vissa funktioner inom rymdområdet. ELLEMTEL utvecklings AB utför forskning och utveckling inom telekommunikationsområdet.

Industrins fou-verksamhet främjas också genom särskilda skatteavdrag. År 1971 infördes särskild skattefrihet för bidrag från industrin till vissa institutioner, bl. a. Ingenjörsvetenskapsakademien. Dessa regler kompletterades år 1973 med beslämmelser om särskilt forskningsavdrag vid beskattningen. Avdrag får göras med 10 % av de totala kostnaderna för fou inom industriföretag plus 20 % av ökningen från föregående år.

Fr. o. m. år 1972 kan Kungl. Maj:t medge att bidrag m. m. från ett företag till ett annat betraktas som avdragsgill kostnad i skattehänseende, om verksamhelen är av väsentlig samhällsekonomisk betydelse. Avsikten härmed är att gynna nya former av fou-samarbete mellan staten och näringslivet samt mellan enskilda företag.

En viktig utgångspunkt för slatens insatser på den industriella forskningens och utvecklingens områden har varit att vidmakthålla och stärka den svenska induslrins internationella konkurrenskraft och därmed trygga produktionens och sysselsättningens utveckling inom industrin. Detta gäller allt framgent och ställer fortsatta krav på innovationsfönnåga, teknisk utveckling och specialisering i vår industri. Till detta kommer en fortsatt strävan till ulveckling av teknik på angelägnaamhällsområden som vård, undervisning, transporter och miljövård.

Som redovisats, gör statsmakterna slora insatser i många former för alt tillförsäkra industrin resurser för fou-ändamål. Samtidigt har den lidigare genomgången visal, att etl flertal former för finansiering av de statliga fou-insatserna successivt har utvecklats. Det kan finnas anledning att nu närmare se över dessa olika finansieringsformer, med syfte att pröva

 

605                             Kommittéer: Industridepartementet   1:24

ändamålsenliga vägar för den framlida finansieringen av de slalliga insatserna.

Mot denna bakgrund förordar jag att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda hur det statliga slödet till induslielll fou-arbete skall utformas och finansieras.

Det statliga stödet finansieras f. n. huvudsakligen med skattemedel. Det finns nu anledning pröva andra meioder atl finansiera fou-insatserna. Som redan framgått, varierar industrins fou betydligt mellan företag av olika storlek och i olika branscher. Detta gäller såväl de egenfinansierade som de slatligl stödda fou-insatserna. Det är bl. a. därför motiverat att överväga om olika företagskategoriers bidrag till finansieringen bör differentieras. Avgiftsfinansiering torde i delta avseende särskilt böra övervägas.

En central uppgift för de sakkunniga är därför att överväga i vilken grad finansieringen av industriell fou bör ske medelst avgifter. Hittills har denna metod använts när det är fråga om att stödja sådana aktiviteter vilkas resultat kan förväntas beröra eller komma alla betalande lill godo på ett eller annat sätt. Som exempel kan nämnas byggnadsforskningsavgiften och arbelarskyddsavgiften. Med undantag av ett program för ökad säkerhet vid kärnkraftproduktion, till vilket alla berörda kraftproducenter bidrar, har avgiftsmetoden ännu inte använts inom industrin. Fou-insatser med direkl sikte på exploatering inom något eller några industriföretag finansieras så gott som helt antingen av vederbörande företag själva med egna vinster och lån eller med statliga medel. Exempel på det sistnämnda är STU:s insatser för industriellt utvecklingsarbete, statens utvecklingsfond och Norrlands­fonden. För egen del anser jag det befogat att överväga avgiftsfinansiering även av det statliga stöd till fou inom industrin som lämnas via dessa organ.

Redan med hänvisning till gällande praxis kan med fog hävdas alt stora delar av STU:s verksamhei borde kunna avgiftsfinansieras på samma sätt som sker beträffande byggnadsforskningen och arbelsmiljöforskningen. Inemot två tredjedelar av anslagen till STU går nämligen vidare lill ändamål vars resultat är offentliga och användbara för stora förelagsgrupper, t. ex. stödet till högskolor och branschforskning. Från flera håll har framförts uppfattningen att resurser även för övrigt fou-arbete borde kunna åstad­kommas genom avgifter på industrin. Detta skulle öka möjligheterna till långsiktiga satsningar och stärka samhällets inflytande över fou-satsningarnas inriktning i enlighet med de sociala målen för samhälls­utvecklingen. Sedd som helhet bör industrin ha ett starkt intresse av att den tekniska nivån inom landet är hög och alt innovationer kommer till stånd.

De sakkunniga bör beakta behovel av teknisk utveckling inom de mindre och medelstora förelagen. Det är av vikt att dessa företag bedriver fou och utnyttjar fou-resultat i tillräcklig omfattning. I fråga om exempelvis branschforskning har framförts förslag att använda avgiftsfinansiering som alternativ till avtalsmässig finansiering.

De sakkunniga bör vidare utreda tekniska frågor i samband med etl avgiftssystem, såsom avgiftsunderlag, vilka som skall vara avgiflspliktiga och administration. När det gäller avgiftsunderlag kan konstateras atl såväl byggnadsforsknings- som arbetarskyddsavgiften baseras på lönesumman (f. n. 0,5 % resp. 0,1 %) och atl uppbörden är samordnad med yrkesskadeförsäkringen i båda fallen. Även andra modeller är dock tänkbara. Framför allt torde en anknytning till mervärdeskattesystemet kunna komma i fråga. En del invändningar av teknisk natur mot ett sådant arrangemang som tidigare funnits torde numera i allt väsentligt vara undanröjda. Av intresse är möjligheten att vid en samordning av fou-

 

1:24   Skr 1975:4                                                   606

avgifter med mervärdeskattesystemet beräkna dem som andel av såväl omsättning som förädlingsvärde (mervärde). De sakkunniga bör som huvudalternativ arbeta med förädlingsvärde, arbetskraft och omsättning som avgiftsunderlag. De sakkunniga bör dock vara oförhindrade alt över­väga och utarbeta förslag även beträffande exempelvis vinst eller produktionskapital som beräkningsunderlag för avgifterna.

De sakkunniga bör lämna förslag även beträffande lämplig administrativ utformning av elt avgiftssystem innefattande bl. a. uppbörd och förvaltning av medel.

De sakkunniga bör, om så bedöms lämpligt, kunna redovisa sitt arbeie i form av delrapporter.

Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Kommitténs arbeie beräknas pågå under hela år 1975.

25. Mineralpolitiska utredningen (11974:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 mars 1974 för att utreda den långsiktiga hushållningen med mineralresurser (se Post- och Inrikes tidn. den 26 april 1974):

Ordförande: Frithiofson, Karl A. F., landshövding (fr.o.m. den 17 april 1974)

Sakkunniga: Ekevärn, Gunnar, generaldirektör (fr.o.m. den 17 april 1974) Glimnér, J. Erik, hemmansägare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)

Lorenlzon, B. Gustav L., ombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)

Neyman, Thorsten L., bergsingenjör (fr.o.m. den 17 april 1974) Nilsson, Tore U., predikant, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974) Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974) Ribrant, Gunnar C. H., kansliråd (fr.o.m. den 17 april 1974) Strömberg, Karl-Erik J., skoldirektör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974) Sundström, M. Gudrun, fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)

Experter: Almgren, E. E. Gunnar, professor (fr.o.m. den 1 december 1974) Arvidsson, Sven, byrådirektör (fr.o.m. den 1 september 1974) Asplund, E. Olof I., direktör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Bergdahl, Tommy K., överingenjör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Blomkvist, N. Magnus, överingenjör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Boman, Jan E., direktör (fr.o.m. den 15 juni 1974) Börresen, Tom B., direktör (fr.o.m. den 23 oktober 1974)

 

607                               Kommittéer: Industridepartementet   1:25

Fernheden, Göthe A. S., direktör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Forssberg, K. S. Eric, professor (fr.o.m. den 1 december 1974) Hébner, Helmutb, chefsgeolog (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Kautsky, Gunnar F. H., fil. dr (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Ljunggren, Sven E., överingenjör (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Norén, Nils-Erik, fil. dr (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Parasnis, Datlratray S., professor (fr.o.m. den 1 december 1974) Shaikh, Naz Ahmed, l:e statsgeolog (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Skantze, Hugo, direktör (fr.o.m. den 23 oktober 1974) Svensson, Sven H., fil. kand. (fr.o.m. den 23 oktober 1974) Vinell, Lars G., docent (fr.o.m. den 23 oktober 1974) Wallman, Folke V., överingenjör (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Wredenfors, H. E. Walter, direktör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Östensson, Olle, kanslisekreterare (fr.o.m. den 1 maj 1974)

Sekreterare: Sundström,   S.   Åke   A.,   departementssekreterare   (fr.o.m.   den   1 september 1974)

Bitr. sekreterare: Anell, Kerstin, byrådirektör (fr.o.m. den 1 november t.o.m. den 31 december 1974)

Hallgren, Ulf, 1 :e statsgeolog (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Hollander, Erttst E., civilekonom (fr.o.m. den 17 september 1974)

Lokal: Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 29 mars 1974):

Sverige är förhållandevis rikt på malm och andra mineralresurser. De geologiska förutsättningarna i olika delar av landet, särskilt i övre Norrland och i Mellansverige, är gynnsamma för förekomster av både järn- och sulfidmalmer. Sverige är en betydande järnmalmsproducent och också en av' de viktigasie exportörerna av järnmalm. Vad gäller andra mineral­produkter är Sveriges ställning mindre betydelsefull i elt internationelll perspektiv. Vårt land är självförsörjande med avseende på bl. a. bly- och zinkmalm. Förädling av zinkmalm till metall förekommer dock inte i Sverige. Brytningen av kopparmalm tillgodoser en betydande del av Sveriges behov. Utvinningsbara tillgångar av t. ex. aluminium, tenn och krom saknas däremot. Värdet av den totala svenska malmexporlen uppgick för år 1971 till ca 1 500 milj. kr.

Vad gäller metaller är förhållandena något mer komplicerade. I Sverige förekommer produktion av metaller vilkas malmer inte bryts här. Såväl importen som exporten av obearbetade metaller är slor i förhållande till produktionen. Delta beror framför allt på att de olika metallerna förekommer i ett flertal olika varianter och som beståndsdelar i-olika legeringar. Produktion av samtliga dessa varianler förekommer knappast i något enskilt land.

 

1:25   Skr 1975:4                                                   608

Den svenska brytningen av s. k. induslrimineral, dvs. mineraliskaämnen utom malmer och mineralbränslen, kan f. n. inte lillgodose landels behov. Importöverskottet inom denna varusektor är av storleksordningen 200 milj. kr. Förutsättningarna för utvinning av industrimineral i Sverige liksom deras ekonomiska betydelse varierar starkt mellan olika mineral.

Utrikeshandeln med mineraliska ämnen är betydande. Underden senaste tioårsperioden har utrikeshandeln med mineraliska ämnen och metaller, exkl. fossila bränslen, svarat för omkring 15 % av såväl Sveriges utrikes­handel som den totala världshandeln.

För den svenska mineralpoliliken kan flera mål slällas upp. Det primära målet bör vara alt åsiadkomma en försörjning med mineralråvaror — genom exploatering av inhemska tillgångar eller genom import — som tillgodoser Sveriges behov på ekonomiskt mest förmånliga sätt. Frågan om återvinning är härvid av väsenllig betydelse. Elt annat mål bÖr vara att främja utnyttjande av inhemska fyndigheter och härigenom möjliggöra export av malm och produkter av bearbetade mineral. Vidare bör mineralpolitiken syfta till att låta samhället erhålla en del av mineralproduklionens värde. Det bör slulligen vara ett mål för mineralpolitiken att se lill att utvinning och förädling sker på elt rationellt sätl och under hänsynslagande till kraven på en god arbetsmiljö, god yttre miljö och regional balans.

Staten förfogar över en rad medel för att förverkliga de mål som nu angetts. Hit hör rättslig reglering och kontroll grundad på denna, stimu­lansåtgärder av olika slag samt statlig företagsverksamhet.

Vad gäller rätten att utnyttja mineraltillgångar finns tre olika system i modern minerallagstiftning, nämligen jordäganderätlssystemet, koncessionssystemet och inmutningssystemet.

Enligt jordäganderättssystemet lillkommer rätten att utnyttja mineral-fyndigheter ägaren av den mark där de påträffas. Koncessionssystemet innebär att rätt alt söka efter och bearbeta mineralfyndigheler upplåts efter prövning av statlig myndighet. Inmulningssystemel innebär att den som upptäcker en mineraltillgång, och anmäler delta, får rätt atl utnyttja tillgången.

1 svensk rätt tillämpas alla dessa tre syslem. Enligt gruvlagen (1938:314, ändrad senasi 1973:570) gäller inmutningssystemet för vissa i lagen upp­räknade mineral, bl. a. koppar-, bly- och järnmalm. Detta innebär som nämnts att var och en har en principiell rätt all undersöka och bearbeta mineralfyndigheter på egen eller annans mark. Kan inmutaren visa att det finns en brytvärd fyndighet inom det undersökta området, har han också rätt att bli anvisad arbetsområde, s. k. utmål, där han får bryta och tillgodogöra sig fyndigheten. Nuvarande gruvlag ger staten rätt att della med hälften i enskilda utmål genom s. k. kronoandel. Staten får härigenom rätt att tillsammans med den enskilde investera i och uppbära vinst av gruvbrytningen. I utmål som tillkommit enligt den lagstiftning som gällde före år 1940 har i stället jordägaren en motsvarande rätt, s. k. jordägarandel. Vissa områden är undantagna från den fria inmutningsrätten. Sedan år 1910 har ett antal s. k. statsgruvefält lagts ut i syfte alt skydda vissa staten tillhöriga fyndigheler från enskildas inmutning ocb förbehålla staten rätten till nya fynd inom fälten. Enligt lagen (1963:599) om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län får inmutning i detla län inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd beviljas annan än staten.

För vissa slag av mineralfyndigheter gäller alt utvinning förutsätter koncession av Kungl. Maj:t eller underställd myndighet.

Hit hör enligl slenkolslagen (1886:46 s.  1, ändrad senast 1973:571)

 

609                              Kommittéer: Industridepartementet   1:25

fyndigheter av bl. a. stenkol, alunskiffer, olja, gas och salt samt enligt uranlagen (1960:679, ändrad senast 1973:572) fyndigheter av uranhaltigl mineral.

Genom lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (ändrad senast 1973:573) har staten tillförsäkrats rätten till de mineralfyndigheter som kan påträffas på kontinentalsockeln.

För tillgångar av sand och grus samt nyttiga jord- och bergarter gäller med vissa undantag jordäganderättssystemet, dvs. rätten att tillgodogöra sig dessa fyndigheter lillkommer ägaren av marken där de påträffas.

Avvägningen mellan olika rättsliga system i den svenska mine­rallagstiftningen får ses mot bakgrund av de mål för mineralpolitiken som nyss angetts. Strävan att stimulera den inhemska utvinningen av olika mineralprodukter har haft ett starkt inflylande på lagstiftningens utformning, vilket bl. a. motiverat användningen av inmulningssystemel i gruvlagen. Vidare har önskemålet om att förbehålla samhällel en del av mineralproduktionens värde tillsammans med strävanden all åsiadkomma en rationell struktur inom gruvnäringen motiverat införandet av regler om kronoandel och statsgruvefält samt koncessionsplikt för vissa mineraliska ämnen.

De utredningar som på senare år arbetat inom det mineralpolitiska området, främst gruvrättsutredningen, 1967 års gruvutredning och 1964 års geologiutredning, har utgått från i stort sett samma avvägning mellan de mineralpolitiska målen som i nuvarande lagstiftning.

Frågan om den principiella grunden för lagstiftningen i de delar som nu regleras genom gruvlagen har diskuterats av gruvrättsutredningen i betänkandet (SOU 1969:10) Ny gruvlag. Lagstiftningens huvudsyfte bör enligt utredningen vara atl främja prospekteringsverksamheten och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av naturtillgångarna. Malmlelningsverksamheten i landet bör vidmakthållas och om möjligt öka i omfattning jämfört med nuvarande nivå. Efiersom inmutningssyslemel anses fungera som stimulans för enskilda initiativ föreslår utredningen att detta behålls i gruvlagen. Utredningens förslag har genomgående bemötts positivt vid remissbehandlingen. Ett förslag till ny gruvlag som i stort sett bygger på gruvrättsutredningens förslag, har nyligen förelagts riksdagen i prop. 1974:32. Förslaget innebär att inmutningssystemet behålls. För att främja en aktiv prospektering och uppföljning av gjorda fynd samt säkra ett starkare statligt inflytande över gruvnäringen föreslås vidare vissa komp­letteringar av de nuveu'ande reglerna om inmutning och utmål. Kronoandelsinstitutet föreslås finnas kvar i huvdsakligen oförändrai skick.

Förslagen i utredningens betänkande (SOU 1970:45) Gruvrättslig speciallagstiftning innebär i huvudsak en. modernisering och samordning av stenkolslagen och uranlagen. Enligl utredningen kan från sam­hällsekonomiska eller andra synpunkter anföras skäl för atl vidga kretsen av koncessionspliktiga mineral. Efiersom utredningen inte ansett det falla inom uppdraget att överväga en sådan utvidgning har utredningsarbetet främst inriktats på de mineral som redan omfattas av koncessions­lagstiftning.

Förslag till ny gruvrättslig speciallagstiftning håller f. n. på alt utarbetas inom industridepartementet.

Under Kungl. Maj:t ligger ansvaret för genomförandel av den statliga mineralpolitiken på statens industriverk och nämnden för statens gruv­egendom, som båda iiu-ättades den 1 juli 1973, samt Sveriges geologiska undersökning (SGU).

39   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

1:25   Skr 1975:4                                                   610

Industriverket har till uppgift bl. a. att bedriva utrednings- och planeringsverksamhet samt att ta initiativ till eller vidta näringspolitiska åtgärder på mineralområdet. Vidare svarar industriverket för tillsyn och kontroll över gruvnäringen och tillämpning av minerallagstiftningen. Verket är dessutom chefsmyndighet för bergsstaten, som är det lokala statliga organet för ärenden rörande bergshantering och därmed sammanhängande frågor. I bergsstatens uppgifter ingår att utöva teknisk inspektion av gruvor, anvisa områden i dagen för gruvarbete m. m.

Nämnden för slalens gruvegendom har lill uppgift att förvalta den statliga gruvegendomen och besluta i frågor om upplåtelse av sådan egendom. Nämnden svarar för att egendomen tas till vara på bästa sätt och, där så befinnes lämpligt, utökas. Häri ingår bl. a. bedömningar av lämpligaste sättet atl utnyttja tillgångar i form av t. ex. kronoandelar. Nämnden kan härvid välja mellan t. ex. utarrendering, dellagande i annat företags brytning och entreprenadförfarande. Såväl nämnden som industriverket avses dessutom få möjlighet att lägga ul prospekteringsuppdrag.

SGU svarar för genomförandel av den statliga prospekteringen, vilken utgör större delen av den prospektering som bedrivs i Sverige. Enligt beslut av statsmakterna (prop. 1973:41 s. 160, NU 1973:54, rskr 1973:225) skall SGU:s prospektering successivt överföras på uppdragsbasis. Utöver prospekleringen har SGU till uppgift bl. a. all producera berggrundskartor och geofysiska kartor, vilka används vid prospektering, samt alt göra utredningar och bedriva forsknings- och utvecklingsarbete på del geovetenskapliga området.

De statliga företagens verksamhet på mineralområdet har ökat starkt under senare år. Genom de statliga gruvföretagen LKAB och AB Statsgruvor svarar staten för en betydande del av gruvbrytningen i Sverige.

Genom förslagen till ny gruvrättslig lagstiftning och de nya statliga myndigheter med verksamhet på mineralområdel som inrättats under del senasle året har grunden lagts för en mer aktiv mineralpolitik.

Möjligheterna att bedriva en aktiv poHtik med användande av de instrument som skapats härför är dock beroende av tillgången på grundläggande information om utvecklingen inom mineralområdet. Långsiktiga bedömningar av mineralresursernas utnyttjande i Sverige och i världen är en viktig del av denna information. Sådana bedömningar ger underlag för att bl. a. värdera riskerna för framlida knapphet beträffande olika mineral liksom de ekonomiska förutsättningarna för mineral­exploatering.

Som redan framgått, är Sverige beträffande många metaller och mineral hänvisat till imporl för täckning av inhemska behov. En allmän brist på något eller några av dessa mineral kan för Sveriges del innebära slora påfrestningar.

Samtidigt spelar den inhemska mineralutvinningen en viktig roll som råvarubas för de inhemska järn- och metallverken och den industri som arbetar med vidareförädling av deras produkter. Det är nödvändigt att den inhemska utvinningen av metaller och mineral bedöms mot bakgrund av dessa industriers behov på lång sikt. Hur slor mineralutvinningen i Sverige bör vara med hänsyn till den framtida försörjningen är emellertid svårt att avgöra. Detta beror bl. a. på att uppskattningar av de exploateringsbara fyndigheternas slorlek ständigt förändras genom att nya fyndigheter upptäcks, all brytnings- och anrikningsteknik utvecklas, att priser varierar samt att användningsområdena för olika metaller och mineral ständigt förändras. Möjligheterna att ersätta exploatering av inhemska fyndigheter

 

611                             Kommittéer: Industridepartementet   1:25

med import varierar också. Av dessa orsaker måste frågan om mineralut­vinningens omfattning på lång sikt prövas fortlöpande.

Beträffande såväl importerade mineral som mineral vilka utvinns i vårt land gäller alt knapphet på ett visst mineral kan få en rad olika negativa effekter och motivera olika åtgärder i syfte att motverka dessa. Intensifiering av utvecklingsarbetet inom prospeklerings-, brytnings- och anrikningsteknik och ökad forskning i syfte att återvinna t. ex. en metall ur avfall m. m. och återföra den till produktionsprocessen är exempel på åtgärder som kan sättas in för att motverka bristsituationer. Vidare kan knapphet motivera besparingsåtgärder i syfte alt begränsa åtgången av ett visst mineral. Besparingarna kan ta sig uttryck att mineralet i vissa användningsområden ersätts med ett annat eller att produktionen av de varor för vilka mineralet behövs vid framställningen minskas. Ökad prospektering efter det aktuella mineralet är ytterligare en ålgärd som kan komma i fråga.

Av det anförda framgår att det är en viktig uppgift att ta fram underlag för överväganden rörande den långsiktiga hushållningen med mineralresurser. Enligt min mening bör särskilda sakkunniga tillkallas härför.

Som en försia uppgift bör de sakkunniga utarbeta en långsiktig prognos över Sveriges försörjning med mineraliska råvaror, dels för den närmaste tioårsperioden, dels för tiden fram till år 2000. Den tioåriga, mer detaljerade prognosen bör byggas upp av särskilda prognoser över utvinning, import, export, förädling, användning och priser. Prognoserna bör omfatta mineralråvaror av större betydelse för Sveriges ekonomi, dock inte mineraliska energiråvaror eller sand och grus. En första prognosrapporl bör föreligga vid utgångenavår 1975. Jag vill i della sammanhang erinra om vad jag anförde i prop. 1973:41 (s. 144) om att statens industriverk bör ha till uppgift bl. a. att göra översiktliga och långsikliga bedömningar av natur­resursernas utnyttjande i landet samt behovsprognoser. Verket skall vidare svara för viss marknadsbevakning på mineralområdel. Sedan de sakkunniga gjort sina prognoser bör industriverket överta prognosarbelet på detta område.

De sakkunnigas andra uppgift bör vara all på grundval av de gjorda prognoserna överväga om en ändrad inriktning eller utformning av mineralpolitiken är motiverad med hänsyn till samhällets långsiktiga behov. I mineralpolitiken innefattas då även teknisk forskning och utveckling på mineralområdet samt möjligheten att tillvarata mineral mer effektivt genom ökad återvinning.

Vid överväganden som berör försörjningsberedskapen bör de sakkunniga samråda med överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

Jag kommer senare att uppdra åt slatens indusiriverk att utreda frågan om utvinning av sand och grus, särskilt från havsområden. Frågan om försörjningen av mineraliska energiråvaror avser jag att återkomma till i samband med det förslag till långsiktigt handlingsprogram på energiområdet som jag senare kommer att föreslå bli förelagt riksdagen under år 1975.

Som redan framgått, har den privata ägande- och förfoganderätten till mineraltillgångar begränsats genom lagstiftning samtidigt som staten har ökat sina ekonomiska intressen i gruvbrytningen. Genom koncessions­lagstiftningen beträffande vissa mineral har staten en omfattande kontroll över utvinningen av dessa. Bestämmelserna om kronoandel har en liknande funktion beträffande de inmutningsbara mineralen.

Frågan om äganderätten till mineralresurser har under senare år aktualiserats bl. a. genom motion (1971:1050) till  1971 års riksdag. 1

 

1:25    Skr 1975:4                                                  612

motionen hemställdes att riksdagen i skrivelse lill Kungl. Maj t skuVe begära alt naturvårdskommiltén får i uppdrag att utreda även probleme* orri äganderätten till naturresurser under markytan. Riksdagen oitöli motionärernas hemställan (JoU 1971:61, rskr 1971:311). Kungl Maj t beslöt den 10 november 1972 alt motionen skulle överlämnas tdl natiirvårds-kommitlén för att beaktas vid fullgörandet av dess uppdrag.

Som framgått tidigare, faller f. n. flera viktiga industrimineral helt utanför den gruvrättsliga lagstiftningen. Delta innebär att rätten att utnyttja mineralen tillkommer ägaren av den mark där de påträffas. Vid remissbehandlingen av gruvrättsutredningens betänkande Gruvrättslig speciallagstiftning har från några håll framförts önskemål om att den begränsade krets av industrimineral som i dag är inmutningsbara eller faller under koncessionslagstiftningen skall utvidgas, något som förutsatts kunna bidra lill bättre utvinningsförhållanden och ökat intresse för prospektering. Det förslag till lag om vissa mineralfyndigheter som i dag remitterats till lagrådet bygger dock i detta avseende på gruvrättsutredningens förslag. De sakkunniga bör vara oförhindrade att överväga om exploateringen av industrimineral kan underlättas genom alt de hänförs lill gruvlagen eller koncessionslagsliftningen.

Jag har i det föregående nämnt alt förslag till ny gruvlag nyligen förelagts riksdagen. Förslaget bygger på inmutningssystemet. Det kan inte ifråga­komma atl nu ompröva de principer på vilka förslaget vilar. Ändrade förhållanden kan emellertid medföra att man från tid till annan har anledning all på nytt pröva vilka mineral som bör vara inmutningsbara och vilka som bör vara koncessionspliktiga. En förändring kan aktualiseras, t. ex. för att underlätta exploatering av ett visst mineral eller för att få kon­troll över utvinningen i en bristsituation. De sakkunniga bör med utgångs­punkt i vad jag anfört överväga om det på sikt finns anledning att ändra gränsdragningen mellan inmutningsbara och koncessionspliktiga mineral.

De sakkunniga bör i sisinämnda hänseenden samråda med naturvårdskommittén.

Utredningen har under tiden maj - oktober 1974 hållit två sammanträden. Därutöver har fem sammanträden hållits i olika arbetsgrupper. Studieresor har företagits till bl. a. Förenta staterna.

Uiredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

26. Varvskreditutrednlngen (11974:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att Utreda varvsfinansieringsfrågor m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 11 maj 1974):

Ordförande: Sjönander, Bo Jonas, direktör (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Sakkunniga: Eneroth, Bengt M., direklör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Joge, Sven F., f.d. vice riksbankschef (fr.o.m. den 1 juni 1974) Nyberg, Jan-Erik F., utredningssekreterare (fr.o.m. den 1 juni 1974)

 

613                               Kommittéer: Industridepartementet   1:26

Olsson, Jan E. A., fil. kand. (fr.o.m. den 1 juni 1974) Ödner, E. P. Sture, direklör (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Experter: Andrén, Lars K.-G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Malmer, Einar A. E., bankdirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Svedberg, Kari-Erik, direktör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Söderström, N. Torsten, direktör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Österberg, Gunnar R., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Sekreterare: Hellström, Lars T., direktör (fr.o.m. den 13 maj 1974)

Lokal: Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. 763 22 07

Direktiv (anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 19 april 1974):

Sedan början av 1960-talet har kreditvillkoren spelat en framträdande roll i den internationella varvskonkurrensen. Varvens ökade kundkreditgivning har medfört ett successivt växande upplåningsbehov och för sin refinansiering har varven utnyttjat såväl inhemska som utländska kredit-och kapitalmarknader. De svenska varvens uteslående utländska låneskuld uppgick den 15 december 1973 till nära 2 700 milj. kr.

Under år 1973 genomfördes inom industridepartementet en utredning, som resulterade i en rapport angående utvecklingen av svensk varvsindustri med förslag till vissa ändringar av den statliga varvspolitiken. Denna rapport låg till grund för Kungl. Maj:ls förslag i dessa frågor, som redovisas i prop. 1974:1 (bil. 15 s. 51). I rapporten redovisades för de fyra storvarven

—   Eriksbergs mekaniska verkstads AB, AB Götaverken (inkl. Öre-sundsvarvel), Kockums mekansika verkstads AB och Uddevallavarvet AB

—   en finansieringsanalys för åren 1973-1977. Därvid konstaterades att varvens anspråk på extern upplåning kunde väntas öka kraftigt under femårsperioden. Del enligt förelagens bedömningar ansenliga upplånings­behovet för refinansiering av kundkrediter kommer sannolikt atl i slor utsträckning föranleda ianspräklagande av utländska kapitalmarknader. Liksom hittills torde någon form av statlig medverkan behövas för att säkerställa det finansieringsbehov som inte motsvaras av belåningsbara säkerheter.

Del svenska kreditväsendet har successivt byggts ut för att tillgodose bl. a. varvens ökade kreditbehov. År I%2 bildades AB Svensk exportkredit (SEK), vars aktiekapital till lika delar ägs av staten och affärsbankerna. Vid utgången av år 1973 hade SEK utestående lån till svensk varvsindustti uppgående lill drygt 900 milj. kr. Lånen har i huvudsak lämnats mot säkerhet av botteninteckning i fartyg samt statliga fartygskreditgarantier. Sveriges investeringsbank AB, som bildades år 1967, har i begränsad omfattning beviljat varvsindustrin lån avseende investeringsprojekt. Vidare kan nämnas att Exportkreditnämnden har beviljat garantier för täckande av förlust i samband med export av fartyg. Av indirekt betydelse för varven är Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa, vilka har lill ändamål atl underlätta den svenska rederinäringens finansiering.

 

1:26   Skr 1975:4                                                               614

Varvens omfattande upplåning har naturligtvis slälll frågan om säkerheter i förgrunden. Det kan i delta sammanhang erinras om den utbyggnad och förbättring av realsäkerhelsinstiluten som skett genom bl. a. lagen (1963:453) om vad som är fast egendom och lagen (1966:454) om företagsinteckning. Genom dessa lagar har varvens säkerhetsunderlag förbättrats. Trots detta har varvsföretagen etl omfattande behov av tilläggssäkerheter. Härvidlag har de särskilda statliga fartygskredit­garantierna som infördes år 1%3 varit av avgörande betydelse.

Genom del gällande systemet för statliga fartygskreditgarantier har staten åtagit sig att med en borgensutfästelse medverka lill alt varvens refinansiering av lämnade kundkrediter (refinansieringslån) underlättas. Garantierna kan utnytljas även för att till en del finansiera fartyg under byggnad (fartygsbyggnadslån). Vidare finns möjlighet att utnyttja garantierna för redares borgenslån, dvs. av beställare upptagna lån med av resp. varvsförelag tecknad borgen. Villkoren för de statliga fartygs-kreditgarantierna ligger inom ramen för den exportkreditöverenskommelse som träffats inom OECD.

Det nuvarande garantisystemet, för vilket riktlinjerna lades fast år 1971 (prop. 1971:117, NU 1971:27, rskr 1971:229), är en fundamental del av den nuvarande statliga varvspolitiken. Vid utformningen av garantisystemet utgick statsmakterna från förutsättningen om i stort sett oförändrad varvskapacitet. Därmed var det statliga engagemanget volymmässigt i princip fastlagt. Förslag har nu lagts fram om en ändrad varvspolitik, som innebär bl. a. att statsmakterna i rådande läge bör vara beredda att medverka lill ett upprätthållande av den svenska varsvsindustrins konkurrenskraft, även om detta innebär en kapacitetsexpansion (prop. 1974:lbil. 15s. 86).

Varvsförelagens planer för kommande femårsperiod skulle vid oförändrad utformning av garantisystemet medföra en väsentlig ökning av statens åtagande gentemot branschen. De statliga garantierna har hittills inte i något fall behövt infrias, men de utgör självfallet en betydande potentiell risk för staten. Även om det nuvarande garantisystemet kan sägas vara i huvudsak ändamålsenligt utformat med hänsyn till systemets syfte, anser jag det nödvändigt att se över statens medverkan på det finansiella området. Jag förordar därför att sakkunniga tillkallas för att kartlägga, analysera och lämna förslag lill en långsiktig utformning av statens med­verkan i varvsindustrins finansiering.

Utgångspunkten för de sakkunnigas analys och bedömning bör vara en kartläggning, i nära samråd med styrande kommittén, av den svenska varvsindustrins finansieringsbehov och finansieringsmöjligheter sedda i ett totalperspektiv.

Denna genomgång, som bör innefalta även de svenska redarnas möjlig­heter att finansiera fartygsbyggen vid svenska varv, bör omfatta den kommande femårsperioden med vissa utblickar på tio års sikt. Del är angeläget att en sådan genomgång grundas på varvsindustrins totala finansieringssituation och alltså innefattar såväl rörelsekapital-, refinansierings- som investeringsfinansieringsbehoven.

Varvens behov av rörelsekapital kan till en del tillgodoses inom ramen för garantisystemet genom att s. k. förskottsväxlar lämnas som säkerhet bakom garantierna. Denna möjlighet att anskaffa rörelsekapital är betingad av utvecklad praxis inom ramen för tidigare garantisystem. Vid 1971 års riksdagsbeslut liksom i prop. 1974:1 förutsätts att varven på sikt själva skall täcka silt behov av rörelsekapital. Detta långsiktiga mål bör gälla även

 

615                              Kommittéer: Industridepartementet   1:26

fortsättningsvis.

De sakkunniga bör redovisa den nuvarande omfattningen av slatens medverkan till anskaffning av rörelsekapital — främst den del som mot­svarar upparbetningskostnaderna för fartyg. Översynen bör även innehålla en bedömning av hur denna form av statlig medverkan påverkar utformningen av villkoren i varvens fartygskontrakt. De sakkunniga bör vidare särskilt pröva möjlighelerna till en nedtrappning och på sikt avveckling av den statliga medverkan till rörelsekapitalanskaffningen.

Omfattningen av den statliga medverkan lill varvsindustrins kapitalan­skaffning bör med hänvisning till vad jag nyss sagt på sikt bestämmas av varvsföretagens kapitalbehov och belåningsmöjligheter vid sidan av anskaffningen av rörelsekapital. Statens åtaganden kommer därigenom huvudsakligen alt vara avhängig av refinansieringssitualionen. De sakkunniga bör i detla sammanhang inte utan vidare utgå ifrån atl den nuvarande formen med statliga kreditgarantier är den mest lämpliga. Utredningen bör förutsättningslöst söka finna en lösning, som innebär en rationell kapitalanskaffning för refinansiering av varvsföretagens kundkrediter, med beaktande av de krav som kan ställas från samhälleliga utgångspunkter i ett läge med vidgade åtaganden. De sakkunniga bör i delta sammanhang bedöma huruvida ett ökat samarbete mellan varven på del finansiella området kan sänka varvens finansieringskostnader och reducera slatens risktagande.

De hittillsvarande statliga fartygskreditgarantierna har beviljats utan kostnad för varven. Med hänsyn till att staten genom garantier oavsett form påtar sig en betydande potentiell förlustrisk och även vissa administrativa kostnader bör frågan om avgiftsbeläggning prövas.

Det statliga risktagandet är också starkt bundet till varvens valuta­situation. Utvecklingen på valutamarknaderna under senare lid innebär stora problem och risker för branscher med betydande ulländsk upplåning och kontraktéring i främmande valuta. Möjligheten för t. ex. varven atl skydda sig mot kursrisker är i dag i vissa fall begränsad. Delta gäller främst under tiden från order till leverans. Det är därför angeläget att de sak­kunniga uppmärksammar varvens möjligheter att skydda sig mot kurs­förluster från kontraktstecknandet till leveranstidpunkten. Kursrisker i samband med kreditgivning kan tekniskt sett elimineras genom parallell upplåning i kontraktsvalulan. Av vikt därvidlag är att upplåningen kan ske till villkor som överensstämmer med varvets motsvarande kreditgivning. Genom att större delen av varvens upplåning för refinansieringsändamål sker mof statliga garantier innebär detta ett indirekt risktagande från samhällets sida. Detta motiverar alt de sakkunniga ingående behandlar varvens valutasituation och inom ramen för gällande valulapolitiska riktlinjer prövar alternativa vägar alt reducera risknivån för staten.

I fråga om rederinäringens finansieringsbehov fyller Svenska skepps­hypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa en funktion genom att underlätta försörjningen med långfristiga primär- och sekundärkrediter. Den svenska rederinäringen har på senare tid expanderat myckel kraftigt. Denna expansion har ställt ökade krav på kassorna, som f. n. har en förhållandevis lång kö av låneansökningar. I praktiken svarar f. n. kassornas kapacitet endast mot en mindre del av de svenska redarnas upplåningsbehov.

Mot denna bakgrund och eftersom varvsföretagens finansiella situalion delvis sammanhänger med redarnas finansieringsmöjligheter bör även kassornas verksamhet tas upp till behandling. Därvid bör kartläggas det

 

1.26   Skr 1975:4                                                   616

hittillsvarande utnyttjandet av de inhemska och utländska kredit- och kapitalmarknaderna när det gäller fartygsfinansiering. Till detta bör fogas en bedömning av redarnas framtida möjligheler och behov i fråga om fartygsfinansiering. Det ankommer dock inte på de sakkunniga att bedöma det framtida utrymmet för kassorna och rederinäringen på den svenska kapitalmarknaden. De sakkunniga bör begränsa sig till en teknisk översyn av nuvarande finansieringssystem och lämna förslag till hur en samordning med varvsfinansieringen bäst kan ske inom ramen för gällande valutapolitiska riktlinjer.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt och förslag redovisas under första halvåret 1975.

Utredningen har under liden maj - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och företag som berörs av utredningens arbeie.

Utredningen beräknas slutföra silt arbete under första halvåret 1975.

27. Referensgruppen (11974:04) för energiinformation

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ls bemyndigande den 10 maj 1974 för vissa uppgifter i samband med information i energifrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 31 maj 1974):

Sakkunnig: Ragnarson, Per, redaktör (fr.o.m. den 15 maj 1974)

Experter: Högström, Ulf V., docent (fr.o.m. den 15 maj 1974) Jansson, Bengt-Ove R., professor (fr.o.m. den 15 maj 1974) Karlsson, Björn G. E., civilingenjör (fr.o.m. den 15 maj 1974) Kinell, Per-Olof, professor (fr.o.m. den 15 maj 1974) Landell, F. E. Nils-Erik, med. dr (fr.o.m. den 15 maj 1974) Larsson, H. Börje, professor (fr.o.m. den 15 maj 1974) Lindeberg, Sten W., fil. dr (fr.o.m. den 15 maj 1974) Löfstedl, Börje, docent (fr.o.m. den 15 maj 1974) Olsson, Kåre I., fil. dr (fr.o.m. den 15 maj 1974) Persson, Per, civilingenjör (fr.o.m. den 15 maj 1974) Torisson, Tord Å., universitetslektor (fr.o.m. den 15 maj 1974)

Direktiv (anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet dfcn 10 maj 1974):

Regeringen avser att till 1975 års riksdag lägga fram förslag till ett långsiktigt handlingsprogram för energiområdet. Elt omfattande arbete pågår för att ta fram underlag härför. I arbetet är en lång rad myndigheter och utredningar engagerade. Jag anser det vara av stort värde om man i samband härmed kan stimulera till en bred allmän debatt om energifrågorna.

 

617                               Kommittéer: Industridepartementet   1:28

Energifrågorna är delvis av tekniskt mycket komplicerad karaktär. Särskilda insalser behövs därför för att sprida kunskap och information om förhållanden av betydelse för energipolitiken. Vissa åtgärder i informationssyfte har redan vidtagits. Sålunda har bl. a. förslag förelagts riksdagen om särskilt ekonomiskt slöd till studieförbunden för att starta en bred studie- och diskussionsverksamhet om energi i höst (prop. 1974:28 s. 475).

För ätt underlätta för studieförbunden i deras arbete på att på kort tid ta fram erforderligt studiematerial bör de ges möjlighet att hos en allsidigt sammansatt grupp av personer med särskild sakkunskap på området få synpunkter på tekniska och vetenskapliga fakta i materialet. Jag förordar atl en särskild sakkunnig jämte experter tillkallas för denna uppgift.

Den sakkunnige och experterna bör fungera som en referensgrupp, vars tjänster kan tas i anspråk av alla studieförbund, som är engagerade i den av statsmakterna stödda informationsverksamheten på energiområdet. Referensgruppens insalser härvidlag bör ha till enda syfte att förbättra det sakliga innehållet på framtaget informationsmaterial. Det kan också visa sig vara lämpligt att Kungl. Maj:t anlitar denna referensgrupp i andra sammanhang i samma syfte.

Referensgruppen har under tiden maj - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Den sakkunnige har haft överläggningar med olika myndigheter, som berörs av de frågor som gruppen har atl behandla.

Referensgruppen har anordnat en tvådagarskurs för studieledare i studieförbundens kampanj Energi 75. Gruppen har vidare hållits informerad om och konsulterats i fråga om det studiematerial som används i kampanjen.

Gruppen har i november 1974 lagt fram en skrift Argument i energidebatten och har den 2 december 1974 avgett en rapport över verksam

heten.

Uppdragel är därmed slutfört.

28. Energisparkommittén (11974:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 oktober 1974 för en energisparkampanj (se Post- och Inrikes tidn. den 12 november 1974):

Ordförande: Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Vice ordförande: Hagström, Tony G., statssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)

Sakkunniga: Breitholz, Claes J. E. C:son, direktör (fr.o.m. den 1 november 1974) Carlsson, T. E. Roine, förbundsordförande (fr.o.m. den 1 november 1974)

 

1.28   Skr 1975:4                                                               618

Engerstam, Claes M., utredningssekreterare (fr.o.m. den 1 november

1974)

Francke, Per E. S., redaktör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Gustafson, Nils-Eric, småbrukare, led. av rikdagen (fr.o.m. den  1

november 1974)

Helmersson, Bo 1., direktör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Holm, Thorsten H., kanslichef (fr.o.m. den 1 november 1974)

Hugosson, Kurt I., byråchef, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 november

1974)

Lewenhaupt, Krister G., direktörsassistent (fr.o.m. den 1 november

1974)

Nilsson, Kjell O. H., metallarbetare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1

november 1974)

Norrby, J. Sören, byrådirektör, f.d. led. av riksdagen (fr.o.m. den 1

november 1974)

Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den  1

november 1974)

Turesson, Bo, överlantmätare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 november

1974)

Experter: Ag, Lars E., generaldirektör (fr.o.m. den 1 november 1974) Björck, Berndt H., informationschef (fr.o.m. den 1 november 1974) Gradin, Rolf U., civilingenjör (fr.o.m. den 1 november 1974) Holm, J. Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 1 november 1974) af Klintberg, Rolf H. F., direktör (fr.o.m. den 1 november 1974) Lundmark, Nils A. J., byråchef (fr.o.m. den 1 november 1974) Persson, Kurt Inge, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)

Pettersson, Eric B., generaldirektör (fr.o.m. den 1 november 1974) Sterne, Bengt G., direktör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Huvudsekreterare: Löfgren, Torsten Hj., pol. mag. (fr.o.m. den 1 november 1974)

Sekreterare: Gornitzka, Gunnar V., civilingenjör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Bitr. sekreterare: Byman, Disa K. G., redaktör (fr.o.m. den 1 november 1974)

Lokal:   Industridepartementet,   Storkyrkobrinken   7,   Fack,   10310 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiv (anförande av t.f. chefen för industridepartementet statsrådet Löfberg till statsrådsprotokollet den 25 oktober 1974):

 

619                               Kommittéer; Industridepartementet   1:29

En av energipolitikens huvuduppgifter bör vara att främja ökad sparsamhet med energi och på så sätt nå en bättre hushållning med energiresurserna. Detta kan åstadkommas bl. a. genom att medborgarna får råd, upplysningar och uppmaningar om olika sätt att spara energi. Den sparkampanj som genomfördes förra vintern, visade att en väsentlig besparing av konsumtionen av bränslen och elenergi uppnåddes genom att på detta sätt vända sig lill medborgarna.

Kungl. Maj:t har tidigare denna dag föreslagit att riksdagen anvisar mede på tilläggsslat I för en energisparkampanj även under vinterhalvåret 1974/75. En sådan kampanj är motiverad av flera skäl. Landets kosinader för import av råolja och petroleumprodukter beräknas i år till följd av kraftigt höjda priser komma att ligga ca 7 miljarder kr. över fjolårets. Delta innebär en stor påfrestning på vår bytesbalans. De höjda oljepriserna drabbar även direkt enskilda konsumenter och företag. För en rationell anpassning till de förändrade prisförhållandena behövs råd och anvisningar om hur energikonsumtionen kan begränsas. En sparkampanj med detta syfte ligger också i linje med strävandena till varaktig energibesparing.

Energisparkampanjen bör i princip omfatta alla slags energianvändning. Inom ramen för kampanjen bör allmänna råd och uppmaningar ges om hur energin kan användas mer rationellt och om hur energianvändningen kan minskas. Information bör lämnas via olika media under hela kampanjperioden.

Sammanställningar av praktiska råd och upplysningar bör distribueras lill husbåll, skolor, kontor, affärer, industrier elc. Det ankommer på bl. a. konsumentverket och statens industriverk att medverka vid denna uppgift.

För att energisparkampanjen skall få avsedd effekt bör olika medborgarggrupper engageras. Detta bör ske bl. a. genom kontakter i dessa frågor med representanter för fastighetsägare, hyresgäster, närings­livsorganisationer, kommuner, landsting, löntagarorganisationer, motororganisalioner etc.

En energisparkampanj kräver, som framgår av vad jag nu anfört, ett omfattande planerings- och förberedelsearbete. Detta bör omgående inledas. Uppgiften bör fullgöras av särskilda sakkunniga. De sakkunniga bör svara för uppläggningen och biträda vid genomförandet av energi­sparkampanjen vintern 1974/75. De sakkunnigas första uppgift bör vara atl utarbeta förslag till en kampanjplan och alt lämna förslag beträffande dispositionen av de medel som kan komma att ställas till förfogande för energisparkampanjen. En andra uppgift bör vara att verka för att myndigheternas och de enskilda organisationernas insatser i kampanjen samordnas. I övrigt bör de sakkunniga ta de kontakter och initiativ som bedöms nödvändiga/ör uppgiftens fullgörande.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under första hälften av år 1975.

29. STU-utredningen (11974:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1974för alt utreda styrelsens för teknisk utveckling organisation och verksamhetsformer (se Post- och Inrikes tidn. den 23 november 1974):

 

1:29   Skr 1975:4                                                    620

Ordförande: Holm, J. Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 18 november 1974)

Sakkunniga: Almryd, Hans, informationschef (fr.o.m. den 18 november 1974) Andersson, Sven G., frisörmästare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)

Göransson, J. Olle, verkmästare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)

Ljung, Lars U., sekreterare (fr.o.m. den 18 november 1974) Pettersson, Eric B., generaldirektör (fr.o.m. den 18 november 1974) Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)

Petzäll, Ingvar A., direktör (fr.o.m. den 18 november 1974) Siegbahn, Bo L. G-, ambassadör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)

Sjönell, P. Bengt G., direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)

Ström, Turid, avdelningschef, ersättare för led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)

Experter: Båveryd, S. J. Lennart, civilingenjör (fr.o.m. den 18 november 1974) Haeffner, Erik A., tekn. lic. (fr.o.m. den 18 november 1974) Rasmuson, Anders S. H., rektor (fr.o.m. den 18 november 1974) Palmer,   S.   A.   Anders,   departementssekreterare   (fr.o.m.   den   18 november 1974)

Tomner, J. Sigvard A., överingenjör (fr.o.m. den 18 november 1974) Wedell, N. Gunnar, direktör (fr.o.m. den 18 november 1974) Åberg, C. Anders, civilingenjör (fr.o.m. den 18 november 1974) Ågren, Lars O. T., direktör (fr.o.m. den 18 november 1974)

Lokal: Munkbron 17, 111 28 Slockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 15 november 1974):

Teknisk förnyelse är av grundläggande betydelse för samhälls­utvecklingen. För alt nå de politiska mål som satts upp för exempelvis inre och yttre miljö, social service, sysselsättning, energiförsörjning och eko­nomisk tillväxt krävs omfattande tekniska utvecklingsinsatser från både enskildas och det allmännas sida. En kontinuerlig och målmedveten sats­ning på teknisk forskning och utveckling är ett viktigt inslag i näringspoli­tiken. Det centrala instrumentet för samhällets insatser på detta område är styrelsen för teknisk utveckling (STU).

STU   bildades  den   1  juli   1%8 (prop.   1%8:68,  SU   1968:131, rskr 1968:304). Den övertog uppgifter som tidigare handhades av bl.a. malm-

 

621                              Kommittéer:   Industridepartementet     1:29

fonden, uppfinnarkontoret och tekniska forskningsrådet. Motiven för att inrätta en central myndighet var främst att undvika oklarheier i kompe­tensfördelningen och motverka dubbelarbete i administrationen av stödet till forsknings- och utvecklings(FoU)-insatser.

I prop. 1968:68 framhöll föredragande statsrådet bl.a. alt det är ett viktigt led i näringspolitiken att stimulera teknisk förnyelse och överföring av ny teknik i praktisk tillämpning. Genom att inrätta STU skulle slaten få ett organ med en samlad överblick över den tekniska utvecklingen saml över tekniska resurser och behov av teknik inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn. STU:s huvuduppgift angavs vara att inom ramen för en aktiv näringspolitik fördela statligt slöd i olika former till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Det finansiella stödet borde riktas in på sådana områden, där koncentrerade insatser bedöms angelägna för att främja induslrins tillväxt eller bemästra problem inom viktiga samhällssektorer. Som exempel på det sisinämnda angavs luft- och vat­tenvård, trafiksäkerhet, undervisning och sjukvård.

Jag har i olika sammanhang, bl.a. i prop. 1972:1 (bil. 15 s. 57) framhållil, alt STU:s uppgift är trefaldig. En första uppgift är att med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja ulvecklingen inom olika samhällssektorer. Det gäller exempelvis miljövården, arbetarskyddet och transportområdet. STU:s insatser på ett dylikt område påverkas av i vilken utsträckning resurser för planering och ledning av FoU-verksamheten byggts upp eller kommer alt byggas upp inom området i fråga. Ansvaret för FoU-verksam­heten tas därvid i ökande utsträckning över av organ inom resp. samhälls­område. Det är följdriktigt att i takt härmed den relativa betydelsen av STU:s insatser minskar inom dessa områden.

En andra uppgift för STU är att främja industrins innovations­verksamhet och tekniska kvalitet. Naturligtvis medför det stöd, som läm­nas inom ramen för den förstnämnda uppgiften, ofta positiva effekter för svensk industri. Men även om inget direkt samband föreligger mellan det förväntade resultatet av etl FoU-projekt och ett visst samhällsbehov, kan det från industripolitisk synpunkt vara angeläget att lämna slöd. Stödet bör då på lång sikt leda fram till resultat, som bedöms kunna bli kommersiellt värdefulla i internationell konkurrens inom och utom landet.

STU:s tredje uppgift är att inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden.

STU leds av en styrelse. Chef för STU är en generaldirektör, som biträds av en planeringsdirektör. Inom verket finns fyra enheter, nämligen administrativa enheten, utvecklingsenheten, rådgivnings- och förmed-lingsenhelen saml internationella enheten. För biträde vid planeringen får STU inrätta rådgivande nämnder. Vid STU fanns den 1 juli 1974 99 anställda, varav 53 handläggare.

STU är förlagd till Slockholm. På vissa universitets- och högskoleorter finansierar STU konlaktsekrelariat, som samverkar med regionala organ och förelag.

STU lillhör de myndigheler som deltar i utrednings- och försöks­verksamheten med programbudgetering inom statsförvaltningen. Följande programindelning gäller f. n. för verksamheten vid STU.

1. Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet

2.    Utrednings- och planeringsverksamhet

3.    Rådgivnings- och förmedlingsverksamhet

4.    Drif t av forskningsstationer

 

1:29   Skr 1975:4                                                   622

Det finansiella stödet till FoU-projekt (huvuddelen av program I) är sedan budgetåret 1972/73 uppdelat på lio s.k. behovsområden (energiteknik, materialteknik, transportteknik, produktionsteknik, kemi-, skogs- och träteknik, informationsbehandling samt styr- och komponentteknik, mil­jövårdsteknik, socialteknik, livsmedelsteknik och naturresursleknik). Dessa behovsområden har hittills haft karaktären av underprogram. De rådgivande nämnderna är - frånsett en nämnd för uppfinnarfrågor -knutna till vart och ett av behovsområdena. Nämndernas huvuduppgift är att ta fram planeringsunderlag för STU inom resp. område och alt bedöma projekts samband med målen för verksamheten.

Förutom fördelning av finansiellt projektstöd åligger del STU alt bl.a. främja kontakter med myndigheter, näringsliv och forskningsinstitutioner, främja internationellt tekniskt samarbete, ge råd åt uppfinnare och för­medla FoU-resultat till kommersiellt utnyttjande samt svara för förvaltning av statliga forskningsstationer. STU är också en av huvudmännen för Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i Skellefteå.

STU:s verksamhet och organisation har direkl eller indirekt berörts i en rad olika utredningar under årens lopp. I anslutning till uppgiften att främja utvecklingen inom olika samhällssektorer kan nämnas, atl den nu arbetande teknikupphandlingskommittén skall undersöka bl.a. hur STU:s stöd på ett effektivare sätt än hittills skall kunna samverka med den upphandling av teknisk utrustning som olika statliga och kommunala myndigheler gör. Vidare har budgetutredningen i sitt betänkande (SOU 1973:43-46 Budgetreform tagit upp frågan om mål-medelanalys och hur en ändamålsindelning av statsbudgeten kan göras.

Den indusiripolitiska uppgiften för STU har behandlats i ett flertal branschutredningar. Ett aktuellt exempel på detta är datainduslriutred-ningens nyligen avlämnade betänkande (SOU 1974:10), Data och närings­politik 74, i vilket föreslås att STU i vidgad utsträckning skall stödja den datatekniska FoU-verksamheten. Även framtida branschutredningar kom­mer sannolikt att i vissa förslag anknyta till STU. Förutom bransch­utredningar kan i detta sammanhang nämnas den nyligen tillsatta utred­ningen (I 1974:01) om finansiering av industriell forskning och utveckling, som har till uppgift bl.a. att överväga finansieringsformer av sådant statligt FoU-stöd som även lämnas av STU.

Forskningsrådsutredningen (U 1972:02) har i särskild skrivelse lagit upp STU:s roll när del gäller att stödja den tekniska forskningen och frågan om samordning av stödet på detta område mellan å ena sidan STU och å andra sidan statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atom­forskning. Ulredningen föreslår, att det inom STU skall inrättas en sär­skild nämnd, som enbart skall handha frågor rörande s.k. teknisk grund­forskning. Nämnden skall kunna besluta om medelstilldelning till sådana långsiktiga forskningsprojekt som inte uppenbart kan hänföras till ell visst sektorsområde.

Riksrevisionsverket genomför f. n. en förvaltningsrevision vid STU. Enligt vad jag inhämtat beräknas denna revision vara avslutad kring årsskiftet.

STU:s arbete har stark anknytning till andra offentliga myndigheler och institutioner. Uppgiften att med hjälp av teknik främja utvecklingen i olika samhällssektorer styrs främst av de organ som har ansvaret för planeringen inom resp. sektor. STU:s verksamhet har även beröringspunkter med organ som har sektorövergripande uppgifter, t.ex. statskontoret med ansvar för rationaliseringsverksamheten i statsförvaltningen och riksrevi-

 

623                              Kommittéer; Industridepartementet   1:29

sionsverket med uppgift att övervaka effektiviteten. Vidare kan nämnas verksamheten inom vissa kommunala och landstingskommunala organ.

Statens industriverk, som tillkom den 1 juli 1973 (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225), handhar bl.a. branschutredningar och allmänna industripolitiska utredningar, långsikliga prognoser samt vissa stslliga slöd- och utvecklingsinsatser. Industriverkets regionala insatser kanalise­ras via företagareföreningarna. Statens utvecklingsfond, som inrättades samtidigt med industriverket, skall ge finansiellt projektstöd till riskbeto-nade investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter, pro­cesser och syslem. Fonden är avsedd att uigöra ett komplement till STU och Sveriges investeringsbank AB. Alla dessa organs verksamhei har slarka beröringspunkter med STU:s industripolitiska uppgift.

När del gäller teknisk forskning har STU:s verksamhet stark anknytning till bl.a. universitetskanslersämbetel, universiteten och högskolorna samt forskningsråden.

