Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens skrivelse nr 4 år 1975                   Skr 1975:4

Nr 4

Regeringens skrivelse till riksdagen med kommittéberättelse 1975;

beslutad den 3 januari 1975.

Regeringen överlämnar enligt tilläggsbestämmelse 3.6.2 till riksdagsord­ningen kommittéberättelse 1975.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

LENNART GEIJER

I    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4


 


Skr 1975:4                                                                2

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-01-03

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist,Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Geijer

Anmälan av kommittéberättelse 1975

Redovisning av de statliga kommittéernas verksamhet har t.o.m. år 1974 lämnats i riksdagsberättelsen.

I samma berättelse har, utöver ett inledande avsnitt om vad i rikets styrelse sig tilldragit, redovisats följande avsnitt nämligen

—      överenskommelser med främmande makter m.m. under tiden november
19..-oktober 19...

av exportkreditnämnden på statens vägnar meddelade garantier för exportkrediter.

under år 19.. beviljade bidrag ur behållningen av de särskilda lotterier som anordnats till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål.

under budgetåret 19../.. gjorda anvisningar ur jaktvårdsfonden.

under budgetåret 19../.. beviljade understöd ur allmänna arvsfonden.

utbetalningar för skilda ändamål från handels- och sjöfartsfonden under budgetåret 19../...

Enligt tilläggsbestämmelse 3.6.2 till riksdagsordningen skall regeringen årligen samtidigt med budgetpropositionen lämna riksdagen redogörelse för verksamheten inom de kommittéer som har tillsatts på grund av regeringens beslut (kommittéberättelse). Jag får därför föreslå att redogörelse för kommittéverksamheten nu lämnas till riksdagen. Redogörelsen bör fogas till detta ärende som bilaga. Den omfattar enbart kommittéverksamheten och presenteras på samma sätt som i 1974 års riksdagsberättelse. Uppgifter av det slag som har lämnats i de i det föregående uppräknade avsnitten i 1974


 


3                                                                                Skr 1975:4

års riksdagsberättelse ingår alltså inte i kommittéberättelsen.

Med hänvisning till vad som nu har anförts hemställer jag att kommittéberättelse 1975 överlämnas till riksdagen.

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Datoriserad Fotosättning LiberTryck Stockholm 1975


 


Kommitté-berättelse 1975


Skr 1975:4

Bilaga


 


Skr 1975:4

Redaktionell anm.

För varje departement används fr.o.m. år 1971 en löpande nummerserie för
år. Nummerbeteckningen anges med förkortning för departement samt
årtal, kolon och löpnummer och anges inom parentes omedelbart efter ordet
kommitté (motsvarande). Exempel: x-utredningen (Ju 1974:00) och utred­
ningen (Ju 1974:00) om- . Beteckningen är avsedd att användas vid

såväl hänvisningar i löpande text som i kamerala sammanhang.

För kommitté (motsvarande) som tillkommit före år 1971 används som löpnummer det nummer i riksdagsberättelsen under vilket kommittén första gången redovisats.

De uppgifter som ingår i berättelsen registreras fortlöpande i ett datorstött informationssökningssystem. Kommittéberättelsen framställs med hjälp av systemet. Under löpande år kan uppgifter om kommittéernas verksamhet erhållas ur detta system.


 


Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:l

Justitiedepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974. 4, 7,13,18,19, 31,35,37,38,45,47,49,52 och 58

1. Utredningen (Ju 1956:42) rörande specialstraffrätten

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1955 för förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten (se Post-och Inrikes tidn. den 21 december 1955):

Utredningsman: Thornstedt, Hans G., professor

Expert: Danelius, Hans C. Y., bitr. utrikesråd

Lokal: Stockholms universitet, Frescati (rum C 874), Fack, 10405 Stockholm, tel. växel 15 01 60 ankn. 1279 eller 37 24 43 (utredningsmannen)

Direktiven för utredningen, se 1957 års riksdagsberättelse Ju 34.

Utredningsmannen beräknas avge sitt betänkande i början av år 1975.

2. Svensk sakkunnig (Ju 1961:51) i Nordiska straffrättskommittén

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1960 för att som svensk representant ingå i en nordisk kommitté för dryftande av nordiskt samarbele på straffrättens område:

Svensk sakkunnig: Romander, Holger A. G., riksåklagare

Lokal: Linnégatan 64, Fack, 10440 Stockholm, tel. växel 63 1200

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.


 


Ju.3   Skr 1975:4                                                                   8

3. Köplagsutredningen (Ju 1963:51)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1962 för att följa arbetet i en i Finland tillsatt kommitté, som har i uppdrag att utarbeta förslag till lag om köp av lös egendom, samt att, under beaktande av pågående arbete att åstadkomma en internationell köplag, överväga om anledning föreligger att föreslå ändring i den svenska köplagen (se Post- och Inrikes tidn. den 18 juli 1962).

Genom beslut den 25 maj 1%7 har Kungl. Maj:t vidgat uppdraget till att avse en begränsad översyn av den svenska köplagen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1967). Ytterligare utvidgning skedde genom beslut den 20 november 1968 då utredningen även fick i uppdrag att se över de allmänna reglerna om dröjsmålsränta m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1%8):

Utredningsman: Hellner, Jan E., professor

Experter: Bergman, S. Christer, avdelningsdirektör Cedercrantz, Bror O. C, direktör

Erlander, E. Lillemor E., civilekonom (t.o.m. den 4 november 1974) Hillbom, Lars H., civilekonom (fr.o.m. den 5 november 1974) Johansson, Sven-Erik N., professor Josephsson, Leif E., förbundsjurist Köhier, Nils G., advokat Persson, Per Gustav, bankdirektör Siljeström, Sten G. L., direktör Wiberg, G. Lennart E:son, direktör

Sekreterare: Carbell, Leif E., hovrättsassessor Lindqvist, N. Inge A., hyresråd (t.o.m. den 30 juni 1974)

Lokal: Lilla Nygatan l,2tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 45 (Carbell)

Direktiven för utredningen, se 1%3 års rikdagsberättelse Ju 51 ocb 1968 års riksdagsberättelse Ju 30. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 24.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.

Utredningen har den 10 maj 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:28) Räntelag.

Nordiska överläggningar angående det fortsatta arbetet med översyn av köplagen har hållits i Oslo under oktober 1974.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.


 


9                                    Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:5

4. Sakkunnig (Ju 1965:62) angående lagstiftningen om skifte av dödsbo

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 för att följa arbetet i en i Danmark tillsatt kommitté för revision av den danska lagstiftningen om skifte av dödsbo samt att lämna upplysningar om svensk rätt på området och vidare överväga, om anledning föreligger att föreslå ändringar i den svenska lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 23 januari 1%4):

Utredningsman: Höglund, Olof A., justitieråd

Direktiven för utredningen, se 1%5 års riksdagsberättelse Ju 62.

Utredningsmannen har i skrivelse den 6 september 1974 anmält att den danska kommittén avslutat sitt arbete genom betänkandet 'Betaenkning om aendring af skiftelovgivningen' och att det danska förslaget enligt utredningsmannens mening inte ger anledning till ändring i den svenska lagstiftningen om skifte av dödsbo.

Uppdraget är därmed slutfört.

5.1965 års valtekniska utredning (Ju 1966:61)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 januari 1965 för att utreda vissa tekniska valfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars 1965):

Ordförande: Widegren, Björn G., lagman

Ledamöter: Dahlberg, K. Thure, ombudsman, led. av riksdagen Lundgren, Stig H. E., direktör Nilsson, N. Yngve, lantbrukare, led. av riksdagen Nyberg, J. Olaus, redaktör, f.d. led. av riksdagen Svanström, K. Ivan H., lantbrukare, led. av riksdagen

Experter: Carlsson, Ulf V., avdelningschef Ekstam, Gunnar E., avdelningschef Eriksson, Karl Axel, byrådirektör Nilsson, N. Per-Erik, rättschef Thärnström, Kenny U. H., avdelningsdirektör Wentz, Nils O., kammanättspresident

Sekreterare: Boström, John E., hovrättsassessor


 


Ju:5   Skr 1975:4                                                     10

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 10 29 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1%6 års riksdagsberättelse Ju 61. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 39 och 1970 Ju 27. Ändrade direktiv, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 12.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande i början av år 1975.

6. Integritetsskyddskommittén (Ju 1967:62)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 maj 1966 för att utreda frågor om förstärkt integritetsskydd på personrättens område (se Post- och Inrikes tidn. den 14 juni 1966):

Ordförande: Lännergren, E. Bengt, f.d. justitiekansler

Ledamöter: Björk, Kaj Å., ambassadör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)

Dahlberg, K. Thure, ombudsman, led. av riksdagen Kristensson, Astrid M., jur. kand., led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)

Larfors, E. V. Tage, direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)

Larsson, Gunnar K. V., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)

Lindqvist, Olle O. G., generaldirektör (t.o.m. den 15 november 1974) Litzén, Anders G., hovrättslagman

Wiklund, Svea S. S., fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)

Åkerlund, Henrik, docent, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)

Experter: Kleman, Bengt, forskningschef (t.o.m. den 15 november 1974) Lindgren, Alf T., laborator (t.o.m. den 15 november 1974) Ljungberg, Göran L. D., chefsjurist

Sekreterare: Rangnitt, F. Harald O., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan I, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 14 50 (ordföranden) ocb 763 23 43 (sekreteraren)


 


11                                  Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:7

Direktiven för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 62.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden, varav ett internatsammanträde under två dagar. Därutöver har en särskild arbetsgrupp hållit 15 sammanträden.

Kommittén barden 15 oktober 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:85) Fotografering och integritet.

Kommitténs återstående arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Mutansvarskommittén (Ju 1967:63)

Tillkallade med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1966för att enligt tilläggsdirektiv till ämbetsansvarskommittén utreda frågan angående allmänna regler om mut- och bestickningsansvar (se Post- och Inrikes tidn. den 19 juni 1971):

Ordförande: Rudholm, Sten J. G., hovrättspresident

Ledamöter: Larfors, E. V. Tage, direktör, led. av riksdagen Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter: Eklund, P. Gösta, ombudsman Ericson, Bo-Ingvar, jur. kand. von Feilitzen, Styrbjörn O. R., direktör Forstadius, Erik L. W., direktör Körner, F. Lennart, direktör Ljungar, Jan A. B., hovrättslagman Narfström, A. J. Petter, överingenjör Neuméller, Jan F. C, ombudsman

Sekreterare: Malmström, Bengt G. V., hovrättsassessor

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 28. Angående äldre direktiv, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 63.

Kommittén har den 26 juni 1974 avgeU betänkandet (SOU 1974:37) Mut-och bestickningsansvaret. Uppdraget är därmed slutfört.


 


Ju.8   Skr 1975:4                                                                 12

8. Svenska ledamöter (Ju 1967:67) i nordiska samarbetsutsfcottet för kriminalstatistik

Tillkallade genom beslut av Nordiska samarbelsrådet för kriminologi den 21 februari 1%6 för en harmonisering av den nordiska kriminalstatistiken: Ledamot förordnad av Kungl. Maj:t:

Thornstedt, Hans G., professor Ledamot utsedd av de svenska medlemmarna i Nordiska samarbelsrådet för kriminologi:

Rengby, Sven F. N., f.d. avdelningsdirektör Ledamot utsedd av statistiska centralbyrån:

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utskottet har inte hållit något sammanträde under tiden november 1973 -oktober 1974.

Utskottet har i januari 1974 avgetl betänkandet (NU 1973:10) Jämförelse mellan förmögenhetsbrotten i den svenska brottsbalken och den danska straffeloven.

Utskottets arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9. Skadeståndskoramittén (Ju 1967:68)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:t$ bemyndigande den 4 november 1966 för att tillsammans med sakkunniga i övriga nordiska länder utreda frågor om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterievandes rätt till skadestånd (se Post- och Inrikes tidn. den 12 december 1966):

Ordförande: Conradi, Erland G. F., justitieråd

Ledamöter: Bengtsson, T. Bertil, professor Lindahl, Cari Erik T., advokat

Experter: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO Forstadius, Erik L. W., direktör Kihibom, J. O. Niklas, assuransdirektör Land, Johan, kanslichef Lindstedt, Hans G., direktör OIdertz, Carl M., bitr. direktör Petri, Carl Axel H., kammarrättslagman Rydberg, Olle, försäkringsdirektör Strömland, Lennart V. E., förbundsjurist (fr.o.m. den 1 februari 1974)


 


13                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:10

Svensson, Åke E. F., avdelningsdirektör Widding, N. Åke W., chefsrådman

Sekreterare: Bengtsson, T. Bertil, professor (fr.o.m. den 23 april 1974) Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör (t.o.m. den 22 april 1974)

Bitr. sekreterare: Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor (fr.o.m. den 23 april 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1,2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 61 (Nöteberg)

Direktiven  för  kommittén,   se   1967  års riksdagsberättelse Ju  68. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 30.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

10. Samarbetsorganet (Ju 1968:59) för ADB inom rättsväsendet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30december 1%6 för att bereda fråga om omläggning av rutiner inom rättsväsendet för automatisk databehandling och därmed sammanhängande frågor:

Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter: Englund, K. Svante I., departementsråd Fischier, Sven G. O. M., t.f. överdirektör Magnander, Ebbe E. A., avdelningschef Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Persson, Carl J. G., rikspolischef Romander, Holger A. G., riksåklagare Rudholm, Sten J. G., hovrättspresident Trotzig, C. Fredrik J., avdelningschef Ersättare för ledamot:

Carlsson, Ulf V., avdelningschef (för Persson)

Carnhagen, Göran E. T., departementssekreterare (för Englund) (fr.o.m. den 22 januari 1974)

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (för Ohlsson) Ericsson, Carl-Henrik, avdelningschef (för Fischier) Forthuber, BélaT., organisationsdirektör (för Trotzig) Herrlin, S. G. Sigvard, byråchef (för Romander) Lidbeck, Åse, kanslisekreterare (för Englund) (t.o.m. den 21 januari 1974)


 


Ju: 10   Skr 1975:4                                                   14

Expert: Grönvall, S. Gunnar, hovrättsråd (fr.o.m. den 1 juli t.o.m. den 31 december 1974)

Sekreterare: Alpsten, A. Börje, departementsråd Ordförande i arbetsgrupp eller kontaktmän: Appelgren, E. Harry H., byrådirektör, försvarsstaben Carlsson, Ulf V., avdelningschef, rikspolisstyrelsen Elmhammer, Nils E. I., statistikchef, statistiska centralbyrån Ericsson, Carl-Henrik, avdelningschef, kriminalvårdsstyrelsen Hellström, Jan E., avdelningsdirektör, statskontoret Frenning, Lars W., riksskatteverket Hillbo, Arne O., byråchef, riksskatteverket Méntzing, Lars, avdelningsdirektör, statens naturvårdsverk Källberg, K. N. Ingemar, avdelningschef, statens invandrarverk Persson,   Gert   I.   E.,   planeringsdirektör,   datamaskincentralen   för administrativ databehandling - DAFA Ringström, Björn M., revisionsdirektör, riksrevisionsverkel Sandqvist, Ingrid R. J., byrådirektör, generaltullslyrelsen Spak, Carl-Anton, lagman, domstolsväsendets organisationsnämnd Söderlund, A. Göran, avdelningsdirektör, socialstyrelsen Vallerö, Rolf A. T., förste arkivarie, riksarkivet de Woul, Bert T., länsåklagare, riksåklagaren Österlund, Tord H:son, bitr. skattedirektör, riksskatteverket

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 57 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Samarbetsorganet har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Arbetet har liksom tidigare varit inriktat på ADB-system för brottmålsförfarandet hos polis, åklagare och domstolar samt rutiner för kriminalvård, men också system för lagstiftningsförfarandet och rättspraxis och diarieföring hos vissa domstolar.

Samarbetsorganets verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

11. Utredningen (Ju 1968:63) om författningspublicering m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1967 med uppdrag att utreda frågan om publicering av författningar m. m. och den 7 februari   1969   med   uppdrag   att   utreda   frågan   om   internationella


 


15                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju: 12

överenskommelsers införlivande med svensk rätt (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1967 och den 19 mars l%9):

Ordförande: Ericsson, K. Georg V., regeringsråd

Ledamöter: Myrsten, J. Lennart, utrikesråd Nordenson, Ulf K., justitieråd

Sekreterare: Ericsson, Brit-Marie L. B. M., hovrättsråd Huldén, N. O. Tomas, rådman

Lokal: Stora Nygatan 2 B, I tr., 111 27 Stockholm, tel. 763 14 28 (B.-M. Ericsson)

Direktiven för utredningen, se 1%8 års riksdagsberättelse Ju 63. Tilläggsdirektiv, se 1970 års riksdagsberätlelse Ju 42.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 sammanträtt i olika arbetsgrupper ett flertal gånger samt i sin helhet två gånger.

Utredningen har den 19 december 1974 avgett huvudbetänkandet (SOU 1974:100) Internationella överenskommelser och svensk rätt.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

12. Nämnden (Ju 1968:67) för Europarådets kriminologiska forskningsstipendier

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1967 méd uppgift bl. a. att föreslå innehavare av vissa Europarådets stipendier för kriminologisk forskning:

Ordförande: Martinsson, Bo N. O., generaldirektör, f.d. led. av riksdagen Ersättare för ordförande: Fischier, Sven G. O. M., t.f. överdirektör

Ledamöter: Leche, Johan H., departementsråd Thornstedt, Hans G., professor Ersättare för ledamot:

Sveri, Knut O., professor (för Thornstedt) chefen för juridiska byrån inom utrikesdepartementets rättsavdelning (för Leche)

Sekreterare: Larsson, Ulla S., departementssekreterare


 


Ju:12   Skr 1975:4                                                    16

Lokal: Brottsförebyggande rådet. Fack, 103 60 Stockholm, tel. 22 79 80 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Nämnden har under år 1974 hållit två sammanträden. Nämnden har yttrat sig över fem svenska och två utländska stipendieansökningar. Nämndens verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

13.1968 års brottmålsutredning (Ju 1969:54)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 februari 1968 med uppdrag att utreda frågan om formerna för handläggning av mål angående vissa lindrigare brott m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 24 februari 1968):

Utredningsman: Kristensson, A. Yngve S., f.d. borgmästare

Experter: Bolding, Per Olof, professor Cosmo, Carl-Johan O., kanslichef Friberg, K. Göte, polismästare Lindahl, Carl Erik T., advokat Morath, B. Axel, chefsåklagare Sveri, Knut O., professor Wallén, Per-Edwin M., professor Wranghult, Hans O., byråchef

Sekreterare: Aspelin, L. B. Eriand, hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse Ju 54.

Utredningsmannen har den 12 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:27) Mindre brott. Lagföring genom strafföreläggande eller domstolsförhandling.

Uppdragel är därmed slutfört.

14. Vattenlagsutredningen (Ju 1969:58)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968för att se över vattenlagen (se Post- och Inrikes tidn. den 21 december 1968):

Ordförande: Dyrssen, Gösta P. T., hovrättsråd


 


17                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:14

Ledamöter: Andersson, Sven G. V., överinsfiekiör Annevall, Slure, direklör Hult, N. E. Jöran, överdirektör

Jadestig, Thure R., föreståndare, led. av riksdagen (fr.o.m. den  11 februari 1974)

Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 8 februari 1974)

Sterne, Bengt G., direktör Turesson, Bo, överlantmätare, led. av riksdagen

Experter: Heimbérger, H. Peter E., byråchef Helmerson, Bo I. H., direktör von Möller, C. G. Peter, hyresråd Sjölander, J. Bertil, överingenjör Thorngren, S. Bertil, docent, t.f. professor Wallin, Sten-Erik J., avdelningsdirektör Weiterhall, Sven C. E., byråchef

Sekreterare: Baagee, N. Peder H., hovrättsassessor Strömberg, Rolf E., hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, I tr., 11128 Stockholm, lel. växel 7631000 (ordförande och sekreterare)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 58 och 1974 års riksdagsberättelse Ju 18.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Lidbom till slatsrådsprotokollet den 20 september 1974):

Vattenlagsutredningen tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968 för att se över vattenlagen. Utredningens uppdrag omfattar enligt direktiven (1969 års riksdags­berättelse s. 77 — 84) en allmän översyn av vattenlagen med huvudvikten lagd på de delar a v lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort.

1          december 1972 erhöll utredningen tilläggsdirektiv i fråga om vattenlagens
torrläggningsbestämmelser (1974 års riksdagsberättelse s. 37 — 39).
Utredningen har avgivit tre delbetänkanden (SOU 1970:40, 1972:14 och
1973: 31). De två första delbetänkandena har föranlett lagstiftning medan
det tredje, som innehåller ett förslag till lagstiftning om vattenförbund, efter
avslutad remissbehandling bereds inom justitiedepartementet.
Utredningens slutbetänkande avses innehålla ett förslag till ny vattenlag.

Ett tillstånd att utföra företag i vatten kan vara förenat med skyldighet att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är att tillgodose huvudsakligen allmänna intressen. För att åstadkomma bättre fiskeförhållanden inom områden som påverkas av ett företag föreskrivs ibland särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 § vattenlagen. Enligt 2 kap. 10 § utgår s. k. allmän fiskeavgift

2  Riksdagen 1975. t saml. Nr 4


 


Ju:14    Skr 1975:4                                                                   18

för byggnad i vatten eller vattenreglering som påverkar de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Influtna medel skall användas för all främja fisket inom landet. Enligt 6 kap. 9 § kan flottande åläggas viss fiskeavgift, om flottningen eller flottnings-anläggningar vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeavgifter som fastställts enligt den före vattenlagen gällande lagstiftningen utgår fortfarande. I 4 kap. 14 och 15 §§ ges bestämmelser om regleringsavgift i samband med större vatlenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används för att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att utföra ett antal olika typer av vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 95 § att betala ett engångsbelopp, s. k. domstols­avgift, som bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Kammarkollegiet för det allmännas talan i avgiftsfrågor med stöd av 7 § vattenrättskungörelsen (1971:789). Vattenlagens avgiftsregler kompletteras av bestämmelser i kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter.

Kungl. Maj:t kan enligt 4 kap. 18 § vattenlagen föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband med prövning av underställda vattenmål. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall betala vissa belopp, s. k. villkorsmedel.

1 egentliga avgifter inflyter f. n. omkring 12 miljoner kronor om året. Därav utgörs cirka 10 miljoner av regleringsavgifter, 1,5 miljoner av olika fiskeavgifter och 0,5 miljoner av domstolsavgifter. Man kan räkna med att fram till den 1 januari 1972 har betalats sammanlagt omkring 110 miljoner kronor i regleringsavgifter. Som villkorsmedel har inom samma tid utgått omkring 50 miljoner kronor, vartill kommer kostnaderna, uppskattningsvis 20 miljoner kronor, för de åtgärder som Kungl. Maj:t föreskrivit som villkor. (Närmare detaljerom avgiftsbeloppen finns i SOU 1972:14 s. 180 — 185).

Vattenlagsutredningen behandlade vattenlagens avgiftssystem i delbetänkandet (SOU 1972:14) Revision av vattenlagen. Del 2. Ersättningar, avgifter m. m. Utredningen föreslogen ny avgift benämnd bygdeavgift som skulle ersätta regleringsavgiften. Jag ansåg på anförda skäl (prop. 1974:83 s. 182) att utredningens förslag till bygdeavgift inte borde genomföras. Jag fann på grund härav inte heller skäl att närmare gå in på utredningens förslag beträffande fiskeavgifter och domstolsavgift. En höjning av avgiftslatituderna för regleringsavgifter och för fiskeavgifter enligt 2 kap. 10 § har dock träu i kraft den 1 juli 1974 (prop. 1974:83, CU 1974:28, rskr 1974:229, SFS 1974:273).

I anslutning till min behandling av utredningens förslag i fråga om regleringsavgifter uttalade jag att det som ett alternativ kunde övervägas att införa en enda avgiftstyp för alla företag enligt vattenlagen. En sådan reform förutsatte emellertid en särskild utredning. Jag uttalade att jag avsåg att senare återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga. Den av mig i nämnda proposition förutskickade utredningen bör nu komma till stånd. Uppgiften att göra denna utredning bör anförtros vattenlagsutredningen.

Jag vill till ledning för vattenlagsutredningens arbete uttala följande om hur avgiftssystemet i vattenlagen enligt min mening bör utformas. Som jag uttalade i prop. 1974:83 (s. 182) utgör de betydande belopp som varje år kommer in i form av regleringsavgifter en betydelsefull och riktig kompensation för de bygder som utsätts för sådana allmänna olägenheter


 


19                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:15

som vattenkraftutbyggnad medför. Det är till övervägande delen fråga om glesbygds- och avfolkningsområden i Norrland. Jag anser det alltså självklart att en avgiftstyp av ifrågavarande slag måste bibehållas för framtiden.

Vattenlagens avgiftssystem företer en splittrad bild. För de avgifter som döms ut av vattendomstol gäller delvis mycket invecklade beräkningsgrunder medan de s. k. villkorsmedlen bestäms av Kungl. Maj:t efter en skälighetsbedömning. Nuvarande avgiftsskyldighet gäller vidare i huvudsak endast för kraftindustrin. Enligt min mening bör utredningen överväga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp som i princip skall omfatta alla företag enligt vattenlagen. Avgiftens syfte bör vara att tillgodose allmänna intressen med anknytning till den bygd som drabbas av olägenheter av företaget. Samtidigt bör beaktas att avgiftsmedel till befrämjande av fisket inom landet bör finnas tillgängliga antingen inom ramen för den nya avgiften eller ev. i form av en fiskeavgift ungefär motsvarande den nuvarande allmänna fiskeavgiften.

Nuvarande beräkningsmetoder, som i huvudsak avser vattenkraft­ändamål, torde inte vara lämpliga för en avgift av det antydda slaget. Utredningen bör undersöka och lämna förslag till hur en enhetlig avgift lämpligen kan utformas. Om det visar sig omöjligt att finna en objektiv norm för beräkningen av avgiftens storlek, bör den enligt min mening kunna fastställas efter vad som är skäligt med beaktande av både företagets nytta och dess inverkan på motstående intressen.

Ställning har ännu inte tagits till hur prövningssystemet skall utformas i en ny vattenlag. Det är alltså ovisst vilken myndighet som i framtiden kommer att pröva tillåtlighetsfrågorna. Man får dock räkna med att tillåtlig-helsfrågan för företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet kommer att prövas av regeringen. En tänkbar möjlighet som utredningen bör överväga är att låta regeringen fastställa avgift i samband med prövningen av tillåtlighetsfrågan. Avgift torde då komma i fråga bara för företag som är av det slag jag nyss nämnt och kunna bestämmas att utgå både i form av ett engångsbelopp — motsvarande nuvarande villkorsmedel — och med årliga belopp.

Utredningen bör även överväga formerna för prövning av ansökan om bidrag av avgiftsmedel. Härvid bör utredningen särskilt överväga behovet av särbestämmelser for att i skälig omfattning tillgodose fiskeintresset.

Vattendomstolsavgiften har utredningen redan behandlat i 1972 års del­betänkande (SOU 1972:14 s. 130).

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Utredningens arbeie beräknas pågå under hela år 1975.

15. Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49)

(GSK)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den II april 1969 för att utreda frågor om offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 20 maj 1969):


 


Ju: 15    Skr 1975:4                                                                 20

Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler (fr.o.m. den 3 oktober 1974) Hermansson, Rune, förutvarande statsråd, direktör (t.o.m. den 2 oktober 1974)

Ledamöter: Adamsson, Erik S. J., expeditör, led. av riksdagen Eriksson, B. Allan, departementssekreterare Hugosson, Kurt I., byråchef, led. av riksdagen Larsson, Sven-Erik, chefredaktör Polstam, K. Åke S., kriminalinspektör, led. av riksdagen Svedberg, Erik D., hemmansägare, f.d. led. av riksdagen

Expert: Lidin, Karl-Olof, rådman

Sekreterare: Nordling, Kjell O., hovräUsassessor

Lokal: Datainspektionen, Tegnérgatan 23, Fack, 103 60 Stockholm, tel. växel 22 79 80 (Nordling)

Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 49. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 38.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

16. Familjelagssakkunnlga (Ju 1970:52)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1969 med uppdrag att verkställa utredning angående den familjerättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 27 augusti 1969):

Ordförande: Kjellin, Björn T. M., hovrättspresident

Ledamöter: Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen Hansson, Lilly E., fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 14 februari 1974) Hjelm-Wallén, Lena B., statsråd, led. av riksdagen (t.o.m. den 16 januari 1974)

Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Romanus, L. Gabriel, led. av riksdagen Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen Svensson, Evert I., förbundsordförande, led. av riksdagen


 


21                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju: 17

Experter: Grabe, A. Gerhard, försäkringsdirektör (fr.o.m. den 11 mars 1974) Lind, Johan A. L., departementsråd (t.o.m. den 23 januari 1974) Magnusson, Staffan E., t.f. departementsråd (fr.o.m. den 28 januari 1974)

Tröst, Jan L. E., docent Wahlström, Bror A., advokat

Wittorp, 1. Birgitta, departementssekreterare (fr.o.m. den 28 januari 1974) Åkesson, Hans O., professor

Sekreterare: Tottie, Lars W., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Ekman, Lena B., hovrättsassessor Engström, Lars-Göran, hovrättsfiskal

Lokal: Munkbron I7,5tr., III 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00(Tottie och Ekman)

Direktiven för de sakkunniga, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 52. Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 21.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av de sakkunnigas arbeie.

De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.

17. Förvandlingsstraffutredningen (Ju 1970:53)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1969 med uppdrag att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraff för böter (se Post- och Inrikes tidn. den 28 augusti 1969):

Utredningsman: Mannerfell, Nils O. G., justitieråd

Experter: Kvarnsmyr, Lars F. H., byrådirektör Steffner, Bengt G., kronofogde Wilhelmsson, Arne E., rådman

Sekreterare: Wikström, C. Arne, byråchef

Lokal: Brottsförebyggande rådet. Fack, 103 60 Stockholm, tel. växel 22 97 80 (sekreteraren)


 


Ju:17   Skr 1975:4                                                                  22

Direktiven för ulredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sill arbete i början av år 1975.

18. Kommittén (Ju 1970:54) för kriminologisk behandlingsforskning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 augusti 1969 fören systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens område:

Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör

Ledamöter: Janson, Carl-Gunnar, professor Leche, Johan H., departementsråd Sveri, Knut O., professor Törnqvist, Karl-Erik, överläkare

Experter: Bishop, Norman, byråchef

Carlsson, N. Gösta, professor (fr.o.m. den 3 mars 1974) Cosmo, Carl-Johan C, kanslichef (fr.o.m. den 7 januari 1974) Fornander, J. Nils-Uno, byråchef (fr.o.m. den 7 januari 1974)

Sekreterare: Forsling, Gunilla M.. fil. kand. Sterfelt, Ove P. E., jur. kand. (fr.o.m. den 28 januari 1974)

Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 54.

Kommittén har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.

Kommittén har deltagit i förberedelsearbetet inför brottsförebyggande rådets verksamhei. I och med tillkomsten av brottsförebyggande rådet som egen myndighet den I juli 1974 är kommitténs uppdrag slutfört.

19. Generalklausulutredningen (Ju 1970:58)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1970 med uppdrag att verkställa ulredning angående generalklausulerna i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 21 maj 1970):

Utredningsman: Hellner, Jan E., professor


 


23                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:20

Experter: Bauer, Sven Harald, advokat

Bergqvist,     Hans     A.,     hovrättsråd,     konsumentombudsmannens ställföreträdare

Falkenborg, Bo E., avdelningsdirektör Flemström, Lars Gunnar, ombudsman Tancred, J. Bengt O., avdelningsdirektör

Sekreterare: Lindqvist, N. Inge A., hyresråd

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberätlelse Ju 50.

Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden med experterna saml haft överläggningar med olika myndigheler, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Den sakkunnige har den 16 oktober 1974 avgelt betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten.

Uppdraget är därmed slutfört.

20. Massmedieutredningen (Ju 1970:59)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 maj 1970 med uppdrag att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30 maj 1970):

Ordförande: Romanus, Sven E., f.d. justitieråd och högsta domstolens ordförande

Ledamöter: Carlshamre, Nils O. G., lektor, led. av riksdagen Gustafson, Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen Jonnergård, Gustaf, partisekreterare, led. av riksdagen Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen

Experter: Ekberg, Karl-Henrik, direktör (fr.o.m. den 11 januari 1974) Ekström, Margareta, författare (fr.o.m. den 11 januari 1974) Hansson, K. Gunnar, chefsjurist

Hernlund, Carl Hugo H., förste ombudsman (fr.o.m. den II januari 1974) Lindgren, Göran, direktör (fr.o.m. den 28 januari 1974) Petrini, Olle, redaktör (fr.o.m. den 11 januari 1974)


 


Ju.20   Skr 1975:4                                                                    24

Sekreterare: Sandström, Per T. M., hovrättsråd

Bitr. sekreterare: Nisser, Carl Wilhelm B. G., hovrättsassessor

Lokal: Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 51.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Geijer till slatsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1970 sakkunniga med uppgift att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefri­heten i massmedier m. m. De sakkunniga har antagit narrinet massmedieutredningen (MMU). Enligt direktiven omfattar uppdraget skyddet för yttrandefriheten i bl. a. tryckt skrift, radio och television. Utredningens översyn skall ha den nuvarande regleringen i tryckfrihetsförordningen (TF) till utgångspunkt. Bland frågor som bör undersökas närmare nämns i direktiven tryckfrihetsprocessen, dvs. den speciella rättegångsordning med jurysystem som enligt TF gäller för tryckfrihetsmålen. I direktiven berörs också frågor som hänger samman med meddelarskydd och anonymitetsskydd.

Det förhållandet att särskilda regler gäller för rättegången i tryckfrihetsmål har givit upphov till problem när det gäller gränsdragningen mellan fall då lagföring av brott skall ske enligt dessa regler och fall då ordinär brottmålsprocess skall tillämpas. Dessa gränsdragningsproblem faller i och för sig inom ramen för det utredningsuppdrag som MMU enligt sina direktiv har att genomföra. Den debatt som följts på den s. k. IB-affären har emellertid tillfört frågan om gränsdragningen mellan de olika processformerna nya aspekter och givit den särskild aktualitet. I sammanhanget har också andra tryckfrihetsrättsliga frågor, som inte särskilt har behandlats i MMU:s direktiv, blivit aktualiserade. Det finns därför behov av en viss komplettering av direktiven för MMU:s utredningsarbete.

I fråga om yttrande och offentliggörande i tryckt skrift är TF i princip exklusivt tillämplig såväl när det gäller att bedöma i vad mån straffansvar kan utkrävas som beträffande processformen. Principen är att endast en person skall kunna göras ansvarig för innehållet i tryckt skrift, nämligen ansvarige utgivaren när det gäller periodisk skrift och i allmänhet för­fattaren när det gäller annan skrift. Den som är utgivaren eller författaren behjälplig genom att lämna uppgifter som är avsedda att offentliggöras i skriften är enligt TF i allmänhet fri från ansvar. För vissa undantagsfall öppnar dock bestämmelserna i 7 kap. 3 § möjlighet att föra talan mot sådan meddelare. Detta gäller bl. a. om han genom att lämna meddelandet har brutit mot lagstadgad tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till spioneri, landsförräderi eller annat allvarligt brott mot rikets säkerhet. 1 sådana situationer kan alllså talan mot meddelaren föras i vanlig brottmålsprocess samtidigt som den för skriften ansvarige åtalas i tryckfrihetsprocess.

De nu berörda reglerna kan således leda till att åtal mot den som är ansvarig för publiceringen av en uppgift och mot den som har meddelat


 


25                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:20

uppgiften kommer att handläggas enligt olika processuella regler och inte kan förenas i en rättegång. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning är lämplig.

Ett sätt att undvika situationer av nämnda slag skulle vara att helt avskaffa möjligheten att åtala och straffa meddelare. En sådan lösning synes mig emellertid inte godtagbar — låt vara att vissa modifikationer i den nuvarande regleringen i 7 kap. 3 § kan te sig befogade. En annan möjlighet att komma till rätta med problemet är att ändra de processuella reglerna så att flera personer som är indragna i samma brottslighet inte kommer att få sin sak prövad i olika processformer. MMU bör vid sin översyn av rätte­gångsordningen i tryckfrihetsmål undersöka om ett sådant system kan genomföras utan att det skydd för yttrandefriheten som ligger i att mål om yttrandefrihetsbrott skall behandlas i särskilda former går förlorat.

Likartade problem som de nyss nämnda kan uppkomma om samma person misstänks för gärningar som delvis utgör tryckfrihetsbrott och delvis annat brott. Det bör så långt möjligt undvikas att en och samma person kan bli åtalad för en sammanhängande brottslighet i olika processformer. Även denna fråga bör MMU överväga närmare.

Pressens samarbetsnämnd, som är ett organ för samarbete mellan Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistförbundet, har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1973 fört fram förslag som syftar till förstärkning av anonymitetsskyddet och skyddet för meddelare. Några av dess förslag har förts fram tidigare och behandlats av offentlighetskommittén i betänkandet (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess (s. 118). Ett av dem går ut på att det nuvarande förbudet i TF för utgivare, förläggare m. fl. att obehörigt röja författares eller meddelares identitet skall utsträckas att gälla alla medborgare eller i varje fall förtydligas så att det klart framgår att förbudet gäller alla anställda inom massmedierna. Ett annat förslag innebär att ett generellt förbud mot att efterforska författares eller meddelares identitet skall införas. Till de redan tidigare kommittébehandlade förslagen hör också ett som går ut på att anonymitetsskyddet skall förstärkas genom vissa begränsningar i vittnesplikten.

Förslag av den nämnda innebörden har visserligen redan varit föremål för utredning genom offentlighetskommittén. MMU bör emellertid vara oförhindrad att under sitt fortsatta utredningsarbete ta upp de problem som föranlett förslagen till ytterligare prövning i belysning av remissyttrandena över offentlighetskommitténs betänkande och de erfarenheter som kan ha vunnits sedan detta betänkande lades fram.

Det skydd som den som lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift åtnjuter är, som jag nyss nämnde, i vissa avseenden begränsat genom bestämmelserna i 7 kap. 3 § TF. Pressens samarbetsnämnd har i sin skrivelse föreslagit att den avvägning mellan skyddet för meddelare och rikets säkerhetsbehov som kommer till uttryck genom dessa bestämmelser skall utredas ytteriigare. MMU bör ägna uppmärksamhet också åt denna fråga. Härvid bör utredningen samråda med den sakkunnige som jag senare i dag kommer att begära bemyndigande att tillkalla för att se över brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.

Pressens samarbetsnämnd behandlar i sin skrivelse också frågan om husrannsakan på redaktion. MMU bör inte ta upp denna fråga, utan jag avser i stället att begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.


 


Ju:20   Skr 1975:4                                                                  26

För de utredningsuppgifter som jag har berört i det föregående bör MMU tillföras ytterligare expertis, bl. a. företrädare för pressen. Jag har för avsikt att besluta om detta i enlighet med redan givet bemyndigande.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17 sammanträden varav ett under tre dagar. Därutöver har utredningen haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen avser atl under första halvåret 1975 lägga fram huvudbetänkande med förslag till yttrandefrihetsgrundlag.

Beträffande följdförfatlningar till grundlagen beräknas utredningens arbete pågå under hela år 1975.

21. Nordiska uppbovsrättskommittén (Ju 1970:62)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 för att deltaga i en samnordisk kommitté för översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 29 augusti 1970):

Ordförande: Hesser, S. C. E. Torwald, justitieråd

Ledamot: Danelius, Hans C. Y., bitr. utrikesråd

Experter: Andersson, A. Yngve, skulptör Bengtsson, H. Jörgen Y., advokat Berger, Bo R., byrådirektör Eberstein, Christian H., direktör Ekberg, Karl-Henrik, direktör Gehlin, Jan H. M., förbundsdirektör Hansson, K. Gunnar, chefsjurist Hernlund, Carl Hugo H., förste ombudsman Holming, Klas J. L., direktör Landquist, Eddie L., direktör

Löfdahl, Göran, departementssekreterare (t.o.m. den 25 oktober 1974) Rembe, Rolf D., förbundsdirektör Törneman, J. Algol G., intendent Wilson, Sven T., direktör

Sekreterare: Åkne, L. Roland, hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17,5 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 20 31 (sekreteraren)

Direktiven för de svenska sakkunniga i kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 54.


 


27                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:22

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre plenarsammanträden. Under denna tid har vidare inom den svenska sektionen hållits tre presidiesammanlräden, ell sammanträde med experter samt vid tre lillfällen överläggningar med organisalioner och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén har den 25 februari 1974 avgett delbelänkandet (NU 1973:21) Upphovsrätt I Fotokopiering och bandinspelning särskilt inom undervisningsverksamhet.

Kommitténs arbeie beräknas pågå under hela år 1975.

22. Åtalsrättskommittén (Ju 1970:63)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 med uppdrag att utreda frågan om underlåtande av åtal m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 15 december 1970):

Ordförande: Mannerfell, Nils O. G., justitieråd

Ledamöter: Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen Friberg, K. Göte, polismästare

Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen Zeime, Claes A., byråchef

Experter: Fitinghoff, Georg O., skyddskonsulent Krantz, P. Gunnar, direktör Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare Wikström, C. Arne, byråchef

Sekreterare: Werner, J. Bertil H., hovrättsassessor

Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., 11127 Slockholm, tel. 763 1454 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 55.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.


 


Ju .23   Skr 1975:4                                                                28

23. Kreditköpkommittén (Ju 1971:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1971 med uppdrag att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit (se Post- och Inrikes tidn. den 29 juni 1971):

Ordförande: Westerlind, N. Peter, f.d. justitieråd, ordförande i marknadsdomstolen

Ledamöter: Björling, K. Göran E., jur. kand. (fr.o.m. den 15 maj 1974) Flemström, Lars Gunnar, ombudsman (t.o.m. den 14 maj 1974) Fraenkel, Ingegärd C. E., studierektor, led. av riksdagen Landberg, Maj-Lis H. A., överförmyndare, led. av riksdagen Lundgren, Lennart, förbundsdirektör

Experter: Ankers, J. Mikael C, kanslisekreterare (fr.o.m. den 8 januari 1974) Brandberg, C. Arvid, direktör Cason, Sven Åke, bankdirektör Hertzman, A. Olov, hovrättsassessor Malmström, C. Gösta, byråchef Nilsson, K. F. Lennart, departementssekreterare Rosengren, Arne, direktör (t.o.m. den 31 december 1973) Rydén, Sven-Erik A., kronofogde Wallberg, Ursula, avdelningsdirektör Östling, Olle I., direktör (fr.o.m. den 8 januari 1974)

Sekreterare: Beck-Friis, Jörgen Å. E., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Qwist, Lars S. E., hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17,5 tr., tel. växel 763 10 00(sekreterarna). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 53.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 13 sammanträden. Företrädare för kommittén har haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén avser att under första halvåret 1975 lägga fram sitt huvudbetänkande.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.


 


29                               Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:25

24. Konkurslagskommlttén (Ju 1971:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1971 för översyn av konkurslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 4 september 1971):

Ordförande: Rydin, Bengt C. K. A., hovrättsråd

Ledamöter: Gabrielsson, A. Edmund B., kansliråd Åvall, Sven K., direktör Öhman, Anders R., advokat

Experter: Asp, K. Åke, t.f. hovrättslagman Eneström, Tord O. C, kronofogde

Monlgomery, J. Henry A., lagman (t.o.m. den 29 mars 1974) Wilhelmsson, Arne E., rådman

Sekreterare: Äkerdahl, Magnus F., hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. växel 763 10 00 (ordföranden och sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 54.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.

Kommittén har i februari 1974 avgert delbelänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

25.1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1971 för översyn av påföljdssystemet för psykiskt avvikande lagöverträdare m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 4 juni 1971):

Ordförande: Bexelius, T. Alfred, f.d. justitieombudsman

Ledamöter: Andersson, Lennart F. H., studieombudsman, led. av riksdagen Bergkwist, H. Ulla E., överinspektör Ernulf,T. Gudmund, borgmästare, f.d. led. av riksdagen


 


Ju:2S   Skr 1975:4                                                                 30

Hedlund, A. Rune, landstingsråd

Kristensson, Astrid M., jur. kand., led. av riksdagen

Sälde, K. A. Henry, avdelningschef

Experter: Cronholm, L. Börje, professor Johansson, Eva A. M., överläkare Lindelius, K. Rolf K., bitr. överläkare

Sekreterare: Meyerson, Anita E., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 23 57 (ordföranden) och 763 23 58 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 56.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden saml fyra sammanträden med en särskild arbetsgrupp för de psykiatriska frågorna.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

26. Sexualbrottsutredningen (Ju 1972:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 november 1971 för att se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (se Post- och Inrikes tidn. den 11 januari 1972):

Utredningsman: Kjellin, Björn T. M., hovrättspresident

Experter: Alström, Carl-Henry, professor emeritus (fr.o.m. den 27 september 1974) Gustavii, S. I. Birgitta, kurator Hansson, Bertil E. A., bitr. överläkare Holmstedt, Yngve D., överläkare Rodhe, Gösta, f.d. skolöverläkare Sveri, Knut O., professor Wallén, Per-Edwin M., professor

Sekreterare: Engström, Lars-Göran, hovrättsfiskal

Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 47.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju


 


31                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:28

sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheler som berörs av uiredningens arbete. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

27. Utredningen (Ju 1972:04) angående ny lagstiftning om befordran med järnväg

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 för att lägga fram förslag till ny lagstiftning om befordran med järnväg (se Post- och Inrikes tidn. den 9 juni 1972):

Uiredningsman: Weidstam, Åke, hovrättsråd

Experter: Blom, K. A. Birgitta, departementsråd Leffler, Sven B., byråchef (fr.o.m. den I januari 1974) Torgils, A. Gunnar, lagman

Lokal: Umeå tingsräu. Box 138, 90103 Umeå, tel. 090/1182 70 (utredningsmannen)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 50.

Utredningsmannen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden med experterna.

Utredningsmannen har den 16 oktober 1974 avgett delbelänkandet (SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I.

Det fortsatta utredningsarbetet beräknas pågå under hela år 1975.

28. Utredningen (Ju 1972:05) angående inskrivning av rätt till luftfartyg m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 för att företa en översyn av reglerna om registrering av och inskrivning av rätt till luftfartyg m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 juli 1972):

Utredningsman: Rune, Christer L., hovrättsråd

Experter: Gunnarson, E. J. Ingvar, hovrättsassessor Hedqvist, Sven A., byrådirektör Heuman, Jan G. M., rådman

Jantze, Siv I. G., rådman (fr.o.m. den 11 september 1974) Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd


 


Ju:28   Skr 1975:4                                                                   32

Nilsson, Bengt G., hovrättsassessor

Törnell, Inga-Britt, rådman (fr.o.m. den 11 september 1974)

Sekreterare: Dryselius, Harald S., hovrättsassessor (fr.o.m. den 19 juni 1974)

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 24 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 51.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden med experterna samt haft en överläggning med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

29.      Namnlagsutredningen (Ju 1972:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 med uppdrag atl verkslälla översyn av namnlagen (se Post- och Inrikes tidn. den 14julil972):

Utredningsman: Höglund, Olof A., justitieråd

Experter: Hiljding, StigG. O., avdelningsdirektör Uggla, Claes A., patenträttsråd

Sekreterare: Ericsson, Brit-Marie L. B. M., hovrättsråd

Lokal: Stora Nygatan 2 B, I tr., 11127 Stockholm, tel. 7631428 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 52.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden, av vilka ett ägt rum med företrädare för statistiska centralbyrån. Inom det nordiska samarbetet har utredningsmannen och sekreteraren i januari 1974 haft överläggningar i Helsingfors med finska namnlagssakkunniga och ett nordiskt möte ägt rum i Slockholm i juni 1974.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.

30.      Konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 för att verkställa utredning angående lagstiftning om konsumentskydd vid privat serviceverksamhet (se Post-och Inrikes tidn. den 15 juli 1972):


 


33                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;31

Utredningsman: Berniiz, Ulf, professor

Experter: Almström, Bjarne A., departementssekreterare (fr.o.m. den 8 januari 1974)

Bergqvist,     Hans     A.,     hovrättsråd,     konsumentombudsmannens ställföreträdare

Edling, N. Axel, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 27 september 1974) Hellner, Jan E., professor Hillbom, Lars H., civilekonom Holm, Ernst Olaf A., direktör Lundvall, Leif K. G., avdelningsdirektör Steneby, Jan, jur. kand.

Sundberg-Weitman, Brita F., docent (fr.o.m. den 27 september 1974) Wallin, Per J., direktör

Sekreterare: Hertzman, A. Olov, hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 37 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden saml haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

31.1972 års domarutredning (Ju 1972:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april 1972 för att utreda frågan om hovrätternas organisation, domarutbildningen och domarkarriären m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 april 1972):

Ordförande: Spak, Carl-Anton, lagman

Ledamöter: Dockered, G. Robert, lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen

Experter: Anderfors, Sten-Erik S., kammarrättsråd Börjesson, Mats, direktör Delleryd, Gunnar V., länsåklagare Monlgomery, J. Henry A., lagman

3   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4


 


Ju.31    Skr 1975:4                                                                 34

Sönnerhed, N. Gunnar, hovrättsassessor Wilhelmson, Lars E., kanslichef

Sekreterare: Lindberg, Bert H., kammarrättsassessor Wikrén, R. O. Gerhard, hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 54.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Studiebesök har företagits i Danmark.

Utredningen har den 4 december 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:96) En öppnare domarbana.

Uppdraget är därmed slutfört.

32. Utredningen (Ju 1972:10) om översyn av delglvnlngsbestämmelserna m.m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för att se över delgivningsbestämmelserna m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 7 oktober 1972):

Utredningsman: Stangenberg, Harriet S. T., expeditionschef

Experter: Andersson, Sune A., organisationsdirektör (t.o.m. den 8 mars 1974) Eriksson, Karl Axel, byrådirektör (fr.o.m. den 27 mars 1974) Larsson, Jan L., polisintendent Stenberg, S. Härje, borgmästare Werner, J. Bertil H., hovrättsassessor

Sekreterare: Lindskog, Claes M., tingsfiskal

Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., 11127 Stockholm, tel. 7631456 (Stangenberg)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 56.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggningar med experterna samt olika myndigheter, organisationer och andra, som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 21 oktober 1974 avgett delbetänkandet (Ds Ju 1974:15) Förenklad delgivning.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.


 


35                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:34

33. Utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att verkställa översyn av lagstiftningen om företagsinteckning (se Post- och Inrikes tidn. den 14 oktober 1972):

Utredningsman: Rune, Christer L., hovrättsråd

Experter: Heuman, Jan G. M., rådman

Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd (fr.o.m. den 1 juli 1974) Löfberg, Karl Axel, kansliråd Norden, Joar, bankdirektör Törnell, Inga-Britt, rådman Åsbring, Lars-Göran G., hovrättsassessor

Sekreterare: Dahlgren, Rolf O., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 juli 1974) Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd (t.o.m. den 30 juni 1974)

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 30 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 58.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden med experterna.

Utredningen avser att vid årsskiftet 1974/75 lägga fram ett delförslag angående förhållandet i förmånsrättshänseende mellan löneprivilegiet och företagsinteckning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

34. Delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och kvinnor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 för att ingå i en delegation för aU åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor:

Ordförande: Leijon, A. M. M. (Anna-Greta), statsråd (fr.o.m. den 21 augusti 1974) Peterson, Thage E. G., statssekreterare, led. av riksdagen (t.o.m. den 20 augusti 1974)

Ledamöter: Carlsson, May-Britt, ombudsman Persson, Gustav B., kommunalråd


 


Ju:34   Skr 1975:4                                                                 36

Sandberg, Elisabeth, sekreterare Westman, Helny I., socialchef Ersättare för ledamot: Rollen, Berit, reportagechef Sandlund, Maj-Britt L., byråchef

Experter: Ahrland, Karin M., förste länsassessor

Alfvén-Palmstierna, Gunnel, leg. läkare (t.o.m. den 31 juli 1974) Amrén, P. Ragnar, bhr. socialchef (fr.o.m. den 1 december 1974) Bartley, A. Osborne, professor Bodsiröm, T. Lennart, ordförande i TCO Brännström, Gurii (Gullan) E., fru

Carlestam. Margareta E., fil. kand. (fr.o.m. den 1 november 1974) Carlqvist, Gunnel, t.f. förste byråsekreterare (fr.o.m. den I mars 1974) Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 2 maj 1974) Eriksson, Lars E., förbundssekreterare (fr.o.m. den 9 september 1974) Fahlén, A. Marika, fil. kand. (t.o.m. den 24 oktober 1974) Fraenkel, Ingegärd C. E., studierektor, led. av riksdagen Fredgardh, K. Sonja, redaktör, led. av riksdagen

Frykholm,   K.   Christina,   informationssekreterare   (fr.o.m.   den   9 september 1974)

Giesecke, Curt-Steffan, verkst. direktör Himmelstrand, Karin B., (fr.o.m. den 25 oktober 1974) Järdler, Sven A., förbundsdirektör

Kislner, Inger, förbundsordförande (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Liljeström, Rita, universitetslektor (fr.o.m. den 9 september 1974) Löwbeer, Hans, universitetskansler Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Millgårdh, K. Marianne, redaktör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Mogård, Britt E. T., fru, led. av riksdagen Nilsson, Gunnar E., ordförande i LO Olsson, Bengt K., landshövding (t.o.m. den I maj 1974) Orring, Jonas A., generaldirektör Palmaer,S.G. Eva, fil. lic.

Pripp, Nina M. E., hovräUsfiskal (fr.o.m. den 22 mars 1974) Rehnberg, K. Bertil, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör Strand, Bengt H., fil. kand.

Tillfors, Lars T. L., kanslisekrelerare (fr.o.m. den 9 sepiember 1974) Uggla, Kari-Lennart, generaldirektör Ersättare för expert:

Andersson,   Karin   E.,   förbundssekreterare,  led.  av  riksdagen  (för Fredgardh) Andrén, A. Gunnar, förhandlingsdirektör (för Uggla)


 


37                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:35

Baude, Annika M. C, avdelningschef (för Rexed) Bergström, Olof W., avdelningschef (för Rehnberg) Dahlgren, Elsa B., byrådirektör (för Kislner) (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Eriksson, B. Sune, direktör (för Järdler) Fjällström, B. Harry, avtalssekreterare (för Nilsson) Gjötterberg, Tora-Britta, redaktör (för Ahrland) Jonasson, Sven G. J., utredningschef (för Bodström) Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen (för Mattson) Lindahl-Kiessling, Kerstin M., professor (för Löwbeer) Linde, I. Gertie, farm. kand. (för Brännström)

Mandahl-Ericsson,    A.    Cecilia,   förste   länsassessor   (för   Alfvén-Palmstierna) (t.o.m. den 31 juli 1974) Royen, Sverre N. H., direktör (för Carlsson) Rugfelt, K. E. Lennart, direktör (för Giesecke) Troedsson, Ingegärd, pol. mag., led. av riksdagen (för Mogård) Ulfhielm, Monica H. V., sekreterare (för Bartley) Vestin, F. E. Margareta, undervisningsråd (för Orring) Wahlberg, E. Marianne, avdelningschef (för Fraenkel) Waldén, G. Louise, fil. kand. (för Palmaer)

Sekreterare: Lindberg, S. Ingemar, kansliråd

Bitr. sekreterare: Krausz, Elisabet, fil. kand.

Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekretariatet)

Direktiven för delegationen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 45.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 16 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av delegationens arbete. Därutöver har fyra sammanträden hållits med hela delegationen och två med en särskilt kallad referensgrupp.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

35. Steriliseringsutredningen (Ju 1973:04)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1972 för översyn av lagstiftningen om sterilisering (se Post- och Inrikes tidn. den 8 januari 1973):

Utredningsman: Hadding, Carl Fredrik, hovrättslagman


 


Ju.35   Skr 1975:4                                                                   38

Experter: Gerle, Bo O., professor Gieriz, Gustav B., professor Johansson, J. Harald, professor Lindsten, Jan E., bitr. professor Olsson, Elvy E., fru, led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen

Sekreterare: Freese, Jan P. G. H:son, t.f. byråchef

Bitr. sekreterare: Rutberg, Briu D., fil. kand.

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 46.

Utredningen har den 27 juni 1974 avgett belänkandet (SOU 1974:25) Fri sterilisering. Uppdraget är därmed slutfört.

36. Sekretariatet (Ju 1973:05) för framtidsstudier

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 januari 1973 för alt leda arbetet inom ett sekretariat för framtidsstudier (se Post- och Inrikes tidn. den 24 februari 1973).

Genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 har en referensgrupp tillkallats för kontakt och information rörande projektverksamheten på framtidsstudieområdel.

Utredningsman: Ingelstam, Lars E., bitr. professor

Experter: Bäckstrand, K. Göran M., departementssekreterare Esping, Hans G., revisionsdirektör (fr.o.m. den 26 september 1974) Niblaeus, Kerstin S. E., förste forskningsingenjör Persson, I. Christina, departementssekreterare Tägil, Sven O., t.f. professor (fr.o.m. den I november 1974)

Referensgruppen (Ju 1973:05:01):

Ordförande: Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)

Medlemmar: Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974) Biörck,C. Gunnar W., professor (fr.o.m. den 25 juni 1974)


 


39                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;37

Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25

juni 1974)

Israelsson, Per J., apparatskötare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni

1974)

Johansson, S. Olof H., led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)

Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekretariatet)

Direktiven för sekretariatet, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 47.

Utredningsmannen och experterna har hållit ett stort antal överlägg­ningar med företrädare för departement och myndigheter samt forskare och olika organisationer.

Referensgruppen har hållit två sammanträden.

Sekretariatet har sammanställt remissvaren över betänkandet (SOU 1972:59) All välja framtid. Sammanställningen är avsedd som underlag för fortsatta diskussioner. Sekretariatet har vidare genom kontakter av olika slag ytterligare belyst och preciserat framtidsstudiernas innehåll och organisation. Som elt led i detta arbete har fyra symposier anordnats. Deras huvudsyfte har varit att identifiera forskningsbehov av mera grundläggande karaktär (som förberedelse för långsiktmotiverad forskning. Ju 1974:11). Rapporter över symposierna har publicerats i departementsserien (Ds Ju I973:20och23sami 1974:9 och 10).

Utöver dessa rapporter har sekretariatet sammanställt maierial om bl. a. teknikvärdering och debatten kring tillväxtens gränser.

Sekretariatet har påbörjat den projektverksamhet som förutskickades i 1974 års statsverksproposition (se prop. 1974:1 bil. 4 s. 54, UbU 1974:26, rskr 1974:212). F. n. är tre studier på förstudie-och planeringsstadiet. Dessa avser atl behandla arbetslivet i framtiden, råvaror och naturresurser i ett långsiktigt perspektiv och Sveriges internationella beroenden. Det egentliga arbetet kommer allt utföras av projektgrupper i kontakt med sekretariatet och berörda departement.

Dessutom skall en framtidsstudie på energiområdet genomföras i samarbete med energipoliiiska delegationen (Ju 1973:22).

Sekretariatets verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

37. Värmeanläggningsutredningen (Ju 1973:06)

Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 föratt verkställa ulredning rörande lagstiftning om allmänna värmeanläggningar (se Post- och Inrikes tidn. den 3 mars 1973):

Utredningsman: Wallner, Helmer, överdirektör


 


Ju.37    Skr 1975:4                                                                 40

Experter: Gradin, Rolf U., civilingenjör Hedman, Bengt, ränschef Lind, Carl-Erik L., byråchef Tengroth, Karl-Erik. direktör Tullberg, H. Bertil, direktör Öster, Karl Olov, departementssekreterare

Sekreterare: Eliasson, Bengt E., hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 48.

Utredningen har under tiden november 1973 - augusti 1974 hållit 14 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 26 augusti 1974 avgetl betänkandet (SOU 1974:77) Värmeförsörjning enligt värmeplan.

Uppdraget är därmed slutfört.

38. Hyresprocesskommittén (Ju 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 februari 1973 föratt utreda frågan om överprövning av hyresnämnds avgöranden (se Post- och Inrikes tidn. den 17 mars 1973):

Ordförande: Gad, Ulf H., hyresråd

Ledamöter: Berg, Folke L. V., direktör Didön, Lars-Uno, hovrättsassessor Jansson, Sven I., direktör Järtelius, Gösta E., advokat

Expert: Wängberg, Hans-Åke, byråchef

Sekreterare: Åsbring, Lars-Göran G., hovräUsassessor

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 49.

Kommittén har den 15 mars 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:3) Bostadsdomstolen, överinstans till hyresnämnd. Uppdraget är därmed slutfört.


 


41                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:40

39. Produktansvarskommittén (Ju 1973:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för utredning angående ersättning för produktskador (se Post- och Inrikes tidn. den 8 januari 1973):

Ordförande: Conradi, Erland G. F., justitieråd

Ledamöter: Bengtsson, T. Bertil, professor Sturkell, Cari-Edvard, lagman

Experter: Ahlström, Iwan, direktör

Bottiger, Lars Erik J., professor (fr.o.m. den 2 juli 1974) Flemström, Lars Gunnar, ombudsman (t.o.m. den 16 april 1974) Göransson, Lars G., sekreterare (fr.o.m. den 17 april 1974) Lindstedt, Hans G., direktör OIdertz, Carl M., bitr. direktör Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör Swarén, Ulla M., byråchef Tancred, J. Bengt O., avdelningsdirektör

Sekreterare: Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan I, 2 tr.. Ill 28 Stockholm, tel. 763 2361 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 50.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

40. Utredningen (Ju 1973:09) om de s. k. suveränitetsholmarna i Torne, Muonlo och Könkämä älvar

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1973 för utredning om de s. k. suveränitelsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar (se Post- och Inrikes tidn. den 5 maj 1973):

Utredningsman: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Experter: Hedström, A. Jan-Olof, t.f. bitr. distriktslantmätare


 


Ju.40   Skr 1975:4                                                                  42

Lindgren, I. Lennart, departementssekreterare

Persson, Börje A., byråchef

Simu, K. Birger E., distriktslantmätare

Sekreterare: Beckman, Lars K. A. G., hovrättsassessor

Lokal: Justitiedepartementet, Fack,   103 10 Slockholm, tel. 763 1146 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 51.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden med molsvarande finska utredningen. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

41. Hemförsäijningskommittén (Ju 1973:10)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 för att verkställa översyn av reglerna om hemförsäljning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 7 april 1973):

Ordförande: Ag, Lars E., generaldirektör

Ledamöter: Berniiz, Ulf, professor Hillbom, Lars H., civilekonom Schierbeck, Per W., direktör Walldén, G. Rudolf, direktör

Experter: Borg, Per O., t.f. kansliråd Hellstadius, Jan R., direktör

Sekreterare: Swahn, Jan-Olov, hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 28 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommiuén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 52.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden. Kommittén har vidare i samarbete med konsumentverket under våren 1974 genomfört en undersökning hos verket, samtliga hemkonsulenter och kommunala konsumentorgan rörande de praktiska erfarenheterna inom hemförsäljningsområdet och effekterna av hemförsäljningslagen.   Under   hösten   1974   genomför   på   kommitténs


 


43                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:43

uppdrag   Handelns   Utredningsinstitut   och   Kooperativa   Förbundets utredningsavdelning en undersökning av förhållandena inom detaljhandeln rörande olika frågor som har anknytning till det öppna köpet. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

42. Utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 april 1973 för utredning om eventuell reformering av del ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten:

Utredningsman: Bergström, S. Gunvor M., kansliråd

Lokal: Munkbron 17,6tr., 111 28 Slockholm, tel. 763 20 51

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningsarbetet. Ett sammanträde har hållits med representanter för de danska, finska och norska justitiedepartementen.

Utredningsarbetet beräknas pågå under hela år 1975.

