Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1974:131

Fredagen den 29 november

Kl.  11.00

Förhandlingarna leddes titt en början av fru tredje vice lalmannen.

§ 1 Justerades prolokollet för den 21 innevarande månad.

§ 2 Fru iredje vice lalmannen meddelade att lill kammaren inkommit läkarintyg för herr Eriksson i Arvika, som var sjukskriven under tiden den 29 november 1974-den 19 januari 1975. Erforderiig ledighet beviljades.

Fru iredje vice talmannen anmälde att herr Olsson i Kil från och med den 29 november inträdde som ersättare för herr Eriksson i Arvika under hans ledighet från riksdagsmannauppdraget.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. principernaför eftergift av lån för hyresförluster

 

§ 3 Ang. principerna för eftergift av län för hyresförluster

Herr bosladsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Wennerfors' (m) den 18 oktober framställda interpellation, nr 126, och anförde:

Fru talman! Herr Wennerfors har frågat mig efter vilka principer jag bedömt de senaste ansökningarna om eftergift av lån för hyresförtuster.

Som jag angav i mitt svar den 6 maj i år pä herr Wennerfors då ställda interpellation angående eftergift av län för hyresföriuster skall prövning ske enligt de grunder som riksdagen har fastställt och som finns angivna i civilutskoltets betänkande 1973:19.

Grunderna innebär i huvudsak följande: Prövningen skatt avse lån­tagarens samlade förhållanden, det utrymme för ytteriigare betalningar som finns på den lokala hyresmarknaden, låntagarens åtgöranden och hans andel i ansvaret för den uppkomna situationen, varvid även vinst-utdelningsbeslut bör beaktas. Hänsyn skatt tas inte endast titt lånta­garens egna åtgöranden utan även titt intressents etter borgesmans, för allmännyttigt företag sålunda kommun, ansvar för betalningsoförmägan. Ställningstagandet skall kunna innefatta i första hand anstånd med be­talningen men även, när företagels fortsatta verksamhet äventyras, efter­gift.

De 19 ärenden angående eftergift av hyresföriustlån som hittills har avgjorts har prövats enligt dessa grunder. Härvid har-efter en bedömning av de särskilda omständigheterna i varje ärende - eftergift av viss del av länet medgivits i tio falt, räntebefrielse för viss tid beviljats i sju fall och ansökningen lämnats utan bifall i tvä fall.

117

 

Nr 131                  Det är min avsikt att i näsla års budgetproposition ge riksdagen en

Fredagen den      redogörelse för de principer som tillämpas vid eftergift av hyresföriustlån.

29 november 1974

_____________       Hen WENNERFORS (m):

Ang. principernaför Fm talman! Samtidigt som jag tackar bostadsministern för svaret vill
eftergift av lån för jag parentetiskt påpeka att orsaken till att jag besvärar kammaren och
hyresförluster      statsrådet en andra gång under innevarande riksdag med en interpellation

beträffande problemet med de tomma lägenheterna och efter vilka prin­ciper man skall efterskänka de stora hyresföriustlånen är att jag i in-terpetlationsdebatten den 6 maj inte fick ett tillfredsställande besked. Emellertid lät jag mig nöja dä. Problemet var relativt nytt. Statsrådet hade helt nyligen fått växla över från utbildningspolitik till den pro­blemfyllda bostadspolitiken och arbetet med höstens bostadsproposition pågick för fullt, förmodar jag. Jag ville således inte dä pressa bostadsmi­nistern. Men, jag underströk den 6 maj hur viktig den här frågan var, inte minst ur principiell synpunkt.

Min uppfattning ändrades inte under sommaren och förhösten och därför ansåg jag det vara befogat att upprepa frågan till bostadsministern. Då förutsatte jag naturiigtvis att bostadsministern skulle kunna lämna ett rejält besked. Men så blev det inte. Interpellationssvaret i dag innebär att landets bostadsminister inte har tagit ställning till efter vilka principer som hyresföriustlånen skall efterskänkas. I dag, drygt ett halvår senare, möter jag återigen en villrådig bostadsminister i den här frågan. Den 6 maj kunde det förklaras, men i dag är det svårare. Jag tycker faktiskt atl detta är litet uppseendeväckande.

För det första rör det sig om ganska stora pengar. Att det gäller skat­tebetalarnas pengar ökar frågans vikt och betydelse. Från bostadsföretag runt om i landet med tomma lägenheter och stora föriuster har det in­kommit 219 ansökningar om hyresföriustlån för år 1973 och tidigare pä sammanlagt 126 miljoner. Regeringen har sagt ja till 181 företag och en sammanlagd hyresförlustlänesumma på 111 miljoner.

Vidare har - och det är framför allt det jag vitt diskutera i detta utbyte
av tankar om dessa problem - ett stort antal ansökningar inkommit till
bostadsdepartementet om att hyresförtustlänen eller delar därav helt en­
kelt skall efterskänkas. Göteborgs stads allmännyttiga bostadsbolag vill
fä en eftergift pä inte mindre än 38 miljoner, AB Göteborgshem 31,3
miljoner, elt enskilt förelag i Göteborg vill fä en eftergift på titel över
1 miljon, för att nämna några exempel. Det allmännyttiga företaget i
Norrköping vitt täcka sina föriuster med en gåva från skattebetalarna
på 9,2 miljoner, det allmännyttiga företaget i Malmö på 10,6 miljoner,
en bostadsrättsförening i Märsta norr om Stockholm vill att skattebe­
talarna skall efterskänka 2,8 miljoner för att täcka en del av dess föriuster,
osv. Sammanlagt rör 'det sig, såvitt jag vet, om ca 130 miljoner. Att
jag säger "såvitt jag vet" beror på att jag inte riktigt känner till vad
som gäller för innevarande är; som alltså inte är inräknat. Men, som
118                   sagt, det är fråga om rätt stora pengar.

 

För det andra borde bostadsministern ha kommit med ett besked nu, därför att frågan har stor principiell innebörd. Visseriigen säger bostadsmi­nistern i interpellationssvaret att det skall lämnas en redogörelse i den kommande statsverkspropositionen, som vi ju får den II januari 1975, alltså om litet över en månad. Men, herr statsråd, det mesta av innehållet i statsverkspropositionen är väl redan skrivet, så nog borde vi väl ha kunnat fä en sådan här redogörelse i dag.

Hittills har regeringen fattat beslut om eftergift enligt interpellations­svaret. Det är således en hel del företag som har fåll sådan eftergift. Efter vilka principer dä? Varför fick exempelvis Boräsbyggen en eftergift pä 1,2 miljoner eller Österåkers allmännyttiga företag en eftergift pä 1,2 miljoner? Frågorna ställs inte bara av mig. Självfallet gör man det också bland alla övriga företag, de anställda och inte minst hyresgästerna. Kom­munalpolitikerna i de berörda kommunerna undrar också hur det ligger till; kommunerna kan ju bli tvungna gä in här om inte statsmakterna hjälper filt. Naturiigtvis undrar de företag som har byggt förnuftigt och försiktigt och inte har dessa hyresföriuster liksom skattebetalarna och politikerna som kanske skall vara med och betala andras försummelser.

Låt mig få påminna om principfrågan med ett exempel. I en kommun norr om Slockholm har det uppställ hyresförluster både hos det allmän­nyttiga företaget och det enskilda. Båda företagen lämnar in ansökningar om alt delar av lånen skall efterskänkas. Då är frågan: Skall bara det ena företaget eller skall båda företagen fä eftergift? Får bara det ena företaget eftergift ändrar man ju på konkurrensförhållandena mellan de tvä företagen. Eller anta att båda företagen i den här kommunen får eftergift - men inte företagen i grannkommunerna inom regionen. Då ändrar man yllertigare konkurrensförhållandena.

Vid dagens konselj har det fattats beslut om eftergift lill Stiftelsen Växjöbostäder - före detta Stiftelsen Studentbostäder i Växjö - med 867 500 kronor. Del innebär att hela hyresförtustlånet, såvitt jag kan förslå, avskrivs. Denna nyhet strax före den här inlerpellationsdebatten är särskill intressant eftersom det är första gången som regeringen efter­skänker hela hyresförlustlänet - den ursprungliga ansökningen från före­taget avsäg halva beloppet. Därmed aktualiseras yllertigare den princi­piella frågan. Innebär beslutet att studentbostadsstiftelserna i Uppsala, Umeå, Göteborg och Lund också skall få hela sina hyresföriustlån eller bara en del av dem efterskänkta? Eller varför tog ni inte upp även den frågan i dag, så atl alla hade fått eftergift på en gång och alla hade blivit lika behandlade?

Man kan ju också undra vad dessa eftergifter skulle kosta sammanlagt. Såvitt jag vet omfattar de ansökningar som ligger inne från de här bo­stadsstiftelserna en eftergiftssumma på tillsammans 10 miljoner kronor. Det är inte så litet.

Del skulle vara intressant om statsrådet ville ytteriigare belysa hela detta problem. Och självfallet hade det varit tillfredsställande om vi i dag hade fått besked om efter vilka principer regeringen efterskänker

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. principernaför eftergift av lån för hyresförluster

119

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. principernaför eftergift av lån för hyresförluster

sådana här lån.

Fru talman! Jag har nu inte redovisat bakgrunden titt de tomma lä­genheterna och de stora hyresförlusterna. Jag har inte brett ut mig om den misslyckade socialdemokratiska bostadspolitiken. Jag har inte heller berört frågan om konkurrensens betydelse etter hur viktigt det är att rätta produktionen av bosläder efter efterfrågan. Jag har inte gått in när­mare pä de tomma lägenheternas problematik och inte nämnl några upp­gifter om antalet tomma lägenheter, var i landet de finns samt hur de fördelar sig pä olika lägenhetsstoriekar osv. Jag upptog kammarens lid med allt detta den 6 maj. I dag har jag alltså försökt begränsa mig sä mycket som möjligt. Dessutom, fru talman, stundar ju om fiorton dagar en efter vad jag förmodar rätt stor och intensiv bostadspolitisk debatt här i kammaren.

 

120

Hen ULLSTEN (fp):

Fru talman! Det här problemet om hyresföriusterna har man anledning att dela upp i tre delar. För det första: Varför har vi fått tomma lägenheter? Det är inte lätt att i en interpellationsdebatt som vät inte bör vara för tång ge något uttömmande svar på den frågan. Den är komplicerad. Man kan säga att den kraftiga infiyttningen till tätorterna tvingade fram ett forcerat byggande. Alternativet hade varit fortsatt bostadsbrist. Under hela efterkrigstiden dä vi hade en förlamande bostadsbrist sade vi från folkpartiet att man borde ha börjat den forceringen långt tidigare än man nu gjorde.

Nu behöver inte i och för sig en omfattande produktion betyda alt man producerar fel saker sett ur konsumenternas synpunkt. Men det har man gjort här. Bostadsmarknaden har helt enkelt varit för litet känslig för konsumenternas önskningar. Därför har vi i dag vissa bostäder som inte går att hyra ut, medan det finns kö till andra sorters bostäder, som av komsumenterna upplevs som mer i överensslämmelse med hur de vill bo.

Vi kan naturligtvis föra en lång diskussion om vems felet är, men jag tycker atl det viktigaste är att man analyserar problemen och försöker undvika ett upprepande.

Därmed är jag inne pä den andra aspekten på den här frågan, den som inlerpellanlen närmast tog upp: Hur skall man klara av de felinvesteringar i bostadsbyggande som gjorts? Särskilt för mänga kommuner är del här ett mycket besvärtigl problem eftersom de företag som drabbas hårdast är de allmännyttiga bostadsföretagen lill vilka kommunerna slår som ägare. Göteborgs kommun, som för övrigt kommer all uppvakta bo­stadsministern i näsla vecka, har med 1974 års förlust loiala förtuster på bortåt 125 miljoner kronor, vilkel molsvarar en och en halv skat­tekrona. Andra kommuner har hamnat i samma belägenhet. Vissa små kommuner drabbas ännu hårdare än Göleborg, som med sina resurser måhända har det lättare än de små kommunerna alt ta sig ur del hela.