Årets riksdag har som sin mening gett Kungl. Maj:t tillkänna att en snabb utredning om STU:s organisation och verksamhetsformer bör göras (NU 1974:32, rskr 224). Jag förordar, att särskilda sakkunniga tillkallas för denna uppgift. Vad jag anför i del följande innebär, atl utredningen får en något vidare syftning än vad riksdagen angett.

Riksdagens begäran om utredning är föranledd av motionerna 1974:864 och 1974:1529, i vilka hävdades atl ämbelsverksformen är lill påtaglig nackdel för STU på så sätt alt den försvårar en rationell och effektiv verksamhei och medfpr att STU inte alltid kan ge klara garantier för sekretessskydd av yrkes- och affärshemligheter. Motionärerna förordade på anförda skäl, att STU ombildas till tn stiftelse. Näringsutskottet för­klarade i silt av riksdagen godkända ullåtande att del-inte var berett att göra ifågol ställningstagande i frågan om ombildning av STU till annan verksamhetsform än ämbetsverk.

Jag vill för egen del hävda, att frågan om val av verksamhetsform inte har den betydelse som den stundom tillmätts i den allmänna debatten. STU är och måste förbli ett instrument i den långsiktiga näringspolitiken. De grundläggande kraven på uppfyllande av de mål statsmakterna släller upp påverkas självfallet inte av verksamhetsformen. Oavsett denna måste riksdag och regering ba möjlighet att genom villkor och anvisningar i samband med att medel ställs till förfogande styra verksamheten i önskad riktning. Det-är vidare, inte minst med hänsyn till alt betydande belopp anslås varje år, nödvändigt att verksamheten bygger på en fast organisa­tion och att besluten fattas i reglerade former.

Ämbetsverksformens och stiftelseformens för- och nackdelar bör kart­läggas av de sakkunniga.

Vad jag anför i det följande är i allt väsentligt oberoende av valel av verksamhetsform.

Jag har i det föregående kortfattat berört STU:s tre huvuduppgifter. Dessa har inte ifrågasatts av riksdagen och jag finner dem för min del ändamålsenliga med hänsyn till den roll STU har i näringspolitiken. Denna principiella iredelning bör även fortsättningsvis gälla och bör därför bilda utgångspunkt för de sakkunnigas arbete.

STU:s uppgift att bidra till att främja utvecklingen inom olika samhälls­sektorer spänner över en lång rad olika områden såsom miljö, energi, hälso-, sjuk- och socialvård, utbildning, transporter och bostäder. För vart och ett av områdena finns ansvariga fackmyndigheter, som på grundval av regeringens och riksdagens politiska prioriteringar formulerar konkreta

 

1:29   Skr 1975:4                                                    624

behov. Vissa av fackmyndigheterna har som jag förut nämnt byggt upp eller är i färd med alt bygga upp resurser för planering och ledning av FoU-verksamhet som elt av flera medel för atl tillgodose dessa konkreta behov. STU:s uppgift bör även fortsättningsvis vara av kompletlerande natur i förhållande till dessa myndigheter. När den sektoransvariga myndigheten fått tillräcklig kompetens och tillräckliga resurser för teknisk utveckling bör STU:s ansvar inom området upphöra.

Lösandet av ifrågavarande uppgifter förutsätter ett intiml samspel mel­lan STU, de sektoransvariga myndigheterna och Övriga berörda organ. Del är viktigt bl.a. att de sekloransvariga myndigheiernas prioriteringar får slå igenom i satsningarna på olika projekt inom de ramar som statsmakterna släller upp för STU:s verksamhei. Skälet härtill är att det främst är de sektoransvariga organen som har möjlighet att bedöma värdel av FoU-satsningar jämfört med andra sätt all lillgodose framlida behov. FoU-verksamhet motiveras av att en speciell produkt eller produktionsmetod är angelägen atl få fram. STU:s huvuduppgift är att med sin speciella kom­pelens initiera och värdera nya lekniska lösningar och därefier evenluelll lämna finansiellt stöd till arbete på dessa. För att ett framgångsrikt resultat av ett avslutat tekniskt utvecklingsarbete skall leda till exploatering kan krävas medverkan från ansvarigt fackorgan, t. ex. i upphandlingen.

Projekl som får stöd inom ramen för den nu beskrivna uppgiften kan naturligtvis som viktig sidoeffekt medföra industriell stimulans, eftersom själva utvecklingsarbetet ofta kommer all bedrivas inom industriföretag.

En angelägen uppgift för de sakkuimiga är att finna former för en sådan samordning mellan STU å ena sidan och seklororganen och övriga berörda parter å den andra, att behoven av FoU-verksamhet på effektivast möjliga sätt styr FoU-stödel. De sakkunniga bör härvid på lämpligt sätt följa leknik-upphandlingskommitténs arbete.

Uppgiften atl främja industrins utveckling måste utformas med hänsyn till och styras av de indusiripolitiska prioriteringar som statsmakterna gör när del gäller sysselsättning, effektiv produktionsstruktur, internationell konkurrenskraft etc. Huvudsyftet med STU:s slöd är alt bidra till att önskvärda och nödvändiga satsningar på teknisk utveckling i företagssek­torn genomförs, vilka ulan stöd med all sannolikhet inte skulle komma att realiseras. STU:s stöd bör i princip lämnas endast om det är av avgörande betydelse för att dessa satsningar skall komma lill slånd i tillräcklig omfattning. Prövningen av varje projekt måste göras mot bakgrund av en bedömning av ekonomiska och strukturella förhållanden för förelaget och branschen ifråga. STU:s specifika kompetens är inriktad på tekniska vär­deringar. I övrigt måste utgångspunkten för STU här vara de prioriteringar som görs av resp. företag, när det gäller den produkt eller produktions­metod som FoU-arbetet syftar till, och de bedömningar som görs av de samhällsorgan som tar fram industripolitiskt planeringsunderlag.

Det bör sålunda vara en väsentlig uppgift för de sakkunniga att sätta in STU:s verksamhet i ett större industripolitiskt sammanhang. De sakkun­niga bör överväga på vilket sätt STU:s stöd till teknisk förnyelse i inditstrin kan effektiviseras och bättre samordnas med aktiviteter inom andra stat­liga organ och myndigheter, vilka ha lill uppgift att på olika sätt främja industrins utbyggnad. Exempelvis bör undersökas öm den samverkan som redan idag finns mellan å ena sidan STU och å andra sidan industriverket, utvecklingsfonden och Investeringsbanken kan fördjupas till gagn för den industriella förnyelseprocessen. Samordningsmöjligheterna mellan STU:s rådgivnings- och förmedlingsverksamhet och industriverkets förelagsser­vice bör också uppmärksammas.

 

625                              Kommittéer: Industridepartementet   1:29

Även samarbete med andra intressenter i STU:s industriellt inriktade verksamhet bör behandlas, exempelvis vad avser förelag, innovatörer, potentiella exploatörer, banker och andra kreditinstitut etc.

Det kan från industripolitisk synpunkt vara motiverat att STU lämnar stöd till enskilda FoU-projekt, där finansiella restriktioner, hög osäkerhet, skillnader mellan företagsekonomisk och samhällsekonomisk lönsamhet eller andra faktorer gör att projekt inte annars kommer till stånd i en omfattning som är moliverad från samhällets sida. Hinder av detta slag föreligger främst när det gäller enskilda innovatörer och små och resurs­svaga företag. Möjligheterna alt effektivisera denna stödfunktion bör behandlas av de sakkunniga.

De sakkunniga bör också undersöka hur slöd från STU till industriell utveckling lämpligast kan ingå bland de samordnade industripolitiska åtgärder av olika slag som riktar sig till vissa branscher eller företags­grupper och hur STU:s deltagande i det förberedande utredningsarbetet bör utformas. Härvid bör övervägas i vilken utsträckning STU bör ges samordnande uppgifier vad det gäller det statliga stödet till teknisk FoU av betydelse för en viss bransch. Vidare bör undersökas hur STU:s stöd till den kollektiva branschforskningen bättre skall kunna samverka med andra branschåtgärder, exempelvis i industriverkels regi.

För uppgiften att höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda lekniska områden kan två olika funktioner urskiljas. Det finns för det första behov av en forskningsrådsbelonad funktion, där bedömnings­grunden främst är inomvetenskaplig och har att göra medFoU-verksam-hetens vetenskapliga kvalitet och värde i ett internationellt perspektiv. Den andra funktionen sammanhänger med önskvärdheten av alt uppehålla en sådan teknisk beredskap, att en långsiktigt önskvärd förändring av närings- och industristruktur underlättas och påskyndas. Stödinsatserna måste härvid vara förenliga med främst den långsiktiga näringspolitiken. I båda fallen uppkommer behov av samordning med planeringen av univer­sitetens och högskolornas verksamhei.

De sakkunniga bör pröva hur dessa båda delar av den tredje uppgiften bör utformas och graden av samverkan mellan dem. De sakkunniga bör även på lämpligt sätt följa forskningsrådsutredningens arbete.

STU:s tre huvuduppgifter är till sin karaktär olika och jag vill framhålla vikten av alt de bättre än nu hålls isär vid planering och projektbedömning på grund av skillnaderna i målsättning.

De tre huvuduppgifter STU har bör mer än vad som nu är fallet vara vägledande för utformningen av programstruktur och organisation inom STU. Det bör finnas elt klart och så långl möjligl entydigt samband mellan å ena sidan målen för en av stalsmakterna fastställd uppgift och å andra sidan programstruktur och organisation för genomförande av uppgiften ifråga. Därigenom kan det verkställande organets sakkunskap och själv­ständighet komma till sin fulla rätt för såväl planering som för de dagliga besluten.

De sakkunniga bör med utgångspunkt från preciseringen av funktio­nerna inom ramen för STU:s uppgifier lämna principförslag till program­struktur, arbelsformer och organisation. Härvid bör beaktas vilka interna funktioner som bör finnas vid STU, exempelvis då del gäller projektbe­dömning, utredningskapacitet, projektuppföljning, utvärdering och analys av vunna erfarenheter, överblick över FoU-resurser inom landet och över möjligheterna till internationellt FoU-samarbete. De sakkunniga bör behandla frågan rörande lämplig organisatorisk samverkan mellan STU

40   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

1:29   Skr 1975:4                                                   626

och slatens utvecklingsfond. Den utsträckning i vilken STU bör medverka i palentväsendets utveckling och i föreskrifts- och standardiseringsarbete bör likaså beaktas med hänsyn till dessa områdens näringspolitiska kon­sekvenser. Också STU:s behov av extern expertis bör prövas. Någol detaljerat organisationsförslag för verksamheten bör dock inte utarbetas i della sammanhang.

Vidare bör de sakkunniga lämna förslag töl hur STU bättre än hittills i sin verksamhet skall kunna nå ut till mindre och medelstora förelag. För att undvika en kostsam resursdubblering är det viktigt, att en samordning sker med de regionala industripolitiska aktiviteter som nu byggts upp med stöd från statens indusiriverk. I första hand gäller detta företagare­föreningarnas verksamhet. De sakkunnigas arbete bör utmynna i förslag till hur STU och befintliga regionala industripolitiska organ skall kunna samverka på ett effektivt sätl.

En precisering av STU:s näringspolitiska funktioner och en översyn av organisationen gör det angeläget att undersöka behovet av förändringar när del gäller STU:s stödformer både vad avser finansiellt stöd och serviceinsatser för rådgivning och förmedling. Härvid bör en översyn göras av de villkor som gäller för den villkorliga återbetalningsskyldig­heten, i syfte atl skapa klarare regler för i vilka fall denna stödform bör användas och hur tillämpningen i dessa fall kan effektiviseras. De sak­kunniga bör också undersöka om STU:s nuvarande stöd i avsevärd utsträckning medfört ett reellt arbetsgivaransvar gentemot vissa stödmol-tagare och därigenom oavsiktligt fört med sig en långsiktig bindning av medel. Mot bakgrund härav bör de sakkunniga bedöma behovet av för­ändringar i detta hänseende.

De sakkunniga bör sludigen pröva olika möjligheter att låta STU upprätta funktioner som innebär att STU systematiskt kan förmedla idéer rörande utvecklingsarbete eller tillhandahålla informaiion om var FoU-resurser finns inom och utom landet för uppdragsinsatser eller FoU-samar­bete.

De sakkunniga bör i den utsträckning som är nödvändig för att fullgöra uppdraget samråda med utredningen om finansiering av industriell FoU.

Utredningsarbetet bÖr bedrivas skyndsamt. Som riksdagen anfört bör dock resultaten av andra pågående utredningar, som direkt berör STU, avvaktas. De sakkunniga bör vara oförhindrade alt redovisa resultatet av sitt arbete etappvis.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

627                           Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:l

Kommundepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:1,4, 8,9 och 10

1. Göteborgsutredningen (In 1963:49)

Tillkallade enligt Kungl. Maj;ts bemyndigande den 9 november 1%2 den 7 december 1%2 för utredning av frågan om Göteborgs kommuns samgående med Göteborgs och Bohus läns landstingskommun m. m.:

Utredningsman: Svenson, S. Göte, statssekreterare

Experter: Lindberg, Cari-Olto A., t.f. förste länsassessor Neergaard, Erik A., expeditionschef-rättschef

Sekreterare: Hägglund," John E., länsråd

Representanter för Göteborgs och Bohus läns landstingskommun: Andersson, J. O. Eriing, kamrer Bjerrek, Bertil, landstingsråd Eliasson, Anders H., häradsdomare Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen Svenungsson, Arne A. D., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Representanter för Göteborgs kommun: Bergqvist, G. Holger, kommunalråd Gunne, Stig E., byråchef Hedlund, Bengt N. R., kommunalråd Johannesson, Erik R., kommunalråd Ström, A. Lennart, kommunalråd

Lokal: Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Fack, 403 lOGöteborg, tel. 031/60 57 84 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej ursprungligen meddelats. Tilläggsdirektiv, se 1971 års riksdagsberätlelse C 7.

Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde.

Utredningen har avslutat sitt arbete med en rapport 1974-10-28. Rapporten innehåller bl. a. en redogörelse för det avtalsreglerade samarbete

 

Kn:l    Skr 1975:4                                                   628

som parterna har etablerat på utredningens initiativ samt en skiss till provisorisk lösning av frågan om utövningen av statliga befogenheter på samhällsplaneringens område inom Göteborgsregionen. Uppdraget är därmed slutfört.

2. Landstingens arkivutredning (In 1964:26)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1963 för utredning rörande gallring i landstingskommunernas arkiv och därmed sammanhängande frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 5 juli 1963):

Ordförande: Petrini, K. H. (Hasse), f.d. landsarkivarie

Ledamot: Danielsson, G. Gunnar, förste sekreterare

Expert: Hall, Paul F. L., överläkare

Sekreterare: Frisk, Jan, arkivarie

Lokal: Svenska landstingsförbundet. Gävlegatan 16, Box 6606, 113 84 Stockholm, tel. 23 65 60 samt 031/17 95 45 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1%4 års riksdagsberättelse In 26.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Utredningen beräknas slutföra silt arbeie under år 1975.

3. Riksnämnden (K 1968:57) för kommunal beredskap

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1967 för att handlägga vissa centrala samordningsuppgifter rörande den kommunala beredskapsplanläggningen:

Ordförande: Sundelin, Åke, generaldirektör

Vice ordf örnde: Lundberg, Sten G. J., generaldirektör

Ledamöter: Krona, Kurt, sektionschef Lindencrona, Fredrik W. K., direktör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

 

629                           Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:4

Nyqvist, N. Tore, länsöverdirektör Tengroth, Kari-Erik, direktör

Experter: Bengtsson, Gunnar, bitr. försvarsdirektör (t.o.m. den 7 februari 1974) Björklund, Sven, byråchef (t.o.m. den 7 februari 1974) Kärne, Sigvard, avdelningsdirektör (t.o.m. den 7 februari 1974) Lindeberg, Bengt, kammarrättslagman (t.o.m. den 7 februari 1974) Lindquist, Ulf W. E., hovrättsråd (fr.o.m. den 7 september 1974)

Sekreterare: Falkehed, Sven A. L., avdelningsdirektör

Kansli: Civilförsvarsstyrelsen, Jämtlandsgatan 97, Fack, 16210 Vällingby, tel. 37 2600

Direktiven för nämnden, se 1968 års riksdagsberättelse K 57.

Riksnämnden för kommunal beredskap har under liden november 1973 -oktober 1974 hållit sju sammanträden. Hittills har ett 110-tal primärkommuner planlagts. Under innevarande budgetår planläggs ytterligare ett 40-tal. Ungefär 125 primärkommuner återstår därefter alt planlägga.

I skrivelse 1974-02-15 uppdrog Kungl. Maj:t åt nämnden att i samarbete med socialstyrelsen och övriga berörda centrala fackmyndigheter samt landstingsförbundet låta göra en pravplanläggning av den landstingskommunala beredskapen inom en landstingskommun. Denna planläggning genomförs inom Östergötlands läns landstingskommun och beräknas bli klar hösten 1975. Nämndens samordningsuppgifter har därigenom ökal.

Nämndens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

4. Länsberedningen (C 1970:28)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970 för beredning av vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation (se Post- och Inrikes tidn. den 8 maj 1970):

Ordförande: Svenson, S. Göte, statssekreterare

Ledamöter: Bergman, Per R., direktör, led. av riksdagen Dahlgren, P. Anders B., lantbrukare, led. av riksdagen Gustafsson, Sune O., kommunalråd Hamrin, Mac T. P., överlantmätare, f.d. led. av riksdagen Högström, Ivar, bostadsdirektör, led. av riksdagen Stefanson, R. Stig S., optikermästare, f.d. led. av riksdagen

 

Kn:4   Skr 1975:4                                                    630

Ward, Kurt K. B., landstingsråd

Winberg, S. Håkan, rådman, led. av riksdagen

Experter: Arfwidsson, Nils H., länsråd Clarholm, Sixten, byrådirektör Engström, Odd E. L., t.f. departementsråd Fog, Hans B., professor Fröjd, S. Arne, länsråd Norden, N. Åke H., professor Rönquist, Karl-Axel, länsråd Svensson, Bengt Å. G., avdelningsdirektör Tegnhed, Lars A., avdelningsdirektör Thufvesson, Bengt E., departementsråd Årlin-Jussil, Ingrid S., arkitekt

Huvudsekreterare: Hinnfors, S. Ivar, förste länsassessor (t.o.m. den 30 november 1974)

Sekreterare: Finnveden, Bengt A., byråchef (t.o.m. den 30 september 1974) Myhlback, J. Lennart, fil. lic. (t.o.m. den 31 oktober 1974)

Direktiven för beredningen, se 1971 års riksdagsberättelse C 19.

Beredningen har under tiden november 1973 - juli 1974 hållit nio sammanträden varav etl internatsammanträde.

Beredningen har i oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan.

Uppdraget är därmed slutfört.

5. Utredningen (C 1970:29) om den kommunala demokratin

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970 för att göra en översyn av den kommunala demokratin (se Post- och Inrikes tidn. den 21 maj 1970 och den 6 maj 1972):

Ordförande: Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen

Ledamöter: Blomdahl, Bengt O., förbundsordförande Boo, Karl G. H., assistent, led. av riksdagen Elmsledt, Claes Y., lantbrukare, led. av riksdagen Gustafsson, F. Agne S., universitetslektor Hörberg, Nils A., försäkringstjänsteman, led. av riksdagen Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen

 

631                          Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:6

Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Åstrand, Göran, kommunalkonsulent

Experter: Edström, J. Lennart, informationschef Ericsson, Lars Eric, statssekreterare

Sekreterare: Bergqvist, Sven-Runo, fil. lic.

Bitr. sekreterare: Albertson, Bertil, fil. kand. Ek, Anders, fil. lic. (fr.o.m. den 16 april 1974) Högdahl, Lars, kommunsekreterare

Lokal: Kommundepartementel, Kanslihuset, Mynttorgei 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse C 20. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse C 10.

Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden.

Utredningen har i juni 1974 publicerat en rapport (SOU 1974:50) Information och medverkan i kommunal planering.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

6. Kommunallagsutredningen (C 1970:30)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 20 mars 1970 för lagteknisk översyn av kommunallagarna m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 2 maj 1970):

Utredningsman: Nordlund, Stig F., regeringsråd

Experter: Kaijser, Fritz J., bitr. professor

Riberdahl, Curt S., förbundsjurisi (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Romson, Rolf, direktör Sahlin, Jan, förste sekreterare

Sekreterare: Riberdahl, Curt S., förbundsjurist (t.o.m. den 30 september 1974) Roos, Thorbjörn, kanslichef (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Lokal: Kommundepartementet, Kanslihuset, Mynttorgei 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000

 

Kn.6   Skr 1975:4                                                   632

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse C 21. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberältelse C 18.

Uppdraget att göra en lagteknisk översyn av lagen om ändring av kommunal och ecklesiastik indelning har överförts lill en särskild utredning (Kn 1974:04) tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 sepiember 1974.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 21 sammanträden. Under december månad 1974 beräknas utredningen lägga fram sitt huvudbetänkande.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

7. Indelningsutredningen (C 1972:03) berörande Håbo kommun m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1972 för att utreda hur indelningen av Stockholms och Uppsala län i kommuner lämpligen bör ske såvitt avser Upplands-Bro och Håbo kommuner:

Utredningsman: Matsson, Sven-Arne, överlantmätare

Lokal: Norra Strandgatan 9, Box 246, 801 04 Gävle, tel. 026/1801 30, 18 33 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden med representanter för berörda kommuner, regionala statliga organ och landstingskommuner.

Utredningsmannen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

8. Mullsjö-utrednlngen (C 1972:04)

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 med uppdrag att verkställa en förutsättningslös utredning rörande Mullsjö kommuns kommunblockstillhörighet samt rörande sådana ändringar i planerna för indelning av Jönköpings och Skaraborgs län i kommuner som kan föranledas därav:

Utredningsman: Finnveden, Bengt A., byråchef

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - juli 1974 hållit åtta sammanträden med företrädare för berörda kommunala och statliga organ.

 

633                         Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:10

Utredningsmannen har den 26 juli 1974 avgett betänkandet (Ds Kn 1974:1) Utredning rörande Mullsjö och Habo kommuners kommunblockstillhörighet.

Uppdraget är därmed slutfört.

9. Kommittén (C 1973:02) för kommunal biståndsverksamhet

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 för att utreda kommunala och landstingskommunala åtgärder i anslutning till den svenska internationella biståndsverksamheten (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juni 1973):

Ordförande: Mehr, Hjalmar L., landshövding

Ledamöter: Hörlén, S. Ingemar (Inge), borgarråd Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Kärnek, Ruth I. C, landstingsråd Ringaby, Per-Erik, godsägare, led. av riksdagen Sundkvist, K. R. Tage, lantbrukare, led. av riksdagen Öhvall, O. Bertil, ekonomikonsulenl, f.d. led. av riksdagen

Expert: Anell, Lars E. R., departementsråd

Sekreterare: Strömberg, Rolf E., hovrättsassessor

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse C 16.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén har den 18 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:86) Kommunal biståndsverksamhet.

Uppdragel är därmed slutfört.

10. Sakkunnig (C 1973:03) 1 fråga om utvidgat samarbete mellan Malmöhus läns landstingskommun och Malmö kommun

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för förberedelser i fråga om utvidgat samarbete mellan Malmöhus läns landstingskommun och Malmö kommun (se Post- och Inrikes tidn. den 7 juli 1973):

 

Kn:10   Skr 1975:4                                                  634

Utredningsman: Ericsson, Lars Eric, statssekreterare

Experter: Ekholm, Torsten, landstingsråd Göransson, Bertil, landstingsråd Hansson, Stig F., landstingsråd Hejdeman, Gunnar, kommunalråd Holst, Hans-Erik, landstingsråd Lundberg, Arne, kommufullmäktiges ordförande Stenberg, Oscar, direktör Sterning, Sten, kommunalråd Ward, Kurt K. B., landstingsråd Wallin, Åke, direktör Ersättare för experter: Henstrand, Kjell-Åke, landstingsråd Håkansson, Gösta, kommunalråd

Sekreterare: Ahrland, Karin M., förste länsassessor (fr.o.m. den 18 januari 1974)

Direktiven för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse C 17.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden, varav två med samtliga förordnade experter.

Utredningsmannen har under våren utarbetat förslag till överenskommelse om fördjupat samarbele mellan parterna. Överenskommelsen har godkänts av landstinget och kommunen.

Uppdraget är därmed slutfört.

11. Utredningen (C 1973:04) för översyn av frågan om skorstensfejarmästarnas ställning

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1973 för översyn av frågan om skorstensfejarmästarnas ställning (se Post- och Inrikes tidn. den 26 juni 1973):

Ordförande: Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen

Sakkunniga: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Pettersson, Alf S., ombudsman, f.d. led. av riksdagen

Experter: Carlström, O. Bertil, brandingenjör (fr.o.m. den 25 januari 1974) Lindquist, Ulf W. E., hovrättsråd (fr.o.m. den 25 januari 1974)

 

635                        Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:12

Lindroth, Harry W. B., förbundsordförande (fr.o.m. den 25 januari 1974) Sjöqvist, Erik S., förbundsordförande (fr.o.m. den 25 januari 1974) Wahlström, Per K. V., försäkringsdirektör (fr.o.m. den 25 januari 1974)

Sekreterare: Scheutz, Claes-Herman, förste länsassessor

Lokal:   Länsstyrelsen  i  Kronobergs  län,  35186  Växjö,  tel.   växel 0470/200 00 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej utfärdats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under senare hälften av år 1975.

12. Sakkunniga (C 1973:05) för översyn av brandförsvarsutbildningen m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1973 för översyn av brandförsvarsutbildningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 november 1973):

Ordförande: Holmqvist, Sture L., fastighetschef

Sakkunniga: Gustafsson, K. G. Allan, led. av riksdagen Nilsson, E. Arne, brandmästare

Experter: Anderberg, Carl-Gustav B., direktör (fr.o.m. den 14 mars 1974) Buchl, Sven F. V., kansliråd (fr.o.m. den 14 mars 1974) Domvall, E. Göte, byrådirektör (fr.o.m. den 8 november 1974) Hultqvist, Swen E. H., överdirektör (fr.o.m. den 14 mars 1974) Johansson, Stig D., rektor (fr.o.m. den 14 mars t.o.m. den 20 juni 1974) Knutsson, A. Ingemar, vice brandchef (fr.o.m. den 14 mars 1974) Lundin, Hans-Erik V., ombudsman (fr.o.m. den 14 mars 1974) Renning, Torsten, utbildningschef (fr.o.m. den 8 november 1974) Stavréus, Sven O. A., sektionschef (fr.o.m. den 14 mars 1974)

Sekreterare: Andréasson, B. S. Hubert, avdelningsdirektör (fr. o. m. den 22 januari 1974)

Lokal; Statens brandnämnd, Observatoriegatan 20. Postadress: Box 6029, 102 31 Stockholm, tel. 34 06 10

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberätlelse C 19.

 

Kn:12   Skr 1975:4                                                 636

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

13. ADB-berednlngsgruppen (C 1973:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 november 1973 för att behandla frågor om utveckling och utnyttjande av automatisk databehandling (ADB) med anknytning till samhällsplaneringen inom länsstyrelserna m. m.:

Ordförande: Ericsson, Lars Eric, statssekreterare

Ledamöter: Bolin, Åke E. J., avdelningsdirektör Lindskog, J. Lennart, länsråd Lundmark, E. Gunnar, kanslichef Olsson, Rune I., departementsråd Ridal, Håkan, länsarkitekt Sandberg, Sture A., planeringsdirektör Sundström, Monica E., kansliråd Thufvesson, Bengt E., departementsråd

Expert: Chamberl, Henrik B., arkitekt (fr.o.m. den 25 september 1974)

Sekreterare: Sjöberg, Arne, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 8 februari 1974)

Lokal: Länsstyrelsernas organisationsnämnd. Drottninggatan 17, Box

Direktiv (PM upprättad den 2 november 1973 inom civildepartementet):

Frågan om utnyttjande, särskilt inom samhällsplaneringen, av de datorer som finns vid länsstyrelserna har under senare tid aktualiserats i flera sammanhang. En omfattande försöks- och utredningsverksamhet pågår inom detta vida fält. Detta får ses mot bakgrund av bl. a. samhällsplane­ringens successiva utveckling och det växande behovet av att i planeringen utnyttja bättre dataunderlag och bättre planeringsmodeller. Denna utveckling leder till bl. a. krav på användande av ADB-teknik.

Vid överväganden i fråga om de problem som har uppmärksammats i samband med länsdatorernas utnyttjande måste frågor med helt olika tidsperspektiv hållas åtskilda.

Till frågor som aktualiseras i det långsiktiga perspektivet hör bl. a. uppbyggnaden av nya system och nya datorer i den regionala förvaltningen, fastighetsdatabankens driftsystem 2, del ömsesidiga sambandet mellan samhällsplaneringens behov och de tekniska systemen, frågan om regionalisering/centralisering av databanker m. m.

 

637                          Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:13

Dessa långsiktiga frågor behandlas i ett mångsidigt utredningsarbete som f. n. pågår, bl. a. inom Datasamordningskommittén (DASK), riksskatte­verket (RSV) och centralnämnden för fastighetsdala (CFD).

Inom RSV pågår en utredning om den framtida utformningen av ADB-systemet för folkbokföring och beskattning. Arbetet är f. n. inriktat på att den nya systemlösningen skall införas 1978 eller 1979.1 utredningen ingår bl. a. att analysera både centtala och regionala systemutformnings-alternativ. Ulredningen har inletts med en förstudie.

Inom CFD har inletts — också med en förstudie — ett utredningsarbete angående utformningen av det framtida systemet (driftsystem 2) för fastighetsdatabanken. I utredningsarbetet undersöks olika möjligheter att åstadkomma samordning mellan fastighetsdatabanken och systemet för folkbokföring ocb beskattning. Utredningsarbetet omfattar även regionall utbyggda alternativ.

Hur länsstyrelsernas och den övriga regionala förvaltningens synpunkler bäst skall vägas in i de nu berörda utredningsprojekten bör bli föremål för fortsatta överväganden. Redan nu behövs emellertid ett mera samlat grepp om de kortsiktiga utvecklings- och samordningsfrågorna.

Följande huvudtyper av problem förutses på kort och medellång sikt:

a)    Behovet av och formerna för produktion av dataunderlag för samhällsplaneringen. Länsstyrelsernas roll i statistikproduktionen, särskilt deras relationer till statistiska centralbyråns (SCB) statistikproduktion och centrala register.

b)   Utvecklingen av datoranvändning som ett led i själva planerings­verksamheten. Samordning av metodutveckling och programarbete.

c)  Eventuellt utnyttjande i samhällsplaneringen av fastighetsdatabankens
koordinatdata i anslutmng till CFD:s driftsystem 1 och de befintliga
länsdatorerna.

I anslutning till alla de angivna huvudtyperna av frågor pågår eller kommer att iidedas utredningsarbete.

a)  När det gäller frågan om dataunderlag m. m. har SCB:s styrelse tiUsatt en arbetsgrupp för att utreda frågor om samordning och samarbete inom det regionalstatistiska området, inkl. företagsregisterfrågor. Företrädare för vissa statistikkonsumenter bl. a. iiuikes- och civildepartementen samt länsstyrelserna ingår i arbetsgruppen.

b) I olika sammanhang pågår aktiviteter som syftar till utveckling av de meioder som används i planeringen i länen. Sålunda har, som ett led i förberedelserna för länsplanering 1974, ett tiotal länsstyrelser haft i uppdrag att komplettera det använda analys- och prognossystemel på väsentliga punkter. Ett utvecklingsarbete har också inletts inom inrikesdepartementet i fråga om länsplaneringens framtida utformning. När det gäller utnyttjandet av ADB i dessa och andra planeringsaktiviteter har på initiativ av länsstyrelserna i storstadslänen tillsatts en arbetsgrupp. I gruppen, som har haft anknytning till länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), har ingått f örettädare för länsdataenheterna och regionalekonomiska enheterna vid länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län samt regionalekonomiska enheten vid länsstyrelsen i Skaraborgs län. Arbetsgruppen har bl. a. inventerat befintliga bearbetningsruliner och behovet av ytterligare ADB-rutiner för samhällsplaneringen.

Diskussioner har även förekommit om att lägga upp ADB-rutiner för handläggningen av den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP) och inforamtionssystemet samhälle-näringsliv.

c)    För diskussion om formerna för utnyttjande av fastighetsdatabankens

 

Kn:13   Skr 1975:4                                                  638

koordinatdata inom den översiktliga samhällsplaneringen bar en sakkunniggrupp tillsatts inom CFD. Länsstyrelserna är representerade i sakkunniggruppen.

Den ovan redovisade genomgången av frågor — som inte är uttömmande — visar att krav ställs och kommer att ställas i ökande omfattning både internt och utifrån när det gäller länsstyrelsernas och de berörda departe­mentens insatser för samordning, utredning och utveckling avseende ADB-frågorna i allmänhet och i samband med samhällsplaneringen i synnerhet. Ökade insatser kommer att krävas dels när det gäller att företräda länsslyrelserna i utredningsarbete m. m., dels för att åstadkomma samordning och utveckling avseende ADB-frågorna inom läns-slyrelseorganisationen.

En särskild beredningsgrupp bör bildas för att få till stånd en överblick och en samordning av länsstyrelsernas mera kortsiktiga ADB-frågor. Gruppens arbetsområde bör — med hänsyn till bl. a. avgränsningsfrågor och behovet av en samlad syn på detta område — omfatta länsstyrelsernas ADB-frågor i sin helhet, men huvudsakligen inriktas på frågor om användning av ADB inom samhällsplaneringen.

En väsentlig uppgift för gruppen blir att verka för en samordning av pågående utvecklingsarbete med anknytning till regional ADB-verksamhet. Syftel bör vara alt genom informationsutbyte m. m. söka undvika dubbelarbete och åstadkomma likformighet mellan länen i fråga bl. a. om programutveckling, arkiv m. m.

I den mån de angivna uppgifterna kräver mer omfattande utrednings­arbete eller betydande insatser av annal slag bör detta kunna ske inom ramen för särskilda arbetsgrupper e. d. under beredningsgruppens ledning.

Beredningsgruppen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Arbetet har bedrivits i två arbetsgrupper, avseende karlläggning av behov av data och dalorlillgång vid fysisk respektive regionalekonomisk planering.

Beredningsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

14. Arbetsgruppen (Kn 1974:01) för utredning av frågan om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 mars 1974 att ingå som ledamot i en nordisk arbetsgrupp för utredning av frågan om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet:

Ledamot: Neergaard, Erik A., expeditionschef-rättschef

Expert: Högberg, P. J. Wolmar, folkbokföringsdirektör (fr.o.m. den 10 juni 1974)

Lokal: Kommundepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 13 88

Nordiska ministerrådet har den 15 februari 1974 beslutat om direktiv för arbetsgruppen.

 

639                         Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:15

Arbetsgruppen   har  under  tiden  mars  -  oktober   1974  hållit  fem sammanträden. Arbetsgruppen beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet 1975.

15. Rösträttsutredningen (Kn 1974:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för att utreda frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare:

Ordförande: Ahlvarsson, Lars I., borgarråd

Sakkunniga: Andersson, K. Börje, kommunalråd Benko, Mirko, taxichaufför Berglund, Frida J., fru, led. av riksdagen Hormia, Osmo E., professor

Lindahl, Torkel R. N., segelmakare, led. av riksdagen Marklund, Eivor I., fru, led. av riksdagen Olsson, N. Martin, bankkamrer, led. av riksdagen Söderström, Kurt I. W., ingenjör, led. av riksdagen

Experter: Högberg, P. J. Wolmar, folkbokföringsdirektör Neergaard, Erik A., expeditionschef-rättschef Persson, Kell H., byrådirektör Reinans, Sven A., byrådirektör (fr.o.m. den 22 augusti 1974)

Sekreterare: Lindquist, Ulf W. E., hovrättsråd

Direktiv (anförande av statsrådet Gustafsson till statsrådsprotokollet den 10 maj 1974):

Vid årsskiftet 1973/74 var omkring 400 000 utländska medborgare bosatta i Sverige. Närmare två tredjedelar av dem var medborgare i annat nordiskt land och nästan hälften finska medborgare. I runt tal 270 000 av de i Sverige bosatta utlänningarna var vid årsskiftet 1973/74 över 18 år. Under åren 1963-1972 har i genomsnitt ca 10 000 personer-om året beviljats svenskt medborgarskap.

För alt en utlänning som inte är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge skall få bosätta sig och ta anställning här i landet krävs i princip särskilt tillstånd. En utlänning, som är bosalt här, åtnjuter bl. a. i fråga om sociala förmåner i huvudsak samma rättigheter som en svensk medborgare. Han har också motsvarande skyldigheter, t. ex. när det gäller att erlägga skatter och sociala avgifter. På vissa områden gäller särskilda regler för utländska medborgare. En utlänning måste t. ex. ha särskilt tillstånd för att få förvärva fast egendom. Svenskl medborgarskap är vidare elt röslrätts-och valbarhetsvillkor vid både val till riksdagen ocb kommunala val.

 

Kn:15   Skr 1975:4                                                 640

Frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för utländska medborgare har under senare år tilldragit sig allt större intresse. Grundlagberedningen stannade i belänkandel (SOU 1972:15) Ny regeringsform — Ny riksdags­ordning för att inte föreslå kommunal rösträtt för invandrare. Som skäl för denna ståndpunkt anförde beredningen bl. a. alt del inle finns någon klar gräns mellan statliga och kommunala angelägenheter och att de principiella skäl som talar mol alt tillerkänna icke svenska medborgare rösträtt i riksdagsvalen därför gör sig gällande också i fråga om de kommunala valen. Beredningen hänvisade i detta sammanhang lill möjligheten att förkorta kvalifikationstiden för erhållande av svenskt medborgarskap och därmed fullständiga poliliska rättigheter. I prop. 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning anförde föredragande departementschefen att de närmare villkoren för kommunal rösträtt inte bör tas in i grundlag ulan i stället, liksom hittills, anges i kommunallagarna. Han ansåg sig därför inte ha anledning att ta ställning till frågan om kommunal rösträtt för invandrare. Konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande med anledning av propositionen (KU 1973:26) att frågan är betydelsefull från demokratisk synpunkt. Den rymmer enligl utskottet åtskilliga både principiella och praktiska aspekter som bör övervägas ingående, innan slällning tas i sak. Utskottet förordade därför en förutsättningslös prövning i särskild ordning. Riksdagen följde utskottet (rskr 1973:265). Frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare har också tagits upp i motionerna 1974:141, 351 och 931 till årets riksdag.

Efter beslut den 7 december 1973 av Nordiska ministerrådet har en arbetsgrupp under rådet tillsatts för att utreda frågan om rösträtt och valbarhet vid kommunalt val i bosättningslandet för medborgare i nordiskl land, som är bosalt i annat nordiskt land. Arbetsgruppen består av en företrädare för vart och ett av de nordiska länderna. Utredningen skall enligt arbetsgruppens direktiv avse val i både borgerliga och kyrkliga kommuner samt, i fråga om land där direkta val till sekundärkommunala församlingar förekommer, även sekundärkommunala val. Arbetsgruppen skall göra en inventering av de frågor av principiell karaktär som bör övervägas i sammanhanget och redovisa ett underlag för elt ställningstagande till om kommunal rösträtt och valbarhet för medborgare i annat nordiskt land bör införas. Den skall vidare undersöka den lagstiftning i de nordiska länderna som berörs av frågan samt kartlägga och anvisa lösningar på de praktiska och administrativa problem som kan föreligga. Del ingår däremoi inte i arbetsgruppens uppdrag att göra en samlad bedömning av frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för medborgare i annat nordiskt land.

Den allmänna rösträtten är en grundläggande medborgerlig rättighet. I några kommuner är nästan 20 % av invåneirna utländska medborgare. Eftersom de saknar svenskt medborgarskap, är de utestängda från det inflytande på utformningen av de lokala förhållandena som den kommunala rösträtten tillförsäkrar svenska medborgare. De kan vara bosatta här i landet, kanske i samma kommun, under avsevärd lid men ändå vilja behålla den anknytning till hemlandet som medborgarskapet ger. Genom sina arbetsprestationer och som skattebetalare gör de insatser som kommer det svenska samhället som helhet och särskilt bosättningskommunen till godo. Från demokratisk synpunkt synes det med fog kunna hävdas att de inte bÖr utestängas från möjlighet att direkt påverka de kommunala insatserna på sådana områden som kan vara av särskild betydelse för dem. Det kan gälla t.   ex.   undervisningen,   den   sociala   omvårdnaden,   den   kulturella

 

641                          Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:15

verksamheten, fritidsverksamheten och boendemiljöns utformning. Om invandrarna ges kommunal rösträtt, kan deras intresse för samhällsfrågorna antas öka. Detta kan i sin tur ge förutsättningar för en bättre anpassning och trivsel.

Ett skäl som har anförts mot tanken på kommunal rösträtt för icke svenska medborgare är att kommunerna delar ansvaret med staten för ett stort antal samhällsuppgifter och alt det därför inte finns någon klar gräns mellan kommunala och statliga angelägenheter. De principiella skäl som talar mol att tillerkänna icke svenska medborgare rösträtt vid riksdagsvalen skulle därför göra sig gällande också i fråga om de kommunala valen. Jag är inle övertygad om att delta är en hållbar argumentation. De beslut som fattas i enskilda folkvalda församlingar påverkar ju bara i begränsad utsträckning den rikspolitiska utvecklingen.

Vidare har mot kommunal rösträtt för invandrare invänts att rösträtt inte bör tillkomma den som inte känner sådan samhörighet med landet att han vill förvärva medborgarskap och att elt brytande av sambandet mellan rösträtt och medborgarskap skulle leda lill att innehållet i medborgarskapet tunnas ut i alltför hög grad. Synpunkler av detta slag kan enligt min mening inte anses ha samma tyngd när det gäller den kommunala rösträtten som när fråga är om rösträtt vid val till riksdagen.

Mot tanken på kommunal rösträtt för icke svenska medborgare har också anförts att en invandrare kan genom förvärv av svenskt medborgarskap skaffa sig fullständiga poliliska rättigheter. En utlänning som har bott i Sverige i sju år kan, om vissa ytterligare förutsättningar är uppfyllda, genom naturalisation upptagas till svensk medborgare. För medborgare i annat nordiskt land krävs enligt praxis tre års vistelse i Sverige. Det har hävdats atl en sänkning av dessa kvalifikationstider skulle kunna tillgodose samma syfte som ett införande av kommunal rösträtt för icke svenska medborgare. Jag anser emellertid atl man bör ha förslåelse för att en invandrare, även om han ämnar stanna i Sverige åtskilliga år, kan vilja behålla den anknytning till hemlandet som medborgarskap där ger honom.

Sammanfattningsvis vill jag som min mening uttala att starka skäl talar för att även de invandrare som inte har förvärvat svenskt medborgarskap medges rösträtt vid kommunala val. Redan av den översiktliga fram­ställning som jag har lämnat i det föregående framgår emellertid att åtskilliga principiella frågor måste övervägas, innan ställning kan tas till om en sådan reform bör genomföras. För att utreda dessa frågor bör en särskild utredning tillsättas. Den nordiska arbetsgruppens uppdrag är nämligen begränsat i olika hänseenden. Dels avser uppdraget bara invandrare från annat nordiskt land, dels ingår det inte i uppdraget att göra en samlad bedömning av om kommunal rösträtt för invandrare bör införas. Med hänsyn till den betydelse som frågan har från demokratisk synpunkt börden nya ulredningen arbeta skyndsamt. Om utredningen inte finner att praktiska och administrativa svårigheter utgör hinder för en reform till 1976 års val, bör utredningen sträva efter att redovisa resultatet av sina överväganden vid sådan tidpunkt att frågan kan underslällas riksdagen hösten 1975.

Utredningens överväganden bör avse invandrare från både nordiska och ulomnordiska länder samt såväl val till kommunfullmäktige och landsting som val till kyrkofullmäktige. Enligt de kommunala rösträtts- och valbarhetsreglerna är svensk medborgare, som är röstberättigad, i princip också valbar. För att invandrarna skall kunna göra sitt inflytande på de kommunala besluten gällande fullt ut fordras inte bara att de blir röstberättigade   utan   också   att   de  blir  valbara  till  de   kommunala

41    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

Kn:15   Skr 1975:4                                                 642

församlingarna och nämnderna. Ulredningen bör därför överväga om också valbarhet bör tillkomma icke svenska medborgare.

Utredningen bör vidare pröva vilka särskilda förutsältningar som kan böra ställas upp för rösträtt och valbarhet. Det framstår inte som rimligt att personer som stannar i Sverige en kort tid och som inte har någon annan anknytning till landet och inte känner någon djupare samhörighet med delta skall kunna påverka samhälleliga beslut som kan få betydelse för lång tid framöver. Det är vidare naturligt atl för rösträtt och valbarhet kräva att invandraren har varit bosatt här i landet under så lång tid att han har vunnit kännedom om och förslåelse för svenska förhållanden. Ålgärder har vidtagits för atl intensifiera undervisningen i svenska språket för invandrare men inte så få invandrare vistas här länge ulan att lära sig språket. De har naturligtvis ganska små möjligheler att skaffa sig underlag för ell ställningtagande i samhällsfrågorna. Det finns emellertid knappast anledning befara atl partierna kommer alt nominera kandidater som inte behärskar svenska språket.

De skäl som talar för kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare har samma tyngd oavsett den enskilde invandrarens ursprungsland. Jag anser därför att en reform som avser bara invandrare från länder som medger svenska medborgare motsvarande rättigheter inle är någon lämplig lösning.

En reform av det slag som jag har diskuterat i det föregående innebär otvivelaktigt ålskilliga svårigheter av administrativ och praktisk natur. Utredningen bör kartlägga och söka anvisa lösningar på dessa problem. I del följande skall jag beröra några frågor som utredningen bör ägna särskild uppmärksamhet. I detta sammanhang vill jag framhålla att det torde bli nödvändigt för uttedningen att i viss utsträckning undersöka frågor som hänger samman med valförfarandet i andra länder.

En förutsättning för att en person skall las upp i röstlängden — och därmed för rösträtt och valbarhet — är att han den 1 juni enligt länsstyrelsens personband är kyrkobokförd i valdistriktet. Kyrkobokföringen avser även utländska medborgare. En invandrare kan efter det att han blivit upptagen i den svenska röstlängden flytta lill sitt hemland och bli röstberättigad även vid kommunalt val i det landet. Utredningen bör överväga huruvida det är möjligt och lämpligt att införa regler som hindrar att en invandrare med alltför korta intervaller utövar kommunal rösträtt i två länder.

Större praktisk betydelse har kanske det förhållandet att länsstyrelsens personband endasi i begränsad omfaltning innehåller uppgifier som ulvisar hur länge en person har varit registrerad som bosatt i Sverige. Om längre tids bosätiiung i Sverige än ca två år skall krävas för rösträtt och valbarhet, måste därför särskilt undersökas under vilken lid varje invandrare i röstberättigad ålder har varil kyrkobokförd här i landel. Nuvarande ADB-rutiner för folkbokföringen är inte så utformade att en sådan undersökning kan göras maskinellt.

I den svenska kyrkobokföringen finns inga uppgifter om omyndighets­förklaring som har meddelats av utländsk myndighet. I prop. 1967:145 med förslag till lag angående ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (s. 52) anförde föredragande departementschefen att en sådan omyndighets­förklaring bör utgöra diskvalifikationsgrund endast om den har giltighet i Sverige i andra hänseenden än beträffande rösträtten. Delta torde i allmänhet inle vara fallet men en omyndighetsförklaring som har meddelats i annat nordiskt land har civilrättslig giltighet här i landet och bör då beaktas även i rösträltshänseende, anförde departementschefen vidare. Enligt

 

643                          Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:16

uppgift har vissa nordiska länder svårighet all lämna uppgift om omyndighetsförklaringar. Även om dessa svårigheter skulle kunna övervinnas, skulle det innebära ett omfattande arbete för t. ex. de finska myndigheterna att lämna uppgifter till Sverige om eventuell omyndighets­förklaring belräffande de omkring 190 000 finska medborgare som är bosatta här. Å andra sidan kan man anta alt ytterst få av dem verkligen är omyndigförklarade.

Ulredningen bör upprätta förslag till de författningsändringar som föranleds av utredningens överväganden. Om utredningen finner att ett genomförande av utredningens förslag föranleder mera betydande informationsinsatser, bör utredningen i stora drag ange hur informationen bör läggas upp. Vid fullgörandet av sitt uppdrag bör ulredningen samråda med 1965 års valtekniska utredning (Ju 1966:01), med uttedningen (C 1970:29) om den kommunala demokratin och med den svenske ledamoten i den förut nämnda nordiska arbetsgruppen.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Utredningen beräknas avge sitt huvudbetänkande under första kvartalet 1975 och avsluta sitt arbete under år 1975.

16. Sakkunniga (Kn 1974:03) för översyn av distriktsindeining, arbets- och personalorganisation m.m. inom exekutionsväsendet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1974 för översyn av distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet:

Ordförande: Moberg, Sven T., generaldirektör

Sakkunniga: Normark, Hagar M., fru, led. av riksdagen Schött, Lars E., fögderidirektör, led. av riksdagen Svanström, K. Ivan H., lantbrukare, led. av riksdagen

Direktiv (anförande av statsrådet Gustafsson till statsrådsprotokollet den 8 november 1974):

För den exekutiva verksamheten är landet indelat i 81 kronofogdedistrikl. Fyra län ulgör vartdera elt sådant distrikt. I varje distrikt finns en kronofogdemyndighet med en kronodirektör eller kronofogde som chef. Ulanför distriktens centralorter finns exekutiv personal stationerad på sammanlagt 112 orter. Totalt finns det alllså f. n. exekutiv personal på 193 orter i landel. Antalet anställda inom organisationen uppgår till ca 2 700. Sedan den 1 juli 1973 är riksskatteverket centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet.

De allmänna riktlinjerna för landets indelning i kronofogdedistrikt fastställdes av 1972 års riksdag (prop. 1972:1 bil. 14, CU 1972:7, rskr 1972:70). Frågan om denna indelning hade före riksdagens beslut utretts genom särskilt tillkallade sakkunniga. De sakkunniga — som anlagil namnet

 

Kn:16   Skr 1975:4                                                  644

utredningen rörande centralorgan inom exekutionsväsendet — hade i sillar 1971 lämnade betänkande (Ds C 1971:2) Centralorgan inom exekutions­väsendet - Översyn av landets indelning i kronofogdedistrikl förslagit bl. a. att antalet kronofogdedistrikt skulle minskas från 81 till 35. Sammanlagl 19 län föreslogs vartdera skola bilda elt sådant distrikt.

Utredningens förslag innebar i korthet följande. Kronofogdedistrikten bör bildas av hela kommuner eller kommunblock. De bör inte bryta länsgränserna. Indelningen bör göras så att helt eller hela fögderier ingår i ett distrikt som anpassas till domkretsindelningen. Distrikt bör om möjligt utformas så att den årliga arbetsmängden omfattar minst 35 000 — 40 000 allmänna och enskilda mål. Vid indelningen bör beaktas att allmänhetens möjligheter att komma i kontakt med myndigheten inte får försämras. Vidare bör nytt kronofogdedistrikt i princip bildas genom sammanslagning av nuvarande distrikt. Residentsstad bör om inte särskilda omständigheter föranleder lill annal vara centralort i kronofogdedisttikt.

Departementschefen (prop. 1972:1 bil. 14, s. 29) anförde att väntade reformer inom exekutionsväsendet skulle komma att ställa ökade krav på en bättre arbetsorganisation med bl. a. ökad specialisering. Vidare borde bättre möjligheter skapas att anpassa personalorganisationen till växlingar i arbetsbelastningen. Härigenom skulle vidare förutsättningar ges för en mer enhetlig och ändamålsenlig organisation samt en bäitre rekrytering och utbildning. Dessa mål skulle endast kunna nås genom att större enheter skapades. Distriktsindelningen fick dock inte medföra försämrad service gentemot allmänhet eller kommuner. Därför borde den exekutiva fält­verksamheten på ort, som genom ändrad distriktsindelning upphör att vara centralort i kronofogdedistrikt, bedrivas med i huvudsak samma personalstyrka som f. n. disponeras för sådan verksamhet på orten.

I sitt av riksdagen godkända belänkande instämde civilutskottet i allt väsentligt med vad ulredningen och departementschefen anfört om de framlagda riktlinjerna för översyn av distriktsindelningen. Utskottet ansåg dock atl dessa riktlinjer kunde behöva modifieras. Geografiska skäl kan sålunda motivera att till ytan stora län indelas i fler distrikt än vad utredningen föreslagit. Utskottet betonade särskilt att företagare utan alltför tidsödande resor behöver kunna komma i kontakt med chefen för kronofogdemyndigheten. Samtidigt uttalade utskottet att distrikten bör dimensioneras så alt möjliga rationaliseringsvinster tillvaratas.

Kungl. Maj:t uppdrog den 2 juni 1972 åt exekutionsväsendets organisationsnämnd att med ledning av nämnda riktlinjer utarbeta förslag till landets indelning i kronofogdedistrikl samt till arbets- och perso­nalorganisation inom distrikten. I samband med förberedelserna för över­förandet av centralmyndighetsuppgifterna inom exekutionsväsendet till riksskatteverket flyttades uppgiften alt utarbeta förslag i denna fråga över på en särskild utredningsman. Denne lämnade den 30 oktober 1973 belänkandet (Ds C 1973:3) Distriktsindelning, arbets- och personal­organisation m. m. inom exekutionsväsendet.

Utredningsmannen har föreslagit att kronofogdedistriktens antal skall reduceras lill 36. 18 län föreslås skola bilda vartdera ett distrikt. Stockholms län föreslås skola delas in i sju. Malmöhus län i tre samt Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Gävleborgs län i vartdera två distrikt. Utanför centtalorterna föreslås exekutiv personal skola finnas på 99 sialioneringsorler. Det innebär att exekutiv personal föreslås skola finnas på 135 orter.

Utredningsmannen framhåller att målen och ärendena hos kronofogde-

 

645                        Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:16

myndighelerna inte bara ökat i anlal sedan exekutionsväsendets förstatligande den 1 januari 1%5 utan även undergått en påtaglig kvalitativ förändring. Målen har blivit mer komplicerade och svårare att handlägga. Slora krav måste därför slällas på både arbetsorganisation och personal. En arbetsspecialisering har redan måst genomföras i de större kronofogde­distrikten och är nödvändig även i övrigt, om nuvarande arbetsuppgifter och väntade nya arbetsuppgifter — t. ex. övertagandel av handläggningen av mål om belalningsföreläggande från de allmänna domstolarna eller av överexekutorsgöromålen från länsstyrelserna — skall kunna fullgöras. Mol den bakgrunden lägger utredningsmannen fram förslag om arbets­organisation för dels kronofogdedistrikt av normaltyp (normal-organisalion), dels ett vart av Stockholms, Malmö och Göteborgs krono­fogdedistrikl. Organisationen i de tre storstadsdistrikten har därvid så långt möjligl bringats i principiell överensstämmelse med normalorganisationen.

En av de förutsättningar på vilka utredningsmannen har grundat sitt förslag är att arbetsorganisationen skall utformas på sådant sätl, att den smidigt kan anpassas lill väntade reformer. Speciellt iniresse har ägnats frågor om fördelningen av ansvar och befogenheter, behov av samordning och specialisering, intern kontroll och tillsyn samt kommunikation inom en kronofogdemyndighet.

Utredningsmannen anser att för en kronofogdemyndighet av normaliyp bör fyra funktionsområden bestämma utformningen av organisationen. Dessa områden är administration, handläggning av allmänna mål samt ärenden, handläggning av enskilda mål och löneexekution samt fältverkställighet.

Kronofogdemyndighetens ledning bör utgöras av chefkronofogden, övriga kronofogdar samt cheferna för centralavdelningen, fällavdelningen och administrativa enheten. Utredningsmannen förutsätter att inom varje kronofogdemyndighet skall finnas en ställföreträdande chef kronofogde.

Vid bedömningen av arbetskraftsbehovet inom kronofogdedistrikten har utredningsmannen utgått från myndigheternas arbetsvolym sådan den kai. avläsas i centralmyndighetens arbets- och indrivningsstatistik. Han har därvid tagit hänsyn till målens skiftande svårighetsgrad. Som lidigare nämnts tenderar målen att bli svårare att handlägga. Även denna faktor har utredningsmannen sökt väga in vid sin bedömning av personalbehovet liksom också beräknad ökning eller minskning av folkmängden i de föreslagna distrikten. Andra faktorer som enligt utredningsmannen varit vägledande är gäldenärsklientelets sammansättning och betalningsmolstånd, servicekrav på myndigheten, reseavstånd, antalel stationeringsorter utanför centralorten osv.

Vid ingången av budgetåret 1973/74 fanns inom distrikten totalt inrättade 2 646,5 tjänster, varav 197 för kronofogdepersonal, 1 291 för exekutiv personal, 1 129,5 för kontorspersonal, 23 för expeditionsvaklspersonal och 6 för övrig personal. Uttedningsmannen föreslår en personalorganisation som totall omfattar 2612 tjänster varav 189 för kronofogdepersonal, 39 för administrativ personal, 1229 för exekutiv personal, 1 110 för kontorspersonal och 45 för expeditionsvaklspersonal.

Åtskilliga remissinslanser har ställt sig negativa till förslaget. Krilik riktas främst mol förslaget till indelning av landel i kronofogdedistrikt.