43. Frivårdens storstadsutredning (Ju 1973:12)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 för aU utreda indelningsfrågor och arbetsformer inom kriminalvårdens frivärdsdistrikt i Stockholm, Göteborg och Malmö (se Post- och Inrikes tidn. den 12 maj 1973):

Utredningsman: Mehr, Hjalmar L., landshövding

Experter: Burman, Olof, direktör Dahlsten, Ulf L., byråchef Granath, Karl-Erik, f.d. barnavårdsdirektör

NordelLJ. Olof C, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I sepiember 1974) Nyberg, Cari-Erik B., skyddskonsulent (fr.o.m. den 30 januari 1974) Nyman, E. Linnea V., skyddskonsulent (fr.o.m. den 30 januari 1974) Stenkvist, E. Arne, kriminalvårdsinspektör (fr.o.m. den 30 januari 1974)

Sekreterare: Brännström, Hans A., kriminalvårdsinspektör


 


Ju:43   Skr 1975:4                                                                  44

Lokal: Regionkansliet, Storgatan 41, 871 00 Härnösand, tel. 0611/178 24 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 54.

Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden med experterna. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

44. Utredningen (Ju 1973:13) om arbetsbelastningen i tingsrätterna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 för att utreda frågan om metoder för att mäta arbetsbelastningen i tingsrätterna (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juni 1973):

Ordförande: Hillerudh, G. Lars-Olov E., expeditionschef

Ledamöter: Alexanderson, K. Erik, f.d. häradshövding, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, B. G. Agge, rådman Olsson, R. Ingeborg, assistent Tengwall, Sven-Erik G., departementssekreterare

Experter: Elmhammer, Nils E. L, statistikchef (fr.o.m. den 25 januari 1974) Spak, Carl-Anton, lagman

Sekreterare: Fischerström, N. Johan A., hovrättsfiskal

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 1113 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 55.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

45. Brottsförebyggande rådet (Ju 1973:14)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att utreda de uppgifter som utredningen om ett brottsförebyggande råd har föreslagit (se Post- och Inrikes tidn. den 8 september 1973):


 


45                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:45

Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)

Ledamöter: Andersson, J. Sven G., statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974) Bodström, T. Lennart, ordförande i TCO (t.o.m. den 30 juni 1974) Fridh, K. Göte, statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974) Giesecke, Curt-Steffan, verkst. direktör (t.o.m. den 30 juni 1974) Hedlund, A. Rune, landstingsråd (t.o.m. den 30 juni 1974) Hjelm-Wallén, Lena B., statsråd, led. av riksdagen (t.o.m. den 16 januari 1974)

Hörlén, S. Ingemar (Inge), borgarråd (t.o.m. den 30 juni 1974) Johanson, Kjell E., byrådirektör (t.o.m. den 30 april 1974) Lindberg, Knut A. O., direktör

Nilsson, Gunnar E., ordförande i LO (t.o.m. den 30 juni 1974) Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Olsson, B. B. Sune, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Polstam, K. Åke S., kriminalinspektör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)

Sandgren, C. Lennart, statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974) Sveri, Knut O., professor (t.o.m. den 30 juni 1974) Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Winberg, S. Håkan, rådman, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)

Experter: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO (fr.o.m. den I januari 1974) Alpsten, A. Börje, departementsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974) Andersson, E. Gunnar, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Anneli, Johan G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den I januari 1974) Aspelin, L. B. Erland, hovrättsassessor (fr.o.m. den I januari 1974) Bagger-Sjöbäck, N. Bertil G., byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Baude, Annika M. C, avdelningschef (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bergkwist, H. Ulla E., överinspektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bergman, Lars E., civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Birath, Thomas L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bishop, Karin M., kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974) Björinder, K. E. Henry, sekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Björklund, Leni C. E., folkbildningskonsulent (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Björklund, Rolf, sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Carlsson, N. Gunnar, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Carlsson, N. Ebbe K., informationssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Carlsson, N. Gösta, professor (fr.o.m. den I januari 1974) Eek, Karin, skolöverläkare (fr.o.m. den 1 januari 1974)


 


Ju.45   Skr 1975:4                                                                  46

Eklund, P. Gösta, ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974)

Eliasson, Lennart S., länsåklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Eriksson, I. Seved, byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Erlandsson, J. Gottfrid, polisintendent (fr.o.m. den I januari 1974)

Esbjörnson, Esbjörn, byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Ettarp, Lars G., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Fahlström, V. Tullie, kammaråklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Falkenstam, Curt E. L., byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Fors, Åke Hj., kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Forstadius, Erik L. W., direktör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Fransson, Bengt R., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Fredin, Curt A., folkbildningskonsulenl (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Gustafsson, Stig G., förbundsjurisi, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1

januari 1974)

Gustavsson, K. E. Arne, avdelningschef (fr.o.m. den I januari 1974)

Hallberg, Leif O., byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Heckscher, Sten, jur. kand. (fr.o.m. den I januari 1974)

Helin, Anders M., kammaråklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Henriksson, E. Sture F., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari

1974)

Hemgård, Karl-Erik, kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Hultan, Ivan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1974)

Janson, Carl-Gunnar, professor (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Jermsten, Per L., departementsråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Jonsson, Benny, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Jonsson, Torsten J., chefsåklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Karlsson, Christer, departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Korpi, Sture H., informationssekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Källman, Per Olof E., sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Larnstedt, A. Ossian G., departementsråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Larsson, Karl Gotthard, sekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Larsson, Matts Bergom, direktör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Larsson-Utas, Gunvor M., adjunkt (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Leche, Johan H., departementsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Lindström, Lars E., ombudsman (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Maehly, Andreas C, professor (fr.o.m. den I januari 1974)

Malmqvist, StigG., socionom (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Martinsson, Bo N. O., generaldirektör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den

30 juni 1974)

Nilsson, Barbro H., kanslist (fr.o.m. den I januari 1974)

Nilsson, Bror J. E., ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974)

Norberg, Lars R., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Ording, Jan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1974)

Orring, Jonas A., generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)


 


47                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:46

Paul, Lars A., ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974) Persson, Carl J. G., rikspolischef (t.o.m. den 30 juni 1974) Printz, A. Lennart, avdelningschef (fr.o.m. den I januari 1974) Rexed, Bror A., generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Romander, Holger A. G., riksåklagare (t.o.m. den 30 juni 1974) Sjöberg, Tage B., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Skoglund, Erling, överläkare (fr.o.m. den I januari 1974) Sköld, Lars G., överdirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Stark, K. Birger, socialchef (fr.o.m. den I januari 1974) Sterner, E. Gunnar E., lagman (fr.o.m. den I januari 1974) Strömgren, J. Holger, ämneslärare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sturkell, Carl-Edvard, rättschef (fr.o.m. den I januari 1974) Sundling, Sylvia M., konsulent (fr.o.m. den I januari 1974) Svensson, Karl-Eric, byrådirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Thornstedt, Hans G., professor (fr.o.m. den I januari 1974) Thyblad, Tom F. F. T:son, byråchef (fr.o.m. den 1 januari 1974) Tiderman, Gunvor E., byrådirektör (fr.o.m. den Ijanuari 1974) Valiersson, Bert E., sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Wester, Jan, skolkonsulent (fr.o.m. den I januari 1974) Wide, N. Gunnar, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Zeime, Claes A., byråchef (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Sekreterare: Cosmo, Carl-Johan O., kanslichef (t.o.m. den 30 juni 1974)

Bitr. sekreterare: Eklund, A. B. Elisabet (Lisbeth), förste byråsekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974)

Eklund, Jan E., socialassistent (t.o.m. den 30 juni 1974) Wikström, K. Arne, byråchef (t.o.m. den 30 juni 1974)

Direktiven för brottsförebyggande rådet, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 56.

Kommittén har under tiden november 1973 - 30 juni 1974 hållit tre sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitléns arbete. Därutöver har 46 sammanträden hållits med nio särskilda arbetsgrupper.

Kommitténs arbete har slutförts i och med att myndigheten brottsförebyggande rådet inrättats den I juli 1974.

46. Övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 med uppdrag att utreda övervakningsnämndernas och de centrala nämndernas uppgifter och organisation (se Post- och Inrikes tidn. den 21 juli 1973):


 


Ju:46    Skr 1975:4                                                   48

Utredningsman: Larsson, Sven A. A., hovrättslagman

Experter: Altahr-Cederberg, Nils M.. skyddskonsulent Colliander, Per G., anstaltsdirektör Leche, Johan H., departementsråd Odhammar, J. E. Ivan, lagman

Sekreterare: Åhlén, Lars, hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Noltorp, Lars G. N., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 november 1974)

Lokal: Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 57.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 21 sammanträden med experterna samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

47. Utredningen (Ju 1973:16) angående åtgärder för att minska personalomsättningen Inom polisväsendet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för atl utreda frågan om personalomsättningen inom polisväsendet m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 9 juli 1973):

Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter: Buckau, Anne-Marie A. L., ombudsman Jirstam, Björn H. L., förhandlingsdirektör Printz, Å. Lennart, avdelningschef Ryman, Sven-Hugo G., utbildningschef

Experter: Ankar, S. Bertil, länspolischef Erlandsson, Bengt H., polismästare Lindholm, Sven A., förste ombudsman

Sekreterare: Tysk, Gunnar I., avdelningsdirektör


 


49                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:48

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 58.

Utredningen har hållit fem sammanträden samt vid fyra lillfällen genomfört studiebesök i polisdistrikt.

Utredningen har den 20 september 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:13) Personalomsättningen inom polisväsendet.

Uppdraget är därmed slutfört.

48. Utredningen (Ju 1973:17) om utländska övertaganden av svenska företag

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 augusti 1973 att utreda frågan om utländska övertaganden av svenska företag (se Post- och Inrikes tidn. den 10 november 1973):

Ordförande: Eckerberg, Per A., landshövding

Ledamöter: Antonsson, Johannes M., lantbrukare, led. av riksdagen Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Engman, Hans O. R., utredningssekreterare Hagdahl, K. Thomas, direktör Larsson, Matts Bergom, direktör Lundin, Bert G., förbundsordförande

Experter: Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor (fr.o.m. den 28 februari 1974) Lind, Johan A. L., departementsråd (fr.o.m. den 11 januari 1974) Olsson, Hans 1., pol. mag. (fr.o.m. den 11 januari 1974)

Sekreterare: Frid, Sven Rune, byråchef (fr.o.m. den 1 november 1974) Malmström, Bengt G. V., hovrättsassessor (fr.o.m. den 3 januari 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 53 (Malmström)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 59.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Utredningens arbete beräknas pägå under hela år 1975.

4   Riksdagen 1975. I saml Nr 4


 


Ju.49   Skr 1975:4                                                               50

49.       Häktesutredningen (Ju 1973:18) för Stockholms län m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 för att utreda behovel av häktes- och arresiplatser inom Stockholms, Södermanlands och Uppsala län, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 november 1973):

Utredningsman: Ringius, Gösta, kriminalvårdsdirektör

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 60.

Utredningsmannen har den 29 april 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:4) Förslag till häktesorganisation för Stockholms och angränsande län. Uppdraget är därmed slutfört.

50.       1973 års fri- ocb rättigbetsutredning (Ju 1973:19)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 med uppdrag att utreda frågan om regleringen i grundlag av skyddet för enskildas fri-och rättigheter m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 10 november 1973):

Ordförande: Mehr, Hjalmar L., landshövding

Ledamöter: Ahlmark, Per A., fil. kand., led. av riksdagen Boo, Karl G. H., assistent, led. av riksdagen Herlitz, Lars, docent

Hemelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen

Experter: Broomé, N. G. Bo, hovrättsassessor Dahlsten, Ulf L., byråchef Eklundh, Claes G. B., hovrättsassessor Stjernquist, Nils, professor

Sekreterare: Bergh, Carl Herman, försäkringsdomare

Bitr. sekreterare: Regner, Göran I. F., hovrättsfiskal Örn, Claes H. G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Lokal: Munkbron 17, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreterarna)


 


51                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:52

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 61.

Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit lio sammanträden, därav ett tredagarssammanträde. Därjämte har en expertgrupp inom utredningen sammanträtt nio gånger.

Ulredningen har den 15 november 1974 avgetl översikter (SOU 1974:88) avseende Europakonventionen och europeiska sociala siadgan.

Ulredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

51.       Utredningen (Ju 1973:20) om personalens arbetsuppgifter vid
kriminalvårdens anstalter

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 med uppdrag att utreda personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens anstalter (se Post- och Inrikes tidn. den 14 november 1973):

Utredningsman: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO

Experter: Bishop, Norman, byråchef Dahlsjö, Lars A., anstaltsdirektör Holmström, L. Bror, ombudsman Holtsberg, P. Christer, departementssekreterare Karlsson, K. Harry, anstaltsdireklör Karlström, Vilhelm H., byråchef Selin, Sven, ombudsman

Sekreterare: Nilsson, Bengt-Åke, hovrättsassessor (fr.o.m. den 12 februari 1974)

Lokal: Lilla Nygatan I, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 7632346 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 62.

Utredningsmannen har under liden april - oktober 1974 hållit sex sammanträden med experterna. Vidare har nio institutioner inom kriminal-och socialvård besökts.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

52.       Domstolsstyrelseutredningen (Ju 1973:21)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1973 för att utreda frågan om organisationen av den centrala förvaltningsmyndigheten för domstolsväsendet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 december 1973):


 


Ju.52   Skr 1975:4                                                   52

Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter: Lindgren, K. Erik, avdelningsdirektör Lundborg, L. Åke, kansliråd Sidenbladh, Karl J. E., hovrättspresident Spak, Carl-Anton, lagman

Sekreterare: Eklycke, S. Lars G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 63.

Utredningen har den 31 maj 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:5) Central, regional och lokal domstolsförvaltning m. m. samt den 1 juli 1974 promemorian (Ds Ju 1974:11) Central, regional och lokal domstolsförvaltning m. m. Vissa författningsändringar.

Uppdraget är därmed slutfört.

53. Energipolitiska delegationen (Ju 1973:22)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973:

Ordförande: Grafsiröm, Erik O. H., f.d. generaldirektör

Ledamöter: Dennis, Bengt, statssekreterare Hagström, Tony G., statssekreterare Larsson, Y. Allan G., statssekreterare Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Sjönander, Bo Jonas, direktör (t.o.m. den 28 februari 1974) Svenson, S. Göte, statssekreterare Thunborg, Anders I., statssekreterare

Vinde, Pierre L. V., statssekreterare (fr.o.m. den 1 mars 1974) Åström, C. Sverker, kabinettssekreterare

Expert: Ingelstam, Lars E., bitr. professor (fr.o.m. den 22 februari 1974) Lönnroth,   N.   Magnus   (Måns),   avdelningsdirektör   (fr.o.m.   den   I september 1974)

Sekreterare: Gornizka, Gunnar, civilingenjör (fr. o. m. den 1 mars 1974)


 


53                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:54

Arbetsgruppen (Ju 1973:22:01) för rationellare energianvändning inom hushåUm. m.:

Ordförande: Holm, J. Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 4 november 1974)

Experter: Asker, E. A. Gunnar, fastighetschef (fr.o.m. den 4 november 1974) Lindvall, S. Thomas 1., docent (fr.o.m. den 4 november 1974) Östman, Alvar G., ingenjör (fr.o.m. den 4 november 1974)

Sekreterare:

Wallin, A. A. Allan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 4 november 1974)

Lokal:  Storkyrkobrinken   13, 2 tr.,  11128 Stockholm, tel. 763 22 81 (Gornitzka)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Delegationen har t. o. m. oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

54. Utredningen (Ju 1974:01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan (se Post- och Inrikes tidn. den 15 januari 1974):

Ordförande: Nyman, Erik O., justitieråd

Ledamöter: Nyqvist, Ola, docent, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen

Expert: Rabenius, Lars E. R., ombudsman (fr.o.m. den 11 januari 1974)

Sekreterare: Grobgeld, Lennart M., revisionssekreterare (fr.o.m. den 16 januari 1974)

Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., III 27 Stockholm, tel. 763 1448 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

En grundläggande princip i vår tryckfrihetsrätt är att det skall stå var och en fritt att meddela uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift till skriftens författare, utgivare, redaktör eller liknande. Denna princip har kommit till uttryck i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF). Meddelaren skyddas genom särskilda regler i förordningen. BI. a. har han


 


Ju.54   Skr 1975:4                                                    54

rätt att vara anonym, och den som tar befattning med utgivningen av tryckt skrift får inte röja meddelares identitet. Meddelare är dessutom i regel skyddad mot åtal och straff. Vissa speciella undantag finns från denna regel. Sålunda kan meddelaren straffas bl. a. om han genom att lämna meddelandet har brutit mot lagstadgad tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till spioneri eller annat allvarligt brott mot rikets säkerhet.

I speciella situationer kan det uppstå en konflikt mellan kravet på skydd för meddelares anonymitet och samhällets intresse av effektiva möjligheter att utreda brott. 1 samband med brottsutredning kan åklagar- och polismyndigheter under vissa förutsättningar ingripa med tvångsmedel av olika slag, bl. a. beslag och husrannsakan. Bestämmelserna härom har generell räckvidd. Detta innebär att det i och för sig är möjligt att företa sådant ingripande exempelvis på en tidningsredaktion eller hos en nyhetsbyrå. Härvid finns givetvis risk för att den som företar tvångsåtgärden kommer i besittning av ett anonymitetsskyddat meddelande.

Vikten av att upprätthålla TF:s principer om skydd för meddelares anonymitet talar för att myndigheterna bör visa återhållsamhet när det gäller att förordna om beslag eller husrannsakan i fall där konflikt med anonymitetsskyddet kan uppkomma och att sådana åtgärder bör genomföras med särskild fösiktighet. Om man vill fullständigt undvika risker för att meddelares identitet uppdagas i samband med beslag eller husrannsakan hos den som har tagit emot meddelandet torde man emellertid vara tvungen att helt frita vissa personer och lokaler från sådana ingripanden. En sådan ordning kan enligt min mening inte accepteras. Det räcker med att peka på den situationen att en tidningsmedarbetare misstänks för ett allvarligt brott som inte har samband med hans publicistiska verksamhet och att det finns grundad anledning anta att viktiga bevis förvaras på hans arbetsplats. De brottsbekämpande myndigheterna måste då kunna tillgripa tvångsmedel för att få tillgång till dessa bevis.

Rättegångsbalken (RB) innehåller i 27 och 28 kap. utförliga regler om förutsättningarna för och förfarandet vid beslag och husrannsakan. Beslag får avse föremål eller skriftlig handling som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott. Husrannsakan får företas vid utredning om brott, på vilket fängelse kan följa, i syfte att söka efter föremål som är underkastat beslag eller eljest att utröna omständighet som kan ha betydelse för utredning om brottet. Särskilda restriktioner gäller i fråga om möjligheterna att företa husrannsakan hos annan än den misstänkte. Såväl beslag som husrannsakan kräver i princip särskilt beslut av förundersökningsledare, åklagare eller domstol. Protokoll skall föras över åtgärden, och den mot vilken den riktas har rätt att få bevis om åtgärden. Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett trovärdigt vittne närvara. Den hos vilken husrannsakan företas har rätt att själv vara närvarande och att tillkalla vittne. Om föremål som har tagits i beslag inte längre behövs för utredningen skall beslaget omedelbart hävas. Detsamma gäller om åtal inte väcks inom föreskriven tid. Väcks åtal skall beslagsfrågan alltid prövas av domstolen när målet avgörs.

Särskilda regler finns till skydd för skriftliga handlingar. Beslag får inte läggas på handling vars innehåll kan antas vara sådant att den som innehar handlingen enligt 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne därom. De personer som avses i 36 kap. 5 § är offentliga tjänstemän, advokater, läkare m. fl. Vidare gäller att skriftligt meddelande mellan en misstänkt och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes får tas i beslag


 


55                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:54

bara när misstanken avser brott för vilket minimistraffet är minst två års fängelse. Dessutom finns vissa inskränkningar i fråga om rätten att lägga beslag på försändelse som är i pöst- eller televerkets vård. Enskilda handlingar får inte undersökas och bre v och andra slutna handlingar får inte öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Om den som verkställer beslaget inte har rätt att undersöka handlingen skall han försegla den.

De nu berörda reglerna i RB innefattar i och för sig starka rättssäkerhetsgarantier. Ytterligare skydd för meddelares anonymitet ligger i att tjänsteman som tar befattning med förundersökningsmaterial är underkastad tystnadsplikt och att materialet är sekretessbelagt enligt 10 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Frågan om den nuvarande regleringen innefattar en riktig avvägning mellan intresset av skydd för meddelares anonymitet och intresset av verksamma tvångsmedel i brottsbekämpningen har fått särskild aktualitet under senare tid. Frågan har bl. a. tagits upp i en framställning den 31 oktober 1973 från Pressens samarbetsnämnd. Framställningen innehåller en rad olika förslag till ökande garantier för anonymitetsskyddet. Vad gäller husrannsakan på en redaktion anför samarbetsnämnden att avsaknaden av särskilda regler om hur en sådan åtgärd skall beslutas och genomföras innebär allvarliga risker för att anonymitetsskyddet mer eller mindre raseras. Nämnden hemställer att det snarast föreskrivs att endast överrätt på begäran av riksåklagaren får besluta om husrannsakan på redaktion samt om omfattningen och formerna härför. 1 framställningen föreslås vidare att sådan husrannsakan skall få företas bara av polispersonal i högre tjänsteställning och att protokoll skall upprättas på platsen.

Hithörande frågor har varit föremål för en förberedande undersökning inom justitiedepartementet. Undersökningen har visat att den intressekonflikt som uppkommer i fall av det nu aktuella slaget rymmer flera grannlaga avvägningsproblem. Det får visserligen förutsättas att de rättsvårdande organen iakttar särskild varsamhet vid ingripande hos någon som enligt TF inte får röja uppgif tslämnares identitet. Med tanke på den vikt grundlagen tillmäter anonymitetsskyddet framstår dock avsaknaden av såväl särskilda regler som vägledande uttalanden om hur de straffprocessuella tvångsmedlen skall användas i nu berörda situationer som mindre tillfredsställande. Eftersom en översyn av regleringen på området förutsätter en avvägning mellan olika slag av viktiga sam­hällsintressen bör frågorna lämpligen utredas särskilt under parlamentarisk medverkan. Jag förordar att sakkunniga nu tillkallas för detta ändmål.

De sakkunniga bör undersöka hur nuvarande ordning fungerar i den praktiska tillämpningen och skaffa sig en bild av hur man i praxis sökt lösa intressekonflikter av det slag som kan uppkomma. Mot bakgrund av en avvägning mellan behovet av skydd för pressens informationskällor och samhällets intresse av att ha tillgång till effektiva medel för brottsbekämpningen bör de sakkunniga överväga vilka möjligheter som finns att utan frångående av huvuddragen i RB:s tvångsmedelsreglering skapa ytterligare garantier för att meddelares rätt till anonymitet skyddas i sådana sammanhang. Bland åtgärder som kan komma i fråga för att stärka anonymitetsskyddet vill jag peka på möjligheten att i princip tillägga domstol beslutanderätt beträffande beslag och husrannsakan hos någon som enligt TF inte får röja den som lämnat meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. De sakkunniga bör också överväga om man kan begränsa


 


Ju:54   Skr 1975:4                                                   56

rätten att beslagta handlingar som kan röja meddelares identitet till fall då misstanken avser särskilt grovt brott. En sådan regel finns, som framgår av det tidigare anförda, redan nu i fråga om vissa slag av handlingar. Vidare bör givetvis reglerna om formerna för verkställande av beslag och husrannsakan granskas för att utröna behovet av särskilda garantier för anonymitetsskyddets upprätthållande under själva tvångsmedels-användningen. Hit hör bestämmelserna om vittnen, protokoll etc.

De sakkunniga bör ha frihet att ta upp även andra aspekter på frågan om användning av straffprocessuella tvångsmedel i fall där skyddet för med­delares anonymitet kan komma i fara. Jag tänker här 1. ex. på frågan om det föreligger behov av särskilda regler om att husrannsakan skall få verkställas bara av polispersonal i högre tjänsteställning. Jag vill vidare påpeka att anonymitetsskyddet enligt TF avser inte bara meddelare utan också författare. Eventuella särbestämmelser till skydd för meddelares ano­nymitet vid beslag och husrannsakan bör givetvis ges sådan utformning att även författares anonymitet får motsvarande skydd.

En ytterligare typ av tvångsmedel som kan bli aktuell i sammanhanget är telefonavlyssning. Riksdagen har förordat en samlad översyn av lagstiftningen om telefonavlyssning (JuU 1973:18, rskr 1973:121). Jag räknar med att en utredning härom kommer att tillsättas inom de närmaste månaderna. Den speciella frågan om förstärkt anonymitetsskydd vid telefonavlyssning bör lämpligen tas upp i samband därmed.

Vid utredningsarbetet bör de sakkunniga samråda med massmedieutredningen (Ju 1970:59).

Utredningen har under tiden januari - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt gjort fyra besök hos olika nyhetsorgan. Överläggningar har vidare ägt rum med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

55. Utredningen (Ju 1974:02) angående brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den4 januari 1974förattse över brottsbalkens beslämmelser om brotl mot rikets säkerhet (se Post- och Inrikes tidn. den 15 januari 1974):

Utredningsman: Sjöberg, K. G. Magnus, regeringsråd

Sekreterare: Erenius, E. Gillis, revisionssekreterare (fr.o.m. den 14 januari 1974)

Lokal: Högsta domstolens kansli. Box 2066, 103 12 Stockholm, tel. växel 23 67 20 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av slatsrådel Geijer till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):


 


57                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:55

De straffbestämmelser som förts samman i 19 kap. brottsbalken (BrB) betecknas enligt kapitelrubriken som brott mot rikets säkerhet. Det är här fråga om den yttre säkerheten. Olika former av angrepp mot statsskicket eller mot rikets högsta organ, t. ex. uppror eller väpnat hot mot laglig ordning, räknas enligt BrB som högmålsbrott, vilka behandlas i balkens 18 kap. Sådana mot staten riktade brott som förutsätter att riket är i krig eller därmed likställt läge har förts samman i 22 kap. under rubriken krigsartiklar.

De självständiga brott som behandlas i 19 kap. BrB är högförräderi (1 §), krigsanstiftan (2 §), trolöshet vid förhandling med främmande makt (3 §), egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (4 §), spioneri (5 §), grovt spioneri (6 §), obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift (7 §), ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (8 §), olovlig underrättelseverksamhet (9 §), olovlig värvning (12 §) och tagande av utländskt understöd (13 §). Av nu nämnda brott återfanns samtliga utom krigsanstiftan och ryktesspridning till fara för rikets säkerhet i 8 kap. av den före BrB gällande strafflagen (SL). De bestämmelser som sålunda förts över från SL till förevarande kapitel i BrB fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den reformering av SL:s regler om brott mot slaten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop 1948:80 och 144, ILU 1948:39 och 1948:379).

Såvitt gäller spioneri och liknande brott innebar nyss nämnda revision bl.a. att hithörande bestämmelser, som tidigare efter upprepade partiella reformer funnits intagna i ett flertal paragrafer i 8 kap. SL och vilka kommit att betecknas som alltför detaljerade och splittrade, förenklades och fördes samman till tre paragrafer. I överensstämmelse med den metod som tillämpades vid revisionen av SL behandlades i den första av dessa paragrafer vad som skall anses som normalbrott när det gäller spioneri. 1 den andra paragrafen gavs bestämmelser om grovt spioneri. Till den tredje paragrafen fördes slutligen bestämmelser om dels ett uppsåtligt brott, obehörig befattning med hemlig uppgift, dels ett oaktsamhetsbrott, vårdslöshet med hemlig uppgift.

Bland de ändringar i materiellt hänseende som företogs i bestämmelserna om spioneribrotten vid 1948 års reform märks bl. a. att kravet på uppsåt med avseende på rekvisitet ' att gå främmande makt till hand ' fick en vidare innebörd än det tidgare haft.

I rättspraxis och doktrin skiljer man sedan länge mellan tre former av uppsåt, nämligen direkt, indirekt och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt till viss effekt föreligger, om effekten är just det som gärningsmannen vill uppnå genom sin handling. Indirekt uppsåt till viss effekt föreligger, om gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans handling utan att den därför är vad han vill uppnå genom denna eller ett genomgångsled därtill. Eventuellt uppsåt slutligen föreligger om gärningsmannen inser att effekten är en möjlig — om än inte nödvändig — följd av handlingen och det dessutom kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.

Enligt de bestämmelser angående spioneri som gällde före 1948 års reform krävdes för straffbarhet syfte (dvs. direkt uppsåt från gärningsmannens sida) att gå främmande makt till hända. Straff­rättskommittén, vars förslag låg till grund för reformen, uttalade i denna del att den här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Denna uppfattning godtogs utan närmare kommentarer av föredragande departementschefen och föranledde inte några   vidare   uttalanden   vare   sig   från   lagrådets   sida   eller   under


 


Ju .55   Skr 1975:4                                                    58

riksdagsbehandlingen. Hithörande fråga togs inte heller upp till behandling i samband med att förevarande bestämmelser med endast smärre jämkningar fördes över till BrB.

Av vad sålunda anförts framgår att ansvar för spioneri enligt gällande rätt kan ifrågakomma bl. a. i fall då en gärningsman i första hand ingalunda haft för avsikt att gå en främmande makt till hända men där han likväl insett att hans handling får denna effekt. Vissa gärningar av denna typ kan otvivelaktigt vara av så allvarlig beskaffenhet att det ter sig rimligt att bestraffa dem enligt de stränga regler som gäller för spioneri. Däremot torde det enligt allmän uppfattning te sig främmande att en sådan handling skall ges samma rubricering som en mot rikets säkerhet direkt riktad spioneriverksamhet. Denna inställning bör bl. a. ses mot bakgrund av det förhållandet att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad. Sett från denna utgångspunkt torde det te sig mera naturligt att handlingar som objektivt sett utgör spioneri men där ett direkt uppsåt att gå främmande makt till hända saknas mera jämställs med det i 19 kap. 7 § första styckel upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift, än med de typiska spioneribrotten i 5 och 6 §§ i samma kapitel. Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig från spioneri främst genom frånvaro av kravet på uppsåt att gå främmande makt till hända. Dessutom gäller den begränsningen i förhållande till spioneribrotten att 19 kap. 7 § avser endast uppgifter av hemlig natur.

Enligt min mening finns det mot bakgrund av vad jag nu anfört anledning att göra en översyn av BrB:s bestämmelser om spioneri i avsikt att undanröja de mindre tillfredsställande konsekvenserna av den på detta område år 1948 genomförda reformen. Därvid bör också övervägas i vad mån en ändring med avseende på bestämmelserna om spioneribrotten bör föranleda ändringar i fråga om det i 7 § första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift. Det kan därvid bl. a. te sig naturligt att för allvarligare fall införa en särskild straffskala för grovt brott. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden och det vitala intresset av en fri samhällsdebatt kan det vidare vara motiverat att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida de i 8 och 13 §§ angivna brotten, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av utländskt understöd, är ändamålsenligt utformade. När det gäller straff skalorna i kapitlet kan det förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärpningsregel och de nu gällande straffskalorna för samma brott justeras med hänsyn därtill. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att närmare utreda frågan om ändring i BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.

De här angivna synpunkterna på frågor som den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet åt får inte betraktas som en uttömmande redovisning av uppdragets omfång. Den sakkunniges arbete bör sålunda enligt min mening inte bindas av nägra detaljerade direktiv. Det bör i stället förutsättas att han med ledning av bl. a. rättspraxis på detta område samt en noggrann avvägning mellan hänsynen till rikets säkerhet å ena sidan och andra beaktansvärda intressen å andra sidan, särskilt värdet av en fri samhällsdebatt, gör en egen kartläggning och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning. Vid sin utredning bör den sakkunnige också beakta vilken inverkan ändringar i BrB:s regler bör få på tryckfrihetsförordningens bestämmelser om otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. Härvid bör den sakkunnige samråda med massmedieut-


 


59                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:56

redningen, som genom tilläggsdirektiv denna dag fått i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om gränsdragningen mellan tryckfri­hetsprocess och vanlig brottmålsprocess.

Utredningen har under tiden januari - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheler, organisalioner och andra som berörs av uiredningens arbeie.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

56. Energirådet (Ju 1974:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973:

Ordförande: Palme, S. Olof J., statsminister

Ledamöter: Andersson, Torsten Ch., direktör Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen Bengtsson, Folke L., direktör (fr.o.m. den I april 1974) Berg, Folke L. V., direktör Björnström, Björn S., direktör

Blomqvisl, Gösta N., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974) Boalt, Carin M., professor Bodsiröm, T. Lennart, ordförande, TCO

Bohman, B. Gösta, jur. kand., led. av riksdagen (t.o.m. den 23 april 1974) Claeson, Tore M., ombudsman, led. av riksdagen Edberg, Rolf F., landshövding Ekberg, J. Göran, direktör Engqvist, Lars F., förbundsordförande Eskel, Arvid N., landstingsråd Essen, Ingemar, direktör Falk, Hans G., direktör Feldl, Kjell-Olof, statsråd Gerholm, Tor R., professor Grafsiröm, Erik O. H., f.d. generaldirektör Grenander, Nils, jur. dr Hagson, Carl A., direktör

Hambraeus, S. Birgitta, fil. kand., led. av riksdagen Hambraeus, Gunnar A., professor Holmqvist, Sture L., kommunalråd Huss, Erik J., landshövding (t.o.m. den 23 oktober 1974) Johansson, Rune B., statsråd Kypengren, Sven H., direktör Lantz, A. Benne, direktör


 


Ju.56   Skr 1975:4                                                                  60

Lindahl, Lars O. H., direktör

Lindell, Bo G., professor

Lundkvist, K. Svante, statsråd

Molin, N. Rune, sekreterare

Nilsson, Alde E., direktör

Norland, Sven-Anders, civilingenjör (fr.o.m. den 2 september 1974)

Norrby, Jonas V., generaldirektör

Olsson, E. Billy, förbundsordförande (fr.o.m. den 24 oktober 1974)

Olsson, Karl-Erik T., förbundsordförande (t.o.m. den 23 oktober 1974)

Palmstierna, Hans A. K., docent

Paulsson, Kurt-Inge, pol. mag. (fr.o.m. den 2 september 1974)

Rylander, Nils B., direktör

Schierbeck, Per W., direklör

Schéck, Johan H., förbundsordförande (t.o.m. den 23 oktober 1974)

Sjunnebo, K. Ivan L., direktör

Sundblad, K. Erik, disponent

Svensson, S. Erik, förbundsordförande

Tobisson, Lars F., partisekreterare (fr.o.m. den 24 april 1974)

Tågmark, Sven G., lantbrukare

Unckel, Per C. G., förbundsordförande (t.o.m. den 28 februari 1974)

Waldenby, Torbjörn S., direklör

Walin, Gösta A., justitieråd

Weinehall, Lars E. J., förbundsordförande (fr.o.m. den 24 oktober 1974)

Wetterberg, Gunnar, studerande

Wiberg, Ragne, kanslichef

Experter: Dennis, Bengt, statssekreterare Hagström, Tony G., statssekreterare Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Larsson, Kjell I., sekreterare Levin, P. Tage, sekreterare Peterson, Thage G., statssekreterare

Sekreterare: Gustafson, Leif Ch., sekreterare (t.o.m. den 21 april 1974) Levin, P. Tage, sekreterare (fr.o.m. den 22 april 1974)

Lokal:   Statsrådsberedningen,   Fack,   10310  Stockholm,   tel.   växel 763 10 00 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Energirådet har under liden december 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Rådets arbete beräknas pågå under hela år 1975.


 


61                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:57

57. Utredningen (Ju 1974:04) om förfarandet vid brott i tjänsten av polismän

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för att utreda frågan om förfarandet vid utredning om brott eller förseelser begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet (se Post- och Inrikes tidn. den 9 februari 1974):

Utredningsman: Joelsson, V. Arnold, kammarrättslagman

Experter: Ekman, Rolf G. E., ombudsman Erlandsson, Bengt H., polismästare de Woul, Bert T., länsåklagare Öhrn, K. Joel G., byråchef

Sekreterare: ögvall, Dan O., hovrättsassessor (fr.o.m. den 16 april 1974)

Lokal: Statsdepartementens kommittéer. Box 347, 401 25 Göteborg, tel. växel 031 /17 38 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 20 december 1973):

Brott som begås i tjänsten av polisman eller annan tjänsteman inom polisväsendet utreds i princip enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. I statstjänstemannalagen finns dock särbestämmelser om bl. a. disciplinär bestraffning av tjänsteman som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet har åsidosatt vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Finns det anledning anta, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, får disciplinär bestraffning för tjänstefel dock inte komma i fråga. Bestrider tjänstemannen vad som läggs honom till last och kan tillfredsställande utredning inte åstadkommas hos myndigheten, är bestraffning i disciplinär ordning också utesluten. I dessa fall skall enligt statstjänstemannalagen ärendet lämnas över till allmän åklagare för ytterligare utredning och eventuellt åtal.

Befogenhet att besluta om disciplinär bestraffning beträffande tjänstemän inom polisväsendet tillkommer i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt polisstyrelsen och i övriga polisdistrikt länsstyrelsen.

Utredningarna i de ärenden det här gäller sker emellertid inte på samma sätt över hela landet. I Stockholms polisdistrikt föredras ärenden rörande brott i tjänsten av en polisintendent vid juridiska avdelningen för polismästaren, som beslutar om inledande av förundersökning och, om anmälan befinns grundad, om överlämnande av undersökningsledningen till åklagare. Överlämnas inte ledningen till åklagarmyndigheten blir polis­intendenten undersökningsledare. Utredningarna verkställs vid den inom juridiska avdelningen inrättade disciplingruppen, som består av ovan­nämnde       polisintendent,       en       kriminalkommissarie      och      två


 


Ju:57    Skr 1975:4                                                                  62

kriminalinspektörer. Avser anmälan självständigt tjänstefel och kan den anmälda gärningen behandlas som disciplinärende, beslutar polismästaren hur ärendet skall handläggas.

I Göterborgs polisdistrikt handläggs utredningarna vid polischefens expedition av två polisintendenter, som håller förhör och verkställer den ytterligare utredning som kan vara påkallad. Om utredningsresultatet visar att disciplinär bestraffning kan komma ifråga hörs vederbörande tjänste­man av polischefen i närvaro av föredragande polisintendent, avdel­ningschef och berörd sektionschef eller motsvarande.

I Malmö polisdistrikt verkställs utredningen, om polischefen inte för särskilt fall bestämmer annorlunda, av chefen för den avdelning där tjänstemannen tjänstgör. Är saken av enkel beskaffenhet får avdelningschef dock uppdra åt lägst kommissarie att personligen hålla förhör och verkställa utredningen i övrigt.

Även i länen skiftar handläggningsrutinerna. Som undersökningsledare fungerar länspolischef eller under denne polismästare i de fall där ledningen inte har överlämnats till åklagarmyndigheten. I vissa län ombesörjs utredningarna som regel av personal vid länspolischefens expedition. I en del län lämnas uppdraget till polispersonal i annat distrikt än det som den misstänkte tillhör. 1 något län verkställs utredningen som regel av polisman inom distriktet med kommissaries grad. Det förekommer även att poliskommissarie vid ordningsavdelningen handlägger ärenden som rör personal vid kriminalavdelningen och kommissarien vid kriminalavdelningen utreder ärenden rörande ordningsavdelningens personal. I ett län har föreskrivits att utredaren skall vara lägst kriminalinspektör vid förhör med anmälare och vittne, vid övriga förhör lägst kommissarie. I ett län leds numera utredningarna direkt av länspolischefen, som personligen håller alla förhör med misstänkt i disciplinärenden. 1 en del fall förekommer det dessutom att rikskriminalen biträder vid utredningar i länet.

Rikspolisstyrelsen har i årets anslagsframställning upprepat en tidigare framförd begäran om särskilda enheter för ulredning av brott som har begåtts av polismän och framhållit att den nu tillämpade högst skiftande ordningen för utredning av sådana brott inte är tillfredsställande. För att tillgodose allmänhetens och polispersonalens berättigade krav på objektivitet och likformighet vid handläggningen bör utredningarna enligt rikspolisstyrelsen bedrivas av särskild personal. Flertalet ärenden är koncentrerade till storstadsområdena. Rikspolisstyrelsen framhåller att ca. 75 % hänför sig till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt samt Stockholms och Malmöhus län. Rikspolisstyrelsen föreslår att man inom dessa områden organiserar särskilda enheter för dessa utredningar, knutna till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt och dimensionerade på sådant sätt att personalen efter styrelsens närmare bestämmande kan utföra stödjande verksamhet även inom övriga polisdistrikt och där biträda med det egentliga utredningsarbetet.

Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att det nuvarande systemet för utredning av brott som polismän misstänkts ha begått inte är tilL fredsställande. Därvid tänker jag inte främst på de skiftande rutinerna utan främst på den kritik for bristande objektivitet som det nuvarande systemet har utsatts för. Även om det inte finns grundad anledning att påstå annat än att de nu aktuella utredningarna utförs på ett fullt objektivt sätt, kan dock den rådande ordningen tas till intäkt för kritik om bristande objektivitet. Det skulle därför både för polisens egen del och från allmänhetens synpunkt


 


63                               Kommittéer: Justitiedepartementet    Ju:58

vara mer tilltalande om utredningarna inte utfördes av polismän. Rikspolisstyrelsens förslag innebär att uppgiften skulle föras över från polismän som tillhör polismanskarriären till tjänstemän i byråkarriären. I och för sig kunde detta måhända bidra till att få bort en del av den misstro som finns. Enligt min mening skulle det emellertid vara ännu mer tilltalande om man kunde finna en lösning som innebär att utredningar om brott begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet — även bortsett från att ledningen av den eventuella förundersökningen övertagits av åklagare — utförs under inseende av personer som är helt fristående från polis­organisationen. Möjligheterna att åstadkomma en sådan lösning bör utredas av en särskild utredningsman.

Vid utredningen bör uppmärksammas att i disciplinär ordning endast kan beivras huvudsakligen tjänstefel (BrB 20 kap. 4 § första st.) och att den utredning som föregår ett disciplinärt förfarande inte behöver vara en förundersökning enligt rättegångsbalken. Är det däremot fråga om brott enligt BrB 20 kap. 1-3 §§ eller ett allmänt brott gäller de allmänna reglerna om förundersökning. Det kan sättas i fråga om man för sådana tjänstefel som kan beivras i disciplinär ordning bör för tjänstemän inom polisväsendet tillskapa en ordning som innebär att ärendena handläggs på ett sätt som i avsevärd mån skiljer sig från de handläggningsformer som tillämpas i fråga om andra tjänstemän som är underkastade disciplinärt förfarande.

När det gäller fall av ifrågasatt brott i tjänsten av polisman, där förundersökning skall företas, torde olika praxis tillämpas i skilda delar av landet såvitt gäller åklagares inträde. På vissa håll underställs så gott som alla anmälningar länsåklagaren för prövning utan någon förberedande ulredning inom polisen medan på andra håll länspolischefen eller den lokale polischefen gör en bedömning av om anmälan har något fog för sig, eventuellt efter viss utredning, och överlämnar till länsåklagaren endast sådana fall där anledning till misstanke om brott föreligger. Utredningsmannen skall uppmärksamma även denna fråga och söka nå en lösning som främjar objektiviteten och likformigheten.

Utredningen har under liden maj - oktober 1974 hållit fyra sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under första kvartalet 1975.

58. Trafikskadeutredningen (Ju 1974:05)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 februari 1974 föratt se över lagstiftningen om trafikförsäkring m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 6 april 1974):

Uiredningsman: Nordenson, Ulf K., justitieråd

Experter: Boethius, Per U. B., direktör (fr.o.m. den I april 1974) Lanteli, A. Gunnar A., direktör (fr.o.m. den 6 juni 1974) Strömbäck, Eriand H. D. D:son, direktör Vilhelmson, Åke, advokat (fr.o.m. den I april 1974) Åberg, Hilding, direktör (fr.o.m. den I april 1974)


 


Ju:58   Skr 1975:4                                                   64

Sekreterare: Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 28 februari 1974):

Skadeståndsrättsliga regler om ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon finns i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Enligt lagens huvudbestämmelse är ägare och förare av ett motorfordon skyldiga att ersätta person- och egendomsskada som i följd av trafik med fordonet tillfogas annan person än föraren eller annan egendom än sådan som befordras med fordonet, såvida det inte framgår av omständigheterna att skadan varken orsakats av brist­fällighet på fordonet eller vållats av föraren. Har den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, skall dock skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt i varje särskilt fall. När i följd av trafik med två eller flera motorfordon ägare eller förare på någondera sidan har lidit skada — dvs. främst vid s. k. kollisionsskador — jämkas skadeståndsskyldigheten för ägare och förare på annan sida efter vad som finnes skäligt, om det inte visas att varken bristfällighet på fordonet eller vållande av föraren på den skadelidande sidan har medverkat till skadan. Om vållande visas föreligga på någon sida men det inte styrks att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan bära hela skadan i förhållande till den senare. Dessa regler tillämpas i princip också i fråga om den inbördes fördelningen av skadeståndsansvaret mot utomstående tredje man mellan flera solidariskt ansvariga ägare eller förare av motorfordon.

Enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafik­försäkringslagen) skall trafikförsäkring finnas för alla motorfordon som är registrerade i Sverige eller som brukas här i landet. Trafikförsäk­ringsplikten, dvs. skyldigheten att teckna försäkringen och hålla den vid makt, åvilar fordonets ägare.

Trafikförsäkringen medför rätt för den som på grund av skada i följd av trafik med motorfordon är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare att få ut skadeståndet direkt av försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren inte har gjort förbehåll om annat, gäller för­säkringen också för försäkringstagaren mot den ansvarighet för skada som åvilar honom, dvs. som ansvarsförsäkring. Utan särskilt åtagande är för­säkringsgivaren dock inte ansvarig för skada på fordonet eller på egendom som befordras med det. För skada på föraren av fordonet är försäkrings­givaren ansvarig endast om försäkringstagaren, dvs. ägaren, är ansvarig för skadan. Utan särskilt åtagande är försäkringsgivaren inte heller ansvarig för skada på person som färdas med fordonet när detta brukas olovligen och som har vetskap därom.

Undantag från trafikförsäkringsplikten föreligger bl. a. beträffande statliga fordon. Ägare av fordon som inte är försäkringspliktigt är dock enligt lagen skyldig att utge ersättning till skadelidande enligt de regler som skulle ha gällt i fråga om försäkringsgivarens ersättningsskyldighet, om trafikförsäkring funnits.

Det nuvarande ersättningssystemets principiella anknytning till förarens vållande som grund för skadeståndsskyldighet innebär att den som drabbas av en trafikskada i vissa, om än i praktiken sällsynta fall blir ställd helt utan skadeersättning. De gällande reglerna innebär vidare bl. a. att föraren av ett motorfordon i allmänhet inte är skyddad av fordonets trafikförsäkring.


 


65                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:58

Sådant skydd föreligger endast i de sällsynta fall då ägaren är ansvarig för skada på föraren enligt skadeståndslagen. Den svaghet i systemet som detta innebär begränsas visserligen av den s. k. förarplatsförsäkringen eller det statliga förarskyddet. Dessa ersättningsanordningar — som f. n. finns för mer än 95 % av alla motorfordon — har emellertid karaktären av olycksfallsförsäkring, som ger endast begränsad ersättning vid invaliditet och dödsfall.

Det nuvarande ersättningssystemet innebär att vållande på den skade­lidandes sida kan medföra reduktion och i vissa fall t. o. m. helt bortfall av skadeståndet. Jämkning på grund av medvållande blir särskilt ofta aktuell när det gäller skada som har tillfogats förare av annat fordon. En annan brist i systemet är att ägare som skadas när han färdas som passagerare i det egna fordonet har en i allmänhet betydligt mer begränsad rätt än andra passa­gerare till ersättning ur den egna trafikförsäkringen och i kollisionsfall får sin rätt till ersättning ur kolliderande fordons trafikförsäkring jämkad om föraren av hans fordon varit vållande och således även om han personligen inte varit medvållande, låt vara att försäkringsbolagen numera i sin skaderegleringspraxis regelmässigt utger full ersättning till ägare i dessa fall.

Förslag till en reformering av trafikskadeersättningssystemet lades fram av bilskadeutredningen i betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring. Såvitt gällde bl. a. personskador som drabbar tredje man innebar förslaget i huvudsak att ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen skulle utgå på objektiv grund. I fråga om sakskador som företrädesvis vid kollisioner tillfogas de inblandade fordonen och egendom som befordras med dem föreslogs en ordning som i likhet med gällande regler principiellt byggde på vållande som ansvarsgrund. Utredningen tog också upp frågorna om skyddet för ägare och förare av motorfordon och om verkan av medvållande. Enligt förslaget skulle ägare som färdas som passagerare i det egna fordonet åtnjuta samma skydd som andra passagerare. Däremot stannade utredningen för att inte låta fordonsföraren omfattas av fordonets trafikförsäkring. Vidare ansåg utredningens majoritet att gällande regler om verkan av skadelidandes medvållande skulle behållas utan annan ändring än att möjligheten till jämkning vid ringa oaktsamhet skulle tas bort. Bilskadeutredningens förslag remissbehandlades men här inte föranlett lagstiftning.

Med anledning av ett motionsyrkande behandlade riksdagen år 1968 frågan huruvida förarplatsförsäkringen skulle ingå i den obligatoriska trafikförsäkringen. Riksdagen beslöt emellertid att t. v. avvisa tanken på ett sådant system (1 LU 1968:23).

I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972:5 s. 106) underströks som en allvarlig brist att föraren av ett motorfordon inte kan få någon ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring. Vidare framhölls att de föreliggande jämkningsmöjligheterna innebär en betänklig försvagning av det ekonomiska skyddet för skadelidande. I propositionen förordades emellertid att en reformering av reglerna om trafikskadean-svaret skulle anstå i avbidan på kommande förslag till nya generella regler om skadestånd med anledning av personskada.

Genom rekommendation nr 24/1973 har Nordiska rådet hemställt till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att låta undersöka det ändamålsenliga i och möjligheterna för att genomföra en utvidgning av trafikförsäkringen till att täcka även ägare och förare när de drabbas av trafikskada i annat nordiskt land.

5    Riksdagen 1975. I saml. Nr 4


 


Ju:58   Skr 1975:4                                                    66

Förslag till nya allmänna regler om ersättning vid personskada har nyligen lagts fram av skadeståndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V. Kommittén föreslår bl. a. att i skadeståndslagen skall tas in en regel om att ersättning med anledning av personskada får jämkas på grund av medvållande endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om det annars föreligger synnerliga skäl till jämkning. Utredningens betänkande är f. n. föremål för remissbehandling.

1 en skrivelse som har kommit in till justitiedepartementet den 26 nov­ember 1973 har trafikförsäkringsföreningen tagit upp bl. a. de här berörda bristerna i det nuvarande ersättningssystemet. Föreningen anför att man vid diskussioner inom försäkringsbranschen på senare tid har intresserat sig särskilt för den s. k. "no-fault"-försäkringen. Detta är en form av bilför­säkring där man helt eller delvis har frångått principen om bilförarens vållande som grund för den skadelidandes rätt till ersättning.

Föreningen diskuterar tre alternativa förslag till en reformering av den svenska lagstiftningen, vilka är olika långtgående och av vilka åtminstone två bygger på "no-fault"-idén. Enligt det första alternativet skulle trafikförsäkringen utvidgas att omfatta skada på fordonets förare. Det andra alternativet innebär därutöver att såvitt gäller personskador det nuvarande culpa-ansvaret med omvänd bevisbörda generellt ersätts med ett rent objektivt ansvar utan möjlighet till jämkning på grund av medvållande annat än i vissa fall av skada på förare av eller passagerare i fordon som brukas utan lov samt skada på förare som saknat körkort eller varit straffbart påverkad av alkohol eller orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Utanför skyddet borde falla förare och passagerare i tåg, spårvagnar och flygplan, som emellertid i gengäld borde beredas ett motsvarande skydd inom ramen för de regler som gäller i fråga om ersättning för skador i följd av trafik med resp. transportmedel. Enligt det tredje alternativet slutligen skulle utöver reformer enligt de båda första alternativen trafikförsäkringen utvidgas att omfatta också skador på det försäkrade fordonet, uppkomna vid kollision med annat trafiförsäk-ringspliktigt motorfordon, utan möjlighet till jämkning på grund av vållande eller medvållande. Möjligen borde systemet inrymma ett moment av obligatorisk självrisk för dessa s. k. vagnskador.

Efter att bl. a. ha redovisat vissa kostnadsberäkningar för de olika alternativen hemställer trafikförsäkringsföreningen att en reformering av det nuvarande ersättningssystemet enligt de båda förstnämnda alternativen genomförs men att däremot en reform enligt det tredje alternativet t. v. ställs på framtiden.

Även jag anser starka skäl tala för att man ser över bilansvarighets- och trafikförsäkringslagarna i de hänseenden som avses med trafikförsäkringsföreningens framställning. Antalet trafikoffer är stort och skadorna ofta av allvarlig art. Sociala och humanitära hänsyn talar för att de som drabbas av skador i motorfordonstrafiken bereds ett fullgott ekonomiskt skydd. Som framgår av det föregående företer det nuvarande ersättningssystemet brister i detta hänseende. Dessa brister blir endast till en del avhjälpta om skadeståndskommilténs förslag till nya allmänna regler om ersättning i anledning av personskada genomförs.

Det finns också anledning att uppmärksamma utvecklingen på detta område i andra länder. I vissa delstater i USA och Canada har man redan infört någon form av "no-fault"-system som bl. a. också bereder förare av motorfordon ersättning för personskada ur det egna fordonets trafik-


 


67                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;58

försäkring. Av särskilt intresse är att de nu gällande ersättningssystemet i Finland och Norge i fråga om personskador generellt bygger pä principerna för objektivt skadeståndsansvar och att i Finland sedan länge och i Norge sedan den 1 januari detta år trafikförsäkringen skyddar också fordonets förare. Reformer i denna riktning är under övervägande i Danmark. Slutligen bör nämnas att inom Europarådet nyligen utarbetats en konvention på detta område, vilken bygger på det objektiva skadestånds­ansvarets princip och som huvudregel förutsätter att förare av motorfordon skall ha rätt till ersättning för personskada ur fordonets trafikförsäkring. Det är angeläget att Sverige håller jämna steg med den utveckling som sålunda pågår i länder med vilka vi har ett omfattande trafikutbyte.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att en översyn av den aktuella lagstiftningen nu kommer till stånd. Denna översyn bör anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig.

Utredningsuppdraget bör i första hand omfatta de frågor om ersättning för personskada som avses med trafikförsäkringsföreningens framställning. 1 och för sig finns skäl som talar för att också reglerna om ersättning i kollisionsfall för skador på de inblandade fordonen och på egendom som befordras med dem reformeras. De nu gällande bestämmel­serna i det hänseendet är komplicerade och ger bl. a. genom sin anknytning till graden av vållande på ömse sidor upphov till tidskrävande och admini­strativt kostsamma förfaranden för skadereglering, även om bestämmandet av den slutliga fördelningen av ersättningarna mellan de försäkringsgivare som meddelat trafik- resp. vagnskadeförsäkring numera avsevärt under­lättats genom de s. k. kollisionsöverenskommelserna. En förenkling av systemet som också leder till minskade skaderegleringskostnader är önsk­värd. Som trafikförsäkringsföreningen anfört kunde man överväga ett på "no-fault"-principen byggt system som i huvudsak innebär att ersättning för trafikskada på motorfordon utgår ur fordonets trafikförsäkring. Ett sådant system skulle emellertid med all säkerhet leda till avsevärd ökning av skadeersättningskostnaderna och därmed av försäkringspremierna. Även i övrigt, bl. a. när det gäller tillämpningen av det nuvarande s. k. bonus-systemet, skulle ett flertal svårbemästrade praktiska problem uppstå. Under alla förhållanden skulle en övergång till ett sådant system påkalla ett mycket omfattande och tidsödande utredningsarbete.

På grund härav och då det synes angeläget att en reformering av ersättningssystemet i fråga om personskador kan genomföras inom en nära framtid anser jag att tanken på alt införa ett "no-fault"-system för ersättning av sakskador bör anstå.

Huvuduppgiften för den sakkunnige blir i enlighet med det sagda att utforma ett nytt system för ersättning för personskador i följd av motorfordonslrafik. Ett nytt ersättningssystem bör bygga på "no-fault"-idén eller med andra ord i fråga om grunderna för rätten till ersättning vila på samma principer som det rent objektiva skadeståndsansvaret, vare sig systemet utformas på skadeståndsrättsliga eller försäkringsmässiga grunder. De nya reglerna bör utformas så att förare och ägare av motorfordon i princip bereds samma rätt till ersättning för personskada ur fordonets trafikförsäkring som andra skadelidande. Samtidigt bör de nuvarande reglerna om jämkning av skadestånd på grund av medvållande ändras så att ersättning för personskada regelmässigt utgår oberoende av om den skadelidande varit medvållande eller ej. Även i sådana fall av medvållande som trafikförsäkringsföreningen pekar på i sin framställning — förare har saknat körkort, brukat fordon utan lov eller varit påverkad av


 


Ju:58   Skr 1975:4                                                    68

alkohol — är en jämkning av ersättningen för personskada ett i princip olämpligt korrektiv. Å andra sidan får naturligtvis också uppmärksammas behovet av en samordning av reglerna inom trafikförsäkringen med de nya allmänna jämkningsbestämmelser som kan komma att införas med anledning av skadeståndskommitténs förslag i betänkandet Skadestånd V.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas de problem som uppkommer när två eller flera fordon medverkat till uppkomsten av en skada, dvs. väsentligen i de s. k. kollisionsfallen. 1 fråga om skador som i sådanafall drabbar förare och passagerare i de inblandade fordonen bör principen vara att ersättningen utgår ur det "egna" fordonets trafikförsäkring. Den sakkunnige bör ta ställning till hur ersättningsansvaret skall fördelas när skada tillfogas en tredje man utanför de inblandade fordonen, t. ex. en cyklist eller en fotgängare.

Att ersättning till en skadelidande utgår ur visst fordons trafikförsäkring innebär inte nödvändigtvis att ersättningen slutligt skall bäras av denna försäkring. Den sakkunnige har att pröva de olika frågor om regressansvar som uppkommer. I första hand gäller detta frågan om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret mellan de berörda trafikförsäkringarna när två eller flera fordon medverkat till skadan. Därjämte bör emellertid den sakkunnige ta ställning till i vad mån trafikförsäkringsgivare skall ha rätt att återkräva utgiven ersättning från annan som medverkat till och enligt skadeståndslagen eller annan lagstiftning är ansvarig för skadan. Härvid bör den sakkunnige givetvis beakta det inom skadeståndskommittén pågående arbetet på en revision av de allmänna bestämmelserna om för­säkringsgivares regressrätt. Han bör dock pröva om en särreglering av regressfrågorna på Irafikförsäkringsområdet är påkallad och bör bl. a. överväga om skäl föreligger att genom särskilt långtgående begränsningar i regressrätten "kanalisera" trafikskadeersättningarna till den obligatoriska trafikförsäkringen.

I detta sammanhang har den sakkunnige att särskilt pröva frågan om förhållandet mellan ett nytt ersättningssystem på bilskadeområdet och nu gällande regler om ersättning för skada i följd av trafik med annat transportmedel, dvs. främst järnväg (spårväg) och flygplan. Med utgångspunkt i att dessa regler t. v. skall behållas oförändrade och att de nya regler om ersättning på bilskadeområdet som föreslås inte skall leda till inskränkning i skadelidandes rätt atl kräva ersättning enligt de speciella ersättningregler som gäller för vissa andra transportmedel bör den sakkunnige överväga om särskilda regler rörande ersättningsansvarets slutliga fördelning är påkallade i fall då motorfordon och annat transport­medel gemensamt medverkat till uppkomsten av skada.

Vad jag hittills har anfört om utredningsarbetets inriktning har avsett personskador. Den sakkunnige bör emellertid pröva om eller i vad mån ändringar bör företas också i de regler som gäller i fråga om sakskada som drabbar tredje man och som inte utgör skada på kolliderande motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon. Härvid bör särskilt övervägas frågan om ersättning för skada som uppkommer på annat transportmedel än motorfordon och på egendom som befordras med sådant transportmedel.

I fråga om beräkningen av ersättning för skada i följd av motorfordon bör utgångspunkten vara att skadeståndslagens regler och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser så långt möjligt skall gälla. Den sakkunnige skall härvid beakta det förslag till ändringar i dessa regler som innefattas i betänkandet Skadestånd V men är oförhindrad att överväga om


 


69                               Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:59

i något hänseende en särreglering är påkallad på trafikskadeområdet.

Trafikförsäkringsgivares ansvarighet är f.n. enligt trafikförsäkringslagen begränsad i fråga om personskada till 25 milj. kr. och i fråga om sakskada till 5 milj. kr. för varje händelse som orsakar skada. Begränsningsreglerna fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 1973. Den sakkunnige bör utgå från att dessa begränsningsbelopp skall behållas oförändrade. I den mån ett nytt ersättningssystem utformas på skadeståndsrättslig grund bör den sak­kunnige pröva huruvida motsvarande begränsningar — lill skillnad mot vad som gäller f. n. — bör införas beträffande själva skadeståndsansvarets omfattning.

Utredningsförslaget bör åtföljas av en så fullständig redovisning som möjligt av vilka kostnader förslagens genomförande beräknas medföra.

Den sakkunnige bör samråda med skadeståndskommittén. Han bör också genom samråd med företrädare för ansvariga myndigheter i övriga nordiska länder hålla sig underrättad om utvecklingen i dessa länder på förevarande område. Härvid bör den sakkunnige också undersöka förutsättningarna för ett tillgodoseende av de önskemål som kommit till uttryck i Nordiska rådets rekommendation nr 24/1973.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Det är önskvärt att nya regler på området kan träda i kraft samtidigt som eller i nära anslutning till att den lagstiftning som kan föranledas av betänkandet Skadestånd V genomförs.

Utredningsmannen har under tiden mars - september 1974 hållit elva sammanträden med experterna samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningsarbetet. Vidare har utredningsmannen haft överläggningar och kontakter med företrädare förde danska och norska justitieministerierna samt det finska socialministeriet.

Utredningsmannen har den 18 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning.

Uppdraget är därmed slutfört.

59. Fastigbetsdatakommittén (Ju 1974:06) (FADAK)

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för att pröva frågan om ett system för fastighetsregistrering m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 20 april 1974):

Ordförande: Moberg, Sven T., generaldirektör

Ledamöter: Jadestig, Thure R., arbetsförmedlingsföreståndare, led. av riksdagen Johansson, N. Filip, lantbrukare, led. av riksdagen Landberg, Maj-Lis H. A., överförmyndare, led. av riksdagen Wachtmeister, Hans W. A:son, civiljägmästare, led. av riksdagen

Experter: Andersson, L. Sune J., överdirektör (fr.o.m. den 3 maj 1974)


 


Ju .59   Skr 1975:4                                                                 70

Ekstam, Gunnar E., avdelningschef (fr.o.m. den 3 maj 1974) Gustafsson, Åke G., avdelningschef (fr.o.m. den 3 maj 1974)

Sekreterare: Nilsson, Torbjörn M. E:son, hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 maj 1974)

Bitr. sekreterare: Burman, K. Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Domstolsväsendets organisationsnämnd. Fack, 103 40 Stockholm, tel. 21 93 33 (sekreterarna)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):

På grundval av betänkandet (SOU 1966:63) Fastighetsregistrering och vid remissbehandlingen därav framkomna synpunkter lades i 1968 års statsverksproposition (prop. 1968:1 bil. 4 s. 10) fram förslag till vissa riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen. Riksdagen godtog förslaget (SU 1968:2, 3LU 1968:5, rskr 1968:80). Beslutet innebär bl. a. följande. Ett nytt för land och stad enhetligt fastighetsregister läggs upp. Ett enhetligt beteckningssystem införs, fastigheternas läge anges med koordinater och ADB-teknik används för registret. Registret förläggs till en central dataanläggning. Arbetet på reformen skulle enligt 1968 års beslut påbörjas omedelbart och genomförandet föregås av viss försöksverksam­het. Det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma hur det fortsatta utredningsarbelel och arbetet med att genomföra registerreformen skulle organiseras.

Genom beslut den 28 juni 1968 inrättade Kungl. Maj :t centralnämnden för fastighetsdata (CFD) som fick till uppgift att genomföra registerreformen i den mån detta inte ankom på lantmäteristyrelsen.