Jag tror att det finns risk för att den här besvärtiga ekonomiska si-

 

tuationen - med de hårt brända kommunalmannafingrarna - kan leda till överdriven försiktighet i den fortsatta bostadsplaneringen, att de tom­ma lägenheterna kommer atl skrämma fram en ny bostadsbrist. Därför tycker jag att det är mycket viktigt att de akuta svårigheterna, som vi nu diskuterar, snabbt får en tillfredsställande lösning.

Bostadsministern har redogjort för det system som gäller för närva­rande. Det finns möjligheter att söka hyresförlustlån, och regeringen har - såsom framgår av interpellationssvaret - också fått riksdagens fullmakt att skriva av dessa län efter prövning från fall till fall. Jag anser att det nu är dags att se över de här reglerna. Jag tror att det rimligaste är att bestämma sig för generella avskrivningsregler för lånen som blir desamma för alla kommuner och alla företagsformer. Hur stor del av förtusterna som av kommuner och företag bör stå för och hur stor del av ansvaret staten skall ta pä sig kan diskuteras. Men det viktiga måste vara - inte minst ur kommunernas synpunkt - att det skapas klarhet om hur frågan kommer att lösas på sikt. Det är inte orimligt att staten i sin egenskap av kreditgivare i detta fatt tar pä sig ett betydande ansvar.

Lika viktigt som det är att man klarar av de akuta svårigheterna tycker jag det är att man inte täter det här räddningsprojektet - som hyres­föriustlånen närmast är - bli permanent. Därför har vi i vår partimotion från folkpartiet föreslagit att några hyresförlustlån inte skall kunna utgå till hus som uppförs fr. o. m. nästa år.

Därmed är jag inne på den tredje aspekten på det här frågekomplexet: Hur skall man klara hyresförluster i framtiden: Ett sätt - enligt min mening det sämsta - är givetvis att undvika att fä tomma lägenheter i fortsätlningen, men det är detsamma som att planera för en bo­stadsbrist. Inga tomma lägenheter betyder i regel brist pä bostäder - och då är vi lillbaka i samma besväriiga situation som vi har varit i tidigare och nu kanske är pä väg att komma ur.

Vi behöver med andra ord det som brukar kallas en lägenhetsreserv. Skall bostadsmarknaden kunna fungera, skall konsumenterna ha valfrihet måste det finnas något att välja pä, och då måste det finnas ett antal tomma lägenheter. Självfallet skall inte dessa tomma lägenheter vara så hårt koncentrerade till vissa kommuner som de är för närvarande, och givetvis finns inte heller någon anledning att ställa sä höga krav på en lägenhetsreserv att man kommer upp i de nivåer vad gäller andelen lomma lägenheter som vissa kommuner nu har.

Men om vi för framtiden skatt klara uppgiften atl hålla en lägenhets­reserv, måste vi givetvis också se till att de som bygger - vare sig de är allmännyttiga, kooperativa eller enskilda företag - har en beredskap att klara hyresföriusterna. Det blir framför allt en fråga för de allmän­nyttiga förelagen, som i dag inte har några ekonomiska reserver men som rimligen i framtiden borde ha sådana för detta ändamål. Införandet av ett permanent system för hyresföriustlån skulle ju innebära alt bo-sladsproducenten vet, att staten och kommunen - beroende pä var an­svaret för dessa lån föriäggs - alltid kommer att klara de ekonomiska

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. principernaför eftergift av lån för hyresförluster

121

 

Nr 131               svårigheter han hamnar i om han bygger fel. Då försvinner såvitt jag

Fredagen den      förstår ett viktigt incitament för bosladsproducenterna atl leva upp till

29 november 1974    lorisumenternas krav. En permanent statlig garanti mot hyresförluster

---------------   skulle i själva verkel komma att fungera som en skyddsmur för bo-

Ang. principernaför stadsbyggandet, pä samma sätt som bostadsbristen tidigare gjort.
eftergift av lån för        Sammanfattningsvis, fru talman, vilt jag säga alt jag tycker att det
hyresförluster     vore rimligt att den proposiiion om dessa frågor som skall läggas fram

i början av näsla är innehöll förslag som innebär, att man en gång för alla beslämmer sig för hur de akuta svårigheterna skall klaras och satsar pä ett delat ansvar mellan kommun, företag och stat samt att man i fortsättningen ger producenterna på bostadsområdet ett eget ansvar för atl de bygger bostäder i enlighet med konsumenternas önskemål. Bo­stadspolitiken måsle utformas sä att det blir möjligt för dem som bygger att leva upp till detta ansvar.

Herr bostadsministern CARLSSON:

Fru talman! Pä vissa punkter kan jag instämma med herr Ullsten. Också jag tror att det är fariigt om det inom byggbranschen på grund av hyresföriusterna uppstår en överdriven pessimism, med de risker för bostadsbyggandets omfattning som det kan innebära. Risken skulle dä vara att vi på lång sikt får en alltför låg bostadsproduktion. Samtidigt tror jag att ett fullföljande av herr Ullslens tanke om ett kategoriskt nej lill varie form av nya hyresföriustlån också skulle leda lill en osäkerhet när det gäller att satsa på nya projekt. Pä den punkten känner jag alltså stark tveksamhet inför herr Ullslens kategoriska ställningstagande.

Principiellt är det naturiigtvis önskvärt alt man så småningom kommer fram till generella regler på detta område. Men både herr Ullsten och jag har praktiska erfarenheter av hur svårt det är alt skapa sädana. Herr Ullslen deltog i den utredning som - visserligen under stark tidspress - inte kunde rekommendera en enhetlig lösning ulan i slället presterade fyra olika modeller. Del är väl en återspegling av hur svär denna pro­blematik är. Jag tror också att det var förklaringen till atl utredningen inte valde någon särskild modell när man utarbetade sin rekommendation ulan angav vissa grunder, pä vilka regeringen skulle kunna företa en individuell prövning.

Däremot blev jag ytterligt förvånad över herr Wennerfors' inlägg. Jag
vitt erinra kammaren om att rätlen till avskrivning av hyresförluster är
ett utskottsinitiativ, som även herr Wennerfors står bakom. Det är alltså
i och för sig icke något som regeringen har begärt. Men när vi har fält
detta uppdrag måste vi givetvis försöka fullfölja del och pä bäsla sätt
vidta åtgärder i enlighel med civilutskoltets skrivning och riksdagens
beslut. Det innebär att vi skall ta hänsyn till en rad olika faktorer, som
jag har återgivit i mitt interpellationssvar, och på grundval av dessa fatta
beslut i de enskilda fallen. Jag förstår inte vad herr Wennerfors över
huvud taget menade med sin underskrift av civilutskoltets belänkande,
122                   sedan jag hört hans inlägg i dag.

 

Vi åierkommer, har jag också sagt i svarel, senare i budgetproposi­tionen, och då skall jag mera i detalj försöka behandla den här frågan. Eftersom herr Wennerfors förutsatte atl denna del av propositionen redan är skriven skall jag säga att sä icke är fallet. Pä den punkten kan jag alltså ge ett alldeles konkret svar. Men även om jag haft skrivningen klar, hade jag självfallet inte i dag kunnat utlämna den till herr Wen­nerfors. Jag tycker att det är en hett riktig ordning; eftersom jag inte hade möjligheter att presentera något förslag i den proposition som skall behandlas av riksdagen om cirka tio dagar är nästa lämpliga tillfälle att la upp frågan just i budgetpropositionen. Då kan riksdagen också ge frågan en formellt riklig behandling, vilket icke är möjligt i anslutning lill en interpellationsdebatt.

Jag vill beträffande ett av de konkreta avskrivningsfall som herr Wen­nerfors var inne på, nämligen Växjöbostäder, understryka att detta gällde studentbostäder vid övergäng i kommunal ägo. Jag tror icke att det är möjligt att diskuiera sädana kommunaliseringar utan att staten är beredd atl gä in med en mycket kraftig satsning på projekten. I vissa falt är det nog också ytteriigi önskvärt att vi flr den stabilitet hos student-bostadsföretagen som ett kommunalt huvudmannaskap innebär. Det är alltså förklaringen till att vi i Växjöfallet har träffat denna speciella upp­görelse.

I övrigt skall herr Wennerfors kunna se att procentsatserna vid de olika avskrivningarna i allmänhet är rätt väl samlade kring 40 procent, Skillnaderna är relativt små om vi ser dem i förhållande titt de totala lånen; och det är självfallet det vi skall göra och inte hänga upp oss på de faktiska utgående beloppen.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. principernaför eftergift av lån för hyresförluster

 

Herr ULLSTEN (fp):

Fru talman! Det är ju två frågor vi diskuterar nu - litet grand inflätade i varandra, dess värre. Den första är de akuta problemen.

Jag och bosladsministern är i varie fall överens om att de skall lösas. Jag har uppfattningen att de skall lösas med generella regler. Några nu gällande sädana finns inte. Men det fanns i bostadstånekungörelsen fram till för några år sedan. Jag menar inte alt de reglerna kan tas precis som de var - de förutsatte atl staten tar hand om 80 procent av de här föriuslerna - men där finns ett system som man kan hänga på och som innebär just det som jag anser är viktigt att åstadkomma på det här området, nämligen klarhet för kommuner och företag om hur stor del av kostnaderna de själva måste stå för. Dä krävs att staten bestämmer sig för hur stora avskrivningar den skall slå för. Det finns alla skäl i väriden all se lill, alt de reglerna blir lika för alla kommuner och alla företagsformer.

Sedan har vi de framtida problemen. Det var dem vi diskuterade i boendeutredningen i somras, och del var där vi hade svårigheter att hitta en lösning.

För min del hade jag svårt att ansluta mig till ett då framlagt förslag, som just innebaren sådant här permanent räddningssystem med garantier

123

 

Nr 131               för atl man alttid skulle komma att klara hyresföriuster som uppstod

Fredagen den      därför att man byggde fel. Visserligen var tanken att företagen skutte

29 november 1974    '''la en del själv, men en väsentlig del skulle bestridas av stat och

_____________    kommun.

Ang. principernaför Jag menar atl det är fel att nu inrätta ett sådant generellt verkande
eftergift av lån för permanent system. Visst kan det uppstå speciella situationer. Vi har ett
hyresförluster      fatt i Hatlslahammar, där ett företag planerade en kraftig utvidgning av

produktionen. Sedan drog sig företaget tillbaka, delvis på grund av in­tentioner frän kanslihuset. Då stod kommunen där med en massa tomma lägenheter. Sädana problem tycker jag man kan behandla i särskild ord­ning; för dem behöver man inte något permanent försäkringssystem. Det permanenta systemet man skatt ha för framtiden måste bestå i att de företag som själva bygger bostäder har möjlighet och ambition att klara de föriuster som kan uppstå i den produktionen lika väl som i all annan produktion.

Herr WENNERFORS (m):

Fru talman! Herr bostadsministern upprepar i dag återigen att utskottet och riksdagen har givit regeringen i uppdrag att behandla ansökningarna om hyresföriustlån och om eftergift av hyresföriustlån. Sä berättar stats­rådet för kammaren att i det här utskottet sitter herr Wennerfors. Detta borde han väl känna till - varför häller han på och frågar om detta?

Men, herr bostadsminister, riksdagen angav grunderna, inte principerna för hur ansökningarna från de olika företagen skall behandlas. Det är om principerna jag frågar. Det är detta bostadsministern skulle kunna lämna ett besked om.

Nu skulle självfallet bostadsministern kunna fråga: Vad har herr Wen­nerfors för recept? Det har han inte gjort, men jag kan ändå passa på att säga det.

För det första tycker jag att den här frågan borde ha behandlats snabbt. Sä snabbt som möjligt borde dessa principer ha kommii ut. Företagen och kommunerna kräver nämligen besked för att kunna planera för mor­gondagen. Jag förslår också att hyresgästerna vill ha besked, likaså skat­tebetalarna.

För det andra kan jag ha förståelse för dem som menar att dessa företag egentligen borde försättas i konkurs. Det vore konsekvent att även på detta område ett illa skött företag försaltes i konkurs. Men den utvägen är kanske inte realistisk. Man kan väl inte i dessa bostadsförelag, hoppas jag, med öppna ögon ha iakttagit vart bostadsbyggandet var på väg. Det är naturligtvis inte "med vett och vilja" som det har gått på det här sättet.