Flertalet remissinstanser anser att förslaget till distriktsindelning resulterat i för få distrikt, vilket medför sämre service för den rättssökande allmänheten och mer resor för den kvalificerade kronofogdepersonalen. Från remissinstansernas sida framhålls vidare att förslaget tagit alltför slor

 

Kn:16    Skr 1975:4                                                646

hänsyn till föreslagna men ännu ej beslutade reformer såsv...- överflyttning av överexekutorsuppgifter från länsstyrelse till kronofogdemyndighet.

Ett par remissinstanser anser å andra sidan att förslaget har resulterat i för många distrikt. Som skäl för ett i förhållande till förslaget minskat antal distrikt anförs bl. a. att behovet av specialisering därigenom kan bli bättre tillgodosett.

Förslaget till arbetsorganisation godtar remissinslanserna i regel. Någon remissinstans framhåller emellertid att organisationsstrukturen vid landets tre största kronofogdedistrikt fordrar en grundligare undersökning än vad utredningsmannen kunnat göra.

Den föreslagna personalorganisationen anser flertalet remissinstanser vara för knappt tilltagen.

Inom exekutionsväsendet utvecklas ett ADB-system. Utvecklingsarbetet har divits så långt all försöksverksamhet med syslemet påbörjats inom ett kronofogdedistrikt.

Som jag anförde i samband med min anmälan den 15 mars 1974 av fråga om anslag till kronofogdemyndigheterna (prop. 1974:19) har kritiken mot förslagen om distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet sådan tyngd att förslagen inte kan läggas lill grund för ett ställningstagande. En översyn av förslagen bör göras av en utredning med parlamentarisk sammansättning.

Utredningen bör med ledning av de av riksdagen fastställda riktlinjerna för indelningen av landet i kronofogdedistrikt klarlägga behovet av exekutiv personal av olika kategorier (kronofogdar, personal för fältverkslällighet m. fl.) på olika stationeringsorter så att fullgod service åt allmänheten skall kunna lämnas till rimliga kostnader för den exekutiva organisationen.

Utredningen bör beakta alt kronofogdemyndigheterna kan få vidgade arbetsuppgifter till följd av reformer som förbereds inom Kungl. Maj:ts kansli. Lagberedningen har i sitt betänkande (SOU 1973 ;22) Utsökningsbalk föreslagit att överexekutors befattning med exekutiva ärenden skall upphöra och göromålen i stället flyttas över på krono­fogdemyndigheterna. Förslaget innebär även i övrigl all dessa myndigheter får nya kvalificerade uppgifter. En överföring av mål om lagsökning och betalningsföreläggande från tingsrätterna till dessa myndigheter är också aktuell. Utredningen bör överväga vilka krav etl genomförande av dessa reformer ställer på kronofogdedistriktens utformning och krono­fogdemyndigheternas organisation.

Spörsmål liknande dem som nu har berörts kan aklualiseras under den pågående revisionen av konkurslagen (1921:225). Jag syftar bl. a. på frågan om kontrollen över konkursförvaltningen skall ligga hos domstol eller om den lämpligen bör anförtros annat organ, t. ex. kronofogdemyndighet.

Som utgångspunkt för översynen av arbetsorganisationen i allmänhet bör gälla att ADB kommer att införas som etl hjälpmedel inom exekutionsväsendet.

De framlagda förslagen till distriktsreform m. m. innebar vissa rationaliseringsvinster. Preliminärt gjorda beräkningar rörande effekterna av införandet av ADB inom exekutionsväsendet tyder på atl även en sådan reform skulle leda till rationaliseringsvinster. Genomförandefrågorna bör uppmärksammas — om så erfordras i samarbete med statens personalnämnd — så att omställningen till ny organisation blir så smidig som möjligt för både arbelsorganisationen och den berörda personalen.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt och ske i samråd med statskontoret och riksskatteverket.

 

647                          Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:17

17. Sakkunniga (Kn 1974:04) för översyn av lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik Indelning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 27 september 1974 för översyn av lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (se Post- och Inrikes tidn. den 19 oktober 1974):

Ordförande: Nordlund, Stig F., regeringsråd

Sakkunniga: Andersson, Kerstin G., folkskollärare, led. av riksdagen Hansson, Ingmarie, kommunalråd

Jadestig, Thure R., arbelsförmedlingsföreslåndare, led. av riksdagen Karlsson, K. Ove, skogsarbetare, led. av riksdagen Leuchovius, Karl G. W., led. av riksdagen Weslberg, Olof (Olle) R., rektor, led. av riksdagen

Sekreterare: Törnvall, Peder H., regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 7 oktober 1974)

Lokal: Regeringsrätten, Birger Jarls torg 4, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 23 86 40/193

Direktiv (anförande av statsrådet Gustafsson till statsrådsprotokollet den 27 september 1974):

Enligl 2 § lagen (1919:293, omtryckt 1969:770, ändrad 1972:230) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL) ankommer det på Kungl. Maj:t att besluta om ändringar i den kommunala indelningen. Under vilka förutsättningar sådana beslut får meddelas anges i 3 § lagen.

Statsmakterna prövade år 1962 (prop. 1961:180, KU 1962:1, rskr 1962:64) frågan om en översyn av kommunindelningen. Enligt uttalande i propositionen måste det betecknas som en allvarlig brist att KIL inte innehöll regler som gav en grund för prövning av ansökan om indelningsändring även med hänsynstagande lill följdverkningarna för andra än de av ändringen direkl berörda kommunerna. Därför infördes i KIL en bestämmelse (2 a §) som föreskriver atl för varje län skall finnas en av Kungl. Maj:t fastställd plan för länets indelning i kommuner. Genom statsmakternas beslut bestämdes också vissa riktlinjer för hur dessa planer skulle utformas.

Sedan planer för länens indelning i kommuner blivit fastställda under åren 1963 och 1964, genomfördes efter ansökningar av kommunerna och på grundval av bestämmelserna i KIL ett betydande anlal kommunsamman­läggningar.

Indelningsfrågorna prövades åter vid 1969 års riksdag (prop. 1969:103, KU 1969:24, rskr 1969:230). Därvid antogs lagen (1969:156) med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen. I lagen föreskrevs elt förfarande som skulle leda till att fastställda indelningsplaner i huvudsak blev genomförda senasi vid årsskiftet 1973/74. Bl. a. fick indelningsändring

 

Kn:17   Skr 1975:4                                                 648

i enlighel med fastställd plan beslutas utan hinder av beslämmelserna i KIL rörande verkan av att berörd kommun motsatte sig ändringen. 1969 års lag upphörde alt gälla vid utgången av år 1973.

Kommunindelningen är nu med undantag för några få fall reformerad i enlighet med de fastställda indelningsplanerna. Det kan därför förutsättas att vi nu går in i en tidsperiod som kommer att präglas av en betydande stabilitet i fråga om indelningsförhållandena. Självfallet måste emellerlid ansökningar om ändring i gällande indelning få göras även i forsättningen och dessa ärenden skall då prövas enligt bestämmelserna i KIL.

Med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970 tillkallades den 29 april 1970 regeringsrådet Stig F, Nordlund atl som sakkunnig göra en lagteknisk översyn av kommunallagen (1953:753), kommunallagen (1957:50) för Stockholm, landstingslagen (1954:319) och lagen (1957:281) om kommunalförbund samt utredning av därmed sammanhängande frågor. Ulredningen, som har anlagil namnet Kommunallagsulredningen, fick genom Kungl. Maj:ts beslul den 30 april 1971 sitt uppdrag utvidgat till att omfatta en översyn av KIL, en översyn som enligt direktiven bör vara av lagteknisk natur och inte avse materiella ändringar i nuvarande praxis.

Vid 1973 års riksdag tog civilulskollet (CU 1973:6), i anledning av motioner om vissa kommunsammanläggningar, initiativ till en översyn även i materiellt hänseende av innehållet i indelningslagstiflningen. Utskottets hemställan, som bifölls av riksdagen (rskr 1973:77), motiverades i utskottets betänkande på följande sätt.

'Erfarenheterna av kommunindelningsreformen, som de framstår både i motionerna och eljest, bör emellerlid enligt utskottets mening las lill ulgångspunkt för en översyn och bedömning av den permanenta lagstiftningen, som i sina huvuddrag är av gammalt datum. Bedömningen bör ta sikte på möjligheterna att i framtiden förankra kommunindelnings-beslul i levande opinioner och förena översiktliga, näringsgeografiska och regionala synpunkter med rent kommunala önskemål. Utskottet förusätter att förslag, som en sådan översyn och bedömning kommer att aklualisera, läggs fram för riksdagen.'

Det kan enligt min uppfattning anföras flera skäl för en översyn även av det materiella innehållet i KIL. Till detta återkommer jag i det följande. Jag förordar alltså att en sådan översyn kommer till stånd.

Översynen bör avse bl. a. de bestämmelser som reglerar förutsättningarna för förordnande om indelningsändring. I detla sammanhang vill jag erinra om att enligt 8 kap. 5 § nya regeringsformen grunderna för rikets indelning i kommuner skall bestämmas i lag. I nu gällande bestämmelser härom, vilka återfinns i 3 § KIL, anges först vissa allmänna förutsättningar som alltid måste föreligga för atl ändringen skall få göras. Härefter föreskrivs att starkare skäl, s. k. kvalificerade förutsättningar, måste föreligga för förordnande om indelningsändring i de fall då kommun som berörs av ändringen motsätter sig denna eller därmed förbundet villkor och ändringen eller villkoret medför avsevärd olägenhet för kommunen. Utformningen av dessa förutsättningar är självfallet påverkad av de indelningsförhållanden som rådde vid deras tillkomst. Eftersom indelningsförhållandena nu har förändrats på ett genomgripande sätt, bör förutsättningarna för framtida ändringar anpassas lill detta nya läge. Principen att särskilt starka skäl fordras, om en ändring skall genomföras mot en berörd kommuns bestridande, bör därvid behållas.

Reglering av de berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden vid delning av kommun har under senare år ofta skett genom

 

649                         Kommittéer: Kommundepartementet   Kn:17

att kommunerna träffat särskilda avtal som fastställts av Kungl. Maj :t. Den praxis som har utbildats i dessa avtal bör studeras som grund för överväganden om eventuella förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser.

Beträffande kommuner vars områden genom indelningsändring ökas eller minskas kan Kungl. Maj:t, om förhållandena föranleder därtill, förordna bl. a. alt fullmäktiges uppdrag skall upphöra, när ändringen träder i kraft, ocb atl nytt val till fullmäktige skall verkställas. I KIL finns inte närmare angivet, under vilka förhållanden ett sådant förordnande bör ges. Motiven till beslämmelsen innehåller dock vissa riktlinjer, som har varit vägledande för den praxis som har utformats av Kungl. Maj:t. Under senare år har del också blivit praxis atl extra val av fullmäktige undviks genom alt lidpunkten för ikraftträdandet av indelningsändringen bestäms så att de nya fullmäktige kan utses vid ordinarie val. Det bör nu övervägas, huruvida bl. a. den omständigheten, att fullmäktiges mandattid förkortats till tre år, bör föranleda ändringar i här åsyftade lagbestämmelser och den praxis som har utvecklats i anslutning till dessa.

När det gäller förfarandet i ärenden om indelningsändring bör övervägas, om beslämmelserna bör ändras så att de ökade förutsättningar för bedömning av sådana frågor som länsstyrelserna har fått efter den år 1971 genomförda omorganisationen kan utnyttjas. Det bör också undersökas i vad mån beslutanderätten i vissa typer av indelningsärenden bör delegeras lill kammarkollegiel eller länsslyrelserna.

Förutom de frågor som nu har angivits bör utredningen omfatla även vad som i övrigt behövs för att översynen av indelningslagstiftningen skall bli fullständig. Frågorna om den ekonomiska regleringen vid indelnings­ändring, om nytt val till fullmäktige och om förfarandet i ärenden om indelningsändring bör alltså övervägas också såvitt gäller ändring i församlingsindelningen. Därvid bör församhngarnas särskilda ekonomiska förhållanden beaktas.

För den översyn av indelningslagstiftningen i materiellt hänseende som jag nu har förordat bör tillsättas en särskild utredning. I utredningen bör ingå bl. a. ledamöter med parlamentarisk anknytning. Utredningen bör överta det uppdrag att göra en lagteknisk översyn av KIL som tidigare har lämnats åt kommunallagsutredningen.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

 

Skr 1975:4

650

Bilaga

KOMMITTÉKOSTNADER JUSTITIEDEPARTEMENTET

Kommitténs benämning

Kom­mitténs ni i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.    1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30 --------

Lön m. m.'

Dagar­voden'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Sakkunnig (Ju 1965: 62) ang. lagstiftningen om

skifte av dödsbo Mutansvarskommittén (Ju 1967: 63) 1968 års brottmålsutredning (Ju 1969:54) Kommittén (Ju 1970: 54) för kriminologisk

behandlingsforskning GeneialklausuluUedn:ngen (Ju 1970:58) 1972 års domanjtredning (Ju 1972: 08) Steriliseringsutredningen ()u 1973: 04) Värmeanläggningsutredningen (Ju 1973: 06) Hyresprocesskommittén (Ju 1973: 07) Biottsföiebyggande lådet (Ju 1973:14) Utredningen (Ju 1973: 16) ang. åtgärder för att minska personalomsättningen inom polisvä­sendet Häktesutredningen (Ju 1973: 18) för Stockholms

län m. m. Domstolsstyrelseutredningen (Ju 1973: 21) Trafikskadeutredningen (Ju 1974: 05)

Summa

 

1975: 4

—

—

—

7

994,0

108,5

48,7

13

832,5

127,8

43,2

18

362,2

89,7

40,5

19

106,6

101,4

6,7

31

165,4 .

132,5

44,3

35

10,6

48,9

23,8

37

10,0

221,7

13,8

38

33,0

86,5

42,2

45

-

464,0

56,7

47

-

75,8

29,0

49

_

55,8

5,0

52

-

37,8

26,8

58

-

88,2

7,4

388,1

I 638,6

2 514,3

 

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Utredningen (Ju 1956: 42) rörande specialstiaff-rätten

Svensk sakkunnig (Ju 1961: 51) i nordiska straff­rättskommittén

Köplagsutredningen (Ju 1963: 51)

1965 ars valtekniska utredning (Ju 1966:6D

Integritetsskyddskommittén (Ju 1967:62)

Svenska ledamöter (Ju 1967:67) i nordiska samarbets­utskottet för kriminalstatistik

Skadeståndskommittén (Ju 1967:68)

Samarbetsorganet (Ju 1968: 59) för ADB inom rätts­väsendet

Utredningen (Ju 1968:63) om författningspublicering m. m.

Nämnden (Ju 1968: 67) för Europarådets kriminologiska forskningsstipendier

1975: 1

2 3 5 6

8 9

10

11

12

195,0

0,9

1 014,3

835,0

703,7

171,1 690,5

4 983,2

810,3

104,5

28,0

107,7

-42,2 86,5

78,3

112,7

10,6

9,6

37,0

11,9 29,3

31,9

16,1

3,2

 

651

Kommittékostnader: Justitiedepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck-      Konsul-    Övriga ad-      Bidrag till      Summa'
sättning    ning   tationer    ministrativa   myndighet,

kostnader      institution m. m.

1974-07-01 - 12-31

Verkställda        Beräknade

utgifter      utgifter

07-01 -     11-01 -

10-31        12-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)

 

616,7

 

1,5

_

_

0,6

24,7

-

-

-

0,6

13,6

_

_

4,9

_

_

_

42,4

_

_

0,5

6,0

—

1.8

0,9

6,6

—

-

1,4

6,5

-

—

3,8

18,4

0,7

21,6

97,0

7,5

1,2

6,5 8,9

14,3     23,4        105,4

134,5

 

159,5

20,3

195,7

58,1

144,6

40,9

113,0

27,6

219,7

47,4

81,6

41,8

243,5

74,4

139,0

1,1

658,4

155,3

112,3

46,3

68,4

0,1

73,4

16,3

95,6

87,1

2 304,7

10,0

7,8

4,5 24,1

1,8 1 173,8 1 086,3

547,7 247,2 442,5 134,0 327,9 173,1 813,7

166,4

68,5

89,7

187,2

5 459,8

 

0,2

0,2

195,2

 

1,2 0,3 0,9 9,9

0,6

33,0 2,3

52,1

 

—

0,2

7,5

8,5

0,4

1,6

553,7

34,4

 

1,2

115,7

54,6

156,6

80,5

23,6

103,1

14,0 25,0

2,1

1 224,5

913,2

988,4

-29,6 167,9

7,2 19,7

5,7

148,7 883,8

697,1

108,4

75,0

5 863,7

165,5

71,1

32,6

1 079,5

3,2

-

_

3,2

 

Skr 1975:4                                                                                                           652

1                                                                 2               3              4                   5

VattenlagsutiedningenUul969:58)                     14       1243,8      303,2           39,2

15 16

17 20 21 22 23 24

781,1 1 034,1 381,8 536,1 288,4 343,3 303,3 420,0

95,6 224,7 0,1 276,8 107,8 108,7 186,5 208,7

32,3 59,5 30,1 40,3 23,7 49,4 63,0 40,8

25 26

236,8 126,4

103,0 72,3

56,7 27,0

27

122,8

109,0

12,8

28 29 30

213,2 86,9

144,4 127,6

17,9

4,4

49,3

32 33

101,4 18,7

122,3 40,0

37,9 7,7

34 36 39

122,3 111,0

394,0 417,2 107,6

42,0 31,9 12,0

40 41

1,4

1,6 84,3

11,2

22,4

42 43

24,7

107,6 40,1

10,6

17,7

44 46

_

92,1

6,7 3,7

48 50

-

2,4 132,5

38,"l

51

53

_

23,7

2,6

54

-

18,1

2,2

55 56

—

15,0

4,6 16,1

57 59

-

20,0 7,9

2,1 0,9

60 61 62 63

-

-

-

64 65 66

-

-

—

67 68 69

-

-

-

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49)(OSK)

Familjelagssakkunniga (Ju 1970:52)

Förvandlingsstraffutredningen (Ju 1970: 53)

Massmedieutredningen (Ju 1970: 59)

Nordiska upphovsrättskommittén (Ju 1970: 62)

Åtalsrättskommittén (Ju 1970:63)

Kreditköpkommittén (Ju 1971: 05)

Konkurslagskommlttén (Ju 1971: 06)

1971 års utredning (Ju 1971: 08) om behandling av psykiskt avvikande

Sexualbrottsutredningen (Ju 1972: 01)

Utredningen (Ju 1972: 04) ang. ny lagstiftning om befordran med järnväg

Utredningen (Ju 1972: 05) ang. inskrivning av rätt till luftfartyg m. m.

Namnlagsutredningen (Ju 1972:06)

Konsumenttjänstutredningen (Ju 1972: 07)

Utredningen (Ju 1972: 10) om översyn av delgivnings­bestämmelserna m. m.

Utredningen (Ju 1972:12) ang. företagsinteckning

Delegationen (Ju 1973: 03) för jämstäUdhet melUui män och kviimor

Sekretariatet (Ju 1973: 05) för framtidsstudier

Produktansvarskommittén (Ju 1973:08)

Utredningen (Ju 1973:09) om de s. k. suveränitets-holmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar

Hemförsäijningskommittén (Ju 1973: 10)

Utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straff­rätten

Frivårdens storstadsutredning (Ju 1973:12)

Utredningen (Ju 1973: 13) om arbetsbelastningen , i tingsrätterna

Övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15)

Utredningen (Ju 1973: 17) om utländska överta­ganden av svenska företag

1973 års fri- och rättighetsutredning (Ju 1973:19)

Utredningen (Ju 1973: 20) om personalens arbets­uppgifter vid kriminalvårdens anstalter

Energipolitiska delegationen (Ju 1973:22)

Utredningen (Ju 1974: 01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan

Utredningen (Ju 1974: 02) ang. brottsbalkens bestäm­melser om brott mot rikets säkerhet

Energirådet (Ju 1974:03)

Utredningen (Ju 1974: 04) om förfarandet vid brott i tjänsten av polismän

Fastighetsdatakommittén (Ju 1974:06) (FADAK)

Nordiska ämbetsmannakommlttén (Ju 1974: 07) för lagstiftningsfrågor

Utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974: 09)

Varumärkesutredningen (Ju 1974:10)

Samarbetskommittén (Ju 1974: 11) för långsikts-motiverad forskning m. m.'

Bostadsförvaltningsutrednlngen (Ju 1974:12)

Massmediekoncentrationsutredningen (Ju 1974: 13)

Utredningen (Ju 1974:14) om reklam i videogram (RIV)

Ordningsvaktsutredningen (Ju 1974:15)
Ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16)
Utredningen (Ju 1974:17) ang. översyn av häktnings-
bestämmelserna                                                70

 

653                                                                  Kommittékostnader: Justitiedepartementet

6          7          8          9              10            11            12            13             14

363,9       141,3         50,3        1 799,3

 

5,0

16,5

-

-

13,9

_

_

0,5

24,4

7,2

231,0

6,0

1,1

_

_

 

18,4

-

2,0

0,6

14,1

_

—

0,8

6,5

-

—

—

33,8

-

4,8

0,3

7,5

39,9

 

 

6,4

_

21,9

1,0

7,4

-

-

0,1

5,9

-

-

-

9,5

_

_

0.4

1,5

-

_

 

3,0

-

-

0,2

13,6

2,2

0,4

7,1

0,6

-

-

0,6

41,3

1,9

0,4

28,9

39,0

4,6

—

47,3

0,9

-

-

0,4

10,6        -           -           -          15,0

2,5 0.3

2.1

1.2

0,1

-

0,8

-

2,1

11.4

2.4 15,3

18,5

5,4

2,5       0,3

0,1         -           -         0,2

0,8

3,1 1,4

3,5

 

142,2 552,8 31,3 338,1 146,4 164,7 288,3 296,9

52,7

128,3

9,4

146,3

53,4

52,2

86,3

86,9

26,5 38,5 5,5 50,4 14,6 23,9 20,0 38,4

1 002,5 1 753,7 428,0 1 070,9 502,8 584,1 697,9 842,2

189,0 106,7

90,7 38,4

30,9 16,0

547,4 287,5

127,7

47,8

18,0

316,3

172,2

5,9

180,1

45,2

1,1 59,1

17,3

3,0

26,0

447,9

10,0

352,1

183,5 48,9

71,5 35,2

20,0 16,9

376,4 119,7

508,4 540,2 120,8

291,9

220,6

47,8

145,0 64,3 14,5

1 067,6 936,1 183,1

38,4 106,7

1,9

58,1

38,2

41,7 203,0

120,7 71,6

45,9 48,7

16,7 13,1

208,0 133,4

9,1 112,9

3,4 53,7

20,0

12,5 186,6

2,4 189,9

50,4 176,6

35,0 57,4

87,8 423,9

33,8 2,8

53,5 151,0

41,5 75,0

128,8 228,8

20,6

28,8

14,6

64,0

19,6 19,2

24,1 12,4

3,5 25,0

47,2 56,6

23,5 9,6

37,7 114,7

24,0 52,0

85,2 176,3

3,5

36,6 25,3

1.5

15,6

9.6

3,5

1.5

52,2

34,9

-

13,5

4,9

23,8

1,5 10,5 20,4

15,0 15,4 44,2

-

19,5

17,6 14,0 13,3

37,1 14,0 13,3

9,5             9,5

 

Skr 1975:4                                                                                                              654

1                                                                   2              3              4                  5

Brottsskadeutredningen (Ju 1974: 18)                71              _             _

Utredningen (Ju 1974: 19) om ändrad valkretsin­
delning och ökat inslag av personval vid val till
riksdagen                                                          72              -             -

Utredningen (Ju 1974: 20) om justitiekanslerns
uppgifter m. m.                                                  73              _             _               -

Utredningen (Ju 1974: 21) med uppdrag att utreda frå­
gan om handelsbolag m. m.                              74              _             _               _

Summa                     15 901,5        4 170,3  966,4

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974

Trafikmälskommittén (Ju 1962:46)                                    1973:8                2 441,9

Barnavårdsmannautredningen (Ju 1971:03)       40                                         3426

Arbetsgruppen (Ju 1971: 07) för framtidsforskning 44                                      116J

Kriminalvardsberedningen (Ju 1971:09)             46                                        293,0
1956 års klientelundersökning (Ju 1957: 40) rörande

ungdomsbrottslingar                                                         1974: 2               3 204,3   23,4                 30,2
Samarbetsorganet (Ju 1966: 58) för åtgärder mot

ungdomsbrottsligheten                                         6                            230,7 2,5 8,3
Förpassningsutredningen (Ju 1966:68)                 8                          431,4 15,2 1,2
Tillsynsutredningen (Ju 1967:69)                        13                           1218,2 82 8,2
Kreditupplysningsutredningen (Ju 1970:50)        20                        820,6 64,2 26,6
1971 års utredning (Ju 1971: 02) om bokförings­
lagstiftningen                                                      28                              276,1 - 31,9
Domkretsutredningen (Ju 1972: 02) för Stockholms

län                                                                       33 102,2               1,0                23,5
Utredningen (Ju 1972: 03) ang. polisen  i Stockholm

(UPS)                                                                   34                                          73,4
Utredningen (Ju 1972: 09) om överinstans till

fastighetsdomstol                                             40 79,6             26,4                  5,3

Brottmålskommissionen (Ju 1973:01)                 43                                        108,0
Utredningen (Ju 1973: 02) om ett centrah råd för

samordning av samhällets msatser mot brott  44  11,8                -                  1,5

Summa                      9 750,5     140,9         136,7

Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom departementet m. m.

Diverse myndigheter                                                                             -                -

Diverse firmor                                                                                        -                -

Diverse personer                                                                             23,4             3,3

Gemensamma kostnader                                                                66,3             0,5

Summa                                         89,7            3,8

' 1 beloppet ingår lönekostnadspilägg

 Hyreskostnaderna föi kommittéei samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnadei, såsom

städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr.  för samtliga departement) bestrids från anslaget

Gemensamma ändamål för statsdepartementen

 Kostnaderna bestrids från anslaget Framtidsstudier (II A 13)

 

655                                                                    Komm ittékostnader: Justit iedepartementet

6         7           8          9               10            11             12            13            14

_          _           -           -             -                   -             5,2          19,5           24,7

-           _           _           -              -                   -               -             7,5             7,5

376,2       124,7       826,1        145,9          15,0         6 624,7    3 109,4    1348,8     26 984,4

10,5          -      -    .             -               10,5               -              -       2 452,4

-----                                                                  -               -              -          342,6

3.2       9,3           -           -             -               12,5               -              -          129,2
0,2       -  -           -           -          0,2                    -               -        293,2

4.3      73,5       5,0        1,4             -             137,8          61,9              -       3 404,0

1,7      10,9       0,2      15,6             -              39,2               -              -          269,9

-            -           -        1,5             -              17,8           7,5               -          456,7

0,6          _          _       1,5             _               18,5           7,5               -       1 244,2

12,3     15,3           -        0,9             -             119,2               -              -          939,8

3.0      43,0          _          _             _               78,0          16,9              -          371,0

2,7       0,1           -           -             -               27,3               -              -          129,5

0,2           -           -           -             -                0,2           0,6              -            74,2

0,4           -           -           -             -               32,1               -              -          111,7

0,3           -           -           -             -                0,3               -              -          108,3

1.1          - -          -           -          2,7                   -              -         14,5
30,0        162,6 5,2     20,9             -            496,3         94,4              -    10 341,2

0,4

94,8 5,9

0,4

29,0

55,3

0.2 206,4

0,4

101,1

29,0

261,9

179.1

5,9

26,8

273,9

485,7

 

Skr 1975:4

656

UTRIKESDEPARTEMENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t.o.m.        1973-07-01-1974-06-30

1973-06-30

Lön m. m.'

Dagar­voden'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Nationalkommittén (UD 1972:01) för Förenta Natio­nernas befolkningskonferens

Summa

1975:   1        152,9     96,1

152,9         96,1

13,9 13,9

 

1975:   2

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Delegationen (UD 1972:02) för utveckling av folk­rättens regler om humanitet i krig

Sakkunniga (1972:03) med uppdrag att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med u-länder

Utredningen (1974:01) rörande utrikesdeparte­mentets organisation

Utredning (1974:02) rörande rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden inom utrikesförvaltningen

Summa

 

2

34,5

47,6

10,7

3

49,2

128,7

32,9

4

_

_

_

43,6

83,7

176,3

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974

Sakkunniga (UD 1971:01) för översyn av svenska bilaterala åtgärder ägnade att främja u-ländemas industrialisering

Summa

1973:   2       400,3 400,3

 

Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom departe­mentet m. m.

Beredningen för studiestöd och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar och nationella befrielse­rörelser

Svenska UNlCEF-kommittén

Summa

16,8

2,7

19,5

' I beloppet ingår lönekostnadspålägg

 Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids från anslaget Gemen­samma ändamål för statsdepartementen ' Kostnaderna bestrids av andra medel än kommittéanslaget

 

657

Kommittékostnader: Utrikesdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck-     Konsul-    Övriga ad-     Bidrag till      Summa'
sättning   ning  tationer   ministrativa  myndighet,

kostnader      institution m. m.

1974-07-01-12-31

Beräknad to--   talkostnad t. o. m.

------------------------    1974-12-31

Verkställda    Beräknade     (summa av
utgifter    utgifter     kolumnerna

3, 11, 12 och 13)

07-01-     11-01-

10-31      12-31

 

27,1

14,2

1,8

298,2

451,3

80,9

5,0

690,1

27,1

14,2

1,8

298,2

451,3

80,9

5,0

690,1

2,6 20,4

23,0

6,6

6,6

1,0 7,9

8,9

 

68,5

33,6

18,0

154,6

189,9

58,9

30,0

328,0

-

15,4

50,0

65,4

-

15,4

20,0

35,4

258,4

123,3

118,0

583,4

 

0,3 0,3

0,9 0,9

1,2 1,2

401,5 401,5

 

1,0 1,0

17,8 2,7

20,5

42   Riksdagen 1975. I saml Nr 4

 

Skr 1975:4

658

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.     1973-07-01 - 1974-06-30

1973-06-30

Lön m. m.

Dagar­voden'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

1968 års personalkategoriutredning (Fö 1969: 16) Utredningen (Fö 1970: 16) om befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten

Summa

1975: 3

 

1 327,2

116,8

33,5

165,4

27,5

16,4

1 492,6

144,3

49,9

 

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning

(Fö 1968:19) Försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968: 20) Utredningen (Fö 1970: 23) rörande systemet för

förmåner åt värnpliktiga m. fl. Krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning

(Fö 1971:01) Ledningsgruppen (Fö 1971: 03) för fortsatt utveckling

av försvarets planerings- och programbudgetsystem Militära pensionsåldersdelegationen (Fö 1971: 04)

1972  års värnpliktsutredning (Fö 1972: 01)

1973  års vapenfriutredning (Fö 1973: 01) Sakkunnig (Fö 1973: 02) för studier avseende ut­vecklingen efter år 1977 av de delar av totalför­svaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar

1974  års underrättelseutredning (Fö 1974: 01) Expertutredningen (Fö 1974: 02) ang. system för

prisreglering av försvarsutgifterna Försvarsmaktens ledningsutredning (Fö 1974:03) 1974 års försvarsutredning (Fö 1974:04)

Summa

1975

 

1

2

139,9 1 049,3

27,5 347,1

5,3 84,0

5

573,5

181,6

27,3

6

370,3

128,3

70,8

7

8

9

10

252,7 160,3 402,1

233,5

58,2

214,6

8,9 91,7

3,5

11

12

 

54,1

3,5 12,1

13 14 15

 

-

-

307,1

2 948,1

1 244,9

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet föie ingången av 1974

Militära tjänstgöringsåldersutredningen (Fö 1965: 22) Marinens befälsutredning (Fö 1965: 23) 1966 års värnpliktskommitté (Fö 1967: 23) Organisationskommittén (Fö 1970: 21) för region­musiken

Summa

 

1974: 1 2 3

3 128,6

1  550,4

2  386,5

66,6

81,0

0,1

12,4

27,1

2,2

8

1 330,3

-

-

 

8 395,8

147,7

41,7

 

659

Kommittékostnader: Försvarsdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck-      Konsul-   Övriga ad-      Bidrag till
sättning   ning tationer    ministrativa   myndighet,

kostnader      institution m. m.

1974-07-01 - 12-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m.

-----------------------------------       1974-12-31

Summa'        Verkställda    Beräknade     (summa av
utgifter     utgifter     kolumnerna

07-01-      11-01-      3, 11, 12 och

10-31       12-31       13)

 

1,0 1,5 2,5

20,0

20,0

7,9 0,1 8,0

 

179,2

1,2

45,5

42,1

224,7

43,3

1 507,6

253,0

1 760,6

 

 

17,5

1,1

-

9,4

1,0

9,0

-

3,6

25,7

-

-

3,3

38,2

35,"2 0,8

;

0,2

1,7 2,6 8,4 0,4

4,7 0,1

1,1      5,2

 

32,8 459,1

9,3 164,8

9,0 51,0

191,0 1 724,2

222,5

83,3

30,0

909,3

228,1

86,8

30,0

715,2

273,6

69,7

349,9

4,7

74,5

26,0

108,8

15,0

21,0 12,0 42,0 11,0

621,8

268,0

902,8

30,7

3,5 77,2

5,1 102,9

2,8 53,0

11,4 233,1

0,1

20,4 13,1

11,6

45,0

5,0

32,1

58,1

5,0

 

123,2       10,1  1,3       34,6

1 721,2

710,0

323,4

5 702,7

 

5,5

11,9
11,1     0,2

0,8

11,9       12,1

2,1

0,2      9,5

0,7

0,2        12,3

 

93,0

_

129,1

4,8

3,8

0,7

660,9

3 221,6

1  684,3

2  391,0

1 330,3 8 627,2

 

Skr 1975:4                                                                                                            660

Kostnader från kommittéansiaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom departementet m. m.

Diverse myndigheter                                                                     127,5                -

Diverse personer                                                                           123,2            4,5

Diverse firmor                                                                                       -                -

Gemensamma kostnader                                                                24,5                -

Utestående reseförskott                                                                      -                -

Summa                                       275,2           4,5

' I beloppet ingår lönekostnadspålägg

' Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids från anslaget Gemensamma ändamål för statsdepartementen

 

661

Kommittékostnader: Försvarsdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

131,4

5,3 1,7 1,2 15,9 0,4

24,5

251,1       68,4

0,4

251,1       68,8

 

452,3

16,7

129,4

7.3

1,2

99,2

40,8

3,9

0,4

4,3

624,1

469,0

136,7

100,4

44,7

4,7

755,5

 

Skr 1975:4

662

SOCIALDEPARTEMENTET

Kommitténs benämning

Kom­ mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.           1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30    -----

Lön m. m.'

Dagar­voden'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Fosterbarnsutredningen (S 1970: 30)

Sakkunnig (S 1973: 06) med uppdrag att utreda frågan om automatisk databehandling av medicinsk informa­tion vid Karolinska sjukhuset

Summa

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Handikapputredningen (S 1966: 38) Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966: 39) Socialutredningen (S 1969: 29) 1968 års barnstugeutredning (S 1969: 31) Samarbetskommittén (S 1970: 31) för social forsk­ning Sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970: 32) Hjälpmedelsgruppen (S 1970: 33) Arbetsgruppen (S 1970: 36) rörande försöksverksam­het inom barna- och ungdomsvården (AFBU) Pensionsålderskommittén (S 1970: 40) Nykterhetsvårdens anstaltsutredning (S 1970:43) Yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971; 01) Socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02) Utredningen (S 1973: 02) angående lokaliseringen av

statens bakteriologiska laboratorium Arbetsgruppen (S 1973:04) för att undersöka pen­sionsfrågorna för entreprenöranställda pä fartyg Bosättningslåneutredningen (S 1973:05) Bamomsorgsgruppen (S 1973: 07) Barnmiljöulredningen (S 1973: 08) Arbetsgruppen (S 1973; 09) rörande social information Familjestödsutredningen (S 1974:01) Medicinalansvarskommittén (S 1974: 02) Utredningen (S 1974: 03) angående översyn av be­svärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. Nykterhetsvårdens erkända och enskilda vårdanstalters personalorganisationsutredning (S 1974:04) (NEPO) Delegationen (S 1974: 05) för social forskning Pensionärsundersökningen (S 1974:06) Regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) Utredningen (S 1974: 08) angående översyn av hälso­vårdsstadgan Sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda vissa

frågor beträffande sjukvård i livets slutskede Sakkunnig (S 1974:10) för uUedning av vissa frågor rörande utbildningen av läkare med utländsk medi­cinsk examen

Summa

51,8

552,2

16,5

1975: 6

 

18

-

57,3

26,9

 

552,2

73,8

78,7

: 1

2 4 5

1 620,7

1    276,9
3 002,8

2   785,4

140,0 255,6 646,7 628,0

82,3

91,0

233,8

109,6

7 8 9

468,5 366,8

245,2

85,1 115,7 125,9

27,9

3,5

29,4

10 11 12 13 14

100,6 646,7 268,0 369,9

32,7

121,"?

54,7 250,1

94,0

46,6 93,3 25,1 34,0 53,4

15

• 11,7

19,7

51,2

16

17 19 20 21

22 23

-

21,0

225,6

123,3

8,2

54,0

9,9 21,8 13,3

0,9 29,7

8,1 16,7

24

-

32,0

7,0

25

_

_

9,2

26

27 28

-

-

-

29 30

31

997,7

11195,9       3 001,3

 

663

Kommittékostnader: Socialdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

1974-07-01 - 12-31

Reser-      Tryck-     Konsul-    Övriga ad-     Bidrag till Summa        Verkställda ■ Beräknade
sättning    ning         tationer    ministrativa   myndighet,        utgifter        utgifter

kostnader      institution         07-01 -     11-01 -

m.m.                        10-31      12-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)

 

4,7

62,9

4,0

139,9

5,7

697,8

 

1,3 6,0

0,7 -      63,6

4,0

86,2 226,1

46,3 52,0

132,5 830,3

 

14,9

15,9

52,8

3,1

5,4

_

_

_

81,5

_

1,2

2,1

92,4

6,2

17,5

5,7

5,9

10,1

15,0

0,2

1,0

_

_

_

13,3

-

1,1

0,3

5,3

117,5

_

_

32,9

—

1,9

_

7,8

-

0,4

0.1

9,3

_

—

0,1

1,0

-

-

 

6,5

-

44,2

-

5,0

_

_

_

3,5

_

_

_

1,6

_

_

0,8

13,8

-

1,3

3,0

3,0

2 486,9

23,5

20,6

3,1

-

-

0,1

7,6

-

-

1,0

0,1

2,6 4,5

105,0

95,0

 

309,0

106,4

35,6

2 071,7

352,0

73,8

30,0

1 732,7

965,3

446,5

100,0

4 514,6

964,4

335,5

118,0

4 203,3

144,2

28,1

2,5

643,3

120,2

28,6

18,0

533,6

170,0

42,3

15,0

472,5

169,4

17,4

9,5

296,9

249,8

96,6

45,0

1 038,1

88,1

37,8

15,0

408,9

293,5

144,6

57,0

865,0

148,4

70,6

33,5

285,2

121,6

75,9

20,0

229,2

109,9

_

1,5

111,4

25,3

10,9

10,0

46,2

36,7

73,5

40,0

150,2

244,6

81,1

31,5

357,2

2 687,0

14,1

5,0

2 706,1

19,5

59,8

35,0

114,3

79,3

72,2

40,0

191,5

41,7

42,6

25,0

109,3

13,7

41,9

15,0

70,6

-

10,7

15,0

25,7

-

1.6

25,0

26,6

-

-

5,0

5,0

 

22,7

20,0

42,7

 

321,9       2 636,6    158,9

37,2

200,0

7 353,6

1935,2   767,1

21 251,8

 

Skr 1975:4                                                                                                            664

1                                                                   2              3              4                  5

Kommittéer som avslutat sin verksamhet föie ingången av 1974

FamUjepolitiska kommittén (S 1966:36)       1973:6      1763,9

Samarbetsorganet (S 1970: 29) för bekämpande av
narkotikamissbruk                                      1974: 7        203,7          -               4,1

Hälsovårdsinspektörsutbildningsutredningen
(S 1970:34) (HVI)                                              12         134,3         6,8            27,7

1970 års utredning (S 1970: 38) om tandvårdsför­
säkring                                                               15         853,2       16,6           19,8

Arbetsgruppen (S 1970:42) för översyn av reglerna
till statsbidrag till särskolverksamhet                17           22,7         0,6             6,9

Fokusutredningen (S 1972:01)                            20           30,7

Summa                       3 008,5      24,0           58,5

Kostnader fiån kommittéanslaget under budget­året 1973/74 för sakkunniga biträden inom departe­mentet m. m.

Statens handikappråd                                                                   331,8           42,6

Diverse myndigheter                                                                          2,2                 -

Diverse firmor                                                                                        -                 -

Diverse personer                                                                           485,8           65,6

Gemensamma kostnader                                                              -    0,7                 -

Utestående reseförskott                                                                       -                 -

Summa                                       819,1        108,2

' 1 beloppet ingår lönekostnadspålä

 Hyreskostnaderna för kommittéer bestrids från anslaget Gemensamma ändamål för statsdepartementen ävensom vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader såsom städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement)

 

665                                                                      Kommittékostnader: Socialdepartementet

6          7          8          9               10             11            12            13            14

-     11,0         -                  -         11,0             -            -         1774,9

-                          -           -           -                  -           4,1             -            -   207,8 1,3 -       -           0,2       -           36,0               -         - 170,3 5,7                -              -             -            -27,5      14,6       -           -           867,8

-                          -          -           -                  -           7,5             -            -             30,2

-     41,3         -                  -         41,3             -            -             72,0

7,0               - 52,3      0,2           -27,5       114,5             -            -        3 123,0

 

11,6

5,5

3,7

46,4

-

441,6

-

_

-

0,3

2 786,0

2 788,5

2,2

1,0

12,2

34,2

—

49,6

20,9

 

_

0,4

—

572,7

1,4

0,3

—

33.3

175,0

209,3

5,8

 

-

 

-

5,8

41,9

6,8

15,9

114,6

2 961.0

4 067,5

 

Skr 1975:4

666

KOMMUNIKATION SDEPARTEMENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.     1973-07-01 - 1974-06-30

1973-06-30

Dag ar­voden'

Lönm. m.'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Hamnutredningen (K 1966: 40)

Vägkostnadsutredningen (K 1966: 41)

Utredningen (K 1967: 36) om beredskapslagstiftning på luftfartens område

Motorredskapsutredningen (K 1968: 53)

Arbetsgruppen (K 1970: 34) for upprättande av dispositlonsplan for viss del av Nedre Norrmalm i Stockholm

Utredningen (K 1970:44) om mönstring av sjömän

Utredningen (K 1972: 05) för lokalisering av flygverk­samheten t Stockholmsområdet (ULF)

Sakkunnig (K 1973: 02) med uppdrag att utreda frågan om tjänstebrevsrätt för icke statliga organ

Luftfartsverksutredningen (K 1973: 05)

Summa

1975

 

2 3

1 151,5 1 756,4

19,0 211,1

34,3 78,6

4 8

490,3

37,1

25

12 17

158,8 245,3

85,7 137,9

37,2 39,5

26

121,2

116,0

39,4

31 34

:

6,9

0,5

3,9 40,6

614,2

299,1

3 923,5

10,6

60,1

1,1

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

1

292,9

-

-

5

79,4

0,8

5,4

6

273,5

_

9,7

7

1 459,0

111,6

98,2

9

324,9

114,7

55,2

10

1 069,0

176,1

31,7

11

1 806,4

336,4

154,1

13

156,5

26,0

17,2

14

929,6

205,2

70,6

15

193,9

56,3

5,3

16

107,3

-

11,4

18

28,5

-

11.2

19

137,0

353,7

43.7

20

33,8

0,1

15,4

21

7,9

-

9,6

22

53,2

-

7,9

Trafikpolitiska delegationen (K 1965: 38)    1975: 1

Svenska sakkunniga (K 1967: 37) inom Nordisk kommitté för trafiksäkerhetsforskning (NKT)

Nordisk kommitté (K 1967: 38) för transport­ekonomisk forskning (NKTF)

Flygtrafikledningskommittén (K 1967:44)

Befälsbemannlngsutredningen (K 1970:29)

Trafikolycksstatistikkommittén (K 1970: 30)

TrafikbuUenitredningen (K 1970: 33)

1969 års vägutredning (K 1970: 35)

Trafikplaneringsuttedningen (K 1970:41)

Sjöräddningsutredningen (K 1970:42)

Utredningen (K 1970:43) angående åtgärder mot övergivna fartyg m. m.

Utredningen (K 1970:45) om samordning av lotsningen i Göteborgsområdet m. m.

Kommittén (K 1971: 01) för utredning om kollektiv­trafik i tätorter

Nordiskt trafiksäkerhetsråd (K 1971: 02) (NTR)

Nordisk ämbetsmannakommitté (K 1971: 04) för transportfrågor (NÄT)

Svenska sakkunniga (K 1971: 05) inom Nordisk kommit­té för vägtrafiklagstiflning (NKV)

Sakkunniga (K 1972: 01) för att leda visst utred­
nings- och utvecklingsarbete i fräga om metoder
för märkning av olja i fartyg (UMOF)'                23

 

667

Kommittékostnader: Kommunikationsdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck-     Konsul-   Övriga ad-     Bidrag till     Summa'
sättning    ning tationer   ministrativa   myndighet,

kostnader      institution

1974-07-01 - 12-31

VerkstäUda      Beräknade

utgifter    utgifter

07-01-     11-01-

10-31      12-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)

 

0,3

-

74,6

1,3

49,2

1,8

1,1 6,4

16,6

0,3 0,4

5,0

0,8

230,0

3,7        17,2

9,8 27,6       83,0

92,0

312,5    0,1

404,5       78,0

58,3 364,6

115,0

140,8 184,3

269,1

10,7 363,5

1506,3

 

21,0 53,7

1,2

1,4 6,9

-

5,2 53,8

4,7

36,6

-

17,0 34,4

6,0 285,0

296,9

1  230,8

2  175,9

1,4 612,2

309,5 483,4

426,9

33,7 682,9

5 956,7

 

0,2 4,7

5,6 45,8 23,1

8,1 59,1 12,2 42,1

0,3

22,0 18,0

15,7

12,7

6,6

2,4

7,8

0,2

 

0,1

8,5

67,8

11,0

-

2,2

-

22,7

82,2

3,9

-

0,1

11,4

6.1

-

0,4

0,2

13,5 0,4

250,0

12,5 7,2

3.9

 

0,3

-

-

293,2

23,3

7,5

2,0

112,2

37,8 334,3 195,3 238,6 635,8

55,5 337,8

62,3

15,8 95,3 25,9 67,6

180,2 28,0

258,5 22,9

20,0 75,0 24,5 80,0 60,0

100,0 26,0

347,1

1 963,6

570,6

1       455,2

2    682,4
240,0

1 625,9 305,1

11,6

19,5

30,0

168,4

11.2

4,0

8,0

51,7

682,9 37,8

164,3 14,8

100,0 3,0

1 084,2 89,4

25,3

16,4

3,0

52,6

20,6

4,9

—

78,7

 

2,3

50,3

64,3

12,1

9,0

145,5

 

Skr 1975:4                                                                                                            668

1                                                                  2               3              4                  5

Sakkunniga (K 1972: 03) med uppdrag att utreda vissa
frägor beträffande Göta kanal                        24         49,1         16,1           13,2

25

15,0

-

46,1

27

0,5

83,4

14,3

28

15,9

291,9

83,6

29

34,1

105,6

22,1

30

—

 

28,8

32

 

3,4

28,4

33

—

51.8

21,3

35

 

 

2,9

36

—

41,6

31,4

37

-

-

6,4

Utredningen (K 1972: 04) med uppgift att utreda vissa frågor i anslutning till den långsiktiga väg­planeringen m. m.

Leasingutredningen (K 1972: 06)

Trafikpolitiska utredningen (K 1972: 07)

Bilarbelstidsutredningen (K 1972: 08)

Flaggutredningen (K 1973: 01) (FU)

Sakkunniga (K 1973; 03) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande det allmänna kommunikations­väsendets anpassning till de handikappades behov (HAKO-utredningen)

Fartygsmiljöutredningen (K 1973: 04)

Sakkunniga (K 1973: 06) med uppdrag att ingå i en delegation för att tills vidare samordna uppbyggna­den av det framtida flygkontroUsystemet

Trafiksäkerhetsutredningen (K 1973: 07)

1974 års tidnlngstaxeutredning (K 1973: 08)

Utredningen (K 1974: 01) avseende regionalt gällande
generella trafikrabatter                                  38            -               -                 -

Sakkunnig (K 1974: 02) med uppdrag att utreda den
framtida verksamheten inom televerkets verkstads­
rörelse, m. m.                                                   39            _              _                 _

Utredningen (K 1974: 03) avseende vissa kommunala
trafik- och trafiksäkerhetsfrågor                   40             -               -                 -

Summa                     7 127,5    1975,8         855,7

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974

Utredningen (K 1969:51) om stängselskyldighet vid järnväg

Bussbidragsutredningen (K 1969:59)

Planerings- och utredningsuppgifter av teknisk art, bl.a. frågor rörande Öresundsförbindelsema (K 1971:06)

Sakkunniga (K 1972: 09) för förhandling av frågor rö­rande fast förbindelse över Öresund m. m.

Summa

 

1974: 9 1973:16

2,6 223,2

1,2

19,8

1974:25

174,6

61,0

5.3

33

29,6

-

9,5

 

430,0

62,2

34,6

Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 föt sakkunniga biträden inom departemen­tet m. m.

Diverse myndigheter                                                                          -                 -

Diverse firmor                                                                                    —                 -

Diverse personer                                                                           55,0                 -

Gemensamma kostnader                                                                 2,2                 -

Utestående reseförskott                                                                     -                 -

Summa                                        57,2               -

' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg.

' Hyreskostnaderna  för   kommittéer bestrids  från anslaget Gemensamma ändamäl för statsdepartementen

ävensom vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.

(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement)          ,„.,.,,„,„

' Kostnaderna bestrids av jordbruksdepartementet med 9,0 tkr 1973/74 samt 4,4 tkr 1974/75. Kostnaderna

bestrids av kommundepartementet med 2,5 tkr 1973/74 samt 3,9 tkr 1974/75.

 

669

Konunittékostnader: Kommunikationsdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

8,3

0,1

37,6

38,6

24,2

149,5

 

 

2,0

7,1 6,5 1.0

—

26,7 20,0

2,2

0,7

10,9

1,3

7,4

-

-

1,4

10,5

-

-

-

0.5

_

_

_

316,5       16,8           508,5       84,5

23,6

 

50.3

98,4

420,2

154,1

29,8

12,4 40,4 211,2 76,5 24,9

15,0 20,0 125,0 50,0 26,0

92,7 159,3 772,3 314,7

80,7

33,0 81,9

33,0 41,5

15,0 18,0

81,0 141,4

83,4 6,4

2,9

54,9

7,8

61,0 9,0

2,9 199,3

23,2

0.5

52,1

273,0

325.6

-

20,2

2,0

22,2

-

-

3,0

3,0

770,3

1 554,1

1 181,7

13 633,6

 

2,2

0.1

23,2 0,1

25,8 223,3

 

5,3 7,5

0,1 0,1

0,1

66,4

14,9

104,6

241,0

44,5

534,6

 

2,5

0,1 8.6

8,7

1,7 41,9

2,5      43,6

200,0

200,0

 

200,0

_

1.7

—

55,0

47.9

41.7

22,9

8,6

19,5

90,3

307,0

 

Skr 1975:4

670

FINANSDEPARTEMENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.     1973-07-01 - 1974-06-30

1973-06-30

Lön m. m.

Dagar­voden'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966: 33) Lönesystemutredningen (C 1968: 17)* Traktamentsbeskattningsutredningen (Fi 1969: 53) Utredningen (Fi 1969:54) för utveckling av system med

differentierade lönekostnadspålägg Arbetsgruppen (Fi 1970:58) föi utredning av vissa

frågor rörande tullpackhuskarlslagen Sakkunniga (Fi 1971: 04) med uppdrag att verkställa översyn av den kreditpolitiska beredskapslagstift­ningen Styrelserepresentationsutredningen (Fi 1972: 04) Sakkunnig (Fi 1973:03) med uppdrag att se över upp­giftsfördelningen m. m. mellan statskontoret, Stats­konsuh AB och DAFA 1973 års myntkommitté (Fi 1973: 05)

Summa

1975

 

: 4 7 9

2 599,2 428,2 498,2

367,2 162,8

165,0 6,3

27,4

10

-

-

8,2

13

33,5

1,5

29,2

22 28

22,6 29,1

1,3

55,8 6,9

35

37

-

-

15,4 6,7

532,8

320,9

3 610,8

 

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Markdelegationen (K 1957:30)'

Utredningen (Fi 1959: 37) om universitetens egendomsförvaltning

Utredningen (Fi 1965: 26) om redovisning i skuld­förbindelser mot säkerhet i fartygsinteckning av vissa fondmedel

Fondbörsutredningen (Fi 1967: 32)

Förhandlingsutredningen (C 1968:16)"

Byggnadsindexkommittén (Fi 1968:43)

1968  års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969: 59)

1969  års punktskatteutredning (Fi 1970: 57) Delegationen (Fi 1970: 67) för förvaltningsdemokrati Utredningen (Fi 1970: 69) om företagens uppgiftsplikt Utredningen (Fi 1970: 70) rörande förhållandet mellan

bankgiro och postgiro Hemvistsakkunniga (Fi 1970: 71) Företagsskatteberedningen (Fi 1970: 77) Realisationsvinstkommittén (Fi 1970: 79) Utredningen (Fi 1971: 01) om beskattning av utländska

artister Datasamordningskommittén (Fi 1971: 03) Mervärdeskatteutredningen (Fi 1971:05) Förenlngsskatteutredningen (Fi 1971: 06) Livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971: 07) Kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08)

1975

 

1

1 764,9

41,4

90,7

2

85,2

0,3

1,9

3

 

 

3,1

.5

933,8

55,4

93,5

6

291,9

50,0

-

8

787,6

82,3

33,4

11

338,4

12,4

69,4

12

161,0

3,3

47,2

14

661,9

250,3

41,7

15

390,2

168,2

51,7

16

20,0

_

2,6

17

360,8

128,6

32,4

18

550,2

212,3

49,2

19

284,9

102,7

36,1

20

15,3

95,4

30,9

71

445,9

224,2

48,0

73

55,0

-

23,2

74

22,3

-

14,8

?,S

199,6

107,6

55,6

26

268,3

270,3

50,7

 

671

Kommittékostnader: Finansdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck-      Konsul-   Övriga ad-     Bidrag till      Summa
sättning   ning  tationer   ministrativa  myndighet,

kostnader      institution m. m.

1974-07-01 -12-31

VerkstäUda      Beräknade

utgifter   utgifter

07-01 -   11-01 -

10-31     12-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)

 

65,5

12,2        -        16,2

0,2

2,4      10,3

17,6

80,3     27,9      16,2

1,4

1,0

0,1 2,5

 

599,1

6,3

218,6

182,2

14,2

148,7

8,2

-

30,9

1,2

70,8 24,5

-

15,4 6,8

21,7

980,6

368,0

77,8

77,8

3 458,3 448,7 865,5

8,2

65,6

93,4 53,6

37,1 6,8

5 037,2

 

28,1

5,3

0,6

2,7

5,9

29,9

0,1

5,7

 

1,3

-

_

_

11,4

15,7

—

7,6

—

26,3

30,0

130,0

3,8

-

-

-

6,3

0,2

25,5

1,2

-

-

-

0,1

1,9

_

_

_

4,2

6,5

307,7

4,2

2,2

-

_

_

1,1

-

11,4

-

20,1

—

13,0

0,3

4,4

0,1

1,8

1,1

 

166,1

79,9

19,0

2 029,9

4,9

-

5,7

95,8

3,1

3,4

10,0

16,5

184,7

7,5

20,0

1 146,0

50,0

12,7

6,3

360,9

121,5

46,5

40,5

996,1

81,8

33,0

24,2

477,4

51,8

4,2

7,5

224,5

326,7

124,6

78,3

1 191,5

406,2

80,4

33,0

909,8

2,6

0,1

10,0

32,7

164,8

90,4

39,6

655,6

294,7

130,2

73,0

1 048,1

138,9

45,2

21,0

490,0

128,2

44,9

20,8

209,2

594,8

266,5

317,0

1 624,2

25,4

16,8

4,0

101,2

27,3

5,4

2,8

57,8

196,6

93,5

76,0

565,7

328,4

382,3

96,0

1 075,0

 

Skr 1975:4                                                                                                           672

1972 års skatteutredning (Fi 1972:02)              27        218,6       264,0           145,5

Utredningen (Fi 1972:06) om underställning av avtal         29            -                   -    -

1972 års pressutredning (Fi 1972:07)               30        147,5       125,6             62,6

Bostadsskattekommiitén (Fi 1972:08)                31         71,5         68,6            129,2

Utredningen (Fi 1972:09) angående kvinnomas situation

i den statligt lönereglerade offentliga förvaltningen     32            60,7             52,9 15,5

Utredningen (Fi 1973: 01) om säkerhetsåtgärder m. m.

i skatteprocessen                                             33         21,4        131,1            70,7

Sakkunnig (Fi 1973:02) med uppdrag att utreda frågan

om förvaltningen av Drottningholms kungsgård               34            -                   -    -

Varusmugglingsutredningen (Fi 1973:04)          36             -          153,2             24,0

Fastpriskommlttén (Fi 1974:01)                          38            -               _

Sakkunniga (Fi 1974:02) med uppdrag att utreda

frågan om gränsdragningen meUan förvaltnings­revision och rationaliseringsverksamhet inom

statsförvaltningen m. m.                                  39            -               -                   -

Jury (Fi 1974: 03) för bedömning av förslag till ny

prägel på rikets mynt m. m.                              40            -               -                   -

Sakkunnig (Fi 1974: 04) med uppdrag att utreda vissa

frågor rörande samordning m. m. inom den civila

övervakningen till sjöss                                    41            -               -                   -

Sakkunnig (Fi 1974: 05) med uppdrag att utreda frågan

om den statliga personalutbildningens fortsatta in­
riktning och organisation                                    42            -               -                   -
Sakkunnig (Fi 1974: 06) med uppdrag att företa en

översyn av utrikeshandelsstatistiken och därmed

sammanhängande frågor                                 43            -               -                   -

Summa                      8 156,9    2 600,1        1 223,6

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före in­gången av 1974

Utredningen (Fi 1967: 33) om det skatterättsliga
fastighetsbegreppet                                  1973: 9      223,8

22 28

532,7 437,1

1974:15 16

102,7 779,0

33

35

30,8 136,4

Delegationen (Fi 1970; 63) för lokalisering av statlig verksamhet

Skatteutjamningsrevisionen (Fi 1970: 74)

Utredningen (Fi 1970: 62) om meritvärdet av anställ­
ning inom biståndsverksamheten i u-länder, m. m.      1974:15       102,7        -       30,0

Budgetutiedningen (Fi 1970:64)                        16       779,0               -             67,7
Utredningen (Fi 1972: 03) om representation för de

anställda i bankinstitutens styrelser                33         30,8               -               1,4

1972 års tullagstiftningssakkuimiga(Fi 1972:05)               35       136,4               7,3  19,2

Summa                      2 242,5          7,3            118,3

Kostnader frän kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom departementet m. m.