År 1969 avgav inskrivningskommittén betänkandet (SOU 1969:9) ADB inom inskrivningsväsendet. Med ledningav detla betänkande och resultatet av remissbehandlingen av det lades i 1970 års statsverksproposition (prop. 1970:1 bil. 4 s. 44) fram förslag till riktlinjer för en reform också av inskrivningsväsendet. De föreslagna riktlinjerna godtogs av riksdagen (SU 1970:2, 3LU 1970:8, rskr 1970:96). Beslutet innebär, aU eU nyU, centrah inskrivningsregister skall införas, att ADB-teknik skall användas, att möjligheterna till en teknisk samordning med fastighetsregistret bör undersökas och att en central dataanläggning skall användas. Införandet av det nya inskrivningsregistret skall föregås av försöksverksamhet.

Med stöd av riksdagens beslut år 1971 (prop. 1971:1 bil. 4 s. 10, CU 1971:5, rskr 1971:49) fick CFD sin nuvarande organisationsform den 1 juli 1971. CFD har till uppgift att förbereda uppbyggnad av centrala fastighets-och inskrivningsregister, baserade på ADB. Lantmäteristyrelsen svarar för fastighetsbeteckningsreformen och tillsammans med fastighets­registermyndigheterna för övriga uppgifter som krävs för fastighets­registerreformens genomförande och som inte ankommer på CFD. Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) leder arbetet med att förbereda fastighetsbokens innehåll för överförande till ett centralt inskrivningsregister, grundat på ADB, och inskrivningsmyndigheterna vid tingsrätterna   utför   beredning   och   sanering   av   innehållet   i   fastig-


 


71                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:59

hetsböckerna. CFD skall i sitt arbete samråda med lantmäteristyrelsen och DON.

CFD leds av en styrelse. Till styrelsen är knutet ett råd med uppgift att verka för en samordning av nämndens verksamhet med verksamheten hos kommunala organ som kan komma att lämna uppgifter till eller utnyttja registren.

CFD bedrev under år 1971 försöksverksamhet med ett ADB-system inom vissa delar av Uppsala län. På grundval av erfarenheter under bl. a. denna försöksverksamhet lade CFD i skrivelse den 28 april 1972 fram förslag till ett första driftsystem för ett centralt fastighetsregister och ett centralt inskrivningsregister (driftsystem I). Förslaget innebär att driftsystem I tas i bruk den I juli 1974 i Uppsala län och att det därefter successivt utvidgas att omfatta Gävle kommun, Stockholms län samt delar av Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Fastighetsregistermyndigheterna och inskrivningsmyndigheterna i dessa områden förbinds enligt förslaget med en dator över terminaler som ansluts till datorn över telenätet. De centrala registren innehåller enligt förslaget i stort sett de uppgifter som redovisas i nuvarande fastighetsregister och fastighets- och tomträttsböckerna. Nämnda myndigheter svarar för att registren hålls aktuella och CFD ansvarar för system och drift. Enligt förslaget beräknas driftsystem 1 kunna avlösas av ett rikssystem — driftsystem 2 — i slutet av år 1976.

På grundval av CFD:s skrivelse föreslogs i 1973 års statsverksproposition (prop. 1973:1 bil.4s. 14) att ett första driftsystem—driftsystem 1—skulle införas för begränsade delar av landet samt att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om vilka områden systemet skulle omfatta. Riksdagen godtog förslaget (CU 1973:8, rskr 1973:79). Med stöd av deUa bemyndigande har Kungl. Maj:t den 30 mars 1973 föreskrivit dels att CFD och övriga berörda myndigheter skall utgå från att driftsystem 1 får omfatta högst Uppsala län, Gävle kommun, Stockholms, Malmöhus sam Göteborgs och Bohus län, dels att arbetet under budgetåret 1973/74 skall inriktas på frågor som gäller uppbyggnad av fastighets- och inskrivningsregister för Uppsala län, Gävle kommun och Stockholms län och bedrivas med sikte på att driftsystem I skall tas i bruk för Uppsala län den I juli 1974.

Förutsättningarna för att den angivna tidsplanen skall kunna hållas har emellertid förändrats efter Kungl. Maj:ts nämnda beslut. Kritik har nämligen i olika sammanhang anförts mot den år 1968 beslutade reformen. Kritiken har främst avsett kostnaderna för reformen och dess konsekvenser för det nuvarande beståndet av by- och gårdsnamn.

Med anledning av kritiken tillsattes i slutet av år 1972 en utredning inom dåvarande civildepartementet för att belysa konsekvenserna för reformen i olika avseenden samt komma med förslag till eventuella ändringar i rikt­linjerna. Resultatet av utredningen har redovisats i rapport (Ds C 1973:4) Fastighetsbeteckningsreformen. Rapporten innehåller bl. a. förslag till ändrade riktlinjer för fastighetsregisterreformen. I samband med remissbehandling av rapporten har CFD redovisat de konsekvenser som ett genomförande av utredningens förslag skulle medföra för nämnden. CFD har därvid framhållit att driftsystem 1 kan tas i bruk med rättsverkan först i slutet av budgetåret 1974/75 med början i Uppsala län, om utredningens förslag skall genomföras. CFD har också anfört att ett rikssystem kan tas i bruk tidigast år 1978.

I prop. 1974:48 angående anslag till Centralnämnden för fastighetsdata för budgetåret 1974/75, m. m. har chefen för justitiedepartementet förordat att  riktlinjerna  för  fastighetsregisterreformen  ändras   i  enlighet med


 


Ju.59   Skr 1975:4                                                    72

utredningens förslag. Med anledning därav har chefen för justitie­departementet föreslagit att CFD:s senast angivna tidsplan för arbetet på driftsystem 1 skall läggas till grund för anslagsberäkningen för budgetåret 1974/75.

1 1973 års statsverksproposition anförde chefen för justitiedepartementet bl. a. (prop. 1973:1 bil. 4 s. 24) att en undersökning av alternativa lösningar till driftsystem 1 bör ingå som ett led — och ett mycket viktigt sådant — i arbetet på utvecklingen av ett rikssystem. Kungl. Maj:t har därför genom det tidigare nämnda beslutet den 30 mars 1973 uppdragit år CFD att efter samråd med datasamordningskommittén (Fi 1973:03; DASK) utarbeta förslag till ett andra driftsystem — driftsystem 2 — och därvid särskilt beakta möjligheterna till alternativa lösningar.

Innan jag går in på hur detta utredningsarbete fortskridit vill jag här först nämna något om de utredningar som pågår inom DASK.

DASK har i en verksamhetsrapport (Ds Fi 1973:10) redovisat sitt arbete under det första året samt uppläggningen och inriktningen av det fortsatta arbetet. Av rapporten framgår att DASK bl. a. behandlar frågan om centralisering eller regionalisering av statliga ADB-system. Systemen för fastighetsdata och för folkbokföring och beskattning nämns därvid som särskilt intressanta, eftersom de innehåller grundläggande uppgifter om i statliga ADB-system vanliga och för samhällsplaneringen viktiga informationsobjekt (fysiska personer, juridiska personer, framför allt sådana som är företag, samt fastigheter). Vidare kan i detta sammanhang nämnas att DASK som ett led i detta arbetet under sommaren 1973 hemställde att CFD i samband med en planerad förstudie för rikssystemet för fastighetsdata belyste möjligheterna till samordning med systemen för folkbokföring och beskattning och att därvid möjligheterna till regional samordning särskilt beaktades. Detta arbete skulle ske i samarbete mellan riksskatteverket (RSV), statskontoret och DASK. Jag återkommer längre fram till denna förstudie.

DASK:s hittillsvarande arbete med frågan om centralisering eller regionalisering har i januari 1974 redovisats i en rapport "Olika system­strukturer" som utarbetats av en arbetsgrupp inom kommitténs sekretariat. Rapporten, till vilken kommittén ännu ej tagit ståndpunkt, har sänts ut till ett antal myndigheter och andra organ för synpunkter. I denna rapport berörs även frågan om centralisering eller regionalisering av systemet för fastighetsdata och systemen för folkbokföring och beskattning.

Även andra av DASK:s utredningar kan komma att få betydelse för utformningen av driftsystem 2 för fastighetsdata. Det gäller främst utredningar av behoven av och möjligheterna till innehålls- och utseendemässig samordning av data i olika ADB-system. I dessa utredningar ingår bl. a. att belysa för- och nackdelar med att inrätta s. k. bas-eller primärregister för sådana data — däribland data om fastigheter — som är gemensamma för flera system. Fördelen med eventuella bas- eller primärregister är inte minst att dubbelarbetet reduceras för såväl uppgiftslämnare som förvaltning genom att data insamlas i denna typ av register och därifrån tillhandahålles andra system.

Andra utredningar av betydelse i detta sammanhang är den översyn som RSV och statskontoret påbörjat av det organisatoriska och tekniska systemet för folkbokföring och beskattning. Denna översyn har inletts med en förstudie i syfte att närmare klarlägga tänkbara alternativa lösningar rörande den framtida utformningen av detta ADB-system samt att ta fram erforderiiga   tids-   och   kostnadskalkyler  för  fortsatt   utveckling  och


 


73                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;59

genomförande av det framtida systemet.

I förstudien har utarbetats en lägesrapport, daterad den 15 oktober 1973. I denna diskuteras tre alternativa tekniska utformningar för lagringen och bearbetningen av data i systemet — ett med regional registerföring, ett med en kombination av central och regional registerföring och ett med central registerföring. Vidare berörs vissa frågor angående möjligheter till sam­ordning mellan ett nytt system för folkbokföring och beskattning och fastighetsdataprojektet. RSV och statskontoret avser att redovisa resultatet av förstudien under våren 1974.

För att återgå till CFD gav nämnden under sommaren 1973 Statskonsult AB i uppdrag att genomföra den ovan nämnda förstudien avseende driftsystem 2. Enligt uppdraget skulle Statskonsult belysa vilka system­lösningar som är möjliga och därefter ange ett antal alternativ som bör studeras närmare i det fortsatta arbetet. Minst ett av dessa alternativ skulle avse en regionaliserad lösning och minst ett en samordnad lösning med syslemet för folkbokföring och beskattning.

Statskonsult har i februari 1974 avgett en rapport angående alternativa lösningar för driftsystem 2. I rapporten redovisas tolv olika systemlösningar, varav Statskonsult rekommenderat fem för närmare studier.

Av dessa är ett snarlikt driftsystem 1 under det att ett annat innebär en direkt vidareutveckling av detta system. Ett av de rekommenderade alternativen bygger på mikrofilmteknik och central placering av utrustning för kopiering och distribution till berörda myndigheter av mikrofilmer. Två av de fem rekommenderade alternativen innebär regionaliserade lösningar av CFD-systemet.

De tre förstnämnda alternativen ligger på samma kostnadsnivå. Alternativen med regionaliserad lösning ligger på högre kostnadsnivåer. Det ena medför mer än dubbelt så höga kostnader och det andra nästan dubbla kostnader jämfört med något av de övriga rekommenderade alternativen.

CFD, som anmält rapporten i skrivelse den 28 februari 1974 med förslag till anslag för nämnden för budgetåret 1974/75, har framhållit, att de slutsatser och förslag som presenteras i rapporten är Statskonsults egna. CFD har också framhållit, att nämnden avser att driva den fortsatta utredningen av driftsystem 2 i samarbete med DASK, RSV och statskontoret.

Av vad jag nu anfört framgår att frågan om utformningen av framtida system för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende är komplicerad. En rad tekniska och ekonomiska frågor belyses i de utredningar DASK, CFD, RSV och statskontoret nu gör. Även om dessa utredningar ännu inte avslutats, kan det redan nu konstateras, att flera olika lösningar för system för fastighetsregistrering, inskrivningsväsende, folkbokföring och beskattning är möjliga att genomföra under 1980-taIet. Den tidsplan som redovisas i den tidigare nämnda lägesrapporten avseende systemet för folkbokföring och beskattning tar sikte på att ett nytt ADB-system skall genomföras med början 1978. Med hänsyn bl. a. till detta och till de stora kostnaderna för fastighetsdataprojektet — anslaget till CFD för budgetåret 1974/75 beräknas till 15 milj. kr. — är det emellertid angeläget att valet av lösning träffas så snart som möjligt. Sett i detta perspektiv minskar valmöjligheterna. Samtidigt är det angeläget att valet av system för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende sker så att man inte binder sig för lösningar som på längre sikt visar sig vara förenade med olägenheter.


 


Ju .59    Skr 1975:4                                                                74

Det utredningsarbete som hittills gjorts och som nu pågår bör kunna bilda utgångspunkt för en samlad bedömning av frågan om hur fastighetsregister och inskrivningsregister skall ordnas i framtiden och om man bör åstad­komma en samordning med andra system, t. ex. system för beskattning. I det senare fallet bör i första hand prövas en form av samordning, som innebär att önskad information kan utväxlas mellan olika system. En långt gående teknisk samordning av två administrativt så omfattande och kom­plexa system som det för fastighetsregister och inskrivningsregister å ena sidan och det för folkbokföring och beskattning å den andra bör vidare-utredas endast i den mån det framstår som uppenbart att påtagliga fördelar därigenom står att vinna. En bedömning av vilken teknisk lösning som bör väljas för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende bör inte baseras enbart på de alternativ som Statskonsult rekommenderat för fortsatta studier. Bedömningen av tänkbara alternativ bör i stället göras förutsättningslöst. Det innebär bl. a. att andra lösningar än sådana tekniska avancerade ADB-lösningar som det hittillsvarande utredningsarbetet avsett bör tas med i bedömningen. För att olika lösningar skall kunna jämföras är det viktigt att kostnads- och intäktsanalyser utförs. Självfallet kan arbetet på driftsystem 1 ge värdefulla erfarenheter för valet av system. En uppföljning av driftsystem 1 är därför angelägen.

För de uppgifter jag nu angett behövs enligt min mening en särskild kommitté med parlamentarisk förankring. Kommittén bör samarbeta med DASK och berörda myndigheter.

Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Vidare har kommittén gjort studiebesök vid centralnämnden för fastighetsdata i Gävle samt inskrivnings-och fastighetsregistermyndigheler i Uppsala.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

60. Nordiska ämbetsmannakommlttén (Ju 1974:07) för lagstiftningsfrågor

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19april 1974 för att ingå som svensk medlem i en nordisk ämbeismannakommitlé för lagstiftningsfrågor:

Svensk medlem: Andersson, J. Sven G., statssekreterare Ersättare för den svenske medlemmen: Blom, K. A. Birgitta, departementsråd Knutsson, P. Anders, rättschef

Expert: Nilsson, Bengt G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 26 april 1974)

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Slockholm, lel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.


 


75                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:61

Nordiska ministerrådet har den 19 februari 1974 beslutat att inrätta en ämbeismannakommitlé för lagstiftningsfrågor och samtidigt fastställt arbetsordning för kommittén. Enligt I arbetsordningen skall kommittén beslå av en medlem för varje land. För medlem av kommittén får utses ersättare som vid förfall för medlemmen inlräder i dennes ställe.

Kommittén skall inom sitt verksamhetsområde förbereda Nordiska ministerrådets arbete, göra upp förslag till dagordning för möten med ministerrådet och under ministerrådet ansvara för verkställigheten av rådets beslut. Kommittén skall i övrigt fullgöra de uppgifter som ministerrådet ålägger den.

Kommittén har t. o. m. oktober 1974 hållit tre möten varvid olika nordiska lagstiftningsfrågor avhandlats.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

61. Utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars 1974 föratt utreda frågan om Översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 18 maj 1974):

Ordförande: Nyman, Erik O., justitieråd

Ledamöter: Gustafsson, StigG., förbundsjurist, led. av riksdagen Jonäng, Gunnel M., studieinstruktör, led. av riksdagen Mattsson, Bengt F. R., ombudsman

Sekreterare: Ekeberg, Kari-Gunnar T., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 29 maj 1974)

Lokal: Domstolsväsendets organisationsnämnd, Fack, 103 40 Stockholm, tel. växel 14 02 40 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 8 mars 1974):

I vårt land finns sedan länge en utförlig lagreglering av de tvångsmedel som står till myndigheternas förfogande vid förundersökning med anledning av brott. De grundläggande reglerna härom finns i rättegångs­balken (RB). Regleringen i ämnet motiveras av att tvångsmedlen innefattar avsevärda ingrepp i den enskildes rättssfär. Från rättsskyddssynpunkt är det därför av vikt att lagstiftningen drar upp bestämda gränser för tvångs­medlens användning.

Bland de straffprocessuella tvångsmedlen intar telefonavlyssningen en särställning så till vida att de legala förutsättningarna för användningen av denna åtgärd är strängare än i fråga om tvångsmedel i allmänhet. Telefonavlyssning skiljer sig också på det viset från övriga tvångsåtgärder


 


Ju.61    Skr 1975:4                                                  76

att regler härom finns inte bara i RB ulan också i vissa speciallagar rörande ingripande mot särskilda typer av allvarligare brott. Nuvarande reglering innebär i huvudsak följande.

Enligt 27 kap. 16 § RB kan domstolen på yrkande av undersökningsledare eller åklagare meddela tillstånd till telefonavlyssning. För att tillstånd skall få meddelas krävs att någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Det skall vidare bedömas vara av synnerlig vikt för utredningen att den som leder förundersökningen får del av samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller eljest kan antas komma atl begagnas av honom. Tillstånd skall meddelas för viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Uppteckning som görs beträffande avlyssnat samtal får i regel granskas endast av rätten, undersökningsledaren och åklagaren. I den mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för utredningen skall uppteckningen efter granskningen omedelbart förstöras. I sammanhanget kan tilläggas att handlingar rörande telefonavlyssning åtnjuter sekretesskydd enligt 10 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ges vidgade möjligheter att utnyttja telefonavlyssning vid förundersökning angående vissa i lagen angivna grövre brott, t.ex. sabotage och spioneri. Bestämmelserna i lagen är utformade som tilläggs- och undantagsbestämmelser till RB:s regler och rör även andra tvångsåtgärder än avlyssning av telefonsamtal, däribland beslag. Beträffande telefonav­lyssning föreskrivs i 5 § att tillstånd härtill får meddelas, även om för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Om det är av synnerlig vikt för utredningen får vidare expedieringen av samtal till och från apparat, som innehas eller begagnas av den misstänkte, inställas eller fördröjas eller apparaten avstängas eller uppgift inhämtas om samtal som har expedierats eller beställts till och från apparaten. Beslut om sådan åtgärd meddelas av rätten. Giltighetstiden för tillstånd till telefonavlyssning eller annan åtgärd av nämnda slag är högst en månad från det att tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Förundersökningsledaren eller åklagaren får i brådskande fall själv besluta om åtgärden. Om han gör det skall han ofördröjligen anmäla detta till rätten, som har att skyndsamt pröva ärendet. Lagens giltighet är tidsbegränsad (numera till två år). Giltighetstiden har successivt förlängts, senast till utgången av juni 1974. Tdigare idag har beslutats prop. 1974:53 med förslag om förlängning med ytterligare två år.

Enligt lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. skall 27 kap. 16 § RB äga motsvarande tillämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkotika, trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. GiUighetstiden för tillstånd lill avlyssning får dock bestämmas till högst en månad. Även 1969 års lag har tidsbegränsad giltighet. Giltighetstiden har successivt förlängts med ett år i sänder, senast till ulgången av juni 1974. Tidigare i dag har beslutats prop. 1974:52 med förslag om föriängning till utgången av juni 1975.

Även lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund innehåller regler om telefonavlyssning. Enligt 11 § i lagen kan rätten förordna att polismyndighet får ta del av samtal till och från telefonapparat som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av utlänning, vilken har drabbats av ett beslut om avvisning  eller   utvisning  enligt  lagen  eller  av  ett  avvisnings-  eller


 


77                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:61

avlägsnandebeslut enligt utlänningslagen (1954:193) men som på grund av politiskt f lyktingskap eller av annat särskilt skäl likväl har tillåtits att stanna kvar i landet. Har beslutet meddelats enligt utlänningslagen krävs därutöver visst förordnande av Kungl. Maj:t. Vidare förutsätts att telefonavlyssning är av betydelse för att utröna i vad mån verksamhet som bedrivs av viss organisation eller grupp utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. Förordnande om telefonavlyssning får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt 12 § i lagen skall fråga om tillstånd till telefonavlyssning prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Tillstånd får meddelas att gälla högst en månad. I 13 § första stycket ges vidare bestämmelser om vem som får granska uppteckning vid telefonavlyssning och om förstörande av material som saknar betydelse. Lagen är tidsbegränsad och gäller t. o. m. den 30 april 1974.1 prop. 1974:55 föreslås att giltighetstiden förlängs till utgången av juni 1975.

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen är förutsättningarna för användande av telefonavlyssning olika beroende på vilket ändamål utredningen har. Regleringen uppvisar också skillnader i fråga om de särskilda lagarnas giltighetstider. Det är mot denna bakgrund naturligt att önskemål om samordning av bestämmelserna på sistone har framställts. I samband med remissbehandlingen av rikspolisstyrelsens framställning år 1973 om förlängning av giltighetstiden för 1969 års lag ifrågasatte sålunda riksåklagaren om inte tiden var mogen att göra en översyn av RB :s regler om tvångsmedel (prop. 1973:104 s. 8). Vid utskottsbehandlingen av 1973 års lag togs motsvarande spörsmål upp av justitieutskottet (JuU 1973:18 s. 22). Utskottet framhöll att, även om erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelserna om telefonavlyssning inte tydde på annat än att utnyttjandet skett med tillbörlig restriktivitet, den successiva utökningen av möjligheterna till telefonavlyssning motiverade en samlad översyn av lagstiftningen och dess tillämpning. En sådan kartläggning borde enligt utskottet ske i lämpligt sammanhang under beaktande av integritetsskyddskommitténs (Ju 1967:62) arbete rörande ett förstärkt integritetsskydd på personrättens område. Riksdagen beslöt att ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört (rskr 1973:121; jfr rskr 1973:223).

Antalet tillstånd till telefonavlyssning är per år räknat mycket litet. De myndigheter och företrädare för riksdagen som i olika sammanhang har haft att granska verksamheten har inte i något fall funnit att telefonavlyssning utnyttjats otillbörligt. Detta kan dock inte tas till intäkt för att en översyn av det slag riksdagen har förordat skulle vara av ringa intresse. Telefonav­lyssning innebär ett mycket allvarligt ingrepp i den enskildes rättssfär. Redan med hänsyn härtill finns goda skäl att göra en undersökning av hur detta tvångsmedel utnyttjas. Härtill kommer att lagregleringen på området har kommit att bli ganska splittrad. Bestämmelserna är intagna i olika lagar, som har tillkommit vid skilda tillfällen för att möta efter hand uppkommande behov, och de avviker sinsemellan på flera punkter. Enligt min mening är tiden nu mogen att göra en allmän översyn av lagstiftningen på området. Översynen bör anförtros år särskilda sakkunniga.

De sakkunniga bör i första hand kartlägga tillämpningen av gällande regler om telefonavlyssning. De bör granska de fall där sådant ingripande har företagits och försöka bilda sig en uppfattning om vilken effekt åtgärderna har haft och om de varit nödvändiga för att uppnå resultat.

Telefonavlyssning är otvivelaktigt en effektiv spaningsmetod vid vissa slag av mycket allvarliga brott som är svåra att komma åt enbart med andra


 


Ju:61    Skr 1975:4                                                   78

metoder. Med hänsyn till ingreppets karaktär bör det emellertid inte få förekomma i andra fall än då det motiveras av starka samhällsintressen. De sakkunniga bör överväga om gällande regler om tillämpningsområdet för telefonavlyssning innefattar en lämplig avvägning mellan intresset av ett starkt skydd för den enskildes privatliv och samhällets intresse av effektiva medel i brottsbekämpningen. I detta sammanhang bör undersökas om visst minimistraff är lämplig förutsättning för tillstånd till telefonavlyssning eller om visst angivet brott i princip bör vara avgörande.

En viktig uppgift för de sakkunniga blir att undersöka om det är möjligt att ytterligare stärka rättssäkerhetsgarantierna vid telefonavlyssning. I detta syfte bör de se över bl. a. reglerna om förfarandet vid tillståndsprövningen. En annan fråga som bör uppmärksammas är om kretsen av de personer som har rätt att ta del av det upptecknade materialet kan begränsas ytterligare.

Som jag tidigare har nämnt är reglerna om telefonavlyssning spridda på olika lagar. De sakkunniga bör undersöka om det är möjligt att uppnå större enhetlighet genom att samla alla eller åtminstone flertalet regler rörande telefonavlyssning i en enda lag. Flertalet tillstånd till telefonavlyssning torde f. n. meddelas med stöd av de särskilda, tidsbegränsade lagarna. En ordning med tidsbegränsad lagreglering i ämnet har den fördelen att riks­dagen fortlöpande kan kontrollera att verksamheten bedrivs efter upp­dragna riktlinjer. De sakkunniga bör överväga om denna ordning bör behållas eller om erforderliga garantier för att riksdagen får tillräcklig insyn i verksamheten kan skapas på annat sätt.

En särskild aspekt på frågan om telefonavlyssning har tagits upp i en skrivelse från Pressens samarbetsnämnd den 30 november 1973, nämligen de problem som sammanhänger med telefonavlyssning hos tidningsredak­tioner och i andra situationer då åtgärden kan komma i konflikt med den i tryckfrihetsförordningen grundade principen om meddelares rätt till anonymitet. De sakkunniga bör uppmärksamma detta särskilda problem och därvid samråda med de sakkunniga som tillkallats för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.

Under översynen av telefonavlyssningsreglerna kan även andra frågor om förstärkning av integritetsskyddet på området aktualiseras. I den mån sådana frågor har omedelbart samband med det nu givna lagstiftnings­uppdraget bör de sakkunniga kunna föreslå reformer också i sådana hänseenden. De sakkunniga bör därvid samråda med integritets­skyddskommittén. De sakkunniga bör även vara oförhindrade att — om det visar sig nödvändigt — föreslå sådana ändringar i 1952 års lag om särskilda tvångsmedel i vissa brottmål som föranleds av översynen beträffande reglerna om telefonavlyssning.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Utredningen har under tiden mars - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.


 


79                                 Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:62

62. Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1974 med uppdrag att göra en översyn av försäkringsavtalslagen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 maj 1974):

Ordförande: Hellner, Jan E., professor

Ledamöter: Ernulf, T. Gudmund, borgmästare, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, StigG., förbundsjurist, led. av riksdagen Larsson, B. Roland, förbundsordförande Schönmeyr, C. Richard A. C, direktör Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen

Experter: Odelgard, Bengt K. G., avdelningschef (fr.o.m. den 2 juli 1974) Roos, Carl-Martin, professor (fr.o.m. den 2 juli 1974) Skaar, Nils, kommendörkapten (fr.o.m. den 2 juli 1974) Stenberg, Hans O., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 2 juli 1974) Warholm, M. Birgit, departementssekreterare (fr.o.m. den 16 maj 1974) Åberg, Hilding, direktör (fr.o.m. den 16 maj 1974)

Sekreterare: Assarson, Per A., hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 maj 1974)

Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 5 april 1974):

Den gällande svenska lagen (1927:77) om försäkringsavtal, som tillkom i nordiskt samarbete, reglerar utförligt rättsförhållandet mellan å ena sidan försäkringsgivaren, å andra sidan försäkringstagaren och andra som för­säkringen skyddar. Lagen har inte ändrats på någon punkt av större bety­delse under sin giltighetstid. Den innehåller dels en rad mera allmänna bestämmelser, som till stor del behandlar påföljderna av att försäkrings­tagaren brustit i olika avtalsmässiga skyldigheter mot försäkringsgivaren, dels vissa speciella regler, som gäller särskilda försäkringsbranscher. Framför allt de allmänna bestämmelserna är i väsentliga avseenden tvingande till försäkringstagarens fördel. På åtskilliga punkter råder dock avtalsfrihet. Bl. a. har försäkringsgivaren i allmänhet möjlighet att fritt bestämma vilka risker som skall omfattas av försäkringsskyddet.

Den offentliga kontrollen över försäkringsbolag regleras i 280 — 294 §§ lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Bestämmelserna har undergått vissa ändringar, de viktigaste år 1961. Kontrollen avser både försäkrings­bolagens soliditet och premiernas skälighet med hänsyn till den risk som försäkringen skall täcka. Tillsynsmyndighet är försäkringsinspektionen.

Försäkringsavtalslagen anses allmänt utgöra ett från teknisk synpunkt


 


Ju .62   Skr 1975:4                                                  80

framstående lagverk. Frågan om en reform av försäkringsavtalsrätten har emellertid tagits upp i litteraturen, och riksdagen har vid flera tillfällen ställt sig positiv till en revision av försäkringsavtalslagen i nordiskt samarbete (se senast 1 LU 1970:14). Tillsynsreglerna i lagen om försäkringsrörelse har inte debatterats mera ingående sedan 1961 års lagändringar.

Enligl min mening kan goda skäl anföras för alt nu göra en översyn av försäkringslagstiftningen. Försäkringsavtalet är en avtalstyp som berör praktiskt taget alla medborgare. Försäkringstagaren är normalt den svagare parten och saknar nästan alltid sin medkontrahents sakkunskap och överblick på området, där det många gånger är svårt för andra än specialister att behärska de tekniska problemen. Försäkringstagaren har därför ofta ringa möjlighet att bedöma den närmare innebörden av skäligheten i erbjudna villkor, som vanligen utformas ensidigt av försäkringsgivaren. Även vid regleringen av skadorna är försäkringstagaren i ett underläge, låt vara att hans position har väsentligt förbättrats genom tillkomsten av rätisskyddsförsäkringen och den allmänna rättshjälpen. Försäkringsinspektionens lillsyn beträffande villkoren består, utom närdet gäller livförsäkring, huvudsakligen av en allmän kontroll över premienivån med ledning av försäkringsbolagens statistik. Några ingripanden mot försäkringsbolagens ställningstaganden i enskilda skadeförsäkringsärenden anses inte ingå i inspektionens befogenheter. Försäkringsbolagen synes visserligen i allmänhet tillämpa lag och villkor liberalt, men det måste vara långt tryggare för försäkringstagarna att deras intressen tillvaratas genom uttryckliga lagregler.

I detta sammanhang bör också erinras om det omfattande lagstiftnings­arbete som under senare år har förekommit på konsumentpolitikens område. Av störst betydelse är den näringsrättsliga lagstiftningen, som tar sikte på konsumenterna som kollektiv. Hit hör lagen (1970:412) om otill­börlig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Dessa lagar utgör grunden för konsumentombudsmannens och marknadsdomstolens verksamhet. Den näringsrättsliga lagstiftningen kompletteras av vissa civilrättsliga lagar som skyddar den enskilde konsumenten, bl. a. lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. och konsumentköplagen (1973:877). Även lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden bör nämnas i detta sammanhang.

Avsikten är atl skyddet för konsumenterna skall byggas ut ytterligare på olika områden under de kommande åren. Flera utredningar är sålunda sysselsatta med frågor som rör konsumentskydd. Här kan nämnas generalklausulutredningen (Ju 1970:58), kreditköpkommittén (Ju 1971:05), konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07), produktansvarskommittén (Ju 1973:08) och hemförsäijningskommittén (Ju 1973:10).

Den utveckling som pågår på konsumentpolitikens område gör det naturligt att även undersöka möjligheterna att åstadkomma ett förbättrat konsumentskydd på försäkringsområdet. Vissa frågor som sammanhänger härmed har tagits upp av statens konsumentråds försäkringsutredning i betänkandet (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar. Uiredningens förslag avser bl. a. frågor rörande information om försäk­ringar samt konsumenternas möjlighet att få ett skadeärende prövat i nämnd med konsumentrepresentanter.

I årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 12 s. 49) säger sig chefen för handelsdepartementet dela utredningens uppfattning att konsumentverket bör handha de arbetsuppgifter som konsumentin­formation om försäkringar för med sig. Det sägs också att det får ankomma


 


81                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:62

på verket att undersöka hur och i vilken utsträckning utredningens förslag i detta avseende skall genomföras. När det gäller nämndförfarandet understryks i propositionen att alla konsumenter, oberoende av i vilket bolag försäkring tecknats, bör ha möjlighet att få ett ärende prövat i en nämnd som innehåller konsumentrepresentanter och som är skild från bolagen.

1 statsverkspropositionen sägs vidare atl en central instans bör svara för rådgivning i försäkringsfrågor och att det bör ankomma på konsumentverket att i samråd med försäkringsinspektionen svara för den närmare uppläggningen. Vidare uttalas i statsverkspropositionen att försäkringsinspektionens skaderegleringsgranskning bör ses över och att det får förutsättas att inspektionen i samråd med konsumentverket genomför denna översyn.

De undersökningar som sålunda förordas i statsverkspropositionen torde komma att leda till ett förbättrat konsumentskydd i vissa viktiga hänseenden. Det är emellertid angeläget att även på andra punkter stärka konsumenternas ställning när det gäller försäkringar. Det finns också ett påtagligt allmänt behov att modernisera försäkringslagstiftningen, vilket i olika sammanhang har vitsordats också från försäkringsgivarhåll. Försäkringstekniken har gått framåt avsevärt sedan försäkrings­avtalslagens tillkomst. De statistiska metoderna och admini­strationstekniken har utvecklats. Nya branscher och nya problem har uppkommit. Försäkringsverksamheten har fått en helt annan omfattning, samtidigt som den drivs i alltmer koncentrerade former, med ett fåtal stora bolag som dominerar marknaden. Förutsättningarna för verksamheten har på detta sätt ändrats på viktiga punkter.

Ännu en anledning att se över försäkringslagstiftningen utgör de aktuella reformplanerna på skadeståndsrättens område. I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972:5) har anförts att skadeståndsrätten i fram­tiden torde komma att avlösas i ökad utsträckning av försäkrings­anordningar på den skadelidandes sida. Skadeståndskommittén har också fått i uppdrag att utreda bl. a. frågan om en reform av reglerna i 25 § försäkringsavtalslagen angående försäkringsgivarens rätt att under vissa förutsättningar återkräva ersättningsbelopp, som han har utgett till för-säkringshavaren, från den som är ansvarig för skädefäJlet (försäkrings­givares regressrätt). I direktiven (se 1972 års riksdagsberättelse Ju 1967:68) anförs bl. a. att regressreglerna bör utformas så att försäkringsersättning i största möjliga omfattning stannar på den skadelidandes försäkringsgivare. Skadeståndskommittén skall vidare överväga om den som har försummat att försäkra sin egendom bör få rätten till skadestånd inskränkt i fall då försäkring enligt allmänt vedertagna normer får anses höra till god ordning.

Om de skadelidande i framtiden blir alltmer beroende av ersättning från privat försäkring också i fall där de nu kan räkna med skadestånd, kommer försäkringslagstiftningens betydelse att öka för både enskilda personer och företag. Det ter sig nödvändigt att åstadkomma en lämplig samordning mellan försäkrings- och skadeståndsreglerna, så att den avsedda ordningen inte leder till någon oskälig begränsning av den skadelidandes ersättningsmöjligheter.

1 detta sammanhang kan nämnas att Nordiska rådet år 1971 har konstaterat atl det föreligger vissa reformbehov på försäkringsområdet. Vid nyligen hållna överläggningar med företrädare för de övriga nordiska ländernas justitieministerier har det också yppats intresse för en revision av försäkringsavtalslagarna i de olika länderna.

6   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4


 


Ju .62   Skr 1975:4                                                    82

Med hänsyn till det anförda förordar jag att sakkunniga rillkallas för att se över försäkringslagstiftningen. Översynen bör i huvudsak avse för­säkringsavtalslagen. Jag ämnar i det följande gå närmare in på de punkter där lagen främst kan behöva ändras eller kompletteras.

En väsentlig uppgift för de sakkunniga blir att överväga i vad mån de begränsningar i försäkringstagarnas skydd som försäkringsavtalslagen på många områden medger framstår som berättigade under nuvarande förhållanden. Lagens regler om försäkringstagarens upplysningsplikt och om fareökning m. m. bygger till stor del på tanken alt när försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har eftersatt sina avtalsmässiga skyldigheter på ett sådant sätt att det mera påtagligt rubbar grunderna för försäkringsgivarens bedömning av risken, så bör ersättningen vid försäkringsfall reduceras eller försäkringstagaren rentav helt gå miste om ersättning. Med en modern rättsuppfattning kan en sådan påföljd ibland te sig mycket sträng, särskilt med tanke på försäkringsbolagens möjlighet att i förväg kalkylera riskerna för oaktsamhet av denna typ från motpartens sida och anpassa premien härefter. Det är tänkbart att i en del av de avsedda fallen det kan vara tillräckligt att medge en reduktion av ersättningen i fall då försäkringstagaren har förfarit illojalt mot försäkringsgivaren.

Frågan om försäkringstagares upplysningsplikt kan behöva bedömas även från inlegritetsskyddssynpunkt. Särskilt när någon ansöker om liv­försäkring torde försäkringsbolagen ofta begära ingående upplysningar om hälsotillstånd och andra förhållanden av privat natur. Det kan finnas skäl att införa vissa regler om vilka uppgifter som försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna. Vidare bör frågan om sekretesskydd för uppgifter som lagras hos försäkringsbolagen uppmärksammas.

Ett praktiskt viktigt problem är rättsverkningarna av att försäkringshavaren har framkallat försäkringsfallet. Dessa frågor regleras framför allt i 18 — 20 §§ försäkringsavtalslagen genom bestämmelser som till skillnad från motsvarande paragrafer i de danska och norska försäkringsavtalslagarna är dispositiva. De sakkunniga bör pröva om tvingande regler är påkallade till försäkringshavarens skydd. Samtidigt finns det anledning att ta upp det omstridda problemet i vilken utsträckning försäkringshavarens rätt kan påverkas av att försäkringsfallet har framkallats av annan person, t. ex. hans anställda eller närstående eller innehavaren av försäkrad egendom. Det är möjligt att försäkringshavaren under alla omständigheter bör skyddas, när han själv eller annan har framkallat försäkringsfallet på annat sätt än genom uppsåt.

I detta sammanhang bör de sakkunniga också uppmärksamma reglerna om säkerhetsföreskrifter i 51 § försäkringsavtalslagen. Försäkringsbolagen har f. n. en vidsträckt möjlighet att ta in sådana föreskrifter i försäkrings­avtalen. Har en sådan föreskrift åsidosatts och är överträdelsen kausal till skadan, kan försäkringshavaren helt gå miste om försäkringsersättning, även om överträdelsen har berott på ringa oaktsamhet. Också på denna punkt kan det finnas skäl att förbättra skyddet för försäkringshavaren.

De nuvarande reglerna i 14 § försäkringsavtalslagen om följderna av underlåtenhet att erlägga premien i föreskriven tid medför att försäkringstagaren även vid ganska kortvariga och ursäktliga dröjsmål kan förlora rätten till försäkringsersättning. Reglerna kan i enskilda fall leda till resultat som ter sig obilligt hårda mot försäkringstagaren, särskilt om dennes möjlighet att få ut skadestånd av annan, som är ansvarig för skadefallet, skulle komma att inskränkas. De sakkunniga bör pröva om inte en ordning bör införas som ger större trygghet för försäkringstagarna än den


 


83                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:62

nuvarande. I varje fall kan del finnas skäl att förstärka skyddet för för­säkringstagarna när det gäller försäkringar som regelbundet förnyas, t. ex. hemförsäkringar.

Försäkringsavtalslagen reglerar i ganska ringa utsträckning för­säkringsgivarens möjligheter atl förbehålla sig rätt att säga upp försäkringsavtalet i förtid, t. ex. vid kontraktsbrott eller på grund av inträffad skada. Utom vid trafikförsäkring har försäkringsgivaren vidarfull frihet att vägra atl förlänga ett avtal, när försäkringstiden utgår. Framför allt när risken är svårförsäkrad kan det försätta försäkringstagaren i en besvärlig situation, om hans skydd på detta sätt upphör. Olika sätt att förbättra hans ställning i sådana fall bör utredas. En utväg kunde vara att liksom t. ex. vid hyresavtal ge försäkringstagaren en principiell rätt till förlängning av avtalet, eventuellt mot högre premie, såvida inte försäkringsgivaren visar vägande sakliga skäl för uppsägning. Ett mindre ingripande alternativ skulle vara att ge tillsynsmyndigheten vidgade befogenheter att ingripa mot en praxis som inte lämnar de enskilda tillräckliga möjligheter att behålla det försäkringsskydd som de har haft anledning att räkna med.

Nära sammanhang med dessa frågor har del viktiga problemet huruvida försäkringsgivarens frihet att genom försäkringsvillkoren avgränsa omfattningen av sitt ansvar bör bibehållas i nuvarande utsträckning. Att införa tvingande regler rörande de risker som en försäkring skall täcka kan ibland tänkas vara en lämplig lösning. Sådana bestämmelser blir dock lätt föråldrade med försäkringsteknikens utveckling, och i varje fall ärdel svårt alt undvika att de blir vidlyftiga. Ett alternativ som bör övervägas är därför att, efter mönster från flera andra europeiska länder, införa en skyldighet för försäkringsbolagen att i förväg låta tillsynsmyndigheten granska allmänna försäkringsvillkor för åtminstone vissa branscher. 1 samband härmed skulle kunna kontrolleras inte bara att försäkringsskyddet får skälig omfattning utan också att villkoren fyller rimliga krav på förståelighet och överskådlighet. I väsentliga delar har tillsynsmyndigheten redan nu möjlighet att ingripa mot försäkringsbolagen i fall som avses här. Det kan emellertid finnas skäl att vidga tillsynsmyndighetens möjligheter till ingripande.

I flera av de nu berörda fallen kan reformer vara befogade främst när försäkringstagaren är enskild konsument, medan det kan tänkas att den nuvarande ordningen helt eller delvis bör behållas när försäkringstagaren är företagare. De sakkunniga bör särskilt överväga om försäkringsavtalslagen på några punkter bör innehålla speciella regler som tar sikte på att skydda enbart konsumenter.

Särskilda bestämmelser saknas i försäkringsavtalslagen om en del branscher av stor praktisk betydelse, bl. a. vagnskadeförsäkring på bilar, vattenledningsskadeförsäkring, stöldförsäkring, maskinförsäkring, rältsskyddsförsäkring, garantiförsäkring och kreditförsäkring. De sakkunniga bör överväga om det finns behov att speciellt reglera dessa försäkringsformer i lag.

En svaghet med försäkringsavtalslagen är atl dess regler är skrivna med tanke på individuella försäkringar och att reglerna är oanvändbara eller bara med svårighet kan tillämpas på kollektiva försäkringar. Sådana försäkringar, till vilka hör grupplivförsäkringar, kollektiva pensions­försäkringar och trygghetsförsäkringar, har emellertid under senare år fått allt större betydelse. De sakkunniga bör särskilt överväga de problem som är förknippade  med de kollektiva försäkringarna och pröva i  vilken


 


Ju.62    Skr 1975:4                                                   84

utsträckning det behövs särskilda lagregler för deras vidkommande.

Några regler i försäkringsavtalslagen, särskilt om livförsäkring, avser frågor om förhållandet till andra än försäkringsgivare och försäkringstagare, t. ex. till försäkringstagares borgenärer. Som ett led i översynen av försäkringsavtalslagen bör de sakkunniga ta upp också frågan huruvida ändringar av sådana bestämmelser är påkallade. Det torde härvid finnas särskild anledning att se över reglerna om förmånstagarförordnande. Kritik har vid skilda tillfällen riktats mot den betydelse som sådana förordnanden f. n. har både för borgenärsskydd och för arvsbeskattning. De sakkunniga bör överväga behovet av ändrade regler som bättre tillgodoser borgenärernas önskemål och intresset av en rättvis beskattning. Hithörande frågor har emellertid också nära samband med familjerätten. Bl. a. spelar förmånstagarförordnanden en viktig roll när det gäller skyddet för efterlevande make. Vid sina överväganden i dessa frågor bör de sakkunniga samråda med familjelagssakkunnlga (Ju 1970:52).

De sakkunniga bör vara oförhindrade att även i övrigt ta upp de regler i försäkringsavtalslagen som de finner böra diskuteras. Däremot bör de sakkunniga inte behandla lagen om försäkringsrörelse i vidare mån än som krävs till följd av de ändringar de sakkunniga föreslår beträffande försäkringsavtalslagen. Sådana följdändringar torde i huvudsak bli aktuella endast när det gäller tillsynsmyndighetens kontroll av försäkrings villkor. 1 övrigt bör sålunda lagen om försäkringsrörelse lämnas utanför det nu aktuella utredningsarbetet. Detta gäller bl. a. de bestämmelser som ger försäkringsinspektionen möjlighet att granska försäkringsbolagens skade-reglerande verksamhet. Som tidigare nämnts torde inspektionen själv komma att genomföra en översyn av sin skaderegleringsgranskning i samråd med konsumentverket. I övrigt torde lagen om försäkringsrörelse komma att bli föremål för en allmän översyn i samband med det pågående reformarbetet på aktiebolagslagstiftningens område. De sakkunniga bör givetvis följa det arbete som sålunda kan komma till stånd.

De sakkunniga bör även uppmärksamma det arbete som i övrigt bedrivs av försäkringsinspektionen och konsumentverket i syfte att stärka konsumenternas ställning i försäkringsfrågor.

Utredningsarbetet kan väntas bli omfattande, och det kan vara naturligt om det sker i etapper. Sådana allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning bör emellertid behandlas med förtur, och förslag till lagändringar med detta syfte torde lämpligen böra läggas fram i ett sammanhang. Reformer som främst siktar till en modernisering av lagstiftningen och andra regler som avser enskilda försäkringsbranscher torde däremot utan olägenhet kunna behandlas i ett senare skede av utredningsarbetet.

Utredningen bör bedrivas i samråd med skadeståndskommittén. 1 vissa frågor bör de sakkunniga också, som tidigare nämnts, samråda med familjelagssakkunnlga. Även med produktansvarskommittén kan samråd behöva ske. Kontakt bör vidare hållas med de motsvarande kommittéer för översyn av försäkringslagstiftningen som kan komma att tillsättas i övriga nordiska länder.

Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit två sammanträden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.


 


85                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:63

63. Varumärkesutredningen (Ju 1974:10)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att verkställa översyn av varumärkeslagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 maj 1974):

Ordförande: Knutsson, P. Anders, rättschef

Ledamöter: Göransson, Lars G., sekreterare Nittzell, Gunnar O., direktör Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen Uggla, Claes A., patenträttsråd

Experter: Carlman, J. Holger, f.d. patenträttsråd (fr.o.m. den I augusti 1974) Holmqvist, Lars J. H., docent Lundberg, Bengt I., byråchef Ohlson, Olof S., pol. mag.

Sekreterare: Olsson, Agne Henry O., hovrättsassessor

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 1105 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 19 april 1974):

Bestämmelser om varumärken finns i varumärkeslagen (1960:644) och kollektivmärkeslagen (1960:645). Administrativa bestämmelser bl. a. om förfarandet i varumärkesärenden finns i kungörelsen (1960:648) med tillämpningsbestämmelser till varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen. Till lagstiftningen ansluter också bl. a. patent- och registreringsverkets kungörelse (1960:652) angående klassindelning av varor och tjänster vid registrering av varumärken. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1961. Den har tillkommit i nordiskt samarbete och överensstämmer i det väsentliga med varumärkeslagarna i Danmark, Finland och Norge.

Med varumärke menas särskilt kännetecken för att från andras varor skilja sådana varor som näringsidkare tillhandahåller i sin rörelse. Enligt varumärkeslagen kan näringsidkare få ensamrätt till varumärke genom att låta registrera det i varumärkesregistret hos patent- och registreringsverket. Ensamrätt kan emellertid också förvärvas utan registrering, nämligen om märket blivit inarbetat. Därmed menas att märket här i riket har blivit allmänt känt som beteckning på innehavarens varor bland de personer till vilka det riktar sig.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror samt av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning. Genom inarbetning kan ensamrätt erhållas även till s. k. slagord (slogan) och annat särskilt varu-kännetecken.   Släktnamn   och   firma   är   uteslutna   från   varumärkes-


 


Ju.63   Skr 1975:4                                                   86

registrering men skyddas enligl varumärkeslagen  som  s.  k.  naturliga varukännetecken.

Ensamrätten till varumärke innebär att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda etl med varumärket förväxlingsbart känne­tecken för sina varor vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annal sätt, däri inbegripet muntlig användning.

Med varor likställer lagen tjänster som tillhandahålls i näringsverk­samhet. Detta medför att även s. k. servicemärken, dvs. kännetecken som används av t. ex. banker, resebyråer eller skönhetsinstitut, kan skyddas.

För att ett varumärke skall kunna registreras krävs att det har sär-skiljningsförmåga, dvs. att det är ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. I vissa fall får registrering inte ske. Detta gäller t. ex. om märket är förväxlingsbart med annans registrerade märke, om det uppenbart är ägnat att vilseleda allmänheten eller om man i märket tagit in skyddade internationella eller statliga beteckningar eller kommunala vapen. Registrering av varumärke gäller för tio år och kan förnyas, varje gång för ytterligare tio år.

I princip förutsätter varumärkesskyddet att märket används. Denna princip kommer emellertid bara indirekt till uttryck i lagen, bl. a. i en regel i 25 § andra stycket om att varumärkesregistrering kan hävas om märket inte varit i bruk under de fem senaste åren och innehavaren inte visar skäl för sin underlåtenhet att använda märket.

Enligt kollektivmärkeslagen kan förening av näringsidkare genom registrering eller inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas av medlem för varor eller tjänster som han tillhandahåller i sin rörelse. Offentliga myndigheter, stiftelser och andra sammanslutningar som bedriver kontroll av varor eller tjänster kan också få ensamrätt lill varumärke eller annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster som är föremål för kontroll. Varumärke som avses i kollektivmärkeslagen kallas kollektivmärke. För kollektivmärken gäller i huvudsakliga delar bestämmelserna i varumärkeslagen.

Varumärkesrätten har liksom patenträtten och upphovsrätten stark internationell anknytning. Sedan länge har man också strävat efter ett internationellt samarbete på detta område. Ett uttryck härför är Paris­konventionen av år 1883 för industriellt rättsskydd. Konventionen innehåller regler bl. a. om varumärken och avser i huvudsak att för konventionsländerna ge regler om s. k. nationell behandling, rätt till prioritet m. m. Man började emellertid tidigt ta upp samarbete också beträffande registrering av varumärken. Redan år 1891 tillkom den s. k. Madridöverenskommelsen om internationell registrering av varumärken. Till denna är f. n. anslutna 23 länder, bl. a. de båda tyska republikerna, Frankrike, Italien, Schweiz och Spanien. De anslutna länderna bildar en union. Madridunionen. Sverige har inte tillträtt överenskommelsen.

Enligt Madridöverenskommelsen kan en internationell registrering av varumärken ske hos WIPO (Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten) i Geneve. Sådan registrering förutsätter att varumärket dessförinnan registrerats i innehavarens hemland. Den internationella registreringen medför att varumärket erhåller skydd i andra unionsländer enligt lagstiftningen i resp. land. Överenskommelsen innebär således inte något förenhetligande av varumärkesrätten. Unionsland kan vägra att tillerkänna den internationella registreringen giltighet i landet.

Madridöverenskommelsen har ansetts innebära vissa olägenheter och ett arbete på att skapa ett bättre internationellt skydd för varumärken inleddes


 


87                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:63

därför i början av 1970-talet. Arbetet var ursprungligen inriktat på en revision av Madridöverenskommelsen. Senare enades man emellertid om atl skapa en ny internationell konvention på området. Vid en diplomatisk konferens i Wien den 17maj— I2juni 1973, i vilken 56 länder deltog, antogs en överenskommelse om internationell varumärkesregistrering. Fördraget om registrering av varumärken (Trademark Registration Treaty, TRT). Överenskommelsen har undertecknats av 14 stater, bl. a. Danmark, Finland, Norge och Sverige. Bland övriga länder som har undertecknat den märks Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta staterna, Italien och Storbritannien.

Huvudprincipen enligt TRT är att varumärken skall kunna registreras internationellt hos WIPO och att sådan registrering i varje fördragsslutande stat skall ha samma verkan som om märket hade registrerats nationellt i den staten. Ansökan om internationell registrering görs hos WIPO som har att kontrollera att ansökan uppfyller vissa grundläggande förutsättningar. Sökanden skall ange för vilka stater registreringen skall gälla. Någon föregående registrering i sökandens hemland behövs inte. Om ansökan godtas av WIPO publiceras den och meddelande om ansökan översänds till registreringsmyndigheten i envar av de stater för vilka registreringen skall gälla. Varje stat kan sedan vägra att ge registreringen verkan inom staten på i huvudsak samma grunder som gäller för nationella ansökningar. Sådan vägran skall meddelas inom 15 (i vissa fall 18) månader från det att ansökningen publicerades. Beträffande användningstvång gäller som huvudregel att fördragsslutande stat inte får vägra registreringsverkan, upphäva denna verkan eller eljest ingripa i ägarens rättigheter på den grund att denne inte har använt märket under kortare tid än tre år från dagen för den internationella registreringen. I varje land för vilket den internationella registreringen gäller skall nationell lag tillämpas på rätten till märket.

F. n. måste den som vill ha ett varumärke skyddat i flera stater ansöka om registrering av märket i var och en av staterna såvida inte dessa stater hör till Madridunionen och sökanden själv fyller förutsättningarna för att få söka registrering enligt Madridöverenskommelsen. Bl. a. därför att Sverige inte tillhör Madridunionen måste alltså i dagens läge en svensk som vill ha ett varumärke internationellt skyddat söka och vidmakthålla nationell registrering i var och en av de stater i vilka han vill ha.skydd. Eftersom varumärken ofta måste skyddas i mänga stater kräver den nuvarande ordningen mycket arbete och stor uppmärksamhet av varumärkeshavaren när det gäller att iordningställa olika nationella ansökningar och bevaka rättigheterna i de olika länderna. TRT innebär i detta hänseende ett betydande framsteg. Även på andra sätt ger TRT fördelar i jämförelse med den nuvarande ordningen. Man bör därför enligt min mening från svensk sida inrikta sig på att tillträda TRT.

Ett tillträde till TRT kräver i princip inte några ändringar i den svenska lagstiftningen, eftersom den varumärkesrätt som en internationell registrering ger följer den inhemska lagstiftningen i vederbörande land. Varumärkeslagstiftningen måste emellertid kompletteras med föreskrifter av administrativ art.

Under de överväganden som hittills har gjorts angående ett svenskt tillträde till TRT har särskilt diskuterats faran för att man efter tillträdet skulle nödgas ta emot ett mycket stort antal varumärken från utlandet för registrering här. Följden skulle kunna bli att det svenska varumärkesregistret fylls av utländska varumärken i sådan omfattning att det inhemska näringslivets möjligheter att få varumärken registrerade


 


Ju.-63   Skr 1975:4                                                   88

skulle komma att beskäras på ett otillfredsställande sätt. Det är viktigt att en sådan effekt av ett tillträde till TRT undviks. Lämpliga åtgärder i detta syfte bör vidtas före tillträdet.

Det bör enligt min mening ankomma på särskilt tillkallade sakkunniga att utarbeta förslag till de ändringar och kompletteringar av den svenska varumärkeslagstiftningen som behövs vid ett tillträde till TRT. De sakkunniga bör undersöka vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att motverka olägenheterna med att man för registrering kan komma att få ta emot etl stort antal utländska varumärken. Olika möjligheter står till buds i detta hänseende av vilka den viktigaste synes vara ett lämpligt utformat användningstvång för registrerade varumärken.

Vid sina överväganden bör de sakkunniga beakta att de resurser som patent- och registreringsverket nu har för handläggning av varumärkesärenden inte bör ändras i någon avgörande mån. En utgångspunkt bör vidare vara att samtliga kostnader för denna handläggning skall täckas genom avgifter. Kostnaden för handläggning av internationella ansökningar och registreringar fär inte övervältras på dem som söker eller innehar nationell registrering.

En översyn av varumärkeslagstiftningen är önskvärd också från andra utgångspunkter. I dagens moderna konsumtionssamhälle spelar varumärkena en viktig roll för att identifiera olika varor. Denna roll har förstärkts genom utvecklingen inom varudistributionen. Varuutbudet ökar ständigt och den enskilde konsumenten, som i allt mindre omfattning kan få personlig handledning vid sitt val av vara, är ofta hänvisad till den ledning som han kan få genom olika varukännetecken, framför allt då varumärkena. Med hänsyn till den roll som dessa spelar är det viktigt att vi har en lagstiftning om varumärken som är avpassad till tidens krav. De sakkunnigas uppdrag bör därför inte begränsas till sådana frågor som har samband med ett svenskt tillträde till TRT utan omfatta en mera allmän översyn av lagstiftningen på området. Härvid bör särskilt konsument­politiska synpunkter tillmätas stor vikt.

Under senare år har åtskillig lagstiftning tillkommit som avser att stärka konsumenternas intressen i olika hänseenden. 1 detta sammanhang är särskilt lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring av intresse. Med stöd av denna lag kan ingripande ske bl. a. mot användning av vilseledande varukännetecken vare sig de har varumärkesrättsligt skydd eller inte. Det är emellertid angeläget att även varumärkeslagen är utformad på ett sätt som bereder allmänheten ett gott skydd mot vilseledande varukännetecken. Bestämmelser med sådant syfte finns redan nu i varumärkeslagen. Sålunda föreskrivs i 14 § första stycket 2 att varumärke inte får registreras om det uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten. Motsvarande gäller enligt 33 och 34 §§ i fråga om anteckning i registret om överlåtelse av registrerat märke och licensupplåtelse beträffande sådant märke. Vidare kan nämnas regeln i 35 § som ger domstol möjlighet att vid vite förbjuda användning av vilseledande varukännetecken. De sakkunniga bör undersöka vilka möjligheter som finns att i varumärkeslagen ytteriigare bygga ut det skydd som allmänheten bör ha bl. a. mot vilseledande varukännetecken. I detta hänseende kan som ett exempel nämnas att det enligt min uppfattning starkt kan ifrågasättas om regeln i 14 § första stycket 2 om att registrering skall vägras av uppenbarligen vilseledande kännetecken är lämpligt utformad. Även i andra hänseenden torde det vara möjligt att vid avvägningen av ensamrättens innehåll ta större hänsyn till konsumenternas intressen.

Jag kommer härefter in på vissa speciella frågor angående den nuvarande


 


89                                Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:63

lagens tillämpning som de sakkunniga särskilt bör överväga vid sitt arbete. En sådan fråga gäller det förut nämnda användningstvånget. Varumärkes-och firmautredningen behandlade dessa problem ingående i sitt belänkande (SOU 1958:10 s. 174) men fann sig inte böra lägga fram några förslag om användningstvång. Departementschefen förordade emellertid en modifierad form av användningstvång (prop. 1960:167 s. 149) och regler härom togs in i lagens 25 §. Underlåtenhet att använda märket utgör enligt denna bestämmelse anledning att häva registreringen. Bestämmelsen har kritiserats från olika synpunkter. Även av andra skäl än dem som hänför sig till följderna av ett tillträde till TRT torde tiden därför nu vara mogen att på nytt överväga frågan om användningstvång. Regler härom kan utformas på flera olika sätt och åtskilliga förebilder torde finnas i utländsk rätt. Det bör ankomma på de sakkunniga att närmare belysa olika aspekter på användningstvånget och överväga hur reglerna härom bör vara utformade. Utrymmet för skydd genom registrering för varumärken som inte har någon aktuell användning bör i möjligaste mån begränsas. Jag vill peka på att 'döda' varumärkesregistreringar har starka negativa effekter, bl.a. i kon­kurrensbegränsande hänseende. Det finns i detta sammanhang bl. a. anled­ning att överväga om man bör behålla den möjlighet som nu ges att erhålla varumärkesregistrering utanför det verksamhetsområde inom vilket sökan­den driver rörelse. De sakkunniga bör beakta de växlande behov som olika branscher kan ha när det gäller användningstvånget och eventuellt differen­tiera regelsystemet med hänsyn härtill.

En annan fråga som diskuterats rör förhållandet mellan varumärke och firma. Det finns ett mycket nära samband mellan dessa olika slag av kännetecken. En ny firmalag har nyligen antagits av riksdagen (SFS 1974:156). I samband med att förslaget till den nya lagen lades fram (prop. 1974:4 s. 160) anförde jag att man vid utformningen av firmalagstiftningen bör sträva efter att anpassa den till varumärkeslagen i den mån inte skiljaktigheter i sak kan anses påkallade. De sakkunniga bör beakta detta samband och både materiellt och formellt söka anpassa reglerna i varumärkeslagen efter mönster av den nya firmalagens bestämmelser. De bör också överväga i vad mån föreslagna ändringar i varumärkeslagen på punkter där firmalagen överensstämmer med vad som nu gäller om varumärken bör föranleda motsvarande ändringar i fråga om firma.

En annan fråga som bör ägnas uppmärksamhet gäller sanktionerna för intrång i annans rätt till varukännetecken. Det nuvarande systemet bygger på straff och skadestånd och ger dessutom vissa möjligheter att få domstols förordnande om att obehörigen anbragt varukännetecken skall utplånas eller ändras. Man har i olika sammanhang diskuterat att införa möjligheter till förbudstalan vid varumärkesintrång. Frågan berördes bl. a. i 1960 års lagstiftningsärende (prop. 1960:167 s. 175) men departementschefen fann inte då anledning att bereda möjlighet lill meddelande av vitesförbud mot ett förfarande som är straffbelagt. Molsvarande problem haremellertid senare diskuterats i andra sammanhang. Sålunda har man i lagen om otillbörlig marknadsföring infört möjlighet till vitesförbud mot förfarande som är straffbelagt och samma möjligheter finns upptagna i den nya firmalagen (prop. 1974:4 s. 188). Vid en översyn av sanktionssystemet i varumärkeslagen bör bl. a. övervägas möjligheten och lämpligheten av att införa motsvarande ordning vid varumärkesintrång.

De sakkunniga bör överväga även andra frågor som rör förfarandet i varumärkesärenden. Bland reformönskemål som har förts fram i olika sammanhang kan  nämnas  införande av möjligheter till interimistiska


 


Ju;63    Skr 1975:4                                                                 90

ingripanden i intrångsfall, koncentration av varumärkesmålen till en tingsrätt i likhet med vad som nu gäller om patentmål, införande av möjlighet för registreringsmyndigheten att i större eller mindre omfattning handlägga frågor om hävande av registrering av varumärke samt införande av rätt för invändare att föra talan mot beslut av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning enligt 47 § andra stycket varumärkeslagen.

De sakkunniga bör ha frihet att ta upp och överväga också andra frågor inom varumärkesrätten som kan bli aktuella under utredningsarbetet.

Enligt vad jag inhämtat kommer också i Danmark, Finland och Norge särskilda utredningar att få i uppdrag att lägga fram förslag till de bestämmelser som erfordras vid ett tillträde till TRT samt att överväga behovet av ändringar i varumärkeslagstiftningen. Del är angeläget att de svenska sakkunniga arbetar i nära samverkan med dessa nordiska utredningsorgan i syfte att, så långt möjligt, vidmakthålla den enhetlighet som redan finns på del nordiska planet när del gäller både den materiella varumärkesrätten och olika administrativa bestämmelser.

Inom EG-länderna påbörjades redan omkring 1960 ett gemensamt arbete som syftade till att skapa en enhetlig varumärkesrätt i dessa länder. Arbetet avbröts 1963 men initiativ har nyligen tagits till dess återupptagande och ett utkast till varumärkeskonvention för EG publicerades under våren 1973. Varumärkesarbetet inom EG syftar till att åstadkomma en enhetlig varumärkesrätt som skall gälla i hela området och det är möjligt att detta även leder fram till en gemenskap på det institutionella planet. De sakkunniga bör med uppmärksamhet följa det arbete som sålunda pågår inom EG och tillvarata de möjligheter som erbjuder sig till en samordning av den svenska varumärkesrätten med den varumärkesrätt som kan utvecklas där, något som är betydelsefullt bl. a. för den svenska exportindustrin.

Utredningen har under liden april - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

64. Samarbetskommittén (Ju 1974:11) för långsiktsmotlverad forskning m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 att ingå i en kommitté för långsiktsmoiiverad forskning i anslutning till verksamheten inom forskningsråden och motsvarande organ:

Ordförande: Hägerstrand, S. Torsten E., professor

Ledamöter: Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Fehrm, E. Martin, tekn. dr Tham, Carl G. W., partisekreterare Thunberg, S. Anne Marie, teol. lic.