För del Iredje vill jag ha sagt alt om vi nu skall hjälpa förelagen med dessa förluster, så måste principen vara att företagen behandlas lika och att det blir en rimlig fördelning av kostnader för eftergifterna mellan kommun och stat.

124

Överiäggningen var härmed slutad.

 

§ 4 Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

Herr bostadsministern CARLSSON erhöll ordel för alt besvara herr Ahlmarks (fp) den 29 oktober framställda interpellation, nr 137, och an­förde:

Fru talman! Herr Ahlmark har frågat mig

1. om det aktuella läget vad gäller önskemål om lokalisering av industri
till Västkusten

2.   om regeringens aktuella tolkning av de riktlinjer för riksplaneringen som avser lokalisering av industri pä Västkusten

3.   om vilka ålgärder regeringen avser vidla för alt öka sysselsättningen i norra Bohuslän.

Som herr Ahlmark framhåller är det etabteringsintresse som riktar sig mol Västkusten stort. Redan den korta period som har förfiulil sedan regeringen lade fram propositionen angående hushållning med mark och vatten visar alt de förslag som där lämnades i syfte att slå vakt om miljön på Västkusten var både förutseende och riktiga.

Beträffande herr Ahlmarks fråga angående del aktuella läget vad gäller önskemål om lokalisering av industri till Västkusten begränsar jag mig till de lokaliseringsärenden som regeringen har att ta slällning till enligt 136 a § byggnadslagen. Jag finner inte anledning att här ta upp tid med att räkna upp dessa ärenden. Departementet gör regelbundet samman­ställningar av ärendena som herr Ahlmark och andra intresserade gärna får ta del av. Jag har, fru talman, lämnal herr Ahlmark en aktuell sådan .sammanställning. I korthet kan jag nämna att 26 ärenden för närvarande bereds. Av dessa avser 17 Västkusten.

Som herr Ahlmark erinrar om i sin interpellation uttalades i samband med behandlingen av propositionen angående hushållning med mark och vatten att lokalisering av miljöslörande anläggningar till Västkusten skall tillåtas bara om starka samhällsekonomiska skäl eller miljövärdsskäl talar för en sådan lokalisering. Riksdagen lade också fast mera preciserade geografiska riktlinjer för hushållningen med mark och vatten. För Väst­kusten innebär dessa att kuststräckan frän Brofiorden till norska gränsen helt bör undantas frän lokalisering av s. k. miljöstörande industri. Vid Västkusten i övrigt bör etablering av miljöslörande industri inte tillåtas annat än i anslutning titt områden där sådan industri redan förekommer. Mark för ifrågavarande typer av industri bör reserveras i anslulning till Lysekil, Stenungsund och Värö.

Beträffande befinlliga industrier anförs vidare all inga speciella re­striktioner bör föreligga mol ulbyggnad utanför Göteborgsområdet, så länge expansionen inte kan väntas medföra allvarliga störningar i särskilt värdefulla naturområden och verksamheten i övrigl uppfyller de krav på rening som kan komma all ställas av behöriga myndigheter.

Med anledning av att departementschefen i propositionen anförde att någon ökning av mängden förorenade utsläpp inte bör tillåtas i Sten­ungsund uttalade riksdagen att man utgick från att detta inte avsågs

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

125

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

126

innebära avsteg från tillällighetsreglerna i miljöskyddslagen. Riksdagen gjorde också ell lilläggsutlalande av den innebörden av vissa djuphamns-möjligheter norr om Strömstad kan tillvaratas men att detta inte får innebära lokalisering av miljöslörande industri.

De geografiska riktlinjerna ger sålunda klara svar pä frågorna var mil­jöslörande industri kan lokaliseras och byggas ul pä Västkusten och var nyetablering av sådan industri inte får ske. De avvägningsfrågor man ställs inför när det gäller lokalisering av miljöstörande industri, som i och för sig är möjlig enligt riktlinjerna, rör främst om en viss etablering efter en sammanvägd bedömning av olika aspekter skall fä ske pä Väst­kusten över huvud taget och hur omfattande industrietableringarna får bli på en viss ort. Sådana samlade bedömningar kan bara ske med ut­gångspunkt i de förutsättningar som gäller i samband med varje faktiskt projekt.

För lokaliseringsfrågor som aktualiseras utanför de områden där lo­kalisering av miljöstörande industri får tillåtas är den avgörande frågan vad som menas med miljöslörande industri. En entydig definition härav är inte möjlig. Huruvida en viss industrietablering är miljöslörande eller inte måste bedömas med hänsyn inte bara till den ifrågavarande industrins egenskaper ulan också mot bakgrund av egenskaperna hos miljön i det tilltänkta etableringsområdel. En viss typ av industri kan normalt be­traktas som fri frän miljöstörande effekter men pä grund av den önskade lokaliseringsplalsens egenskaper medföra betydande miljöstörningar där.

Råder tveksamhet huruvida en etablering är förenlig med riktlinjerna för markanvändningen är detta enligt min mening tillräckligt moliv för atl frågan prövas enligl 136 a § byggnadslagen. Vid denna prövning ges sakkunniga myndigheier, bl. a. planverket, naturvårdsverket och kon­cessionsnämnden för miljöskydd, regelmässigt möjlighet att utifrån sina utgångspunkter bedöma huruvida etableringen är tillätlig med hänsyn till riktlinjerna. Självfallet fäster regeringen vid sitt slällningslagande i tillätlighetsfrågan stor vikt vid dessa myndigheters tolkning av de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för markanvändningen.

Ger myndigheternas bedömningar otvetydigt besked om att en viss elablering står i strid med riktlinjerna kan man utgå från atl regeringen inte tillåter den. Naturligtvis kan den situationen uppkomma alt myn­digheternas bedömningar inte ger klart besked om en viss elablering överensstämmer med riktlinjerna. Hur tillätlighetsfrågan skulle bedömas i sådant fall är naturligtvis omöjligt all ge elt generellt svar på. Jag vill i del här sammanhangel erinra om att dåvarande chefen för civildepar­tementet i propositionen angående hushållning med mark och vatten framhöll all väsentliga avsteg från riktlinjerna inte bör kunna göras utan riksdagens hörande.

Byggnadslagens 136 a § infördes med bl. a. den motiveringen atl möj­lighet skulle ges att i det enskilda fallet ta slällning till lämplig lokalisering av en viss anläggning med hänsyn titt alla de synpunkter som måste beaktas. Jag vill inte påstå alt vare sig regeringen eller de myndigheter

 

och organisationer som normalt får yttra sig i de lokaliseringsfrägor som prövas enligt denna paragraf besitter de fullständiga informationer och har lillgång till de perfekta instrument som skulle behövas för att i dessa mycket svåra avvägningsfrågor komma fram lill odiskutabla ställnings-laganden när det gäller vilken plats som är mest lämplig för en viss industrietablering. Men beslutet måsle fattas, och jag är helt övertygad om atl tillkomsten av den nya handläggningsordningen enligt 136 a § byggnadstagen innebär väsentligt förbättrade förutsättningar att göra all­sidiga och övergripande bedömningar av de besvärligaste lokaliserings-frågorna.

Vad slutligen gäller herr Ahlmarks fråga om vilka åtgärder regeringen avser vidla för all öka sysselsättningen i norra Bohuslän vill jag erinra om atl sä gott som hela norra Bohuslän ingår i del regionalpolitiska stöd­området. I området har fram till september i år 18 företag erhållit lo­kaliseringsstöd pä tillsammans 3,8 miljoner kronor i bidrag och ca 30 miljoner kronor i lån. Därutöver har regeringen beviljat 10 miljoner kro­nor i form av utbildningsstöd.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

 

Hen AHLMARK (fp):

Fru talman! Den fysiska riksplaneringen har som mål att skydda fram­för allt ett antal omistliga kuststräckor i Sverige. Det gäller att förhindra en planlös exploatering av några av våra vackraste och mesl ovärderiiga naturområden. Om mitjöfariig industri fick lägga sig var den ville pä t. ex. Bohuskusten skulle det snart inte finnas några orörda kustavsnitt i del länet. Så eftertraktade är Västkustens läge, hamnmöjligheter, vat­tenresurser och mycket annat.

När riksplaneringen kom för tvä år sedan - vilket i och för sig var ett par är för sent - var induslritrycket pä Västkusten mycket stort. Det gällde oljeraffinaderier, crackers, petrokemisk industri, kondenskraflverk, stålverk, kärnkraftverk, aluminiumverk, massafabriker och annat. Med riksplaneringen fick vi redskap alt påverka lokaliseringen, så att mil­jöstörande industri koncentreras lill de områden som redan har öppnats för miljöslörande industri. Resten av kusten skall skyddas frän t. ex. petrokemiska anläggningar.

Jag tackar bosladsministern för svaret pä min interpellation och för den sammanställning av aktuella ansökningar som jag fått av statsrådet. Jag vill läsa del svarel sä atl statsrådet Carisson har för avsiki att tveklöst fullfölja riksdagens intentioner och beslut om riksplaneringen, och alt bostadsministern inte kommer att tillåta miljöstörande industri på Bo­huskuslen utanför de områden som redan har sådana företag. Sträckan från Brofiorden upp till norska gränsen kommer följaktligen att skyddas från den typen av anläggningar.

Därmed är ell huvudsyfte med interpellationen uppnått. Del finns i dag sä pass mänga ansökningar eller planer eller förberedande diskus­sioner om lokalisering av miljöstörande industri till Västkusten alt del är viktigt alt statsmakterna gör klart all riksplaneringen kommer alt full-

127

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

128

följas och lagarna kommer alt användas i det syftet. Del belyder na­turligtvis inte au man i varie särskilt fall entydigt och snabbi kan avgöra vad som är miljöfariig industri. Jag håller med bostadsministern om alt del ibland kan uppstå tveksamhet om den saken. Jag antar atl han här syftar främst pä de oljeborrningsplattformar som skall byggas i Kålvik norr om Strömstad. Frän fiera häll har man sagt alt sädana anläggningar är oförenliga med riksplaneringen. Andra menar att om de koncentreras till Kålvik, och om en del andra villkor är uppfyllda, kan de tillåtas. Jag är helt på det klara med att i just ett sådani fall kan det bli kom­plicerade bedömningar, där sysselsättningsläget i norra Bohuslän också vägs in.

Men jag uppfattar inte det avsnittet i bostadsministerns svar i dag som någon reträtt från riksplaneringen. Råder det tveksamhet om hu­ruvida en etablering är förenlig med riktlinjerna för markanvändningen skall t. ex. planverket, naturvårdsverket och koncessionsnämnden för miljöskydd höras. Och det är bra att statsrådet Carisson nu står fast del i och för sig självklara att regeringen fäster "stor vikt vid dessa myn­digheters tolkning av de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för mark­användningen",

Det är bara ett par förtydtiganden somjag vore tacksam om bostadsmi­nistern ville göra. Det första gäller hans påminnelse om aU "väsentliga avsteg frän riktlinjerna" - i riksplaneringen - "inte bör kunna göras utan riksdagens hörande". Är delta enbart en redovisning av riksplanebestuld är jag helt nöjd. Men är det en antydan om att man i praktiken kommer att kompromissa om principerna för riksplanen längre fram, och då gå till riksdagen, blir jag någol orolig. Finns det några fall i dag där regeringen kan länka sig au lägga miljöfariig industri i de kustområden som enligl riksplaneringen skall skyddas?

Min andra fråga gäller den långa mening som bl. a. säger att varken regering eller myndigheter "har tillgång till de perfekta instrument som skulle behövas för att i dessa myckel svåra avvägningsfrågor komma fram till odiskutabla ställningstaganden när del gäller vilken plats som är mest lämplig för en viss industrietablering". Det är naturligtvis i och för sig sant, och del har jag redan betonat. Men det bör väl tilläggas att syftet med riksplaneringen är att styra bort från Västkusten den in­dustri som har skadliga miljöeffekter. Också om man saknar "perfekta instrument" hoppas jag atl bosladsministern håller med mig om att det aldrig kan användas som ursäkt för alt öppna nya områden på Bohus­kuslen för t. ex. oljeindustri av olika slag.