142,6

25,5

10,7

-

153,3

25,5

Divene myndigheter Diverse fumor Diverse personer Utestående reseförskott Gemensamma kostnader

Summa

' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg

' Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom

städning, telefon m. m.  (överslagsmässigt ca  2  milj.  kr.  för samtliga departement) bestrids från anslaget

Gemensamma ändamål för statsdepartementen

' Kommittén överflyttad från kommunikationsdepartementet fr. o. m. 1.7.1967

* Kommittén överflyttad från civildepartementet fr. o. m. 1.7.1969

 

673

Kommittékostnader: Finansdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

 

7,0

19,5

106,3

5,4

83,3 47,0

-

360,3

4,1 1,6

-

-

49,0

0,1

52,6

-

-

1,4

0,1

—

-

0,2

255,0

 

547,7

890,9 246,4

158,2

125,1 234,9

160,0

3,1

147,9

25,0

1 084,5

3,1

1 311,4

577,8

117,5

77,9

33,6

289,7

255,8

105,9

64,5

447,6

177,5

106,9 10,5

2,5 44,5 17,9

2,5

328,9

28,4

 

255,9

98,2       938,8       162,7

255,0

5 534,3

2 286,9

1 403,7

17 381,8

 

0,5           -           -          -

0,4           -           -          -

-         0,1           -          -

1,0          -           -          -

2,6    198,9      12,5       6,0

2,0      30,7

6,5  229,7     12,5       6,0

0,5

0,4 0,1

31,0 287,7

1,4 59,2

380,3

224,3

533,1 437,2

133,7

1 066,7

32,2 195,6

2          622,8

 

334,7

63,3

_

75,9

_

0,1

0,1

_

_

0,1

11.1

-

_

_

-

3,4

-

1,9

11,2

79,3

63,3

2,1

 

63,3

81,7

76,0

99,7

168,3

59,1

11,1

27,0

16,0

4,5

272,0

43   Riksdagen 1975. I saml Nr 4

 

Skr 1975:4

674

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgiftei (i tusentals kronor)

t. o. m.          1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30   ------

Lön m. m.

Dagar­voden'

0,4

0,9

621,4

16 706,3       1 403,3

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

: 3 5

10 11 12 14

1 976,2 3 386,5 6 330,6

1  004,1

2    227,9
1 085,0

33,7 153,6 209,1

55,1 130,6 143,0

22,6 115,5 132,4 12,6 44,3 70,2

17

24,1

-

6,0

21

71,0

-

8,9

26

87,6

1,3

14,9

27 34

161,3 352,0

92,1 369,5

32,2 101,4

41 43

-

214,4

23,4 36,6

Utredningen (E 1965; 55) rörande sexual- och
samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysnings­
arbetet                                                         1975

Reklamutredningen (K 1967: 43)

1968 års utbildningsutredning (U 1969:47)

1968 ärs studiemedelsutredning (1969:48)

1968 års litteraturutredning (U 1969; 49)

Filmutredningen (U 1969: 52)

Kommittén (U 1970: 48) för medicinsk teknik i Linköping

Organisationskommittén (U 1970: 59) för riksinternat­skolor

Kommittén (U 1971: 01) för fortbildning av jour­nalister

1971 äis bibelkommitté för Gamla testamentet (U 1971:05)

Kompetenskommittén (U 1972:04)

Utredningen (U 1973; 04) rörande radionämndens organisation m. m.

Läromedelsorganisationskommittén (U 1973; 06)

Sakkunnig (U 1973; 10) för att utreda förutsättning­
arna för att insamla material för en kontinuerlig
samlad redovisning av den s. k. kyrkliga finans­
förmögenhetens samtliga kostnader och in­
täkter'                                                                 47

Organisationskommittén (U 1974: 05) för statens
kulturråd                                                             52

Summa

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Tekniska högskolans i Stockholm byggnadskommitté

(E 1945: 30)" Lokal- och utrustningsprogramkommittéerna (E 1965: 54) för universitet och högskolor 1965 ärs musei- och utställningssakkunniga

(£1966:52) Dataarkiveringskommittén (U 1968; 48) Sakkunniga (U 1968: 49) för förhandling om avtals­reglering av upphovsrättsliga frågor på undervisnings­området Konstnärsutbildningssakkunniga (U 1968: 52) 1968 års kyrkohandbokskommitté (U 1969:44) Kommittén (U 1969; 51) för studiestöd åt vuxna

1975: 1

9 13

6 303,8

1 770,6 833,6

71,9 990,3 551,5 793,8

583,8

233,6 199,3

42,6

65,1

268,8

183,7

87,8 48,1

11,9 21,4 71,8 76,2

 

675

Kommittékostnader: Utbildningsdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck­sättning   ning

Konsul-   Övriga ad-tationer   ministrativa kostnader

1974-07-01 - 12-31

Bidrag tiU                                 Summa        Verkställda           Beräknade

myndighet,               utgifter    utgifter

institution                 07-01 -    11-01 -

m. m.                        10-31      12-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)

 

11,6

19,2

61,7

6,1

4,5 5,8

2,1

4,2

22,1 22,5

11,9

101,4

312,5

48,2

84,4

89,7

2,9

0,7

118,6

42,1

188,6

15,7

132,0

32,6

1,9

1,1

10,2

4,8

2,4 4,3

2,1 12,3

 

200,6 540,8 759,8 311,7 274,0 313,4

8,7

47,9

9,1

28,8

38,4

6,0

-

11,0

0,4

20,4

-

148,9 516,2

59,6 96,2

25,5 275,2

8,3 18,7

1,1

2  185,5

3  927,3 7 138,3

 

1  324,9

2  530,7 1 436,8

30,1

82,4

108,0

369,8 964,4

34,9 293,9

 

0,8

172,5       639,1

365,7       203,7

5,2

3 408,7

34,1 350,2

1,1

5,2

34,1

20 466,3

 

94,8

15,7 18,5

1,3

2,2

35,9

15,9

6,4

0,7

11,8

0,2

93,3

97,5 0,4

0,4

12,9

7,3

962,2

434,6 267,0

25,1

66,7

185,7

368,3

326,1

108,3 88,9

2,0

18,0

43,2

108,0

145,0

40,5 60,0

25,0

2,5

15,0

70,4

7 737,1

2 354,0 1 249,5

124,0 1 077,5

795,4 1 340,5

 

Skr 1975:4                                                                                                           676

15 16

1 060,0 331,0

378,5 19,7

2,2 47.1

18

201,5

2,4

20,0

19

170,1

5,1

-

20

2 108,8

236,0

2,5

22

1 196,2

316,3

133,4

23 24 25 28

1 586,3

4 145,3

478,7

931,8 114,4

114,8 14,5

Universitetsrestauiangkommittén (U 1970:46)

1969 ärs psalmkommitté (U 1970: 47)'

Sakkunnig (U 1970; 54) för utredning av förfarandet vid professorstillsättning

Särskilt uppdrag (U 1970; 55) ät förutvarande stats­ministern T. Erlander"

Kommittén (U 1970: 56) för försöksverksamhet med vuxenutbildning

Organisationskommittén (U 1970:60) för högre musikutbildning

Organisationskommittén (U 1970:62) för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland

Utredningen (U 1970: 63) om skolans inre arbete

Sameutredningen (U 1970: 68)

Uppsala domkyrkas restaureringskommitté (U 1971; 09)"

Sakkunnig (U 1971; 11) för att utarbeta förslag till restau­
rering av Vadstena klosterkyrka                       29          23,1        23,0

Utredningen (U 1971: 13) ang. den fortsatta verk­
samheten med radio och television inom utbildnings­
väsendet                                                           30         256,2     273,6             29,5

31

47,5

_

13,4

32

108,5

202,9

39,2

33

94.9

97,1

24,2

35

39,2

51,8

48,8

36

398,1

944,7

152,8

37

248,0

586,5

71,8

38

25,8

306,0

47,6

39

24,4

145,9

38,0

40

-

66,7

12,9

42

6,7

140,5

38,4

44

-

37,7

41,5

45

-

54,9

9,1

46

_

29,6

21,3

48

-

14,5

4,0

49

-

29,8

1,9

50

_

_

_

51

-

-

—

53

-

-

-

54

_

—

-

55

-

—

—

Ämbetsmannakommlttén (U 1971; 14) för nordiskt kulturellt samarbete

Forskningsrådsutredningen (U 1972:02)

Studiereseutredningen (U 1972: 03)

Studerandehälsovårdsutredningen (U 1972; 05)

Utredningen (U 1972: 06) om skolan, staten och kommunerna

Bibelkommissionen (U 1972: 07)'

Folkhögskoleutredningen (U 1972: 08)

1973 ärs betygsutredning (U 1973; 01)

Obligatoriekommittén (U 1973; 03)

1973  års expertgrupp för konstutbildning (U 1973; 05) Tidningsfilmningskommittén (U 1973: 07) Joumalistutbildningsutredningen (U 1973: 08) Dansarutredningen (U 1973: 09)

1974  års skolhälsovårdsutredning (U 1974:01) Arbetsgruppen (U 1974; 02) för beredande av vissa

radio- och televisionsfrägor

Utredningen (U 1974: 03) rörande svensk undervisning i utlandet

1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974; 04)

ForskarutbildningsutredninEen (U 1974: 06)

Organisationskommittén (U 1974: 07) för riksantikvarie­ämbetet och vissa muséei

Radioutredningen (U 1974; 08)

Arbetsgruppen (U 1974: 09) för beredande av vissa frå­
gor rörande samarbetet mellan staten och Hermods
korrespondensinstitut                                      56             -             -                   -

Utredningen (U 1974; 10) rörande den andliga vården vid
sjukhusen och vid kriminalvärdens anstalter    57             -             -                   -

Arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa kulturminnes­
vårds- och museifrågor                                     58             —            -                   -

Summa                    23 865,8       6402,6 1429,8

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974

Kompetensutredningen (£1966:56)            1971:2      2 790,2        2,0

Kommittén (U 1968; 44) för television och radio i

utbildningen                                               1974: 6     1 225,4        1,8

Pedagogikutredningen (U 1968:47)            1972:4         516,7

Läiarutbildningskommittén (U 1970:44)       1974:16    2 598,7       84,4             47,9

 

677

Kommittékostnader: Utbildningsdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

7,7

3,0

22,8

24,6 5,7

0,1

37,5

 

44,5

1,9

602,6

27,0

102,7

12,0

-

39,4

0,5

197,5

32,9

6SJ

375,0 25,2

226,8 4,4

145,5

500,0

21,3

 

561,3 95,2

137,0 23,0

80,0 28,0

1 838,3 477,2

60,0

-

-

261,5

5,1

-

-

175,2

1414,7

907,7

70,0

4 501,2

603,7

175,9

124,5

2 100,3

375,5

1 564,6

187,6

642,3 69,4

16,0 40,0 22,0

1 977,8

6 392,2

757,7

 

0,3

4,7

28,0

35,0

86,1

 

5,7

24,5

21,2

10,6

4,5

75,8 17,9 48,2 17,9 15,9

1,8 13,7

9,1 11,6

0,7

0,4

0,2

4,2

80,6

0,1

8,4

 

-

2,8

3,3

0,4

09,6

50,1

-

56,6

23,5

2,7

7,5

10,9

0,2

-

 

4,7

-

1,5

9,6

0,5

—

1,1

-

0,3

0,4

722,1

92,7

55,8

317,4

 

37,9

7,2

11,0

103,6

266,0

85,4

65,0

524,9

135,5

38,9

17,0

286,3

105,2

27,2

14,0

185,6

337,1

464,8

220,0

2 420,0

732,5

317,7

115,0

1413,2

428,0

199.1

80,0

732,9

300,8

73,4

42,5

441,1

95,7

49,7

14,0

159,4

185,4

64,5

50,0

306,6

94,4

84,1

55.0

233,5

83,3

70,7

40,0

194,0

63,6

51,6

35,0

150,2

19,5

60,7

32,3

112,5

32,6

55,9

6,5

95,0

_

6,7

10,5

17,2

-

42,8

48,0

90,8

-

0,5

1,0

1,5

—

7,6

50,4

58.0

-

22,6

65,0

87.6

 

2,2

2,0

4,2

 

868,0       205,1        1 196,4       671,9

666,8

11440,2       4 475,8

20,7 1 824,6

20,7 41 606,4

 

2,5 2,4 8,8

94,2 38,3

10,0 0,7 0,8

0,6

4,1

16,9

14,6

99,7

4,1

197,1

0,8

2 804,8

1 325,1 520,8

2 796,6

 

Skr 1975:4

678

1

1969 års radioutredning (U 1970; 49) Kårobligatorieutredningen (U 1970: 64) Länsskolnämndsutredningen (U 1970; 66) Kommittén (U 1970; 67) för frågor rörande

demokratisering av utbildningsväsendet U-landsforskningsutredningen (U 1971; 03) Operautredningen (U 1972: 01) Utredningen (U 1973: 02) rörande Nämnden för

svensk språkvård

Summa

 

20 28 29

870,3 488,7 500,6

9,8 11,2 36,4

4,1

10,2 25,4

30 33 40

580,3 553,8 149,2

72,4 78,0

29,6 21,8

49

-

-

8,9

 

10 273,9

296,0

147,9

Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom departementet

Diverse myndigheter Diverse firmor Diverse personer Gemensamma kostnader Utestående reseförskott

Summa

39,3

348,8 37,6

425,7

260,0 238,8

498,8

' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg

 Hyreskostnaderna för kommittéer sami vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom

städning, telefon m.m.  (överslagsmässigt  ca  2  milj.  kr.  för samtliga departement) bestrids från anslaget

Gemensamma ändamål för statsdepartementen

' Kostnadema har bestridits med förskott ur kyrkofonden

■* Kostnadema har bestridits av andra medel än kommittéanslaget

 

679

Kommittékostnader: Utbildtungsdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

 

2,2 8,1

74,2 12,5 58,4

31,3

2,8 1,2 1,5

55,4 6,1

123,4 45,2

10,8 5,9

18,4

0,7

12,5

0,5

-

-

-

86,0

446,2

59,5

58,7

90,9

68,5

129,9

309,8

157,7

12,5

9,4

1 094,2

0,8

961,2

557,2 630,5

890,1 711,5 161,7

9,4

11368,9

 

 

5,5

_

87,0

0,6

1,5

1,2

0,9

21,4

i6,l

-

—

3,1

3,1

15,5

5,7

312,9

5,6

-

-

-

2 392,7

 

2 784,9

1051,6

25,0

1,2

646,7

90,6

374,8

96,8

5,6

8,1

3 836,5

26,2

737,3

471,6

13,7

 

71,8

16,7

93,6       338,8           2 392,7

3 837,0        1 248,3

5 085,3

 

Skr 1975:4

680

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.          1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30   ----

Lön m. m.'

Dagar­voden'

26

27

567,6

5 985,4       692,3

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

197S: 1 3 5 6

19,3

863,4

1 312,0

247.0

199,5

20,6

2,4

4,5 31,9 56,7 52.8

9 10

803,1 468,9

82,6 201,4

105,5 65,2

11

1   14

15

17

2 065,5

106,8

90,9

8,5

106,9 10,2 68,7

37,6

100,9

55,6

52,9

22 23

-

-

4,0

Trädgärdsnäringsutredningen (Jo 1959: 29)

Jaktmarksutredningen (Jo 1968: 31)

Miljökontrollutredningen (Jo 1970: 20)

Sambruksutredningen (Jo 1970: 24)

Organisationskommittén (Jo 1970: 30) i anled­ning av veterinärhögskolans och statens veteri­närmedicinska anstalts omlokalisering

Fritidsbåtutredningen (Jo 1970: 33)

Utredningen (Jo 1971; 01) rörande omhänderta­gande och behandling av kemiskt avfall

Utredningen (Jo 1972: 01) om spridning av kemiska medel

Miljöforskningsutredningen (Jo 1972:02)

Jästutredningen (Jo 1973: 02)

Utredningen (Jo 1973:08) om huvudmannaskapet för svinstamkontrollen

Avbrytarutredningen (Jo 1974: 01)

Sakkunniga (Jo 1974: 04) för förhandlingar om stöd tiU kollektiv skogsteknisk forskning m. m.

Sakkunniga (Jo 1974: 05) för förhandUngai om stöd till kollektiv forskning rörande skogsträdsförädling och skogsgödsling

Summa

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid

ingången av 1975

Lokal- och utrustningsprogramkommittén (Jo 1966: 31)

för jordbrukets högskolor                           1975

Fiskerinäringsutredningen (Jo 1968: 32) Fiskeadministrativa utredningen (Jo 1970; 25) Naturvärdskommittén (Jo 1970: 28) Utredningen (Jo 1971: 06) om kontrollanstalterna

på jordbrukets område Utredningen (Jo 1971: 08) om kostnadema för miljövården

1972    års jordbniksutredning (Jo 1972; 04)
Förhandlingsgruppen (Jo 1973; 03) för renskötsel­
anläggningar

Genbankutredningen (Jo 1973: 04)

1973    ärs skogsutredning (Jo 1973: 06)
1973 ärs fiskevattensutredning (Jo 1973; 07)
Emåutredningen 1974 (Jo 1974: 02)
Skogsadministrativa utredningen (Jo 1974:03)
Organisationskommittén (Jo 1974:06) för beredning

av vissa frägor om den framtida organisationen av växtskyddsverksamheten Jordförvärvsutredningen (Jo 1974: 07)

Summa

 

: 2

303,3

_

55,9

4

382,4

_

70,6

7

244,4

-

86,8

8

394,3

108,0

57,2

12

142,7

0,1

108,8

13

306,2

254,5

64,5

16

230,2

215,5

116,2

18

10,9

_

64,5

19

36,2

114,4

6,6

20

_

44,6

34,2

21

_

1,1

5,6

24

-

-

-

25

-

-

—

28

 

 

_

29

-

-

-

670,9

2 050,6       738,2

 

681

Kommittékostnader: Jordbruksdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck-      Konsul-   Övriga ad-      Bidrag till      Summa
sättning   ning  tationer    ministrativa   myndighet,

kostnader      institution m. m.

1974-07-01 - 12-31

Verkställda   Beräknade
utgifter     utgifter

11-01 12-31

07-01 10-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)

 

8,0 54,0

28,1

 

15,9 0,5 8,0

64,4

20,3

0,1

20,7 10,7

_

71,1 240,3

8,0 1,9

1,3

9,1

12,5

3,1

-

2,3

0,1

3,5 0,7

26,6

-

-

86,0

10,1

91,0       334,0

4,5

267,6

142,1

63,1

287,8 519,6

145,9

120,2

136,9

58,3

34,0 0,7

1 780,7

56,6

23,3 49,1 19,0 30,7

51,8 97,5

59,0

60,3

17,8

0,6

26,5

10,4

4,2

4,6

9,4

4,6

9,4

455,2

169,7

47,1

1 236,7

1 473,1

340,8

1 150,7

1  140,0

2  298,5 287,3 245,6

67,4

60,5 15,3

14,0

14,0 8 391,0

 

 

10,2

—

_

_

7,9

-

—

-

20,0

0,1

-

8,4

1,6

0,5

-

8,4

3,7

_

_

_

9,7

-

1,3

6,1

42,6

0,2

211,7

0,7

23,9

_

_

0,2

3,5

-

-

 

4,6

—

-

-

2,3

-

-

-

50,0

 

66,1

78,5

115,3

175,6

14,9 58,7 21,4 50,0

7,0 15,0 17,3 22,5

391,3 534,6 398,4 642,4

112,5 386,2 586,9

26,4 104,4 117,7

18,0

70,0

172,0

299,6

866,8

1 106,8

88,5

124,4

83,4

9,0

42,2 40,4 49,7 80,4 7,7 18,0

24,0 20,9 350,7 19,5 27,0 17,7

165,6 221,9 483,8 108,9 34,7 35,7

-

9,3 3,5

8,7

18,0 3,5

 

130,0

0,8       213,0

23,8

50,0

I 826,4

644,7

790,3

5 312,0

 

Skr 1975:4                                                                                                           682

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974

1973: 2 1974: 2

927,2 602,9

-

0,4 22,1

7

2 397,0

65,9

51,3

1973:11

12,088,8

21,6

-

Skogsbruksutredningen (Jo 1963: 26)

Skogspolitiska utredningen (Jo 1966: 28)

Kommittén (Jo 1970: 22) för planering av turist­anläggningar och friluftsområden

Nationalkommittén (Jo 1970: 27) för 1972 års FN-konferens om den mänskliga miljön

Sakkunnig (Jo 1972:03) föi vissa överläggningar
rörande Hjälmarens reglering                       1974:18          15,4          -                  4,0

Sakkunnig (Jo 1973: 01) med uppdrag att se över
statens naturvåidsveiks oiganisation                    20            70,9      21,6                4,0

Summa                      16 102,2       109,1           81,8

Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom departementet m. m.

Miljövårdsberedningen                                                                    101,5              11,1

Diverse myndigheter                                                                             -                   -

Diverse firmor                                                                                   8,2

Diverse personer                                                                             39,1                   -

Gemensamma kostnader                                                                   1,0                   -

Utestående reseförskott                                                                       —                   -

Summa                                      149,8              11,1

' I beloppet ingår lönekostnadspålägg

 Hyreskostnaderna föt kommittéei samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids från anslaget Gemensamma ändamäl för statsdepartementen

Ang. Sakkunniga K 1972:01 för att leda visst utrednings- och utvecklingsarbete i fråga om metoden för märkning av olja i fartyg är jordbruksdepartementets andel 3,5 tkr 1973/74 samt 4,4 tkr 1974/75, se redogörelsen till Kommunikationsdepartementet.

 

683

Kommittékostnader: Jordbruksdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

 

-

105,3

-

5,2

10,3

63,2

0,7

13,5

0,3

-

1,0

276,2

0,8

-

-

-

11,4

168,5

1,7

294,9

0,4 132,7

205,1

299,1

4,7

25,6

667,6

11,8

3,8

15,6

927,6 735,6

2 613,9

12 387,9

23,9

96,5

16 785,4

 

5,2 1,2 0,5 4,8 2,1 4,7

2,1

80,1

1,5

0,1

447,2

119,4

448,4

90,9

43,9

3,1

4,7

 

18,5

2,1

80,1

1,6

447,2

710,4

 

Skr 1975:4

684

HANDELSDEPARTEMENTET

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.     1973-07-01 - 1974-06-30

1973-06-30

Dagar­voden'

Lön m. m.'

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Affärstidsnämnden (H 1971:03)                    1975:4       470,3       10,7            49,0

Utredningen (H 1973: 02) rörande statens pris- och
kartellnämnds informationsverksamhet              8             -          19,5              4,8

Utredningen (H 1973: 03) rörande översyn beträffande
samordning och organisation av handelssekreterar­
verksamheten                                                     9             -             -                  -

Utredningen (H 1973: 04) rörande vidareutbildning i
intemationell marknadsföring                            10            -          53,0              0,5

Summa                       470,3      83,2             54,3

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Patentpolicykommittén (H 1969: 10)

Distributionsutredningen (H 1970:14)

Försörjningsberedskapsutredningen (H 1971; 01)

1972 års lotteriutredning (H 1972: 03)

Låsutiedningen (H 1972: 04)

Utredningen (H 1973: 01) rörande översyn av patent-och registreringsverkets besvärsavdelning

Utredningen (H 1974: 01) rörande nuläge och utveck­lingstendenser m. m. inom hotell- och restaurang­branschen

Översyn (H 1974: 02) av allmänna ransoneringslagen

Utredningen (H 1974; 03) rörande vissa beredskaps­frågor inom energiområdet

Utredningen (H 1974: 04) rörande översyn av skrothandelsförordningen

Utredningen (H 1974:05) rörande översyn av konkurrensbegränsningslagen

Summa

 

1975: 1 2 3 5 6

113,8 940,6 393,2 162,5 6,7

51,4 347,6

69,2 160,4

22,0

41,5 77,5 52,5 29,3 45,1

7

-

-

15,6

11

12

_

18,3

1,8

13

-

8.5

2,3

14

-

-

-

15

_

_

_

265,6

677,4

1 616,8

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974

Butiksetableringsutredningen (H 1968: 07) Varudeklarationsutredningen (H 1972: Ol) Kontrollstation för oljelagringsprogrammet (H 1972:06)

Summa

 

1974: 1 6

520,0 152,6

-

~

9

19,2

0,6

14,0

 

691,8

0,6

14,0

 

685

Kommittékostnader: Handelsdepartementet

 

10

11

12

13

14

 

1974-07-01 - 12-31

Reser-      Tryck-     Konsul-   Övriga ad-     Bidrag till                   Summa*       Verkställda      Beräknade

sättning   ning tationer    ministrativa   myndighet,      utgifter    utgifter

kostnader      institution           07-01 -    11-01 -

m.m.                         10-31      12-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11,12 och 13)

 

4,7

529,1

1,0

594,5 24,3

97.9 7,6

90,0 18,6

1 252,7 50,5

 

 

-

-

83,5

-

1,7

6,5

59,5

1,1

6,4

6,5

672,1

2,1

83,5 122,4 824,7

40,4 122,7 268,6

51,1

40,0

199,7

175,0

285,1

1 763,3

 

0,1 28,8

0,6

13,6

15,5

2,5

2,9

1,2

35,7

83,3 13,6

%,9       29,5

106,5

449,1

107,8

121,0

552,6

124,3

192,8

81,9

159,8

50,8

113.2

36,8 20,9 37,8 28,3

1 689,8 589,2 506,3 116,9

15,6

10,4

-

26,0

20,1

19,4 48,7

15.0 19,1

34,4 87,9

10,8

67,7

93,0

171,5

-

-

18,6

18,6

-

-

0,4

0,4

104,6

577,8

390,9

3 690,1

 

0,5

34,5 46,9

—

—

-

-

-

0,1

0,5

81,4

-

0,1

34,5 47,5

14,7

96,7

554,5 200,1

33,9

788,5

 

Skr 1975:4                                                                                       686

1                                                                 2              3               4                   5

Kostnader för kommittéanslaget under budget­året 1973/74 för sakkunniga biträden inom departementet m. m.

Diverse myndigheter m. m.

Diverse firmor                                                                                     -                   -

Diverse personer                                                                          12,9                   -

Gemensamma kostnader                                                               0,3                   -

Utestående reseförskott                                                                   -                   -

Summa                                     774,4            333,8

' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg

* Hyreskostnaderna för kommittéei samt vissa andia icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr. församtliga departement) bestrids från anslaget Ge­mensamma ändamäl för statsdepartementen

 

687                                                                   Kommittékostnader: Handelsdepartementet

6     7     8     9        10       11       12       13       14

-           -              -         -          100,0         100,0

-                     -              -         -                 -           12,9

-                     -  -          3,8         -        4,0 1,3                -        -           -           -           1,3

43,8    87,9     769,0   34,9         100,0     2 144,2

 

Skr 1975:4

688

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs ni i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.           1973-07-01 - 1974-O6-30
1973-06-30   ------

Dagar­voden'

Lön

m. m.'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Invandrarutredningen (In 1969:22)                   1975

Utredningen (In 1970: 30) rörande ökad anställnings­trygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen

Utredningen (In 1972; 02) om regionalpolitiska styrmedel

Semesterutredningen (S 1972: 03)

Kommittén (In 1972: 04) för översyn av arbetsmarknads­utbildningen

Utredningen (S 1973; 03) angående lokaler för arbetar­skyddsstyrelsen m. m.

Summa

 

: 4

1 568,6

389,8

85,8

6

1 047,2

137,3

73,7

10 11

169,0 12,6

240,4 0,6

45,1 38,6

12

97,4

242,9

71,1

15

-

6,7

76,5

 

2 894,8

I 017,7

390,8

 

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Expertgruppen (In 1967; 24) för regional utred­ningsverksamhet

Expertgruppen (In 1968: 14) för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor

1968 ärs lokaliseringsutredning (In 1969: 20)

Expertgmppen (In 1970: 28) för vissa zigenarfrågor

Arbetsmiljöutredningen (S 1970; 35)

Nordkalottkommittén (In 1971; 01)

Arbetsrättskommittén (In 1971: 03)

Yrkesskadestatistikutredningen (S 1972: 04)

Utredningen (In 1973: 01) om politisk propaganda på arbetsplatser

1974 års semesterkommitté (A 1974: 01)

Sysselsättningsutiedningen (A 1974: 02)

Organisationskommittén (A 1974: 03) för skyddat arbete

Utredningen (A 1974: 04) om den yrkesinriktade reha­biliteringen

Byggsysselsättningsdelegationen (A 1974: 05)

Stimulansutredningen (A 1974: 06)

Lagerstödsutredningen (A 1974: 07)

1974 års utredning (A 1974: 08) om en allmän arbets-löshetsfÖTsäkiing

Delegationen (A 1974: 09) för arbelstidsfrågor

Utredningen (A 1974; 10) av arbetskraftsförhållande inom jordbmks- och trädgårdsnäiingen

Referensgruppen (A 1974: 11) för glesbygdsfrågoi

1975

 

:  1

4 920,6

461,0

94,2

2

540,1

153,0

55,5

3

429,1

-

10,8

5

803.5

194,8

27,3

7

1 074,6

231,3

71,1

8

33,0

3,0

8,5

9

337,5

299,1

95,3

13

-

70,2

38,6

14

35,4

91,3

6,4

16

—

23,8

2,1

17

—

-

-

18

-

9,4

-

19

_

2,9

_

20

-

7,7

-

21

_

—

_

22

 

 

 

23

_

_

_

24

-

-

-

25

_

_

_

26

_

_

-

 

Summa

8 173,8

1 547,5

409,8

 

689

Kommittékostnader: Arbetsmarknadsdepartementet

 

 

 

6

7

8

9

10

Il

12

13

14

 

 

 

 

 

 

 

 

Beräknad to­talkostnad t. 0. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11,12 och 13)

 

 

 

 

 

 

1974-07-01

- 12-31

Reser-sättning

Tryck­ning

Konsul­tationer

Övriga ad­ministrativa kostnader

Bidrag tUl myndighet, institution m. m.

Summa

Verkställda utgifter 07-01 -10-31

Beräknade utgifter 11-01 -12-31

24,4

46,6

15,1

12,7

_

574,4

189,4

95,0

24 274

17,2

47,4

-

1,2

-

276,8

0,4

-

13 244

15,5 7,7

-

19,8 9,9

12,8 0,1

-

333,6 56,9

92,9

200,0

7 955 695

48,2

-

17,1

4,6

-

383,9

131,8

68,2

6 813

-

-

-

-

-

83,2

7,6

-

908

113,0

94,0

61,9

31,4

-

1 708,8

422,1

363,2

53 889

72,8

4,9

227,1

10,0

21,8

24,2

30,7

12,7

25,6

12,8

8,4

69,5

5,7

51,0

8,2 0,4

0,7 0,9 43,4 0,3 1,7

0,3

0,6

13,3

3,7

_

47,3

_

_

271,0

 

141,0

. 807,4

28,9

6 897,9

297,9

4,3

2,3

844,6

10,8

-

1,0

440,9

248,4

82,9

48,2

1 183,0

324,3

126,4

45,2

1 570,5

114,7

0,2

5,5

153,4

464,2

174,3

200,2

1 176,2

116,2

52,5

30,0

198,7

115,6

41,0

51,2

243,2

25,9

206,2

36,0

268,1

47,3

50,0

105,0

202,3

9,4

76,9

33,2

119,5

2,9

35,0

25,1

63,0

7,7

35,0

21,8

64,5

_

11,8

19,0

30,8

 

 

8,3

8,3

_

22,8

37,7

60,5

-

2,9

9,2

12,1

 

7,0

7,0

 

216,9       128,0       279,7

73,4

271,0

2 926,3

1 729,6

714,8

13 544,5

44   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

Skr 1975:4                                                                                                          690

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före in­gången av 1974

: 5

8

11

1 105,0

1 103,2

326,1

60,2 8,9

4,8 9,3

16 20

26,0 29,1

0,9

16,5

 

2 589,4

70,0

30,6

Servicekommittén (In 1968:16) Saneringsutredningen (In 1970: 26) Industricentrautredningen (In 1970: 33) Utredningen (In 1972; 01) om arbetstillstånd för

sjömän Byggarbetsgruppen (In 1972:05)

Summa

Kostnader från kommittéanslaget under budget­året 1973/74 för sakkunniga biträden inom depar­tementet m. m.

Diverse myndigheter                                                                            -                -

Diverse personer                                                                          112,2            4,7

Gemensamma kostnader                                                               18,9              —

Utestående reseförskott                                                                   —                -

Summa                                       131,1            4,7

' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg

 Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids från anslaget Gemensamma ändamål för statsdepartementen

 

691                                                         Kommittékostnader: Arbetsmarknadsdepartementet

6          7          8          9              10            11            12            13            14

1,0

85,5

0,5

-

46,7

-              —

0,1

-

0,8

152,0                                   1 257,0

64,9                                    1 168,1

0,9                                       327,0

1,9             -              -              -                   -                   18,4                  44,4

-              -              -              -                   -                    0,9                       30,0

3,0       132,2             -            1,3                  -                237,1           2 826,5

0,5          -            -           -             -           117,3

0,1      5,9      95,5   149,8             -           270,3

0,5          -            -           -             -               0,5

1,1     5,9     95,5  149,8             -          388,1

 

Skr 1975:4

692

BOSTADSDEPARTEMENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.           1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30    ------

Lön m. m.

Dagar­voden'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Bygglagutiedningen (K 1969: 55)"

Utredningen (C 1972: 02) rörande vattenkraftsutbygg­nader i södra Norrland och norra Svealand"

Bostadstilläggsgruppen (S 1973: 01)'

Tillsättningsnämnden (C 1973: 08) för statens lant­mäteriverk"

Summa

349,4

118,8

1 728,5

1975: 3

 

7 0

304,5 12,2

135,1 1,3

40,8 48,9

1

-

38,5

32,0

 

2 045,2

524,3

240,5

 

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Låneunderlagsgruppen (In 1966; 27)'

Delegationen (In 1967; 30) för bostadsfinansiering'

Rådgivande expertgruppen (C 1970; 24) för fysisk riksplanering*

Boendeutredningen (In 1970; 36)'

Utredningen (C 1972; 01) röiande miljöproblem m. m. i vissa industriområden"

Bostadsfinansieringsutredningen (In 1972: 03)'

Utredningen (C 1973: 01) för vissa utgifter avseende allmänna kartläggningen"

Utredningen (B 1974; 01) rörande vattenkraftutbyggna­der i norra Norrland

Rådgivande expertgruppen (B 1974; 02) för över­syn av byggnadslagstiftningen

Utredningen (B 1974: 03) avseende översyn av lantmäteritaxan

Utredningen (B 1974; 04) av den statliga organisa­tionen föl uppgifter avseende byggnadsväsen, fysisk planering och bostadspolitik

Kommittén (B 1974: 05) för de svenska förbere­delserna inför FN: s konferens om bostads- och bebyggelsemiljö

Gemensamma kostnader

Summa

 

1975: 1 2

1 113,7 600,3

34,5 33,1

34,5 39,6

4

5

1 137,4 900,2

3,1 593,1

15,6 128,6

6 8

250,5 69,1

274,5 355,0

24,8 136,0

0,9

5,4

12 13

14

15

-0,2 1 298,5

16

380,5

4 071,2

' I beloppet ingår lönekostnadspålägg

 Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids frän anslaget Gemensamma ändamål för statsdepartementen

' Kommittéerna har belastat XI  ht:s kommittéanslag med 2 020,1 tkr 1973/74

XII                               1 656,1 tkr 1973/74

' " -                             V                                     81,1 tkr 1973/74

 

693                                                                   Kommittékostnader: Bostadsdepartementet

10            11           12            13            14

Beräknad to-

----------------------      talkostnad

1974-07-01 - 12-31 t.o.m.

1974-12-31

Reser-     Tryck-     Konsul-    Övriga ad-     Bidrag till     Summa       Verkställda   Beräknade    (summa av
sättning    ning                                                           tationer    ministrativa   myndighet,      utgifter utgifter kolumnerna

kostnader      institution         07-01-      11-01-      3, 11, 12 och

m.m.                        10-31       12-31       13)

 

24,0

-

10,7

6,2

42,3 0,2

0,3 0,5

84,8 52,1

17,3

13,8

-

-

15,8

80,3

0,8

147,6

39,3

509,0

281,4

365,6 103,0

146,6

100,1

74,8

1 077,7

502,8

2 518,9

45,0           365,6       146,6                       816,7

115,2

174,9
45,0         1 077,7     502,8                     3 625,7

0,3 0,4

—

209,8

0,4

1,4 38,5

\.\1,1

154,8

15,5

21,1 62,3

76,1

154,3 20,8

16,0 11,0

92,0

9,2
124,0       193,8       539,7       52,1            92,0         2 679,7    1683,8      442,0                                                    8 876,7

 

279,2 73,4

275,7 16,9

10,0 4,0

1 678,6 694,6

20,1 1 048,2

0,5 995,0

10,0 100,0

1 168,0 3 043,4

582,5 661,1

129,2 103,9

90,0 100,0

1 052,2 934,1

0,9

-

6,0

6,9

5,4

131,2

60,0

196,6

-

-

2,0

2,0

-

31,4

15,0

46,4

-

-

35,0

35,0

8,9

-

10,0

10,0 8,9

 

Skr 1975:4

694

IND USTRIDEPARTEM ENTET

1

Kommitténs benämning

Kom­mitténs nr i be­rättelsen

Utgifter (i tusentals kronor)

t. o. m.           1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30   -------

Lön m. m.'

Dagar­voden'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Kraftledningsinträngsutredningen (I 1969; 52)' Närförläggningsutredningen (1 1970; 16) Grafiska kommittén (1 1970:18) Installationsbranschutredningen (1 1970: 21) Dataindustriutredningen (I 1971: 02) 1972 års FFV-utredning (I 1972:02) Energiprognosutredningen (1 1972: 03) Organisationskommittén (1 1973; 02) för statens

industriverk och SIFU Organisationskommittén (1 1973: 04) för Sveriges

geologiska undersökning Referensgruppen (I 1974: 04) för energiinformation

Summa

 

1975: 2

—

-

_

4

1661,3

—

78,6

5

593,9

119,2

33,1

6

751,9

225,0

26,4

9

917.4

370,2

58,4

11

926,8

102,7

73,0

12

403,0

312,8

38,6

19

3,6

27,7

52,4

21

0,3

_

64.6

27

—

-

-

425,1

1 157,6

5 258,2

 

Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Koncentrationsutredningen (Fi 1962: 37)* Företagsdemokratidelegationen (Fi 1969:64)' Sveriges internationella byggnadskommitté

(In 1970; 34)' Elutredningen (I 1971:01) Verkstadsindustridelegationen (1 1971:03) Petroindustriutredningen (1 1972:04) Pyroteknikutrednlngen (H 1972:05)* 1972 års försöksdjursutredning (I 1972: 06) Utredningen (I 1972: 07) rörande vissa frågor inom

jäm- och stälområdet Utredningen (I 1972; 08) om radioaktivt \avfall

(Aka-utredningen) Delegationen (I 1973; 01) för informationssystemet

företag-samhälle Delegationen (I 1973: 03) för naturgasfrägor Teknikupphandlingskornmittén (I 1973; 05) Energiprogramkommittén (I 1973; 06) Forskningsavgiftskommittén (I 1974: 01) Mineralpolitiska utredningen (I 1974: 02) Varvskreditutrednlngen (I 1974: 03) Energisparkommittén (I 1974; 05) STU-utredningen (I 1974: 06)

Summa

 

1975: 1

3 374,1

188,5

25,0

3

1 659,5

412,9

15.2

7

87,6

_

9,5

8

123,1

91,6

3,7

10

47,7

18,6

28,0

13

132,9

276,6

43,3

14

18,4

46,4

21,4

15

77,3

138,9

28,0

16

16,4

24,9

36,0

17

0,5

59,7

55,9

18

20,3

174,0

52,2

20

0,4

-

4,6

22

 

-

21,5

23

—

23,1

14,0

24

—

2,8

-

25

—

—

-

26

_

_

_

28

_

-

-

29

-

-

-

358,3

1 458,0

5 558,2

 

695

Kommittékostnader: Indu stridepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck sättning   ning

Konsul-    Övriga ad-     Bidrag till      Summa' tationer    ministrativa   myndighet, kostnader      institution m. m.

1974-07-01 - 12-31

Verkställda   Beräknade
utgifter     utgifter

11-01 12-31

07-01 -10-31

Beräknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)

 

 

5,4 3,1 6,1

40,9 8,4

14,6

17,4

505,2 164,4 9,7 258,1 516,0 113,4

6,4 2,3 8,8 1,5 6,6

5,1

12,1

94,8

41,5

4,3

-

3,1

 

87,9

29,5

1 664,7

67,1

589,2 326,2 269,5 736,4 701,7 503,5

233,7

71,9

3 432,1

0,1 21,4 97,7

169,3 86,8 29,6

-37,9

2,1

8,3 377,4

17,9 95,0

90,6

272,9

0,7 24,0

501,5

18,0 2 366,9 1 017,8 1 190,7 1831,2 1 658,1 1 141,5

239,4

72,9 32,3

9 568,8

 

2 435,0

1 921,0

39,5

19,8

9,0 0,2

0,8 3,3

2,4

17,9

0,8

19,1

3,2

0,3

42,5 37,0

14,6

0,3 0,1 6,1

2,1

2,9

-

20,9

2,6

64,6

0,4

99,6

36,2

12,4

3,9

-

17,1

0,3

-

107,2

18,3

0,1 0,5

-

-

0,7

160,5

27,3

331,3

87,6

10,5

J0,5

 

223,3

59,9

20,0

3 677,3

491,1

105,1

72,0

2 327,7

10,2'

11,1»

6,7

115,6

98,0

4,7

12,1

237,9

99,8

20,8

82,0

250,3

384,1

106,4

97,2

720,6

68,5'

23,5

8,6

119,0

202,8

-0,4

31,4

311,1

87,3

26,7

41,2

171,6

316,4

290,3

309,8

917,0

259,8

716,7

297,9

1 294,7

4,6

36,3

13,7

55,0

21,5

14,3

7,0

42,8

163,5

359,3

391,5

914,3

2,8

71,0

67,5

141,3

0,8

75,0

115,0

190,8

0,5

0,3

110,0

110,8

-

—

100,0

100,0

-

-

5,0

5,0

1 788,6

11 702,8

 

Skr 1975:4                                                                                                           696

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974

Organisationskommittén (1 1972: 01) för rymd­
verksamhet                                                 1973:16        25,3

Delegationen (I 1970; 17) för de mindre och medel­
stora företagen                                            1974: 5       870,4          30,9            26,1

Metallmanufaktumtredningen (1 1970: 19)               7        527,7          21,5            18,6

Utredningen (I 1972: 05) angäende den tillämpade
beteendevetenskapliga arbetslivsforskningen        16         82,4          51,0            35,1

Summa                     1 505,8        103,4           79,8

Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom departemen­tet m. m.

Näringspolitiska rådet (I 1969: A)                                                      -                      -
Delegationen (I 1972: A) för forskning röiande kärn­
kraftens säkerhets-och miljöfrågor                                                    -                  53,7
Dispensnämnden för arbetstagarrepresentation

(I 1973; A)                                                                                    -                   31,5
Byggbianschrådet(l 1973:B)                                                                                  0,2
Skogsbianschiädet(l 1973;C)                                                                               19,1
Svensk delegation (I 1974: A) att ingå i sven.sk-finsk
arbetsgrupp för främjande av ekonomiskt samar­
bete meUan Sverige och Finland                                                        -                      -
Stålbranschrådet (I 1974; B)

Diverse myndigheter                                                                        -                      -

Diverse firmor                                                                                ~                      ~

Diverse personer                                                                        62,3                  16,1

Gemensamma kostnader                                                               5,5                      -

Utestående reseförskott                                                                  —                      -

Summa                                        87,1          101,3

' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg

• Hyieskostnaderna   för  kommittéer bestrids  från anslaget Gemensamma ändamäl  för statsdepartementen

ävensom vissa  andra  icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.

(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement)

 Kommittén överflyttad från finansdepartementet fr. o. m. den 1 juli 1969

" Kommittén överflyttad från fmansdepartementet fr. o. m. den 1 april 1971

' Kommittén överflyttad från handelsdepartementet fr. o. m. den 1 oktober 1973

' Kommittén överflyttad från arbetsmarknadsdepartementet fr. o. m. den 1 juli 1974

' Varav 17,1 från handelsdepartementets kommittéanslag

" Från arbetsmarknadsdepartementets kommittéanslag

 

697

Kommittékostnader: Industridepartementet

 

10

11

12

13

14

 

 

-

-

5,8

-

3,6 2,6

43,0 94,2

12,5

11,0 1,2

2,6

14,3

-

1,5

8,8

151,5

18,3

13,7

5,8

126,9 138,2

104,5

375,4

0,7 4,8

5,5

31,1

998,0 670,7

186,9

886,7

 

0,6

2,4

3,6 6,6

112,9 282,5

395,4

0,4 0,1

6,7

7,2

-475,0

-475,0

 

0,6

3,1

0,9

418,5

15,2

14,7

31,5

9,1

5,9

0,3

36,5

26,2

19,1

37,7

28,4

_

_

10,0

-

-

5,0

112,9

355,3

_

282,5

180,6

_

78,5

19,4

-

12,1

3,3

_

3,6

3,8

-

122,6

91,1

664,0

 

Skr 1975:4

698

KOMMUNDEPARTEMENTET

1

5

 

Kommitténs benämning

Utgifter (i tusentals kronor)

Kom­mitténs

nr i be-      t. o. m.      1973-07-01 - 1974-06-30

rättelsen        1973-06-30

Lön m. m.

Dagai-voden'

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974

Göteborgsutredningen (In 1963: 49)

Länsberedningen (C 1970: 28)

MuUsjö-utredningen (C 1972: 04)

Kommittén (C 1973: 02) för kommunal bi­ståndsverksamhet

Sakkunnig (C 1973: 03) i fråga om utvidgat sam­arbete mellan Malmölius läns landstingskom­mun och Malmö kommun

Summa

Kommittér som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975

Landstingens arkivutredning (In 1964: 26) Riksnämiiden (K 1968: 57) för kommunal be­redskap Utredningen (C 1970: 29) om den kommunala

demokratin Kommunallagsutredningen (C 1970: 30) Indelningsutredningen (C 1972: 03) berörande Håbo

kommun m. m. Utredningen (C 1973: 04) för översyn av frågan

om skorstensfejarmästarnas ställning Sakkunniga (C 1973: 05) för översyn av

biandförsvarsutbildningen m. m. ADB-beredningsgruppen (C 1973; 06) Arbetsgruppen (Kn 1974: 01) för utredning av frågan om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet Rösträttsutredningen (Kn 1974; 02) Sakkunniga (Kn 1974; 03) för översyn av distriktsindelning, arbets- och personalorga­nisation m. m. inom exekutionsväsendet Sakkunniga (Kn 1974: 04) för översyn av lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik in­delning

5,8 34,4

2.2

2,8

110,9 1 068,9

0,1 348,0

1975; 1 4

 

10

-

-

6,8

 

1 179,8

348,1

52,0

1975; 2

386,7

2,8

9,1

3

282,7

1,8

9,1

5 6

852,0 185,7

255,7 94,1

29,8

37,5

7

-

-

-

11

-

1,3

9,2

12 13

-

0,5

5,5

14 15

-

-

-

16

17

 

Summa

1 707,1

356,2

100,2

 

699

Kommittékostnader: Kommundepartementet

 

10

11

12

13

14

 

Reser-      Tryck-     Konsul-    Övriga ad-      Bidrag tiU      Summa'
sättning    ning  tationer   ministrativa   myndighet,

kostnader      institution m. m.

1974-07-01 - 12-31

VerkstäUda        Beräknade

utgifter     utgifter

07-01 -     11-01 -

10-31       12-31

Beiäknad to­talkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)

 

38,5 1,4

1,8

0,1       4,0

5,9

424,9

3,5

4,6

0,1

164,9

8,1

1,2

8,0 106,4

13,5

124,9

1 765,1

11,6

19,3

 

1,3 43,0

0,1       4,0

8,0 446,9

7,0 181,3

127,9

15,0 935,9

 

1,4

5,1

40,4

2,6 2,8

0,1

54,0

6,0

50,0

 

13,3

0,7

1,0

401,7

16,0

21,7

10,0

330,4

435,8 131,7

243,6 40,6

58,0 23,5

1 589,4 381,5

-

-

1,0

1,0

13,1

6,8

9,0

28,9

8,9

1,2 10,5

3,9 14,8

14,0 25,3

0,1

2,6 34,4

4,0 35,0

6,7 69,4

 

52,4

54,0       6,0         50,0

618,9

362,1

1,0 161,2

1,0 2 849,3

 

Skr 1975:4

700

 

Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

(In 1965; 29) Nordiska kommunalrättskommittén (C 1970: 27) Utredningen (C 1973; 07) rörande distriktsindel­ning m. m. inom exekutionsväsendet

Summa

 

1974; 3'

V

8 430,5 196,3

5,7 26,3

18,3 8,4

21'

-

240,2

32,4

 

8 626,8

272,2

59,1

 

Kostnader för kommittéanslaget under budget­året 1973/74 för sakkunniga biträden inom de­partementet m. m.

Diverse myndigheter Diverse fiimor Diverse personer Gemensamma kostnader Utestående reseförskott

Summa

0,1 -0,9 -0,8

 

Ang.    Bygglagutredningen (K 1969:55)

Rådgivande expertgruppen (C 1970:24) för fysisk riksplanering Utiedningen (C 1972: 01) rörande miljö­problem m. m. i vissa industriomiåden Utredningen (C 1972: 02) rörande vatten­kraftsutbyggnader i södra Norrland och södra Svealand

Utredningen (C 1973:01) avseende all­männa kaitläggningen Sakkunniga (K 1972; 01) för att leda visst utrednings- och utvecklingsarbete i fräga om metoder för märkning av olja i fartyg

är Kommundepartementets andel 251,7 tkr 1973/74 se

0,3 " -216,9" -

184,1 " -0,9 " -

2,5 tkr 1973/74 samt

' I beloppet ingår lönekostnadspålägg

 Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom

städning, telefon  m. m.  (överslagsmässigt ca 2  milj.  kr.  för samtliga departement)  bestrids  från anslaget

Gemensamma ändamäl för statsdepartementen

' Civildepartementet

 

701                                                                  Kommittékostnader: Kommundepartementet

6          7           8           9               10             11            12            13            14

7,6     0,7        48,6    312,4            -              393,3          -              -           8 823,8

1,5         -             -           -            -                36,2          -              -              232,5

22.1        -           4,3       1,5            -              300,5          -              -              300,5

31.2     0,7      52,9   313,9            -             730,0          -              -         9 356,8

-----                                                                            0,1     -

167,5              -       -                           167,5

0,6           -                -              -   -             0,6             3,0

0,3            -              7,9           6,0                                   -     13,2

5,9           -                -              -   -             5,9             7,9

6,8         -            175,4           6,0    -         187,3            10,9
redogörelsen till Bostadsdepartementet

3.9 tkr 1974/75 se redogörelsen till Kommunikationsdepartementet

 

Skr 1975:4

702

Betänkanden utkomna från trycket under år 1974

Statens offentliga utredningar 1974

Kronologisk förteckning

1.  Orter i regional samverkan. A.               49.

2.    Ortsbundna levnadsvillkor. A.

3.    Produktionskostnader och regionala pro-        50. duktionssystem. A.

4.    Regionaiaprognoseriplaneringenstjänst.        51 A.

5.    Boken. Litteraturutredningens huvudbe-        52. tänkande. U.

6.

Förenklad konkurs m. m. Ju.

53.

7.

Barn- och ungdomsvärd. S.

54.

8.

Rättegängen i arbetstvister. A.

55.

9.

Samhälle och trossamfund. Sammanställ-

56.

 

ning av remissyttranden över betänkanden

57.

 

av l%8 års beredning om stat och kyrka.

58.

 

U.

59.

10.

Data och näringspolitik. I.

60.

It.

Svensk industri. Delrapport 1.1.

61.

12.

Svensk industri. Delrapport 2.1.

62.

13.

Svensk industri. Delrapport 3.1.

63.

14.

Svensk industri. Delrapport 4.1.

64.

15.

Sänkt pensionsålder m. m. S.

65.

16.

Neutral bostadsbeskattning. Fi.

66.

17.

Solidarisk bostadspolitik. B.

 

18.

Solidarisk bostadspolitik. Bilagor. B.

 

19.

Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. U.

67.

20.

Förslag till skatteomläggning m. m. Fi.

 

21.

Markanvändning och byggande. B.

 

22.

Vattenkraft och miljö. B.

68.

23.

Reklam V. Information i reklamen. U.

 

24.

Förslag till hamnlag. K.

 

25.

Fri sterilisering. Ju

 

26.

Motorredskap. K.

69.

27.

Mindre brott. Ju

 

28.

Räntelag. Ju

70.

29.

Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. A.

71.

30.

Jordbruk i samverkan. Jo.

 

31.

Unga lagöverträdare V. Ju.

72.

32.

Solidarisk bostadspolitik. Följdfrågor. B.

 

33.

Att översätta Gamla testamentet. U.

73.

34.

Grafisk industri i omvandling. 1.

 

35.

Spridning av kemiska medel. Jo.

 

36.

Skolan, staten och kommunerna. U.

 

37.

Mut- och bestickningsansvaret. Ju.

74.

38.

FFV. Förenade fabriksverken. I.

 

39.

Socialvården. Mål och medel. S.

 

40.

Socialvården. Mäl och medel. Samman-

 

 

fattning. S.

75.

41.

Statsbidrag   till   kommunal   färdtjänst, hemhjälp och familjedaghemsverksam­het. Fi.

 

42.

Barns fritid. S.

76.

43.

Utställningar. U.

 

44.

Effekter av förpackningsavgiften. Jo.

 

45.

Samordnad traktamentsbeskattning. fi.

 

46.

Befordringsförfarandet  inom  krigsmak-

77.

 

ten. Fö.

78.

47.

Installationssektorn. 1.

79,

48.

Installationssektorn. Bilagor. I.

80. 81.

Bevissäkringslag för skatte- och avgifts­processen. Fi.

Information och medverkan i kommunal planering, rapport. Kn. Utbildning i förvaltning inom försvaret. Dell. Fö.

Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 2. Fö.

Skolans arbetsmiljö. U. Vidgad vuxenutbildning. U. Utsökningsrätt XIII. Ju. Närförläggning av kärnkraftverk. I. Lagenhetsreserv. B. Skolans arbetsmiljö. Bilagor. U. Sexual- och samlevnadsundervisning. U. Trafikbuller. Del 1. Vägtrafikbuller. K. Trafikbuller. Bilagedel. K. Studiestöd åt vuxna. U. Internationellt patentsamarbete I. H. Energi 1985, 2000.1. Energi 1985.2000. Bilaga. 1. Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudguds­tjänster och övriga gudstjänster. Band 1. Gudstjänstordning m. m. U. Svenska kyrkans gudtjänst. Huvudguds­tjänster och övriga gudstjänster. Bilaga 1. Gudstjänst t dag. Liturgiska utvecklings­linjer. U.

Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudguds­tjänster och övriga gudstjänster. Bilaga 2. Den liturgiska försöksverksamheten 1969—1972. U.

Invandrarutredningen 3. Invandrarna och minoriteterna. A.

Invandrarutredningen 4. Bilagor A. Om behörighet och antagning till högsko­lan. U.

Energiforskning. Program för forskning och utveckling. 1.

Energiforskning. Expertmaterial utarbe­tat på uppdrag av Energiprogramkommit­tén. Avdelning A. Utvinning av energirä-varor och industriell energiproduktion. I. Energiforskning. Expertmaterial utarbe­tat pä uppdrag av Energiprogramkommit­tén. Avdelning B. Näringslivets energian­vändning. I.

