Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 102 år 1975         Prop. 1975:102

Nr 102

Regeringens proposition med förslag till räntelag m. m.;

beslutad den 3 april 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade uldrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de nuvarande räntebestämmelserna i 9 kap. 10 § handelsbalken och 6 § skuldebrevslagen ersätts av en särskild räntelag. Lagen avses bli tillämplig på penningfordran inom förmögen­hetsrättens område, i den mån inte annal är avtalat eller utfäst eller sär­skilt föreskrivet.

Lagen innehåller i första hand regler om dröjsmålsränta. I stället för de nuvarande räntesatserna fem eller sex procent föreslås all dröjsmåls-räntan skall molsvara riksbankens diskonto, ökat med fyra procenten­heter. Med det diskonto som gäller f. n., sju proceni, blir dröjsmåls-räntan alltså elva procent.

Om förfallodagen för en fordran inte är bestämd i förväg, krävs det f. n. atl gäldenären stäms till domslol för atl dröjsmålsränla skall börja utgå. I propositionen föreslås att kravet på stämning slopas. I stället skall dröjsmålsränta börja utgå en månad från den dag borgenären har avsänt räkning eller framställt krav på betalning på annat sätt.

Den föreslagna räntelagen innehåller också en bestämmelse om s. k. avkaslningsränla, dvs. ränta på betalning som skall återgå i samband med alt avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av liknande anledning. Avkaslningsränlan skall molsvara riksban­kens diskonto med ett tillägg av två procentenheter, dvs. i dagens läge nio proceni.

I propositionen föreslås också ändringar i en rad olika lagar som innehåller speciella beslämmelser om ränta. Det innebär bl. a. all ränte­lagens regler om avkaslningsränla blir tillämpliga vid ränleberäkning enligl expropriationslagen och annan fastighelsrättslig lagstiftning.

J    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                                      2

1    Förslag till Räntelag

Härigenom föreskrives följande.

1  §

Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Lagen gäller i den mån ej annat är avtalat eller utfäst eller sär­skilt föreskrivet.

§

Ränta på fordran utgår ej för lid innan fordringen är förfallen lill betalning.

På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund ulgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades lill och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rält lid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.

§

Försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i förväg, utgår ränta på fordringen från förfallodagen.

På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet atl redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår ränta från dagen för redovisningen eller, om denna ej avges i räll lid, från den dag redovisning bort ske.

§

I annal fall än som avses i 3 § utgår ränta på förfallen fordran, för vilken betalningstiden försitles, från den dag som infaller en månad efler det borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighel alt utge ränta. Gäldenären är dock ej skyldig alt erlägga ränta för lid innan räkningen eller kravet har kommit honom lill hända.

Avser fordringen skadestånd eller annan liknande ersättning som ej kan fastställas utan särskild utredning, utgår ränta på förfallet belopp från den dag som infaller en månad efler det borgenären har fram­ställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn lill omsländighelerna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta för tid innan kravel och utredningen har kommil honom lill banda.

Oavsett vad som föreskrives i första och andra styckena ulgår ränta på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande eller av stämning i mål om ut­givande av betalning.

5  §

I fall som avses i 2 § andra stycket beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gäl­lande diskontot med tillägg av två procentenheter.


 


Prop. 1975:102                                                                        3

6 §

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligl en ränte­fot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje lid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter.

7 §

Löper fordran med ränta när den förfaller till betalning och försit­tes betalningstiden, utgår ränta i fortsättningen enligt samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Räntan skall dock ulgå lägst enligt den räntefot som anges i 6 §, såvitt gäller fordran som avses i 3 § första stycket genast och såvitt gäller fordran som avses i 3 § andra stycket eller 4 § från den dag som där föreskrives för varje särskilt fall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Lagen gäller dock ej i fall då ränta enligt utfästelse eller eljest har börjat löpa före nämnda dag.

2    Förslag till

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom föreskrives atl 9 kap. 10 § handelsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av år 1975. Paragrafen gäller dock fortfarande i fall då ränta enligt utfästelse eller eljest har börjat löpa före nämnda tidpunkt.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom

Härigenom föreskrives att 38 § lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

38 §

/ fråga om  köpares skyldighet      I  fråga  om   ränta  å   köpeskil-

att gälda ränta skola de i 9 kapit- lingen gälla bestämmelserna i rän-let 10 § handelsbalken stadgade telagen (1975: 00). grunder äga tillämpning; dock att vid handelsköp, där ef viss tid för köpeskillingens gäldande är ut­satt, ränta efter sex för hundra om året skall utgå från den tid godset avlämnades eller, i händelse dess avlämnande blivit av köparen för-dröft, från det dröfsmålet inträd­de.

Äger  säljaren   kräva   betalning mot att gods eller dokument hål-


 


Prop. 1975: 102                                                                       4

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

les köparen tiUhanda, utgår dock, även om förfallodagen ej är be­stämd i förväg, ränta enligt 6 § räntelagen från den dag säljaren framställer sådant krav samt, till följd av att betalningen därvid ej erlägges, innehåller gods eller do­kument.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäl­ler dock fortfarande i fall då ränta har börjat löpa före nämnda dag.

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrives all 24 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

24                                                                                             §
Är ej lid utsatt för fullgörande
      Är ej tid utsatt för fullgörande
av försäkringsgivarens betalnings-
av försäkringsgivarens betalnings­
skyldighet i anledning av inträffat
skyldighet i anledning av inträffat
försäkringsfall, skall den fullgöras
försäkringsfall, skall den fullgöras
en månad efler del meddelande
en månad efter det meddelan-
om försäkringsfallet kommil ho-
  de om försäkringsfallel kommil
nom lill banda; dock må betalning,
honom till banda; dock må belal-
i den mån den är beroende av
ning, i den mån den är beroende
utredning som i 22 § sägs, icke
av utredning som i 22 § sägs, icke
krävas förrän fjorton dagar för-
krävas förrän en månad förflutit
flutit efler det sådan utredning
  efter del sådan utredning före-
förebragts.
                                                                      bragts.

Förbehåll, varigenom tiden för betalningen gjorts beroende av något försäkringsgivarens beslut eller därav att betalningsskyldighet blivil genom laga dom ålagd försäkringsgivaren, må ej av denne åberopas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet.

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936: 81) om skuldebrev

Härigenom föreskrives att 6 § lagen (1936: 81) om skuldebrev skall ha nedan angivna lydelse.


 


Prop. 1975:102


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6 §


Ar i skuldebrev ränta utfäst, skall den, där betalningstiden för­sittes, utgå efter enahanda grund som före förfallodagen.

Är ränta ef utfäst, gälle i fråga om skyldighet att den giva vad i 9 kap. 10 § handelsbalken sägs.


/ fråga om ränta på grund av skuldebrev gälla bestämmelserna i räntelagen (1975: 00).


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäl­ler dock fortfarande i fall då ränta enligt utfästelse eller eljest har bör­jat löpa före nämnda dag.


6    Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrives att 22 kap. 5 § och 25 kap. 7 § ärvdabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse 22 kap. 5 §

A legal, som avser visst pen­ningbelopp, äger testamentstaga-ren, såvitt ej annat framgår av tes­tamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra om året, sedan fyra månader förflutit från tesla­tors död.

A legat, som avser visst pen­ningbelopp, äger testamentstaga-ren, såvitt ej annat framgår av tes­tamentet, tillgodonjula ränta, se­dan fyra månader förflutit från teslators död. Räntan beräknas en­ligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tiden fram till dess legatet enligt 1 § i detta kapitel skall utgivas och enligt 6 § räntelagen för tiden där­efter.

25 kap.

7 §

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, skall envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, bära den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagils såsom dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom som skall återbäras blivit lill annan överlåten, är jäm­väl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.


Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter del innehavaren vann kunskap,   alt   annan   ägde  bättre


Då egendom återbäres, .skall ock utgivas avkastning som belöper på liden efler det innehavaren vann kunskap,   att   annan   ägde   bättre


 


Prop.1975:102                                                                         6

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

rält lill egendomen, eller stämning rält till egendomen, eller stämning blev honom delgiven. Har han blev honom delgiven. Har han för för egendomen haft nödig kost- egendomen haft nödig kostnad, nad, skall den ersättas; nyttig kost- skall den ersättas; nyttig kostnad nad skall ock ersättas, där den ej skall ock ersättas, där den ej var var gjord  å tid  som  nyss sagts.     gjord å tid som nyss sagts. Utgöres

egendomen av penningbelopp, skall ränta gäldas på beloppet en­ligt 6 § räntelagen (1975: 00) från den dag innehavaren vann kun­skap att annan ägde bättre rätt till beloppet eller stämning delgavs honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäl­ler dock fortfarande i fall då skyldighel atl utge ränta har uppkommit före nämnda dag.

7    Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrives att 4 kap. 25 §, 12 kap. 53 och 60 §§ samt 13 kap. 19 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 kap.

25 §
I fråga om säljarens rätt till rän-
I fråga om säljarens rätt till rän-

ta på köpeskillingen äger de i 9     ta på köpeskillingen gäller bestäm-kap. 10 § handelsbalken angivna     melserna i räntelagen (1975: 00). grunderna tillämpning.

Om köpet enligl förbehåll i köpehandlingen häves på grund av ute­bliven betalning av köpeskillingen, skall köparen ersätta säljaren den­nes skada.

12 kap.

53 §1 Skall hyresgäst enligt hyresnämndens eller bosladsdomstolens beslul utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå förut, är hyres­rätten icke förverkad på grund av dröjsmål med betalning av det över-skjulande beloppet, om betalningen sker inom en månad från den dag då beslutet vann laga kraft. Vad som sagts nu gäller ej, om skyldighet alt flytta inträder för hyresgästen inom kortare lid än två månader efter nämnda dag.

På  överskjutande  belopp   skall På  överskjutande  belopp  skall

hyresgästen betala sex procent rän- hyresgästen betala ränta som om

ta som om  beloppet förfallit till beloppet   förfallit   till   betalning

' Senaste lydelse 1974: 1083.


 


Prop. 1975:102


Nuvarande lydelse

betalning samtidigt med den förut utgående hyran.

I beslulel får anstånd medges med betalningen av det överskju­tande beloppet jämte ränta som avses i andra stycket, om skäl fö­religger till del.


Föreslagen lydelse

samtidigt med den förul utgående hyran. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tiden in­nan beslutet vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden där­efter.

I beslutet får anstånd medges med betalningen av del överskju­tande beloppet jämte ränta som avses i andra stycket, om skäl fö­religger till det. Medges anstånd, får bestämmas att ränta till förfal­lodagen skall beräknas enligt 5 § räntelagen.


60 §2

I mål om ersättning enligt 57 § skall rätten på yrkande av hyresgästen, om hyresvärden medger skyldighel atl utge ersättning eller sådan skyl­dighel fastställts genom dom som vunnit laga kraft, förplikta hyresvär­den all utge förskott i avräkning på den ersättning som kan komma atl bestämmas.

Första stycket äger ej tillämpning, om del är uppenbart alt förskottet blir obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får nytt yr­kande om förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader förflutit sedan det föregående beslutet vann laga kraft.

Beslut i fråga om förskott får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslut meddelas, skall parterna beredas lillfälle att yttra sig. Mol beslut som meddelats under rättegången skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut får talan ej föras.

Har hyresgästen uppburit för­skott som överstiger den siulligl bestämda ersättningen, är han skyl­dig att lill hyresvärden belala till­baka det överskjutande beloppet jämte ränta. Räntan beräknas en­ligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tiden från dagen för beloppets mot­tagande /;// dess ersättningen bli­vit slutligt bestämd genom dom som vunnit laga kraft och enligt 6 § räntdagen för tiden därefter.

Har hyresgästen uppburit för­skoll som överstiger den slutligt bestämda ersättningen, är han skyl­dig alt lill hyresvärden belala till­baka det överskjutande beloppet jämte sex procent ränta från da­gen för beloppets mottagande.

13 kap.

19 §

När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och lösesumman nedsatts enligt 18 §, upphör tomträtten med däri upp­låtna rättigheter och blir inskrivningar i denna ulan verkan. Innan ned­sättning skell, får tillträde ej äga rum utan tomlrältshavarens medgivan­de.

■ Senasle lydelse 1972: 252.


 


Prop. 1975:102

Nuvarande lydelse

Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda till­trädesdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är faslig-hetsägaren skyldig alt betala rän­ta till tomträttshavaren efter sex procent om året från nämnda dag.


Föreslagen lydelse

Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda till­trädesdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är faslig-helsägaren skyldig att belala rän­ta till tomträttshavaren. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tiden från tillträdes­dagen till dess nedsättning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för lid före ikraftträdandet. Har skyl­dighet alt utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­slämmelser även för tiden därefier.

8    Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrives att 50 och 166 §§ titsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


50 §1


Ändras eller upphäves dom, vara utmätning, kvarstad eller an­nan verkställighet följt, gånge, än­då att klagan över senare beslutet föres, verkställigheten åter, där så ske kan; och fylle den, som verk­ställigheten sökt, all skada; vare ock den, som något lyfta eller till­träda fått, pliktig alt det genast med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Äro penningar lyflade, gälde rän­ta därå efter sex för hundrade om året från lyftningsdagen.


Ändras eller upphäves dom, vara utmätning, kvarstad eller annan verkställighet följt, gånge, ändå att klagan över senare beslutet fö­res, verkställigheten åter, där så ske kan; och fylle den, som verk­ställigheten sökt, all skada; vare ock den, som något lyfta eller till­träda fått, pliktig att det genast med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Ha pengar lyfts, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och en­ligt 6 § räntelagen för tiden där­efter.


166 §2

Om någon fått lyfta medel in-     Om någon fått lyfta medel in-

nan frågan om bättre rätt därtill     nan frågan om bättre räll därtill blivit slutligt avgjord och han blir     blivit slutligt avgjord och han blir

' Senaste lydelse 1921: 301. " Senasle lydelse 1971:495.


 


Prop. 1975:102

Nuvarande lydelse

skyldig att hell eller delvis åler­bära medlen, skall han betala sex procents årlig ränta på beloppet. 1 fall som avses i 159 S är den som lyft medlen dock ej skyldig alt, om borgenären sedermera an­mäler sig, betala ränta för längre tid än från det atl utmätnings­mannen eller överexekutor krävt återbetalning.


Föreslagen lydelse

skyldig all helt eller delvis åler­bära medlen, skall han belala rän­ta på beloppet. Räntan beräknas enligl 5 § räntelagen (1975: 00) för tiden från den dag medlen ut­betalades till den dag återbetal­ning skall ske och enligt 6 § rän­telagen för tiden därefter. I fall som avses i 159 § är den som lyft medlen dock ej skyldig all, om borgenären sedermera anmäler sig, belala ränta för längre lid än från det atl utmätningsmannen eller överexekutor krävt återbetalning.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyl­dighet all utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­slämmelser även för tiden därefter.

9    Förslag tilJ

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom föreskrives all 49 § sjölagen (1891: 35 s. Iji skall ha ne­dan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

49

Till utgifterna för rederiets verk­samhet skall varje redare bidraga i förhållande till sin andel i farty­get. Underlåter redare att på an­fordran belala sill bidrag lill be­slutad utgift och lägger huvudre­daren eller annan redare ut belop­pet, skall den försumlige belala årUg ränta på det förskotterade beloppet efter det av riksbanken tillämpade diskontot ökat med fy­ra procent, dock lägst sex procent.


Föreslagen lydelse

Till utgifterna för rederiels verk­samhet skall varje redare bidraga i förhållande till sin andel i far­tyget. Underlåter redare att på an­fordran betala sitt bidrag till be­slutad utgift och lägger huvudre­daren eller annan redare Ut belop­pet, skall den försumlige belala ränta på det förskotterade belop­pet enUgt 6 § räntelagen (1975: 00), dock med lägst sex proceni.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre be­stämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1974: 621.


 


Prop. 1975:102                                                                    10

10    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom föreskrives att 14 § lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


14 §


Har bolagsman för bolagets räk­ning vidkänts nödig eller nyttig ut­gift, äge han att för därigenom uppkommen fordran njuta ränta efter fem för hundrade om året från den dag fordringen tillkom.

Försummar bolagsman att göra avtalat tillskott eller att redovisa influtna medel, gälde ränta efter ty nu är sagt, från den dag tillskot­tet eller redovisningen bort ske.


Har bolagsman för bolagels räk­ning vidkänts nödig eller nyttig utgift, äge han att för därigenom uppkommen fordran njuta ränta från den dag fordringen tillkom. Räntan beräknas enligt 5 § ränte­lagen (1975:00) för tiden fram till dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

Försummar bolagsman att göra avtalat tillskott eller atl redovisa infiulna medel, skall han gälda ränta enligt 6 § räntelagen från den dag tillskottet eller redovis­ningen bort ske.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet all utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

11    Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)

Härigenom föreskrives all 9 kap. 22 § vattenlagen (1918: 523) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


9 kap.

22 §'


Om ersättning i fall som avses i 21 § betalas senare än som före­skrives där, skall den ersättnings-skyldige erlägga sex procent årlig ränta på ersättningen från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.

' Senaste lydelse 1974: 273.


På överskfutande belopp som av­ses i 21 § första eller andra styc­ket och på ersälining som avses i 21 § ffärde stycket utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:00) från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden ut­fördes. Sker ej betalning i rätt tid, utgår ränta enligt 6 § räntelagen


 


Prop. 1975:102                                                                    11

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

för tiden efter det dröjsmålet in­trädde. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.

Försummar den ersättningsskyldige att betala ersättning som avses i 21 §, skall länsstyrelsen på ansökan av den ersällningsberätiigade låta utlaga beloppet jämte ränta. Reglema i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betal­ningsskyldighet blivil någon ålagd, äger därvid motsvarande tillämp­ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyl­dighel all utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­stämmelser även för tiden därefter.

12    Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrives att 39 a, 58, 138 och 141 §§ konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

39 a §1
Den som är skyldig alt ålerbära
  Den som är skyldig alt ålerbära

egendom skall även utge den av- egendom skall även utge den av­
kastning som belöper på tiden ef- kastning som belöper på tiden ef­
ter delgivning av stämning i må- ler det att återvinning påkallades,
let. Den som skall ålerbära egen- Utgöres egendomen av penning­
dom vid återvinning enligt 30 § belopp eller skall ersättning utges
kan dock förklaras skyldig att utge för egendomens värde, utgår ränta
den avkastning han uppburit sedan enligt 5 § räntelagen (1975: 00) till
han mottog egendomen.
              och med den dag då skyldighet att

ålerbära beloppet eller utge ersätt­ningen inträder och enligt 6 § rän­telagen för tiden därefter.

Skall någon ålerbära egendom vid återvinning enligl 30 §, kan han förklaras skyldig alt utge även avkastning som belöper på ti­den från det att han mottog egen­domen //// dess att återvinning på­kallades. Ränta för sådan tid be­räknas enligt 5 § räntelagen.

Den som nedlagt nödvändig eller nyttig kostnad på egendom som återbäres har rätl lill ersättning därför, om ej särskilda skäl föreligga däremot.

Ätervinnes säkerhet som grundas på inteckning,  skall intecknings-' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligl prop. 1975: 6.


 


Prop. 1975:102


12


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

handlingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan del ej ske, skall ersättning ulgå.

58 §-Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga lill bestridande av löpande ulgifier, av för­valtaren inom en vecka från det de influtit å konkursboels räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkännes. Till bestri­dande av löpande utgifter må ej mer innehållas än av ombudsmannen medgives.

Försummar förvaltaren alt inom ovan föreskrivna lid insätta in­flutna medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehål­lits, erlägga ränta efter åtta för hundra om året.

Försummar förvaltaren all inom ovan föreskrivna lid insätta in­flutna medel, vare han skyldig atl å belopp, som obehörigen innehål­lils, erlägga ränta enligt 6 § ränte­lagen (1975: 00) från den dag in­sättning bort ske.

Så länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom en vecka från utgången av mars, juni, september och december månader varje år till ombudsmannen räkning över boets inkomster och ulgifier i penningar under del gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penning­ar innestått i bank, skall vid räkningen fogas av banken lill riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar och utlagningar, som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen in-nestå, och inom en vecka från utgången av varje kalenderår lill rättens ombudsman för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas att lyfta, skall ombudsmannen göra an­mälan därom hos konkursdomaren.

138 §-


För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ut­fäst eller eljesi lagligen äger rum, ränteberäkning emellan borgenä­rerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om konkurs med­delades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken liden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är alt räkna, där boet förslår till gäl­dande av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 § förmåns-


För fordringar, som ej ulgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ut­fäsl eller eljesi lagligen äger rum, ränteberäkning emellan borgenä­rerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om konkurs med­delades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken liden för klander mol utdelningsförslag, vari sådan fordran upplagils, är alt räkna, där boet förslår lill gäl­dande av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 § förmåns-


2 Senaste lydelse 1941: 142:

' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligt prop. 1975: 6.


 


Prop. 1975:102

Nuvarande lydelse

rättslägen (1970: 979), och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lag­ligen äger rum, ränta beräknas ef­ter fem för hundra om året från den dag, då nämnda beslut med­delades, lill den dag, från vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.

A fordran, som utgår med för­månsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, be­räknas ränta lill den dag, från vil­ken tiden för klander mot utdel­ningsförslag, vari fordringen upp­lagils, är alt räkna, där borgenären ej enligt 143 § därförinnan upp­burit betalning. Löper fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta efter fem för hundra om året därå beräknad från den dag, då beslutet om kon­kurs meddelades.


Föreslagen lydelse

rättslägen (1970: 979), och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lag­ligen äger rum, ränta beräknas en­ligl 5 § räntelagen (1975: 00) frän den dag, då nämnda beslul med­delades, till den dag, från vilken klanderlid såsom nyss är sagt skall räknas.

A fordran, som utgår med för­månsrätt, skall, om ränta är utfäsl eller eljest lagligen äger rum, be­räknas ränta lill den dag, från vil­ken tiden för klander mot utdel­ningsförslag, vari fordringen upp­tagits, är att räkna, där borgenären ej enligl 143 § därförinnan upp­burit betalning. Löper fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta enligt 5 § räntelagen därå beräknad från den dag, då beslutet om konkurs med­delades.


Ulgår fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då beslutet om konkurs meddelades, skall utdelning för fordringen be­räknas å det belopp, som efter en räntefot av fem för hundra om årel utgör sådan fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss sagts och som utgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen icke var förfallen den dag, från vilken tiden för klander mot utdelnings-förslag, vari fordringen upptagits, är all räkna, utdelning beräknas å det belopp, som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sistnämn­da dag; har för sådan fordran betalning jämlikt 143 § tidigare uppbu­rils och var fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordringens värde å betalningsdagen.

141 §

Borgenär äge innan tid för klander mot uldelningsförslag är ute ej annorledes än mot borgen lyfta vad honom i förslaget tillagts; ej heller må, om klander väckts, borgenär, vars rätt beröres av klandret, annor­ledes än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blivil genom laga kraflägande beslul avgjort.

Är fordran beroende av villkor, som i 136 § avses, eller är, där borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 § sägs, edgången ej fullgjord, må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga om fordran, som är tvistig; dock att borgenär, vars fordran är fast­ställd genom beslul, som ej äger laga kraft, må mol borgen lyfta vad på fordringen belöper. Utdelning för fordran, som bevakats efter ut­gången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, må ej lyftas under tiden för framställande av anmärkningar mot bevakningen.


 


Prop. 1975:102                                                                       14

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Finnes   borgenär,   som   lyft  ul-     Finnes  borgenär,   som   lyft  ut-

delning, skyldig alt lill konkurs- delning, skyldig alt lill konkurs­
boet ålerbära vad han uppburit, boet ålerbära vad han uppburit,
skall han gälda ränta därå efter skall han gälda ränta därå. Räntan
sex för hundra om året från lyft- beräknas enligt 5 § räntelagen
ningsdagen.
                                 (1975: 00) från den dag då med-

len lyftes till och med den dag då skyldighet att återbära medlen inträder och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighel atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet eller har, såvitt avser 39 a och 138 §§, konkursbeslulel meddelats före nämnda lidpunkt, gäller äldre bestämmelser även för liden därefter.

13    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Härigenom föreskrives atl 43 och 61 §§, 73 § 2 mom. samt 74 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

43 §
Fullgöres ej  inbetalning å  ak-
   Fullgöres ej  inbetalning  å  ak-

tie i rält lid, äger styrelsen utsöka lie i räll lid, äger styrelsen utsöka
del förfallna beloppet, och skall det förfallna beloppet, och skall
ränta därå gäldas efter sex procent ränta därå gäldas enligt 6 § rän-
om året från förfallodagen.
         telagen   (1975: 00)   från   förfallo-

dagen.

Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger sty­relsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna över­tagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklaras förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats överlagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aklietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrel­sen förklaras överlagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till aktien.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 41 § tredje stycket är stadgat.

61 § Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits bestämmelse om minimiteckning,   skall  inom  sex  månader  från  det  beslutet  fattades


 


Prop. 1975: 102


15


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

eller, om registrering av ökningsbeslulel eller godkännande enligt 190 § 2 mom. vägrats och besvär däröver anförts, inom sex månader från del besvären blivit bifallna, för registrering anmälas det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet uppgår till det i ökningsbeslutet angivna minimibeloppet.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelse­ledamöter och verkställande direktör, skola fogas:

1.    teckningslislorna, så ock avskrift av desamma;

2.    etl exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolags­stämmans beslut om ökningen varit införd; samt

3.    avskrift av den i 59 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.


Sker ej registrering i anledning av anmälan enligl första stycket och varder till följd därav, enligt vad i 195 § 2 mom. sägs, i registret antecknat alt den tidigare anteck­ningen om ökningsbeslutets regi­strering avföres ur registret, vare aktieteckningen icke vidare bin­dande, och skall vad å de tecknade aktierna inbetalats återbäras till aktielecknarna jämte fem procent ränta därå.


Sker ej registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och varder till följd därav, enligt vad i 195 § 2 mom. sägs, i regist­ret antecknat alt den tidigare an­teckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret, vare aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de teck­nade aktierna inbetalats återbäras till aktietecknarna jämte ränta. Räntan beräknas enligt 5 § ränte­lagen (1975: 00) från dagen för in­betalningen till och med den dag anteckning enligt 195 § 2 mom. sker i registret samt enligt 6 § räntelagen för liden därefter.


73 §


2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom., 68 § eller 72 § 1 mom. stadgats eller mol besläm­melse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga alt återbära denna jämte fem procent ränta därå.

2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mol vad i 1 mom., 68 § eller 72 § 1 mom. stadgats eller mot besläm­melse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga alt återbära denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen uppburils intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

Samma lag vare, om utdelning skell av vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i slrid mot bestämmelserna i 100 och 101 §§; dock må utdelningen ej återkrä­vas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse ba­lansräkningens oriklighet.

För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som med-


 


Prop. 1975:102                                                                       16

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

verkat lill beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detla eller till upprättandel eller fastställandet av oriklig balansräkning, ansvariga efter de belräffande skadeståndsskyldighel i 208, 211 och 212 §§ stad­gade grunderna.

74 § Av moderbolags vinst må, ändå atl vinstutdelning eljest är medgiven, så stort belopp ej utdelas atl vinstutdelningen, med hänsyn till koncer­nens slällning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet, får anses stå i strid mot god affärssed.

Varder  vinstutdelning   beslutad     Varder  vinstutdelning  beslutad

och verkställd i strid mot vad i och verkställd i slrid mot vad i
första stycket stadgas, vare de, första stycket stadgas, vare de,
som uppburit utdelning, skyldiga som uppburit utdelning, skyldiga
att återbära vad lill dem för myc- alt återbära vad lill dem för myc­
ket utdelats jämte fem procent ket utdelats jämte ränta därå;
ränta därå; dock må utdelning ej dock må utdelning ej återkrävas
återkrävas från den, som varken in- från den, som varken insett eller
sett eller bort inse berörda förhål- bort inse berörda förhållande. Skall
lande.
                                           utdelning återbäras, beräknas rän-

tan enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen upp­burits intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som medverkat till beslutet om vinstutdelningen eller till verkställandet av delsamma, efler de belräffande skadeståndsskyldighel i 208, 211 och 212 §§ stadgade grunderna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser även för liden därefter.

14    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom föreskrives att 39 och 56 §§, 67 § 2 mom., 68 § och 195 § 2 mom. lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

39                                               §

Fullgöres ej inbetalning å aktie Fullgöres ej inbetalning å aktie

i  rätt  tid,   äger  styrelsen  utsöka i rätt tid, äger styrelsen utsöka del

det förfallna beloppet,  och  skall förfallna beloppet, och skall ränta

ränta därå gäldas efter sex procent därå gäldas enligt 6 § räntelagen

om året från förfallodagen.          (1975: 00) från förfallodagen.


 


Prop. 1975:102                                                                       17

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger sty­relsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna övertagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklaras förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats överlagen av annan, må ej heller vad som tidigare in­betalts återfordras, förrän den som övertagit aktien lill fullo betalt denna.

Har från aklietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av sty­relsen förklaras överlagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till aktien.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 37 § tredje stycket är stadgal.

56 §

Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits bestämmelse om minimiteckning, skall inom sex månader från del beslulel fattades eller, om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver anförts, inom sex månader från del besvären blivit bifallna, för registrering an­mälas det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet uppgår lill det i ökningsbeslulel angivna minimibeloppet.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelse­ledamöter och verkställande direktören, skola fogas:

1.    teckningslistorna, så ock avskrift av desamma;

2.    ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolags­stämmans beslut om ökningen varit införd; samt

3.    avskrift av den i 54 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.

Sker ej registrering i anledning   Sker ej registrering i anledning

av anmälan enligt första stycket av anmälan enligt första stycket
och varder till följd därav, enligt och varder lill följd därav, enligt
vad i 308 § 2 mom. sägs, i regist- vad i 308 § 2 mom. sägs, i regist­
ret antecknat att den tidigare an- ret antecknat att den tidigare an­
teckningen om ökningsbeslulels re- teckningen om ökningsbeslutets re­
gistrering avföres ur registret, vare gislrering avföres ur registret, vare
aktieteckningen icke vidare bin- aktieteckningen icke vidare bin­
dande, och skall vad å de tecknade dande, och skall vad å de tecknade
aktierna inbetalats återbäras till aktierna inbetalats återbäras lill
aktielecknarna jämte fem procent aktielecknarna jämte ränta därå.
ränta därå.
                     '              Räntan beräknas enligt 5 § ränte-

lagen (1975:00) från dagen för inbetalningen till och med den dag anteckning enligt 308 § 2 mom. sker i registret samt enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

67 §
2  mom.  Varder vinstutdelning
   2   mom.  Varder vinstutdelning

beslutad och verkställd i slrid mol     beslutad och verkställd i strid mot

2   Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102


 


Prop. 1975:102

Nuvarande lydelse

vad i 1 mom. första eller andra stycket eller 63 § stadgats eller mol beslämmelse i bolagsordning­en, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga alt ålerbära denna jämte fem procent ränta därå.

Föreslagen lydelse

vad i 1 mom. första eller andra stycket eller 63 § stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordning­en, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att ålerbära denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00), för tiden intiU dess ränta skall utgå enligt 6 § ränte­lagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd balansräkning lill följd därav alt balansräkningen upprättals i strid mot bestämmelserna i 93 och 94 §§; dock må utdelnmgen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balans­räkningens oriklighet.

För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som med­verkat lill beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detla eller till upprättandet eller fastställandet av oriklig balansräkning, ansvariga efler de beträffande skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§ stad­gade grunderna.

68 § Av moderbolags vinst må,  ändå alt vinstutdelning eljest är med­given, så stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med hänsyn till koncernens slällning och resultatet av koncernens verksamhet i dess hel­het, får anses stå i strid mot god affärssed.


Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första slyckel stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga atl återbära vad till dem för myc­ket utdelats jämte fem procent ränta därå; dock må utdelning ej återkrävas från den, som varken insett eller borl inse berörda för­hållande.

Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i slrid mot vad i första stycket stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga all återbära vad till dem för mycket utdelats jämte ränta därå; dock må utdelning ej återkrävas från den, som varken insett eller borl inse berörda förhållande. Skall utdel­ning återbäras, beräknas räntan en­ligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tiden intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som medverkat till beslutet om vinstutdelningen eller lill verkställandet av detsamma, efler de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

195 §
2  mom. Varder räntebetalning
   2  mom. Varder räntebetalning

eller  vinstutdelning  beslutad  och     eller  vinstutdelning  beslutad  och verkställd i strid mot vad i 1 mom.     verkställd   i   slrid   mot   vad   i   1


 


Prop. 1975:102


19


Nuvarande lydelse

stadgals eller mol bestämmelse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan betalning eller ut­delning, skyldiga att ålerbära den­na jämte fem procent ränta därå.

Föreslagen lydelse

mom. stadgats eller mot bestäm­melse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan betalning el­ler utdelning, skyldiga atl återbä­ra denna jämte ränta därå. Rän­tan beräknas enligt 5 § räntdagen (1975: 00) för tiden intiU dess rän­ta skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

Samma lag vare, om till räntebetalning eller vinstutdelning använts vinst som utvisats av fastställd balansräkning lill följd därav alt balans­räkningen upprättats i slrid mol bestämmelsema i 205 §, jämförd med 93 och 94 §§; dock må betalningen eller utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräk­ningens oriktighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som med­verkat till beslutet om räntebetalning eller vinstutdelning eller verk­ställandet av detla eller lill upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efler de beträffande skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för lid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för liden därefter.

15    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrives att  19 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


19 §


Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 18 § sägs eller mot beslämmelse i föreningens stadgar, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem pro­cent ränta därå. Samma lag vare, där gottgörelse, varom i 17 § 1 mom. förmäles och som icke in­räknats i årsvinsten, utbetalats i strid mot vad i 18 § sägs eller mot bestämmelse i föreningens stadgar och den som mottog gott-görelsen insåg eller bort inse nämnda förhållande.


Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 18 § sägs eller mot beslämmelse i föreningens stadgar, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldi­ga att återbära denna jämte ränta därå. Samma lag vare, där gott­görelse, varom i 17 § 1 mom. för­mäles och som icke inräknats i årsvinsten, utbetalats i slrid mot vad i 18 § sägs eller mot bestäm­melse i föreningens stadgar och den som mottog gottgörelsen insåg eller bort inse nämnda förhållan­de.   Räntan  beräknas enligt 5  §


 


Prop.1975:102                                                                        20

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen eller gottgörelsen upp­burits intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntdagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som med­verkat till beslutet om utdelning eller utbetalning eller verkställandet av detla, ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighel i 106, 108 och 109 §§ stadgade grunderna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för lid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

16    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrives alt 28 §, 42 § 1 mom., 51 § 2 mom. och 121 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

28                                               §

Fullgöres ej inbetalning å aktie Fullgöres ej inbetalning å aktie i

i rätl tid, äger styrelsen utsöka det rält tid, äger styrelsen utsöka det

förfallna beloppet, och skall ränta förfallna beloppet, och skall ränta

därå gäldas efter sex procent om därå gäldas enligt 6 § räntelagen

året från förfallodagen.               (1975: 00) från förfallodagen.

VerkstäUes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger sty­relsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna överlagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklarats förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare in­betalts återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aklietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrel­sen förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till aktien.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aklietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av alt den ej efter­kommes. Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på del sätt, som gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där aktielecknares postadress uppgivits eller upplysning om adressen ulan väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas, till honom försänts i rekommenderat brev.


 


Prop. 1975:102


21


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


42 §

1 mom. Senast sex månader efler utgången av den för inbetalning av de nya aktierna bestämda tiden skall för registrering anmälas, huru många nya aktier som till fullo betalts. Anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter, skall innehålla uppgift om det säll varpå inbetalningen skett.

I anmälningen skall för registrering uppgivas del tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola fogas:

1.    teckningslistorna jämte avskrift av desamma;

2.    ell exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolags­stämmans beslut om ökningen varit införd; samt

3.    avskrift av den i 40 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.


Innehåller ökningsbeslutet be­stämmelse om minimiteckning, må registrering ej ske, med mindre full betalning erlagts för nya ak­tier med sammanlagt nominellt be­lopp ej understigande minimibe­loppet. Har, enligl vad i 167 § 2 mom. sägs, i registret antecknats att den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avfö­res ur registret, är aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna inbe­talats återbäras lill aktietecknama jämte fem procent ränta därå.


Innehåller ökningsbeslutet be­stämmelse om minimiteckning, må registrering ej ske, med mindre full betalning erlagts för nya ak­tier med sammanlagt nominellt be­lopp ej understigande minimibe­loppet. Har, enligl vad i 167 § 2 mom. sägs, i registret antecknats att den tidigare anteckningen om ökningsbeslulels registrering avfö­res ur registret, är aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna inbe­talats återbäras lill aktielecknarna jämte ränta därå. Räntan beräk­nas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från dagen för inbetalningen till och med den dag anteckning enligt 167 § 2 mom. sker i regist­ret och enligt 6 § räntelagen för ti­den därefter.


51 §


2 mom. Beslutas och verkställes vinstutdelning i slrid med vad i 1 mom. eller 48 § stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro de, som uppburit sådan utdel­ning, skyldiga all ålerbära denna jämte fem procent ränta därå.

2 mom. Beslutas och verkstäUes vinstutdelning i strid med vad i 1 mom. eller 48 § stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro de, som uppburit sådan utdel­ning, skyldiga att ålerbära denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tiden intill dess ränta skall ut­gå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

Detsamma gäller, om utdelning skett av vinst som utvisats av fast­ställd balansräkning till följd därav alt balansräkningen upprättats i strid med beslämmelser som avses i 91 och 92 §§; dock må utdelningen


 


Prop.1975:102                                                                       22

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balansräkningens oriklighet.

För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, äro de, som med­verkat lill beslutet om vinstutdelning eller verkställande av detla eller lill upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de belräffande skadeståndsskyldighet i 177, 180 och 181 §§ stad­gade grunderna.

121                                                                                           §
Aktieägare, som verkställt lill-
       Aktieägare, som verkställt till­
skott för återställande av aktieka-
skott för återställande av aktieka­
pitalet enligl vad i 120 § sägs, äga
pilalet enligl vad i 120 § sägs, äga
att av bankaktiebolagets blivande
att av bankaktiebolagets blivande
behållna vinstmedel erhålla åter
behållna vinstmedel erhålla åter
vad av dem blivit tillskjutet jäm-
vad av dem blivit tillskjulet jäm­
te ränta efler den räntesats som
le ränta efter den räntesats som
avtalats, dock högst sex procent
avtalals, dock högsl efter den rän-
om året, innan annan utdelning
tesats som anges i 5 § räntelagen
må ske. Träder bolaget i likvida-
(1975: 00), innan annan utdelning
tion, förrän sådant tillskott blivil
må ske. Träder bolaget i likvida­
till fullo återguldet, skall, sedan
tion, förrän sådant tillskott blivil
bolagets skulder blivil betalda, lill-
till fullo återguldet, skall, sedan
skottet, dock ulan beräkning av
bolagets skulder blivit betalda, till­
ränta för tid efter bankrörelsens
skottet, dock ulan beräkning av
upphörande, återgäldas av bola-
ränta för tid efler bankrörelsens
gets tillgångar så långt de därdll
upphörande, återgäldas av bola-
förslå, innan någon utskiftning å
gets tillgångar så långt de därtill
aktierna må äga rum.
              förslå, innan någon utskiftning å

aktierna må äga rum.

Har, efler del tillskott enligt 120 § förekommit, i anledning av upp­kommen förlust nytt tillskoll gjorts, skola de aktieägare som verkställt senare tillskott, i förhållande till aktieägare som fömt verkställt till­skott äga sådan företrädesrätt, varom förmäles i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

17    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom föreskrives att 20 § lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

20                                           §
Har sparbank försatts i konkurs
Har sparbank försatts i konkurs

efter ansökan, som gjorts inom ett    efler ansökan, som gjorts inom ett


 


Prop. 1975:102


23


 


Nuvarande lydelse

år från del beslut fattades om åter­betalning av garanlifond eller om återbäring av gmndfond, är be­slutet, såvitt det inverkar på bor­genäremas räll, utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter .sex procent om året från den dag, då beloppet utbelaltes av sparban­ken.


Föreslagen lydelse

år från det beslul fattades om åter­betalning av garantifond eller om återbäring av grundfond, är be­slutet, såvitt del inverkar på bor­genärernas räll, ulan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erläggas till konkursboet, gäldas ränta. Rän­tan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från den dag beloppet utbelaltes av sparbanken till och med den dag återbetalning eller återbäring skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighel att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­slämmelser även för liden därefier.

18    Förslag till

Lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)

Härigenom föreskrives atl 13 § förköpslagen (1967: 868) skall ha ne­dan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

13

När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för vad denne enligl åtagande i köpe­avtalet fullgjort före fullbordandel och för nödvändig kostnad i sam­band med köpet. På belopp som kommunen på grund härav har att utge skall kommunen betala sex procent ränta. Kommunen skall dessutom ersätta köparen för nöd­vändig kostnad som nedlagts på egendomen ulöver vad som skä­ligen motsvarar värdet av den av­kastning som köparen erhållit.


Föreslagen lydelse

§

När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för vad denne enligt åtagande i köpe­avtalet fullgjort före fullbordandel och för nödvändig kostnad i sam­band med köpet. På belopp som kommunen på grund härav har atl utge skall kommunen betala ränta. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) från den dag köparen utgav beloppet lill dess förköpet fullbordats och en­ligt 6 § räntelagen för tiden där­efter. Kommunen skall dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendo­men ulöver vad som skäligen mot­svarar värdet av den avkastning som köparen erhållit. Ränta utgår på .sådan ersättning enligt 6 § rän­telagen för tiden efter det att för­köpet fullbordats.


 


Prop. 1975:102                                                                       24

Har köparen avverkat skog annal än till husbehov eller avhänt egen­domen annat än dess vanliga avkastning, äger kommunen erhålla ersätt­ning härför. Delsamma gäller om köparen skadat egendomen eller eljest föranlett att den minskat i värde, om och i den mån det med hänsyn lill förfarandets beskaffenhet och omsländighelerna i övrigt kan anses skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­stämmelser även för tiden därefier.

19    Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom föreskrives i fråga om förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoleksför-eningar

dels alt i 2, 7, 18, 20, 22, 36 och 38—41 §§ ordet "Konungen" och böjningsform därav skall bytas ul mot "regeringen" i motsvarande form,

dels atl mbriken till förordningen och 10 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Förordning om Konungariket Sve- Lag om Konungariket Sveriges
riges stadshypotekskassa och om stadshypotekskassa och om stads-
stadshypoteksföreningar
           hypoteksföreningar

10 §

Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats lill förening, får föreningen säga upp lånet lill betalning efler ett år, om kassan icke finner att villkoren för dess förbindelser utgör hinder mot del. Förening­en är därvid skyldig alt på det sätt och med det belopp som kassan be­stämmer utge ersättning för den ränteförlust som inbetalningen kan för­anleda (ränteskillnadsersättning).

Kassan får medge förening att betala lån även tidigare än enligt första stycket, om det kan ske med hänsyn till kassans förbindelser. Kassan kan i sådant fall föreskriva villkor för betalningen ulöver skyldighet att utge ränteskillnadsersättning.

Underlåter förening att fullgöra   Underlåter förening att fullgöra

föreskriven inbetalning, är för- föreskriven inbetalning, är för­
eningen skyldig att betala ränta eningen skyldig att betala ränta
på det förfallna beloppet med en på det förfallna beloppet enligt
halv procent i månaden.
               vad som föreskrives i räntelagen

(1975: 00).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäl-' Förordningen omtryckt 1974: 261. Senasle lydelse av 38a § 1974: 808.


 


Prop. 1975: 102                                                                      25

ler dock fortfaiande i fall då skyldighel alt utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till förordningen om Konungariket Sveriges stadshypolekskassa och om stadshypoteks­föreningar skall hänvisningen i slällel avse lagen om Konungariket Sve­riges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.

20   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Härigenom föreskrives all 3 § lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 §
Ulöver   ersättning   för   erlagda
     Ulöver   ersättning   för   erlagda

underhållsbidrag utgår ränta efter underhållsbidrag ulgår ränta en-
sex procent från betalningsdagen. ligt 5 § räntelagen (1975: 00) på
Kan icke styrkas när underhålls- varje erlagt belopp frän dess be-
bidragen betalats, beräknas ränta talningsdag: Kan icke styrkas när
lill skäligt belopp.
                        underhållsbidragen betalats, beräk-

nas ränta lill skäligt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet.

21   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

Härigenom föreskrives att 24 § lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

24 § För lån som förening fått från banken skall föreningen årligen på bestämd tid erlägga avtalad ränta, kapitalavbetalning och andra avgif­ter samt bidrag med belopp som behövs för bankens förvaltningskost­nader och för avsättning lill bankens reservfond.

Underlåter förening atl fullgöra   Underlåter förening all  fullgö-

föreskriven inbetalning, är för- ra föreskriven inbetalning, är för­
eningen skyldig alt betala ränta på eningen skyldig att betala ränta
del förfallna beloppet med en halv på del förfallna beloppet enligt
procent i månaden.
                      vad som föreskrives i räntelagen

(1975: 00).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäl­ler dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.


 


Prop. 1975:102                                                                    26

22    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom

Härigenom föreskrives att 43 § lagen (1971:494) om exekutiv för­säljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

43                                                                                             §
När ny auktion hålles sedan in-
  När ny auktion hålles sedan in­
rop blivit ogiltigt enligl 41 § tred-
rop blivil ogiltigt enligt 41 § tred­
je stycket, skall handpenning tagas
je stycket, skall handpenning lagas
i anspråk i den mån det behövs
i anspråk i den mån del behövs
för att sammanlagt samma belopp
för alt sammanlagt samma belopp
skall uppnås som vid den förra
  skall uppnås som vid den förra
auktionen jämte sex procents år-
auktionen jämte ränta därå, be-
1ig ränta därå från tillträdesdagen
räknad enligt 5 § räntelagen (1975:
lill och med den nya lilllrädesda-
00) från tillträdesdagen till och
gen och för att även kostnaden för
med den nya tillträdesdagen, och
den nya auktionen skall täckas,
för alt även kostnaden för den
Detta gäller även om fastigheten
nya auktionen skall täckas. Delta
säljes med förbehåll för rättighet
gäller även om fastigheten säljes
som ej förbehållils vid den förra
med förbehåll för rättighet som ej
auktionen eller ändrade förhållan-
förbehållits vid den förra auktio-
den inträtt. Vad som ej behöver
nen eller ändrade förhållanden in­
lagas i anspråk skall åleriämnas,
trätt. Vad som ej behöver lagas i
när den nye inroparen fullgjort
anspråk skall åleriämnas, när den
sin betalningsskyldighet. Blir fäs-
nye inroparen fullgjort sin belal-
tigheten ej såld vid den nya auk-
ningsskyldighet. Blir fasligheten ej
tionen är hela handpenningen för-
såld vid den nya auktionen är he-
verkad.
                                          la handpenningen förverkad.

Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas lill betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej behöver lagas i anspråk återlämnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fall då den första auktionen har hållits före ikraft­trädandet.

23    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.

Härigenom föreskrives all 23 § lagen (1971: 500) om exekutiv försälj­ning av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

23 §
När ny auktion hålles sedan in-
  När ny auktion hålles sedan in-

rop blivit ogiltigt enligt 21 § and-     rop blivit ogiltigt enligl 21 § and-


 


Prop. 1975:102                                                                   27

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

ra stycket, skall handpenningen ra stycket, skall handpenningen
lagas i anspråk i den mån del
tagas i anspråk i den mån del be­
behövs för alt sammanlagt sam-
hövs för alt sammanlagt samma
ma belopp skall uppnås som vid
belopp skall uppnås som vid den
den förra auktionen jämte sex
förra auktionen jämte ränta därå,
procents årlig ränta därå från ut-
beräknad enligt 5 § räntelagen
salt dag för köpeskillingens för-
   (1975:00) från utsatt dag för
delning till och med den nya
   köpeskillingens fördelning till och
dagen för sådan fördelning och
med den nya dagen för sådan för­
för att även kostnaden för den
delning, och för att även kostna-
nya auktionen skall täckas. Detla
den för den nya auktionen skall
gäller även om ändrade förhål-
täckas. Detta gäller även om änd-
landen inträtt. Vad som ej behö-
rade förhållanden inträtt. Vad som
ver tagas i anspråk skall återläm-
ej behöver tagas i anspråk skall
nas, när den nye inroparen full-
återlämnas, när den nye inropa-
gjcrt sin betalningsskyldighet,
ren fullgjort sin belalningsskyldig-
Blir egendomen ej såld vid den
  hel. Blir egendomen ej såld vid
nya auktionen, är hela handpen-
den nya auktionen, är hela hand-
ningen förverkad.
                                     penningen förverkad.

Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas lill betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk återlämnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäl­ler dock fortfarande i fall då den första auktionen har hållils före ikraft­trädandet.

24    Förslag ttll

Lag om ändring i väglagen (1971: 948)

Härigenom föreskrives alt 55 § väglagen (1971:948) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

55 §1

Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller up­penbarligen förutsatts atl ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rält lill fastigheten som upplåtits innan marken logs i anspråk.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid till-lämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under liden från dagen tio år före det talan väcktes vid domslol.

På ersättningen ulgår sex pro-      På ersättningen ulgår ränta en-

cent årlig ränta från den dag då     ligt   5   §    räntelagen    (1975:00)
marken logs i anspråk.
                från  den  dag då marken togs i

anspråk tiU och med den dag då

1 Senaste lydelse 1972: 786.


 


Prop. 1975:102


28


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

betalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet alt utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­slämmelser även för liden därefier.

25    Förslag till

Lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719)

Härigenom föreskrives alt 6 kap. 16 § expropriationslagen (1972: 719) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6 kap. 16 §


I den mån expropriationsersätl-ning betalas efter utgången av den i 7 § första stycket föreskrivna tremånadersfristen eller, om fas­tigheten dessförinnan helt eller del­vis har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 10 §, ef­ter tidpunkten härför, skall den exproprierande utge sex procent årlig ränta på ersättningen, / förra faUet från fristens utgång och i senare fallet från den dag då till­trädet eller övergången skedde.

I den mån expropriationsersäll-ning betalas efter utgången av frist som föreskrives i 7 § första eller andra slyckel, skall den ex­proprierande utge ränta på er­sättningen från fristens utgång en­ligt 6 § räntelagen (1975:00). Har förhandstillträde ägt rum el­ler har fastigheten helt eller del­vis övergått på den exproprieran­de enligt 10 §, skall den exproprie­rande utge ränta på expropria-tionsersättningen enligt 5 § ränte­lagen från den dag fastigheten till­träddes eller övergick på den ex­proprierande till dess betalning sker eller ränta skall utgå enligt första punkten i denna paragraf. Har fastigheten endast delvis till­trätts eller övergått på den expro­prierande och skulle skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen vara oskälig mot den exproprierande, får räntebeloppet jämkas.

Expropriation fullbordas utan hinder av att ränta enligt första stycket ej betalas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­stämmelser även för tiden därefier.


 


Prop. 1975:102                                                                    29

26    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m.

Härigenom föreskrives att 22 § lagen (1973: 1130) om exekutiv för­säljning av registrerat skepp m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

22                                              §
När ny auktion hålles sedan in-
När ny auktion hålles sedan in­
rop blivit ogiltigt enligt 20 § and-
   rop blivil ogiltigt enligt 20 § and­
ra stycket, skall handpenningen
    ra stycket, skall handpenningen
lagas i anspråk i den mån det be-
tagas i anspråk i den mån det be­
hövs för alt sammanlagt samma
    hövs för atl sammanlagt samma
belopp skall uppnås som vid den
   belopp skall uppnås som vid den
förra auktionen jämte sex procents
     förra auktionen jämte ränta därå,
årlig ränta därå från utsatt dag för
      beräknad enligt 5 § räntelagen
köpeskillingens fördelning till och
   (1975:00) från utsatt dag för
med den nya dagen för sådan
   köpeskillingens fördelning lill och
fördelning och för alt även kost-
    med den nya dagen för sådan för-
naden för den nya auktionen skall
delning, och för atl även kostna-
läckas. Delta gäller även om änd-
  den för den nya auktionen skall
rade förhållanden inträtt. Vad
    täckas. Detta gäller även om änd-
som ej behöver lagas i anspråk
rade förhållanden inträtt. Vad som
skall åleriämnas, när den nye in-
   ej behöver lagas i anspråk skall
roparen fullgjort sin betalnings-
åleriämnas, när den nye inropa-
skyldighel. Blir skeppet ej sålt vid
  ren fullgjort sin betalningsskyldig-
den nya auktionen, är hela hand-
  hel. Blir skeppet ej sålt vid den
penningen förverkad.
                 nya auktionen, är hela handpen­
ningen förverkad.

Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk åleriämnas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre besläm­melser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har hållits före ikraftträdandet.

27    Förslag till

Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrives att 30 § ledningsrättslagen (1973: 1144) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

30                                           §
Ersättning enligl 13 eller 33 §
Ersättning enligt 13 eller 33 §

skall erläggas inom  tre  månader       skall erläggas inom  tre månader

efter   del   all   ersältnlngsbeslulel     efter   det   alt   ersältningsbeslutet


 


Prop. 1975:102


30


 


Nuvarande lydelse

vann laga kraft. I den mån ersätt­ningen betalas efler utgången av denna frist eller, om tillträde har skett dessförinnan, efter tillträdet, skall dessutom utges sex procent årlig ränta på ersättningen, / det förra fallet från frislens utgång och i det senare fallet från den dag då tillträdet skedde.

I fråga om ersättning som avses i 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen ning.


Föreslagen lydelse

vann laga kraft. I den mån ersätt­ningen betalas efter utgången av denna frist skall dessutom utges ränta på ersättningen enligt 6 § räntelagen (1975: 00) från fristens utgång. Har tillträde skett före fristens utgång skall även utges ränta enligt 5 § räntdagen från den dag tillträdet skedde till dess betalning sker eller ränta skall ut­gå enligt andra punkten i denna paragraf.

13 § och förskott enligl 25 § äger (1970: 988) motsvarande tillämp-


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighel att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­stämmelser även för liden därefter.

28    Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrives alt 32 § anläggningslagen (1973: 1149) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


32 §


Ersättning enligt 13 § skall er­läggas inom tre månader efter det alt ersättningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen beta­las efter utgången av denna frist eller, om tillträde har skett dess­förinnan, efter tillträdet, skall dessutom utges sex procent årlig ränta på ersättningen, i det förra fallet från fristens utgång och i det senare fallet från den dag då tillträdet skedde.

Ersättning enligt 13 § skall er­läggas inom tre månader efter del att ersältningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen beta­las efter utgången av denna frist skall dessutom utges ränta på er­sättningen enligt 6 § räntelagen (1975:00) från frislens utgång. Har tillträde skett före fristens ut­gång skall även utges ränta en­ligt 5 § räntelagen från den dag tillträdet skedde till dess betalning sker eller ränta skall utgå enligt andra punkten  i denna paragraf.

I fråga om ersättning som avses i första stycket och förskott enligl 27 § äger 5 kap. 16 § faslighetsbildningslagen (1970: 988) motsvarande lillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har


 


Prop. 1975:102


31


skyldighel atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­slämmelser även för liden därefter.

29    Förslag till

Lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)

Härigenom föreskrives atl 4 kap. 33 S gruvlagen (1974: 342) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


4 kap.

33 §


Vid förrättningen fastställd er­sättning skall betalas inom tre må­nader från det avslulningsbeslulel meddelades. På ersättningen utgår sex procent årlig ränta från dagen för detta beslut. Har förordnande enligl 32 § tredje stycket medde­lats, skall dock räntan på ersätt­ning som avser anvisad mark be­räknas från den dag då marken tidigast får tillträdas.


Vid förrättningen fastställd er­sättning skall betalas inom tre må­nader från det avslulningsbeslulel meddelades. På ersättningen utgår ränta från dagen för avslutnings­beslutet. Har förordnande enligl 32 § tredje stycket meddelats, skall dock räntan på ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag då marken tidigast får tillträdas.

Ränta som avses i första styc­ket beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tiden tUl dess be­talning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre beslämmelser gäl­ler dock fortfarande i fråga om ränta för lid före ikraftträdandet. Har skyldighel atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre be­slämmelser även för liden därefter.


 


Prop. 1975:102                                                        32

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 november 1974.

Nän'arande; Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM- WALLÉN

Statsrådet Lidbom anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående ränta och anför.

1 Inledning

Med slöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande den 20 november 1968 uppdrogs ål köplagsulredningen (Ju 1963:51) atl företa en översyn av främst de allmänna reglerna om dröjsmålsränta i 9 kap. 10 § handels­balken samt bestämmelser som hänvisar till detta lagrum. Även övriga bestämmelser om ränta på del förmögenhetsrätlsliga området borde enligl direktiven karlläggas och bli föremål för ulredningens över­väganden. Utredningen' avgav i maj 1974 delbelänkandet (SOU 1974:28) Räntelag. De i betänkandet upptagna lagförslagen lorde få fogas lill statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgelts av Svea hovrätt,
bankinspektionen, försäkringsinspeklionen, riksrevisionsverkel (RRV),
Konungariket Sveriges stadshypolekskassa, kommerskollegium,
konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och kartellnämnd
(SPK), konsumentverket, skadeståndskommiiién, vattenlags-
utredningen, kredilköpkommitlén, konkurslagskommiltén. Svenska
kommunförbundet.
     Landstingsförbundet,   Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges Kronofogdar, Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen mellan ombuds­männen hos Sveriges landshypoleksinslilulion, Sveriges industri­förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Kooperativa för­bundet (KF), Svenska företagares riksförbund, Svenska handels­kammarförbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Finansierings-förelagens förening, Sveriges riksbank. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund,

' Professorn Jan Hellner. Experter: avdelningsdirektören Christer Bergman, direktören Bror Cedercrantz, civilekonomen VDM Lillemor Erlander, förbundsjuristen Leif Josephsson, advokaten Nils Köhler, bankdirektören Per Gustav Persson, direktören Sten Siljeström och direktören Lennart Wiberg.