Dä är det naturiigtvis viktigt att se till alt riksplaneringens värderingar bärs upp av en bred folkopinion. Det är säkert fattet om man ser på landet som helhet. Det. skutte bli starka protester runt om i Sverige om man t. ex. lade ännu ett oljecentrum någonstans norr om Brofiorden.

Men det räcker inte. Också de människor som ständigt bor vid den här kusten måste uppleva riksplaneringen som nödvändig. Jag har ofta varit i norra delen av Bohuslän. Mänga har dä sagt till mig: vi här i

 

Bohuslän har väldiga naturresurser i form av vår kust, våra hamnmöj­ligheter, vårt läge nära de stora exportmarknaderna. Men vi får inte nyttja våra naturresurser i motsats till andra delar av landet som använder sina. Vi utarmas på industri därför att andra har bestämt att den industri vi kan få inte kan ligga här.

Sådana invändningar hör man inte sältan. De kommer från människor som i och för sig älskar Bohuskusten kanske mer än alla andra, och vitt skydda den. Men de ser också hur ungdomarna tvingas fly norra Bohuslän, hur stor arbetslösheten och undersysselsättningen där är främsi för kvinnorna, hur bekymmersam älderspyramiden ser ut i t. ex. Tanums kommun, hur svårt man har att få annan industri till orten. Och de blir bittra av att finna att den industri som tillåts, den vill inte komma, och den industri som vitt komma, den tillåts inte.

Det finns bara en utväg ur det här dilemmat. Det är att statsmakterna satsar mycket mer för att stimulera miljövänlig industri just till norra Bohuslän. De ungdomar som växer upp där måste få en chans att stanna kvar. Kommunerna där - Strömstad, Tanum, Munkedal och Sotenäs - måste fä en möjlighet att planera, inte bara för ett ständigt växande antal pensionärer utan också för nya jobb som kan ge utkomst för unga och medelålders människor. Bara med sädana satsningar kan man skapa tillräcklig förståelse bland bohuslänningarna själva för riksplaneringen och ge rättvisa åt dem på Västkusten som i dag har det så bekymmersamt.

Bostadsministern redovisar de lån och bidrag som getts till de kom­muner som ingår i yttre stödområdet. Det är viktiga inslag i regional­politiken. Men det är uppenbart att de är otillräckliga. För det första är del sä atl merparten av de här pengarna har gått till Munkedal och Strömstad, medan Tanums kommun filt det alltmera besvärtigl. För det andra ingår Sotenäs kommun över huvud tagel inte i stödområdet även om del finns siarka skäl för atl den borde göra det. För det tredje är det tydligt att man trots de här bidragen inte lyckats övertyga tillräckligt av l. ex. småinduslri på verkstadssektorn alt placera sig i norra Bohuslän.

Därför är del en angelägen uppgift för regeringen och partierna att söka stimulera industrier alt lokalisera sig eller bygga ut i norra Bohuslän. Därför arrangerar folkpartiet i Bohuslän den 16 december en närings­politisk dag i främst Tanum, där man drar samman kommunalpolitiker, landstingsmän, myndigheter och företrädare för flera företag för att gå igenom etableringsmöjligheterna där. Då gäller det också att se problemen i den delen av länet som en helhet. I dag har folkpartiet i Bohuslän protesterat mot SJ:s behandling av Bohusbanan, järnvägen mellan Ud­devalla och Strömstad. Man lägger snart ned bemanningen pä stationerna Rabbalshede och Hällevadsholm, och rykten säger att detsamma snart skall hända med Tanums station. En det tror att SJ på sikt tänker sig atl hell lägga ned Bohusbanan för persontrafik.

Jag hoppas att de ryktena har fel. Om man vill få förståelse för riks­planeringen bland befolkningen pä Västkusten och om man vilt stimulera miljövänliga företag titt norra Bohuslän, är det naturiigtvis angeläget att

9 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

129

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

ha kvar järnvägen i det området. Det är självfallet kommunikations­ministerns förpliktelse att se till att så sker. Men jag hoppas atl bo­stadsministern håller med mig om att kommunikationerna i norra Bo­huslän måste ses som viktiga redskap för att ge det området den industri del sä väl behöver.

Del är ju så att Västkusten av tradition byggl på näringsgrenar som haft stora svårigheter och nu ger allt färre jobb: fiske med industrier, jordbruk, stenhuggeri. Delar av Bohuskuslen har fält ersättningsindustri som växer i rekordfart, t. ex. Stenungsund och nu Brofiorden. Men de andra områdena måste få ett ökat stöd av statsmakterna genom de många redskap som en regering förfogar över när det gäller att stimulera företag att lokalisera sig i en viss region.

Jag vill därför fråga bostadsministern - inte alls i någon polemisk avsikt, utan enbart som grundval för ett konstruktivt resonemang - om han delar min grundläggande värdering, att statsmakterna genom rikspla­neringen också tagit på sig elt moraliskt ansvar atl stimulera annan in­dustri till de delar av Bohuslän där miljöfariig industri inte kan komma i fråga.

 

130

Hen MAGNUSSON i Tanum (s):

Fru talman! Med jämna mellanrum ställs Västkusten, och då särskilt Bohusläns norra del, i rampljuset här i riksdagen. I de fiesta fall är det herr Ahlmark som är orolig för Västkusten och dess utveckling. Dagens interpellation av herr Ahlmark till bosladsministern berör liksom hans tidigare frågor industriutvecklingen, som herr Ahlmark misstänker kom­mer alt förvandla Västkusten till något av ett svenskt Ruhrområde.

Det finns i den här debatten också en tredje pari. Bostadsministern svarar för de åtgärder som vidtas från departementets sida för alt fullfölja riksplanens intentioner, medan herr Ahlmark anser atl del i vissa fall finns risk för atl riksplanens intentioner inte kommer atl följas. Den Iredje parten är den bofasta befolkningen i Bohuslän.

Jag tror mig ha befolkningen där nära nog hundraprocentigt bakom mig i de åsikler jag vill framföra i den här debatten. De har framförts pä olika säll: både av oss när vi antog riksplanen och av kommunerna i deras yttranden över utvecklingen i Bohuslän, där de angivit hur de ser på möjlighelerna att fullfölja riksplanens intentioner.

Bohuslän är ur mänga synpunkter ett myckel attraktivt landskap. Jag har full förståelse för alla som under någon sommarmånad vill tillbringa sin semester i Bohuslän, men jag har också förslåelse för alt Bohuslän, med sin närhet till utlandsmarknaden, från företagssynpunkl sell är å-iråvärd. Tillgången pä hamnar med djupl vatten samt det milda klimatet, som möjliggör sjötransporter under hela året, är av mycket stor betydelse. Oljan utanför den norska kusten medför att även svenska företag har intresse av att engagera sig vid utvinningen av olja. Det är, som herr Ahlmark påpekat i sin interpellation, fråga om företag som bygger ol­jeplattformar och borrtorn. Vi har i det här landet sådana företag med

 

tillräcktig kapacitet för att kunna delta i konkurrensen om såväl byggandet av borrtorn som framställandet av komponenter till dessa. Enligt uppgift är det icke någon annan plats i vårt land än utanför Hogdalsnäset i Bo­huslän där det finns ett sä stort vattendjup som erfordras för färdig­ställande av borrtorn.

Anser herr Ahlmark att vi här i Sverige skall avstå frän att tillvarata de arbetstillfällen och ekonomiska bindningar som byggandet av olje-borrtorn representerar? Skall vi avstå härifrän därför att vi haren riksplan för hushållning med mark och vatten? Lål oss leka med hypotesen att vi utanför den bohuslänska kusten upptäckte oljefyndigheter. Om vi i ett sådant fatt avstod frän att tillvarata oljan därför att det skulle strida mol riksplanen anser åtminstone jag, att detta skulle vara slöseri i stället för hushållning.

Regeringen har lämnat tillstånd för byggande av oljeplattformar i Strömstads kommun. Befolkningen i norra Bohuslän är glad över den uppryckning som kommer att ske i en kommun som har haft befotk-ningsminskning under mänga är tillbaka. Vid koncessionsnämndens sam­manträde i Strömstad i onsdags medgav representanter för yrkesfisket alt även Koslerfiorden, som har elt vattendjup överstigande 200 meter, borde fä tas i anspråk för montering av oljeborrningsplattformar.

Herr Ahlmark hänvisar bl. a. titt Gränges Hedlunds AB:s ansökan om att få tillverka tyngre stålkonstruktioner och sammansätta plattformar vid Sannäs i Tanum. För närvarande är dessa planer inte aktuella. Före­taget har långt gående planer på att tillverkningen skall ske i Karlskrona. Hett naturiigl mottogs detta meddelande med besvikelse i Tanum. Kom­munen är i stort behov av nya arbetstillfällen inte minst för att fä behälla den yngre befolkningen i kommunen. Herr Ahlmark har ju understrukit detta, och jag har ingen anledning alt pä något sätt polemisera mot honom.

Folkpartiavdelningen i Tanum kallade, som herr Ahlmark har påpekat, till sammanträde samma dag som meddelandet om Gränges Hedlunds etablering i Kariskrona lämnades. Avdelningen beslutade därvid att till­ställa tidningspressen ett uttalande. Inledningen till det uttalandet löd: "Det är med beklagande som folkpartiet i Tanum konstaterar att Gränges Hedlund ej kommer att etablera sig i Tanums kommun och Sannäs. Den redan nu bekymmersamma arbetssituationen inom kommunen kom­mer härigenom att ytteriigare förvärras."

Det stora möte som skall hällas den 16 december med en rad talare är naturligtvis välkommet. Jag saknar herr Ahlmarks medverkan i delta möte. Jag hoppas att han kommer att vara närvarande - bohuslänning­arna har en hel del som de gärna vill tala med herr Ahlmark om.

Från de socialdemokratiska partigrupperna i Bohuslän och från de fack­liga centralorganisationerna görs ständigt påminnelser om atl behovet av att tillföra länet nya arbetstillfällen är stort. Efter den länga rad av företag som enligt herr Ahlmarks interpellation ökar trycket mot Väst­kusten borde väl i första hand den bofasta befolkningen ha upplevt detta tryck som besvärande. Jag vill ställa några frågor till herr Ahlmark: Vilka

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

131

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

132

företag anser herr Ahlmark bör lokaliseras till Västkusten? Vilka förelag - tveklöst miljövänliga - är beredda att etablera sig i norra Bohuslän?

Risken att full sysselsättning i Bohuslän måste leda till att vi förvandlar Västkusten till någol av ett svenskt Ruhrområde vill jag bestämt avvisa. Dagligen pågår natur- och landskapsvård i Göteborgs och Bohus län. Länets skogsvårdsstyrelse, som är ansvarig för arbetsinsatserna, redovisar följande:

"Inom länet har under senare är en slor verksamhet ägt rum inom natur- och landskapsvård. Sålunda har ett flertal reservat avsatts, f n. 45 st, och ytteriigare är under bildande. De redan avsatta omfattar en sammanlagd areal av 7 634 ha av vilka skogsvårdsstyrelsen i länet slår som förvaltare av 34 st om 6 360 ha och resterande 11 st om 1 274 ha under andra förvaltare. Merparten av reservaten är av social karaktär dvs. avsedda för allmänhetens fritids- och friluftsaklivilder.

Underhålls- och skötselkostnaderna för dessa reservat belöper sig lill cirka 0,5 miljoner kronor/är. Fågel- och sälskyddsområdena omfattar cir­ka 230 st öar och skär och är fridlysta under viss del av våren och för­sommaren för att ej störa djurens fortplantning.

Jämsides med denna verksamhet utföres landskapsvårdande ålgärder genom medel erhållna från Arbetsmarknadsstyrelsen och utförda som beredskapsarbeten. Dessa arbeten består av siktröjningar, öppnande av vackra landskapsvyer m. m. samt fornvärd dvs. friläggande av gravfalt och andra historiska minnesmärken samt underhäll av desamma. De kostnader som nedlägges härpå varierar beroende på arbetsmarknadslägel. Under senare är har emellertid denna verksamhet haft en omfattning för vilken kostnaden belöpt sig till cirka 950 000 kronor.