Energiforskning. Expertmaterial utarbe­tat pä uppdrag av Energiprogramkommit­tén. Avdelning C. Transporter och sam­färdsel. I.

Energiforskning. Expertmaterial utarbe­tat på uppdrag av Energiprogramkommit­tén. Avdelning D. Lokalkomfort och hushåll. 1.

Värmeförsörjning enligt värmeplan. Ju. Stålindustrins framtida utveckling. I. Utbildning för arbeie. A. Jaktmarker. Jo. Jaktmarker. Bilagor. Jo.

 

703                                                              Skr 1975:4

82.    Samverkan för regional utveckling. A.

83.    Generalklausul i förmögenhetsrätten. Ju.

84.    Stat och kommun i samverkan. Kn.

85.    Fotografering och integritet. Ju.

86.    Kommunal biståndsverksamhet. Kn.

87.    Trafikskadeersättning. Ju.

88.    Europakonventionen och europeiska so­ciala stadgan. Ju.

89.    Ny järnvägslagstiftning I. Ju.

90.    Alkoholpolitik. Del 1. Bakgrund. Fi.

91.    Alkoholpolitik. Del 2. Åtgärder. Fi.

92.    Alkoholpolitik. Del 3. Bilagor. Fi.

93.    Alkoholpolitik. Del 4. Sammanfattning. Fi.

94.    Bevara ljud och bild. U.

95.    Båtliv. Samhället och fritidsbåtarna. Jo.

96.    En öppnare domarbana. Ju.

97.    Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudguds-tjänsier och övriga gudstjänster. Band 2. Gudstjänstemusik I. U.

98.    Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudguds-ijänster och övriga gudstjänster. Band 3. Gudstjänster. Band 3. Gudstjänstmusik II. U.

99.    Enhetlig kommunallag. Kn.

100. Internationella överenskommelser och svensk rätt. Ju

101.   Begränsning av svavelutsläpp - en studie
av styrmedel. Jo.

102. Svensk press. Fi.

103. Skatteomläggning 1976. Fi.

 

Skr 1975:4

704

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning

Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

Justitiedepartementet

Förenklad konkurs m. m. [6|

Fri sterilisering. |25J

Mindre brott. |271

Räntelag. [281

Unga lagöverträdare V. [37]

Mut-och bestickningsavsvaret. [37]

Utsökningsrätt XIII. |55]

Värmeförsörjning enligt värmeplan. |77|

Generalklasul i förmögenhetsrätten. [83]

Fotografering och integritet. [85]

Trafikskadeersättning. [87]

Europakonventionen och europeiska sociala

stadgan.[88] Ny järnvägslagstiftning I. [89] En öppnare domarbana. [96] Internationella överenskommelser och svensk rätt. llOOj

Försvarsdepartemenlet

Befordringsförfarandet   inom   krigsmakten.

[46] Krigsmaktens förvaltningsutredning I. [51] 2.

bildning i förvaltning inom försvaret. Del I.

[52]

Socialdepartemenlet

Barn-och ungdomsvård. [7] Sänkt pensionsålder m. m. [15] Socialutredningen I. Socialvärden. Mäl och

medel. [39|2. Socialvården. Mäl och medel.

Sammanfattning. [40] Barns fritid. (421

Kommunikationsdepartementet

Förslag till hamnlag. [24]

Motorredskap. [26]

Trafikbullerutredningen. 1. Trafikbuller. Del I. Vägtrafikbuller. [60] 2. Trafikbuller. Bila­gedel. [611

Finansdepartementet

Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag lill skatteomläggning m.m. [20] Statsbidrag till  kommunal  färdtjänst, hem­hjälp och familjedaghemsverksamhet. [41] Samordnad traktamentsbeskattning. [45] Bevissäkringslag   för   skatte-   och   avgifts­processen. 149] Alkoholpolitiska   utredningen.   I.   Alkohol­politik. Del 1. Bakgrund. [90] 2. Alkohol­politik. Del 2. Ålgärder. [91] 3. Alkohol­politik.  Del 3.   Bilagor.  [92] 4.  Alkohol­politik. Del 4. Sammanfattning. [93] Svensk press. |I02| Skatteomläggning 1976. [1031

Ulbildningsdepartementet

Boken. Lilteraturutredningens huvudbe­tänkande. [51]

Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1%8 års beredning om stal och kyrka. [9]

Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor [19]

Reklam V. Information i reklamen. [23]

Att översätta Gamla testamentet. [33]

Skolan, staten och kommunerna. [36]

Utställningar. [43]

Skolans inre arbete. I. Skolans arttetsmiljö. [53] 2. Skolans arbetsmiljö. Bilagor. [58]

Vidgad vuxenutbildning. [54]

Sexual- och samlevnadsundervisning. [59]

Studiestöd ät vuxna. [62]

1968 års kyrkohandbokskommitté. I. Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Band I. Guds­tjänstsordning m.m. [66] 2. Svenska kyr­kans gudstjänst. Huvudgudstjänsler och övriga gudstjänster. Bilaga I. Gudstjänst i dag. Liturgiska utvecklingslinjer. |67] 3. Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudguds­tjänsler och övriga gudstjänster. Bilaga 2. Den liturgiska försöksverksamheten I%9—1972. [68]

Om behörighet och antagning till högskolan. [711

Bevara ljud och bild. [94]

Jordbruksdepartemenlel

Jordbruk i samverkan. |30| Spridning av kemiska medel. [35] Effekter av förpackningsavgiften. [44] Jaktmarksutredningen. I. Jaktmarker.

[80] 2. Jaktmarker. Bilagor. [81] Båtliv. Samhället och fritidsbålarna. [95] Begränsning av svavelutsliipp - en studie av styrmedel. [1011

Handelsdepartemenlel

Inlernationellt patenssamarbete I. [63]

Arbetsmarknadsdepartementet

Expertgruppen    för    regional    utrednings­verksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [112. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Pro­duktionskostnader och regionala produk­tionssystem. [3] 4. Regionala prognoser i planeringens tjänst. [4] Rättegången i arbetstvister. [8] Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. [29| Invandrarulreningen.      I.     Invandrarutred­ningen 3. Invandrarna och minoriteterna. [69] 2. Invandrarutredningen 4. Bilagor. [70] Utbildning för arbete. [79] Samverkan för regional utveckling. (82]

 

705

Skr 1975:4

 

Hostadsdeparlemenlel

Boende-      och        bt>siadsfin;insierings-

iitredningarna. I. Solidarisk bostadspolitik. (17] 1. Solidarisk bosladsk bosladspolilik. Bilagor. [18] 3. Solidarisk bostadspolitik. Följdfrågor. |32| 4. Lägenhelsreserv. |57| Markanvlindningoch byggande. [21 j

Vatten och miljö. |22|

Industridepariemenlel

Dala och näringspolitik. 110] Indusiristrukturuiredningen. I. Svensk indu­stri. Delrapport 1. [111 2. Svensk induslri. Delrapport 2. |I2| 3. Svensk industri. Del­rapport  3.  [13] 4. Svensk induslri.  Del­rapport 4. [14] Grafisk induslri i omvandling. (34| FFV. Förenade fabriksverken. |.38| Inslallationsbranschuiredningen.   I.  Inslalla-lionsseklorn.  [47] 2.  Installalionssektorn. Bilagor. [48] Närförläggning av kärnkraftverk. 1.56] Energiprognosutredningen.   I.   Energi  1985, 2000. 164] 2. Energi 1985. 200. Bilaga. [65]

Energiprogramkommillén. I. Energiforsk­ning. Program för forskninguch ulveckling. |72| 2. Energiforskning. Expertmaterial ul-arhetal på uppdrag av Energiprogram-kommillén. Avdelning A. Utvinning av en­ergiråvaror och industriell energi­produktion. |73| 3. Energiforskning. Ex­pertmaterial utarbelal på uppdrag av Ener­giprogramkommiltén. Avdelning B. Näring­slivets energianvändning. |74| 4. Energi­forskning. Expertmaterial utarbelal på upp­drag av Energiprogramkommiltén. Avdel­ning C. Transporter och samfärdsel. [751 5. Energiforskning. Experlmaierial utarbelal på uppdrag av Enegrlprogramkommittén. Avdelning D Lokalkomfon och hushåll. 1761

Stålindustrins framlida ulveckling. |78|

Kommundeparlementel

Information och medvedverkan i kommunal

planering. Rapport. |50| Slal och kommun i samverkan. |84| Kommunal biståndsverksamhet. |86| Enhellig kommunallag. |W|

45    Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

Skr 1975:4

706

Betänkanden avgivna av kommittéer, som redovisas i kommittéberättelsen, eller upprättade inom departement (Ds-serie) under år 1974

(Inom klämmer anges det nummer i kommiuéberäitelsen, under vilket vederbörande kommitté redovisas)

Jusliliedeparlementet

1.   Forsla;; till domkrelsindelning för Stock­holms lan

2.   Effektivare kungörande

3.       Belänkandel Bosladsdt)mslolen. twcrin-
sians lill hyresniimnd | 38 |

4.       Belänkandel Fiirslai: till häklesorganisj-
tion för Stockholms och angränsande lim
|49|

5.       Belänkandel Central, regional och lokal
domslolsförvallning m.m. | .*i2 |

6. PM om ändring i förkiipslagen 11967:868)

7.   PM Förmynderskap

8.   PM med förslag till ändringar i lagsiift­ningen om utlämning för brotl m. m.

9.   Livskvalitet — människans levnadsvill­kor i ell framtidsperspektiv |36)

K).  Långsiktig planeringoch folkstyre |36|

11.     PM Central, regional och lokal domstols-
förvaltning m. m. Vissa förfatlningsånd-
ringar |521

12.     PM om ulkast lill iniernalionell konven­
tion om befordran av passagerare och res­
gods till sjöss

13.     Belänkandel Personalomsätlningen inom
polisväsendet |47)

14.     PM om ändring i sjölagen med anledning
av York-Anlwerpen-reglerna 1974

l.S   Belänkandel Förenklad delgivning |32| 16.  PM om konsekvenserna av den nya rege­ringsformens regler om lyslnadsplikt 17   PM Förslag lill lag om kontroll av före-lagsförviirv i vissa fall

Lllrikesdeparlementel

1.' Förslag lill ullandslönesystem förslalsan-

slällda I.  Slutrapport från Naiionalkommitlén för

Förenta Nationernas befolkningskonfe-

rens 111

Försvarsdepartemenlet

1.      Förslag lill ändringar av fredsorganisalio-
nen päGolland:10|2|

2.    PM Ersällning ål värnplikliga m. fl.

3.    Personal för hälso- och sjukvård inom krigsmaklen m. m. |3|

4.    Rekrytering och ulbildning av viirnplikli-ga för lokalförsvarsförband med sialionä-ra uppgifier |9|

5.    PM ang. skyddsrummens finansiering

6.      PM Förslag lill ändrade beslämmelser för
ulbildning av värnpliktig medicinalperso­
nal m. m

.Sncialdeparlemenlel

1.    Förbättrade värdbidrag och invalidilelser-säiiningar frän folkpensionertngen (riks-fiirsäkrings verkel)

2.    Reparalion och drift av httrapparaler 19|

3.     Reparalion av handikapphjälpmedel |9|

4.    Glasiigon ftir barn och ungdom Karlläggning av behovel 19|

5.    Promemoria med förslag till lag om irans-plantationer och sjukhusohduktioncr m. m.

6.    PM riirande iiversyn av vissa regler om husirutillägg till folkpensionärs maka (riksförsäkringsverkei)

7.    PM angående översyn av gällande be­slämmelser om läkarintyg

8.    Vård av ungdomsvårdsskoleelever i egel hemllOj

9.    Promemoria om automatisk Jalabehand-iing vid karolinska sjukhuset 1 18 |

Kommunikalionsdepartemenlet

1.   Brommaflygel [26|

2.   Regional Irafikplan för Norrbollens län — del I inventeringsdel [ 14 ]

3.   Regional irafikplan för Norrbouens län — del II plandel [I4|

4.   Rappon ang. översyn av arbetsmarknads­styrelsens och vägverkels verksamhei belr. beredskapsarbelen på vägar [25 i

5.   PM. Trafikregler för spårvägstrafik, m. m.

6

7. 8.

Trafikterminal vid Slockholm C Kommunal och enskild väghållning 113 | Regional Irafikplan för Östergötlands län

— del I invenleringsdel 141

9.  Regional irafikplan för Östergötlands län

— del II plandel [14]

10.     Specialutbildad personal på tankfartyg
|91

II

Mönstring av sjömän [ 17] Anläggningar och anordningar för mottag­ning av kemikalieresier från farlyg Begränsning av tjänstebrevsräll [311 Luftfartsverkets organisation [34)

Finansdepartementet

1.   PM angående beräkning av årskostnaden för komplelleringspension inom SPR:s avgiftssektor m. m. [10]

2.   Belänkandel Kredilpolitiska medel [221

3.   PM Arbetsgivares anmälningsskyldighet enligl ullänningskungörelsen m. m. |l.'i|

 

Förslagel har nr Ds UD 1973:1 men av-liimnades underär 1974

Stencil   avlämnad  av   kommiilé  i  jord-bruksdepariemenlel 111 j

 

707

Skr 1975:4

 

4. PM Skattefrågor i samband med avveck­ling av aktiebolag 118|

. PM angående förslag lill ny prägel pi ri­kets mynt (37|

A- PM Det ställiga löne-och ijänstesysiemei [71

7, Belänkandel Kasinoverksamhei i Sverige

[121

8,   Betänkandet Översyn av mervärde­skatten del II Faslighetsbegreppei m.m. 1231.

9,    PM Åtgärder mot hembränning m. m. (4J

10.          PM Beskaltningav samfälligheler m. m.

11 Belänkandel Översyn av uppgifts- och an-svarsfiirdelningen mellan sialskoniorel. Slatskonsull AB och DAFA m. m. |35|

12. PM Skallelällnader vid gåva av familjefö­relag |18|

Lllhildningsdepartementel

1.       Rapporter ang. skolan som arbelsplals.
Del I |24|

2.       Rapporter ang. problem och svårigheier i
skolan. Del2|24|

3.   Rapporter ang. grundskolans lokalresur­ser. Del 3 124)

4.   Spärr vid universiteten? Debatten om di­mensioneringen av den högre utbildning­en 1957- 1973

Göran Andolf

5.       Offenilig konst. Överväganden och för­
slag belräffande konst i statliga byggnader
och lokaler |4|

A. Högskolereform. Promemoria avgiven av U-68 beredningen

7.   Radionämnden ■— Breddad granskning och ny organisation |4I |

8.   Ulbildning inom bildkonsi. konslhantverk och design. Delbetänkande |42|

9-10 Folkhögskoleelever 1973 Sociologisk undersökning. Tabellbilaga |38|

11.     Folkhögskolans fritidsledarutbildning.
Delbetänkande |38|

12. Flygvapenmuseel i Linköping |4|

13.   Promemoria om tystnadsplikt inom ut­bildningsväsendet

14.   Vissa frågor riirandc studiestöd [Ml

I.*». Belänkande avseende uppgifter om den kyrkliga finansförmi)i;enheiens nettoav­kastning [47|

16. Riksantikvarieämbetet och slalens histo­riska museer |54|

Jttrdhruksdepartemenlet

1.      Naturvärd I, Strandskydd, Landskaps­
vård. Förvaltning [8)

2. Kalhyggen

3.      Utredning om administrationen av Hjiil-
marens reglering

4.      PM med förslag lill renhållnmgskungö-
relse

..  Avfall som energikiilla

6.      PM med fiirslag lill riktlinjer fi)r den fram­
tida älgvården

7.      Huvudmannaskapel fiir svinstamkontrol­
len 122 I

8. .Samordnad miljiivardsforskning | I5|

9.  Den framtida f()rsi)rjningen med jäst ] 17]
K).   Avfall. Ökad iiiervinning — hättre om-

hiindertagande.  Hushållsavfall, industri­avfall m. rn.

11.   Avfall. (Jkad återvinning — hiitlre om-
hiinderlagande. Skrothilar

12.   PM angiiende livsmedelssubvenlioner
|I6|

13.  Avbylarverksamhet inom jordbruket | 23 |

14.  PM om slöd lill kollektiv forskning röran­de skogslrädsföriidling och skogsgödsling |27|

15.  PM om siiid lill kollekliv skogsleknisk forskning m. m. [26|

16.  Utsiideskonlrollens organisaiion och lo­kalisering m. m. 112|

tiandelsdepartementet

1.   Kommunal konsumentpt>lilisk verksam­het — innehåll och organisaiion

2.   PM om informationsverksamheten vid stålens pris- och kartellnämnd |8|

3.   Översyn betriiffande samordning och or­ganisation av handelssekrelerarverksam-helen|9|

Arbelsmarknadsdepariemeniei

1.   Rällegången i arbetstvister (Förhands­upplaga till SOU 1974:8)|6|

2.   PM med förslag lill lag om arbetstagares ratt till ledighet för utbildning

3.   Institut för miljömedicin [\\

4.   Invandrarutredningen .*i. Exempelsamling (4J

5.       Samhällsutvecklingen i storstäderna. (Bi­
lagor till SOU 1974:82)|1|

6.   Rapport över verksamheten med lillfälligi utbildningsbidrag lill förelag under första halvåret 1974

7.   Rapport ang. ungdomens övergång från ulbildning lill yrkesarbete — Ungdom och arbete II

K.   Stimulansåtgärder fiir att   förbiittra ar­betsmiljön 1211 9.   Auklorisalion av tolkar och översällare

Bosladsdeparlemenlel

1.      Bostadslillägg — inkomstprövning och
administration 110]

2.    Fiirslag till Principprogram fi)r undersiik-ningar av Naturförhållanden vid vissa In-dusiriliigen

3.    PM angående pantviirde (låneunderlag) och produktionskostnader fiir flerfamiljs­hus och gruppbyggda småhus år 1973 11 j

4.   Vallenkrafiochmilj(i2M2|

5.    Forskning om fysisk planerrngoch bebyg­gelse

6.  Fttrtsatl fysisk riksplanering

Induslrideparlemenlet

1.   SGU:s framlida organisaiion |2l 1

2.   Riktlinjer för priivning av tillstånd för svenska direkiinvesieringar ulomlands

3.   TEKO-industrierna under 1970-talel

4.   .Statligt stöd lill marknadsföring av miljö­vårdsindustrins produkter

5.      PM med fiirslag till lagstiftning om torv-
läktskoncession

6.   Kärnkraftens hiigaktiva avfall 1171

7.   Petroindustrin i Sverige, allernaliva raffi-naderilitgcn 113]

K.   Energiforskning (några idepromemorior

av fristående forskare)[23] 9.   Statligt stöd lill industriell design K).   Organisation av forskning och utveckling

inom energit>mrädct

Kiimmundep-arternentet

1.    Ulredning riirande Mullsjii t>ch Habo kommuners kommunblockstillhtirighet |8|

2.    (jitteborgsutrcdningen. Rapp(trl

 

Skr 1975:4                                                                            708

Nordisk utredningsserie (NU) 1974 Kronologisk förteckning

1. Sverigefinnarna och deras organisalioner

2.    Nalurorienterande ämnen i grundskolan i Norden, årskurserna 1-6

3.    Forslag til Nordisk tenlamensgyldighed

4.    Grunnskolen i Norden

5.    Spesialundervisningi Norden

6.    FaToyene i Norden

7.    Hayere utdanning av sykepleiere

8.    Äldres integration i samhället

9.    Kontrollpolitik och narkotika

 

10.   Voksenoplaring i de nordiske land

11.   Utbildningsväsendets    styrelseformer   i Norden

12.   Sommerlid/Ny normallid i Norden

13.   De gymnasiale uidannelser i Norden

14.   Offenllighetsprinsippels   anvendelse   pä nordiske samarbeidsorganer

15. Utbildningssamarbete i Norden
\6.   Konsumenttjänster

17.    Nordisk specialpedagogisk terminologi

18.    OversMlelse/udgivelse af nordisk nabo-landslitteratur. Retningslinier for stolte

19.    TV över gränserna. Slutrapport.

20.    Utvärdering av universitet

21. Regionalpolilisk forskning i Norden

 

709

Personregister

Personregister till kommittéer

Fi.2

U 2

U 22

K II

U «

I 23

Ju I.S

I 18

UD I

A 17

Aabye-Nielsen, H;ins Ahel. Enno Abenius, C. S. Folke Abiiihamsson, Ulf G. Acking. Carl-Axel Adamson, Bo L. Adamsson. Erik S. J. Adelsohn. Ulf Adler-Karlsson, Gunnar Adlercreulz, Gustaf L. H.

Adolfsson, Bo            K 8. A 19

Adsiedt,G. Roland               15
Ag. LarsE.     Ju 41. U .30, H 6,1 28

Agebro. Albin S.              Jo 29

Agiert, Per Arne          U .37 51

Agnedal, P.O.                   K 23

Agnell-Radhe, Anna-Lisa  I 14

Agnelöw, J. Arne              A 18

Ahl, Gunnar A.                   U 6

Ahlberg, Birgittal.              S .S

Ahlberg, Carl-Fredrik J.      B 4

Ahlberg, Jan Erik              S 23

Åhlén. Sune                     U 33
Ahlgren, Nils U.               Jo 13,1 18

Ahlgren, Rose-Marie        U 48
Ahlmark, Per A.             Ju 50, U 12

Ahlquist, Anders C.          Fi 17

Ahlqvist, AndersT.           Fi 30

Ahlqvist, Barbros. M.        U 22

Ahlqvist.G. Börje            A 7 \5

Ahlström. Bengt                 U 7

Ahlström, Iwan               Ju 39

Ahlvarsson, Lars I.        Kn I.S

Ahrbom, Nils O.             U I 29

Ahrén, Per-Olov A.              U9

Ahrén. S. Lennart            Fö 4

Ahrenstedt. Bengt-Arne    K 7

Ahreson. Holger                K 8
Ahrland. Karin M.

Ju .34. K .38. Kn 10

Ahrland. Sten                  U 18

Alberison, Bertil              Kn .s

Albinsson, N. Gillis             S 4

Albinsson. N. Göran         U ."i

Albreklson. Bertil             U 27

Albrektson, Hans B.         Fö 7

Aldén, Lars O. T.                U9

Aldén, Margareta            Fö 6

Alderin, Erik K.                    15

Alderin, Robert B.           Fi 27

Aldestam. N. Arne      Fi 6, A 9

Alemyr, Stig R.           U 38 .SO

Aler, Bo A. A.                     122

Alexanderson, Eva           U 37
Alexanderson, K. Erik Ju 44, U I
Alexanderson, R. Birgitta

Ju 9 4.S 51

Alexandersson, Rune    Fi 26, U 36

Alexandersson, Stig R.     K 10

Alfelt, Äke                         K 14

Alfredsson, Karl-Erik N.     U 24
Alfvén-Palmstierna, Gunnel   Ju 34

Algott, Stig A.                     Fi 5

Alkman, Leif A.                   S II

Allander, Claes CG.       U 2 29

Alldahl, Per Gunnar          U 22

Allström, B. Greger B:son Fi 23

Almefelt, Paul V.            U 2 15

Almerud, Bengt                  U 2

Almgren, E. E. Gunnar       I 25
Almgren. Hans G.        Fi223l,BI

Almgren, Richard             Jo 13

Almqvist, Bert A.                  I 9

Almqvist, Dan                   H 13

Almqvist, PerE. A.                I 4
Almryd, Hans                  A 17, I 29

Almström, Bjarne A.         Ju 30

Alpsten, A. Börje Ju 10 45, Fi 21
AIsén, HansO.                 K 19, U 52

AIsén, Sven                   S 2 28

Alström, Carl-Henry         Ju 26

Altahr-Cederberg, Nils M. Ju 46

Altvall. Hans-Erik              Fi 17

Alva. Jan A.                     Ju 69

Amrén, P. Ragnar            Ju 34

Anclow, Per R.             Fi 18 31
Anderberg,Carl-Gustav B.     Kn 12

Anderfors, Sten-Erik S.    Ju 31

Andersén, Börje L.           Fi 20

Anderson. Iwar                U 29

Anderson, S. Arne M.       Fi 30

Andersson. A. Gösta J.    Ju 67

Andersson, A. Owen           U2

Andersson, A. Yngve       Ju 21

Andersson, Alf Å. H.             13

Andersson, B. Sivert           A 7

Andersson, Bengt E.        S 14

Andersson, Bengt Hj.       U 24

Andersson, Bernt E. L.       A 3

Andersson, E. Gunnar     Ju 45

Andersson, Fritz A. R.      Fi 12

Andersson, G. Ingemar S 4. A 5

 

Skr 1975:4

710

 

Andersson, Georg L.

UD 3, Fö 10, Jo 15

Andersson. Gösta R.       Jo 25

Andersson, 1. Berit             Fill

Andersson, Ingvar L.      Jo 15
Andersson. J. Gunnar D.

S 2,A 8 25, B 2

Andersson.J. O. Erling       Kn I
Andersson, J. Sven G.

Ju 45 60, Fi 21 30 35 39

Andersson, Johnny     U 13 56

Andersson, K. A. Stig         U II
Andersson, K. Börje     I 16, Kn 15

Andersson. K. Göran       Jo 24

Andersson. K. O. Martin   Fi 25

Andersson, K. Sigvard V.     H2
Andersson, Karin E.

Ju 34. UD I.U 5,H 2 Andersson, Karl-Gustav

S 29.Jo 14

Andersson. Karl Olov       Fi 27

Andersson. Kerstin G.    Kn 17

Andersson. L. Arne         Jo 21

Andersson, L.ChristerT.    K 32

Andersson, L. Ingemar    Fi 42
Andersson, L. Sune J. Ju 59, B 9
Andersson, Leif U 3 5 30 49 55 56
Andersson, Lennart F. H.

Ju 25.U                      36. Jo 15
Andersson, M. Alvar

S II 13, Fi 18 27, B 5, Kn II

Andersson. N. G. Bertil     U 43

Andersson. O. Inger S.     Fö 7

Andersson. P.Olof (Olle)   K 21

Andersson. Per-Ivan        U 20

Andersson, Roland I.        S 29

Andersson, Rolf A.           Fi 41

Andersson, Rune             U 23

Andersson, Sam              U 22

Andersson, Sigfrid A.       U 22

Andersson, Sune            Ju 32
Andersson, Sven G. K 11, H 5,1 29

Andersson, Sven (j. V.    Ju 14
Andersson, Sven Ake V.

Fi 8,B I 5 8 10

Andersson, Thure G.           S4

Andersson, Torsten Ch.  Ju 56

Andersson, Torsten N.        U9

Andersson, Trygve E.       A 24

Andersson, Uno               U 36

Andersson, Åke E.              A I

Andreasson, A. Osvald   Jo 29

Andréasson, B. S. Hubert Kn 12

Andréasson. Bill E.           Fi 33
Andrén, A.Gunnar        Ju 34. A 24

Andrén, B.Göran              U 44

Andrén, Lars K.-G.             126

Andrén, Nils B. E.              Fö 7

Andrén, Åke                       U 9

Anefall, Bengt                  B 12

Anell, Barbro I.                   H 2

Anell. Kerstin                     125
Anell. Lars E.R. UD 3, Kn 9
Anér, Kerstin     Ju 36 56. U 37, 1 9

Ankar, S.Bertil                 Ju 47
Ankers,J.MikaelC.        Ju 23, H 5

Anneli,G. Kristina             U 58

Anneli,JohanG.                Ju 45

Annevall, Sture               Ju 14

Anto, Margareta A. E.         H4

Antoni, Nils A. T.                  17
Antonsson, Johannes M.

Ju 48, S l,Fi II

Anveden, Per Olov           U 24

Appelgren.A.Gunnar        A 20

Appelgren. E.Harry H.     Ju 10

Appelgren. J. Ake H.         S 21

Appelqvist, Bo                  U 34

Arenbro, Ewa M.              U 20
Arfwedson, Anders

U 13 34 51, A 12 23

Arfwidsson, Nils H.           Kn 4

Armelius, NinaT.              Jo 15

Arnér, E.Å.Gotthard         U 22

Aronson, S. Albert             Fi 5

Aronsson, Harry                U 3

Aronsson, Margen H.       Fö 6

Arovén, Bessie                U 46

Arpi, Bo L.                        H 10

Arrbäck-Falk, Gunnel        A 16
Arrhenius. N.Erik A.       U 2.A 15

Arthursson, Anders I.      Fi 38

Arvas.ChristerG.T.           Fi 21

Arve-Parés. Birgit E.         S 22

Arvidson.Gunilla               U 46

Arvidson, Stellan             U 12

Arvidsson, Ebbe              U 37

Arvidsson. Olof (Olle)       U 39

Arvidsson, Sven                I 25

Asker, E. A. Gunnar        Ju 53

Askling, Margit                  Jo 9

Askmark. K. F.Ragnar         U9

Asp, K. Åke                     Ju 24

Aspelin, L.B.Erland     Ju 13 45

Aspling, SvenG.                 S 7

Asplund, C. Christer   Fi 14 42

Asplund, E. Olof 1.            125

Asplund, Lars                  B 11

Asplund, Olle                      S5

Assarson, Birgit               U 22
Assarson, Per Ju 62, U 41 55
Atterwall, Göran L.

Ju48, Fi II 18

Augustsson, J. A. Gillis    Jo 10

Axell, H.Göran                Fö 12

Axelsson, Alf W.               U 24

Axelsson, Hans                U 26

Axelsson, K. BertilJ.     A 16 24

 

711

Personregister

 

Axrup, Stig

8

Baagoe. N. Peder H. Back, Klas H. Back, P. E. Anders Back, Östen S. Backelin, Måns V. Backman, Gösta B. Backström, Esbjörn Badersten, Lennart Baecklund, Lars I. Baekkevold, Arne E.

U 23

Ju 14
Fi II
K 32
I 21
U 44
K 5 36
U 35
U 12
K 33
_.                           Fi 17

Bagger-Sjöbäck, N. Bertil G.   Ju 45
von Bahr, Stig V.               Fi 24

Bardh, Ulla                        U 37

Barenthin. K. Willi S.             17

Bartley. A. Osborne

Ju .34. Fi 27. A 7 Baude, Annika M.C.

Ju 34 45,S 5 19
Bauer, Sven Harald          Ju 19

Beck-Friis, Jörgen Å. E.     Ju 23

Beckius, Carin E.       U 24, A 17

Beckman, Arne                 Jo 28

Beckman, Eyvind               U 42

Beckman, Lars E. A.    S 15, U 2

Beckman. Lars K. A.          Ju 40

Beckne. Rolf A. P.              U 24

Beijer. Elof                         U 56

Bejemark, Karl Göte          U 42

Bekeris. Ilmar J.                 U 31

Belfrage, H.Esbjörn G.       U 16

Benckert, Karl-Axel            K 26

Bendz, C. Mårten E:son     Jo 2

Bengtson, C. Ola                Fi 7

Bengtson, Sven F.     S 14, A 23

Bengtson, Torsten S.         U 14

Bengtsson, Folke L.          Ju 56

Bengtsson, Gunnar           Kn 3

Bengtsson, H.Jörgen Y.    Ju 21

Bengtsson, Hugo V.            A 4

Bengtsson, Karl F.      Fö 15, H 3 13
Bengtsson, L. IngmarO.    U 22

Bengtsson, Marianne        U 38

Bengtsson, O. Lennart        K 7

Bengtsson, Per                  U 22

Bengtsson. Sture              U 36

Bengtsson, Sven               U 35

Bengtsson,T. Bertil         Ju 9 39

Benko. Mirko                    Kn 15

Berfenstam, Ragnar A. G.   S 26

Berg, Bengt Åke

S 2,K 38, Fi 30, B 10
Berg, Bertil G.                 UD 4.5

Berg, C. G. Håkan              U 40

Berg, Christer                U 10 34

Berg, Folke L. V.       Ju 3X 56 65

Berg, Hans E.                    K 14

Berg, Owe R.J.                 A 20

Berg, Stellan                    U.34

Bergdahl. Sven-Gunnar    U 23

Bergdahl,Tommy K.           125

Bergegren, Astrid  Fi 4, B 3 13

Bergelin, Peter                 Fö 7

Bergendahl. Göran H. K 3 II.A I

Bergendal, Gunnar S.       U 10

Bergengren, Bengt Göran   U4

Berger, Bo R.                   Ju 21

Bergérus, K. Holger E.       H 5

Bergfors, Per-Gösta         S 19

Berggren, Alf                    Fö 9

Berggren, Anne-Marie      U 50

Berggren,G. Rune    S 2, Fi 39, A 8

Berggren, Göte B.     A 3, B 15

Berggren, Håkan                H 8

Bergh, Carl Herman        Ju 50

Bergh, Sten                     Fi 33

Bergkvist, Arne B. S.        UD 5

Bergkwist, H. Ulla E.   Ju 25 45

Bergling. N.Olof               K .37

Bergling. Nils B. V.               H I

Berglund. Bernt                   A I

Berglund, Carl-Bertil         U 23
Berglund. Frida J.

U 48. A 26, Kn 15

Berglund, Hans-Georg      S 18

Berglund, K. Gustaf             U6

Berglund,Olov                    K 2

Berglöf, J.Sigvard C.         Fi 25

Bergman, Björn                U 42

Bergman, Folke           U 24 36

Bergman, HansR.               U 8

Bergman, Kerstin             U 37

Bergman, Lars E.             Ju 45

Bergman, Per R.     B 5 8, Kn 4

Bergman, Rolf A. G.              18

Bergman, S. Christer         Ju 3

Bergquist. Mats F.Th.      Fö 15

Bergqvist,G. Holger           Kn I
Bergqvist, Hans A. Ju 19 30. H 5
Bergqvist, Jan G.

Ju 48 64, UD I,Jo 13 31,1 17

Bergqvist, Olof                    A 9

Bergqvist. Sven-Runo       Kn 5

Bergstedt.TordL.H.              S2

Bergsten, E. Rune            Fi 26

Bergsten, Karin E.            U 10

Bergstrand, Sten-Erik          H9

Bergström, Erik G.              B 7

Bergström, K. Sune D.         U2

Bergström, Lars E.R.          122

Bergström, Olof W.         Ju .34
Bergström, S. Gunvor M.        Ju 42

Bergstri)m,StigO. W.           I 4

Bergström, Svante B.          U7
Bergström-Walan, Maj-Briht     U 3

Bergvall, Bengt H.       U 28 29

 

Skr 1975.4

712

 

Bergvall, K. Lennart          I 6 7

Berling, Sven                      I 20

Berndal, Bo                       U 42

Berner-Oste, Mia                B 6

Bernhard, Harry     Bl 16, 1 6 7

Bernhardsson, K. Göte E.

A 12 17
Bernitz, Ulf                   Ju 30 41

Bernström, Folke              H 13

Bernäng, K.Gunnar           U 43

Bertman, Harry                  Fi 7

Bertmar, Lars M. 1.           A 22

Bexelius, T. Alfred            Ju 25

Bexell, Göran                    U 16

Bierke, Pär N.                     I 15

Billström, P.O. Frithiof

Fö 13, B I
Birath,Thomas L.              Ju 45

Birgersson, Bengt Owe    Ju 72

Birgersson,Torsten B. A.    Jo 9

Birkenstedt, F. Harry          Fi 9

Bishop. Karin M.               Ju 45

Bishop.Norman            Ju 18 51

Biörck.C.GunnarW.     Ju 36,S.30 Biörnstad, Margareta

U 4 54 58,B 4
Bjelfman, Lars Olof           U 34

Bjerlöw, Jan                      U 34

Bjernstad, S. L. Börje       Fi 33

Bjerrek, Bertil                   Kn I

Björck, Anders          K II. U 55

Björck. Berndt H.        S 21.1 28

Björck. Olle                         1 10

Björck, Staffan              U 12 37

Björinder, K. E. Henry      Ju 45

Björk, Gunnar E.                Fö 2

Björk,Jan                     H 13,1 8

Björk. Jimmy                      K 32

Björk.JohnG.T.                  U 24

Björk. Kaj Å.              Ju 6. U 12

Björk.SvenE. J.                    B 4

Björk. Villiam E.                Jo 31

Björklund. Leni C. E.         Ju 45

Björklund. Rolf     Ju 45. S 10. U 35
Björklund. Sven                Kn 3

Björkman, A. Fredrik M.      A 7

Björkman, Gunnar-Arne     I 21

Björkman, K. Eugen     Fi 6, A 6 24
Björkman, K. Gösta            Jo 9

Björkman, N.G.Folke           K I

Björkman, Ulf L.                U 16

Björling, Gotthard             U 23

Björling, K.Göran E.          Ju 23

Björling, Karl J.E.              Jo 28

Björnberg, Bengt I. A.       Jo 8

Björne, B.Gunnar        S 6 16, Fi 27
Björnesjö, Sven G.           Fi 33

Björnström. Björn   Ju -56. K 26 38
Bladh, Karl-Axel                K 32

Blidfors,T. E.Johannes          U5

Blix,HansM.                       UD 2

Blixt,Olov                           S 25

Block. Lars B.                        S5

Block. Per H.L.                   U 37
Blom, K. A. Birgitta

Ju 27 60, UD 2 Blomdahl, Bengt O.       A 17, Kn 5

Blomkvist, N. Magnus         125

Blomkvist, Rune A.            U 52
Blomqvisl, Gösta N.          Ju .56.1 7

Blomqvisl, Helga                U 48

Blomqvisl. Jerker               U 37

Blucher.GöstaE.O.               K II

Boalt, Carin M.                 Ju 56
Boberg, L. Håkan      U 40, Jo 26 27

Boberg, S. Lennart M.        Fö 5

Boden, Anna-Brita             U 16

Bodin, Gösta N.                Fi .30

Bodin, K. Berndt           Fö 8 14
Bodström, T. Lennart

Ju .34 45 .56, A 23

Boethius, A. V. Monica       U 55

Boethius, Carl Gustaf          U 3

Boethius, Per U. B.           Ju 58

Boheman, H.C.Fredrik         K II

Bohlin, Elsa                       U 30

Bohlin, Folke                       U 9

Bohman, B.Gösta            Ju .56

Bohman,Bengt A. H.         Jo 18

Bohman, Jan A.                   U 8

Bohm. Erik A.                     U 28

Bolding. Per Olof              Ju 13

Bolin. Bert R.J.                    Jo 5

Bolin, Åke E.J.                  Kn 13

Bolinder, S. ErikG.                A 7

Boman, Birgit                    U 46

Boman, Jan E.                    I 25

Boman, Lars H.                     SI

Boman, O. Gunilla              I 12

Bondeman, Anders           U 22

Boo, Fritiof 1.                     Jo 3
Boo, KarlG.H.     Ju .SO, Fi 4. Kn 5

Borell, Ulf                          UD 1

Borg, Conny                      U 46

Borg, L. Göran                  U I 2

Borg, Per O.                     Ju 41

Borg, Sune S. B.               Jo 16
Borgg;°ird,Gi»ranR.

K 9 17 33.H I 7

Borgquist. Frithiof              Fö 9

Borgström, Ove                 K 13

Borgström. Siv U. E.          Fi 32

Borgström.Tomas             U 42

Borin. Leif H.                     Fi.30

Bosson-Nordbo. Maj       U465I

Boström. John E.                Ju 5

Bi>ström, N.Erik                K 28

Bosiröm.TageR.                Fi 17

 

71.3

Personregister

 

B 3 13

Kö 7

I 6 23

Ju 23

K 25

U 34

U 20

Jo 14

Fi27

U 27

U 48

Jo 16

Fö 6

Jo 23

Fö 3

A9

S I 9

S 27 28

S 11. A 23

U 12

H 9

U 37

I 24

U 39. A 17

I 28

Jo 22

I 4

I 9

U 2 34

Fi 24

I 3

Fi 18

I 23

U 3

Ju 50

Fö 7 15

Fi II

Bouvin. J. .Ake

Bovallius. I.ars K. R.

Bo\ sen. Arne

Brandberg.C. Arvid

Brandborn. Jan

Brandeli. Lars

Brandgård. Evert

Brandt.C. Erik

Brandt. Erik R.

Brandt. Krister

Brandt. Per-Åke

Brangmo. K. Walter

Brantberger. Per-Gunna

Bräsch. Erik O.

Bratt, Lars O.

Bratt. Lennart

Brattgård. Sven-Olof

Bratthall. Birgitia

Bratthall, Kenneth

Brattström, Inger

Braunerhielm, Erik

Braw. Christian

Bredin, Lars A. G.

Breidensjö. Monica

Breitholz. Claes J.E.

Bring-Larsson, E. Kerstin

Bringfeldt, BjörnT.

Brising. Lars H.

Broberg. K. Bertram

Brodd. Tore G.

Brodén. E. Bertil

Brodén. Sven E.

Broms. Bo K. F.

Bromsjö. Birger

Broomé. N. G. Bo

Broström. Ulf T.F.

Browaidh. Tore

Brundell. Nils-Erik             U 15

Brundin. Paul S.                 K .36

Brunnberg. Hans A.           U8

Brunnberg. R.K.Charlotte        U6

Bruno, Gösta F.

UD 4, K 34 35. Fi 21 35. I 19
Brynielsson, Harry A. B.       19

Ju 43

Fi 30

Fö 9, Jo 20

A 17

19

Kn 12

L.

Ju 47. Fi 32 Jo 17

Brändström. Carl-Edvard P. Jo 10 Briinnström. Gurli (Gullan) E. Ju 34 Brännström, Hans A. Brännström. Per E. E. Brännström. RolandJ. Broms, Jan T. R. Bubenko. Janis Jr. Bucht.SvenF. V. Buckau, Anne-Marie A

Bull-Simonsen, Ivar Burenstam Linder. H. M

13,123 U 22 Ju .59

Jo

Burman, Eskil Burman. K. Åke

Burman, Olof           Ju 43, Fi 4

Burstedt. i. Åke                  H 3

Byggdal, G. Torsten         U 55

Bylund, B. Erik M.       U 23, A I

Byman, Disa K. G.              128

Bystedt, Nils                     S 25

Båvenholm. Siv                U 39

Båveryd, S.J.Lennart        I 29

Bäck, Karl-Axel                 A 23

Bäck. Lars                        Fi 14

Bäcklin, Lars R.                 Fö 8
Bäckstrand, K.Göran M. Ju 36
Bäckström, A. Ingemar

K 14 19 28

Bäckström, Bo                    K 8

Biickström.Sixten            Jo 20

Bäärnhielm,G. Mauritz     Jo 18

Bökmark. Jan                   K 24

Börjeson, Bengt O.            S 7

Börjesson, Fritz A.    K 28. H 4

Börjesson. Mats              Ju 31

Börresen.Tom B.               125

Bottiger. Lars Erik J. Ju.39,SI8

C

A I 2

Ju 3

K 23,1 4

U 4

Ju 34

, U 5.1 I 13

A 17

Ju 63

Ju 34

Ju 20, Fi 26

Jo 9

S4 7

Fi 36

I 13

S I

A 2.B I 2

B 16

, Fi 26. A 17 S 5

Canarp, Curt S. T. Carbell, Leif E. Carlbom, Lars E. Carleson. Axel Carlestam, Margareta E Carling, Alf G.

K 3, Fi 26 Carling, Jan L. Carlman, J. Holger Carlqvist, Gunnel Carlshamre, Nils O. G. Carlson, Filip Carlson, K. Sören Carlson, Å. Lennart Carlsson, Arne R. Carlsson, Barbro L. Carlsson, G. Arne V. Carlsson, G. Ingvar Carlsson,G. Rune

Jo 26 27

U 39

U 36

Ju .34

Ju 45

Ju 45

u 18 45,A I

Fi 4

Jo 20.I 28

Ju 5 10

Fi 31. H 3

Jo 31

Kn II

Ju 34. S 2. K 12, Carlsson, Gunnel E. Carlsson, Jan Olof Carlsson. Leif Carlsson, Lennart Carlsson, May-Britt Carlsson. N.Ebbe K. Carlsson. N. Gunnar Carlsson. N. Gösta      J Carlsson. Sven-Gunnar Carlsson. T. E. Roine Carlsson, Ulf V. Carlsiein. Rune A. Carlström, A. Valdo Carlström, O. Bertil

 

Skr 1975:4

714

 

Carlsund. H. Bo H.        K I 3 14
Carnhagen, Göran E. T.

Ju K), K 25 28

Cason, Sven Åke              Ju 23

Cederberg, Ingvar            U 22

Cederberg,Thomas O.      Jo 16

Cederblad, Carl-Olof         H 15

Cedercrantz. Bror O. C.      Ju 3

Cederlund. Lars Johan O. 16 24

Cederwall.GustavF. E.        167

Chambert, Henrik B.        Kn 13

Charpentier, Agneta  S 5. U 48

Claeson,Tore M.               Ju 56

Claesson,C. Olof                Jo 9

Clarholm, Sixten                Kn 4

Clarkson, Rolf A.                I 12

Clason, Anders E. V.        Fö 12

Classon, Sigvard L.           S 21

Cnaltingius,Claes M.            U6

Colldahl,Gunnar                  K 9

Collett, John P.E.                Fi 4

Colliander, Per G.        Ju 46 69

Colvér, MatsT.                  Fi 18

Conradi, Erland G. F.     Ju 9 39

Cornelius. Claes               U 36
Cosmo, Carl-Johan O.    Ju 13 1845

Cosmo. O. Ingemar           A 23

Cox. ArneJ.                          1 3

Crabo, Sven                     Fi 23

Creutzer. Bertil R.           Fö 5 9

Croneborg. K. O. Rutger    116

Croner, Ulla-Britt              UD 3

Cronholm, L. Börje           Ju 25

Cronmark, Lars K.-H.         A 23

Cronqvist, Sven-Olof H.    U 10

Cullemo, Tommy                K 30

Curtman. Curt W.              Fö 3

D

Dahl, Börje K. G.               U 43

Dahl. C. E.Harry               Fi 31

Dahl, Gerd B.                    A 17
Dahl. R. Birgitta

Ju 22 36, U 10 51, B 8

Dahlberg. K.Thure          Ju 5 6

Dahlberg. L.Åke                  A 2

Dahlbom, Bengts.         U 7 43

Dahlbom, J. Rickard            U 2

Dahlén. Agneta A. D.        A 19

Dahlén. Rune B.                Fö 7

Dahlgren, Elsa B.            Ju 34
Dahlgren. Margareta B.

U 13 20 34.A 12 Dahlgren, P. Anders B.

Jo 10 20. Kn4

Dahlgren. Rolf O.             Ju 33

Dahlquist. Lars                 U 24

Dahlqvist, Börje G.           Fi 30

 

Dahlqvist, Germund G.

19

Dahlsjö, Lars A.

Ju 51

Dahlsten, Ulf L.

Ju 43 50

Dahlström, Gösta E.

 

Fi5

19 25,A 2

Dahlström, Kerstin

U 22

Dahlström. Lars E.

S 13 14

Dahlström. Rolf E.

K 10

Dahlström, Åke

K 20 32

Dahmén. Erik V. H.

A 1

Daimar, Margot

A 17

Dalen, Ingrid K.

B 5

Dalgård, P.J. Ingemar

A 1

Dalåsen, Arne

Jo 17

Damgren, H. G. Fredrik

Jo 10 15

Danelius, HansC.Y.

Ju 1 21

Danell, N.Erik V.

Fö 6

Danemar, Anton

U 24

Danemar, Owe

H 4

Danielson. Gunnar H.

S ll,A 7

Danielson. K. Harry

B 1

Danielson, Nils-Gustaf F

 

1 12 23, H 13

Danielson, Åke

U57

Danielsson, Birger

S25

Danielsson, G. Gunnar

S9,Kn 2

Danielsson, Jan P. T.       1

K 21 34 35

Danielsson. Nils-Gustaf F.       H 13

I 9

H 12 13

U 20

Fi 30

U 22

Jo 8, B 3 13

Ju 31

Ju 53 56

Ju 38 65, B 8

A4

U 39

Fö 6

UD45

U 52

Fi30

Ju 31

U 22

U 22

Fö 5,Kn 12

Jo 31

19

Ju 28

U 3 24

K 30

Jo 3 21

Ju 14

Danielsson. Per-Erik Danielsson, Åke Danvind, Eva-Maria Daschek, Antti E. Deak, Csaba Delin, Lars A. Delleryd, Gunnar V. Dennis, Bengt Didön, Lars-Uno Diesen, Ingrid E. Dihlström, Klas Dinell, Jan A. C. Dinkelspiel, Ulf A. R. Dittmer, Ulf Djurberg, Åke L. Dockered, G. Robert Dominigue, Carl-Axel Dominique, Kåge Domvall, E. Göte Donelius, H.Göran Dopping, S.P.Olle Dryselius, Haralds. Du Rietz, Lars B. Dybeck, Clarence Dyhre, A.Gunnar Dyrssen, Gösta P. T.

Ju 21

Ju 48,A 10

U9

Eberstein, Christian H. Eckerberg, Per A. Eckerdal, Lars H.

 

715

Personregister

 

Eckersten, Ivan E.        Jo 4 28
Eckerström, Rudolf E. M.        S 17

Edam, Carl Tomas H:son  U 24

Edberg, Rolf F.                 Ju 56

Edelstam, E.Axel              UD 2
Edenman, Ragnar H. L.

Fi 30, U 28, Jo 9

Edgren, Claes A. W.          Fö 7
Edin, Per-Olov                A 17, 1 10

Edling, N.Axel                  Ju 30
Edlund, C. Bertil             Fi 25 27 31

Edlund, ErikO. A.         Jo 20

Edlund, Nils H.                  U 42

Edlund, S. Lisbeth           Jo 21

Edlund, Sten E.                   A 9

Edman, Kurt E.                  Fö 7

Edman, Ulla A.                  Fi 32

Edmark, Birger                  U 24

Edqvist, Sven-Gustaf        U 12

Edsjö,Tor A.                      K 19

Edström, Anders               U 36
Edström, J. Lennart        S2l,Kn5

Edström, John Olof           U 23

Edström, Kjells.           Fi 17 20

Edvinsson, Behnn             U 42

Edwall, Pehr A. R.                U9

Edwardsson, Roland        U 34

Edwinson, Vanja A. M.     Jo 13

Eeg-Olofsson, Karin          U 22

Eek, Hilding                      U 25
Eek, Karin                       Ju 45, U 48

Efraimsson, Olof                  H6

Eggehorn, Ylva                 U 37

Ehne, Jan-Erik                   U 26

Ehrenfreid, Monica            U 24

Ehrengren, K. Lennart    Jo 2 9

Ehrlemark, Gunnar               H9

Ehrling, G. O. Ingvar        Fö 15

Eidem, Ingmar              I 13 23

Einhorn,Jerzy                    S 30

Ek, Anders                        Kn 5

Ek, Marie-Louise            B 5 10

Ekberg, Brittas.           U 36 43

Ekberg, ErikG.                    120
Ekberg,J.Göran              Ju 56,1 20

Ekberg, K.Gustav                K 8

Ekberg, Karl-Henrik    Ju 20 21

Ekberg, Leif                      S 13

Ekberg, Valter                   S 27

Ekblad, S. Gunnar                U4
Ekeberg, Karl-GunnarT.         Ju 61

Ekeberg, Lars-Olof            K 29

Ekelius, Wåge                  U 36

Ekelund, Hans-Erik O.       K 34

Ekelund, Jan C.                 Fö 7

Ekelund, Sigvard F.A.  Jo 12 28

Ekendahl, BengtG. M.      Jo 18

Ekesbo, A. G. Ingvar          Jo 9
Ekeviirn,Gunnar            ' 1 17 21 25

Ekholm, Torsten             Kn 10

Ekinge, Bernt A.             A 9 23

Eklund, A. B. Elisabet      Ju 45

Eklund, Bo L.                    U 14

Eklund, C. Gunnar          Fö 15

Eklund, ErikG.                Fi 9 15

Eklund, Harald                   U5I

Eklund. Jan E.                  Ju 45

Eklund, K. Ronnie                U2

Eklund, Karl                      U 36
Eklund, P.Gösta         Ju 7 45, A II

Eklund, Svea I.            U 10

Eklund, Ulf R.                       19

Eklundh, Bernt                 U 37

Eklundh, Claes G. B.        Ju 50

Eklycke, S.LarsG.             Ju 52
Eklöf,KurtG.A.      Fi 5 11 22, B 2

Eklöw, Anita                       B II

Eklöw, Gunnar                  U 52

Ekman,C.H.Siig               Fö 12

Ekman.Gunnar O. S.         U 14

Ekman, Lena B.               Ju 16

Ekman, Rolf G. E.             Ju 57

Ekman, S. Gösta              Fi 25

Ekman, Stig-Rune               U 2
Ekstam, Gunnar E.       Ju 5 59, H I

Ekström, Annika               U 42

Ekström, Bert O.                I 19

Ekström, E. Sören          B 7 12

Ekström, John E.               I 16

Ekström, Margareta        Ju 20
Ekström, Sven E. A.

Fi 26, U 20, Jo 5

Ekvall,Gunilla M.                  S I

Elam, Lars                        U 24

Eländer, Kuno.                     S2

Elfvén,Jan                         S 12

Elfving, Arne                     U 39

Elfving, Folke R. A.              Fi 9

Elfving, O. Gösta C.          U 25

Elg, Marianne                     B 5

Elghufvud, E. Gösta            Fi I

Eliasson, Anders H.           Kn I

Eliasson, Anna B.        U 40 53
Eliasson, Bengt E.          Ju 37, K 13

Eliasson, H. Torsten Y.     U 30

Eliasson, Lennart S.        Ju 45
Eliasson, Per-Erik      U 7, Jo 2 9 28

Eliasson, Rolf A. E.           Jo 16

Eliasson, Rolf E.                K 33
Elison, Magnus L.          A 20, B 2 8

Ellnebrand, Rolf               U .39

Elm,Torsten J.W.             Jo 16

Elmberger, PerG.               I 20

Elmbrant, Arne                 U 26

Elmér,DagJ.B.                    Fö 4

Elmgren, Bo A.                 Fi 24
Elmhammer, Nils E. I.

Ju 8 10 44 45, S 3, K 10

 

Skr 1975:4

716

 

Elmstedt, Claes Y.

U 39, Jo 4, A 23, Kn 5

Elmstedt, K. Erik              Fi 25

Enberg, L. Rune        K 12, Fi I

Eneroth, Bengt M.             I 26

Enesträn\,TordO.C.         Ju 24

Engberg, Peter O.       U 13 20

Engdahl, O. Roland          K 23

Engerstam, Claes M.         128

Engkvist, J.Gunnar V.       Fi 25

Englund, Anders       K 10, Fi 4

Englund, K. G. Ake              H4
Englund, K. Svante I.  Ju 10, S 2 27

Englund, Lars-Erik       Fö 7 15

Engman, Barbro B.           U 55

Engman, HansO. R.        Ju 48
Engman, JanG.

K 34,11 54,H8,121

Engman, O. Ingemar   Fö 9 15

Engqvist, Lars F.             Ju 56
Engström, Arne V.      UD I, S 7 26

Engström, Lars-Göran Ju 16 26
Engström, Odd E. L.

Fi 26, A 18, Kn 4

Engwall, Lars O. V.          Fi 30

Enlund, EricP.                 Jo 16

Enquist, Daniel N.            U 23

Enquist, PerOlov         U 37 55

Enskog, Carl-Gustav B.    Fö 9

Erbacke, K. Gunnar           Fi 4

Erdmann, Bengt              U 22

Erenius, E. Gillis              Ju 55

Erici, Bernt H.                  A 23

Ericson, Bo-Ingvar            Ju 7

Ericson, Carl Olof G.         H 10

Ericson, E. Gerhard H. Jo 21, B 7

Ericson, Gösta              Fi 8 38

Ericson, Hans E.    K I 2829,Fi 13

Ericson, Jan-Olov             H 13

Ericson, Sture T.    Ju 66, U 40

Ericsson, Axel K. G.             K I

Erics.son,BengtG.       S 26 28

Ericsson, BengtG.            Fi 26

Ericsson, Brit-Marie L.          B.

Ju II 29

Ericsson, Britta M.  U .34, A 17

Ericsson, Carl-Henrik      Ju 10

Ericsson, Inger-Britt           K 2

Ericsson, K. Georg V.   Ju ll,Fi6

Ericsson, Kjell U.      S 8, Fi 26
Ericsson, Lars Eric

Fi 26, Kn 5 10 13

Ericsson,Tord                   U 24

Eriksen, Tor E.                 A 13

Erikson, M.Birgitta             U 8

Eriksson, Arne                 U 54

Eriksson, B. Allan           Ju 15
Eriksson, B.Sune

Ju.34, U 10 22. A 17. B 6

A 17, B I

Ju 64

U 22

U 2

Jo 2

U 36

Eriksson, Björn G. Eriksson, E.Olof Eriksson, Gunnar Eriksson,GunnarS. I Eriksson, Harald Eriksson, Hilding Eriksson, 1. Seved

Ju 45,S I, A 18 19

Eriksson, Ingemar             S 14

Eriksson, Karl Axel        Ju 5 32

Eriksson, Karl Erik        A 10 17

Eriksson, Kjell E.               A 24

Eriksson, Kurt L. F.            Fö 7

Eriksson, Lars E.              Ju 34

Eriksson, Lars Göran         A 16

Eriksson, Nancy M.          Fö 12

Eriksson, Nils-Erik             U 22
Eriksson,Olle                 B 16,17 23

Eriksson, Per                   Jo 11

Eriksson, Sune                  S 29

Eriksson, Tor U.                 K 19

Eriksson, Åke                    B 11
Eriksson-Bergström, Solveig M.