 


Prop. 1975:102                                                        33

Folksam, Sveriges fastighetsägareförbund. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges Allmännyttiga bostadsföretag (SABO) och Motorbranschens riksförbund (MRF). Kommerskollegium har bifogat yttranden från vissa handelskamrar.

Vid beredningen av ärendet i justitiedepartementet har överläggningar ägt rum med företrädare för justilieminislerierna i Danmark, Finland och Norge.

2 Gällande rätt>
2.1 Inledning

9 kap. 10 § handelsbalken (HB) innehåller följande regel om ränta på gäld som inte är förfallen: "Haver man lånt penningar på viss tid, och ej ränta för dem utfäst; vare då ej skyldig den alt giva." Enligl sin direkta ordalydelse avser regeln bara lån av pengar, men sedan gammall anses den tillämplig också på andra skuldförhållanden. Innebörden är alltså atl skyldighet all utge ränta på en skuld före förfallodagen förutsätter atl sådan förpliktelse åvilar gäldenären enligt avtal eller föreskrifl i lag. Det finns åtskilliga sådana speciella lag­bestämmelser på förmögenhetsrättens område.

Vad som sagts nu avser ränta på gäld som inte är förfallen. Efter förfallodagen är förhållandena annorlunda. Om gäldenären inte betalar sin skuld i tid och detta inle beror på omständigheter som är att hänföra till den som är berättigad till betalningen, borgenären, är gäldenären i dröjsmål. Han är då skyldig alt utge ränta även om något avtal därom inte har träffats. Är det fråga om en fordran som redan före förfallodagen löpte med ränta, utgår enligt 6 § lagen (1936:81) om skuldebrev dröjsmålsränta omedelbart och efler samma räntefot som tidigare, oavsett räntefotens höjd. För fordran som inle var ränte­bärande tidigare ges regler i andra punkten av 9 kap. 10 § HB. Bestäm­melserna gör skillnad mellan fordringar som har en i förväg bestämd förfallodag och sådana som har en obestämd förfallodag. Vid bestämd förfallodag börjar dröjsmålsränta utgå omedelbart och efler en räntefot av 6 %. Var förfallodagen obestämd fordras däremot atl gäldenären blir delgiven stämning till domstol för att dröjsmålsränta skall börja utgå. Dessuiom är räntefoten i delta fall något lägre, nämligen 5 %.

Även beträffande dröjsmålsränla finns särskilda beslämmelser i ell flertal speciella lagar. I några cenirala förmögenhetsrätlsliga lagar tar sig bestämmelserna uttryck i en hänvisning lill 9 kap. 10 § HB. 1 andra lagar finns självständiga, mera preciserade ränleföreskrifter. Reglerna i

'   En utförlig redovisning av praxis och litteratur ges av ulredningen i belänk­andet s. 47 ff.

3  Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                        34

HB, som ju formellt är begränsade till lån av pengar, anses emellertid i stor utsträckning äga allmän giltighet och även utan uttrycklig hänvisning i lag kunna tillämpas på oUka slags skuldförhållanden.

2.2 9 kap. 10 § HB

2.2.1   Stämningsdagen som utgångspunkt för ränteberäkningen

Enligt femprocentsregeln i 9 kap. 10 § HB skall räntan börja ulgå från stämningsdagen. Numera får anses fastslaget all därmed avses dagen för stämningens delgivning. När yrkandet har framställts inför rätta utan stämning, räknas räntan från den dag sådant yrkande fram­ställdes. Instäms flera solidariskt betalningsskyldiga i samma mål, räknas räntan för var och en från hans delgivningsdag. Även om ränleyrkandet framställs försl under processen skall, om ränta döms ut, denna beräknas från den dag stämningen avseende kapitalbeloppet delgavs motparten. Utvidgas däremot talan till att avse ytterligare kapitalbelopp, skall ränta på delta beräknas först från den dag kravel genom stämning eller på molsvarande sätt delgavs motparten.

För alt räntan skall börja utgå från stämningsdagen förutsätts att fordran kan anses ha varit förfallen vid denna tidpunkt. Skulle förfallo­dagen undantagsvis anses infalla senare än stämningsdagen, flyttas den dag ränta börjar utgå fram i molsvarande mån.

2.2.2   Bestämd förfallodag

9 kap. 10 § HB ulgår från alt skyldigheten all erlägga dröjsmålsränta inträder omedelbart i och med atl en i förväg bestämd förfallodag är inne. Något krav eller någon erinran om ränteskyldighelens inträde erfordras alltså inle i delta fall. Bestämd kan förfallodagen vara på grund av överenskommelse antingen i samband med fordrans uppkomst eller vid senare lillfälle. Däremot anses inle förfallodagen bli bestämd i här avsedd mening genom att borgenären med slöd av exempelvis 5 § skuldebrevslagen eller 12 § lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom (köplagen) ensidigt anfordrar gäldenären atl belala. Bestämd förfallodag kan emellertid föreligga inte bara när den är direki fastställd till viss dag enligl kalendern utan även då den satts i relation lill uppsägning av endera parlen eller lill viss händelse som förväntas inträffa. Förfallodagen anses vidare bestämd om betalnings­tiden har anknutits lill borgenärens fullgörande av motprestation, förutsatt all viss tid varil bestämd för denna.

Betalningstiden kan också länkas vara anknuten till en händelse som beräknas inträffa inom viss lidrymd. Skulle i sådanl fall händelsen utebli, kan den angivna tidrymdens slutdag komma all bilda utgångs­punkt för ränteberäkningen. Skall betalning ske under januari månad, anses alltså ränta böra utgå som om den 31 januari vore den bestämda förfallodagen.


 


Prop. 1975:102                                                        35

Om förfallodagen för viss fordran är bestämd i lag, utan atl räntefrågan beaktats, anses ränta, på samma sätt som när avtalad förfallolid föreligger, böra utgå från den lagbeslämda dagen. Exempel på lagregler om förfallotid finns i 9 kap. 12 § och 12 kap. 20 § jordabalken, såvitt avser arrendeavgift och hyra, samt i 24 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal, såvitt gäller försäkringsersättning. Överliggetidsersättning förfaller enligl 86 § sjölagen (1891:35 s. 1) dag för dag. I 6 kap. 16 § expropriationslagen (1972:719) utsägs direki alt ränta skall ulgå efler 6 % från den i lag bestämda förfallodagen. Molsvarande regler om ränta finns exempelvis belräffande lösesumman vid uppsägning av tomträtt (13:19 JB) och beträffande ersättning av väghållaren (55 § väglagen, 1971:948).

Enligl 16 kap. 11 § föräldrabalken är förmyndare, då hans befattning upphör, pliktig alt ofördröjligen utge de tillgångar som han för myndlingens räkning har om händer. Samma princip gällde också enligt äldre rätt. Följdriktigt har ränta efter 6 % dömts ul från den dag myndlingen blivit myndig.

2.2.3 Analog tillämpning av 9 kap. 10 § HB

När fordran utgör avtalat vederlag för en prestation in natura uppvisar praxis en serie rättsfall där borgenären tillerkänts 6 % ränta från bestämd förfallodag. Beträffande köpeskillingsfordran hänvisar 38 § köplagen direkt lill grunderna för 9 kap. 10 § HB.

I den hittills lämnade framställningen har utgångspunkten varit atl den närmare bestämning av förfallodagen, som sexprocenlsregeln i 9 kap. 10 § HB förutsätter för sin tillämpning, skett genom föreskrift i lag eller genom avtal. Beträffande fordran som grundas på en av gäldenären framlagd redovisningsräkning synes emellertid ränta enligt vedertagen uppfattning utgå efter 6 % från den dag redovisningen faktiskt läggs fram, oberoende av om den tidpunkt vid vilken redo­visningen skall ske är bestämd i förväg eller inte. Skulle emellertid det saldo som enligt redovisningsräkningen gollskrivs borgenären vara lägre än del belopp som denne sedermera rälteUgen finns vara berättigad till, har ränta på mellanskillnaden som regel dömts ul efter endast 5 % från stämningsdagen. Detsamma gäller för hela redovisningsfordringen, om någon redovisningsräkning över huvud tagel inle har upprättals.

Beträffande mäklarprovision har frågan om ränta prövats i flera rättsfall. Genomgående har del emellertid inte ansells vara fråga om bestämd förfallodag, såvida inte slöd funnits i särskild överens­kommelse, ulan räntan har beräknats efler 5 % från slämningsdagen.

Frågan från vilken tidpunkt ränta skall beräknas på regressfordran har i rättspraxis besvarats olika för olika typer av regressanspråk. Försäkringsgivares krav som grundas på 25 § lagen om försäkringsavtal


 


Prop. 1975:102                                                        36

börjar inte löpa med ränta förrän den skadeståndsskyldige stäms. Vid borgen synes del numera klart att borgensman som har regressfordran mot medborgensman är berättigad till 6 % ränta på det regressvis åter-bekomna beloppet redan från den dag borgen ursprungligen infriades. Det har antagits att samma regel gäller när borgensman kräver tillbaka vad han nödgats ge ut direkt från huvudgäldenären.

Vid ålerkrav av inbetalade medel torde någon bestämd förfallodag i regel inte ha avtalats mellan parterna. Inte desto mindre finns det i rättspraxis flera exempel på att ränta utdömts från en tidpunkt som i tiden ligger före stämningsdagen. Det finns också vissa lagrum enligt vilka den återbetalningsskyldige har atl erlägga ränta redan från den dag han uppbar det belopp som han sedermera befinns skyldig alt belala tillbaka. Sålunda innehåller 50 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) en bestämmelse om atl den som sökt verkställighet av en dom, som sedan ändras eller upphävs, är skyldig att återställa penningar som han lyft med ränta efter 6 % på beloppet från lyftningsdagen. Del har ifrågasatts om det inte vid bestämmande av ränteskyldigheten vid condictio indebiti och vissa andra återbetalningsfall skulle ligga närmast till hands alt söka ledning i detta lagrum. Delta skulle emellertid innebära att man utgår från en förhållandevis sträng ståndpunkt i fråga om betalningsmottagarens ränteansvar. Det lorde därför inte vara möjligt att i någon större utsträckning dra analogier från 50 § utsökningslagen. När den återbetalningsberätligade eriagl beloppet frivilligt för atl undgå verkställighet har dock denne ansetts på samma sätt som enligt nämnda lagrum vara berättigad lill 6 % ränta frän den dag beloppet ursprungligen erlades.

Enligl 3§ lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag utgår ränta efler 6 % från betalningsdagen, utöver själva ersättningen, lill den som, utan atl sedermera befinnas under­hållsskyldig, genom interimistiskt beslul ålagts utge underhållsbidrag. Den som utger ersättning är här inte den som uppburit underhålls­bidragen, utan beloppet jämte ränta betalas av allmänna medel. Inle heller detta lagrum ger någon slörre ledning för hur återbetalnings-situationer i övrigi skall bedömas.

I praxis visas en stor variation i sättet alt bedöma räntefrågorna. Det förekommer atl 6 eller ibland 5 % döms ul från den dag beloppet erlades, all 5 % ulgår från stämningsdagen eller, någon gång, alt ränta över huvud tagel inte tillerkänns den som är berättigad all återfå eriagl belopp.

Vid fall av återvinning lill konkursbo enligt 29 och 30 §§ konkurslagen (1921:225) har ränta på återvunnet belopp beräknats efler 6 % från den dag betalningen erlades. Konkurslagens ifråga­varande bestämmelser förutsätter för sin lillämpning att betalnings­mottagaren varit i ond tro. Förmodligen är detta en omständighet som


 


Prop. 1975:102                                                        37

tillmäts betydelse även i andra återbetalningssitualioner. I flera fall av condictio indebiti där del kan synas ha förelegat mer eller mindre graverande omständigheter på betalningsmottagarens sida har sålunda den strängare ränteregeln, 6 % från dagen för beloppets utbetalning, kommit till användning.

När förhållandena varil sådana, alt det inle på samma säll kunnat läggas betalningsmottagaren till last atl han uppburit de medel han skall ålerbära, har domstolarna, om nu ränta över huvud tagel dömts ut, oftast fallit tillbaka på huvudregeln om 5 % från stämningsdagen.

2.2.4 Ränteberäkning vid köp

I 38 § köplagen sägs att grunderna för 9 kap. 10 § HB skall äga tillämpning i fräga om köpares skyldighet att gälda ränta. Denna huvudregel är tillämplig på såväl civilköp som handelsköp. 1 andra stycket av 38 § har emellertid tagits in en specialregel för handelsköp. För de fall att vid handelsköp viss tid för köpeskillingens betalning inle betingats stadgas att ränta efter 6 % skall utgå från den tid godset av­lämnades eller, om avlämnandet blivit fördröjt av köparen, från del dröjsmålet inträdde.

Enligt huvudregeln är det emellertid av avgörande betydelse i ränle-hänseende även för köpets del, om förfallodagen för köpeskillingen är bestämd i förväg eller ej. Anses förfallodagen vara bestämd i förväg, börjar räntan utgå redan från denna dag. I annal fall fordras att köparen delges säljarens ansökan om stämning.

När det gäller den närmare innebörden av alt förfallodagen är bestämd i förväg bör observeras att betalningen vid köp ofla skall ske vid leveransen. Om i sådanl fall den lidpunkt vid vilken leverans skall ske kan sägas vara bestämd, anses denna tidsbestämning i sin lur "smitta av sig" även på betalningstidpunkten och en i förväg bestämd förfallodag anses med andra ord föreligga även beträffande köpe­skillingen. Bestämd tidpunkt för leveransen, med åtföljande kon­sekvens för när köpeskillingen förfaller lill betalning, anses förutom då viss bestämd kalenderdag angivits som leveransdag vara för handen när leverans skall ske "senast" eller "före" viss dag. Detsamma gäller när säljaren skall leverera inom en tidrymd som angivils på sådanl säll alt dess slutdag kan beräknas efter kalendern, exempelvis "under loppet av mars månad".

Vad nu sagts om sexprocenlsregelns tillämplighet när betalning skall ske vid leverans lorde gälla endast för del fall all säljaren lill följd av köparens uteblivna betalning vägrar att utlämna godset. Skulle säljaren trots atl betalning inte erläggs låta köparen få besittning till godset, har det i doktrinen gjorts gällande all delta bör uppfattas som elt efter­givande från säljarens sida av vad avtalet innehåller angående köpe­skillingens   förfallotid,   eller   ett   medgivande   av   anstånd   t.v.   med


 


Prop. 1975:102                                                        38

betalningen. Köpet skulle därigenom ha förvandlats lill ell kreditköp. Förutsatt alt fråga är om ett civilköp skulle i konsekvens härmed i fort­sättningen femprocentsregeln bli tillämplig.

Betalning kan emellertid även vara avtalad att ske viss bestämd lid efter leveransen eller efter någon annan åtgärd som kräver köparens medverkan. Om i sådana fall leverans eller motsvarande åtgärd faktiskt kommer till stånd och något dröjsmål alltså inte ligger köparen till last, anses därigenom en tidsbestämning uppkomma på samma sätt som sker vid uppsägningen när prestation skall äga rum viss tid efter uppsägning. I dessa fall ulgår därför 6 % ränta från kredittidens utgång oberoenae av om någon tidsbestämning för själva leveransen eller motsvarande hade givits 'i förväg'.

Kommer leverans eller motsvarande åtgärd däremot inle till stånd lill följd av dröjsmål på köparens sida, blir frågan om ränta beroende av om del funnits en bestämd tid angiven i detta hänseende. Är delta fallet börjar räntan utgå efter 6 % räknat från den avtalade kredit­tidens utgång. Föreligger däremot inte den erforderliga tidsbestäm­ningen utgår vid civila köp, i likhet med vad som gäller för övriga anfordransfall, endast 5 % ränta från stämningsdagen.

I fråga om säljarens rätl till ränta på köpeskillingen vid köp av fast egendom, när köparen inte betalar i räll tid, föreskrivs i 4 kap. 25 § JB att de i 9 kap. 10 § HB angivna grunderna äger tillämpning. Som regel är förfallodagen bestämd i förväg vid fastighetsköp. Säljaren lorde därför i allmänhet vara berättigad lill ränta efter 6 % från denna dag.

När det gäller frågan om ränta i fall då köpeskilling skall återbetalas hänvisas till redogörelsen i utredningsbetänkandel (s. 57 - 59).

2.2.5  6 § skuldebrevslagen

Försitts betalningstiden beträffande ell skuldebrev vari ränta inle blivit utfäst, gäller enligl uttrycklig hänvisning i 6 § andra stycket skuldebrevslagen reglerna i 9 kap. 10 § HB i fråga om skyldigheten atl belala dröjsmålsränla. I 6 § första stycket skuldebrevslagen stadgas all samma räntesals som föreskrivs i skuldebrevet för dettas löptid skall gälla även vid beräkning av dröjsmålsräntan. Detta gäller oberoende av att den ränta som sålunda utgått före skuldebrevets förfallodag till äventyrs kan ha varil lägre än den legala dröjsmålsränlan enligt 9 kap. 10 § HB. Om ränta ulfäsls i skuldebrevet fortsätter alltså denna att oförändrat löpa utan avbrott även sedan gäldenären efler förfallo­dagen kommit i dröjsmål. Regeln gäller alla slag av skuldebrev, även löpande. Gäldenär, som saknar kännedom om vem som innehar skuldebrevet, är på grund av 3 § skuldebrevslagen fri från påföljd av dröjsmål. Ej heller i andra situationer där dröjsmålet beror av skulde­brevets innehavare skall dröjsmålsränla som regel ulgå.

2.2.6  Ränta på skadestånd

Den allmänna regeln atl ränta på fordran som inle har bestämd


 


Prop. 1975:102                                                        39

förfallodag beräknas efter 5 % från stämningsdagen tillämpas vanligen även pä skadestånd. Principen upprätthålls dock inle ulan vidare såvitt avser livränta och annan periodiskt utgående ersättning. Vid sådan form av skadestånd synes ränta ofta utgå från förfallodagarna snarare än frän stämningsdagen, men principerna är i vart fall i äldre praxis ganska oklara.

Såsom redan berörts i det allmänna avsnittet om slämningsdagen som utgångspunkt för ränteberäkningen flyttas den dag ränta börjar ulgå fram, om ersättning förfaller först efter stämningens delgivning. Om exempelvis käranden yrkar ersättning för reparation av skadad egendom men reparationen ännu inle betalats vid tiden för stämningen, utgår sålunda ränta försl frän tiden för betalningen. Stilleståndsersältning lorde anses förfallen försl när slilleslåndsliden är slut, och om denna tidpunkt inträffar först efter stämningstiden utgår ränta endast från förfallodagen.

2.3 Bestämmelser om ränta i övrigt inom den förmögenhetsrättsliga lag­stiftningen

Ulöver de allmänna reglerna om dröjsmålsränta i 9 kap. 10 § HB och de bestämmelser som hänvisar till detla lagrum finns åtskilliga andra lagstadganden som innehåller räntebestämmelser. Ibland är del fråga om reglering av mer eller mindre renodlade dröjsmålssilualioner. Sambandet med del centrala räntesladgandel i 9 kap. 10 § HB framgår av att de uttryckligen angivna räntesatserna så gott som alllid är antingen 5 eller 6 % om året. Den dag ränta skall börja utgå är i dröjsmålsfallen ibland angiven som "förfallodagen" men även specialiserade uttryck förekommer, t.ex. atl räntan skall ulgå "från den dag tillskottet eller redovisning borl ske". Räntan börjar utgå oberoende av om förfallodagen kan anses vara bestämd i förväg. Även om så inte kan anses vara fallet är det alltså inle, såsom enligt 9 kap. 10 § HB, nödvändigt alt delge gäldenären stämning, för alt räntan skall börja ulgå.

I flertalet fall där räntestadganden förekommer saknas emellertid dröjsmålsränlefunklionen hos bestämmelsen, eller är i vart fall denna funktion mindre framträdande. Den bakomliggande tanken lorde i stället vara att den som har räll atl utfå beloppet därjämte skall vara berättigad till skälig avkastning på detla, alldeles oavsett om den betalningsskyldige kan anses ha varil i dröjsmål. Ibland är f.ö. bestäm­melsen så konstruerad att räntan skall beräknas från en lidpunkt som odiskutabelt ligger före förfallodagen, och då framgår än klarare atl det inte kan vara fråga om att räntan skall ha karaktär av dröjsmåls­ränta. Exempel på denna typ av bestämmelser är 6 kap. 16 § expropriationslagen som stadgar skyldighet atl utge ränta på exproprialionsersältning från bl.a. den dag förhandstillträde skedde.

För återbäringssituationer förekommer ofla beslämmelser om all


 


Prop. 1975:102                                                        40

den återbäringsskyldige skall belala ränta på det belopp han har all ge ut, som regel från den dag han uppbar beloppet. Inte heller här ligger det nära till hands all betrakta räntan som dröjsmålsränta. Detla framstår än tydligare i de fall då den ränta som skall betalas är den som faktiskt uppburits av den ålerbäringsskyldige. Så föreskrivs exempelvis i 25 kap. 7 § ärvdabalken och i 37 § konkurslagen. Men även när del är fråga om en positiv regel om skyldighel atl under alla förhållanden betala ränta, dvs. även om någon sådan faktiskt inte kunnat uppbäras, är det mindre lämpligt all jämföra med situationen vid dröjsmål, eftersom återbäringsskyldigheten ofta är beroende av omständigheter som inträffar först under den tid medlen innehas eller med andra ord efter den tidpunkt från vilken ränta enligl regeln skall beräknas. Exempel på sådana fall är regeln i 141 § konkurslagen, enligl vilken borgenär, som i konkurs fåll lyfta utdelning innan lid för klander mol utdelningsförslag är ute, eller innan fråga om tvistig fordran avgjorts genom lagakraflvunnel beslut, vid återbäring är skyldig betala ränta från lyftningsdagen. Etl annat exempel ålerfinns i 61 § lagen (1944:705) om aktiebolag där aktietecknare tillförsäkras ränta på vad som inbetalals på tecknade aktier när detta belopp skall återbäras därför alt aktieteckningen inle vidare är bindande på grund av alt beslut om aktiekapitalets ökning förfallit.

En ytterligare typ av räntebestämmelser som inle lar sikte på renodlade dröjsmålssilualioner kan exemplifieras med de stadganden om ränta som ålerfinns i bl.a. 12 kap. 60 § fjärde slyckel jordabalken och 50 § utsökningslagen. Dessa regler behandlar skyldigheten all betala tillbaka belopp varmed av hyresgäst uppburet förskott på skade­stånd överstiger den i processen siulligl bestämda ersättningen, resp. sådant belopp som uppburils med anledning av verkställighet av dom som sedermera ändras eller upphävs. 1 båda fallen åligger det den belalningsskyldige all belala ränta på del belopp som skall återbäras från lyftningsdagen.

Den räntefot efter vilken räntan skall beräknas är även i sådana fall där funktionen av dröjsmålsränla är mindre framträdande regelmässigt angiven till 6 eller 5 %. Inom den lagstiftning som reglerar frågor om ersättning vid markinlösen m.m., såsom i t.ex. vattenlagen (1918:523), faslighetsbildningslagen (1970:988) eller byggnadslagen (1947:385), förekommer dock ett mera flexibelt system. På obetalt belopp vid fastighetsreglering skall sålunda enligl 5 kap. 15 § faslighetsbildnings­lagen skälig ränta ulgå från dag som bestäms med hänsyn lill liden för tillträdet och övriga förhållanden. Vattenlagen innehåller flera besläm­melser som behandlar ränlefrågor. Även här saknas fixerade ränte­satser. På ersättning för förskjutna belopp beräknas skälig ränta, och samma uttryckssätt används belräffande räntan på oguldna kapital­belopp när dessa fördelas till betalning under flera år. När ersättning för galumark skall erläggas genom  avbetalningar  föreskrivs i 63 §


 


Prop. 1975:102                                                        41

byggnadslagen atl på oguldet belopp skall enligl kommunens bestäm­mande gäldas skälig ränta från den dag då krav på ersättning framställts.

I vissa lagrum slutligen finns 5 % årlig ränta angiven som den kapilaliseringsfaklor som skall användas vid bestämmande av del aktuella dagsvärdet hos en inte ränlelöpande och inle heller förfallen fordran. Syftet med kapilaliseringsränlan är uppenbarligen begränsad lill alt spegla en normal placerings- eller upplåningsränla. Kapitaliseringsfaklorn är avsedd atl uttrycka ell slags genomsnitt för det framtida ränteläget. Beröringspunkterna med ränleproblemaliken vid dröjsmål lorde vara få.

3 Utländsk rätt

Utredningens belänkande innehåller en utförlig redogörelse för utländsk rätl på området (s. 63 - 73). Jag får hänvisa till denna redogörelse. Nämnas bör emellertid atl del norska morarenleulvalget i oktober 1974 har lagt fram ell belänkande (NOU 1974:54) med förslag lill lag om dröjsmålsränla, m.m.

4 Utredningen

4.1 Allmänna synpunkter

4.1.1 Dröjsmålsränta

Utredningen diskuterar först de allmänna skälen för en revision av reglerna om dröjsmålsränta och pekar därvid på rådande osäkerhet i fråga om rättsläget. Enligl utredningens mening bör ell av ändamålen med ny lagstiftning vara att skapa bättre klarhet än som råder nu om vilka fall som skall bedömas enligt olika ränleregler. Andra allmänna skäl för en revision av nuvarande regler är de olägenheter som ligger i atl räntesatserna inle är anpassade till det rådande räntelägel, all olika räntefot gäller beroende på om förfallodagen är bestämd eller inle och atl borgenären i del senare fallet skall behöva inleda process för atl ränta skall börja ulgå.

Utredningen framhåller alt den största olägenheten av det nuvarande rättslillslåndet belräffande dröjsmålsränla säkerligen är alt den räntefot som föreskrivs i 9 kap. 10 § HB är hell otillräcklig. Vid tillkomsten av stadgandet synes 5 % ha betraktats som en normal ränta, kanske t.o.m. liggande i överkant av vad som kunde anses normalt, medan 6 % betraktades som den högsta ränta som kunde tas ul utan alt gränsen till ocker överskreds. Räntenivån förändrades jämförelsevis sent. Det låga ränteläget från början av 1930-lalel till senare delen av 1950-talel torde ha föranlett atl även 5 % då be­traktades som en förhållandevis hög ränta.

Alltifrån 1950-lalels slut har emellertid, i samband med den ständigt fortgående inflationen, det allmänna ränteläget legat högre, under


 


Prop. 1975:102                                                        42

vissa lider t.o.m. åtskilligt högre, än tidigare. Eftersom räntan begagnas som ett konjunklurpolitiskl och valutapoliliskt medel är också växlingarna i ränteläget starka och tidvis ganska täta. Särskilt under perioder av högt ränteläge är både 5 % och 6 % all betrakta som en mycket låg ränta. Man kan inle räkna med atl det'tillstånd som rådde i tiden omkring andra världskriget återkommer inom överskådlig tid.

Utredningen påpekar alt nämnda förhållanden inte särskilt avser dröjsmålsränla men alt denna ränta påverkas. Dröjsmålsränlan måsle nämligen ses i sitt sammanhang med det allmänna räntelägel. Om exempelvis ränteläget för korta lån är högt men dröjsmålsränlan är låg, har en gäldenär en fördel av alt dröja med betalning, eftersom han då under motsvarande tid kan antingen undgå att låna pengar dyrare eller placera sina pengar till högre ränta. Omvänt lider borgenären en ränte­förlust när han inle erhåller betalning för förfallna fordringar. Om å andra sidan dröjsmålsräntan skulle ligga jämförelsevis högt i förhållande till del allmänna ränteläget läggs på gäldenären ell starkt tvång att betala, medan det från borgenärens synpunkt närmast är en fördel om betalningen dröjer, så all han kan tillgodogöra sig den goda placering som den utestående fordringen under sådana förhållanden utgör. Värdei av en god likviditet liksom risken för atl bli lidande genom gäldenärens insolvens eller andra sådana omständigheter verkar emellertid återhållande mot att borgenären i större utsträckning dröjer med all inkassera förfallna fordringar ens om räntan är förhållandevis hög. Av vad som anförts nu kan man dra slutsatsen all dröjsmålsränlan bör stå i ganska nära samband med del allmänna räntelägel för korta lån. Del har också framgått alt fixa räntesatser, sådana som 9 kap. 10 § HB föreskriver, har särskilda olägenheter.

De förhållanden som berörts nu bör enligl utredningen vara vägledande för utformningen av lagstiftningens regler om dröjsmåls­ränla. Mot bakgrund härav utvecklar utredningen resonemanget ytterligare. Det är enligt utredningen huvudsakligen tre kriterier som bör vara bestämmande för räntefotens höjd vid dröjsmålsränla i egent­lig mening.

För det första bör dröjsmålsränlan inte vara så låg all del för gäldenären framstår som lönsammare alt betala efter än på förfallo­dagen. Härav följer all dröjsmålsränlan bör vara högre än placerings­ränta eller upplåningsränla på samma risknivå. Alternativet upplåningsränla är förmodligen det som i praktiken är av störsi intresse.

För det andra bör den legala dröjsmålsräntan inte vara så låg att en gäldenär i belalningssvårigheler prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmålsränla framför dem vilkas räntefot bestäms av lagen. Detta leder lill all den legala räntan inle bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas efter marknadsmässiga grunder. Utredningen pekar på att en utveckling mot relativt hög


 


Prop. 1975:102                                                       43

dröjsmålsränta synes vara på gång inom affärslivet.

För det tredje bör dröjsmålsräntan vara tillräckligt hög för all även ge borgenären viss kompensation för de särskilda olägenheter som han lider genom atl inte få betalt i rätl lid. De båda föregående argumenten avser främsl de ekonomiska verkningarna för gäldenär och borgenär under den förutsättningen alt båda åtnjuter likviditet som gör del möjligl för dem atl bedöma betalningar uteslutande från synpunkten av räntekostnaden. Men i verkligheten är likviditelsfrågan ofta av mycket större betydelse än den direkta räntekostnaden. Om borgenärens likviditet förstärks genom tidigare inbetalningar av utestående fordringar, ökas hans allmänna ekonomiska rörelsefrihet på ett sätt som inte låter sig uppskattas blott genom att räkna med räntan på skulder eller alternativa fordringar. Den andra sidan av samma sak är all gäldenären, genom atl dröja med alt belala förfallna skulder, kan åtnjuta vissa likviditetsföfdelar. Härtill kommer så, från borgenärens synpunkt, eventuella administrativa merkostnader som orsakas av dröjsmålet.

Ulredningen framhåller atl räntan givelvis inle är den enda faktorn som påverkar frågan huruvida betalning sker i rält lid eller efter dröjsmål. Effektiva kravrutiner hos företagen har förmodligen slor betydelse för belalningsdisciplinen. När en fordran är förfallen har borgenären särskilda möjligheler, i sista hand genom rättsligt förfarande, all tvinga gäldenären lill betalning. Ju slörre ränteförlust borgenären lider i väntan på betalning och ju mera hans likviditet på­verkas av atl han inte får in sina pengar, desto slörre skäl har han alt vidta sådana andra åtgärder. Dröjsmålsränlan har emellertid, förutsatt all den är tillräckligt hög, den fördelen alt den kan verka som ell automatiskt påtryckningsmedel på gäldenären, och borgenären behöver inte lila lill andra metoder som är arbetskrävande och som han av olika skäl kan vilja undvika.

Enligl utredningen växlar emellertid den praktiska betydelsen av lagregler om dröjsmälsräntans höjd för olika slag av fordringar. I de fall där det finns möjlighet atl iräffa avtal om ränta för liden innan fordringen förfaller finns ofla också möjlighet alt träffa avtal om dröjsmålsränla. När del gäller exempelvis bankernas utlånings-verksamhet spelar lagstadgandena om ränta säkerligen en ringa praktisk roll, efiersom banker har goda möjligheter atl genom avtal bestämma ränta såväl före som efler förfalloliden. Av åtskilligt slörre betydelse i delta sammanhang är enligl utredningens mening ford­ringar på utestående köpeskilling eller annal motsvarande vederlag för utförda prestationer, t.ex. på grund av entreprenad, reparation, service­avtal o.d. Särskilt i slörre förhållanden och när avtal ingås med utnyttjande av utförliga formulär finns även här möjligheten atl i för­väg Iräffa avtal om dröjsmålsränla, och så sker också i viss ut­sträckning. I många fall, särskilt vid mindre och hell standardiserade


 


Prop. 1975:102                                                        44

avtal, är det emellertid ofta inle möjligl eller ens önskvärt atl avtal träffas i förväg om dröjsmålsränla. Särskilt vid konsumenlköp kan del vara en fördel atl lagen kan fungera ulan all avtal behöver träffas ens när del praktiskt setl finns möjlighet lill delta och all lagen ger en viss allmän vägledning för vad som anses rimligt.

Utredningen finner del mera tveksamt om en dröjsmålsränla, vars höjd bestämts mot bakgrund av de överväganden som hittills redovisats, är berättigad vid fordringar lill svårbedömt belopp, t.ex. fordringar på skadestånd, samt vid fordringar av inle affärsmässigt slag, t.ex. på grund av penninglån mellan släktingar och vänner Om det är ovisst huruvida någon förpliktelse alls föreligger eller till vilket belopp en skuld uppgår, torde nämligen inle ens risk att behöva betala en hög ränta förmå gäldenären atl belala omedelbart. Vid sådana fordringar torde bestämmandel av den dag från vilken ränta börjar ulgå ha större betydelse än räntefotens höjd. I den mån gäldenären saknar tillgångar för all betala en skuld är likaledes räntefoten betydelselös som medel för att förmå honom alt belala.

Sammanfattningsvis anser ulredningen atl en allmän räntelags be­slämmelser om räntefotens höjd får anlas ha störst betydelse vid fordringar på köpeskilling och molsvarande vederlag samt vid andra affärsmässiga fordringar till fixerade belopp. Del är därför också vid dem som gällande regler medför mest påtagliga ölägenheter.

4.1.2 Ränta av annat slag än dröjsmålsränta

Olika typer av ränta

Ulredningen framhåller alt räntan ofta bestäms genom avtal eller genom ensidiga beslut av den ena parten i sådana förhållanden där räntan spelar en huvudsaklig roll eller har mera självständig betydelse. Vid upptagande av obligationslån regleras räntevillkoren noggrant med hänsyn särskilt lill det aktuella ränteläget för sådana lån. Vid insättning på bankräkning ulgår ränta enligt villkoren för ifrågavarande räkning. Vid lån mot inteckningssäkerhet i bostads- eller andra fastigheter sätts räntan med beaktande av säkerhetens beskaffenhet, lånelidens längd osv. Man kan teoretiskt sett tänka sig lagregler som har till syfte alt mer eller mindre klart verka bestämmande eller vägledande för utformningen av sådana villkor om ränta som nu nämnts. Men det är enligt utredningen uppenbart atl en allmän lagstiftning med sådant syfte vore förfelad under nuvarande förhållanden, när kredit- och kapitalmarknaden uppvisar en mångfald olika räntesatser vilka påverkas av varierande faktorer.

Om alls ingen ränleutfästelse förekommit, föreskrivs nu uttryckligen i 9 kap. 10 § HB beträffande lån av pengar, att ränta inte skall utgå före


 


Prop. 1975:102                                                        45

förfallotiden. Denna princip är fast förankrad i svensk räll. För den talar också enligt utredningen goda sakskäl. Utredningen anser därför all lagstiftningen även i fortsättningen bör bygga på denna princip. Någon uttrycklig regel härom föreslås dock inte.

En annan fråga är emellertid om lagstiftningen bör innehålla regler för det fall alt väl ränta blivil utfäst men del inle har angetts vilken räntefoten skall vara. Generella regler av detta slag saknas f.n. i svensk rält men återfinns i vissa andra rättssystem.

Enligt utredningen kan otvivelaktigt vissa skäl anföras för all lagstiftningen skall innehålla sådana utfyllande regler vilka möjliggör komplettering av avtal och eventuellt även av lagbestämmelser. Räntesatser som förekommer i moderna förhållanden är emellertid så växlande, att det knappast är möjligt att genom lag fastställa någon räntefot som kan tillämpas innan en fordran förfallit till betalning, utan avseende vid dess särskilda karaktär.

Vad som anförls nu utesluter dock inle att frågan huruvida ränta skall utgå innan fordran förfallit i vissa rättsförhållanden kan regleras genom lagbestämmelser. Lagstiftningen innehåller också ett anlal sådana regler, exempelvis 6 kap. 16 § expropriationslagen.

Ytterligare en företeelse som utredningen lar upp i detla sammanhang är den s.k. processräntan. Bestämmelse om sådan ränta förekommer i norsk och tysk rätt. Tanken bakom reglerna om process­ränta synes vara att borgenären inte bör lida förlust genom atl processen drar ut på tiden. Denna tanke kan enligt ulredningens mening tillräckligt tillgodoses genom atl stämning med krav på fullgörande i allmänhet medför att ränta börjar ulgå, även om så inle skell tidigare. Ulredningen föreslår därför all ränta alllid skall ulgå från stämningsdagen på fordran som är förfallen, även om dröjsmåls­ränla inte inträtt tidigare. Någon särskild beslämmelse om processränla fordras sålunda inle därutöver.

A vkastningsränta

Enligl utredningen talar flera skäl för alt räntelagen bör innehålla även bestämmelser som inte direki tar sikte på dröjsmålsränla. Bl.a. skulle en betydande rättsosäkerhet uppslå, om det inte i räntelagen angavs om och när ränta kan utgå från annan tidpunkt än den då dröjsmål inträder.

Utredningen anser del därför nödvändigt att föreslå även regler om annan ränta än ren dröjsmålsränta. Härvid uppslår bl.a. frågan vilken räntefot som är lämplig när enligl bestämmelse i lag ränta ulgår från tidpunkt redan innan dröjsmål har inträtt.

Utredningen framhåller som ell typfall den ränta som enligt expro-


 


Prop. 1975:102                                                        46

priationslagen skall tillfalla expropriat när exproprierad egendom tillträds av exproprianden vid en tidpunkt som ligger före tiden för löseskillingens bestämmande. Denna ränta bör enligt utredningens mening motsvara en skälig avkastning på en långvarig placering. Man kan därvid inle direki utgå från den avkastning som expropriaten skulle ha erhållit om han behållit den exproprierade egendomen och inte heller från de utgifter för ränta på kvarstående inleckningslån m.m. som han faktiskt kan ha haft all bestrida efler det tillträdet skett. Man kan inte heller direkt jämföra med den avkastning som expropriaten skulle ha erhållit om han varit i lillfälle att omedelbart efler tillträdet uppbära löseskillingen och göra en affärsmässigt skicklig placering av denna. Ingendera av dessa måttstockar kan generellt ges företräde före de andra, och man kan inte la full hänsyn till alla på en gång. Man bör enligl ulredningen ha en enhetlig räntefot som kan tillämpas ulan avseende vid de närmare omständigheterna och som på ett schematiskt sätt anpassas lill att del är fråga om ersättning för förlorad avkastning.

Enligt utredningen bör även i andra molsvarande fall den ränta som utgår med stöd av lag innan fordran är förfallen bestämmas med tanke på vad som genomsnittligt sell utgör skälig avkastning vid en placering på lång sikl. Sådan ränta synes därför kunna benämnas avkastnings-ränta. Den bör ha sådan utformning atl genomsnittligt ingendera parten av det förhållandet att ränta utgår får skäl all fördröja en upp­görelse som medför atl kapitalet förfaller till betalning. I många fall lorde del närmast bero av gäldenären, när sådan uppgörelse kan träffas, och räntefoten bör därför vara tillräckligt hög för all denna skall utgöra ell visst incitament till uppgörelse.

Räntefoten för avkaslningsränla bör således enligl utredningen vara lägre än för dröjsmålsränta. Detla överensstämmer med alt räntefoten för långa lån vanligen understiger exempelvis den för checkräknings-kredit och liknande korta lån.

Skulle i de situationer där avkastningsränta ulgår förhållandena utveckla sig så, atl dröjsmål i vanlig mening inträffar, finns inle längre något skäl atl beräkna räntan efler lägre räntefot än i andra dröjs­målsfall. Lagreglerna bör utformas med hänsyn härtill.

Det kan också ifrågakomma all i vissa fall ränta utgår enligl principerna för dröjsmålsränla redan från en tidigare tidpunkt än den då fordringen förfaller i vanlig mening. Dessa fall skulle bilda ell slags undanlag från principerna för avkaslningsränla. Utredningen avser här närmast situationen där gäldenären handlat svikligen eller eljesi upp­såtligen brottsligt. Ulredningen anser emellertid all man inte bör införa särskilda beslämmelser om dröjsmålsränla för dessa situationer utan alt man i stället bör låta skadeståndet påverkas av borgenärens förlust genom det brottsliga förfarandet.


 


Prop. 1975:102                                                                   47

4.2 Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränta m.m.

När förfallodagen inte är bestämd ulgår enligl 9 kap. 10 § HB ränta först från stämningsdagen eller i förekommande fall dagen för ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. Av olika skäl måste ofta även en borgenär som har ett fullt berättigat krav dra sig för att gå till domstol med en fordran. Borgenären kommer därigenom alt lida en oersatt ränteförlust ända fram till den tidpunkt då betalning till slut sker godvilligt eller han trots alll ändå finner sig föranlåten all stämma. Skulle å andra sidan de nuvarande rättsreglerna ha den verkan atl de ibland föranleder en borgenär atl stämma blott för alt säkra sin rätl lill ränta, kan inte heller delta anses lämpligt. Rättsreglerna bör enligt ulredningen så långt möjligl fungera så atl de gör del obehövligt alt gå lill domstol.

Utredningen erinrar om alt man bl.a. i riksdagen har framhållit olägenheterna av att stämning utgör förutsättning för att ränta skall börja utgå. Erfarenheterna från de andra nordiska länderna, där likaledes enligt gällande rätt ränta ofla utgår först från slämnings­dagen, talar också för att denna princip är olämplig.

Utredningen anser det därför nödvändigt all i den kommande lag­stiftningen gå ifrån principen att när förfallodagen inte är bestämd i förväg, ränta skall utgå först från stämningsdagen.

Ulredningen påpekar att kritiken mot det nuvarande rättstillståndet inte direkt har riklat sig mol den huvudprincip som består i att man gör skillnad mellan fordringar för vilka förfallodagen är bestämd och andra fordringar. Därmed är emellertid inte avgjort atl en sådan skillnad bor behållas även i framliden.

Till grund för skillnaden har antagits ligga det förhållandel atl om förfallodagen är bestämd i förväg, en gäldenär kan anlas vara beredd atl belala denna dag och följaktligen då ha medel tillgängliga för betal­ning. Om däremot skulden förfaller vid anfordran eller eljesi vid en tidpunkt som gäldenären inte kände i förväg, kan han inle på samma sätt antas ha medel till sitt förfogande, utan han kan behöva viss tid på sig för att kunna betala. Regeln att ränta utgår försl från stämnings­dagen går likväl längre än vad som följer av detta skäl, eftersom den medför atl gäldenären ofta åtnjuter elt ganska avsevärt anstånd från del krav först framställs lill dess ränta börjar ulgå.

Del finns enligt utredningen också andra skäl varför del är lämpligt atl, om förfallodagen inle är bestämd i förväg, ränta börjar ulgå först något senare än denna dag. När förfallodagen är bestämd i förväg kan gäldenären iaktta denna dag exakt. Det medför då inga praktiska ölägenheter att förfallodagen också är ulgångspunkl för ränte­beräkningen. Om å andra sidan förfallodagen inle är bestämd i förväg måsle de flesta gäldenärer ha någon, om också stundom myckel kort


 


Prop. 1975:102                                                        48

tid, för atl hinna fullgöra betalningen.

I praktiken är del vanligt alt vid betalning av räkningar för levererade varor o.d. gäldenären åtnjuter en räntefri betalningstid. Denna är ofta trettio dagar från räkningens datum. Utredningen anser att de praktiska olägenheter som nyss nämndes kan undvikas genom atl man anknyter lill denna praxis. Avsikten härmed är inte all medge gäldenären något anstånd i egentlig mening utan bara atl lämna utrymme för de praktiska åtgärderna saml undvika att ränta beräknas för myckel korta tidrymder.

Utredningen föreslår därför å ena sidan alt anknytningen lill stämningen slopas av skäl som redan redovisats, å andra sidan atl vid fordringar utan bestämd förfallodag ränta börjar utgå först efter trettio dagar efter det krav skedde. Den ränteförlust som borgenären kan göra genom denna frist lorde i de flesta fall vara av ringa saklig betydelse, och för återstående fall, t.ex. när det är fråga om fordringar på mycket slora belopp, synes möjligheten att från början reglera saken i avtal vara tillräcklig.

Utredningen pekar också på att parterna i vissa rättsförhållanden antas räkna ränta omedelbart från det fordran uppstår. Så kan vara fallet i kontokurantförhållanden. Principen att ränta skall räknas omedelbart från fordrans uppkomst ligger också till grund för den särskilda regeln i 38 § köplagen, enligt vilken vid handelsköp ränta regelbundet utgår redan från tiden för godsets avlämnande. Utredningen anser det emellertid inte nödvändigt att låta en sådan praxis eller uppfattning, där den förekommer, avspeglas i de generella reglerna. Räntelagen avses vara hell disposiliv, och det finns därför möjlighet all Iräffa avtal med andra räntebestämmelser än de lagen innehåller. Eftersom ifrågavarande praxis antas förekomma endasl i affärsmässiga avtalsförhållanden, är del enligt ulredningen fullt till­räckligt atl hänvisa parterna lill alt Iräffa avtal.

Utredningen framhåller alt man i detta sammanhang också måste ta slällning lill frågan i vilken form krav bör ske för alt räntan skall börja ulgå. Om ett naket krav skulle vara tillräckligt för all en fordran, som förut inle löpt med ränta, börjar löpa med ränta, finns en viss risk för atl gäldenären förbiser denna vikliga förändring. Det kan vidare vara tveksamt om t.ex. ell mera informellt meddelande från en borgenär all han anser sig vara berättigad till elt visst belopp från gäldenären eller all han önskar all få betalt, skall anses vara ell sådant krav som medför alt ränta börjar ulgå.

Enligl ulredningens uppfattning är del rimligt all, när förfallodagen inte är bestämd i förväg, en fordran i allmänhet inte börjar löpa med ränta förrän gäldenären mottagit ell krav av sådan beskaffenhet, all han därav måste förstå atl han ådragit sig en förpliktelse atl utge ränta efter utgången av den korta frist som enligt vad nyss sagts lagen bör


 


Prop. 1975:102                                                       49

lämna honom. En möjlighet är atl kravel måsle ske skriftligen, eventuellt med rekommenderat brev. Med tanke på moderna kommunikationsmetoder och den möjliga utvecklingen av dem anser dock utredningen atl etl sådant formkrav kan medföra onödiga komplikationer. Det tillgodoser inte heller tillräckligt det nyssnämnda önskemålet alt gäldenären av en uppmaning atl betala skall kunna tydligt utläsa, huruvida den medför att ränta börjar utgå eller inte. Utredningen föreslår därför i stället atl, när förfallodagen inle är bestämd, ett krav, oavsett i vilken form det framställs, skall särskilt nämna skyldigheten atl utge ränta för alt få verkan all ränta börjar utgå.

Den föreslagna regeln synes utredningen också lämplig med hänsyn till att en borgenär ibland kan vilja framställa ett krav på betalning utan att göra anspråk på ränta, om betalning dröjer någon tid. Under nuvarande förhållanden torde exempelvis läkare, landläkare och advokater, lill skillnad från exempelvis säljare och reparations­verkstäder, ofla inte göra anspråk på ränta om betalning skulle dröja. Utredningen anser inte alt det finns skäl atl söka inverka på om dessa och andra yrkesutövare skall begära ränta eller inte. Det är då fördel­aktigt med en regel som medför alt den som inte gör anspråk på ränta helt enkelt kan underlåta att begära ränta när han kräver betalning.

Den berörda regeln om ulgångspunkl för dröjsmålsränla kompletteras i utredningsförslaget av en bestämmelse om atl ränta på förfallen fordran alllid utgår senast från det all gäldenären delges stämning resp. ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande.

4.3 Räntenivån

4.3.1 Tekniken för bestämmande av räntenivån

Utredningen diskuterar lill en början frågan om man även i fort­sättningen bör ha två olika nivåer för dröjsmålsräntan, en där förfallo­dagen är bestämd i förväg och en annan där den inle är bestämd. Den nuvarande regeln är historiskt betingad, och del har ofta anförls atl i varje fall under nuvarande förhållanden skäl saknas för all behålla en sådan skillnad. De allmänna skäl som utredningen framhållit i anslutning lill diskussionen om räntefotens höjd är i lika mån tillämpliga i de fall där förfallodagen är bestämd i förväg och i övriga fall. Utredningen utgår därför från atl räntefoten bör vara densamma i båda de fall som nu avses.

Nästa fråga rör lämpligheten av atl, såsom nu är fallet, direkt i lagtexten ange en fast räntefot som är tillämplig på all dröjsmålsränla. Till förmån för en sådan regel kan enligt utredningen framför allt an­föras atl den är lältillämpad. Man kan också peka på all del är ganska vanligt att exempelvis i fakturor en fast dröjsmålsränta anges, vilken då 4   Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                        50

liilämpas oavsett den aktuella räntenivån.

Utredningen anser emellertid atl räntelagen inte bör ange en fast räntefot för dröjsmålsränlan. Dröjsmålsräntan bör anpassas efter del rådande räntelägel, vilket växlar avsevärt under nuvarande för­hållanden. En fast räntefot som är tillräcklig när räntenivån är som lägst blir helt otillräcklig när denna nivå är som högst, och omvänt blir en räntefot som är tillräcklig när räntenivån är hög alltför betungande under tider av låg ränta. Utredningen framhåller också atl det råder enighet bland de nordiska sakkunniga om alt räntelagarna inle bör ange fasta räntesatser.

En räntefot som anknyter lill del rådande ränteläget kan antingen bestämmas adminislralivi eller anknyta lill någon utanför räntelagen given norm. Det förra alternativet innebär i praktiken att del ankommer på en administrativ myndighet att föreskriva räntefoten för dröjsmålsränlan. Del senare alternativet medför att dröjsmålsräntan anknyter lill riksbankens diskonto eller någon liknande måttstock.

Enligl utredningens uppfattning är det i alla avseenden enklast och mest praktiskt att anknyta till någon utanför räntelagen given mått­stock för det allmänna räntelägel. Denna måttstock bör enligt ulred­ningen vara riksbankens officiella diskonto. Diskontot har allt mera fått till uppgift att vara just en regulator för ränteläget, så att olika räntesatser på olika nivåer anpassas i förhållande till diskontot. Denna uppgift kan diskontot fullgöra också på det specialområde som dröjsmålsräntan utgör. Ändringar i diskontot blir snabbt kända, och det föreligger inga svårigheter all vid varje särskild tidpunkt förvissa sig om vilkel diskontot är.

Vad därefter gäller avkastningsräntan anser utredningen att argumenten talar än starkare för alt räntan anknyts till en rörlig måttstock. Man kan nämligen räkna med atl avkaslningsränla i slörre utsträckning utgår under en längre tid, och det är då särskilt viktigt atl den anpassas efter det aktuella räntelägel. Även på detta område utgör det officiella diskontot den lämpliga utgångspunkten för bestämmandel av den legala räntan.

4.3.2 Frågan om fast eller rörlig ränta under tid när ränta utgår

Den teknik som utredningen förordat lämnar två möjligheter öppna. Den ena är att räntefoten under hela den tid som räntan ulgår är densamma. Den andra är alt ränta ulgår efler en räntefot som fortlöpande anpassar sig efler ändringar i diskontot.

Vad först beträffar dröjsmålsräntan har ulredningen haft över­läggningar i denna fråga med representanter för berörda delar av affärslivet. Härvid har framkommit att två skäl talar mot varandra. Å ena sidan motsvarar en räntefot som hela tiden anpassar sig efler för­ändringarna i ränteläget bäst de allmänna synpunkler som ulredningen


 


Prop. 1975:102                                                        51

anfört i anslutning till diskussionen om räntefotens höjd. A andra sidan uppges att för mindre företagare, och ändå mera för privatpersoner, tillämpning av en rörlig räntefot medför avsevärda praktiska svårigheter, särskilt när ändringarna i diskontot sker tätt. För slörre företag, vilkas fakturering och bokföring sker med ADB, är del däremot enklare att hela tiden låta ränteberäkningen anpassa sig lill del rådande ränteläget.

Utredningen anför all den efter åtskillig tvekan har kommit lill resultatet, att beträffande dröjsmålsräntan den för mindre förelag lätt-tillämpade regeln är att föredra. Därigenom undgår dessa besväret att laborera med elt flertal räntesatser under de lider när diskontot förändras stegvis. Eftersom dröjsmålsränlan i princip är en kortvarig ränta, blir inte heller den ekonomiska betydelsen av variationerna så stor. Större företag kan lättare än mindre anpassa såväl avtalspraxis som bokföringsrutiner efter särskilda önskemål, och de är därför mindre beroende av lagens regler.

Däremot släller sig förhållandena enligt ulredningens mening annorlunda vid avkastningsränta. Här måste man räkna med att ränta ofta utgår under avsevärda tidsperioder, utan att någondera parten har praktisk möjlighet att genom betalning bringa fordringsförhållandel all upphöra. Vid expropriation utgår ränta inle sällan under ell par år eller mera. Under tider när diskontot snabbi förändras vore del föga tillfredsställande om ränteläget vid tillträdet av exproprierad fastighet skulle vara avgörande för räntefoten för hela den tid under vilken ränta ulgår. Del skulle också vara stötande om olika räntefot skulle tillämpas för likartade fordringar vilka löper samlidigl blott därför atl tiden från vilken ränta börjat ulgå skiljer sig något. Det praktiska besväret med alt räkna ut ränlebeloppen spelar säkerligen mindre roll i nu avsedda fall, efiersom det inte är fråga om massfordringar vilka måste handläggas rutinmässigt utan om ett mindre antal fordringar som kan behandlas mera individuellt.

Ulredningen föreslår därför att avkastningsräntan beräknas efter det vid varje särskild tid gällande diskontot.

4.3.3 Dröjsmålsräntans höjd

Utredningen framhåller att den diskuterat frågan om dröjsmåls­räntans höjd med företrädare för berörda parter. Utgångspunkten har därvid varit de synpunkter som redovisats i etl tidigare avsnitt. Ulredningen har kommit till resultatet, all diskontot ökat med fyra procentenheter leder lill en lämplig dröjsmålsränla. Om del officiella diskontot är 5 % blir således dröjsmålsräntan 9 %, om diskontot är 7 % blir dröjsmålsräntan 11 %, osv.

Den föreslagna dröjsmålsränlan skall gälla även vid köp och andra


 


Prop. 1975:102                                                        52

avtal där konsumenter intar ställning som gäldenärer, och utredningen har särskilt övervägt om förslaget kan anses lämpligt även vid sådana avtal. Utredningen har därvid ansett atl de allmänna skäl som anförls för dröjsmålsräntans höjd har sin giltighet även för konsumentköp och liknande transaktioner. Räntan bör sålunda fungera som effektivt påtryckningsmedel på en gäldenär all belala och som ersättning för den förlust som borgenären lider. När gäldenären är konsument är det visserligen särskilt viktigt att han har en rimlig frist atl betala innan ränta börjar löpa, och man får la hänsyn lill alt konsumenter ofta inte har samma betalningsberedskap som ett affärsmässigt organiserat företag. Utredningen anser emellertid all den frist på trettio dagar som föreslås för det fall att förfallodagen inte är bestämd i förväg till­räckligt tillgodoser denna synpunkt. Om återigen betalning inte sker inom den rimliga fristen, finns del inte något skäl varför dröjsmåls­räntan sedan skulle vara lägre än i affärsmässiga förhållanden.

Utredningen framhåller vidare att avtalspraxis inte torde vara mera förmånlig för konsumenter än för andra gäldenärer och alt klausuler om skyldighet att utge dröjsmålsränta blir allt vanligare, även inom området för konsumenttransaktioner. Vid avbelalningsköp är ränte­kostnaden ofla betydande och avbetalningstillägget beräknas vanligen efter en räntefot som betydligt överstiger den dröjsmålsränta som nu föreslås. Del synes inte finnas något skäl varför en konsument som utfäsler sig alt belala kontant men sedan inle fullgör sitt åtagande skall behandlas bättre i ränlehänseende än den som redan från början överenskommit med borgenären om en viss kredit.

Dessa skäl leder enligt ulredningens mening till att dröjsmålsräntan bör vara densamma vid konsumenttransaktioner som vid andra. Detla har också den uppenbara räitstekniska fördelen att man undgår gräns-dragningsproblemel.