Härutöver har genom Länsstyrelsens försorg avsatts stora områden en­ligt 19 § naturvårdslagens, k. skydd för landskapsbilden där bl. a. kontroll av byggnation på detta sätt erhålles. Arealuppgifler på dessa områden har dock ej kunnat erhållas.

Sammanlagt torde kunna sägas att en stor verksamhet pågår för atl skydda Bohusläns natur och tillfredsställa människans behov av tillgång till områden för friluftsliv. En grundförutsättning för atl naturen skall kunna utnyttjas pä rätt sätt dä det gäller fritids- och friluftssysselsättning är emellertid att man har en levande landsbygd och detta i sin tur för­utsätter att utkomstmöjligheter beredes den bofasta befolkningen genom tillräckliga arbetstillfällen. Detta torde endast kunna uppnäs genom en viss industrialisering på lämpligt avvägda punkter inom länet."

Låt mig till slut säga följande:

Västkusten har värdefulla områden för forskning, rekreation och fri­luftsliv samt skönhetsvärden, som vi alla är beredda att skydda och be­vara. Västkusten har dessutom stora värden i sina djupa hamnar och bergmassiv, sitt milda klimat och sin goda boendemiljö. Allt delta sam­mantaget medverkar titt att intresset från såväl företagare som sommar­gäster är stort.

Min övertygelse är att olika intressen kan samordnas, och med den

 

lagstiftning vi har är detta både möjligt och framför allt nödvändigt för länets utveckling.

Herr GÖSTA GUSTAFSSON i Göteborg (s):

Fru talman! Att jag begärt ordet i det här sammanhanget beror på atl det nya positiva har inträffat beträffande lokaliseringen, att den fack­liga rörelsen nu för första gängen är med och diskuterar och planerar framtiden. Det nya med 1970-talet är att vi fltt Länsplanering 74. Det är värdefullt att vi är med och planerar framtiden positivt och konstruktivt i stället för alt som tidigare vara med och styra utvecklingen enbart genom bromsar, genom att säga nej.

Tre riksdagsledamöter från Göteborg och Bohuslän är också ledamöter av länsarbetsnämnden. Det är också ett skäl att jag dristat mig titt att begära ordet för att i korthet redogöra dels för vad den fackliga rörelsen anser om lokaliseringen till Västkusten, dels för vad länsarbetsnämnden enhälligt kommit fram till.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län har i skrivelse till ar­betsmarknadsstyrelsen den 5 november i år framhållit att den stora osä­kerhet som vidlåder diskuterade objekt i O-länet är mycket att beklaga. För 23 siörre projekt pä omkring lO-l 5 miljarder kronor är inget definitivt beslut fattal, inget av dem är klart för byggstart. Även om några av alla diskuterade objekt omedelbart finge igängsättningstillstånd, skulle sysselsättningen ändå inte komma alt påverkas nämnvärt förrän i slutet av  1975 och i början på år 1976.

Som sagt, i Länsplanering 74 - alltså en bra sak - har den fackliga rörelsen i O-länet genomgående påtalat brister när det gäller kommunal service, låg sysselsättning, framför allt för kvinnor, och ensidigt närings­liv. Belräffande kvinnorna är situationen densamma i hela länet. Inte minst gäller detta Göleborg och Göteborgsregionen. Göteborg ligger sämst till av samfiiga stora städer när det gäller kvinnlig sysselsättning.

Vi är allmänt oroade i O-länet, det gäller som sagt inte bara den facktiga rörelsen utan också en enhällig länsarbetsnämnd, över framför allt talet om en överhettning pä Västkusten, om att det är ett svenskt Ruhromräde osv. Vi är oroade över att detta kan som vattendroppen urholkar stenen påverka beslutsfattare i avgörande instanser så, att vi även i förtsättningen kommer att vara undersysselsatta.

Fru talman! Tillät mig att beträffande Länsplanering 74 fä citera vad man säger i Strömstad om den norra delen av länet beträffande det un­deriag som länsstyrelsen redovisat rörande utvecklingen fram till 1980-1990. Det framhålls att om man går efter de tabeller som redovisats med den gamla praxisen som basis skulle man komma fram titt följande:

1.    Krympande totalbefolkning

2.    Krympande arbetsmarknad

3.    Fortsatt låg servicenivå

4.    En positiv men mycket liten nettofiyttningseffekt.

Jag vill inskjuta att det låter paradoxalt, men det är riktigt, därför

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

133

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri dil Västkusten

att del äldre beståndet är så avgörande att del trots den positiva nel-loinflytiningen blir en krympande totalbefolkning.

5.    Låga inkomster

6.    Otillräcklig transport- och trafikförsörjningsapparat.

Della skulle leda till, säger FCO i remissen, en "ännu större ojämlikhet mellan människor och regioner".

Sä slutar man med följande: "Efter att studerat tabeller över dagsläget är det med förskräckelse och förvåning som den fackliga rörelsen ser pä framtiden."

Det har sagts att man skall se på utvecklingen inom industrin. Men det är väl ändå ett faktum att industrin har haft sin chans i Bohuslän i över 40 år. Intet positivt har hänt förrän regeringen sade sitt ja till raffinaderiet i Brofiorden. Om inte stat och kommun i fortsättningen satsar pä regionen, tror vi inte heller på att det fria enskilda näringslivet skall kunna göra det.

Får jag slutligen säga beträffande den norra regionen, eftersom den är mest aktuell i det här resonemanget, att i de redovisningar som är gjorda av länsstyrelsen som underiag för Länsplanering 74 framhålls att 1,3 procent av offentlig investering under perioden 1971-1975 avser norra delen av länet. Men befolkningen utgör 2,6 procent, dvs. samhället har varit berett att investera hälften av vad som investeras per invånare i hela länet. Vackra ord, kall verklighet! Men det behövs inte bara nej, utan vi måste också ha kraft att säga ja till nya jobb. I avvaktan på de nya jobben skulle jag vilja vända mig till herr Ahlmark och säga: Puffa gärna på kollegerna i länet, sä att vi kan komma överens om att anslå litet mera pengar till investeringar på vägsidan. Jag sade på LO-kongressen 1971 att vi inte bara behöver Brofiorden, vi behöver även broar, och del skulle jag kunna sluta med att säga också i dag.

 

134

Herr bostadsministern CARLSSON:

Fru talman! Herr Ahlmark ställde tre kompletterande frågor som jag gärna skall försöka svara på.

Den första gällde vad jag avsåg med au eventuellt återkomma titt riksdagen i den män väsentliga avsteg kunde bli aktuella. Det skall tydas positivt sä, atl i de här mycket svära och besvärliga frågorna kan det tänkas uppkomma situationer som vi inte har förutsett i den nu gällande lagen och vid det tidigare riksdagsbeslutet. I så fall kommer jag att välja att underställa riksdagen en sådan fråga för att därmed ge den ett in­flytande på det här området.

Den andra frågan gällde vad jag avsåg med uttrycket "perfekta in­strument". Jag tror det är en nödvändig gardering på ett område som del här. Vi vet ju att forskningen ger oss nya informationer när det gäller arbetsmiljö men också beträffande yttre miljö, och vi kan inte påstå att vi i dag har all den information som i och för sig skulle vara önskvärd för att fatta de här besluten. Därför kan vi råka i situationer där de bedömningar vi skall göra måste bli otillföriitliga på vissa punkter.

 

Det skall alltså inte uppfattas som någonting annat än en gardering för den besväriiga beslutssituation vi kan komma att råka i dä och då.

Den Iredje frågan gällde om statsmakterna känner elt ansvar för atl stimulera annan industri till de områden som här kan bli utestängda enligl 136 a §. Svaret är ja, och vi har redan lill representanter för Bohuslän sagl atl regeringen, särskill när del gäller Tanums kommun, är intresserad av att finna nya projekt. Problemel är naturiigtvis, som herr Magnusson i Tanum sade, atl del inte är så lätt att hitta dem, men kan vi hjälpas åt atl fä uppslag, kan jag försäkra atl regeringen kommer alt vara beredd att satsa ekonomiskt på Tanums kommun.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

 

Herr AHLMARK (fp):

Fru talman! Jag tackar bostadsministern för de här kompletterande svaren. Jag är glad över alt regeringen, om det skulle uppstå någon si­tuation då det är tvivelaktigt om en industrietablering är förenlig med riksplaneringen, i så fall kommer att vända sig till riksdagen. Min fråga gällde i och för sig om det fanns något sådant konkret fall av miljöfariig industri som herr Carlsson vill förlägga till något kustområde som enligt riksplaneringen skulle vara skyddat. Men jag skall inte fortsätta att fråga om just detta.

När det gäller de "perfekta instrumenten" är det alldeles klart, som bostadsministern säger, att forskningen utvecklas. Jag uppfattar inte det svaret som någon reträtt från principerna och värderingarna för rikspla­neringen.

Jäg är särskilt glad över det tredje svaret beträffande annan industri i norra Bohuslän och framför allt till Tanum. Om det kommer uppslag är regeringen beredd att vara med och betala, säger bostadsministern. Jag ser det som ett löfte till de människor i norra Bohuslän som har det särskill besväriigl i dag.

Mot herr Magnusson i Tanum känner jag inte alls något behov att polemisera. Det är uppenbart att han hade skrivit sitt anförande i förväg. När han i detta färdigskrivna anförande polemiserade mot mig var det uppenbarligen mot ett annat tal än det som jag höll. Då herr Magnusson i Tanum säger att det finns tre parter - regeringen, herr Ahlmark och den bofasta befolkningen - kan man tycka att detta är en något egen­domlig kommentar till mitt anförande, som till tvä tredjedelar handlade om den bofasta befolkningen i norra Bohuslän, Jag talade ju utföriigt om dess rätt att få en icke-miljöfarlig industri som en ersättning för den miljöfariiga industri som inte får föriäggas dit. Jag ser inte någon motsättning mellan riksplaneringen och arbetet för mer sysselsättning i norra Bohuslän. Vi skall alltså skydda Bohuskuslen från miljöslörande industri: därför är det särskilt viktigt att stimulera icke miljöslörande industri atl etablera sig i dessa kommuner. Det är viktigt alt hela tiden använda detta dubbetgrepp, jag har altlid gjort det under de år jag dis­kuterat riksplanering, oljeskydd och liknande frågor.

Herr Magnusson i Tanum undrar, väldigt hypotetiskt, vad vi skulle

135

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri dil Västkusten

136

göra om vi upptäckte oljekällor utanför Bohuskuslen. Jag har inte ställts inför den frågan tidigare. Men jag föreställer mig att det vore positivt för vår ekonomi och vårt utrikespolitiska oberoende att hitta olja i den svenska delen av Nordsjön. Det är emellertid klart alt arbetet för att få fram den eventuella oljan ur havsbottnen måste ske under sådana former att riskerna för oljeutsläpp begränsas så mycket som det över huvud taget är möjligt. Om det är oljekätlor som herr Magnusson tror på vore det oerhört spännande att få höra litet mer preciserat om upp­täckterna.

Vilket företag som kan komma i fråga för etablering i delta område är svårt att säga. En enskild riksdagsledamot har svårt att uppträda som konsult i sådana frägor. Men det är precis detta som näringslivets dag skatt handla om den 16 december i Tanum då folkpartiet samlar före­trädare för ett antal företag, kommunalpolitiker och myndigheter för att resonera om vilka typer av småindustri, verkstadsindustri, snickeriindu­stri osv. som kan vara aktuella.

Jag vill också påpeka att vi inom folkpartiet har sagt att en diffe­rentiering av arbetsgivaravgiften vore ett sätt att stimulera industrin i yttre och inre stödområden. Jag nämnde också alt Bohusbanan är utom­ordentligt viktig för den här delen av länet. Det är väldigt ledsamt att SJ nu lägger ner bemanningen vid stationerna Rabbalshede och Häl­levadsholm, och rykten går om att det skall ske även vid Tanums station. Bohusbanan måste vara kvar för persontrafik.