Experter: Eriksson, E. Olof, professor


 


91                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;64

Hjelm, K. G. Lennart, professor, rektor

Hökfeli, Bernt M.. professor

Ingelstam, Lars E., bitr. professor

Landberg, Hans W., docent

Lönnroth, N. Erik M., professor

Oscarsson, Bo S. I., kanslichef (fr.o.m. den 13 september 1974)

Rydberg, H. Jan A., professor (fr.o.m. den I oktober 1974)

Svensson, Nils-Eric, direktör

Huvudsekreterare: Karlqvist, Anders, tekn. lic. (fr.o.m. den 13 september 1974)

Sekreterare: Öberg, N. Slure, fil. lic. (fr.o.m. den 13 september 1974)

Lokal: Sveavägen 166, 113 46 Stockholm tel. 31 76 28, 325171,317662 (sekreterarna)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Efter diskussioner inom bl. a. forskningsberedningen tillsattes efter Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1971 en arbetsgrupp för att behandla frågor om framtidsstudier i Sverige.

Arbetsgruppen avlämnade den 25 augusti 1972 betänkandet (SOU 1972:59) Att välja framtid, ett underlag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige. Till betänkandet fogades fyra specialarbeten, (Ds Ju 1972:24) Synpunkter på forskning om människan i framtidens samhälle (Marianne Frankenhaeuser), (Ds Ju 1972:25) Om en konsistent, individorienterad samhällsbeskrivning för framtidsstudiebruk (Torsten Hägerstrand), (Ds Ju 1972:26) Planeringens grundproblem (Lars Ingelstam) och (Ds Ju 1972:27) Planering, värdestruktur och demokratisk participation. Ett försök till tvärvetenskaplig problemskrivning (Birgitta Oden). Betänkandet remitterades till 145 instanser varav 130 inkom med synpunkter och förslag.

I enlighet med arbetsgruppens rekommendation inrättades den 1 februari 1973 ett sekretariat för framtidsstudier knutet till statsrådsberedningen med uppgift att föra utredningsarbetet vidare på grundval av bl. a. remissvaren. Sekretariatet har sammanställt remissvaren över betänkandet som underlag för fortsatta diskussioner och genom kontakter av olika slag har framtids­studiernas innehåll och organisation ytterligare belysts och preciserats. Som ett led i detta arbete har tre symposier med syfte att identifiera forskningsbehov anordnats. Ytterligare ett symposium planeras.

Efter förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen för budgetåret 1974/75 beslutat anslå 4 milj. kronor till framtidsstudier (prop. 1974:1 bil. 4 s. 54, UbU 1974:26, rskr 1974:212). Av beloppet är 2 milj. kronor avsedda au användas till projektverksamhet som samordnas av sekretariatet för framtidsstudier i samarbete med berörda departement. En parlamentariskt sarnmansatt referensgrupp kommer att knytas till sekretariatet.

Återstoden av anslaget — 2 milj. kronor — är avsedd att användas för långsiktsmoiiverad grundforskning. Det är förutsatt att denna forskning skall planeras i nära anslutning till forskningsrådens och motsvarande


 


Ju:64   Skr 1975:4                                                    92

organs verksamhet. I den nämnda propositionen uttalade jag att jag avsåg att begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en särskild samarbets­kommilté med företrädare för bl. a. forskningsråden för detta ändamål. Detta bör ske nu.

Samarbetskommitténs uppgifter blir att inom ramen för de medel som riksdagen för budgetåret 1974/75 har beviljat för ändamålet, ekonomiskt stödja långsiktsmoiiverad grundforskning. 1 betänkandet SOU 1972:59 anges långsiktsmoiiverad grundforskning som en särskild del av området framtidsstudier och definieras som forskning av grundläggande karaktär som 'kan antas bidra till lösande av framtida problem eller skapandet av önskade samhällsförhållanden'. Den bestämning av området som framgår av innehållet av betänkandets kap. 5 kan, trots de definitionssvårigheter som är ofrånkomliga i detta sammanhang, tillsammans med remissvarens synpunkter sägas med tillräcklig precision avgränsa ansvarsområdet för kommittén. Även behoven av teori- och metodforskning bör upp­märksammas. Meningsfulla framtidsstudier måste i allmänhet präglas av tvärvetenskaplighet, och kommittén bör därför särskilt beakta detta i sina överväganden.

Kommitténs arbete bör bedrivas i samverkan med forskningsråden inom utbildningsdepartementets område, styrelsen för teknisk utveckling, statens råd för byggnadsforskning och statens råd för skogs- och jordbruksforskning. Denna samverkan bör bland annat innebära att för den vetenskapliga kvalitetsprövningen av forskningsprojekt de existerande forskningsrådens och motsvarande organs procedurer och organisation så långt möjligt används. Vidare bör kommittén så långt det är praktiskt möjligt söka få till stånd gemensam finansiering av projekt med dessa. Stor vikt bör läggas vid att problem och resultat i den här aktuella typen av forskning redovisas och förs ut på ett sådant sätt att de kan berika den allmänna debatten.

Kommittén bör i sitt arbete beakta vad som har framförts i betänkandet SOU 1972:59 med specialarbeten samt i remissvaren på detsamma, liksom vid de symposier som anordnats av sekretariatet för framtidsstudier, av vilka två hittills redovisats i Ds Ju 1973:20 (Värderingars förändringar och spridning) resp. Ds Ju 1973:23 (Människan i det framtida kommunika­tionssamhället). Under maj har anordnats ett tredje symposium under rubriken Livskvalitet. Ett fjärde symposim Långsiktig planering och folk­styre har inletts idag.

Kommitténs uppgift blir att på grundval av det ovan nämnda materialet och vad den för övrigt bedömer som relevant, sammanställa ett underlag som vägledning för prioriteringsarbete och forskningsfinansiering under det kommande budgetåret.

I överensstämmelse med vad som uttalades i prop. 1974:1 (bil. 4 s. 54) kommer chefen för utbildningsdepartementet senare denna dag att anmäla frågan om tilläggsdirektiv till forskningsrådsutredningen. Till denna anmälan ber jag här att få hänvisa.

Kommittén har under tiden juni - oktober 1974 hållit ett sammanträde samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.


 


93                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;65

65. Bostadsförvaltningsutrednlngen (Ju 1974:12)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för att företa översyn av lagstiftningen om tvångsförvaltning av bosiadsfastighet (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Gad, Ulf H., hyresråd

Ledamöter: Berg, Folke L. V., direktör

Henmark, Martin R. C:son, major, led. av riksdagen Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen Järtelius, Gösta E., advokat

Experter: Diddn, Lars-Uno, hovrättsassessor Söderström, Erik V., direktör

Sekreterare: Lindqvist, N. Inge A., hyresråd

Lokal: Arrende- och hyresnämnderna, Fack, 401 10 Göteborg, tel. växel 031/17 83 80 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 10 maj 1974):

Lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet (tvångsför­valtningslagen) trädde i kraft den 1 juli 1970. Lagen är tillämplig på fastighet som innehåller bostadslägenhet som är uthyrd av ägaren och ej utgör del av dennes egen bostad. Den gäller dock inte i fråga om fastighet som äges av staten eller av kommun. En förutsättning för tillämpning av lagen är att ägaren väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att vidta uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Det måste vidare finnas anledning att anta att rättelse inte kommer att ske.

Hyresnämnden utser förvaltare. Förvaltarens uppgift är att svara för tillfredsställande skötsel av fastigheten. Han uppbär hyror och andra löpande intäkter av fastigheten. Även i övrigt företräder förvaltaren ägaren i angelägenheter som rör fastigheten eller dess förvaltning. Förvaltaren får dock inte överlåta fastigheten. I princip får han inte utan fastighetsägarens eller hyresnämndens medgivande företa inteckningsåtgärder eller uppta lån.

Förvaltningen pågår under tre år, räknat från det beslutet om förvaltning trädde i kraft. Om särskilda skäl för fortsatt förvaltning föreligger kan tiden förlängas med ett år i sänder. Om skäl för förvaltning inte längre föreligger, kan förvaltningen upphöra innan perioden gått till ända.

Berättigade att föra talan i frågor som rör tvångsförvaltning är hälso­vårdsnämnden, länsstyrelsen, riksorganisation av hyresgäster eller förening som är ansluten till sådan riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Sedan beslut om förvaltning


 


Ju .65   Skr 1975:4                                                                 94

meddelats, får fråga som rör förvaltning tas upp även på ansökan av förvaltaren eller fastighetsägaren. Hyresnämnden kan under pågående förvaltning självmant ta upp sådan fråga till prövning.

Frågor om tvångsförvaltning av bostadsfastighet prövas i första instans av hyresnämnd. Besvär över nämndens beslut prövas av fastig­hetsdomstolen. Talan mot domstolens beslut får fullföljas ända till högsta domstolen. Hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning får verkställas omedelbart.

1 mål om tvångsförvaltning gäller med vissa undantag de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegångskostnad i tillämpliga delar.

Hyresprocesskommittén har i ett nyligen avgivet betänkande (Ds Ju 1974:3) föreslagit att en bostadsdomstol inrättas med uppgift att vara enda överinstans till hyresnämnden i bl. a. ärenden om tvångsförvaltning. Kommittén föreslår även att bestämmelserna om rättegångskostnad i besvärsmål ändras så att organisation av hyresgäster som för talan om tvångsförvaltning inte drabbas av kostnadsansvar. Betänkandet remiss­behandlas f. n.

Tvångsförvaltningslagen synes främst ha kommit till användning i Stockholm, där hyresnämnden beslutat om tvångsförvaltning i fyra fall under åren 1970-1973.

De erfarenheter som hittills gjorts i fråga om tvångsförvaltningslagen visar att denna genom sin blotta existens utgjort ett effektivt påtryckningsmedel för hyresgästföreningar och hyresnämnder när det gällt , att förmå försumliga fastighetsägare att hålla fastigheterna i godtagbart \skick. Det har emellertid också framkommit, att lagen har vissa svagheter. Företrädare för partsorganisationer på hyresmarknaden, vissa hyresnämnder och förvaltare har till justitiedepartementet framfört att lagen i vissa fall inte fungerar tillräckligt effektivt.

Sålunda har ifrågasatts om möjligheterna att få tvångsförvaltning till stånd är tillräckligt vidsträckta. Exempel har anförts på misskötsel av hyresfastigheter där tvångsförvaltningslagen med sina förhållandevis stränga rekvisit uppenbarligen inte är tillämplig. Vidare har i en del fall svårigheter uppkommit för förvaltare när det gällt att försöka undanröja de olägenheter som har föranlett tvångsförvaltningen. Starka motsättningar har ibland rått mellan fastighetsägaren och förvaltaren med påföljd att fastighetsägaren i olika hänseenden ifrågasatt förvaltarens åtgärder och rentav avsevärt försvårat förvaltningen. De befogenheter lagen ger för­valtaren har i dessa fall visat sig inte vara tillräckligt långtgående för att sätta förvaltaren i stånd att på ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter och åstadkomma en för hyresgästerna godtagbar boendemiljö.

En utredning om förbättrade möjligheter att ingripa mot misskötsel av hyresfastigheter bör därför enligt min mening göras av särskilt tillkallade sakkunniga.

Det har ifrågasatts om inte utvägen att expropriera en vanvårdad bostadsfastighet i syfte att trygga den fortsatta förvaltningen därav skulle vara att föredra framför att tillgripa tvångsförvaltning. Expropriation kan enligt gällande lag ske för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande skick när grov vanvård föreligger eller kan befaras uppkomma. Emellertid torde den ekonomiska situationen inte alltid vara sådan att denna utväg kan begagnas. Att slopa möjligheter till tvångförvaltning skulle därför leda till en försämring av hyresgästernas ställning. De sakkunniga bör emellertid undersöka, om den nyss angivna expropriationsgrunden är alltför restriktivt


 


95                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:65

utformad för att tillgodose de behov att kunna expropriera misskötta hyresfastigheter som kan föreligga.

Etl krav som då och dä framförts i den allmänna debatten är att den som hyr ut bostäder åt andra skall ha prövats och godkänts med avseende på sin lämplighet, dvs. vara auktoriserad.

Detta skulle innebära att en fastighetsägare som inte kan godkännas som förvaltare av hyresfastighet tvingades överlämna själva förvaltningen till annan godkänd fastighetsförvaltare. För en sådan lösning kan i förstone vissa skäl synas tala. De sakkunniga bör också vara oförhindrade att överväga denna lösning. Det är emellertid troligt att de svårigheter som uppkommit vid tillämpningen av tvångsförvaltningslagen i främsta rummet beror på att fastighetsägaren inte kunnat helt uteslutas från förvaltningen. Dessa svårigheter skulle bli än mer accentuerade med ett system med auktoriserad fastighetsförvaltning. Innebörden av detta skulle nämligen närmast vara att ägaren fortfarande hade kvar den huvudsakliga rådigheten över fastigheten medan själva förvaltningsåtgärderna handhades av den godkände förvaltaren. Detta skulle kunna leda till trakasserier från fastighetsägarens sida eller till att denne överförde förvaltningen från en alltfö självständig fastighetsförvaltare till en annan mera medgörlig god­känd förvaltare.

De problem som visat sig föreligga torde därför böra lösas genom ändring av tvångsförvaltningslagen. Därvid bör de sakkunniga i första hand överväga om de rekvisit som uppställts för tvångsförvaltning motsvarar behoven. Huvudrekvisitet är att fastighetsägaren väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att vidtaga uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Dessa rekvisit synes i huvudsak vara lämpligt avvägda. Det kan dock ifrågasättas om i rekvisiten bör bibehållas sådana förstärkande ord som 'väsentligen' och 'uppenbart' eller om dessa kan utgå eller bytas mot andra uttryck.

En förutsättning för att tvångsförvaltning skall komma till stånd är vidare atl det finns anledning anta att rättelse inte kommer atl ske. Departementschefen uttalade under förarbetena att frågan om rättelse kan väntas ske måste bedömas schematiskt och att man utan vidare borde kunna anta att rättelse inte kommer att ske om fastighetsägaren försummat fastighetens skötsel under en längre tid och inte kan presentera några fasta planer på upprustning (prop. 1970:133 s. 58). 1 ett relativt nyligen avgjort mål om tvångsförvaltning upphävde en hovrätt en hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning under motivering att utredningen i hovrätten inte gav stöd för antagande att rättelse inte skulle komma att ske. Hovrätten synes därvid särskilt ha syftat på uppgifter om att fastighetsägaren omkring ett år efter beslutet om tvångsförvaltning påbörjat vissa åtgärder på en annan fastighet beträffande vilken tidigare beslutad tvångsförvaltning upphävts. Det kan enligt min mening ifrågasättas om man vid en revision av lagstiftningen bör utgå från att det finns anledning att ta hänsyn till åtgärder som fastighets­ägaren har vidtagit sedan talan om tvångsförvaltning anhängigjorts. Innan de myndigheter eller organisalioner, som får föra talan om tvångsförvaltning, inger ansökan därom till hyresnämnden, har de som regel sökt få ändring till stånd på frivillig väg. Om fastighetsägaren inte då brytt sig om att vidta några åtgärder torde det finnas små utsikter att han senare kommer att vidta rättelse. Tar man bort kravet på att det skall finnas anledning antaga att rättelse inte kommer att ske, uppnås att förvaltaren kan med större säkerhet bedöma utsikterna för att etl beslut om tvångsförvaltning kan komma att ändras i högre instans. Även om ett


 


Ju.65   Skr 1975:4                                                    96

genomförande av hyresprocesskommitténs förslag om endast en överinstans till hyresnämnden leder till att prövningstiden minskar, anser jag att de sakkunniga bör överväga i vad mån ändring av lagen bör ske på denna punkt.

Beträffande formerna för förvaltningen gäller det av skäl som nyss antytts framför allt att få till stånd ett system som innebär att fastighets­ägaren helt avkopplas från varje möjlighet att påverka förvaltningen. De bestämmelser som ger fastighetsägaren möjlighet att vidta vissa förvaltningsåtgärder bör utmönstras ur lagstiftningen. Detta innebär inte att förvaltaren bör få samma befogenheter som en ägare. Beslut av större vikt, t. ex. alt ta upp lån eller att inteckna fasligheten, bör liksom f. n. fordra hyresnämndens medgivande. Det bör i sådana fall vara hyresnämndens sak att inhämta fastighetsägarens mening.

Nuvarande regler om förvaltarens skyldighet atl lämna årlig redovisning för förvaltningen bör i princip behållas. Redovisningen bör emellertid lämnas till hyresnämnden i stället för såsom f. n. till fastighetsägaren. Nämnden bör självfallet översända en kopia av redovisningen till fastighetsägaren så att denne skall bli i stånd att klandra redovisningen om det finns fog för det. Fastighetsägaren skall också liksom hittills ta upp intäkterna av fastigheten i sin deklaration. Under beaktande av möjlig­heterna alt få anstånd med avlämnande av deklaration bör de sakkunniga undersöka om den tid inom vilken redovisning skall lämnas, en månad från kalenderårets utgång, kan förlängas.

I ett par fall har det förekommit att ägare av tvångsförvaltad fastighet vid upprepade tillfällen begärt redogörelse av förvaltaren för olika åtgärder som denne vidtagit. De sakkunniga bör undersöka om det behövs ändringar i lagstiftningen för atl del skall bli helt klart att förvaltaren inte är skyldig att till fastighetsägaren lämna sådan redogörelse.

När en fastighet ställts under tvångsförvaltning måste förvaltaren skyndsamt utreda bl. a. vilka rättigheter som besvärar fastigheten och vem som innehar dessa rättigheter. Uppenbarligen är det av väsentlig betydelse att fastighetsägaren bidrar med de upplysningar som han kan lämna. Om fastighetsägaren intar en negativ attityd och underlåter att lämna korrekta eller fullständiga upplysningar eller om han saknar kännedom om vissa förhållanden kan det inträffa att förvaltaren får svårigheter t. ex. då det gäller att ta upp lån för upprustning av fastigheten. Det har också förekommit att förvaltare inte kunnat få klarhet i vilka hyresrätter som funnits i fastigheten. Ett sätt att komma tillrätta med berörda problem kan vara att införa ett kungörelseförfarande enligt vilket okända rättighetshavare kallas att anmäla sig vid en viss tidpunkt vid äventyr att deras rättigheter annars upphör att besvära fastigheten. De sakkunniga bör överväga om detta kan vara en framkomlig väg och om i så fall reglerna kan utformas efter förebild av bestämmelserna om kallelse på okända borgenärer.

Fastighetsägaren bör anses skyldig att biträda förvaltaren med upplysningar om bl. a. rättighetshavare. Underlåter fastighetsägaren att lämna upplysning om upplåten rättighet, bör han som regel ådra sig skadeståndsskyldighet mot den som efter kungörelseförfarandet mister rättigheten. För att förhindra att fastighetsägare eller annan bevakar rättighet för vilken skälig ersättning inte utgått eller som tillkommit i uppenbart syfte att försvåra förvaltningen, bör övervägas att låta hyresnämnden pröva om anmälda eller redan kända rättigheter tillkommit för att motverka tvångsförvaltningen. Förfarandet vid anmärkning mot


 


97                               Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:65

bevakad fordran i konkurs kan möjligen tjäna som förebild. Det bör vara möjligt för hyresnämnden att ogiltigförklara upplåtelse av rättighet som fastighetsägaren gjort inom viss tid före beslutet om tvångsförvaltning.

Ofta behöver en genomgripande upprustning av huset ske. Ett sådant upprustningsarbete måste planeras på flera års sikt. Med hänsyn härtill måste tvångsförvaltningen kunna pågå under längre tid än som f. n. gäller. Ett alternativ är att man förlänger tiden till exempelvis fem år med möjlighet till ytterligare förlängning med två eller tre år i sänder. Etl annat alternativ är att man inte bestämmer förvaltningstidens längd förrän förvaltaren fått utreda hur förvaltningen bör läggas upp, dock senast inom viss tid från förvaltningens början. Behövs omfattande åtgärder kan en längre förvaltningstid bestämmas. En viss övre gräns, t. ex. tio år, bör emellertid i så fall föreskrivas. Även vid detta alternativ bör möjlighet till förlängning finnas. De sakkunniga bör undersöka vilket av dessa alternativ som bäst möjliggör en rationell planeringoch genomförande av upprustningsarbeten. 1 den mån det befinns lämpligt bör även andra alternativ kunna komma i fråga.

Gällande lag torde innebära, att frågan om tvångsförvaltning kan komma till stånd måste bedömas beträffande varje fastighet för sig. En tvångsförvaltning beträffande en fastighet kan alltså utsträckas till fastig­hetsägarens övriga fastigheter endast om även dessa senare fastigheter är i sådant skick som förutsätts i lagen. De ekonomiska förutsättningarna för tvångsförvaltning skulle förbättras om det var möjligt att ställa en fastig­hetsägares hela innehav av fastigheter under tvångsförvaltning så snart förutsättningarna härför föreligger beträffande en fastighet. Därigenom skulle överskott som uppkommer vid förvaltningen av fastigheter som är i godtagbart skick ev. kunna utnyttjas för upprustning av vanvårdad fastig­het. En sådan utvidgning av möjligheterna till tvångsförvaltning kan inte anses oskälig mot fastighetsägaren eftersom en fastighetsägare som misskött en fastighet knappast kan förväntas sköta andra fastigheter bättre.

Enligt gällande lag kan fastighetsägare som för egen del förfogar över utrymme inom en tvångsförvaltad fastighet åläggas att för detta utrymme ge bidrag till tvångsförvaltningen. För att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för tvångsförvaltningen bör i stället genomföras en ordning som innebär att fastighetsägaren under tvångsförvaltningen får betala ersättning motsvarande hyra för det utrymme han disponerar. Om denna ersättning inte eriäggs bör förvaltaren ha möjlighet att avhysa ägaren från utrymmet i fråga.

Under lagens giltighetstid har det varit stora svårigheter att skaffa lämplig förvaltare. Till förvaltare skall utses bolag, förening eller inrättning som bedriver fastighetsförvaltning eller annan som har erfarenhet av sådan förvaltning. Under förarbetena övervägdes (prop. 1970:133 s. 70) att förvaltningen skulle få uppdras åt kommunal nämnd. Chefen för justitie­departementet ansåg emellertid att olägenheter var förknippade med en sådan lösning, främst med hänsyn till den möjlighet som finns att överklaga kommunal nämnds beslut genom kommunala besvär. En annan olägenhet ansågs vara att en kommunal nämnd kunde tänkas företräda intressen som var svårförenliga med förvaltarskapet. Däremot borde enligt departe­mentschefens uppfattning kommunal tjänsteman eller förtroendeman i nämnd kunna utses om han i övrigt var lämplig för uppdraget.

Bostadssaneringslagen (1973:531) ger kommunen en framträdande roll när det gäller att få till stånd sanering av bostadsbeståndet. Tvångsför­valtningslagen är avsedd att utgöra ett viktigt hjälpmedel för kommunen vid

7    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4


 


Ju:65    Skr 1975:4                                                                 98

tillämpningen av bostadssaneringslagen. Det framstår då som naturligt att kommunen får påta sig ett ansvar för att tvångsförvaltningen kommer till stånd. De sakkunniga bör överväga om kommunen kan åläggas skyldighet att ge anvisning på lämplig förvaltare exempelvis ett kommunalt bostads­företag eller kommunal tjänsteman.

Det bör stå de sakkunniga fritt att inom ramen för utredningsuppdraget ta upp även andra frägor än dem som jag här uttryckligen har nämnt.

Utredningen har under liden juni - oktober 1974 hållit etl sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

66. Massmediekoncentrationsutredningen (Ju 1974:13)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för alt pröva frägan om särskilda regler för kontroll av företagskoncentration inom massmediebranschen (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör

Ledamöter: Ericson, Slure T., redaktör, led. av riksdagen Hemelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen Hirschfeldt, S. Lennart, chefredaktör Nordin, Sven-Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen

Expert: Lind, Johan A. L., departementsråd (fr.o.m. den 21 augusti 1974)

Sekreterare: Qviström, N. Jörgen, hovrättsassessor (fr.o.m. den I juli 1974)

Lokal: Justitiedepartementets kommittélokaler. Lilla Nygatan I, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 52 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Under senare år har en utveckling ägt rum inom massmediesektorn som på olika sätt kan påverka informations- och kulturutbudet, den fria opinionsbildningen och den allmänna debatten. Många faktorer är härvidlag av betydelse. I detta sammanhang skall endast en aspekt på problemet tas upp, nämligen den utveckling mot större företagsenheter som förekommit inom massmediesektorn liksom f. ö. på andra håll inom näringslivet. Denna utveckling hänger samman med de särskilda ekonomiska svårigheter som ofta möter mindre massmedieföretag.

På pressens område har särskilda åtgärder vidtagits i syfte att stödja tidningsföretag. Här kan nämnas besluten om inrättandet av pressens


 


99                                Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;66

lånefond och införandet av samdistributionsrabatt för dagstidningar (prop. 1969:48, SU 1969:107, rskr 1969:251). Hit hör också det direkta produktionsstöd som utgår till de s. k. andratidningarna(prop. 1971:27, KU 1971:32, rskr 1971:180). De presstödjande åtgärder som beslöts åren 1969 och 1971 har sedermera förstärkts i olika omgångar, senast detta år (prop. 1974:74, KU 1974:23, rskr 1974:178).

Under år 1972 tillkallade chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande en utredning, 1972 års pressutredning, (Fi 1972:07) för att utreda pressens förhållanden. Utredningen har i uppgift att göra en allmän bedömning av utvecklingen inom olika massmedier varvid tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga och organisatoriska faktorer skall vägas in. Huvuduppgiften är samarbets- och rationaliseringsfrågor inom tidningsbranschen samt formerna för statens stöd till pressen. Direktiven för pressutredningen innehåller ingenting om att utredningen skall undersöka möjligheten att införa lagstiftning som motverkar uppkomsten av tidningsmonopol. Utredningen har emellertid under sitt arbete uppmärksammat den pågående tendensen till fortlöpande ägarkon-centration inom tidningsbranschen. Utredningen gör en kartläggning av ägareförhållandena inom den svenska dagspressen och utvecklingen under senare år.

Det statliga stöd som utgår till pressen kan i och för sig sägas motverka de pågående tendenserna till företagskoncentration inom tidningsbranschen. Något statligt stöd som kan få sådan verkan utgår dock inte beträffande andra massmedia än tidningar och tidskrifter. Några åtgärder av annat slag än stödåtgärder för att motverka uppkomsten av kommersiellt styrda monopol inom massmediebranschen har över huvud taget inte företagits från det allmännas sida.

Inom vissa sektorer av massmediebranschen sker f. n. en snabb teknisk utveckling. I flera länder har kabel-TV-syslem redan tagits i bruk. Också i värt land förekommer försök med sådana syslem faslän i liten skala. Utomlands utvecklas olika typer av videogram, främst kassett-TV och bildskivor. Kassett-TV används redan inom undervisning och annan utbildning i vårt land. Bildskivor har ännu inte börjat marknadsföras i Sverige men man får räkna med att så kommer att ske inom en inte avlägsen framtid. Det synes sannolikt att den tekniska utvecklingen så småningom medför att vi får nya typer av massmedieföretag med betydande möjligheter att påverka informations- och kulturutbudet, opinionsbildningen och den allmänna debatten. Detta kommer att medföra helt nya problem. Det finns en påtaglig risk att företag med beiydande inflytande inom de traditionella sektorerna av massmediebranschen också kommer att försöka skaffa sig stora ägariniressen i de nya typer av företag som kan väntas. En sådan utveckling är ägnad att väcka starka betänkligheter. I andra länder finns exempel på att statsmakterna försöker hindra att massmedieföretag etablerar sig i nya sektorer inom branschen.

Gällande lagstiftning i Sverige innehåller vissa bestämmelser som kan ha intresse i detta sammanhang. Dit hör främst lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (I9I6 års lag; ändrad senast 1973:307) samt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsnings-lagen; ändrad senast 1972:733).

1916 års lag innebär att det allmänna har vissa möjligheter att förhindra att massmedieföretag kommer under utländsk dominans. Kontroll­möjligheterna härvidlag är emellertid inte fullständiga. Frågan hur man skall


 


Ju.66   Skr 1975:4                                                  100

få till stånd en vidgad kontroll övervägs f. n. av utredningen (Ju 1973:17) om utländska övertaganden av svenska företag. 1916 års lag är emellertid också begränsad såtillvida att den endast tar sikte på fall när utländska intressen förvärvar — eller i framtiden kan kom ma att förvärva — ett svenskt företag. Den nyssnämnda utredningen har inte att överväga någon utvidgning av lagens tillämpningsområde. 1916 års lag kan alltså inte användas för kontroll av samgåenden mellan rent svenska företag.

Även möjligheterna att ingripa enligt konkurrensbegränsningslagen är begränsade i de fall som här avses. En konkurrensbegränsning föreligger bl.a. när ett företag eller en företagsgrupp intar en så betydande ställning på marknaden att konkurrensen härigenom faktiskt är begränsad. En förhand­ling med stöd av lagen hos marknadsdomstolen kan gå ut på att undanröja missbruk av en sådan ställning. Förhandlingen kan däremot inte gå ut på att undanröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Den kan t. ex. inte ta sikte på att dela upp ett företag i flera.

Konkurrensbegränsningslagen är i behov av översyn. Chefen för handelsdepartementet meddelade sålunda i ett interpellationssvar den 10 december 1973 (RD 1973:151 s. 145) att det inom handelsdepartementet övervägdes en översyn av konkurrensbegränsningslagen. Riksdagen har också utgått från att en sådan översyn kommer till stånd (NU 1974:10, rskr 1974:83).

I massmediebranschen råder speciella förhållanden som gör det särskilt angeläget att kunna övervaka och ingripa mot icke önskvärda företags­koncentrationer. Det finns här andra intressen än i fråga om näringslivet i allmänhet som träder i förgrunden. Massmedieföretagen har i första hand betydelse for opinionsbildningen i vårt land. Det är avgörande för mång­falden i den politiska och kulturella debatten att det finns ett tillräckligt antal från varandra fristående massmedieföretag. Drivs företagskoncentrationen inom massmediebranschen så långt att kommersiellt styrda oligopol eller rent av monopol uppstår kan yttrandefriheten i realiteten bli beskuren. För att detta skall inträffa fordras i själva verket inte att monopoliseringen eller oligopoliseringen drivs särskilt långt. Det kan i detta sammanhang räcka med att peka på de risker för den reella yttrandefriheten som uppkommer när det i en region av landet endast utges en daglig tidning.

För att vi skall kunna bevara och förstärka en mångfacetterad massmediebransch fordras åtgärder av olika slag. Presstödet är en sådan åtgärd. Men det räcker inte. Enligt min mening är situationen sådan att vi måste undersöka möjligheterna att införa en effektiv lagstiftning som kan förebygga icke önskvärd företagskoncentration inom massmedie­branschen. Särskilt angeläget ter det sig att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera sektorer av massmediebranschen. Beträffande sådana konglomerat kan det också vara nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att upplösa en redan uppkommen monopol- eller oligopolsituation.

De speciella förhållanden som råder inom massmediebranschen kräver enligt min mening att lagstiftningen läggs upp på ett annat sätt än vad som kan vara lämpligt för företag i allmänhet. Jag föreslår att särskilda sak­kunniga tillkallas för denna uppgift. Utgångspunkten för de sakkunnigas arbete bör vara att vi behöver regler som gör det möjligt att förhindra att kommersiellt styrda oligopol eller monopol uppkommer inom någon del av massmediebranschen. Framför allt är det, som nyss nämnts, viktigt att man kan förhindra sådan företagskoncentration som tar sig uttryck i att ett massmedieföretag köper upp ett massmedieföretag inom en annan gren av


 


101                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:66

branschen. Detta förhållande understryks särskilt av den tekniska och kommersiella ulveckling som är att vänta inom massmediebranschen inom en nära framtid.

Övervakningen från det allmännas sida måste kunna bli effektiv. Koncenlrationsutvecklingen inom näringslivet i allmänhet följs f. n. av statens pris- och kartellnämnd. Detta sker med stöd av bestämmelserna i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrens­förhållanden. De sakkunniga bör särskilt undersöka i vad mån den upp­giftsskyldighet som föreligger enligt denna lag bör skärpas när det gäller företag inom massmediebranschen. BI. a. bör övervägas om inte företag inom massmediebranschen bör åläggas skyldighet att i förväg anmäla planerade överenskommelser om samgående eller andra former av samarbete företagen emellan. Ett sådant system förutsätter måhända att ett avtal om samgående eller andra former av samarbete inte blir rättsligen gällande förrän en viss tid förflutit efter det att anmälan om avtalet gjorts till vederbörande myndighet.

Jag är medveten om att det kan vara nödvändigt att acceptera samgåenden mellan massmedieföretag, när samgåendet får till följd att något av de berörda företagens fortsatta existens tryggas därigenom. Det kan exempelvis förhålla sig så att det enda alternativet till en nedläggning av ett massmedieföretag är att det går samman med ett annat massmedie­företag. Sådana samgåenden får inte förhindras genom de nya regler som de sakkunniga skall utarbeta. Det måste också vara möjligt för det allmänna att ställa villkor för att samgående eller annat samarbete mellan mass­medieföretag skall kunna godtas. Reglerna måste alltså vara så konstruerade att en flexibel tillämpning blir möjlig. I sammanhanget bör också påpekas att vissa typer av samarbete mellan massmedieföretag -t.ex. avtal om gemensam tryckning-kan vara av sådant slag att samarbetet inte är ägnat att påverka de berörda företagens opinionsbildande verksamhet. Sådant samarbete måste självfallet kunna komma till stånd.

Särskilda problem uppkommer när det gäller att ta ställning till frågan vilket organ som skall pröva i vad mån samgående eller annat samarbete mellan massmedieföretag kan godtagas eller om villkor skall uppställas för samgåendet resp. samarbetet. Med hänsyn till den betydelse massmedie­företagen har för opinionsbildningen och den allmänna debatten är det vikligt att allmänheten har förtroende för det prövande organets kompetens och förmåga att avgöra ärendena ulan otillbörligt hänsynstagande till de partsintressen av skilda slag som kan komma att beröras av ärendena. Prövningen bör anförtros åt ett från regeringen fristående organ — befintligt eller för ändamålet särskilt tillskapat. Från vissa synpunkter kunde marknadsdomstolen te sig som ett naturligt alternativ. Iden domstolen ingår emellertid inte ledamöter med särskild sakkunskap i fråga om de intressen som främst gör sig gällande i detta sammanhang. Om prövningen skall anförtros marknadsdomstolen måste därför de sakkunniga överväga att ändra reglerna om marknadsdomstolens sammansättning så att det i dom­stolen ingår personer med särskild kännedom om massmediebranschen, villkoren för den allmänna opinionsbildningen och kulturlivet när ärenden rörande massmedieföretag skall prövas av domstolen. Uppgiften att övervaka utvecklingen inom massmediebranschen och föra talan vid domstolen rörande olämpliga företagskoncentrationer bör i så fall naturiigen ankomma på näringsfrihetsombudsmannen. Vilka förstärkningar i fråga om personal m. m. som kan bli erforderliga får övervägas närmare av de sakkunniga.


 


Ju;66   Skr 1975:4                                                   102

De sakkunniga bör även överväga möjligheten att tillskapa ett särskilt organ som i domstolsliknande former kan pröva ärenden enligt den nya lagstiftningen. 1 ett sådant organ bör i så fall, förutom en kvalificerad domare, ingå personer med ekonomisk sakkunskap, personer med särskild kännedom om massmediebranschen och villkoren för den allmänna opinionsbildningen och personer med särskild kännedom om kulturlivet. Väljes detta alternativ bör de sakkunniga även pröva frågan om övervakningen inom massmediesektorn bör handhas av någon annan myndighet än näringsfrihetsombudsmannen.

Även andra alternativ än de nu nämnda bör kunna övervägas, i den mån de uppfyller krav på en fristående och kvalificerad prövning.

Ett särskilt problem är vilka kriterier som bör uppställas för prövningen av ärenden enligt den nya lagen. De sakkunniga bör noga överväga denna fråga. Man får räkna med att det kan visa sig svårt att närmare precisera kriterierna i en lagtext. Under alla omständigheter måste emellertid i motiven lill en lagsriftning i möjlig mån redovisas vilka faktorer som skall tillmätas betydelse och efter vilka riktlinjer prövningen bör ske.

Reglerna som gör det möjligt att bryta upp existerande företagsbildningar finns bl. a. i Förenta staterna. Enligt den amerikanska lagstiftningen kan domstol förordna om s. k. diverstiture, dvs. försäljning på den allmänna marknaden av alla aktier eller tillgångar som ett företag förvärvat i annat företag i syfte att skaffa sig ett bestämmande inflylande över detta. Amerikanska domstolar kan också förordna om s. k. dissolution, dvs. upplösning av en marknadsdominerande koncern i ett flertal från varandra helt fristående enheter. Mot bakgrund av de särskilda förhållanden som råder inom massmediebranschen bör de sakkunniga överväga om regler av sådant slag kan vara påkallade även i vårt land när det gäller före­tagskoncentrationer av typen konglomerat med intressen inom olika sektorer av massmediebranschen.

En lagstiftning av det slag som nu skisserats syftar till att stärka den reella yttrande- och tryckfriheten genom att skapa garantier för en mångstämmig och fri samhällsdebatt. Tryckfrihetsförordningen är emellertid byggd på tanken att man bör slå vakt om mångfalden genom en obegränsad etableringsfrihet. Risken för en monopolisering av massmediebranschen hade ännu inte fått aktualitet när tryckfrihetsförordningen kom till. Numera är situationen sådan att tryckfrihetsförordningen på denna punkt riskerar att motverka sitt eget syfte. Tryckfrihetsförordningens etableringsregler bör därför ses över och modifieras så att det blir möjligt att inom ramen för en ändamålsenlig lagsliftning bevara en reell yttrande- och iryckfrihet. Självfallet har svårigheterna att bygga på en obegränsad etableringsfrihet motsvarighet också i fråga om andra massmedia än pressen.

Tryckfrihetsförordningen är f. n. föremål för översyn i massmedie­utredningen (Ju 1970:59). Enligt sina direktiv skall massmedieutredningen söka samla de grundlagsbestämmelser som behövs till skydd för yttrande­friheten i massmedier i en särskild massmedielag som skall ersätta tryckfrihetsförordningen. Självfallet bör en ny sädan massmedielag inte lägga hinder i vägen för lagstiftning av den typ som förut skisserats. De sakkunniga bör i den frågan särskilt samråda med massmedieutredningen. Nära kontakt får också hållas med pressutredningen.

I sitt arbete bör de sakkunniga givetvis samråda, förutom med de nu berörda utredningarna, också med den utredning om översyn av kon­kurrenslagstiftningen som torde komma att tillsättas senare.


 


103                             Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;67

Ulredningen har under liden juli - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pägå under hela år 1975.

67. Utredningen (Ju 1974:14) om reklam i videogram (RIV)

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för att utreda användningen av reklam i videogram (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Hörjel, Nils J., landshövding

Ledamöter: Andersson, A. Gösta J., skogsbrukare, led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen

Sekreterare: Stenefeldt, Ulf L, hovrättsassessor (fr.o.m. den I september 1974)

Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, lel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Inom vissa sektorer av massmediebranschen sker f. n. en snabb teknisk utveckling. Detta gäller bl. a. vad som brukar kallas för videogram. Till denna teknik hör videokassetten och den s. k. bildskivan. Videokasett-spelare är en bandspelare som ansluts till en TV-apparat. Man kan köpa färdiga band till bandspelaren men det är också möjligt att själv spela in från TV-ulsändningar. Bildskivan har hittills inte marknadsförts i Sverige men utvecklas f. n. både i USA och i Västtyskland. Bildskivan, som påminner om en grammofonskiva, placeras på en apparat som spelar av skivan in i en TV-apparat.

Del har redan skapats ett stort antal system för videoprogram och dessa system konkurrerar med varandra. Videogrammen har många användningsområden som är eller inom en nära framtid kan bli aktuella. F. n. inriktar sig de företag som producerar videokasettinspelningar på undervisning och utbildning. Som exempel kan nämnas undervisning i skolor, intern utbildning för företag och institutioner av olika slag t. ex. sjukhus. Vidare finns det en marknad för information och underhållning till allmänheten i olika typer av butiker och servicelokaler.

Det är omdiskuterat om och i så fall när videogram kommer att få en mera utbredd användning för enskilt bruk i hemmen. Man måste dock räkna med möjligheten att särskilt bildskivan sedan den väl introducerats i hemmen kan få en snabb och omfattande utbredning. Bildskivan torde kunna säljas för ett billigt pris och kan lätt distribueras på olika sätt t. ex. som bilaga till tidningar.

Utvecklingen på videogrammarknaden har föranlett diskussion om hur den nya tekniken från allmän synpunkt bäst skall utnyttjas. Diskussionen har bl. a. rört frågan om och i vilken utsträckning samhället skall ta del i och


 


Ju:67    Skr 1975:4                                                 104

styra utvecklingen och användningen av den nya tekniken. Frågan berörs i direktiven för den av utbildningsministern samtidigt härmed tillkallade utredningen om radions och televisionens fortsatta utveckling. Jag skall i detta sammanhang ta upp en särskild aspekt på användningen av videogram, nämligen frågan om reklam i videogram.

Reklam och andra typer av marknadsföring har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Här kan till en början nämnas lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring som har gett konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen möjlighet att ingripa mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och annan marknadsföring. Vidare kan nämnas reklamskatten som infördes 1972 efter att ha föregåtts av den s. k. annonsskatten. Reklamskattens införande syftade främst till att finansiera ett ökat statligt stöd åt dags­pressen. Reklamskatten omfattar förutom annonser även bl. a. film-, ljus,ljud- och utomhusreklam samt trycksaksreklam. Vidare kan nämnas att genom en nyligen vidtagen ändring i tryckfrihetsförordningen införts möjlighet att genom vanlig lag förbjuda kommersiell annons i den mån annonserna används i marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Reklamutredningen har i sitt delbetänkande (SOU 1973:10) TV-reklamf rågan — där även frågan om reklam i videogram kortfattat berörs (s. 37 och bilaga D) — tagit avstånd från reklam i radio och TV. Utredningen har därvid indelat huvudargumenten mot TV-reklam i tre kategorier, nämligen sådana som rör TV-politik, press-politik och konsumentpolitik. Enligt reklamutredningens bedömning skulle införande av TV-reklam försvära televisionens programpolitik och allvarligt begränsa dess möjlig­heter att fylla sina uppgifter som ett medium i allmänhetens tjänst. Reklamutredningen framhåller vidare att televisionen som reklammedium skulle starkt påverka marknadssituationen för andra medieföretag bl. a. dagstidningar, av vilka en del nu befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. Reklamutredningen framhåller slutligen att från konsument­synpunkt måste beaktas att ett införande av TV-reklam skulle innebära att reklamens volym ökar och att ökningen koncentreras till vissa fåtalsmarknader samt att det nya reklammediet har en suggestiv och påträngande karaktär med låg informationshalt. Därigenom försämras förutsättningarna för hushållens beslutsfattande och köpplanering.

Reklamutredningen har slutligen i ett nyligen avgivet betänkande (SOU 1974:23) Information i reklamen belyst informationsaspekterna på reklamen. Innebörden i förslaget är att berörda organ skall få möjlighet att förhandla fram eller föreskriva att reklamen måste innehålla viss typ av information. F. n. kan konsumentombudsmannen med stöd av general­klausulen i marknadsföringslagen ingripa mot vilseledande reklam. Enligt förslaget flyttas positionerna fram så att samhället också kan kräva viss information som från konsumentsynpunkt är angelägen.

De åtgärder som under senare år vidtagits från samhällets sida i reklamfrågan bygger på uppfattningen att reklamen inte kan frånkännas betydelse som ett både värdefullt och effektivt medel för marknadsföringen av varor och tjänster på den svenska marknaden och på exportmarknaderna. Samtidigt har understrukits att den information som reklamen förmedlar av naluriiga skäl blir partisk och inriktad på att ge upplysningar som talar till säljarens fördel. Den ofullständighet som därmed ofta kommer att känneteckna informationen begränsar reklamens värde från synpunkten att vägleda konsumenterna till rationella inköp. 1 särskild


 


105                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:67

grad gäller kritiken den reklam som saknar egentligt informativa inslag utan huvudsakligen genom övertalande, suggestiv och emotionell utformning söker påverka konsumenterna. Från samhällets sida måste i första hand eftersträvas att reklam ges ett mer sakligt innehåll. Bakom bl. a. reklam­skatten ligger emellertid den uppfattningen att reklamen numera har sådan omfattning och tillväxttakt att även åtgärder med en dämpande effekt är motiverade.

Mot användningen av reklam i videogram talar med styrka vissa av de skäl som reklamutredningen anför mot TV-reklam. På samma sätt som reklam i televisionen skulle reklam i videogram kunna påverka mark­nadssituationen för andra medieföretag bl. a. dagstidningar. Från konsumentsynpunkt måste beaktas att reklam i videogram på samma sätt som reklam i TV kan ges en suggestiv och påträngande karaktär. Sannolikt skulle informationshalten i många program bli låg. Detta skulle försämra hushållens förutsättningar att träffa riktiga val vid sina inköp. I detta sammanhang bör också beaktas att videogram kan komma till användning särskilt för barnprogram. Reklam som riktar sig direkt till barn är i allmänhet inte önskvärd utan bör behandlas med särskild restriktivitet. På grund av det anförda bör reklam i videogram förbjudas eller begränsas kraftigt. Jag förordar att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att undersöka olika möjligheter för att nå detta mål. Här skall endast skisseras några tänkbara vägar. Det bör stå de sakkunniga fritt att överväga också andra lösningar.

De negativa verkningar som är förenade med reklam i videogram är utan tvekan mest framträdande när videogrammen används för enskilt bruk i hemmen eller i skolor, på sjukhus, i bibliotek eller liknande lokaler. Betänkligheter kan också möta mot atl tillåta videogram med reklam om videogrammen spelas upp i underhållningssyfte i kommersiell verksamhet, t. ex. i frisersalonger, utrymmen ombord på passagerarfartyg och liknande. Däremot torde det inte finnas anledning till erinringar mot reklam i program som syftar till information om varor eller tjänster och som spelas upp i industrier, försäljningslokaler och liknande. Man måste också beakta att videogram är ett utmärkt medel för information om olika varor och att det kan vara svårt att skilja sådan information från mera renodlad reklam. Detta kan ibland gälla också videogram på konsumentmarknaden, där den nya tekniken kan tänkas ersätta bruksanvisningar och instruktionsböcker av olika slag.

En möjlighet skulle måhända vara att tillåta videogram med reklam i mera renodlade kommersiella sammanhang men däremot förbjuda sådana videogram när det är fråga om visning i hemmen eller därmed jämställda lokaler. Det kan dock visa sig möta svårigheter att lösa frågan på detta sätt. Ett reklamförbud bör nämligen i första hand riktas mot dem som framställer eller importerar videogram. I detta led kan det emellertid vara svårt att förutse vilka som kommer att använda videogrammen i konsumentledet.

Skulle de sakkunniga finna att det inte låter sig göra att bygga upp lagstiftningen på det nyss antydda sättet, bör de undersöka möjligheten att tillåta reklam bara när det inspelade programmet i sin helhet eller till övervägande del utgörs av reklam i likhet med t. ex. en reklamfilm för biografvisning. Däremot skulle videogram med korta reklaminslag i ett program av annan typ förbjudas. Det är nämligen troligt att bara de som avser att använda videogrammen för kommersiellt bruk är beredda att förvärva inspelningar som huvudsakligen består av reklam.

De sakkunniga bör förutsättningslöst överväga vilka sanktionsmedel som är   mest   effektiva   när   det  gäller  att  genomdriva  förbud  mot  eller


 


Ju;67   Skr 1975:4                                                   106

begränsningar av reklam i videogram. De som sanktionerna bör riktas mot är att söka i kretsen av producenter, importörer och distributörer. De sakkunniga bör därvid särskilt överväga var kontrollen av att förbjuden reklam inte förekommer lättast kan sättas in. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt problemet att hindra import av videogram med reklaminslag som inte godtas när produktionen sker i Sverige.

De sakkunniga bör utom med den förut angivna utredningen om radions och televisionens fortsatta utveckling samråda med utredningen för den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU-kommittén) som kontinuerligt bevakar videogramområdet och bedriver viss försöksverksamhet.

Utredningen har under tiden september - oktober 1974 haft överiäggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Uiredningens arbeie beräknas pågå under hela är 1975.

68. Ordningsvaktsutredningen (Ju 1974:15)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1974 för att utreda frägan om översyn av bestämmelserna om ordningsvakter (se Post-och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Utredningsman: Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen

Experter: Gunnarsson, Bror E., ombudsman (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Göransson, Bengt, direktör (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Johannesson, Rune S., polisintendent (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Johannesson, S. Olof (Olle), direktör (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Schill, Åke I., ombudsman (fr.o.m. den 17 oktober 1974)

Sekreterare: Heino, Martti O., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 14 oktober 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 7632347 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 14 juni 1974):

Enligt 17 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) kan polismyndighet ålägga den som anordnar offentlig tillställning att bekosta sådan ordnings­hållning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter som äger rum inom lokal eller plats där den offentliga tillställningen hålls. Detsamma gäller beträffande ingångarna till lokalen eller platsen samt i anslutning därtill belägna särskilda parkeringsplatser.

Av 90 § polisinstruktionen (1972:511) framgår att förordnande 'för den


 


107                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:68

som skall utföra polisbevakning utan att vara anställd inom polisväsendet (ordningsvakt)' meddelas av rikspolisstyrelsen (RPS) när bevakningen berör flera län, av länsstyrelsen när verksamheten skall omfatta flera polisdistrikt inom länet samt i annat fall av polisstyrelsen. Som allmänt kvalifikationskrav anges att förordnande får meddelas 'endast den som prövas lämplig att utöva polisverksamhet som förordnandet avser'. Av bestämmelserna framgår vidare att meddelat förordnande, som får åter­kallas när som helst, skall ange verksamhetens art och omfattning samt innehålla uppgift om den som skall utöva förmanskap över ordningsvakten.

Med förordnande som ordningsvakt följer i allmänhet vissa särskilda befogenheter. Av 10 § lagen (1972:558) om tillfälliga omhändertaganden framgår sålunda att de i samma lag givna bestämmelserna om befogenhet för polisman att omhänderta bl. a. den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna i tillämpliga delar gäller även den som utan att vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet, om annat ej framgår av förordnandet. Av 2 § 5 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. framgår vidare att ordningsvakt som med stöd av myndighets förordnande utövar polis­verksamhet vid offentlig tillställning, i fråga om rusdrycker, vilka i strid mot gällande bestämmelser medförs vid tillställningen, har samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

Av särskilda hänvisningar i 15 § andra stycket och 16 § femte stycket polisinstruktionen framgår att vad som i samma instruktion under rubrikerna 'Polismans allmänna åligganden m. m.' resp. 'Polismans befogenheter' föreskrivs om polismans uppträdande (7 §), skyldighet att lyda förmans i tjänsten givna order (8 §), underrättelseskyldighet (9 §), verksamhetsområde (10 §), skyldighet att rapportera brott (12 § första stycket), tystnadsplikt (13 §) samt om medel för verkställande av tjänste­åtgärd, användning av våld m. m. (16 § första — fjärde styckena) i tillämpliga delar gäller även den som utan att vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet. Av 74 § samma instruktion framgår slutligen att RPS får meddela föreskrifter om skyldighet för bl. a. den som utan att vara polisman förordnats au fullgöra annan polisverksamhet än trafikövervakning att inneha och under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt samt att vara försedd med tjänstetecken och beväpning.

Den som förordnats till ordningsvakt enligt 90 § polisinstruktionen är underkastad ämbetsansvar enligt 20 kap. brottsbalken och åtnjuter det skydd som avses i 17 kap. 1 § samma balk.

1 praxis har förordnande som ordningsvakt inte bara kommit i fråga för bevakning vid offentliga tillställningar utan även för en mängd andra bevakningsuppgifter av skiftande karaktär. Förordnande som ordningsvakt har sålunda bl. a. meddelats för personal som tjänstgör som arrestant- och förpassningsvakter. Vidare har förordnande utfärdats för bevakning av industrier, varuhus, köpcentra, villaområden, museer, militärförråd, campingplatser, idrottsanläggningar m. m. Erfarenheten visar atl det såväl när det gäller bevakningsuppgifternas art som antalet meddelade förordnanden förekommer betydande skillnader i praxis både mellan olika polisdistrikt och inom skilda län.

I sina anvisningar till bestämmelserna i 93 § i tidgare gällande polis­instruktion, vilka bestämmelser i sak oförändrade nu finns intagna i 90 §, har rikspolisstyrelsen bl, a. anfört att polismyndigheten innan förordnande utfärdas skall särskih uppmärksamma bevakningens karaktär och omfattning saml om, med hänsyn till de befogenheter och det skydd som


 


Ju.68   Skr 1975:4                                                   108

anses krävas för fullgörande av bevakningsuppdraget, behov verkligen föreligger av särskilt förordnande som ordningsvakt. Behovet av sådant förordnande kan sålunda enligt styrelsens mening bl. a. ifrågasättas, när bevakningsuppdraget har den karaktären att det bedöms vara tillräckligt med den rätt som enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken tillkommer varje enskild person, dvs. att gripa den som begått brott som kan föranleda fängelse. Detsamma gäller när vederbörande redan åtnjuter skydd enligt 17 kap. brottsbalken. Enligt styrelsens uppfattning bör förordnande som ordningsvakt därför i regel meddelas endast den som fullgör uppdrag av sådan karaktär att han anses vara i behov av befogenhet att omhänderta personer som stör eller hotar störa den allmänna ordningen.

Det finns inga säkra uppgifter om det antal personer som f. n. har förordnande som ordningsvakt. Enligt RPS :s beräkningar uppgår emellertid detta antal till omkring 10 000.

När jag i början av detta år anmälde fråga om proposition med förslag till lag om bevakningsföretag (1974:39) framhöll jag bl. a. att det inte är ovanligt att den del av personalen i sådana företag som är sysselsatta med direkta bevakningsuppgifter (väktare) söker och får förordnande som ordningsvakt, eftersom vederbörande därmed bl. a. får det skydd som ligger i att våld mot en ordningsvakt kan komma att bedömas enligt de strängare regler i brottsbalken som gäller för våld mot tjänsteman.

I anledning därav framhöll jag att jag var medveten om att en väktare vid fullgörande av sina bevakningsuppgifter i vissa situationer kan behöva samma skydd som det en ordningsvakt åtnjuter. Något egentligt behov av de befogenheter som följer med ett ordningsvaktsförordnande ansåg jag däremot föreligga bara i vissa fall.

Mot denna bakgrund föreslog jag en lösning som innebär att väktare i auktoriserat bevakningsföretag genom en särskild föreskrift i den nya lagen tillförsäkras samma skydd som avses i 17 kap. 1 § brottsbalken. Jagframhöll därvid att det bör kunna förväntas att det i fortsättningen kommer att bli mindre vanligt än f. n. att väktare förordnas till ordningsvakt. Sådant förordnande bör således komma i fråga endast när det finns ett klart dokumenterat behov för en väktare att få de befogenheter som följer därav.

Sedan riksdagen antagit det vid propositionen fogade lagförslaget (NU 1974:12, rskr 1974:125) har lag (1974:191) om bevakningsföretag utfärdats. Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1974.

RPS har i en promemoria den 13 oktober 1971 angående frågor rörande ordningsvakter m. m. påpekat behovet av en allsidig utredning med sikte att åstadkomma enhetliga bestämmelser rörande ordningsvakter och vaktbolag m. m. Frågan om en utredning angående ordningsvakts anställnings­förhållande, utbildning, uniformering m. m. har vidare aktualiserats av Folkets husföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas centrala organisation genom skrivelser till chefen för justitiedepartementet den 22 juni 1971 och den 13 december 1972.

Sedan de frågor som hänger samman med bevakningsföretagens verksamhet nu fått sin lösning framstår det som angeläget att mot bakgrund därav och den kritik mot nuvarande förhållanden som framförts bl. a. i tidigare nämnda promemoria och skrivelser även göra en allmän översyn av de problem av skilda slag som hänger samman med den form av bevakning och ordningshållning som utförs av särskilt förordnade ordningsvakter. Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för att göra denna översyn.

Den sakkunnige bör till en början göra en närmare kartläggning av de nuvarande bestämmelsernas tillämpning. Han bör vidare ta ställning till


 


109                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:68

såväl det allmänna behovet av som de principiella och praktiska aspekterna på en ordning som innebär att personer som inte är polismän åläggs att ulföra vissa polisiära uppgifter. Den sakkunnige bör därvid ta hänsyn till de beaktansvärda intressen vilka i detta sammanhang gör sig gällande både från dessa särskilt förordnade personers sida och från deras uppdrags­givares. Mot bakgrund av dessa överväganden bör den sakkunnige undersöka vilka ändringar i del nuvarande systemet som är påkallade.

Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag förut anfört angående förordnande som ordningsvakt för väktare. I den förut nämnda proposition angående bevakningsföretagen anförde jag vidare att ansvaret och kostnaderna för sådan extra bevakning som har sin grund i något speciellt förhållande, t. ex. den aktuella byggnadens eller platsens karaktär och läge, den där bedrivna verksamhetens inriktning och omfattning eller andra liknande faktorer vilka gör att behovet av en fortlöpande kontroll och bevakning blir mera framträdande än normalt, bör åvila den som äger det objekt eller driver den verksamhet som det är fråga om. Det bör mot bakgrund härav inte komma i fråga att förevarande uppgifter i vidgad omfattning fullgörs inom ramen för polisens allmänna åligganden med avseende på bevakning och ordningshållning. Å andra sidan bör emellertid också noga tillses att ordningshållning genom särskilt förordnad personal inte tillgrips i fall där denna uppgift av sakliga eller principiella skäl rimligen bör ankomma på polisväsendet.

Med undantag av de begränsningar som ligger i vad jag anfört i det föregående synes den sakkunnige lämpligen inte böra bindas av några närmare direktiv för sitt uppdrag. Jag inskränker mig därför i det följande till att ange några exempel på frågor och problem som bör uppmärksammas under den förestående översynen.

Erfarenheten har som tidigare nämnts visat att praxis när det gäller förordnande av ordningsvakter varierar starkt mellan olika polisdistrikt och län. Speciellt för arrangörer av offentliga tillställningar har detta förhållande ibland gett upphov till särskilda problem. Förordnande som ordningsvakt meddelas av polisstyrelse numera regelmässigt för tjänstgöring inom hela distriktet. I den mån styrelsen vid tillämpningen av 90 § polisinslruktionen iakttar en betydande restriktivitet kan den situationen uppslå att antalet redan förordnade ordningsvakter inom distriktet anses utgöra hinder för att ytterligare förordnanden meddelas för en eller flera personer som har för avsikt att tjänstgöra endast vid offentliga tillställningar som hålls i viss bestämd lokal eller av viss arrangör. Det har i detta sammanhang påpekats att ett system som innebär att tjänstgörande ordningsvakter om möjligt har en någoriunda fast anknytning till den lokal eller det område där vissa typer av offentliga tillställningar regelbundet anordnas i allmänhet leder till en bättre kontinuitet och effektivitet när det gäller ordningshållningen.

Den f. n. på många håll tillämpade princip som innebär att de inom ett visst område förordnade ordningsvakterna av utbildningsskäl anses böra beredas tillfälle att tjänstgöra på så många skilda ställen inom distriktet och under så skiftande förhållanden som möjligt har från arrangörshåll också kritiserats av det skälet att den inte sällan medför högre kostnader i form av ökade rese- och traktamentsersättningar. 1 fall då de inom ett visst distrikt förordnade ordningsvakterna sammanslutit sigien s.k. vaktkår eller annan lokal förening utan någon som helst anknytning till de fackliga organisationerna men med syfte att bl. a. fungera som en arbetsförmedling eller   att   få   befogenhet   att   anvisa   viss   vakt   till   förekommande


 


Ju.68   Skr 1975:4                                                  110

tjänstgöringsuppdrag har arrangörerna ibland kommit att ställas inför situationer som de av skilda skäl uppfattat som mycket besvärande.

En annan fråga som uppmärksammats från arrangörshåll när det gäller nuvarande praxis på detta område är de skilda bedömningar som förekommer i fråga om antalet ordningsvakter som skal! tjänstgöra vid offentliga tillställningar. Det har ifrågasatts om det inte i detta hänseende bör vara möjligt att nå en ordning som innebär att behovet av ordnings­vakter bedöms mera enhethgt än f. n. men samtidigt också med större flexibilitet från fall till fall beroende på den enskilda tillställningens karaktär, den väntade publiktillströmningen och andra liknande varierande förhållanden. Med utgångspunkt särskilt i den ekonomiska aspekten på arrangörernas ansvar för ordningshållningen har det vidare ifrågasatts vilken ordning som bör gälla med avseende på transporter av personer som omhändertagits av ordningsvakter vid offentliga tillställningar.

En annan fråga som vållat viss osäkerhet i den praktiska tillämpningenär gränsdragningen mellan de befogenheter i fråga om förmanskap över ordningsvakten som tillkommer polismyndigheten eller enskild polisman i vad gäller tjänsteutövningen och arrangören i egenskap av arbetsgivare.

Mot bakgrund av de ibland mycket grannlaga och svåra uppgifter i sitt förhållande till allmänheten som en ordningsvakt kan ställas inför under sin tjänslgöring samt de betydande befogenheter som i regel följer med denna ställning är det givetvis av stor betydelse att vederbörande inte bara besitter de allmänna personliga egenskaper som gör honom lämplig för sådan verksamhet utan också har fått de kunskaper och den utbildning som behövs för att han i praktiken skall kunna fullgöra sina uppgifter på bästa möjliga sätt. Det är därför väsentligt att även frågorna om utbildningen av ordningsvakter uppmärksammas.

Det finns f. n. inte några enhetliga föreskrifter om ordningsvakternas uniformering. Detta har medfört att förhållandena på detta område är mycket varierande. En tämligen genomgående tendens vid valet av uniformer synes emellertid vara att dessa i så stor utsträckning som möjligt skall likna polisens uniformering. Med anledning härav vill jag i detta sammanhang erinra om att jag i ärendet om bevakningsföretagen underströk vikten av att såväl väktares som ordningsvakts uniform klart och otvetydigt skiljer sig från polisens uniform. 1 anslutning därtill framhöll jag att frågan om ordningsvakternas uniformering får övervägas av den samtidigt förutskickade, nu aktuella ulredningen.

Som jag förut har nämnt används ordningsvakter bl. a. för bevakning av militära förråd. Också inpasseringskontrollen vid försvarsmaktens staber, förband, m. m. sköts i viss utsträckning av ordningsvakter. 1 samband härmed har uppstått problem. Bl. a. har rätten att använda sådan ordningsvakt i kuppförsvaret satts i fråga. Även befälsrätten över sådan ordningsvakt är omstridd. Mot bakgrund härav bör utredningen behandla de speciella problem som uppstår då ordningsvakter anlitas av krigsmakten.

Bland de problem av mera principiell betydelse som utredningen bör ägna uppmärksamhet åt under sitt arbete vill jag slutligen nämna frågan huruvida personer som utövar jakt- eller fisketillsyn eller utför andra liknande, till viss speciallagstiftning knutna övervakningsuppdrag, skall behöva utrustas med några av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som ordningsvakt.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.


 


Ill                                 Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;69

69. Ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda frågor i anslulning till avskaffande av påföljden ungdomsfängelse (se Post- och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Ordförande: Landahl, E. Tore, hovrättslagman

Ledamöter: Jönsson, Eric L., ombudsman, led. av riksdagen Lindquist, Inger G., rådman, led. av riksdagen

Experter: Colliander, Per G., anstaltsdireklör (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Håkansson, Sven-Olof H., länsåklagare (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Sekreterare: Alva, Jan A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den I november 1974)

Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. 040/782 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Enligt brottsbalken (BrB) är brott som begåtts av den som inte fyllt 15 år undantagna från straffrättsskipningen. De åtgärder som kan vara erforderliga från samhällets sida med anledning av lagöverträdelser av barn och ungdomar i sådan ålder ankommer helt på barnavården. I fråga om brott som begåtts av ungdomar som fyllt 15 år har man vid utformningen av det straffrättsliga systemet med utgångspunkt i gällande uppfattningar och erfarenheter samt praktiska och humanitära överväganden infört en reglering som innebär att det för denna grupp av lagöverträdare finns både speciella typer av påföljder och särskilda regler om påföljdsvalet.