I ett tidigare avsnitt har utredningen pekat på all de skäl som i allmänhet inverkar på dröjsmälsräntans lämpliga höjd inle har samma genomslagskrafl i vissa särskilda situationer, t.ex. vid penninglån mellan släktingar och vänner, vid ovisshet om huruvida någon fordran över huvud beslår saml när gäldenären är insolvenl. Utredningen har övervägt huruvida hänsyn lill dessa omständigheter bör föranleda någon undantagsregel upplagande lägre dröjsmålsränta, men kommil till resultatet all så inte bör bli fallet. Utredningen föreslår således atl dröjsmälsräntans höjd skall vara densamma i alla rättsförhållanden, oavsett förhållandets särskilda karaktär.

4.3.4 Avkastningsräntans höjd

När det gäller avkaslningsränla bör riktpunkten enligl ulredningen vara att räntan skall motsvara skälig avkastning på en placering på


 


Prop. 1975:102                                                        53

längre sikl. Å andra sidan bör inte räntefoten vara så beräknad atl den ger kompensation för penningvärdets förändringar beträffande kapi­talet. Expropriationslagen innehåller en särskild bestämmelse (4 kap. 4 § andra slyckel) som just syftar till all ge sådan kompensation, och del kan enligt ulredningen knappast komma i fråga att belräffande andra rättsförhållanden, för vilka sådan beslämmelse saknas, söka åstadkomma motsvarande resultat med hjälp av just ränteberäkningen.

Den utredning om räntefotens höjd vid olika bankräkningar som stått lill utredningens förfogande visar all för sparkasseräkning räntefoten ofta mer eller mindre motsvarar diskontot. Vid räkningar där kapitalet är bundet för viss tid är emellertid räntefoten upp till en eller två procentenheter högre. Det är därvid alt märka atl räknings-havaren genom atl i förväg beräkna, lill vilken tidpunkt han vill göra uppsägning, kan åstadkomma alt han fär åtnjuta ränta enligt en sådan högre räntefot fram till den tid när han behöver pengarna. I de flesta av de fall på vilka den här avsedda räntefoten blir tillämplig saknar däremot borgenären möjlighet all avgöra, vid vilken tidpunkt kapitalel skall bli tillgängligt för honom. Från hans utgångspunkt är fordringen ofta ouppsägbar. Samtidigt är det av vikt att gäldenären inte kan vinna någon fördel av atl fördröja en uppgörelse genom den enkla metoden alt låta de pengar som han skall utge kvarstå på en vanlig bankräkning och därvid få högre avkastning än om han betalat så snabbt som möjligl. Dessa skäl leder enligt ulredningens mening till atl räntefoten bör ligga något högre än den avkastning som gäldenären kan uppnå genom atl utnyttja det mest förmånliga alternativet för placering på bankräkning.

Med anledning av dessa överväganden föreslår utredningen alt avkaslningsränlan skall motsvara diskontot plus två procentenheter.

4.4 Vissa principfrågor

4.4.1 Lagstiftningens tillämpningsområde

Den tillämnade generella lagstiftningen avser endast förmögen­hetsrätten. Utredningen anser sig inle böra ta ståndpunkt till om de allmänna principer som gäller beträffande ränta inom förmögen­hetsrättens område bör tillämpas inom exempelvis familjerätten. Där så finns lämpligl kan givetvis analog tillämpning förekomma. Vissa fordringar som ytterst vilar på familjerätlslig grund kan också preciseras eller förändras på sådant sätt, alt förmögenhetsrätlsliga regler blir direkt tillämpliga på dem. Så torde exempelvis bli fallet om skuldebrev utfärdas för att ge uttryck ål en familjerätlslig underhålls­skyldighet. Hithörande frågor får enligt ulredningen liksom hittills lösas genom rättspraxis.


 


Prop. 1975:102                                                        54

4.4.2 Ersättning för individuell ränteförlust

Enligl utredningens mening bör man även i fortsättningen fasthålla principen att dröjsmålsränla skall ulgå enligl en i förväg fastlagd räntesats, dvs. utan atl försök görs all uppskatta borgenärens förlust konkret. Det kan emellertid diskuteras hur långt man bör driva denna princip och om några undanlag bör ske från den. På denna punkt råder vissa meningsskiljaktigheler inom de nordiska länderna.

Ulredningen vill för svensk rätts del inle förorda införande av en omfattande möjlighet till skönsmässig bestämning av dröjsmålsränla. En sådan möjlighet skulle medföra en avsevärd praktisk osäkerhet som endasl delvis kunde upphävas genom tillkomsten av en betydande rättspraxis, något som kan dröja mycket länge. Del torde också vara en vansklig sak för en domslol alt ta ställning lill om en omständighet är av den särskilda karaktär alt den bör medföra avsteg från den schematiserade bestämning som regelbundet utmärker dröjsmåls­räntan.

De skäl som talar för alt i viss mån ta hänsyn till de individuella för­hållandena bör enligl utredningen i slällel föranleda införandel av mer differentierade regler än som gäller f.n. Genom sådana regler saml genom bruket av rätl till skadestånd i stället för rätt till dröjsmålsränla finns möjlighet atl ta hänsyn lill de särskilda förhållandena vid vissa typer av fordringar.

De nu redovisade övervägandena gäller i stort sell även ränta som inle utgör typisk dröjsmålsränta men som ulgår på grund av lag­bestämmelse. Del är av vikt all ge enhelliga regler, vilka kan liilämpas utan noggrann prövning av omsländighelerna i det särskilda fallet. Utredningsförslaget går därför ul på atl även avkaslningsränlan skall vara schematiserad och atl borgenären inte skall vara berättigad lill särskild ersättning ens när han kan visa all hans individuella avkast-ningsförlusl varil slörre.

Utredningen framhåller alt lagstiftningen f.n. innehåller ell anlal regler, enligt vilka skälig ränta eller molsvarande skall ulgå. Såsom exempel kan nämnas 5 kap. 15 § faslighetsbildningslagen (1970:988) saml ell antal bestämmelser i vattenlagen (3:9, 6:11, 7:19 m.fl.). För dessa beslämmelser finns möjlighet antingen all låta bestämmelserna kvarstå oförändrade, varvid del får ankomma på de tillämpande myndigheterna atl avgöra vilken hänsyn som de bör la lill den nya räntelagen, eller atl även i dessa beslämmelser införa en fixerad ränte­sats. Eftersom i flera fall avsikten synes ha varit all göra inte bara räntefotens höjd ulan hela frågan huruvida ränta skall ulgå lill föremål för skönsmässig bedömning, anser sig ulredningen böra stanna för den förra lösningen.


 


Prop. 1975:102                                                        55

4.4.3   Skadestånd innefattande räntegottgörelse

I detta sammanhang aktualiseras också frågan i vilken ulslräckning ersättning för ränteförluster bör utgå i form av ränta bestämd enligl en i lag angiven räntefot och under förutsättningar som anges i lagen, eller som en särskild post i elt skadestånd eller annan liknande er­sättning, exempelvis försäkringsersättning. Utredningen anser all denna fråga bör bedömas med hänsyn främsl till de konsekvenser som de olika alternativen medför praktiskt sell. Del är av vikt alt räntan är så lätlberäknelig som möjligt, vilket förutsätter dels alt den dag från vilken räntan skall börja ulgå kan fixeras med någon säkerhet, dels all räntan utgår enligl en bestämd räntefot. Vid beräkning av skadestånd har man emellertid större frihet atl ta hänsyn lill olika omständigheter, främsl gäldenärens mer eller mindre onda tro och borgenärens indi­viduella förlust saml de ålgärder som han vidtagit och kunnat vidta för alt begränsa sin föriusl. Vill man ha möjlighet all göra sådana sköns­mässiga avvägningar synes därför skadeslåndskonslruktionen vara alt föredra. Om inte skadeslåndsmöjligheten står till buds, är svårigheterna slörre alt finna elt alternativ lill den fasta ränle-beräkningen, men å andra sidan torde just de situationer där skade­stånd kan ulgå vara de där elt alternativ lill den fasta räntan blir mest aktuellt.

Sammanfattningsvis anser utredningen all skadestånds-konstruktionen bör begagnas hellre än konstruktionen med dröjsmåls­ränla för de fall där borgenären under längre lid har lidit ränteförlust som beroende på omständigheterna bör ersättas. Utredningen föreslår atl man i skadeståndslagen lar in en beslämmelse om all vid bestämmande av skadestånd skälig hänsyn skall las lill förlust av ränta som har uppkommit under tid innan ränta utgår enligl räntelagen.

Som exempel på fall då del kan vara skäligt all skadestånd läcker även ränteförlust nämner utredningen fall då skadan har orsakals av brottslig handling saml fall då den skadelidande själv är okunnig om den förlust han lider eller om alt han är berättigad lill skadestånd för denna. Det kan ibland också vara motiverat all ersättning för ränte­förlust ulgår när ulredningen i ersättningsfrågan är så komplicerad all den drar ul på liden.

4.4.4   Anstånd m.m.

Om det beror av borgenären atl betalning inle sker på förfallodagen, utgår inte ränta så länge borgenärens dröjsmål beslår. Denna princip anses gälla f.n. Indirekt följer den av 6 § skuldebrevslagen, där del talas om all "betalningstiden" försitles. Ulredningen föreslår alt det citerade uttrycket behålls i den nya lagstiftningen och då också tolkas på samma sätt som tidigare. Ränta ulgår även om gäldenären av force majeure hindras från atl belala skulden på förfallodagen.


 


Prop. 1975:102                                                        56

Slörre svårighet bereder en annan fråga, nämligen om anstånd från borgenärens sida skall medföra all ränta inle utgår under den lid som anståndet gäller. Uppenbarligen kan - där ränta skulle ha utgått ifall anstånd inte hade beviljats - ell av borgenären medgivet anstånd ha såväl den innebörden all denne avslår från ränta under anståndstiden som den motsatta innebörden. Utredningen anser sig böra avstå från all föreslå någon bestämd regel, som skall gälla när annal inte framgår av borgenärens förklaring. Omständigheterna kan vara alltför olika.

Men i de fall där anståndet endasl framgår mera indirekt - av all borgenären underiåler all efler kort lid förnya sitt krav eller vidta åtgärder för att driva in sin fordran - synes inle anståndet böra tolkas så alt del avser även ränleförpliklelsen. Delta skulle nämligen kunna medföra alt skyldigheten all utge dröjsmålsränta lätt kunde upphöra eller upphävas, vilkel skulle ge upphov lill tveksamhet om vilkel rättsläge som råder. Det anstånd som bara består i att borgenären underlåter att kräva betalning för förfallen fordran hindrar ju inle att tidigare ränta fortsätter all ulgå (6 § första stycket skuldebrevslagen) resp. alt 6 % ränta börjar ulgå enligt 9 kap. 10 § HB.

4.5 Räntelagen och specialreglerna

4.5.1 Allmänt

Ulredningen föreslår all man samlar de allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränta i en räntelag som alltså skall gälla för rätts­förhållanden i allmänhet inom förmögenhetsrättens område. Bestäm­melserna skall avse både förutsättningarna för all ränta skall utgå vid dröjsmål och räntefotens höjd.

Räntelagen bör enligl ulredningen på liknande säll innehålla allmänna beslämmelser om avkaslningsränla. För sådan ränta kommer huvudvikten all ligga vid angivandel av räntefotens höjd saml vid för­hållandet till dröjsmålsräntan. Därigenom möjliggörs atl särskilda stadganden i annan lagstiftning, som avser avkaslningsränla, kan hänvisa lill räntelagen. Vad i övrigt beträffar förutsättningarna för alt sådan ränta skall ulgå föreslår ulredningen en regel i räntelagen bara för ell särskilt fall, nämligen när betalning återbärs efler hävning o.d. Enligt ulredningens mening är detta nämligen den enda situation som har så allmän karaktär alt en beslämmelse i räntelagen om avkastnings­ränta är motiverad. Ulredningen har inte gjort någon allmän översikt över olika situationer där del skulle vara motiverat all avkastningsränta utgår, trots att avtal inle har träffats eller inte kunnat träffas. Lagstiftningen avses inle vara uttömmande, och del bör finnas möjligheler för domstolarna alt även i andra fall än de som behandlas i lagen låta ränta ulgå enligl normerna för avkaslningsränla.

De lagstadganden om ränta som redan finns i olika författningar bör


 


Prop. 1975:102                                                        57

enligl ulredningen ersättas med hänvisningar till räntelagen, och det bör då också framgå om hänvisningen avser dröjsmålsränta eller avkaslningsränla.

Utredningen anser emellertid inte att det finns skäl att i all annan lagstiftning införa hänvisningar till räntelagen bara därför all fallen kan anses jämställda med sådana där nu uttrycklig hänvisning finns lill 9 kap. 10 § HB. Liksom hillills får man tillämpa de allmänna bestäm­melserna om dröjsmålsränla i åtskilliga fall där hänvisning saknas i speciallagstiftningen, trots att därigenom en viss brist på konsekvens fortfarande kommer atl råda. Det torde sålunda enligl utredningen inle behöva befaras atl exempelvis avsaknaden av hänvisning till räntelagen i 8 och 12 kap. jordabalken skulle föranleda slutsatsen all ränta inle skall ulgå vid dröjsmål med betalning av arrendeavgift eller hyra.

Vissa rättstekniska frågor som utredningen har tagit upp redovisas i följande avsnitt. Beträffande följdändringar i övrigt i olika specialförfattningar hänvisas till specialmoliveringen.

4.5.2 Försträckning och skuldebrev

Del juridiska begreppet förslräckning motsvarar ell anlal ekonomiska förhållanden för vilka räntans höjd har slor praktisk betydelse. Som exempel kan nämnas obligationslån upptagna av stat, kommuner och företag, lån hos banker samt insättning på bank­räkningar. Man kan räkna med all i affärsmässiga förhållanden avtal om räntan regelbundet träffas. Har intet särskilt avtal träffats om dröjsmål kommer enligl den inledande regeln i 6 § skuldebrevslagen dröjsmålsränlan atl vara densamma som räntan fram lill förfallodagen. Det är dock inte ovanligt att det avtalas att dröjsmålsräntan skall vara något högre. Förfallodagen är vanligen bestämd i avtalet, och annars kan 5 § skuldebrevslagen liilämpas direki eller analogi, med resultat att fordran förfaller vid anfordran.

För det fall alt avtal inte har iräffals fordras lagregler, och 9 kap. 10 § HB är avsedd för detta typfall. Räntelagen bör enligt utredningen också tillämpas på sådana fordringar. Det viktigaste räitstekniska spörsmålet blir om skuldebrevslagen bör innehålla en självständig reglering av räntan på nu avsedda fordringar, eller om denna lag bara bör innehålla en hänvisning till räntelagen. Enligl ulredningens mening bör räntelagen innehålla den materiella bestämmelsen medan skulde­brevslagen bör hänvisa till räntelagen. Detta gäller också den fråga som regleras i första slyckel av 6 §. Här föreslår ulredningen dock den ändringen alt dröjsmålsräntan skall bestämmas enligt lagens regler där detta leder lill högre ränta än om den ränta som utgått före förfallo­dagen fortsätter att löpa även efter dröjsmål.


 


Prop. 1975:102                                                        58

4.5.3  Köpeskilling m.m.

En från räntesynpunkt viktig grupp av fordringar avser köpeskilling saml liknande vederlag för nyttjande av egendom, för Ijänster m.m. Enligt utredningen bör de allmänna reglerna om ränta i hithörande fall ingå i räntelagen. I den mån det redan nu finns speciella bestämmelser (t.ex. 38 § köplagen, 4:25 jordabalken) bör de i framliden hänvisa lill denna lag.

Det sagda gäller enligl ulredningen även i den mån reglerna rör ämnen som har särskilt stor betydelse vid en speciell konlrakislyp, exempelvis köp av lös egendom. Ulredningen anser det lämpligl alt i lagtexten upptas regler om verkan av atl räkning fördröjs eller för­kommer eller eljest krav inte kommer gäldenären till banda på säll som varil avsett. Även om detta ämne får antas ha större betydelse vid köp än vid de flesta andra avtalstyper, finner ulredningen del lämpligl all regler härom ålerfinns i räntelagen.

4.5.4  Ålerkrav av betalning

Vid hävning av köp som hell eller delvis fullgjorts av köparen uppslår frågan om säljaren skall betala ränta på köpeskilling som återgår. De viktigaste av dessa frågor avser köparens hävning på grund av säljarens kontraktsbrott (dröjsmål eller fel i godset). Motsvarande fråga vid köparens kontraktsbrott har mindre praktisk betydelse. 1 den mån hävning sker av säljaren efler del godset kommit i köparens besittning förutsätter den vanligen ägareförbehåll, och i de flesla fall blir avbetalningsköplagen tillämplig.

Enligt utredningen bör regler om ränta vid hävning från köparen las in i räntelagen. Räntan bör motsvara avkaslningsränla.

4.5.5  Skadestånd

Om en köpare häver elt köp på grund av säljarens dröjsmål med avlämnandet eller till följd av fel i godset, eller om köparen ulan all häva kräver skadestånd eller avdrag på köpeskillingen, uppslår frågan hur kravet skall förräntas. Motsvarande fråga uppslår när en säljare häver och kräver skadestånd på grund av köparens dröjsm.ål med betalningen. Liknande frågor kan uppstå i andra kontraktsför­hållanden.

Hithörande frågor torde hittills ha bedömts enligl 9 kap. 10 § HB, vanligen under anlagandel atl förfallodagen inte har varil bestämd i förväg, dvs. 5 % ränta har utgått från slämningsdagen. Utredningen föreslår inte på delta område någon annan ändring i förhållande lill gällande räll än som beror av atl stämningsdagen inle längre skall ha sin förra betydelse.

Utredningen lar inle ställning lill frågor om ränta på ersättning som


 


Prop. 1975:102                                                                      59

ulgår i arbetsförhållanden, exempelvis lill den som blivil obehörligen avskedad utan atl åtnjuta uppsägningstid vartill han varil berättigad. Des.sa frågor beror av avtalsförhållandets särskilda karaktär.

Krav på ränta på skadestånd i utomobligaloriska förhållanden har regelbundet bedömts enligt 9 kap. 10 § HB, och i de flesla fall har regeln för fordran ulan bestämd förfallolid tillämpats. Ränta har således i allmänhet utdömts endasl från dagen för delgivning av stämning, även om ränta yrkats från tidigare datum.

Om, såsom utredningen föreslår, ränta för fordringar utan bestämd förfallolid skall kunna utgå ulan stämning, kommer skadeståndskraven i en särställning. Detta hänger samman med atl det när skadestånds­krav framställs ofla råder ovisshet om huruvida skadeståndsskyldighel har uppstått och, om så är fallet, lill vilket belopp. Den mot vilken kravet riktas kan därför ofta inle bedöma omfattningen av sin skadeståndsskyldighel utan närmare utredning. De resonemang som har anförts beträffande dröjsmålsränta har baserats på all sådan ränta normalt inte bör utgå förrän gäldenären har haft tillfälle all överväga omfattningen av sin betalningsförpliktelse och haft etl visst rådrum för atl fullgöra denna. Den lid som ansetts lämplig - trettio dagar från del krav framställts - är ofla otillräcklig vid skadeståndskrav. Enligl ulredningens mening fordrar detta särskilda regler. Reglerna bör ingå i räntelagen.

Vad som har sagts om gäldenärens behov av lid för atl utreda sak­läget gäller inte bara när det är fråga om alt ge ut skadestånd utan också belräffande försäkringsersättning. Bestämmelser om vid vilken tidpunkt försäkringsgivare skall fullgöra sin betalningsskyldighet med anledning av inträffat försäkringsfall finns i 24 § försäkringsavtals-lagen. Bestämmelserna innebär att, om annal inle är avtalat, sådan skyldighel inträder en månad efter del meddelande om försäkrings­fallet kommit försäkringsgivaren till banda. Behövs särskild utredning kan liden förskjutas, dock inle längre än lill fjorton dagar efter del att ulredningen förebragles. Den utredning som skall förebringas för all fjorlondagarsfristen skall börja löpa omfattar bara sådanl som är tillgängligt för den som begär ersättning. Efiersom lagen direki bestämmer vjd vilken lid försäkringsbolaget skall fullgöra betalning, anses förfallodagen vara bestämd i förväg. Tillämpas de tidigare förordade reglerna om dröjsmålsränla belräffande fordringar med bestämd förfallodag, innebär det atl dröjsmålsränla utgår om betalning sker senare än som framgår av 24 § försäkringsavialslagen.

Enligt ulredningens mening råder del så nära samband mellan försäkringsavtalslagens regler om förfallodagen för försäkrings­ersättning och räntelagens regler om dröjsmålsränla, alt tidsfristerna inte bör vara olika beroende på vilka regler som blir tillämpliga. Den frist på fjorton dagar som f.n. gäller enligl försäkringsavtalslagen anser


 


Prop. 1975:102                                                        60

utredningen emellertid vara alltför kort i fall då utredning behövs. Utredningen föreslår därför att fristen förlängs till trettio dagar. På samma sätt föreslår utredningen att man i räntelagen tar in en regel all om en fordran avser skadestånd eller annan sådan ersättning som inte kan fastställas ulan särskild utredning, så utgår ränta på förfallet belopp efter trettio dagar från den dag borgenären har framställt krav på ersättning samt förebragt utredning som ankommer på honom.

Utredningen framhåller att det liksom vid försäkringsersättning kan uppstå fall där den normala tiden för utredning av skadestånds­skyldigheten inte räcker lill, även om denna bedrivs med normal skyndsamhet och inga tidskrävande komplikationer inträffar. Ulredningen har övervägt alt föreslå en specialregel med tanke på dessa fall men kommil lill resultatet alt tillräckliga skäl saknas för en sådan regel.

4.5.6   Redovisning

Enligt gällande rätt har 9 kap. 10 § HB tillämpats även när borgenär framställt krav på utgivande av belopp för vilkel gäldenären varit redovisningsskyldig. Detta är emellertid ett område där betydande osäkerhet har visal sig, och rättspraxis är delvis svårtolkad. Utredningen anser det inte lämpligt atl i lagtexten hell förbigå be­handlingen av redovisningskrav i räntehänseende. Efiersom redovisningskrav kan förekomma inte bara när syssloman omhänder-haft annans medel, t.ex. när advokat skall avge redovisning, ulan även i andra situationer, t.ex. när en obehörig besillare har innehaft annans egendom, har de regler som rör ränta vid redovisning en allmän karaktär. Ulredningen anser därför all de bör ingå i räntelagen.

4.5.7   Regressanspråk

Till de områden där tvekan rörande ränleberäkning har yppats hör regresskrav när en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer har infriat en skuld och därefter från medgäldenär helt eller delvis kräver tillbaka vad han har utgivit. Ulöver typfallet all flera har åtagit sig solidariskt ansvar för en gemensam skuld kan som exempel på mera särpräglade situationer nämnas alt borgensman kräver huvudgäldenär, atl borgensman kräver medborgensman, att försäkringsgivare som har utbetalt försäkringsersättning lill försäkringshavare kräver skade­ståndsskyldig med stöd av 25 § försäkringsavialslagen, samt atl av flera skadeståndsskyldiga den som har eriagl skadestånd till den skade­lidande anställer regresskrav mol annan skadeståndsskyldig.

Ulredningen har övervägl all i räntelagen föreslå regler om ränte­beräkning för sådana situationer men kommit till resultatet all så inle bör ske. Skälen härtill är flera. Del viktigaste är all vid de nämnda


 


Prop. 1975:102                                                        61

regresskraven omständigheter spelar in som är speciella för de särskilda rättsförhållandena och som i sin tur har samband med andra regler som gäller för dessa rättsförhållanden. Del är knappast möjligl atl föreslå enhetliga regler om ränta som är oberoende av dessa omständigheter.

4.6 Räntebestämmelser som inte föranlett förslag av utredningen

Ulredningen har gått igenom ett stort antal författningar som f.n. innehåller räntebestämmelser. Åtskilliga av dessa författningar föreslås ändrade. Som tidigare nämnts framgår ändringsförslagen av specialmoliveringen.

Beträffande vissa författningar med räntebestämmelser konstaterar utredningen all ändringar inle behöver göras eller alt ändringar får göras i annat sammanhang. Dessa bedömningar görs beträffande följande författningar.

Vattenlagen

Vattenlagen (1918:523) innehåller bestämmelser om ränta i 3 kap. 9 §, 6 kap. 11 §, 7 kap. 19, 28, 29 och 30 §§, 8 kap. 12 § saml 9 kap. 23, 68 och 69 §§. Inte något av stadgandena föreskriver atl räntan skall, be­räknas efter bestämd räntefot ulan de flesla anger endasl alt räntan skall vara skälig eller beräknas efler skälig räntefot. I några fall där det blott talas om ränta - 6 kap. 11 § samt 9 kap. 68 och 69 §§ - torde del enligl ulredningen vara den ränta som faktiskt utgått som avses. En bestämmelse, 7 kap. 29 §, anger atl ränta i visst fall överhuvud taget inle skall beräknas.

Enligt ulredningens mening behöver inle i och för sig förslaget lill räntelag föranleda några ändringar i vallenlagens regler om ränta, sådana dessa f.n. är utformade. Ulredningen hänvisar lill pågående översyn av vattenlagen och menar alt eventuella ändringar i fråga om räntebestämmelser bör ske i samband med de ändringar som i övrigt kan komma all företas i vattenlagen.

Lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Vid tiilkomslen av lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar betonades särskilt den offentligrällsliga karaktären av rättsförhållandet mellan brukare och huvudman. 1 27 § tredje stycket infördes en beslämmelse som motsvarar 63 § byggnads­lagen (1947:385) och som innebär all skälig ränta på obetalda avgifts­belopp får räknas från dagen för anfordran.

Utredningen framhåller all den ränta det här är fråga om, trots den offentligrällsliga karaktären av förhållandet mellan brukare och huvudman, såtillvida synes ha uppfattats såsom civilrätislig som den


 


Prop. 1975:102                                                        62

tillkommit därför atl regeln i 9 kap. 10 § HB, som ju kräver stämnings delgivning för alt ränta skall börja utgå, vid dröjsmål ansetts alltför oförmånlig för huvudmannen. Utredningen har därför ansett sig böra nämna stadgandet ulan att föreslå atl däri upptas en hänvisning lill räntelagen.

Byggnadslagen

Utredningen erinrar om del redan nämnda stadgandet i 63 § byggnadslagen, som reglerar skyldigheten alt erlägga ersättning för galumark. Inle heller beträffande byggnadslagen föreslår utredningen någon ändring.

Fastighetsbildningslagen

I 5 kap. 15 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) sägs att om det är påkallat med hänsyn till omsländighelerna skall den betalningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan skall utgå från den dag som bestäms med hänsyn lill liden för tillträdel och övriga förhållanden.

I samband med tillkomsten av detta stadgande konstaterades alt den nya lagen öppnade möjlighet för förrättningsmännen att beslula om tillträde redan före förrättningens avslutande, om det bakomliggande fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft, och atl avräkningen till följd härav kunde komma att verkställas tämligen lång tid efter till­trädet. Med hänsyn lill de i hög grad varierande förhållandena ansågs det inte kunna komma i fråga atl införa en allmän regel om alt ränta skall utgå på belopp, som skall betalas enligt den verkställda avräkningen. Al förrältningsmannen överlämnades att efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om ränta skall ulgå och i så fall från vilken dag. Del skulle också tillkomma förrält­ningsmannen att beslämma räntesatsen.

Utredningen finner det med hänsyn lill de synpunkter som anförls i förarbetena till faslighetsbildningslagen mindre lämpligt att nu fram­lägga förslag som berör räntan vid fastighetsreglering.

Lagen om aktiebolag

Den nuvarande lagen (1944:705) om aktiebolag innehåller etl flertal bestämmelser om ränta. Sålunda föreskrivs i 31 § all återbäring av skedd inbetalning på tecknade aktier när fråga om bolags bildande förfallit också skall omfatta "förkovran", där sådan uppkommit. 1 43 § ges en bestämmelse om dröjsmålsränta efler 6 % om årel från förfallo­dagen, om inbetalning på tecknad aktie inte fullgörs i rält lid. Till bl.a. denna regel hänvisas i 60 § tredje slyckel där del föreskrivs att vad i 41 —44 §§ finns stadgat skall äga motsvarande tillämplighet vid ny aktie-


 


Prop. 1975:102                                                        63

teckning med avseende på aktietecknare som ej vid teckningen eriagl full betalning. I 61 § tredje stycket behandlas en annan återbetalnings-situation, nämligen sedan en tidigare anteckning angående beslut om aktiekapitalets ökning avförts ur aktiebolagsregislrel. Vad som inbetalats på de tecknade aktierna skall då återbäras till aktietecknarna jämte 5 % ränta därpå. Denna regel skall enligt 63 § sjätte stycket äga molsvarande lillämpning när gjord aktieteckning inle vidare är bindande på grund av att frågan om aktiekapitalets ökning förklarats förfallen enligt 195 § 4 mom. aktiebolagslagen.

73 och 74 §§ avser återbetalning lill bolaget av vad som uppburits på grund av atl vinstutdelning, inlösen av aktier eller annan åter­betalning skett obehörigen. På belopp som omfattas av återbetal­ningsplikten skall beräknas ränta. Den räntefot enligl vilken räntan utgår är angiven till 5 %. Slutligen har AL en regel om ränta i 219 §. Där behandlas bl.a. betalning för tecknad aktie genom insättning på bankräkning som gjorts i viss ordning. Inträffar sådanl fall atl aktie­teckningen enligl 19, 61 eller 63 § inle vidare är bindande, skall del på räkningen insatta beloppet jämte därå gottgjord ränta återbetalas lill aktielecknaren.

Ulredningen hänvisar lill att aktiebolagsutredningen i januari 1971 har överiämnal belänkande med förslag lill ny aktiebolagslag m.m. och att förslagel f.n. är föremål för bearbetning inom jusiiiie­depariemenlet. Förslaget innebär all vissa räntebestämmelser lämnats i sak oförändrade medan andra sådana bestämmelser slopats eller ersatts med nya regler. Med hänsyn lill att arbetet med den nya lagstiftningen rörande aktiebolag är i ell förhållandevis långt framskridet stadium finner utredningen inte skäl att i detta sammanhang lämna några förslag i fråga om aktiebolagslagens räntebestämmelser.

Lagen om försäkringsrörelse

Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse ansluter sig nära lill aktie­bolagslagens regelsystem. Den nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter om ränta i 43, 60, 61, 73 och 74 §§ motsvaras sålunda i lagen om försäkringsrörelse av regler i 39, 55, 56, 67 och 68 §§. 1 195 § har lagen om försäkringsrörelse dessutom en specialregel om återbäringsskyldighel jämte ränleplikl då räntebetalning eller vinstut­delning skett obehörigen enligt garantiavtal eller till garant.

Av samma skäl som angivits angående lagen om aktiebolag lämnar utredningen inte något förslag lill ny lydelse av räntebestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse.

Lagen om ekonomiska föreningar Lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar föreskriver f.n. i 19 §


 


Prop. 1975: 102                                                       64

alt de som uppburit vinstutdelning som beslutats och verkställts i slrid mot lagen eller föreningsstadgarna är skyldiga all återbära denna jämte 5 % ränta därå. Detsamma gäller om lill föreningsmedlem i ond tro obehörigen utbetalats gollgörelse i form av efterlikvider, återbäringar e.d. Bestämmelsen torde vara utformad med aktiebolagslagens motsvarande regler som mönster. Hur föreningslagens regler om ränta skall avfattas torde vara beroende av hur frågan får sin lösning i aktie­bolagslagen. Utredningen finner därför all den inle bör ta slällning i frågan.

Lagen om bankrörelse

Även bestämmelserna i lagen (1955:184) om bankrörelse ansluter sig nära till aktiebolagslagens regelsystem. Räntebestämmelserna är i stort sell likalydande i de båda lagarna. Den nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter i 43, 60, 61 och 73 §§ har sålunda sin motsvarighet i 28, 41, 42 och 51 §§ lagen om bankrörelse. Härutöver innehåller sistnämnda lag en beslämmelse om aktieägares rält lill ränta efler den räntesats som avtalals, dock högst 6 % om året, på verkställt tillskott för åter­ställande av aktiekapitalet, när vad som blivil liUskjutet erhålls åter.

Av skäl som angivils i samband med att aktiebolagslagen behandlats lämnar ulredningen inle något förslag lill ny lydelse av räntebe­stämmelserna i lagen om bankrörelse.

Förordningen om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall

Ulredningen berör de ålderdomliga bestämmelserna om "invisning" i 10 § 4 förordningen (1877:31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall men avslår från all föreslå någon ändring i dem.

Växellagen och checklagen

Ulredningen erinrar om all såväl växellagen (1932:130) som checklagen (1932:131) grundar sig på internationella överens­kommelser, 1931 års Genévekonventioner om gemensam växellag resp. checklag. Vid tillträdet av konventionerna har Sverige inte gjort något förbehåll belräffande föreskrifterna om ränta. Så länge Sverige är bundet av konventionerna kan därför någon ändring i växel- resp. checklagens regler om ränta inle göras.

Enligl såväl växel- som checklagen (48 och 49 §§ resp. 45 och 46 §§) skall räntan beräknas efter den fasta räntesatsen 6 %. Vid återgångs­krav i anledning av att växel eller check inte infriats lorde del i och för sig vara motiverat all betrakta räntan som dröjsmålsränta. Om inie de nyssnämnda   konventionerna   lade   hinder   i   vägen,   skulle   enligl


 


Prop. 1975:102                                                        65

utredningen en anpassning lill räntelagens syslem genom en hänvis­ning till denna lag synas mest följdriktig.

Utredningen framhåller all den låga växelränlan anses innebära en nackdel för bankerna, efiersom del av dessa tillämpade växeldiskoniol sedan många år legal över 6 %. Vid acceplanlens dröjsmål med växelns betalning har detta inneburit att växelräntan - före förfallodagen i form av diskonto - blivit lägre efler än före förfallodagen. Enligt vad som upplysts för utredningen har detta också i praktiken medfört olägenheter, bl.a. att växlar i stor uisträckning betalas först efter förfallodagen, så kort tid som möjligl innan proteslliden ulgår. Ulredningen anser därför alt starka sakliga skäl i och för sig talar för all räntebestämmelserna i de här diskuterade lagarna ändras, så att dröjsmålsränlan blir rörlig och kommer i nivå med den som föreslås för den allmänna räntelagens del.

Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR) och de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg (CIM) samt angående befordran å järnväg av resande och resgods (CIV)

CMR föreskriver i artikel 27 all den som är berättigad lill ersättning enligl konventionens beslämmelser äger fordra ränta på ersättnings­beloppet. Räntan skall därvid beräknas efler 5 % om årel och löper från den dag då skriftligt anspråk på ersättning avsändes lill frakt­föraren eller, om sådant anspråk inte framställts, från den dag då talan väcktes. Artiklarna 1—41 i CMR skall, enligl lagen (1969:12) med an­ledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, gälla som svensk lag.

CMR:s räntebestämmelse skiljer sig i inte oväsentlig mån från de regler som föreslås i räntelagen. Utredningen framhåller emellertid all Sverige liksom andra fördragsslutånde parter är förhindrat all ändra bl.a. räntebestämmelsen efiersom förbehåll mol konventionen på denna punkt inle är tillåtet.

De internationella fördragen CIM och CIV innehåller även de, båda i artikel 38, liknande bestämmelser om ränta. Även här är Sverige emellertid av traktatmässiga hänsyn förhindrat alt ensidigt vidta några ändringar.

Lagen om socialhjälp

Kommun som lämnat socialhjälp åt svensk medborgare vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger enligt lagen (1956:2) om socialhjälp erhålla ersättning därför av denna kommun. Därvid skall den kommun som vill erhålla sådan ersättning 5   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                        66

före utgången av april månad året näst efter del år hjälpen utgivits skriftligen anmana den kommun mot vdken kravet riktas atl belala ersättningen. Träffas inte uppgörelse i godo, får sedan tiden för an­maningen gått till ända talan om utbekommande av ersättningen väckas hos länsstyrelsen. I vissa fall får även talan föras ulan före­gående anmaning.

Enligl den nuvarande avfattningen av 29 § fjärde stycket socialhjälpslagen skall den ersättningsskyldiga kommunen belala ränta på utdömd ersättning efler 5 % om årel från den dag ansökningen delgivits den kommun som finnes ersättningsskyldig. Bestämmelsen är präglad av det offentligrällsliga sammanhang i vilket den ingår. Ulredningen anser sig därför inle böra föreslå någon ändring i bestäm­melsen.

Förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.

Ulredningen anser att förordningen (1959:522) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m.m. rimligen bör anses tillhöra skattelagstiftningen, vars räntesatser utredningen enligl direktiven inte skall behandla. Den f.n. angivna räntefoten, 5 %, lyder dock på att det varil etl slags skälig förräntning i återbetalningsärenden som åsyftats. Utredningen anser sig likväl inte ha skäl alt föreslå ändring i stadgandet.

4.7 Ikraftträdande

Enligt utredningen bör den nya räntelagen träda i kraft den I januari 1975.

Utredningen föreslår en övergångsbestämmelse, enligt vilken lagen inle skall tillämpas på fordran på vilken ränta utgår vid lagens ikraft­trädande. Utredningen menar att bestämmelsen medger en praktisk och i flertalet fall lältillämpad övergång till de nya reglerna. Bestämmelsen innebär all om ränta före ikraftträdandet utgått med 6 % från förfallodagen enligl 9 kap. 10 § HB, räntan fortsätter att utgå efler denna räntefot, även om betalningen skulle dröja avsevärd tid. Om vid fordran utan bestämd förfallodag ränta utgår på grund av att stämning skett och delgivils gäldenären, kommer på liknande sätt 5 % ränta att fortsätta all utgå även efler det lagen trätt i kraft. Om på grund av avtal skuldebrev löper med ränta före förfallotiden, kommer efler dröjsmål 6 § första stycket skuldebrevslagen alt vara tillämpligt, inle den regel som enligt förslaget till räntelag träder i stället. Den praktiska innebörden av delta är, att om räntan är lägre än som följer av förslaget till räntelag, den högre räntan enligt räntelagen inle utgår ens om förfallodagen inträffar efler lagens ikraftträdande. Del är ulan


 


Prop. 1975:102                                                        67

betydelse huruvida ränta faktiskt erlagts före ikraftträdandet. Det avgörande är i stället om ränta då utgick enligl lag eller avtal.

Att fordran uppstått redan före lagens ikraftträdande är å andra sidan enligt den föreslagna bestämmelsen intet hinder mol alt lagen blir tillämplig när fordran förfaller efler ikraftträdandet och ränta då börjar utgå. Detta medför visserligen all dröjsmålsränlan kan bli högre än gäldenären trodde vid skuldens tillkomst. Ulredningen anser dock att en gäldenär inte kan räkna med atl han vid underlåten betalning på förfallodagen skall äga åtnjuta några särskilda fördelar. Ulredningen finner del också vara mycket opraktiskt om man lång tid efter lagens ikraftträdande skulle behöva räkna med fordringar som tillkommit före ikraftträdandet och.som skulle bedömas enligt äldre rält.

Något slörre tvekan kan enligt utredningens mening råda i fall då betalning återgår. Om betalning som har skett före lagens ikraft­trädande återkrävs efler det lagen har trätt i kraft skulle, om man antar att redan enligl äldre rätl ränta utgick, lagen inte bli tillämplig. Om återigen ränta inte utgick - exempelvis därför att det anses bäst överensstämma med grunderna för 9 kap. 10 § HB alt under omständigheterna medge ränta endasl från slämningsdagen - torde övergångsbestämmelsens lydelse medföra, all ränta ulgår från datum för ikraftträdandet men inle för längre tid tillbaka. Även om viss osäkerhet kan råda om bedömningen av dessa räntefrågor, anser ulred­ningen del vara så osäkert huruvida problemet uppslår i praktiken att en specialbeslämmelse för detla fall inle synes motiverad.

1 förslagen till ändring av särskilda lagstadganden anges endasl alt ändringen skall träda i kraft den I januari 1975, dvs samma datum som ulredningen antagit bli lämplig dag för räntelagens ikraftträdande. 1 den mån hänvisning sker till räntelagen, anlas hänvisningen också gälla den del av övergångsbestämmelsen som säger all lagen inte skall tillämpas på fordran på vilken ränta utgått före lagens ikraftträdande. Enligl utredningens mening passar denna regel även för de föreslagna ändringarna av särskilda lagstadganden.

5 Remissyttrandena 5.1 Allmänna synpunkter

5.7.7 Dröjsmålsränta

Remissinsianserna ansluter sig över lag till de allmänna synpunkler som utredningen har anfört. Från många håll betonas del angelägna i alt HB:s regler om dröjsmålsränta ersätts med en för vår tids för­hållanden bättre anpassad lagstiftning. Flera remissinstanser, t.ex. Svea hovrätt, bankinspektionen, kommerskollegium, skadeslåndskommitlén, konkurslagskommiltén.   SACO,    Föreningen   Sveriges   Kronofogdar,


 


Prop. 1975:102                                                        68

Sveriges industriförbund, Svenska handelskammarförbundet och MRF, anser all förslaget är väl avvägt och lämpat atl ligga till grund för lag­stiftning. Liknande synpunkter redovisas av bl.a. Sveriges domare­förbund. SPK framhåller atl förslaget bör medverka till en rikligare fördelning mellan olika konsumenter av de särskilda kostnader för borgenären som försumliga gäldenärer förorsakar. RRV finner det tillfredsställande att förslag lill nya och utförligare bestämmelser nu lagts fram och anser att en allmän räntelag kan underlätta införande av dröjsmålsränta vid de statliga myndigheler som f.n. inle tillämpar sådan.

Flera remissinstanser, t.ex. bankinspektionen. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges industriförbund och SHIO, betonar den föreslagna lagstiftningens dispositiva karaktär. Några av dessa instanser menar att lagstiftningen av den anledningen inle berör deras verksamhet och går därför inte in i närmare bedömning av de olika bestämmelserna.

Från konsumentverkets sida framförs krav på att ränlereglerna görs tvingande lill förmån för konsumenterna på det sättet atl högre ränta inle får tas ut än som anges i lagen. Verket påpekar alt konsumenterna i regel inte har möjlighet atl i etl avtal påverka räntereglernas utformning, även om dessa skulle innebära betydande nackdelar för konsumenten. Om lagen i sin helhel görs dispositiv, finns del därför stora risker för all den inte vinner lillämpning i förhållandel mellan näringsidkare och konsument utan atl mer oförmånliga räntevillkor kommer atl gälla. Konsumentverket påpekar också atl dröjsmålsräntan ofta lorde sakna betydelse som påtryckningsmedel gentemot en konsument. Skälet till konsumenters dröjsmål med betalningen torde i flertalet fall inte vara tredska utan bristande solvens.

Konsumentverket diskuterar också det befogade i att ansvaret för dröjsmålsränla är rent strikt och att någon form av social force majeure, när konsument på grund av sjukdom, arbetslöshet eller av annat liknande skäl hindras från alt betala sina skulder, inte godkänns. Enligt verkets mening bör en föreskrifl om sådan social force majeure införas.

KO ifrågasätter om de föreslagna reglerna passar och är tillräckliga när gäldenären är enskild konsument. KO anser del ligga nära lill hands atl för konsumenlområdel tänka sig en särreglering när del gäller beslämmelser om ränta. KO finner det angelägel alt frågor som berör ränta på konsumenlområdel snarasl blir föremål för närmare överväganden.

.Svea hovrätt och handelskamrarna i Göteborg och Karlstad framhåller det önskvärda i likformighet hos de nordiska ländernas lagstiftning. Hovrätten uttalar i detta sammanhang atl en närmare


 


Prop. 1975:102                                                        69

redovisning av möjligheterna till en gemensam nordisk lagstiftning hade varit önskvärd. Hovrätten inser emellertid att möjligheterna till enhetlighet, i vart fall beträffande valet av räntesats, kan vara begränsade med hänsyn till skiftande ekonomiska och räntepoliliska förhållanden och att detta kanske nödvändiggör en lagstiftning på egen hand från svensk sida, anpassad efter penningpoliliska och andra förhållanden i vårt land. Handelskamrarna hemställer att önskemålet om likformig lagstiftning såvitt möjligt beaktas vid den fortsatta behandlingen av frågan.

5.1.2 Ränta av annat slag än dröjsmålsränta

Utredningens förslag att 9 kap. 10 § första punkten HB skall upphöra att gälla utan att ersättas av någon allmän regel i räntelagen om ränta på fordran som inte är förfallen kritiseras av Ooch konkurs­lagskommiltén. Dessa instanser anser att räntelagen bör innehålla en uttrycklig regel av innehåll att skyldighet att utge ränta föreligger bara med stöd av avtal eller föreskrift i lag.

Förslaget att införa en särskild ränteregel för sådana situationer då redan erlagd betalning går åter har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Konsumentverket anser del tillfreds­ställande att räntelagen innehåller en regel om ränta i hithörande fall. För att bestämmelsen skall vinna tillämpning mellan konsumenter och näringsidkare anser verket emellertid att det erfordras att regeln görs tvingande till förmån för gäldenären, när denne är enskild konsument.

SACO ifrågasätter däremot systemet att skilja mellan dröjsmålsränta och avkaslningsränla. Med ett bankmannamässigt synsätt är det förmodligen riktigt att en allmänt sett något lägre räntefot liilämpas i fråga om den kategori fordringar för vilka enligl utredningens förslag avkastningsränta skall utgå. Från synpunkten att lagen bör vara lält all tillämpa torde det emellertid vara en stor fördel om den lagstadgade räntan kunde vara enhetlig för alia typer av fordringar. Inle minsl gäller detta de förmodligen inte alls sällsynta fall, då en lillämpning av båda reglerna skall ske i fråga om samma fordran. Lantbrukarnas riks­förbund framhåller att det i vissa fall skulle innebära praktiska fördelar att ha endast en lagstadgad ränta för alla typer av fordringar men föreslår ändå att utredningens förslag följs.

Svenska handelskammarförbundet, som i allt väsentligt tillstyrker ifrågavarande regel, påpekar att med den utformning bestämmelsen givits ränta skall ulgå också när fråga är om återbetalning av mindre belopp och då sålunda räntan måste anses sakna all ekonomisk betydelse för köparen eller motsvarande. Inte minst i detaljhandeln kan detta förhållande komma att vålla praktiska problem. För atl någon ränteberäkning inte skall behöva ske i dessa fall förordar för-


 


Prop. 1975:102                                                        70

bundet atl från bestämmelsen undantas fall då det belopp som skall återbetalas understiger en viss angiven beloppsgräns.

5.2 Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränta m.m.

Vad utredningen föreslagil i fråga om utgångspunkten för beräkning av dröjsmålsränla har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Vissa kritiska synpunkter framförs emellertid. Bl.a. tar några remiss­instanser upp frågan om beräkning av den frist som borgenären bör ha till sitt förfogande.

KO och konsumentverket kritiserar den föreslagna regeln om all fristen skall räknas från den dag borgenären avsänder räkning eller annars framställer krav. Dessa remissinstanser menar all fristen bör börja löpa från det gäldenären mottog kravel. Konsumentverket framhåller att missbruk kan förekomma särskilt beträffande översända räkningar, där fristen enligt praxis börjar löpa från räkningens datum, även om det vid tvist ankommer på borgenären att göra sannolikl atl han har avsänt räkningen. Enskilda konsumenter lorde i regel inle vara uppmärksamma på delta datum, och anledalerade räkningar kan häri­genom avsevärt minska frislen. Konkurslagskommiltén pekar också på atl den berörda regeln i vissa lägen kan slå ganska hårt mol gäldenären. I sådana fall då räkningen på grund av gäldenärens ullands- eller semesterresa eller av annan anledning kommit denne tillhanda försl lång lid efter avsändandet får han endast en kort tid på sig eller ingen tid alls för att undgå dröjsmålsränta.

SACO anser lill skillnad från ulredningen alt krav alllid bör ske skriftligen för atl ränta skall börja utgå. Obligatorisk skriftlig form lorde medföra fördelar, inle minst från processekonomisk synpunkt. Bevisbördeproblemaliken förenklas, vilket medför att tvister huruvida och i så fall när krav har skett blir relativt enkla att utreda. SACO anser inle all ett sådant formkrav skulle behöva medföra några onödiga komplikationer. I vart fall torde fördelarna härmed överväga eventuella nackdelar. Liknande synpunkter anförs av Lantbrukarnas riksförbund. Också kreditköpskommittén menar all kravet bör ske skriftligen. Kommittén erinrar i detla sammanhang om 5 § i inkasso­lagen vari bl.a. stadgas att krav mol gäldenärer skall framställas skriftligen.

KO och konsumentverket anser att borgenären i kravet också bör ange räntans höjd, eftersom det inte kan beräknas atl konsumenterna i allmänhet känner lill innehållet i räntelagen. Om räntan inle specifi­cerats i kravet, bör ränta inte utgå.

SACO och Lantbrukamas riksförbund finner del innebära en onödig komplikation atl kräva all borgenären alltid skall erinra om att under­låtenhet alt betala medför skyldighet att utge ränta. Det torde vara en


 


Prop. 1975:102                                                        71

allmän uppfattning - inte endast i affärskretsar - att ränta skall ulgå vid underlåten betalning. Visserligen kan det i vissa fall förhålla sig så all borgenär som kräver betalning inle gör anspråk på ränta. Elt slopande av kravel på erinran som förutsättning för ränta lär emellertid inte beröva sådana borgenärer möjligheten alt underlåta atl utkräva ränta. De nämnda remissinstanserna pekar också på atl ränta enligt förslagel inte kommer i fråga om betalning sker inom irellio-dagarsfrisien.

5.3 Räntenivån

5.3.1  Tekniken för bestämmande av räntenivån

Utredningens förslag att anknyta räntenivån lill riksbankens offi­ciella diskonto tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga remiss­instanser.

Med hänsyn lill den betydelse diskontot föreslås få finner Sveriges domareförbund del angelägel att lämplig publicering av uppgift om gällande diskonto genom det allmännas försorg framdeles sker i författning och på annal sätt som är ägnat atl ge uppgiften erforderlig spridning bland allmänheten.

5.3.2  Frågan om fast eller rörlig ränta

I frågan huruvida räntan bör vara fast eller rörlig under tid när ränta utgår föreligger olika meningar bland remissinstanserna. Många instanser, t.ex. SACO, Svenska bankföreningen, Sveriges industri­förbund, Sveriges grossistförbund. Svenska företagares riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund och MRF, anser atl dröjsmålsräntan bör beräknas efter del vid varje särskild lid gällande diskontot. SACO framhåller att dröjsmålsränla ibland kan komma atl utgå under avsevärd tid. Detta gäller inte minst de inle hell ovanliga fall, då tvist om betalningsskyldigheten dragits inför domslol och i sista instans avgjorts lill nackdel for gäldenären. Under tider då diskontot snabbi förändras vore det otillfredsställande om ränteläget på förfallodagen skulle vara avgörande för räntefoten för hela den tid - i nyssnämnda fall inle sällan 3—5 år - under vilken ränta utgår. Det är t.o.m. möjligt att nivån för avkastningsränta under tiden skulle hinna passera den i det aktuella fallet gällande dröjsmålsräntan.

Svenska bankföreningen påpekar att utredningen själv har ullalat alt en fast dröjsmålsränta kan bli otillräcklig och för borgenären medföra en ränteförlust. När ulredningen emellertid inte har låtit sådana syn­punkler bli avgörande beror detta på antagandet alt en rörlig dröjsmålsränta skulle medföra praktiska svårigheter för mindre före­tagare och privatpersoner såsom borgenärer. Enligt bankföreningen


 


Prop. 1975:102                                                        72

torde dock de praktiska olägenheterna bli jämförelsevis obetydliga. Svårigheterna med att successivt beräkna ränta efter olika räntesatser på grund av diskontoändringar kan bli kännbara endasl för en borge­när med ett större antal förfallna oguldna fordringar. Denna situation föreligger emellertid av uppenbara skäl ytterst sällan belräffande en privatperson. För ett företag däremot kan den situationen myckel väl föreligga. Men ett sådanl förelag måste förutsättas normalt etablera en avtalspraxis, som innefattar en särskild regel om beräkning av dröjs­målsränta. Företagel blir därmed oberoende av den i lag stipulerade dröjsmålsräntan. Sammanfattningsvis anser bankföreningen all de av utredningen åberopade praktiska skälen inte har tillräcklig tyngd för atl motivera den föreslagna regeln om fast dröjsmålsränta. Också Sveriges industriförbund menar alt ulredningen överdrivit betydelsen av de praktiska ölägenheter en regel om rörlig ränta skulle medföra.

MRF framhåller alt inkassering av utestående fordringar i över­vägande antalet fall handhas av bank eller av finansierings- eller inkassoföretag som redan i dag tar hänsyn lill eventuell ränte­förändring under dröjsmålet. Till hjälp för beräkningen av räntesatser finns utarbetade särskilda tabeller, något som minskar de praktiska svårigheterna med en rörlig ränta. Även Svenska företagares riksförbund anser det vara möjligl atl med nuvarande tekniska kontors-rutiner genomföra ett syslem med rörlig ränta. Sveriges grossistförbund anser alt förslagel om fast ränta rimmar illa med utredningens allmänna överväganden om dröjsmålsränta. Inte minsl med hänsyn till den relativt låga dröjsmålsränla som föreslagits kan en fast ränta vid höjning av diskontot bidra lill likviditetsproblem för borgenären utöver de problem som själva diskontohöjningen medför.

SHIO anser inte atl det finns tillräckligt starka skäl att införa skilda regler för beräkning av de olika räntetyperna. SHIO förordar inte någon av beräkningsmetoderna men uttrycker önskemål om enhelliga beräkningsprinciper. SHIO framhåller emellertid att de synpunkter som anförts av utredningen beträffande de tekniska svårigheterna vid diskontoförändringar bara kan tillmätas begränsad betydelse, efiersom diskontoförändringar förekommer förhållandevis sällan.

Föreningen Sveriges Kronofogdar förordar däremot atl dröjs­målsräntan är fast. Föreningen pekar på de stora arbetspraktiska ölägenheter som en rörlig ränta skulle medföra för kronofogde­myndigheterna i det slora antal fall då betalning mottas i enskilda ulsökningsmål. Även RR Fgodtar ulredningens förslag.

5.3.3 Dröjsmålsräntans höjd

Utredningens förslag i fråga om dröjsmålsräntans höjd har tillstyrkts eller  lämnats  ulan  erinran  av  de  flesla  remissinsianserna.   Några


 


Prop. 1975:102                                                       73

inslanser förordar dock ett högre procenttillägg på diskontot än utredningen föreslagit. Svenska handelskammarförbundet instämmer visserligen i princip helt i ulredningens uttalanden rörande vilka synpunkter som bör vara vägledande vid bestämmandet av dröjsmåls­räntans höjd. Enligl förbundels mening bör emellertid dessa syn­punkter rimligen leda till all det av ulredningen föreslagna tillägget om fyra procentenheter ulöver fastställt diskonto uppjusieras. Med dagens diskonto skulle dröjsmålsränla enligt förslaget utgå med 11 %. Denna procentsats överstiger åtminstone i det hell övervägande antalet fall endast obetydligt eller med mellan 0,25 och 1 % den räntesats som efler diskontohöjningen tillämpas av bankerna för exempelvis växet-och checkräkningskrediter saml borgenslån. Härigenom kommer dröjsmälsräntans syfte atl verka som påtryckningsmedel på gäldenären all gå helt förlorat. Erfarenheterna inom näringslivet, särskilt från tidigare perioder med kredilreslriktioner, visar enligl förbundet också atl en förutsättning för alt dröjsmålsränla skall fungera som elt effektivt påtryckningsmedel är all den ulgår med en icke obetydligt högre räntesats än som gäller för nämnda typer av krediter. Skulle utredningens förslag belräffande dröjsmålsräntans nivå accepteras, kan på goda grunder antas atl flertalet branscher också i framliden finner anledning tillämpa andra, högre räntesatser. Härigenom skulle den praktiskt sett största vinsten med ulredningens förslag gå förlorad. Förbundet förordar därför atl det av ulredningen föreslagna procent­tillägget om fyra procentenheter i slällel bestäms lill sex alternativt sju procentenheter.

Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad anser all förhöjningen med fyra procentenheter under nuvarande förhållanden inle är till­räcklig för all i normala fall kompensera borgenärerna för de direkta kostnader som förorsakas dem genom dröjsmålet. Såvitt handels­kamrarna har sig bekant tillämpas inom stora delar av affärslivet, bl.a. inom samtliga led av produktion och distribution av byggnadsmaterial, numera som regel ett tillägg av fem procentenheter över diskontot. Enligl handelskamrarnas mening är del av väsentlig betydelse atl den allmänna dröjsmålsränlan fastställs lill en sådan höjd alt den i alla de situationer, där särskilt avtal inle föreligger, kommer all läcka en skälig del av borgenärens merkostnader på grund av dröjsmålet. Handels­kamrarna hemställer därför alt tilläggsprocenten fastställs lill fem procentenheter.

Även Föreningen auktoriserade revisorer tar upp frågan om räntans höjd. Utan all framställa något yrkande framhåller föreningen all räntan för en något osäker låntagare i bank redan nu ofla synes ulgå med 2,5 — 3,5 % över gällande diskonto för en checkräkningskredil. Om man därtill lägger 1 % årlig avgift för hela kredilbeloppel, framstår   fyra  procentenheter  över  diskontot   knappast  som   något


 


Prop. 1975: 102                                                       74

påtryckningsmedel mot en försumlig belalare. Del torde heller inle vara ovanligt inom affärslivet alt dröjsmålsränla i fakturor sätts lill både fem och sex procentenheter över diskonto.