1 18

Erlander, E. Lillemor E.       Ju 3

Erlander, Sven B.              K 10

Erlander, Tage F.              U 19

Erlandson, Mats                K 33

Erlandsson, Bengt H.  Ju 47 57

Erlandsson, J. Gottfrid     Ju 45

Erling, E. Martin H.            Fi 33

Erneberg, Ingvar              U 26

Erneholm, Berndt 1.       U 9 16

Erngren, Birgit                 Jo 15

Ernmark, L. Göran G.         K 28

Ernst. HansJ.                      U 2

Ernulf. T. Gudmund     Ju 25 62

Erséus, L.G.Torgny           U 16

Ershammar, Mats O. T.      Fö 5

Esaieson, Erik R. A.           Fi 26

Esbjörnson, Esbjörn        Ju 45

Esbo. Harald V. O.           Jo 12
Eskel, Arvid                   Ju 56, S 28

Eskilsson, Per H.       U 2 15 32

Esping, F. Lars-Erik             B 4

Esping, HansG.                Ju 36

Essen, Ingemar               Ju 56

Essunger, N.Gunnar R.         17
Ettarp. Lars G.          Ju 45, A 18 19

Etzler,Cecilia E.M.              S 22

Everljung, Claes-Göran        S6

Fabricius, Cajus                 U 37

Fagerberg. Arne B.             Fi 2

Fagerholm, Per Anders L.   U 2

Fagerlund. Bengt O. H.     A 4 10 18
Fagerström, Jan Peter       U 36

Fagerström, Lars               U 45

 

717

Personregister

 

Fahicn. A. Marika              Ju 34

Fahlin. PerG.                      K 23

Fahlman. Anders               U 34

Fahlström, V. Tullie           Ju 45

Falk, Eric G. R.                  Jo 25

Falk. HansG.                  Ju 56. H 13

Falk. Johan                       U 22

Falkehed. Sven A. L.         Kn 3

Falkenhorg. BoE.              Ju |9

Falkenmark. Per A.            K 29

Falkenstam, Curt E. L.     Ju 45
Fastbom, E. Lennart        Fi 8 21 .38

Faugert. Sven J. E.            Fö 7

Faxén. Karl-Olof           I I 18, A |7

Faxén, Nils-Bertil              U 22

Fehrm. E. Martin              Ju 64

von Feilitzen. Styrbjörn O.    R.

Ju 7.A 69

Feldt. Kjell-Olof                Ju 56

Fellenius.Greta                 U 48

Felländer. Ingela K.             A I

Ferm, Anders                    U 55

Ferneborg, Stieg              U 22

Ferngren. Roland                H8

Fernheden, Göthe A. S.     125

Fernslröm, Ingrid M.           U 5
Finnveden, Bengt A.   K 38, Kn 4 8

Fischerström, N. Johan A. Ju 44

Fischier, Sven G. O.    Ju 10 12
Fiskesjö. Bertil A. N.

Ju 72 73, U 10

Fitinghoff, Georg O.         Ju 22

Fjaestad. Monika              U 42

Fjellander, Nils E. B.         Fi 34

Fjellström, Carl Gustaf F. Fi 14

Fjällström, B. Harry        Ju .34

Fladvad. J.Arne                   B 4

Fleischer, B. Lennart  U .36 39
Fleming-Borgström, Gunilla U 42
Flemström. Lars Gunnar

Ju 19 23 39

Flinck. N. Rune I.             U .30

Flink, A.-B. Christina         U 10

Flodin. Carl-Erik T.               S5

Fog, Hans B.                     Kn 4

Fogelkvist, Karl Gustaf        12

Folke, U. Ingemar             Fö 7

Folkmarson, James A.      U 21

Forkman, Göran               U 37

Formgren, J. Holger          K 39

Fornander, J. Nils-Uno    Ju 18

Fornberg. Tord                 U 37

Fornstedt. Ulf H.              U 30
Fors. Sixten R. U 2 15 23
Fors. Åke Hj.            Ju45,S I 9 21

Forsbeck, Rune                U 37

Forsberg, Bo R.               U 28

Forsberg. EricR.                 H 2

Forsberg, Karl-Erik          Fi 40

Forsberg, Marianne          U 34

Forselius, HansF.                A 7

Forsell,Torbjörn                U 52

Forsling, Gunilla M.          Ju 18
Forslund, E.Birger        S 4 7 26 27

Forslund, Sten H. C.          I 16

Forssberg, E.Olof              Fö I

Forssberg, K, S. Eric          I 25

Forssblad,N.Douglas     K 9 17

Forssman, Sven P. M.         A 7

Forssman, Åke V.              Jo 2
Forstadius, Erik L.W.

Ju 7 9 45,S 24, A II 16

Forthuber, BélaT.            Ju 10

Foyer, Lars O.                  Fi 29

Fraenkel. Ingegärd C. E. Ju 23 34

Francke, Jan                    K-30

Francke, Per E.S.               128

Frank,S.Torsten                 U 6

Franklin, Nils                    S 15

Franson, Thomas P.          I 10

Fransson, Arne A. E.          A 9

Fransson, Bengt R.         Ju 45

Fransson, Bill G.               Fi.30

Fransson, HansG. V.        1 17

Fransson,Thomas P.        A 17

Franzén, Anders              U 53

Franzén. L. Göran            Fö 7

Franzén. Nils P.                Fö 2

Fredberg. Birgit A. M.         U 6

Fredenmark. Gunnar L.     I 13
Fredgardh, K. Sonja Ju .34, U 26
Fredin, Curt                  Ju 45, U 24

Fredriksson. Bernt A.       A 18

Fredriksson, Ella              U 24

Fredriksson, Georg N.       Fi 8

Fredriksson, H.Einar     S 2 28

Fredriksson, K.Torsten    S 13

Fredriksson, StigG.          Fi 30

Fredriksson, Ulla M.         S 17

Freese,JanP. G.              Ju 35

Frenning, Lars W.          Ju 10

Friberg, K.Göte          Ju 13 22

Friberg. Karl-Erik B.            U5

Friberg. Torsten              B 11

Friberger, Tomas             K 32

Friborg, Göran                 U 32
Frid, Sven Rune   Ju 48, A 10. 1 18

Fridell, G. Ingvar                 12
Fridh, K. Göte Ju45,S2 47 26
Fridolin, HansR.        Fi 12 23, U 5

Fries, Ingegerd               U 37

Fries, Ingmar F.         Fi 19 31

Frigren, Suzanne M.    I 12 23

Frisch. Paul                     Fi 30

Frisk. Jan                         Kn 2
Frithiofson. Karl A. F.

Jo 10. H 3 13.1 25

Frostenson. Anders        U 16

 

Skr 1975:4

718

 

Frykholm. K.Christina         Ju 34

Frykman, Bengt                  U 26

Fröberg, Carl-Erik T.              19

Fröjd, S.Arne               S 2, Kn 4
Furbäck, Bengt L.           K 21 32 34

Furestedt, Karl E.                U 43
Furuhagen, Hans(Hatte)F.      U 55

Furuland, Lars                     U 12

Furumark, Ann-Marie      U 36 42

Fålldin, N. O. Thorbjörn         A 3

Farm,Gunnel                  U 33 39

Farm, Hilding                      U 57

Farm, Ingemar                   S 21

G

Gabrielson, Lars                    K 2

Gabrielsson, A. Edmund B.     Ju 24
Gabrielsson, Ingemar H.      U 22

Gad, Ulf H.                     Ju .38 65

Gadd, P.E.Arne           Fi 27, U 53

Ganneby, George L. V.        U 33

Gardell, Bertil G. T.              S 26

Gardeström, Linnea             S I 9

Garke, Hans B.           Fi 27, U 47

Geddis-Zetterberg, Jean       U 46

Gedin, Hans                        K 32

Gehlin,JanH.M.            Ju 21, U 52

Geijer, K. Arne                   UD 5

afGeijerstam,SvenO.           Ju 73

Gelfius, Ann Sofie                U 42

Genetay,Claude M.              U 22

Georén, Sven                      U 39

Gerentz, Sven T.                   U 5

Gerhardsson, Birger          U 9 37

Gerhardsson, Gideon           A 13

Gerholm, Tor R.                  Ju 56

Gerle, Bo O.                       Ju 35

Gerle, Hans E.                     U 55

Giertz, Gustav B.         Ju 35, S 30

Giesecke, Curt-Steffan       Ju 34 45
Gillberg, Karl-Erik                 H 2

Gillström, Åke                     U 24

Gillwik, Linnea                       B 5

Gisslen, Axel                         S 4

Gjötterberg, Tora-Britta      Ju 34

Glimnér, J.Erik            Fö 14,1 25

Glimstedt, Ulf K. J.                120

Godlund, Sven A. 1.       K 3 14, A 1
Goldberg, Walter H. G.            19

Gordan, Kurt                       S 10

Gornitzka, Gunnar

Ju 53, K 3, 1 20 28
Gothefors, Per L.             Fi 14 42

Gottsén, Bertil                     U 42

Grabe, A. Gerhard              Ju 16

Grabö, Paul E.                     K 19

Gradin, Anita I.      U 53, H ILA 16 Gradin, Rolf U.      Ju 37,1 12 20 28

Grafström, ErikO. H.

Ju 53 56, K I 3, Jo 13,1 13 20 28
Grage, Elsa-Britta                U 6

Grahn, F.Ture                      K 3

Gralén,NilsG.J.                   U 10

Granath, Karl-Erik        Ju 43, S 5

Granath, Solve                    I II

Granlund, Börje                  U 24

Granqvisl, Liss M.                S II

Granstrand, Rolf                  U 3

Grape, Karl Gunnar            U 57

Grape, S. Lennart           Fö 7 15

Grassman, Sven H.W.            I I

Gråte, Eric                         Fi 40

Gray, Barbara                    U 46

Greber, Ann Charlotte         U 48

Grebäck, Erik H.        K I, Jo 8 21

Grede, Kjell                       U 14

Green, Nils A. R.                   14

Gremner, Kjell                    S 28

Grenander, Nils    Ju 56, S 16, K 33
Grendin, Kurt                     U 36

Grenestedt, E. Lennart N.       I 7

Grimas, Ulf G. A.               14 12

Grobgeld, Lennart M.         Ju 54

Gruda-Skard, Å.se               S5

Grundwall, K. Ricard             B 2

Grunewald, Karl R.             U 24

GriJting, Britt M.                   U 7

Grönquist, Bengt J.              Fi 5

Grönstedt, GertT. V.           K 33

Grönvall, S.Gunnar            Ju 10

Grönwall, Lars O.

S 13 22,A II 16
Gullberg, Hans E.         K 33, A 7

Gullnäs, S. Ingvar

Ju 10 15 40 47 52, K 40 Gunnarson, E. J. Ingvar

Ju 28, K 22
Gunnarsson, Bror E.          Ju 68

Gunnarsson, S.Olle G.      AI3,B6
Gunne, Stig E.                    Kn I

Gunnmo, Alf                      U 45

Gunsell, Tor A.                  Jo 29

Gussing, N. Ragnar J.            19

Gustafson, Carl Erik           K 36

Gustafson, K. G. Jan           U 24

Gustafson, Leif Ch.        Ju 56, S 19
Gustafson, Nils-Eric              1 28

Gustafson, Sven H.

Ju 20. K 19,1 13
Gustafsson, B.G.Agge        Ju 44

Gustafsson, Bengt E.          U 32

Gustafsson, BerndtG.E.         U9

Gustafsson,C. E.Torsten

Ju 16, Fö 9 15
Gustafsson, F. Agne S.        Kn 5

Gustafsson, G. Olov              A 7

Gustafsson, Gunnar B.          K 2

 

719

Personregister

 

Fö 14

A 5

K 12

Kn 12

Gustafsson, Hans L. Gustafsson, Inga L. Gustafsson, K. Börje Gustafsson, K. G. Allan Gustafsson, Karl-Erik

K 37. Fi .30, U 5
Gustafsson. Kerstin            A 7

Gustafsson, Lars I.   U 10 34 51

Gustafsson, M. Gunnar

Fö 2 15, Fi 6, U 57, Kn I
Gustafsson, N. Henry   Jo 28 31

Gustafsson, Olof                S 13

Gustafsson, Stig               U 48

Gustafsson, Stig               U 58

Gustafsson, StigG.

Ju 45 61 62, Fö 10, A 6 9, B 5
Gustafsson, Sune O.        Kn 4

Gustafsson, Åke G.

Ju 59,S |,Fi6 7 38
Gustavii, S. 1. Birgilta       Ju 26

Gustavson, Göran E.          U2

Gustavsson, BengtT.

Fö 9 15, U 10

Gustavsson, Gusti L. A. Gustavsson, K. E. Arne Gustavsson, K. Rune Gustavsson, S. A. Göran

Fö 2

Ju 45

A 12

H

11,1 13

A 14

Gustavsson, Sverker Gustavsson, Åke E. G.

up 3, Fö 9 10 14, Fi 30

Gustavsson, Åke G.           122

Guleland, A. Gösta         A I 17

Gyllö, Sture A.                  Fö II

Gålmark, PerG.                    I 5

Gårdstedt, H. Birger           S 2

Gårmark, Thore O.            U 36

Gällmo, Bengt W.                | 9
Göransson, Bengt

Ju 68, Fi 24, U 14 55 Göransson, Bertil

S 10 26 28 30, U 57, A 17, Kn 10

Göransson, C. Göran N, U 9 57

U 9 16 22

Fö 14,1 29

Ju 39 63

U 13 20 55

Jo 10

K 7 34 35

U 33 38

Göransson, Harald Göransson, J. Olle Göransson. Lars G. Göransson, Lars O. Göransson, Stig (jiirs, L. Folke Göthberg, Bo

H

Hadding, Carl Fredrik

Ju 35, Fi 17
Hadenius, StigG.       Fi 30, U 55

Hadrup, Knut E. H.     K 9 17 33

Haeffner, Erik A.                 I 29

1 22

Haegermark, C. Harald

Haga, Ingegerd Hagberg, Ann-Charlotte Hagberg, Arne Hagbergh, Göran G. E. Hagdahl, K.Thomas Hagelstam, Stig L. Haglind, Per Haglund, F. Anders Hagman, Anders Hagman, H. Christer Hagman, Knut A. O. Hagnell, Hans Hagson, Carl A.   Ju 56, Hagström, Tony G.

Ju 53 Hagård, A. Birger Hahr, Anders L. H. Haidén, J. O. Folke Hall, Lennart Hal), Paul F. L. Hallberg, Lars Hallberg, Leif O. Hallbäck, Thore Halldin,John Hallerdt, Björn Hallgren, Margaretha Hallgren, Ulf Hallhagen, Gunnar Hallin, L.Bertil Hallin, N. Erik Anund Halling, Nils-Olov Hallman, EricR. Hallman, L. Åke G. Hallqvist, BrittG. Hallström, Björn H. Hallström, H. Gunnar F. Hallvig, P.Ivar V. Hamber, Hans Hamberger, Carl-Axel Hambraeus, Gunnar A.

Ju 56,1 Hambraeus, S. Birgitta Hamdahl, Bengt Hammar, Carl-Filip Hammar, StigH. Hammarberg, Peter Hammarberg, Sven O. Hammarbäck, E. Rune Hammarström, Olof Hamrin, Mac T. P. Hanner, Per V. A. Hannervall, Lars H. Hannerz., I). G. Lennart Hannerz, N.Christer Hanno, .Stig Å. Hansen, Hans-Jörgen Hansson, Bengt Hansson, Bertil Hansson, Bertil E. A.

U 24

Fi 26

U 22

U 15

Ju 48

K 13. B 3

U 2 10

Fi 21

U 36

H 2

Jo 3

I I

H 13,1 12

56

1 19 28

U 2

Fi 8

U 10

U 22

5 3

Kn2

U 24

Ju 45

S29

H 3

U 58

U 2

I 25

U 22

U 16

Fi 30

U 22

Fi 15

H 4

U 9

U 8

A 16

Fi 30

U 36

S28 3I

9 12 23 24

Ju .56

K 29

U 30 55

U 2

U 30

Ju 74,1 24

Ju 72

A 21.1 3

A 3, Kn4

Fi 5

I 12

Jo 5 15

Jo 13

K 19

Jo 2 9

U 24

U 22 51

Ju 26

 

Skr 1975:4

720

 

Hansson, H. Arne             Jo 7

Hansson, H. Gunnar         Jo 6

Hansson, Ingmarie        Kn 17

Hansson, K. Gunnar  Ju 20 21

Hansson, LarsR.              Fi 11

Hansson, Lilly E.      Ju 16, A 9

Hansson, N. Lennart          I II
Hansson, N. Olle R.

Jo II 12 26 27

Hansson, NilsG.                 Jo I

Hansson. Nils H.              U 24

Hansson, Nils O.              Fö 2

Hansson, Olof B.             Fi 30

Hansson,Oloph                U 49

Hansson, Stig F.            Kn 10

Hansson, StigG. E.           A 17

Hansson, Torsten B. G.     Kil

Haraldson, L. Åke               I 2

Harding, Nils                  U -34
Harriman-Hernborn, Anita C.

A 23

Harrysson. Lennart         U 45

Hartelius, Kaj S.             Jo 10

Hartman, C. Olov             U 16

Hartman, Lars                 U 37

Hasselquist, Ulla              U 24
Hasslev, Nils-Olov F.

Ju 56, K I 14 20 21 28 38

Hassner, Rune                 U 42

Haverling, Sven G. I.           U6

Heckscher, Sten    Ju 45, U-34

Hedberg, Anders             U 36

Hedberg, J. Anund           S 26

Hedborg, Anna M.      Fi 25 27

Hedborg, Per Erik            K 16

Heddelin, Bertil              Fi .30

Hedelius, K. Margareta      K 9

Hedén, Kurt B.                  123

Hedengren, Sven-Olof G. Jo 5

Hedgran, Arne G.               I 4

Hedin, Bernt            S 9 21 27

Hedin, Carl Eric                Fö 9

Hedin, Svante                 U 42

Hedlén, Bengt R.       S 4 7 26

Hedlund, A. Rune      Ju 25 45

Hedlund, Bengt N.R.  S 4, Kn I

Hedlund, Gunnar           Fö 12

Hedman, Barbro              U 10

Hedman, Bengt       Ju 37, B 3

Hedqvist. Eric H.                 U4

Hedqvist, Sven A.          Ju 28

Hedström. A.Jan-Olof     Ju 40
Hedström, BoS.

Jo 4 12 17 20 25 26

Hedström,T. UnoV.         Jo 25

Hedtjärn. ÅkeG.              K 12

van der Heeg, Nils H.       Fö 5

Heeger, Birgitte                 U 3

Hegrelius, A. Olov R.         Jo 9

Heideman, Gunnar A.          S2

von Heidenstam. G. Olov        Jo II
Heimbiirger. H. Peter E.    Ju 14

Heino, Martti O.                Ju 68

Hejdeman, Gunnar          Kn 10

Helander, Sven                  U 37

Helin, Anders M.                Ju 45

Hellberg, D.Kjell V.                19

Hellers, P. A. Hans         U 24 36

Hellgren, Bertil G.                U 2

Hellman. Lars                     S 22

Hellman, Sven R.            Fö 7 15

Hellmér. Åke                      Fö 5

Hellner, Eskil M.               K 2 18

Hellner, Jan E.        Ju 3 19 30 62

Hellners, E. Trygve      U 30. A 4

Hellstadius. Jan R.            Ju 41

Hellstedl. Ernst L.              Fi 31

Hellström. E.Emil        U 13, A 12

Hellström, G. F. Ingemar    Hll

Hellström, Jan E.               Ju 10

Hellström, K. Birger             I 10

Hellström, Lars T.                126

Hellström, Mats J.

UD2,S 5, A 17 22
Hellström, P.N. Erik            K 13

Helmers, Dag        Fi 18 19 23 25

Helmerson, Bo I. H.

Ju 14, Jo 13.1 28
Helsing. Gunnar                 U 36

Hemberg, B. S. Eskil           U 55

Henmark, Martin R. C:son Ju 65 Henningsson, H. Einar G.

Jo II 14, B 8. I 12
Henningsson, Lars-Åke     U 23

Henricson, Sven-Eric         U 24

Henricsson, Bengt H.         Jo 9

Henrikson, Claes H.            Fi 4

Henrikson. Lars G.

Ju 65. S 4. Kn II
Henriksson. Christer         U 18

Henriksson. Claes              U 22

Henriksson, E. Sture F.

Ju 45, S 5 19
Henriksson, Gunnar A.        U I

Henriksson, J. Lars G.         U2

Henriksson, Jan E.             K 28

Henriksson. Runa M.          A 17

Henriksson, Rune I. Jo 22 28 31
Henrysson. Sten           U 25 36

Henstrand, Kjell-Åke        Kn 10

Hercules. Jan                     U 38

Herland. Erik                      H II

Herlin. Helena                    U 24

Herlitz. Claes A.                   A I

Herlitz, Lars                      Ju 50

Hermansson.Carl-Henrik Fi 27
Hermansson. Rune Ju l5,Fi4 2l
Hemelius. J.Allan           Ju 50 66

 

721

Personregister

 

U 22

H 12

I 25

A I

Ju .30

Jo 8. A I,

16,1 28 29

U 36

H 7

A 7, I 28

H 3

U 36

A 15

U 56

Fö 10

Fi 28,U 6

U 33

Fö 7 13

UD I

S4

U 32

A 19

4 20 25 26

Jo 29

U 13

U 48

U 15 40

Ju 21

U 4

K 8

A4

Fö 12

S 4, Fi 26

Ju 63

Kn

2

l.l 18

A 15

Ju 26

U 22

U 29

Ju 51

Kn 10

U 9

.Fi6

U 40

Kn 15

2. Jo 9

A 10

U 28

U 4

8 28

Ju II

U 5

Ju 14

Ju 45. Fö 5

U 55

H 2

20, Jo

Ju 51

U

Ju 15.1

Hcrncr.N. Birger K.             S 23

Herngiird. K;irl-Erik           Ju 45

Hernlund. Carl Himo H.

Ju 20 21. Fi 30
Hcrrlin.KlasG.F.                 Fi3l

Herrlin. S. G. Sigvard        Ju 10

Hertzman. A.Olov         Ju 23 .30

Hesser. S. C. E. Torwald

Ju 21. U 7 Fi 14 Fi5 Ju 28 33 H II UD 2 I 6 23 U 24 36 Jo 3 Ju 29 0. Fi 4 K 21

Ju

Hessleborn. Olle K-A. Hessler. S. Henrik Heuman. JanG. M. Heurgren. S\enC. O. Heyman. Ove F. Hidemark. Bengt Å. H Hildeberu. Lars Hildebrand, Per K. Hiljding. StigG. O. Hillbo. Arne O. Hillbom. Bror K. J. Hillbom. Lars H.

Ju 3 .30 41, Jo 16
Hillerudh.G. Lars-Olov E. Ju 44
Hilton. Hans                      U 46

Himmelstrand. Gunnar G. F.

K I 2 Himmelstrand. J. Ulf I.

UD I.Fö 12
Himmelstrand. Karin B.    Ju 34

Hinnfors, S. Ivar               Kn 4

Hinno. Rein                    Fi 8 26

Hirschfeldt. S. Lennart     Ju 66

Hjalmarsson.Jarj               K 24

Hjalmarsson, S. Åke

Fö 13. Fi 35 39
Hjalmarsson, Sten O. R.   K 28

Hjalmarsson. Sven           U 36

Hjalmarsson. Sven Erik H.       K 31 Hjalmarsson. Yngve H. J.

Fi 9.1 18 Hjelm, K. G. Lennart

Ju64. U 10. Jo 2 9 12
Hjelm, Orvar M.                  A 5

Hjelm-Wallén. Lena B.       Ju 16 45
Hjelmberg, E. Lars-B.        Fö 7

Hjelmkvist, Ingvar K. R.

Fi 26, A 17
Hjelmqvist. Bengt             U 12

Hjern. Bo                       S 28 23

Hjerne.Gunnar          S 23. K 26

Hjertonsson. Karin           UD 2

Hjorth, Jan L.S.                  U4

Hjorth, Lars E. A.
S8, U 5, Jo II 13, B 12. I I 13 24
Hjorth, NilsT.                      Jo 8

Hjorth, Ragnar                 Jo 20

Hjärne, Leif R.D.                 I 17

Hodann.JanO. M.                 13

Hoffman. Margit                U 30

Holecek. Josef Holgersson, Jörgen Hollander, Ernst E. Holm. A. O. Per

Holm Holm

Ernst Olaf A.

J. Lennart

Ju 53, U 4 23 B 3 4 13

Holm Holm Holm

Lennart

Sture K. V.

Thorsten H. Holmbeck, Kai A. Holmberg. Bo Holmberg, Bo E.G. Holmberg, Börje Holmberg, Carl V. Holmberg. ErikG. Holmberg, Gunnar Holmberg, Gunnar E. Holmberg, Ingvar Holmberg, Sten E. Holmborn, Börje Holmbäck, Inga G. M. Holmgren, Anders F. Jo I Holmgren. Gunnar Holmgren, Herman Holmgren, Jacomien Holmgren, Kjell Holming. KlasJ. L. Holmquist, Bengt M. Holmquist, Bo Holmquist, C. Ingemar B Holmquist, K. O. Rolf Holmqvist, A. MaryS. Holmqvist. LarsJ. H. Holmqvist. Sture L.

Ju 56. I 12 Holmqvist. Åke H. Holmstedt. BoR. Holmstedt, Yngve D. Holmström. Anita Holmström, Ingmar Holmström, L. Bror Holst, Hans-Erik Holte. K.Ragnar Holtsberg, P. Christer Honeth, Peter Hormia, Osmo E. HornwalLGertH.D. Hovhammar. L. Erik E. Hovstadius, O. Sigvard. Hubendick. Bengt L. Hugosson, Kurt I. Huldén. N. O.Tomas Huldt, Jan P. Hult.N.E.Jöran Hultan. Ivan Hultén. A. Olof Hulterström. Sven Ä.

46    Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

Skr 1975:4

 

Hultgren,ÅkeV.

1 17

Hultin, Monica

U 24

Hultin, Måns K. E.

U 2

Hultin.S. Erland V.

U 2

Hulting, K. R.Georg

Jo 16 17

Hultkvist, Anders M.

Fi 15

Hultman. B. Håkan

Jo 22

Hultqvist. Swen E. H.

Kn 12

Hultqvist.Tore

U 13 30

Hultstrand, LarsR.

S 23 29

Huovinen, Sulo P.

A 4

Huss,ErikJ.                    J

u .56, K 39

Huss, K. J. Lennart

Fi 25

Hiibner, Helmuth

1 25

Hybbinette, Anna-Greta

1 14

Hyllengren,Jan

K 30

Hylländer, K. Gunnar E.

Fö 2

Hyrenius, Hannes

UD 1

Håkansson, Alfred L.

K 36

Håkansson, Greta

U 22

Håkansson, Gösta

Kn 10

Håkansson, Hans E. V.

1 4 8 12

Håkansson, Håkan E.

A 56 12

Håkansson, P. Harald

A 16 24

Håkansson, Sven-Olof H

Ju 69

Hållsten, E.Bertil

K 28

Hårdefelt, S.Börje

Fi 6 7,A 6

Hårleman,Tord P. R.

Fö 5

Håvik, I. Doris H.

Ju 72, UD 5, U 33 39 Hägerstrand, S. Torsten E.

I,B 4 Fö 13 Kn I Fi 41 U 24 13

7 18

B I

Fö 5

A 18

A 2 24

K I 4 15 Kn 5 U 38 B II U 36 U 44, Jo 9

S 2

Ju 4 29

Kn 4

I 27 U 55 Fö 2

I 12

Ju 64. U 10

Kn 5

Ju 64, UD I, A
Hägg, Y.O.Sture
Hägglund, John E.
Häggström, K. Harald V.
Hälinen, Erkki I.
Häll, Karl-Erik              K 19,1

Kn

Hävermark, K. Gunnar J:son K 15 Högberg, Bernt L. Högberg, C. Johan H. Högberg, Göran Högberg, K. Gunnar Högberg, Mats J. G. Högberg, P. J. Wolmar Högdahl, Lars Högemark, Karl H. Höglin, Anton Höglind, Lars O. Höglund, E. Olov Höglund. K.Thure Höglund, Olof A. Högström, Ivar Högström, Ulf V. Höijer, Björn Höijer, Gunnar Höjeberg, Mats O. Hökfelt, Bernt M. Hörberg, Nils A.

722

Hörberg, Olof Hj.                K 7

Hörjel, Nils J.

Ju 67, K 38, Fi 2, U 5
Hörlén, E. Linnea      K 36, U 39

Hörlén, S. Ingemar (Inge)

Ju 45, B 3 13, Kn 9 Hörnlund, Gördis K.

Fi 27, Kn Fö S I

S 6 K) Hörnquist, K. Iwan E. Hörnqvist, Sten-Åke Höök, Erik S. V.

S 2 8, Fi II 26 27,Jo 13,A

Fö 4 K 10

U 22

gelstam, Rutger M. mre, M. Erdem ngelf, Sten ngelstam, Lars E.

Jo 15 UD I Jo 16 K II UD 5 U 58 S4 U 22 H 3 A 8 A 5 U 54 Jo 10 S 5 K II A 4 5 Ju 36, Jo 16 U 25 A 17 B I U 15 Fi II U 55

U 32,

K 29,.

K 25. Fi 30.

Ju 36 53 64, ngelstam, Lars E. ngemansson, Jan H. I. ngemansson, N. Stig P ngemarsson, J. Svante nger. Björn J. P. nghe, P. Gunnar rving, Dorothy sacson, Lennart sacsson, Bert E. sacsson, Karin saksson, P. Olov sberg,Tord A. sling, B. Åke J. soz, N. G. Henning sraelsson, K. Ragnar E sraelsson, Per J. sraelsson, Ragnar varsson, Anna-Lisa varsson, Holger I. varsson, Sven Ivar veroth, C. Axel vre. IvarG. E.

J

Jacobaeus, A. Christian       19

Jacobson, Bengt     U 34 36 56, A 5

Jacobson, S. E. Olof Jacobsson, A. Torvald Jacobsson, Måns Jacobsson, S. E. O. Nicke Jacobsson, Ulla Jadestig, Thure R. Jaensson, Sverker Jakobsson. Kent O Jakobsson.Tage H Jakoby. Rein Jalmsell, Rune Janérus, R.Inge

Jo 20

Fi 2

H I

15

U 57

Ju 14 59. Kn 17

K 13

U 13

E.           Fi 12

U 2 I 3

 

723

Personregister

 

Janson. Björn C.             Fo 10

Janson, Carl-Gunnar Ju I8 45.S 26

Jansson. Bengt-Ove R.      127

Jansson. Björn S.                US

Jansson. Carl-Gustaf        Fö 7

Jansson. Harald              Jo 29

Jansson. I. ,A. Gunnar      U 24

Jansson. K. Erik               Fc> 9

Jansson. K. Rune              U 42

Jansst)n. Kurt S.              Fi 32

Jansson. N. Ewald   Jo 6 16 23

Jansson. N. Lennart         Fi 13

Jansson,Olov                    K 29
Jansson. Paul G.              K II.Fi 19

Jansson. Sven E.             Jo 20
Jansson. Sven I.              Ju 38. Fi 31

Jantze. Siv I.G.                Ju 28

Janzon. Bengt                  S 21

Jarenius. J. Christer I.      Fi 33

Jargin. Ingvar                      B I

Jarmar, L. Håkan             Fö 14

Javette, Bo                       U 24

Jeding, Lars G.                 Fi 42

Jensen, Birger H.L.                Ill

Jensen, Inga-Lill I.            A 13

Jeppsson, O. Gunnar       Jo 12

Jerdenius. K. Elof                 U4

Jermsten. Per L.              Ju 45

Jiewertz, Bengt K-O.  U 23.1 9

Jirstam, Björn H. L.          Ju 47

Jobin, Bengt                     K 28

Joelsson. V. Arnold          Ju 57

Joge. Sven F.                     I 26

Johannesson, Erik           Jo 16

Johannesson, Erik R.         Kn I

Johannesst)n. Ingvar       U 24

.lohannesson. Jan Cj.         A 2

Johannesson. Rune S.     Ju 68
Johannesson. S. Olof (Olle)     Ju 68

Johanson, Bo C.                I 23

Johanson, Kjell E.            Ju 45

Johansson, Anna-Greta    U 36

Johansson, Arne G.          Fi 14

Johansson, B. Gunnar      A 19

Johansson, B. Östen      15 10
Johansson, Bengt A. W.

UD 4. Fö 7, K 25.Jo 13 Johansson, Bengt K. Å.

A 7 16 18 21

Johansson, Berndt O, L. U 20 38

Johansson, BertilC. A.         U2

Johansson, Bertil F.         Jo 21

Johansson,Caj-Aage          K 7

Johansson, E. Allan Jo 5 13 15

Johansson, Eric(j. E.   Fi6,A 16

Johansson, Erik V.    Jo 7. A 23

Johansson, Fland             U 37

Johansson, Eva A. M.      Ju 25

Johansson,G. Arne           Fi 28

Johansson,Gun                U 24

Johansson, Gunnar A.    Jo 29
Johansson, Hans I.             Fi2l.l9

Johansson, Henning        U 25

Johansson. Inga-Britt B.  A 17

Johansson, J. Erik            S 29

Johansson, J. Harald       Ju 35

Johansson, J. Henry           Fi I

Johansson. K. Alf W.        U 10
Johansson. K. Hilding

Ju 36 50 72, Kn 5 9

Johansson, K. Inge        U 10 20 30

Johansson, Karl-Axel   S 19 22

Johansson, Karl-Erik        Fi 26

Johansson, Karl-Åke        U 23

Johansson, Kjell I.             U II

Johansson, Kjell V.           U 13

Johansson, Kjell Å. M.      Fi 13
Johansson, Knut B. M.

UD 3,Fi II 26,1 II

Johansson, Lillemor         U 24
Johansson, N. Filip       Ju 59, Jo 12

Johansson, Nils J. O.          U 8

Johansson, O. Mauritz     Fi 25

Johansson,Olof                B 11

Johansson. P. Bertil            S9

Johansson, R. A. Dicken  Jo 14

Johansson, Ralph I.           B 5

Johansson, Rune B.        Ju 56

Johansson, S. Arne H.     Jo 29
Johansst)n, S. K. Lennart

K 367 12                   14 25 28
Johansson, S. Olof H.

Ju 36, Fi 33. Jo 15

Johansson, S. Östen       Fi 30

Johansson,Sjunne           U 15

Johansson, Solveig B.      U 20

Johansson, Stig D.         Kn 12

Johansson, Stig E.       Jo 6 21

Johansson. Sven              K 26

Johansson, Sven A. B.    Ju 71

Johansson, Sven-Erik       K 38
Johansson, Sven-Erik N.

Ju 3,Fi 19

Johansson, Sven (j.         U 33

Johansson. Sven-Åke S.  U 24

Johansson,Tage N.        Fi 18, A 19

Johansson.Tore B.            I 19

Johansson,Tyra A. S.      Jo 21

Johansson. Viktor J.           U 2
Johansson,Östen   Fi 15, H 13, B 4

Jt)hnson, Arne I.                 17

Johnson, Bo                     U 27

Johnson,Inez                   U 38

Johnson, Lars G.                U 5

Johnsson, Inez M.          Jo 28
Johnsson, Jan G. K 3 4 20 22, Fi 2
Johnsson, John E.

K 19, Jo 29,A 21

 

Skr 1975:4

724

Johnsson. Roland G. Johnsson, Sten B. Jonason, Olov Jonasson, Holger L. Jonasson, J. E. Bertil Jonasson, SvenG. J. Jonnergård, Gustaf Jonson, Lars Jonsson, A. IngemarG. Jonsson. Anders E. Jonsson. Anita L. Jonsson, Benny Jonsson, Birger Jonsson, Bo E. Jonsson, Elver A. D. Jonsson, Erland Jonsson, Folke A. Jonsson, Gerd G. Jonsson, Gustav A. Jonsson,Gösta D. V. Jonsson, Inga H. L. Jonsson, Lars-Eric Jonsson, Lars O. Jonsson, Lena B. Jonsson, S. A. Rune Jonsson, StigG. T._ Jonsson, Sverker Å. Jonsson, Torsten J. Jonäng, Gunne! M. Jordan, Kerstin R. Josefson, Stig A. Josephsson, Leif E. Juhlin, Rolf Julén, A. Gösta J. Junback, Carl Gunnar Jungefors, Stig L. S. Jungen, Rune Jungenfelt, Karl G. Junhall, Sven-Olof Jussil. Sune K. Jutagård, Carl Juthagen, Leif R. Järdler. Sven A. Järnbrink, HansG.     S Järnklev. Erik Järtelius. Gösta E. Jönsson. Claes-Göran Jönsson, E. Gustav

S 2 5 2 Jönsson, Elias I. Jönsson. Eric L. Jönsson, Erik Jönsson. Hans E. Jönsson,Ingeborg Jönsson, J. Ove       Fi I Jönsson, K. Ingeborg Jönsson, N. Börje Jönsson, Per-Ivan Jönsson. Per O.

 

U 2

Jönsson, Rut V.

A 17

B 1

Jörnstad, Tore

B 11

U 37

 

 

A 10

 

 

A 26

K

 

Ju 34

Kahlin, Tage H. G.

A 3 17.B 6

Ju 20

Kaijser, FritzJ.

Kn6

H 1 15

Kajland, Anders R.

K II

K II

Kalén, Olof H.

Fi 10

K 38

Kalin, Göran

U 36

U .S4 58

KaltcErikA.

U 38

Ju 45, U 35

Kampmann, Hack

U55

U 36

Kangert, Håkan

Fö 7

A 2

Kappelin, Carl-Erik

K l0,Fi4l

S l,A2l

Karlberg, Bengt

U 53

Fi 4, U 38

Karlberg, Björn A.

B8

S25

Karlen, F. IngvarG.

1 7

S5

Karlen,Göran H.

S 15

S 10

Karlin, Bengt

U 36

Fi 3

Karlqvist, Anders

Ju 64. UD 1

U 10

Karlson,Tore E.

U 10 13

U 24

Karlsson, Anders

S7

UD 1

Karlsson, Bengt Olof

1 18, A 1

B 10

Karlsson, Björn G. E.

127

K 26

Karlsson, Bror A. S.

UD 2

U 21

Karlsson, Christer

Ju 45

U 10

Karlsson, Christer

U 23

Ju 45

Karlsson, ErikL.

Fi II

Ju 61

Karlsson, F.Göran

 

I 24

Ju I4,S 11

1 23-30, Jo 8

Fi 26

Karlsson. Fritz

U 22

Ju 3

Karlsson.Gunnar B. S.

 

I 15

S 16. K 9 17 30 33

Jo 19

Karlsson. H. K. Göran

 

Jo 28

S 13

.All 16 24

Fi4

Karlsson, Helge G.

Jo 3

A 1

Karlsson, Henry

S 13

I 5

Karlsson. John-Evert

U 36

K 20

Karlsson, K. Gösta

U 50

B 2

Karlsson. K. Harry

Ju 51

U44

Karlsson. K. Henry

S 24

U 2 15

Karlsson, K. Ove

Kn 17

Ju 34, Fi 26

Karlsson. Lars Erik

1 3

26, Fi 15 17

Karlsson, Nils Allan

K 14

Fi 20

Karlsson, Torsten

U 36

Ju 38 65

Karlsson, Ulf G.

Fö 5 9 15

U 24

Karlsson, Urban

Fi 30

 

Karlsson, Vanja M.

S22

:2.Fi 27. A 7

Karlsson. Åke

U 36

Jo 14

Karlström, Hans Åke

U 31 34

Ju 69,K II

Karlström, K. G. Bengt

Fi 17

Fi 30

Karlström.VilhelmH.

Ju 51

U 39

Karsberg, Åke L.

1 23

A 16

Kask, Hando

U 29

13, A 4 19 25

Kastan, Agnes

U 39

A II

Kautsky, Gunnar F. H.

1 25

A 20, B 6

Kauttmann, Staffan G.

P.           Fi9

B 12

Kebbon, Lars

U 36

K 6

Keil, Hans

U 24

 

-j~t                                                                          Personregister

kcllhcru.l,o\cG.-A.              LID 4  Krit/. Lars-Bruno             K 5 10 36

Kicrkcg:iaid.C. PedcrJ.          U2  Krit/. l.arsO.                     K I 28

Kignell. Jan-Erik                  113  Kroeker.Göran H.              Jo 28

Kihibom..!. O. Niklas           Ju 9  Kromnow. E. Åke                  U6

Kihicii. Margret                  U 38  Krona, Kurt                        Kn 3

kihlman.TorS. D.                    Kil  Kroon, Sven                       U 37

Kihlström. Hcnut G.          Jo 21  Krönmark. Eric A.               Fi 27

Kindahl. P.Jan'                      14  Kullberg.Gunni V.               S 23

Kindlund. A. Sören    S 22. B 10  Kullen. N. O. (Olle)                 Bil

Kinell. Pci-Olof                    127  Kulling. Ernst R.                    15

Kirsebom, Bjarne                U3I  Kuylenstjerna,C.GöranJ.

Kislner. Inger                   Ju 34                                      Jo 12 22

Kjellander. JanO.                SI5  Kvarnsmyr, Lars F. H.       Ju 17

Kjellheig.BoA.                   Fi 32  Kvarnström, Olof E.            A 25

Kjellberu.l.ars                  U .39  Kypengren. Sven H.          Ju 56

Kjelicn. Bengt I.                   U2  Kåge. Maria                       U 46

Kiellgien.Ovel.                   Fi 15  Kåhre. E. Lennart J.          Jo 19

Kjellin. BjörnT. M.        Ju 16 26  Kåhre. M. Lillemor               Jo 7

Kjellin. Ake                        U 52  Kåräng.Gösta               U 24 48

Kjellstrand. Leif              A 7 13  Källberg, K. N. Ingemar    Ju 10

Klackenberu.DauG.            UIO  Källenius, Sten I. R.       B 5, I 7

Klackenberu.O. Henrik     Fi .36  Källman. PerOlof E.           Ju 45

Klangin. Lars-Erik             Fi 22  Källstad, Thorvald E.           UI3

Klason. Lars-Erik               U 39  Kälvemark.Torsten            U 34

Kleberg. Carl-Johan     U 52 55  Kärne. Sigvard                   Kn 3

Kleen. E.W.Erland             U 21  Kärnek. Ruth I. C.

Kleist. Äke O. B 14. I 5                                S 26 .30, Kn 9. A 19

Kleman. Bengt                   Ju 6  Kiirrström, Margit E. V.       S 24

af Klercker. E.BertilT:son      Fi 18                            Köhl. Olof F. E.      U25,Jo20 29

Kleréus. Arne                   U 42  Köhier. NilsG.                      Ju 3

Klingert. Rune                  U 37  Köhimark. Bo R.              K II 19

af Klintberg. Rolf H.F.    112 28  Körlof. Björn H. B.             Fö 10

Klintstam. Solvig A. L.       Fi 32  Körlof. Voldmar                  K 13

Knocke. Wuokko              U 24  Körner. F. Lennart        Ju 7, H I

Knuisson. A. Ingemar       Knl2  Körner. Sten G.               U 6 44

Knutsson. P. Anders   Ju 60 63. U 5

Knutsson. P.Gösta          Jo 16

Knutsson-Hall.Torsten K.  Fö 2  L

Knöös. ErikO.                    Fö 6  Laag. Ann-Mari                    U2I

Koch. Göran E. M.               Fi 9  Lager, Ingemar                 U 23

Kolare.GustavC. K.                Kl  Lagerblad. Peter                  H9

Kolk. Raimond                  Jo I I  Lagerbäck. Björn G. B.       U 24

Kollind. HansO.                 Fö 3  Lagercrantz. Bo U.                U4

Komstedt. P.L. Wiggo       K 36  Lagercrantz. Richard C. H.      U 21

Konnander. Benkt A. V. U 2 44  Lagerkvist. A. ClaesG.         FilS

Korkman. Nils F.              Jo 22  Lagerlöf, K. Elisabeth         A 13

Korpi. F.Walter                 S 26  Lagerqvist, Åke                    U6

Korpi.StureH.           Ju45.SI42l  Lagerstedt. Lars G. W.      U 44

Korpås. B. G. Sture       UD 3 5  Lagerstedt. Per                    S9

Kragh. Börje R. V. B 4      Lagerström. Sven A.                     K 35

Krantz. Gösta U 24      Lagerström. Ulf Å.                       Fi 37 40

Krantz. P.Gunnar Ju 22, S 4      Lagneborg. Rune                U 53

Krausz, Elisabet Ju 34      Lahrman, A. Ebbe                        Fö 7

Kristenson. Arne       Jo 16. H 3 12      Lalin, PerOlof            Fö 7

Kristenson, E.Valter Fi 26 27      Lamberl-Olsson. Håkan     Fi 30

Kristensson. A. Yngve S. Ju 13     Land, Johan                      Ju 9

Kristensson, Astrid M. Ju 6 25      Landahl. E. Tore             Ju 69

Krislersson. Helge E. Jo 16      Landahl, O. Sixten H.           Jo 18

Kristiansson. N. Axel Jo 16      Landahl. Per-Axel                 H 13

 

Skr 1975:4

726

 

.andberg, Hans W.        Ju 64, U 32

.andberg, Maj-Lis H. A. Ju 23 59

-andell.F.E. Nils-Erik        127

-andfors, Curt               U 22

.andgren, PcrC. D.           Fi3l

.andquist, Eddie L.       Ju 21
.andström, Sien-Sture H.

K 19, U 7 36 43 52

-angborn, Nils E.            Fi 18

-angby, Elisabeth          U 39

.angdahl, Henry               Jo I

Langefors, N. Börje            19

Langenskiöld, Carl G. L.    Fi 5

Langlet, Erna                  U 42

Langton, Börje A. B.        S 23

Lannegren, Göran S.      U 55

Lannek, NilsG. V.              Jo 9

Lanner, BO. Vilgot             H 3

Lanteli, A.Gunnar A.    Ju 58, K K)

Lantz, A. Benne             Ju 56

Larfeldt, NilsJ.                    H I

Larfors, E.V.Tage          Ju 6 7

Larmen, Evert                 Fi 30
Larnstedt, A. Ossian G.

Ju 45, S 10 12

Larson, Leif E.                 U 14

Larson, Rune                  K 28, Fi 28

Larson, Sten E.              Jo 16

Larsson, A. Lennart       U 10, A 12

Larsson, Alf H.                 I 17

Larsson, B. Roland         Ju 62

Larsson, E. Åke               A 17

Larsson, Edvin                U 37

Larsson, ElisR.                 B 15

Larsson, Erik                S 4 23

Larsson, Eva-Katharina  U 22

Larsson, Gunnar K. V.      Ju 6

Larsson, Gösta H. F.  U 30 43

Larsson, H. Börje             127

Larsson, HansO.                I 9

Larsson. Helmer E.          U 30

Larsson, Jan L.               Ju 32
Larsson, K. Einar A.

K II,Jo 29,1 17

Larsson, K. S. Sigvard  Fi26 3l
Larsson, Karl G.

Ju 45, S 6 7 10 19 26, Fi 4

Larsson, Kjell I.              Ju 56

Larsson, L. Thorsten     U 24, Jo 14

Larsson, Lars-Gunnar      I 17

Larsson, Leif                   U 23

Larsson, Lennart            U 13 36 51
Larsson, Matts Bergom

Ju 45 48, A 12

Larsson, Mårten J.            U 8

Larsson, Nils                    Fö 7

Larsson, P. Härje            U 55

Larsson, Sixten                 Fi I

Larsson, Sixten               U 15

Larsson, Sixten                 U 21

Larsson, Sven A. A.      Ju 46 70

Larsson, Sven E.               Fö 2

Larsson, .Sven-Erik          Ju 15

Larsson,Torsten A. Fi 21,1 9 22
Larsson, Ulf O.      U 13 .36, A 17

Larsson, UllaS.                  Ju 12

Larsson, Y. Allan G.

Ju 53, S 2, A 8 20 24, I 9 16
Larsson, Yngve B.                | 4

Larsson-Utas, Gunvor M. Ju 45
Lassinantti, I. Ragnar U 23, A 8
Lasson, Knut-Inge L.          K 2

Laurén, Reidunn M. B.       Fi 27

Lauritz, L. Yngve             B 3 13

Leander, B. E. Ingemar     U 55

Leander, Per                     U 34

Leander, Sven                   U 22

Leche, Johan H. Ju 12 1845 46
Leffler, Sven B.                 Ju 27

Lehmann, F. Margareta     K 10

Leifland, Leif                     Fö 15

Leijon, A. M. M. (Anna-Greta)

Ju 34
Leimar, A.Tord M.              A 17

Leine, Erik                         K 32

Lekänder, Bertil K. F.        Jo 28

Lekberg, E.E.Olov S 15, K 19 Lemne, Mats H.

K 15, Fi 41, A 3, 1 8
Lemne-Bergman, Marja E.    18

Leo,Håkan                         U 23

Leo, P. Gunnar      Fi 31, B 5, 17

Lersäther, Anna Margareta (Anna-
Greta)                                S2I
Letzén, Sven-Roland          U5
Leuchovius, Karl G. W.

Jo 14, Kn 17
Levén, Sören                     U 36

Levi, Lennart                    UD I

Levin, Jan                          K 28

Levin, P.Tage             Ju 56, A 3

Lewén-Eliasson, Anna Lisa

Ju 34, UD 3, H 2 4, Kn 5
Lewenhaupt, KristerG.       128

Lewin, Saul                         H I

Lidbeck, P. Ingmar             S 23

Lidbeck, Åse                     Ju 10

Lidbom, Carl G.                UD 2

Liden, B.Carl Johan           Jo 12

Liden, Gunnar K. O.           K II

Liden, Lars Y.                       15

Lidgard, H. Bertil 1.         B 3 13

Lidin, Karl-Olof                  Ju 15

Lidmalm, Tord N. G.              19

Lidström, P. Ivar                 A I

Liedberg, Anders J. B.        Fö 8

Lilja, Elisabeth M.                B 6

Lilja. Sven-Åke                  K 35

 

727

Personregister

ndencrona, Fredrik W.     K.     Kn 3

ndencrona. Gustaf    K 2 16

nder.Alf                        U 22

nder. F.Georg             Fö 13

nder. LarsG.                S .30

nder.N. Helge H.            K 2

nder-Aronson. Lennart  B II

nderoth, Karl Axel        U 10

ndgren, Alf T.                Ju 6

ndgren, Börje A. L.      Jo 22

ndgren,Carl-Ivar          Fö 9

ndgren,Claes           H  13,1 12 20

ndgren, E. Folke           I 22

ndgren.Gunilla             U 48
ndgren, Göran            Ju 20. U 14

ndgren,Göte                U 24

ndgren. K. Erik            Ju 52

ndgren, Kurt               LI 22
ndgren, Lennart

Ju 40,Jo 14,  B 16. I 17

ndgren, S. Ake            S 2 8
ndgren-Fridell, A. Marita G.

U 8

ndh, Inger                  U .34

ndh.ToreB.E.                   S2

ndh.ÅkeH.              Fi 31,B I

ndhagen.C.Gösta           K 3

ndhoff, B. Håkan            U 5

ndholm, E.Harald            H4

ndholm, P.Charles        A 19

ndholm. P. Sigurd          Fi 4

ndholm. Sven A.          Ju 47

ndkvist, Bertil A. H.       I 19

ndkvist,Gunnar            U 24

ndkvist, Lennart          U 42

ndman. Karl S. S.        Jo 16

ndmark, A. LarsG.         123

ndmark, Lars E.              I 8
ndquisi, B. Rune L.

U 2 22.Jo 2 9

ndquist. IngerG.         Ju 69

ndquist.UlfW. E. Kn 3 11 15

ndqvist,Gunnel            U 34

ndqvist,N. Inge A.   Ju 3 19 65

ndqvist,OlleO.G.           Ju 6

ndqvist, Sven O.           U 5

ndroth, Annica M.        U 13

ndroth.Harry W.B.       Kn II

ndskog.CarlP. F.           Jo 4

ndskog, Claes M.       Ju 32
ndskog, J. Lennart

K 26, Jo 8, Kn 13

ndskog, Nils-Petter Fi 30, U 5
ndstam, Leif E.

K 27, Fi 23 27.U 5

ndstedt, Anders    Fi 3,1 19

ndstedt,G. Eva A.          S 9

ndstedt, HansG.      Ju 9 39

ndstedt-PiItz, Inga     U 36

 

Liljedahl. Svante R.

Fö 7

Li

Liljefors. B. Anders

1 7

Li

Liljegren, Ingemar

K 38

Li

Liljeqvist, Rolf A.     Ju 28 33. K 16

Li

Liljeqvist, Siw E.

U 20

Li

Liljeström, Marita        Ju

34, UD 1

Li

Lind, Carl-Erik L.

Ju 37

Li

Lind. F.Olof

1 3

Li

Lind.JohanA. L.            Ju

16 48 66

Li

Lind, L.Carl-Erik

1 23

Li

Lind af Hageby, Gösta

K 19

Li

Lindahl, Carl ErikT.

Ju 9 13

Li

Lindahl,Carl-Fredrik H.

Fö 8

Li

Lindahl, Hedda

S26

Li

Lindahl, Jan-Mats

U 58

Li

Lindahl, K. Olof R.

Fi 7

Li

Lindahl, Lars

U 48

Li

Lindahl, LarsO.H.        Ju

56,K 28

Li

Lindahl.TorkelR.N.

Kn 15

Li

Lindahl-Kiessling, Kerstin

M.

 

Ju 34,

U 32 53

Li

Lindal. Kurt G.

U 30

Li

Lindberg, Bert H.

Ju 31

 

Lindberg, Carl-Otto A.

Kn 1

Li

Lindberg, E. Rupert

Jo 6

Li

Lindberg, Göran

B 5

Li

Lindberg, Knut A. 0.

Ju 45

Li

Lindberg, Marta S.

Jo 16

Li

Lindberg. N.Olof

Fi 34

Li

Lindberg, R.Greger

Fö 6

Li

Lindberg, S. Ingemar

 

Li

Ju 34, S 20.F

32,B 10

Li

Lindberg, S. Lennart

Fi 21,1 9

Li

Lindberg, Sven J.

 

Li

K I.Jo 2

1 29. A 9

Li

Lindberg. Sven A. L.

Fi 15

Li

Lindberger, Lars

Jo 16,1 1

Li

Lindbergst)n. Karl Albert

1 21

Li

Lindblad. Carl-Johan V.

1 12

Li

Lindblad, Gullan B. K.

A 17

 

Lindblad, Hans B.

Fö 14

Li

Lindblad. Rune

U 22

Li

Lindblad. Sven J.H.

Fi 2 II

L

Lindblom, Carin

U 30

L

Lindblom, Hans 1.

Fi43

L

Lindblom. Paul             S 4 7. U 8 52

L

Linde, 1. Gertie

Ju 34

L

Linde, PerGunnar A.

Fi 15

L

Linde,UlfH.

U 8

L

Lindeberg. Bengt

Kn 3

L

Lindeberg, Sten W.

1 27

L

Lindeborg. E. G. Lennart

1 9 24

 

Lindelius, K. Rolf K.

Ju 25

L

Lindell, BoG.                   J

u 56,1 17

L

Lindell,CarlGustaf

U 38

 

Lindell, MatsCi.

U 2

L

Linden, HansG.

Jo 28

L

Linden, YngveT.

Fi 8, B 1

L

Lindencrona, Alvar

Fi 5

1.

 

Skr 1975:4

728

 

Lindsten, Jan E.               Ju 35

Lindstrand, Leif                   U 2

Lindström, B. E.Gunnar        19

Lindström. Berndt E.         S 15

Lindström, Gunnar         A 67 9

Lindström, Harry               U 37
Lindström, Ingvar A.    Jo 12 16 29

Lindström. Jöns A.               A 7
Lindström, K. E. Ingemar        K 13

Lindström, Lars E.            Ju 45

Lindström, Magnus           U 45

Lindström, S. Olle          B 5,1 7

Lindström, Stig                 H 12

Lindvall, Karl-Erik              A 17

Lindvall,S.Thomas I.         Ju 53

Lindwall, Lars E.               Fi 25

Ling,JanH.                         U 22

Linghag, Nils                     K 24

Lingons. Björn                  U 46

Linn. BjörnG.                       U 4

Liren,Gösta                       U 36

Lithander, Per H.             Jo 18

Litzén, Anders G.               Ju 6

Ljung, Bengt-Olov             U 48

Ljung, C. H. T. Johan  Fi 30, I 5
Ljung, LarsU. A I 3 17, I 24 29
Ljungar, Jan A. B. Ju7,A6 9
Ljungberg, Blenda M.

S 5. U 27 .37

Ljungberg.GöranL.D.         Ju 6

Ljungberg, Sven               U 42

Ljungdahl. Olle                    U9

Ljunggren, Lars R.            Fö 3

Ljunggren. Sven E.            125

Ljungholm, Anders           U 23

Ljungström, Claes G.         K4II

Ljungwall, N. E. Folke       Fi 36

Lloyd, Bengt E.                    H2

Lodin, Sven-Olof               U 10

Loheman, Arne                   Fi 5

Loman, Bengt                   U 37

Lonaeus,G. Håkan N.       Fi 35

Lorenlzon, B. Gustav L.     I 25

Lothigius, Björn E.S.          Jo 2
Lothigius, Carl-Wilhelm

K 28, Jo 8 Ludvigsson, Ingrid M.