När det gäller lagöverträdare i åldern 15-17 år innebär BrB:s reglering ett fullföljande av en utveckling som har pågått under de senaste decennierna. Den bärande tanken är sålunda att lagöverträdare i denna åldersgrupp i princip alltid bör behandlas inom barnavårdens ram. En sådan ordning nås antingen genom att åklagaren beslutar att inte väcka åtal eller också genom att domstol efter lagföring förordnar att den dömde skall överlämnas för vård enligt barnavårdslagen (1960:97). Bland de ingripanden från barna­vårdens sida som därvid kan bli aktuella kan i detta sammanhang till en början nämnas åtgärder av förebyggande karaktär enligt 26 § barnavårds­lagen nämligen hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. 1 en del fall kan det bli aktuellt attt meddela beslut om att den underårige skall omhändertas för samhällsvärd och placeras i enskilt hem eller lämplig anstalt, t. ex. i ungdomsvårdsskola. Förordnande om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen är emellertid inte den enda sanktionen som kan tillgripas mot den som ej fyllt 18 år. Beroende på brottets svårighetsgrad och övriga omständigheter i det enskilda fallet kan


 


Ju.69    Skr 1975:4                                                  112

domstolen sålunda tillgripa även andra påföljder, framför allt böter och villkorlig dom. Skyddstillsyn får ådömas endast om denna påföljd är lämpligare än vård enligt barnavårdslagen och kan i dessa fall aldrig kombineras med sådan anstaltsbehandling som avses i 28 kap. 3 § BrB. Fängelsestraff får utmätas endast när synnerliga skäl föreligger därtill.

När det gäller ungdomar i åldern 18-20 år kan ingripande enligt barna­vårdslagen förekomma bara i vissa särskilda fall. För lagöverträdare som tillhör denna åldersgrupp har det därför i princip blivit nödvändigt att lägga huvudvikten vid sådana åtgärder, som kan vidtas inom kriminalvårdens ram. Belräffande påföljder som innebär frihetsberövande har emellertid mot bakgrund härav för ifrågavarande åldersgrupp införts vissa särbestämmelser. Av central betydelse i detta sammanhang är den reglering i 29 kap. BrB som gäller den speciellt för denna kategori av lagöverträdare tillskapade påföljden ungdomsfängelse. Denna form av ett i princip tids­obestämt frihetsberövande är tänkt som den normala påföljden när en längre tids omhändertagande i anstalt bedöms vara påkallat för den unges tillrättaförande. I fall då en kort tids anstaltsvård anses tillräcklig, skall i stället skyddstillsyn i kombination med anstaltsbehandling tillgripas. Fängelse får ådömas ungdomar i denna åldersgrupp endast när ett frihets­berövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd. I den mån barnavårdslagen medger att åtgärder kan vidtas även mot den som har fyllt 18 år, kan domstolen också besluta om överlämnande till barnavård. Sådant överlämnande kan framför allt komma i fråga i fall där någon, som på grund av tidigare kriminalitet eller av annan anledning är intagen i ungdoms­vårdsskola, blir lagförd för brott.

För ungdomar som fyllt 21 men inte 23 år innehåller BrB i påföljdshänseende den särbestämmelsen att dessa, liksom 15-17-åringar, kan dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd.

En grundläggande förutsättning för att ungdomsfängelse skall kunna ådömas är att det är fråga om ett eller flera brotl vara kan följa fängelse. För den som fyllt 18 men inte 21 år förutsätts vidare att den fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig med hänsyn till vederbörandes personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Den som inte fyllt 18 år eller som fyllt 21 men inte 23 år kan som nyss nämnts dömas till ungdomsfängelse endast om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och utom anstalt och får pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Dessa tidsfrister kan dock förlängas med ett år om den dömde begår nytt brott under den tid som behandlingen pågår. Behandlingen börjar i anstalt och skall pågå där så lång tid som finns erforderlig med hänsyn till behandlingens syfte, dock i regel minst ett år. Vården utom anstalt får i princip inte upphöra förrän den pågätt under en sammanhängande tid av två år. Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelsenämnden, som dock kan uppdra åt vederbörande övervakningsnämnd alt närmare bestämma dag för övergången. Under vården utom anstalt skall den dömde hela tiden stå under övervakning av särskilt förordnad övervakare.

Om den dömde under vården utom anstalt inte iakttar vad som åligger honom enligt bestämmelser i BrB eller enligt särskild föreskrift eller anvisning som  meddelats  honom  med stöd därav, kan övervaknings-


 


113                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;69

nämnden meddela ny föreskrift eller tilldela honom varning. Om den dömde visar tredska att iaktta vad som åligger honom eller om fortsatt anstaltsvård är påkallad för att förebygga att han begår nya brott, kan ungdomsfängelsenämnden förordna att han skall återintas i anstalt. Om ålerintagning har skett, skall den dömde på nytt föras över till vård utom anstalt, när syftet med behandlingen bäst vinns därigenom. I fall då den som dömts till ungdomsfängelse på nytt begår brolt innan påföljden har upphört och han blir åtalad, står olika möjligheter till buds för domstolen. Den möjlighet som i praktiken har störst betydelse är att domstolen enligt 34 kap. I § 1 BrB förordnar att den förut ådömda ungdomsfängelsepåföljden skall avse även den nya brottsligheten. Enligt 34 kap. 8 § BrB kan maximitiden för ungdomsfängelsepåföljden då förlängas enligt vad nyss nämnts. Vårdas den dömde i anstalt, kan domstolen också föreskriva att han inte får överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från domstolens beslut, såvida inte maximitiden för anstaltsvård dessförinnan går till ända. öm den dömde vårdas utom anstalt, kan domstolen föreskriva, att han skall återintas i anstalt och även att han inte får överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från återintagningen, såvida inte maximitiden för anstaltsvård går till ända dessförinnan. Maximitiden får förlängas även i fall då domstolen med stöd av 34 kap. 1 § 2 väljer att döma särskilt till påföljd för det nya brottet, varvid alltså den dömde underkastas annan påföljd vid sidan av ungdomsfängelsepåföljden.

Den tredje möjlighet, som står till buds vid ny brottslighet är att undan­röja påföljden ungdomsfängelse och för samtliga brott döma till påföljd av annan art (34 kap. 1 §3 BrB). Ungdomsfängelsepåföljden upphör då i förtid. Påföljden kan också upphöra i förtid genom beslut av ungdomsfängelse­nämnden. Härför förutsätts att den dömde vårdas utom anstalt och — som regel — att vården utom anstalt pågått under en sammanhängande tid av två år.

I fråga om verkställigheten av ungdomsfängelse gäller f. n. att vården i anstalt skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl är därtill, i annan fångvårdsanstalt. Enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, som träder i kraft den 1 juli 1974, kommer emellertid kategorin ungdomsanstalter att upphöra. Anstaltsvården för den som undergår ungdomsfängelse avses sålunda i fortsättningen komma att försiggå inom ett för samtliga kategorier intagna gemensamt anstaltssystem med riks­anstalter och lokalanstalter.

Kriminalvårdens anstaltsklientel (antalet i fångvårdsanstalter och häkten intagna) omfattade år 1973 i genomsnitt ca 5 000 personer. Av dessa hörde i genomsnitt 360 till kategorin ungdomsfängelseelever. Av frivårdsklientelet — som år 1973 omfattade ca 23 000 personer — utgjorde ca 500 ungdomsfängelseelever som överförts till vård utom anstalt.

Antalet personer som intagits i fångvårdsanstalt efter dom på ungdoms­fängelse (återintagna ej medräknade) har under åren efter BrB:s ikraftträdande minskat betydligt. År 1966 var antalet ca 330 men hade år 1973 minskat till ca 200.

Den brottslighet som föranlett dom på ungdomsfängelse består i det stora flertalet fall av tillgreppsbrott. Andelen våldsbrott är avsevärt mindre. Andra typer av brott, såsom narkotikabrott, förekommer i viss begränsad omfattning.

Påföljden ungdomsfängelse infördes år 1935. Den har alltsedan dess, trots vissa ändringar i de bestämmelser som reglerar påföljden, behållit sin karaktär av en inom relativt vida gränser till tiden obestämd påföljd. Hittills

8    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4


 


Ju.69   Skr 1975:4                                                  114

har anstaltsvistelsen i regel försiggått i särskilda anstalter avsedda att ge fostran och utbildning åt unga lagöverträdare som ansetts behöva en relativt långvarig anstaltsvård.

Tanken var från början att ungdomsfängelse skulle användas för unga lagöverträdare med relativt god prognos. Efter hand har dock ungdomsfängelseklientelet ändrat karaktär. Denna förändring kan delvis hänga samman med utvecklingen av ungdomskriminaliteten men har sannolikt främst sin grund i de efter BrB:s tillkomst alltmera markerade strävandena att söka minska användningen av frihetsberövande påföljder och i stället tillgripa påföljder som innebär kriminalvård i frihet, inte minst för unga lagöverträdare. Det är mot bakgrund härav ingalunda förvånande att det bland det numera rätt begränsade antalet personer som årligen döms till ungdomsfängelse finns en del som är tämligen hårt belastade av tidigare kriminalitet och för vilka prognosen även av andra skäl framstår som mindre god. I många fall har de före domen på ungdomsfängelse varit intagna i ungdomsvårdsskola och undergått skyddstillsyn men återfallit i brott. Inte sällan besväras dessa personer av psykiska störningar i förening med alkohol- och narkotikamissbruk.

Under senare år har växt fram en allt starkare kritik mot påföljden ungdomsfängelse. Krav på att denna påföljd avskaffas har förts fram från olika håll. Bakom kritiken ligger en alltmer utbredd uppfattning att påföljden är behäftad med allvarliga brister som är ägnade att snarare försvåra än främja förverkligandet av de kriminalpolitiska målsättningarna i dagens samhälle. Dessa förhållanden i förening med en utveckling som ägt rum på kriminalvårdens område särskilt genom den kriminalvårdsreform som genomförs från den 1 juli 1974 har lett till att en omprövning av ungdomsfängelseinstitutet framstår som motiverad.

I kritiken mot ungdomsfängelsepåföljden har bl. a. åberopats det förhållandet att procenten återfall hos dem som dömts till denna påföljd är hög såväl i absoluta tal som i relation till andra frihetsberövande påföljder. Det är i och för sig inte uteslutet att detta förhållande mer har sin grund i den tidigare nämnda förändringen i fråga om ungdomsfängelseklientelets sammansättning än i brister hos påföljden som sådan. Det finns emellertid även andra skäl som talar för att återfallsstatistiken bör tolkas med stor försiktighet när det gäller att bedöma ungdomsfängelsepåföljdens effektivitet från rehabiliteringssynpunkt. Hänsyn måste sålunda tas bl. a. till det förhållandet att det på detta sätt konstaterade dåliga vårdresultatet vid ungdomsfängelse snarast kan vara ett uttryck för de generella svårigheter som föreligger när det gäller att söka åstadkomma gynnsamma resultat inom ramen för ett frihetsberövande i anstalt.

Från principiell synpunkt har kritik också riktats mot ungdoms­fängelsepåföljdens tidsobestämda karaktär. Motivet till att påföljden, när den infördes, fick denna tidsobestämdhet var dess behandlingsmässiga natur. Med utgångspunkt i klientelets behandlingsbehov ansågs det sålunda naturligt att tiden föranstaltsvistelsens längd skulle bestämmas först sedan vården pågått en tid och med ledning av då vunna erfarenheter om den intagnes person, utveckling och anpassning i samhället. En annan tanke var att tidsobestämdheten skulle utnyttjas pedagogiskt på det sättet atl den intagne skulle sträva efter att genom välförhållande nå en så tidig övergång till vård utom anstalt som möjligt. Emellertid har det visat sig svårt att under anstaltstiden göra en tillräckligt objektiv bedömning av den intagnes individuella vårdbehov och förutsättningar för återanpassning i samhället samt  att  med  ledning härav åstadkomma en  lämplig bestämning av


 


115                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju.69

anstaltstidens längd. Detta hänger naturiigen samman med att bedömningen av den intagnes beteende sker i en miljö — anstaltskollektivet — som i många hänseenden är konstlad och väsensskild från tillvaron ute i samhället. Härtill kommer som en ytterligare komplicerande faktor effekten av den påverkan som de intagna ofta utsätter varandra för i anstaltstillvaron.

Mot bakgrund av nyss nämnda svårigheter när det gäller att i praktiken bestämma anstaltsvistelsens längd har tidsobestämdheten i ungdomsfängelsepåföljden kritiserats också från rättssäkerhetssynpunkt. Det har vidare påpekats att bristen på en någorlunda säker vetskap om hur lång tid anstaltsvistelsen kommer att fortgå utgör en press på den intagne som ibland medför direkta olägenheter av psykisk natur.

1 den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om ungdomsfängelse har förhållanden av angivet slag också lett till att tidsobestämdheten hos påföljden har minskats. En ganska långtgående schematisering har genomförts. Sålunda har i ungdomsfängelsenämndens praxis förmärkts en tendens att i regel inte överskrida den minimitid av i princip ett år för vården i anstalt som är föreskriven i BrB. När den intagne visat skötsamhet under anstaltsvistelsen beviljas sålunda regelmässigt långtidspermission efter tio månader, vilken permission sedan efter ytterligare två månader normalt efterföljs av ett beslut om övergång till vård utom anstalt. Vid återfall i brott eller annan misskölsamhet under vården utom anstalt är återintagningstiden oftast tre månader och överstiger så gott som aldrig sex månader.

Den ovisshet i fråga om anstaltsvistelsens längd som numera kan före­ligga hänför sig huvudsakligen till den förlängning som kan bli följden av fortsatt brottslighet och misskölsamhet i övrigt under vården utom anstalt. Detta utesluter emellertid inte att de dömda på grund av själva konstruktionen av ungdomsfängelsepåföljden ändå kan komma att uppleva denna som relativt tidsobestämd med de olägenheter ett sådant förhållande kan ha.

Vid en jämförelse med det i princip helt tidsbestämda frihetsstraffet fängelse kan bl. a. konstateras att utvecklingen där snarast gått i motsatt riktning. Genom den ökade användningen av villkorlig frigivning och långtidspermission som övergång till villkorlig frigivning har sålunda i praktiken skillnaderna mellan fängelse och ungdomsfängelse när det gäller tidsobestämdheten i viss mån utjämnats. De ändringar i bestämmelserna om villkorlig frigivning som gjordes år 1965 efter BrB:s ikraftträdande innebär att den obligatoriska villkorliga frigivningen efter 5/6 av strafftiden har avskaffats. I stället kan villkorlig frigivning ske fakultativt, antingen som förut sedan 2/3 av strafftiden avtjänats eller, om särskilda skäl föreligger, redan efter halva tiden. I praxis sker villkorlig frigivning regelmässigt senast vid 2/3-tidens utgång. Trots reglernas fakultativa utformning har således även i fråga om villkorlig frigivning skett en viss schematisering.

De förut angivna nackdelarna med den principiella tidsobestämdheten i ungdomsfängelsepåföljden och det förhållandet att tiden för anstaltsvistelsen ändå i den praktiska tillämpningen kommit att bli relativt fixerad ger anledning att starkt ifrågasätta om det är lämpligt att för det ungdomliga klientel som det här är fråga om bibehålla den särskilda påföljden ungdomsfängelse.

Utmärkande för ungdomsfängelseinstitutet är, förutom den principiella tidsobestämdheten, att klientelet under anstaltsvistelsen enligt hittills­varande system i allmänhet hålls avskilda från andra kategorier intagna som undergår frihetsberövande påföljd. 1 ungdomsanstalierna har man sökt


 


Ju.69   Skr 1975:4                                                  116

bygga opp behandlingsformer speciellt avpassade för det unga klientelet. Dessa anstalter ingår i en särskild ungdomsräjong vid sidan av övriga räjonger i anstaltssystemet. Den av statsmakterna antagna krimi­nalvårdsreformen innebär i angivna hänseenden genomgripande ändringar. Räjongsystemet slopas och ersätts med ett antal geografiska regioner, varav ingen är särskilt avsedd för unga lagöverträdare. Fördelningen av de till frihetsberövande påföljd dömda mellan olika typer av anstalter kommer att ske i princip oberoende av påföljdens art. En följd av detta är att de nya bestämmelserna om utformningen av kriminalvården i anstalt är enhetliga för ungdomsfängelse och andra frihetsberövande påföljder.

Vad nu sagts innebär å andra sidan inte att anstaltsvården för dem som undergår frihetsberövande påföljd kommer att utformas oberoende av de intagnas ålder. Vid tillkomsten av den nya lagstiftningen framhölls sålunda att en del av riksanstalterna eller vissa avdelningar lämpligen kan förbehållas sådana ungdomar som av säkerhetsskäl eller annan anledning inte lämpligen bör placeras i lokalanstalt och att man härigenom kan bl. a. få möjligheter att lättare tillgodose det yngre klientelels särskilda behov av behandlingsresurser i fråga om undervisning, utbildning och arbetsträning samt medicinsk och psykoterapeutisk behandling. Vidare har i den nya lagen införts en särskild föreskrift som anger att vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall särskilt beakias att han, om inte särskilda skäl föranleder annat, hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Det bör i detta sammanhang anmärkas att denna föreskrift inte tar sikte speciellt på ungdomsfängelseklientelet utan gäller unga lagöverträdare över huvud taget.

Mot bakgrund av det anförda kan med fog hävdas att kriminalvårdsre­formen på ett avgörande sätt har ändrat förutsättningarna för bibehållandet av påföljden ungdomsfängelse. Reformen kan sålunda i viss mån sägas ha föregripit ett avskaffande av denna påföljd.

Av vad jag tidigare anfört framgår att antalet personer dömda till ung­domfängelse successivt minskat under en följd av år. En av orsakerna härtill är antagligen att man i rättstillämpningen fått en alltmer kritisk inställning till denna påföljd. De ökade möjligheterna till kriminalvård i frihet torde också ha bidragit till den minskade användningen av ungdomsfängelse. Det är också tänkbart att ungdomar som annars skulle ha dömts till ungdomsfängelse i något större utsträckning än tidigare i stället döms till fängelse.

I detta sammanhang bör framhållas att ett betydande antal unga lagöverträdare i den för ungdomsfängelse normala åldern, 18-20 år, varje år döms till fängelse. Sedan år 1965 har antalet varit i genomsnitt 700-800 årligen. Inte sällan har dessa till fängelse dömda ungdomar begått brott av samma slag som ofta ligger till grund för en dom på ungdomsfängelse. Detta förhållande är ägnat att ytterligare understryka olägenheterna med ett system som innebär att man har två parallella tidsbestämda och tidsobestämda frihetsberövande påföljder för det unga klientelet. Redan den omständigheten att domstolen har att välja mellan de båda påföljderna medför svårigheter. En allvarligare olägenhet är att de som dömts till ungdomsfängelse av naturliga skäl är benägna att göra jämförelser med det tidsbestämda straff de trott sig kunna påräkna i stället för ungdomsfängelse och att dessa jämförelser inte sällan torde leda till att de anser sig orättvist behandlade.

Om man utgår från att anstaltsvistelsen upphör genom långtidspermission efter  tio  månader,   kan  det  sålunda  göras  gällande  att  en  dom   på


 


117                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;69

ungdomsfängelse i fråga om frihetsberövandets varaktighet i allmänhet motsvarar ett fängelsestraff på ett år och tre månader. Det förutsätts därvid att villkorlig frigivning inte sker före utgången av 2/3-tiden. Vid sådant förhållande framstår det inte som uteslutet att ett fängelsestraff i stället för ungdomsfängelsepåföljd i vissa fall skulle kunna leda till en förkortning av tiden för vistelse i anstalt och därigenom öka möjligheterna till rehabilitering inom frivårdens ram.

Frågan om ungdomsfängelsets fortbestånd bör bedömas också med hänsyn till utvecklingen i andra nordiska länder när det gäller motsvarigheterna till den svenska påföljden. I Danmark har nyligen 'ungdomsfaengsel' avskaffats. I Norge har hösten 1973 lagts fram ett utredningsförslag om avskaffande av motsvarande påföljd. I Finland är förhållandena inte jämförbara eftersom man där inte har haft någon påföljd ungdomsfängelse av samma karaktär som i Danmark, Norge och Sverige.

Mot bakgrund av den kritik som enligt det anförda kan riktas mot ungdomsfängelsepåföljden och med hänsyn till utvecklingen inom kriminalpolitiken anser jag att tiden nu är mogen att avskaffa denna påföljd. Jag föreslår därför att sakkunniga tillkallas för att utreda därmed sammanhängande frågor om påföljder för unga lagöverträdare.

En väsentlig uppgift för de sakkunniga bör vara att belysa de konsekvenser i olika hänseenden för behandlingen av unga lagöverträdare som uppstår genom ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden. Därvid bör övervägas vilka andra påföljder enligt BrB som i olika fall bör komma i fråga för de ungdomar som enligt nuvarande lagstiftning och praxis döms till ungdomsfängelse. Som allmän målsättning bör gälla att en reform på detta område i varje fall inte får leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som det här är fråga om utan närmast bör syfta till en ytterligare förskjutning av tyngdpunkten på andra kriminalvårdande åtgärder.

De sakkunniga bör därför bl. a. undersöka i vad mån ungdomsfängelse kan ersättas med skyddstillsyn i överensstämmelse med den allmänna tendensen i riktning mot ökad tillämpning av kriminalvård i frihet. Möjligheten att i dom på skyddstillsyn förordna om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB bör därvid uppmärksammas.

Med hänsyn till ungdomsfängelseklientelets sammansättning och tidigare belastning torde det emellertid inte kunna undvikas att det alternativ till påföljden ungdomsfängelse som i många fall kan komma att ligga närmast till hands är ett fängelsestraff.

Med anledning härav bör uppmärksammas att det inom ramen för det nya anstaltssystemet kommer att finnas möjligheter att även vid verkställighet av fängelsestraff utnyttja de särskilda behandlingsresurser som f. n. föreligger för ungdomsfängelseklientelet. Av stor betydelse i detta sammanhang är också det förhållandet att på de nya lokalanstalterna av övervägande öppen karaktär en intim samverkan med frivårdens personal och olika sociala organ kommer att eftersträvas i syfte att åstadkomma en successiv utslussning av de intagna till vård i frihet, genom bl. a. ökad frigång för undervisning, utbildning, arbete och annan särskild anordnad verksamhet. Otvivelaktigt är sådana åtgärder ofta av särskilt värde för ifrågavarande kategori unga intagna.

Ett speciellt problem i detta sammanhang är hur man i fortsättningen skall förfara med de ungdomar som enligt nuvarande tillämpning döms för mycket grova brott till ungdomsfängelse i stället för ett långvarigt fängelsestraff. I dessa fall har ungdomsfängelsepåföljden gett en möjlighet


 


Ju.69    Skr 1975:4                                                                 118

att begränsa längden av frihetsberövandet och på ett relativt tidigt stadium låta anstaltsvården ersättas av vård i frihet. Frågan är hur man i fall av förevarande slag skall kunna tillgripa fängelsestraff utan att den dömde underkastas ett så långvarigt frihetsberövande att förödande konsekvenser uppstår för hans fortsatta utveckling och möjligheter till anpassning i samhället. Bestämmelserna i 33 kap. 4 § BrB som i vissa fall ger möjligheter till straffminskning bör därvid uppmärksammas.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att ungdomsfängelse i vissa fall även kan ådömas ungdomar som inte fyllt 18 år. 126 kap. 4 § första stycket BrB föreskrivs samtidigt atl den som är under 18 år får dömas till fängelse endast om synnerliga skäl är därtill. Denna regel ger uttryck för en välmotiverad stark restriktivitet i användningen av fängelse för ifråga­varande åldersgrupp. Det finns emellertid många skäl som talar för att man här bör sträva mot en ytterligare begränsning av möjligheterna att använda frihetsstraff. En viktig uppgift för de sakkunniga bör därför vara att i detta sammanhang också undersöka vilka möjligheter det finns att för denna kategori av unga lagöverträdare generellt tillgripa andra påföljder inom BrB:s påföljdssystem.

De sakkunniga bör mot bakgrund av nu angivna förhållanden överväga frågan om behovet av ändringar i bestämmelserna i 26 kap. 4 § BrB, där det förutom nyss nämnda regel angående den som är under 18 år anges att fängelse får ådömas personer i ålderna 18-20 år endast när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Vad jag nu har anfört får inte uppfattas som en uttömmande uppräkning av de frågor som de sakkunniga bör behandla. De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även andra frågor som aktualiseras under utredningsarbetet. De bör samråda med de utredningar på andra områden som har beröring med frågor om behandlingen av unga lagöverträdare. Jag avser här i första hand socialutredningen (S 1969:29) som har att i viss utsträckning överväga hur gränsen bör dras mellan olika vårdformer för missanpassad ungdom och vilka åldersgränser som skall gälla i olika sammanhang (prop. 1974:44 s. 67). Dessutom bör samråd ske med bl. a. åtalsrättskommittén (Ju 1970:63), 1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande samt övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15).

Utredningen har t. o. m. oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

70. Utredningen (Ju 1974:17) angående översyn av häktningsbestämmelserna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för alt utföra översyn av bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen (se Post- och Inrikes tidn. den 3 augusti 1974):

Ordförande: Larsson, Sven A. A., hovrättslagman


 


119                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;70

Ledamöter: Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Petersson, Hans E., folkskollärare, led. av riksdagen

Experter: Nobel, Peter, advokat Zeime, Claes A., byråchef

Sekreterare: Stahre, L. G. Tomas, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 17 september 1974)

Lokal: Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer lill stalsrådsprolokollet den 28 juni 1974):

För att säkerställa straffrättskipningen står vissa tvångsmedel till myndigheternas förfogande. Man brukar skilja mellan personella tvångsmedel, dvs. främst anhållande och häktning, och reella tvångsmedel, t. ex. kvarstad och beslag. Av tvångsmedlen är anhållande och häktning de som är mest ingripande för den enskilde. Användningen av dessa tvångsmedel har därför sedan länge varit omgärdad av åtskilliga restriktioner. Det gäller såväl de allmänna förutsättningarna för anhållande och häktning som själva förfarandet i samband med att sådan åtgärd beslutas. Även frihetsberövandets utformning har fått en ingående reglering.

Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). En allmän förutsättning är att någon på sannolika skäl misstänks för brott. I normalfallet (1 § första stycket) skall fängelse i minst etl år ingå i straffskalan för brottet. Endera av tre förutsättningar måste vidare föreligga för att häktning skall få ske. Det skall skäligen kunna befaras att den misstänkte avviker eller annoriedes undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) eller att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller ocksä skall anledning förekomma att han fortsätter sin brottsliga verksamhei (recidivfara). Flyktfara kan utgöra häktningsgrund även vid brott som är mindre svåra än som krävs för häktning i normalfallet, om den misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket (1 § andra stycket). För särskilt svåra brott är häktning obligatorisk, om det inte är uppenbart att anledning till häktning saknas (1 § tredje stycket).

Häktning får i allmänhet inte ske om det kan antas att påföljden kommer att stanna vid böter eller suspension (1 § fjärde stycket). Oberoende av brottets svårighetsgrad kan emellertid häktning komma till stånd om den misstänktes identitet är okänd eller om han saknar hemvist inom riket och det föreligger fara för flykt från riket (2 §).

Häktning kan i vissa fall underlåtas om den misstänkte är ung, sjuk, havande kvinna eller kvinna med litet barn (3 §). En förutsättning är då att betryggande övervakning kan ordnas. Enligt 7 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den som är under 18 år inte häktas utan att synnerliga skäl finns till det.

Beslut om häktning meddelas av domstol. Om skäl föreligger att häkta någon får undersökningsledaren eller åklagaren anhålla honom i avvaktan


 


Ju.70   Skr 1975:4                                                  120

på rättens beslut (5 § första styckel). Enligt stadgad praxis utövas befogenheten regelmässigt av åklagaren. Anhållande kan i vissa fall ske även om skäl till häktning saknas (5 § andra stycket). I så fall krävs att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning.

Anhållande kan föregås av att den misstänkte grips. I 24 kap. 7 § RB ges föreskrifter härom. Då någon gripits skall anmälan skyndsamt göras till åklagaren. Den gripne skall snarast inställas till förhör (8 §). Efter förhöret skall åklagaren omedelbart besluta om han skall anhållas eller friges (7 § tredje stycket).

Häklningsf ramställning skall avlåtas till domstolen senast dagen ef ter det att anhållningsbeslut meddelades. Om ytterligare utredning behövs får dock med framställningen anstå högst fem dagar från anhållningsbeslutet. Har någon anhållits i sin frånvaro räknas nämnda tider från den dag då den anhållne inställdes lill förhör. Görs inte häklningsframslällning, skall den anhållne omedelbart friges.

I samband med häktningsframställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar rörande förundersökningen. Med rättens medgivande får dock anstå viss kortare tid med sådant överlämnande (12 §). Om inte synnerligt hinder möter skall rätten i normala fall hålla häktningsförhandling senasi fjärde dagen efter det alt häktningsfram­ställningen inkom till rätten (13 §). 1 samband med häktningsbeslut skall rätten, om inte ålal redan väckts, utsätta viss tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid får inte bestämmas längre än som är oundgängligen erforderligt (18 §). Mål i vilket någon hålls häktad skall av domstolen behandlas med särskild skyndsamhet. Huvudförhandling i tingsrätt skall t. ex. i princip hållas inom en vecka från den dag åtalet väcktes (45 kap. 14 § RB).

Enligt 33 kap. 5 § brottsbalken skall vid ådömande av frihetsstraff tid varunder den dömde varit anhållen eller häktad som regel anses som tid under vilken den ådömda påföljden avtjänats i anstalt.

Enligt 24 kap. 11 § RB skall den som är anhållen hållas i förvar men eljest inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ända­målet med anhållandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkle (24 kap. 22 §) om inte synnerliga skäl föranleder annat. Om behandlingen av den som berövats friheten finns bestämmelser i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

I vissa fall då det på grund av flyktfara är önskvärt att hålla kontroll över den misstänkte framstår anhållande och häktning som onödigt hårda ingrepp. Därför finns en möjlighet att ersätla dessa åtgärder med reseförbud. Regler härom finns i 25 kap. RB. Ett reseförbud innebär att den misstänkte inte får lämna honom anvisad vistelseort utan tillstånd. Med ett sådant förbud kan för kontrollens skull förenas särskilda villkor eller föreskrifter som den misstänkte skall iaktta. Förutsättningarna för meddelande av reseförbud är lindrigare än för häktning (I §). Misstanken om brott kan vara svagare grundad. Överträds reseförbud skall den misstänkte anhållas eller häktas om det inte är uppenbart obehövligt (9 §).

Nuvarande regler om anhållande och häktning bygger i allt väsentligt på den ordning som utbildats före RB:s tillkomst (jfr SOU 1938:44 s. 32). Den revision av reglerna som företogs genom 1942 års processreform innebar bl. a. att reglerna bragtes i bättre överensstämmelse med de grundläggande principer för rättegången på vilka RB bygger. Beträffande häktnings-


 


121                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:70

grunderna eftersträvades vidare att göra bestämmelserna härom mer smidiga, så att större möjligheler öppnades att ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall (SOU 1938:44 s. 297). Inte i något fall gjordes häktning helt obligatorisk. Vid sidan av tidigare förekommande häktningsgrunder upptogs som ett nytt skäl för häktning risk för fortsatt brottslighet (recidivfara). 1 motiven framhölls att häktning i detta fall visserligen inte hade karaktären av egentligt straff processuellt tvångsmedel men att starka praktiska skäl talade för att på detta sätt skydd bereddes den som hotades av brottsliga handlingar från den misstänktes sida (SOU 1938:44 s. 298).

Nyligen har vissa grundläggande statistiska förhållanden rörande tillämpningen av reglerna om anhållande och häktning kartlagts genom en undersökning föranstaltad av riksåklagaren(RÅ). Av undersökningen framgår bl. a. följande. Omkring 25 000 personer anhålls årligen. Endasten tredjedel eller omkring 9 000 personer begärs häktade. Av häktningsfram­ställningarna leder mera än tre fjärdedelar lill häktning. Anhållnings- och häktningstiderna framstår inte som anmärkningsvärt långa. De lagstadgade maximifristerna utnyttjas sällan. Längre häktningstider förekommer huvudsakligen i fall då förordnande om rättspsykiatrisk undersökning har meddelats. Förmögenhetsbrott är orsak till häktning i majoriteten av alla fall. När häktning har förekommit följer i regel frihetsberövande påföljd. Kriminalvård i frihet blir dock påföljden i mer än en femtedel av samtliga fall. I ungefär två procent blir samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillade.

Hittillsvarande erfarenheter från tillämpningen av reglerna om de per­sonella tvångsmedlen ger enligt min mening inte belägg för att det skulle föreligga behov av en total revision av dessa regler. Däremot anser jag starka skäl tala för att man genom partiella reformer bör kunna uppnå en ordning som i skilda hänseenden är mer tillfredsställande än den nuvarande. Enligt min mening är tiden därför nu mogen att göra en översyn av reglerna om de personella tvångsmedlen i straff processen. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för att göra denna översyn.

Det är uppenbart att anhållande och häktning också i fortsättningen bör stå de rättsvårdande organen till buds i den brottsbekämpande verksamheten. Effektiviteten i straff rättskipningen beror i väsentlig mån av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säkerställa utredningen med anledning av brott och för att lagföringen av misstänkta skall kunna fullföljas.

Jämsides med intresset av effektiv brottsbekämpning gör sig emellertid också andra synpunkter gällande. Etl viktigt led i reformarbetet på det kriminalpolitiska området är att minska användningen av frihetsberövande påföljder och att ersätta dessa med kriminalvård i frihet (se prop. 1973:1 bil. 4, JuU 1973:15, rskr 1973:152). Etl annat led i reformeringen av krimi­nalvården är att anstaltstiden — när anstaltsbehandling blir aktuell — redan från början skall inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersatts (prop. 1974:20, JuU 1974:2, rskr 1974:99). Den nyligen antagna lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt syftar i enlighet härmed bl. a. till en ökad integrering mellan kriminalvård i anstalt och fri vård.

Det är uppenbarligen av stor vikt atl tillämpningen av de straff­processuella tvångsmedlen så långt möjligt bringas i samklang med de riktlinjer som har dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Även


 


Ju.70    Skr 1975:4                                                                  122

det förhållandet att ett temporärt frihetsberövande innebär ett djupt ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden pekar på det angelägna i att man söker begränsa användningen av dessa tvångsmedel så långt det är möjligt. Om formerna för de straffprocessuella frihetsberövandena i betydande mån avviker från de principer som skall vara vägledande för kriminalvården, kan det vidare befaras att sådana åtgärder minskar utsikterna till rehabilitering av dem som ådöms påföljd för brott. Också från integriletsskyddssynpunkt är det av betydelse att tvångsmedlen i straffprocessen ges en utformning som harmonierar med samhällets reaktioner i övrigt mot dem som lagfors förbrott.

De sakkunniga bör i första hand ta ställning till i vilken omfattning det föreliggande statistiska materialet angående användningen av de personella tvångsmedlen bör kompletteras för att kunna läggas till grund för en reform. I åtskilliga hänseenden synes det material som har lagts fram i RÅ:s undersökning ge tillräcklig ledning för bedömningen av reformbehovet. Materialet torde dock behöva fullständigas. Jag vill särskilt peka på att RÅ:s undersökning inte innehåller några uppgifter om i vilken omfattning de olika anhållnings- och häktningsgrunderna har kommit till användning. RÅ:s material har också den begränsningen att det i huvudsak inte utsäger något om den anhållnes eller häktades personliga förhållanden.

Det är självklart att en så ingripande åtgärd som häktning endast skall få vidtas om det föreligger en betydande säkerhet i fråga om den misstänktes skuld. Det tillgängliga statistiska materialet över frikännande domar beträffande häktade tyder inte på att praxis skulle sätta kravet på bevisning i detta hänseende anmärkningsvärt lågt. Om häktningen skall kunna fylla sin bevissäkrande funktion torde bevisningskravet enligt min mening i allt fall inte kunna höjas på något mera markant sätt.

Vad gäller de typer av brott som föranleder anhållande och häktning utvisar RÅ:s undersökning att sådant frihetsberövande mestadels används vid förmögenhetsbrott (68 %). Mot bakgrund av den inställning som numera präglar samhällets syn på ingripande mot förmögenhetsbrott av mindre allvarlig natur finns det anledning för de sakkunniga att närmare undersöka orsakerna till dominansen av förmögenhetsbrotten.

Den nu berörda frågan har visst samband med vilka påföljder som ådöms dem som varit anhållna eller häktade. Också på denna punkt kan viss ledning hämtas ur RÅ:s undersökning. Den relativt stora andelen fall där annan påföljd än fängelse, internering eller ungdomsfängelse ådömts ger anledning att ställa frågan, om inte möjligheten att använda häktning bör begränsas när endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas. De sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Härvid blir bl. a. möjligheterna att omhänderta den misstänkte på annat sätt än genom häktning av intresse. Till detta problem skall jag återkomma i det följande.

En fråga som givetvis träder i förgrunden vid en översyn av bestämmelserna om de personella tvångsmedlen är utformningen av häktningsgrunderna. Det finns som nyss nämnts ingen officiell statistik om vilka häktningsskäl domstolarna i allmänhet lägger till grund för häktningsbeslut. Recidivrisken torde emellertid spela den mest betydande rollen härvidlag. Som jag tidigare berört har det avsedda tillämpnings­området för denna bestämmelse varit förhållandevis begränsat. Det kan ifrågasättas om inte praxis har gått vida längre än lagstiftaren har menat.

Vid omprövningen av häktningsgrunderna bör de sakkunniga till en början uppmärksamma frågan om vilken utredning som skall krävas för att recidivfara skall anses föreligga. 1 gällande rätt uppställs endast kravet att


 


123                        Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;70

anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Enligt min uppfattning bör kravet på utredning om återf allsrisken ställas högre. De sakkunniga bör överväga om tillämpningen av recidivgrunden kan begränsas till sådana fall där det föreligger en påvisbar fara för fortsatt brottslighet av allvarlig art. En tänkbar möjlighet är att begränsa regelns tillämpningsområde till vissa särskilt angivna allvarliga brott eller brottskategorier.

Tillämpningen av häktningsgrunden flyktfara, vilken torde vara den näst vanligaste grunden, har kritiserats främst av det skälet att den som saknar fast bostad eller fast anställning häktas i alltför stor omfattning. Den omständigheten att någon saknar fast bostad eller fast anställning kan givetvis öka myndigheternas arbete med att delge kallelser o. d. och att inställa den misstänkte till förhör eller förhandling. En så ingripande åtgärd som häktning är dock knappast motiverad i andra fall än när det finns en påtaglig risk för att den misstänkte mer varaktigt kommer att undandra sig lagföring eller påföljd. De sakkunniga bör pröva vilka omständigheter som skall få ha avgörande betydelse vid bedömningen av om reell flyktfara föreligger.

Det kriminalpolitiska reformarbetet är inriktat på en ökad användning av vård i frihet. Det bör övervägas om inte motsvarigheter till sådan vård till en del kan ersätta de hittills tillämpade straffprocessuella frihetsberövandena vid recidivrisk och flyktfara. Som nämnts tidigare anvisar RB övervakning som alternativ till häktning när det gäller ungdomar, sjuka, havande kvinnor och kvinnor med småbarn. Möjligen kan genom en utvidgning av denna lyp av ingripande uppnås en minskning av de rena frihetsberövandena utan att straffprocessen förlorar alltför mycket i effektivitet. De sakkunniga bör också överväga om inte åtskilliga häktningar som nu sker på grund av flyktfara skulle kunna undvikas och ersättas av åtgärder inom ramen för ett utvidgat reseförbudsinstitut.

Som jag har antytt i det föregående finns det utöver det nu sagda ett påtagligt behov av att åstadkomma andra former för provisoriskt frihets­berövande i straffprocessen än de som nu står till buds. Jag syftar bl. a. på situationer då endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas. En annan kategori är de fall då visserligen risk för återfall i brottslighet föreligger men skäl för en så ingripande åtgärd som häktning ändå inte kan anses föreligga. En viktig uppgift för de sakkunniga bör vara att närmare undersöka hur alternativa former av frihetsberövande kan åstadkommas. Jag vill erinra om att denna fråga har uppmärksammats i den internationella debatten. Inom Europarådet pågår ett arbete som syftar till att utveckla sådana alternativa lösningar. Bl. a. har förts fram tanken på att inrätta ett slags härbärgen för kortvarigt omhändertagande under viss del av dygnet av personer som annars skulle ha blivit häktade. De sakkunniga bör ha stor frihet att pröva olika vägar för att tillgodose önskemålet om nya former för straffprocessuella frihetsberövanden.

En närbesläktad fråga är om den misstänkte skall kunna tas om hand av väsentligen individualpreventiva skäl när återfallsrisk föreligger, t. ex. för att hindra honom från att begå nya brott. Denna fråga har ett nära samband med de frågor som omfattas av socialutredningens (S 1969:29) uppdrag. De sakkunniga bör samråda med denna utredning.

Frågan om de straffprocessuella frihetsberövandenas utformning har också en annan sida. När det föreligger en påtaglig flyktfara, t. ex. om någon genom skattebrott undandragit det allmänna betydande belopp och man har anledning befara att medlen placerats utomlands, kan det finnas skäl att


 


Ju.70   Skr 1975:4                                                  124

effektivisera tvångsmedlen. I en del fall torde visserligen reseförbud utgöra ett tillräckligt remedium, eftersom denna tvångsåtgärd kan förenas med villkor att vederbörande skall lämna ifrån sig sitt pass. Erfarenheten har emellertid visat att det i vissa fall har varit möjligt att kringgå passbestämmelserna. De sakkunniga bör i samråd med utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen överväga hur samhället i fall av förevarande typ skall kunna säkerställa att den misstänkte inte avviker från riket. De sakkunniga bör även pröva om tillämpningen av kollusionsfaregrunden ger anledning till revision av reglerna i denna del.

Vad jag nu har anfört har närmast gällt häktningsförutsättningarna. Med RB:s konstruktion av grunderna för anhållande kommer en revision av häktningsförutsättningarna automatiskt att påverka anhållandefrekvensen. Härutöver bör emellertid framhållas att anhållande f. n. kan ske också med tillämpning av den speciella regeln i 24 kap. 5 § andra stycket RB. Denna regel, vilken ger möjlighet till anhållande om det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning, kan antas ha ganska omfattande tillämpning. De sakkunnigas översyn bör ta sikte också på anhållningsinstitutet i dess helhet. Ett anhållande kan ofta utgöra ett mycket allvarligt ingrepp från den enskildes synpunkt och det är givetvis angeläget att begränsa sådana ingrepp så långt som möjligt. En mycket stor andel av de personer som f. n. anhålls blir åter försatta på fri fot förhållandevis kort tid efter ingripandet. Detta tyder på att det finns skäl för en mer restriktiv utformning av anhållningsreglerna.

De sakkunniga bör överväga i vad mån häktningsreglerna bör vara fakultativa i den meningen att utrymme finns för en diskreiionär avvägning mellan olika intressen. Det torde visserligen vara ofrånkomligt att domstolen måste ges möjlighet atl trots förekomsten av vissa legala förutsättningar i undantagsfall underlåta häktning när individualpreventiva skäl talar emot sådan åtgärd. Å andra sidan finns uppenbarligen vissa risker förknippade med att göra reglerna om frihetsberövande fakultativa i alltför stor utsträckning. Hänsyn till den misstänktes integritet, frihet och rättssäkerhet talar generellt för att regler av denna typ bör vara utformade på ett sätt som klargör att de skall tillämpas restriktivt. De sakkunniga bör överväga om nu åsyftade risker kan minskas genom att häktningsrekvisiten utformas mer restriktivt, t. ex. genom uppräkning av de brott eller brottstyper som skall kunna föranleda häktning i normala fall.

Det är givetvis ett mycket angeläget önskemål att den tid som frihetsberövandet varar inte är längre än som är oundgängligen nödvändigt. Den största delen av häktningstiden torde normalt hänföra sig till utredningsstadiet. De sakkunniga bör överväga om några fördelar kan uppnås genom att en större del av de tillgängliga utredningsresurserna koncentreras till häktningsfallen. De bör också överväga om tidsfristerna för vidtagande av skilda åtgärder hos domstolen kan kortas ned för normala fall.

Särskilda problem är förenade med de långa väntetiderna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Dessa anser jag inte vara av beskaffenhet att böra utredas gemensamt med övriga frågor rörande de straffprocessuella tvångsmedlen utan problemen bör lämpligen övervägas i annat sammanhang.

För att domstolsprövningen vid häktning skall kunna tjäna sitt syfte är det viktigt att domstolen och den misstänkte i så god tid som möjligt och i tillräcklig omfattning får del av utredningsmaterialet. De praktiska problem som hänger samman med att snabbt tillställa domstolen och den misstänkte


 


125                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;70

erforderligt material bör utredas närmare. Detbörocksåövervägasomman inte bör vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktnings­förhandling i fall då den misstänkte förnekar att han har begått brottet. Även i övrigt kan det vid en närmare granskning av praxis beträffande anhållande och häktning visa sig finnas behov av att se över förfarandereglerna.

Det anförda har i huvudsak tagit sikte på anhållande och häktning. De skäl som motiverar en reformering av dessa institut kan också ge anledning till att granska reglerna om gripande. I sammanhanget bör även erinras om att RB:s bestämmelser om förundersökning ger möjlighet för undersöknings­ledaren att kvarhålla förhörspersoner visst antal timmar (23 kap. 9 §). De sakkunniga bör vara oförhindrade att föreslå de ändringar i dessa regler som deras förslag i övrigt påkallar.

Med hänsyn till RB:s konstruktion bör en utredning rörande de tvångsmedel som nu berörts ske med beaktande av hur reglerna härom förhåller sig till övriga bestämmelser om tvångsmedel i RB och till RB anslutande författningar. Jag vill i detta sammanhang erinra om att sakkunniga tidigare har tillkallats för att utreda frågan om ano­nymitetsskydd vid beslag och husrannsakan i syfte att stärka anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare till pressen (Ju 1974:01). En särskild utredning har i uppdrag att se över bestämmelserna om telefon­avlyssning vid förundersökning (Ju 1974:08). Även utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen kan ha anledning att gå in på reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen. Samråd bör därför ske med nämnda särskilda utredningar.

De frågor om reformering av de straffprocessuella tvångsmedlen som jag nu har berört kan aktualisera vissa organisatoriska spörsmål inom rättsväsendel. De sakkunniga bör vara oförhindrade att också lägga fram förslag i sådana hänseenden.

Frågan om en reform när det gäller behandlingen av anhållna och häktade har nyligen behandlats av riksdagen i samband med atl ställning tagits till prop. 1974:20 med förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt m. m. Med anledning av vissa motioner (1974:1605 och 1974:1606) med begäran om ny häkteslagstiftning anmärkte justitieutskottet bl. a. att spörsmålet om RB:s reglering av tvångsmedlen på sitt sätt är artskilt från den sedan länge påträngande och mer begränsade problematiken om hur man lagstiftningsvägen skall kunna åstadkomma förbättringar för dem som är häktade, anhållna eller gripna. Utskottet förordade för sin del att de i motionerna berörda frågorna snarast skulle tas upp till övervägande i syfte att ny häktningslagstiftning skulle kunna föreläggas riksdagen inom kort. Utskottet hemställde att detta skulle ges Kungl. Maj :t till känna (JuU 1974:2 s. 57). Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1974:99).

Bestämmelser om behandlingen av den som utsätts för straffprocessuellt frihetsberövande finns som jag förut nämnt i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt dessutom i kungörelsen (1958:214) angående tillämpningen av samma lag. Frågan om vissa omedelbara ändringar i dessa bestämmelser övervägs f. n. inom justitie­departementet. En departementspromemoria i ämnet beräknas kunna bli framlagd senare under året.

Emellertid bör beaktas att frågan hur man bör anordna förvaringen och behandlingen av dem som är föremål för häktning m. m. och därmed sammanhängande frågor om tillgängliga resurser kan påverkas av en ändrad utformning av bestämmelserna i RBom häktning m. m. Det bör därför vara en väsentlig uppgift för de sakkunniga att under hänsynstagande härtill


 


Ju.70   Skr 1975:4                                                                  126

överväga behandlingens utformning. I det sammanhanget bör de sakkunniga också överväga huruvida frågor om behandlingens utformning i större utsträckning skall kunna överprövas i domstol.

Utredningen   har   under  tiden   september   -  oktober   1974  hållit  ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

71. Brottsskadeutrednlngen (Ju 1974:18)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda frågan om vidgad ersättning till brottsoffer m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Ordförande: Romander, Holger A. G., riksåklagare

Ledamöter: Johansson, Sven A. B., led. av riksdagen Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen

Experter: Nilsson, B. R. Edvard, hovrättsassessor (fr.o.m. den 22 oktober 1974) Strömbäck, Eriand H- D. D:son, direktör (fr.o.m. den 22 oktober 1974) Sturkell, Carl-Edvard, lagman (fr.o.m. den 22 oktober 1974)

Sekreterare: Sidenbladh, Karl H., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 25 september 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., tel. 763 23 51 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Fr. o. m. budgetåret 1971/72 betalas ersättning av statsmedel för vissa personskador som har uppstått i samband med brott. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott (ändrad 1974:355). Enligt kungörelsen utgår ersättning efter prövning av sökandens behov. Därvid tas hänsyn till skadestånd eller annan ersättning som tillkommer honom med anledning av skadan. Ersättning utgår ej i vidare mån än som följer av allmänna regler om skadestånd vid personskada. Ärende om ersättning prövas av Kungl. Maj:t i justitiedepartementet.

Som skäl för införandet av ersättningssystemet anfördes i prop. 1971:1 (bil. 4 s. 16) att brottsoffren i jämförelse med många andra grupper av skadelidande i samhället befinner sig generellt sett i en ogynnsam situation genom att de ofta saknar möjlighet att få ersättning av den som vållat skadan. Till stor del täcks behovet av socialförsäkringen och andra former av försäkring men vissa luckor i försäkringsskyddet förekommer alltjämt.


 


127                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;71

särskilt i fråga om personer med små inkomster. Det föreligger därför för den kaiegori skadelidande som brottsoffren utgör ett särskilt påtagligt behov av hjälpåtgärder från samhällets sida. Med hänsyn till det sagda uttalades i propositionen att möjlighet borde finnas atl efter behovsprövning utge ersättning till dem som drabbas av personskada genom brott. 1 första hand borde regleringen ta sikte på att tillgodose de socialt mest ömmande behoven.

I årels slatsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 4 s. 110) lämnas en redogörelse för hittillsvarande tillämpning av de ifrågavarande ersättningsreglerna. Samtidigt uttalas att det mot bakgrund av vunna erfarenheter är påkallat att precisera de villkor som fortsättningsvis bör gälla för rätt till ersättning. Det föreslås på denna punkt bl. a. att gällande principer för beräkning av skadestånd vid personskada så långl möjligt skall tillämpas. Detta innebär bl. a. att några särskilda inskränkningar i rätten till ersättning för ideell skada inte längre skall gälla. Vidare uttalas att, av administrativa skäl, den nedre gränsen för ersättning bör bestämmas till 400 kr. i stället för som hittills 300 kr. och att beloppet bör betraktas som självrisk. När det gäller hänsynstagandet till sökandens ekonomiska förhållanden förordas i statsverkspropositionen att personer i lägre inkomstskikt skall ha rätt till full ersättning och personer med högre inkomster reducerad ersättning. Avsteg från denna princip skall dock kunna göras, om särskilda skäl föreligger.

Med anledning av uttalandena i statsverkspropositionen och med beaktande av de förslag som förts fram i två motioner (mot. 1974:151 och 1974:1257) anför justitieutskottet (JuU 1974:1 jätten omprövning bör ske av villkoren för ersättning i syfte att åstadkomma ett ersättningssystem som bättre tillgodoser önskemålet att ge ekonomiskt skydd åt personer som drabbas av skada genom brott. Med hänsyn till frågornas komplicerade natur anser utskottet att det inte utan närmare undersökning bör avgöras hur i detalj etl vidgat statligt ersättningsansvar bör utformas. Utskottet förordar därför att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att frågan härom blir föremål för utredning.

Utredningen bör enligt utskottets mening avse ersättningsfrågorna beträffande såväl person- som egendomsskador. En utvidgning av ersättningssystemet till att omfatta även sakskador anser utskottet vara särskilt angelägen ur social synvinkel med hänsyn till att försäkringsskydd mot sådana skador ofta torde saknas hos de ekonomiskt sämst ställda grupperna i samhället. Det kan emellertid finnas anledning att införa någon form av begränsning beträffande vissa brottstyper såsom bedrägeri och vissa andra förmögenhetsbrott.

Utredningsarbetet bör enligt utskottets mening bedrivas skyndsamt, så att förslag om möjligt kan föreläggas 1975 års riksdag. I avvaktan på de resultat ulredningen kan leda till lämnar utskottet utan erinran de riktlinjer för ersättning som förordas i statsverkspropositionen. Utskottet anser dock att den nedre gränsen för ersättning bör bestämmas till 200 kr. i stället för som föreslagits 400 kr.

Riksdagen har beslutat i enlighet med vad utskottet anfört (rskr 1974:42).

Med anledning av riksdagens beslut förordar jag att sakkunniga tillkallas för att utreda frägan om vidgad ersättning till brottsoffer. Utredningsarbetet bör i första hand ta sikte på att bygga ut möjligheterna till ersättning för personskador. Uppenbarligen är de sociala skälen för ett statligt engagemang särskilt starka på personskadeområdet.

Som utskottet har anfört finns det vissa skäl som talar för att man utvidgar


 


Ju.71    Skr 1975:4                                                 128

ersättningssystemet tdl all avse även ersättning för sakskador. De sakkunniga bör därför pröva frågan om en sådan uividgning. Beaktas bör dock att det på sakskadeområdet finns goda möjligheler för den enskilde att skaffa sig ett försäkringsskydd till rimliga kostnader. Hithörande försäkringsanordningar har också sedan länge en mycket vidsträckt utbredning, framför allt i form av obligatoriska moment i kombinerade försäkringar av typ hemförsäkring. De sakkunniga bör noga överväga vilka konsekvenser det kan ha från olika synpunkter, om staten tar på sig ansvar för sakskador.

När det gäller ren förmögenhetsskada, dvs. skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada, bör de sakkunniga utgå från att sådan skada inte till någon del bör inrymmas under ett statligt ersättningssystem.

I enlighet med vad som har uttalats såväl i statsverkspropositionen som i utskottels betänkande bör ersättningssystemet utformas på grundval av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Som en grundsats bör alltså gälla att den skadelidande skall försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Självfallet bör dock överkompensation undvikas. När det gäller personskador bör sålunda den statliga ersättningen vara subsidiär i förhållande till de socialförsäkringsförmåner som den skadelidande kan ha rätt till. Det kan också finnas skäl atl låta förmåner från s. k. summaför­säkring (liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring) räknas av när ersättning besläms. För den händelse rätt till statlig ersättning införs även på sakskadeområdet bör på motsvarande sätt utgångspunkten vara att hänsyn tas till ersättning som den skadelidande har räll till på grund av försäkring.

Av administrativa skäl bör ersättningen vid varje form av skada reduceras med ett visst självriskbelopp. Med anledning av vad utskottet anfört har 1971 års kungörelse nyligen ändrats så alt det fr. o. m. den 1 juli 1974 gäller ett självriskbelopp om 200 kr. De sakkunniga bör utgå från att ett belopp av den storleksordningen bör gälla på personskadeområdet även i framtiden. Däremot kan det finnas skäl att ha en högre självrisk, om ersättning införs för sakskador.

Också när det gäller verkan av medvållande bör skadeståndsrättens principer vara vägledande vid fastställande av ersättning. Jag vill i det sammanhanget erinra om att skadeslåndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V har lagt fram förslag till nya allmänna bestämmelser om verkan av medvållande. Förslaget innebär att skadestånd skall jämkas på grund av medvållande endast i vissa särskilt angivna situationer.

Även om utgångspunkten bör vara att allmänna regler om verkan av medvållande så långt möjligt skall tillämpas även på förevarande område, bör de sakkunniga beakta att omständigheterna ofta är särpräglade i de fall då skada uppkommer i samband med brott. Särskilt gäller detla när det är fråga om personskada. Det bör därför, som framhällits i årets statsverks­proposition, finnas utrymme för en diskreiionär prövning av ersättningsfrågan som medger mer vittgående inskränkningar i ersättningsrätten än som följer av allmänna medvållanderegler. Hänsyn bör sålunda kunna tas till den skadelidandes allmänna uppträdande i samband med skadehändelsen och särskilt till frågan om han själv har provocerat händelsen, om han har utsatt sig för särskilda risker genom det sätt på vilket han har gett sig i lag med gärningsmannen och liknande omständigheter.

När det gäller personskada bör ersättning liksom hittills utgå för alla typer av brottsskador, alltså inte enbart för skador genom våldsbrott e. d. Om ersättningsrätten vidgas till att omfatta även sakskada kan det emellertid


 


129                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;72

finnas skäl att, som utskottet har varit inne på, införa någon form av begränsning vid vissa brottstyper, t. ex. vid bedrägeri och andra förmögenhetsbrott. De sakkunniga bör särskilt överväga denna fråga.

Vid sidan av brottsskadeanslaget finns det f. n. ett särskilt anslag på socialdepartementets huvudtitel som avser ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. f I. Från anslaget betalas ersättning för sakskador och, i viss utsträckning, förmögenhetsskador. Ersättning för personskador förekommer sällan. Administrationen av rymlingsanslaget handhas i princip av socialstyrelsen. Inom justitie- och socialdepartementen pågår f. n. en översyn av detta ersättningssystem, föranledd av en resolution av Nordiska rådet den 21 februari 1968.

Som utskottet har anfört talar vissa skäl för att man sammanför rymlingsskadefrågorna och frågorna om ersättning till brottsoffer till en gemensam administration under justitiedepartementet. Beaktas bör bl. a. att de skador som avses med rymlingsanslaget till övervägande del är brottsskador. De sakkunniga bör fullfölja den pågående översynen av rymlingsanslaget och förutsättningslöst pröva huruvida en sammanföring av de båda ersättningssystemen bör ske. Även om en sammanföring kommer till stånd, kan det finnas skäl att i vissa avseenden ha en särreglering för de skador som nu omfattas av rymlingsanslaget. Som utskottet har framhållit får administrativa förändringar inte leda till större återhållsamhet än f. n. när det gäller ersättning för dessa skador.

De sakkunniga bör också uppmärksamma frågan om vilket eller vilka organ som bör ha hand om ersättningsprövningen i de fall som nu har behandlats. Som har anförts såväl i statsverkspropositionen som i utskottsbetänkandet talar vissa skäl för att flytta prövningen i ärenden om ersättning till brottsoffer från Kungl. Maj:t till annan myndighet. De sakkunniga bör bl. a. överväga en ordning där ärendena handläggs av en domstolsliknande nämnd eller någon redan befintlig myndighet. Jag vill i detta sammanhanget nämna att jag avser att inom kort begära bemyndigande att tillsätta en särskild utredning som skall göra en översyn av justitiekanslerns uppgifter, bl. a. när det gäller att i olika avseenden företräda staten. Vid sina överväganden av vilket organ som bör handlägga ärenden om ersättning till brottsoffer bör de sakkunniga samråda med nämnda utredning.

Jag vill slutligen understryka att de sakkunnigas arbete bör bedrivas skyndsamt.

Utredningen har hållit ett sammanträde i oktober 1974. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

72. Utredningen (Ju 1974:19) om ändrad valkretsindelning och ökat Inslag av personval vid val till riksdagen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 september 1974 för att utreda frågan om ändrad valkretsindelning och ökat inslag av personval vid val till riksdagen (se Post- och Inrikes tidn. den 9 november 1974):

Ordförande: Åman, O. Valter, f.d. landshövding

9   Riksdagen 1975. I saml. Nr 4


 


Ju:72   Skr 1975; 4                                                  130

Ledamöter: Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led. av riksdagen Hammarbäck, E. Rune, organisationssekreterare Håvik, I. Doris H., assistent, led. av riksdagen Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Olsson, E. Billy, förbundsordförande Wachtmeister, Knut G. N., lantmästare, led. av riksdagen

Sekreterare: Birgersson, Bengt Owe, föredragande i riksdagens konstitutionsutskott (fr.o.m. den 15 november 1974)

Lokal: Riksdagens konstitutionsutskott, 100 12 Stockholm, lel. växel 14 20 20/12 33 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av staisrådel Geijer lill statsrådsprotokollet den 6 september 1974):

I vårt land har vi sedan år 1909 tillämpat ett proportionellt valsystem vid riksdagsvalen. Mandaten i riksdagen har vid direkta riksdagsval fördelats mellan partierna i förhållande till deras röstetal. Före enkammarreformen 1968-1969 skedde valen i slutna valkretsar. Denna ordning innebar att mandatfördelningen mellan partierna skedde inom varje valkrets så att den avspeglade röstfördelningen där. Valen var sålunda proportionella i varje valkrets medan det inte fanns någon garanti för proportionalitet för hela landet.

Det valsystem som infördes i samband med enkammarreformen och som har tillämpats vid 1970 och 1973 års riksdagsval är i motsats till det tidigare tillämpade systemet i princip riksproportionellt. Av de nuvarande 350 mandaten i riksdagen är 310 s. k. fasla valkretsmandat och återstående 40 s. k. utjämningsmandat. De fasta valkretsmandaten är fördelade mellan valkretsarna efter en beräkning som utgår från förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje valkrets och antalet röstberättigade i hela landet. Fördelningen av de fasta valkretsmandaten mellan partierna sker på grund av valresultatet i varje valkrets. Utjämningsmandaten används för att jämna ut de avvikelser från riksproportionaliteten som uppstår vid fördelningen inom valkretsarna. I systemet finns en spärr mot alltför stark partisplittring. Endast parti som fått minst 4 % av rösterna i hela landet får delta i mandatfördelningen. Härifrån görs dock det undantaget att parti som inte uppnått denna röstandel men som fått minst 12 % av rösterna i en valkrets får delta i fördelningen av de fasta mandaten i den kretsen. 1 den nya regeringsformen har det riksproportionella systemet med den nu angivna utformningen behållits. Det valsystem som infördes år 1969 och som grundade sig på en överenskommelse mellan de fyra stora riksdags­partierna har ändrats endast på det sättet att mandattalet minskats från 350 till 349 och antalet utjämningsmandat fastställts till 39 i stället för 40.

I det riksproporlionella valsystemet är valkretsarna visserligen inle slutna på samma sätt som tidigare. Systemet innebär emellertid att regionala och lokala intressen beaktas. Valen sker fortfarande valkretsvis och alla mandat — såväl de fasta valkretsmandaten som utjämningsmandaten — besätts med kandidater som har nominerats i valkretsarna.

I det tidigare  slutna valkretssystemet hade valkretsindelningen stor


 


131                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:72

betydelse för mandatfördelningen. Med det valsystem som infördes i samband med enkammarreformen har läget förändrats. Mandatfördelningen mellan partierna avspeglar mycket nära partiernas röstetal i hela landet.

Valkretsindelningen har sålunda numera sitt intresse främst från andra synpunkter än dem som betingas av fördelningen av mandat mellan de partier som deltar i valen. Som jag nyss nämnde innebär valsystemet att nomineringen av riksdagskandidater liksom tidigare sker valkretsvis. Inte minst som följd av detta blir de politiska partiernas regionala verksamhet nära knuten till valkretsarna. Valkretsarnas befolkningsmässiga och geografiska storlek blir av stor betydelse för utformningen av denna verksamhet och för möjligheterna att skapa och vidmakthålla goda förbindelser mellan väljarna och riksdagsledamöterna eller dem som kandiderar vid riksdagsval.

För riksdagsvalen är landet enligt 2 kap. 1 § vallagen (1972:620) indelat i 28 valkretsar. Valkretsarna sammanfaller i regel med länen men också andra områden kan utgöra valkretsar. Sålunda utgör Stockholms och Göteborgs kommuner och återstoden av Stockholms resp. Göteborgs och Bohus län särskilda valkretsar. Vidare utgör Malmö, Helsingborgs, Landskrona och Lunds kommuner särskild valkrets (fyrstadskretsen). Älvsborgs län är delat i två valkretsar.