SACO anser del böra övervägas atl ha endasl en räntefot i räntelagen, förslagsvis molsvarande det vid varje lid gällande diskontot med ell tillägg av tre procentenheter.

Kreditköpkommittén diskuterar dröjsmälsräntans höjd mol bakgrund av förhållandena vid avbelalningsköp. Kommiltén konstaterar atl en dröjsmålsränla av 12 % förekommer i det slandardkontrakt som används vid det helt övervägande flertalet avbetalningsköp. Vid bedömningen av frågan huruvida räntehöjden ur konsumentpolitisk synvinkel är rimlig bör enligl kommittén beaktas all det enligt kontraktet inle är fråga om 12 % på den del av kredilbeloppel ('reslskulden') som är förfallen och obetald utan om 12 % på 'förfallet belopp' i vilket ingår konsumentens kredilkoslnader för den avtalade kredittiden, vilka i sin tur enligt uppställningen i kontraktet beslår av s.k. räntekostnader, övriga kostnader och moms på kostnader. Härav följer all även en lill synes modest dröjsmålsränta kan slå konsumenten dyrt, särskilt när de ursprungliga kreditkoslnaderna, vilkel inte är ovanligt, är myckel höga. För del fall atl dröjmålsränta inle skulle ha avtalats lorde förslagets legala ränta likväl komma alt utgå på samma underlag. Kommittén konstaterar atl del nuvarande systemet vid avbelalningsköp gör del svårt atl uttala sig om huruvida den föreslagna legala räntan för avbelalningsköpets del ligger på en lämplig nivå. En utgångspunkt för en bedömning kan vara den dröjsmålsränta som bankerna tillämpar vid lån till konsumenten. Den räntan, som alltså beräknas på kredilbeloppel, lorde fn. ligga mellan 10 och 11 %. Mol bakgrunden av de påtalade förhållandena vid avbelalningsköp bör den legala räntan enligl kommitténs mening i vart fall inle sättas högre än vad utredningen föreslagil.

5.3.4 Avkastningsräntans höjd

Utredningens förslag belräffande avkastningsräntans höjd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinsianserna, däribland Svenska kommunförbundet. Föreningen auktoriserade revisorer framhåller dock alt inlåningsränlan vid insättning med 12 månaders uppsägning sällan uppgår till mer än en halv eller en procentenhet över diskontot.

5.4 Vissa principfrågor

5.4.1 Lagstiftningens tillämpningsområde Mol del föreslagna tillämpningsområdet för räntelagen har inte


 


Prop. 1975:102                                                        75

framställts någon erinran. När det gäller frågan om en eventuell analog tillämpning utanför förmögenhetsrättens område pekar Sveriges domareförbund pä de svårlösta frågor som kan uppkomma inom familjerätten. Förbundet finner det angelägel alt under det fortsalla lagstiftningsarbetet vissa riktlinjer dras upp för lösningen av räntefrågor som kan uppkomma utanför lagens direkta tillämpnings­område. Svenska handelskammarförbundet framhåller det angelägna i atl lagen skall kunna tillämpas analogt på andra rättsområden.

5.4.2 Skadestånd innefattande räntegottgörelse

Vad utredningen har föreslagit i fråga om ersättning för ränteförlust i form av skadestånd har i allmänhet godtagits under remiss­behandlingen. Skadeståndskommittén framhåller emellertid atl den föreslagna regeln i skadeståndslagen är flytande till sitt innehåll. Samtidigt medger kommittén ätt delta förhållande är svårt atl undvika.

5.4.3 Anstånd m.m.

Konsumentverket tar upp frågan om ränta under tid som borgenären lämnal anstånd med betalningen. Enligt verkets mening bör del övervägas atl införa en regel som anger att ränta i sådana fall inle utgår, om inte borgenären särskilt anger detta när anståndet lämnas.

5.5 Räntelagen och specialreglerna

5.5.1 Förslräckning och skuldebrev

Några remissinstanser diskuterar ulredningens förslag för del fall atl en fordran löper med ränta när den förfaller till betalning. KO föreslår all man behåller den nuvarande principen i 6 § första slyckel skulde­brevslagen. Riksbanken anser den möjligheten böra övervägas atl dröjsmålsräntan belräffande fordringar som löper med ränta skall vara den högsta av två räntesatser, nämligen antingen den intill för­fallodagen överenskomna räntan med tillägg av en eller två procent­enheter eller också den allmänna dröjsmålsräntan, dvs. diskontot jämte fyra procentenheter. Sveriges domareförbund föreslår atl bestämmandet av dröjsmålsräntan helt överlämnas till parterna och atl räntelagen inle blir tillämplig i nu avsedda fall.

5.5.2 Skadestånd

Skadeståndskommittén lar särskilt upp frågan om utgångspunkten


 


Prop. 1975:102                                                        76

för beräkning av ränta på skadestånd. Enligl kommittén innebär den föreslagna regeln i denna del en inte obetydlig fördel för den skade­lidande. Om han uppfyller de begränsade krav som ställs på honom, kan han vid dröjsmål räkna med all få ränta på skadeslåndsbeloppet efler en mycket förmånlig räntesats. Detta finner kommiltén befogat när del gäller krav mol den som skyddas av ansvarsförsäkring eller annars har egna resurser att handlägga sådana krav, t.ex. staten. Kommittén framhåller emellertid atl bestämmelsen i fråga avser också skadeståndskrav mot oförsäkrade skadeslåndsskyldiga, inbegripet privatpersoner, och anspråk på andra typer av ersättning än skadestånd, när anspråket inte kan fastställas ulan utredning. Kommittén är tveksam beträffande lämpligheten alt behandla alla dessa typer av ersättningsanspråk enligt samma regler. Kommittén nämner en möjlighet alt lösa frågan, nämligen atl inskränka bestäm­melsen till atl avse sådana skadeståndskrav där ansvarsförsäkring har praktisk betydelse och samlidigl de starkaste skälen finns all lillgodose de skadelidandes intressen, nämligen när det gäller person- och sak­skador. A andra sidan medger kommittén alt det inte är lätt atl finna en rimlig och lältillämpad ränteregel beträffande återstående ersätt­ningsanspråk.

När del gäller den utredning som den skadelidande skall ha atl förebringa anser skadeslåndskommitlén atl åtskilligt talar för stånd­punkten all en mindre omfattande utredning bör räcka för att ränta skall börja utgå än för all talan skall bifallas i en skadeståndsprocess. Del bör dock alllid fordras av borgenären atl han åtminstone lägger fram sådan utredning som omedelbart är tillgänglig för honom. Mot den formulering som köplagsulredningen föreslagil, dvs. all borgenären skall förebringa utredning som "ankommer på" honom, kan man enligl skadeslåndskommitlén anmärka bl.a. atl den leder tanken till reglerna om bevisbördan i skadeståndsmål, något som inle torde vara avsett. Kommitién anser alt man hellre bör tala om "utred­ning som med hänsyn till omsländighelerna skäligen kan begäras" av borgenären.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller all en viktig skillnad mellan fordran på egentlig försäkringsersättning och fordran på skadestånd är atl förfallodagen inle kan regleras avialsvis i förväg vid skadestånd. En bestämning av förfallotiden efler mönster av den disposiliva bestämmelsen i försäkringsavialslagen skulle drabba gälde­närer som inte på minsta säll kan klandras för försenad betalning. Förbundet föreslår därför att bestämmelsen om tidsfrist vid skade­ståndskrav förses med ell tillägg all fristen förlängs i den mån gäldenären kan visa all längre lid har varil oundgängligen nödvändig för all utreda och bedöma kravel och någon försummelse inte ligger honom till last.


 


Prop. 1975:102                                                                   77

5.6 Räntebestämmelser som inte föranlett förslag av utredningen

Jordabalken

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa framhåller atl 6 kap. 3 § jordabalken, som har slor praktisk betydelse för faslighetskredil-givningen, bl.a. innebär att borgenär inte äger tillgodoräkna sig mer än sex proceni årlig ränta av pantbrevs belopp från den dag då fastighet utmäts, konkursansökan görs eller medel nedsätts. Denna räntesats har enligl vad som framgår av förarbetena lill jordabalken anknutits till gällande beslämmelse i 9 kap. 10 § HB. 1 och med att nämnda bestämmelse föreslås bli utmönstrad och ersatt av räntelagens stad­ganden bör enligt styrelsens mening även 6 kap. 3 § jordabalken ändras. Den ränta om sex proceni som det här är fråga om är under nu­varande förhållanden helt otillräcklig. Bestämmelsen bör ändras antingen genom en hänvisning lill räntelagen eller genom en regel som låter borgenären uppbära den i omslagsreversen fastställda räntan. För del förstnämnda alternativet talar del förhållandel all del i praktiken är fråga om en dröjsmålsränla.

Svenska sparbanksföreningen hemställer all 6 kap. 3 § jordabalken ändras så all utmälningsränlan i likhet med den föreslagna dröjsmåls­räntan blir relaterad lill diskontot. Föreningen framhåller atl avsevärd lid kan förflyta mellan den dag då fastigheten las i mäl, resp. då konkursansökan görs eller medel nedsätts, och den dag fördelningen av infiulna medel sker. På grund härav och genom alt utmälningsränlan är fixerad lill en räntesats, som i höga räntelägen regelmässigt under­stiger låneräntan, löper kreditgivaren inte oväsentliga förlustrisker i fall då låntagaren inte fullgör sina betalningsförpliktelser. Delta förhållande begränsar möjligheterna för kreditgivaren atl medge belalningsanslånd, även då etl sådant anstånd skulle kunna anses väl­motiverat. Också bankinspektionen framhåller stadgandets slora betydelse för fastighetskreditgivningen och ifrågasätter om inte en justering av räntenivån bör ske.

SABO anser att del bör direki klargöras atl dröjsmålsränta kan utgå enligl räntelagen vid försummad hyresbelalning.

Vattenlagen

Vattenlagsutredningen pekar på atl nya ersättningsregler införts i 9 kap. vattenlagen sedan köplagsutredningens betänkande avlämnades, däribland nya räntebestämmelser i 22, 23 och 24 §§. Ulredningens förslag behöver inte leda till ändring av de två sistnämnda bestämmelserna. Förhållandet är emellertid ell annal belräffande nya 9 kap. 22 §. Denna paragraf är tillämplig på vissa typer av ersättningar som närmare presenteras i 21 §. Dessa ersättningar har del gemensaml atl de fastställts efler det atl fastighet lagils i anspråk eller utsatts för


 


Prop. 1975:102                                                        78

skada och de utgör alltså undantag från den grundläggande principen i vattenlagen atl åtgärd som skadar annan inte får ulföras innan före­skriven engångsersättning har betalats. Om sådan ersättning erläggs senare än som föreskrivs i lagen, skall den ersältningsskyldige enligt 9 kap. 22 § erlägga 6 % årlig ränta på ersättningen från den dag marken tillträddes eller företagel eller åtgärden utfördes. Genomförs köplagsutredningens förslag, bör denna räntebestämmelse anpassas lill de principer som ligger till grund för den föreslagna ändringen i 6 kap. 16 § expropriationslagen. Det bör alltså åligga den ersättningsskyldige all i de nu ifrågavarande fallen utge avkaslningsränla på ersättningen från den dag han tillträdde marken eller utförde företagel eller åtgärden till dess betalning sker eller dröjsmålsränta börjar utgå. Dröjsmålsränta åter bör utges, om ersättningen betalas först efter ut­gången av i lagen angiven betalningsfrist.

Ledningsrättslagen

Vattenlagsutredningen påpekar alt 30 § ledningsrättslagen (1973: 1144) bör ändras på motsvarande sätt som föreslagils belräffande 32 § anläggningslagen (1973: 1149).

Lagen om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.

Konkurslagskommiltén framhåller alt utredningen har föreslagit ändringar i 43 § lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom och 23 § lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luft­fartyg. Enligt kommittén bör molsvarande ändring göras i 22 § lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.

Växellagen och checklagen

Svenska handelskammarförbundet understryker ulredningens uttalande att starka sakliga skäl talar för att räntebestämmelserna i växellagen och checklagen ändras, så all dröjsmålsränlan bhr rörlig och kommer i nivå med den som kommer att gälla enligt den allmänna räntelagen. Enligt förbundels mening är del sålunda angelägel alt ålgärder vidtas i syfte alt undanröja de hinder härför som 1931 års Genévekonventioner om gemensam växellag resp. checklag i dag anses lägga.

5.7 Ikraftträdande m.m.

Konkurslagskommiltén och Sveriges domareförbund pekar på en otydlighet i utformningen av övergångsbeslämmelserna. Enligl dessa skall räntelagen träda i kraft den I januari 1975. Undantag görs dock belräffande fordran på vilken ränta utgår vid ikraftträdandet. Eftersom


 


Prop. 1975:102                                                        79

samtidigt 9 kap. 10 § HB upphävs blir följden att ingen lag blir tillämplig på fordran som enligt nämnda lagrum löper med ränta vid ikraftträdandet. Detta kan inte vara utredningens avsikt. Konkurslags­kommiltén föreslår att 9 kap. 10 § HB upphävs genom särskild lag lill vilken fogas vederbörlig övergångsbestämmelse.

Domareförbundet konstaterar atl räntelagens övergångs­bestämmelser innebär atl lagen blir tillämplig på fordran som upp­kommit före lagens ikraftträdande men då ej löper med ränta. Förbundet släller sig tveksamt lill den anordning utredningen här valt och påpekar att detta i själva verket innebär att lagen görs retroaktiv. Enligl förbundets mening bör gäldenären rimligen kunna räkna med att samma lag skall gälla såväl när skuldförhållandet uppkommer som när betalningsskyldighet inträder.


 


Prop. 1975: 102                                                                   80

6 Föredraganden

6.1 Allmänna synpunkter

De grundläggande reglerna om ränta på fordran finns f.n. i 9 kap. 10 § handelsbalken (HB) och 6§ lagen (1936:81) om skuldebrev. Reglerna i HB innebär bl.a. alt en gäldenär inte är skyldig atl utge ränta på en skuld före förfallodagen i andra fall än då sådan för­pliktelse åvilar honom enligt avtal eller särskild föreskrifl i lag. Om emellertid gäldenären efler förfallodagen är i dröjsmål med betalningen, är han skyldig all utge ränta även om avtal därom inle har träffats. Dröjsmålsränta på en fordran som redan före förfallodagen löpte med ränta utgår därvid enligt 6 § skuldebrevslagen omedelbart och efler samma räntefot som tidigare, oavsett räntefotens höjd. För fordran som inle var räntebärande tidigare ges regler i andra punkten av 9 kap. 10 § HB. Bestämmelserna gör skillnad mellan fordringar som har en i förväg bestämd förfallodag och sådana som har en obestämd förfallodag, dvs. oftast dagen då gäldenären uppmanas all belala. Vid bestämd förfallodag börjar dröjsmålsränla ulgå omedelbart och efter en räntefot av sex procent. Var förfallodagen obestämd krävs däremot atl gäldenären blir delgiven stämning lill domslol för alt ränta skall börja utgå. Dessutom är räntefoten i detta fall något lägre, nämligen fem proceni.

Särskilda beslämmelser om dröjsmålsränla finns i ell flertal speciella lagar. 1 några centrala förmögenhetsrättsliga lagar tar sig bestäm­melserna uttryck i en hänvisning lill 9 kap. 10 § HB. I andra lagar finns självständiga, mera preciserade ränleföreskrifter. Reglerna i HB, som formellt är begränsade till lån av pengar, anses emellertid i slor uisträckning äga allmän giltighet och även utan uttrycklig hänvisning i lag kunna tillämpas på olika slags skuldförhållanden.

Frågan om en översyn av reglerna om ränta har diskuterats vid flera tillfällen. Därvid har kritik särskilt riktals mot de allmänna reglerna om dröjsmålsränla i HB. I skrivelse lill Kungl. Maj:l framförde 1965 års riksdag som sin mening att del var påkallat atl göra en översyn av HB:s regler jämte åtskilliga andra författningar som innehöll beslämmelser om ränta. Denna framställning var en av anledningarna till atl köplags­ulredningen år 1968 fick i uppdrag all företa en sådan översyn. Ulred­ningen har redovisat resultatet av sill arbele i betänkandet (SOU 1974:28) Räntelag.

Som utredningen framhåller lorde den största olägenheten med nuvarande regler vara alt den räntefot som föreskrivs är hell otillräcklig. Alt räntefoten är fast medför också särskilda ölägenheter. Efiersom räntan allmer har kommit atl begagnas som ell konjunktur-politiskt och valutapoliliskt medel, växlar ränteläget ganska ofta. Med


 


Prop. 1975:102                                                        81

nuvarande ränteläge är gällande räntesatser för dröjsmålsmålsränta låga.

Även i andra avseenden kan berättigad kritik riktas mol nuvarande regler om ränta. Sålunda ter det sig omotiverat att ha olika räntefot beroende på om fordringens förfallodag är bestämd i förväg eller inte. En allvarlig olägenhet är också att borgenären skall behöva inleda process för att ränta skall börja utgå i fall då förfallodagen inte är bestämd i förväg. Erfarenheterna från olika håll, även från de andra nordiska länderna, talar för att principen är olämplig. Uppenbarligen bör reglerna om dröjsmålsränta vara konstruerade på sådant sätt att de så långt möjligt gör det obehövligt att gå lill domslol.

Utredningens betänkande bygger på de synpunkter som nu har anförls. I betänkandet föreslås att de allmänna bestämmelserna i 9 kap. 10 § HB och 6 § första stycket skuldebrevslagen ersätts av en särskild räntelag, som skall vara generellt tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område såvitt inle annat är avtalat eller särskilt föreskrivet i annan lagstiftning. Lagen behandlar huvudsakligen frågan om ränta sedan gäldenären har försuttit betalningstiden, dvs. från vilken lidpunkt och efter vilken räntefot dröjsmålsränta skall ulgå. Däremot innehåller lagen inte någon allmän regel om ränta på fordran som ännu inte är förfallen. Här förutsätts att den hittillsvarande principen i 9 kap. 10 § HB alltjämt skall gälla, dvs. ränta ulgår endasl i den mån det har avtalats eller följer av lag.

I fråga om den tidpunkt då dröjsmålsränta skall börja ulgå görs i utredningsförslaget liksom hittills en skillnad mellan fordringar med bestämd förfallodag och fordringar där förfallotiden har lämnats obestämd. Är förfallodagen bestämd i förväg, börjar ränta på samma sätt som f.n. alt utgå omedelbart från denna dag. 1 annat fall börjar räntan ulgå viss tid efler det all borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning. En särskild ränleregel föreslås för det fall att redan erlagd betalning går åter på grund av atl avtal hävs lill följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott e. d. Utred­ningen använder om detta slags ränta benämningen avkaslningsränla. Både dröjsmålsräntan och avkastningsräntan skall enligl förslaget slå i viss relation till det av riksbanken fastställda diskontot.

I anslutning till förslaget till räntelag föreslår utredningen ändringar i åtskilliga räntebestämmelser i lagar på del förmögenhetsrätlsliga området. Vissa regler orn ränta lämnas dock oförändrade.

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen fåll etl positivt mottagande. Remissinsianserna anser över lag atl förslagel är väl lämpat alt läggas till grund för lagstiftning. Jag delar denna bedömning. En lagstiftning bör alltså komma till stånd i enlighet med de principer som ulredningen har dragit upp. De cenirala reglerna om 6    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                        82

ränta bör i enlighet med utredningsförslaget tas in i en särskild räntelag.

Jag ämnar i del följande närmare gå in på de olika delfrågorna. Redan här vill jag emellertid ta upp ett särskilt spörsmål som har berörts under remissbehandlingen, nämligen frågan om bestäm­melserna om ränta bör vara helt och hållet dispositiva eller om det i något avseende behövs tvingande regler.

Ulredningen har som nämnts föreslagit atl räntelagen skall vara disposiliv. Delta kritiseras av konsumentverket och konsument­ombudsmannen (KO). Båda instanserna menar alt del kan behövas tvingande regler lill skydd för oberättigade räntekrav gentemot konsumenterna. Verket anser all de föreslagna reglerna i räntelagen bör göras tvingande på så sätt atl högre ränta än som anges i lagen inle får tas ut. KO finner det angelägel alt frågor som berör räntor på konsumentområdet snarasl blir föremål för närmare överväganden.

Även jag anser alt behovet av skyddsregler på ränteområdet måste allvarligt övervägas. De hittillsvarande reglerna om ränta bygger, liksom den traditionella förmögenhetsrätten över huvud laget, på del synsättet atl avtalsparterna är jämbördiga och all de har lika goda förutsättningar alt ta till vara sina intressen. I verkligheten förhåller del sig dock annorlunda. När avtal skall slutas mellan näringsidkare och konsumenter befinner sig konsumenlerna mestadels i underläge, med små möjligheler all påverka avialsinnehållel. Delta gör del motiverat atl ingripa med särskilda ålgärder till skydd för konsu­menterna. Statsmakterna har också under senare år genomfört åtskilliga lagar som är avsedda alt stärka konsumenternas slällning. Till de lagar som har tillkommit på förmögenhetsrättens område hör lagen (1971:238) om hemförsäljning m.m. och konsumeniköplagen (1973:887), som båda innehåller tvingande regler lill konsumenternas förmån. Av än större betydelse är lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, som ger KO och marknadsdomstolen möjlighet all inskrida mol avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenlerna.

Om man i enlighet med ulredningens förslag gör de nya reglerna om ränta helt och hållet dispositiva, finns det en risk för att vissa närings­idkare i sina avtal lar in beslämmelser om högre ränta än som följer av lagreglerna. Räntan kan på delta sätt komma atl överstiga vad som kan anses skäligt mol konsumenlerna. Från den synpunkten kan det över­vägas alt införa vissa inskränkningar i avtalsfriheten på ränleområdel. Beaktas bör emellertid all frågan om dröjsmälsräntans höjd ofla får begränsad betydelse. Den dröjsmålsränla som kan komma all utgå vid vanliga kontantköp lorde sålunda sällan uppgå till några stora belopp, även om räntan skulle beräknas efter elt högre procenttal än som följer av lagreglerna. Slörre dröjsmålsräntebelopp kan däremot förekomma i kredilköpssammanhang, dvs. när köparen dröjer med atl fullgöra en


 


Prop. 1975:102                                                        83

eller flera avbetalningar e.d. Vid kreditköp torde emellertid den ränta som beräknas för tiden innan betalning förfaller och som avspeglas i priset vara av större betydelse för den enskilde konsumenten. Även i fall då en konsument tar upp elt lån hos bank eller annan kredit­inrättning är det uppenbarligen räntan under lånels löplid som är av störst betydelse. Dröjsmålsräntan brukar endasl med någon procent­enhet översliga den ränta som ulgår före förfallodagen.

Frågor som hänger samman med kreditköp utreds f.n. av kredilköp­kommitlén. Enligl utredningsdirektiven åligger det kommiltén all bl.a. söka åsladkomma elt förbättrat skydd för konsumenterna när del gäller avbelalningsköp och andra former av kreditköp. Uppenbarligen bör man inte föregripa de förslag som kommittén kan komma all lägga fram. Jag finner därför inle anledning all nu föreslå några regler om skydd för konsumenlerna mol oskäliga räntor på kredilköpsområdet.

När det sedan gäller bankerna är det uppenbart atl man inle i delta sammanhang kan införa några tvingande beslämmelser om högsta ränta på löpande krediter. Inte heller finner jag anledning all föreslå regler om högsta dröjsmålsränta för bankernas del. Jag förutsätter all konsumenternas intressen i dessa avseenden tas lill vara i behövlig utsträckning genom bankinspektionens tillsynsverksamhet.

I den mån del finns behov av skydd mol oskäliga ränlekrav utanför bankområdel kan ett sådant skydd i stor ulslräckning åstadkommas med hjälp av avtalsvillkorslagen. Redan nu har KO och marknads­domstolen möjlighet all med slöd av lagen ingripa mol räntevillkor i såväl standardavtal som individuella avtal och meddela förbud mol vidare användning av sådana villkor som är oskäliga gentemot konsumenlerna. En fastare grund för KO:s och marknadsdomstolens verksamhet i delta avseende kommer uppenbarligen atl skapas, om den nu ifrågavarande räntelagen genomförs. Även om lagens regler i sin helhet görs disposiliva, är det sålunda klart atl räntevillkor som ej obetydligt avviker från lagen ofta måsle kunna stämplas som oskäliga.

Etl ytterligare skydd för konsumenlerna kan åstadkommas, om man, som nyligen har föreslagils av generalklausululredningen i belänkandet SOU 1974:83, vidgar möjlighelerna för domslol atl jämka oskäliga av­talsvillkor eller lämna sådana villkor ulan avseende. Generalklausul­utredningens förslag är f.n. föremål för remissbehandling, och jag räknar med att proposition på grundval av förslaget skall kunna läggas fram under år 1975.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt finner jag del inle påkallat alt av hänsyn lill konsumentintressena i detta sammanhang införa tvingande regler om ränta. I slällel bör, som ulredningen har föreslagil, de nu aktuella räntebestämmelserna göras disposiliva, dvs. de bör gälla i den mån annat inte är avtalat eller särskilt föreskrivet.

Jag vill  i delta sammanhang också  påpeka all,  i de  fall  då en


 


Prop. 1975:102                                                        84

näringsidkare framställer krav på betalning mot konsument eller annan, så blir i stor utsträckning reglerna om god inkassosed i inkasso­lagen (1974:182) tillämpliga. Vidare kommer verksamheten all falla under datainspektionens tillsyn. Jag återkommer till inkassolagens regler i det följande.

Avslutningsvis vill jag efler samråd med chefen för finans­departementet beröra frågan om statliga myndigheters uttag av dröjsmålsränta. Räntelagen är i och för sig tillämplig på statliga myndigheter och andra statliga organ. Del är angelägel alt myndig­heterna tillser atl räntelagens regler beaktas i samband med avtal som de träffar. Om det emellertid i vissa fall framstår som oförmånligt för staten all la ul dröjsmålsränta - av administrativa eller ekonomiska skäl - bör myndigheterna kunna avstå från dröjsmålsränlan. Genom räntelagens disposiliva karaktär finns vidare utrymme för en individuell ränleberäkning mot bakgrund av de särskilda förhållanden som kan råda för de olika myndigheternas verksamhet. Den närmare regleringen av hithörande frågor bör ombesörjas av riksrevisions­verkel. Det ankommer på regeringen atl meddela de närmare före­skrifterna om detla och om omfattningen av räntelagens tillämpning hos myndigheterna.

6.2 Dröjsmålsränta

6.2.1 Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränta

Som tidigare nämnts gör man i gällande rätt skillnad mellan del fallet atl en fordran har bestämd förfallodag och fall då förfallodagen inte är bestämd i förväg. Vid bestämd förfallodag börjar dröjsmåls­ränta ulgå omedelbart, medan det annars krävs all gäldenären delges stämning lill domslol för atl dröjsmålsränla skall börja utgå.

Enligt ulredningen bör man behålla den hittillsvarande uppdelningen mellan fordringar som har bestämd förfallodag och övriga fordringar. Vad utredningen sålunda föreslagil har godtagits under remissbehandlingen. Även jag anser alt de nya räntebe­stämmelserna bör bygga på den angivna uppdelningen. Om förfallo­dagen är bestämd i förväg, kan gäldenären antas vara beredd atl betala den dagen och följaktligen då ha medel tillgängliga för betalning. Om däremot skulden förfaller lill betalning vid anfordran eller annars vid en tidpunkt som gäldenären inle kände i förväg, kan han inle på samma säll antas ha medel lill sill förfogande, utan han kan behöva viss tid på sig för all kunna belala. I praktiken är del också vanligt vid betalning av räkningar för levererade varor o.d. all gäldenären har rält lill en räntefri betalningsfrist.

Principen bör alltså även i fortsättningen vara att om en fordrans


 


Prop. 1975:102                                                        85

förfallodag är bestämd i förväg, så utgår dröjsmålsränla från förfallodagen, medan dröjsmålsränlan i annal fall ulgår först från en senare tidpunkt.

Vid bestämmande av utgångspunkten för dröjsmålsränta i fall då förfallodagen är obestämd uppstår försl frågan om man bör behålla del hittillsvarande kravet på atl gäldenären skall delges stämning. Ulredningen kritiserar denna princip och menar atl även en borgenär som har elt fullt berättigat krav ofla måste dra sig för alt gå till dom­stol med en fordran. Borgenären kommer därmed atl lida en oersall ränteförlust ända fram till den lidpunkt då betalning till slut sker godvilligt eller han trots alll ändå finner sig föranlåten all stämma. A andra sidan anser ulredningen att det inle heller är lämpligl om borgenären ser sig föranlåten atl stämma bara för alt säkra sin räll till ränta. Enligt ulredningens mening bör rättsreglerna så långt möjligl fungera så att de gör det obehövligt all gå till domslol.

Med hänsyn lill del anförda anser ulredningen all man i den nya lag­stiftningen bör gå ifrån principen om stämning som ulgångspunkl för dröjsmålsränla. Denna uppfattning har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Också jag anser all man bör välja en annan princip.

Vid sina överväganden av vilken ulgångspunkl som bör väljas i före­varande fall har ulredningen funnil del lämpligt atl anknyta lill praxis vid utsändande av räkningar för levererade varor. 1 sådana fall får gäldenären ofla åtnjuta en räntefri betalningsfrist om trettio dagar från räkningens datum. Ulredningen föreslår sålunda all vid fordringar ulan bestämd förfallodag ränta skall börja ulgå trettio dagar efler del all krav skedde. För all etl krav skall få denna verkan anser ulredningen dock atl borgenären i samband med kravet skall upplysa gäldenären om skyldigheten atl utge ränta. Däremot anser ulredningen inle alt krav nödvändigtvis måsle ske skriftligen. För del fall all gäldenären inle skulle få del av borgenärens krav inom ireltiodagarsfristen föreslår ulredningen en undanlagsregel om all gäldenären aldrig är skyldig alt erlägga ränta för lid innan han har fått del av kravet.

Vad ulredningen sålunda föreslagit har i allmänhet godtagils under remissbehandlingen. Några instanser, däribland företrädare för konsumentintressen, anser dock all ireltiodagarsfristen bör räknas från del alt gäldenären mottog kravel. Vidare menar några remissinstanser atl krav alltid bör ske skriftligen för alt ränta skall börja ulgå. På något håll anser man också atl borgenären bör vara skyldig all i kravel ange räntans höjd.

För min del finner jag alt en treltiodagarsfrisl får anses utgöra en lämplig avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen. Den tid som gäldenären härmed får på sig för all verkställa betalning torde normall   vara   tillräcklig.   Samlidigl   lorde   den   ränteförlust   som


 


Prop. 1975: 102                                                       86

borgenären kan komma all göra genom en sådan frist i de flesla fall bli av ringa betydelse. För återstående fall, t.ex. när del är fråga om fordringar på myckel slora belopp, lorde borgenären ofla kunna begagna sig av utvägen all träffa avtal om en annan utgångspunkt för ränteberäkningen. Avtal kan givelvis användas även i andra fall då parterna vill atl ränta skall börja ulgå vid en annan tidpunkt än som följer av lagen. Vid kontokurantförhållanden kan parterna sålunda avtala att ränta i enlighet med nuvarande praxis skall räknas omedelbart från fordringens uppkomst, utan avseende vid all förfallo­dagen ännu inte har inträtt. Jag återkommer lill frågor om kontokurantförhållanden i specialmotiveringen.

Från gäldenärens synpunkt talar uppenbarligen vissa skäl för atl man räknar tretliodagarsfristen från den dag då gäldenären mottog kravet i stället för från kravels avlämnande. Bl.a. uppnår man då bättre garantier för att gäldenären verkligen får erforderlig tid för alt verkställa betalning. En sådan regel skulle emellertid medföra avsevärda praktiska svårigheter med hänsyn lill atl del får anses ankomma på borgenären att visa från vilken tidpunkt ireltio­dagarsfristen löper. Som ulredningen har framhållit kan del i många fall vara omöjligt atl styrka när en gäldenär har mottagit ell vanligt brev som har avsänts med poslen. Borgenären skulle därför tvingas använda sig av etl syslem med mottagningsbevis e.d. Ett generellt användande av ell sådant syslem skulle dock vara opraktiskt för båda parter. En regel om motlagningslillfället som utgångspunkt skulle också avvika från den praxis som f.n. allmänt gäller vid utsändande av räkningar och som innebär all betalningsfristen löper från räkningens datum.

Givelvis kan det ibland också vara svårt alt exakt fastställa när elt kravbrev har avsänts. Dateringen av själva räkningen torde dock i många fall ge tillräcklig ledning. I händelse av tvist lorde det få ankomma på borgenären alt styrka när han har avsänt räkningen.

Den föreslagna utgångspunkten för ireltiodagarsfristen har också den nackdelen för gäldenären atl förseningar i postgången går ul över honom, så atl betalningsfristen i så fall förkortas. 1 allmänhet lorde emellertid brev komma fram inom sådan lid atl gäldenären får tillräcklig tid för atl verkställa betalning, även om ireltiodagarsfristen räknas från avsändandet. Skulle det undanlagsvis inträffa en mycket betydande försening i postgången, kan man lillgodose gäldenärens intressen genom en undanlagsregel av den typ som ulredningen har föreslagil. Jag återkommer strax lill denna regel.

Beaktas bör också atl gäldenären kan befinna sig på resa e.d. och all han lill följd därav myckel sent får del av borgenärens krav. Enligl min mening bör detta dock inte gå ut över borgenären så atl utgångs­punkten för ränleberäkningen förskjuls.


 


Prop. 1975:102                                                        87

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag alt dröjsmålsränta vid fordringar utan bestämd förfallotid i princip skall börja utgå trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på betalning. Som utredningen har föreslagit bör borgenären därjämte, för all ränta skall börja utgå, vara skyldig att i samband med kravet erinra gäldenären om ränlepåföljden. En sådan regel kan visserligen synas onödig i affärs­mässiga förhållanden, där det ofta torde vara uppenbart för båda parter alt ränta normalt skall utgå vid utebliven betalning. Denna invändning väger dock enligt min mening mindre tungt, jämfört med intresset av att så långt möjligl undvika atl gäldenären lider en rättsför­lust genom förbiseende av skyldigheten att utge ränta.

Givetvis kan det övervägas att, som har föreslagils under remissbe­handlingen, föreskriva all krav alltid skall ske skriftligen. Onekligen skulle man med en sådan regel undanröja vissa av de bevissvårigheler som kan uppkomma om även muntliga krav godtas. Meningen är emellertid att de nya räntebestämmelserna skall kunna tillämpas i etl stort antal olikartade fall. Situationer måste då kunna uppstå när del framstår som en hell onödig komplikation att krav skall framställas skriftligen. Liksom ulredningen anser jag därför alt räntelagen inle bör innehålla en sådan formföreskrift. Intresset av atl förfarandet blir så okomplicerat som möjligl gör alt jag inle heller vill förorda en skyldighet för borgenären all alllid lämna upplysning om räntans höjd.

Jag vill emellertid påpeka alt om elt krav ingår som etl led i yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet, så kommer del att omfattas av inkassolagens beslämmelser. 1 så fall gäller enligt 5 § inkassolagen att kravet måste framställas skriftligen. Vidare följer av samma paragraf atl, om kravel avser ränta, så skall särskilt anges räntesats, det belopp på vilkel räntan beräknas och den lid ränteanspråket avser.

Som jag nyss nämnde finns det skäl att i räntelagen föra in etl undanlag från huvudregeln om utgångspunkt för dröjsmålsränta i fall då en fordran har obestämd förfallotid. Undantagsbestämmelsen bör i enlighet med utredningsförslaget ges det innehållet alt gäldenären inle är skyldig alt erlägga dröjsmålsränta för tid innan han har fått del av borgenärens krav. Bestämmelsen blir tillämplig när gäldenären lill följd av försenad postgång e.d. inle har kunnat få del av kravel inom tretliodagarsfristen. Det får anses ankomma på gäldenären att göra san­nolikt att han inte har fått del av kravet i tid.

De nu behandlade reglerna om utgångspunkt för dröjsmålsränta kompletteras i utredningens lagförslag av en beslämmelse om all ränta på förfallen fordran alllid ulgår senast från det atl gäldenären delges stämning resp. ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. Denna beslämmelse har godtagits under remissbehandlingen. Även jag anser atl en sådan beslämmelse bör införas. I praktiken torde dock bestämmelsen sällan komma att tillämpas, efiersom del torde vara


 


Prop. 1975:102                                                        88

sällsynt atl stämning eller motsvarande uttas och delges gäldenären utan alt borgenären dessförinnan har varil i kontakt med honom för atl försöka få godvillig betalning till stånd och viss lid har förflutit därefter. Jag vill också erinra om alt del i inkassolagen (6 §) föreskrivs att rättslig åtgärd med anledning av fordran inte får vidtas förrän gäldenären har tillställts krav som avses i 5 § inkassolagen och den tidsfrist för betalning som angetts i kravet har löpt ut.

6.2.2 Dröjsmålsräntans höjd

Dröjsmålsräntans uppgift är framför allt att tjäna som på­tryckningsmedel mol gäldenären, dvs. bidra lill atl han betalar fordringen i rätt lid. Som ulredningen har framhållit är dock räntan givelvis inte den enda faktor som inverkar på frågan huruvida betalning sker i rätt lid eller efler dröjsmål. Bl.a. har effektiva kravrutiner hos företag och andra borgenärer stor betydelse. Dröjsmålsräntan har emellertid, förutsatt all den är tillräckligt hög, den fördelen att den kan verka som elt automatiskt påtryckningsmedel mot gäldenären. Borgenären behöver då inle lita till andra meloder som är arbetskrävande och som det av olika skäl kan vara önskvärt atl undvika.

Vid bestämmandel av dröjsmålsräntans höjd är det enligl utredningen i huvudsak tre kriterier som bör vara avgörande. För del första bör dröjsmålsränlan inte vara så låg all del för gäldenären framstår som lönsammare all belala efler än på förfallodagen. Härav följer atl dröjsmålsränlan bör vara högre än placeringsränta eller upplåningsränta på samma risknivå. För det andra bör den legala dröjsmålsränlan inte vara så låg all en gäldenär i belalningssvårigheler prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmåls­ränla framför dem vilkas räntefot bestäms av lagen. Delta leder lill atl den legala räntan inle bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas efter marknadsmässiga grunder. Slutligen anser utredningen all dröjsmålsräntan bör vara tillräckligt hög för alt även ge borgenären viss kompensation för de särskilda olägenheter som han lider genom atl inte få betalt i rält tid.

Vad ulredningen sålunda anfört om de riktlinjer som bör vara vägledande när man beslämmer dröjsmälsräntans höjd har inle mött någon erinran under remissbehandlingen. Inle heller jag har något alt invända mol vad ulredningen har anförl i denna del.

Vid det närmare bestämmandet av ränlehöjden uppkommer försl spörsmålet om man skall behålla del nuvarande systemet med två olika nivåer för dröjsmålsräntan, en där förfallodagen är bestämd i förväg


 


Prop. 1975:102                                                       89

och en annan där dagen inle är bestämd. Enligt utredningens mening finns det inte några skäl för alt behålla denna skillnad. Liksom remissinstanserna ansluter jag mig lill denna bedömning. Räntefoten bör alltså vara densamma i båda de angivna fallen.

Nästa fråga rör lämpligheten av all man, som nu är fallet, direki i lagen anger en fast räntefot. Som utredningen har påpekat kan lill förmån för en sådan regel anföras all den är lältillämpad. Utredningen anser emellertid alt det av andra skäl är olämpligt att räntelagen anger en fast räntefot. I stället bör dröjsmålsränlan anpassas efler del rådande ränteläget, som ibland kan växla avsevärt. Ulredningen har i det sammanhanget övervägt om anknytningen till rådande ränteläge bör ske på det sättet att administrativ myndighet skall få till uppgift att meddela bestämmelser om räntefoten eller om man i slällel bör anknyta till riksbankens diskonto eller någon liknande måttstock. Ulredningen har stannat för alt föreslå atl man knyter räntan till riksbankens diskonto.

Förslaget om en anknytning till diskontot har godtagits av samtliga remissinstanser. Även jag finner detta vara en lämplig lösning. Som utredningen framhållit har riksbankens diskonto alltmer fåll lill uppgift att vara en regulator för ränteläget, så att olika räntesatser på skilda nivåer fortlöpande anpassas lill diskontot. Denna uppgift kan diskontot uppenbarligen fullgöra också på det specialområde som dröjsmålsränlan utgör. Ändringar i diskontot blir snabbi kända, och del föreligger inga svårigheter all vid varje särskild lidpunkt förvissa sig om vilkel diskonto som gäller.

Med hänsyn lill det sagda förordar jag en lagregel enligl vilken dröjsmålsräntan skall slå i viss relation lill riksbankens diskonto. När det sedan gäller frågan hur slor skillnaden mellan räntan och diskontot bör vara har ulredningen kommil fram lill alt diskontot ökal med fyra procentenheter leder lill en lämplig dröjsmålsränla. Detta förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av de flesta remissinstanserna. På några håll förordar man dock etl högre tillägg till diskontot än utredningen har föreslagil, medan en remissinstans anser all tillägget bör vara något lägre.

För egen del anser jag alt den räntenivå som utredningen har föreslagil utgör en lämplig avvägning. Genom all räntenivån enligt förslaget något kommer atl överstiga den ränta som är vanlig vid exempelvis checkkrediler, tillgodoses önskemålet alt dröjsmålsräntan bör verka som påtryckningsmedel. Även i övrigt torde förslaget tillgodose de synpunkter som i det föregående har anförls när det gäller dröjsmålsräntans höjd. Jag förordar alltså atl dröjsmålsränlan i lagen sätts vid en nivå som motsvarar riksbankens diskonto med etl tillägg av fyra procentenheter. Med det diskonto vi har f.n., dvs. sju


 


Prop. 1975:102                                                        90

procent, kommer regeln att innebära att dröjsmålsräntan blir elva procent.

En särskild fråga, som också diskuteras av ulredningen, är huruvida den föreslagna dröjsmålsräntan skall gälla även vid köp och andra avtal där det är konsumenter som intar ställning som gäldenärer. Utredningen tillbakavisar tanken på en lägre ränta vid konsument­transaktioner. Som skäl för detta anförs bl.a. att om några gäldenärer underlåter all betala vid förfallotiden och därvid inte mer än till mindre del ersätter de kostnader som uppstår för borgenärerna, så måste man räkna med alt dessa kostnader slås ut på samtliga jämställda gäldenärer. De konsumenter som betalar punktligt får då bära de särskilda kostnader som försumliga gäldenärer orsakar.

Under remissbehandlingen har inte någon röst höjts för alt man i lagen skall föra in en regel om lägre dröjsmålsränla vid konsument­transaktioner. Inte heller jag anser att en sådan regel bör införas. Jag vill emellertid erinra om atl frågan om konsumenternas skyldighet att utge ränta i kredilköpssammanhang kommer att tas upp senare, när kredilköpkommitlén har avgeit sitt betänkande.

Som utredningen har påpekat finns det, vid sidan av konsumentköp o.d., även andra situationer där det kan diskuteras att införa en lägre dröjsmålsränta än den normala. Utredningen nämner särskilt penninglån mellan släktingar och vänner, fall då det är ovisst om någon fordran över huvud taget består och situationer när gäldenären är insolvenl. Bl.a. av praktiska skäl har emellertid ulredningen stannat för att inte föreslå någon undanlagsregel för dessa fall. Jag har samma åsikl. Enligt lagen bör alltså dröjsmälsräntans höjd vara densamma, oavsett förhållandets särskilda karaktär.

De speciella frågor som uppkommer när en fordran avser skadestånd eller annan sådan ersättning som inte kan fastställas omedelbart ämnar jag återkomma till i elt senare avsnitt.

6.2.3 Frågan om fast eller rörlig dröjsmålsränta under den tid den skall utgå

Som utredningen har anförl kan man länka sig antingen atl dröjsmålsränlan är densamma under hela den lid den ulgår eller alt räntefoten fortlöpande anpassar sig efler ändringar i diskontot. Enligt utredningens mening skulle en räntefot som hela liden anpassar sig efler förändringarna i ränteläget bäst motsvara de allmänna synpunkler som tidigare har anförts när del gäller dröjsmålsräntans höjd. A andra sidan framhåller ulredningen att del för mindre företagare och än mer för privatpersoner skulle medföra avsevärda praktiska svårigheter alt tillämpa en rörlig räntefot, särskilt när änd-


 


Prop. 1975:102                                                        91

ringarna i diskontot sker tätt. Utredningen anser alt man framför allt bör beakta de sist angivna synpunkterna och föreslår därför atl dröjsmålsränlan skall vara fast under den tid den ulgår.

Vad utredningen sålunda föreslagit har mött avsevärd kritik under remissbehandlingen. Många remissinstanser anser all övervägande skäl talar för en rörlig dröjsmålsränla och atl ulredningen har överdrivit de praktiska svårigheter som en sådan ränta skulle innebära. På elt par håll anser man dock atl dröjsmålsräntan bör vara fast. En remissinstans understryker alt en rörlig ränta skulle medföra stora arbetspraktiska ölägenheter för kronofogdemyndigheterna i del stora anlal fall då betalning mottas i enskilda ulsökningsmål.

För min del vill jag först liksom utredningen slå fast att en rörlig ränta bäst motsvarar de allmänna synpunkter som tidigare har anförls när del gäller dröjsmålsräntans höjd. Även om dröjsmålsränla normall ulgår under kort tid och del då inle får så stor betydelse om räntan är fast eller rörlig, kan det uppenbarligen förekomma fall då betalningen av en fordran drar ut på tiden. I sådana situationer kan borgenären komma att göra en ej obetydlig ränteförlust, om ränteläget på förfallo­dagen hela liden skall vara avgörande. Sänks diskontot, kan gäldenären på motsvarande sätt bli oskäligt betungad. Givetvis kan det för vissa borgenärer innebära praktiska svårigheter atl successivi beräkna ränta efler olika räntesatser på grund av diskonloändringar. Dessa olägenheter torde dock bli kännbara endast för borgenärer med ell större anlal förfallna oguldna fordringar. Del är uppenbart all denna situation sällan föreligger belräffande en privatperson ulan atl del främsl blir företag som drabbas. Som ulredningen själv har framhållit torde det emellertid för slörre förelag, vilkas fakturering och bokföring sker med ADB, vara enklare att hela tiden låta ränteberäkningen anpassa sig till det rådande ränteläget. För sådana förelag kan det t.o.m. medföra svårigheter atl låta varje särskild fordran förräntas efter del ränteläge som rådde vid liden för dess uppkomst. Förhållandet kan i någon mån vara etl annat för sådana företag som inle använder sig av datateknik, liksom för de kronofogdemyndigheter som har ell stort anlal enskilda ulsökningsmål. För deras del lorde emellertid de praktiska svårigheterna med en rörlig ränta kunna minskas genom användning av tabeller och liknande hjälpmedel. Härtill kommer att diskontot i de flesla fall lorde förbli oförändrat under den tid dröjsmålsränlan löper och atl del torde höra lill undantagen atl mer än en räntehöjning inträffar under samma tid. Del merarbete som en rörlig ränta medför blir därför i allt fall begränsat.

Med hänsyn till det sagda förordar jag en regel enligl vilken dröjsmålsräntan skall beräknas efter del vid varje särskild tidpunkt gällande diskontot.


 


Prop. 1975: 102                                                                  92

6.3 Ränta för tiden innan en fordran har förfallit till betalning

Som tidigare nämnts innebär nuvarande regler i 9 kap. 10 § HB att ränta inte utgår på en fordran före förfallodagen, såvida inte ränta har avtalats eller föreskrivits i lag. Enligt utredningens mening bör denna princip gälla också i fortsättningen. Jag är för min del av samma upp­fattning. Principen om att ränta inle skall ulgå, såvida del inle före­ligger avtal eller särskilda beslämmelser härom, är fast förankrad i svensk rätt. Del lorde också vara praktiskt omöjligt atl ge generella föreskrifter om när och efler vilka villkor ränta skall ulgå i olika avtals­förhållanden.

Den nu angivna principen har inle kommil till uttryck i någon särskild regel i utredningens lagförslag. Ulredningen motiverar detla med all en sådan regel skulle kunna leda lill alltför viltgående slut­satser. Enligl utredningen är det inle uteslutet alt det i något fall kan vara motiverat alt avkaslningsränla ulgår även ulan stöd av avtal eller särskilda bestämmelser.

Några remissinstanser kritiserar ulredningens ståndpunkt och anser atl det i den nya lagen bör föras in en motsvarighet till den berörda regeln i HB. Jag delar denna uppfattning. Även om det, som ulred­ningen har påpekat, skulle kunna tänkas situationer då avkast­ningsränta borde kunna utgå utan slöd av avtal eller särskild lagregel, anser jag att detla intresse väger mindre tungt jämfört med önskemålet att klart slå fast den allmänna principen om atl ränta före för­fallodagen förulsälter avtal eller särskild lagbestämmelse. Jag förordar alltså alt en regel med delta innehåll förs in i den nya räntelagen.

En annan fråga som utredningen diskuterar i detla sammanhang är huruvida den nya lagen bör innehålla regler för det fall all ränta visserligen har blivil utfäst men del inle har angetts vilken räntefoten skall vara. Generella regler av detla slag saknas f.n. i svensk rätl. Enligt ulredningens mening bör man inte heller i fortsättningen ha några sådana regler. Som skäl för detta anför utredningen all de räntesatser som förekommer i moderna förhållanden är alltför växlande och all del knappast är möjligt all genom lag fastställa någon räntefot som kan tillämpas ulan avseende vid fordringens särskilda karaktär. Även jag anser del ogörligt att i lag ställa upp några generella bestämmelser om räntefotens höjd i de fall då ränta skall ulgå innan en fordran har förfallit till betalning.

I betänkandet uppmärksammas också företeelsen processränla, som förekommer på vissa håll i främmande lagstiftning. Tanken bakom regler om sådan ränta synes vara att borgenären inte bör lida förlust genom att en betalningsprocess drar ut på tiden. Jag instämmer i ulred­ningens uppfattning all den tanke som sålunda ligger bakom regler om processränla   kan   bli   tillräckligt   tillgodosedd   genom   den   tidigare


 


Prop. 1975:102                                                        93

förordade bestämmelsen om atl stämning med krav på fullgörande av betalning medför alt ränta börjar utgå även om så inle skulle ha skett tidigare.

6.4 Avkastningsränta

Även om man inle i räntelagen har någon allmän beslämmelse om ränta före en fordrans förfallodag, utesluter detla inte att man be­träffande vissa särskilda förhållanden tar in regler om sådan ränta. Utredningen diskuterar särskilt införandet av regler om s.k. avkastningsränta. F.n. finns regler om sådan ränta i olika specialför­faitningar. Ell praktiskt viktigt exempel är 6 kap. 16 § expropriations­lagen (1972:219) som innebär atl ränta på exproprialionsersältning kan komma att beräknas redan från dagen för tillträdet av fastigheten, oberoende av alt löseskillingen vid denna lidpunkt ännu inle har beslämts och alltså än mindre förfallit lill betalning. I åtskilliga situationer saknas emellertid uttryckligt lagstöd för uttagande av avkaslningsränla. Del förekommer då att HB:s regler om dröjs­målsränla tillämpas analogt.

Enligt utredningens mening bör man föra in vissa regler om avkaslningsränla i räntelagen. Saknades sådana regler, skulle en viss rättsosäkerhet kunna uppstå. I en del situationer skulle man bli hän­visad lill alt göra analogislut från bestämmelserna om dröjsmålsränla, något som ulredningen inte anser vara tillfredsställande. Tar man in regler om avkaslningsränla i räntelagen blir det också möjligl all låta särskilda beslämmelser om avkaslningsränla i annan lagstiftning hänvisa dit.

Ett fall som bör medföra atl avkaslningsränla utgår och som är av så allmän karaktär att det bör regleras i räntelagen är enligt ulredningen fall då redan erlagd betalning går åter på grund av betalnings-mollagarens kontraktsbrott eller liknande. Ulredningen föreslår alt man i räntelagen för in en lagregel om alt avkaslningsränla i den angivna situationen skall ulgå från den dag betalningen erlades lill dess återbetalning sker eller dröjsmålsränta börjar ulgå. Till denna regel knyts, som strax skall beröras närmare, en särskild beslämmelse om avkastningsränlans höjd.

Förslagel atl införa en beslämmelse om avkaslningsränla har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Även jag anser all en sådan regel bör las in i räntelagen. Mot den regel som ulredningen har föreslagil kan visserligen invändas all den i första hand torde bli tillämplig vid hävning av köp och all del därför kan diskuteras om inle regeln bör ha sin plats i köplagen i stället för i räntelagen. Den situation som regeln avser kan emellertid uppkomma inle bara vid köp av lös egendom ulan också vid t.ex. fastighetsköp och entreprenadavtal.


 


Prop. 1975:102                                                        94

Vidare uppstår fråga om ränta vid återgång av betalning inle bara när etl köp hävs ulan också när återgång sker av annan anledning, t.ex. vid ogillighet av avtal. Med hänsyn härtill är det motiverat att låta regeln ingå i räntelagen.

Den föreslagna bestämmelsen om avkaslningsränla torde få betydelse inte bara i den situation som den direki reglerar utan också genom all den kan tillämpas analogi i liknande situationer. Ännu viktigare är alt regeln gör det möjligl atl i olika specialförfaitningar som innehåller beslämmelser om avkaslningsränla hänvisa lill räntelagen, framför alll dess bestämmelse om avkastningsränlans höjd.

En remissinstans förordar all man från den nu aktuella bestäm­melsen undantar fall då del belopp som skall återbetalas understiger en viss angiven beloppsgräns. Ränta skulle annars komma alt ulgå även i fall då den måsle anses sakna all ekonomisk betydelse för den belalningsberältigade. Jag kan för min del inle biträda detta förslag. Räntans storlek är beroende inle bara av hur myckel som skall återbe­talas utan också av den tid för vilken ränta skall beräknas. Med hänsyn lill de skiftande förhållanden som kan förekomma skulle den föreslagna begränsningen få en godtycklig effekt. 1 lagen bör alltså inle las in någon begränsning i fråga om skyldigheten atl utge avkastnings­ränta i den aktuella situationen. Skulle räntan sakna ekonomisk betydelse för den belalningsberältigade, torde han normall avstå från att kräva ul den.

Vad därefier gäller avkastningsränlans höjd anser utredningen all de skäl som inverkar på dröjsmålsränlenivån inle har full motsvarighet i avkastningsfallel. Ofla är gäldenären ur stånd atl belala redan därför atl han inle känner lill all han är skyldig pengar eller hur stort be­loppet är. Atl tala om förlust för borgenären är mindre träffande efiersom han ännu inte är berättigad alt få ul betalningen. En annan viktig skillnad är alt räntan i de fall, där fordringen ännu inle är förfallen till betalning, kan komma att ulgå under längre tid och därför kan uppgå lill både absolut och relalivi sett slora belopp. Med hänsyn härtill anser utredningen atl räntefoten för avkaslningsränla bör sättas lägre än för dröjsmålsränta. En lämplig utgångspunkt bör vara vad som genomsnittligt sett utgör skälig avkastning vid en placering på lång sikt.

Liksom när del gäller dröjsmålsränla anser ulredningen all avkaslningsränlan bör knytas till del officiella diskontot. Vidare bör räntefoten enligl ulredningens mening ligga något högre än den avkastning som gäldenären kan uppnå genom all utnyttja det mest förmånliga alternativet för placering på bankräkning. Med ledning av dessa överväganden föreslår ulredningen all avkaslningsränlan skall molsvara diskontot plus två procentenheter.

Vad ulredningen sålunda föreslagil har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av de flesla remissinstanserna. Från något håll ifrågasätts dock


 


Prop. 1975:102                                                        95

om man bör ha skilda räntesatser för dröjsmålsränta och avkaslnings­ränla. För alt lagen skall bli lätt alt tillämpa anser man all den lagstadgade räntan bör vara densamma för alla typer av fordringar.

För min del anser jag atl ulredningen har anförl bärande skäl för atl avkastningsräntan bör sättas lägre än dröjsmålsräntan. Även om också avkastningsräntan bör bestämmas så, alt den utgör ell visst incitament för gäldenären alt belala kapilalfordringen eller på annal säll få lill stånd en uppgörelse, har uppenbarligen avkastningsräntan inle samma uppgift som dröjsmålsränlan alt verka som påtryckningsmedel. På grund härav är del naturligt all beslämma räntenivån med ul­gångspunkl i de räntesatser som gäller för långfristiga lån och som vanligen understiger de räntesatser som de föreslagna reglerna om dröjsmålsränta bygger på, dvs. räntesatserna för checkkrediter och andra korta lån. Jag anser inle heller atl del behöver uppslå några mera beaktansvärda tillämpningssvårigheter, om man har skilda räntesatser för avkaslningsränla och dröjsmålsränla.

Klart är alt avkaslningsränlan liksom dröjsmålsränlan bör knytas lill en rörlig måttstock. Skälen härtill är, som också utredningen har framhållit, särskilt starka när del gäller avkaslningsränla, efiersom man kan räkna med atl sådan ränta i större ulslräckning ulgår under längre tid och det då är speciellt viktigt alt den anpassas efler del aktuella räntelägel och inte efter en i lag fastställd, fast räntefot. Jag bilräder alltså förslaget all avkaslningsränlan knyts till riksbankens diskonto. Jag anser vidare all den föreslagna räntenivån, två procentenheter över diskontot, utgör en lämplig avvägning. En regel härom bör således föras in i räntelagen.