Herr Gösta Gustafsson i Göteborg hade alldeles rätt när han pekade pä de dystra siffrorna i Länsplanering 1974. Medianinkomsten i Göleborg och Bohus län ligger en bit över riksgenomsnittet för t. ex. kommunerna Partille, Mölndal och Göteborg, men för Tanums kommun ligger den på mellan 60 och 65 procent av rikssiffran. Det är extremt lågt i förhällande till alla andra kommuner i Bohuslän, beroende delvis pä det höga antalet pensionärer men också pä det dystra sysselsättningsläget. Åldersfördel­ningen för Strömstads och Tanums kommuner är ungefär som om man vänder upp och ned på befolkningspyramiden för Stenungsunds kommun. Det är en stark snedbalans i förhällande till riket, Göteborg och Bohus län som helhet och andra kommuner i länet. Vissa prognoser för be­folkningsutvecklingen år 1965-1990 är också dystra, som herr Gösta Gus­tafsson i Göteborg nämnde.

Det finns ganska många i Tanums kommun som inte tycker att re­geringen tagit tillräckligt ansvar för att skaffa ersättningsindustri till kom­munen. I en intervju i tidningen Vi för ett tag sedan säger en medlem av kommunstyrelsen: "I dag har vi bara två lätta industrier på orten. De sysselsätter ca 150 personer. Vi har gjort räkningar som visar att när­mare 500 kommuninvånare pendlar till jobb i grannkommunerna. Främsi dä till Raffbygget i Brofiorden. Vi är piskade att fä en basindustri inom en snar framtid, annars sjunker kommunen in i en föriamande overk­samhet."

En annan ledande opinionsbildare i denna kommun, Lars Thirsland,

 

medlem av Svenska naturskyddsföreningen säger: "I själva verket är boven i dramat statsmakterna. De har högmodigt förklarat atl här ska vi skydda en genuin bohusnatur, och därefter struntat i kommunen. Man har underiåtit att samtidigt garantera dessa bohuskommuner en lämplig, ofarlig industri."

Jag skulle vilja sluta med att ställa två frägor titt bostadsministern. Gränges Hedlund AB lokaliserade sig inte till Sannäs i Tanums kommun med sina tyngre stålkonstruktioner för borrptattformar och annat, utan i stället till Blekinge län. Lokaliseringen till Tanums kommun var starkt omstridd, och där stod kommunen mot åtskilliga miljöintressen, även om de var något splittrade. Sannäsfiorden ligger mitt i det kustområde som enligt riksplaneringen framför allt skall skyddas.

Alldeles oavsett vad vi hade för uppfattning om Gränges Hedlunds planer så vet vi att oron i Tanums kommun nu är mycket stor. Det leder mig till två frågeställningar.

1.  Är bosladsministern beredd atl på någon enda punkl precisera nya insatser för lokalisering av icke mitjöfariig industri till Tanums kommun? Finns det i dag några konkreta planer pä etableringar som kan lätta de nuvarande svårigheterna?

2.  Del finns en industri som man i Tanum absolut inte vill ha i kom­munen; det plutoniumverk som AB Atomenergi tidigare velat placera vid Sannäs. Nu är man återigen orotig i Tanum för att en sådan be-arbelningsanläggning för plutonium ändå kommer. Jag vet att bostadsmi­nistern i maj i år sade att en sådan anläggning är oförenlig med den fysiska riksplaneringen. Kan statsrådet Carisson också nu slå fast att något ptuloniumverk inte kommer att placeras i Tanums kommun?

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

 

Hen MAGNUSSON i Tanum (s):

Fru talman! Det är riktigt som herr Ahlmark säger alt mina kom­mentarer gällde den interpellation som han lämnat till bostadsministern. Med den kännedom som vi har om herr Ahlmarks tidigare agerande beträffande Bohuskusten var de synpunkter jag framförde inte överdriv­na. Herr Ahlmark har nu plötsligen gjort en helomvändning. Kan det tolkas sä all partivännerna i Bohuslän har påverkat herr Ahlmark till en annan inställning lill industrilokalisering i dessa områden? Jag miss­tänker att det är så. Jag önskar därför atl herr Ahlmark ställer upp vid näringskonferensen i Tanum och inför alla tatar om att han har bytt åsikt och nu kommer alt på allt sätt medverka till atl Bohuslän får nya induslrier - och det skall vara rena induslrier och industrier som kan konkurrera med andra inom samma bransch trots att de ligger i Tanums kommun.

Jag är också väldigl lacksam för atl herr Ahlmark ägnade nästan hela sitt anförande ät Tanums kommun. Det är sällan den kommunen kommer i blickfånget pä samma sätt som den gör i dag.

Jag kan inte garantera att det finns någon olja utanför Bohuskuslen, men del var ingen som trodde att det fanns olja utanför Norge heller

137

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

trols att man nu hittat så mycket olja där. När det gäller att tillvarata de fyndigheterna skall Sverige inte ställa sig utanför utan della. Del gör t. ex. Skånska Cement genom att bygga oljeborrningsplattformar i Ström­stad. Det kommer att tillföra både länet och riket valuta som jag tror atl det finns användning för.

Herr Ahlmark säger att skulle vi till äventyrs finna olja utanför Bo­huslän sä är det klart att vi skall la vara på den och alt det skall ske under sädana former att det inte innebär några risker. Ja, det är ju vad vi eftersträvar i varje särskilt fall. Lokalisering av industri, vare sig den sker i Bohuslän eller på någon annan plats, skall göras under belryggande omständigheter. Jag tror att vi har bevis för att OK:s etablering i Bro­fiorden är betryggande. Alla experter som nu samarbetar för att göra anläggningen driftsäker och utan alltför stora risker i övrigt är överens om aU det kommer att gå alldeles utmärkt. Jag tror att vi även på andra platser i Bohuslän än i Brofiorden kan förebygga riskerna och tillvarata de naturtillgångar som finns i form av hamnar och djupa vatten.

När det gäller Bohusbanan vill jag erinra herr Ahlmark om att jag här i riksdagen vid åtskilliga tillfällen väckt motioner både om att Bo­husbanan skall få vara kvar och om att den skall föriängas in i Norge för alt bli tillräckligt bärkraftig.

I fråga om järnvägsstationernas vara eller icke vara kommer vi atl vända oss lill kommunikationsministern och framföra våra synpunkter, och jag tror alt han kommer att hjälpa oss så långt det är möjligt. Jag ställer mig givetvis helt bakom tanken pä att en järnväg genom Bohuslän skall finnas kvar och att den skall fä den service som är nödvändig för att i framtiden vara bärkraftig.

 

138

Herr GÖSTA GUSTAFSSON i Göleborg (s):

Fru talman! I avvaktan pä resultatet av Länsplanering 1974 skulle jag bara vilja tala om vad vi i övrigt varit oroade över på Västkusten.

Om någonting varit miljöovänligt och setts som ett hot mol miljön är del inte industrin. Vad vi många gånger irriterats över är bristen på industri, som medfört någonling annat i stället. Vi har fått en mängd skyltar: "Privat område", "Enskild väg", "Genomfart förbjuden", "An-göring av bryggan ej lillåten". Om inte regeringen, som jag sade tidigare, sä förtjänsifutit fatlat beslutet 1970 om Scanraff, hade en sådan här ut­veckling varit alt vänta över hela kusten.

Till Brofiorden kan nu vem som helst - jag vilt understryka vad herr Magnusson i Tanum lidigare har sagt - komma och svalka sig i de satta böljorna. Herr Ahlmark är också välkommen alt ta sig elt dopp där. Men vi undanber oss för många ord om miljöfarlig industri, eftersom vi i stort hittills inte har sett någon industri alls.

Detta var vad jag skulle vilja ha sagl som slutreplik i avvaktan på redovisningen av Länsplanering 1974. Jag tror alt den kommer alt ge oss ell realistiskt underiag för en hell annan debatt om sysselsättningen i fortsätlningen.

 

Hen AHLMARK (fp):

Fru talman! Jag häller med herr Gösta Gustafsson när han talar om skyltelänaet. Jag är helt pä det klara med att det fortfarande är ett stort problem i stora delar av våra kustområden. Delvis är dessa skyltar av sådan art alt de inte har någon lagtig grund.

När det gäller Brofiorden har vi uppenbariigen helt skilda meningar. Jag anser ju alt det var fel att fatta beslutet om Brofiorden innan riks­planeringen var färdig. Jag anser också att man tar oerhörda risker för en väldig oljekatastrof när man låter supertanker för olja gå in genom Dynabroltet.

Men det var i och för sig inte detta som den här debatten skulle handla om, utan om de områden som inte öppnats för mitjöfariig industri. Det gläder mig att herr Magnusson i Tanum är beredd att kämpa för Bo­husbanan, och att han kommer att kontakta kommunikationsministern i det syftet. Jag önskar honom att framgång, liksom jag önskar alla andra framgång som jobbar för det målet.

Jag blev litet ledsen på herr Magnusson i Tanum när han inte hade några oljekätlor atl berätta om. Jag blev hemskt nyfiken efter det första anförandel och är något besviken efter hans andra.

Däremot måste jag få säga till herr Magnusson i Tanum - vi har haft diskussioner tidigare om det här - att han inte kan vara i god tro när han påstår alt jag har ändrat mening. Nu, liksom i en rad tidigare riks­dagsdebatter, har jag slagit fast atl statsmakterna har ett stort ansvar för sysselsättningen i norra Bohuslän. Jag har ju haft det här dubbel­greppet i alla de diskussioner vi har fört; vi skall hindra miljöfariig industri atl komma titt de delar av Bohuskusten som i dag är skyddade och bör vara skyddade. Men det innebär ett extra ansvar för statsmakterna att stimulera icke miljöfariig industri att lokalisera sig just till dessa om­råden.

Jag har ständigt kopplat ihop de här tvä greppen. Det är ohållbart att bara la del ena och strunta i det andra. Jag vet inte hur många gånger jag för herr Magnusson i Tanum har försöki att förklara del här, uppen­barligen ulan all ha lyckaTs.

Nu säger alltså herr Magnusson i Tanum att jag har ändrat mening. Jag antar atl det som han anser vara det mest anstötliga jag gjort i den här frågan är boken Sveket mot kusterna, där jag bl. a. protesterar mot handläggningen av Brofiordenbeslutei. Låt mig då citera ur Sveket mot kusterna som kom ut för drygt tre år sedan (s. 89-90):

"Västkusten och Bohuslän kan naturiigtvis inte hållas fria från all in­
dustri därför att miljö- och fritidsintressen ställer krav på en oförstörd
skärgård. Del gäller i stället att se till att mitjöfariig industri samlas till
få områden.--

Men på samma gäng bör statsmakterna söka stimulera miljövänlig in­
dustri till de områden där man avvisar fariiga investeringar. Det finns
något av en moralisk förpliktelse för en regering, som av miljöskäl avstår
en ansökan om tänkt lokalisering, alt hjälpa kommunen till andra, nya
arbelstillfätten.-


Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

139

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri dil Västkusten

Här måste därför nya instrument skapas eller de som finns nyttjas mer målmedvetet: investeringsfonder, planbeslui, långivning och annal. Befolkningen i Bohuslän har rätt att ställa krav på nya induslrier för all hindra uttunning och alltför stort beroende av turister och sommar­gäster. Men landets befolkning i dess helhet, och det ökande anlalel utländska västkustätskare, har rätt alt resa kravet att den här skärgården skyddas frän stora risker och skonas från förstörelse."

Jag sammanfattar i boken från 1971:

"Lösningen på dessa önskemål står alltså atl finna dels genom alt den nedsmutsande industrin samlas till fä områden och i första hand till sådana som redan börjat byggas ut, dels att t. ex. raffinaderi-lokalisering inte nödvändigt måste ske i själva kuslkanten, dels att man stimulerar annan industri som inte smutsar ned att investera i de ömtåliga om­rådena."

Det här har varit mill program i alla debatter vi har haft i riksdagen och utanför riksdagen år efter år. Jag har skrivit en rad artiklar om detta. Kom nu inte och säg atl jag har ändral mening! Ta tillbaka del, herr Magnusson i Tanum!

 

140

Herr MAGNUSSON i Tanum (s):

Fru talman! Jag framhärdar i mitt påstående att herr Ahlmark har ändrat åsikt i den här frågan.