Den nuvarande valkretsindelningen tillkom i sina huvuddrag år 1921 och har sedan dess inte varit föremål för någon allmän översyn. Valkretsarna varierar, med den utformning de nu har, självfallet avsevärt i storlek. I befolkningsmässigt hänseende illustreras detta genom fördelningen av de fasta valkretsmandaten. Vid den senaste fördelningen av dem tilldelades sålunda den i befolkningshänseende minsta (Gotlands län) 2 och den största (Stockholms kommun) 29. Det kan nämnas att fördelningen av utjämningsmandaten vid 1973 års val medförde att denna spännvidd blev än mer påtaglig med 2 riksdagsmandat besatta i Gotlands län och 36 i Stockholms kommun. Det förhållandet att valkretsindelningen trots ändringar i befolkningsstrukturen och även i andra hänseenden, såsom i fråga om kommunindelningen, inte har blivit föremål för en allmän och samlad översyn sedan år 1921 gör att den i många avseenden kan framstå som mindre lämplig. Den har också i olika sammanhang gjorts till föremål för kritik.

I ett proportionellt valsystem blir valen framför allt ett val mellan partier medan personvalsfrågorna inte får samma framträdande plats. Detta gäller i synnerhet om valen sker i stora valkretsar där många mandat står på spel. Redan före enkammarreformen hade våra riksdagsval i hög grad en prägel av partival. Genom införandet av ett riksproportionellt system torde denna prägel ha blivit än mera markant.

Även om riksdagsvalen i hög grad har karaktären av partival ger gällande regler möjlighet för väljarna att direkt påverka personvalet. Reglerna bygger på principen att det är ordningsföljden på valsedeln som bestämmer rangordningen mellan kandidaterna. Proceduren för nominering inom partierna av kandidater till valet är helt oreglerad. Med viss begränsning till skydd mot missbruk kan väljarna vid valförrättningen fritt föra fram namn under en partibeteckning. Särgrupper inom ett parti kan alltså framträda med egna listor. Väljarna kan vidare stryka eller lägga till namn på de valsedlar som partierna står bakom. Krav på officiell kandidatur föreligger med andra ord inte. Väljarnas möjligheter att på detta sätt påverka personfrågan är emellertid i praktiken begränsade. I regel blir partiernas


 


Ju.72   Skr 1975:4                                                   132

kandidatnominering utslagsgivande vid fördelningen inom partiet av de mandat partiet vunnit.

Del torde vara en allmänl omfattad åsikt att val till riksdagen också i fortsättningen bör ha karaktären av ett val mellan partier. Partierna är bärare av program för det politiska handlandet. Genom att ge sin anslutning till det ena eller det andra partiet kan väljaren påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning. Det är emellertid från demokratisk synpunkt ett viktigt önskemål att väljarna inom ramen för ett partival får ett direkt inflytande på vem som väljs. Det har hävdats att detta inflytande f. n. är alltför begränsat och att detta medverkat till att skapa etl avstånd mellan väljarna och deras företrädare. Mot denna bakgrund har frågan om en förstärkning av personmomentet i riksdagsvalen aktualiserats.

Frågan om en förstärkning av det personliga momentet i valet av riksdagsledamöter och den därmed sammanhängande frågan om en översyn av valkretsindelningen har tagits upp under det arbete på reformering av våra grundlagar som har pågått under de två senaste decennierna. Frågan om personmomentet i valet behandlades sålunda både av författnings­utredningen och av grundlagberedningen. Författningsutredningens överväganden resulterade i riktlinjer för ett nytt valsystem. Dessa innebar att en del av riksdagens ledamöter skulle väljas genom personval i valkretsar och återstoden genom listval i regioner. Både valkretsvalen och regionvalen byggde på en proportionell valmetod men med olika mandatfördelningsnormer för de olika valen. Den föreslagna ordningen krävde officiell kandidatur, dvs. endast på visst sätt i förväg anmälda kandidater kiinde komma i fråga vid valet. Flertalet av de remissinstanser som uttalade sig om utredningens personvalssystem ställde sig kritiska till detta.

Grundlagberedningen ägnade åtskillig uppmärksamhet åt frågan om man kunde göra del lättare för väljarna att vid själva valförrättningen träffa ett verkligt personval. En utgångspunkt för beredningen var därvid att den överenskommelse som låg till grund för det i samband med enkammarreformen införda valsystemet inte skulle frångås. I sitt slutbetänkandet (SOU 1972:15) med förslag till en total författningsreform framhöll beredningen (s. 87) att möjlighet inte funnits att göra de omfattande och tidsödande undersökningar som problemen krävde och att något förslag därför inte kunde läggas fram. Beredningen angav emellertid vissa krav som enligt beredningen borde ställas på metoder som kunde komma i fråga för att stärka väljarnas inflytande över riksdagens personsammansättning. Kraven innebar att små grupper inte skulle få styra personvalet på bekostnad av den stora mängden väljare som kanske helst överlåter valet av personer på partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter skulle inte heller få bli avgörande för personvalet. Proceduren borde vidare inte bli för komplicerad. Den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti borde enligt beredningen också behållas.

I grundlagberedningens uppdrag ingick att verkställa en översyn av valkretsindelningen. I samband med att beredningen i betänkandet (SOU 1967:26) lade fram förslag till enkammarreformen och det riksproportionella valsystemet uttalade beredningen (s. 153-154) emellertid att detta system var sådant att det inte fanns anledning att ta upp frågan om ny valkretsindelning. Beredningen ansåg sålunda att de dåvarande andrakammarvalkretsarna t. v. kunde användas även för valen till enkammarriksdagen.


 


133                             Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju:72

1 prop. 1973:90 med förslag till bl. a. ny regeringsform uttalade jag (s. 162) att önskemålen om större möjligheter för medborgarna att vid riksdagsval påverka riksdagens personsammansättning och om starkare band mellan väljarna och deras företrädare borde beaktas på så sätt att särskilda sak­kunniga tillkallades för att undersöka hur personmomentet vid valen kan stärkas. Jag framhöll vidare att också frågan om ändrad valkretsindelning borde kunna anförtros åt de sakkunniga.

Under sin behandling av den nämnda propositionen uttalade KU sin tillfredsställelse över att frågan om valkretsindelningen och personmomentet vid riksdagsval gjordes till föremål för särskild utredning (KU 1973:26 s. 23). KU framhöll att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete borde vara ett riksproportionellt system med spärrar mot småpartier. KU underströk också betydelsen av att de sakkunniga lämnades stor frihet vid fullgörandet av sitt uppdrag. KU:s uttalanden i dessa hänseenden godtogs av riksdagen.

Den utredning som jag förordade i prop. 1973:90 och som avsågs med uttalandena under riksdagsbehandlingen av denna bör nu tillsättas. Till den allmänna utgångspunkt för utredningsarbetet som KU har angett vill jag foga följande synpunkter.

Valet till riksdagen bör i fortsättningen liksom nu ha karaktären av ett val mellan partier. Utredningens uppgift blir att inom denna ram undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att öka väljarnas inflytande på vem som väljs.

Som framgår av vad jag uttalade i prop. 1973:90 (s. 162) bör de krav som grundlagberedningen har ansett böra ställas på metoder för ökat inslag av personval vara vägledande för utredningsarbetet. Sålunda bör det inte öppnas möjlighet för små grupper att styra personurvalet på bekostnad av de stora väljargrupperna, som kanske helst överlåter valet av personer till partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter får inte bli utslagsgivande för personvalet. Metoden får inte bli så komplicerad att den är svår att förstå för de röstande eller nämnvärt fördröjer fastställande av slutresultatet. Ett annat krav av beredningen som är värt stort beaktande är att den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas.

På i huvudsak två vägar kan man söka stärka medborgarnas inflytande över riksdagens personsammansättning, via kandidatnomineringen och via själva valhandlingen. Enligt min mening bör utredningen överväga endast den senare vägen. En formalisering av nomineringsförfarandet skulle nämligen kräva en statlig kontroll över förfarandet inom partierna och en sådan ordning skulle kunna vara menlig för partiernas verksamhet.

Vårt nuvarande valsystem tillkom så sent som vid den partiella författningsreformen 1968-1969 och har hittills tillämpats endast vid två riksdagsval. Någon krilik som bör föranleda en genomgripande omprövning av systemet har inte framförts. De sakkunniga bör utgå från att detta system i princip skall bibehållas. Deras uppgift blir sålunda att undersöka hur inslaget av personval kan ökas inom ramen för det gällande riks­proportionella valsystemet. I överensstämmelse med vad jag nyss anförde bör undersökningen inriktas på en prövning av vilka förändringar i fråga om valsedelns utformning och förfarandet vid röstningen som kan vidtas i detta syfte. De sakkunniga bör vidare pröva om andra regler för mandatför­delningen inom partierna än de nuvarande kan öka personvalsinslaget. De sakkunniga bör också överväga om personmomentet i valet kan stärkas genom en annan valkretsindelning än den som nu gäller.


 


Ju:72   Skr 1975:4                                                 134

Vid sitt arbete bör de sakkunniga studeraolika former för personval, som förekommer i andra länder med proportionella valsystem, bl. a. Danmark och Finland, och överväga om de lösningar som har valts där kan vara av intresse för svenska förhållanden.

Vid översynen av valkretsindelningen bör de sakkunniga försöka åstadkomma valkretsar som är mer likformiga när det gäller folkmängd än f. n. Särskilt bör man undvika valkretsar med så stor folkmängd som våra större valkretsar nu har. Mindre valkretsar torde underlätta det regionala partiarbetet och främja kontakterna mellan väljarna och dem som skall väljas och kan därigenom vara ägnade att främja personmomentet i valet.

Även om utgångspunkten bör vara en viss likformighet i fråga om folkmängden i valkretsarna är det givet att olikheter måste accepteras. Lokala fakiorer, såsom näringsgeografisk intressegemenskap, folktätheten i olika områden och andra förhållanden kan motivera avvikelser från vad som i regel bör eftersträvas. Principen bör vidare vara att varje valkrets skall bestå av ett geografiskt sammanhängande område. En annan riktpunkt bör vara att valkretsarnas gränser inte skall skära läns- eller kommungränser. Detta innebär bl. a. att en valkrets inte bör bestå av delar av olika län och att delar av samma kommun inte annat än undantagsvis skall föras till olika valkretsar.

Som jag har nämnt i det föregående bör utgångspunkten för utrednings­arbetet vara att det nu gällande riksproportionella valsättet behålls utan några större ingrepp. Någon undersökning av förutsättningarna för att införa ett system som bygger på majoritetsval bör alltså inte nu komma i fråga. Emellertid har riksdagen åren 1969 och 1971 med anledning av väckta motioner hos Kungl. Maj:t anhållit (KU 1969:7 och 1971:56, rskr 1969:77 och 1971:269) att undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetoden skulle utföras på grundval av röstsiffrorna vid 1964 och 1968 års andrakammarval resp. 1970 års riksdagsval, att därvid särskilt skulle granskas vilken verkan på mandatfördelningen som skulle följa av genomförd borgerlig samling och att undersökningarna skulle publiceras i skriftserien Statens offentliga utredningar. Enligt min mening är det lämpligt att denna utredningsuppgift anförtros åt de sakkunniga. Undersökningen bör omfatta även 1973 års riksdagsval.

Utredningen bör ha parlamentarisk sammansättning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

73. Utredningen (Ju 1974:20) om justitiekanslerns uppgifter m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1974 för att utreda frågan om justitiekanslerns arbetsuppgifter m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30 november 1974):

Ordförande: af Geijerstam, Sven O., landshövding

Ledamöter: Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led. av riksdagen Mossberg, K. Holger, led. av riksdagen


 


135                              Kommittéer: Justitiedepartementet   Ju;73

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 11 oktober 1974):

Enligl 27 S i den ännu tillämpliga 1809 års regeringsform utser Konungen till justitiekansler 'en lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad'. Om justitiekanslerns (JK:s) uppgifier heter det att han skall, såsom Konungens högste ombudsman, i första hand föra eller låta föra Konungens talan i mål, som rör kronans rätt, samt på Konungens vägnar ha tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel av domare och ämbetsmän.

1 den i år slutligt antagna nya regeringsformen förutsätts att det skall finnas en JK men beskrivs inte hans uppgifter. 1 11 kap. 6 § slås sålunda endast fast att JK lyder under regeringen.

Den beskrivning av JK:s uppgifter som ges i 27 § i den ännu gällande regeringsformen är inte uttömmande. 1 tryckfrihetsförordningen föreskrivs sålunda bl. a. att JK är ensam åklagare i tryckfrihetsmål. Enligt radioansvarighetslagen (1966:756) är JK åklagare i mål enligt den lagen.

JK har även vissa uppgifter med anknytning till advokatväsendet. Bestämmelserna härom finns i 8 kap. rättegångsbalken. Enligt dessa har JK viss skyldighet att öva tillsyn över advokatsamfundets medlemmar.

Genom tillkomsten av datalagen (1973:289) har JK fått ytterligare en uppgift. Enligt 25 § denna lag äger JK nämligen anföra besvär över datainspektionens beslut för att tillvarata allmänna intressen. Motsvarande rätt föreligger enligt 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173) och 19 § inkassolagen (1974:182).

Närmare bestämmelser om JK:s uppgifter och om myndighetens organisation finns i instruktionen (1965:629) för justitiekanslern.

JK:s uppgifter kan mot bakgrund av de nu översiktligt redovisade bestämmelserna sammanföras i tre huvudgrupper, nämligen

-  uppgiften att vara kronjurist, däri inbegripet uppgiften att vara kronans ombudsman

-  uppgiften att öva tillsyn överämbets- och tjänstemän

-  övriga uppgifter.

Var och en av dessa grupper kommenteras något närmare i det följande.

Såsom kronjurist avger JK remissyttranden och andra juridiska utlåtanden till regeringen eller statsråd, ibland även till domstolar och andra myndigheter. De vanligaste ärendena i denna grupp är de som avser lagförslag.

JK:s uppgift att vara kronans ombudsman går ut på att tillvarata statens intressen i civila rättegångar och vid uppgörelser utom rätta. Från uppgiften att bevaka statens enskilda rätt bör i princip skiljas uppgiften att, vid förvaltningsmyndigheter eller domstolar, tillvarata offentligrättsliga intressen. Numera utgör skadeståndsmålen den klart dominerande gruppen mål där JK för statens civila talan. Detta beror framför allt på de bestämmelser om de statliga myndigheternas skadereglering som infördes i samband med skadeståndslagens (1972:207) ikraftträdande den 1 juli 1972. Bestämmelserna är upptagna i kungörelsen (1972:416, senast ändrad 1974:517) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. De innebär att anspråk på ersättning för skada som grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut (s. k. beslutsskada) framställs hos och prövas av JK, medan handläggningen av anspråk enligt skadeståndslagen på annan grund är fördelad mellan JK och berörd central förvaltningsmyndighet. Också anspråk på ersättning enligl den nyligen


 


Ju. 73   Skr 1975:4                                                                 136

beslutade lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning skall prövas av JK.

I fråga om JK:s uppgift i övrigt att företräda kronan vill jag peka på att han enligt sin instruktion (3 §) skall föra eller låta föra slatens talan endast om det inte ankommer på annan myndighet. Undantaget syftar på fall där myndighet i instruktion eller annan ordning har ålagts att inför domstol föra statens talan. Sådana bestämmelser är vanliga men är av skiftande innehåll. En särställning när det gäller behörighet atl företräda staten intar kammarkollegiet. Enligt 2 och 3 §§ i kollegiets instruktion (1972:643) har kollegiet bl. a. till uppgift att i vissa ärenden bevaka statens rätt. Kollegiet är sålunda bl. a. bevakningsmyndighel enligt avskrivningskungörelsen (1965:921) och företräder på grund därav staten i ett stort antal skiftande ärenden av ekonomisk natur.

Om en myndighet inte själv får föra statens talan, kan den vända sig till länsstyrelse, som då har att förordna ombud med uppgift att föra statens talan. Av en kungörelse den 16 maj 1827 framgår emellertid att frågan huruvida talan skall fullföljas avgörs av JK, som också skall förordna ombud om motparten fullföljer talan.

Tillsynen över tjänstemännen har i många sammanhang betecknats som en mycket viktig uppgift för JK. Om denna uppgift heter det i JK:s instruktion att den skall omfatta 'domare och andra som äro underkastade ämbetsansvar' och avse en kontroll av alt de 'efterleva lagar, författningar och instruktioner och i övrigt fullgör sina åligganden'.

Enligt instruktionen är riksdagens ombudsmän undantagna från JK:s tillsyn. När klagomål anförs hos JK eller han i annat fall får kännedom om något som synes påkalla åtgärd, skall han föranstalta om undersökning i saken. De iakttagelser JK gör vid sin tillsyn kan givetvis leda till åtal, och JK är själv under regeringen särskild åklagare i fråga om brott i tjänsten. Om JK finner ett brott vara av ringare beskaffenhet får han, enligt uttrycklig bestämmelse i instruktionen, i stället för att väcka åtal låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad som i övrigt har förekommit.

JK har hittills bedrivit tillsynen i allt väsentligt på samma sätt som justitieombudsmännen (JO). Genom informella kontakter mellan dessa och JK sker en viss samordning av den del av tillsynen som fullgörs genom inspektionsverksamhet. Även i övrigt samordnar JK och JO delvis sin verksamhet.

En upplysningskälla vid tillsynen över myndigheterna utgör de ärendeförteckningar som många statliga myndigheter årligen skall avlämna till JK, 3 § allmänna verksstadgan (1965.600).

Bland JK:s övriga uppgifter intar uppgiften att övervaka tryckfriheten en särställning både i fråga om innehåll och omfattning. Ärendena är visserligen inte talrika men i regel svårbedömda. Vidare kan nämnas den nyligen tillkomna uppgiften atl granska datainspektionens beslut. I övrigt har ingen av JK:s speciella arbetsuppgifter någon större omfattning.

Den redogörelse som har lämnats nu ger vid handen att JK f. n. har mycket olikartade uppgifter. Rådande ordning är inte resultatet av en samlad bedömning av hur arbetsuppgifterna bör avgränsas på ett ändamålsenligt sätt. I stället torde inte sällan historiska skäl och svårigheterna att finna annan lämplig myndighet ha varit avgörande för att uppgifterna har lagts på JK.

Det är inte bara så att flertalet av JK:s uppgifter saknar inbördes samband. Mellan vissa av dem råder dessutom ett spänningsförhållande. I sin verksamhet för att tillvarata statens enskilda rätt kommer JK sålunda i


 


137                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju;73

kontakt med domare och advokater, personer som samtidigt är underkastade hans tillsyn. Detta förhållande är knappast tillfredsställande. Av större praktiskt intresse är att JK:s funktion att öva tillsyn över statliga tjänstemän och att åtala dem för ämbetsbrott lätt kan komma i konfiiki med hans ställning som statens ombudsman i mål om skadestånd på grund av ämbetsbrott. För att lösa denna konflikt gjordes i samband med skadeståndslagens ikraftträdande den ändringen i åklagarinstruktionen (1964:739) att riksåklagaren tillades befogenhet att utan inskränkning föra talan om ämbetsbrott (1972:417). Ändringen innebär alltså att både JK och riksåklagaren är behöriga att föra talan om ämbetsbrott och att JK, så snart en konflikt med uppgiften att vara kronans ombudsman kan befaras, överlämnar åtalsfrågan till riksåklagaren. Den valda lösningen går emellertid inte fri från invändningar. Särskilt gäller att uppgifterna att öva tillsyn och att åtala har sådant samband med varandra att en uppdelning på två händer kan medföra nackdelar.

I sammanhanget är av betydelse att frågan om den lämpliga organisationen av den statliga skaderegleringen — från i huvudsak andra utgångspunkter än den nyss nämnda — har diskuterats sedan lång tid tillbaka. Frågan aktualiserades senast i samband med tillkomsten av skadeståndslagen. I propositionen (1972:5) med förslag till skadeståndslag uttalade jag (s. 383) att den nya lagstiftningen inte omedelbart påkallade några vittgående anstalter i fråga om skaderegleringens organisation. Det var önskvärt att en framtida utredning kunde ske förutsättningslöst. Det var också angeläget att man i utredningsarbetet kunde dra lärdom av någon tids erfarenhet av den nya lagstiftningens tillämpning. Endast begränsade organisatoriska förändringar borde därför vidtas i samband med skadeståndslagens ikraftträdande.

Också ifall man ser till frågan om vem som över huvud taget — alltså även i andra fall än vid skadeståndstvister — skall företräda staten i civila rättegångar och vid förhandlingar utom rätta, kan man finna orsak till kritik. Nuvarande reglering är både oenhetlig och oklar. Någon systematisk bearbetning av bestämmelser som ger andra myndigheter än JK befogenhet att föra statens talan torde sålunda aldrig ha gjorts. Vidare kan nämnas att det är oklart i vad mån befogenhet av detta slag inskränker JK:s befogenhet som statens ombudsman.

Av vad jag har sagt i det föregående framgår att olika faktorer var för sig pekar på att det finns ett behov av att närmare överväga frågan om vem som för framtiden — i skadeståndstvister och i andra sammanhang — skall bevaka statens enskilda rätt. Enligt min mening är frågan nu, bl. a. med tanke på att en tids erfarenhet av skadeståndslagens tillämpning föreligger, mogen för utredning.

En mera genomgripande förändring av JK:s ställning som ombud för staten aktualiserar helt naturligt överväganden angående de övriga uppgifter som är knutna till ämbetet. Alldeles bortsett härifrån finns det emellertid anledning att fästa uppmärksamheten på uppgiften att öva tillsyn över ämbets- och tjänstemän. Jag syftar i främsta rummet på förhållandet mellan JK:s och JO:s granskningsverksamhet.

Som jag redan har nämnt är den tillsyn som utövas av JK i stort sett identisk med den som fullgörs av riksdagens granskningsmyndighet, JO. JO:s tillsyn är emellertid, framför allt beroende på de större resurserna, av helt annan omfattning än JK:s. Justitieombudsmännen är sålunda tre, vartill kommer att två ställföreträdare tidvis tjänstgör jämsides med de ordinarie ombudsmännen. Antalet klagomål till JO från allmänhelen överstiger vida


 


Ju:73    Skr 1975:4                                                                138

antalet klagomål till JK. Hos JO anfördes t. ex. 3 219 klagomål under år 1973, medan motsvarande siffra för JK:s del var endast 378.

Det kan synas föga rationellt att två skilda statliga organ har i det väsentliga samma granskningsuppgifter. En sammanslagning av de båda ämbetena bör emellertid inte komma i fråga. Det torde sålunda vara oomtvistligt att regeringen måste ha tillgång till ett juridiskt expertorgan som kan tillhandagå med undersökningar av ifrågasatta missförhållanden inom förvaltning och rättskipning och beivra begångna fel. Tillsynsuppgiften bör därför ligga kvar hos JK. En nära till hands liggande tanke är emellerlid att — med utgångspunkt i vardera institutionens statsrättsliga ställning — undersöka möjligheterna att få till stånd en mera systematisk samordning av JK:s rillsynsverksamhet med JO:s. Ändamålet skulle vara att utnyttja de båda ämbetenas samlade resurser på ett sätt som ger bästa möjliga utbyte med tanke på de syften som motiverar den rättsliga tillsynen av offentliga funktionärer.

De arbetsmässiga påfrestningarna på riksdagens ombudsmannaämbete har blivit allt större under senare år. Riksdagen har med anledning härav låtit tillkalla en utredning för att överväga frågor om JO:s uppgifter och arbetsformer m. m., riksdagens JO-utredning (KU 1972:19). Utredningsarbetet, pågår fortfarande. Jag anser därför atl tidpunkten är lämplig att utreda också inriktningen av och formerna för JK:s framtida tillsynsverksamhet.

Sammanfattningsvis anser jag följakriigen att det finns anledning att dels överväga frågan om vem som i skilda sammanhang skall företräda staten vid tvister, dels göra en översyn av JK:s tillsynsverksamhet. Dessa båda frågor har sådant samband att de bör prövas i ett sammanhang. Prövningen bör emellertid inte begränsas till de angivna ämnena utan allmänt gälla vilka uppgifter som skall åvila JK och spörsmål som omedelbart sammanhänger härmed. Jag förordar alltså att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda de frågor som jag har nämnt nu. Jag skall i fortsättningen anlägga ytterligare en del synpunkter på de problem som de sakkunniga bör överväga.

Vad jag har anfört i det föregående talar enligt min mening för att JK i princip bör befrias från uppgiften som statens högste ombudsman. De sakkunniga bör emellertid vara oförhindrade att pröva en lösning som närmare anknyter till nuvarande ordning. Under alla omständigheter kan det visa sig lämpligt att JK på enstaka områden alltjämt får företräda staten. I denna del vill jag erinra om det arbete som på grundval av ämbetsansvarskommitténs betänkanden (SOU 1969:20 och 1972:1) Ämbetsansvaret bedrivs inom justitiedepartementet och som syftar till ett nytt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Kommittén har anlagt en privaträttslig syn på det offentliga anställningsförhållandet i dess helhet. Enligt förslaget avkriminaliseras mindre allvarliga förseelser i tjänsteut­övningen. Icke straffbara förseelser kan leda till disciplinpåföljder. Avsättning och suspension avskaffas som brotts- och disciplinpåföljder. Både brott och ej kriminaliserad tjänsteförseelse kan emellertid medföra avsked. Beslut om avsked kan enligt kommittén prövas civilrättsligt av domstol, liksom tvist angående beslut om disciplinpåföljd. Statsmakternas kommande ställningstagande i lagstiftningsärendet angående ämbetsansvaret kan göra det påkallat att låta JK ha befogenhet att företräda det allmänna i tvist vid domstol med tjänsteman angående avsked eller disciplinpåföljd. Jag vill i sammanhanget erinra om att det enligt 12 kap. 8 § andra stycket i den nya regeringsformen ankommer på JK — eller JO — att föra talan mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten om avsked


 


139                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:73

eller avstängning från tjänsten och om skyldighet att undergå läkarundersökning.

Jag förutsätter att befogenheten ätt företräda staten liksom hittills i betydande utsträckning kommer att vara decentraliserad lill skilda myndigheter. En central instans — under regeringen — har emellertid många fördelar. De sakkunniga bör — förutsatt att ombudsmannaskapei i det väsentliga frångår JK — undersöka möjligheten att anförtro centrala bevakningsfunktioner åt en redan befintlig myndighet, t. ex. kammarkollegiet. De sakkunniga bör överväga vilka resursmässiga konsekvenser som kan följa om dessa uppgifter flyttas över från JK till annan myndighet.

Jag vill erinra om att de sakkunnigas uppdrag inte avser frågan om vem som skall företräda riksdagen eller dess myndigheter.

Hittills har jag syftat på situationer där statens enskilda rätt berörs. Också frågorna om det allmännas möjligheter att anföra besvär över förvalt­ningsbeslut, som inte rör statens enskilda rätt, och om utsträckt tillämpning av kontradiktoriskt förfarande genom partsrepresentation för det allmänna i förvaltningsärenden kan, som jag i annat sammanhang (prop. 1971:30 s. 399) har uttalat, behöva undersökas särskilt. Denna uppgift bör emellertid i princip falla utanför de sakkunnigas uppdrag. Detta hindrar givetvis inle att de sakkunniga på särskilda punkter tar ställning till frågan huruvida JK skall ta till vara vad som brukar kallas allmänna intressen, t. ex. i de tidigare omnämnda fallen enligt datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen.

Vad härefter angår JK:s tillsynsuppgifter vill jag framhålla att den önskvärda samordningen med JO:s verksamhet inte bör åstadkommas på det sättet att JK fråntas behörighet att ingripa på visst område. Även om en sådan lösning inte bör komma i fråga, står flera möjligheter öppna. Tänkbart är exempelvis att en annan inbördes fördelning sker av JK:s och JO:s inspekterande verksamhet. De sakkunniga bör samråda med riksdagens JO-utredning i den mån denna inle har hunnit avsluta sitt arbete.

JK:s tillsynsverksamhet bör också framgent ha karaktär av rättskontroll och alltså — som saken uttrycks för JO:s del i den nya regeringsformen (12 kap. 6 §) — gälla 'tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar'. Detta är emellertid inte liktydigt med att kontrollen skall inriktas på detaljföreskrifter. I stället bör den så långt möjligt koncentreras till väsentliga spörsmål. Vid granskning av rättspraxis på skilda områden bör t.ex. frågor om medborgarnas rättssäkerhet tillmätas särskild vikt. Med den angivna inriktningen av tillsynsverksamheten rimmar väl att ökad vikt läggs vid inspektioner. Utbytet av inspektionerna torde bli större om en viss förtur ges åt myndigheter som själva utövar inspektioner inom sitt verk­samhetsområde och genom anvisningar och liknande styr underordnade myndigheters verksamhet samt åt myndigheter som saknar centralmyndighet med inspektionsrätt.

De sakkunniga bör vidare överväga om systemet med arbetsredogörelser från statliga myndigheter som ett underlag f ör JK :s tillsyn är ändamålsenligt och hur det i så fall bör utformas för att på bästa sätt fylla sin uppgift.

Av vad jag har sagt förut framgår att JK givetvis skall gå regeringen till hända med undersökningar av ifrågasatta missförhållanden inom rättskipning och förvaltning. Det är också en naturlig sak att anmälningar från en myndighet mot en annan handläggs av JK. Men allmänheten bör inle vara avskuren från rätt att klaga hos JK, låt vara att enskildas klagomål liksom hittills torde komma att spela en underordnad roll för JK:s del.


 


Ju:73   Skr 1975:4                                                  140

Nuvarande skyldighet för JK att företa undersökning med anledning av inkomna klagomål synes emellertid onödigt långtgående och bör mjukas upp. JK bör i viss utsträckning kunna berättigas både att lämna klagomål utan åtgärd och att hänvisa klagomål till annan myndighet.

JK:s möjligheter att agera mot tjänsteman som enligt JK har begått fel i tjänsten blir i viss mån beroende av ställningstagandet till ämbetsansvars­kommitténs i det föregående berörda förslag till nytt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Liksom hittills har man emellertid att räkna med att JK kan låta bero vid erinran, rättelse, förklaring eller vad som annars har förekommit, när han finner att ett mindre allvarligt fel har begåtts.

En reform av ansvarssystemel för offentliga funktionärer kan få konsekvenser också för kretsen av de personer som bör vara underkastade JK:s granskning. Det får lämpligen ankomma på de sakkunniga att med utgångspunkt i ett nyll sanktionssystem föreslå hur tillsynsområdet skall avgränsas.

Skulle de sakkunniga finna anledning att ta upp frågan om JK:s uppgifter enligt tryckfrihetsförordningen, bör de samråda med mass­medieutredningen.

74. Utredningen (Ju 1974:21) med uppdrag att utreda frågor om handelsbolag m.m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1974 för att utreda frågor om handelsbolag m. m.:

Ordförande: Stark, Hans O., f.d. justitieråd, ordförande i arbetsdomstolen

Ledamöter: Hammarberg, Sven O., ombudsman, led. av riksdagen Löfgren, N. Sigfrid J., disponent, led. av riksdagen

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 11 oktober 1974):

Vår lagstiftning innehåller regler om olika typer av företagsformer. Den vanligaste associationsformen inom svensk induslri och handel är aktiebolaget. Kännetecknande för aktiebolaget är att delägarna, aktieägarna, inte svarar personligen för bolagets förbindelser. För att trygga borgenärers och anställdas intressen i sammanhanget ges regler om att aktiebolag skall ha ett aktiekapital som i princip är bundet i aktiebolaget. Aktiekapitalet utgör alltså ett slags garanti för borgenärsiijtressena. Rörelse kan också drivas utan personligt ansvar i form av ekonomisk förening. Även beträffande ekonomiska föreningar gäller att medlemmarna skall tillskjuta ett insatskapital. Från aktiebolaget skiljer sig den ekonomiska föreningen bl. a. därigenom att föreningen måste vara uppbyggd på kooperativ bas. Det förekommer också att stiftelser och ideella föreningar driver rörelse, och denna drivs dä utan personligt betalningsansvar.

Rörelse kan också drivas under personligt ansvar för rörelseidkarna. Rörelsen drivs då av enskild näringsidkare eller, om flera personer gått samman i ett företag, som handelsbolag eller enkelt bolag. Dagligen träffas


 


141                             Kommittéer: Justitiedepartementet    Ju:74

i vårt land bolagsavtal, dvs. avtal varigenom två eller flera personer förpliktar sig att verka för ett gemensamt ändamål utan att det är fråga om att bilda en förening eller stiftelse. Är det sålunda bildade bolaget inte ett aktiebolag eller någon annan speciell bolagstyp, t. ex. partrederi, blir bolaget att bedöma enligt lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag.

Skillnaden mellan handelsbolag och enkla bolag är att i handelsbolaget bolagsmännen avser att under gemensam firma driva rörelse som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen (1929:117). Avser bolagsavtalet annan verksamhet än bokföringspliktig rörelse eller innebär avtalet att bolagsmännen skall driva rörelse under skilda firmor föreligger ett enkelt bolag. Även bolag som driver annan verksamhet än bokföringspliktig rörelse kan bli handelsbolag, nämligen om bolaget införs i handelsregistret.

Det gemensamma ändamål som avses med ett handelsbolag eller enkelt bolag är typiskt sett att tillförsäkra bolagsmännen vinst t. ex. genom att driva rörelse. Men ett sådant bolag kan också ha ett ideellt syfte. Och även om bolaget bildas i förvärvssyfte kan verksamheten bedrivas så att någon bolagsvinst till fördelning mellan delägarna inte uppkommer. Elt enkelt bolag kan sålunda uppkomma genom att några personer slår sig samman för att åstadkomma billigare inköp, gemensam reklam etc. Till denna typ av bolagsändamål hör även det som föreligger i karteller och aktie-ägarkonsortier o. d. Det förekommer t. o. m. att handelsbolag bildas med det enda syftet att skapa förlust i driften så att förlusten skall kunna utnyttjas som underskoltsavdrag vid bolagsmännens taxering.

Även det sätt på vilket bolagsmännen skall verka för bolagsändamålet kan variera kraftigt. De kan tillskjuta pengar, insätta annan egendom eller prestera tjänster. De olika bolagsmännens prestationer behöver inte vara lika stora och inte heller av samma slag. Ett vanligt fall är att en bolagsman insätter sin personliga arbetskraft medan en annan tillskjuter rörelsekapital.

Lagen om handelsbolag och enkla bolag är mer än 75 år gammal och har undergått bara mindre ändringar under de senaste femtio åren. Redan denna omständighet medför att det finns skäl att nu närmare undersöka huruvida lagen tillgodoser de behov som framförallt de mindre företagen har i ett modernt samhälle som vårt. Som jag kommer att närmare utveckla i det följande finns det på flera punkter anledning att överväga ändringar i lag­stiftningen. Härtill kommer att den år 1973 beslutade höjningen av minimibeloppet för aktiekapitalet i aktiebolag från 5 000 kr. till 50 000 kr. kan antas medföra att åtskilliga mindre företag, som i dag drivs i aktiebolags form, före utgången av år 1978 övergår till handelsbolagsformen eller till alt driva rörelsen som enskild näringsidkare. Detta innebär bl. a., som nuvarande lagstiftning är utformad, att företagen i fråga inte längre blir skyldiga att avge den offentliga årsredovisning som krävs för aktiebolagens del. Detta förhållande är inte tillfredsställande. Jag förordar därför att sakkunniga tillkallas för att se över lagstiftningen om handelsbolag m.m.

Lagstiftningen om handelsbolag utgår från att bolagsmännen ensamma beslutar över sitt företag. Det finns inte några bestämmelser som tar sikte på det allmännas och de anställdas intressen i företaget. Lagen om handelsbolag och enkla bolag är i detta hänseende uppbyggd på samma sätt som annan associationsrättslig lagstiftning, t. ex. lagstiftningen om aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Utvecklingen mot en företagsdemokrati som innebär att de anställda garanteras insyn och inflytande på företagens verksamhet kan ske på olika sätt. Ett sätt är att ändra företagens struktur så att löntagarna får direkt


 


Ju.74   Skr 1975:4                                                   142

inflytande på besluten, t. ex. genom representation i bolagsorganen. De åtgärder som hittills har vidtagits i detta syfte har skett genom speciell lagstiftning vid sidan av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen. Jag tänker därvid i första hand på lagen (1972:289) om styrelserep­resentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Denna speciella lagstiftning har karaktären av försöksverksamhet. De mera definitiva former man kan komma att välja för ett löntagarinflytande i företagen kan emellertid komma att påverkas, förutom av resultatet av denna försöksverksamhet, också av den lagstiftning och de avtal på arbetsmarknaden som arbetsrättskommitléns arbete kommer att leda fram till.

Det är inte någon tvekan om att en mer genomgripande översyn av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen måste komma till stånd. Den bör äga rum så snart som möjligt. Men förutsättningen för en sådan översyn kommer knappast att vara för handen förrän huvudlinjerna beträffande de lämpliga formerna för löntagarinflytande klarnat. Det bör därför åtminsto­ne t. v. inte ingå i uppdraget för denna utredning att lägga fram förslag om en företagsdemokratisk reform speciellt för handelsbolagens del. Däremot bör de sakkunniga försöka utforma sina förslag så att de underlättar införandet av styrelserepresentation och annan löntagarmakt i främst de större han­delsbolagen. Jag återkommer till saken i det följande.

Handelsbolagsformen är i första hand avsedd för mindre företag med ett fåtal delägare. Lagstiftningen vilar på principen om avtalsfrihet. Bolagsmännen har i enlighet härmed mycket stor frihet att efter eget gottfinnande ordna sina inbördes relationer. Tredje mans intressen skyddas genom huvudregeln att bolagsmännen är solidariskt ansvariga för bolagets åtaganden.

Handelsbolagsformen kan också användas för större företag med många delägare. Handelsbolaget konstrueras då vanligtvis som ett s. k. kommanditbolag. Kommanditbolaget kan sägas utgöra ett slags mellanting mellan aktiebolag och de egentliga handelsbolagen. Delägarnas ansvar för ett kommanditbolags åtaganden kan begränsas till den insats delägaren gjort i bolaget. Sådanadelägare kallas kommanditdelägare. En av bolagsmännen, den s. k. komplementären, måste dock under alla förhållanden vara obegränsat ansvarig för bolagets förbindelser. Något hinder mot att som komplementär utnyttja juridisk person finns inte. Genom att som komplementär utnyttja ett av kommanditdelägarna ägt aktiebolag kan således en begränsning av det totala personliga ansvaret ändå åstad­kommas.

En utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara att handelsbolaget även i fortsättningen skall vara en för det mindre företaget lämpad företagsform. Ett omfattande och formaliserat regelsystem av den typ som finns för aktiebolagens del bör därför inte komma i fråga när det gäller de egentliga handelsbolagen där varje bolagsman är personligen ansvarig för bolagets förbindelser. När det är fråga om ett större förelag med många delägare, med betydande omsättning eller stort anlal anställda kan det emellertid ifrågasättas om den nuvarande uppläggningen av lagstiftningen är så lämplig. Framförallt hänsynen till de anställdas och fordringsägarnas inlressen talar för att man för sådana företags del bör närmare utreda om det kan vara lämpligt att införa en ordning som innebär begränsningar av den nuvarande i princip oinskränkta avtalsfriheten. Jag kommer i det följande att ge exempel på vilka åtgärder i det hänseendet som de sakkunniga bör överväga närmare.


 


143                              Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:74

Enligt gällande lag är handelsbolag i princip bokföringsskyldiga. Bokföringslagen innebär vidare att rörelseidkare i stor utsträckning är bokföringsskyldiga. I betänkandet (SOU 1973:57) Förslag till bokföringslag föreslås att alla rörelseidkare skall bli bokföringsskyldiga. Betänkandet bereds f. n. inom justitiedepartementet och ett förslag till ny bokföringslag torde komma att remitteras till lagrådet våren 1975.

Bestämmelserna om bokföringsskyldighet reglerar inte frågan i vad mån företagaren skall vara skyldig att lämna offentlig årsredovisning. Reglerom offentlig årsredovisning gäller endast för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detla är enligt min mening en brist. Särskilt borgenärer och anställda har ett befogat intresse av att få insyn i företagens förhållanden. De sakkunniga bör därför utgå från att offentlig årsredovisning i princip skall förekomma även i andra företagsformer än aktiebolag och ekonomiska föreningar, t. ex. handelsbolag, enskild näringsidkare eller stiftelse, under förutsättning att företaget i fråga är bokföringspliktigt. De sakkunniga bör dock överväga om det av organisatoriska skäl är nödvändigt atl lämna de minsta företagen utanför skyldigheten att avge offentlig årsredovisning.

I ett till lagrådet den 23 augusti detta år remitterat förslag till ny aktiebolagslag föreslås i viss utsträckning skilda regler för större och mindre bolag beträffande omfattningen av redovisningsplikten. Det finns enligt min mening knappast något skäl att låta redovisningspliktens omfattning vara beroende av vilken företagsform som väljs. Ett företag av viss storlek bör alltså i princip vara skyldigt att lämna offentlig redovisning i samma omfattning och i samma hänseenden som gäller beträffande ett företag av motsvarande storlek som drivs i form av aktiebolag.

Det till lagrådet remitterade förslaget till aktiebolagslag innehåller regler om koncerner. Delta förslags koncernregler gäller emellertid endast koncerner där moderföretaget är ett aktiebolag som omfattas av aktie­bolagslagen. Det förekommer att koncernbildningar byggts upp så att moderföretaget är ett handelsbolag. Även för sådana företagsgrupper finns behov av koncernregler. Jag tänker särskilt på bestämmelser om koncernredovisning. De sakkunniga bör lägga fram förslag till koncernregler för handelsbolag och därvid fästa särskild uppmärksamhet vid problemet hur reglerna om koncernredovisning skall utformas. 1 betydande utsträckning torde därvidlag koncernredovisningsreglerna i förslaget till aktiebolagslag kunna tjäna som förebild.

En koncernbildning kan vara uppbyggd så att moderföretaget är en juridisk person av annat slag än aktiebolag eller handelsbolag. I den mån moderförelaget driver rörelse och till följd därav är bokföringspliktigt synes det finnas skäl för att åtminstone koncernredovisningsregler bör gälla för företagsgruppen i fråga. Detsamma kan sägas när det är fråga om företag — exempelvis aktiebolag — som utan att vara avhängiga av varandra står under gemensam ledning. Detta fall föreligger t. ex. när en person har aktiemajoriteten i flera aktiebolag och leder dem enhetligt. Det får ankomma på de sakkunniga att närmare bedöma i vilken utsträckning koncernregler bör gälla för företagsgrupperingar av det slag jag nu berört.

Inom justitiedepartementet har inletts arbete med en översyn av lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. De sakkunniga bör därför inte gå in på frågan om behovet av koncernregler i lagen om ekonomiska föreningar.

I detta sammanhang vill jag också beröra frågan om handelsbolag bör åläggas att ha revisor. Gällande lag innehåller inte några bestämmelser härom. Bestämmelser om skyldighet att avge årsredovisning blir emellerlid knappast   tillräckligt  effektiva  om   årsredovisningen  inte  granskas  av


 


Ju.74   Skr 1975:4                                                                 144

revisor. De sakkunniga bör därför utgå från att det skall finnas revisor i handelsbolag och att denne skall avge en för alla tillgänglig revisionsberättelse. Det äremellertid möjligt att den nu angivna principen av praktiska skäl inte kan genomföras fullt ut. Tillgången på utbildade revisorer är nämligen begränsad. När det gäller de större handelsbolagen bör i likhet med vad som föreslås i det remitterade förslaget till ny aktibolagslag revisorn vara kvalificerad, dvs. auktoriserad eller godkänd. Det framlagda förslaget till ny aktiebolagslag innebär emellertid att de kvalificerade revisorernas tjänster tas i anspråk i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. De sakkunniga måste därför överväga i vilken utsträckning tillgängliga resurser tillåter att krav omgående ställs på att de större handelsbolagen anlitar kvalificerad revisor. Särskilda övergångsregler kan visa sig behövliga.

Behov av regler om revisor föreligger även i fråga om bokföringspliktiga företag av typen enskild näringsidkare och stiftelse. De sakkunniga bör undersöka även den frågan med beaktande av vad som nyss anfördes i fråga om handelsbolagen.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som har betydelse när det är fråga om större företag som drivs i form av handelsbolag, främst då kommanditbolag med elt flertal delägare. Min framställning tar också sikte på handelsbolag som kan sägas vara stora från den synpunkten att de har en betydande omsättning eller många anställda.

Genom att kommanditdelägarnas ansvar kan begränsas, är det möjligt att använda kommanditbolaget när ett större antal personer vill delta i ett företag utan att bära personligt ansvar för skulderna. Det är sannolikt att det finns ett praktiskt behov av att behålla denna speciella bolagsform. Hänsynen till borgenärernas och de anställdas intressen synes emellertid kräva att vissa begränsningar härvidlag ställs upp. Kommanditbolagets kreditvärdighet är ju i första hand beroende av hur många av bolagsmännen - och givelvis vilka - som är obegränsat ansvariga för bolagets åtaganden. Kreditvärdigheten påverkas också av storleken på de insatser som kom­manditdelägarna gjorl. Del kan därför anföras skäl för att man bör ställa upp vissa minimigränser för de insalser som görs av kommanditdelägare. Det får ankomma på de sakkunniga att närmare överväga vilka begränsningar i den nuvarande avtalsfriheten som härvidlag lämpligen bör göras.

I gällande lag förutsätts att bolagsmännen gör insatser i bolagel. Del kan vara fråga om insatser i form av pengar eller insats i form av annan egen­dom. Eftersom bolagsmännen har frihet att genom avtal ordna sina inbör­des förhällanden står det emellertid bolagsmännen fritt att bestämma att även en annan prestation, t. eX. arbete i bolaget, skall betraktas som insats och uppskattas lill visst belopp. Principen om avtalsfriheten leder vidare till att bolagsmännen senare under bolagets bestånd kan komma överens om ändringar i det ursprungliga bolagsavtalet och därmed påverka storleken av bolagsmännens insatser. Det finns alltså inte något hinder för bolagsmännen att komma överens om att en eller några av dem skall kunna ta tillbaka en del av sin insats i bolaget. Bolagsmännen har också möjlighet att efter gottfinnande fördela bolagets årsresultat mellan sig varigenom bolagsmännens andelar kan komma att variera kraftigt från tid till annan.

Detta system kontrasterar skarpt mot de regler som gäller för aktiebolag. De aktiebolagsrättsliga bestämmelserna om det bundna kapitalet innebär nämligen att aktieägarna i princip inte kan förfoga över sina insatser i bolaget annat än i samband med likvidation av bolaget. Aktiekapitalet kan sålunda inte delas ut som vinst till delägarna och aktier kan i princip inte


 


145                             Kommittéer; Justitiedepartementet   Ju:74

inlösas av bolaget genom utbetalning till aktieägarna.

Enligt min mening är det påkallat med fastare regler för de större handelsbolagens del när del gäller bolagsmännens insatser och deras möjligheter att förfoga över dessa insatser. Utgångspunkten synes mig böra vara den att varje bolagsman gör en insats i bolaget och att denna insats skall fullgöras genom tillskjutande av pengar eller annan egendom. De sakkunniga bör vidare undersöka om det är lämpligt att begränsa bolags­männens nuvarande möjligheter att fritt fördela årsresultatet mellan bolagsmännen. Bl. a. bör beaktas att denna möjlighet har visat sig kunna utnyttjas i skatteflyktssyfte. Vidare bör de sakkunniga överväga om man skall efterbilda reglerna rörande det bundna kapitalet i aktiebolag även så till vida att bolagsmännens rätt att ta ut medel ur bolaget begränsas. Denna fråga måste emellertid ses mot bakgrund av huvudregeln att bolagsmännen är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. Föreligger sådan personlig ansvarighet är behovet av regler rörande bundet kapital kanske inte så stort. Saken ligger däremot annorlunda till beträffande kommanditdelägare där ju det personliga ansvaret är begränsat.

Skulle de sakkunniga komma till den slutsatsen att det finns behov av regler rörande bundet kapital i handelsbolag bör dock regelsystemet göras enklare än det som gäller för aktiebolagens del. Jag vill i detta sammanhang också peka på den möjligheten atl man avstår från att föreslå regler om skydd för bundet kapital men i stället ålägger handelsbolagen att offentligt, exempelvis i årsredovisningen, ange hur stora insatserna är och i vad mån insatskapital betalats tillbaka till vederbörande bolagsman.

En särskild fråga är i vad mån bolagsmännen i större handelsbolag skall ha rätt att ta lån från bolaget. Genom ändringar i aktiebolagslagen, som beslöts år 1973, har införts ett principiellt förbud för aktiebolagen att lämna penninglån till sina aktieägare. Förbudet ingår som ett led i de regler som avser att skydda det bundna kapitalet. När det gäller handelsbolag kan denna synpunkt få betydelse för den händelse de sakkunniga stannar för att föreslå regler om bundet kapital. Det andra skälet som ligger bakom låneförbudet i aktiebolagslagen, nämligen intresset av att kunna förhindra skatteflykt, har giltighet även för handelsbolagens del. De sakkunniga bör därför undersöka om det finns skäl att uppställa regler om låneförbud för de större handelsbolagens del i huvudsak motsvarande dem som gäller beträffande aktiebolagen.

För aktiebolagen gäller vissa regler om styrelse och verkställande direktör. Sådana regler saknas för handelsbolagens del. Bolagsmännen kan emellertid i bolagsavtalet ta in bestämmelser om att exempelvis en verkställande direktör skall utses. De sakkunniga bör undersöka om det finns anledning att i lag ge regler om att styrelse och verkställande direktör skall utses i de större handelsbolagen. Jag vill peka på att en sådan ordning skulle göra det möjligt att tillämpa lagen (1972:829) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar även på handelsbolagen.

De sakkunniga bör var oförhindrade att ta upp även andra frågor rörande handelsbolag och enkla bolag är dem jag nu har angivit. Kontakt bör hållas med motsvarande kommittéer som har tillsatts eller kan komma att tillsättas i de andra nordiska länderna.

Jag övergår härefter att behandla frågan i vad mån det behövs en särskild ny bolagsform för mindre företag.

Det är i andra länder vanligt att det vid sidan av aktiebolagen finns en särskild bolagsform, vari ekonomisk verksamhet kan drivas utan personlig

10   Riksdagen 1975. I saml. Nr4


 


Ju;74   Skr 1975:4                                                   146

ansvarighet för deltagarna. Bolagsformen är anpassad för företag med ett mindre antal delägare. Kravet på insatskapital ställs lägre än beträffande det egentliga aktiebolaget. I tysk rätt benämnes denna bolagstyp Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) och i fransk rätt Société å responsabilité limitée (SARL). Motsvarande bolagsformer finns också i de övriga ursprungliga EG-staterna. 1 Danmark har nyligen införts lagstiftning om en bolagsform av GmbH-typ som man kallat anpartsselskab (ApS).

Riksdagen har nyligen hemställt om skyndsam utredning angående införande av en särskild bolagsform för mindre företag (LU 1974:19, rskr 1974:238). De sakkunniga bör överväga även denna fråga.

De sakkunnigas arbete bör på denna punkt bedrivas förutsättningslöst. De sakkunniga bör pröva om det mot bakgrund av de ändringar beträffande handelsbolagstiftningen som kan bli aktuella är av behovet påkallat med en särskild ny företagsform för de mindre företagen. Ett sådant behov skulle troligen närmast avse en kombination av det minoritetsskydd som gäller enligt handelsbolagslagen med frihet från personligt ansvar. En sådan frihet förutsätter dock ett bundet bolagskapital av betryggande storlek. Skulle utredningen komma till att det finns behov av en sådan företagsform, torde den nya danska lagstiftningen i varje fall i vissa hänseenden kunna tjäna som förebild för hur lagstiftningen i så fall bör läggas upp. De sakkunniga bör i denna del också i vederbörlig mån beakta de olika synpunkter och uppslag som fördes fram under riksdagsbehandlingen i våras. Jag vill dock i det sammanhanget framhålla att de sakkunniga inte i sitt arbete skall gå in på frågor om olika skatteregler för skilda företagsformer. Frågan om neutralitet i det hänseendet behandlas av företagsskatleberedningen. Däremot bör de sakkunniga samråda med företagsskatteberedningen.

Skulle de sakkunniga stanna för att det finns behov av en särskild företagsform för de mindre förelagen, uppkommer frågan om eventuella följdändringar i aktiebolagslagen. I länder där företagsformer av GmbH-typ förekommer ställs i allmänhet kravet på minimibeloppet för aktiekapitalet högre än vad fallet är hos oss. Minimibeloppet för aktiekapitalet i tyskt aktiebolag uppgår till 100 000 DM. Enligt den nya danska lagen är minimi­beloppet för aktiekapitalet i aktiebolag 100000 danska kronor. Införs en särskild företagsform av GmbH-typ hos oss finns det enligt min mening goda skäl att överväga en höjning av minimibeloppet för aktiekapitalet så att aktiebolagsformen verkligen förbehålls de större och medelstora företagen.

De sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet åt de övergångsproblem som kan uppkomma med anledning av de sakkunnigas förslag. Utgångspunkten måste vara att den nya lagstiftningen åtminstone efter en viss lid skall komma atl slå igenom även för företag som bildas före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det är nämligen enligt min mening inte i praktiken hållbart att efter en reform av lagstiftningen om handelsbolag behålla handelsbolag som bildats enligt äldre rält med dess mera ofullständiga reglering. Lika litet kan man tänka sig att efter en höjning av minimibeloppet för aktiekapitalet tillåta att äldre aktiebolag fortlever obegränsad tid utan att höja sitt aktiekapital till den nya minimigränsen.

De sakkunniga bör arbeta med sikte på att utredningsarbetet skall kunna leda till lagstiftning i god tid före utgången av år 1978. De sakkunniga bör vara oförhindrade att lägga fram delförslag.


 


147                             Kommittéer: Utrikesdepartementet   UD:1

Utrikesdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommitté avslutat sin verksamhet under år 1974; 1

1. Nationalkommittén (UD 1972:01) för Förenta Nationernas befolkningskonferens

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1972 för att förbereda det svenska deltagandet i FN:s befolkningskonferens 1974, vars dagordning omfattar bl. a. befolkningsutvecklingen och dess förhållande lill nationella utvecklingsansträngningar, medlemsländernas nationella befolkningspolitik samt en internationell befolkningsstrategi och därav aktualiserade åtgärder:

Ordförande: Thorsson, Inga M., statssekreterare, led. av riksdagen

Ledamöter: Adler-Karlsson, Gunnar, jur. dr

Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av riksdagen Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Engström, Arne V., professor Hyrenius, Hannes, professor Michanek, Ernst N., generaldirektör Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör Sohlman, Staffan, departementsråd Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen Åström, Lars-Åke E.,generaldirektör

Experter: Borell, Ulf, professor Himmelstrand, J. Ulf I., professor Holmberg, Ingvar, fil. dr Hägerstrand, S. Torsten E., professor Ingelstam, Lars E., professor Karlqvist, Anders, tekn. lic. Levi, Lennart, docent Liljeström, Marita, unversitetslektor


 


UD:1    Skr 1975:4                                                  148

Ohlin, Göran, professor

Stenram, Håkan Chr. M., fil. mag. (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Sekreterare: Wahren, Cari E. T., byråchef

Bitr. sekreterare: Jonsson, Lars O., kanslisekreterare

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (bitr. sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Fyra specialstudier har publicerats som Sveriges vetenskapliga bidrag inför FN:s befolkningskonferens i Bukarest i augusti 1974.

Kommittén har den 20 december 1974 avgett slutrapport (Ds UD 1974:1).

Uppdraget är därmed slutfört.

2. Delegationen (UD 1972:02) för utveckling av folkrättens regler om humanitet i krig

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juli 1972 för att utveckla folkrättens regler om humanitet i krig:

Ordförande: Lidbom, Carl G., statsråd, led. av riksdagen

Vice ordförande: Blix, Hans M., utrikesråd (fr.o.m. den 25 april 1974)

Sakkunniga: Blix, Hans M., utrikesråd (t.o.m. den 25 april 1974) Blom, K. A. Birgitta, departementsråd (fr.o.m. den 13 juni 1974) Hellström, Mats J., fil. kand., led. av riksdagen Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef (fr.o.m. den 25 april 1974) Tammelin, Lars, docent Thunborg, Anders I., statssekreterare Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen Wulff,Torgil H., kommendör Åström, C. Sverker, kabinettssekreterare

Experter: Heyman, Ove F., kansliråd (fr.o.m. den 25 april 1974) Hjertonsson, Karin, jur. dr (t.o.m. den 25 april 1974) Karlsson, Bror A. S., hovrättsassessor (fr.o.m. den 25 april 1974)


 


149                              Kommittéer: Utrikesdepartementet   UD:3

Nordenson, Ulf K., justitieråd (t.o.m. den 25 april 1974)

Prawitz, Jan, laborator

Rosenblad, Esbjörn C. A., departementssekreterare (fr.o.m. den 25 april

1974)

Skarstedt, Cari-Ivar S., rättschef (t.o.m. den 25 april 1974)

Huvudsekreterare: Edelstam, E. Axel, utrikesråd (t.o.m. den 25 april 1974)

Sekreterare: Hjertonsson, Karin, jur. dr (fr.o.m. den 25 april 1974)

Bitr. sekreterare: Karlsson, Bror A. S., hovrättsassessor (t.o.m. den 25 april 1974) Rosenblad, Esbjörn C. A., departementssekreterare (t.o.m. den 25 april 1974) Skala, Björn I., departementssekreterare (t.o.m. den 25 april 1974)

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1973 års riksdagsberättelse UD 5.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av delegationens arbete. Därutöver har fem sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp för frågan om förbud mot vissa vapen.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Sakkunniga (UD 1972:03) med uppdrag att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med uländerna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med uländerna:

Ordförande: Nilsson, H. Torsten L., förutvarande utrikesminister, led. av riksdagen

Ledamöter: Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen Korpås, B. G. Sture, folkhögskolerektor, led. av riksdagen Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen Måbrink, Bertil U., ombudsman, led. av riksdagen Nilsson, Anna-Lisa, fru, led. av riksdagen


 


UD:3   Skr 1975:4                                                   150

Petersson, Per M., hemmansägare, led. av riksdagen Wirmark, B. David L, fil. kand., f.d. led. av riksdagen

Expert: Croner, Ulla-Britt, jur. kand. (fr.o.m. den 1 februari 1974)

Sekreterare: Anell, Lars E. R., departementsråd

Bitr, sekreterare: Oden, C. Bertil, avdelningsdirektör

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse UD 3.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fjorton sammanträden och företagit en studieresa. De sakkunniga beräknar lämna sitt huvudbetänkande under år 1975.

4. Utredningen (UD 1974:01) rörande utrikesdepartementets organisation

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda utrikesdepartementets organisation:

Utredningsman: Kellberg, Love G.-A., utrikesråd

Experter: Berg, Bertil G., expeditionsförman (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Bruno, Gösta F., överdirektör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Johansson, Bengt A. W., departementsråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Mårtensson, Jan P. G., kansliråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Nerman, Rigel B., kontorist (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Palme, Thomas O. V., departementssekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Rosqvist, Nils O., arkivarie (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ryding, Göran P. G., ambassadör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ström, Per L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ternström, Olov A., bitr. utrikesråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Sekreterare: Dinkelspiel, Ulf A. R., kansliråd

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)


 


151                             Kommittéer; Utrikesdepartementet   UD;4

Direktiv (anförande av ministern för utrikes ärendena Andersson till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

En genomgripande översyn av utrikesförvaltningen förelogs senast i början av 1960-talet. Resultatet härav redovisades i två betänkanden (SOU 1963:3) Utrikesdepartementets organisation och personalbehov och (SOU 1963:4) Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Dessa utredningar, som föranleddes av behovet av att anpassa utrikesför­valtningen till kontinuerligt växande och skiftande arbetsuppgifter, ledde fram till viktiga förändringar i utrikesförvaltningens organisation och en förstärkning av dess resurser (prop. 1963:75 m. m.). Vidar har tidigare en intern utredning i utrikesdepartementet behandlat utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, organisation, personalpolitik och utbildningsverksamhet. Utredningen, UD 70, inspirerades av och bedrevs i nära samarbete med personalen.

Under det årtionde som gått sedan 1963 års översyn har Sveriges inter­nationella förbindelser intensifierats och byggts ut. Denna utveckling har ställt ökade krav på utrikesförvaltningen. Antalet ambassader och delega­tioner har vuxit. Allt större del av personalen har måst avdelas för multilateralt förhandlingsarbete, bl. a. inom FN-organens ram. Efterfrågan på Sverigeinformation i utlandet och information om svenska utrikes­politiska förhållanden har ökat och det har blivit nödvändigt att skärpa bevakningen av olika specialområden såsom forskning och miljövård.

För att möta bl. a. dessa krav har successivt personalförstärkningar skett och organisatoriska förändringar vidtagits. En informationsbyrå och en byrå för bl. a. nedrustnings,atom-, rymd- och miljövårdsfrågor har tillskapats. Den förhandlingsgrupp och det rapportsekretariat som inrättades vid 1963 års översyn har numera sammanslagits till en förhandlings- och utredningsgrupp. En avdelning för internationellt utvecklingsarbete har upprättats och sedan förra året underställts ett sär­skilt statsråd. Utrikesdepartementets handelsavdelning, som i vad gäller handelspolitiska frågor sedan 1967 lyder under handelsministern, och handelsdepartementets utrikeshandelsenheter har integrerats.

Erfarenheten visar att de här redovisade åtgärderna i det stora hela var ändamålsenliga. Genom vårt växande internationella engagemang har emellertid behovet av långsiktig planering, utredningar och analyser ökat. Vidare föreligger önskemål från riksdagens och allmänhetens sida om ökad information rörande internationella förhållanden och svenska utrikespolitiska ställningstaganden.

Jag vill här också peka på det speciella förhållandet som ligger i att utrikesdepartementet i större utsträckning än andra statsdepartement vid sidan av sina uppgifter som beredningsorgan för Kungl. Maj:t fullgör uppgifter som sammanhänger med utlandsmyndigheternas administration och servicefunktioner. Jag syftar härvid på vissa grupper av ärenden särskilt inom administrativa avdelningen och rättsavdelningen men även inom vissa andra avdelningar.

Det är mot denna allmänna bakgrund som jag anser tiden mogen att göra en förnyad översyn av utrikesdepartementets organisation. Jag föreslår därför att en särskild utredningsman tillkallas för att göra denna översyn. Uppdraget skall dock inte avse departementets handels- och biståndsavdelningar. Frågor rörande en ändring av kompetensfördelningen mellan berörda statsråd bör av naturliga skäl också ligga utanför utredningsuppdraget.


 


UD.4   Skr 1975:4                                                    152

Utredningsmannens översyn bör utmynna i ett förslag lill organisationsplan som tar hänsyn till den tidigare antydda utvecklingen och som beaktar behovet av en smidig organisatorisk struktur. Utredningsmannen bör härvid belysa organisationens ulformning vid alternativa resursnivåer, varav en innebär en omorganisation inom ramen för nu befintliga resurser.

Jag vill erinra om alt 1965 års departementsutredning behandlade en rad för statsdepartementen gemensamma frågor avseende organisation och arbetsformer. Utredningen föreslog bl. a. att normalorganisationen för statsdepartement skall bestå av arbetsenheter, som inom lämpligt avgränsade sakområden svarar för såväl planering och riktlinjer som handläggning av löpande ärenden. Utrikesdepartementet omfattades inte av denna utredning. Det synes nu angeläget pröva möjligheterna att anpassa utrikesdepartementets organisation till den som gäller för övriga statsdepartement. Det kan nämnas att enhetssystem redan införts på departementets handels- och biståndsavdelningar.

Utredningen bör särskilt uppmärksamma det av mig tidigare berörda behovet av planering och pröva olika organisatoriska lösningar för att tillgodose detta behov.