När det därefier gäller frågan huruvida avkaslningsränlan bör vara fast eller rörlig under den tid den skall utgå, anser ulredningen alt för­hållandena ställer sig annorlunda än vid dröjsmålsränla. Enligt ulred­ningen måsle man räkna med alt avkaslningsränla ofla ulgår under avsevärda tidsperioder, utan att någondera parten har praktisk möjlighet all genom betalning bringa fordringsförhållandel all upphöra. Som exempel nämner ulredningen expropriation, där ränta inte sällan utgår under ell par år eller mer. Under lider när diskontot snabbt förändras vore det enligt utredningens mening föga tillfreds­ställande om räntelägel vid tillträdet av exproprierad faslighet skulle bestämma räntefoten för hela den lid under vilken ränta ulgår. Ulredningen anser vidare alt det praktiska besväret med all räkna ul ränlebeloppen säkerligen spelar mindre roll när del gäller avkastnings-ränta.

Med hänsyn till del sagda föreslår ulredningen all avkaslningsränlan skall beräknas efler del vid varje särskild lid gällande diskontot. Delta förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen.

För egen del har jag i del föregående förordal alt dröjsmålsränlan


 


Prop. 1975:102                                                        96

skall vara röriig under den tid den utgår. Det är uppenbart alt skälen för en sådan ordning är ännu starkare när det gäller avkaslningsränlan. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i denna del.

6.5 Vissa principfrågor

6.5.1   Räntelagens tillämpningsområde

Ulredningen föreslår att räntelagen görs tillämplig endasl på penningfordringar inom förmögenhetsrättens område. Mot detla har inte gjorts någon erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner denna lösning lämplig. Givetvis bör analog tillämpning av räntelagens bestämmelser i viss utsträckning kunna förekomma på andra områden, t. ex. inom familjerätten, på samma sätt som den nuvarande lagstiftningen om ränta kan liilämpas analogt. Vissa fordringar av t.ex. familjerätlslig art kan också preciseras på sådant säll all förmögenhetsrätlsliga regler blir direki tillämpliga. Så kan exempelvis bli fallet, om skuldebrev utfärdas för att ge uttryck åt en familjerätlslig underhållsskyldighet.

Under remissbehandlingen har det från något håll uttryckts önskemål om riktlinjer för lösningen av ränlefrågor som kan uppkomma utanför räntelagens direkta tillämpningsområde. För egen del finner jag del emellertid knappast möjligl all, ulöver vad jag nyss har sagt, ge några generella anvisningar rörande analog lillämpning av lagen. Hithörande frågor får liksom hillills lösas genom rättspraxis.

6.5.2   Ersättning för individuell ränteförlust

Gällande principer för dröjsmålsränla innebär all räntan utgår enligl en i förväg fastlagd räntesats, dvs. ulan alt man försöker uppskatta borgenärens förlust i det konkreta fallet. Enligt utredningens mening bör man även i fortsättningen hålla fast vid principen om en i förväg bestämd dröjsmålsränta. Det kan emellertid diskuteras hur långt man bör driva denna princip och om några undanlag bör ske från den. Ulredningen erinrar om att det på denna punkt råder vissa menings­skiljaktigheler mellan de nordiska länderna. I dansk räll har man redan tidigare haft möjlighet atl låta domstol skönsmässigt bestämma dröjsmålsränlan både när det gäller dagen då ränta skall börja ulgå och räntefotens höjd. Enligl det föreliggande danska förslagel skall dessa möjligheter utvidgas. Även i Norge avser man alt ge borgenären uttrycklig rätl all utöver dröjsmålsränlan erhålla ersättning för ytteriigare ränteförlust.

Utredningens ståndpunkt är alt man inle i svensk rätl bör införa en omfattande möjlighet till skönsmässig bestämning av dröjsmålsränlan. Enligl utredningens mening skulle en sådan möjlighet, särskilt som den i Sverige skulle innebära en fullständig nyhet, medföra en avsevärd


 


Prop. 1975:102                                                        97

praktisk osäkerhet som endast delvis kunde upphävas genom tillkomsten av en betydande rättspraxis, något som kan dröja myckel länge. Utredningen framhåller också atl del torde bli vanskligt för domstolarna alt la ställning till om en omständighet är av den särskilda karaktär atl den bör medföra avsteg från den schematiskt bestämda dröjsmålsräntan.

Vad nu har sagts hindrar enligt utredningens mening inle atl det i vissa fall kan finnas skäl att la hänsyn lill de individuella förhållandena. Detta bör ske dels genom att man ställer upp särskilda regler för vissa typer av fordringar, dels genom atl man använder möjligheten lill skadestånd.

Vad utredningen sålunda anfört har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Inte heller jag har någon invändning mol utred­ningens synpunkler. Jag ansluter mig sålunda till ulredningens ståndpunkt att man inle i räntelagen bör föra in någon regel som ger domstolarna möjlighet atl i enskilda fall döma ut högre dröjsmålsränta än som följer av lagen. Skulle del inträffa alt en person lider en ränteförlust som inle ersätts enligt reglerna om dröjsmålsränla och som skäligen bör gottgöras honom, bör han kunna kompenseras genom skadestånd. Till frågan huruvida delta bör föranleda ändring i skadeståndslagen ämnar jag strax återkomma. Jag vill emellertid här erinra om att 7 § skuldebrevslagen innehåller en regel som ger borgenär möjlighet alt erhålla skadestånd vid kursförluster och liknande.

De synpunkter som nu har anförls beträffande dröjsmålsränta bör enligt utredningens mening gälla även i fråga om avkastningsränta. Jag är av samma uppfattning. Också när del gäller avkaslningsränla och liknande räntor är del angeläget att ha enhetliga regler, som kan tillämpas utan noggrann prövning i del enskilda fallet. Detla innebär all avkaslningsränlan bör vara schematisk och alt borgenären i princip inle skall vara berättigad lill särskild ersättning ens när han kan visa atl hans individuella avkaslningsförlust har varil slörre.

Lagstiftningen innehåller emellertid f n. elt antal regler enligl vilka "skälig ränta" eller molsvarande skall utgå. Som exempel nämner ulredningen 5 kap. 15 § fastighetsbildningslagen (1970:988) samt ell flertal beslämmelser i vattenlagen (3 kap. 9 §, 6 kap. 11 §, 7 kap. 19 § m.fl.). Avsikten med dessa regler lorde i flera fall ha varil all göra inle bara räntefotens höjd ulan hela frågan om ränta lill föremål för sköns­mässig bedömning. Med hänsyn härtill anser jag liksom utredningen alt bestämmelserna bör stå kvar oförändrade.

Som nyss nämndes bör möjligheten lill skadestånd i vissa fall kunna användas, om en borgenär skäligen bör erhålla kompensation för ränteförlust ulöver vad som följer av räntelagen. Ulredningen har föreslagit all man i skadeståndslagen (1972:207) lar in en allmän regel 7    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                        98

om att man vid bestämmande av skadestånd skall la skälig hänsyn till ränteförlust som har uppkommit under lid innan dröjsmålsränla börjar ulgå. Samtidigt föreslås atl man i räntelagen skall göra en hänvisning till skadeståndslagen.

För min del anser jag vissa skäl tala mol atl man i skadeståndslagen tar in en regel av del innehåll som ulredningen har föreslagil. Redan gällande principer lorde innebära all skada lill följd av betalnings­dröjsmål kan utöver dröjsmålsränta ersättas genom skadestånd. Även ränteförlust eller räntekostnad som uppstår på annat sätt lorde kunna ersättas skadeståndsvägen. En annan sak är atl stora krav kan behöva ställas i fråga om bl.a. kausalitet och skadeförebyggande åtgärder för atl skadestånd skall ulgå.

Enligl min mening är det alltså inte med hänsyn lill rättsläget nödvändigt atl införa en uttrycklig regel om skadestånd för ränte­förlust. Härtill kommer att de nya reglerna om dröjsmålsränla, som bl.a. innebär alt sådan ränta i många skadeslåndssitualioner kommer all börja utgå tidigare än f.n., minskar utrymmet för all låta ränte­förlust ersättas genom skadestånd. Utredningen har också själv förutsatt all den föreslagna regeln i skadeståndslagen skall få en restriktiv tillämpning.

Med hänsyn till del sagda förordar jag att man inle i skadestånds­lagen tar in någon bestämmelse om ersättning för ränteförlust. I så fall blir del också onödigl alt i räntelagen hänvisa till möjligheten alt få skadestånd.

I vilken utsträckning man bör ta hänsyn lill ränteförlust eller räntekostnad vid bestämmande av skadestånd får naturligtvis bli beroende av omsländighelerna. Särskilt vid brottslig handling kan det emellertid vara motiverat atl den skadeslåndsskyldige åläggs utge ersättning för ränteförlust som har uppstått innan dröjsmålsränla börjar utgå. Reglerna om dröjsmålsränta vid skadestånd, som jag ämnar behandla i elt senare avsnitt, avser alt säkerställa atl den skadeståndsskyldige erhåller viss utredning saml har någon lid lill sitt förfogande för betalning innan ränta börjar ulgå. Vid brottsliga handlingar saknas ofla detla skäl för all ta hänsyn lill den skadestånds­skyldige. Vid beräkning av den skadelidandes förlust bör man därför i dessa fall kunna la hänsyn även lill förlorad ränta och annan avkastning.

Ell annat skäl lill all den som lider skada bör vara berättigad lill skadestånd för ränteförlust är all han själv är okunnig om den föriusl han lider eller om all han är berättigad till skadestånd för den. En sådan situation kan uppslå inle bara vid brottsliga handlingar, t.ex. bedrägeri eller förskingring, ulan också när person- eller sakskada har uppstått till följd av oaktsamhet på den skadeslåndsskyldiges sida.

En omständighet som i undanlagsfall kan motivera atl ersättning för


 


Prop. 1975:102                                                        99

ränteförlust räknas in i skadeståndet är atl ulredningen är så komplicerad atl den drar ut på tiden. Som jag senare skall återkomma till anser jag visserligen att den skadelidande bör kunna få rält lill dröjsmålsränta efter ganska kort lid, ulan atl han dessförinnan skall behöva lägga fram en alltför omfattande utredning. I den mån han kompenseras genom dröjsmålsränta skall naturligtvis ränteförlusten inte räknas in i skadeståndet. Vid svåra person- och sakskador kan del emellertid ibland inle undvikas alt den skadelidande måsle förebringa en förhållandevis omfattande utredning innan han kan göra anspråk på dröjs­målsränla, samtidigt som han fortlöpande ådrar sig föriusl genom sjuk­vårdskostnader, föriorad arbetsförtjänst o.d. I så fall kan del vara befogal all skönsmässigt la hänsyn lill räntekostnader eller ränteförluster när man beslämmer skadeståndet.

Givetvis bör emellertid den skadelidande inle erhålla kompensation för förlorad avkastning på skadestånd som han kunnat erhålla tidigare om han då hade bestämt sig för att framställa krav. Del bör alltså krävas speciella omständigheter för att ersättning för ränteförlust skall utgå under tiden för utredning.

6.5.3 Anstånd m.m.

F.n. anses den principen gälla, alt om del beror av borgenären att betalning inte sker på förfallodagen, ulgår inte ränta så länge borge­närens dröjsmål består. Jag delar utredningens uppfattning atl samma princip bör gälla enligt den nya lagstiftningen. Principen kan lämpligen komma till uttryck genom atl man i räntelagen använder del ullryck som finns i 6 § skuldebrevslagen, nämligen atl ränta ulgår om betalningstiden "försitles".

Gällande lag innebär vidare att om gäldenären är i dröjsmål, så blir han skyldig all belala ränta även om dröjsmålet beror på force majeure. Även denna princip bör enligt utredningens mening behållas. Under remissbehandlingen har konsumentverket ifrågasatt del befogade i all ansvaret för dröjsmålsränla är rent strikt och alt man inle tar hänsyn till någon form av social force majeure, när konsument på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande hindras från all betala sina skulder. Enligt verkets mening bör en föreskrift om sådan social force majeure införas i räntelagen.

För min del har jag viss förståelse för konsumentverkets inställning. Frågan om undanlag från skyldigheten alt belala dröjsmålsränla på grund av force majeure e.d. torde emellertid ha ringa praktisk betydelse i de flesla fall. Är det fråga om ränta i samband med köp, torde det i första hand vara på kredilköpsområdet som regler om force majeure kan behöva övervägas. Som jag tidigare har sagt får emellertid frågor som rör kreditköp tas upp när kredilköpkommitlén har avgeit


 


Prop. 1975:102                                                       100

sitt betänkande. Även på bankområdet kan naturligtvis dröjsmåls­ränlan ibland bli kännbar. Jag anser emellertid inle all man i delta sammanhang kan införa några regler som inskränker bankernas rätl atl ta ut dröjsmålsränla i en force-majeure-silualion.

På grund av del sagda anser jag liksom utredningen all räntelagens regler om dröjsmålsränta bör gälla så snart gäldenären försitter betalningstiden, oavsett av vilken anledning detta sker.

En annan fråga är huruvida anstånd från borgenärens sida skall medföra att ränta inte utgår under den tid anståndet gäller. Uppenbarligen kan ett av borgenären medgivet anstånd innebära såväl att han avslår från ränta under ansiåndsliden som all ränta skall utgå. Jag delar utredningens uppfattning atl det måsle bli en tolkningsfråga vilken innebörd som i etl särskilt fall skall tilläggas anståndet. Med hänsyn till de skilda omständigheter som kan förekomma bör man avslå från att i lagen ta in en regel om verkan av anstånd i ränle­hänseende.

I de fall där anståndet framgår mera indirekt, t.ex. av alt borgenären underlåter atl efter kort lid förnya sitt krav eller vidta åtgärder för atl driva in sin fordran, anser jag liksom ulredningen alt anståndet i allmänhet inle bör tolkas så all det avser även ränleförpliklelsen. Delta skulle kunna medföra att skyldigheten all utge dröjsmålsränta lätt kunde upphöra eller upphävas, vilket skulle ge upphov lill tveksamhet om vilket rättsläge som råder. Vad jag nu har sagt torde också överens­stämma med nuvarande principer om verkan av borgenärs passivitet.

Utredningen diskuterar också frågan huruvida sådant anstånd som följer av särskilt meddelat moraiorium skall medföra all även ränleför­pliklelsen suspenderas under moralorietiden. 1 likhel med ulredningen anser jag all ränta i allmänhet lorde löpa under moralorietiden. Om förfallodagen är bestämd och denna inträffar medan moraiorium råder, bör således ränta börja utgå vid den avtalade förfallodagen. Om å andra sidan förfallodagen inle är bestämd, kan borgenären vara för­hindrad att framställa krav på fullgörande, men han bör likväl kunna framställa krav med verkan alt fordringen skall börja löpa med ränta. Skulle emellertid gäldenären på grund av den omständighet som föranlett moratoriel vara förhindrad alt disponera kapitalet, kan undanlag från de nu angivna principerna vara befogal. Erinras bör också om regeln i 3 § tredje stycket moralorielagen (1940:300), enligl vilken regeringen kan meddela erforderliga beslämmelser om gälde-närs skyldighel atl utge ränta på gäld med vars betalning anstånd åtnjuts.

6.5.4 Ränta på skadestånd m.m. Om en köpare kräver skadestånd av säljaren i samband med att han


 


Prop. 1975:102                                                       101

häver etl köp eller om köparen utan att häva kräver skadestånd, uppslår frågan hur kravel skall förräntas. Motsvarande fråga uppstår när en säljare yrkar skadestånd. Liknande frågor kan uppslå också i andra kontraktsförhållanden, t.ex. i arbetsförhållanden när någon har blivil obehörigen skild från sin anställning.

Hithörande frågor torde hittills ha bedömts enligl 9 kap. 10 § HB. Härvid torde man vanligen ha antagit all förfallodagen inle har varil bestämd i förväg och alltså bestämt räntan lill fem proceni från slämningsdagen.

När del gäller skadestånd i utomobligaloriska förhållanden har krav på ränta regelbundet bedömts enligt 9 kap. 10 § HB, och i de flesta fall har regeln för fordran utan bestämd förfallolid tillämpats. Ränta har således i allmänhet utdömts bara från dagen för delgivning av stäm­ning, även om ränta har yrkats från tidigare datum.

Såväl beträffande inomobligatoriska som utomobligaloriska skade­ståndsförhållanden uppstår vissa problem genom att dröjsmålsränla enligt de nya reglerna inte skall räknas från slämningsdagen ulan viss tid efter det att krav har framställts. Man kan ifrågasätta om elt krav på skadestånd bör föranleda att dröjsmålsränla ulgår på samma säll som när det gäller andra typer av fordringar. Beaktas bör all del när skadeståndskrav framställs ofta råder ovisshet om huruvida skadeståndsskyldighel har uppstått och vilket belopp skyldigheten omfatiar. Den mol vilken kravel riktas kan därför ofla inle bedöma omfattningen av sin skadeståndsskyldighel ulan närmare utredning. De regler som har förordals i det föregående belräffande dröjsmålsränla har baserats på alt sådan ränta normall inle bör utgå förrän gäldenären haft tillfälle atl överväga omfattningen av sin betalningsförpliktelse och haft etl visst rådrum för atl fullgöra den. Den treltiodagarsfrisl som har föreslagits för fordringar i allmänhet måste ofla bli otillräcklig vid skadeståndskrav, där gäldenären i första hand behöver lid för atl utreda del faktiska saklägel och där den lid som behövs för fullgörande av betalning blir av mindre betydelse. Jag delar utredningens mening alt detta fordrar särskilda regler.

Vad jag nu har sagt om gäldenärens behov av tid för all utreda sakläget gäller inte bara när det är fråga om alt ge ul skadestånd utan också beträffande försäkringsersättning. Beaktas bör också alt det ofta är försäkringsbolag som ger ul inle bara försäkringsersättning i egentlig mening utan också skadestånd.

Bestämmelser om när försäkringsgivare skall fullgöra sin betalnings­skyldighet med anledning av inträffat försäkringsfall finns i 24 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Praktiskt sell innebär dessa regler att om bedömningen av försäkringsbolagels betalningsskyldighet inle fordrar särskild utredning, så inträder betalningsskyldigheten en månad efter del meddelandet om försäkringsfallel har kommit bolaget till


 


Prop. 1975:102                                                       102

hända. Fordras däremot utredning kan liden förskjutas, dock inle längre än till fjorton dagar efler den lid när utredningen förebragles. Det framgår vidare av lagen (22 §) atl den utredning som skall förebringas för alt frislen på fjorton dagar skall börja löpa omfattar bara sådant som är tillgängligt för den som begär ersättning. Eftersom lagen direki beslämmer vid vilken lid försäkringsbolaget skall fullgöra betalning, anses förfallodagen vara bestämd i förväg. Tillämpas de tidigare förordade reglerna om dröjsmålsränla beträffande fordringar med bestämd förfallodag, innebär det atl dröjsmålsränta ulgår, om betalning sker senare än som framgår av 24 § försäkringsavialslagen.

Enligt ulredningens mening råder det ett sådant samband mellan försäkringsersättning och skadestånd atl del i princip bör gälla samma regler om dröjsmålsränta för de båda typerna av ersättning. Utredningen föreslår därför att i den mån det behövs utredning för all gäldenären skall kunna bedöma ell skadeståndskrav, så skall dröjsmålsränla börja utgå viss lid efler del att denna utredning har förebragts, på samma sätt som i fråga om försäkringsersättning som kräver utredning. Den tidsfrist som f.n. gäller enligl försäkrings-avtalslagen, nämligen fjorton dagar efler förebringandet av utredning, måsle emellertid enligl ulredningen betraktas som anmärkningsvärt kort. Den står inte heljer i samklang med de tidsfrister som räntelagen anvisar. Med hänsyn härtill föreslår ulredningen alt det såväl när del gäller försäkringsersättning som skadestånd skall gälla en tidsfrist om trettio dagar i hithörande fall.

Såväl i försäkringsfallel som när skadeståndskrav framställs kan del enligl ulredningen uppstå fall där den normala tiden för utredning av betalningsskyldigheten inle räcker lill, även om ulredningen bedrivs med normal skyndsamhel och inga tidskrävande komplikationer inträffar. Ulredningen har övervägt alt föreslå en specialregel med tanke på dessa fall men har kommit till resultalel all tillräckliga skäl saknas för en sådan regel.

De nu berörda delarna av utredningsförslaget har mött viss kritik under remissbehandlingen. Från försäkringshåll framhålls atl del mellan fordran på egentlig försäkringsersättning och fordran på skadestånd föreligger den skillnaden all förfallodagen i skadestånds-fallen inte kan avtalsvis regleras i förväg. En bestämning av förfallo­liden efter mönster av den dispositiva bestämmelsen i försäkrings-avtalslagen skulle drabba gäldenärer som inle på minsta sätt kan klandras för försenad betalning. Del föreslås därför all bestämmelsen om tidsfrist vid skadeståndskrav förses med tillägg all frislen förlängs i den mån gäldenären kan visa alt längre lid varit oundgängligen nöd­vändig för att utreda och bedöma kravel och någon försummelse inle ligger honom till last.

Skadeslåndskommitlén konstaterar all den föreslagna bestämmelsen


 


Prop. 1975:102                                                       103

om dröjsmålsränla vid skadestånd innebär en inte obetydlig fördel för den skadelidande. Om han uppfyller de begränsade krav som ställs på honom, kan han vid dröjsmål räkna med all få ränta på skadestånds-beloppet efter en mycket förmånlig räntesats. Detla synes hell befogal när del gäller krav mol den som skyddas av ansvarsförsäkring. Förhållandet kan emellertid vara ell annat när det gäller skadestånds­krav och motsvarande anspråk mot oförsäkrade. Enligt kommittén skulle man kunna tänka sig alt inskränka den föreslagna bestämmelsen om dröjsmålsränla lill alt avse sådana skadeståndskrav där ansvars­försäkring har praktisk betydelse och samlidigl de starkaste skälen finns all tillgodose de skadelidandes intressen, nämligen när det gäller person- och sakskador. A andra sidan medger kommitién alt det inle är lält atl finna en rimlig och lältillämpad ränleregel belräffande åter­stående ersättningsanspråk.

För egen del anser jag liksom ulredningen atl sambandet med försäkringsersättning gör del motiverat atl låta samma tidsfrist gälla för betalning av skadestånd som för utgivande av försäkrings­ersättning, i de fall då utredning krävs för alt resp. krav skall kunna bedömas. Beaktas bör alt inte bara försäkringsersättning utan även skadestånd i många fall kommer atl betalas av försäkringsbolag och alt den typ av utredning som krävs i de båda fallen ofla är densamma.

Vid skadeståndskrav av normal beskaffenhet lorde, liksom vid mol­svarande krav på försäkringsersättning, en frist på trettio dagar från del den skadelidande har lagl fram utredning vara tillräcklig för atl såväl försäkringsbolag som andra belalningsförpliklade skall kunna bedöma kravel och göra utbetalning. Däremot kan givelvis förhållandena ibland vara så komplicerade alt den angivna liden blir knapp. Liksom ulredningen anser jag emellertid atl del saknas tillräckliga skäl all föra in en särskild lagregel om längre tidsfrist för dessa fall. Inte heller anser jag det påkallat atl ha olika regler beroende på vem skadeståndskravet riktar sig mot eller vad för typ av skadestånd det är fråga om. Jag vill påpeka all även om del är fullt moliverai all den mol vilken kravet riktar sig lägger ned lid på sin bedömning, så är det i allmänhet rimligare all lidsuldräklen i räntehänseende gär ul över honom än över den skadelidande. Särskilt när det gäller försäkrings­ersättning är det dessutom angelägel all utbetalning sker ulan onödigl dröjsmål. Jag vill också framhålla vikten av all räntelagens regler blir så enkla och lättiUämpade som möjligl. Atl de i något särskilt fall ger ett resultat som kan anses mindre tillfredsställande är en nackdel som får accepteras.

Med hänsyn lill del anförda förordar jag all man i räntelagen tar in en regel att om fordran avser skadestånd eller annan sådan ersättning som inle kan fastställas utan särskild utredning, så börjar ränta på förfallet   belopp   ulgå   trettio   dagar  efter  del   alt   borgenären   har


 


Prop. 1975:102                                                       104

framställt krav på ersättning och lagt fram vederbörlig utredning. På molsvarande säll bör i 24 § försäkringsavialslagen föreskrivas all om försäkringsgivarens betalningsskyldighet är beroende av utredning, så förfaller försäkringsersättning till betalning trettio dagar efler del att utredning lades fram.

En särskild fråga är omfattningen av den utredning som borgenären skall prestera för alt tretliodagarsfristen i räntelagen skall börja löpa. Ulredningen talar i sill lagförslag om utredning som "ankommer på" borgenären. Detla uttryck har mött viss kritik under remiss­behandlingen. Bl.a. anser skadeslåndskommitlén all uttrycket leder tanken lill reglerna om bevisbördan i skadeståndsmål, något som dock inte torde vara avsikten. Skadeslåndskommitlén anser atl man hellre bör tala om utredning som "med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras" av borgenären.

För min del anser jag lill en början all det inle som villkor för dröjsmålsränta enligl räntelagen bör krävas atl borgenären lägger fram en lika omfattande utredning som kan krävas för all talan skall bifallas i en skadeståndsprocess. Som utgångspunkt för bedömningen av vad som bör krävas kan las bestämmelsen i 22 § försäkringsavtalslagen, där det sägs atl den som gör anspråk på försäkringsersättning dels skall tillhandahålla försäkringsgivaren handling som finns tillgänglig, dels skall ge försäkringsgivaren andra upplysningar som slår lill buds. Jag finner det lämpligl att man i räntelagen använder del uttryck som har föreslagils av skadeslåndskommitlén, dvs. föreskriver all den som kräver skadestånd skall lägga fram den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom, jag återkommer till innebörden av detta uttryck i specialmoliveringen.

6.5.5 Regressanspråk

Till de fall där del kan uppslå tvekan i fråga om ränleberäkning hör situationer då en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer har infriat en skuld och därefier från medgäldenär hell eller delvis kräver tillbaka vad han har gett ut. Vidare kan nämnas fall då borgensman kräver huvudgäldenär eller medborgensman eller då försäkringsgivare som har utbetalt försäkringsersättning kräver skadeslåndsskyldig med slöd av 25 § försäkringsavialslagen.

Ulredningen har övervägl om man i räntelagen bör föra in regler om ränleberäkning för de angivna situationerna. Mol delta talar emellertid enligt ulredningens mening atl de omständigheter som spelar in vid de nämnda regresskraven är speciella för de särskilda rättsförhållandena och alt omständigheterna i sin tur har samband med andra regler som gäller för dessa rättsförhållanden. Enligl ulredningen är del knappast möjligl alt föreslå enhelliga regler om ränta som är oberoende av dessa


 


Prop. 1975:102                                                       105

omständigheter. Utredningen anför vidare atl den praktiska betydelsen av lagfästa regler på det berörda området inle lorde vara särskilt slor. På grund härav anser utredningen att man inle bör införa några särskilda regler om ränta vid regressanspråk. Jag har samma uppfattning. Jag ämnar emellertid i specialmoliveringen återkomma lill hur de allmänna reglerna bör tillämpas i fall dä flera gäldenärer svarar solidariskt.

6.6 Räntelagen och specialreglerna

6.6.1 Allmänt

Förhållandet mellan 9 kap. 10 § HB och de specialregler om ränta som lagstiftningen om förmögenhetsrätt f.n. innehåller är räll komplicerat och det är knappast möjligl atl påvisa något konsekvent system. Ett antal viktiga lagar innehåller uttryckliga beslämmelser om dröjsmålsränla vilka hänvisar till 9 kap. 10 § HB. I andra fall anses detta lagrum tillämpligt utan atl någon hänvisning förekommer. Del finns också i vissa lagar självständiga bestämmelser om dröjsmålsränla. Därjämte förekommer i lagstiftningen räntebestämmelser som inte avser dröjsmålsränla.

Som jag redan tidigare har förordal bör de centrala bestämmelserna om ränta las in i räntelagen. I lagen bör således anges de allmänna förutsättningarna för dröjsmålsränla och räntefotens höjd. Lagen bör vidare innehålla vissa beslämmelser om ränta på ej förfallen fordran saml om avkaslningsränla i enlighet med vad jag har föreslagit i tidigare avsnitt.

Jag delar utredningens uppfattning atl de bestämmelser om ränta som f.n. finns i olika specialförfattningar i möjligaste mån bör ersättas med hänvisningar lill räntelagen. Det bör då också framgå om hänvisningen avser dröjsmålsränta eller avkaslningsränla. Jag återkommer senare till dessa författningar.

Som nyss antyddes finns det f.n. förfatlningar eller lagrum som saknar uttrycklig hänvisning till bestämmelserna om ränta i HB men som reglerar fall som kan anses jämställda med fall där uttrycklig hänvisning sker. Givetvis kan det ifrågasättas att även i dessa förfatl­ningar eller lagrum föra in hänvisningar till räntelagen. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att delta får anses överflödigt. Liksom hittills måsle man kunna tillämpa de allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränta i åtskilliga fall där hänvisning saknas i special­lagstiftningen. Även om man exempelvis underlåter atl föra in en hänvisning till räntelagen i 8 och 12 kap. jordabalken, torde detta inte kunna föranleda slutsatsen att ränta inte skall utgå vid dröjsmål med betalning av arrendeavgift eller hyra.


 


Prop. 1975:102                                                       106

6.6.2 Försträckning och skuldebrev

I många fall av förslräckning, framför allt banklån, kan man räkna med alt avtal träffas om räntan. För de fall då avtal inte har träffats behövs lagregler. Uppenbarligen bör räntelagen tillämpas även på hit­hörande fordringar. Med hänsyn härtill bör den nuvarande hänvisningen i 6 § andra stycket skuldebrevslagen till reglerna om ränta i HB ersättas av en hänvisning till räntelagen.

I 6 § första stycket skuldebrevslagen föreskrivs f.n. att om ränta är utfäst i skuldebrev och betalningstiden försills, så skall ränta utgå efler samma grunder som före förfallodagen. Denna princip får enligl utredningen anses vara av så allmän karaktär atl den bör gälla även belräffande andra fordringar än sådana som grundas på skuldebrev. Ulredningen föreslår därför all den berörda regeln utgår ur skuldebrevslagen och ersätts av en motsvarande bestämmelse i ränte­lagen. Bestämmelsen bör emellertid enligl ulredningen kompletteras med en föreskrifl att lagens regler om dröjsmålsränta skall gälla, om de leder till högre ränta än som skulle ulgå om man låter räntan före förfallodagen fortsätta atl löpa.

Vad utredningen sålunda föreslagil har godtagils av de flesta remiss­instanserna. KO anser emellertid atl man bör behålla den nuvarande principen all samma ränta som utgick före förfallodagen skall fortsätta all ulgå efter denna dag, oavsett om räntan understiger den legala dröjsmålsräntan. Andra remissinstanser accepterar principen att högre ränta skall ulgå efter förfallodagen än före men anser atl frågan kan lösas på annal sätt än utredningen har föreslagil.

För egen del ansluter jag mig till ulredningens uppfattning all räntelagen bör innehålla en beslämmelse om dröjsmålsränla belräffande fordran som före förfallodagen har löpt med ränta. Onekligen talar vissa skäl för alt man därvid behåller den nuvarande principen om all samma ränta som löpte före förfallodagen skall fortsätta all ulgå. Samlidigl kan man inle bortse från alt del i praktiken är vanligt all en räntebärande fordran löper med högre ränta efler än före förfallodagen. 1 del föregående har jag också föreslagit alt dröjsmålsränlan skall sättas högre än avkaslningsränlan. Om den nuvarande principen behålls, uppslår vidare del otillfredsställande resultatet all en borgenär som har betingat sig en viss ränta före förfallodagen men låtit denna ränta undersliga lagens dröjsmålsränla blir sämre ställd vid dröjsmål än den borgenär som har medgell räntefri kredit.

Med hänsyn till det sagda anser jag övervägande skäl tala för att man i räntelagen för in en regel om alt en borgenär alllid har rätl lill den dröjsmålsränta som följer av lagen. A andra sidan anser jag inte atl borgenären bör ges rätt till högre ränta än den avtalade i fall då denna


 


Prop. 1975:102                                                       107

överstiger den legala dröjsmålsränlan. Detta innebär att jag ansluter mig till utredningens förslag.

Jag vill emellertid betona atl de regler som jag nu har föreslagil är dispositiva liksom räntelagens bestämmelser i övrigt. Del finns givetvis inte något hinder för parterna all iräffa avtal om atl exempelvis den löpande räntan på en fordran skall fortsätta att utgå efler fordringens förfallodag, även om den legala dröjsmålsränlan därmed skulle komma att underskridas.

6.6.3 Köpeskilling m.m.

En från räntesynpunkt viktig grupp av fordringar avser köpeskilling samt liknande vederlag för nyttjande av egendom och för tjänster m.m. F.n. finns del i 38 § köplagen en specialregel om ränta på köpeskilling för lös egendom. Denna bestämmelse hänvisar lill 9 kap. 10 § HB men innehåller dessutom en särskild regel för handelsköp.

Som ulredningen har föreslagit bör hänvisningen i 38 § köplagen ändras så, all den i fortsättningen avser räntelagen. I övrigt bör i den angivna paragrafen tas in en specialregel om ränta för del fallet atl säljaren har rätt att kräva betalning mot alt gods eller dokument hålls köparen lill hända. Jag återkommer till 38 § köplagen i special­motiveringen.

När det gäller köp av fast egendom innehåller 4 kap. 25 § jordabalken en bestämmelse om ränta på köpeskilling som hell hän­visar till 9 kap. 10 § HB. För arrende och hyra saknas f.n. beslämmelser om dröjsmålsränla för normalfallen. Däremot finns beslämmelser om ränta vid retroaktiv betalning.

I enlighet med vad jag har sagt i elt tidigare avsnitt bör hänvisningen i 4 kap. 25 § jordabalken till HB ersättas av en hänvisning till räntelagen. Däremot anser jag del, som jag tidigare nämnt, överflödigt att sälta in hänvisningar till räntelagen i sådana lagrum som f.n. saknar hänvisning lill HB.

Utöver de typer av fordringar som jag nu har angett har man atl räkna med ränta på penningfordringar vid olika avtal som inle är direki reglerade i lag, bl.a. entreprenadavtal, avtal om olika slag av tjänster, t.ex. reparationsarbeten och service, saml hyra av lös egendom. Dessa fordringar kan, då betalning inte krävs ut, vanligen hell jämslällas med köpeskillingsfordringar. Även här bör alltså räntelagens regler vara tillämpliga.

När del gäller utgångspunkten för dröjsmålsränla har jag tidigare förordat atl man i räntelagen skall skilja mellan fordringar med och utan bestämd förfallodag. Denna distinktion skall givelvis tillämpas också vid köp, hyra och andra avtalstyper, även om bedömningen inte blir densamma vid alla dessa typer. Jag ämnar i specialmotiveringen


 


Prop. 1975:102                                                      108

närmare gå in på frågan om bestämd resp. obestämd förfallodag vid köp. Vidare avser jag att något beröra konsekvenserna av kravel på all en fordran skall vara förfallen för alt dröjsmålsränla skall utgå.

6.6.4 Följdändringar till räntelagen i övrigt

Utöver de nyss berörda ändringarna i skuldebrevslagen och köplagen bör ändringar lill följd av räntelagen göras i bl.a. ärvdabalken, utsökningslagen (1877:31 s. 1), sjölagen (1891:35 s. 1), lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag, konkurslagen (1921:255), lagen (1955:416) om sparbanker, förköpslagen (1967:868), förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypoleks­kassa och om stadshypoteksföreningar, lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag, lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom, lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg, väglagen (1971:948), expropria­tionslagen (1972:719), lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m., ledningsrättslagen (1973:1144), anläggnings­lagen (1973:1149) och gruvlagen (1974:342). Jag återkommer till dessa författningsändringar i specialmoliveringen.

Nämnas bör emellertid i delta sammanhang all flera av de angivna författningarna innehåller beslämmelser om diskontering av fordringar (se exempelvis 150 § 1 mom. utsökningslagen, 138 § tredje stycket kon­kurslagen och 28 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom). I be­stämmelserna föreskrivs alt diskontering skall ske efler fem procent. Ut­redningen har ansett att dess uppdrag inle innefattar frågan om lämplig räntefot vid diskontering och föreslår därför inle någon ändring i de ifrågavarande bestämmelserna. Även jag finner att dessa regler bör läm­nas oförändrade i detta lagstiftningsärende.

I elt föregående avsnitt har jag förordat atl den hänvisning till HB som f.n. finns i 4 kap. 25 § jordabalken skall ersättas med en hänvisning till räntelagen. Dessutom bör räntebestämmelserna i 12 kap. 53 och 60 §§ samt 13 kap. 19 § jordabalken ändras. Dessa ändringar återkommer jag lill i specialmoliveringen.

Även 6 kap, 3 § jordabalken, som handlar om panträttens innebörd, innehåller en regel om ränta. I paragrafen föreskrivs atl när myndighet vid ulsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, så har borgenär rält alt för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. 1 den mån delta inle förslär, erhåller borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg, som inle får överstiga femton procent av pantbrevets belopp jämte sex procent årlig ränta på detta belopp från den dag då faslig-


 


Prop. 1975:102                                                      109

heten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsättes som annars skall fördelas.

Ulredningen diskuterar huruvida det angivna procenttalet sex procent bör bytas ut mot en hänvisning till räntelagen. Utredningen framhåller alt det inom faslighelskredilen ofla förekommer långfristiga lån till lägre ränta än som följer av räntelagen, särskilt om man utgår från dröjsmålsränlan. Alt hänvisa till räntelagen i stället för atl som nu ange sex proceni skulle därför inte motsvara syftel bakom den aktuella bestämmelsen (se härom prop. 1970:20, B 1 s. 277 f.). Enligl ulred­ningen torde också en fixerad räntefot vara alt föredra framför en växlande, sådan som räntelagen anger. Utredningen föreslår därför inle någon ändring i den berörda bestämmelsen.

Några remissinstanser kritiserar utredningens ståndpunkt. Elt par kreditinstitut framhåller atl den föreskrivna räntan, sex proceni, är hell otillräcklig. Från etl håll föreslås alt bestämmelsen ändras antingen genom en hänvisning lill räntelagen eller genom atl borgenären får uppbära den i omslagsreversen fastställda räntan.

För min del finner jag det inte förenligt med panlrätts-konslruktionen i jordabalken att knyta den ränta som föreskrivs i 6 kap. 3 § lill en varierande räntefot. En sådan anknytning måste leda lill ovisshet hos efterföljande rättsinnehavare när del gäller all bedöma värdei av deras säkerhet. Detla talar mol all man gör räntelagen tillämplig i dessa fall. Även i övrigt lorde räntelagens beslämmelser passa mindre väl. Med hänsyn härtill föreslår jag liksom utredningen atl man inte i detta sammanhang gör någon ändring i 6 kap. 3 § jorda­balken.

Vid sidan av de författningar som jag hittills har angett är det även andra som innehåller bestämmelser om ränta. Detta gäller bl.a. vattenlagen (1918:523). Flertalet av vattenlagens räntebestämmelser anger atl räntan skall vara skälig eller beräknas efter skälig räntefot.

Enligl ulredningen behöver de allmänna reglerna i räntelagen inle i och för sig föranleda några ändringar i vattenlagens räntebestäm­melser, sådana de nu är utformade. Utredningen framhåller all vatten­lagen f.n. ses över av valtenlagsutredningen (Ju 1969:58) och all om det visar sig behövligt alt anpassa kvarstående ränteregler i vattenlagen till de allmänna bestämmelserna i räntelagen, så kan detta lämpligen ske i samband med de ändringar i övrigt som företas i vattenlagen. På grund därav föreslår ulredningen inle nu några ändringar i nämnda lag.

Under remissbehandlingen har valtenlagsutredningen sagt sig dela uppfattningen atl man i princip inte bör göra några ändringar i vallenlagens räntebestämmelser i detla sammanhang. Valtenlags­utredningen pekar emellertid på att det under senare tid har införts vissa nya ränleregler i 9 kap. vattenlagen. Av dessa regler innehåller 9 kap. 22 § en beslämmelse som motsvarar bestämmelsen i 6 kap. 16 §


 


Prop. 1975:102                                                       110

expropriationslagen om ränta på exproprialionsersältning. Denna beslämmelse i vattenlagen bör enligt valtenlagsutredningen ändras på molsvarande sätt som föreslås belräffande expropriationslagens ränte­regel. Jag är för min del av samma uppfattning. Bestämmelsen kommer alt behandlas närmare i specialmoliveringen. I övrigi anser jag inle atl några ändringar i vallenlagen bör göras i detta sammanhang.

En räntebestämmelse finns vidare i 18 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken. Frågan om ändring i denna bestämmelse, som har visst samband med 31 § första slyckel rätlshjälpslagen (1972:429), får prövas i ell senare sammanhang.

Lagen (1944:705) om aktiebolag innehåller etl flertal beslämmelser om ränta. Med hänsyn till del pågående arbetet med en ny aktie­bolagslag har emellertid ulredningen inte funnil skäl alt i detla sammanhang lägga fram några förslag i fråga om aktiebolagslagens räntebestämmelser.

För min del vill jag erinra om att etl förslag lill ny aktiebolagslag har remitterats till lagrådet den 23 augusti 1974. Avsikten är atl proposition skall avlämnas till riksdagen under våren 1975. Enligl förslaget skall emellertid den nya aktiebolagslagen inte träda i kraft förrän den I juli 1976, medan räntelagen, som jag senare skall åter­komma till, bör träda i kraft elt år tidigare. Med hänsyn härtill anser jag att räntebestämmelserna i den nuvarande aktiebolagslagen bör an­passas till räntelagen. Jag återkommer lill aktiebolagslagens räntebestämmelser i specialmotiveringen.

Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar och lagen (1955:184) om bankrörelse innehåller föreskrifter om ränta som nära ansluter till motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen. Även dessa föreskrifter bör ändras i delta samman­hang.

I 63 § byggnadslagen (1947:785) finns vissa beslämmelser om skyldighel för fastighetsägare atl betala ersättning för galumark. Det föreskrivs också atl fastighetsägaren enligl kommunens bestämmande skall erlägga skälig ränta på oguldel belopp från den dag då krav på ersättning framställts. Räntan får jämkas av länsstyrelsen.

Liksom utredningen anser jag att bestämmelserna om ränta i 63 § byggnadslagen är så speciella att de nu bör lämnas oförändrade. Delsamma bör gälla den motsvarande regeln om ränta i 27 § tredje stycket lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

5 kap. 15 § fastighetsbildningslagen (1970:988) innehåller en beslämmelse om atl den som är betalningsskyldig vid faslig-hetsreglering i vissa fall skall utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Med hänsyn lill de synpunkler som anfördes vid tillkomsten av faslighetsbildningslagen (se prop. 1969:128 s. B 432 f.) har ulredningen funnit del mindre lämpligl all nu lägga fram förslag som berör räntan


 


Prop. 1975:102                                                       111

vid fastighetsreglering. Jag är av samma uppfattning.

I 10 § 4 förordningen (1877:31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall finns en ålderdomlig bestämmelse om ränta vid "invisning" (betalningsanvisning). I betänkandet (SOU 1974:55) Ulsökning XIII har lagberedningen före­slagit att bestämmelsen skall upphävas i samband med att en ny utsökningsbalk sätts i kraft. Det torde dock dröja innan lag­beredningens förslag kan genomföras. Även om alltså den angivna bestämmelsen t.v. kommer att stå kvar anser jag dock liksom utred­ningen att man inte nu bör göra någon ändring i den.

Även växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131) innehåller vissa bestämmelser om ränta (48 och 49 §§ resp. 45 och 46 §§). I samtliga fall anges att räntan skall beräknas efter den fasta räntesatsen sex procent. Som utredningen har framhållit kan den låga växel- och checkränlan anses innebära en nackdel för bankerna, efiersom del diskonto som bankerna tillämpar sedan många år har legal över sex proceni. Både växel- och checklagen grundar sig emellertid på inter­nationella konventioner. 1931 års Genévekonventioner om gemensam växellag resp. checklag. Så länge Sverige är bundet av dessa konven­tioner kan någon ändring i de ifrågavarande räntebestämmelserna inle göras. Enligt min mening-är det inte heller motiverat alt nu frånträda konventionerna enbart för att kunna anpassa växel- och checkräntan till de allmänna bestämmelserna i räntelagen. I de andra nordiska länderna, där molsvarande problem föreligger, har man inle heller några planer på att vidta någon åtgärd belräffande växel- och checklagskonventionerna. Att frågan nu får anstå utesluter givelvis inle att den kan komma att tas upp i annat sammanhang.

Som utredningen har framhållit är Sverige likaledes av traktat­mässiga hänsyn förhindrat atl ensidigt vidta någon åtgärd belräffande de räntebestämmelser som finns i konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR) och de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg (CIM) saml angående befordran å järnväg av resande och resgods (CIV).

29 § fjärde stycket lagen (1956:2) om socialhjälp innehåller en bestämmelse om alt kommun i vissa fall är skyldig all lill annan kommun utge ränta på ersättning för socialhjälp. Med hänsyn till atl bestämmelsen har offentligrättslig prägel anser jag liksom utredningen att den inte bör ändras i delta sammanhang.

Utredningen nämner slutligen en räntebestämmelse i förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m.m. Jag delar ulredningens mening alt även denna be­stämmelse har sådan karaktär all den faller utanför del nu aktuella lagstiftningsärendet. Jag föreslår alltså inte någon ändring i bestäm­melsen.


 


Prop. 1975:102                                                       112

6.7 Ikraftträdande m.m.

Enligt min mening behövs del inte någon särskild förberedelsetid för atl näringslivet och enskilda personer skall kunna anpassa sig lill den nya lagstiftningen. Jag föreslår därför att räntelagen och anslutande författningar får träda i kraft den 1 juli 1975.

Utredningen föreslår att lill räntelagen skall fogas en övergångs­bestämmelse enligl vilken lagen inle skall tillämpas på fordran på vilken ränta utgår vid lagens ikraftträdande. Förslaget har godtagils av de flesta remissinstanserna. Från något håll kritiseras emellertid atl lagen görs tillämplig beträffande sådana äldre fordringar på vilka ränta inte ulgår vid ikraftträdandet. Man menar att de bestämmelser som gällde när skuldförhållandet uppkom bör gälla även när betal­ningsskyldighet inträder.

För min del anser jag att den föreslagna bestämmelsen medger en praktisk och i flertalet fall lältillämpad övergång lill de nya reglerna. Bestämmelsen medför visserligen all dröjsmålsräntan i en del fall kan bli högre än gäldenären trodde vid skuldens tillkomst. Som ulredningen har framhållit kan emellertid en gäldenär inte räkna med att han vid underlåten betalning på förfallodagen skall få åtnjuta några särskilda fördelar. Vidare skulle del vara mycket opraktiskt om man lång tid efler lagens ikraftträdande skulle behöva räkna med fordringar som tillkommit före ikraftträdandet och som skulle bedömas enligt äldre rätt. Detta gäller särskilt när det är osäkert vid vilken tidpunkt en fordran skall anses ha uppstått och när förfallodagen inle är före­skriven vid fordringens uppkomst utan beror på uppsägning eller annan sådan åtgärd.

Med hänsyn till det sagda förordar jag alt man inför en övergångs­bestämmelse lill räntelagen av del innehåll som utredningen har före­slagil. Bestämmelsen bör utformas så, all lagen inte gäller i fall då skyldighet alt utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

Samtidigt med all räntelagen sätts i kraft bör 9 kap. 10 § HB upphävas genom en särskild lag. Som har påpekats under remissbehandlingen bör till den lagen fogas en övergångsbestämmelse enligl vilken de upphävda reglerna fortfarande skall gälla i fall då skyldighel all utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

Som utredningen har framhållit kan det diskuteras all ha en särskild övergångsregel belräffande avkaslningsränla på betalning som går åter. Jag delar emellertid ulredningens mening alt en sådan specialregel inte är motiverad. Om den nyss förordade övergångsbestämmelsen till räntelagen tillämpas på återgångsfallel, lorde resultatet bli alt de nya reglerna om avkaslningsränla kommer alt gälla i fall då återbetalnings-skyldighet uppslår efler ikraftträdandet. Av allmänna principer torde dock följa atl ränta enligl de nya reglerna inte utgår för lid före ikraft-


 


Prop. 1975:102                                                       113

trädandedagen. Skulle det undanlagsvis ha uppstått skyldighet atl utge avkaslningsränla före den nya lagens ikraftträdande, blir de nya reglerna inte tillämpliga.

7 Upprättade lagförslag

I   enlighet   med   del   anförda   har   inom   justitiedepartementet upprättats förslag till

1.   räntelag,

2.   lag om ändring i handelsbalken,

3.   lag om ändring i lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom,

4.   lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

5.   lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,

6.   lag om ändring i ärvdabalken,

7.   lag om ändring i jordabalken,

8.   lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

9.   lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

 

10.    lag om ändring i lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag,

11.    lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

12.    lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

13.    lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag,

14.    lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

15.    lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,

16.    lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

17.    lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

18.    lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

19.    lag om ändring i  förordningen-(1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

20.    lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

21.    lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks­bank och om landshypoteksföreningar,

22.    lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

23.    lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.,

24.    lag om ändring i väglagen (1971:948),

25.    lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

26.    lag om ändring i lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.,

27.    lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),

8  Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                       114

28.    lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

29.    lag om ändring i gruvlagen (1974:342).

1 fråga om lagförslagen har samråd ägt rum, såvitt gäller förslaget under 24 med chefen för kommunikationsdepartementet, såvitt gäller förslagen under 14, 16, 17, 19 och 21 med chefen för finans­departementet och beträffande förslaget under 29 med chefen för industridepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 2.

8 Specialmotivering 8.1 Förslaget till räntelag

1§

Paragrafen begränsar lagens direkta tillämplighet till förmögen­hetsrättens område. Som jag redan har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnittet 6.5.1) kan det emellertid komma i fråga att tillämpa lagen analogiskl inom exempelvis familjerätten.

I paragrafen utsägs direkt all lagen gäller endast fordran i pengar. Vad som skall gälla belräffande skyldighet att utge avkastning eller ersättning för avkastning vid försträckning i varor e.d. berörs således inte av lagen.

Paragrafen anger också alt lagen är dispositiv, dvs. den gäller bara om inte annal är avtalat eller särskilt föreskrivet. När det gäller skälen för att lagreglerna har fått denna karaktär och inte lill någon del gjorts tvingande får jag hänvisa lill vad jag har anförl i avsnittet 6.1. Påpekas bör emellertid atl del i vissa situationer av praktiska skäl är myckel svårl att i förväg träffa avtal om den ränta som skall utgå. I sådana fall blir givetvis räntelagens bestämmelser tillämpUga.

Från lagens tillämpningsområde undantas fall då annat är särskilt föreskrivet. Som jag har berört i den allmänna motiveringen (avsnillet 6.6.1) är det knappast möjligl alt finna något konsekvent system i före­komsten av bestämmelser om ränta. Del är emellertid klart all särskilda bestämmelser om ränta som står kvar utan atl hänvisa lill räntelagen, t.ex. 48 och 49 §§ växellagen, inte berörs av denna.

Lagen innehåller inte någon uttrycklig hänvisning lill handelsbruk. I likhel med ulredningen anser jag emellertid all detta inte hindrar all del under speciella förhållanden kan föreligga handelsbruk av sådan beskaffenhet att del bör gå före lagens regler. Detta gäller särskilt om handelsbruket på grund av omständigheterna kan anses ingå i avtals-innehållet eller om del även rör andra förhållanden som sakligt har nära beröring med räntan, t.ex. rätlen till avkastning.

I detla sammanhang vill jag nämna något om kontokurant. Som


 


Prop. 1975:102                                                       115

utredningen framhåller anses vid konlokurantförhållande ränta ofta böra ulgå redan från det fordran uppstår, dvs. på det saldo som vid varje särskilt lillfälle räknas part till godo. Om konlokurantförhållande är avtalat torde ofta också räntefrågan vara löst genom avtalet. I andra fall torde ränta vid konlokurant böra löpa enligt handelsbruk, även om intet särskilt är avtalat. Detla kan alltså betraktas som etl exempel på alt handelsbruk kan få företräde framför lagens regler.

I praxis har det inte sällan förekommit att borgenärer i fakturor o.d. ensidigt har fört in klausuler om ränta som avviker från vad som följer av lag. Särskilt torde sådana klausuler ha förekommit i samband med ansökningar om belalningsföreläggande. Enligt utredningen torde den juridiska giltigheten av sådana fakluraklausuler ofta vara tvivelaktig. Jag delar denna åsikt. I varje fall bör enligt min mening sådana en­sidiga krav inle tillmätas betydelse i förhållandet mellan näringsidkare och konsument. Jag vill i delta sammanhang nämna alt Sveriges domareförbund har hemställt hos justitiedeparlemenlel om ändring i lagsökningslagen så alt borgenär blir skyldig alt i ansökan om betalningsföreläggande ange grund för yrkande om dröjsmålsränla som överstiger den lagstadgade. Framställningen övervägs f.n. inom departementet.

Första stycket upptar en allmän regel om ränta för tiden innan en fordran har förfallit till betalning. Bestämmelsen motsvarar 9 kap. 10 § första punkten HB. Jag har i avsnittet 6.3 behandlat denna regel, som inte har någon motsvarighet i ulredningens förslag.

Andra stycket innehåller en regel om avkaslningsränla när betalning återgår vid hävning av avtal. Skälen för denna regel har jag utvecklat i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen. Bestämmelsen, som motsvarar 4 § i utredningens lagförslag, innebär att när betalning återgår på grund av att avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund, så ulgår ränta för tiden från den dag betalningen erlades lill den dag återbetalning sker eller ränta börjar ulgå enligt reglerna om dröjsmålsränta. I enlighet med 5 § är räntefoten diskontot plus två procentenheter.

Regeln om avkastningsränta vid hävning av avtal lorde i första hand bli tillämplig när köp går tillbaka. Som jag har påpekat i avsnittet 6.4 är emellertid tillämpningsområdet inte begränsat till denna avtalstyp. Vid sidan av köp av fast eller lös egendom kan regeln komma alt tillämpas på alla andra slag av avtal där återgång av erlagd betalning kommer i fråga, t.ex. när hävning sker av entreprenadavtal, hyresavtal eller fraktavtal.

I många fall blir den som har utgett en penningprestation samt hävt avtalet också berättigad till skadestånd. I en sådan situation kan regeln


 


Prop. 1975:102                                                       116

om avkaslningsränla beaktas i samband med beräkning av skadeståndet. Vidare torde bestämmelsen analogivis kunna begagnas när en köpeskilling har betalats i sin helhel och det därefier blir bestämt att avdrag på köpeskillingen skall ske.

Om ett köp hävs sedan köparen har fått godset i sin besittning, blir han skyldig att återlämna godset. Likaväl som han är berättigad till ränta på erlagd köpeskilling kan han i sådanl fall bli skyldig att utge avkastning av godset eller ersättning för nytta som han annars har haft av godset efter del att det har kommil honom till hända. Denna fråga berörs inte i förevarande paragraf. I vissa fall torde del emellertid vara naturligt att låta avkastningsräntan gå i kvittning mol de fördelar som köparen har haft genom alt bruka godset.

Regeln om avkaslningsränla avser endast fall där betalning går åter på grund av atl avtal hävs eller på liknande grund. Med det senare uttrycket åsyftas bl.a. att avtalet är ogiltigt på grund av svek, handlande mol tro och heder e.d. Vid andra avtalstyper än köp kan uppsägning på grund av motpartens kontraktsbrott böra jämslällas med hävning i trängre mening. Däremot omfattar regeln om avkaslningsränla inle fall då betalning går åter enligt principen för condictio indebiti, när betalningsmottagaren är i god tro, och liknande fall. Vid condictio indebiti har betalningsmottagaren etl betydande godlrosskydd enligl svensk rätl, och det skulle inte stå i samklang med detta all ålägga honom skyldighet alt betala ränta från det han har uppburit beloppet. Gränsfall kan otvivelaktigt uppstå, t.ex. vid återgång av avtal på grund av bristande förutsättningar på betalningsmottagarens sida och ålerkrav av betalning som mottagits utan svek men i ond tro. Bedömningen av dessa fall får överlämnas till rättspraxis.

Bestämmelsen om avkastningsränta avser inte fall då betalning går tillbaka på grund av något förhållande som är att hänföra till den betalande, t.ex. fall då köparen begår ell kontraktsbrott och säljaren som häver köpet blir skyldig alt ålerbära köpeskilling som han har uppburit. I många sådana fall blir säljaren berättigad lill skadestånd, och hans förmån av att ha uppburit och åtnjutit betalningen innan hävning sker kan då beaktas vid beräkningen av skadeståndet. Om inte skadestånd utgår torde säljaren, åtminstone som huvudregel, inle behöva utge ränta när han betalar tillbaka köpeskilling efler all ha hävt köp på grund av köparens förhållande. Vid köp på avbetalning blir den särskilda lagen (1915:219) om avbelalningsköp tillämplig, och avräk­ningen får då ske enligt vad som föreskrivs där. För övriga fall får del ankomma på rättstillämpningen all avgöra om omständigheterna motiverar ett avsteg från den nyss berörda huvudregeln.