Om ändå herr Ahlmark, som är sommargäst i Bohuslän, skulle ägna ett studium ät de förutsättningar Bohuslän har att ta emot industri! Vad är det som är värdefullt i Bohuslän som företagare söker när de önskar finna en plats där de kan ha sin verksamhet? Det är framför allt Väst­kusthamnarna som är isfria och ett läge i förhållande till väridsmarknaden som gör att Västkusten har företräde framför andra delar av landet. Det är vidare graniten i berget. Det finns en rad sådana fördelar som gör Bohuslän betydelsefullt, och det är därför som företagare söker sig till Bohuslän.

Alla de företag som herr Ahlmark räknat upp i sin interpellation be­traktar han som icke miljöväntiga. Då återstår de rena industrierna. Jag har frågat vilka dessa industrier är som är beredda alt placera sig i norra Bohuslän och i konkurrens med andra företag i samma bransch driva verksamhet. Det måste finnas ett ekonomiskt underlag om ett företag skall lägga sig inom ett område som inte ur alla synpunkter har de na­luriiga förutsättningarna.

När nu herr Ahlmark genom sin interpellation pekar på alla dessa företag som är beredda atl söka sig lill Bohuslän - detta uppfattas av befolkningen som positivt - vill han icke tillstyrka att de får etablera sig inom det här området. Det är detta jag önskar att herr Ahlmark klart och tydligt skall lala om, nämligen att han betraktar företag av typen Gränges Hedlund, som skall tillverka komponenter till oljeborriorn, som en icke miljövänlig industri. I detta avseende har herr Ahlmarks partivänner i det här området en helt annan uppfattning. Om herr Ahl-

 

mark kan komma till Tanum och övertyga både partivänner och andra om atl Gränges Hedlunds elablering vid Sannäsfiorden skutte ha medfört miljöstörningar -jag vill inte önska honom framgång och jag tror inte han får någon - då skutte han verkligen ha förmåga att förändra folks uppfattning.

Hen AHLMARK (fp):

Fru talman! Jag måste tyvärr säga att jag inte alts förstår herr Mag­nusson i Tanum. Jag har i den här interpettationsdebalten slagit fast -i likhet med innehållet i bostadsministerns svar-att vi måste respektera de principer och värderingar som riksplaneringen bygger pä. Herr Mag­nusson i Tanum har inte gjort någon direkt invändning mot detta. Och sä länge han inte gjort det utgår jag från att herr Magnusson i Tanum också står fast vid riksplaneringens värderingar och principer. Om denna utgångspunkt är riktig har vi alltså i detta avseende samma mening.

Mitt andra tema i den här debatten har varit att statsmakterna har ett större moraliskt ansvar att stödja placeringen av icke miljöfariig in­dustri i dessa områden när man säger nej till den miljöfariiga. Jag har uppehållit mig mycket utföriigt vid herr Magnussons hemkommun Ta­num. Jag utgår från att vi inte på den punklen heller har olika meningar.

Ändå ställer sig herr Magnusson i Tanum upp och säger gång pä gäng att jag har ändrat mening, att vi har olika uppfattning osv. Jag undrar då trots allt: tänker sig herr Magnusson i Tanum att en del av de an­sökningar om nya industrier som är uppräknade i interpellationen verk­ligen skall godtas på de områden av Bohuskusten som i dag inte är öppnade för miljöfarlig industri? Menar herr Magnusson i Tanum alt vi skall riva upp riksplanebestuld och öppna heta Bohuskuslen igen, även för de före­tag som hittills har benämnts som miljöstörande? De som rapporten om "Hushållning med mark och vallen" har nämnt som miljöstörande är ju kraftverk, oljeraffinaderier, kemisk industri, anläggning för upparbet­ning av kärnbränsle, skogsindustri, anläggningar för tillverkning av icke järnhaltiga metaller, ferrolegeringsverk, stålverk, varv och cementfab­riker.

Menar herr Magnusson atl vi skall riva upp riksplaneringen? Det är det enda sätt pä vilkel herr Magnusson kan få påståendet att vi har olika mening att gä ihop?

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. lokaliseringen av industri till Västkusten

 

Hen MAGNUSSON i Tanum (s):

Fru lalman! Jag tog till del värsta jag egentligen kunde hitta pä. Om vi fann olja ulanför den bohuslänska kusten skulle då herr Ahlmark anse atl vi inte skulle ta den till vara på grund av att vi har en riksplan?

Men då säger kanske herr Ahlmark: Naturligtvis skall vi ta till vara oljan, men under betryggande omständigheter.

Ja, jag har fortfarande den uppfattningen att om vi bygger industrier, lät vara av vilkel slag som helsl, får de icke byggas utan att det finns betryggande försäkringar om att de icke kommer att skada miljön. Detta

141

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

är ett krav som jag aldrig kommer att ge avkall pä. Vi har tillräckliga lagbestämmelser för att hindra industrierna att skada omgivningen.

Beträffande Gränges Hedlunds etablering har vi inte på något sätt kun­nat finna att den skutte innebära något miljöstörande. Av den anledningen har vi i Tanums kommun varit angelägna om att fä den industrin föriagd till kommunen. Det är just en sådan industri som vår kommun behöver, en tyngre industri med hyggliga löner och varaktig sysselsättning. Det är detta vi har arbetat för. Är också herr Ahlmark när det gäller Gränges Hedlund i dag beredd att säga att den industrin borde ha fått tigga i Sannäs, då tror jag att herr Ahlmark kommer nära den åsikt som han tidigare har företrätt, att vi skall hjälpas åt för alt skaffa industrier till den här kommunen.

Gränges Hedlunds etablering i Sannäs är nu inte längre aktuell. Före­laget kommer att färdigställa sina oljeplattformar i Strömstad, och herr Ahlmark har inte sagt vare sig ja eller nej till frågan huruvida det är lämpligt att man fär bygga oljeborriorn i Koslerfiorden. Ärendel behand­las av koncessionsnämnden, och herr Ahlmark har inte gjort några kom­mentarer. Västkustfiskarna är beredda tillstyrka att industrin fär ligga där, men herr Ahlmark har inte gjort det.

Övertäggningen var härmed slutad.

§ 5 Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

142

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordel för atl besvara herr Olssons i Stockholm (vpk) den 16 oktober framställda interpellation, nr 103, och anförde:

Fru talman! Herr Olsson i Stockholm har frågal mig om regeringen ämnar ta upp frågan om förstatligande av eller vidgat infiytande över Industri AB Euroc och vilka åtgärder som har vidtagits för atl lösa sys­selsättningsfrågan för befolkningen i Hällekis samt om regeringen ämnar ge Euroc något generellt föreläggande med anledning av företagets av­skedanden i samband med omstruktureringen.

För snart ett år sedan träffade staten avtal med Industri AB Euroc, moderbolag till Cementa och Gullhögen, om försäljning av statens aktier i Gullhögen och köp av 5 procent av aktierna i Cementa. Redan lidigare hade Euroc förvärvat aktiemajoriteten i Gullhögen. Därigenom kom lan­dets heta cementindustri att ägas av ett företag. En sådan fullständig samordning kan medföra nackdelar genom den marknadsdominans som uppstår. En förutsättning för statens medverkan var därför att staten fick en tillräcklig grad av inflytande över prispolitiken och strukturpo­litiken för att kunna bevaka att företaget inte missbrukar sin ställning till förfång för kunder och anstöllda. Jag anser atl staten i förhållande till sitt ringa aktieinnehav j Cementa har fått elt avsevärt infiytande i företaget. Staten tillsätter nämligen tvä styrelseledamöter och en revisor

 

jämte suppleanter för dem i Cementa och Gullhögen. Staten tillsätter även en styrelseledamot i moderbolaget Euroc.

Belräffande prissättningen på cement har Cementa förbundit sig att tillämpa en prissättning som innebär atl företagets ställning på marknaden inte kommer att missbrukas. Cementa skall till statens pris- och kar­tellnämnd meddela och motivera planer pä prishöjningar senast 30 dagar före ikraftträdandet. Cementa och SPK skall diskutera och förhandla om prisändringar.

Strukturpolitiken skall bedrivas sä att vederböriig hänsyn tas till de anställdas och samhällets intressen. Omstrukturering av cementindustrin skall genomföras enligt en kontinuerligt reviderad plan som fastställs av Cementas styrelse. Företrädare för de anställdas organisationer skall della i slrukturutredningsarbetet.

Jag anser att vi bör se hur den ordning fungerar som jag nu har beskrivit. Om det därvid skulle visa sig att ytlerligare åtgärder behövs för att stärka samhällets och de anställdas inflytande över verksamheten kommer sä­dana att övervägas.

Inom Cementa har sedan ett års tid arbetat en strukturutredning som undersökt förutsättningarna för den svenska cementindustrin under res­ten av 1900-talet. Strukturutredningen föreslår bl. a. att cementproduk-lionen i Hällekis skall läggas ned 1978. I ulredningen har deltagit re­presenlanler för de anslällda.

Den strukturomvandling som ulredningen lagt fram förslag om anses vara nödvändig för att utveckla den svenska cementindustrin. Jag finner dock anledning att starkt understryka del ansvar som företaget - i detta fall Cementa - har gentemot de anställda och kommunen för att söka skaffa ersättningsindustri som kan trygga sysselsättningen i Hällekis. Samhället kan emellertid inte vara passivt i denna situation. Sedan i vintras håller därför en arbetsgrupp under landshövding Karl Frithiofson på atl undersöka möjligheterna att skaffa ersättningssyssetsättning titt Hällekis vid en nedläggning av cementfabriken. Gruppen har kontakt med ett tiotal intresserade företag och mera seriösa diskussioner pågår med tre av dessa.

Genom sina slyretserepresentanter i Euroc och Cementa har staten möjlighet att följa utvecklingen och påverka den i önskad riktning. Det lorde finnas goda utsikter att lösa sysselsättningsfrågan innan en ned­läggning blir aktuell.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

 

Hen OLSSON i Stockholm (vpk):

Fru talman! Jag tackar industriministern för svaret pä min interpel­lation.

Det fördes en interpellationsdebatt för ungefär ett år sedan som i stort sett handlade om samma saker som jag har frågat om nu. Industrimi­nistern upprepar i dag ståndaktigt ungefär vad han då sade, dvs. nej till ytterligare samhällsingripanden mot cemenlmonopolet och dess be­handling av de anställda. Industriministern upprepar också, förtäckt i

143

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

144

varie fall: Ja till fusionen, den var bra för samhället, osv.

Jag medger att industriministern kan replikera att samma frägor kräver samma svar. Men de fromma förhoppningar som dä framfördes om att sysselsättningsfrågan i Hällekis skulle ordna sig har inte infriats. Dessa förhoppningar uttalas också nu men det finns inget konkret resultal.

Befolkningen i Hällekis är oroad. Den uppgår totalt till 1 000 personer och över 300 av dessa arbetar i cementfabriken. Nästan heta samhället, marken, affärs- och hyreshusen, gator, vatten och avlopp ägs av Cementa. För arbetarna och samhället Hällekis är fabriksnedläggningen ingenting mindre än en katastrof Man måste ju konstatera att befolkningen i varje fall inte anser sig ha fått tillräckliga garantier för att frågan skall lösa sig.

När det gäller åtgärder för att trygga sysselsättningen för de anslällda framför industriministern ingenting nytt i förhållande till förra året, dä han uttalade alt han utgick ifrån "att Cementa i första hand aktivt bidrar med etablerandet av annan sysselsättning på orten". I dag säger indu­striministern samma sak fast på annat sätt: "Jag finner dock anledning att starkt understryka det ansvar som företaget - i detta falt Cementa - har gentemot de anställda och kommunen för atl söka skaffa ersätt­ningsindustri som kan trygga sysselsättningen i Hällekis." Alltså en upp­repning av tilltron till att ett företag som Cementa, som äger praktiskt laget alt mark i Hällekis och som hittills använt detta ägande till alt stoppa andra företag som velat etablera sig på orten och nu försalt sam­hällel i kris, skall klara sysselsättningen på orten.

Vilket ansvar skulle Cementa ha? Skulle det vara lagligt eller kanske moraliskt? Finns det i så fall något exempel pä att ett kapitalistiskt förelag visat sådani ansvar mot andra än sina aktieägare?