Jo 8 29, A 23

Ludvik, Klaus                   Fö 14

Lugn, P.E.Robert            Fö 2 9

Lukkari, Bror                    U .36

Lund, Karin                       S 20

Lundberg, Arne                U 24

Lundberg, Arne               Kn 10

Lundberg, Bengt I.          Ju 63

Lundberg, BengtT.              Fi2l

Lundberg. Dan 1.             Fi 30

Lundberg, E.Allan             S 24

Lundberg, Elisabeth H.     A 12

Lundberg. Hans E. V.      Jo 14

Lundberg, J. Iwan           Jo 18
Lundberg, K. F. Valdemar         A 6

Lundberg, Lars-Olov          S 5

Lundberg, Leif G. A.            H6

Lundberg, Leif T. E.          A 14

Lundberg, N. Ragnar W. Fö I 4

Lundberg, Sten G. J.        Kn 3

Lundberg, Åke                   H 6

Lundbergh, Hans P.N.      Fö 2

Lundblad, Björn O.            Jo 4
Lundblad,Grethe        S 4 19. Fi 25

Lundborg, Ingrid              U 36

Lundborg, L. Åke            Ju 52

Lundbäck, B. Holger         S 15

Lundell, Lars-Erik V.            15

Lundell, Sture V.              Fi 19

Lundgren, A. Carl-Eric     Fi 24
Lundgren, Georg E. H.

Fi 21, U 2

Lundgren, Karl-David       A 19

Lundgren, Lennart         Ju 23

Lundgren, Nils                     I I

Lundgren, Nils                  A 15

Lundgren, Rolf A.             U 30
Lundgren, Stig H.E.        Ju 5, U.30

Lundgren. Ulf                   U 36

Lundh. BritaG.                  U 31

Lundh, Jan Henrik            U 56

Lundh, K. Gunnar            Fi 13

Lundh, Sune                    Fi 30

Lundin, BertG.                Ju 48

Lundin, Birger E. V:son       U2

Lundin. Christer K. O.       K 25

Lundin, Hans-Erik V.      Kn 12

Lundin. N. Tore H.            S 24

Lundkvist. K. Svante       Ju 56

Lundmark. E.Gunnar      Kn 13
Lundmark, Nils      H 12 13,1 12 28

Lundquist, Bo                  U 23

Lundquist. David N.           Föll

Lundquist. Olof F.              U II

Lundquist. Ulla-Britt         Fi 22

Lundqvist. BoChrister      U 23

Lundqvist. Dick O. R.         123

Lundqvist. Lilly M.            S 23

Lundqvist, Nils                  I 16

Lundström, Herbert          Jo 9
Lundström, Karin E.         S l,U 36

Lundström, StigH. V.          A 4

Lundvall, A.Göran           Jo 18
Lundvall. Leif K. G.        Ju .30, H 2

Lunning, Lars G. H.            A 6

Lustig. Gunn;\r                  U 2
Liibeck.S. A. Lennart

Fi 21.1 922
Lyberg, Bengt           Jo 20, I 12

Lyckebeig, Nils                 Fö 2

Lyth, K. Erik                     Fö 9

 

729

Personregister

 

Lång. Carl-Olof A.

U 55

Lännergren. E. Bengt

Ju 6

Löfberg, Karl Axel

Ju .33

Löfblom, IngeborgJ.

Fi 32

Löfdahl, Göran

Ju 21,U 12

Löfgren, N. Sigfrid J.

Ju 74

Löfgren, Torsten Hj.

I 13 28

Löfqvist,Gert E.

U 24 .9

Löfqvist, Thyra C.

Jo 1

Löfstad, Einar O.F.

Fö 4

Löfstedl. Börje

I 27

Löf ström. U. Inge

U 16

Lögdahl, Kent

U2

Lönnbom, Bengt A. V

Fö 7

Lönnebo, Martin

U 37

Lönngren, D. Rune

Jo 5, A 7 15

Lönnqvist, Eva M.

Fö 6

Lönnqvist, Ulf R.

Jo 8 13

Lönnqvist, Åke S. G.

1 18

Lönnroth, Ann Mari

U 39

Lönnroth, N. ErikM.

Ju 64

Lönnroth, N. Magnus(Måns) Ju 53

Löwbeer, Hans

Ju .34, U 2 10

Löwdin, Inga

U 33

M

S I Ju 45 Ju 10 Fö 9 K 36 18 25 U 35 I 9 U 53

1 16 A 23

1 19 K 28 U 15

1 18 Fö 6 K 36 Jo 4 Ju 16 S 18

S9

1 II

U 33

Fi 37 40

I 26

Fi 30

Fi 16 22

U 23

Jo I

Ju 45, S 5

U 46

A7

Fi

H4,

Madebrink, Rut Maehly, Andreas C. Magnander, Ebbe E. A. Magneberg, Stig E. Magnusson, A. I. Göran Magnusson, A. Tage Magnusson, Bertil Magnusson, Björn H. Magnusson. David Magnusson, Egon S. 1. Magnusson. Erik Magnusson. GunnarT. Magnusson, John Magnusson, Leif Magnusson, Leif R. Magnusson, Lennart C. O. Magnusson, N. Åke Magnusson. Nils B. Magnusson, Staffan E. Magnusson,Tage A. Malm, B.Svante Malmberg, Eric G. Malmberg, Rolf Malmer, Brita 1. M. Malmer, Einar A. E. Malmgren, Björn C. N. Malmgren, Kurt K-G. Malmgren, Nils Malmqvist, Lars Malmqvist, Stig Malmsjö, Lena Malmsköld, A. J.Bertil

Ju 7 48 Ju 23 U 27

Jo 5

I 17 Cecilia Ju 34

S4

Ju 17 22

U 55

U 30

U 18

U 3

1 23 S 13

U 2

Fi 40

Kn 15

U 36

I 18 U 22

12 45,Fi42

U 37

A7

K 32

Kn7,B4

U 24

16 20 34 70

Fi 14

U II

Ju 61

S I

15, B 8

Fi 33

U 24

Malmström, BengtG. V. Malmström, C. Gösta Malmström, Sten Malmås, Bengt H. Mandahl, K. Bertil G. Mandahl-Ericsson, A Mangård, Nils Mannerfell, NilsO. G. Mannheimer, Carin B. Marcus, Lars E. P. Marcusson, StenG. Marén, Lars Å. Margen, Peter H. E. Maritz, Arvo A. Marken, Karl-Erik Marklund, Bror Marklund, Eivor 1. Marklund, O. Sixten A. Martin, Gerard E. K. Martinsson, Björn Martinsson, Bo N. O.

Ju
Martling, Carl Henrik
Masreliez, NilsG.
Masthagen, K. Roger
Matsson, Sven-Arne
Mattson, Ingemar
Mattson, Lisa       Ju

,H

Mattson, N. Morgan Mattsson, B. G. Stig Mattsson, Bengt F. R. Mattsson, Bengt-Olof T. Mattsson, Kjell A.   U 55 Mattsson, Kjell 1. Mattsson, Marly Mattsson, S. M. Lennart

U 34 37, A 4
Mattsson,Thure R.             Fi 30

Medin, Knut H.                   Jo 5

Mehr, Hjalmar L.

Ju 43 50, Fi ll,Kn9
Mehr, KatrinG.                  Jo 10

Fi 27,A 17

Meidner, Rudolf A.

Jo 5

U 42

I 18

I 9

Fi 23

Fö 5, K I 28

U 3

S29

Ju 25

U 48

UD 1

Fi 8, B 1,16

Mejegård, O. Sigvard W Melanton, Kaisa Melin, S. Ingemar Mellberg, Kjell Mellbin, B. Lennart Mellqvist, Sven A. Meurling, Karl Meyer, Lennart S. G. Meyerson, Anita E. Meyerson, K. ÅkeW Michanek. Ernst N. Mildner, Erwin A. Millgård, E.Olof (Olle)

B 3 II Ju 34 H II

Jo 29 Millgårdh, K. Marianne Mindus-Widén, Lena

 

Skr 1975:4

730

 

Moback, Stig L.                Fi 35

Moberg, C. E. Ragnar   Jo I 31

Moberg, Harald A:son     Jo 12

Moberg, Kaj                     U 15

Moberg, Sten L.                Fö 7

Moberg, Sven T.

Ju 59, K 38, Fi 39, Kn 16
Modig, Karl-Erik V.               13

Moding, A. Philip V.            I 17

Mogård, Britt E. T.    Ju 34, U 24

Mohlin, Hans H.                K 36

Molde, F. Bertil               U 9 37

Molin, Björn A.                  U 55

Molin, N.Rune          Ju 56, Fi 18

Moll, Olof G.               U 2 22 23

Mollstedt, Bengt O.           S 29

Mongård, Erik E.                B I

Montelius, Jan-Christian O. A.

Fi 6 Montgomery, J. Henry A.

Ju 24 31
Morath, B. Axel                Ju 13

Moreau. Jan-Erik        Jo 13,1 5

Morell, Roland                 Jo 21

Moritz, UlrichE.                 U 10

Mossberg, Elin K. E.           S5

Mossberg, K. Holger        Ju 73

Mossberger, Eric G. V.     Jo 12

Muld, Andres                    Fö 7

Mundebo, K. A. Ingemar

S 11, Fi 27
Miihlenbock, Kjell 1.0.       Jo 7

Miintzing, Lars                 Ju 10

Myhlback, J. Lennart

Fi 26, B 15, Kn 4
Myren, K. G. Lennart         H2

Myrenberg, Bo K. M.        U48

Myrenberg, Lars E. T.        U8

Myresten, Sven-Olof       Jo 19

Myrlöv, Ake E.                     I 7

Myrsten, J. Lennart         Ju II

Måbrink, Bertil U.             UD 3

Månsson, E. O. Sigvard    Fö 2

Mårtensson, AlvarG.G.     U 24

Mårtensson, Jan P. G.   UD 4 5

Mårtensson, Skotte           U 2

Mårtensson, Stig              U 36

Mäler, Karl-Göran     Fö 13,1 12

von Möller, C. G. Peter    Ju 14

Möller, Lennart                K II

Möller, S.A.Birger            Fö 10

Möller, Tage                     U 48

Mörck, Niels-Henry           U 42

N

Nabseth, LarsG.               I 16

Naeslund, Lars               U 34

Narfström, A. J. Petter     Ju 7

Nasenius, B. Jan V.     Ju22,S4l4 Neergaard, Erik A.

K 2,Kn I 14 15 Nelander, Olle M. V.

S 2 7 26, K 28
Nellborn, S.Olov                K 20

Nelldahl, Bo-Lennart         H 13

Nelson, Alvar F. A.               S 4

Nemes, Endre                     U 8

Nerman, Bengt                  U 37

Nerman, Rigel B.            UD 4 5

Nettelbrandt, A.Cecilia      Fi 18

Nettelbrandt, Alfred            I 13

Netterberg, Jonas             U 42

Netzén, K. Gösta

K 7, B 3 13, I 17
Neumuller, Jan F. C.           Ju 7

Neyman, Thorsten L.          125

Neymark, Marit H. E.          Hll

blaeus, Kerstin S. E.     Ju 36

cklasson, Lars-Erik         K 28

cklasson, Stina              U 36

hlfors, Folke U.               Fö 6

klasson,Ö. O. Harald        A 2

Isson, A. Erik                 A 24

Isson, Alde E.               Ju 56

Isson, Alf G.               Fi26 27

Isson, Alice H.Ch.  Fö 2, K 34
Isson, Anna-Lisa       UD 3, Jo 31

Isson, B. Ingemar         Jo 14

Isson, B. R.Edvard Ju 71, A 6

Isson, Barbro H.           Ju 45

Isson, Bengt                    H 9

Isson, BengtG.        Ju 28 60

Isson, Bengt-Åke          Ju 51

Isson, Bernt 1.               K 11

Isson, Bror J. E.            Ju 45

Isson, E. Arne              Kn 12

Isson, E. Bertil V.           Fi 30

Isson, E. Birger              A 10

Isson, E. Hjalmar            I 15

Isson, E. Sören            Fö 12

Isson, E.Tore R.                I 4

Isson, Edgar O. M.         S 12

Isson, Elvy 1.            K 36 38

Isson, Folke N.               Jo 6

Isson, Gotthard             U 36

Isson, Gunnar E.     Ju 34 45

lsson,Göran J. H.            B 14

Isson, Göte                    S 10

Isson,H.Christer            U 39

Isson, H.Torsten L.        UD 3

Isson, Herbert          U 27 37

Isson, Håkan                 U 48

Isson, 1. Pål-Nils              U8

Isson, J. OveG.              Fi 27

Isson, Jan H.                    K 7

Isson, Jan-Ivan N.      B 3 13

Isson,JönsO.                   Jo I

 

731

Personregister

 

Nilsson, K. Börje

S l,U                      11, H 5, A 5
Nilsson, K. F. Lennart

Ju 23, S 9, B 10

Nilsson, K. Valter    K 20 21 27

Nilsson, Karl-Erik       S 11, B 6

Nilsson, Kjell O. H.        123 28

Nilsson, Lars E.                 K 11

Nilsson, Lars-Göran     U 18 34

Nilsson, Lilian                   U 37

Nilsson, N. Per-Erik            Ju 5

Nilsson, N.Robert              S 18

Nilsson,N.ThorstenG.  Jo 16 29

Nilsson, N.Yngve      Ju 5, Fi 19

Nilsson, Nils-Erik              Jo 20

Nilsson, NilsGunnar          U 37

Nilsson, Olle                     U 22

Nilsson, Olof               Jo 13 16

Nilsson, Per                      U 24

Nilsson, S. Clarence         U 28

Nilsson. S. Lennart           U 55

Nilsson, Staffan                 U II

Nilsson, Stig B. A.             Fi 30

Nilsson, StigÅ.                   Fö 7

Nilsson, Sven              U 34 39

Nilsson, Sven                   U 37

Nilsson,Thora I. L.            U 10

Nilsson,Tom E.                   Fi 4

Nilsson, Torbjörn              H 13
Nilsson,Torbjörn M. E:son     Ju 59

Nilsson,Tore U.                  125

Nilsson,Torsten                  U 9

Nilsson, Åke                     U 48

Kilsson, Åke                     A 6 9

Nilsfein, Arne H.               Fi 11

Nissen, L. S. Veronika         A 7

Nisser, Carl Wilhelm B.    Ju 20

Nisser, PerOlof                 U 16

Nittzell, GunnarO.            Ju 63

Nobel, Peter                   Ju 70

Nolander, Gudrun            U 48

Nolte, Lennart R. J.              SI

Noltorp, LarsG. N.           Ju 46

Norberg, Dag L.            U 2 54

Norberg, LarsR.              Ju 45

Norborg, Anne-Charlotte U 46
Nordbeck, S. E. Gunnar

Fö 2 7 13 15 Nordberg, S. Ivar

H 5,A 10, B 5 8

Nordblom, Bengt S.J.         Jo 9

NordelLJ. Olof C.    Ju 43, K 13

Norden, Joar                   Ju 33

Norden, N. Åke H.            Kn 4

Nordenadier, Anders       Fi 33

Nordenfelt, Lennart         U 42

Nordenson, Ulf K.   Ju II 58, UD 2

Nordfors, Lennart            U 39

Nordgren, Kurt H.               A 9

Nordin, Erik                       B 7

Nordin, Inga L.            S5,U24

Nordin, Sven-Erik           Ju 66

Nordlander, N. Arne           U2

Nordlander, Nils-Brage W.        S2

Nordling, Kjell O.            Ju 15

Nordlund, Stig F.        Kn 6 17

Nordlöf,Gunnar A. N.        123

Nordqvist, Stig R.             K 21

Nordstrandh, Ove H.  U 10 51

Nordström, Bengt       1 20 23

Nordström,ClasG.            K 16

Nordström, Gösta       S 12 25

Nordström, Lars              U 23
Nordström, Lars E.

K 14 21 28,A I

Nordström, Lars-Erik         K 7

Nordström,Sixten            U 22

Nordström,Sven-Bertil       K 7

Nordström, Sören            H 13

Noreen, Sven E.                U 4

Norell,Thomas                   U 2

Norén, Nils-Erik                125

Norland, Sven-Anders    Ju 56

Norién, Sverker               U 35

Norling, S.Åke                  K 19

Norman, Birger                U 37

Norman, Roland V.             H2

Normark, Georg R.        A 6 16

Normark, Hagar    K 28, Kn 16
Norrbom, N. Claes-Eric

K I 14 21 28 38

Norrby, J.Sören      Jo 13,1 28

Norrby, Jonas V.             Ju 56
Norrby, Karl-Eric

Fö K), Jo 25, H 5

Norrby, P.T.Johannes         19

Norrgren, Ulf                     Jo I

Norrman, Lars-Olof            U I

Norrman, Staffan            H 13

Norström, Gunilla K. B.     Fö 5

Nowak, Kjell             Fi30, U4I

Nyberg, Carl-Erik B.        Ju 43

Nyberg, J. Olaus          Ju5,Fi4

Nyberg, Jan-Erik F.           126

Nyberg, Olle                       H6

Nyberg, Stig K.                Fö 6

Nybom, P. Arne A.          Jo 17

Nycop, Carl-Adam           Fi 30

Nygren, Alf L.                  U 17
Nygren, ArneJ.          Ju 45 71,125

Nygren, G. Ingemar S 2 3 15 28

Nygren, HildingO.            Fi 27

Nygren, Jan B.                   U 2
Nygren-Söderberg, Laila E.     A 17

Nygård, Bengt A. V.        Jo 12

Nyländer, Sven H.          Jo 10

Nyman, E. Linnea V.       Ju 43

Nyman, ErikO.           Ju 54 61

 

Skr 1975:4

732

 

Nyqvist, Ola              Ju 54, H 15

Nyqvist, Tore            H 13, Kn 3

Nyrén, A. Per-Elof               Fi 7

Nyreröd, K. SveinG.            Fi 1

Nystedt, Curt L.                Fi 20

Nystedt, StigH.                  Fö 9

Nyström, Carl Rudolf P.      K 27

Nyström, Holger R. B.     Jo I 31

Nyström, Sigvard E. V.       Hll

Nyström, Örjan N. T.          B 12

Näsholm, Birger              Fi 9 14

Näslund, Nils-Eric               U 33

Näslund, Stig                     U 24

Näverfelt, Arne S.                B 8

Nöteberg, Rolf M.     Ju 9 39, U 18

O

0'Konor, BengtG. W.          Fö 2

Obert, Gunilla                    U 46

Odelgard, Bengt K. G.       Ju 62

Oden, C. Bertil                   UD 3

Oden, C. Åke                       K 8

Odencrants, Carl J.E.         S 13

Odhammar, J. E. Ivan       Ju 46

Odhnoff,E.Camilla              S 22

Ogner, Stig V.                    Fö 4

Ogvall.DanO.                    Ju 57

Ohlin,Göran                        UD I

Ohlin, Tomas                        1 9

Ohlson, Björn 1.                  B58

Ohlson,OlofS.                   Ju 63

Ohlsson, Bengt M.               Fi 9

Ohlsson, K. Börje             Jo 16

Ohlsson, K. Olle   „             A 20

Ohlsson, Lennart Å.               Al
Ohlsson, P. T. Ingvar

Ju I0,UD 1,S 7, A I

Ohlsson, Sigyn                  U 36

Ohlsson, Åke                     H 13

OIderin, Gunnar O.              A 5

OIdertz, Carl M.             Ju 9 39
Olerud, Eric Hj.         K 11, Jo II 13

Olhede, Sven-Göran          K 26

Olhede,Torleif E.           Fö 7 14

Olofson, ErikG.                   Fö 5

Olofsson, K. Oscar             U 22

Olofsson, Margot               U 20
Olofsson, Sören              Fi 30, U 26

Olson, Sven-Olof                 A 7
Olsson, Agne Henry O. Ju 63, U 44

Olsson, Alf E.                     Fi 17

Olsson, Anthe                   U 54
Olsson, Bengt K.    Ju34,S2, Fi26

Olsson, Bengt M.              Jo 16

Olsson, Birger              U 27 37

Olsson, Björn E.                  U 2

Olsson, Bo Armand           U 22

Olsson. Carl Olov                K 7

Fi 30 Ju 56 72

U 24

Ju 35 B 5 8,1 7

K 31

Olsson, Claes Olof Olsson, E.Billy Olsson, Elisabeth Olsson, Elvy E. Olsson, Esbjörn Olsson, Ewy B.

Olsson, H.S.Artur    U 13 30, A 12
Olsson, Hans B.                U 15

Olsson, Hans G.                 Fi 5

Olsson, Hans 1.       Ju 48, Fi 15

Olsson, Holgers.               A 16

Olsson, Inger M-A.           Jo 13

Olsson, J. Malte                 Jo 2

Olsson,JanE.A.               I 10 26

Olsson, Jan O.                Fö 4 7

Olsson, Johan A.                1 24

Olsson, K. Helmer         Jo 1,1 I

Olsson, K. R.Bertil              S 14

Olsson, Karl-ErikT.            Ju 56

Olsson, Kåre I.                   127

Olsson, N. Martin             Kn 15

Olsson, R. Ingeborg         Ju 44

Olsson, R. Lennart              U2

Olsson, Rune I.    K 14, A 1, Kn 13 Olsson, S.O.Bertil

U IO,Jo 17, A 4
Olsson, Sune B. B. Ju 45, A 23
Olsson,Tor                        K 30

Olving, Sven                      U 23

Orava, Olavi A. (Olle)       S 2, U 18
Ording, Jan                       Ju 45

Oredsson, Malte               K 37

Orehag, N. Lennart H.         S5

Orell, P.Krister                   B 15

Orlando, A. N. Henning        I 7

Orring, Jonas A.

Ju 34 45,S 2,U 10 24 36
Orrsten, Henning                K 2

Orrö, Sven-Erik O.     Fö 15, H 3 13
Örstadius, Else                 U 37

Oscarsson, BoS. I.           Ju 64

Oscarsson, Gösta H.    B 7 12, 1 18
Oskarson, K. F. Gunnar      A 9

Ossvik, Kristina                 A 12

Ostwald, Jan                     U 42

von Otter, Casten H.        Fi 14

Otterberg, L. Håkan          Fö 8

Ottersen,J.Ottar                 U 3

Ottoson, Dan A.                 I 21

Ottoson, Ivan                     S 4

Ottosson.C.E. Holge           I II

Ottosson, N. Sigurd            U2

Ovegård, Lars O.      Jo 11 13 14 30
Ozolins, Berit                    U 22

P

K9

K 20 27

Palm, Anders K. Palm, Böret

 

733

Personregister

 

Palm, Jan A.                       H9

Palm, Jonas                    U 37

Palm. N.Sture                 U 14

Palmaer, S.G.Eva           Ju.34

Palme. S. Olof J.            Ju .56

Palme.ThomasO.V.         UD 4

Palmer. S.A.Anders          129

Palmstierna, Carl Oswald S 31
Palmstierna, Hans A. K.

Ju                          56,Jo 5 19
Pantzerhielm. Sigge-Wilhelm    124

Parasnis, DattratrayS.     I 25

Parding, Sven            H 12 13

Paul, Karl-Gustav            U 23

Paul, Lars A.                  Ju 45
Paulsson, G. Valfrid V.

Jo 13 14,1 13

Paulsson, Gustav V.       1 18

Paulsson, Kurt-Inge      Ju 56

Paulsson, Solveig           U 24
Paulsson-Nordling, Kerstin E.

A7

Pavliska, Petr                 U 15

Pederson, Mona             U 42

Pedersson, T. Svante     Fi 14

Pehrsson. Maj R.            A 18

Pehrzon, Lars                 H 13

Pellijeff, F.H. Alexej         K 28

Pellnäs, Bo                      Fö 7

Pernelid, V. Åke E.      Fi35,I9

Pernow, Bengt B.           U 10

Personne, Jon M.     Fi 3,1 19

Persson, Ann                    U 2

Persson, Annie V.              A I

Persson, Börje A.          Ju 40

Persson, Carl J. G.    Ju 10 45

Persson, E.Yngve              SII

Persson. Einar                U 22

Persson, Ernst G.            I 20

Persson, FritzJ. H.           K 13

Persson, G. Bertil           Fi 16
Persson, Gert LE. Ju 10. Fi 35
Persson. Gustav B.

Ju 34, S II 22, A 17

Persson, Göran A.            123
Persson, Henry A.

U 20 30 36 51, A 12 17

Persson, I.Christina      Ju 36

Persson, Inga K.               A 2

Persson, Kell H.            Kn 15

Persson, Kurt-Inge   H 8,1 28

Persson, Lars Bertil        Fö 7

Persson, Lars E. H.        Fi 36

Persson, Lars H.               H 2

Persson, Lena A-M.        A 17

Persson, N.Arne                K I

Persson, Per                   1 27

Persson, Per Gustav       Ju 3

Persson,R.Eskil              H I 7

Persson, Ragnar                Fö 7

Persson, S.Anders V.          K 7

Persson, Sigurd F.              U 8

Pers.son, Staffan         Fi 15.1 9

Persson, Sten                   U 51

Persson, Sture                B 9 16

Persson, Sven G. F.    Jo 6 16 18 22
Perstedt. Ulf E.                  U 30

Peterson, Thage E. G.

Ju 34 56, S 2
Peterson,Tore E.S.           I 8 19

Petersson, Bengt-Eve A.  Jo 24

Petersson, Bo E.                 Al

Petersson, Carl-Gunnar      I 18

Petersson, Carl-Gustaf     Fi 18

Petersson,Gunnar A. B.      A 5

Petersson, Hans E.          Ju 70

Petersson, Kerstin             S 27

Petersson, Olof H. E.

S 2, A 23 26
Petersson, Per-Axel J. O.  Fi 30

Petersson, Per M.   UD3,FÖ15

Petrelius, Torsten              S 29

Petrén, Finn M.                  A 19

Petri,Carl Axel H.        Ju 9,8 II

Petri, Gunnar G. B.    Fö7l5,U54
Petrini, K. H. (Hasse)        Kn 2

Petrini, Olle                      Ju 20

Pettersson, A.Georg         Jo 21

Pettersson, Alf S.            Kn II

Pettersson, Bengt A. G.

A 22,I 18
Pettersson, BjörnG.       A 12 17

Pettersson, Eric B.

A 17, 1 3 18 19 28 29
Pettersson, Harald A. 1.     112

Pettersson, Håkan            U 42

Pettersson, Karl                K 13

Pettersson, Karl-Henrik    Jo 20,1 9
Pettersson, N. Allan I.       Fi 30

Pettersson, N. Lennart

Ju 66, U 56, Jo 13,1 I 9 29
Pettersson, N.Ove            U 23

Pettersson, S. Arne   Fi24,A 17

Pettersson, Sten-Åke E.    U 30

Petzäll, Ingvar A.            124 29

Peyron, Ulf C. C.               Fi 20

Philipson, Lars H. G.        U 2 15

Philipson, Leif                    U 24

Philipson, P. Göran             1 20

Platin, Ulla-Britta               A 17

Polstam, K. Åke S.        Ju 15 45

Poppius, Hans D.        S 7, U 23

Porne, G. Äke                    U 28

PrawitZjJan

UD 2

Printz, A. Lennart

Ju 45 47

Pripp, Nina M. E.

Ju 34

Prom, Peter F. G.

S 23

Präntare, Bo L. O.

Fi 30

 

Skr 1975:4

734

 

Jo 21 U 54 A 18

Puke, Carl G. M. Pålsson, E. Roland Pårud. NilsG.

Fi 14 Ju 66 Ju 23

Qvarnström, Björn O. (Qviström, N. Jörgen Qwist, LarsS. E.

 

Rabenius, LarsE. R.

Ju 54

Radesjö,G. Wivi-Anne

H 15

Ragnarson, Per

127

Ragnarsson, Eva

U 34

Ragna, Nils E. A.

Fi7

Rainer, A. Ove               Ju

18 45 66

Rambe, Sven0. F.

A7

Ramström, DickO.

U 23

Rangne, Bo

Fö 7

Rangnitt, F. Harald 0.

Ju 6

Rangrost, Johny A. P.

A 26

Ranhem, Lars H.

K 1

Rask, Andreas

U37

Rask, Karl A.

Jo 16

Rasmuson, Anders S. H.  U 2,1 29
Rasmusson, Anders          H 12

Redgert, Jan I. G.              S 27

Redvall, Knut L.                   19

Regnéll, Carl Göran           S II

Regner, Göran I. F.          Ju 50

Rehn, L.Gösta      S 26, A I 2 17

Rehnberg, K. Bertil

Ju 34, S 2, A 12 IT
Reimer, B. Ingemar            B 5

Reinans, Sven A.      Knl5,A4

Reinius, Erling                  U 23

Rembe, Rolf D.                 Ju 21

Renborg, Ulf B:son        Jo 6 16

Rengby, Sven F.N.             Ju 8

Rengholt, Ulf N.                   16

Renlund,R.Gösta                Fi I

Renning, Torsten            Kn 12

Resare, Alf C. R.               Fi 39

Resare, Bengt C. M.

Fi 2,U 17,1 19 24 Reuterswärd, Anders P.E.

A 12 22
Reuterswärd,Carl R.         Fö 5

Reuterswärd, Claes          U 36

Rexed, Bror A.

Ju 34 45, UD l,S 2 7 20 26 30
Rey, Lars H.                       122

Rhedin, Carl Werner E.     A 15

Riberdahl, Curt S.             Kn 6

Ribrant,GunnarC. H.

1 1 18 19 22 25

Richardson, N. Gunnar E.

U 24 32
Rickard, Bengt O.         K 24 30

Ridal, Håkan            Kn 13,1 18

Riedel,GeorgM.L.              U 22

Riesenfeld, Harald            U 37

du Rietz, Ulf                      K 32

Rigbäck, Berndt G.          S 4 12

Rinder, K. Lennart             S 29

Rindlöw, Leif G.              K 5 36

Ringaby, Per-Eric      Jo 3, Kn 9

Ringborg, S. Erland S 7, U 18 40
Ringborg-Walldeck, A. Elsie H 2
Ringdahl, Jan                    Fi 30

Ringh, Per Arne                 Fö 7

Ringholm, Bo I. K.         A 17 12

Ringius,Gösta                  Ju 49

Ringmar, R. Torgil             U 22

Ringstedt, Nils A. E.            H6

Ringström, Björn M.         Ju 10

Ritter, Kristin M.                S 14

Rodhe, Birgit                     U 37

Rodhe, Gösta            Ju 26, U 3

Rodhe, Sten                     U 37

Rodin, Anders                   U 34

Rodin, Göran                     B 11

Rogestam,Christina          U 51

Rollen, Berit             Ju 34, U 49

Rollof, Sven-Ivar               U 48

Romander, Holger A. G.

Ju 2 10 45 71
Romanus, L.Gabriel Ju 16, H 4
Romanus, Sven E.            Ju 20

Romson, Rolf           Jo 29, Kn 6

Ronne, Bengterik               U 2

Roos, Birger                        S 9

Roos, Carl-Martin             Ju 62

Roos, Kurt H. G.                S 23

Roos, Thorbjörn                Kn 6

Rosberg, K.Gustav A.          B 1

Rosell, E. Egon                  Fö 3

Rosell, Lars-Erik                U 22

von Rosen, Elsa-Marianne U 46
Rosén, Göta                      S 10

von Rosen, Hans J. D.      Jo 28

Rosén, Nils-Arne            U 2 23

Rosén, Nils Gustav K. Fö 12, U 32
Rosén, S.Åke                      H5

Rosenblad, Esbjörn C. A. UD 2
Rosenblad, Urban S.        Fi 14

Rosengren, Arne              Ju 23

Rosengren, Bodil        S 5, U 30

Rosengren, Karl-Erik B:son Fi 30
Rosqvist,G. Birger K 36, Jo 13
Rosqvist, Nils O.            UD 4 5

Royen, Sverre N. H.

Ju 34,S2 3 23.U 48,1 18
Rude, Karl R.         S 16, K 30 33

Rudén, Allan N.                  Fi 7

 

735

Personregister

 

Rudhe, Rolf S.                   U 18

Rudholm, Sten J. G.       Ju 7 10

Rufelt, L.Henry B.                 U2

Rugfelt, K. E. Lennart       Ju 34

Rullgård, K. Åke                    19

Rundblad, Bengt G.             A 1

Rundkvist, Åsa                     I 9

Rundlöf, G. Arne M.           Fi 36

Rundquist, Gerhard LA. I 19 21

Rundquist, Åsa I.              U 35

Rundqvist, Karl-Ingvar   A 7 16
Rune, Christer L.      Ju 28 33, K 30

Runestam, Lilian               U 46

Runnström, Hans K. L.     Jo 21

Ruong, Israel                    U 25

Rutberg, Britt D.               Ju 35

Ryberg, Marianne              U 15

Rydback, A. V. Lennart      S 18

Rydbeck, Margareta A.        S2I

Rydberg, H.Jan A.            Ju 64
Rydberg, Karl-Evert H.

Fi43,H 3

Rydberg, N.G.Harald          I 18

Rydberg, Olle                     Ju 9

Rydberg, Ulf                        Fi 4

Rydbo, Folke               Jo 14 20
Rydén, Jan E.   Fi 14, U 2, Jo 2, A 2

Rydén, N.RuneG.              Jo 21

Rydén, Sven-Erik A.          Ju 23

Rydh, Olof G. G.               16 16

Rydholm, Björn                    A 3

Rydin, Bengt C. K.            Ju 24

Ryding,Gunvor I.               K 36

Ryding,GöranP. G.          UD 4 5

Rydstedt, BoS.                    Fi4l

Rylander, Nils B.               Ju 56

Ryman, Jan-Erik                   I 4

Ryman, Sven-Hugo G.      Ju 47

Råby, K. Gösta                  U 17

Rånby, Bengt                    U 23

Räf, LarsE.                         K 10

Rönnelid, Kjell                   U 24

Rönnung, Catarina E. M.   U 50

Rönquist, Karl-Axel            Kn 4
Rönström, B. Thomas

U 25 54 58,B 12

Sagnert.StigE.                  Fi 25

Sagrén, K. Ake                Fö 15

Sahlén, Anders F.              Fi II

Sahlén, Hans                    U 36

Sahlin, Eric                        H 15

Sahlin, Jan                        Kn 6

Sahlström, Sven C.             H 2

Salenstedt, Carl-Rune      1 15

Salin, Sven                       U 33

Salomonson, C. Stig R.       Fi 7

Samuelson, StigJ. E.           K 6

Samuelsson, G. Yngve       S 13

Samuelsson, Kurt O.          Al

Sandahl-Håkansson, Christina

U 24
Sandberg, A. Birger            U 7

Sandberg, A. Palle G.        Fö 7

Sandberg, Elisabeth        Ju 34

Sandberg, K.Bertil             A 24

Sandberg, K.G.Ulf             Fö 8

Sandberg, LarsG.       A 17, 1 II

Sandberg, Sten                K 12

Sandberg, Sture A.         Kn 13

Sandberg, Ulf                   U 34

Sandblad, Carl-Erik V.         S5

Sande,Jens                       K 10

Sandebring, Hans E.       A 17,1 18
Sandestedt, Birger             U4

Sandgren, C. Lennart

Ju 45 53,S2 7,U 10 31 39
Sandin, Kenneth               U 29

Sandlund, Maj-Britt L.    Ju 34, B 5
Sandqvist, B. Eje G.           Jo 5

Sandqvist, Ingrid R.J.       Ju 10

Sandqvist-Örnberg, Berit M-L.

U 18 40
Sandström, Carl-Eric D.    A 19

Sandström, Carl Olof        Fi 19

Sandström, Kjell H.F.         I 19

Sandström, PerT.M.         Ju 20

Sanell, Åke P.                   U 20

Sanfridsson, K. I. Arne     U 55

Sanmark, P. Arvid L.     UI3 20

Sanner, Lars-Erik          Jo 9 28

Saretok, Paul                   K 28

Sarman, Arthur H.              U5

von Schantz, K. PhilipG.

Fi 37, U 8 42
Scheffer, C. Gunnar U. Fi 37 40
Schein, Harry            Fi 30, U 14

Schele, Märta                   U 22

Schelin, Bengt A. E.          Jo 10

Schelin, Leif                      U 39

Scherwin, Olle                  U 22

Scheutz, Claes-Herman  Kn 11

Schierbeck, Per W.       Ju 41 56

Schill, Åke 1.                    Ju 68

Schmiterlöw, Carl G.    U 18, Jo 2 9
Schultz, Göran O. H.            [4

Fi 12 K 14 Ju 56

S5,U 30 A4

Schöldström, G. Arne M. Schönmeyr, C. Richard A.

Ju 62, Fi 25
Schött, Lars E.                Kn 16

Secher, Jörgen                 U 37

Schultz, J. Allans. Schurmann, E. Åke J. Schiick, Johan H. Schyl-Bjurman, Gertrud S

 

Skr 1975:4

736

 

Sedvallson, B.GunnarH.     113

Seger,S.Walter                 K 29
Segerstedt, Torgny

S 7,U 32, Jo 9

Sehlstedt, Ossian A.           B 7

Selen, Jan Olof                 K 24

Selin, Nils-Arne                 Fö 6

Selin, Sven                      Ju 51

Selinder, Inge                  U 24

Sellergren, Lars                U 22

Sellgren, Rolf O.M.         K 1 28

Sellvall, L.Göran                Fi 34

Sem-Sandberg, Sverre G.    19

Senning, Claes O.              Jo 7

Sernklef, Harry T. W.         U 22

Severin, ErikJ.                     K 2

Shaikh, Naz Ahmed            125
de Shärengrad, C. Allan R.     Jo 17

Sibe,Jan                            U 13

Sidenbladh, Karl H.          Ju 71

Sidenbladh, Karl J.E.        Ju 52

Sidenbladh, Thomas P.      123

Siegbahn, Bo L. G.             129

Sigeman, Tore 1.               A 14

Sigvardsson, Bejron K. G.    19

Silén, Ulla-Britta                U 25

Silenstam, Erik                  U 24

Silenstam, N.Per A.             A 2

Silfverberg, Bengt             U 36

Siljeström, StenG. L.          Ju 3

Sillen, BoS. A.                     I 18

Silow, C. Ivan H.              Jo 21

Simon, Dorothée               U 42

Simonsson, Peter M. O.   Jo 10

Simonsson,Tord L. W.          U9

Simu, K. Birger E.             Ju 40

Siven, Claes-Henric              A I

Siöalth, G. Birger             Jo 6 7

Sjunnebo, K. Ivan L.        Ju 56

Sjöberg, Arne                  Kn 13

Sjöberg, E. Arne                  K 1

Sjöberg, K. Fredrik V.        Fö 3

Sjöberg, K. G. Magnus     Ju 55

Sjöberg, Margit E.             S 22
Sjöberg, N.Björn V.   S 16 24, A II

Sjöberg, O. Torgny          Jo 17
Sjöberg, Tage B.          Ju 45, S 6 10

Sjöblom, S. Åke                 1 12

Sjöborg, N. Elvir               Jo 24

Sjögren, G. Inge G.           K 10

Sjögren, Henrik A. S.         U 55

Sjögren, Kerstin                U 24

Sjöholm, Eric G. R.           Fö 10

Sjökvist, Stig A. R.                K I

Sjölander, J. Bertil            Ju 14

Sjölin,C. Stig B.                   S3I
Sjönander, Bo Jonas

Ju 53, Fi II, B 2, 126 Sjönell, I. Marianne       S 24, Fi 13

Sjönell, P. BengtG.        123 29

Sjöquist, Hans E.              S 16

Sjöqvist, Eric G.                U 13

Sjöqvist, Erik S.                Kn II

Sjöqvist, Gunnar A. H.      U 22
Sjöstedt, K. Lennart T.

S 16, K 9 33, Jo 10

Sjöstedt, Karl-Gösta         U 24

Sjöstedt, T. H. Christer     K 36

Sjöström, Hans                 U 39

Sjöström,N.Gunnar           U 22

Sjöström, Åke B.              S 2 3

Sjövall,Thorsten                 U 3

Skaar, Nils                       Ju 62

Skala, Björn 1.                  UD 2

Skalin, E. Douglas     S 26 27, Fi 26
Skantz, Anna-Greta

Ju 62, S 1,1 28

Skantze, Hugo                  1 25

Skarell, Gunnar E. A.        Fi 23
Skarstedt, Cari-Ivar S.

UD 2, Fö 1 9

Skarvall, Kari-Erik            Fö 12

Skedinger, Arne H. E.        Fö 6

Skeppare, Åke LA.            U 21

Skjönberg, Guldbrand       K 11

Skoglund, B. E. Folke        Fö 3

Skoglund,Caj U.                U 35

Skoglund, Claes G.          Fö 14

Skoglund, E.Roland            121

Skoglund, Erling               Ju 45

Skoglund, Olof A.              U 28

Skoglund, Owe           U34,S31

Skogsberg, P. Gösta           S 8

Skoog, Karl L.                    Jo 6

Sköld, Lars G.         Ju 45, U 10

Sköld, Per I.               Jo 3,1 20

Sköldefors, Walter G.     H 7 13

Sköllerholm, S. Ove J.          A 9

Slunge, G. Walter R.  Fi26, A17
Smedmark, Göran G:son      B 5 10

Smedsfelt, K. Sigvard        1 22

Smith, A. Åke                 Fi I,U I

Smith.Jan                          U 37

Snellman, Bo K.                  124

Sohlman, P. Michael S.      1 19

Sohlman, Staffan     UD 1, B 16

Solberg, Jarl C. R.               Fi 4

Sondén,Jan A.              Fö 7 15

Sonesson, Bertil H.           U 10

Spak,Cari-Anton      Ju 10 31 44 52

Sparring, G. Lennart         K 28
Spendrup, K. Aksel

K 25, A 17 20 22, B 6,1 18

Sprinchorn, K. Göran        Jo 24

Spännar, E.Gunnar           B 14

Spörndly, Barbro 1.           S 19

Staaf, G. Henning              K 17

Stadling.J.OttoV.               Fi 18

 

737

Slagg, A. Ivan E.                 Fi I

Stagh, Marina L.              U 13

StahLlvar                           FilS

Stahle. Gun                   U345I

Stahre. L.G.Tomas          Ju 70
Stangenberg. Harriets.T.      Ju 32

Stangvik, Gunnar             U 24

Starfelt, NilsG.                   123

Stargård, E. Hugo              A 5

Stark. Hans O.                Ju 74
Stark, K. Birger          Ju 45, S 4 26

Starland. Hilding                A 7

Stavréus. Sven O.. A.     Kn 12

Steen, Göran A.          K 23 33

Steen, Jan O. R.               A 20

Steenberg, Aage               U 2

Slefanson, R. Stig S.        Kn 4

Stefenson, Bror P.H.        Fö 7

Steffner, BengtG.            Ju 17

Stegö, Eskil                     U 36

Stemme, N.G.Erik                19
Stenbeck, 1. Magnus (Manne) U 55

Stenberg, Bruno             Jo 18

Stenberg, Hans O.          Ju 62

Stenberg, Nikolaus         Jo 18

Stenberg, Oscar            Kn 10

Stenberg, S. Härje          Ju 32

Stendahl, Anders L:son     Fi 4

Steneby, Jan                  Ju 30
Stenefeldt, Ulf I.             Ju 67, U 6

Stenfors, Bo l.L.                  S8

Stenhem, Bengt              U 36
Stening, F. Birger           Fi 25, U 14

Stenkvist, E. Arne           Ju 43

Stenlund, Francis             U 24

Stenman, Bo M.               K 19

Stenmark, Bengt-Erik       K 33

Stenmark, C. G. Arnold   Jo 28

Stenram, HåkanChr.M.     UD I

Stenström, Sture B.            H5

Sterfelt, Ove P.E.            Ju 18

Stern, Torkel E.                 Fi 5
Sterne, BengtG. Ju 14,1 12 28, B 7

Sterner, E.GunnarE,       Ju 45

Sterning, Sten               Kn 10

Sterte, Rudolf H.             Fi 15

Stetler, Emil                   U .36

Stiernstedt,K.JanT.          U 31

Stighäll, L.B.Christer          A I

Stigstedt, Björn               U 21

Stjerna, G. Henry           Jo 29

Stjerna. Kenneth H.        S 19

Stjernquist. Nils             Ju 50

Stjernquist. Per Nilsson  U 10

Stjernström. Per Z.         H 11

Stolt. Birgit                      U 37

Storm, C. Olof                 U 43

Storm Roxman, Karin M.     Hll

Strahl,Gunnel                  U 46

 

 

Personregister

Strand, Bengt H. Strand, Karl-Erik

Ju 34 Fö 7 13

Strand, Kari-Olof G.

K 37

Strandberg, Margit I. Strandberg. Sten Erik Stranden, Per-Olof

A 1 S 11

I 23

Strangert. Per0.

Fö 7

Stridsman,Torsten U. K 13, A 10
Strindberg. Per-Olof J. Fö 2. U 39
Ströhm, Bertil A.                U 26

Ström. A. Lennart              Kn I

Ström. B. O. Gunne           A 12

Ström. H.Bertil                   K 19

Ström. Ivan S.                   Fi 20

Ström. K. Fingal Fi 14 28, U 10,1 3
Ström, Per L.                  UD 4 5

Ström, Sven Å.                    S9

Ström, Turid Ju 35 63 66 67,1 29
Strömberg, Hjalmar       K 25 28

Strömberg, Karl-Erik J.        1 25

Strömberg, Rolf E. Ju 14, Kn 9
Strömberg-Lind, Karin E.     S 5

Strömblad, B. Charles Rune Fö 3 Strömbäck, Erland H. D.

Ju 9 39 58 71, K 8 27
Strömgren,J.Holger          Ju 45

Strömland, Lennart V. E.   Ju 9

Sturkell, Cari-Edvard

Ju 39 45 71, S 4
Styrenius, Cari-GustafY.    U 54

Ståhl, Ingemar O. L.         Fi 30

Stålebrant, Rolf                 H 13

Stålhammar, Bert E. J.       U 38

Stålhandske, O. Lennart   Fö 8

Sundberg, Carl Gustaf      Jo 20

Sundberg, Ingrid E.

Ju I6,UD l,U II
Sundberg, Kjell                 U 24

Sundberg, Kjell M.             K II

Sundberg, Kurt M.             A 18

Sundberg, L. Nore          I II 15

Sundberg-Weitman, Brita F. Ju 30
Sundblad, K. Erik              Ju 56

Sundblad, LarsG.                K 1

Sundelin, Berit                   B 10

Sundelin, F. Bernhard        1 12

Sundelin, Åke                    Kn 3

Sundgren, E. Roland         U 32

Sundgren, Lars J.               Fi 4

Sundin, Ake                        H3

Sundkvist, K. R.Tage HI3,Kn9
Sundkvist, Leif              U 12 55

Sundling, Sylvia M.           Ju 45

Sundman, Per-Olof        U 12 52

Sundmark, Boy.                   S I

Sundquist, A. Åke               H2

Sundqvist, Allan                U 30

Sundström, BjörnG.           U 13

Sundström, E. Thorsten     S 29

47   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

 

Skr 1975:4

738

 

Sundström, John                U 23

Sundström, Kerstin M.       H 14
Sundström, M.Gudrun

Fö 2,Fi 26, Jo 14,1 25 Sundström, Monica E.

Fi 21, Kn 13

Sundström, Olof G.          A 2 17
Sundström, S. Åke A.        U 5,1 25

Sundström,Torsten            K 26

Sundvik, K. Ivar                 U 21

Suneson, Karl-Henrik A.   Fö 10

Suttner, Georg                  U 42

Svahn, Hans L.                    121

Svalberg, Gösta                 U 46

Svanberg, R.Agneta           S 19

Svanberg, U. Ingvar            A 3

Svanborg, Alvar                 S 27

Svanfeldt, Göran H.           U 20

Svanström, K. Ivan H.  Ju 5, Kn 16

Svantemark, Lennarts. T.  K 25

Svantesson, Gustav          U 42

Svartvall, B. L. W. Bertil     K 34

Svedberg, A. Lage              Jo I

Svedberg, Erik D.             Ju 15

Svedberg, Jan                     A 4

Svedberg, Kari-Erik            I 26

Svegelius, Lennart            U 22

Svegfors, Mats                  U 40

Svenke, J.Erik K.                1 17
Svenningsson, S. Levi H. S 5, U 24

Svenonius, Per H.               1 9

Svenonius, Rolf H.                S8
Svenson, Göte

Ju 53, B 2 15 16, Kn 1 4

Svensson, Allan                U 34

Svensson, Anders             U 39

Svensson, Bengt Å. G.      Kn 4

Svensson, Börje                A 25

Svensson, C. Bertil           Fi 41

Svensson, C. Gösta           Fö 6

Svensson, Ella                  U 24

Svensson, ErikO.               K 13

Svensson, Evert 1.          Ju 16

Svensson, Gunnar            U 49
Svensson, IngeG.

S II 13 22, A 23

Svensson, Ingvar K. F.         S4

Svensson,Jörn             1 12 23

Svensson, Karl-Eric          Ju 45
Svensson, Kjell R.     Jo 13,1 4, B 6

Svensson, Leif A.                  All

Svensson, Nils-Eric          Ju 64
Svensson, Olle F. S.

Ju 20 50 54, Fi 30

Svensson, RogerG. 1.       U 18
Svensson, S. Börje F.    Jo 14 29 31

Svensson, S. Erik          Ju 56, H 13

Svensson,S.Gunnar          U 54

Svensson, S. 1. R. Erik     B 5 8

Svensson, Stig R.             Fi 27

Svensson, Sven                 U 3

Svensson, Sven H.            125

Svensson, Sven Åke       Jo 24

Svensson, Åke E. F.          Ju 9

Svenungsson, Arne A. D.  Kn I
Sveri, KnutO.      Ju 12 13 18 26 45

Sverne, Tor E.                    S 4

Svärd, Stig                       U 38

Svärdström, Karl-Fredrik Jo 16

Swahn, Georg G. H.         A 19

Swahn, Jan-Olov             Ju 41

Swanson,Owe                   B 6
Swarén, Ulla M.     Ju 39, S 29, Jo 5

Swarting, Sven E. V.        H 13

Swartling, Anders J. A.     Fi 27
Swedborg, Erik H. Jo 16 23
Swedner, H. H. R. Harald

U 12, A4

Swenson, DagC.W.             S3
Sylvén, N. Edvard H. Jo 12 28
Säkk, Kari Jo I 4 16
Sälde, K. A. Henry         Ju 25, S 27

Sälgström, Leif                U 36

Sävborg-Lundgren, Görel U 34

Sävenstrand, Inger E.     S 19

Sääf, Birger                     U 39

Söder, Karin A-M.            U 13

Söderberg, Bengt W.          S4
Söderberg, Bo K. G.

U 23, H 10,1 19

Söderberg, Ewert          13 26

Söderberg, Jan               Jo 13

Söderberg, Johan            I 16

Söderberg, Karl               U 40

Söderberg, PerOlof         K 32

Söderberg, StigJ. F.          I 10

Söderberg, Åke M.          Fi 15

Söderblom, Monica C.      S 12

Söderbäck, Helmer          U 38

Södergren, Gösta            K 34

Söderholm, Valdemar      U 22

Söderlund, A.Göran        Ju 10

Söderman,S.Olof              Jo 2

Söderqvist, Bengt O. A. S 2 28
Söderström, Bengt H. T:son

B 7 12

Söderström, Erik V.        Ju 65

Söderström, Kurt l.W.    Kn 15

Söderström, N.Torsten     126

Söfelde, Karin                13 15

Sönnerhed, N. Gunnar   Ju 31

Sönnerlind, Kerstin 1.     U 44

Sorensen, S. Ingemar K.  Jo 7

Sörenson,Torsten N.       U 16

 

T

 

Tagg, Philip

U 22

Takman, John 0.

1 17

 

739

Tallroth, N.Börje                A 1

Tamfeldt, BengtG.            Fö 8

Tammelin, Lars                UD 2

Tammelin, Paul A. V.        K 31

Tancred. J.Bengt O.     Ju 19 39

Tapper, Kari-Herman       U 22

Tegnér, Per A. A.               1 II

Tegnhed, Lars A.             Kn 4

Telestam, Gösta L.          Fi 16

Tell,Olof W.                      U 44

Tenbrink, Anne-Marie       A 19

Tengelin, Sten E.               U5

Tengroth, BengtT.             1 13

Tengroth, Kari-Erik

Ju37,H 13, Kn 3
Tengstam, P. Anders         S 2

Tengvall, Ingalill M.           S 21

Tengwall, Sven-Erik G.    Ju 44

Tennberg, Klas                U 23

Ternemar, J.Tommy          Fö 5

Ternryd, Carl-Olof        K 14 25

Ternström, Anders           U 51

Ternström, Olov     UD 4 5, H 9

Tersmeden,G. Erik             H 1

Terstad, I. Gösta A.         Fö 5

Teveborg, Lennart       U 22 36

Thalén, Bo D:son               K 8

Tham, Cari C. W.

Ju 64, U 10,1 23
Thelin, K. Hugo                Jo 17

Theorin, K. Maj Britt    Fö 15, H 13
Thomaeus, Bertil E.R.      Fi 19

Thomasson, Björn E.    U 31 33

Thomasson, Lars M.         U 25

Thorell, K. Arne B.     K 1 28 29

Thornell, Anders B.          Fi 18

Thorngren, S.Bertil          Ju 14

Thornstedt, Hans G.    Ju 1 8 12 45
Thornström, J. H.Torgny  K 33

Thorsell, Siv M.           S5,U30

Thorsell-Eriksson, Ingalill        U 34
Thorsén, E.H.Olov             I 19

Thorsson, Inga

UD 1, Jo 13, B 16, 123
Thorstenson, R.Billy     S 5 6 17

Thorstensson, Per-Gunnar H.   Fö 5
Thoursie, Kerstin             U 34

Thufvesson, Bengt E.

Fö 2, K 14 24, A 1 17, Kn 4 13
Thulin, C. Nils-Åke             U2

Thulin, Einar E:son          Fi 12

Thulin, Karin                     U 46

Thun, K. Ragnar                U2

Thunander, Karl Axel       U 22

Thunberg, S. Anne Marie        Ju 64
Thunberg,Torsten I.         S 21

Thunborg, Anders I.

Ju 53, UD 2, Fö 15
Thunell, Jörgens.                14

 

 

Personregister

Thunved, Anders E.

S4

Thurén, Torsten

U 45

Thuresson, ErikO.

H 5

Thurhagen, Ruben

H 9

Thyberg, P.Erik

Fö 13 15

Thyberg, P.Jan

I 4 13 20

Thyblad,TomF. F.

Ju 45, s m

Thyrenius, Ingegerd

U 22

Thärnström, Kenny U. H.         Ju 5

Thörn, Lars-Olof                  Fi 5

Thörnberg, Ove V.             1 16

Tiberg, Lennart F.             Jo 16

Tiby, K. Ivar                       U 31

Tidblad, BengtG. V.             I 15

Tidefelt, J.Sune       Fi 18 27,1 1

Tiderman, Gunvor E.         Ju 45

Tiger, BoS.                         K 29

Tilert, C. Reidar                 Fi 38

Tillfors, Lars T. L.              Ju 34

Tjernström, Sune         U 49 55

Tjällgren, PerOlov L.          K 36

Tjörnemo, Carl-Erik A.        Fö 7

Tobé, Erik 1.                   B 3 13
Tobisson, Lars F.

Ju 56, Fi 27, U 10 36, A 23

Toll,J.Magnus                   Jo 20

Tollin, Sven                       U 44

Tomner, J. Sigvard A.         1 29

Tomson, Bengt                  U 34

Toner, E. Mari-Anne           S 19

Torbacke, Jari                    U 44

Torfgård, Sven H. C.          Fö 6

Torgils, A. Gunnar   Ju 27, K 16

Torisson,Tord Å.                 127

Tornberg, E. A. Gunnar      K 22

Tornborg, Curt G. F.          U 58

Torstensson, Lennart G. B.        A 4

Tottie, Lars W.                 Ju 16

Trana, Folke K. E.               Jo 3

Tranell, Olof                         H6

Trankell, Arne                      A 4

Troedsson,Ingegärd Ju 34, S 4

Tröst, Jan L. E.                 Ju 16

Trotzig, Birgitta                 U 37

Trotzig, C. Fredrik J. Ju 10, Jo 5

Trotzig, C. J.Gustaf            U 54

Trozell, Bertil                     U 36

Tryggvesson, G. Rune           Al

Träff, Sven-Olof A.  1 24, Fö 14

Tullberg, H.Bertil              Ju 37
Turesson, Bo

Ju 14, 1 28, A 3 26, B 5 8

Tydén, Christian F.            A 24

Tysk, Gunnar 1.               Ju 47

Tågmark, Sven G.      Ju 56, Jo 6 14

Tägil, Sven O.                  Ju 36

Törnblom,Sten                  U 24

Törnell, Inga-Britt       Ju 28 33

Törneman, J. Algot G.       Ju 21

 

Skr 1975:4

740

 

Törnquist, Harry E.

S 29, U 2, Jo 2 9, A 15

Törnquist, Leif J. O.          Fö 5

Törnqvist, Gunnar E.     A 1 10

Törnqvist, Karl-Erik         Ju 18

Törnroth, N. Lennarth        H I

Törnström, Kjell               U 24

Törnvall, Peder H.

Kn 17

U

Uggla, Claes A.

Ju 29 63, H 1

Uggla, G. Inga-Lill

S 7 14 26

Uggla, Karl-Lennart

Ju 34, Fi 7 28

af Ugglas, G. S.Bertil              A 17

Uhler, Jan E.

122

Uhlin, J.Åke

U42

Uhlin, Karl-Erik

Fi 2

Uland, Ulf L.

K 31

Ulander, LarsG.

H 15

Ulfhielm, Monica H.

V.