Om hävning sker och den som har mottagit betalning blir skyldig återbära denna men dröjer därmed, bör dröjsmålsränla ulgå i vanlig ordning. 1 de flesta fall lorde 4 § första stycket bli tillämpligt, dvs.


 


Prop. 1975:102                                                       117

dröjsmålsränta börjar utgå trettio dagar efter det atl krav har fram­ställts med erinran om ränleförpliklelsen.

I enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.2.1 görs i den nya lagen liksom i gällande rätt skillnad mellan fordringar med bestämd förfallodag och övriga fordringar när det gäller utgångspunkten för dröjsmålsränta.

Första stycket i förevarande paragraf, som motsvarar 2 § första stycket i utredningens lagförslag, innehåller huvudregeln belräffande fordran med bestämd förfallodag. Regeln innebär atl om gäldenären i sådant fall försitter betalningstiden, så utgår dröjsmålsränla från förfallodagen. Genom att regeln ansluter sig till 9 kap. 10 § HB kan rättspraxis som rör denna bestämmelse vara vägledande även för framtiden, i den mån annat inle följer av särskilda föreskrifter i ränte­lagen eller annan lagstiftning.

Förfallodagen för en fordran kan vara bestämd antingen absolut, lill en viss dag enligt kalendern, eller relativt, lill en viss tid efter uppsägning eller inträffandet av en särskild händelse. I båda fallen är förevarande regel tillämplig. Det är likgiltigt om förfallodagen är bestämd genom avtal eller genom särskild lagbestämmelse. Det kan också inträffa att förfallodagen inte är uttryckligen avtalad mellan parterna men att den ändå framgår tydligt av parternas tidigare mellan­havanden. Om gäldenären har frihet att betala när som helst under en viss tidrymd, t.ex. under en angiven kalendermånad, anses betalning skola ske senast sista dagen av den angivna tiden, och även i delta fall är alltså förfallodagen bestämd.

Exempel på atl förfallodagen är bestämd genom lag med en annan metod finns i 24 § försäkringsavialslagen, där det föreskrivs alt försäkringsgivarens betalningsskyldighet skall fullgöras en månad efter det meddelande om försäkringsfallet har kommil honom lill hända, eller senast fjorton dagar efler del utredning av visst slag har före­bragts. Jag återkommer senare till denna föreskrift.

I förevarande stycke anges alt förfallodagen skall vara bestämd "i förväg". Med denna formulering avses atl klargöra alt när en skuld på grund av avtal eller uttrycklig bestämmelse i lag skall fullgöras vid anfordran (jfr 5 § skuldebrevslagen), så är förfallodagen inte atl belrakla som bestämd i räntelagens mening. Från denna regel föreskrivs emellertid undantag i andra stycket av förevarande paragraf och i 38 § köplagen.

Liksom utredningen anser jag alt det kan övervägas atl som en ytterligare förutsättning för att dröjsmålsränta skall ulgå från en i förväg bestämd förfallodag kräva att fordringens belopp skall vara bestämt. Till förmån för alt införa etl sådant krav kan anföras att det


 


Prop. 1975:102                                                       118

ligger i linje med det allmänna skälet för atl låta dröjsmålsränta ulgå omedelbart från den bestämda förfallodagen, nämligen alt gäldenären förutsätts ha kunnat planera betalning senast på den dagen. I likhet med utredningen har jag emellertid kommil lill den uppfattningen alt lagtexten inte bör innehålla något krav på bestämt belopp. Det kan nämligen lätt uppslå tvekan om huruvida beloppet kan anses bestämt i förväg eller ej. Särskilt vid köp och liknande avtal skulle en regel som kräver all beloppet är bestämt kunna bli svårlillämpad. Skuldebrev lorde däremot sällan vara utställda på sådanl säll alt det blir någon skillnad om man släller krav på atl beloppet skall vara bestämt eller ej.

Det förhållandet att del i lagtexten inte nämns all beloppet av en fordran skall vara bestämt betyder emellertid inle att del skulle vara helt utan betydelse, om beloppet är känt för gäldenären när han skall betala eller ej. Tvärtom torde, när del ankommer på borgenären all precisera fordringens belopp och han underlåter att göra del, den för­sening av betalningen som uppstår därigenom vara all hänföra lill borgenären, och gäldenären blir då inle skyldig atl utge dröjsmålsränta. Det kan inte heller uteslutas atl om förfallodagen är avtalad och det ankommer på borgenären atl precisera beloppet, exempelvis genom all sända en specificerad räkning, gäldenären inle råkar ul för dröjsmåls­påföljder om borgenären preciserar sill krav alltför sent, t.ex. samma dag som betalning bör ske. Om av annal skäl gäldenärens skuld är på obestämt belopp, så atl han inte vet hur myckel han skall belala, lorde på liknande sätt förfallodagen inle kunna betraktas som bestämd, även om del lill äventyrs har varit klart när betalning skulle ha skell ifall beloppet då hade varit preciserat.

I enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.5.3 används i lagtexten uttrycket "försitles betalningstiden". Med detta uttryck markeras all dröjsmålsränta inle utgår när visserligen betalning inte sker på den bestämda förfallodagen men detla beror på borgenären eller händelse som är atl hänföra lill honom. Den situationen all borgenären beviljar anstånd med betalningen har jag berört i avsnittet 6.5.3.

Förevarande beslämmelse innebär alt ränta ulgår från förfallo­dagen, alltså inte från och med denna dag. När betalningen försenas på grund av dröjsmål på borgenärens sida, ulgår ränta från del dröjsmålet upphört.

1 enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.5.5 innehåller ränte­lagen inte några särskilda regler om ränta vid regresskrav. Fråga uppkommer emellertid från vilken tidpunkt dröjsmålsränta skall räknas, om en fordran med bestämd förfallodag infrias av en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer och han därefter framställer regress­krav mot medgäldenär. Liksom ulredningen anser jag all ränta bör utgå från den bestämda förfallodagen även vid regresskravet. Från den


 


Prop. 1975:102                                                       119

gäldenärs synpunkt som utsätts för regresskravet är nämligen förfallo­dagen att betrakta som bestämd i förväg, och han bör därför vara beredd att betala den dagen. Den omständigheten atl en medgäldenär i första hand infriar skulden bör inle medföra någon lättnad i den andres skyldighet all utge dröjsmålsränta på del belopp som slutligen skall stanna på honom.

Vad jag nu har sagt förutsätter emellertid alt den krävande gäldenären antingen själv har betalat senast på förfallodagen eller atl han vid betalning har utgett dröjsmålsränla enligl huvudregeln. Har borgenären låtit sig nöja med betalning efter förfallodagen ulan all kräva ränta, kan givetvis den gäldenär som har betalt och sedan söker regress inle kräva ränta förrän från tiden för sitt utlägg.

Andra stycket, som motsvarar 2 § andra slyckel i ulredningens lagförslag, innehåller en specialregel som preciserar utgångspunkten för beräkningen av dröjsmålsränla på fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighel alt redovisa medel som han har mottagit av uppdragsgivaren eller tredje man. 1 sådana fall ulgår ränta från dagen för redovisningen eller, om denna inle avges i rätl lid, från den dag då redovisning borl ske.

Redovisningsskyldighet anses vara karakteristisk för sysslo-mannaavlal och liknande förhållanden som beror på lag, t.ex. förmyndares förhållande till den omyndige i fråga om egendom som förmyndaren förvallar. Men sådan skyldighel kan förekomma även utanför sysslomannaförhållanden i vidsträckt mening, t.ex. om någon får annans egendom om hand obehörigen eller av misslag.

Redovisningsskyldighet är inte reglerad genom lagregler av generell karaktär men förekommer ändå som ell centrall begrepp i vissa betydelsefulla rättsregler. I 10 kap. 1 § brottsbalken föreskrivs ansvar för förskingring för den som åsidosätter vad han har alt iaktta för all kunna fullgöra sin skyldighe-t atl utge eller redovisa för egendom som han har fåll i besittning för annan på grund av avtal eller slällning. Lagen (1944:181) om redovisningsmedel bygger likaså på begreppet redovisningsskyldighet, och förarbetena till denna lag har ansells ge vid handen all begreppet där är avsett alt ha samma innehåll som i förskingringsparagrafen. I båda fallen förutsätts i stort sett begreppet redovisningsskyldighet som bekant.

Redovisningsskyldigheten är sålunda straffrättsligt sanktionerad och är dessutom förenad med ell sakrättsligt privilegium för den redo-visningsberälligade. Dennes rättighet skiljer sig därigenom klart från exempelvis en säljares rätt till köpeskilling eller en förslräcknings-givares rätl atl återfå del försträckta beloppet. En annan sida av redovisningsskyldigheten är förpliktelsen atl lämna uppgifler till den redovisningsberälligade, ofta vid olika tillfällen under skyldighetens bestånd och regelbundet vid upphörandet av det rättsförhållande som


 


Prop. 1975:102                                                       120

konstituerar skyldigheten. Även häri visar sig en olikhet mol exempelvis en köpares och en låntagares förpliktelser. Civilrällsligl sett innefattar redovisningsskyldighet ofta en förpliktelse att utge ränta eller annan avkastning även för liden innan rättsförhållandet upphör. Den närmare beskaffenheten av denna förpliktelse får antas bero av de regler som är karakteristiska för sysslomannaskapet och andra fall av redovisningsskyldighet. Det skulle föra för långt att här gå in på frågan i vilken utsträckning en syssloman är skyldig att göra omhändertagna medel räntebärande och vilka sanktioner som kan träffa honom om han skulle försumma del.

När det gäller tiden efter det att den redovisningsskyldige har lämnal eller borde ha lämnal slutredovisning är det fråga om en dröjs­målssituation. I avsaknad av särskilda bestämmelser skulle den bedömas enligt räntelagens allmänna regler om dröjsmålsränla, med bl.a. den skillnad mellan fordringar med och utan bestämd förfallodag som görs där. En tillämpning av dessa regler överensstämmer dock inte med nuvarande rättspraxis, och en sådan tillämpning synes inle heller vara lämplig för framtiden. Mot denna bakgrund har bestämmelsen i förevarande stycke ställts upp.

Räckvidden av bestämmelsen är såtillvida begränsad som regeln endast avser fordran i pengar, på vilken ränta kan utgå, och inle andra fall av redovisningsskyldighet belräffande egendom. Avgörande för regelns tillämplighet är om någon har innehaft egendom på sådant sätt att han bort betrakta den som etl främmande värde vilkel tillkommer annan och om han på grund därav blivil skyldig all utge pengar.

Åtskilliga sådana fall är reglerade i särskild lagstiftning. Som del mest allmänna fallet kan betraktas sysslomans skyldighet enligl 18 kap. 1 och 9 §§ HB. Vidare kan erinras om förmyndares och god mans redovisningskyldighet (se 16 kap. I § och 18 kap. 8 § föräldrabalken). Boutredningsman är redovisningsskyldig enligl 19 kap. 15 § ärvdabalken. En utvidgad redovisningsskyldighet för boutredningsman har föreslagits i prop. 1974:142. Lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande innehåller beslämmelser om redovisningsskyldighet i 7 och 13 §§. Även belräffande god man enligl lagen (1904:48 s. 1) om samäganderält (14 §) är sådan skyldighel föreskriven. Delägare i handelsbolag eller enkelt bolag kan bli redo­visningsskyldig enligl 11 eller 47 § lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag. När det gäller sjölagen (1891:35 s. 1) kan nämnas huvudredares redovisningsskyldighet enligl 48 § och befälhavares redo­visningsskyldighet enligt 68 §.

Redovisningsskyldighet föreligger emellertid i många fall även utanför det lagreglerade området. Sådan skyldighel kan exempelvis uppslå då betalning av misslag eller annan anledning sker lill fel person. Om någon som innehar annans egendom säljer denna, lorde


 


Prop. 1975:102                                                       121

ofla redovisningsskyldighet inträda med avseende på substitutet. Det är emellertid inle möjligl alt här uttömmande och exakt ange när del uppslår sådan redovisningsskyldighet som bör falla under förevarande bestämmelse. Vissa uttalanden på denna punkt, till vilka jag kan ansluta mig, har gjorts av ulredningen (belänkandet s. 118 - 120).

I lagtexten anges atl fordringen skall avse medel som den redovis­ningsskyldige har mottagit av huvudmannen eller av tredje man. Ordet "huvudmannen" åsyftar såväl uppdragsgivare som annan till vars förmån redovisningsskyldigheten gäller. Men medlen kan också ha erhållits från tredje man, ell fall som är särskilt praktiskt när någon har försålt annans egendom - behörigen eller obehörigen - och därvid uppburit medel som tillkommer huvudmannen. Regeln avser emellertid inle fordran som huvudmannen kan ha mol den redovis­ningsskyldige t.ex. på grund av alt denne har erhållit förskott på arvode e.d. som inte hell har gått ål.

Regeln innebär i första hand all om redovisningsräkning läggs fram i normal ordning men beloppet ändå inle betalas ul genast, så ulgår dröjsmålsränla omedelbart. Del kan förekomma all den redovis­ningsskyldige avger redovisningsräkning men avvaktar godkännande eller invändning från den redovisningsberätligades sida, innan utbetalning sker. Detta fall bör bedömas så, atl räkningen endasl innefattar elt förslag, vilkel blir definitivt efter viss kortare lid om protest uteblir. Skulle särskild redovisningsräkning inte anses nödvändig - den redovisningsskyldige är exempelvis oslridigl skyldig all ulan avdrag utge ell belopp som han har uppburit för annans räkning - skall ränta utgå från del alt betalning hade bort ske. Om redovisningsräkning inle avges i räll lid ulgår dröjsmålsränta från den dag då redovisning hade borl äga rum.

När redovisningsräkning bör avges får bedömas enligl innehållet i de lagbestämmelser, avtal eller rättsprinciper som annars är tillämpliga. Är det fråga om egendom som obehörigen innehas eller som trätt i stället för obehörigen innehavd egendom, inträder redovisnings­skyldigheten omedelbart när medlen uppbärs. Förevarande regel medför då atl dröjsmålsränta börjar ulgå genast.

Etl särskilt problem, som även berör ränteberäkningen, uppkommer när en huvudman sedermera befinns berättigad lill högre belopp än det som sysslomannen genom sin redovisning har förklarat sig villig all belala. Frågan rör närmast om ränta då skall ulgå på del tillkommande beloppet från dagen för redovisning, resp. från dagen då redovisning borde ha skell, eller från den dag då den redovisningsberälligade framställde sådant krav som anges i 4 §. Liksom ulredningen anser jag all detta problem bör lösas så, atl i den mån kravet avser medel som omfattas av redovisningsskyldigheten, så bör ränta ulgå från dagen då redovisning skedde eller borde ha skett, även om exempelvis vissa


 


Prop. 1975:102                                                       122

belopp av misslag eller annan anledning inle har tagits upp eller tagils upp felaktigt. Om å andra sidan tvisten rör sysslomans arvode, som har dragits av från det belopp som denne haft atl utge, bör samma principer tillämpas som annars belräffande arvode, dvs. ränta utgår endasl i den mån krav framställts med angivande av ränleförpliklelsen. Situationen blir med andra ord densamma som om förskott lämnats på arvode, ulan redovisningsskyldighet. Bara om kravet på arvode var uppenbart obefogat, så alt den redovisningsskyldige inle haft räll all begagna sig av möjligheten all kvitta anspråket mol skyldigheten all utge medel som tillkom huvudmannen bör regeln belräffande redovisningsfordran liilämpas.

Frågan vilken räntefot som bör tillämpas i redovisningsfallen ämnar jag återkomma lill i specialmoliveringen lill 6 §.

Paragrafen reglerar utgångspunkten för dröjsmålsränla vid fordringar som inle har en i förväg bestämd förfallodag och inte heller grundar sig på redovisningsskyldighet. Bestämmelserna, som motsvarar 3 § i utredningens förslag, ersätter den nuvarande femprocentsregeln i 9 kap. 10 § HB. Den viktigaste ändringen är atl stämning inle längre skall utgöra förutsätining för alt dröjsmålsränta skall börja ulgå. Beträffande skälen för bestämmelserna får jag hänvisa lill i första hand avsnittet 6.2.1 i den allmänna motiveringen.

Första stycket upptar huvudregeln om dröjsmålsränla på fordringar med obestämd förfallodag, medan andra slyckel innehåller en specialregel för skadeståndskrav och fordringar av liknande karaktär. Tredje stycket innehåller en kompletterande regel om verkan av stämning o.d. när dröjsmålsränta inle förul har utgått.

Första stycket blir direki tillämpligt exempelvis i kontrakts­förhållanden, när den ena parlen är skyldig all belala ell vederlag i pengar utan alt liden för betalningen är överenskommen i förväg. Elt enkelt och praktiskt exempel är atl en hantverkare ulför en reparation och sänder en räkning på sitt krav när arbetet har ulförls. På grund av hänvisning i 38 § köplagen blir förevarande bestämmelser också tillämpliga i de vanliga fall där en säljare låter köparen få besittning till del sålda godset och sänder en räkning på köpeskillingen ulan all särskild kredittid är överenskommen. Både vid avtal om tjänster och vid köp avser bestämmelserna såväl avtal där båda parter är närings­idkare som avtal mellan näringsidkare och konsument eller avtal mellan privatpersoner. På grund av hänvisning i 6 § skuldehrevslagen kommer bestämmelserna också att gälla när etl skuldebrev som inle löper med ränta är betalbart vid anfordran. Med eller utan stöd av särskilda hänvisningar i andra lagregler blir förevarande beslämmelser tillämpliga i ell stort anlal andra fall. Liksom när del gäller 3 § kan tidigare rättspraxis


 


Prop. 1975:102                                                       123

vara lill vägledning vid tillämpning av bestämmelserna i den mån nya specialregler inle har kommil lill i delta sammanhang.

Enligt bestämmelserna börjar dröjsmålsränla ulgå trettio dagar efter det att borgenären har avsänt räkning eller annars framställt krav på betalning. Kravel skall avse bestämt belopp och innehålla en erinran om att underlåtenhet all betala medför skyldighet att utge ränta.

1 enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.2.1 behöver kravel inte vara skriftligt utan kan ske muntiigen, direki eller per telefon. 1 sistnämnda fall kan det dock vara svårl för borgenären all styrka exempelvis atl han har erinrat om räntepåföljden, och från den synpunkten kan skriftlig form vara alt tillråda. Räntans höjd behöver inte anges i kravet.

Bestämmelsen om alt kravet skall avse bestämt belopp kan behöva tillämpas något olika, beroende på omständigheterna. Om exempelvis beloppet skulle vara exakt känt för gäldenären men inle för borgenären, kan del inle fordras mer än alt borgenären preciserar beloppet så myckel alt något missförstånd inle kan uppstå.

Skulle det genom avtal vara överenskommet alt dröjsmålsränta skall utgå, behöver kravel inte särskilt erinra om räntan. Detla följer av all räntelagen i sin helhet är dispositiv. I praktiken torde emellertid även i sådana fall kravet ofta åtföljas av en erinran om ränleförpliklelsen.

Jag vill i detta sammanhang liksom i den allmänna motiveringen erinra om atl krav i vissa fall kan komma alt omfattas av inkassolagens regler. I så fall gäller att kravel måste framställas skriftligen och all, om det avser ränta, den som framställer kravel skall särskilt ange räntesals, del belopp på vilket räntan beräknas och den lid ränteanspråkel avser.

När del gäller den närmare beräkningen av tretliodagarsfristen blir 2§ lagen (1930:173) om beräkning av lagsladgad lid tillämplig. Den dag då gäldenären senast måsle belala för all undgå dröjsmålsränla är den sista dagen i Irelliodagarsperioden.

I enlighet med vad jag har förordal i den allmänna motiveringen räknas tretliodagarsfristen från den dag då borgenären avlämnade eller avsände sitt krav. Efiersom ingen särskild regel har upptagils om alt räkning eller annat meddelande går på mottagarens risk, lorde av allmänna rättsgrundsatser följa atl avsändaren bär risken för all en försändelse med en räkning kommer borl. Om försändelsen skulle återkomma såsom obeställbar och avsändaren därefier avsänder den på nytt till den rikliga adressen, kan han inte räkna del ursprungliga avsändandet som ulgångspunkl för ränteberäkningen.

Den huvudregel som har behandlats nu är inle tillämplig, om undantagsvis krav försenas så myckel atl det inte kommer fram inom Ireltiodagarsfristen. För detla fall föreskrivs i första stycket andra punkten atl ränta inte utgår förrän kravel har kommit gäldenären lill hända. Även denna regel har jag kommenterat i avsnittet 6.2.1 i den


 


Prop. 1975:102                                                       124

allmänna motiveringen. Sammanställd med huvudregeln kan undantagsbestämmelsen sägas innebära alt om kravel försenas på väg lill gäldenären på grund av fel i postgången e.d., så minskar den räntefria tidsfristen i motsvarande mån, men atl gäldenären dock alllid undgår skyldigheten all utge dröjsmålsränla om han betalar så snarl kravel kommer honom till hända.

Det bör observeras all första stycket, liksom de övriga styckena i denna paragraf, gäller endasl om fordringen är förfallen. Skulle borgenär framställa krav i den ordning som här anges för en fordran som inle är förfallen vid utgången av tretliodagarsfristen, ulgår dröjsmålsränta försl från del fordringen förfaller.

Atl här gå närmare in på de olika reglerna om fordringars förfallotid är knappast möjligl. Eftersom kravel på all fordran skall vara förfallen får betydelse främsl vid köp, kommer jag emellertid all något beröra denna fråga i motiveringen till 38 § köplagen. Jag ämnar också i del följande säga något om när skadestånd är förfallet till betalning.

Liksom när det gäller 3 § förulsätls enligl förevarande bestämmelser all betalningstiden "försitles". Dröjsmålsränta utgår således inle om del beror av borgenären atl gäldenären inle betalar i tid. Atl gäldenären på grund av force majeure är förhindrad all belala på förfallodagen hindrar däremot inle atl ränta utgår. Har dröjsmålsränta börjat ulgå, fortsätter den all löpa t.o.m. den dag då betalning sker.

Andra stycket innehåller, som tidigare nämnts, en specialregel belräffande skadeståndskrav och liknande fordringar. Regeln har behandlats i avsnittet 6.5.4 i den allmänna motiveringen.

Under regeln faller skadestånd såväl i utomobligaloriska förhållanden som i kontraktsförhållanden. Vidareomfallar regeln vissa typer av ersättning som rättslekniskl inte räknas som skadestånd. Såväl när del gäller skadestånd som annan ersättning är del dock en förut­sättning all beloppet inle kan fastställas utan särskild utredning.

Som exempel på ersättning som faller under förevarande besläm­melse och som inle utgör skadestånd kan nämnas ersättning som säljare enligt 36 § köplagen har rätl till på grund av köparens dröjsmål med mottagandet av godset. Även den ersättning ål hyresgäst för avhjälpande av fel i förhyrd lägenhet som avses i 12 kap. 11 § jorda­balken kan komma i fråga. Ytterligare exempel på ersältningsfall som omfattas av förevarande beslämmelse är sådan ersättning för värde­minskning resp. kostnad som avses i 5 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, ersättning till arrendator för avhjälpande av brisl enligt 9 kap. 18 § andra stycket jordabalken saml ersättning för utfört arbete enligt 9 kap. 19 § och 21 § första slyckel jordabalken. Däremot bör inle ersättningskrav enligt 9 kap. 15 § jordabalken falla under regeln, eftersom det här finns en annan lämplig utgångspunkt för ränleberäk­ningen. Inte heller bör regeln omfatta fall då part är berättigad lill


 


Prop. 1975:102                                                       125

nedsättning i vederlag, t.ex. köpare av lös egendom enligl 42 och 43 §§ köplagen eller fastighetsköpare enligt 4 kap. 12 § jordabalken. Utanför regeln faller likaså arbetstagares krav på lön under uppsägningstid m.m. Den närmare avgränsningen av bestämmelsens tillämplighet får överlämnas till rättstillämpningen.

1 och för sig skulle den nu aktuella bestämmelsen kunna liilämpas också på försäkringsersättning. Reglerna i 24 § försäkringsavtalslagen innefattar dock en specialreglering som formellt får företräde framför förevarande beslämmelse. Bestämmelsen kan emellertid tillämpas direkt om förfallodagen för försäkringsersättning av någon anledning inte kan anses bestämd.

Med alt beloppet inle kan fastställas ulan särskild utredning avses att det fordras utredning om de faktiska förhållandena, inte att det juridiska läget är komplicerat. Behovet av utredning kan avse såväl förulsältningarna för ersättningsskyldighet över huvud taget, t.ex. om vållande föreligger när krav på skadestånd framställs, som beloppet, dvs. slorieken av den ersällningskrävandes förlust.

Tretliodagarsfristen räknas från den dag borgenären har framställt krav på ersättning och dessuiom lagl fram utredning som med hänsyn lill omständigheterna skäligen kan begäras av honom. För del fall alt kravet och ulredningen undantagsvis skulle försenas, så all handlingarna inte kommer fram inom tretliodagarsfristen, föreskrivs alt gäldenären inte är skyldig all belala ränta förrän han har fått del av kravet och utredningen.

1 motsats till vad som gäller enligl huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf behöver något bestämt belopp inle anges i kravel. Efiersom del ofta krävs ytterligare utredning innan skadeslåndsskyldighelen kan fastställas och dröjsmålsränlan givelvis räknas på del slutligt fastställda beloppet, blir del av mindre betydelse all borgenären redan från början anger etl bestämt belopp. Det fordras inle heller atl borgenären i samband med kravel anger all underlåten­het all betala medför skyldighel all utge ränta.

När del gäller omfattningen av den utredning som borgenären skall vara skyldig all lägga fram har jag redan i den allmänna motiveringen anfört att utredningen inte skall behöva vara lika omfattande som den utredning som kan krävas för atl talan skall bifallas i en skadestånds­process. Hur myckel som i detla sammanhang bör fordras av den skadeslåndskrävande får bero av omständigheterna. 1 den mån den mot vilken kravet riktar sig inte kan la slällning utan kännedom om omständigheter som är uteslutande tillgängliga för den skadelidande, får del antas all denne inle har fullgjort vad som ankommer på honom förrän han har lagt fram uppgifter om dessa omständigheter. Del kan inte heller anses atl den som kräver ersättning alltid har fullgjort sin skyldighel, om han exempelvis har fyllt i etl formulär som översänts av


 


Prop. 1975:102                                                       126

etl försäkringsbolag, utan ibland kan mera omfattande aktivitet krävas. Vad beträffar prisnivån på skadad egendom - t.ex. värdei av en begagnad bil av vanlig typ - eller vedertagna normer för beräkning av ersättning för personskada, bör man däremot inte fordra att den som begär ersättning skall skaffa ulredningen. Åtminstone om den mot vilken kravet riktas yrkesmässigt handlägger skadeståndskrav, bör det vara tillräckligt all den skadelidande på begäran lägger fram behövliga sakuppgifter.

Liksom övriga regler i paragrafen förutsätter även den nu aktuella bestämmelsen att fordringen är förfallen. På denna punkt får man tillämpa de regler som är speciella för rättsförhållandet i fråga. Häri föreligger ingen skillnad mot gällande rätt, och de normer som tidigare har utbildats berörs inte av räntelagen. I allmänhet torde en fordran på skadestånd vara förfallen i räntelagens mening i och med att krav har framställts och behövlig utredning lagts fram. En annan sak är att skadeståndsskyldigheten ofta inle kan slutligt fastställas förrän senare.

När sakskada har uppstått och den skadelidande kräver ersättning för återanskaffning, lorde denna fordran ofta inte vara förfallen förrän han faktiskt har verkställt åleranskaffningen och betalt. I den praktiskt ofla återkommande situationen atl den ersällningsberätiigade sänder räkning för reparation lill ett försäkringsbolag, vilket betalar räkningen direkt till reparatören, uppslår således i allmänhet ingen fråga om dröjsmålsränta för räkningens belopp, även om reparationen sker åtskillig tid efter det alt den skadelidande först framställde krav på skadestånd och lade fram utredning. En annan sak är att om försäkringsbolaget dröjer med alt belala räkningen lill reparatören, bolaget kan ådra sig skyldighel all belala dröjsmålsränla lill denne. Om ell försäk­ringsbolag som sedermera befinns vara skyldigt utge visst belopp har vägrat all belala en räkning och denna därför har betalats av den skadeli­dande själv, kan likaledes dröjsmålsränta komma alt ulgå på räkningens belopp. Beträffande stilleståndsersältning får liksom hittills bedömas från fall till fall huruvida sådan förfaller successivt, t. ex. månad för må­nad, eller i sin helhel vid stilleslåndstidens slut.

Om del i samband med atl skadestånd fastställs bestäms all skadeslåndsbeloppet skall betalas vid viss tidpunkt, blir det fråga om en fordran med bestämd förfallotid. Underlåter i sådant fall den skadeståndsskyldige atl betala i rält lid, blir regeln om dröjsmålsränta i 3 § tillämplig. Om skadeståndet skall ulgå i form av livränta som förfaller vid olika bestämda tidpunkter, får naturligtvis dröjsmålsränta beräknas särskilt for varje post.

Ibland kan omständigheterna vara sådana all den skadelidande lider en ränteförlust för tid innan dröjsmålsränla börjar ulgå enligt den nu behandlade regeln. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör man i vissa fall kunna la hänsyn härtill i samband med all skadestån-


 


Prop. 1975:102                                                       127

dels belopp fastställs.

I tredje stycket har lagils in en särskild beslämmelse om all ränta på förfallen fordran alllid ulgår senast från del all gäldenären delges stämning. Med delgivning av stämning jämställs delgivning av ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.2.1.

Ränta utgår från stämningsdagen även om något tidigare krav enligl räntelagen inle har framställts, och det kan sålunda länkas all gäldenären inle kommer i åtnjutande av någon treltiodagarsfrisl. Som jag har anförl i den allmänna motiveringen torde del dock vara sällsynt att stämning uttas och hinner delges gäldenären utan alt borgenären dessförinnan har varit i kontakt med honom för alt försöka få godvillig betalning lill stånd och viss tid har förflutit därefier.

Bestämmelsen om ränta från stämningsdagen gäller också skadeståndskrav, och den kan liilämpas även om behövlig utredning inle läggs fram förrän under processen. Om fordringen inle är förfallen ulan förfaller försl under processens gång, ulgår dock ränta försl från förfallodagen.

Liksom vid fordran med bestämd förfallodag kan del vid fordran för vilken förfallodagen är obestämd bli fråga om hur ränta skall beräknas när en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer infriar den gemensamma skulden och därefier anställer regresskrav mol medgäldenär. I sådanl fall bör medgäldenären i allmänhet inle vara skyldig alt utge dröjsmålsränta, såvida han inte själv har blivit krävd på del sätt som anges i förevarande paragraf och åtnjutit den föreskrivna fristen. I allmänhet innebär detla atl gäldenären måsle ha mottagit krav på bestämt belopp med angivande all underlåtenhet all belala medför skyldighel alt utge ränta. Om flera personer är .solidariskt skadeståndsskyldiga, måsle var och en av dem ha erhållit krav jämte utredning. Undantag från de nu angivna principerna kan emellertid tänkas gälla på grund av särskilda omständigheter, t.ex. avtal vid rätts­förhållandets uppkomst.

Denna paragraf, som motsvarar 5 § andra slyckel i ulredningens lag­förslag, anger räntefoten vid avkaslningsränla. Avkaslningsränlan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar del vid varje tid gällande diskontot med ett tillägg av två procentenheter. Skälen för denna regel har utvecklats i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.

Under remissbehandlingen har från något håll föreslagils atl uppgift om gällande diskonto skall publiceras i författning eller på annal liknande sätt. Jag anser dock inle atl någon sådan publicering behövs. Uppgifter om diskontot och ändringar däri får stor spridning genom massmedia. Det är dessuiom lätt all hos riksbanken eller annan bank la


 


Prop. 1975:102                                                       128

reda på vilkel diskonto som gäller eller har gällt.

Regeln i denna paragraf avser, såvitt räntelagen angår, bara 2 § andra stycket, dvs. ränta vid återbäring av pengar efter hävning av avtal. På grund av hänvisningar i särskilda lagar kan emellertid regeln bli tillämplig även i andra fall. Däri ligger i själva verkel också regelns främsta betydelse.

Avkastningsränta är avsedd alt utgå lill dess betalning sker eller till dess dröjsmålsränla börjar utgå i enlighet med reglerna härom. Detta utsägs direki i 2 § andra slyckel och avsikten är atl detsamma skall gälla när ränta utgår på grund av hänvisning lill räntelagen i special­beslämmelse. Även om ränteberäkningen härigenom kan bli något mera komplicerad än om en enhetlig räntefot tillämpades för hela den tid under vilken ränta utgår, lorde likväl den nu angivna principen vara nödvändig. Bl.a. kan den omständigheten alt en borgenär under en tid har varil berättigad lill avkaslningsränla inle utgöra något skäl lill atl han, när dröjsmål har uppstått, skulle få nöja sig med lägre dröjsmåls­ränta än annars.

Avkaslningsränla är inle avsedd all ulgå som ränta på ränta. I de fall där avkaslningsränla blir aktuell kan det vanligen inte förrän i efterhand, när förfallotiden inträder, bestämmas hur stort del belopp är på vilkel sådan ränta skall utgå, och ränta på ränta skulle då vanligen synas omotiverad. Ränta kan emellertid komma all ulgå på ränta lill följd av avtal eller regler som är karakteristiska för del särskilda rätts­förhållandet.

Denna paragraf, som motsvarar 5 § första slyckel i ulredningens förslag, anger räntefoten vid dröjsmålsränta. Denna ränta beräknas för år enligl en räntefot som motsvarar det vid varje tid gällande diskontot med ell tillägg av fyra procentenheter. Beträffande skälen för denna regel får jag hänvisa lill avsnitten 6.2.2 och 6.2.3 i den allmänna motiveringen.

Lika litet som avkaslningsränla ulgår dröjsmålsränla som ränta på ränta. Förfallen dröjsmålsränta som inle har betalats läggs alltså inte till kapitalet, hur länge dröjsmålsränla än ulgår. Principen atl dröjsmålsränta inte utgår som ränta på ränta är hävdvunnen, och jag har inte funnil skäl all låta den komma till uttryck i lagtexten. Undantag från principen kan emellertid gälla på grund av avtal eller särskilda bestämmelser i annan lagstiftning.

Förevarande paragraf är tillämplig även i fall som avses i 3 § andra stycket, dvs. när den som är redovisningsskyldig inle betalar sin skuld i lid. 1 det sammanhanget bör påpekas atl syssloman enligl allmänna rättsgrundsatser ofla har alt göra huvudmannens medel räntebärande under uppdragets bestånd och att han vid avgivande av redovisning då


 


Prop. 1975:102                                                       129

har all tillgodoräkna huvudmannen den ränta som har flutit in. I den mån räntan hänför sig lill lid före redovisningstillfällel faller den utanför räntelagens regler om dröjsmålsränla. Om emellertid den redovisningsskyldige försitter betalningstiden i förhållande till huvud­mannen, blir han skyldig att utge ränta enligl den räntefot som anges i förevarande paragraf, och det blir i sådant fall ulan betydelse om han har haft medlen placerade lill en lägre ränta än som motsvarar ränte­lagens regel.

Som ulredningen har framhållit kan del emellertid länkas all den redovisningsskyldige under den lid han har varil i dröjsmål faktiskt har lyckats uppnå bättre avkastning än som motsvarar den legala dröjsmålsränlan. I så fall bör den redovisningsskyldige vara pliktig atl utge hela avkastningen, alltså även vad som överstiger den dröjsmålsränta som anges i lagen. Hans skyldighel alt utge ränta bör alltså inte förminskas av att han kommer i dröjsmål. Efiersom situationen får antas vara sällsynt och den angivna principen är ganska självklar, har jag inte ansett del nödvändigt all la in en särskild bestämmelse härom i lagen.

Paragrafen innehåller speciella beslämmelser om dröjsmålsränla belräffande skuldebrev och andra fordringar som på grund av avtal löper med ränta före förfallotiden, exempelvis fordringar på köpeskilling med lång kreditlid. Bestämmelserna, som i sak överens­stämmer med 6 § i utredningens lagförslag, har behandlats i avsnittet 6.6.2 i den allmänna motiveringen.

Paragrafens huvudregel motsvarar 6 § första stycket skuldebrevs­lagen i dess hittillsvarande lydelse. Regeln innebär att om fordran löper med ränta när den förfaller lill betalning och gäldenären försitter betalningstiden, så fortsätter ränta alt ulgå efter samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Om emellertid den angivna räntefoten är lägre än den legala dröjsmålsränlan, dvs. den ränta som anges i 6 § räntelagen, så skall räntan höjas till den legala dröjsmålsräntans nivå. Är förfallodagen bestämd i förväg, ulgår den högre räntan omedelbart från den dagen, om betalningstiden försills. Skulle för redovisnings­fordran bestämd ränta vara avtalad, ulgår den högre räntan från den dag redovisning avgavs eller borde ha avgivits. 1 övriga fall måsle för­utsättningarna i 4 § vara uppfyllda för att den högre räntan skail börja utgå. Höjning sker alltså i princip försl sedan borgenären har krävt betalning med erinran om räntepåföljden saml del därefier har förflutit trettio dagar ulan atl betalning har skell. Under liden från förfallodagen lill dess ränta skall börja ulgå enligl 4 § utgår ränta enligl huvudregeln i förevarande paragraf, dvs. efler samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Skulle borgenären inte framställa krav på del 9    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                       130

sätt som anges i 4 § första slyckel, får han även efler dröjsmålet nöja sig med den i avtalet angivna räntan, trots att denna är lägre än den legala dröjsmålsräntan. Om undantagsvis avtal innehåller bestämmelse om ränta vid skadeståndskrav, t.ex. alt ränta ulgår från det skada har uppstått, fordras för alt högre ränta skall ulgå all krav har framställts och utredning förebragts saml gäldenären åtnjuiii frist. Om den räntefot som gällde vid förfallodagen är högre än den legala dröjsmåls­ränlan, är givelvis huvudregeln i paragrafens första punkt tillämplig under hela den lid dröjsmålet varar.

Vid remissbehandlingen har från något håll begärts klarläggande av hur bestämmelserna skall liilämpas i fall då det i skuldebrevet före­skrivs atl kapitalbeloppet successivi skall justeras efler t.ex. förändringar i konsumentprisindex medan räntan då i gengäld har satts förhållandevis lågt. Enligl min mening finns inte anledning all bedöma de berörda fallen på annat sätt än andra fall när räntan har satts lågt. Är den ränta som löper före förfallodagen lägre än den legala dröjsmålsräntan, skall alltså den högre räntan ulgå i enlighet med vad jag nyss har angett.

Under remissbehandlingen har också berörts frågan om man vid tillämpningen av förevarande beslämmelser skall la hänsyn lill de provisioner samt eventuella kredit-, expeditions- eller aviserings-avgifter som kreditgivaren anser sig ha räll atl la ul av gäldenären. För min del anser jag atl hithörande belopp inle kan räknas in i räntan.

Kredilköpkommitlén diskuterar frågan huruvida fordran vid avbelalningsköp kan anses löpa med ränta som skall vara avgörande för dröjsmålsräntans höjd när konlraklsformuläret saknar klausul om dröjsmålsränla men innehåller en serie uppgifter som anknyter till ränletermer. 1 likhel med kommitién anser jag atl fordran enligt sådanl avbelalningskontrakt inte kan anses löpa med ränta i räntelagens mening. Jag vill betona atl jag med uttrycket "löper med ränta" inle har avsett all åsladkomma någon saklig förändring i förhållande lill den formulering som nu finns i 6 § skuldebrevslagen, dvs. atl ränta skall vara utfäsl.

Även enligl förevarande paragraf är del en förutsättning för dröjsmålsränta att betalningstiden försills. Skulle underlåtenheten atl betala bero på omständigheter som är alt hänföra till borgenären, utgår således inle dröjsmålsränta, lika litet som annars enligl ränte­lagen. Avgörande är alt gäldenären försitter betalningstiden för kapitalbeloppet av fordran. All räntebetalning inte sker i rätt lid påverkar inle räntefoten för framliden.

Övergångsbestämmelserna

I enlighet med vad jag förordal i avsnittet 6.7 föreskrivs i övergångs­bestämmelserna atl räntelagen träder i kraft den 1 juli 1975 men all


 


Prop. 1975:102                                                                     131

den inle gäller i fall då skyldighet all utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet. Detla innebär alt om exempelvis en fordran har för­fallit före ikraftträdandet och dröjsmålsränla har börjat utgå med sex proceni lill följd av reglerna i 9 kap. 10 § HB. sä blir inle den nya lagen tillämplig. I enlighet med övergångsbeslämmelserna lill lagen om ändring i HB, som jag strax skall återkomma lill, forisäller i stället räntan att ulgå med sex proceni, även om betalningen skulle dröja avsevärd lid efler räntelagens ikraftträdande. Om vid fordran ulan bestämd förfallodag ränta har börjat utgå med fem proceni på grund av all stämning har skett och delgelts gäldenären, kommer på molsvarande säll denna ränta alt fortsätta atl utgå även efler del all räntelagen har trätt i kraft. Övergångsbesläm­melserna till räntelagen, jämförda med övergångsbestämmelserna lill skul­debrevslagen, innebär vidare all om skuldebrev på grund av avtal löper med ränta före förfalloliden, så blir efter dröjsmål den hittillsvarande regeln i 6 § första stycket skuldebrevslagen tillämplig, inle motsvarande beslämmelse i 7 § räntelagen. Den praktiska innebörden av delta är att om den avtalade skuldebrevsränlan är lägre än räntelagens dröjsmålsränta, så ulgår inle den högre räntan ens om förfallodagen inträffar efler räntelagens ikraftträdande.

Atl fordran har uppstått redan före räntelagens ikraftträdande är å andra sidan inte något hinder mot all lagen blir tillämplig, förutsatt atl del inte före ikraftträdandet har uppstått skyldighet alt utge ränta. Om exempelvis etl räntelöst skuldebrev har utfärdats före den 1 juli 1975 men förfaller försl därefier, kommer dröjsmålsränlan all bestämmas av räntelagen.

Av övergångsbestämmelsernas formulering följer all det är ulan betydelse huruvida ränta rent faktiskt har börjat erläggas före ikraft­trädandet. Del avgörande är i stället om skyldighet att utge ränta har uppkommit till följd av lag eller avtal.

För atl de nya reglerna om dröjsmålsränta på fordran utan bestämd förfallotid skall bli tillämpliga, krävs atl de ålgärder som anges i 4 § vidtas efler ikraftträdandet. En borgenär kan alltså inle framställa krav före ikraftträdandet och därmed uppnå all ränta enligt 6 § börjar ulgå tidigare än trettio dagar efler ikraftträdandet.

När del gäller avkaslningsränla har jag i avsnittet 6.7 framhållit all övergångsbeslämmelserna innebär all de nya reglerna får lillämpning i fall då återbelalningsskyldighet uppslår efter ikraftträdandet men all ränta enligt räntelagen inle utgår för lid före denna tidpunkt.

8.2 Förslaget till lag om ändring i handelsbalken

Genom denna lag upphävs 9 kap. 10 § handelsbalken samtidigt med all räntelagen införs. De upphävda reglerna skall emellertid fortfarande gälla i fall då skyldighel atl utge ränta har uppkommit före


 


Prop. 1975:102                                                       132

lagens ikraftträdande. Beträffande den närmare innebörden av detta får jag hänvisa till vad jag har sagt i specialmotiveringen till övergångs­bestämmelserna till räntelagen.

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om köp och byte av lös egendom

38 § köplagen innehåller f.n. en hänvisning lill 9 kap. 10 § HB och därutöver en specialregel för handelsköp. Enligl den senare regeln kan ränta utgå även för lid innan dröjsmål har inträtt. Som en följd härav gäller väsentligt olika rättsgrundsatser för handelsköp och för civila köp.

Enligt utredningens mening bör man i fortsättningen låta samma principer gälla för de båda kategorierna av köp. För en sådan ordning talar enligl utredningen åtskilliga skäl. Del kan anses mindre tillfreds­ställande att ge olika regler för handelsköp och andra köp, efiersom detla innebär alt köparens skyldighel atl utge ränta, förutsatt atl han är köpman, beror av att även säljaren är köpman. Den regel som gällt för handelsköp ansågs redan från början mindre lyckad, och den torde inte molsvara affärspraxis. Tyngden av de argument som vid köplagens tillkomst anfördes till slöd för en undanlagsregel för handelsköp minskas enligt utredningens uppfattning också avsevärt när ränta nu enligl räntelagen skall börja utgå förhållandevis kort lid efler det all räkning har avsänts.

Med hänsyn till del sagda föreslår utredningen atl man i 38 § köplagen lar in en hänvisning lill räntelagen som skall gälla be­lräffande både civila köp och handelsköp. Ulredningen föreslår därutöver en tilläggsregel som skall täcka några av de situationer som nu faller under den särskilda regeln för handelsköp. Tilläggsregeln, som även den skall gälla för såväl civila köp som handelsköp, går ut på all om säljaren har räll alt kräva betalning mot atl gods eller dokument hålls köparen lill banda, så ulgår dröjsmålsränta, även om förfallo­dagen inle är bestämd i förväg, från den dag säljaren framställer sådanl krav saml, till följd av atl betalning därvid inte erläggs, innehåller gods eller dokument. Regeln innebär alltså alt under de angivna om­ständigheterna samma regel liilämpas som om förfallodagen vore bestämd. Angående skälen för denna regel anför ulredningen all om säljaren har rält all kräva betalning vid anfordran och innehålla gods eller dokument om betalning ej erläggs, så visar delta all köparen inle skall ha någon frist för betalning. Motivering saknas alltså all tillämpa räntelagens treltiodagarsfrisl.

Vad ulredningen sålunda föreslagit har inle mött någon invändning vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig lill ulredningens förslag. 1 enlighet härmed har i förslaget lill ändring i 38 § köplagen


 


Prop. 1975: 102                                                     133

lagils in dels en allmän hänvisning lill räntelagen, såvitt gäller ränta på köpeskilling, dels en specialregel om ränta för del fallet alt säljaren har räll all kräva betalning mot alt gods eller dokument hålls köparen lill hända.

Genom all 38 § köplagen hänvisar till räntelagen kommer avgörande betydelse all tillmätas den omständigheten huruvida förfallodagen för köpeskillingen är bestämd i förväg eller inle. Denna fråga har emellertid betydelse även i gällande rält. I fråga om den gängse tolkningen av vad som gäller på denna punkt får jag hänvisa lill utred­ningsbetänkandel (s. 56 och 57).

I situationer då förfallodagen inte är bestämd i förväg bör särskilt observeras all även om krav har skett i den ordning som anges i 4 § första stycket räntelagen, ulgår inle ränta förrän köpeskillingen förfaller lill betalning. Av 14 § köplagen följer all köparens betal­ningsskyldighet vanligen inle inträder förrän godset kommer honom till hända. Principen gäller också vid distansköp, trots alt avlämnande anses ske när godset har omhändertagits av fraktförare eller bragts innanför fartygets sida (jfr 15 § köplagen). Som följd härav bör köparen, även om räkning har avsänts och kommil honom lill hända inom den treltiodagarsfrisl som anges i 4 § första slyckel räntelagen, inle vara skyldig alt belala köpeskillingen förrän godset har kommit fram. Dessförinnan är han inle heller skyldig atl belala dröjsmålsränla.

Om köparens skyldighel all betala inle är betingad av alt godset har mottagits, exempelvis därför atl betalning enligt avtalet skall ske i förskoll, förskjuts givetvis inle förfallodagen av all godset kommer fram lill köparen senare än som anlagils.

Om gods har sålts all betalas mol dokument, blir förhållandet delvis annorlunda. Del framgår nämligen av 71 § köplagen atl köparen i sådanl fall inle kan undandra sig betalning på den grunden all godset inle har kommit fram eller alt han inle har haft tillfälle all undersöka del. I sådanl fall blir emellertid förfalloliden beroende av all dokumentet har presenterats på sådanl säll som förulsätls för inträdet av köparens betalningsskyldighet, och räntelagen får tillämpas i anslutning därtill.

Vid tillämpningen av de nu angivna principerna får man emellertid göra undanlag för del fall all mottagandet av godset har blivit fördröjt på grund av omständighet som är all hänföra lill köparen. Ell exempel härpå är alt del ankommer på köparen alt hämta godset men han dröjer med detta. Om säljaren har avsänt räkning samlidigl med all godset hålls köparen lill hända men denne dröjer med all hämta del tills mer än trettio dagar har gått efler del all räkningen avsändes, kan han således inle göra gällande atl fordringen på köpeskillingen inle är förfallen. Elt annal exempel är alt faran för godset under transporten ligger på köparen och skälet lill atl godset inte har kommil fram inom


 


Prop. 1975:102                                                       134

tretliodagarsfristen från det alt räkning avsändes är alt godset har förstörts eller skadats under transporten. Köparen är under sådana för­hållanden skyldig att ge ut köpeskillingen oavsett vad som har inträffat med godset, och han kan inle åberopa all godset inte har kommil fram till befrielse från skyldigheten all utge ränta inom den tid som annars gäller.

Den särskilda regeln i 38 § köplagen får sin främsta betydelse när inkasso sker av dokument genom bank eller annan eller när exempelvis spedilör som har mottagit godset från säljaren för dennes räkning kräver betalning mot atl köparen erhåller godset. Om köparen i delta fall betalar inom sådan tid att säljaren inle gör bruk av sin rätt atl inne­hålla dokument resp. gods, uppslår ingen fråga om dröjsmålsränta. Skulle säljaren däremot när köparen inte betalar innehålla gods resp. dokument och senare utkräva köpeskillingen, utgår enligl den före­slagna regeln ränta från del kravel först framställdes.

Regeln gäller emellertid endast del fallet alt säljaren till följd av atl betalning inte erläggs innehåller gods eller dokument. Om säljaren avslår från sin rätl i detla avseende - antingen del beror på atl han vill bevilja anstånd med betalningen eller avståendet sker av annan anledning - blir de allmänna principerna i räntelagen tillämpliga. Om förfallodagen inte är bestämd, ulgår alltså ränta bara om köparen inle betalar inom tretliodagarsfristen från kravel.

8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsavtal

I 24 § första slyckel försäkringsavtalslagen har gjorts den ändringen alt den frist som försäkringsgivare har räll lill innan han behöver full­göra sin betalningsskyldighet i fall då utredning krävs har förlängts från fjorton lill trettio dagar. Angående skälen för denna ändring får jag hänvisa lill avsnittet 6.5.4. I lagrummet har vidare bestämningen "en månad" ändrats lill trettio dagar.

8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen om skuldebrev

1 enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.6.2 i den allmänna motiveringen ersätts de nuvarande reglerna i 6 § skuldebrevslagen av en erinran om all räntelagens bestämmelser gäller i fråga om ränta på skuldebrev. Av intresse är särskilt 7 § räntelagen, som närmast ersätter del hittillsvarande första stycket i 6 § skuldebrevslagen. Huvudregeln är liksom f.n. all om en fordran enligl skuldebrev löper med ränta när den förfaller till betalning och betalningstiden försitts, så fortsätter ränta atl ulgå efler samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Den nyheten har dock föreslagits atl om den avtalade räntefoten är lägre än


 


Prop. 1975:102                                                       135

den legala dröjsmålsränlan, så höjs den lill dröjsmålsräntans nivå. Jag hänvisar på denna punkt till specialmotiveringen lill 7 § räntelagen.

Om ränta inte är utfäst i skuldebrevet, gäller f.n. enligl en uttrycklig beslämmelse i 9 kap. 10 § HB alt gäldenären inte är skyldig att utge ränta för liden före förfallodagen. Denna princip kommer i departementsförslaget till uttryck i 2 § första stycket räntelagen.

8.6 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

22 kap. 5 §

Legat av oskiftat bo skall enligt 22 kap. 1 § ärvdabalken utges så snart det kan ske utan men för någon vars rätt är beroende av boets utredning. Denna regel om förfallolid kompletteras av regeln i 22 kap. 5 § ärvdabalken enligt vilken ränta efter fem proceni skall börja ulgå fyra månader efter testators död. Räntan kan alltså, åtminstone när boets beskaffenhet gör all ulredningen blir tidskrävande, komma atl börja ulgå innan legalarien kan kräva att legatet utbetalas lill honom. Det kan bl.a. med hänsyn lill att den lägre räntefoten fem proceni kommil lill användning anlas att ränteregelns syfte är all tillförsäkra legalarien en skälig förräntning på honom tillkommande penning­belopp i väntan på boulredningens slutförande. Situationen kan ses som etl specialfall av att medel skall förvallas på sådanl säll atl de ger skälig avkastning.

Utredningen föreslår att den fixerade räntesatsen fem procent byts ut mol en hänvisning till räntelagens regler om avkastningsränta. När den tidpunkt passeras vid vilken legatet enligl 22 kap. 1 § ärvdabalken skall utges kan emellertid situationen anses hell likvärdig med den som är för handen vid dröjsmål i allmänhet. Från den tidpunkten bör räntan enligt ulredningen beräknas efter den högre räntefot som gäller för dröjsmålsränta.

Vad ulredningen sålunda föreslagil har inte mött någon kritik vid remissbehandlingen. Även jag finner förslagel lämpligl. Den tid vid vilken legal skall utges enligl 22 kap. 1 § ärvdabalken är visserligen angiven på ell sätt som gör den mindre lämpad som ulgångspunkl för beräkning av dröjsmålsränta än som varit önskvärt. Emellertid är del motiverat all ränleregeln principiellt ger legalarien skydd mol ekonomisk förlust lill följd av all ulredningen obehörigen förhalas. Det får också förutsättas atl krav på dröjsmålsränla framställs endast i uppenbara fall. Därvid lorde det inte behöva uppstå några slörre svårigheter att beslämma utgångspunkten för beräkningen av den högre räntan.

Med hänsyn lill del anförda har 22 kap. 5 § ärvdabalken ändrats i sak på del sätt som ulredningen har föreslagit.


 


Prop. 1975:102                                                       136

25 kap. 7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om återbäring av egendom i fall då den som dödförklarats sedermera befinns vara vid liv. 1 tredje stycket föreskrivs all då egendom återbärs skall också gäldas ränta eller avkomst för liden efler det all innehavaren vann kunskap all annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämning delgavs honom. Ordalydelsen tyder på att vad som här avses är den avkomst eller ränta som faktiskt har uppburils under den tid innehavaren har besuttit egendomen i ond tro.

Enligl ulredningens mening bör förevarande situation närmast jäm­ställas med den som råder när redovisningsskyldighet åvilar den som omhänderhar belopp vilket tillkommer annan. Jag delar denna uppfattning. I enlighet härmed har i paragrafen lagils in en besläm­melse om alt ränta skall ulgå efler den räntefot som enligl räntelagen gäller i redovisningsfallen. Beträffande möjligheten all innehavaren uppburit högre avkastning än den dröjsmålsränla som lagen anger hänvisar jag till motiveringen till 6 § räntelagen.

8.7 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

4 kap. 25 §

I enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.6.3 har den nuvarande hänvisningen lill 9 kap. 10 § HB ersatts av en hänvisning till räntelagen. Vid köp av fast egendom lorde förfallodagen för köpe­skillingen oftast vara bestämd i förväg, varför det i regel torde vara 3 § första stycket räntelagen som blir tillämpligt. Undanlagsvis kan dock 4 § första slyckel få lillämpning. Räntefoten är i båda fallen den som anges i 6 § räntelagen.

12 kap.53 §

För del fall atl hyresgäst enligl hyresnämndens beslul eller enligl dom skall utge högre hyra för förfluten lid än som skolat ulgå förut innehåller 12 kap. 53 § andra slyckel jordabalken en föreskrift om ränta. 1 denna situation skall hyresgästen på överskjutande belopp belala sex proceni ränta som om beloppet förfallit lill betalning samtidigt med den förul utgående hyran. 1 beslulel eller domen får emellertid enligt tredje stycket i samma paragraf anstånd medges med betalningen av del överskjutande beloppet jämte ränta, om skäl föreligger lill del.

1 prop. 1974:151 med förslag lill lag om bostadsdomstol m.m. har föreslagits all första och tredje styckena i förevarande paragraf ändras så, atl del i stället för domstols dom blir fråga om beslut av bostadsdomstol. Vid upprättande av deparlementsförslaget har jag utgått från alt förslagen i den angivna propositionen genomförs.

Som ulredningen har föreslagil bör bestämmelsen i  12 kap. 53 §


 


Prop. 1975:102                                                       137

andra stycket jordabalken anpassas till räntelagen. Del kan därvid konstateras att den ränta som del är fråga om ulgår för lid före för­fallodagen och inte är någon dröjsmålsränla i egentlig mening. 1 enlighet därmed har ränteregeln anknutits lill 5 § räntelagen, dvs. det lagrum där räntefoten för avkaslningsränla finns angiven.

Det överskjutande (retroaktiva) beloppet anses förfalla lill betalning den dag då det avgörande varigenom höjningen har fastställts vinner laga kraft. Från denna dag är alltså hyresgästen i dröjsmål, om han inle betalar det överskjutande beloppet. Med hänsyn härtill föreskrivs i förevarande lagrum alt räntan från den dagen beräknas efler den räntefot som anges i 6 § räntelagen och vars höjd bestämls av hänsyn lill den ordinära dröjsmålssiluationen.