Jag finner det angeläget att utredningen också kartlägger förutsättningarna att organisatoriskt skilja de ärenden som departementet handlägger som beredningsorgan åt Kungl. Maj:t och dess befattning med administrativa frågor och serviceärenden. Därvid bör särskilt belysas vilka återverkningar en sådan uppdelning får på förhållandet mellan beskickningarna å ena sidan och hemmaförvaltningen å den andra sidan.

Jag finner det angeläget att utredningsmannen under utredningsarbetet håller nära kontakt med de berörda personalorganisationerna.

Jag vill till sist nämna att jag samtidigt härmed har för avsikt att inom kort lägga fram förslag om att en kommitté med representanter för riksdagen tillkallas med uppdrag att studera och komma med förslag rörande UD-personalens rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden. Under utredningsarbetet bör samråd äga rum med denna utredning.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Utredningens betänkande bör föreligga i början av 1975.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit fyra sammanträden med experterna. Därutöver har samråd skett med all berörd personal inom utrikesdepartementet.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

5. Utredningen (UD 1974:02) rörande rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden Inom utrikesförvaltningen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda frågor rörande rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden inom utrikesförvaltningen:

Ordförande: Geijer, K. Arne, f.d. ordförande i LO, led. av riksdagen


 


153                             Kommittéer: Utrikesdepartementet   UD:5

Sakkunniga: Håvik, I. Doris H., assistent, led. av riksdagen Ingemarsson, J. Svante, departementsråd Korpås, B. G. Sture, folkhögskolerektor, led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen

Experter: Berg, Bertil G., expeditionsförman (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Bergkvist, Arne B. S., kanslisekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Mårtensson, Jan P. G., kansliråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Nerman, Rigel B., kontorist (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Rosqvist, Nils O., arkivarie (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ryding, Göran P. G., ambassadör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ström, Per L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ternström, Olov A., bitr. utrikesråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Sekreterare: Dinkelspiel, Ulf A. R., kansliråd

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av ministern för utrikes ärendena Andersson till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

En genomgripande översyn av utrikesförvaltningen företogs senast i början av 1960-talet. Resultatet härav redovisades i två betänkanden (SOU 1963:3) Utrikesdepartementets organisation och personalbehov och (SOU 1963:4) Adminstrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Dessa utredningar, som föranleddes av behovet av att anpassa utrikes­förvaltningen till kontinuerligt växande och skiftande arbetsuppgifter, ledde fram till viktiga förändringar i utrikesförvaltningens organisation och en förstärkning av dess resurser (prop. 1963:75 m. m.).

Under det årtionde som gått sedan 1963 års översyn har Sveriges internationella förbindelser intensifierats och byggts ut. Ett antal nya ambassader och delegationer har upprättats. Bevakningen av olika specialområden har skärpts. En allt större del av personalen har avdelats för multilateralt förhandlingsarbete och ökade satsningar har gjorts för att informera om Sverige i utlandet och för att öka kännedomen om svenska utrikespolitiska förhållanden.

Utrikesförvaltningen sysselsätter idag över 1 500 personer. Därav arbetar drygt 500 inom utrikesdepartementet medan övriga är fördelade på inemot hundratalet utlandsmyndigheter.

Den handläggande personalen inom utrikesförvaltningen, ca 700 per­soner, är fördelad på tre personalkategorier. För i första hand politiska, ekonomiska, folkrättsliga och andra diplomatiska uppgifter används huvudsakligen personal som rekryterats via det av riksdagen fastlagda systemet med en tvåårig aspirantutbildning. Ett undantag utgör avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete vid vilken en del av personalen direktanställs. Konsulära, administrativa och — i växande utsträckning — kommersiella uppgifter vid utlandsmyndigheterna handläggs av personal


 


UD.S   Skr 1975:4                                                   154

som rekryteras såsom utrikeskanslister. För s. k. administrativa tjänster inom departementet rekryteras personal bl. a. för handläggning av ärenden som inte skall avgöras av Kungl. Maj:t. Dessa tjänstemän tas som regel inte i anspråk för utlandstjänstgöring.

Under senare år har rekryteringsbasen breddats. Ökad vikt har lagts vid fortbildning och vidareutbildning av personalen. Behovet av specialisering har i möjlig mån beaktats. Arbetsuppgifter har i betydande utsträckning överförts från en personalkategori till en annan. Exempelvis har arbets­uppgifter som tidigare ombesörjdes av diplomatiska tjänstemän övertagits av andra tjänstemän. Vissa arbetsuppgifter av administrativ karaktär har i åtskilliga fall anförtrotts biträdespersonal. Strävan har också varil att i ökad utsträckning utnyttja lokalt anställd personal vid utlandsmyndigheterna, över huvud taget har gränserna mellan de olika personalkategorierna blivit mer flytande.

Även om det visat sig möjligt att på olika vägar möta de krav på perso­nalen, som den fortsatta utvecklingen av Sveriges förbindelser medfört, synes det angeläget att nu göra en systematisk genomgång av de personalpolitiska frågorna. Jag syftar då särskilt på sådana frågor som rekrytering av utrikesförvaltningens personal, uppläggningen av utbildningsverksamheten, fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika personalkategorier, befordrings- och karriärmöjligheter, avgångsregler etc.

Många av dessa frågor har behandlats inom ramen för en intern utredning i utrikesdepartementet rörande utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, organisation, personalpolitik och utbildningsverksamhet som framlade sin rapport i juni 1970 (UD 70). Några delproblem har också varit föremål för särskild granskning. Jag kan som exempel peka på den utredning som behandlat 'Avgångsregler inom utrikesförvaltningen' (Ds UD 1972:2) och varöver personalorganisationerna avgivit yttranden. Jag vill också hänvisa till den översyn av aspirantutbildningen inom utrikesdepartementet som inleddes i mars 1973.

Jag anser tiden nu vara inne för att göra en samlad översyn av de personalpolitiska frågorna inom utrikesförvaltningen. Jag föreslår att uppdraget att göra denna översyn anförtros åt en särskild utredning med parlamentarisk förankring. Utredningen bör studera problem rörande UD-personalens rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden samt framlägga förslag i dessa frågor. Andra frågor som berör utrikes­förvaltningen bör tas upp av utredningen i den mån de är av väsentlig betydelse för de spörsmål'Som utredningen i första hand skall behandla.

Vad gäller rekryteringsfrågorna vill jag anföra följande. Enligt nuvarande ordning, som går tillbaka till 1963 års utredning genomgår alla de som önskar vinna inträde i diplomatisk tjänst den tvååriga aspirantutbildningen. Utredningen bör pröva lämpligheten av ökad sidorekrytering på mellangrads- och chefstjänstemannanivå som ett komplement härtill.

Utredningen bör undersöka om behov föreligger att utrikes­förvaltningens tjänstemän bereds ökade möjligheter att temporärt tjänstgöra inom andra delar av statsförvaltningen.

Utredningen bör vidare studera metodiken för placering av personal vid utlandsmyndighet resp. inom hemmaförvaltningen. Därvid bör olika typer av ansökningsförfaranden undersökas. Den närliggande frågan om att i personalplaneringen utnyttja ett betygssystem bör också undersökas.

Utbildningsfrågorna bör få en framträdande plats i utredningsarbetet. Redan tidigare har jag erinrat om den översyn av aspirantutbildningen som nu företas i departementet och vilken beräknas vara slutförd vid årsskiftet


 


155                             Kommittéer; Utrikesdepartementet   UD:5

1974/75. Resultatet av översynen bör överlämnas till utredningen för övervägande. Jag finner det vidare angeläget att utredningen undersöker behovet av fortbildning och vidareutbildning inom utrikesförvaltningen. Möjligheterna att få till stånd ett personalutbyte med andra myndigheter och organisationer synes också värda att prövas.

De av mig tidigare redovisade tendenserna till ökad integrering av de olika personalkategoriernas arbetsuppgifter aktualiserar möjligen förändringar i personalstrukturen. Utredningen bör närmare studera dessa frågor. Det är angeläget att den lokalanslällda personalen i möjlig mån får arbeta under villkor som stämmer inte bara med den lokala arbetsmarknadens krav utan också med de svenska löntagarorganisationernas strävanden. De lokalanställdas tjänstgöringsförhållanden förtjänar särskilt studium.

Dominansen av kvinnor i vissa yrkesområden med genomsnittligt lågt löneläge har en motsvarighel också inom utrikesförvaltningen. Utredningen bör skaffa sig en överblick över existerande skillnader inom utrikesför­valtningen mellan mäns och kvinnors anställningsvillkor och möjligheter till vidareutbildning och befordran m. m. samt överväga åtgärder som är ägnade att motverka sådana skillnader. Utredningen bör därvid samråda med utredningen angående kvinnornas situation inom den statligt lönereglerade offendiga förvaltningen.

De frågor som utredningen bör behandla följs av naturliga skäl uppmärksamt av personalen inom utrikesförvaltningen. Jag vill understryka vikten av att utredningen håller nära kontakt med berörda personalorganisationer under utredningsarbetet.

Kungl. Maj:t har tidigare denna dag bemyndigat mig att tillkalla en sakkunnig för att göra en översyn av utrikesdepartementets organisation. Den nu aktuella utredningen bör under sitt arbete samråda med den sakkunnige.

Utredningsarbetet bör bedrivas med all möjlig skyndsamhet. Utredningens betänkande bör framläggas senast i maj 1975.

Utredningen   har   under   tiden   juni   -   oktober   1974   hållit   fyra sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.


 


Fö:l   Skr 1975:4                                                     156

Försvarsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:3 och 4

1.1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning (Fö 1968:19)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 januari 1967 föratt överse rekvisitions- och förfogandelagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 6 februari 1967):

Utredningsman: Lundberg, N. Ragnar W., f.d. generaldirektör

Expert: Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef

Sekreterare: Forssberg, E. Olof, hovrättsassessor

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Fö 19.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggning med den sakkunnige (H 1974:02) som tillkallats av chefen för handelsdepartementet för att se över allmänna ransoneringslagen (1954:280). Därutöver har arbetet med att utarbeta motiv till upprättade författningsförslag fortsatt.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

2. Försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1967 föratt utreda frågan om vissa ändringar i krigsmaktens fredsorganisation (se Post-och Inrikes tidn. den 9 februari 1967):

Ordförande: Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen


 


157                           Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö:2

Sakkunniga: Björk, Gunnar E., bankkonsulent, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Gustavsson, Gusti L. A., el-installatör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Hylländer, K. Gunnar E., köpman, led. av riksdagen (fr.o.m. den I juni 1974)

Strindberg, Per-Olof J., länsombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974) Sundström, M. Gudrun, fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Experter: Franzén, Nils P., organisationsdirektör Hansson, Nils O., överste Höljer, Gunnar, krigsråd

Knutsson-Hall, Torsten K., organisationsdirektör Larsson, Sven E., departementsråd Lugn, P. E. Robert, överste Månsson, E. O. Sigvard, överste

Nilsson, Alice H. Ch., kansliråd (fr.o.m. den 1 juni 1974) Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974) 0'Konor, Bengt G. W., kommendörkapten Thufvesson, Bengt E., departementsråd Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd

Sekreterare: Wigardt, Hans G. T., organisationsdirektör

Bitr. sekreterare: Lundbergh, Hans P. N. J., överstelöjtnant Lyckeberg, Nils, departementssekreterare

Lokal: Fredsgatan 2, 11152 Stockholm, tel. 113935 (sekreteraren), 11 42 85 (Lundbergh), 11 88 25 (expeditionen)

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberätlelse Fö 20. Tilläggsdirektiv se 1972 års riksdagsberättelse Fö 10 samt (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1967 bemyndigades chefen för försvarsdepartementet atl bl. a. tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om vissa ändringar i krigsmaktens fredsorganisation. Som utredningsman tillkallades f. d. landshövdingen Eric Wesström. Denne entledigades från uppdraget fr. o. m. den 1 januari 1972 från vilken tidpunkt riksdagsmannen Gunnar Gustafsson har varit utredningsman. Utredningsmännen har antagit namnet försvarets fredsorganisa­tionsutredning (FFU). FFU har avgett nio betänkanden, nämligen - i maj 1967 om indragning av Göta flygflottilj (Ds Fö 1967:4),


 


Fö:2   Skr 1975:4                                                   158

-  i december 1967 om indragning av Södertörns flygflottilj och Roslagens flygkår(Ds Fö 1967:16),

-  i december 1968 om organisation av flygvapnets förband inom Stock-boms området (Ds Fö 1968:5),

-  i december 1969 om indragning av flottiljadministrationen vid Östgöta flygflottilj (Ds Fö 1969:5),

-      i mars 1970 om ett nytt förband i Norrland, del 1 (Ds Fö 1970:6),
-i april 1971 om ett nytt förband i Norriand, del 2 (Ds Fö 1971:1),

-  i december 1972 om vissa förändringar i arméns fredsorganisation (Ds Fö 1972:4),

-  i november 1973 om ändringar i flygvapnets fredsorganisation (Ds Fö 1973:2),

-      i januari 1974 om fredsorganisationen på Gotland (Ds Fö 1974:1).
Härutöver har en promemoria avlämnats i december 1971 med vissa

allmänna synpunkter på utredningens arbete (Ds Fö 1971:8).

Vidare har FFU avgett yttrande över bl. a. en av chefen för armén upprättad plan för arméns fredsorganisation i vad avser fredsorganisa­tionens utformning i Skövde.

På grundval av utredningens betänkande i december 1972 (Ds Fö 1972:4) och prop. 1973:135 har riksdagen beslutat bl. a. att Göta livgarde (P 1) i Enköping skall avvecklas samt att arméns kompaniofficersskola (AKS) i Uppsala och pansartruppernas kadett- och aspirantskola (PKAS) i Enköping skall flyttas till Skövde (FöU 1973:26, rskr 1973:382). Riksdagen har vidare beslutat att Upplands signalregemente (S 1) m.m. i Uppsala skall flyttas till Enköping (prop. 1974: 50, FöU 1974:25, rskr 1974:270).

Utredningens förslag i november 1973 om ändringar i flygvapnets fredsorganisation (Ds Fö 1973:2) och i januari 1974 om organisationen på Godand (Ds Fö 1974:1) samt frågan om fredsorganisationens utformning i Skövde övervägs f. n. inom försvarsdepartementet.

Beträffande utredningens övriga förslag har statsmakterna tidigare tagit ställning.

När Kungl. Maj:ts bemyndigande inhämtades den 3 februari 1967 anförde dåvarande departmentschefen bl. a. följande.

Effekten av våra försvarsansträngningar beror i hög grad på hur stor del av våra försvarsutgifter som kan avdelas för uppsättning och omsättning av krigsförband. Vi bör därför inrikta oss på att avdela största möjliga del av utgifterna för sådana ändamål. Omvänt innebär detta att vi noggrant måste uppmärksamma och begagna möjligheterna att hålla ned sådana utgifter för fredsorganisationen som inte direkl bidrar till försvarseffekten. Regeringens ambitioner att begränsa ökningen i försvarsutgifterna nödvändiggör ytterligare insatser för att rationalisera freds­administrationen.

Detta uttalande är enligt min mening aktuellt även i dag. Behovet av besparingar och rationaliseringar inom fredsorganisationen har snarare ökat sedan år 1967. Jag ansluter mig också till vad min företrädare anförde i fråga om motiven för att tillkalla en särskild utredning att lämna förslag om ändringar i det militära försvarets fredsorganisation, nämligen att

en strukturrationalisering av krigsmaktens fredsorganisation, som innefattar nedläggning av fredsförband och utbildningsanstalter, medför åtskilliga avvägningsproblem. Bl. a. aktualiseras avvägningar mellan militära och allmänt samhälleliga intressen, som i många fall kan bli ömtåliga. Det synes därför lämpligt att en utredning om ändringar i freds­organisationen anförtros åt en särskild sakkunnig.


 


159                            Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö;2

Vid bedömningen av olika förändringar bör den sakkunnige beakta såväl militära effektivitetssynpukter på kortare och längre sikt som andra samhälleliga behov.

Jag vill särskilt understryka angelägenheten av att de militära och andra samhälleliga aspekterna beaktas och värderas jämsides på ett tidigt stadium i överväganden om förändringar i försvarets fredsorganisation. Genom den samhälleliga utvecklingen har de avvägningar som därvid aktualiseras i många fall blivit allt ömtåligare och svårare. Mot bl. a. den bakgrunden finner jag det motiverat att bredda den parlamentariska representationen i FFU.

Utvecklingen inom samhället och inom försvaret motiverar också att de ursprungliga direktiven kompletteras i vissa avseenden.

Min företrädare anförde år 1967 att särskild uppmärksamhet borde ägnas åt förbands och utbildningsanstalters betydelse från såväl allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter som med hänsyn till behov av mark för tätorters expansion, trafik- och bostadsändamål m. m. Ett viktigt nytt underlag för utredningen utgör härvid statsmakternas beslut om regional utveckling och hushållning med mark och vatten (prop. 1972:111, InU 1972:28, CU 1972:35, rskr 1972:347) samt om medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248). Vad som anförs i dessa beslut bör beaktas vid utredningens överväganden.

Försvarets ökade behov av mark för övningsändamål har kommit att alltmer konkurrera med behov av mark för andra ändamål och har därigenom medfört allt svårare avvägningar mot andra samhällsintressen. Det är angeläget att FFU beaktar dessa förhållanden. Riksdagen har beslutat (mot. 1974:1282, FöU 1974:19, rskr 1974:190) att ge Kungl. Maj:t till känna vad försvarsutskottet har anfört om överväganden rörande markförvärv för det militära försvaret. Utskottet har framhållit att den konflikt som i vissa fall råder mellan samhällsintresset av övningsmark för försvarets räkning och markägares berättigade intressen på senare år har blivit mera påtaglig. Även allmänheten och kommuner m. m. berörs inte sällan när man utvidgar militära övningsfält. Enligt utskottet finns det anledning att överväga möjligheter av det slag som redovisats i motionen 1974:1282 samt att frågan bör ses i ett stort sammanhang och att den bör bli föremål för utredning. Enligt min mening bör FFU:s uppdrag omfatta även en sådan utredning.

Jag anser — liksom min företrädare — att det är angeläget att rationaliseringsåtgärdernas följder för den anställda personalen beaktas. De värnpliktigas ökade intresse att få tjänstgöra nära hemorten har på senare år kommit till uttryck i olika sammanhang. Det är viktigt att de värnpliktigas intressen uppmärksammas. De måste dock avvägas mot de operativa kraven, bl. a. behovet av en utbildning i rätt miljö, konkurrensen

om mark i tätorternas närhet samt regionalpolitiska och allmänt samhälls­ekonomiska förhållanden.

Min företrädare anförde år 1967 att utredningsarbetet borde bedrivas skyndsamt men också att omfattningen och arten av lämpliga strukturförändringar i fredsorganisationen i många fall inte torde kunna bedömas förrän den då arbetande 1965 års försvarsutredning slutfört sitt arbete.

Sedan dess har både 1968 och 1972 års försvarsbeslut fattats av statsmakterna. F. n. pågår förberedelsearbete för ett nytt större beslut om försvarets inriktning. Arbetet bedrivs av bl. a. överbefälhavaren, främst i


 


Fö:2   Skr 1975:4                                                    160

form av perspektivplanering. Resultatet av detta arbete skall redovisas i etapper enligt en särskild tidsplan. Resultatet av den s. k. fasen 2 skall redovisas under fjärde kvartalet 1975. I perspektivplanen skall över­befälhavaren ange olika försvarsstrukturers konsekvenser i stort för fredsorganisationens utformning. Bl. a. skall överbefälhavaren belysa behovet av utbildningskapacitet i stort. Något förslag till detaljutformning av fredsorganisationen skall däremot inte redovisas i perspektivplanen.

Jag avser att senare i år begära Kungl. Maj :ts bemydigande att tillkalla en parlamentarisk försvarsutredning med uppgift att på grundval av bl. a. överbefälhavarens perspeklivplan lämna förslag om försvarets framtida inriktning.

För att försvarets fredsorganisation snabbt skall kunna anpassas till statsmakternas inriktning av försvaret och krigsorganisationens behov är det lämpligt att FFU successivt tar del av överbefälhavarens perspektivplanering och senare av försvarutredningens överväganden så att de fredsorganisatoriska konsekvenserna kan belysas i nära anslutning till nästa större beslut om försvarets inriktning. FFU bör därför inrikta sitt arbete på att i nära anslutning till detla beslut lämna förslag om fredsorganisationens framtida utformning på grundval av bl. a. överbefälhavarens perspektivplanering och den kommande försvarsutredningens förslag. Utredningen bör dock vara oförhindrad att dessförinnan avge delförslag om så befinnes lämpligt. FFU bör således samarbeta med överbefälhavaren och den kommande försvarsutredningen.

Ett annat ingångsvärde för FFU kommer att vara 1972 års värnplikts­utrednings överväganden och förslag. Även med denna utredning bör därför samarbete ske.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag anser det vara självklart att eventuella studier inom de militära staberna av fredsorganisatioriska förändringar inte bedrivs utan att vara samordnande med FFU:s arbete. Endast genom en sådan samordning kan nödvändig hushållning med de begränsade utredningsresurserna äga rum samt onödig oro och osäkerhet om framtiden bland den anställda personalen och andra berörda undvikas.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 30 sammanträden samt besökt en örlogsbas, åtta förband (även försvarsområdesförband) och fem skolor i armén och två kustartilleriförsvar/kustartilleriförband. Sex chefer för centrala myndigheter har lämnat muntliga orienteringar för utredningen. 1 överläggningar och ömsesidig orientering har deltagit bl. a. fyra militär befälhavare.

Utredningen har den 23 januari 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:1) Förslag till ändringar av fredsorganisationen på Gotland, den 13 mars 1974 ett yttrande rörande fredsorganisationen i Skövde samt den 9 oktober 1974 förslag till lokalisering av Västra inskrivningscentralen och Marinens helikopterdetachement i Göteborg.

Utredningens arbete kommer att pågå under hela år 1975.


 


161                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö;4

3.1968 års personalkategoriutredning (Fö 1969:16) (PKU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 för att verkställa utredning rörande vissa personalfrågor vid försvarets materielverk m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 30 juli 1968):

Ordförande: Curtman, Curt W., f.d. överdirektör (t.o.m. den 16 april 1974)

Sakkunniga: Ljunggren, Lars R., generaldirektör (t.o.m. den 16 april 1974) Skoglund, B. E. Folke, överdirektör

Experter: Bratt, Lars O., byråchef (t.o.m. den 16 april 1974) Kollind, Hans O., krigsråd (t.o.m. den 16 april 1974) Sjöberg, K. Fredrik V., avdelningsdirektör (t.o.m. den 16 april 1974) Strömblad, B. Charles Rune, försvarsöverläkare (t.o.m. den 16 april 1974)

Sekreterare: Rosell, E. Egon, organisationsdirektör (t.o.m. den 16 april 1974)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Fö 16.

Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit sex sammanträden.

Utredningen har den 16 april 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:2) Personal för hälso- och sjukvård inom krigsmakten.

Uppdraget är därmed slutfört.

4. Utredningen (Fö 1970:16) om befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 december 1968 för alt utreda befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten:

Utredningsman: Lundberg, N. Ragnar W., f.d. generaldirektör

Experter: Ahrén, S. Lennart, kommendör av 1. graden Igelstam, Rutger M., överstelöjtnant Löfstad, Einar O. F., förste byråintendent Ogner, Stig V., byråchef Werner, Ulf C. L., departementssekreterare

11   Riksdagen 1975. t saml. Nr 4


 


Fö:4   Skr 1975:4                                                   162

Sekreterare: Olsson, Jan O., departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Elmer, Dag J. B., kanslisekreterare

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Fö 16.

Utredningen har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit åtta sammanträden.

Utredningen har den 27 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:46) Befordringsförfarandet inom krigsmakten.

Uppdraget är därmed slutfört.

5. Utredningen (Fö 1970:23) rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1970 för att företa utredning rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. (se Post- och Inrikes tidn. den 21 november 1970):

Utredningsman: Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen

Experter: Boberg, S. Lennart M., stabskonsulent Creutzer, Bertil R., generalmajor Domvall, E. Göte, byrådirektör van der Heeg, Nils H., avdelningsdirektör Hellmér, Åke, byrådirektör Hultan, Ivan, avdelningsdirektör Hårleman, Tord P. R., major (fr.o.m. den 1 juni 1974) Karlsson, Ulf G., departementssekreterare

Norström, Gunilla K. B., generalsekreterare (fr.o.m. den 1 juni 1974) Olof son, Erik G., byrådirektör

Reuterswärd, Carl R., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Ternemar, J. Tommy, konsulent Terstad, I. Gösta A., kansliråd

Thorstensson, Per-Gunnar H., överstelöjtnant (fr.o.m. den 1 juni 1974) Törnquist, Leif J. O., major (fr.o.m. den 1 juni 1974) Virdesten, Sten G., avdelningsdirektör Wassén, Brita E., kammarrättsråd

Sekreterare: Virdesten, Sten G., avdelningsdirektör


 


163                           Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö:6

Bitr. sekreterare: Ershammar, Mats O. T., förste byråinspektör Högberg, C. Johan H., departementssekreterare

Lokal: Munkbron II, 1 tr., 111 28 Stockholm, tel. 1087 72 (sekreteraren) växel 763 10 00 (Högberg), 10 87 79 (Ershammar)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Fö 17.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

6. Krigsmaktens förvaltnlngsutbildnlngsutredning (Fö 1971:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 februari 1971 föratt utreda och inkomma med förslag till förvaltningsutbildning inom krigsmakten:

Utredningsman: Nihifors, Folke U., organisationsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter: AIdén, Margareta, byråintendent (t.o.m. den 30 september 1974) Aronsson, Margen H., överstelöjtnant (t.o.m. den 30 september 1974) Brantberger, Per-Gunnar, överste

Danell, N. Erik V., byrådirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Knöös, Erik O., kapten Lindberg, R. Greger, överste

Lönnqvist, Eva M., förste byråintendent (t.o.m. den 30 september 1974) Magnusson, Lennart C. O., avdelningsdirektör Nyberg, Stig K., studierektor

Selin, Nils-Arne, förste flygtekniker (t.o.m. den 30 september 1974) Skedinger, Arne H. E., överstelöjtnant (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Svensson, C. Gösta, byrådirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Torfgård, Sven H. C. T., överste av 1. graden (fr.o.m. den 1 november 1974) Asgård, Bo H., marindirektör av I. graden (t.o. m.den 30 september 1974)

Sekreterare: Dinell, Jan A. C., departementssekreterare

Lokal: Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9, 115 28 Stockholm, tel. 60 25 35 (utredningsmannen), växel 763 10 00 (sekreteraren), 67 6071 (sekretariat)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 19.


 


Fö:6   Skr 1975:4                                                   164

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 121 sammanträden.

Utredningen har den 28 augusti 1974 avgett ett betänkande i två delar (SOU 1974:51 ocb 52) Utbildning i förvaltning inom försvaret.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

7. Ledningsgruppen (Fö 1971:03) för fortsatt utveckling av försvarets planerings- och programbudgetsystem (PPBG)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1971 för att framlägga förslag rörande den slutliga utformningen av försvarets nya planerings- ocb budgeteringssystem samt att leda och samordna det fortsatta utvecklingsarbetet inom förenämnda område:

Ordförande: Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd

Ledamöter: Grape, S. Lennart, departementsråd

Johansson, Bengt A. W., departementsråd (t.o.m. den 31 juli 1974) Petri, Gunnar G. B., kansliråd (fr.o.m. den 1 augusti 1974)

Experter: Albrektson, Hans B., departementssekreterare (t.o.m. den 21 februari 1974)

Andersson, O. Inger S., förste byråsekreterare Andrén, Nils B. E., professor Bergelin, Peter, överstelöjtnant Bovallius, Lars K. R., avdelningsdirektör Broström, Ulf T. F., avdelningsdirektör Dahlén, Rune B., avdelningsdirektör Edman, Kurt E., avdelningsdirektör Englund, Lars-Erik, överstelöjtnant Ekelund, Jan C, byrådirektör Eriksson, Kurt L. F., laborator Faugert, Sven J. E., byrådirektör Folke, U. Ingemar, överstelöjtnant Franzén, L. Göran, överingenjör (t.o.m. den 31 maj 1974) Hjelmberg, E. Lars-B., pol. mag. (t.o.m. den 31 maj 1974) Holmberg, Gunnar E., planeringsdirektör Jansson, Carl-Gustaf, tekn. stud. (t.o.m. den 14 juni 1974) Kangert, Håkan, byrådirektör Lahrman, A. Ebbe, byråintendent Lalin, Per Olof, revisionsdirektör Larsson, Nils, byrådirektör (t.o.m. den 31 maj 1974)


 


165                             Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö:8

Liljedahl, Svante R., överstelöjtnant (t.o.m. den 4 april 1974)

Muld, Andres, byrådirektör

Nilsson, Stig Å., organisationsdirektör

Olhede, Torleif E., departementssekreterare

Olsson, Jan O., departementssekreterare (fr.o.m. den 22 februari 1974)

Pellnäs, Bo, major (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Persson, Lars Bertil, överstelöjtnant

Persson, Ragnar, överstelöjtnant (t.o.m. den 29 april 1974)

Rangne, Bo, avdelningsdirektör

Ringb, Per Arne, överstelöjtnant

Sandberg, A. Palle G., kommendörkapten

Stefenson, Bror P. H., kommendörkapten

Strand, Kärl-Erik, kansliråd

Strangert, Per O., överingenjör (t.o.m. den 4 april 1974)

Wettemark, Oskar G., kapten

Österblad, J. Ivan, major (t.o.m. den 30 september 1974)

Österdahl, Lars-Erik O., avdelningsdirektör

Sekreterare: Edgren, Claes A. W., överste (fr.o.m. den 1 januari 1975)

Bitr. sekreterare: Hellman, Sven R., överingenjör Lönnbom, Bengt A. V., överstelöjtnant Moberg, Sten L., byrådirektör (fr.o.m. den 2 maj 1974) Sondén, Jan-Anders, kommendörkapten

Tjörnemo, Cari-Erik A., överstelöjtnant (t.o.m. den 30 september 1974) Wahlström, J. Klas E., t.f. kansliråd (t.o.m. den 28 mars 1974) Wessberg, Göran, byrådirektör (t.o.m. den 29 april 1974)

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för ledningsgruppen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 20.

Ledningsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 22 sammanträden.

Arbetet har under ledningsgruppen bedrivits i projektgrupper. Antalet sådana har under perioden minskat från sju till fem. De har hållit sammanlagt 59 sammanträden.

Ledningsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

8. Militära pensionsåldersdeiegatlonen (Fö 1971:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1971 med uppgift att till Kungl. Maj :t lämna förslag i frågor som hör samman med


 


Fö:8   Skr 1975:4                                                    166

genomförandet av höjningen av pensionsåldern för militär personal (se Post- och Inrikes tidn. den 8 november 1971):

Ordförande: Wetterblad, R. Ingmar T., generaldirektör

Ledamöter: Bodin, K. Berndt, departementssekreterare Bäcklin, Lars R., ombudsman Wiberg, N. Ola R., förste ombudsman Winéus, Bengt G., departementssekreterare Ersättare för ledamöter:

Liedberg, Anders J. B., ombudsman (för Bäcklin) Sandberg, K. G. Ulf, ombudsman (för Wiberg)

Experter: Lindahl, Carl-Fredrik H., överstelöjtnant Tamfeldt, Bengt G., överstelöjtnant

Sekreterare: Stålhandske, O. Lennart, överstelöjtnant

Bitr. sekreterare: Otterberg, L. Håkan, kapten

Lokal:   Försvarsdepartementets  kommittélokaler,   Sehlstedtsgatan  9, 115 28 Stockholm, tel. 62 28 07 (sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 21.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9.1972 års värnpliktsutredning (Fö 1972:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 för att utreda de värnpliktigas utbildning och utnyttjande m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 27 maj 1972):

Ordförande: Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen

Sakkunniga: Brännström, Roland J., verkmästare, led. av riksdagen Enskog, Carl-Gustav B., personalchef, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Hedin, Cari Eric, lantbrukare, f.d. led. av riksdagen


 


167                         Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö: 10

Experter: Berggren, Alf, kommendör av 1. graden Borgquist, Frithiof, byråchef Creutzer, Bertil R., generalmajor Hörnquist, K. Iwan E., överste av I. graden Karlsson, Ulf G., departementssekreterare Lindgren, Carl-Ivar, överste Lugn, P. E. Robert, överste Lyth, K. Erik, överste av 1. graden Magneberg, Stig E., överste Skarstedt, Cari-Ivar S., rättschef Wagner,G. F. Wilhelm, överste av 1. graden

Huvudsekreterare: Engman, O. Ingemar, departementsråd

Sekreterare: Jansson, K. Erik, kapten Nystedt, Stig H., t.f. avdelningsdirektör

Lokal: Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9, 115 28 Stockholm, tel. 67 18 08,61 35 03 (sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fö 18.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden saml haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 3 maj 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:3) Rekrytering och utbildning av värnpliktiga för lokalförsvarsförband med stationära uppgifter m. m.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10.1973 års vapenfriutredning (Fö 1973:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1973 för översyn av lagen om vapenfri tjänst och sanktionerna vid vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst:

Ordförande: Holmberg, Carl V., justitieråd

Sakkunniga: Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen

Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 december 1974)


 


Fö: 10   Skr 1975:4                                                168

Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30

november 1974)

Möller, S. A. Birger, f.d. led. av riksdagen

Norrby, Karl-Eric, lantbrukare, led. av riksdagen

Werner, N. Mårten S., komminister, led. av riksdagen

Experter: Sjöholm, Eric G. R., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974) Suneson, Karl-Henrik A., byrådirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974)

Sekreterare: Janson, Björn C, hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Körlof, Björn H. B., kanslisekreterare (fr.o.m. den 4 juni 1974)

Lokal:   Försvarsdepartementet,   Regeringsgatan   1-3,   Fack,   103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren och bitr. sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Fö 14.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt företagit studiebesök i Danmark och Norge. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

11. Sakkunnig (Fö 1973:02) för studier avseende utvecklingen efter år 1977 av de delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för studier avseende utvecklingen efter år 1977 av de delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar (se Post- och Inrikes tidn. den 2 februari 1974):

Utredningsman: Gyllö, Sture A., avdelningschef

Sekreterare: Lundquist, David N., förste byråsekreterare

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgalan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till slatsrådsprotokollet den 20 december 1973):

Genom beslut den 16 juni 1972 uppdrog Kungl. Maj :t åt överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen att envar inom sitt verksamhetsområde genomföra perspektivplanering. Planeringen skulle ske enligt närmare anvisningar från chefen för försvarsdepartementet.


 


169                           Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö:ll

Genom beslut den 23 november 1973 uppdrog Kungl. Maj:t åt överstyrelsen för ekonomiskt försvar att i samråd med berörda myndigheter bedriva försök med bl. a. perspektivstudier inom det ekonomiska försvaret. Studierna skulle ske enligt närmare anvisningar från chefen för handelsdepartementet.

Perspektivplaneringen avseende det militära försvaret och civilförsvaret och perspektivstudierna avseende det ekonomiska försvaret utgör led i framtagandet av underlag för nästa större beslut om försvarets fortsatta inriktning. Beslutet avses bli ett totalförsvarsbeslut och fattas våren 1977.

Perspektivplaneringen och perspektivstudierna avser perioden 1977-1990-taIets början. Resultaten av planerings- och studiearbetet skall redovisas under fjärde kvartalet 1975.

För att underlaget för nästa försvarsbeslut skall bli så fullständigt som möjligt bör ett motsvarande långsiktigt underlag tas fram för de delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar, här sammanfattningsvis benämnda övrigt totalförsvar. Detta bör ske mot bakgrund av förutsättningar som till övervägande delen "är gemensamma för totalförsvaret samt med hänsyn i övrigt till behovet av samordning inom totalförsvaret.

övrigt totalförsvar omfattar verksamheter vid ett flertal olika myndigheter. Planeringsproblemen är av mångskiftande karaktär. I vissa fall är utvecklingen inom andra totalförsvarsgrenar avgörande för kraven på insatser, i andra fall kan utvecklingen av samhället i övrigt och olika antaganden om karaktären av möjliga framtida krig eller kriser ha avgörande betydelse. Detta innebär bl. a. att även om de säkerhetspolitiska utgångspunkter och det samlade miljöunderlag som gäller för det militära försvarel, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret har giltighet också för övrigt totalförsvar så kan detta underlag kräva viss bearbetning för att kunna utnyttjas för att inrikta studierna av den framtida utvecklingen av övrigt totalförsvar. Inriktningen torde i så fall kunna ske genom en sammanställning av styrinformation från miljöunderlaget eller genom härledning av mål utgående från underlag från andra totalförsvarsgrenars utveckling.

Verksamheterna inom övrigt totalförsvar kan vid studierna sammanföras i följande program, nämligen ledning, viss polisverksamhet, sjukvård och allmän administration.

Programmet ledning kan därvid avse försvarsberedskapsåtgärderna för i krig eller vid kriser erforderlig civil, statlig och primärkommunal verksamhet utom sådan som hänför sig till civilförsvar, ekonomiskt försvar eller till något annat program inom övrigt totalförsvar.

Programmet ledning kan sålunda avse försvarsberedskapsåtgärderna för den civila ledningsorganisationen — högsta, centrala, högre och lägre regionala samt lokala ledningen.

Till ledning kan vidare räknas psykologiskt försvar, försvarsberedskapsåtgärder för ljudradio- och TV-produktion och -distribution, telekommunikationer och kartförsörjning.

Försvarsberedskapsåtgärder avseende ledningsverksamhet inom polisväsende och sjukvård bör räknas till programmen viss polisverksamhet resp. sjukvård.

Programmet viss polisverksamhet kan omfatta dels försvarsberedskapsåtgärderna för den allmänna polisverksamheten, dels översiktligt den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet.


 


Fö;ll    Skr 1975:4                                                   170

Programmet sjukvård kan omfatta fösvarsberedskapsåtgärderna för den allmänt civila hälso- och sjukvården, läkemedelsförsörjningen och försörjningen i övrigt inom sjukvårdsområdet samt landstingens verksamhet. Hänsyn bör här tas till motsvarande verksamhet inom det militära försvaret och civilförsvaret.

Till programmet allmän administration bör räknas sådana verksamheter inom övrigt totalförsvar som inte rimligen kan hänföras till ledning, viss polisverksamhet eller sjukvård, t. ex. utbildning av vapenfria värnpliktiga.

För pågående perspektivplanering och perspektivstudier inom totalförsvaret gäller en indelning av arbetet i två etapper. Redovisningen av resultatet från den första etappen ger underlag för en närmare inriktning av den andra etappen. För att studiearbetet skall kunna koncentreras till de väsentligaste problemen bör detta mönster följas även för övrigt totalförsvar.

Någon myndighet med instruktionsmässiga samordningsuppgifter finns inte inom det aktuella området. En särskild sakkunnig bör därför tillkallas för att svara för genomförandet av här berörda studier. Den sakkunniges uppgift blir att för övrigt totalförsvar i samarbete med berörda myndigheter inrikta och samordna framtagningen av underlag för kommande totalför­svarsbeslut. Den sakkunnige bör därvid från fall till fall bedöma formerna för inriktningen och behovet av samordning. Ambitionsnivån i arbetet bör avvägas med hänsyn till problemens långsiktiga betydelse och tillgänglig utredningskapacitet vid berörda myndigheter. Resultatet av studierna bör föreligga senast i december 1975.

En betydande del av studiearbetet bör på den sakkunniges uppdrag kunna utföras av de berörda myndigheterna. De myndigheter det är fråga om är i första hand sådana som har totalförsvarsanslag och vilkas försvarsverksamhet i detta sammanhang inte i sin helhet bör räknas till militärt försvar, civilförsvar eller ekonomiskt försvar.

I sammanhanget erinras om att den av Kungl. Maj:t den 2 juni 1972 tillkallade beredningen för långsiktig totalförsvarsplanering har att pä departementsnivå samordna den långsiktiga planeringen inom totalförsvaret.

Den sakkunnige har under tiden februari - oktober 1974 hållit 20 sammanträden med sekreteraren, samt haft överläggningar med olika myndigheter och organisationer som berörs av utredningsuppdraget.

Visst underlag har inhämtats från de myndigheter som berörs av studierna.

Den sakkunnige beräknas slutföra sitt arbete under fjärde kvartalet år 1975.

12.1974 års underrättelseutredning (Fö 1974:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att utreda riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 januari 1974):

Ordförande: Rosén, Nils Gustav K. G., f.d. universitetskansler


 


171                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö:12

Sakkunniga: Axell, H. Göran, ombudsman Clason, Anders E. V., chefredaktör Eriksson, Nancy M., fru, f.d. led. av riksdagen Hedlund, Gunnar, förutvarande statsråd, led. av riksdagen Himmelsirand, J. Ulf L, professor

Experter: Ekman, C. H. Stig, docent (fr.o.m. den 1 april 1974) Skarvall, Kari-Erik, hovrättspresident (fr.o.m. den 6 februari 1974)

Sekreterare: Holmquist, K. O. Rolf, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 6 februari 1974)

Bitr. sekreterare: Nilsson, E. Sören, departementssekreterare (fr.o.m. den 24 januari 1974)

Lokal: Handelsdepartementet, Rosenbad 2, Fack, 103 20Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av slatsrådel Holmqvist till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

Omsorgen om det egna landets yttre trygghet är ett grundläggande drag i alla nationers säkerhetpolitik. Syftet med Sveriges säkerhetspolitik har bekräftats av riksdagen senast åren 1972 och 1973 (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231, prop. 1973:1 bil. 6, FöU 1973:8, rskr 1973:62). Det har angetts på följande sätt.

Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

Riksdagen har vidare beslutat att vår säkerhetspolitik, i en värld av politiska spänningar och stora militära resurser, även i fortsättningen skall bygga på alliansfrihet i fred och syfta till neutralitet i krig. För att denna neutralitetspoliiik skall vara trovärdig och realistisk måste den genomföras med stabil politisk inriktning och med stöd av ett totalförsvar som är avpassat och uppbyggt för att värna vårt oberoende, i första hand genom att vara fredsbevarande.

Beträffande totalförsvarets utformning har riksdagen både 1972 och 1973 uttalat bl. a. att en allsidig underrättelsetjänst skall ingå i vårt totalförsvar. Betydelsen av en sådan har utvecklats i de anvisningar för planeringsinriktning m. m. för perioden 1974/75 — 1978/79 inom det militära försvaret som chefen för försvarsdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelade den 6 mars 1973.1 dessa anvisningar heter det bl. a. följande.

Beträffande den operativa styrkan på kort sikt bör vid planeringen bl. a. beaktas att värdet för en främmande stat av att militärt kontrollera Sverige uppstår först i en akut krissituation eller vid krig mellan stormaktsblocken i Europa. En noggrann uppföljning av den säkerhetspolitiska situationens utveckling och en allsidig underrättelsetjänst bör ge oss förvarning om att en


 


Fö:12   Skr 1975:4                                                  172

skärpning av läget är förestående. Denna möjlighet till förvarning innebär att mobiliserings- och kuppförsvarsberedskapen under perioden kan hållas på en lägre nivå än den nuvarande. Incidentberedskapen för förband och enheter med uppgifter att fastställa, hindra och beivra kränkningar av vårt territorium bör upprätthållas på i stort samma nivå som för närvarande.

Den militära underrättelsetjänstens ändamål i fred är att lämna underlag för överbefälhavarens beslut angående åtgärder vid kränkning av vårt territorium och angående det militära försvarets beredskap och vår krigsplanläggning. Den skall även ge underlag för statsmakternas beslut om åtgärder i syfte att höja vår beredskap. Underrättelsetjänsten skall vidare lämna underlag för statsmakternas och cenirala myndigheters, däribland överbefälhavaren, beslut och förslag angående krigsmaktens uppbyggnad och utveckling i stort. Vidare skall underrättelsetjänsten ge underlag för beslut om utformning av och taktiska föreskrifter för våra krigsförband samt beträffande utveckling av vår krigsmateriel och utformning av våra befästningar.

Överbefälhavaren skall enligl sin instruktion (1968:408) leda underrättelsetjänsten inom krigsmakten. Han har fastställt underrättelse­instruktion och underrättelsereglemente för krigsmakten.

Försvarsstaben biträder överbefälhavaren vid ledning av det militära
försvarets
    underrättelsetjänst.    Underrättelseärenden        liksom

säkerhetsärenden handläggs vid sektion 2 inom försvarsstaben. Sektionen utarbetar överbefälhavarens order och anvisningar för försvars­attachéernas verksamhet samt för underrättelseinhämtningen vid försvarsstabens särskilda byrå och vid försvarets redioanstalt.

Försvarsstabens särskilda byrå — i den aktuella debatten benämnd IB — lyder direkl under överbefälhavaren. Denne har senast år 1972 lämnat skriftliga instruktioner för verksamheten. Av bestämmelserna för tjänsten vid byrån framgår bl. a. uppgift och inriktning, organisation i stort och ledningsförhållanden. Särskilt anges i vilka fall underlydande chef skall inhämta byråchefens beslut (godkännande).

För redovisning av medel till den särskilda verksamheten finns bestämmelser av Kungl. Maj:t, meddelade den 3 juni 1960. Av bestämmelserna framgår bl. a. att en särskild revisor skall förordnas av försvarets civilförvaltning. Revisorns uppgift är att siffergranska redovisningshandlingarna och kontrollera att i räkenskaperna redovisas alla medel som stått till förfogande samt att dessa, såvitt ske kan_, är vederbörligen verifierade. Efter varje budgetårs utgång skall lämnas redogörelse till chefen för försvarsdepartementet rörande disposition av anvisade medel.

Försvarsstabens underrättelseavdelning bearbetar operativa underrättelser, dvs. uppgifter om främmande stridskrafters styrka och belägenhet, beredskap och verksamhet samt uppgifter om militärgeografi, kommunikationer och underhållsresurser. Därutöver behandlas militärpolitiska frågor samt ekonomiska förhållanden av betydelse för bedömningen av främmande makters krigspotential.

Inom försvarsgrensstaberna bearbetas i särskilda avdelningar underrättelser av betydelse för försvarsgrenschefs beslut rörande förbandens mobilisering, utbildning, taktik, organisation, utrustning och personal.

Inom försvarets materielverk bearbetas vid varje huvudavdelning underrättelser om främmande makts färdiga materiel och tekniska metoder som underlag för beslut om utformning av vår materiel m. m. En omfattande


 


173                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö:12

samverkan sker med främst försvarsgrensstaberna och försvets forskningsanstalt.

Försvarets forskningsanstalt bearbetar underrättelser om materiel, teknik och forskning av grundläggande vetenskaplig natur.

Försvarets radioanstalt inhämtar underrättelser genom signalspaning och utför viss bearbetning före delgivning. Radioanstalten skall enligt sin instruktion hålla utrikes- och försvarsministrarna informerade om underrättelseverksamhetens inriktning och arbetets bedrivande i stort. Överbefälhavaren äger meddela anvisningar för inriktningen av radioanstaltens underrättelseverksamhet.

1 krig handläggs underrättelseärenden vid särskilda enheter i högkvarteret och i regionala staber samt vid förbanden.

Den s. k. Öst Ekonomiska Byrån intar en särställning bland de organ som är sysselsatta med underrättelseverksamhet. Byrån drivs av staten och det svenska näringslivet. Verksamheten består främst av utredningsarbete och rapportering. Rapporterna avser årliga sammanfattade bedömningar av östblocksstaternas ekonomi samt översikter angående lantbruk, energiförsörjning, olika industrisektorer och utrikeshandel m. m. Antalet rapporter är ca 40 om året.

Försvarsutskottet har granskat den militära underrättelsetjänsten. Med anledning av vad som inhämtats vid granskningen har utskottet lämnat en redovisning och vissa förslag till riksdagen (FöU 1973:25).

Utskottet ställer följande allmänna krav på underrrättelsetjänsten.

1.   Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre säkerhet.

2.   Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna.

3.   Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och inte vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.

4.   Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill ledning. Sekretesskravet måste beaktas.

Med utgångspunkt i de allmänna kraven på underrättelseorganisationen finner utskottet att verksamheten bör få en fastare inriktning genom att Kungl. Maj:t utfärdar riktlinjer (instruktion) för verksamheten. Utskottet föreslår vidare att det i fortsättningen öppet redovisas att en verksamhet av detta slag bedrivs och måste bedrivas. Det allmänna syftet och den organisatoriska anknytningen i stort bör enligt utskottet vara kända. Enligt utskottets mening bör den under överbefälhavaren ansvarige chefen för den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen stå i öppen personalförteckning.

Försvarsutskottet förutsätter att behovet av insyn och kontroll liksom nu i första hand tillgodoses genom att kommande riksdagars försvarsutskott följer verksamheten i stort och att regeringen ägnar frågan om underrättelsetjänsten betydande uppmärksamhet. Utskottet anser det vidare möjligl att en eventuell lekmannastyrelse för försvarsstaben i fredstid kan få till uppgift att ta ställning till principiella frågor rörande underrättelsetjänsten. Enligt utskottet kan man också tänka sig andra former för insyn och kontroll.

Genom utskottets granskning har aktualiserats en rad frågor rörande den personal som är fast knuten till den hemliga underrättelsetjänsten. Underrättelsetjänsten behöver enligt utskottet personal som är både effektiv och omdömesgill. Säkerhetsskyddet ställer särskilda krav. Mot denna bakgrund anser utskottet att man i fortsättningen bör ägna särskild


 


Fö;12   Skr 1975:4                                                  174

uppmärksamhet åt frågor som gäller rekrytering och anställningskontroll, utbildning för underrättelseverksamheten och vidareutbildning för annan verksamhet efter avslutad anställning. Olika medel bör enligt utskottet stå till förfogande när ett anställningsförhållande måste avvecklas. Verksamhetens speciella karaktär gör det också angeläget att överväga frågor om anställningsförhållanden, tystnadsplikt m. m. för den personal som är fast knuten till underrättelsetjänsten.

Beträffande medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen vid underrättelseorganisationen anför utskottet att det från personalens synpunkt är av väsentlig betydelse att misstankar om brottsligt eller eljest olämpligl förfarande med disponerade medel kan bli föremål för prövning som grundar sig på arkiverade redovisningshandlingar.

Utskottet anser att verksamheten vid den s. k. Öst Ekonomiska Byrån inte i första hand är ett försvarsintresse. Den särskilda kompetens som byrån representerar bör därför enligt utskottet inte ges statligt stöd som innebär organisatorisk anknytning till försvaret.

Riksdagen (rskr 1973:383) har godkänt de allmänna krav på underrättelsetjänsten som försvarsutskottet har angett och som sin mening givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet har anfört om den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen.

Jag avser att återkomma till Kungl. Maj:t med förslag att tjänsten för den under överbefälhavaren ansvarige chefen för den hemliga under­rättelsetjänsten skall redovisas i öppen personalförteckning och att den s. k. Öst Ekonomiska Byrån skall frigöras från försvaret.

En särskild utredning bör få i uppdrag att föreslå riktlinjer för den militära underrättelsetjänstens verksamhet m. m. och i samband därmed lämna erforderliga förslag till de instruktioner som bör utfärdas av Kungl. Maj:!. Utredningen bör även föreslå former för ökad insyn i och kontroll över den hemliga underrättelsetjänsten. Det bör även uppdras åt utredningen att lämna förslag beträffande medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen inom denna verksamhet.

Utredningen bör också för att få underlag till sina förslagom den framtida underrättelseverksamhetens inriktning göra de tillbakablickar på den hittillsvarande verksamheten som kan anses nödvändiga. Inte minst viktigt i det sammanhanget är att utredningen historiskt följer den hittillsvarande verksamhetens karaktär och inriktning under efterkrigstiden mot bakgrund av det internationella skeendets inverkan på vårt land och hur detta bedömdes vid vissa tidpunkter påverka vårt försvar och vår säkerhet.

Utredningen   har   under   tiden   februari   -  oktober   1974  hållit   tolv sammanträden, varav ett under tre dagar. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

13. Expertutredningen (Fö 1974:02) ang. prisreglering av försvarsutgifterna

Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 för att utreda system för prisreglering av försvarsutgifterna (se Post- och Inrikes tidn. den 28 maj 1974):


 


175                           Kommittéer; Försvarsdepartementet   Fö;13

Ordförande: Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd

Sakkunniga: Hjalmarsson, S. Åke, departementssekrelerare Mäler, Karl-Göran, docent

Experter: Billström, P. O. Frithiof, statistikchef (fr.o.m. den 27 maj 1974) Holmberg, Gunnar E., planeringsdirektör Hägg, Y. O. Sture, planeringsdirektör (fr.o.m. den 27 maj 1974) Linder, F. Georg, inköpsdireklör Thyberg, P. Erik, byråchef Wigur, J. T. Rolf, överste

Sekreterare: Strand, Karl-Erik, t.f. kansliråd

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 IO 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

Prisregleringen av utgifterna för det militära försvaret grundades under åren 1959/60-1968/69 på ett särskilt försvarsindex (1968 ändrat till prisregleringstal för försvaret). Detta index avsåg att ge kompensation för prisförändringar på de produkter försvaret använder. Försvaret fick således kompensation för en prisutveckling som avvek från den allmänna prisutvecklingen, vilket tidvis medförde oförutsebara anspråk på anslags­medel. Sedan budgetåret 1969/70 tillämpas prisreglering enligt nettoprisindex (prop. 1969:1, bil. 6, s. 14). Vid den omprövning av pris­regleringssystemet som föregick förändringen fr. o. m. budgetåret 1969/70 förordades att priskompensation skulle utgå för de prisstegringar som är att hänföra till allmänna prisstegringar i ekonomin. Någon av de officiella indexserierna avseende allmän prisutveckling borde ersätta de särskilda prisregleringstalen för försvaret. Konsumentprisindex ansågs därvid ligga närmast till hands. Med hänsyn till att huvuddelen av de varor som ingår i forsvarets konsumtion är undantagna från indirekta skatter valdes emellertid att tillämpa prisreglering på basis av nettoprisindex. För att det ekonomiska innehållet i 1968 års försvarsbeslut skulle bibehållas medgavs en särskild reservationsmedelsförbrukning om sammanlagt 470 milj. kr. under de tre aktuella budgetåren (de s. k. 'avlösningsmedlen').

Jag bedömer alt nu tillgängliga erfarenheter av tillämpningen av ett prisregleringssystem baserat på netloprisindex är tillräckliga för en utvärdering av detla system. Jag har mot denna bakgrund kommit fram till att sakkunniga nu bör tillkallas för att utvärdera erfarenheterna av nu tillämpat prisregleringssystem samt för att utforma och analysera alterna­tiva system för prisreglering.

De skilda krav som kan ställas på ett prisregleringssystem kan vara sinsemellan motstridiga. Vid utformningen av ett väl fungerande prisregleringssystem måste en avvägning ske mellan eftersträvade egen-


 


Fö:13   Skr 1975:4                                                  176

skaper. De viktigaste principiella krav som enligt min mening bör ställas på ett prisregleringssystem framgår utan prioritetsordning nedan.

Systemet bör vara så utformat att man undviker icke avsedda förändringar av försvarels resurstilldelning i förhållande till andra samhällssektorer. Det bör därför vara möjligt att bestämma skillnaden i kompensation i förhållande till elt system baserat på kompensation enligt den allmänna prisutvecklingen.

Systemet bör vara så utformat att det skapar stabilitet i statsbudgeten. Priskompensationen bör inte leda till ryckighet i medelstilldelningen.

Systemet bör vara så utformat att det skapar stabilitet i försvarsplaneringen. Detta förutsätter tillgång till sådana prognoser beträffande framtida kompensationsutfall i förhållande till prisutvecklingen på de produktionsfaktorer försvaret utnyttjar så att det redan vid planeringstidpunkten är möjligt att med rimlig säkerhet förutse det framtida reala resursutrymmet.

Systemet bör vara enkelt att tillämpa och lätt att överblicka.

Systemet bör anknyta till officiella, av statistiska centralbyrån (SCB) publicerade indexserier.

De prisstegringar som prisregleringssystemet avser bör särskiljas från de kostnadsstegringar som sammanhänger med att produkter förbättras. Detta är främst aktuellt vid materielanskaffning där kostnadsstegringar betingade av kvalitetshöjningar inträffar. De prisstegringar som prisreglerings­systemet skall kompensera för bör vidare vara rensade från produktivitetsökningar.

Systemet bör ge tillräckliga incitament till rationaliseringar och produktivitetshöjningar.

Systemet bör säkerställa den känslighet för ändrade relativa priser på skilda produktionsfaktorer som är en förutsättning för att uppnå bästa produktionslösningar. När en produktionsfaktor blir relativt sett dyrare än andra produktionsfaktorer bör detla få genomslag i den sam mansättning av produktionsfaktorer som utnyttjas i produktionsprocessen. Incitament för en anpassning till ändrade relativa priser bör, inom ramen för de möjligheter härtill som föreligger bl. a. i tidshänseende, säkerställas i prisregleringssystemet.

De sakkunniga bör insamla och bearbeta information till belysning av nu tillämpat prisregleringssystems innebörd i vad avser de ovannämnda kraven och sålunda utvärdera erfarenheterna av systemet. Vidare bör de sakkunniga utforma och mot den ovannämnda bakgrunden analysera alternativa system för prisreglering av försvarsutgifterna.

Jag avser att senare begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en parlamentarisk försvarsutredning. Den nu aktuella utredningens analys ay det f. n. tillämpade prisregleringssystemet och alternativa system avses ligga till grund för försvarsutredningens värdering av alternativen. De sakkunniga bör arbeta skyndsamt och med inriktning på att avlämna utredningsresultatet vid ingången av år 1975.

Utredningen har under tiden maj - oktober 1974 hållit elva sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet år 1975.


 


177                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö: 14

14. Försvarsmaktens ledningsutredning (Fö 1974:03) (FLU-74)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20september 1974 för att utreda det militära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 28 september 1974):

Ordförande: Gustafsson, Hans L., landshövding

Sakkunniga: Glimnér, J. Erik, hemmansägare, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Göransson, J. Olle, verkmästare, led. av riksdagen Lindblad, Hans B., redaktör Träff, Sven-Olov A., direktör, led. av riksdagen

Experter: Bodin, K. Berndt, departementssekrelerare Jarmar, L. Håkan, organisationsdirektör Olhede, Torleif E., departementssekreterare Skoglund, Claes G., generalmajor

Sekreterare: Ludvik, Klaus, organisationsdirektör

Lokal: Fredsgatan 2, 111 52 Stockholm, tel. 763 37 80 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 20 september 1974):

Det militära försvarets nuvarande ledningsorganisation på central nivå bygger i allt väsentligt på de riktlinjer som drogs upp av 1958 års försvarsledningskommitté och 1960 års försvarsledningsutredning. Grundtankarna i den organisation som statsmakterna beslulade om (prop. 1961:109, SU 1961:90, rskr 1961:258) innebär i stort att överbefälhavaren, direkt under Kungl. Maj:t i fred är ansvarig för operativt krigs­förberedelsearbete, långsiktsplanering och avvägningar inom det militära försvaret samt i krig för den operativa verksamheten. Överbefälhavaren biträds av försvarsstaben. De förbandsproducerande funktionerna — utbildning, taktik, utrustning, organisation, personal och mobilisering — åvilar, direkt under Kungl. Maj:t, försvarsgrenscheferna, som härvid biträds av var sin försvarsgrensstab.

Utvecklingen av förvaltningsorganisationen inom försvaret under 1960-och 1970-talen karaktäriseras av en inriktning mot centralt sammanhållet, självständigt ansvar för resp. verksamhetsområde. Försvarets materielverk inrättades 1968 som central förvaltningsmyndighet för tyg- och intendenturförvaltningen. Materielverkets nuvarande organisation fastställdes av statsmakterna år 1971 (prop. 1971:124, FöU 1971:22, rskr 1971:292). Värnpliktsverket inrättades år 1968 (prop. 1968:34, SU 1968:92, rskr 1968:214) som centralt organ för inskrivning och redovisning av värnpliktiga. Den organisation som gäller för försvarets sjukvårdsstyrelse

12    Riksdagen 1975. I saml. Nr4


 


Fö:14   Skr 1975:4                                                 178

tillkom år 1969 (prop. 1969:110, SU 1969:105,rskr 1969:249). På grundvalav riksdagens beslut (prop. 1973:88, FöU 1973:17, rskr 1973:196) pågår f. n. omorganisation av försvarsforskningen till en gemensam försvars­forskningsorganisation. Även fortifikationsförvaltningens organisation har nyligen setts över (prop. 1973:75, FöU 1973:16, rskr 1973:195).

Organisationen av det militära försvarets regionala ledning grundas på statsmakternas beslutar 1964 och 1966 (prop. 1964:109, SU 1964:189, rskr 1964:362 och prop. 1966:110, SU 1966:99, rskr 1966:248) och innebär att landet indelas i sex militärområden. Varje militärområde lyder under en militär befälhavare, som i krig direkt under överbefälhavaren är ansvarig för den operativa ledningen inom militärområdet. I fred svarar militärbe­fälhavaren — under vederbörlig central myndighet — för operativt krigs­förberedelsearbete och förbandsproduktion. Militärbefälhavarna är inom militärområdet under de centrala förvaltningsmyndigheterna ansvariga för samordning av förvaltningen samt, med vissa begränsningar, för planläggning och kontroll av förvaltningen. Militärbefälhavaren biträds av en allsidigt sammansatt militärområdesstab. Vid anmälan av prop. 1966:110 anförde föredragande departementschefen att militärområdesorganisa­tionen förutsatts vara provisorisk under en övergångstid och att definitiva beslut i organisationsfrågan inte skulle fattas förrän tillräckliga erfarenheter hade vunnits.

Organisationen på lägre regional och lokal nivå ses f. n. över under överbefälhavarens huvudansvar. Översynen har lett till vissa delbeslut från statsmakternas sida (prop. 1973:75, FöU 1973:14, rskr 1973:170).

Ett nytt planerings- och programbudgetsystem infördes i försvaret den 1 juli 1972 (prop. 1970:97, SU 1970:203, rskr 1970:420). Grundtanken i detta system är att särskild vikt skall läggas vid atl ange de långsiktiga målen för försvaret så att dessa i högre grad än tidigare kan tjäna till vägledning vid planering och genomförandeverksamhet. I fråga om den senare verksamheten skall en ökad delegering eftersträvas. Planering och verkställighet inriktas på krigsförbanden, vilka har förts samman i ett antal program.

I programbudgetsystemet indelas verksamheten i och härleds lednings­kraven till tre huvudfunktioner, nämligen en operativ funktion, en programfunktion och en produktionsfunktion. Den operativa funktionen svarar för det operativa krigsförberedelsearbetet. Programfunktionen svarar för formulering av mål för programmen, resursfördelning och kontroll av måluppfyllelse. Produktionsfunktionen svarar för att de mål som anges av programfunktionen uppfylls i största möjliga utsträckning och på lämpligaste sätt. Produktionen har indelats i fyra huvudproduk­tionsområden. Utöver de nämnda huvudfunktionerna finns speciella funktioner med uppgift att säkerställa att verksamhet, som berör flera program eller produktionsområden och som kräver speciell kompetens och/eller produktionsteknik kan överblickas och styras samlat. Dessa funktioner hänförs till den s. k. fackfunktionen i den mån de inle direkt följer av instruktioner och föreskrifter för resp. myndighet. Den närmare innebörden av fackfunktionen och fackmyndigheternas ställning övervägs f. n. av ledningsgruppen för fortsatt utveckling av försvarets planerings-och programbudgetsystem (Fö 1971:03).

Det nya planeringssystemet anpassades till den fredsorganisation som förelåg när systemet infördes. Detta innebar t. ex. att programindelningen gjordes organisationsanpassad med bl. a. program för armé-, marin- och flygvapenförband. Vidare anpassades ansvarsfördelningen av såväl den


 


179                           Kommittéer: Försvarsdepartementet    Fö: 14

programmässiga som den produktionsmässiga ledningen — program — resp. produktionsfunktionens fördelning på myndigheter — till de gällande ledningsförhållandena. Programbudgetgruppen (SOU 1969:25), som utar­betade förslaget till nytt planerings- och programbudgetsystem, förutsåg emellertid att justeringar kunde behöva göras efter hand som erfarenheter erhölls och systemet utvecklades.