 

Ju 34, Fi 32

Ulfward, E. Bertil

A 13

Ullberg, Sven G.

A 15

Ullberger, Kurt

U4

Ullenhag, Jörgen

U34

Ullsten, S. K. Ola UD 1 2 5, B 5 8

Ultvedt, Per-Olof

U42

Ulveson, H.N.Ingemar          U 18

Ulvfot, Benkt H.

Fi37

Ulvhammar, E.E. Bi

rgitta         S 2

Unckel, PerC. G.

Ju 56

Unghagen, Harry

K 29

Unnerbäck, K. E. Ey

vind          U 4

Utberg, Rolf F.

K 32, A 19

U 25

Utsi, Lars

K

19, Fi 14

Ju 10

U 37

Ju 45, S 5

A 15

U 37

Jo 4

121

Vahlberg, Gustav E. Vallerö, Rolf A. T. Vallquist, Gunnel Valtersson, Bert E. Vasseur, ErikJ. E. Vennberg, Karl Verständig, Sigmund Vessby, Erik J. M. Vestin, F. E. Margareta

Ju 34, U 31

20 30 36 38

H4

K 25

S 19

Ju 58

Ju 53, B 2

Fi 30,1 5 25

Fi2l

K38,Fi2l

Vestlund, A. G. (Gösta) S 10, U Viberg, Stig-Olov Vieweg, Lars 1. Viklund, Margareta Vilhelmson, Äke Vinde, Pierre L. V. Vinell, LarsG. Vinge, Per-Gunnar Vinthagen, Rolf

 

Virdebrant, Cari-Erik B.

U42 52

Virdesten, StenG.

Fö 5

Virgin, G, Ivar

Fi 21

Vogel, Lorentz W.

Fi 14 28

Vogt, Viktor L.

S 2

Voss, Bertil G. P.

K 30, U 5

Vrethammar, K. Harald

A5

w

Wachtmeister, Hans W. A:son

Ju 59 Wachtmeister, Knut G. N.

Ju 72,K 38
Wachtmeister, Nils E. G.   K 34

Wadbeck, Wilhelm            U 38

Wadell, Ulla G. S.              A 23

Wadensjö, Eskil W.            A 2

Waern, Per Axel               H 13

Wagner,G. F.Wilhelm

Fö 9, K 7 26 34 35
Wahlberg, E. Marianne    Ju 34

Wahlgren,E.Göran             Fi 5

Wahlgren, U. Iwan B.        S 18

Wahlström, Bror A.          Ju 16

Wahlström, J. Klas E.        Fö 7

Wahlström, Per K. V.       Kn 11

Wahlström, Stina M.           A 4

Wahlström, Tommy          U 24

Wahrby, Hans O.               U8

Wahren, Cari E. T.           UD 1

Walander, Anders            Fi 27

Walander, Håkan I.   S 13, A 23

Walberg, Sten S.         Fi 18 31

Walck, K. Janne                Fi 38

Waldén, G. Louise           Ju 34

Waldenby, Torbjörn       Ju 56, I 12
Walin, Gösta A.                Ju 56

Wallberg, Klas H.S.        S 26, A 13
Wallberg, Ursula       Ju 23. U 5

Walldén, G. Rudolf           Ju 41

Walldin, Carin                   U 38

Wallén, Per-Edwin M.        Ju 13 26
Wallenberg, Jari-Erik         S 13

Waller, Tage E.                  U2

Wallerius, Olof                   H 1

Wallin, Alf G.              Jo 9 11 27

Wallin, Allan               Ju 53, I 6

Wallin, H.Roland                122

Wallin, John-Olof A.          K 40

Wallin, M. Margareta (Greta)     S 6
Wallin, Nils                        K 32

Wallin, Per J.                    Ju 30

Wallin, Sten-Erik J.       Jul4,Jo24
Wallin, Åke                      Kn 10

Wallman, Folke V.              I 25

Wallmark, Nils S. B.          U 13

Wallner, Calle J.                A 19

Wallner, Helmer               Ju 37

 

741

Personregister

 

Walter.T. Viking

U 17

Waltersson. Bert

U 24

Wandén, Stig

U 36 58

Warby. Elsa M.

U 30

Ward. Bengt

U 45

Ward, Kurt K. B.      S 2, Kn 4 10

Waren.sjö. J.A.Folke        Jo 29

Warholm, M. Birgit           Ju 62

Wass, Lars A.                    1 15

Wassén, Brita E.               Fö 5

Wedar, Folke                    U 22

Wedel, Bengt                    U 44

Wedell. N.Gunnar            19 29

Wedin. NilsJ.                  S 28. K 38

Wedmalm. Per O. R.             S9

Wehlin. Sven                  I 3 18

Weibull. G. Lennart           Fi.30

Weibull. Ma/lin C.              U 40

Weidstam. Äke                Ju 27

Weinehall. Lars E. J.        Ju 56

Weinz. Erik                       U 10

Welander. Gösta              Fi 33

Welin. Einar                         I 6

Welinder, P. E. Carsten      Fi 2

Wellenius, Lennart           U 23

Weman,Gunnar                U 37

Wemminger, Lars V.            U2

Wendel. Folke L.Å.            Fi 30

Wendel. Sven G.                  19

Wendt. Curt A. G.            Jo 21

Wenker. Stig-Eric          Jo 8 21

Wennberg, Ulla                 U 42

Wennerberg. Sigfrid B. S 9.1 23

Wennerfors. Alf A:son        Fi 4

Wennerholm, Peter H. B.  Fi 17
Wennerhorn. Karl Otto L.

Fö 2, K II 19 26

Wennerström. Ragnar      Fi 30
Wennström, Gunnar    S 26 2, U 35

 

Wentz, Nils O.

Ju 5.S 24

Werbell, Bror 1.

Fi 26

Werding, Jan A.

Fi 5 18

Werdinius,Claes A.

Fi 33

Werkö, Lars

S28

Werner, Gösta

U 14

Werner, J. Bertil H.

Ju 22 32

Werner, LarsH.

A 17

Werner, N. Mårten S.

Fö 10

Werner, Odd

U 22

Werner, Ulf CL.

Fö 4, Fi 28

Wessberg, Göran

Fö 7

Wessel, Jan

K 12

Wessén, E.Vilhelm A.

Jo 29, A 25

Wessman, Sven A.

U 22

Wessman, Yngve

K 12

Westberg, H-O. (Olle)

 

Fi33,

A 26, Kn 17

Westberg, Sven

U 2

Westberg,Swen E.G.

Jo 7

Wester. Jan             Ju 45. U 36

Wester, Kristina                 S 5

Westerberg. ErikJ.            Fi.30

Westerberg. Lars G. I.       A 9

Westerberg. Sven             H 9

Westeriind.ErikA.              K 10

Westerlind, N.Peter         Ju 23

Westerlund, S. Harald         14

Westeriund, Uno              U 33

Weslerslåhl, H. Jörgen

Fi 30, U 55,A I
Westin, Aina V. H.             A 24

Westin,Gunnar A. E.          U4

Westin,J.Olle                    Fi 38

Westlin, E. Arne    Jo 14, A 7, 1 17
Westling, Otto J.                A 7

Westlund,J.Georg         K 31 34

Westman, Helny 1.          Ju 34

Westrup, C. Richard         U 24

Wettemark,OskarG.          Fö 7

Wetterberg, Gunnar        Ju 56

Wetterberg, Ulf                U 36

Wetterblad, R. IngmarT.

Fö 8, U 22 Wettergren, B. M.Elisabeth B 16 Weiterhall, Sven C. E.

Ju 14,Jo24, B 12
Wetterholm, Bengt A. W.    19

Wiberg, G. Lennart E:son Ju 3

Wiberg, N. Ola R.              Fö 8

Wiberg, Ragne         Ju 56, H 13

Wickberg, Arne W.            K 28

Wickbom, Sten G.          B 10 II

Wickbom, Torsten A.          U3

Wickman, H.Krister           Fi 11

Wickström, BoG.               Fi 30

Wictorsson, Karl-Eric A.      S 2 28 Wictorsson, Äke V.

Ju 68, S 17. Jo 16 21
Widding, N. ÅkeW. Ju 9, Fi 22
Wide, N. Gunnar              Ju 45

Widegren, Björn G.            Ju 5

Widell, C. Gösta                Jo I

Widell, Lennart G.              1 13

Widén, K. A. Ingvar

Jo 9 12 16 23 29
Widerberg, Bertil R.       Jo 7 10

Widgren, Jonas O.             A 4

Widman, MonaG. U-B.       S 27

Widmark, P. Sverker V.

Fi 15 20 33 36, U 5
Wiebe,StigW.O.              K 9 17

Wiege, Lars B.                   U5

Wieslander, K. H.Bengt U4I,H7
Wigardt, Hans G. T.          Fö 2

Wiggen, Knut                   U 22

Wigur, J.T.Rolf              Fö 13 15

Wiik, Curt H.                      122

Wijkman, Anders l.S.          1 17

48   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4

 

Skr 1975:4

 

 

742

Wijkman, E. Gunnar B.

U 2, Jo 9

Wahlberg, Rune

U 22

Wik, Lars

U 36

Wååg, Nils Erik

1 17

Wikberg, J.Axel

Jo 3

Wängberg, Hans-Åke

Ju 38,K 11

Wiking, Barbro

U 24

Wärme, Ulf B.

H II

Wiklund, Bengt O.

 

Wärnberg, ErikG.

Fi 18

Ju 20 31,

U 13,A 12

Wärneryd, Bo

U 3

Wiklund, Karin

B 5

Wärneryd, Karl-Erik

U 5 55

Wiklund, S.A.Daniel

 

Wärneryd, Olof 1.

K 24, A 1

Ju 7 22 45, S 4

Wästberg, Per

U 12

Wiklund, Svea S. S.

Ju 6, S 26

Wästfelt,TomH.

U 44

Wikman, C. Gunnar

S 2,A 13

 

 

Wikman, L. Åke

Jo 21 30

 

 

Wikrén, R.O.Gerhard

 

Y

 

Ju

31,A 7 16

Yngvesson, Nils H.

B 15

Wikstrand, Rolf A. I.

 

 

 

U 10,

, A 18, 122

 

 

Wikström, C. Arne

Ju 17 22

Z

 

Wikström, HansF.

U 23

Zeime, Claes A.

Ju 22 45 70

Wikström, Harry J.

B 14

Zetterberg, Jan

U 46

Wikström, Jan-Erik

 

Zetterblad, Ulf

S 2

Fi 30, U 36 48

ZetteHund, Sven

U 24

Wikström, K.Arne

Ju 45

Zetterquist, Urban G.

U 15 40

Wikström, Solveig R.

H2

Zetterquist-Qwerin, Agneta E. E.

Wikström, Äke

B 10

 

S 18

Wilander, Sven E.

S23

Zetterslröm, Harald

U42

Wilhelmson, LarsE.

Ju 31

Zetterström, Rolf O. F.

U 10

Wilhelmsson, A. Börje

S 11

Zetterslröm, Sven N.

Fi 17

Wilhelmsson, Arne E.

Ju 17 24

Zetterström-Lagervall,

GerdM.

Wilhelmsson, Bengt V.

S 12

 

S 30

Wilhelmsson, K. Hans B

I 23

 

 

Wilken-Ferm, Birgit

B 10

Å

 

Willart, N.Bo

Fi 12

Åberg, C. Anders

129

von Willebrand, Karin M

Fi25

Åberg, Carl Johan

 

Wiilén, S.Kristina (Kerstin)     A 17

K 25 28, Fi 26,U 5

Willig, Anna

S 30

Åberg, Ch. Georg

Jo 4 7

Wilow, Kay Gunnar A.

U35

Åberg, Fritz A.

B 3 15

Wilson, Sven T.

Ju 21

Åberg, Gertrud

U 3

Winberg, Henrik

K 26

Åberg, Gunnar

1 16

Winberg, S.Håkan

 

Åberg, Hilding

Ju 58 62

Ju 45,1

Fi 30,Kn4

Ågren, Carl-Henrik

Jo 16

Winéus, BengtG.

Fö 8

Ågren, Enar

1 13

Winqwist, Carl-Henrik

U 5

Ågren, Lars

 

Winther, S.l. Eva

A 17

S 29, A 17 18 26, B 4 16, 1 18 29

Wirén, ErikT.

A 1

Åhlén, Lars

Ju 46

Wirmark, B. David 1.

UD 3

Åhrén, Anders

Jo 18

Wirtén, Rolf G. S.

Jo 8, A 4

Åhström, N. Åke A:son             Fi 5

Wisén, Jan H.

B 15

Åkerblom, DickM.

U 30

Wistrand, Birgitta M.

S23

Åkerdahl, Magnus F.

Ju 24

Wittorp, I.Birgitta

Ju 16,S20

Åkerfeldt, Sven Eric

Jo 13

Wivstad, 0. Ingvar

14

Åkeriind, AllanJ.G.

S 1

Wohrne, Vulf 0.

1 16

Åkerlund, Hans E.

A 26

Wolrath, E. Birgitta

U2

Åkerlund, Henrik

Ju 6

deWoul,BertT.

Ju 10 57

Åkerman, N. Håkan

Jo 29,1 2

Woxén, Ragnar

U 1

Åkerström, Olof

U 42

Wranghult, HansO.

Ju 13

Åkesson, Hans O.

Ju 16

Wredenfors, H. E. Walter          I 25

Åkne, L.Roland

Ju 21

Wrigert, Anders

U36

Åman,0. Valter

Ju 72,A 6

Wulff, Kurt E.

Fi5

Åmark, Sven O.F.

K 12

Wulff, Torgil H.

UD 2

Ångström, Rune T.

I 12 17

 

743                                                                        Personregister

Åqvist,N. ErikM.                U 14

Åriin-Jussil, Ingrid S.    B 16, Kn 4
Åsander, Sven G.             K 20

Åsberg, Christer               U 37

Åsbring, Lars-GöranG.

Ju 33 38, B 5
Asgård, Bo H.                   Fö 6

Åsling,NilsG.                     A 17

Åstrand, Göran         S 26, Kn 5

Åström, BirgerC. G.            B 3

Åström, C. Sverker      Ju 53, UD 2
Åström, Kjell „                  U 48

Åström, Lars-Åke E.

UD l,S726,A II
Åvall, Sven K.                   Ju 24

Ö

Öberg, Alf                        K 13

Öberg, Bernt                    S 17

Öberg, N.P.Kjell                 A 4

Öberg, N. Sture        Ju 64, A I

Öbrink, Kari Johan              U2

Ödman, Margot E.           S 24

Ödman, Mats O.                 U2

Ödner, E. P. Sture            1 26

Öh, E.Tage                       1 18

Öhlund, PerT.                  U 40

Öhman, Anders R.          Ju 24

Öhman, Frank G. H.         H 14

Öhrn, J.Bruno                 K 1 3

Öhrn, K. Joel G.              Ju 57

Öhvall, O. Bertil               Kn 9

Önnesjö, Mats S. G.          B 6

Örn, Claes H. G.             Ju 50

Örne,Ingegerd                U 48

Örtengren, Jan Henrik        Hll

Östensson, Olle          I 21 25

Öster, Kari Olov Ju 37, Jo 5 23

Österberg, David V.           U I
Österberg, Gunnar R.

H 3,A 17,1 10 26

Österberg, Olle               U 30

Österberg, Rolf V.       Fi30,15

Österblad, J. Ivan            Fö 7

Österdahl, Lars-Erik O.           Fö 7

Österiing, A. Olov (Olle)  U 51

Österiund,TordH:son     Ju 10

Östling, Olle 1.               Ju 23

Östling, Sven                  K 28

Östlund, Hans-Erik U 26 45, A 17

Östlund, Harry                U 24

Östlund, John O.             A 17

Östlund, Zolo                  U 23

Östman, AlvarG.            Ju 53

Östman, LarsJ.O.            Fi 26

Östman, Lena                    H8

 

Skr 1975:4

744

Sakregister till kommittéer

 

ADB se Databehandling

 

Affärstidsnämnden

H 4

Affärsverk

I II

Aktiebotag

Ju 74

Aktiemarknad

Fi   5

Alkoholistanstalter

S25

Alkoholmissbrukare

S 12

Alkoholpolitiska utredningen

Fi   4

Allmän försäkring

S22

Allmän ordning

Ju 68

Allmänna handlingar

Ju 15

Amanuenser

U53

Andlig vård

U57

A nimalieproduktion

Jo 22

Anonymitetsskydd               Ju

120,54,61

Anstattspersonat

Ju 51

Anstaltsvård

S 12

Anställningstrygghet

A   6

Ansvarsnämnden

S23

Arbetare

Fi   6

Arbetarskydd

A 21

A rbetarskyddsslyrelsen

A 15

Arbetsdomstolen

A 6

Arbetsförhållanden

K 33

A rbetsgivara vgifter

A 23

Arbetsklinik, Statens

A 19

A rbetslöshetsförsäkring

A 23

Arbetsmarknad

 

Anställningstrygghet m. m.

A   6

Arbetsförmedling

A 23

Arbetsmarknadsutbildning

A 12

Byggsysselsättning

A 20

Jordbruk och trädgårdsnäring    A 25
Skyddat arbete m. m.        A 18

Sysselsättningsutredningen      A 17

Utredningsverksamhet      A   2

Arbetsmiljö                   A 7, 21

Arbetsrättskommittén     A   9

Arbetstid          K 29, H 4, A 16, 24

Arbetsvärd                       A 19

Arkiv                       U 6, 44, Kn 2

Arresiplatser                   Ju 49

Artistbeskattning             Fi 24

Arv                            Ju 4, 16, 20

Arvsskatt                         Fi 18

Assistenter                       U 53

Atomenergi                     I 4, 17

Auktorisation            Ju 65, H 6

Avbetalningsköp              Ju 23

Avbytarutredningen        Jo 23

Avfallshantering              Jo 11

Avgiftssystem   Ju 14, K 3, I 24, 26

A vtatsgodkännande        Fi 29

Avtalsrän                     Ju 19, 62

B

Bakteriologiska laboratoriet S 15

Bankväsen                    Fill, 16

Se även Kreditväsen

Barna- och ungdomsvård

Barnmiljöutrednlngen       S 20

Barnomsorgsgruppen       S 19

Barnstugor                   S 5, 22

Fosterbarnsutredningen    S   6

Försöksverksamhet          S 10

Skolans inre arbeie          U 24

Socialutredningen            S   4

Barnstugeutredning, 1968 års            S   5

Befordringsförfarande  Fö   4

Befäl                              Fö   9

Begagnade föremål        H 14

Behandlingsforskning   Ju 18

Behörighet               K 9, U 34

Bekämpningsmedel       Jo 14

Beredskapsarbete          A 18

Beredskapslagar         K 4, Fi 22, H 12

Beredskapslagring         H 13

Beslag                            Ju 54

Besvärsorganisation       S 24

Betalningssystem          Fi 16

Betygsutredning, 1973 års U 39

Bibelöversättning     U 27, 37

Biblioteksersättning       V 12

Bilarbetslidsulredningen K 29

Bildskivor                      Ju 67

Bilister                           Jo 30

Biluthyrning                    K 27

Biocider                         Jo 14

Biståndspolilik              UD   3

Boendeutredningen        B   5

Bolagsform                    Ju 74

Bostadsförvattningsutredningen    Ju 65

Bostadshygien                S 29

Bostadspolitik

Boendeutredningen           B  5

Bostadsbeskattning            Fi3l

Bostadsfinansiering         B 2,8

Bosfadslilläggsgruppen     B 10

FN:s konferens om bostads-

och bebyggelsemiljö         B 16

Låneunderlagsgruppen      B   I

Se även Byggnadsväsen

Bostadsstyrelsen            B 15

Bostadsuppvärmning    Ju 37

Bosättningslåneutredningen S 17

Brandförsvar                Kn 12

Branschstruktur        H II, 14

Bromma flygplats           K 26

Brottmål              Ju 13, 20, 22, 61

Brottsbalken       Ju 26,55,69, Fö 10

brottsförebyggande rådet Ju 45

Brottspåföljder       Ju 25, 42

Brottsskadeutredningen Ju 71

Brottsutredning       Ju 54, 57

Budgetering                  Fö   7

Buller                           K II. 33

Butikskoncentration       H   2

 

74.5

 

Sakregister

Bygglagiit redningen

B   3

Energifrågor

 

Byggnadstags.stiftning

B 13

Elutredningen

1   8

Byggnadsriisen

 

Energiinformation

1 27

Byggnadsindex

Fi   8

Energipolitiska delegationen

Ju 53

Installationsbranschen

1  6

Energipronosutrednlngen

I 12

Internationella byggnadskomm

Itlén

Energiprogramkommittén

1 23

 

I  7

Energirådet

Ju 56

Bostads- och planmyndigheter

 

Energisparkommittén

128

 

B 15

Kärnkraftverk

I   4

Sysselsättning

A 20

Naturgas

120

Upphandling

Fi38

Oljelagring

H 13

Byggsysselsättningsdelegationen

 

Ransoneringslagen

H 12

 

A 20

Vattenkraftutbyggnader          B 7, 12

Båtsport

Jo 10

Värmeanläggningar

Ju 37

Börslagstiftning

Fi   5

Engångsbelopp

Fi25

Bötesstraff                               Ju

17, 42

Enskilda vägar

K 13

 

 

Entreprenörsanställda

S 16

C

 

Erlander. T.

UI9

Civilförsvar

Kn   3

ERU

A   1

 

 

Etableringsregler

Ju 66

D

 

Europarådsstipendier

Ju 12

Dagstidningar

Fi30

Europeiska patentkonventionen

H    1

Dalälven

B   7

Exekutionsväsen

Kn 16

Dansarutredningen

U 46

Exportutbildning

HIO

Databehandling

 

Expropriation

Ju 65

DAFA m. m.

Fi35

 

 

Dataarkivering

U   6

F

 

Dataindustri

I   9

Factoring

Ju 33

Datasamordningskommittén

Fi2l

Familjedaghem

Fi26

Länsstyrelserna

Kn 13

Familjeföretag

Fi 18

Medicinsk information

S 18

Familjelagssakkunniga

Ju 16

Rättsväsendet

Ju 10

Familjepolitik            S 5, 17, 19,

20,22

Delegering

B 15

Fartygsinteckning

Fi   3

Delgivning

Ju 32

Fartygskreditgaranlier

126

Demokrati

Kn   5

Fartygsmiljöutredningen

K 33

Detaljhandel

H  2

Fartygsvrak

K 16

Dikningsföretag

Ju 14

Fastighetsbildningsförrättningar

 

Disciplinstraff

8 23

 

B 14

Distributionsutredningen

H   2

Fastighetsdata                    Ju 59,

Kn 13

Distriksindetning

Kn 16

Fastighetsdomstolar

Ju 38

Djurskötsel                              Jo 22, 1 15

Fastighetsförvaltning

Ju 65

Doktorandstipendier

U 53

Fastpriskommlttén

Fi 38

Dokumentation

U 32

Feriehem

S   5

Domare

Ju31

Ferieresor

U33

Domstolar                        Ju 31, ■

44, A 6

Film                                       Ju 2C

1, U 14

Domstolsstyrelseutredningen

Ju 52

Finska gränsen

Ju 40

Drivm edelsförsö rjn ing

H 13

Fiskeavgift

Ju 14

Drottningsholms kungsgård

Fi34

Fiskerinäringen

Jo 4, 7

Dödsbegreppet Dödsbo

S30 Ju   4

Fiskevattensutredningen, 1973 års Jo 21 Flygkontrollsystem                         K 35

 

 

Flygplatser

K 26

 

 

Flygtrafikledningskommittén

K   8

E

 

FN-konferenser                   UD 1

l,B 16

Ecklesiastik indelning

Kn 17

Folkbokföring                      K 17

, Fi 17

Eftergymnasiala studier

U 10

Folkhögskoleutredningen

U 38

Egendomsförvaltning

Fi   2

Folkpension

S 11

Egnahemsfastighet

Fi27

Folkrätt

UD   2

Ekonomisk politik

Fi 26

Fondbörsutredningen

Fi   5

Ekonomisk utbildning

H 10

Fondmedel

Fl   3

Ekonomiska föreningar

Ju 74

Fordonsuthyrning

K 27

Ekonomiska sankiioner

Ju 42

Forskarutbildningsutredningen

U53

Ekonomiskt försvar

 

Forskning

 

Jo 17, H3, 12,

13, 1 25

Energiprogramkommittén

123

Elektriska anläggningar

1   2

Forskningsavgiftskommittén

1 24

Elevvård

U 24

Framtidsstudier                     Ju

36,64

Elkraft                                      B

12, 18

Kriminologisk forskning

Ju 18

Emåutredningen

Jo 24

Medicinsk teknik

U 17

 

Skr 1975:4

746

 

Miljöforskning             Jo 15
Regional utredningsverksamhet A    I

Skogsforskning           Jo 27

Social forskning        S 7, 26

Teknisk forskning        LJ 23

Trafikforskning            K 5,6

Forskningsrådsutredningen U 32

Forskningsstipendier    Ju 12

Fortbildning                    U 26

Fosterbarnsutredningen   S 6

Frakträn                        Ju 27
Framtids/orskning          Ju 36, 64, U 32

Fredsorganisationsulredningen         Fö   2

Fri- och rättigheter       Ju 50

Fritidspedagogulbitdning S   5

Fritidsverksamhet               S 5,         Jo 3, 10

Frivårdsdistrikl             Ju 43

Fullföljdsrält                  Ju 38

Fyrverkeripjäser            I 14

Fysisk riksplanering       B   4
Fängelsestraff                    Ju 69, Fö 10

Färdtjänst                      Fi 26

Förband                        Fö   2

Förenade fabriksverken 1 11
Förenings- och förhandlingsrätt     A   9

Föreningsskatteulredningen Fi 24
Färetagsdemof:rati

Fi 14, 28, A 9, I 3, Kn 5

Förelagsform                 Ju 34

Förelagsförvärv            Ju 48

Företagshälsovård         A   7

Förelagsinformation              Fi          15, I 18

Företagsinteckning       Ju 33

Förelagskoncenlralion            Ju 66, H 15

Företagsskatleberedningen Fi 18

Företagsstruktur

Detaljhandel                 H   2

Enskilt näringsliv         1    1

Filmbranschen              U 14

Grafisk industri             I   5

Hotell och restaurang  H 11

Installationsbranschen I   6

Skrothandel                  H 14

Stålindustri                    I 16

Företagsutveckling          i 19

Förfaltarstöd                  U 12

Författningspubticering Ju 11

Förfogandelagsliftning Fö    1

Förhandlingsutredningen Fi   6

Förköpslagen                Jo 29

Förmögenhetsrätt         Ju 19

Förmögenhetsskatt       Fi 18

Förskolor                        S   5

Försvarets fredsorganisalions-

utredning                      Fö 2

Försvarets materielverk Fö  3
Försvarsmaktens

ledningsutredning         Fö 14
Försvarsväsen (aKmänf)

Beredskap inom luftfarten K   4

Fredsorganisationen  Fö   2

Försvarsutredning, 1974 års           Fö 15

Kommunal beredskap Kn   3

Ledningsfrågor           Fö 14

Planering och budgetering Fö   7

Prisreglering              Fö 13

Rekvisition och förfogande Fö I

Totalförsvarsgrenar      Fö 11

Underrättelseutredning, 1974 års

Fö 12

Försvarsväsen (personat)

Befordringsförfarande  Fö   4

Förvaltningsutbildning  Fö   6

Ordningsvakter              Ju 68

Pensionsålder               Fö   8

Personalkategorier       Fö   3

Vapenfri tjänst              Fö 10

Värnpliktiga              Fö 2, 5, 9

Försäkring             Fi 3, 25, Jo 30

Försäkringsdomstolen      S 24

Försäkringskassor            S 24

Försäkringsrätlskommittén    Ju 62

Försöksdjursutredning, 1972 års     I 15

Försörjningspotitik       H 3, 12, 13, 1 25

Förundersökning     Ju 54, 57, 61

Förvaltningsbyggnader    A 15

Förvattningsdemokrati           Fi 14, 28

Förvaltningsrevision        Fi 39

Förvattningsrättskipning Fi 33

Förvaltningsutbildning    Fö   6

Förvandlingsstraffutredningen      Ju 17

Föräldraförsäkring            S 22

 

Gamla testamentet

U27

Gas

120

Genbanksutredningen

Jo 19

Generatktausututredningen

Ju 19

Geologiska undersökningen

121

Girosystem

Fi 16

Glesbygdsfrågor

A 26

Godstransport

Ju 27

Grafiska kommittén

I   5

Grundforskning

U32

Grundlagar

Ju 20, 50

Grustäkt

Jo   8

Gruvrätt

125

Gymnasieskola n

U34

Gåvoskatt

Fi 18

Göta kanal

K 24

Göteborgs hamn

K 18

Göteborgsutredningen

Kn   1

H

Hamnutredningen            K   2
Handel                               Ju 3, H 2, 14

Handelsbolag                  Ju 74

Handelsgödsel                Jo 14

Handelssekreterare         H   9

Handeisutbildning            H 10
Handikappade          S I, 9, K 32, A 19

Hemförsäijningskommittén Ju 41

Hemvistsakkunniga        Fi 17
Hermods korrespondensinstitut     U 56

Hjälpmedelsgruppen         S  9
Hotell- och restaurangbranschen   H 11

Hovrätter                        Ju 31
Humanitet                                    UD   2

Husdjurskontrotl            Jo 22

Husrannsakan                Ju 54

Hygien                              S 29

Hyresprocesskommittén Ju 38

Häktesptatser                 Ju 49

Häktning                         Ju 70

 

747

 

 

Sakregister

Hälsovård                S 3, U 35, 48 A   7

Kapitalskatt

Fi 18

Hälsovårdsstadgan

S29

Kapitalvaror

H 14

Högre utbildning

U34

Karolinska sjukhuset

S 18

 

 

Kartläggning

B   9

I

 

Kemiskt avfall

Jo 11

IB

Fö 12

Kollektiv trafik

K 19, 38

Ideella föreningar

Fi24

Kollektivavtal

Fi 29, A   9

Inackorderingshem

S 12

Kollektivmärkeslagen

Ju 63

Inbyteshandel

H 14

Kommunal beredskap

Kn   3

Indelning

Kn 17

Kommunal biståndsverksamhet   Kn   9

Industri       A 18, I 5, 9, 10, 13, 26

Industriell forskning         I 24

Industriellt rättsskydd          Ju 63, H 1

Induslrielll utvecklingsarbete           1 22

Industriföretag                A 22

Industrilokalisering         B   6

Industrimiljö                    A 21

Industriprodukter           Ju 39

Industriverket                  I 19

Information se Upplysnings­
verksamhet
Informationssystem         1 18

Inkomstskatt se Skatteväsen
Inskrivningsväsen  Ju 28, 33, 59

Installationsbranschutredningen     I   6
Inteckning               Ju 33, Fi   3

Inlegriietsskydd  Ju 6, 15,61,62

Internationell familjerätt      Ju 16

Internationell konkurrens     H 15

Internationell marknadsföring        H 10
Internationell rätt          UD   2

Internationella byggnadskommittén

I   7 Internationella överenskommelser

Ju 11,27
Internationellt bistånd UD 3, Kn 9
Internatskolor                  U 21

Interneringsnämnden     Ju 46

Intrång                              I   2

Invandrarfrågor        A 4, 5, Kn 14, 15

Isotopmärkning               K 23

 

Jaktmarksutredningen

Jo   3

JO

Ju 73

Jordbruk

 

Arbetskraftsförhållanden

A 25

Avbytarsyslem

Jo 23

Genbanksutredningen

Jo 19

Jordbruksutredningen

Jo 16

Kemiska medel

Jo 14

Kontrollanstalter

Jo 12

Sambruksföreningar

Jo   6

Jordbrukshögskolor

Jo   2

Jordförvärvsutredningen

Jo 29

Journaler

S 18, 23

Journalistutbildning

U 26, 45

Juridisk utbildning

Ju 31

Jusliliekanstern

Ju 73

Jämställdhet

Ju 34, Fi 32

Järn- och stålindustri

1 16

Järn vägsbefordran

Ju 27

Jästutredningen

Jo 17

K

Kanaltrafik

K 24

Kapilalförsäkring

Fi25

Kapitalmarknadsutredning,

I96S års

 

Fi 11

Kommunal demokrati     Kn   5

Kommunal indelning      Kn 17

Kommunal rösträtt    Kn 14, 15

Kommunala förköpslagen      Jo 29

Kommunala trafikfrågor  K 40

Kommunalekonomiska utredningen

Fi26 Kommunalförvaltning

Ju 7, K 2, B 15, Kn I, 10
Kommunallagsutredningen    Kn   6

Kommunalval                  Kn  5

Kommunikationsväsen     K 32

Kommunindelning       Ju 33, Kn 7, 8

Kompetenskommittén     U 34

Koncentration   Ju 66, H 15, I   1

Koncessionslagstiftning    I 25

Konkurrensbegränsning  H 15

Konkurslagskommlttén   Ju 24

Konstgödsel                     Jo 14

Konstnärsutbildningssakkunniga   V   8
Konstutbildning                V 42

Konsumentfrågor

Ju 19,41,62, H 2,   6

Konsumenttjänstutredningen Ju 30

Konsumtionskredit          Ju 23

Kontrollanstalter             Jo 12

Korrespondensundervisning  U 56

Kraftledningar                   I   2

Kraftverk                           I   4

Kreditväsen     Fi 11, 22, B 1, 2, 8, I 26

Krigslagar                      UD   2

Krigsmaktens förvaltningsutbildningsu-

tredning                          Fö   6

Kriminalstatistik             Ju   8

Kriminalvård

Andlig vård                    U 57

Anstaltspersonal          Ju 51

Behandlingsforskning   Ju 18

Frivärdsdistrikt            Ju 43

Häkten                          Ju 49

Övervakningsnämnder Ju 46

Kriminologiska forskningsstipendier

Ju 12

Kronofogdemyndigheter         Kn 16

Kronojord                     Fi 1,   2

Kulturell verksamhet

Dansarutbildning           U 46

Filmutredningen            U 14

Konstnärsutbildning   U 8, 42

Litteraturutredningen   U 12

Musei- och utställningssakkunniga

U   4

Musikutbildning             U 22

Nordiskt samarbete      U 31

Sameutredningen          U 25

Upphovsrätt                  Ju 21

Kulturminnesvård    V 28, 29, 58, B   3

Kulturrådet                      U 52

Kulturväxter                    Jo 19

 

Skr 1975:4

 

 

748

Kustbevakning

Fi41

Lönekostnadspålägg

Fi 10

Kvarstad

Fi 33

Lönesystemutredningen

Fi   7

Kvinnor och män

Ju 34, Fi 32

Lös egendom

Ju   3

Kyrkoväsen

 

 

 

Andlig vård vid sjukhus och krimi-

 

 

nalvårdsanstalter

U57

M

 

Bibelöversättning

U 27, 37

Madridunionen

Ju 63

Finansförmögenhet

U 47

Malmtillgångar

125

Kyrkohandbok

U   9

Malmö kommun

Kn 10

Psalmkommittén

U 16

Malmöhus läns tandsting

Kn 10

Uppsala domkyrka

U28

Markdelegationen

Fi 1

Kärnkraftverk

14, 17

Markförvärv

Fö 2

Köprätt

Ju 3,41

Marklagstiftning

Jo 3, 29

Körkortsutredningen

K   2

Marknadsföring                  Ju 67, H 10

 

 

Markägare

Jo   8

 

 

Massmedier                  Ju 20

, 66, Fi 30

L

 

Medborgerliga rättigheter

Ju 50

Lagerstödsutredningen

A 22

Meddelarskydd                  Ju 20, 54, 61

Lagstiftningsfrågor

Ju 60

Mediaföretag

Ju 66

Landskapsvård

Jo 8

Medicinalansvarskommittén

S23

Landsting                          Kn 1, 2, 4, 10

Medicinalstatistik

S   3

Lantarbetare

Jo 23, A 25

Medicinsk forskning

1 15

Lantbrukshögskolan

Jo   2

Medicinsk information

S 18

Lantmäteritaxan

B 14

Medicinsk teknik

U 17

Lantmäteriverket

B II

Medicinsk utbildning

831

Laslbilsförare Leasingutredningen

K 29

K 27

Mervärdeskatteutredningen Mikrofilmning

Fi23

U44

Ledningar                                        i   i Likviditets- och kassakvotslagen   Fi 22

Militära pensionsåldersdelegationen

Pri    R

Linköpingsfiliaten                           U 17 Litteraturulredningen, 1968 års     U 12

Miljöforskningsutredningen Mitjökontrollutredningen

Jo 15 Jo   5

Livförsäkringsskattekommittén      Fi 25

Miljöstörande industri

B   6

Livräntor                                       '     '

Ju   V

Miljövård

8 29

Ljudupptagningar

U   6

Se även Naturvård

 

Ljusnan f   j   I.

B   7

Mineralpolitiska utredningen

125

Lokalisering

 

Minoriteter

U 25

Bakteriologiska laboratoriet        S 15

Mjölkproduktion

lo 23

Lokaliseringsutredning,

l%8ärsA   3

Monopol                               Ju 66. H 15

Miljöstörande industri

B 6, I   4

Motorredskapsutredningen

K 8

Se även Regionalpolitik

 

Mullsjöutredningen

Kn   8

Lokalprogram

U 2, Jo   2

Multinationella företag       Ju 48, H 15

Lokaltrafik

K 19, 40

Museer                                \j 4, 54, 58

Lotsning

K 18

Musikutbildning

U22

Lotteriutredning, 1972 års

H   5

Mutansvarskommittén

Ju   7

Luftfart

 

Myntprägel

Fi40

Beredskapslagstiftning

K   4

Män och kvinnor                Ju

34, Fi 32

Bromma flygplats

K 26

Mönstring

K 17

Buller

K II

 

 

Flygkontrollsystem

K 35

N

 

Flygtrafikledning

K   7

Namnlagsutredningen

Ju 29

Luftfartyg

Ju 28

Nationalfonoteket

U   6

Luftfartsverksutredningen

K 34

Naturgas

1 20

LUP-kommittén

U 2, Jo   2

Naturtillgångar

125

Låneunderlagsgruppen

B   1

Naturvetenskaptig forskning

Jo 15, 27

Långsiktsmoiiverad forskning       Ju 64

Naturvård

 

Långlidsuthyrning

K 27

Atomkraftverk

1   4

Låsutredningen

H   6

Fritidsbåtutredningen

Jo 10

Läkarutbildning

S31

Kemiska medel

Jo 14

Länsförvaltning

Kn 1,4, 13

Kemiskt avfall

Jo 11

Länsmuseer

U58

Miljökontrollutredningen

Jo   5

Lärare

U 24

Miljöforskning

Jo 15

Lärarutbitdningsutredning,

1974 års

Miljöstörande industri

B   6

 

U5I

Miljövårdskostnader

Jo 13

Läromedel

U7, 43

Naturvårdskommittén

Jo   8

Lönefrågor

 

Radioaktivt avfall

I 17

Avtalsgodkännande

Fi29

Vattenlagsutredningen

Ju 14

Förhandlingsutredningen

Fi   6

No fault

Ju 58

 

749

Sakregister

 

Nordiska ämbetsmannakommlttén för

lagstiftningsfrågor        Ju 60
Nordiskt samarbete

Försäkringsrätt           Ju 62

Generalklausulutredningen Ju 19
Kommunal rösträtt och valbarhet

Kn 14

Konsumenttjänstutredningen     Ju 30

Kreditköp                     Ju 23

Kriminalstatistik          Ju   8

Kulturellt samarbete    U 31

Köplagsutredningen    Ju   3

Medicinalstatistik          S   3

Nordkalottfrågor           A   8

Patentpolicykommittén H   1

Produktansvarskommittén Ju 39

Påföljder                      Ju 25

Radioaktivt avfall          I 17

Semesterutredningen   A 11

Skadeständskommittén Ju   9

Skifte av dödsbo          Ju   4

Straffrätt                     Ju   2

Suveränitetsholmarna Ju 40

Trafikskadeutredningen Ju 58

Trafiksäkerhet          K 5, 20

Transportfrågor        K 6, 21

Ungdomsfängelse        Ju 69

Upphovsrätt                 Ju 21

Varumärkesutredningen Ju 63

Vägtrafik                       K 22

Nordkalottkommittén      A   8

Norrland                   U 23, Jo 16

Norrlandsälvar                B 12

Norrmalm                              K            12, Fi 1

Nya testamentet              U 37

Nykterhetsvård   84,12.25,Fi 4

Närförläggningsutredningen I   4

Näringspolitik

Dataindustri                   I   9

Forskningsavgiftskommittén 1 24

Förenade fabriksverken I 11

Grafisk industri              I   5

Hotell- och restaurangbranschen

H 11

Industrilokalisering      B   6

Installationsbranschen I   6

Koncentrationsutredningen I   I

Lagerstödsutredningen A 22

Petroindustri                  I 13

Skrothandel                  H 14

Stålindustri                    I 16

Varvskreditutrednlngen I 26

Verkstadsindustri          I 10

Närings rät t                      Ju 30,        H I, 15

O

Obligationsmarknad       Fi   5

Obligatoriekommittén     U 40
Offentlig tjänst        UD 5, Fi 13, 32, 42

Offentliga tillställningar Ju 68

Offentlighet                    Ju 15

Oligopol                           H 15

Oljebolag                         H 13

Oljeindustri                      I 13

Oljemärkning                   K 23

Oljeskydd                       Jo 11

Ombordanställda             K 33

S 15 A 12 Ju 66 Ju 68

Omlokalisering Omskolning Opinionsbildning Ordningsvakter

Patent- och registreringsverket        H   7

Patentpolicykommittén  H    1

Patienter                          S 23

Pedagogik                8 5, U 24

Pension                            8 16

Pensionsförsäkring        Fi 25

Pensionsålder        Fö 8, 8 11

Pensionärsundersökningen S 27

Personalkategoriutredning, 1968 års

Fö   3

Personalomsättning       Ju 47

Personalpolitik              UD   5

Personalrepresentation Fi 28

Personalutbildning Ju 51, Fi 42

Personskador           Ju 58. 71

Persontransport    Ju 27. K 32

Personval                       Ju 72

Petroindustriutredningen I 13

Planering                Fö 7, K 25

Planverket                       B 15

Polistjänstemän             Ju 57

Polisväsen                Ju 47, Fö 11, Fi 41

Politiska fri- och rättigtteter Ju 50

Postgiro                          Fi 16

Postverkets tidningsrörelse K 37

Postväsen                        K 31

Pressutredning, 1972 års Fi 30

Pris- och karteltnämnden H   8

Prisindex                        Fi   8
Prisreglering                   Fö 13, Jo 4, 16

Produktansvarskommitlén Ju 39

Produktionsbidrag          Fi 30

Professorstittsättning     U 18

Programbudgetering     Fö   7

Psalmkommiité, 1969 års U 16

Psykiskt avvikande       Ju 25

Psykologiskt försvar     Fö 11

Publicering                     Ju 11
Punktskatteutredning, t969års        Fi 12

Pyroteknikutrednlngen   1 14

Påföljder                  Ju 25, 42

 

Rabattsystem

K 38

Radio

 

Radio- och televisionsfrågor.

 

Vissa

U49

Radionämnden

U41

Radioutredningen

U55

Reklam i TV

U   5

Utbildningsradio

U 30

Yttrandefrihet

Ju 20

Radioaktivt avfall

1 17

Ransoneringslagen

H 12

Rationalisering              Fi 35, 39,

, Jo 16

Realisationsvinst

Fi 19

Rederier

126

Redovisning

Fi   3

Regional fiskeriadministralion

Jo   7

Regionalpolitik

 

Lokaliseringsutredningen

A   3

Styrmedel

A 10

 

Skr 1975:4

 

 

750

Sysselsättningsutredningen

A 17

Sjöfart

 

Trafikrabatter

K 38

Befälsbemanning

K   9

Utredningsverksamhet

A    1

Fartygsmiljö

K 33

Regionsjukvårdsutredningen

S28

Fartygsregistrering

K 30

Rehabilitering

A 19

Fritidsbåtar

Jo 10

Reklam                               Ju 67, U   5

Göta kanal

K 24

Rekvisitions- och förfogande-

 

Hamnar

K   2

utredning, 1967 års

Fö   1

Lotsning

K 18

Ren-bilutredningen

Jo 30

Sjöräddning

K 15

Renhållning

8 29

Övergivna fartyg

K 16

Renskölselanläggningar

Jo 18

Sjöfolk

8 16, K 17

Restauranger                        U 15, H II

Sjöpolis

Fi41

Riksantikvarieämbetet

U54

Skadeersättning

Ju 71

Riksdagens lönedelegation

Fi 29

Skadestånd   Ju 9, 27, 39, 58, 62, Fi 25

Riksdagens ombudsmän

Ju 73

Skatteprocess

Fi33

Riksdagsval

Ju 72

Skatteutjämning

Fi26

Riks försäkrings verket

8 24

Skatteutredning, 1972 års

Fi27

Riksinternatskolor

U2I

Skatteväsen

 

Riksptanering

B   4

Artister

Fi 20

Riksrevisions verket

Fi39

Bostäder

Fi31

Riksutställningar

U   4

Företag

Fi 18

Rymlingar

Ju 71

Ideella föreningar

Fi24

Räddningstjänst

K 15

Livförsäkringar

Fi25

Rättegång

 

Mervärdeskatt

Fi23

Anonymitetsskydd

Ju 54

Punktskatter

Fi 12

Brottmål

Ju 13, 20

Realisationsvinst

Fi 19

Delgivning

Ju 32

Skatteutredning, 1972 års

Fi27

Häktning

Ju 70

Traktamente

Fi   9

Hyresprocess

Ju 38

Skeppshypotekskassan

126

Telefonavlyssning

Ju 61

Skifte av dödsbo

Ju   4

Tjänstebrott inom

 

Skingringsförbud

Fi33

polisväsendet

Ju 57

Skodon

H   3

Tryckfrihetsprocess

Ju 20

Skogsadministrativa utredningen  Jo 25

Åtals: ätt

Ju 22

Skogsforskning

Jo 27

Rättsväsendets informations-

 

Skogshögskolan

Jo   2

system

Ju 10

Skogsutredning, 1973 års

Jo 20

Rörelsehindrade

K 32

Skolhälsovårdsutredning, 1974 års

Röstning

Ju   5

 

U48

Rösträtt

Kn 14, 15

Skolungdomsresor Skolväsen

U33

S

 

Ansvarsfördelning

 

Sambruksutredningen

Jo   6

stat-kommun

U 36

Samer

U25

Betyg

U39

Samebyar

Jo 18

Hermods korrespondens-

 

Samhällsforskning         Ju 36, 64, 8 26

institut

U56

Samhällsinformation

Ju 11

Läromedel

U7, 43

Samhällsplanering

 

Riksinternatskolor

U21

Bygglagutredningen

B   3

Sexualundervisning

U   3

Chttabehandlingsfrågor

Kn 13

Skolans inre arbete

U24

ERU

A   1

Utlandsundervisningen

U50

Företagsinformation

I 18

Skorstensfejarmästare

Kn 11

Riksplanering

B   4

Skrothandelsförordningen

H 14

Statlig organisation

B 15

Skyddat arbete

A 18

Trafikplanering

K 14

Smuggling

Fi36

Samlevnadsundervisning

U   3

Småbarnsföräldrar

8 22

Sanitär olägenhet

8 29

Småföretag

Fi 18

Sedlighetsbrott

Ju 26

Småpartier

Kn   5

Sekretess

Ju 15, 62

Smätlare

I 14

Semesterulredningen

A 11

Snöfordon

K   8

Semesterkommitté, 1974 års

A 16

Social forskning

8 7,26

Service

Ju 30

Social hemhjälp

Fi26

Sexualbrott

Ju 26

Social information

8 21

Sexualundervisning

U   3

Sociala förmåner

Fö   5

SIFU

I 19

Socialdepartementets sjuk-

 

Sjukförsäkring

U50

vårdsdelegation

S   2

Sjukhus

U57

Socialförsäkring

8 24, A 23

Sjukvård Föll, 82, 3,8, 18,

23, 28, 30

Socialutredningen

8   4

 

751

Sakregister

 

Sommarbarnsverksamhet      8   5

Sparavdrag                       Fi 27

Specialstraffrätt Ju 1, 8 23, Fi 36

Specialundervisning         U 24

Spel                                   H   5

Spioneri                            Ju 55

Stadsplanering                  B   3

Stat och kommun      Fi 26, U 36

Statistik             Fi 43, A 13, K 10

Stadig egendom   Fi I, 2, 34, I 22

Statlig upphandling          Fi 38

Stadiga företag                  I   3

Statsanställda UD 5, Fi 13, 32, 42

Statsförvaltning

Bostads- och planmyndigheter    B 15

Fastighetsdata               Ju 59

Förvaltningsdemokrati           Fi 14, 28

Geologiska undersökningen   I 21

Industriverket                 I 19

Justitiekanslerns uppgifter    Ju 73

Kulturrådet                     U 52

Lantmäteriverket           B 11

Lokalisering                    S 15

Luftfartsverket               K 34

Lönekostnadspålägg      Fi 10

Lönesystem                    Fi   7

Mutansvarskommittén   Ju   7

Nedre Norrmalm     K 12, Fi   1

Offentlighet och sekretess     Ju 15

Patentverket                  H   7

Revision och rationalisering       Fi 39

Skogsadministrativa utredningen

Jo 25
Statskontoret m. m.       Fi 35

Styrelsen för teknisk utveckling

129
Växtskyddsverksamheten    Jo 28

Statskonsult AB                Fi 35

Statskontoret               Fi 35, 39

Statstjänstemän       UD 5, Fi 13, 32, 42
Steriliseringsutredningen       Ju 35

Stiftelser                           Fi 18

Stimulansutredningen      A 21

Stockholm                 K 12, Fi    1

Storlandsting                   Kn   1

Strafflagstiftning

Ju 1, 2, 17, 25, 26, 42. 55, 69, Fö 10,
S 23, Fi 36
Studentkårer                     U 40

Studerandehälsovård   V 35, 48

Studiecirklar                     U 20

Studieförbund                    I 27

Studiereseutredningen     U 33

Studiestöd                 Ull, 13,53

Styrelsen för teknisk utveckling        I 29
Styrelserepresentation    Fi 28

Stålindustri                         I 16

Stämningsmän                  Ju 32

Suveränitetsholmarna     Ju 40

Svinstamkontrollen          Jo 22

Sysselsättningsutredningen   A 17

Säkerhetsbrott                 Ju 55

Säkerhetspolitik              Fö 12

T

Taxering                  8 24, Fi 33

Teknisk utbildning         V 23
Teknisk utveckling         I 22, 23, 24, 29

Tekniska hjälpmedel     8   9

Tekniska högskolan      U    I

TEKO-varor                    H   3

Telefonavlyssning        Ju 61

Telefonförsäljning        Ju 41

Teteverkets verksladsrörelse           K 39
Television               Ju20, U5,30,49,55

Textilvaror                     H   3

Tidningsfilmningskommittén U 44

Tidningsstöd                  Fi 30

Tidnlngstaxeutredning, 1974 års      K 37

Tilläggspension              S 11

Tingsrätter                    Ju 44

Tjänstebrevsräll            K 31

Tjänstemän                   Fi   6

Tjänster                        Ju 30

Tjänstesystem              Fi   7
Tjänstetitlsättningar             U 18, B 11

Tomedalen                    Ju 40

Torrläggningsbestämmelser Ju 14
Totalförsvar                             Fö 11, 15

Totalvägran                  Fö 10

Trafikbullerutredningen K 11

Trafikolycksstatistikkommittén          K 17
Trafikpolitik

Kollektiv trafik             K 19
Nordiskt samarbete                 K 6, 24

Trafikplanering            K 14

Trafikpolitiska delegationen           K   1

Trafikpolitiska utredningen K 28

Trafikdebatter              K 38

Vägkostnader               K   3

Trafikskadeutredningen Ju 58
Trafiksäkerhet

K 5, 8, 20, 22, 29,         36, 40
Traktamentsbeskattningsutred-

ningen                            Fi   9

Transportforskning        K   6

Transportfrågor, Nordiska K 21

Transportväsen              K 32

Tryckerier                       I   5

Tryckfrihetsförordningen   Ju 54,      61, 66

Tryckfrihetsprocess      Ju 20
Trädgårdsnäringen          Jo 1, 31, A 25

Tullpackhuskarlslagen  Fi 13

Tullverket                      Fi 41

TV-reklam                     Ju 67

Tvångsförvaltning         Ju 65

Tvångsmedel                     Ju 54,        61,70

Täktsamfällighet           Jo   8

Tätortsmiljö                    B   3

V

U-länder                        UD   3

Underrättelseutredning, 1974 års

Fö 12
Underställning av avtal   Fi29

Ungdomsbrottslighet      Ju 22

Ungdomsfängelse           Ju 69

Ungdomsfängelsenämnden    Ju 46

 

Skr 1975:4

752

 

 

Ungdomsvårdsskolor

8 10

Verkstadsindustri

1 10

Uniformer

Ju 68

Veterinärhögskolan

Jo 2,  9

Universitet

 

Videogram

Ju 67

Egendomsförvaltning

Fi   2

Villaschablonen

Fi27

Forskningsutbildning

U53

Vuxenutbildning

U 13, 20, 38

Kårobligatoriet

U40

Vårdanstalter

S 12, 25, U 57

Lokalprogram

U   2

Vårdlagstiftning

S   4

Medicinsk teknik

U 17

Värdpersonal

Ju 51

Professorstillsättning

U 18

Vårdutbildning

S   5

Restauranger

U 15

Väghållning

K 3, 13

Teknisk utbildning i Norrland    U 23

Vägplanering

K 25

Utbildningsutredning,

l%8 års   U 10

Vägtrafik

 

Uppbörd

8 24, Fi 15

Bilarbetstid

K 29

Uppfinningar

H   1

Buller

K 11

Uppgiftsskyldighet

Fi 15, I 18

Motorredskap

K   8

Upphandting

Fi 38, I 22

Nordisk samarbete

K 5,20,22

Upphovsrätt

Ju 21, U   7

Ren-bilutredningen

Jo 30

Upplysningsverksamhet

 

Trafiksäkerhet

K 20, 36

Ju 11, 8 21, U3,

Jo 5, H 8, I 27

Trafikolycksstatistik

K 10

Uppsala domkyrka

U28

Vägkostnader

K   3

Uppsala län

Kn   7

Värdepapper

Fi   5

Uppsåt

Ju 55

Värmeanläggningsutrustningen     Ju 37

Uppsägningsskydd

A   6

Värmeverk

I   4

Uppvärmning

Ju 37

Värnpliktiga   se   Försvarsväsen   (per-

Utbildningsradio

U30

sonal)

 

Utbildningsutredning, 1968 års      U 10

Växtförädling

Jo 19

Utlandssvenskar

Ju   5

Växtskydd

Jo 28

Utlandsundervisning

U50

 

 

Utländska artister

Fi20

Y

 

Utländska företag

Ju 48

Yrkesinspektionen

A 7

Utländska läkare

831

Yrkesskadeförsäkring

S 13

Utlänningar

A 4, Kn 14, 15

Yrkesskadestatistikutrednineen      A 13

Utrikesdepartementet

UD  4

Yrkesutbildning

U46

Utrikesförvaltningen

UD   5

Yttrandefrihet

Ju 20

Utrikeshandel

Fi 43, H 9, 10

 

 

Utrikespolitik

UD 2, Fö 12

 

 

Utställningar

U  4

Z

 

Ut vecklingsa rbete

UD   3

Zigenare

A   5

V

Vadslena klosterkyrka

U29

k Åldringsvård

S27

Val

Ju 5, Kn 5

Åtalsrättskommittén

Ju 22

Valbarhet

Kn 14, 15

 

 

Valkretsindelning

Ju 72

Ä

Ägandeförhållanden

Äktenskapsrätt

 

Valsystem Vapenfri tjänst Varudistribution

Ju 72 Fö 10 H   2

I   1 Ju 16

Varumärkesutredningen

Ju 63

 

 

Varusmuggling

Fi36

Ö

 

Varvskreditutrednlngen

126

Öppet köp

Ju 41

Vallenkraftsutbyggnader            B 7, 12

Övergivna fartyg

K 16

Vattenlagen

Ju 14, Jo   8

Översvämningar

Jo 24

Vattenreglering

Jo 24

Övervakningsnämndsutredningen Ju 46

Vattenvägar

K 24

Övningsfält

Fö   2

 

Innehåll

Uldrag ur regeringsprotokollet................................. .... 2

Bilaga, kommittéberättelse 1975

Justitiedepartementet (Ju).................................. .... 7

Utrikesdepartementet (UD).................................. . 147

Försvarsdepartementet (Fö)................................ . 156

Socialdepartementet (S)..................................... . 187

Kommunikationsdepartementet (K)........................ . 230

Finansdepartementet (Fi).................................... . 273

Utbildningsdepartementet (U).............................. . 320

Jordbruksdepartementet (Jo)............................... . 427

Handelsdeparteme ntet (H)................................. . 464

Arbetsmarknadsdepartementet (A)....................... . 495

Bostadsdepartementet (B).................................. . 559

Industridepartementet (1)................................... . 578

Kommundepartementet (Kn)................................   627

Uppgift på kostnader för kommittéer........................   650

Betänkanden utkomna från trycket under år 1974......   702

Betänkanden avgivna av kommittéer, som redovisas i kommittéberät­
telsen, eller upprättade inom departement (Ds-serie) under år 1974..  706

Nordisk utredningsserie......................................... . 708

Personregister till kommittéer................................. . 709

Sakregister till kommittéer..................................... . 744