Som nyss nämnts får anstånd medges med betalningen av del över-skjulande beloppet jämte ränta. Därvid skall också förordnas i vilken ordning skulden skall regleras. Del får förutsättas all även räniefrågan då beaktas. Vid anstånd är emellertid situationen inle hell jämförbar med den som råder vid ordinärt dröjsmål, varför räniefrågan inle nödvändigtvis behöver lösas efler mönster av reglerna om dröjsmåls­ränla. I tredje stycket har därför lagils in en bestämmelse som ger möjlighet alt förordna all den lägre räntan skall ulgå under den tid som anståndet avser.

Under remissbehandlingen har Svenska kommunförbundet kritiserat del förhållandet all bestämmelser som svarar mol 12 kap. 53 § andra slyckel jordabalken inte finns beträffande andra avgifter för nyttjande­rätt enligl jordabalken, såsom arrendeavgift och tomträttsavgäld. Kommunförbundet anser atl sådana beslämmelser bör införas. Enligl min mening kan emellertid inte kommunförbundels begäran uppfyllas i detta lagstiftningsärende. I den mån reglerna om arrende och tomträtt behöver anpassas bättre till reglerna om hyra får del ske i annal sammanhang.

12 kap. 60 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om förskott på ersättning med anledning av alt lokalhyresförhållande upphör. 1 fjärde stycket föreskrivs all om hyresgäst har uppburit förskoll som överstiger den siulligl bestämda ersättningen, så är han skyldig alt belala tillbaka överskjutande belopp jämte sex procent ränta från dagen för beloppels mottagande. Bestämmelsen om sex proceni ränta har ersatts av en hänvisning till räntelagen. Härvid har jag liksom ulredningen ansett del lämpligast alt hänvisa till den lägre av de räntesatser som ränte­lagen anvisar, såvitt gäller tiden innan ersättningen siulligl har beslämts. Efiersom hyresgästen inte kan anses vara i dröjsmål innan del har avgjorts om del av förskottet behöver betalas tillbaka av hyresgästen, bör nämligen räntan betraktas som avkaslningsränla. När


 


Prop. 1975:102                                                      138

ersättningen har bestämts och hyresgästen vet vad han skall belala, finns det däremot inle något skäl för atl räntan skulle vara lägre än den som tillämpas i ordinära dröjsmålssilualioner, t.ex. när hyresgäst inte i rätt tid har erlagt hyran. En föreskrift har därför införts om atl den räntefot som gäller för dröjsmålsränla skall tillämpas för liden efter det atl ersättningen har blivit slutligt bestämd.

13 kap. 19 §

I 13 kap. jordabalken behandlas bl.a. fastighetsägares inlösen av egendom efter upphörandel av tomträtt på grund av uppsägning. I 18 § andra stycket ges föreskrifter om nedsättning av lösesumman efler det att dom varigenom summan bestämts har vunnit laga kraft. 19 § första slyckel föreskriver atl tillträde till tomträtten innan nedsättning har skett ej får äga rum utan tomlrältshavarens medgivande. I 19 § andra slyckel i dess nuvarande utformning föreskrivs alt om tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen men lösesumman då ännu inle är nedsatt, fastighetsägaren är skyldig alt belala ränta till tomträttshavaren efter sex procent om årel från nämnda dag.

Som ulredningen har anfört bör räntan enligt 19 § andra slyckel betraktas som avkaslningsränla, såvitt gäller liden fram till dess alt lösesumman skall nedsättas. Med hänsyn därtill har i departements-förslaget förts in en bestämmelse om all ränta för den angivna liden ulgår enligl 5 § räntelagen. Försummar fastighetsägaren all sälla ned lösesumman i rätt lid, ulgår dröjsmålsränta enligl 6 § räntelagen för tiden efter det atl nedsättning borl ske.

Övergångsbeslämmelserna

1 övergångsbeslämmelserna föreskrivs all äldre beslämmelser fortfaran­de gäller i fråga om tid före ikraftträdandet och att, om skyldighel alt utge ränta har uppkommit före denna tidpunkt, äldre bestämmelser gäl­ler även för liden därefier. Motsvarande övergångsbestämmelser har fo­gals till en rad andra ändringsförfattningar.

I fall som avses med 12 kap. 53 § jordabalken uppkommer skyldighel all utge ränta i och med att hyresnämndens eller bostadsdomstolens beslut har vunnit laga kraft. Om denna tidpunkt har infallit före ikraftträdandet gäller äldre beslämmelser hell och hållet, dvs. även för liden efler den Ijuli 1975. Om däremot beslutet vinner laga kraft efler ikraftträdandet, gäller de nya bestämmelserna om ränta enligl 5 resp. 6 § räntelagen. Skall ränta betalas från en lidpunkt som ligger före ikraftträdandet, beräknas dock räntan enligt 5 § räntelagen endast från ikraftträdandet, medan äldre räntebe­stämmelser gäller för tiden dessförinnan.


 


Prop. 1975:102                                                      139

8.8      Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

Arbele på ny lagstiftning inom del exekulionsrällsliga området pågår f.n. i justitiedepartementet. Det är ännu osäkert när den nya lagstiftningen kan träda i kraft. Nuvarande beslämmelser om ränta i utsökningslagen bör därför så långt möjligl anpassas lill räntelagens system.

I utsökningslagen finns bl.a. vissa bestämmelser om ränta på medel som har utbetalats i exekutivt ärende och som skall återbäras. Den som fått lyfta pengar vid verkställighet av dom är enligl 50 § skyldig alt belala tillbaka beloppet, om domen ändras eller upphävs. Därvid skall ränta utgå med sex procent om året från lyftningsdagen. Har någon fått lyfta medel innan frågan om bättre rätl till medlen blivil siulligl avgjord och blir han skyldig att helt eller delvis återbära medlen, skall han enligl 166 § belala sex procent årlig ränta på beloppet. Undanlag härifrån gäller, när utdelning har beräknats för borgenär ulan atl fordringsbevisel företetts och borgenären inte anmält sig inom etl år från del alt fördelningen vann laga kraft (jfr 159 §) saml den som medlen i andra hand skall tillfalla har begagnat sin rätt att lyfta medlen. Om borgenären i sådant fall anmäler sig senare, är den som lyft medlen inte skyldig all belala ränta för längre lid än från del atl kronofogdemyndigheten eller överexekutor krävt återbäring av beloppet.

Räntebestämmelserna i 50 och 166 §§ har ansetts böra anpassas lill räntelagens bestämmelser. Vid en sådan anpassning kan konstaleras atl de kriterier som varil bestämmande för den egentliga dröjsmälsräntans höjd inte äger sin giltighet när lyflade medel återbärs enligl utsökningslagen. Borgenären lorde i dessa fall inle kunna betraktas som betalningsskyldig innan exekutionstiteln resp. fördelningsbeslulel har ändrats eller annat förhållande som medför återbelal­ningsskyldighet har inträffat, och försl efler denna tidpunkt föreligger de allmänna förulsältningarna för atl dröjsmålsränla skall ulgå. A andra sidan är del moliverai alt den som är berättigad lill återbäring erhåller skälig ränta på medlen redan från dagen då medlen utbetalades lill den som har blivil ålerbetalningsskyldig. Delta motsvarar de skäl som anförts för reglerna om avkaslningsränla.

I enlighet med det sagda har i 50 och 166 §§ utsökningslagen lagils in hänvisningar till räntelagens beslämmelse om avkastningsränlans höjd. Liksom när det gäller andra författningar har emellertid gjorts en hänvisning lill regeln om dröjsmålsränla för de fall atl den som skall göra återbetalning kommer i dröjsmål.

8.9      Förslag till lag om ändring i sjölagen

Enligt den lydelse av 49 § sjölagen som antogs av riksdagen år 1973


 


Prop. 1975:102                                                       140

(SFS 1973:1064) men som ännu inte har trätt i kraft skall, när vid partrederi redare underiåler all på anfordran betala sitt bidrag lill beslutad utgift och huvudredaren eller annan redare lägger ul beloppet, den försumlige belala årlig ränta på det förskotterade beloppet efler det av riksbanken tillämpade diskontot ökal med fyra procentenheter, dock lägst sex procent.

Regeln i 49 § tar sikte på en typisk dröjsmålssilualion. Vid en anpassning lill räntelagens system har del därför ansetts naturligt all hänvisa till 6 § räntelagen.

8.10 Förslaget till lag om ändring i lagen om handelsbolag och enkla bolag

F.n. föreskrivs i 14 § första slyckel handelsbolagslagen all om bolagsman har fordran på grund av nödig eller nyttig utgift som han har vidkänts för bolagets räkning, så skall ränta på fordringen beräknas efter fem procent om året från den dag fordringen tillkom. Bestäm­melsen lorde ha tillkommit för alt garantera all bolagsman inte skall förlora ränta på utlagt belopp och därigenom avskräckas från all göra ullägg som är önskvärda för bolaget. Om bolagsmannen får en skälig avkastning på de medel han ställer lill bolagets förfogande, torde emellertid delta vara tillräckligt för all önskvärda ullägg skall komma till stånd. Den hittills gällande räntesatsen, fem proceni, lyder på alt en sådan funktion hos räntan varil åsyftad.

Enligl utredningen kan de skäl som anförls för ulformningen av räntelagens regler om avkaslningsränla med samma bärkraft hävdas ifråga om bolagsmans räll lill ränta på ullägg. En hänvisning lill regeln om avkastningsränlans höjd bör därför tas in i 14 § handelsbolags­lagen. Den lägre avkaslningsränlan bör emellertid enligl utredningen vara tillämplig endast för tiden innan bolagels skyldighel all ersätta bolagsmannen för dennes utlägg aktualiserats. Sedan detta skell kan situationen likställas med dröjsmål i allmänhet, och de kriterier som bestämt dröjsmälsräntans höjd i räntelagen har då giltighet även här.

Om inte annal har avtalats, anses bolagsmannen ha räll all göra gällande sitt anspråk på ersättning från bolaget omedelbart ulan all ens behöva vänta lill nästa räkenskapsavslulning. Anspråket förfaller med andra ord lill betalning vid anfordran. Genom alt framställa krav med angivande av ränlepåföljden bör bolagsmannen enligl ulredningens mening kunna åsladkomma alt den utgående räntan vid utebliven ersättning efler trettio dagar ändras till den högre dröjsmålsränlan enligt räntelagen. En annan ordning kan vara föreskriven eller förutsatt i bolagsavtalet, t.ex. atl ersättningsanspråk förfaller till betalning försl vid bolagels upplösning eller vid periodisk räkenskapsavslulning. 1 så


 


Prop. 1975:102                                                      141

fall bör bolagsmannens fordran löpa med den lägre räntan tills den sålunda bestämda förfallodagen inträder. Därefier bör den högre dröjsmålsräntan utgå.

Jag har inle något att erinra mot vad utredningen sålunda har anförl. I enlighet härmed har i 14 § första stycket handelsbolagslagen förts in en bestämmelse om att ifrågavarande ränta beräknas enligt 5 § räntelagen för tid till dess högre ränta skall utgå lill följd av 3 eller 4 § räntelagen.

Det har i doktrinen hävdals atl rätten lill ränta gäller endast så länge bolaget inte är berett att utbetala beloppet och atl om bolagsmannen avsiktligt låter medlen stå inne längre än nödvändigt, ränteberäkningen upphör. En sådan tillämpning kan väl förenas med räntelagens allmänna bestämmelser i 3 och 4 §§ att räntan utgår endast när betalningstiden "försitles".

Även i andra stycket av 14 § handelsbolagslagen föreskrivs f.n. en ränta efter fem procent. Bestämmelsen avser försummelse av bolagsman atl göra avtalat tillskott eller atl redovisa infiulna medel. I detla fall är det fråga om dröjsmål i egentlig mening, något som i lag­texten markeras genom ordet "försummar". En hänvisning har därför gjorts lill 6 § räntelagen. I bestämmelsen sägs uttryckligen atl ränta skall utgå från det tillskottet eller redovisningen bort ske. Man behöver därför inte fråga om 3 eller möjligen 4 § räntelagen blir tillämplig.

Enligt uttrycklig hänvisning i 47 § handelsbolagslagen skall bl.a. 14 § äga motsvarande tillämpning vid enkla bolag. Även vid kommandit­bolag gäller samma regler som för vanliga handelsbolagsmän.

8.11 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

9 kap. 22 § vattenlagen innehåller en räntebestämmelse som är tillämplig på vissa typer av ersättningar som närmare presenteras i 21 §. Dessa ersättningar har det gemensaml att de fastställs efler del alt fastighet har tagits i anspråk eller utsatts för skada. Om sådan ersättning erläggs senare än som föreskrivs i lagen, skall den ersält­ningsskyldige enligt 9 kap. 22 § erlägga sex proceni årlig ränta på ersättningen från den dag marken tillträddes eller företagel eller åtgärden utfördes. Denna räntebestämmelse har ändrats så, alt del åläggs den ersältningsskyldige alt i de nu ifrågavarande fallen utge avkaslningsränla på ersättningen från den dag han tillträdde marken eller utförde företaget eller åtgärden till dess betalning sker eller bort ske enligt vad som anges i lagen. Dröjsmålsränta åter skall utges, i den mån ersättningen betalas försl efler utgången av i lagen angiven betalningsfrist.


 


Prop. 1975:102                                                      142

8.12 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

39 a §

Den som vid återvinning lill konkursbo skall ålerbära egendom är enligt 37 § tredje stycket konkurslagen i dess hittills gällande lydelse skyldig att utge ränta eller avkomst som fallit under den tid han haft egendomen. Bestämmelsen avser endasl faktiskt uppkommen ränta. I rättspraxis har emellertid förekommit alt man med analogisk tillämp­ning av 9 kap. 10 § HB har dömt ul sex procent ränta från den dag då gäldenären erlade betalning till den som sedermera blir återbärings­skyldig (se bl.a. betänkandet s. 54 och NJA 1929 s. 425).

Konkurslagens regler om återvinning är f.n. föremål för en genom­gripande revision. I remiss till lagrådet den 13 september 1974 har lagts fram förslag till helt ny lydelse av bl.a. 2 kap. konkurslagen som behandlar återvinningsinstitutet. Möjlighelerna lill återvinning vidgas avsevärt jämfört med gällande rätl. Utvidgningen åstadkoms dels genom alt återvinningsfrislerna förlängs avsevärt, dels genom atl återvinning i motsats lill vad som nu gäller i åtskilliga fall inle skall vara beroende av att gäldenärens medkonlrahenl haft insikt om gälde­närens ekonomiska slällning eller om alt han gynnades framför andra borgenärer. Reglerna har med andra ord gjorts mer "objektiva". Genom en på subjektiv grund utformad ålervinningsregel (30 § i förslagel) infångas vissa fall där gäldenären handlat otillbörligt och gäldenärens medkonlrahenl var i ond tro.

På grund av den ändrade uppläggning som har getts återvinning.s-inslitutet i nämnda lagrådsremiss har gällande regler om skyldighel att vid återvinning utge ränta eller avkomst ansells böra modifieras i en för ålervinningssvaranden mildrande riktning. Enligl 39 a § i det remitterade förslaget lill ändring i konkurslagen skall skyldigheten atl utge avkastning normall avse endasl vad som belöper på liden efler delgivning av stämning i målet. Den som skall återbära egendom efter återvinning i olillbörlighetsfall (30 § i förslaget) skall dock i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller kunna förpliktas utge hela den avkastning han uppburit sedan han mottog egendomen.

För min del finner jag inle anledning alt i detta sammanhang föreslå någon ändring i principen om all ränta och annan avkastning normall skall utges endast i den mån den belöper på liden efter delgivning av stämning i återvinningsmålet. Beaktas bör bl.a. att återvinning enligt den nya regleringen i 2 kap. konkurslagen i åtskilliga fall kan ske även från godtroende medkonlrahenl till konkursgäldenären. Det finns enligt min mening inle heller skäl alt i delta lagstiftningsärende göra någon ändring i konkurslagsremissens regel om alt skyldigheten all utge annan avkastning än ränta bara avser avkastning som faktiskt har förekommit. Däremot anser jag att principen bör vara en annan när


 


Prop. 1975:102                                                       143

del är penningbelopp som skall återbäras och del sålunda är ränta som skall utges. 1 del fallet bör man enligt min mening anknyta lill räntelagens regler om avkastningsränta och alltså ålägga den åter­bäringsskyldige att betala ränta enligt den räntefot som gäller för avkaslningsränla, oavsett om penningmedlen rent faktiskt har varit räntebärande eller ej. Detsamma bör gälla om det har förekommit sådan omständighet som gör att den förpliktade i slällel för egendom skall utge ersättning för dess värde (se 39 § tredje stycket konkurs-lagsförslaget). I sådanl fall bör den tidpunkt som är bestämmande för beräkning av egendomens värde (se konkurslagsremissen s. 185) bilda ulgångspunkl för ränteberäkningen, i den mån denna tidpunkt in­träffar efter slämningsdagen.

När del gäller återvinning som avses i 30 § konkurslagsförslaget, dvs. olillbörlighetsfallen, kan den återbäringsskyldige förpliktas utge avkastning även för lid före det alt han delgavs stämning. Är del fråga om alt utge penningmedel, bör även i detla fall räntan beräknas enligt räntelagens regel om avkastningsränta. Har penningmedlen trätt i slällel för annan egendom bör, på samma sätt som i övriga åler-vinningsfall, ränta beräknas tidigast från den tidpunkt som är bestämmande för beräkning av egendomens värde. En annan sak är atl den återbäringsskyldige kan åläggas all utge annan avkastning än ränta som han har uppburit före denna tidpunkt.

Såväl i det normala ålervinningsfallel som i fall enligl 30 § konkurs­lagsförslaget bör ränta enligl den räntefot som gäller för avkaslnings­ränla utgå endasl för lid fram lill den dag återbäring skall ske. För tiden därefter bör räntan beräknas efter den högre räntefot som gäller för dröjsmålsränta.

De nu förordade bestämmelserna om ränta har jag lagil upp i 39 a § konkurslagen i den lydelse lagrummet har enligl konkurslagsremissen. Paragrafens första stycke har härvid delats upp i två stycken.

Jag vill i delta sammanhang slutligen erinra om att reglerna i 40 § konkurslagsförslaget angående jämkning vid återvinning är principiellt tillämpliga även i fråga om skyldighel all utge ränta.

58 §

Enligt 58 § första slyckel konkurslagen skall förvaltaren sälla in pengar som flyter in under förvaltningen av konkursboet inom en vecka på räntebärande räkning i bank. Försummar han del, är han enligt andra stycket i dess nuvarande lydelse skyldig all erlägga åtta procent ränta på obehörigen innehållet belopp.

Ulredningen framhåller att de kriterier som är bestämmande vid fastställande av räntefoten för dröjsmålsränta inte är hell tillämpliga i den   situation   som   avses   här   men   alt   många   beröringspunkter


 


Prop. 1975:102                                                       144

föreligger. Utredningen föreslår därför att föreskriften om åtta proceni ränta byts ut mot en hänvisning till räntelagens beslämmelse om dröjsmålsränla.

Konkurslagskommiltén framhåller i sitt remissyttrande atl syftet med den extra höga räntefoten åtta proceni är all understryka förvaltarens skyldighet atl göra medlen räntebärande. Med hänsyn härtill kunde man enligt kommittén överväga alt föreskriva en räntesats som är högre än vanlig dröjsmålsränta. Kommittén tror dock inle att skyldigheten att utge "straffränta" har någon praktisk betydelse som påtryckande faktor och godtar därför en hänvisning lill räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränla.

Även jag ansluter mig lill ulredningens förslag. Den nuvarande bestämmelsen om åtta procent ränta har därför bytts ut mol en hänvisning till räntelagens bestämmelse om dröjsmålsränla.

138 §

Bestämmelserna i förevarande paragraf innebär i korthet all belräffande oprioriterade fordringar någon ränta regelmässigt inte beräknas under konkursen. Beträffande prioriterad fordran räknas däremot ränta fram till den dag från vilken liden för klander mol uldel-ningsförslagel skall räknas. I första hand utgår ränta efler den räntefot som är utfäsl eller som följer av lag, t.ex. legal dröjsmålsränla. Är fordran räntelös skall räntan enligt nuvarande lydelse av 138 § konkurs­lagen beräknas efter fem proceni. Dessa regler för prioriterad fordran gäller även för oprioriterad fordran i del synnerligen sällsynta fallet all boet räcker till full betalning av alla fordringar utom böler och liknande.

1 enlighet med vad utredningen föreslagit har den fixerade räntesatsen fem procent bytts ul mot en hänvisning till räntelagens be­stämmelse om avkastningsränta. En hänvisning lill den lägre ränte­satsen är motiverad med hänsyn till all det här inte är fråga om atl tvinga fram betalning i rält tid ulan närmast att bereda borgenär med räntelös fordran kompensation för ränteförlust under konkurs­förfarandet.

141 §

Borgenär som lyft utdelning innan tid för klander av uldel-ningsförslaget gått ul och som sedan befinns skyldig all ålerbära vad han har uppburit skall enligl nuvarande lydelse av 141 § tredje slyckel konkurslagen betala sex proceni ränta på beloppet. Det sagda gäller även när utdelning har lyfts för villkorad och tvistig fordran.

Tredje stycket har ändrats på sätt som motsvarar ändringarna i utsökningslagen. Angående den närmare innebörden av ändringen får jag hänvisa till vad jag har anförl i specialmotiveringen lill lagen om


 


Prop. 1975:102                                                       145

ändring i utsökningslagen.

Det kan tilläggas att en följd av den nya ordningen är all man måste fastställa när återbäring skall ske. Återbäring enligl 141 § kan bli aktuell i flera fall. En borgenär kan t.ex. mol borgen ha lyft medel som tillerkänts honom i utdelningsförslag innan tiden för klander har gått ut eller, om klander väckts, innan talan har avgjorts genom laga­kraflvunnel beslut. Om han sedermera befinns sakna rätl lill utdelningen, torde ålerbäringsskyldigheten inträda när del genom laga­kraflvunnel beslul i klandermålet har avgjorts all de uppburna medlen inle tillkommer borgenären i fråga. Det finns emellertid enligt min mening inle behov av atl i detla sammanhang ta upp någon regel i konkurslagen om tidpunkten för återbäring.

144 § andra stycket konkurslagen innehåller en hänvisning lill ränteregeln i 141 § tredje slyckel för det fall all borgenär skall ålerbära vad han har fått lyfta i förskoll. Denna hänvisning har ansetts kunna stå kvar oförändrad.

8.13 Förslaget till lag om ändring i lagen om aktiebolag

43 §

Paragrafens första stycke innehåller en beslämmelse om dröjsmåls­ränta för del fallet atl inbetalning på tecknad aktie inle fullgörs i räll lid. Ränta utgår då med sex proceni om årel från förfallodagen. När aktie skall betalas framgår av 40 §. I deparlementsförslaget har bestäm­melsen om sex proceni ränta bytts ut mot en hänvisning lill 6 § ränte­lagen.

En hänvisning till regeln i 43 § finns i 60 § tredje stycket aktiebolags­lagen, där det föreskrivs att bestämmelserna 141 - 44 §§ skall äga mol-varande lillämpning vid ny aktieteckning, såvitt gäller aklietecknare som vid teckningen inte har eriagl full betalning. En liknande hänvisning finns i 16 § andra stycket lagen (1973:302) om konvertibla skuldebrev m.m. I 60 § första slyckel aktiebolagslagen finns en besläm­melse om förfallotid.

61 §

1 paragrafens tredje stycke behandlas en återbetalningssituation, nämligen den som uppstår då en tidigare anteckning angående beslut om aktiekapitalets ökning har avförts ur aktiebolagsregislrel. Vad som har inbetalals på de tecknade aktierna skall då återbäras lill aktie-tecknarna jämte fem proceni ränta därpå. Regeln skall enligt 63 § sjätte slyckel äga motsvarande lillämpning när gjord aktieteckning inte vidare är bindande på grund av all frågan om aktiekapitalets ökning har förklarats förfallen enligl 195 § 4 mom. aktiebolagslagen.

Ränleregelns funktion lorde här inte vara alt tvinga fram betalning i 10   Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102


 


Prop. 1975: 102                                                      146

rätl tid ulan snarare alt bereda den återbetalningsberätligade kompensation för ränteförlust. En hänvisning har därför gjorts lill bestämmelsen om avkastningsränta i 5 § räntelagen, såvitt gäller liden från det all inbetalning har gjorts till dess återbetalningen skall ske. Alerbelalningsskyldighelen lorde inträda så snarl del enligl 195 § 2 mom. har antecknats i registret atl den tidigare anteckningen om ökningsbeslulels registrering avförs ur registret. När den som är skyldig alt utge ifrågavarande ränta kommer i dröjsmål, skall dröjs­målsränla enligt 6 § räntelagen börja ulgå.

73     § 2 mom.

I 73 § 2 mom. första stycket föreskrivs all om vinstutdelning har skell i slrid mol reglerna i aktiebolagslagen eller mol bestämmelse i bolagsordningen, så är den som uppburit utdelningen skyldig atl återbära den jämte fem procent ränta. Bestämmelserna äger enligl 3 mom. molsvarande lillämpning i vissa andra betalningssituationer. 1 deparlementsförslaget har regeln om fem proceni ränta bytts ul mot en beslämmelse om att ränta beräknas enligt 5 § räntelagen för tiden lill dess en dröjsmålssilualion föreligger och lill följd därav den högre räntan skall börja ulgå.

74     §

I andra slyckel finns beslämmelser om återbetalning till bolaget av vad som uppburils på grund av all vinstutdelning har skell i slrid mot reglerna om utdelning av moderbolags vinst. Utdelning får här inte återkrävas från den som varken insett eller borl inse alt utdelningen skett obehörigen. På belopp som omfattas av alerbelalningsskyldig­helen skall beräknas ränta efter fem procent. 1 deparlementsförslaget har samma ändring gjorts som i 73 § 2 mom. första stycket.

8.14 Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsrörelse

Lagen om försäkringsrörelse ansluter sig nära lill aktiebolagslagens regelsystem. Den nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter om ränta i 43 och 61 §§, 73 § 2 mom. och 74 § motsvaras sålunda i lagen om försäkringsrörelse av regler i 39 och 56 §§, 67 § 2 mom. och 68 §. I 195 § 2 mom. lagen om försäkringsrörelse finns dessuiom en special­regel om återbäringsskyldighet jämte ränleplikl i fall då räntebetalning eller vinstutdelning har skell i slrid mot 195 § 1 mom. eller mol bestämmelse i bolagsordningen.

De angivna lagrummen i lagen om försäkringsrörelse har ändrats i enlighet med de principer som har legal lill grund för molsvarande ändringar i aktiebolagslagen.


 


Prop. 1975:102                                                       147

8.15 Förslaget till lag om ändring i lagen om ekonomiska föreningar

1 19 § föreningslagen föreskrivs f.n. alt de som har uppburit vinstut­delning som skett i slrid mot lagen eller föreningssladgarna är skyldiga atl återbära utdelningen jämte fem procent ränta. Detsamma gäller, om gottgörelse i form av efterlikvider, återbäringar e.d. har utbetalats obehörigen till föreningsmedlem och denne har varit i ond tro. Bestämmelserna torde vara utformade med aktiebolagslagens motsvarande regler som mönster. I paragrafen har därför införts regler om ränta som motsvarar de nya reglerna i 73 § 2 mom. och 74 § aktiebolagslagen.

8.16 Förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse

Även denna lags bestämmelser ansluter sig nära lill aktie­bolagslagens regelsystem. Den nuvarande aktiebolagslagens före­skrifter i 43 och 61 §§ saml 73 § 2 mom. har sålunda sin motsvarighet i 28 §, 42 § I mom. och 51 § 2 mom. lagen om bankrörelse. De angivna lagrummen i lagen om bankrörelse har ändrats på säll som motsvarar ändringarna i aktiebolagslagen. Vidare har bestämmelsen i 121 § lagen om bankrörelse om maximiränta på aktieägares tillskott för återställande av aktiekapitalet ändrats så atl räntan får beräknas högsl efler den räntesats som anges i 5 § räntelagen.

8.17 Förslaget till lag om ändring i lagen om sparbanker

20 § sparbankslagen innehåller regler om återbäring av vissa medel efler det alt sparbank har försatts i konkurs. På belopp som återbärs skall ränta betalas efter sex procent om årel från den dag då beloppet utbetalades av sparbanken.

Paragrafen har ändrats efter mönster av ändringarna i 50 och 166 §§ utsökningslagen. Angående den närmare innebörden av ändringen får jag hänvisa lill vad jag har anförl i specialmoliveringen till lagen om ändring i utsökningslagen.

8.18 Förslaget till lag om ändring i förköpslagen

När förköp har fullbordats skall kommunen enligl 13 § förköpslagen ersätta köparen för vad denne enligl åtagande i köpeavtal har fullgjort före fullbordandel och för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen sålunda skall betala ulgår sex procent ränta. Kommunen skall dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som har lagts ned på egendomen ulöver vad som skäligen motsvarar värdei av den avkastning som köparen har erhållit. I fråga om sådan ersätt-


 


Prop. 1975:102                                                       148

ning anses de räntebestämmelser som gäller för fordringsanspråk i allmänhet böra tillämpas (se prop. 1967:90 s. 151).

Utredningen anser att funktionen hos den ränta som köparen erhåller enligt förköpslagen är begränsad lill all hålla köparen skadeslös för det direkta kapitalullägg han har gjort i samband med köpet. På grund därav föreslår ulredningen all räntan skall beräknas enligt räntelagens bestämmelse om avkaslningsränla från den dag köparen utgav beloppet lill dess förköpet har fullbordats. För liden därefier anser ulredningen alt dröjsmålsränta bör utgå.

Förslaget har under remissbehandlingen kritiserats av SABO, som anser alt skäl inte har förebragts för all knyta räntebestämmelserna i förköpslagen till räntelagens bestämmelser. Utredningsförslaget har också berörts under remissbehandlingen av en inom justitie­departementet upprättad promemoria (Ds Ju 1974:6) med förslag till ändring i förköpslagen. Härvid har Svenska bankföreningen föreslagil atl räntelagens räntesatser skall tillämpas endasl om köparen ej visar att han för finansiering av köpeskillingen har tagit upp ell lån med högre ränta. Kan köparen visa all han har lagit upp ell sådanl lån, bör han ha rätt att av kommunen erhålla den högre räntan på molsvarande del av köpeskillingen. Slockholms kommun har framhållit all det ofla är praktiskt omöjligt att erlägga ersättning samma dag som förköpet fullbordas och alt man därför bör föra in en beslämmelse om all kommun skall erlägga betalning viss dag efler fullbordandet.

För min del finner jag inle anledning alt nu göra någon ändring i förköpslagens regler om när ersättning skall erläggas. Även i fortsättningen bör alltså ersättningen vara förfallen när förköpet har fullbordats. Jag anser vidare alt den nuvarande bestämmelsen om sex proceni ränta bör bytas ul mol en hänvisning lill räntelagens regler om avkaslningsränla, såvitt gäller liden från den dag köparen utgav del belopp som skall ersättas till dess förköpet fullbordats. För liden därefier bör räntelagens regel om räntefoten vid dröjsmål gälla. Första slyckel av förevarande paragraf har ändrats i enlighet med vad jag nu har anfört. Dessuiom har i fråga om ersättning för nödvändig kostnad som köparen har lagl ned på egendomen tagits in en regel om all dröjsmålsränla på ersättningen ulgår för tid efler det all förköpet har fullbordats.

8.19 Förslaget till lag om ändring i förordningen om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

I förevarande förordning finns i 10 § tredje slyckel en beslämmelse om dröjsmålsränta. Räntan skall enligt bestämmelsen utgå med en halv procent i månaden. Den angivna räntefoten motsvarar alltså vad som gäller för den allmänna dröjsmålsränlan vid bestämd förfallodag enligl


 


Prop. 1975:102                                                      149

9 kap. 10 § HB. Bestämmelsen har bytts ut mot en erinran om reglerna i räntelagen.

8.20    Förslaget till lag om ändring i lagen om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag

3 § i förevarande lag innehåller en regel om ränta på ersättning för erlagda underhållsbidrag. Ränta skall utgå efter sex proceni från del atl ifrågavarande underhållsbidrag betalades. Efiersom del här får anses vara fråga om etl slags avkaslningsränla, har en hänvisning gjorts lill 5 § räntelagen.

Med hänsyn till alt ersättningen utgår av allmänna medel efter särskilt beslut har jag inte ansett det nödvändigt alt i lagtexten la hänsyn lill det läge som uppkommer när dröjsmål med utbetalningen uppstår.

8.21    Förslaget till lag om ändring i lagen om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

1 24 § har gjorts en ändring som motsvarar ändringen i 10 § förordningen om Konungariket Sveriges Stadshypolekskassa och om stadshypoteksföreningar.

8.22    Förslaget till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av fast
egendom

43 §

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser för del fall alt ny auktion hålls sedan inrop blivit ogiltigt på grund av att inroparen inte har betalat köpeskillingen i räll lid. Inroparen får då med sin handpenning svara för bl.a. del belopp varmed köpeskillingen vid den nya auktionen understiger den förra köpeskillingen, ökad med sex procent ränta från den sista betalningsdagen av köpeskillingen l.o.m. molsvarande dag för den nya köpeskillingen.

I deparlementsförslaget har den nuvarande regeln om sex proceni ränta ersatts med en hänvisning till räntelagen. Som utredningen har konstaterat kan man inle i del nu aktuella sammanhanget tillämpa de kriterier som har varil bestämmande för dröjsmålsränlans höjd. 1 jämförelse med risken atl delvis eller t.o.m. hell förlora handpenningen lorde räntans funktion som påtryckningsmedel för alt förmå inroparen att fullfölja köpet vara av underordnad betydelse. Del bör vidare observeras alt ränteberäkningen avser lid under vilken den förste inroparen inte längre har möjlighet att genom fullgörelse befria sig från ränleskyldighelen. Däremot är det motiverat all skälig ränta ulgår


 


Prop. 1975:102                                                       150

för att täcka den ränteförlust som normall uppkommer. 1 enlighet härmed avser hänvisningen till räntelagen bestämmelsen om avkastningsränta.

I 58 § femte slyckel lagen om exekutiv försäljning av fast egendom föreskrivs att bestämmelserna i 43 § om handpenning äger molsvarande lillämpning, om köp i samband med försäljning under hand blir ogiltigt. Vad som nyss har sagts om räntelagens tillämplighet vid exekutiv auktion lorde kunna anföras även när del är fråga om försäljning under hand. Hänvisningen i 58 § femte stycket har därför fått stå kvar oförändrad.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag inte har funnil skäl alt föreslå någon ändring i 48 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom, där del talas om att köpare i vissa fall har räll alt återfå vad han har betalat jämte därpå upplupen ränta. Del får förutsättas all det i den bestämmelsen är den faktiskt upplupna - och alltså i och för sig rörliga - räntan som åsyftas. Med denna bedömning blir någon hänvisning lill räntelagen inle aktuell.

8.23 Förslaget till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m.

23 § i förevarande lag innehåller en regel som motsvarar bestäm­melsen i 43 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom. I paragrafen har på molsvarande sätt tagits in en hänvisning lill 5 § räntelagen.

8.24 Förslaget till lag om ändring i väglagen

F.n. föreskrivs i 55 § väglagen att på ersättning enligt lagen utgår sex proceni årlig ränta från den dag då marken logs i anspråk. Ersättningen kan fastställas genom alt överenskommelse Iräffas därom eller genom atl fastighetsdomstol beslämmer dess storlek. När betalning av ersätt­ningen skall ske torde framgå av överenskommelsen eller domen.

Innan ersättningsfrågan har avgjorts påminner situationen starkt om den som råder då fastighet vid expropriation har varil föremål för enkelt eller kvalificerat förhandslilllräde. På samma sätt som när det gäller expropriationslagen har i väglagen förts in en beslämmelse om alt ränta ulgår enligl räntelagens regel om avkastningsränta från den dag då marken togs i anspråk till dess betalning skall ske. För lid därefter skall dröjsmålsränta ulgå. Med betalning avses såväl direkt ut­betalning som nedsättning hos länsstyrelse. 1 båda fallen medför dröjsmål alt ränta efter den högre räntesatsen börjar ulgå.


 


Prop. 1975:102                                                                  151

8.25 Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

I 6 kap. 16 § expropriationslagen föreskrivs atl, i den mån expropria­lionsersältning betalas efler utgången av den tremånadersfrisl som anges i 6 kap. 7 § första stycket, så är den exproprierande skyldig all utge sex proceni årlig ränta på ersättningen, räknat från frislens utgång. Om fastigheten helt eller delvis har varil föremål för kvalifi­cerat eller enkelt förhandslilllräde, utgår sex proceni ränta från den dag marken togs i anspråk. Räntan beräknas därvid på hela ersätt­ningen, även om förhandstillträdel skulle ha avsett endasl en del av fastigheten (se prop. 1972:109 s. 134).

Jag har redan i avsnittet 6.4 antytt all de fall då förhandslilllräde sker enligl expropriationslagen är typexempel på fall då avkaslnings­ränla bör ulgå. I förevarande paragraf har i enlighet därmed tagits in en beslämmelse om skyldighel för den exproprierande atl utge ränta enligl 5 § räntelagen från den dag förhandstillträdel skedde. På samma sätt som i andra liknande situationer utgår emellertid den lägre räntan endasl så länge den belalningsskyldige inle har kommil i dröjsmål. Om alltså den exproprierande inle betalar ersättningen vid den lid som föreskrivs i 6 kap. 7 § andra stycket expropriationslagen, utgår dröjsmålsränta från den liden enligt 6 § räntelagen. Den högre räntan ulgår också i fall när betalningstiden för exproprialionsersältning försitts ulan alt förhandslilllräde har skell, dvs. när betalning sker efler utgången av den tremånadersfrisl som anges i 6 kap. 7 § första slyckel expropriationslagen.

Under remissbehandlingen har Svenska kommunförbundet riktal kritik mot all ränta i förhandslilllrädesfallel utgår på hela den obetalade delen av exproprialionsersättningen även om bara en del av fasligheten har tillträtts. Enligl kommunförbundets uppfattning innebär detla atl expropriaten kompenseras på ell säll som inle är sakligt motiverat, något som ytterligare accentueras om räntan an­passas lill räntelagens bestämmelse om avkaslningsränla. Kommun­förbundet anser all avkaslningsränla bör beräknas enbart på den del av objektet som har tillträtts i förlid.

För min del medger jag alt principiella skäl talar för atl man vid partiellt förhandslilllräde beräknar avkastningsränta på endasl en del av den slutliga exproprialionsersättningen. Uppenbarligen kan det emellertid i många fall innebära avsevärda praktiska svårigheter för domstolarna atl avgöra på hur slor del av expropriationsersältningen som räntan skall beräknas. Med hänsyn härtill anser jag atl huvudregeln även i fortsättningen bör vara alt ränta ulgår på hela den obetalade ersättningen. För det fall atl en sådan betalningsskyldighet skulle vara oskälig mol den exproprierande, bör del emellertid finnas en möjlighet för domstolen alt jämka räntebeloppel. En regel härom


 


Prop. 1975:102                                                       152

har förts in i förevarande paragraf.

När det gäller den praktiska tillämpningen av jämkningsregeln vill jag framhålla alt regeln i huvudsak bör tillämpas bara när förhands­tillträdel har avsett en mindre del av fastighetens areal eller när den tillträdda delen är av ringa värde jämfört med fastigheten i övrigi. Jämkning får ske i så slor ulslräckning som behövs för alt resultatet skall bli skäligt. Del är alltså inle meningen atl domstolen skall göra någon mera exakt beräkning av den tillträdda fastighetsdelens värde e.d. för alt få underlag för jämkningen.

8.26    Förslaget till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av
registrerat skepp m.m.

22 § lagen om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m., som ännu inte har trätt i kraft, innehåller en ränleregel av samma slag som 43 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom och 23 § lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. 22 § har ändrats på samma säll som de övriga lagrummen.

8.27    Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen

I 30 § ledningsrättslagen finns räntebestämmelser som nära anknyter till expropriationslagens regler om ränta. Paragrafen har ändrats i överensslämmelse med molsvarande ändringar i expropriationslagen.

8.28    Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen

Liksom 30 § ledningsrättslagen innehåller 32 § anläggningslagen beslämmelser om ränta som nära ansluter lill expropriationslagens ränleregler. I anläggningslagen har gjorts ändringar som motsvarar dem som har vidtagits i de andra lagarna.

8.29    Förslaget till lag om ändring i gruvlagen

I 4 kap. 33 § gruvlagen finns bestämmelser om ersättning vid ulmåls-förrätlning. Bl.a. föreskrivs alt ersättningen skall betalas inom tre månader från det avslulningsbeslulel meddelades. På ersättningen ulgår sex proceni årlig ränta från dagen för nämnda beslul. Får anvisad mark inte tillträdas omedelbart, skall dock räntan på ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag då marken tidigast får till­trädas.

Efter mönster av de ändringar som har gjorts i bl.a. expropria­tionslagen har i 4 kap. 33 § gruvlagen tagits in regler om all räntan beräknas enligl räntelagens beslämmelse om avkaslningsränla för liden


 


Prop. 1975: 102                                                      153

lill dess betalning skall ske och för lid därefier enligl bestämmelsen om dröjsmålsränta.

Jag vill nämna all den i prop. 1974:146 föreslagna lagen om vissa mineralfyndigheter innehåller en bestämmelse (29 §) som hänvisar lill bl.a. 4 kap. 33 § gruvlagen. Införs minerallagen i enlighet med propositionen kommer den nya räntebestämmelsen i gruvlagen alltså atl gälla även ränta på ersättning för skada och intrång enligt mineral­lagen.

9 Hemställan

Jag hemställer all lagrådels yttrande genom uldrag av protokollet inhämtas över förslagen lill

1.    räntelag,

2.    lag om ändring i handelsbalken,

3.    lag om ändring i lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom,

4.    lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

5.    lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,

6.    lag om ändring i ärvdabalken,

7.    lag om ändring i jordabalken,

8.    lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

9.    lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

 

10.    lag om ändring i lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag,

11.    lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

12.    lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

13.    lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag,

14.    lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

15.    lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,

16.    lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

17.    lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

18.    lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

19.    lag om ändring i  förordningen (1968:576) om  Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

20.    lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

21.    lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks­bank och om landshypoteksföreningar,

22.    lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

23.    lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m..


 


Prop. 1975:102                                                       154

24.    lag om ändring i väglagen (1971:948),

25.    lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

26.    lag om ändring i lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.,

27.    lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),

28.    lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

29.    lag om ändring i gruvlagen (1974:342).

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:l Konungen.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Norsledts Tryckeri. Slockholm I97.'5


 


Prop. 1975:102                                                                     155

Bilaga 1 Utredningens förslag

Förslag till Räntelag

Härigenom förordnas som följer.

1  §

Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Ränta på sådan fordran ulgår enligt vad nedan stadgas såvitt ej annat är avtalat eller särskilt föreskrivet.

§

Försitles betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i förväg utgår ränta från denna dag.

På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa för medel, som han mottagit av huvudmannen eller tredje man, utgår ränta från dagen för redovisningen, eller, om denna ej avges i rätt tid, från den dag redovisning bort ske.

§

I annal fall än i 2 § säges utgår ränta på förfallen fordran för vilken betalningstiden försittes efler trettio dagar från den dag borgenären avsänt räkning eller eljesi framställt krav på betalning av bestämt belopp med angivande av alt underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta för lid innan räkningen kommit honom tillhanda eller han eljesi fått del av kravel.

Avser fordran skadestånd eller annan sådan ersättning som ej kan fastställas ulan särskild utredning, utgår ränta på förfallet belopp efter trettio dagar från den dag borgenären framställt krav på ersättning samt förebragt utredning som ankommer på honom.

Oavsett vad som föreskrives i första och andra styckena utgår ränta på förfallen fordran i vart fall från dagen för delgivning av ansökning om lagsökning eller betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning.

§

Återgår betalning på grund av alt avtal häves dll följd av betalnings­mottagarens kontraktsbrott, eller på liknande grund, utgår ränta för tiden från den dag betalningen erlades till den dag återbetalning sker eller ränta börjar utgå enligt 2 eller 3 §.

5  §

Ränta enligt 2 eller 3 § beräknas för år enligt en räntefot som mot­svarar del av riksbanken fastställda diskonto som gällde den dag räntan började utgå med ett tillägg av fyra procentenheter.


 


Prop. 1975:102                                                                     156

Ränta enligl 4 § beräknas for år enligt en räntefot som motsvarar det vid varje lid gällande diskontot med etl tillägg av två procentenheter.

6 §

Löper fordran enligl skuldebrev eller på grund av avtal med ränta när den förfaller till betalning, och försitles betalningstiden, fortsätter ränta atl ulgå efler samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Är denna räntefot lägre än den som anges i 5 § första stycket höjes dock ränte­foten till den där angivna, i fall som i 3 § säges dock först sedan ränta skall utgå enligt vad där föreskrives.

7 §

Om bestämmande av ersättning för förlust av ränta vid person- och sakskada samt ren förmögenhetsskada föreskrives i skadeståndslagen (1972: 207).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 då 9 kap. 10 § handels­balken upphör atl gälla. Den nya lagen skall dock icke tillämpas på fordran på vilken ränta utgår vid ikraftträdandet.

Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)

Härigenom förordnas, att i 5 kap. skadeståndslagen (1972: 207) skall införas en ny paragraf, 7 §, med nedan angivna lydelse.

5 kap.

7 §

Vid bestämmande av skadestånd enligt denna lag skall skälig hänsyn lagas till förlust av ränta som uppkommit under tid innan ränta utgår enligt räntelagen (1974:       ).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom

Härigenom förordnas, alt 38 § lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

I fråga  orn  köpares skyldighet     Om ränta å köpeskUlingen gäl-

alt gälda ränta skola de i 9 kap.     ler   vad i   räntelagen   (1974:       ) 10 § handelsbalken stadgade grun-     stadgas.


 


Prop. 1975:102


157


 


(Nuvarande lydelse)

der äga tillämpning; dock att vid handelsköp, där ef viss tid för köpeskillingens gäldande är utsatt, ränta efter sex för hundra om året skall utgå från den tid godset av­lämnades eller, i händelse dess av­lämnande blivit av köparen för-dröft, från det dröfsmålet in­trädde.


(Föreslagen lydelse)

Äger säljaren kräva betalning mot att gods eller dokument hål­les köparen tillhanda ulgår dock, även om förfallodagen inte är be­stämd i förväg, ränta enligt 5 § första stycket räntelagen från den dag sälfaren framställer sådant krav saml, till följd av att betal­ningen därvid ej erlägges, innehål­ler gods eller dokument.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936: 81) om skuldebrev

Härigenom förordnas, atl 6 § lagen (1936: 81) om skuldebrev skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

Är i skuldebrev ränta utfäst, skall den, där betalningstiden för­sittes, utgå efter enahanda . grund som före förfallodagen.

Är ränta ej utfäst gälle i fråga om skyldighet att den giva vad i 9 kap. 10 § handelsbalken sägs.


(Föreslagen lydelse)

Om ränta å skuldebrev gäller vad i räntelagen (1974: ) stad­gas.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, alt 24 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

Är ej lid utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens betalnings­skyldighet i anledning av inträffat försäkringsfall, skall den fullgöras en månad efter det meddelande om försäkringsfallet kommit ho­nom  till  banda;  dock må betal-


(Föreslagen lydelse)

Är ej tid utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens betalnings­skyldighet i anledning av inträffat försäkringsfall, skall den fullgöras trettio dagar efler det meddelande om försäkringsfallet kommit ho­nom tillhanda; dock må betalning,


 


Prop. 1975:102


158


 


(Nuvarande lydelse)

ning, i den mån den är beroende av utredning som i 22 § sägs, icke krävas förrän fjorton dagar förflu­tit efter del sådan utredning före­bragts.

Förbehåll, varigenom---------


(Föreslagen lydelse)

i den mån den är beroende av utredning som i 22 § sägs, icke krävas förrän trettio dagar förflu­tit efler det sådan utredning före­bragts.

----- —---------- åberopas.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, alt 22 kap. 5 § och 25 kap. 7 § ärvdabalken skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


22 kap.

5 §


A legat, som avser visst pen­ningbelopp, äger testamentstaga-ren, såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjula ränta efter fem för hundra om året, sedan fyra månader förflutit från teslators död.


A legat, som avser visst pen­ningbelopp, äger testamentstaga-ren, såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjula ränta, sedan fyra månader förflutit från teslators död. Räntan beräknas för tid fram till dess legatet enligt 1 § i detta kapitel skall utgivas enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma para­graf.


 


Finnes den dödförklarade ■
Har egendom-----------


25 kap.

7 §


kvarlåtenskapen. — egendomen.


 


Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter det innehavaren vann kunskap, alt annan ägde bättre ratt till egendomen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den ej var


Då egendom återbäres, skall ock utgivas avkastning som fallit under tiden efter det innehavaren vann kunskap, atl annan ägde bättre rält lill egendomen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den


 


Prop. 1975:102


159


 


(Nuvarande lydelse) gjord å tid som nyss sagts.


(Föreslagen lydelse)

ej var gjord å tid som nyss sagts. Utgöres egendomen av penningbe­lopp skall å detta gäldas ränta enligt 5 § första stycket räntela­gen (1974: ) från den dag inne­havaren vann kunskap att annan ägde bättre rätt till beloppet, eller stämning blev honom delgiven.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 25 §, 12 kap. 53 och 60 §§ samt 13 kap. 19 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse) 4 kap.

25 §


 


I fråga om säljarens rätt till ränta på köpeskillingen äger de i 9 kap. 10 § handelsbalken angivna grunderna tillämpning.


I fråga om säljarens rätt till ränta på köpeskillingen äger vad i räntelagen (1974: ) föreskrives tillämpning.


Om köpet---------------------------------------- skada.

12 kap.

53 §
Skall hyresgäst----------------------------------- nämnda dag.

På  överskjutande  belopp  skall På  överskjutande belopp  skall

hyresgästen betala sex procent hyresgästen betala ränta som om
ränta som om beloppet förfallit beloppet förfallit till betalning
till betalning samtidigt med den samtidigt med den förut utgående
förut utgående hyran.
                  hyran. Räntan beräknas därvid för

tid innan beslutet eller domen vunnit laga kraft enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.

I beslutet------------------------------------------- till det.

60 §

I mål om ersättning------------------------- bestämmas.

Första stycket----------------------------- laga kraft.

Beslut-------------------------------------------- ej föras.


 


Prop. 1975:102


160


 


(Nuvarande lydelse)

Har hyresgästen uppburit för­skott som översdger den slutligt bestämda ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden belala tillbaka det överskjutande belop­pet jämte sex procent ränta från dagen för beloppels mottagande.


(Föreslagen lydelse)

Har hyresgästen uppburit för­skott som överstiger den slutligt bestämda ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden belala tillbaka det överskjutande belop­pet jämte ränta beräknad från da­gen för beloppets mottagande tUl dess ersättningen slutligt bestäm­mes enligt 5 § andra stycket ränte­lagen (1974: ), samt för tid där­efter enligt första stycket i samma paragraf.


13 kap.

19 §
När den-------------------------------------------- medgivande.


Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen men är lösesum­man då ännu icke nedsatt, är fas­tighetsägaren skyldig alt belala ränta till tomträttshavaren efter .lex procent om året från nämnda dag.


Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestäm­da tillträdesdagen men är lösesum­man då ännu icke nedsatt, är fas­tighetsägaren skyldig alt belala ränta lill tomträttshavaren enUgt 5 § andra stycket räntelagen (1974:       ) från nämnda dag.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring I expropriationslagen (1972: 719)

Härigenom förordnas, all 6 kap. 16 § expropriationslagen (1972: 719) skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

I den mån exproprialionsersält­ning betalas efler utgången av den i 7 § första stycket föreskrivna tremånadersfristen eller, om fas­tigheten, dessförinnan helt eller delvis har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 10 §, efter tidpunkten härför, skall den exproprierande utge sex procent årlig ränta på ersättningen, i förra fallet från fristens utgång och i senare fallet från den dag då till-


(Föreslagen lydelse)

I den mån exproprialionsersält­ning betalas efter utgången av i 7 § första eller andra stycket före­skriven frist skall den exproprie­rande utge ränta på ersättningen från fristens utgång enligt 5 § förs­ta stycket räntelagen (1974:       ).


 


Prop. 1975:102


161


 


(Nuvarande lydelse)

trädet eller övergången skedde.

Expropriation fullbordas utan hinder av alt ränta enligt första stycket ej betalas.


(Föreslagen lydelse)

Har fastigheten dessförinnan helt eller delvis tillträtts eller över­gått på den exproprierande enligt 10 §, skall denne, från den dag tillträdet eller övergången skedde till dess betalning sker eller ränta börfar utgå enligt första stycket i denna paragraf, utge ränta på er­sättningen enligt 5 § andra stycket räntelagen.

Expropriation fullbordas utan hinder av att ränta enligt första eller andra stycket ej betalas.


Denna iag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom förordnas, alt 32 § anläggningslagen skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

Ersättning enligt 13 § skall er­läggas inom tre månader efler det att ersältningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen be­talas efter utgången av denna frist eller, om tillträde har skett dess­förinnan, efter tillträdet, skall dessutom utges sex procent årlig ränta på ersättningen, / det förra fallet från fristens utgång och i det senare fallet från den dag då till­trädet skedde.


(Föreslagen lydelse)

Ersättning enligt 13 § skall er­läggas inom tre månader efter det att ersältningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen be­talas efter utgången av denna frist skall dessutom utges ränta på er­sättningen från fristens utgång en­ligt 5 § första stycket räntelagen (1974:       ).

Har tillträde skett före den i första stycket angivna fristens ut­gång skall även utges ränta enligt 5 § andra stycket räntelagen från den dag tillträdet skedde till dess betalning sker eller ränta börfar utgå enligt första stycket i denna paragraf.


 


I fråga om ■


■ tillämpning.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975. 11    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102


 


Prop. 1975:102


162


Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971: 948)

Härigenom förordnas, att 55 § väglagen (1971: 948) skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

Har väghållare — Vid ersättningens -


(Föreslagen lydelse)

—■------ anspråk.

------------- delar.


 


På ersättningen utgår sex pro­cent årlig ränta från den dag då marken togs i anspråk.


På ersättningen utgår ränta be­räknad från den dag då marken togs i anspråk till den dag då betalning skall ske enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)

Härigenom förordnas, att 13 § förköpslagen (1967: 868) skall ha ne­dan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för vad denne enligt åtagande i köpe­avtalet fullgjort före fullbordandet och för nödvändig kostnad i sam­band med köpet. På belopp som kommunen på grund härav har alt utge skall kommunen betala sex procent ränta. Kommunen skall dessutom ersätta köparen för nöd­vändig kostnad som nedlagts på egendomen ulöver vad som skäli­gen motsvarar värdet av den av­kastning som köparen erhållit.


(Föreslagen lydelse)

När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för vad denne enligt åtagande i köpe­avtalet fullgjort före fullbordandet och för nödvändig kostnad i sam­band med köpet. På belopp som kommunen på gmnd härav har att utge skall kommunen betala ränta beräknad från den dag köparen utgav beloppet till dess förköpet fullbordats enligt 5 § andra styc­ket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första styc­ket i samma paragraf. Kommunen skall dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen utöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen erhållit.


 


Har köparen ■


anses skäligt.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.


 


Prop. 1975:102                                                                     163

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom

Härigenom förordnas, att 43 § lagen (1971: 494) om exekutiv försälj­ning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

När ny auktion hålles sedan in- När ny auktion hålles sedan in­
rop blivit ogiltigt enligt 41 § tred-
rop blivit ogiltigt enligl 41 § tred­
je stycket skall handpenning lagas
je stycket skall handpenning tagas
i anspråk i den mån det behövs för
i anspråk i den mån det behövs för
att sammanlagt samma belopp
att sammanlagt samma belopp
skall uppnås som vid den förra
  skall uppnås som vid den förra
auktionen jämte sex procents årlig
auktionen jämte ränta därå, beräk-
ränta därå från tillträdesdagen till
nad från tillträdesdagen till och
och med den nya tillträdesdagen
med den nya tillträdesdagen enligt
och för att även kostnaden för
    5 § andra stycket räntelagen
den nya auktionen skall täckas.
(1974: ), och för att även kost-
Delta gäller även om fastigheten
nåden för den nya auktionen skall
säljes med förbehåll för rättighet
täckas. Detta gäller även om fas-
som ej förbehållits vid den förra
tigheten säljes med förbehåll för
auktionen eller ändrade förhållan-
rättighet som ej förbehållits vid
den inträtt. Vad som ej behöver
den förra auktionen eller ändrade
tagas i anspråk skall återlämnas,
förhållanden inträtt. Vad som ej
när den nye inroparen fullgjort sin
behöver tagas i anspråk skall åter­
belalningsskyldighet. Blir fastighe-
lämnas, när den nye inroparen
ten ej såld vid den nya auktionen
fullgjort sin betalningsskyldighet,
är hela handpenningen förverkad.
Blir fastigheten ej såld vid den nya

auktionen är hela handpenningen

förverkad.