Resultaten av våra försvarsansträngningar beror på hur stor del av försvarulgifterna, som kan avdelas för att sätta upp och omsätta krigsförband. Detta innebär att sådana utgifter för fredsadministrationen som inte direkt bidrar till försvarseffekten måste begränsas så långt möjligt och det är därför angeläget att även söka minska kostnaderna för den fredstida ledningsorganisationen.

Utbildningsverksamheten har stor betydelse för de värnpliktigas attityd till försvaret och försvarseffekten. Det är därför angeläget att utbild­ningsorganisationen tillförsäkras en så god personell kvalitet som möjligt.

Utomlands pågår sedan en tid tillbaka intressanta organisa­tionsutvecklingar — som bl. a. innefattar integrationssträvanden — inom försvarsmakten och dess högsta ledning. De organisationsförändringar som genomförts i Canada, Norge och Västtyskland är exempel på sådana utvecklingar. Liksom i Sverige har strävan efter ökad effektivitet i förening med resursbegränsningar och en ogynnsam kostnadsutveckling för freds­organisationen varit ett av de avgörande skälen för organisations­översynerna.

Riksdagens revisorer har låtit granska förutsättningarna för en närmare integration av den centrala stabsorganisationen. Resultatet har redovisats i en granskningspromemoria, som utmynnar i ett förslag till en förenkling och effektivisering av försvarets centrala stabsorganisation. Enligt revisorerna bör förslaget prövas ay en särskild utredning. Efter remissbehandling har promemorian överlämnats till Kungl. Maj:t i december 1972.

Jag har mot bakgrund av det anförda funnit det lämpligt att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att se över det itiilitära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation.

De sakkunniga bör se över och lämna förslag om organisationen för det militära försvarets centrala och högre regionala ledning i fred. Målet skall vara att göra arbetet i fred inom staberna så effektivt och kostnadsbesparande som möjligt varvid möjligheterna till personal­minskningar skall tas tillvara. En strävanbör också vara att delegera ansvaret för genomförande av produktionen så långt ner i organisationen som möjligt. De sakkunniga bör pröva de organisatoriska formerna för den program- och produktionsmässiga ledningen i vad avser dennas utövande på central nivå. De bör vidare överväga ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan central och högre regional nivå.

De sakkunniga bör utgå från att den nuvarande krigsorganisationen på central nivå i princip skall behållas. Vidare bör de utgå från att den operativa ledningen alltjämt skall utövas av överbefälhavaren och mili­tärbefälhavarna enligt nuvarande principer.

Beträffande den centrala nivån bör de centrala förvaltningarnas orga­nisation och ansvar i stort behållas. Detta innebär att den produktions­mässiga ledningen för huvuproduktionsområdena 2 Materielanskaffning, 3 Anskaffning av anläggningar samt 4 Forskning och utveckling alltjämt bör utövas av berörda centrala förvaltningar direkt under Kungl. Maj:t. De sakkunniga bör dock ha frihet att i begränsade avseenden föreslå ändrad uppgifts-   och    ansvarsfördelning   mellan   staber   och   förvaltningar.


 


Fö:14   Skr 1975:4                                                 180

Möjligheterna till minskning av personalkostnadsandelen inom förvaltningarna prövas i särskild ordning.

De sakkunniga bör belysa sambanden mellan utövandet av den operativa, programmässiga resp. produktionsmässiga ledningen och därav följande organisatoriska konsekvenser för den centrala stabsorganisationen. Överbefälhavaren har f. n. — och förutsäits fortsättningsvis behålla — ett odelat ansvar för ledningen av den operativa funktionen. Den program- och produktionsmässiga ledningen utövas nu av program- resp. produktionsmyndigheter under befälhavarens ledning och samordning. Försvarsgrenscheferna är programmyndigheter för huvudprogrammen Arméförband, Marinförband och Flygvapenförband samt produktions-myndigheter för hovudproduktionsområde 1 Ledning och för­bandsverksamhet inom resp. huvudprogram. De sakkunniga bör pröva och belysa olika alternativ för den program- och produktionsmässiga ledningen från en fullständig samordning till en uppdelning som liknar dagens förhållanden. En utgångspunkt härvid skall dock vara att överbefälhavarens ledning av programplaneringen förstärks. De sakkunniga bör sålunda överväga och belysa konsekvenserna av en organisation som innebär att den programmässiga ledningen i sin helhet utövas av överbefälhavaren med biträde av en försvarsstab. Beträffande den produktionsmässiga ledningen för huvudproduktionsområde 1 kan denna antingen inordnas under överbefälhavaren och försvarsstaben eller utövas av en eller flera fristående produktionsmyndigheter. De sakkunniga bör belysa konsekvenserna av skilda lösningar härvidlag.

Beträffande den högre regionala ledningen bör de sakkunniga se över organisationen av och arbetsuppgifter för militärområdesstaberna. De principiella grunderna för den regionala ledningen som angavs i prop. 1964:109 och 1966:110 bör i huvudsak alltfort gälla. Översynen bör göras mot bakgrund av de sakkunnigas egna överväganden om ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan central och högre regional nivå samt med beaktande av statsmakternas nyligen fattade och kommande beslul med anledning av överbefälhavarens översyn av organisationen på lägre regional och lokal nivå. De sakkunniga bör — bl. a. mot bakgrund av vad som anfördes i nämnda propositioner — särskilt överväga militärbefälhavarnas ansvar och befogenheter i fråga om utbildning av grundläggande art och förvaltningstjänsten inom militärområdet.

De sakkunniga bör vidare pröva lämpligheten av att minska antalet militärområden från nuvarande sex. De bör härvid särskilt uppmärksamma att i stort överensstämmande gränser för den militära och civila ledningen i krig utgör en förutsättning för en effektiv samverkan mellan totalförsvarets olika delar. De bör därför ta del av och beakta länsberedningens (C 1970:28) överväganden om den framtida administrativa indelningen av landet. I den mån de sakkunniga lämnar förslag om ändring av militärområdes­indelningen bör även indelningen i civilområden övervägas. Militär- och civilområdena bör sammanfalla om inte mycket starka skäl talar mot detta. Särskilt bör prövas om militär-och civilområdena kan avgränsas så att delar av län inte faller inom olika civilområden. De sakkunniga bör ha frihet att utöver den geografiska indelningen även överväga förhållanden som har betydelse för samverkan mellan den militära och civila regionala ledningen.

Riksdagens försvarsutskott (FöU 1973:19) har uttalat att frågan om lekmannainflytande i fredstid inom försvarsmaktens centrala och regionala staber bör prövas i samband med att stabsorganisationen ses över. En viktig fråga att överväga är därvid enligt utskottet vilka uppgifter som  i


 


181                          Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö; 15

förekommande fall lämpligen bör läggas på en lekmannastyrelse. Utskottet anför också att utredningen bör ge besked om de praktiska konsekvenserna av lekmannainflytande. Riksdagen (rskr 1973:289) har gett Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet har anfört om lekmannastyrelser inom det militära försvaret. Jag anser det angeläget att frågan om lekmannainflytande blir prövad. Det bör ankomma pade sakkunniga att närmare belysa de praktiska förutsättningarna för och konsekvenserna av lekmannainflytande inom det militära försvarets centrala och regionala ledning i enlighet med vad försvarsutskottet har anfört i frågan.

I överbefälhavarens 'Plan 1969 för lokalisering till Östermalm och Järvafältet av försvarets staber, förvaltningar och institutioner', som överlämnades till Kungl. Maj:t i december 1969 och revideras i mars 1974 föreslås försvarsgrensstaberna flytta in i byggnaden Bastionen då försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen omlokaliseras. De sakkunniga bör föreslå hur de sålunda friställda lokalerna lämpligen skall utnyttjas av den centrala stabsorganisationen.

Utredningsarbetet kan behöva genomföras i etapper. Det bör emellertid bedrivas så att principiella överväganden beträffande de program- och produktionsmässiga ledningsförhållandena samt härav föranledda organisatoriska konsekvenser för den centrala stabsorganisationen, bl. a. innefattande översiktliga kostnadsberäkningar, kan redovisas för Kungl. Maj:t senast den 1 december 1976.

Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att en parlamentarisk försvarsutredning tillkallas för att överväga försvarets fortsatta inriktning. Den utredning som jag nu föreslår bör successivt ta del av försvars­utredningens överväganden så att de organisatoriska konsekvenserna av nästa större beslut om försvarets inriktning kan beaktas i utredningens arbete.

De sakkunniga bör vidare på lämpligt sätt informera berörda per­sonalorganisationer om arbetets fortskridande. Personalorganisationerna skall därvid beredas tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Utredningen   har   under  tiden  september  - oktober   1974  hållit  ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

15.1974 års försvarsutredning (Fö 1974:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 25 oktober 1974 för att utreda totalförsvarets fortsatta utveckling m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 9 november 1974):

Ordförande: Thunborg, Anders I., statssekreterare

Sakkunniga: Bengtsson, Karl F., verkmästare, led. av riksdagen Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen


 


Fö: 15    Skr 1975:4                                                               182

Petersson, Per M., hemmansägare, led. av riksdagen Theorin, K. Maj Britt M., sekreterare, led. av riksdagen

Experter: Broström, Ulf T. F., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 21 november 1974) Ehrling, G. O. Ingvar, kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Eklund, C. Gunnar, generallöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Grape, S. Lennart, departementsråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Hellman, Sven R., överingenjör (fr.o.m. den 21 november 1974) Karlsson, Ulf G., departementssekrelerare (fr.o.m. den 21 november 1974)

Leifland, Leif, utnämnt utrikesråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd (fr.o.m. den 21 november 1974)

Orrö, Sven-Erik O., kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Petri, Gunnar G. B., kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Thyberg, P. Erik, byråchef (fr.o.m. den 21 november 1974) Wigur, J. T. Rolf, överste (fr.o.m. den 21 november 1974)

Huvudsekreterare: Engman, O. Ingemar, departementsråd

Sekreterare: Bergquist,   Mats   F.   Th.,   departementssekreterare   (fr.o.m.   den  21 november 1974)

Englund, Lars-Erik, överstelöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Sagrén, K. Åke, överstelöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Sondén, Jan A., kommendörkapten (fr.o.m. den 21 november 1974)

Lokal: Fredsgatan 2, 111 52 Stockholm, tel. 763 37 86 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 25 oktober 1974):

Inriktningen av Sveriges säkerhetspolitik samt uppgifterna för och inriktningen av det militära försvaret och civilförsvaret behandlades ingående av statsmakterna år 1972 (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231) på grundval av förslag från 1970 års försvarsutredning (SOU 1972:4). Besluten av 1972 års riksdag har i allt väsentligt bekräftats av 1973 och 1974 års riksdagar (prop. 1973:1 bil.6, FöU 1973:16, rskr 1973:195resp. prop. 1974:1 bil.6, FöU 1974:19,rskr 1974:190).

1972 års riksdag fastställde utgiftsramar för det militära försvaret och civilförsvaret för budgetåret 1972/73 samt ekonomiska planeringsramar för programplaneringen för perioden 1972/73 —1976/77. Riksdagen har år 1973 och 1974 på motsvarande sätt fastställt utgiftsramar för budgetåren 1973/74 resp. 1974/75 samt planeringsramar för perioderna 1973/74— 1977/78 resp. 1974/75—1978/79.

Genom beslut av statsmakterna (prop. 1970:97, SU 1970:203, rskr 1970:420) infördes fr. o. m. budgetåret 1972/73 ett nytt planerings- och budgeteringssystem för det militära försvaret och civilförsvaret. Systemet


 


183                            Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö;15

hade försöksvis tillämpats redan före år 1972 och underlaget för 1972 års försvarsbeslut var till stor del framtaget enligt systemets principer. 1 samband med att riksdagen behandlade systemets införande begärde riksdagen att Kungl. Maj:t skulle låta utreda riksdagens roll i det nya systemet. Denna utredning utfördes av 1970 års försvarsutredning, vars förslag (SOU 1972:48) låg till grund för Kungl. Maj:ts redovisning till riksdagen (prop. 1972:103). Riksdagen (FöU 1972:23, rskr 1972:309) hade inte något att erinra mot vad som därvid hade anförts.

Det nya planerings- och budgeteringssystemets huvudkomponenter utgörs av s. k. miljöstudier m. m., perspektivplanering, programplanering och programbudgetering. Genom miljöstudierna söker man kartlägga möjliga utvecklingslinjer i världen och vilka hot av olika slag som vårt land kan bli utsatt för. Till grund för planeringen ligger också studier om det svenska samhällets förändringar och hur dessa kan påverka vår sårbarhet och våra försvarsåtgärder. Perspektivplaneringen bedrivs i två faser. Under den första fasen skisseras olika principer för försvarets framtida utformning under skilda förutsättningar. Studierna under perspektiv­planeringens andra fas syftar till att kartlägga hur olika handlingsvägar under de närmaste 5 — 10 åren påverkar möjligheterna att förverkliga alternativa framtida försvarsutformningar. Dessa studier utgör ett viktigt underlag för programplaneringen genom vilken konkreta femåriga handlingsprogram tas fram. Programplaneringen är rullande vilket innebär att en ny programplan för följande femårsperiod utarbetas varje år. Genom program budgeteringen fastställs resursfördelningen på olika ändamål för programplanernas första budgetår.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har efter uppdrag av Kungl. Maj:t lämnat förslag till ulformning av ett planeringssystem för det ekonomiska försvaret. Kungl. Maj:t har den 23 november 1973 uppdragit åt överstyrelsen att efter anvisningar av chefen för handelsdepartementet och i samråd med berörda myndigheter bedriva försök med långsiktplanering inom det ekonomiska försvaret. Genom beslut samma dag meddelade chefen för handelsdepartementet anvisningar för försöken. Dessa omfattar bl. a. perspektivstudier och programplanering enligt i huvudsak samma principer som tillämpas för det militära försvaret och civilförsvaret.

Den 20 december 1973 har Kungl. Maj:t förordnat om särskilda studier avseende utvecklingen efter år 1977 för vad som sammanfattningsvis benämns övrigt totalförsvar, dvs. de delar av totalförsvaret som inte omfattas av det militära försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret.

Tidsplanerna för studiearbetet inom totalförsvarets olika delar är sam­ordnade med en inriktning på att ett samlat underlag skall föreligga för slutliga ställningstaganden av statsmakterna år 1977. Tidplanerna innebär sammanfattningsvis att perspektivplaneringen inom det militära försvaret och civilförsvaret resp. perspektivstudierna för det ekonomiska försvaret liksom de särskilda studierna för övrigt totalförsvar skall avslutas och redovisas hösten 1975. 1 början av år 1976 skall anvisningar meddelas för myndigheternas programplanering avseende perioden 1977/78— 1981/82. Programplaner för denna period skall redovisas hösten 1976 i samband med att myndigheternas anslagsframställningar lämnas in till regeringen.

Enligt de principer som fastlagts i prop. 1972:103 skall riksdagens utrikes-och försvarsutskott fortlöpande informeras om studie- och planeringsarbetets inriktning och resultat. Sådan information har lämnats vid flera tillfällen under åren 1973 och 1974.


 


Fö: 15    Skr 1975:4                                               184

Under 1960-talet och början av 1970-talet har kostnadsutvecklingen för personal och kvalificerad krigsmateriel medfört stora avvägningsproblem inom främst det militära försvaret. Undersökningar av kostnadsut­vecklingen rörande försvarsmateriel under de senaste femton åren visar att kostnaderna för ett vapen, som har anskaffats i samma utförande under hela perioden, väl följt den allmänna prisutvecklingen. Kostnaderna för andra vapensystem, där en kontinuerlig teknisk förbättring har ägt rum, har i löpande priser stigit väsentligt snabbare. Inom personalområdet har vi under senare år försökt möta kostnadsutvecklingen genom rationali­seringsåtgärder som bl. a. har inneburit att antalet anställda inom för­svarsmakten har minskat med omkring 1 200 personer. Trots dessa åtgärder har personalkostnadernas andel av utgiftsramen stigit.

Den antydda kostnadsutvecklingen skärper kraven på prioritering vid ställningstaganden till det militära försvarets fortsatta inriktning. Utvecklingen är inte specifik för Sverige utan gäller i många fall i högre grad utländska försvarsmakter. I vissa länder har den lett och leder till stora förändringar i det militära försvarets utformning.

1974 års riksdag (mot. 1974:402 och 1974:403, FöU 1974:19, rskr 1974:190) har uttalat att en ny försvarsutredning borde tillkallas så att den kan påbörja sitt arbete under hösten 1974.

Riksdagen (mot. 1974:404, FöU 1974:23, rskr 1974:194) har också behandlat frågan om beredskap för s. k. fredskriser. Försvarsutskottet konstaterar i sitt betänkande att gränsen mellan å ena sidan fredskriser och å andra sidan ekonomiskt hot och ekonomiska åtgärder i fientligt syfte kan vara svår att dra. Utskottet anser vidare att planeringen av vår beredskap på försörjningsområdet bör ges en sådan inriktning atl den också täcker mera fredsmässiga behov. Av grundläggande betydelse är därvid, enligt utskottet, delarbete som bedrivs av försörjningsberedskapsutredningen (H 1971:01) och energiberedskapsutredningen (H 1974:03). Utskottet menar vidare att den försvarsutredning som utskottet förutsätter skall tillkallas måste ägna betydande uppmärksamhet åt försörjningsberedskapen och att den därvid får anledning att beröra beredskapen för fredskriser.

Vidare har riksdagen (mot. 1974:404, FöU 1974:22, rskr 1974:193) som sin mening gett till känna vad försvarsutskottet har anfört om en ökad inte­gration mellan försvaret och det civila fredssamhället. Enligt utskottet bör en kartläggning av möjligheterna atl komma längre i detta avseende komma till stånd i lämpligt sammanhang.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att sakkunniga tillkallas för att överväga och lämna förslag om totalförsvarets fortsatta ulveckling m. m.

Sveriges säkerhetspolitik bygger på alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Denna inriktning kommer till uttryck i det mål för vår säkerhetspolitik som antogs av 1968 års riksdag (prop. 1968:110, SU 1968:122, rskr 1968:281) och som konfirmerades av 1972 års riksdag (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231). De sakkunniga bör utgå från aU detta mål alltjämt skall gälla.

För att skaffa sig en bakgrund till sina överväganden om totalförsvarets uppgifter och inriktning bör de sakkunniga analysera vilka hot av olika slag som kan uppkomma mot vär frihet och värt oberoende och som bör tas som utgångspunkt fÖr den långsiktiga planeringen av vårt framtida totalförsvar. Ett viktigt underlag utgör härvid de s. k. angreppsfallen och krisfallen samt annat miljöunderiag som har legat till grund för myndigheternas studie-och planeringsverksamhet.

Det nuvarande samhället och samhällsutvecklingen kännetecknas av stor


 


185                          Kommittéer: Försvarsdepartementet   Fö; 15

komplexitet och av att olika verksamhetsgrenar påverkar och griper in i varandra. Samhället blir därigenom mer känsligt för störningar än tidigare. På flera sätt blir också det internationella beroendet allt större. Detta innebär att medlen för att utöva hot eller påtryckningar mot en nation blir flera och av olika slag. Det kan t. ex. vara fråga om militära åtgärder, aktioner mot civilbefolkningen eller handelspolitiska och ekonomiska sanktioner. Det är mot denna bakgrund angeläget att de sakkunniga studerar det totala försvarets roll i säkerhetspolitiken samt hur bästa balans skall nås i våra samlade försvarsansträngningar. De sakkunniga får därvid anledning att också beröra beredskapen för fredskriser.

De sakkunniga bör också studera hur det fredstida samhällets utveckling påverkar våra försvarsåtgärder. De torde därvid komma att beröra frågan om en ökad integration mellan försvaret och det civila fredssamhället. Det är emellertid angeläget att understryka att samhällets utveckling självfallet skall styras av medborgarnas fredstida önskemål och behov.

På grundval av det militära försvarets och civilförsvarets perspektiv­planer, det ekonomiska försvarets perspektivstudier samt de särskilda studierna avseende övrigt totalförsvar bör de sakkunniga överväga och lämna förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning på längre sikt. Till grund för de sakkunnigas över­väganden härvidlag bör även ligga de studieresultat som tas fram av försörjningsberedskapsutredningen och energiberedskapsutredningen.

I ett senare skede bör de sakkunniga granska det militära försvaret och civilförsvarets programplaner för perioden 1977/78 — 1981/82 samt mot­svarande planer för ekonomiskt försvar och övrigt totalförsvar och därvid överväga om dessa motsvarar de sakkunnigas långsiktiga bedömningar. Härvid bör särskilt beaktas att en tillfredsställande handlingsfrihet för framtiden erhålls.

I sina överväganden år 1974 om det militära försvarets och civilförsvarets programplanering behandlade riksdagens försvarsutskott (FöU 1974:19) bl.a. frågan om system för prisreglering av planerings- och utgiftsramar. Utskottet anförde därvid att det är angeläget atl man snabbt fullföljer arbetet med att sammanställa erfarenheterna av nu gällande system med kompensation enligt nettoprisindex.

Enligt utskottet bör frågan därefter övervägas av den försvarsutredning som utskottet räknar med skall tillkallas. Riksdagen (rskr 1974:190) beslöt att som sin mening ge Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet anfört.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 har jag tillkallat en utredning (Fö 1974:02) med uppgift att utvärdera erfarenheterna av nuvarande system för prisregleringen av det militära försvarets och civilförsvarets utgifter samt analysera nuvarande och alternativa system. Arbetsresultatet skall redovisas i början av år 1975. Utredningens rapport bör överlämnas till de sakkunniga som bör lämna förslag om metod för prisreglering av det militära försvarets och civilförsvarets planerings- och utgiftsramar fr. o. m. perioden 1977/78 —1981/82 resp. budgetåret 1977/78.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 har jag ökat antalet sakkunniga i försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20). Vid anmälan av denna fråga anförde jag bl. a. att fredsorganisa­tionsutredningen bör ta del av den kommande försvarsulredningens överväganden så att det blir möjligt att få de fredsorganisatoriska konsekvenserna belysta i nära anslutning till nästa större beslut om försvarets fortsatta utveckling. Jag har vidare med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september 1974 tillkallat sex sakkunniga att överväga


 


Fö: 15                                                                   186

och lämna förslag om det militära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation m. m. (Fö 1973:03). Även denna utredning, som skall avsluta en första etapp av sitt arbete i december 1976, kan behöva ta del av den kommande totalförsvarsutredningens överväganden.

Vissa frågor som hänger samman med den allmänna värnplikten och värnpliktsutbildningens utformning övervägs f. n. av 1972 års värnpliksutredning (Fö 1972:01). Den har i juni 1974 avlämnat ett betänkande (Ds Fö 1974:4) om rekrytering och utbildning av värnpliktiga avsedda för lokalförsvarsförband med stationära uppgifter m. m. Utredningen väntas inom kort redovisa sina överväganden om nyttjandeliden av de värnpliktiga i krigsorganisationen samt hur eventuella förändringar härvidlag kan påverka personaltillgång m. m. inom andra delar av totalförsvaret.

Som framgår av det anförda pågår f. n. flera betydelsefulla utredningar som berör olika områden av det militära försvaret. Jag anser det angeläget att detta utredningsarbete samordnas i största möjliga utsträckning både i sak och tidsmässigt. Det bör enligt min mening ankomma på den av mig nu föreslagna totalförsvarsutredningen att utöva en ledande roll härvidlag.

De sakkunniga bör bedriva sitt arbete så att deras överväganden och förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning samt om prisregleringssystem för det militära försvaret och civilförsvaret kan redovisas tidigt år 1976, och därvid kunna ligga till grund för regeringens anvisningar för myndigheternas programplanering för perioden 1977/78-1981/82.

Resultatet av de sakkunniggas granskning av programplanerna (motsvarande) för det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och övrigt totalförsvar bör redovisas i sådan tid att förslag till riksdagen år 1977 om totalförsvarets inriktning kan grundas på överväganden ocb förslag från de sakkunniga.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.


 


1S7                                  Kommittéer; Socialdepartementet   S:l

Socialdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:6,17,18 och 21

1. Handikapputredningen (S 1966:38)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1965 för att utreda frågan angående omvårdnaden av handikappade (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juli 1965):

Ordförande: Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen

Ledamöter: Anlonsson, Johannes M., hemmansägare, led. av riksdagen Fors, Åke Hj., kansliråd Gustafsson, Ake G., avdelningschef Jonsson, Elver A. D., postiljon, led. av riksdagen Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, led. av riksdagen Åkerlind, Allan J. G., led. av riksdagen

Experter: Brattgård, Sven-Olof, professor

Boman, Lars H., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 7 februari 1974) Carlsson, Barbro L., fil. mag. (fr.o.m. den 15 januari 1974) Eriksson, 1. Seved, byråchef Gardeström, Linnea, sekreterare Madebrink, Rut, rektor (fr.o.m. den 14 oktober 1974) Lundström, Karin E., f.d. undervisningsråd Sundmark, Bo V., avdelningsdirektör

Sekreterare: Ekvall, Gunilla M., studiekonsulent Mattsson, Bengt-Olof T., departementssekreterare Nolte, Lennart R. J., anpassningslärare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse S 38. Tilläggsdirektiv, se 1971 års riksdagsberättelse S 13. Kungl. Maj:t har den 25 maj 1973 till utredningen överlämnat riksdagens skrivelse den 9 maj 1973,


 


S;l    Skr 1975:4                                                    188

nr 180, jämte socialutskottets betänkande 1973:12, såvitt avser frågan om flerhandikappades problem, för att prövas av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.

Kungl. Maj:t har den 22 november 1974 överlämnat riksdagens skrivelse den 13 november 1974, nr 309, jämte socialutskottets betänkande 1974:33, såvitt avser frågorna om befogenhet att besluta att särskolelev skall bo i elevhem samt tillsyn över elevhem m. m., föratt prövas av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Vidare har hållits ett flertal överläggningar med företrädare för handikapporganisationerna.

I april 1974 har utredningen utgivit skriften Hinder för kultur, en berättelse från konferenser med handikappade som ordnats av utredningen tillsammans med handikapporganisationerna och ABF. Utredningen har vidare i juli 1974 till chefen för utbildningsdepartementet överlämnat en promemoria med förslag angående De blindas förenings bibliotek. I ett betänkande under år 1975 kommer utredningen att redovisa förslag i vissa kulturfrågor.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

2. Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966:39)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1965 för att som en till socialdepartementet knuten delegation följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen:

Ordförande: Fridh, K. Göte, statssekreterare

Ledamöter: Berggren, G. Rune, generaldirektör (t.o.m. den 10 februari 1974) Heideman, Gunnar A., kommunalråd Höök, Erik S. V., planeringschef

Larsson, Y. Allan G., statssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974) Nordlander, Nils-Brage W., överiäkare, landstingsman Orring, Jonas A., generaldirektör Peterson, Thage E. G., statssekreterare, led. av riksdagen Rehnberg. K. Bertil, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Söderqvist, Bengt O. A., expeditionschef Ward, Kurt K. B., landstingsråd


 


189                                   Kommittéer: Socialdepartementet   S:2

Ersättare: Andersson, J. Gunnar D., överdirektör AIsén, Sven, avdelningschef

Berg, Bengt Åke, budgelchef (t.o.m. den 10 februari 1974) Bergsledt,Tord L. H., sjukvårdsdirektör Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 7 juni 1974) Englund, K. Svante L, departementsråd (fr.o.m. den 11 februari 1974) Fröjd, S. Arne, länsråd Gårdstedt, H. Birger, skolråd Höglund, K. Thure, sjukvårdsdirektör Lindh, Tore B. E., direktör (t.o.m. den 30 april 1974) Nelander, Olle M. V., direktör Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Olsson, Bengt K., landshövding (t.o.m. den 6 juni 1974) Ulvhammar, E. E. Birgitta, kansliråd Vogt, Viktor L., byråchef (fr.o.m. den I maj 1974)

Experter: Eländer, Kurt O., direktör (fr.o.m. den 11 februari 1974) Fredriksson, H. Einar, byråchef Jönsson, E. Gustav, departementsråd Lindgren, S. Åke, avdelningschef Orava, Olavi A. (Olle), t.f. byråchef Petersson, Olof H. E., kansliråd Royen, Sverre N. H., direktör Sjöström, Åke B., byråchef Wennström, K. Gunnar, medicinalråd Wictorsson, Karl-Eric A., avdelningschef Zetterblad, Ulf, planeringschef

Sekreterare: Wikman, C. Gunnar, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Tengstam, P. Anders, departementssekreterare (t.o.m. den 31 oktober 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgalan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Delegationen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Under året har delegationen bl. a. behandlal olika frågor belräffande läkarfördelningsprogrammet. Delegationen har vidare angell riktlinjer för prioritering av nya byggnadsinvesteringar inom sjukvårdssektorn för åren 1975 och 1976.

Delegationen har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift all i anslulning lill


 


S:2   Skr 1975:4                                                      190

sysselsättningsutredningen utarbeta material som underlag för alternativa
bedömningar av personalbehovet inom olika vårdområden under den
närmaste tioårsperioden. 1 arbetsgruppen ingår företrädare för social- och
arbetsmarknadsdepartementen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen,
Spri,      Landstingsförbundet  och

Kommunförbundet. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Nordisk medicinalstatistikkommitté (S 1967:36) (NOMESKO)

Tillkallade av Kungl. Maj:t den 21 januari 1966 samt den 14 maj 1970 den 22 oktober 1971 för att delta som svenska ledamöter i en nordisk kommitté för samordning av medicinalstatistiken i de nordiska länderna:

Ordförande: Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Ledamöter: Elmhammer, Nils E. 1., statistikchef Hall, Paul F. L., överläkare Royen, Sverre N. H., direktör Sjöström, Åke B., byråchef

Sekreterare: Swenson, Dag C. W., byrådirektör

Lokal: Socialstyrelsen, Karlavägen 100, 106 30 Stockholm, tel. växel 14 06 00 (Sjöström och Swenson)

Kommitténs huvudsekretariat är förlagt till Sverige.

Ett plenarmöte har hållits under året (Island). Kommitténs arbete utförs huvudsakligen inom fem olika subkommittéer (13 sammanträden) och en planeringsgrupp (1 sammanträde).

En delrapport från subkommittén för databasorienterad patientstatistik har publicerats under titeln Databasorienteret patientstatistik. Del 1 Inlagte patienter (NOMESKO, Stockholm 1974).

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

4. Socialutredningen (S 1969:29)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1967 för allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 februari 1968):

Ordförande: Andersson, Thure G., f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen


 


191                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:4

Ledamöter: Albinsson, N. Gillis, landstingsdirektör Andersson, G. Ingemar, byråchef Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen Holmqvist, A. Mary S., barnavårdsman, led. av riksdagen (avliden) Krantz, P. Gunnar, direktör Larsson, Erik, lantbrukare, led. av riksdagen

Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 sepiember 1974) Mangård, Nils, hovrättsråd Troedsson, Ingegärd, pol. mag., led. av riksdagen Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter: Carlson, K. Sören, f. borgarråd Forslund, E. Birger, kansliråd

Fridh, K. Göte, statssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974) Gisslen, Axel, personaldirektör Hedlén, Bengt R., socialdirektör Hedlund, Bengt N. R., kommunalråd Holmberg, Sten E., jur. kand.

Inghe, P. Gunnar, professor (t.o.m. den 30 september 1974) Lindblom, Paul, direklör Nelson, Alvar F. A., professor Ottoson, Ivan, rektor Rigbäck, Berndt G., direktör Stark, K. Birger, socialchef Sturkell, Carl-Edvard, rättschef Sverne, Tor E., lagman

Sekreterare: Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare Söderberg, Bengt W., socialchef Thunved, Anders E., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Svensson, Ingvar K. F., utredningssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974)

Lokal: Lilla Nygatan l,3tr.. Ill 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven   för   utredningen,   se   1969   års   riksdagsberättelse   S   29. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse S 9.

Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden under sammanlagt 38 dagar. Utredningen har den 19 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:39)


 


S;4   Skr 1975:4                                                                   192

Socialvården - mål och medel samt (SOU 1974:40) Socialvården - mål och medel. Sammanfattning. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

5.1968 års barnstugeutredning (S 1969:31)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1968 för utredning om barnstugeverksamhelen närmast före och under de första skolåren (se Post- och Inrikes tidn. den 16 maj 1968):

Ordförande: Hellström, Mats J., fil. kand., led. av riksdagen

Ledamöter: Granath, Karl-Erik, f.d. barnavårdsdirektör Ljungberg, Blenda M., adjunkt, f.d. led. av riksdagen Mossberg, Elin K. E., f.d. ombudsman Orehag, N. Lennart H., skoldirektör Sandblad, Carl-Erik V., kommunalråd

Experter: Baude, Annika M. C, avdelningschef Carlsson, Gunnel E., seminarielärare

Charpentier, Agneta, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 september 1974)

Flodin, Cari-Erik T., arkitekt Gruda-Skard, Åse, docent Isling, B. Åke J., skolråd Jonsson, Gerd G., fritidspedagog

Jönsson, E. Gustav, departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974) Lundberg, Lars-Olov, sekreterare Nordin, Inga L., adjunkt Schyl-Bjurman, Gertrud S., universitetslektor Strömberg-Lind, Karin E., förvaltningschef Svenningsson, S. Levi H., fil. kand. (t.o.m. den 5 juli 1974) Thorsell, Siv M., avdelningsdirektör

Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd (fr.o.m. den 18 januari 1974) Valtersson, Bert E., sekreterare

Sekreterare: Rosengren, Bodil, sekreterare

Bitr. sekreterare: Ahlberg, Birgitta 1., barnavårdslärare Asplund, Olle, fil. kand. (fr.o.m. den I oktober 1974) Block, Lars B., sekreterare (fr.o.m. den 15 juli 1974)


 


193                                   Kommittéer: Socialdepartementet   S:6

Henriksson, E. Sture F., avdelningsdirektör

Malmqvist, Stig, socionom

Wester, Kristina, fil. kand. (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Lokal: Lilla Nygatan I, I tr., 111 28 Stockholm, tel. 2153 39 (sekreteraren), 21 5341,21 52 87 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse S 31. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberätlelse 1970 S 26, 1973 S II. Ytteriigare tilläggsdirektiv, se 1974 ärs riksdagsberättelse S 6.

Utredningen har.under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17 sammanträden.

Utredningen avgav den 6 juni 1974 betänkandet (SOU 1974:42) Barns fritid, fritidsverksamhet för 7-\2-åringar. Utredningen har slutfört sitt uppdrag vad gäller direktiven den 26 april 1968 saml de delar av direktiven den 22 september 1972, som avsåg beräkningar av tillgång på och behov av personal inom barnstugeområdet.

Utredningen beräknar under år 1975 avlämna tvä betänkanden och därmed avsluta sitt arbete.

6. Fosterbarnsutredningen (S 1970:30)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 mars 1969 med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ungdomar i fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutioner:

Utredningsman: Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen

Experter: Björne, B. Gunnar, kansliråd Larsson, Karl G., sektionschef Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd Wallin, M. Margareta (Greta), avdelningsdirektör

Sekreterare: Everljung, Claes-Göran, socionom Sjöberg, Tage B., departementssekreterare

Direktiven för ulredningen, se 1970 ärs riksdagsberätlelse S 30.

Utredningen har i februari 1974 avgett belänkandel (SOU 1974:7) Barn-och ungdomsvård. Uppdraget är därmed slutfört.

13    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4


 


S:7   Skr 1975:4                                                                     194

7. Samarbetskommittén (S 1970:31) för social forskning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 april 1969 (ändr. 28 juni 1974) med uppgift att biträda socialdepartementet för samråd i principiella frågor rörande forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet inom departementets område och i frågor om utveckling på längre sikt av denna verksamhet:

Ordförande: Aspling, Sven G., statsråd, led. av riksdagen

Ledamöter: Carlson, K. Sören, f. borgarråd Engström, Arne V., professor Fridh, K. Göte, statssekreterare Hedlén, Bengt R., socialdirektör Karlsson, Anders, soc. stud. Lindblom, Paul, direktör Nelander, Olle M. V., direktör Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Poppius, Hans D., byråchef Rexed, Bror A., generaldirektör Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Segerstedt, Torgny, professor, rektor Åström, Lars-Åke E., generaldirektör

Experter: Börjeson, Bengt O., docent Larsson, Karl G., sektionschef Ringborg, S. Erland, kansliråd

Sekreterare: Forslund, E. Birger, kansliråd

Bitr. sekreterare: Uggla,G.lnga-Lill,fil.lic.

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

8. Sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1969 för att


 


195                                  Kommittéer: Socialdepartementet   S:9

utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnader, innefattande dels en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering:

Utredningsman: Höök, Erik S. V., planeringschef

Experter: Ericsson, Kjell U., förste sekreterare Lindgren, S. Åke, avdelningschef Skogsberg, P. Gösta, f.d. avdelningschef Stenfors, Bo I. L., departementssekreterare Svenonius, Rolf H., ekonomichef

Sekreterare: Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde.

Utredningen har under samma tidsperiod haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av arbetet. Därutöver har sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper för frågan om trafikolycksfallens sjukvårdskostnader resp. de totala sjukvårds­kostnadernas fördelning.

Utredningen beräknas slutföra silt arbete under år 1975.

9. Hjälpmedelsgruppen (S 1970:33)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november I969för översyn av verksamheten med hjälpmedel för handikappade:

Ordförande: Fors, Ake Hj., kansliråd

Ledamöter: Nilsson, K, F. Lennart, kansliråd Wennerberg, Sigfrid B., överingenjör

Experter: Brattgård, Sven-Olof, professor Danielsson, G. Gunnar, förste sekreterare Hedin, Bernt L., avdelningsdirektör Lagerstedt, Per, apotekare (fr.o.m. den 18 mars 1974) Lindstedt, G. Eva A., docent


 


S;9   Skr 1975:4                                                      196

Johansson, P. Bertil, föreståndare

Malm, B. Svante, avdelningsdirektör

Roos, Birger, civilingenjör

Ström, Sven Å., docent (t.o.m. den 15 mars 1974)

Wedmalm, Per O. R., avdelningsdirektör

Sekreterare: Gardeström, Linnea, sekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för gruppen, se 1971 års riksdagsberättelse S 27. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse S 22 och 1973 S 16.

Gruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden.

Gruppen har i juni 1974 avgett betänkandena (Ds S 1974:2) Reparation och drift av hörapparater och (Ds S 1974:3) Reparation av handikapphjälpmedel. Därefter har gruppen avgett betänkandet (Ds S 1974:4) Glasögon för barn och ungdom. Kartläggning av behovet.

Gruppen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10. Arbetsgruppen (S 1970:36) rörande försöksverksamhet inom barna- och ungdomsvården (AFBU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 mars 1970 för att planera och framlägga förslag rörande försöksverksamhet för metodutveckling inom barna- och ungdomsvården:

Ordförande: Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen

Ledamöter: Gordan, Kurt, rektor Göransson, Bertil, landstingsråd Jonsson, Gustav A., docent Larnstedt, A. Ossian G, departementsråd Larsson, Karl G., sektionschef Nilsson, Göte, intendent Rosén, Göta, f.d. avdelningschef Sjöberg, Tage B., departementssekreterare Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd

Sekreterare: Thyblad, Tom F. F. T:son, byråchef


 


197                               Kommittéer: Socialdepartementet   S:ll

Bitr. sekreterare: Björklund, Rolf, sekreterare

Lokal: Socialstyrelsen, Klarabergsgatan 60, Fack, 106 30Slockholm, tel.

växel 22 12 00

Direktiven för arbetsgruppen, se 1971 års riksdagsberättelse S 30.

Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Arbetsutskottet har under samma tid sammanträtt tolv gånger.

Arbetsgruppen har avgett betänkandet (Ds S 1974:8) Vård av ungdomsvårdsskoleelever i eget hem. Arbetet pågår med slutrapport om försöksverksamhet med fosterföräldrautbildning.

Arbetsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

11. Pensionsålderskommittén (S 1970:40)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1970 för att utreda frågan om pensionsåldern m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 juni 1970):

Ordförande: Granqvist, Liss M., president

Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Danielson, Gunnar H., generaldirektör Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen Mundebo, K. A. Ingemar, avdelningsdirektör, led. av riksdagen Persson, E. Yngve, f.d. förbundsordförande, f.d. led. av riksdagen Regnéll, Carl Göran, bankdirektör, led. av riksdagen

Experter: Nilsson, Karl-Erik, bitr. direktör Persson, Gustav B., sekreterare Petri, Carl Axel H., kammarrättslagman Strandberg, Sten Erik, försäkringsdomare Svensson, Inge G., direktörsassistent

Sekreterare: Alkman, Leif A., kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 23 augusti 1974) Bratthall, Kenneth, hovrättsassessor Wilhelmsson, A. Börje, rådman

Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 21120   Malmö,   tel.   040/749 50   (Wilhelmsson);   Socialdepartementet,


 


S:ll    Skr 1975:4                                                   198

Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (Bratthall) Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberätlelse S 34.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17 sammanträden.

Kommittén har i februari 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:15) Sänkt pensionsålder m. m.

Kommittén avser att i början av år 1975 avge betänkande med förslagom rörlig pensionsålder inom den allmänna pensioneringen.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

12. Nykterhetsvårdens anstaltsutredning (S 1970:43)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 med uppdrag att utreda platsbehovet vid de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare:

Utredningsman: Larnstedt, A. Ossian G., departementsråd

Experter: Elfvén, Jan, avdelningsdirektör Nilsson, Edgar O. M., direktör Nordström, Gösta, byråchef Rigbäck, Berndt G., direktör

Sekreterare: Wilhelmsson, Bengt V., departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Söderblom, Monica C, utredningssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse S 31. Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse S 18.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt företagit studiebesök till ett tjugutal inackorderingshem för alkoholmissbrukare och därvid haft överläggningar med företrädare för den kommunala nykterhetsvården.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.


 


199                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:14

13. Yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 föratt företa en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 12 juni 1971):

Ordförande: Samuelsson, G. Yngve, generaldirektör

Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Fredriksson, K. Torsten, gruvarbetare, led. av riksdagen Gustafsson, Olof, direktör Karlsson, Henry, förbundssekreterare Svensson, Inge G., direktör Walander, Håkan I., ombudsman

Experter: Dahlström, Lars E., försäkringsdomare Ekberg, Leif, kammarrättslagman

Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 11 juni 1974) Karlsson, H. K. Göran, ombudsman (fr.o.m. den 11 juni 1974) Maritz, Arvo A., byråchef

Sekreterare: Odencrants, Carl J. E., hovrättsassessor Wallenberg, Jarl-Erik, byrådirektör

Lokal: Lilla Nygatan 1,1 tr., 111 28Stockholm,teI.21 5097(Odencrants) och 21 58 95 (Wallenberg)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse S 32.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. I maj 1974 företogs ett studiebesök vid Rikstrygdeverket i Oslo.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

14. Socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer:

Utredningsman: Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare


 


S;14   Skr 1975:4                                                                  200

Experter: Andersson, Bengt E., socialdirektör Bengtson, Sven F., byråchef Dahlström, Lars E., försäkringsdomare Olsson, K. R. Bertil, statistikchef

Sekreterare: Korpi, Sture H., inf :)rmationssekreterare

Bitr. sekreterare: Eriksson, Ingemar, fil. kand. Hörnqvist, Sten-Åke, fil. kand. Ritter, Kristin M., socionom Uggla,G.lnga-Lill,fiI. lic.

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Utredningsmannen tillkallad med anledning av skrivelse från arbetsgruppen för låginkomstfrågor den 8 juni 1972.

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen   har   under   november   1973   -  oktober   1974   hållit  tio sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

15. Utredningen (S 1973:02) angående lokalisering av statens bakteriologiska laboratorium

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 för att utreda de närmare förutsättningarna samt formerna för en omlokalisering av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå:

Ordförande: Karlen, Göran H., med. dr

Sakkunniga: Beckman, Lars E. A., professor (fr.o.m. den 3 april 1974) Franklin, Nils, landstingsråd (t.o.m. den 13 mars 1974) Lekberg, E. E. Olov, landstingsråd Lundbäck, B. Holger, professor

Experter: Kjellander, Jan O., överiäkare Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Sekreterare: Lindström, Berndt E., avdelningsdirektör


 


201                                Kommittéer: Socialdepartementet   S:17

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 33 07 el. 34 05 00 ankn. 1991

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Därutöver har sju sammanträden hållits med en särskild expertgrupp med medverkan av representanter från berörda myndigheter och institutioner.

Utredningen har slutfört en undersökning angående vissa frågor rörande kommunikationer och transporter vid en eventuell omlokalisering av laboratoriet till Umeå benämnd Transportutredning SBL 1974-09-05 (Statskonsult AB). Vidare har utredningen inhämtat synpunkter från personalrepresentanter om bl. a. konsekvenserna för laboratoriets funktion vid en eventuell flyttning till Umeå.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

16. Arbetsgruppen (S 1973:04) för att undersöka pensionsfrågorna för entreprenöranställda på fartyg

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1973:

Ordförande: Sjöberg, N. Björn V., rättschef

Ledamöter: Björne, B. Gunnar, kansliråd Grenander, Nils, direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Rude, Karl R., förhandlingschef Sjöquist, Hans E., hovrättsassessor Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (ordförande)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Gruppen har under tiden november  1973 - oktober  1974 hållit tre sammanträden. Gruppen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

17. Bosättnlngslåneutrednlngen (S 1973:05)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att utreda verksamheten med statliga bosättningslån m. m.:


 


S:17    Skr 1975:4                                                  202

Utredningsman: Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen

Experter: Eckerström, Rudolf E. M., bankokommissarie Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd Öberg, Bernt, sekreterare

Sekreterare: Fredriksson, Ulla M., departementssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft överläggningar med olika förvaltningar, myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen kommer att avge sitt betänkande under januari 1975.

Uppdraget är därmed slutfört.

18. Sakkunnig (S 1973:06) med uppdrag att utreda frågan om automatisk databehandling av medicinsk information vid karolinska sjukhuset

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 juni 1973 för att utreda frågan om automatisk databehandling av medicinsk information vid karolinska sjukhuset:

Utredningsman: Rydback, A. V. Lennart, överdirektör

Experter: Berglund, Hans-Georg, avdelningsdirektör Bottiger, Lars Erik J., professor Magnusson, Tage A., avdelningsdirektör Nilsson, N. Robert, avdelningschef Wahlgren, U. Iwan B., avdelningschef

Sekreterare: Zelterquist-Qwerin, Agneta E. E., byrådirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen  har  i oktober  1974 avgett betänkandet (Ds S  1974:9) Promemoria om automatisk databehandling vid karolinska sjukhuset. Uppdraget är därmed slutfört.


 


203                                  Kommittéer: Socialdepartementet   S;19

19. Barnomsorgsgruppen (S 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den29juni 1973förfrågor rörande verksamheten för barn med särskilda behov av stödåtgärder m. m.:

Ordförande: Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen

Ledamöter: Baude, Annika M. C, avdelningschef Henriksson, E. Sture F., avdelningsdirektör Johansson, Karl-Axel, sekreterare (fr.o.m. den 1 februari 1974) Larsson, Kari G., sektionschef (t.o.m. den 31 januari 1974) Toner, E. Mari-Anne, skolkonsulent Viklund, Margareta, sekreterare

Experter; Bergfors, Per-Gösta, överläkare (fr.o.m. den I juli 1974) Stjerna, Kenneth H., sekreterare

Sekretariat: Gustafson, Leif Chr., sekreterare (t.o.m. den 31 januari 1974) Spörndly, Barbro 1., departementssekreterare

Svanberg, R. Agneta, socionom (fr.o.m. den 1 oktober t.o.m-. den 31 december 1974) Sävenstrand, Inger E., sjukvårdslärare (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Utredningens uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 december 1973 enligt följande:

Kungl. Maj:t uppdrar åt den genom beslut den 29 juni 1973 tillkallade arbetsgruppen för frågor rörande verksamheten för barn med särskilda behov av stödåtgärder m. m. (S 1973:07) att i anslutning till fullgörandet av tidigare lämnat utredningsuppdrag i frågan göra en övergripande utredning rörande föräldrautbildning. Utredningen bör omfatta en prövning av hur en föräldrautbildning lämpligen bör utformas i fråga om innehåll och organisation för att på sikt kunna vara tillgänglig för alla föräldrar med barn i förskoleåldern eller i skolåldern. Olika vägar kan därvid komma i fråga. Arbetsgruppen bör bl. a. pröva att anknyta föräldrautbildning och föräldrainformation dels till landstingens organisation för förebyggande mödra- och barnavård samt förlossningsvård och dels till kommunernas förskoleverksamhet samt förebyggande barna- och ungdomsvård i övrigt. Vidare bör uppmärksammas den upplysningsverksamhet som kan bedrivas genom olika frivilliga organisationer.

Arbetsgruppen bör särskilt uppmärksamma frågan om möjligheterna att genom olika former av information och utbildning nå de föräldragrupper för


 


S:19   Skr 1975:4                                                   204

vilka behovet av utbildning är särskilt stort.

Utredningsarbetet bör kompletteras med praktiska försök med information och utbildning för föräldrar. Arbetsgruppen bör snarast möjligt få till stånd försöksverksamhet på området.

Arbetsgruppen har under det gångna året haft sju protokollförda sammanträden.

Hösten 1974 utsändes till samtliga kommuner och landsting en promemoria om uppsökande verksamhet bland barnfamiljer. Arbetsgruppen planerar att avge ett betänkande under första halvåret 1975. Genom detta betänkande slutförs arbetet vad avser förskoleansvaret för barn med särskilda behov av stödåtgärder och frågan om s. k. BOEL-test inom barnhälsovården.

Arbetsgruppen fortsätter arbetet med uppsökande verksamhet och föräldrautbildning under hela år 1975.

20. Barnmiljöutrednlngen (S 1973:08)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att undersöka barnens levnadsförhållanden:

Utredningsman: Rexed, Bror A., generaldirektör

Sekreterare: Lindberg, S. Ingemar, kansliråd (t.o.m. den 6 februari 1974) Lund, Karin, socionom Wittorp, I. Birgitta T., departementssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse S 31.

Utredningen har till sig knutit ett antal personer med erfarenhet från olika områden av betydelse för barnen. Dessa har för utredningens räkning sammanställt material som belyser barnens levnadsvillkor i olika avseenden. Utredningsmannen och sekretariatet har under året sammanträffat med dessa experter sex gånger, varav två i seminarieform.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

21. Arbetsgruppen (S 1973:09) rörande social Information

Tillkallade enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 augusti 1973 för att utarbeta samt ombesörja tryckning och distribution av en ny upplaga av socialkatalogen:


 


205                                Kommittéer; Socialdepartementet   S:22

Ordförande: Korpi, Sture H., informationssekreterare

Ledamöter: Björck, Berndt H., informationschef Classon, Sigvard L., pressombudsman Edström, J. Lennart, informationschef Fors, Åke Hj., kansliråd Farm, Ingemar, bitr. direktör Hedin, Bernt L., avdelningsdirektör Janzon, Bengt, presschef

Experter: Appelgren, J. Åke H., informationssekreterare Lersäther, Anna Margareta (Anna-Greta), lokalkontorsföreståndare

Sekreterare: Thunberg, Torsten I., informationssekreterare

Bitr. sekreterare: Rydbeck, Margareta A., assistent Tengvall, Ingalill M., landskapsarkitekt (t.o.m. den 30 april 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.

En ny upplaga av socialkatalogen har under år 1974 utarbetats och distribuerats till alla hushåll. Under våren 1975 utges socialkatalogen på finska, serbokroaliska, grekiska och tyska språken samt distribueras till invandrarhushåll.

Uppdraget är därmed slutfört.

22. Familjestödsutredningen (S 1974:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att pröva vissa frågor inom föräldraförsäkringen (se Post- och Inrikes tidn. den 22 januari 1974):

Utredningsman: Odhnoff, E. Camilla, landshövding

Experter: Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 8 mars 1974) Hellman, Lars, förbundssekreterare


 


S;22   Skr 1975:4                                                   206

Johansson, Karl-Axel, sekreterare Jönsson, E. Gustav, departementsråd Persson, Gustav B., kommunalråd Sjöberg, Margit E., avdelningsdirektör Svensson, Inge G., direktörsassistent

Sekreterare: Kindlund, A. Sören, departementssekreterare

Bitr. sekreterare: Arve-Parls, Birgit E., fil. kand. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Etzler, Cecilia E. M., byrådirektör (fr.o.m. den 1 september 1974) Karlsson, Vanja M., seminarielärare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

Genom beslut vid 1973 års riksdag har den tidigare moderskapsförsäkringen från den 1 januari 1974 ersatts av en föräldraförsäkring med garantinivå (prop. 1973:47, SfU 1973:19, rskr 1973:198). Beslutet grundas på förslag från familjepolitiska kommittén i betänkandet (SOU 1972:34) Familjestöd. Garantinivån innebär ett grundläggande försörjningsskydd i form av föräldrapenning med 25 kr. om dagen under sex månader i anslutning till barnets födelse. Till försäkrad med rätt till högre sjukpenning än garantinivån utgår föräldrapenningen med samma belopp som sjukpenningen. Föräldrapenningen utgår till den av barnets föräldrar som ombesörjer den huvudsakliga vården av barnet. Föräldrarna får alltså själva avgöra vem av dem som skall stanna hemma hos barnet och uppbära föräldrapenningen. Därvid finns även möjlighet för förälder som minskar sitt förvärvsarbete med hälften att få halv föräldrapenning. Föräldrapenningen utgör liksom sjukpenningen skattepliktig inkomst och är ATP-grundande.

Från samma tidpunkt har införts rätt till sjukpenning för förälder som behöver ta vård om sjukt barn och för fader som behöver ta vård om äldre barn i samband med att ytterligare barn föds i familjen. Rätten till sjukpenning för dessa ändamål omfattar högst tio dagar per familj och kalenderår.

En grundtanke bakom den nya föräldraförsäkringen är att det är föräldrarnas förvärvsinkomster som är grundvalen för en barnfamiljs ekonomi. En fortsatt snabb utbyggnad av samhällets barnomsorg för förvärvsarbetande föräldrars barn är av största betydelse med hänsyn till såväl barnfamiljernas ekonomi som barnens behov. Kontantstöd som siktar lill atl ge viss kompensation för bortfallet av den ena förälderns arbetsin­komst bör lämnas endast i särskilda situationer. Det stöd som ges genom föräldrapenning i samband med barns födelse och genom föräldrapenning vid vård av sjukt barn tar — liksom vårdbidraget för svårt handikappade barn — sikte på sådana situationer, när det i regel är ofrånkomligt att en av föräldrarna stannar hemma för att ta hand om barnen. 1 situationer av detta slag bör alltså ett skydd mot inkomstbortfall finnas, medan i övrigt det


 


207                           Kommittéer: Socialdepartementet   S:22

ekonomiska framiljestödet inom familjepolitikens ram bör ta sikte på barnens försörjning och inte på försörjningen av en hemmavarande förälder.

En annan grundtanke bakom föräldraförsäkringen är att reglerna skall medverka till jämställdhet mellan män och kvinnor. Fortfarande finns det stora skillnader mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet och i samhället. Den arbetsfördelning mellan män och kvinnor som nu präglar samhället låser fast såväl män som kvinnor i skilda roller. Utvecklingen för jämställdhet avser bl. a. för kvinnornas del ökade möjligheter att förvärvsarbeta och för männens del möjligheter att ta ett större ansvar för barnen. Föräldrapenningen och sjukpenningen vid vård av sjukt barn bygger på principen att föräldrarna delar ansvaret för barnens omvårdnad. Målet är att båda föräldrarna på lika villkor ges möjlighet att på ett tillfredsställande sätt kombinera förvärvsarbete och en god omvårdnad om barnen.

För att göra en första sammanställning och bedömning av erfarenheterna av de här nämnda nya reglerna bör en sakkunnig nu tillkallas.

Föräldrapenningen kan tas ut tidigast fr. o. m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för förlossningen och längst t. o. m. den etthundraåttionde dagen efter barnets födelse. Har barnet under en del av denna tid på grund av sjukdom inte kunnat vårdas av föräldrarna skall den senare tidsgränsen kunna förskjutas med motsvarande, dock längst till den tvåhundrafyrtionde dagen efter födelsen. Föräldrapenningen utgår till den av föräldrarna som stannar hemma och sköter den huvudsakliga delen av barnets omvårdnad. Ett villkor för rätt till föräldrapenning är således att föräldern avstår från förvärvsarbete. Föräldrarna skall emellertid också kunna avlösa varandra i vården under samma dag på så sätt att båda har halvtidsarbete och uppbär halv föräldrapenning vardera. Föratt möjliggöra en sådan lösning har som tidigare nämnts införts rätt till halv föräldrapenning för förälder som minskar sitt förvärvsarbete med minst hälften till följd av barnets omvårdnad. Däremot utgår ingen ersättning för inkomstbortfall om båda föräldrarna minskar sin arbetsinsats med mindre än hälften, exempelvis arbetar vardera sex timmar per dag.

Föräldrapenningen utgår som nämnts f. n. under sex månader i anslutning till barnets födelse. Familjepolitiska kommittén har i sitt utbyggnadsprogram för familjepolitiken (SOU 1972:34) föreslagit att ersättningstiden byggs ut lill åtta månader. Jag har tidigare denna dag vid anmälan av de frågor som gäller utgifterna för budgetåret 1974/75 inom socialdepartementets verksamhetsområde (prop. 1974:1 bil. 7 p. C 3) föreslagit en förlängning av ersättningstiden fr. o. m. den 1 januari 1975 till sju månader.

Den sakkunnige bör, med utgångspunkt i familjepolitiska kommitténs förslag, närmare pröva frågan om ersättningstidens längd. Därvid bör undersökas möjligheterna att förlänga ersättningstiden på ett sådant sätt att försäkringen underlättar för förälder att förvärvsarbeta med reducerad arbetstid under en viss period efter det rätten till hel föräldrapenning upphört. Vid bedömningen av denna fråga bör den sakkunnige, förutom de tekniska och administrativa förutsättningarna, även pröva erfarenheterna och de pedagogiska förutsättningarna beträffande småbarnsgrupper i daghem. Vidare bör prövas möjligheterna att få anställning med reducerad arbetstid av nämnda slag liksom återverkningarna av ett sådant system på småbarnsföräldrarnas ställning på arbetsmarknaden.


 


S:22   Skr 1975:4                                                   208

Utredningen har under år 1974 hållit sju sammanträden.

Utredningen har vidare sammanträffat med representanter för företagsledning och personal vid ett antal företag. Representanter för utredningen har gjort en studieresa för att studera barnstugeverksamheten i Östtyskland och Tjeckoslovakien.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

23. Medicinalansvarskommittén (S 1974:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda vissa ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården (se Post- och Inrikes tidn. den 25 januari 1974):

Ordförande: Lidbeck, P. Ingmar, regeringsråd

Sakkunniga: Hjern, Bo G., direktör Hjerne, Gunnar, landstingsråd Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen Larsson, Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Wilander, Sven E., landstingsman

Experter: Ahlberg, Jan Erik, förbundsdirektör (fr.o.m. den 19 april 1974) Herner, N. Birger E., överläkare Hultstrand, Lars R., hovrättsassessor

Kullberg, Gunni V., förste förbundssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974)

Langton, Börje A. B., byråchef

Lundqvist, Lilly M., förste skötare (fr.o.m. den 27 februari 1974) Roos, Kurt H. G., medicinalråd Royen, Sverre N. H., direktör Wistrand, Birgitta M., informationssekreterare (t.o.m. den 30 april 1974)

Sekreterare: Prom, Peter F. G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Wistrand, Birgitta M., informationssekreterare (fr.o.m. den 1 maj 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 3 tt.. Ill 28 Stockholm, tel. 21 6443 (Prom), 21 58 99 el. 031/17 38 00 (Birgitta Wistrand)

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 18 januari 1974):

Ett flertar personalgrupper inom hälso- och sjukvården är enligt kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende (medicinalpersonalkungörelsen) i sin verksamhet ställda under


 


209                                 Kommittéer: Socialdepartementet   S:23

tillsyn av socialstyrelsen. Dessa grupper sammanfattas under benämningen medicinalpersonal. Gör den som tillhör medicinalpersonalen sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövning eller visar han anmärkningsvärd okunnighet om sådana föreskrifter som han skall iaktta, kan han av socialstyrelsen tilldelas erinran eller varning eller anmälas till åtal. Beträffande den som omfattas av statstjänstemannalagen (1965:274) gäller dock att han är undantagen från medicinalpersonalkungörelsens bestämmelser om disciplinära åtgärder såvida han har socialstyrelsen som chefsmyndighet. I så fall tillämpas statstjänstemannalagens bestämmelser om disciplinära åtgärder. Har han däremot inte socialstyrelsen som chefs­myndighet är han i vissa fall underkastad bestämmelserna i medicinalpersonalkungörelsen om varning och åtalsanmälan i fråga om verksamhet i vilken de står under socialstyrelsens tillsyn (5 §). Om den som tillhör medicinalpersonalen bryter mot socialstyrelsens föreskrifter kan han åtalas och dömas till dagsböter (4 §). För medicinalpersonalen i allmänhet eller för vissa yrkesgrupper inom medicinalpersonalen finns vidare särskilda ansvarsregler i olika författningar t. ex. lagarna om behörighet att utöva läkar- resp. tandläkaryrket (1960:408 och 1%3:251), de allmänna lakar- resp. tandläkarinstruktionerna (1963:341 och 1963:666), reglementena för sjuksköterskor och barnmorskor (1957:656 och 1955:592). I de fall straffbuden inte avser enbart ordningsförseelser är de i allmänhet tillämpliga endast om förseelsen inte är straffbelagd särskilt. Sådana särskilda straffbestämmelser finns i brottsbalken, statstjänstemannalagen och stadgan (1%5:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.

Enligt statstjänstemannalagen kan de flesta statstjänstemän dömas till disciplinstraff, vanligen av vederbörande myndighets styrelse. För de kommunaltjänstemän som omfattas av stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. gäller motsvarande bestämmelser om disciplinär bestraffning.

Enligt instruktionen (1967:606) för socialstyrelsen ulövas socialstyrel­sens diciplinära befogenheter enligt medicinalpersonalkungörelsen av me-dicinalväsendets ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden handlägger också ären­den om diciplinär bestraffning eller åtalsanmälan enligt statstjänstemanna­lagen mot medicinalpersonal för vilken socialstyrelsen är chefsmyndighet under förutsättning att ärendet rör fel eller försummelse i yrkesutövningen som medicinalpersonal. Vidare handlägger ansvarsnämnden vissa behörighetsärenden (43 §).

Ansvarsnämnden består av sex ledamöter. Kungl. Maj:t utser fyra ledamöter. Av dessa skall en vara lagfaren och erfaren i domarvärv och en vara läkare. Övriga ledamöter som utses av Kungl. Maj:t utgörs i regel av riksdagsledamöter. Vidare ingår i nämnden chefen för den byrå inom socialstyrelsen som handlägger ansvarsärenden saml chefen för den byrå till vilken ärendet huvudsakligen hör (18 §). Nämnden är beslutför om fem ledamöter är närvarande (45 §).

Mot ansvarsnämndens beslut får talan föras genom besvär hos kammarrätt. Över kammarrätts beslut kan talan föras i regeringsrätten. Rätt att besvära sig har enligt rättspraxis endast den som blivit föremål för åtgärd av nämnden. Sådan rätt har således inte den person som anmält ifrågasatt fel eller försummelse eller som drabbats av skadan.

Ämbetsansvarskommittén har i betänkandet (SOU 1972:1) Ämbetsansvaret II framhållit bl. a. att det kan sättas i fråga om inte en begränsning bör ske i fråga om medicinalpersonalens särskilda straff­ansvar. Kommittén framhåller dock att frågan hänger nära samman med

14   Riksdagen 1975. I saml. Nr4


 


S:23   Skr 1975:4                                                    210

frågan om det allmännas tillsyn över huvud över medicinalpersonalen och att denna större fråga ligger utanför kommitténs utredningsuppdrag.

Ämbetsansvarskommitténs förslag har i de delar som särskilt rör medicinalpersonalen ej föranlett några erinringar under remissbehandlingen. Förslaget övervägs f. n. inom justitiedepartementet. Socialstyrelsen har beträffande medicinalpersonalen i sitt yttrande över kommitténs förslag hänvisat till ett från ansvarsnämnden inhämtat yttrande i vilket styrelsen instämmer. Ansvarsnämnden framhåller att det är ange­läget att det även i fortsättningen finns ett centralt organ för tillsyn över medicinalpersonal och att möjlighet till disciplinär bestraffning behålls. N