Hålles ej ny auktion---------------------- åleriämnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1971: 500) om exekutiv försälj­ning av luftfartyg skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

När ny auktion hålles sedan in-  När ny auktion hålles sedan in­
rop blivil ogiltigt enligt 21 § andra
rop blivit ogiltigt enligt 21 § andra
stycket, skall handpenningen tagas
stycket, skall handpenningen tagas
i anspråk i den mån det behövs för
i anspråk i den mån det behövs för


 


Prop. 1975:102


164


 


Nuvarande lydelse

att sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte sex procents årUg ränta därå från utsatt dag för kö­peskillingens fördelning till och med den nya dagen för sådan för­delning och för alt även kostna­den för den nya auktionen skall täckas. Detla gäller även om änd­rade förhållanden inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas, när den nye inro­paren fullgjort sin betalningsskyl­dighet. Blir egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela hand­penningen förverkad.

Hålles ej------------------------


Föreslagen lydelse

att sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte ränta därå, beräk­nad från utsatt dag för köpeskil­lingens fördelning till och med den nya dagen för sådan fördel­ning enligt 5 § andra stycket rän­telagen (1974: ), och för alt även kostnaden för den nya auk­tionen skall läckas. Delta gäller även om ändrade förhållanden in­trätt. Vad som ej behöver lagas i anspråk skall återlämnas, när den nye inroparen fullgjort sin betal­ningsskyldighet. Blir egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

-------------- åleriämnas.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom förordnas, att 58, 138 och 141 §§ konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


58 §


Penningar -

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna lid insätta infiulna medel, vare han skyldig all å belopp, som obehörigen in­nehållits, erlägga ränta efter åtta för hundra om året.


--------------- medgives.

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna lid insätta influtna medel, vare han skyldig att å belopp som obehörigen in­nehållils, erlägga ränta enligt 5 § första stycket räntelagen (1974: )■


Så länge konkursen--------------------- gäldenären.

Även efler konkursens--------------- konkursdomaren.

138 §


För fordringar som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan bor­genärerna inbördes upphöra från


För fordringar som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäsl eller eljest lagligen äger rum, ränleberäkning emellan bor­genärerna inbördes upphöra från


 


Prop. 1975:102


165


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

den dag, då beslutet om egen-   den dag, då beslulel om egen­
domsavträde meddelades; dock
domsavträde meddelades; dock
skall ränta beräknas lill den dag,
skall ränta beräknas till den dag,
från vilken tiden för klander mot
från vilken liden för klander mot
uldelningsförslag, vari sådan förd-
uldelningsförslag, vari sådan ford­
ran upptagils, är alt räkna, där
  ran upptagits, är atl räkna, där
boet förslår lill gäldande av mer
boet förslår till gäldande av mer
än kapitalbeloppet av alla bevaka-
än kapitalbeloppet av alla bevaka­
de fordringar utom sådana som
de fordringar utom sådana som
avses i 19 § förmånsrättslagen
avses i 19 § förmånsrältslagen
(1970: 979), och skall i sådant fall
(1970: 979), och skall i sådant fall
å fordran, för vilken ränta ej är
  å fordran, för vilken ränta ej är
utfäsl eller eljesi lagligen äger
   utfäst eller eljest lagligen äger
rum, ränta beräknas efter fem för
rum, ränta beräknas enligt 5 §
hundra om året från den dag, då
andra stycket räntelagen (1974:
nämnda beslul meddelades, till
        ) från den dag, då nämnda
den dag, från vilken klanderlid
beslul meddelades, till den dag,
såsom nyss är sagt skall räknas.
från vilken klandertid såsom nyss

är sagt skall räknas.
Ä fordran som ulgår med för-
         A fordran som ulgår med för­
månsrätt, skall, om ränta är utfäst
månsrätl, skall, om ränta är utfäst
eller eljesi lagligen äger rum, be-
eller eljesi lagligen äger rum, be­
räknas ränta till den dag, från
     räknas ränta till den dag, från
vilken liden för klander mot ut-
   vilken tiden för klander mot ut­
delningsförslag, vari fordringen
delningsförslag, vari fordringen
upptagits, är alt räkna, där borge-
upptagits, är alt räkna, där borge­
nären ej enligt 143 § dessförinnan
nären ej enligt 143 § dessförinnan
uppburit betalning. Löper förd-
   uppburit betalning. Löper ford­
ran, varom nu är fråga, ej med
  ran, varom nu är fråga, ej med
ränta varde ändock ränta efter
ränta varde ändock ränta enligt
fem för hundra om året därå be-
  5 § andra stycket räntelagen
räknad från den dag, då beslutet
  (1974: ) därå beräknad från
om egendomsavträde meddelades.
den dag, då beslutet om egen­
domsavträde meddelades.

Ulgår fordran------------------------------ betalningsdagen.

141 §

Borgenär------------------------------------- beslut avgjort.

Är fordran-------------------------------------- mot bevakningen.

Finnes  borgenär,   som   lyft  ut-     Finnes  borgenär,   som  lyft ut-

delning, skyldig all till konkurs- delning, skyldig atl till konkurs­
boet ålerbära vad han uppburit, boet återbära vad han uppburit,
skall han gälda ränta därå efter sex skall han gälda ränta därå beräk-
för hundra om året från lyftnings- nad från den dag medlen lyftes till
dagen.
                                         den dag återbäring skall ske enligt

5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma para­graf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.


 


Prop. 1975:102


166


Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, atl 20 § lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller om återbäring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätt, utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erläg­gas lill konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den dag, då beloppet utbelaltes av sparbanken.


(Föreslagen lydelse)

Har sparbank försatts i konkurs efler ansökan, som gjorts inom etl år från det beslul fattades om återbetalning av garantifond eller om återbäring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas räll, utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erlagd gas lill konkursboet, gäldas ränta beräknad från den dag beloppet utbelaltes av sparbanken till den dag återbäring skall ske enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 49 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje redare bi­draga i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att på anfordran belala sht bidrag lill beslutad utgift och lägger huvud­redaren eller annan redare ut be­loppet, skall den försumlige betala årlig ränta på det förskotterade beloppet efter det av riksbanken tiUämpade diskontot ökat med fyra procent, dock lägst sex pro­cent.


(Föreslagen lydelse)

Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje redare bi­draga i förhållande till sin andel i fartyget. Underiåler redare att på anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger huvud­redaren eller annan redare ul be­loppet, skall den försumlige betala ränta på det förskotterade belop­pet enligt 5 § första stycket ränte­lagen (1974:      ).


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.


 


Prop. 1975:102


167


Förslag till

Lag om ändring i lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

Har bolagsman för bolagets räk­ning vidkänts nödig eller nyttig utgift, äge han alt för därigenom uppkommen fordran njuta ränta efter fem för hundrade om året från den dag fordringen tillkom.

Försummar bolagsman att göra avtalat tillskott eller att redovisa influtna medel, gälde ränta efter ty nu är sagt, från den dag tillskot­tet eller redovisningen bort ske.


(Föreslagen lydelse)

Har bolagsman för bolagets räk­ning vidkänts nödig eller nyttig utgift, äge han att för därigenom uppkommen fordran njuta ränta från den dag fordringen tillkom. För tid intill dess högre ränta bör­far utgå till fölfd av vad i 2 eller 3 § räntelagen (1974: ) stadgas, beräknas därvid räntan enligt 5 § andra stycket i nämnda lag.

Försummar bolagsman att göra avtalat tillskott eller att redovisa influtna medel, gälde ränta beräk­nad enligt 5 § första stycket ränte­lagen, från den dag tillskottet eller redovisningen bort ske.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i KF (1968: 576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, atl 10 § KF (1968: 576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

Sedan tio----------------- föranleda (ränteskillnadsersättning).

Kassan får----------------- utge ränteskillnadsersättning.


Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning är för­eningen skyldig att belala ränta på det förfallna beloppet med en halv procent i månaden.


Underlåter förening all fullgöra föreskriven inbetalning är för­eningen skyldig att betala ränta på del förfallna beloppet enligt vad som föreskrives i räntelagen (1974:       ).


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.


 


Prop. 1975:102


168


Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, atl 24 § lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)
För lån-----------

Underiåler förening alt fullgöra föreskriven inbetalning, är för­eningen skyldig att belala ränta på del förfallna beloppet med en halv procent i månaden.


(Föreslagen lydelse)

— bankens reservfond.

Underlåter förening att full­göra föreskriven inbetalning, är föreningen skyldig att belala ränta på det förfallna beloppet enligt vad som föreskrives i räntelagen (1974:       ).


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Härigenom förordnas, all 3 § lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)

Utöver ersättning för erlagda underhållsbidrag utgår ränta efter sex procent från betalningsdagen. Kan icke styrkas när underhållsbi­dragen betalats, beräknas ränta till skäligt belopp.


(Föreslagen lydelse)

Ulöver ersättning för erlagda underhållsbidrag ulgår ränta en­ligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ) på varfe erlagt belopp från dess betalningsdag. Kan icke styrkas när underhållsbidragen be­talats, beräknas ränta till skäligt belopp.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.


 


Prop. 1975: 102                                                                    169

Bilaga 2 De remitterade förslagen

1    Förslag till Räntelag

Härigenom förordnas följande.

1 §

Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrät­tens område. Ränta på sådan fordran utgår enligt vad som sägs i det följande, om ej annal är avtalat eller särskilt föreskrivet,

2 §

Ränta utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till betalning.

Återgår betalning på grund av att avtal häves till följd av betal­ningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund, utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades lill den dag åter­betalning sker eller ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.

3 §

Försitles betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i för­väg, utgår ränta från denna dag.

På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet all redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår ränta från dagen för redovisningen eller, om denna ej avges i rätt tid, från den dag redovisning bort ske.

4 §

I annal fall än som avses i 3 § utgår ränta på förfallen fordran, för vilken betalningstiden försittes, efter trettio dagar från den dag borge­nären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av bestämt belopp med angivande att underlåtenhet alt betala medför skyldighet alt utge ränta. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta för tid innan räkningen har kommit honom tillhanda eller han på annat sätt har fått del av kravet.

Avser fordran skadestånd eller annan sådan ersättning som ej kan fastställas utan särskild utredning, utgår ränta på förfallet belopp efter trettio dagar från den dag borgenären har framställt krav på er­sättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständighe­terna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta för tid innan han har fått del av kravet och utred­ningen.

Ränta på förfallen fordran utgår dock alltid senast från dagen för delgivning av ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning.

5 §

Ränta enligt 2 § andra stycket beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar del av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskon­tot med ett tillägg av två procentenheter.

6 §

Ränta enligt 3 eller 4 § beräknas för år enligt en räntefot som mot­svarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med ett tillägg av fyra procentenheter.


 


Prop. 1975:102                                                                     170

7 §

Löper fordran enligt skuldebrev eller på grund av avtal med ränta när den förfaller till betalning och försitles betalningstiden, fortsätter ränta att ulgå efter samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Är denna räntefot lägre än den som anges i 6 §, höjes dock räntefoten till den där angivna, i fall som avses i 4 § dock först när ränta skall utgå enligl vad som föreskrives där.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Lagen gäller dock ej i fall då skyldighel atl utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

2    Förslag till

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom förordnas alt 9 kap. 10 § handelsbalken skall upphöra atl gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom

Härigenom förordnas att 38 § lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

38 §
1 fråga om  köpares skyldighet
     I fråga om  ränta på  köpeskil-

att gälda ränta skola de i 9 kapit- lingen gälla bestämmelserna i rän-let 10 § handelsbalken stadgade telagen (1975: 00). grunder äga tillämpning; dock att vid handelsköp, där ef viss tid för köpeskillingens gäldande är ut­satt, ränta efter sex för hundra om året skall utgå från den tid godset avlämnades eller, i händelse dess avlämnande blivit av köparen för­dröjt, från det dröjsmålet inträd­de.

Äger säljaren kräva betalning mot att gods eller dokument hål­les köparen tillhanda, utgår dock, även om förfallodagen ej är be­stämd i förväg, ränta enligt 6 § räntelagen från den dag säljaren


 


Prop. 1975:102                                                                     171

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

framställer sådant krav samt, till följd av att betalningen därvid ej erlägges, innehåller gods eller do­kument.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas att 24 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

24                                                                                            §
Är ej tid utsatt för fullgörande
     Är ej tid utsatt för fullgörande
av försäkringsgivarens betalnings-
av försäkringsgivarens betalnings­
skyldighet i anledning av inträffat
skyldighel i anledning av inträffat
försäkringsfall, skall den fullgöras
försäkringsfall, skall den fullgöras
en månad efter det meddelande
trettio dagar efter det meddelan-
om försäkringsfallet komrriit ho-
de om försäkringsfallet kommit
nom lill banda; dock må betalning,
honom till hända; dock må betal-
i den mån den är beroende av
ning, i den mån den är beroende
utredning som i 22 § sägs, icke
av utredning som i 22 § sägs, icke
krävas förrän fjorton dagar för-
krävas förrän trettio dagar förflu-
flulit efter det sådan utredning
tit efter det sådan utredning före-
förebragts.
                                                                      bragts.

Förbehåll, varigenom liden för betalningen gjorts beroende av något försäkringsgivarens beslut eller därav att betalningsskyldighet blivit genom laga dom ålagd försäkringsgivaren, må ej av denne åberopas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraft­trädandet.

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev

Härigenom förordnas atl 6 § lagen (1936: 81) om skuldebrev skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6 §
Är   i   skuldebrev   ränta   utfäst,
I fråga om ränta på skuldebrev

skall den, där betalningstiden för-     gälla bestämmelserna i räntelagen sittes, utgå efter enahanda grund     (1975: 00). som före förfallodagen.


 


Prop. 1975:102


172


 


Nuvarande lydelse

Är ränta ej utfäst, gälle i fråga om skyldighet att den giva vad i 9 kap. 10 § handelsbalken sägs.


Föreslagen lydelse


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om skuldebrev på vilket ränta utgår vid ikraft­trädandet.

6    Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas att 22 kap. 5 § och 25 kap. 7 § ärvdabalken skall ha nedan angivna lydelse.


Föreslagen lydelse 22 kap. 5 §


Nuvarande lydelse


A legat, som avser visst pen­ningbelopp, äger testamenlstaga-ren, såvitt ej annat framgår av tes­tamentet, tillgodonjula ränta efter fem för hundra om året, sedan fyra månader förflutit från tesla­tors död.

A legat, som avser visst pen­ningbelopp, äger testamentstaga-ren, såvitt ej annat framgår av tes­tamentet, tillgodonjula ränta, se­dan fyra månader förflutit från testators död. Räntan beräknas en­ligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tid fram till dess legatet enligt 1 § i detta kapitel skall utgivas och för tid därefter enligt 6 § ränte­lagen.

25 kap. 7 §

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, skall envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, bära den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagils såsom dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, är jäm­väl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.


Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kost­nad, skall den ersättas; nyttig kost­nad skall ock ersättas, där den ej var gjord  å tid som nyss  sagts.


Då egendom återbäres, skall ock utgivas avkastning som belöper på liden efler det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den ej var gjord å tid som nyss sagts. Utgöres


 


Prop. 1975:102                                                                     173

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

egendomen av penningbelopp, skall ränta gäldas på beloppet en­ligt 6 § räntelagen (1975: 00) från den dag innehavaren vann kun­skap att annan ägde bättre rätt till beloppet eller stämning delgavs honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

7    Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas att 4 kap. 25 §, 12 kap. 53 och 60 §§ samt 13 kap. 19 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

4 kap.
25
                                              §
I fråga om säljarens rätt till rän-
  I fråga om säljarens rält till rän­
ta på köpeskillingen äger de i 9
    ta på köpeskillingen gäller bestäm-
kap. 10 § handelsbalken angivna
melserna i räntelagen (1975: 00).
grunderna tillämpning.

Om köpet enligt förbehåll i köpehandlingen häves på gmnd av ute­bliven betalning av köpeskillingen, skall köparen ersätta säljaren den­nes skada.

12 kap. 53 §1 Skall hyresgäst enligt hyresnämndens eller bostadsdomstolens beslut utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå fömt, är hyres­rätten icke förverkad på gmnd av dröjsmål med betalning av det över­skjutande beloppet, om betalningen sker inom en månad från den dag då beslutet vann laga kraft. Vad som sagts nu gäller ej, om skyldighet att flytta inträder för hyresgästen inom kortare tid än två månader efler nämnda dag.

På  överskjutande  belopp  skall      På  överskjutande  belopp  skall

hyresgästen betala sex procent rän- hyresgästen betala ränta som om
ta som om beloppet förfallit till beloppet förfallit till betalning
betalning samtidigt med den förut samtidigt med den förut utgående
utgående hyran.
                           hyran. Räntan beräknas enligt 5 §

räntelagen (1975: 00) för tid in­nan beslutet vunnit laga kraft och för tid därefter enligt 6 § ränte­lagen.

' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligl prop. 1974: 151.


 


Prop. 1975:102


174


 


Nuvarande lydelse

I beslutet får anstånd medges med betalningen av det överskju­tande beloppet jämte ränta som avses i andra slyckel, om skäl fö­religger till det.


Föreslagen lydelse

I beslutet får anstånd medges med betalningen av det överskju­tande beloppet jämte ränta som avses i andra stycket, om skäl föreligger till det. Medges an­stånd, får bestämmas att ränta till förfaUodagen skall beräknas en­ligt 5 § räntelagen.


60 §2

I mål om ersättning enligt 57 § skall rätten på yrkande av hyresgästen, om hyresvärden medger skyldighet att utge ersättning eller sådan skyl­dighet fastställts genom dom som vunnit laga kraft, förplikta hyresvär­den att utge förskott i avräkning på den ersättning som kan komma att bestämmas.

Första stycket äger ej tillämpning, om det är uppenbart att förskottet blir obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får nytt yr­kande om förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader förflutit sedan del föregående beslutet vann laga kraft.

Beslut i fråga om förskott får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslut meddelas, skall partema beredas lillfälle att yttra sig. Mot beslut som meddelats under rättegången skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut får talan ej föras.


Har hyresgästen uppburit för­skott som överstiger den slutligt bestämda ersättningen, är han skyl­dig alt till hyresvärden betala till­baka det överskjutande beloppet jämte sex procent ränta från da­gen för beloppets mottagande.


Har hyresgästen uppburit för­skott som överstiger den slutligt bestämda ersättningen, är han skyl­dig att till hyresvärden belala till­baka det överskjutande beloppet jämte ränta. Räntan beräknas en­ligt 5 § räntelagen (1975: 00) från dagen för beloppets mottagande till dess ersättningen blivit slutligt bestämd genom dom som vunnit laga kraft och för tid därefter en­ligt 6 § räntdagen.


13 kap. 19 § När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och lösesumman nedsatts enligt 18 §, upphör tomträtten med däri upp­låtna rättigheter och blir inskrivningar i denna utan verkan. Innan ned­sättning skett, får tillträde ej äga mm utan tomträttshavarens medgivan­de.


Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda till­trädesdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastig­hetsägaren skyldig att betala rän­ta till tomträttshavaren efter sex procent om året från nämnda dag.

« Senaste lydelse 1972: 252.


Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda till­trädesdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastig­hetsägaren skyldig att belala rän­ta till tomträttshavaren. Räntan beräknas   enligt   5   §   räntelagen


 


Prop. 1975:102


175


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

(1975: 00) från tillträdesdagen tiU dess nedsättning skall ske och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmel­ser även för tiden därefier.

8    Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas atl 50 och 166 §§ utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


50 §1


Ändras eller upphäves dom, vara utmätning, kvarstad eller an­nan verkställighet följt, gånge, än­då alt klagan över senare beslulel föres, verkställigheten åter, där så ske kan; och fylle den, som verk­ställigheten sökt, all skada; vare ock den, som något lyfta eller till­träda fått, pliktig atl del genast med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Äro penningar lyftade, gälde rän­ta därå efter sex för hundrade om året från lyftningsdagen.


Ändras eller upphäves dom, vara utmätning, kvarstad eller annan verkställighet följt, gånge, ändå alt klagan över senare beslutet fö­res, verkställigheten åter, där så ske kan; och fylle den, som verk­ställigheten sökt, all skada; vare ock den, som något lyfta eller till­träda fått, pliktig att det genast med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Ha pengar lyfts, utgår ränta därå enligt 5 § räntelagen (1975:00) från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och för tid därefter enligt 6 § rän­telagen.


 


166 Om någon fått lyfta medel in­nan frågan om bättre rätt därtill blivit slutligt avgjord och han blir skyldig att helt eller delvis åter­bära medlen, skall han betala sex procents årlig ränta på beloppet. I fall som avses i 159 § är den som lyft medlen dock ej skyldig alt, om borgenären sedermera an­mäler sig, belala ränta för längre tid än från det att utmätnings­mannen eller överexekutor krävt återbetalning.

> Senaste lydelse 1921:301. ' Senaste lydelse 1971: 495.


Om någon fått lyfta medel in­nan frågan om bättre rätt därtill blivit slutligt avgjord och han blir skyldig att helt eller delvis åter­bära medlen, skall han betala rän­ta på beloppet. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tiden från den dag medlen ut­betalades till den dag återbetal­ning skall ske och för tid därefter enligt 6 § räntelagen. I fall som avses i 159 § är den som lyft med­len dock ej skyldig att, om bor-


 


Prop. 1975:102                                                       176

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

genären sedermera anmäler sig, betala ränta för längre tid än från det atl utmätningsmannen eller överexekutor krävt återbetalning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

9    Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas att 49 § sjölagen (1891: 35 s. l)i skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

49 §

Till utgifterna för rederiets verk- Till utgifterna för rederiets verk­
samhet skall varje redare bidraga i
samhet skall varje redare bidraga
förhållande till sin andel i farty-
i förhållande till sin andel i far-
get. Underiåler redare att på an-
tyget. Underlåter redare alt på an­
fordran betala sitt bidrag till be-
fordran betala sitt bidrag till be­
slutad utgift och lägger huvudre-
slutad utgift och lägger huvudre­
daren eller annan redare ut belöp-
dåren eller annan redare ut belop­
pet, skall den försumlige betala
pel, skall den försumlige betala
årlig ränta på det förskotterade
ränta på det förskotterade belop-
beloppet efter det av riksbanken
pel enligt 6 § räntelagen (1975:
tillämpade diskontot ökat med fy-
00), dock med lägst sex procent.
ra procent, dock lägst sex procent.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen beslämmer. Äldre be­stämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet alt utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

10    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas att 14 § lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

14                                     §
Har bolagsman för bolagets räk-
Har bolagsman för bolagets räk­
ning vidkänts nödig eller nyttig ul-
  ning  vidkänts  nödig  eller  nyttig
gift,  äge  han  att för därigenom
   utgift, äge han att för därigenom

1 Lagen omtryckt 1974: 621.


 


Prop. 1975:102


177


 


Nuvarande lydelse

uppkommen fordran njuta ränta efler fem för hundrade om året från den dag fordringen tillkom.

Försummar bolagsman all göra avtalat tillskoll eller alt redovisa influtna medel, gälde ränta efter ty nu är sagt, från den dag tillskot­tet eller redovisningen bort ske.


Föreslagen lydelse

uppkommen fordran njuta ränta från den dag fordringen tillkom. Räntan beräknas enligt 5 § ränte­lagen (1975: 00) för tid intiU dess högre ränta skall utgå till fölfd av 3 eller 4 § räntelagen.

Försummar bolagsman all göra avtalat tillskott eller att redovisa infiulna medel, skaU han gälda ränta enligt 6 § räntelagen från den dag tillskottet eller redovis­ningen borl ske.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

11    Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)

Härigenom förordnas atl 9 kap. 22 § vattenlagen (1918: 523) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 9 kap.

22 §1


 


Om ersättning i fall som avses i 21 § betalas senare än som före­skrives där, skall den ersältnings­skyldige erlägga sex procent årlig ränta på ersättningen från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.


I den mån ersättning i fall som avses i 21 § betalas efter utgången av frist som anges i 21 § första, andra eller ffärde stycket skall den ersättningsskyldige utge ränta på ersättningen från fristens utgång enligt 6 § räntelagen (1975: 00). Inlösen fullbordas utan hinder av alt ränta ej betalas.

Har marken tillträtts eller före­taget eller åtgärden utförts före fristens utgång, skall den ersätt­ningsskyldige utge ränta på ersätt­ningen enhgt 5 § räntelagen från den dag tillträdet skedde eller fö­retaget eller åtgärden utfördes till dess betalning sker eller ränta bör­far utgå enligt första stycket i den­na paragraf.


' Senaste lydelse 1974: 273. 12   Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102


 


Prop. 1975:102                                                                     178

Försummar den ersättningsskyldige atl betala ersättning som avses i 21 §, skall länsslyrelsen på ansökan av den ersällningsberätiigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Reglerna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betal­ningsskyldighet blivil någon ålagd, äger därvid motsvarande lillämp­ning.

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighet all utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser även för liden därefier.

12    Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom förordnas att 39 a, 58, 138 och 141 §§ konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

39 a §1
Den som är skyldig alt ålerbära
  Den som är skyldig atl ålerbära

egendom skall även utge den av- egendom skall även utge den av­
kastning som belöper på tiden ef- kastning som belöper på tiden ef­
ler delgivning av stämning i må- ter delgivning av stämning i målet,
let. Den som skall återbära egen- Utgöres egendomen av penning­
dom vid återvinning enligt 30 § belopp eller skall ersättning utges
kan dock förklaras skyldig att utge för egendomens värde, utgår ränta
den avkastning han uppburit sedan enligt 5 § räntelagen (1975: 00) till
han mottog egendomen.
              den dag återbäring skall ske och

för tid därefter enligt 6 §  ränte­lagen.

Skall någon ålerbära egendom vid återvinning enligt 30 §, kan han förklaras skyldig atl utge även avkastning som belöper på ti­den från det att han mottog egen­domen tiU dess att stämning i må­let delgavs honom. Ränta för så­dan tid beräknas enligt 5 § ränte­lagen.

Den som nedlagt nödig eller nyttig kostnad på egendom som åter­bäres har rält till ersättning därför, om ej särskilda skäl föreligga där­emot.

Ätervinnes säkerhet som grundas på inteckning, skall intecknings-handlingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det ej ske, skall ersättning ulgå.

' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligt remiss till lagrådet den 13 sep­tember 1974 av förslag till ändringar i konkurslagen m. m.


 


Prop. 1975:102


179


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


58 §

Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga lill bestridande av löpande utgifter, av för­valtaren inom en vecka från del de influtit å konkursboets räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkännes. Till bestri­dande av löpande utgifter må ej mer innehållas än av ombudsmannen medgives.


Försummar förvaltaren atl inom ovan föreskrivna tid insätta in­flutna medel, vare han skyldig atl å belopp, som obehörigen innehål­lits, erlägga ränta efter åtta för hundra om året.

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta in­flutna medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehål­lits, erlägga ränta enligt 6 § ränte­lagen (1975: 00) från den dag in­sättning bort ske.

Så länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom en vecka från utgången av mars, juni, september och december månader varje år till ombudsmannen räkning över boets inkomster och utgifter i penningar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penning­ar innestått i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar och utlagningar, som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, lill dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen in-neslå, och inom en vecka från utgången av varje kalenderår till rättens ombudsman för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas atl lyfta, skall ombudsmannen göra an­mälan därom hos konkursdomaren.

138 §■''


För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ut­fäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan borgenä­rerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om konkurs med­delades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken liden för klander mol uldelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är atl räkna, där boet förslår till gäl­dande av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 § förmåns­rättslagen (1970: 979), och skall i sådant fall a fordran, för vilken


För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ut­fäst eller eljesi lagligen äger mm, ränteberäkning emellan borgenä­rerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om konkurs med­delades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för klander mot uldelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är all räkna, där boel förslår till gäl­dande av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 § förmåns­rältslagen (1970: 979), och skall i sådant fall å fordran, för vilken


" Senaste lydelse 1941: 142.

' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligt remiss till lagrådet den 13 sep­tember 1974.


 


Prop. 1975:102                                                                     180

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

ränta ej är utfäst eller eljest lag-         ränta ej är utfäst eller eljesi lag­
ligen äger rum, ränta beräknas ef-
      ligen äger rum, ränta beräknas en­
ter fem för hundra om året från
ligt 5 § räntelagen (1975: 00) från
den dag, då nämnda beslut med-
        den dag, då nämnda beslul med­
delades, till den dag, från vilken
          delades, lill den dag, från vilken
klanderlid såsom nyss är sagt skall
     klanderlid såsom nyss är sagt skall
räknas.
                                       räknas.

Ä fordran, som utgår med för-    A fordran, som utgår med för­
månsrätt, skall, om ränta är utfäst
      månsrätt, skall, om ränta är utfäsl
eller eljest lagligen äger rum, be-
  eller eljesi lagligen äger rum, be­
räknas ränta lill den dag, från vil-
  räknas ränta till den dag, från vil-
den tiden för klander mot utdel-
    den liden för klander mot uldel­
ningsförslag, vari fordringen upp-
  ningsförslag, vari fordringen upp­
tagils, är att räkna, där borgenären
    lagils, är alt räkna, där borgenären
ej enligt 143 § därförinnan upp-
    ej enligt 143 § därförinnan upp­
burit betalning. Löper fordran,
   burit betalning. Löper fordran,
varom nu är fråga, ej med ränta,
   varom nu är fråga, ej med ränta,
varde ändock ränta efter fem för
   varde ändock ränta enligt 5 §
hundra om året därå beräknad
  räntelagen därå beräknad från den
från den dag, då beslutet om kon-
      dag, då beslutet om konkurs med-
kurs meddelades.
                      delades.

Utgår fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då beslulel om konkurs meddelades, skall utdelning för fordringen be­räknas å det belopp, som efler en räntefot av fem för hundra om året utgör sådan fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss sagts och som ulgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen icke var förfallen den dag, från vilken tiden för klander mot uldelnings­förslag, vari fordringen upptagils, är alt räkna, utdelning beräknas å det belopp, som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sistnämn­da dag; har för sådan fordran betalning jämlikt 143 § tidigare uppbu­rils och var fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordringens värde å betalningsdagen.

141 §

Borgenär äge innan tid för klander mot utdelningsförslag är ute ej annorledes än mot borgen lyfta vad honom i förslagel tillagts; ej heller må, om klander väckts, borgenär, vars rätl beröres av klandret, annor­ledes än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blivil genom laga kraflägande beslut avgjort.

Är fordran beroende av villkor, som i 136 § avses, eller är, där borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 § sägs, edgången ej fullgjord, må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga om fordran, som är tvistig; dock att borgenär, vars fordran är fast­ställd genom beslul, som ej äger laga kraft, må mot borgen lyfta vad på fordringen belöper. Utdelning för fordran, som bevakats efter ut­gången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, må ej lyftas under tiden för framställande av anmärkningar mot bevakningen.

Finnes  borgenär,  som  lyft ut-   Finnes  borgenär,  som  lyft ut-

delning,  skyldig alt till konkurs-     delning,  skyldig  att till konkurs­boet återbära vad  han  uppburit,     boet  återbära vad han  uppburit.


 


Prop. 1975:102                                                                     181

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

skall han gälda ränta därå efter skall han gälda ränta därå. Räntan
sex för hundra om året från lyft- beräknas enligt 5 § räntelagen
ningsdagen.
                                 (1975: 00)  från  den  dag  medlen

lyftes till den dag återbäring skall ske och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighet att 'jtge ränta uppkommit före ikraftträdandet eller har, såvitt avser 39 a och 138 §§, konkursbeslutet meddelats före nämnda tidpunkt, gäller äldre beslämmelser även för liden därefter.

13    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas alt 43 och 61 §§, 73 § 2 mom. saml 74 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

43                                                                                             §
Fullgöres ej inbetalning å ak-
        Fullgöres ej inbetalning å ak­
tie i räll lid, äger styrelsen utsöka
tie i rält tid, äger styrelsen utsöka
det förfallna beloppet, och skall
del förfallna beloppet, och skall
ränta därå gäldas efter sex procent
ränta därå gäldas enligt 6 § rän-
om året från förfallodagen.
        telagen (1975: 00) från förfallo­
dagen.

VerkstäUes ej inbetalning inom en månad efler anmaning, äger sty­relsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna över­lagen av honom eller, i annat fall, förklara akden förverkad. Då aktie förklaras förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrel­sen förklaras överlagen eller förverkad, med mindre anmaning enligl andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare lill aktien.

1 avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aklietecknare är stadgat äga motsvarande lillämpning.

Belräffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 41 § tredje stycket är stadgal.

61 § Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits beslämmelse om minimiteckning, skall inom sex månader från del beslutet fattades eller, om registrering av ökningsbeslulel eller godkännande enligt 190 § 2 mom. vägrats och besvär däröver anförls, inom sex månader från det besvären blivit bifallna, för registrering anmälas det tecknade belopp.


 


Prop. 1975:102


182


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet uppgår till del i ökningsbeslutet angivna minimibeloppet.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelse­ledamöter och verkställande direktör, skola fogas:

1.   iteckningslislorna, så ock avskrift av desamma;

2.   ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolags­stämmans beslut om ökningen varit införd; samt

3.   avskrift av den i 59 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.


Sker ej registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och varder lill följd därav, enligt vad i 195 § 2 mom. sägs, i registret antecknat all den tidigare anteck­ningen om ökningsbeslulels regist­rering avföres ur registret, vare aktieteckningen icke vidare bin­dande, och skall vad å de tecknade aktierna inbetalals återbäras till aktielecknarna jämte fem procent ränta därå.


Sker ej registrering i anledning av anmälan enligt första slyckel och varder till följd därav, enhgt vad i 195 § 2 mom. sägs, i regist­ret antecknat att den tidigare an­teckningen om ökningsbeslulels registrering avföres ur registret, vare aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de teck­nade aktierna inbetalats återbäras till aktielecknarna jämte ränta. Räntan beräknas enligt 5 § ränte­lagen (1975: 00) från dagen för in­betalningen till den dag anteck­ning enligt 195 § 2 mom. sker i registret samt för tid därefter en­ligt 6 § räntelagen.


73  §


2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom., 68 § eller 72 § 1 mom. stadgats eller mot besläm­melse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå.

2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i slrid mot vad i 1 mom., 68 § eller 72 § 1 mom. stadgats eller mot bestäm­melse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga atl ålerbära denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen uppburUs intill dess högre ränta skall utgå lill fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättals i strid mot bestämmelsema i 100 och 101 §§; dock må utdelningen ej återkrä­vas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balansräkningens oriklighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som med­verkat till beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detta eller dll upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 208, 211 och 212 §§ stad­gade grunderna.


 


Prop. 1975:102                                                                     183

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

74 § Av moderbolags vinst må, ändå att vinstutdelning eljest är medgiven, så stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med hänsyn till koncer­nens ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhel, får anses stå i slrid mot god affärssed.

Varder  vinstutdelning  beslutad Varder  vinstutdelning   beslutad

och verkställd  i slrid mot vad i     och verkställd i strid mot vad i första   stycket   stadgas,   vare   de,     första   stycket   stadgas,   vare   de, som  uppburit utdelning,  skyldiga     som uppburit utdelning,  skyldiga atl återbära vad lill dem för myck-     att återbära vad till dem för myck­et utdelats jämte fem procent rän-      et utdelats jämte ränta därå; dock la därå; dock må utdelning ej åter-     må  utdelning  ej   återkrävas  från krävas från den, som varken insett     den, som varken insett eller bort eller borl inse berörda förhållande.     inse berörda förhållande. Skall ut­delning  återbäras,   beräknas   rän­tan enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen uppburits intill dess högre ränta skall utgå till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.

För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som medverkat till beslutet om vinstutdelningen eller till verkställandet av detsamma, efter de beträffande skadeståndsskyldighel i 208, 211 och 212 §§ stadgade grunderna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser även för tiden därefter.

14    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas att 39 och 56 §§, 67 § 2 mom., 68 § och 195 § 2 mom. lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

39                                           §
Fullgöres ej inbetalning å aktie
   Fullgöres ej inbetalning å aktie

i   rätt  tid,  äger styrelsen  utsöka      i rätt lid, äger styrelsen utsöka det

det förfallna beloppet,  och skall          förfallna beloppet, och skall ränta

ränta därå gäldas efter sex procent        därå gäldas enligt 6 § räntelagen

om året från förfallodagen.        (1975: 00) från förfallodagen.

VerkstäUes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger sty­relsen, där annan anmäler sig vilja överlaga aktien, förklara denna överlagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklaras förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har


 


Prop. 1975:102                                                                     184

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

aktie förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare in­betalts återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aklietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av sty­relsen förklaras Övertagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till aktien.

1    avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om
aklietecknare är stadgal äga molsvarande tillämpning.

Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 37 § tredje stycket är stadgat.

56 §

Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagils bestämmelse om minimiteckning, skall inom sex månader från det beslutet fattades eller, om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver anförts, inom sex månader från det besvären blivit bifallna, för registrering an­mälas det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skell, där beloppet uppgår tiU det i ökningsbeslulel angivna minimibeloppet.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelse­ledamöter och verkställande direktören, skola fogas:

1.    teckningslistorna, så ock avskrift av desamma;

2.    ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolags­stämmans beslul om ökningen varit införd; samt

3.    avskrift av den i 54 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.

Sker ej registrering i anledning   Sker ej registrering i anledning

av anmälan enligt första stycket av anmälan enligt första stycket
och varder till följd därav, enligt och varder till följd därav, enligt
vad i 308 § 2 mom. sägs, i regist- vad i 308 § 2 mom. sägs, i regist­
ret antecknat att den tidigare an- ret antecknat att den tidigare an­
teckningen om ökningsbeslulels re- teckningen om ökningsbeslutets re­
gistrering avföres ur registret, vare gislrering avföres ur registret, vare
aktieteckningen icke vidare bin- aktieteckningen icke vidare bin­
dande, och skall vad å de tecknade dande, och skall vad å de tecknade
aktiema inbetalats återbäras till aktierna inbetalats återbäras till
aktietecknarna jämte fem procent aktietecknarna jämte ränta därå.
ränta därå.
                                   Räntan beräknas enligt 5 § ränte-

lagen (1975:00) från dagen för inbetalningen till den dag anteck­ningen om ökningsbeslutets regist­rering avföres ur registret och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.

67                                               §

2     mom. Varder vinstutdelning  2 mom. Varder vinstutdelning
beslutad och verkställd i strid mot
beslutad och verkställd i strid mot
vad i 1 mom. första eller andra
  vad i 1 mom. första eller andra
stycket eller 63 § stadgals eller
stycket eller 63 § stadgats eller
mot beslämmelse i bolagsordning-
mot beslämmelse i bolagsordning­
en, vare de, som uppburit sådan
en, vare de, som uppburit sådan


 


Prop. 1975: 102


185


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

utdelning, skyldiga att återbära utdelning, skyldiga att återbära
denna jämte fem procent ränta denna jämte ränta därå. Räntan
därå.
                                            beräknas   enligt   5   §   räntelagen

(1975: 00) för tid intiU dess högre ränta börfar utgå lill fölfd av 3 eller 4 § sanuna lag.

Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd balansräkning lill följd därav alt balansräkningen upprättats i slrid mot bestämmelserna i 93 och 94 §§; dock må utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balans­räkningens oriklighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som med­verkat lill beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detta eller lill upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de belräffande skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§ stad­gade grunderna.


Av moderbolags vinst må, ändå all vinstutdelning eljest är med­given, så stort belopp ej utdelas alt vinstutdelningen, med hänsyn till koncernens slällning och resultatet av koncernens verksamhet i dess hel­het, får anses slå i slrid mot god affärssed.

Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första   slyckel   stadgas,   vare   de.

som uppburit utdelning, skyldiga all ålerbära vad lill dem för myck­et utdelats jämte fem procent rän­ta därå; dock må utdelning ej återkrävas från den, som varken insett eller bort inse berörda för­hållande.

Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första stycket stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga att återbära vad lill dem för mycket utdelats jämte ränta därå; dock må utdelning ej återkrävas från den, som varken insett eller bort inse berörda förhållande. Skall utdel­ning återbäras, beräknas räntan en­Ugt 5 § räntdagen (1975: 00) för tid intill dess högre ränta börfar utgå till följd av 3 eller 4 § sam­ma lag.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som medverkat till beslutet om vinstutdelningen eller lill verkställandet av detsamma, efter de belräffande skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§ stadgade gmnderna.


195 2 mom. Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom. stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan betalning eller ut­delning, skyldiga att ålerbära den­na jämte fem procent ränta därå.


2 mom. Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i slrid mot vad i 1 mom. stadgats eller mot bestäm­melse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan betalning el­ler utdelning, skyldiga atl återbä­ra denna jämte ränta därå. Rän-


 


Prop. 1975:102                                                                     186

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

tan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tid intill dess högre ränta börjar utgå till följd av 3 eller 4 § samma lag.

Samma lag vare, om till räntebetalning eller vinstutdelning använts vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balans­räkningen upprättals i strid mol bestämmelserna i 205 §, jämförd med 93 och 94 §§; dock må betalningen eller utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balansräk­ningens oriklighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som med­verkat till beslulel om räntebetalning eller vinstutdelning eller verk­ställandet av detta eller till upprättandet eller fastställandet av oriklig balansräkning, ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighet alt utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

15    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom  förordnas  att  19  §  lagen  (1951: 308)  om  ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

19 §
Varder   vinstutdelning   beslutad
    Varder   vinstutdelning   beslutad

och verkställd i slrid mot vad i och verkställd i slrid mot vad i 18
18 § sägs eller mot bestämmelse i § sägs eller mot bestämmelse i
föreningens stadgar, vare de, som föreningens stadgar, vare de, som
uppburit sådan utdelning, skyldiga uppburit sådan utdelning, skyldi-
alt återbära denna jämte fem pro- ga att återbära denna jämte ränta
cent ränta därå. Samma lag vare, därå. Samma lag vare, där goll-
där gollgörelse, varom i 17 § 1 görelse, varom i 17 § 1 mom. för­
mom, förmäles och som icke in- mäles och som icke inräknats i
täknals i årsvinsten, utbetalats i årsvinsten, utbetalats i slrid mot
strid mot vad i 18 § sägs eller vad i 18 § sägs eller mot besläm-
mot beslämmelse i föreningens melse i föreningens stadgar och
stadgar och den som mottog gott- den som mottog gottgörelsen insåg
görelsen insåg eller bort inse eller bort inse nämnda förhållan-
nämnda förhållande.
                   de.

Ränta som avses i första styck­et beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen uppburits intill dess högre ränta skall utgå till följd av 3 eller 4 § nämnda lag.


 


Prop. 1975: 102                                                                    187

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som med­verkat lill beslutet om utdelning eller utbetalning eller verkställandet av detta, ansvariga efler de beträffande skadeståndsskyldighet i 106, 108 och 109 §§ stadgade grunderna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighet alt utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmel­ser även för liden därefier.

16    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas att 28 §, 42 § 1 mom., 51 § 2 mom. och 121 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

28                                               §

Fullgöres ej inbetalning å aktie Fullgöres ej inbetalning å aktie i

i rält tid, äger styrelsen utsöka det rätt tid, äger styrelsen utsöka det

förfallna beloppet, och skall ränta förfallna beloppet, och skall ränta

därå gäldas efter sex procent om därå gäldas enligt 6 § räntdagen

året från förfallodagen.               (1975: 00) från förfallodagen.

VerkstäUes ej inbetalning inom en månad efler anmaning, äger sty­relsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna övertagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklarats förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare in­betalts återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrel­sen förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till aktien.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av alt den ej efter­kommes. Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på det sätt, som gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där aktietecknares postadress uppgivits eller upplysning om adressen utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas, lill honom försänls i rekommenderat brev.

42 § 1 mom. Senast sex månader efter utgången av den för inbetalning av de nya aktierna bestämda liden skall för registrering anmälas, huru många nya aktier som lill fullo betalts. Anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter, skall innehålla uppgift om del säll varpå inbetalningen skett.


 


Prop. 1975:102


188


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


I anmälningen skall för registrering uppgivas det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola fogas:

1.    teckningslislorna jämte avskrift av desamma;

2.    etl exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolags­stämmans beslul om ökningen varit införd; samt

3.    avskrift av den i 40 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.


Innehåller ökningsbeslutet be­stämmelse om minimiteckning, må registrering ej ske, med mindre full betalning erlagts för nya ak­tier med sammanlagt nominellt be­lopp ej understigande minimibe­loppet. Har, enligt vad i 167 § 2 mom. sägs, i registret antecknats alt den tidigare anteckningen om ökningsbeslulels registrering avfö­res ur registret, är aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna inbe­talats återbäras till aktietecknarna jämte fem procent ränta därå.


Innehåller ökningsbeslutet be­slämmelse om minimiteckning, må registrering ej ske, med mindre full betalning erlagts för nya ak­tier med sammanlagt nominellt be­lopp ej understigande minimibe­loppet. Har, enligt vad i 167 § 2 mom. sägs, i registret antecknats alt den tidigare anteckningen om ökningsbeslulels registrering avfö­res ur registret, är aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna inbe­talats återbäras lill aktielecknarna jämte ränta därå. Räntan beräk­nas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från dagen för inbetalningen till den dag anteckning enligt 167 § 2 mom. sker i registret och för tid därefter enligt 6 § ränte­lagen.


51  §

2 mom. Beslutas och verkställes vinstutdelning i slrid med vad i 1 mom. eller 48 § stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro de, som uppburit sådan utdel­ning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå.

2 mom. Beslutas och verkstäUes vinstutdelning i strid med vad i 1 mom. eller 48 § stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro de, som uppburit sådan utdel­ning, skyldiga att återbära denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tid intill dess högre ränta bör­jar utgå till följd av 3 eller 4 § samma lag.

Detsamma gäller, om utdelning skett av vinst som utvisats av fast­ställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i slrid med beslämmelser som avses i 91 och 92 §§; dock må utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balansräkningens oriktighet.

För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, äro de, som med­verkat lill beslutet om vinstutdelning eller verkställande av detta eller till upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 177, 180 och 181 §§ stad­gade gmnderna.


 


Prop. 1975:102


189


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


121  §


aktierna må äga rum. Har, efler del tillskott enligt 120 § förekommit, i anledning av upp­kommen förlust nytt tillskott gjorts, skola de aktieägare som verkställt senare tillskott, i förhållande lill aktieägare som förut verkställt dll-skott äga sådan företrädesrätt, varom förmäles i första stycket.

Aktieägare, som verkställt till­skott för återställande av aktieka­pitalet enligt vad i 120 § sägs, äga all av bankaktiebolagets blivande behållna vinstmedel erhålla åter vad av dem blivit tillskjutet jäm­te ränta efter den räntesats som avtalats, dock högst sex procent om året, innan annan utdelning må ske. Träder bolaget i likvida­tion, förrän sådant tillskott blivit lUl fullo återguldet, skall, sedan bolagets skulder blivit betalda, till­skottet, dock utan beräkning av ränta för lid efler bankrörelsens upphörande, återgäldas av bola­gels tillgångar så långt de därlUl förslå, innan någon utskiftning å aktierna må äga rum.


Aktieägare, som verkställt till­skoll för återställande av aktieka­pitalet enligt vad i 120 § sägs, äga all av bankaktiebolagels blivande behållna vinstmedel erhålla åter vad av dem blivil tillskjutet jäm­te ränta efler den räntesats som avtalats, dock högst efter den rän­tesats som anges i 5 § räntelagen (1975: 00), innan annan utdelning må ske. Träder bolaget i likvida­tion, förrän sådant tillskott blivit till fullo återguldet, skall, sedan bolagets skulder blivit betalda, lill­skoliet, dock utan beräkning av ränta för tid efter bankrörelsens upphörande, återgäldas av bola­gets tillgångar så långt de därtill förslå, innan någon utskiftning å


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäUer äldre bestämmelser även för tiden därefter.

17    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas alt 20 § lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §


Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom etl år från del beslul fattades om åter­betalning av garanlifond eller om återbäring av grundfond, är be­slutet, såviil del inverkar på bor­genärernas rätl, utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erläggas lill konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den dag, då beloppet utbetaltes av sparban­ken.


Har sparbank försatts i konkurs efler ansökan, som gjorts inom ett år från det beslut fattades om åter­betalning av garanlifond eller om återbäring av grundfond, är be­slutet, såvitt det inverkar på bor­genärernas rätl, ulan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erläggas lill konkursboet, gäldas ränta. Rän­tan beräknas enligt 5 § räntdagen (1975: 00) från den dag beloppet utbelaltes av sparbanken till den


 


Prop. 1975:102                                                                     190

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

dag återbetalning eller återbäring skall ske och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighel att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmel­ser även för tiden därefter.

18    Förslag till

Lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)

Härigenom förordnas atl 13 § förköpslagen (1967: 868) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

13 §
När förköpet fullbordats, skall
     När förköpet fullbordats, skall

kommunen ersätta köparen för kommunen ersätta köparen för
vad denne enligt åtagande i köpe- vad denne enligl åtagande i köpe­
avtalet fullgjort före fuUbordandet avtalet fullgjort före fullbordandet
och för nödvändig kostnad i sam- och för nödvändig kostnad i sam­
band med köpet. På belopp som band med köpet. På belopp som
kommunen på grund härav har kommunen på gmnd härav har
att utge skall kommunen betala atl utge skall kommunen betala
sex procent ränta. Kommunen skall ränta. Räntan beräknas enligt 5 §
dessuiom ersätta köparen för nöd- räntelagen (1975: 00) från den
vändig kostnad som nedlagts på dag köparen utgav beloppet till
egendomen utöver vad som skä- dess förköpet fullbordats och för
ligen motsvarar värdet av den av- tid därefter enligt 6 § räntelagen.
kastning som köparen erhållit.
    Kommunen skaU dessutom ersätta

köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen ut­över vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som kö­paren erhållit. Ränta utgår på så­dan ersättning enligt 6 § räntelagen för tid efter det att förköpet full­bordats.

Har köparen avverkat skog annal än till husbehov eller avhänt egen­domen annal än dess vanliga avkastning, äger kommunen erhålla ersätt­ning härför. Delsamma gäller om köparen skadat egendomen eller eljest föranlett att den minskat i värde, om och i den mån det med hänsyn till förfarandets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighet atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.


 


Prop. 1975:102                                                                     191

19    Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas alt 10 § förordningen (1968: 576) om Konunga­riket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

10 §

Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats till förening, får föreningen säga upp lånet till betalning efter ett år, om kassan icke finner att villkoren för dess förbindelser utgör hinder mot del. Förening­en är därvid skyldig alt på det sätt och med det belopp som kassan be­stämmer utge ersättning för den ränteförlust som inbetalningen kan för­anleda (ränteskillnadsersättning).

Kassan får medge förening att betala lån även tidigare än enhgt första stycket, om del kan ske med hänsyn till kassans förbindelser. Kassan kan i sådant fall föreskriva villkor för betalningen utöver skyldighet att utge ränteskillnadsersättning.

Underlåter förening att fullgöra  Underlåter förening att fullgöra

föreskriven inbetalning, är för- föreskriven inbetalning, är för­
eningen skyldig atl belala ränta eningen skyldig att betala ränta
på det förfallna beloppet med en på det förfallna beloppet enligt
halv procent i månaden.
               vad som föreskrives i räntelagen

(1975: 00).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet alt utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

20    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Härigenom förordnas alt 3 § lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

3                                                §

Ulöver   ersättning   för   erlagda Utöver   ersättning   för   erlagda

underhållsbidrag utgår ränta efter underhållsbidrag  utgår  ränta  en-

sex procent från betalningsdagen. ligt 5 § räntelagen (1975: 00) på

Kan icke styrkas när underhålls- varje erlagt belopp från dess be-

bidragen betalats, beräknas ränta talningsdag. Kan icke styrkas när

till skäligt belopp. underhållsbidragen betalats, beräk­
nas ränta till skäligt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser även för liden därefter.


 


Prop. 1975:102                                                                     192

21    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteks­bank och om landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas atl 24 § lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

24 § För lån som förening fått från banken skall föreningen årligen på bestämd lid erlägga avtalad ränta, kapitalavbetalning och andra av­gifter samt bidrag med belopp som behövs för bankens förvaltnings­kostnader och för avsättning lill bankens reservfond.

Underlåter förening att fullgöra  Underlåter förening atl fuUgö-

föreskriven inbetalning, är för- ra föreskriven inbetalning, är för­
eningen skyldig att betala ränta på eningen skyldig atl betala ränta
det förfallna beloppet med en halv på det förfallna beloppet enligt
procent i månaden.
                      vad som föreskrives i räntelagen

(1975: 00).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.

22    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom

Härigenom förordnas att 43 § lagen (1971:494) om exekutiv för­säljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

43                                              §
När ny auktion hålles sedan in-
När ny auktion hålles sedan in­
rop blivit ogiltigt enligt 41 § tred-
   rop blivit ogiltigt enligt 41 § tred­
je stycket, skall handpenning tagas
   je stycket, skall handpenning lagas
i anspråk i den mån det behövs
i anspråk i den mån det behövs
för atl sammanlagt samma belopp
för atl sammanlagt samma belopp
skall uppnås som vid den förra
  skall uppnås som vid den förra
auktionen jämte sex procents år-
  aukdonen jämte ränta därå, he­
lig ränta därå från tillträdesdagen
räknad enligt 5 § räntelagen (1975:
till och med den nya tillträdesda-
   00) från tillträdesdagen till och
gen och för att även kostnaden för
    med den nya tillträdesdagen och
den nya auktionen skall täckas,
för alt även kostnaden för den
Delta gäller även om fastigheten
   nya auktionen skall täckas. Detta
säljes med förbehåll för rättighet
   gäller även om fastigheten säljes


 


Prop. 1975: 102


193


 


Nuvarande lydelse

som ej förbehållits vid den förra auktionen eller ändrade förhållan­den inträtt. Vad som ej behöver lagas i anspråk skall åleriämnas, när den nye inroparen fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir fas­tigheten ej såld vid den nya auk­tionen är hela handpenningen för­verkad.


Föreslagen lydelse

med förbehåll för rättighet som ej förbehållits vid den förra auktio­nen eller ändrade förhållanden in­trätt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas, när den nye inroparen fullgjort sin betal­ningsskyldighet. Blir fastigheten ej såld vid den nya auktionen är he­la handpenningen förverkad.


Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk återlämnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har hållits före ikraft­trädandet.

23    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.

Härigenom förordnas att 23 § lagen (1971: 500) om exekutiv försälj­ning av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


23 §


När ny auktion hålles sedan in­rop blivit ogiltigt enligt 21 § and­ra stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att sammanlagt sam­ma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte sex procents årlig ränta därå från ut­satt dag för köpeskillingens för­delning till och med den nya dagen för sådan fördelning och för att även kostnaden för den nya auktionen skall täckas. Delta gäller även om ändrade förhål­landen inträtt. Vad som ej behö­ver tagas i anspråk skall återläm­nas, när den nye inroparen full­gjort sin betalningsskyldighet. Blir egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela handpen­ningen förverkad.

13    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102


När ny auktion hålles sedan in­rop blivit ogiltigt eidigt 21 § and­ra stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det be­hövs för att sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte ränta därå, beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:00) från utsatt dag för köpeskillingens fördelning till och med den nya dagen för sådan för­delning och för alt även kostna­den för den nya auktionen skall täckas. Detta gäller även om änd­rade förhållanden inträtt. Vad som ej behöver lagas i anspråk skall återlämnas, när den nye inropa­ren fullgjort sin betalningsskyldig­het. Blir egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela hand­penningen förverkad.


 


Prop. 1975:102                                                                     194

Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av kostnader för förfarandet som blivil onyttiga. Vad som ej behöver lagas i anspråk åleriämnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har hållits före ikraft­trädandet.

24    Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971: 948)

Härigenom förordnas atl 55 § väglagen (1971:948) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

55 §1

Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad alt av väghållaren få inlrångsersätlning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller up­penbarligen fömtsätts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt lUl fasligheten som upplåtits innan marken logs i anspråk.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tiU-lämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

På ersättningen utgår sex pro-     På ersättningen utgår ränta en-

cent årlig ränta från den dag då     ligt   5    §    räntelagen    (1975:00)
marken logs i anspråk.
               från  den dag  då marken togs i

anspråk tiU den dag då betalning skall ske och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

25    Förslag till

Lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719)

Härigenom förordnas att 6 kap. 16 § expropriationslagen (1972: 719) skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse 1972: 786.


 


Prop. 1975:102


195


Föreslagen lydelse 6 kap. 16 §


Nuvarande lydelse


I den mån exproprialionsersält­ning betalas efter utgången av den i 7 § första stycket föreskrivna tremånadersfristen eller, om fas­tigheten dessförinnan helt eller del­vis har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 10 §, ef­ter tidpunkten härför, skall den exproprierande utge sex procent årlig ränta på ersättningen, / förra fallet från fristens utgång och i senare fallet från den dag då till­trädet eller övergången skedde.

I den mån exproprialionsersält­ning betalas efler utgången av frist som föreskrives i 7 § första eller andra stycket, skall den ex­proprierande utge ränta på er­sättningen från fristens utgång en­ligt 6 § räntelagen (1975:00). Har förhandstillträde ägt rum el- ler har fastigheten helt eller del­vis övergått på den exproprieran­de enligt 10 §, skall den exproprie­rande utge ränta på expropria­lionsersättningen enligt 5 § ränte­lagen från den dag fastigheten till­träddes eller övergick på den ex­proprierande till dess betalning sker eller ränta skall utgå enligt första punkten i denna paragraf. Har fastigheten endast delvis till­trätts eller övergått på den expro­prierande och skulle en skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen vara oskälig mot den exproprierande, får räntebe­loppet fämkas.

Expropriation fullbordas ulan hinder av att ränta enligt första stycket ej betalas.

Denna lag trader i kraft den 1 juli 1975. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser även för tiden därefier.