Det nya som kommer fram i industriministerns svar är att en grupp under ledning av landshövding Karl Frithiofson undersöker möjlighe­terna att skaffa ersättningsindustri titt Hällekis. Vidare sägs att tre företag är allvarligt intresserade. I förhållande till vad som kom ut av förra årets interpellationsdebatt är detta -jag hoppas industriministern ursäktar vad jag säger nu - i bästa fall en marginell förskjutning till förmän för in­vånarna i Hällekis. De är nämligen inte särskilt hoppfulla. Jag vill citera vad en reparatör Ekholm skrev titt Aftonbladet. Först uttalar han att även om arbetet i cementfabriken var smutsigt var det ändå säkert.

Han skrev vidare:

"Idag säger ingen så mer. Idag är oron, ovissheten och missnöjet del allt överskuggande. Vi tror oss vela allesammans att vi arbetar på en industri sorn ingen chans har att överieva.

Vi känner oss ungefar som en rätta som fångats av en katt och i dess sista levnadsminuter får utgöra en leksak åt katten.

Pä samma sätt uppfattar vi Eurocs lek med oss, med våra familjer och våra egnahem. Vi känner en maktlöshet till vars proportioner det är svårt att ge uttryck. Denna plats, som vi alla känner så stark sam­hörighet med, som vi så gärna vill arbeta och bo pä.

 

Med dessa våra känslor hunsar Sten Lindh, Sven Borelius och Rune Johansson som om (jag måste återkomma dit igen) vi vore den förut relaterade lekråttan."

Han uppmanar sedan Eurocledningen och Rune Johansson: "Lägg era papper på bordet, tala om idag hur framtiden skall bli för Hällekis."

Även om det här brevet kan betraktas som tillspetsat, eftersom del är skrivet av en som själv är hotad, måste det ändå vara ullryck för en tämligen allmän oro, som har framkommit på många håll i pressen.

Varför skulle man inte kunna vända på frågeställningen om syssel­sättning och frågan om man skall ge Euroc någol generellt föreläggande? Kan man inte säga på följande sätt: ingen nedläggning innan ny sys­selsättning har ordnats. Vore inte det en rimligare och riktigare ordning, som i varie fatt skulle göra att invånarna i drabbade samhällen skulle känna sig lugnade? Det talas ibland ganska högstämt om Eurocs möj­ligheter och om hur många företaget sysselsätter. Ja, men tvinga dä Euroc all skaffa den önskade industrin.

Vad det gäller vidgat inflytande från statens sida över Euroc sätter industriministern sin tillit till en minoritetsrepresentation, bestående av två representanter och en revisor i Cementa och Gullhögen. Han anser att staten med denna representation och med 5 procent av aktiekapitalet har skaffat sig elt inflytande i cementrörelsen som betraktas som avsevärt. Han sätter vidare sin lit till statens pris- och kartellnämnd och till att Cementas försäljningsvillkor skall vara öppna.

Jag måste då fråga statsrådet Rune Johansson om han är nöjd med nuvarande inflytande och anser att det är tillräckligt. Kan man i så fall tolka det så att industriministern är tillfredsställd med resultatet - dvs. alt hela Hällekis är nedläggningsholat? Detsamma gäller Forsby kalkbruk, och andra orter drabbas hårt, exempelvis Köping, Limhamn och Söder­tälje. Jag kan lägga lill att prishöjningarna på cement enbart i är har tegat på över 30 procent.

Jag frågar också: Varför kan man inte förstatliga? Jag skall inte upprepa alla argument från tidigare interpellationsdebatt, men jag måste fråga varför socialdemokraterna är sä rädda för samhällsingripanden. I stället för att gripa in gör regeringspartiet halt inför ett privatkapitalistiskt mo­nopolvälde inom en av våra viktigaste basindustrier. Vore det inte bättre atl bryta den allt snabbare integrationen inom byggämnes- och bygg­branscherna med tvä av våra största banker i bakgrunden?

Det förefaller mig som om industriministern aren av regeringens främ­sta biandekonomer - och det handlar om en biandekonomi där de flesta och viktigaste industrigrenarna skall förbehållas kapitalisterna. Är ni möj­ligen rädda atl staten inte skall lyckas driva förelag? Jag hoppas atl inte det är anledningen, för man måste fråga sig hur regeringen kan ta på sig ansvaret atl leda en het nation om staten inte tror sig kunna driva cementtillverkning.

Under della anförande övertog herr lalmannen ledningen av kamma­rens förhandlingar. 10 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

145

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

146

Hen industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Del är ett par saker som jag tycker alt vi kunde vara överens om.

Det avtal som träffades mellan staten och Euroc trädde i tillämpning den 1 juli i år. Vid bolagsstämma i augusti detta år utsågs de repre­senlanler som företräder staten i styrelsen. Det betyder att vi hell nyligen kommit med i verksamheten. Vid dl av de första sammanträdena pre­senterades den strukturplan som vi hade begärt och som vi krävde skutte utarbetas i samråd mellan företagel och de anställda. Jag har i milt svar sagt all det väl är ganska rimligt atl man någol avvaktar de erfarenheter som vi får av i vilken omfattning del inflytande och den kontroll över verksamheien som kan utövas motsvarar de förväntningar vi ställt.

Man kan naturiigtvis vid utövandet av samhällels inflytande och kon­troll över företag och företagsverksamhet följa två olika principiella linjer. Del kan bl. a. ske genom ägande, dvs. genom en statlig företagsverk­samhet där vi titt hundra procent äger förelagen och driver dem via Statsföretag, som dotterbolag eller på annat sätt. Det kan väl ändå inte ha undgått herr Olsson i Stockholm att vi under de senaste åren successivt utvidgat denna verksamhet i en takt som aldrig tidigare. Beslutet om Stålverk 80 innebär exempelvis ell av de längst gående samhälleliga enga­gemangen i företagsverksamhet. Vi för också diskussioner om siatens aktiva medverkan i oljehanteringen, den petrokemiska industrin osv. Vi har ell huvudansvar för energiförsörjningen, som förulom vår med­verkan i oljeindustrin och den petrokemiska industrin också kommer att ställa oss inför andra utomordentligt långtgående engagemang. Vi är alltså engagerade i basinduslriella verksamheter av utomordentlig be­tydelse för landets ekonomi, för vår sysselsättning och för vår framtid.

Vi ställs självfallel inför en avvägning av i vilken omfattning vi skall engagera oss också i andra, nog så vikliga områden. Är del inte angeläget att vi dä del gäller ägandet koncentrerar uppmärksamheten på de bas­industriella områdena? Vi kan komma att ställas inför uppgiften att också gä in i förelag inom andra sektorer. Jag länker bl. a. pä det verkstads-industriella området, där vi bl. a. gäll in i transportsektorn och där vi räknar med dl successivt växande engagemang.

Den ena linjen är alltså ett långtgående statligt ägarengagemang inom företagsväriden. Den andra utvecklingslinjen är atl utöva ett inflytande och en kontroll över företagen genom statliga represenlanler, exempelvis i stiftelser och investmentbolag. Det är dä lika angeläget atl se lill all de anslällda i företagen engageras och ges lillfälle att följa företagens utveckling inifrån. Lagen om styrelserepresenlation och de företagsde­mokraliska strävandena är delar i ell sådant utvecklingsarbete.

Vi har här ställts inför möjligheten att pä denna väg vidga värt in­flytande och få en kontroll över en del av byggmaterialindustrin. Vi har valt denna väg för alt se hur långt den är framkomlig. Dessutom uppvisar byggmalerialindustrin, åtminstone vissa delar av den, i dag såvitt jag förslår ingen lysande verksamhel. Det är ingen som i dag ropar efter

 

alt vi skall ta över snickeriindustrin, som är en del av byggmaterial-industrin, och del kan jag förstå. Vi är visseriigen redan delvis enga­gerade, men vad jag vill peka pä är att byggbranschen som helhet arbetar under utomordentligt stora besväriigheter. Det är också faltet med stora delar av byggmalerialindustrin. I och med att byggandet har gäll ned har också byggmaterialproduktionen minskat.

Det betyder inte att vi skall ställa oss kallsinniga inför allt del här, men vi måste se till realiteterna och fråga oss, om det är nu, i detta ögonblick, som det är mesl angeläget att vi engagerar oss i den här upp­giften.

Vi har bedömt del annoriunda. Vi har varit inne i cementindustri-sektorn via vårt engagemang i Gullhögen. Vi kunde fullfölja de dis­kussioner som fördes omkring statens engagemang i den verksamhet som innefattar hela cementindustrin under Euroc. Riksdagen har godkänt denna form för inflytande och kontroll, och nu häller vi alltså pä med den.

Men vad är motivet bakom del här, bortsett från intresset för att vara inne i byggmalerialindustrin? För mig har kanske det väsentliga motivet varit att försöka få en kontakt med utvecklingen inom ett område där vi kunde förutse långtgående struktuella förändringar. Cementa hade sin verksamhet fördelad på sex företag, och man kunde i funderingar över strukturfrågorna se nödvändigheten av att sä småningom lägga ned en del av dessa företagsaktiviteter. Den tekniska utvecklingen skulle komma atl erbjuda helt andra möjligheter och förutsättningar för fram­tiden. Del var den frågan vi ville reda ut - om vi skulle kunna följa upp en sådan omstrukturering och ta ansvaret för de anställda och för kommunerna, ifall det skulle bli en nedläggning.

Alternativet är att låta marknadskrafterna fritt verka, alt låta nedlägg­ningarna komma, att gå in efter det alt nedläggningsbeskeden har kommii för alt sopa igen spåren och för att i det läget bistå.

Nu var alltså, som jag sade tidigare, en av huvudpunkterna i vårt avtal att en strukturplan skulle läggas fram av Cementa i samarbete med de anställda. Den strukturplanen visar att nedläggning i Hällekis kan komma i fråga 1978. Herr Olsson i Stockholm resonerar som om den nedläggningen sker i morgon, men den ligger attlså fyra ä fyra och ett halvt år framåt i tiden från den tidpunkt då vi kom in i diskussionen. Vi var redan från börian inställda pä att del här kan komma alt hända i Hällekis, men vi hade dä ungefärligen fyra och ett halvt år för att försöka klara en situation där en friställning skulle kunna komma.

Jag har sagl i mitt svar att en arbetsgrupp under landshövdingen i länet i kontakt med länsmyndigheter, kommunen, de anställda och olika förelag har haft till uppgift att försöka hitta företag som skulle kunna etablera sig i Hällekis. Jag har meddelat att det är tio företag med vilka man har kontakt och att det är tre med vilka man nu för seriösa för­handlingar. Men varför bara tre? Jo, därför alt de tre företagen - om förhandlingarna leder till resultat - kommer att sysselsätta ett större antal

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

147

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

148

människor än vad cementindustrin i dag gör.

Ett par av dessa företag ställer anspråk på att få komma in i lokaliteter som cementindustrin i dag förfogar över, kanske två år tidigare än en nedläggning skulle bli aktuell enligt Cementas strukturplan. Låt mig i det sammanhanget ge Cementa en liten blomma: man har ställt sig helt öppen för diskussioner om en tidigare nedläggning för att möjliggöra den successiva överföringen och omskolningen av arbetskraft från ce­mentindustrin till de industrier som kan komma i fråga på orten.

Om det går bra med de här tre företagen - jag har ingen anledning att hysa någon pessimism i det fallet - kan slutresultatet alltså bli atl de erbjuder 50-60 fler sysselsättningstillfällen i Hällekis än vad Cementa nu ger. Det är detta jag ser som positivt i sammanhanget - att vi skulle kunna skapa lugn och trygghet för människorna i ell företag och i en kommun, där en sådan omstrukturering ter sig oundgänglig, genom all ge dem möjligheter till ny sysselsättning, till större mätt av valfrihet än vad de har haft tidigare. Det är det som kommer atl ske.

Att jag nu säger att jag är beredd att ge något erkännande åt Cementa beror på att man från början varit beredd atl medverka till markanskaff­ningen och har ställt - sä långt jag vet - 80 hektar industrimark till förfogande för kommunen för att man där skall kunna placera in nya industrier och göra en kommunal plan för bostadsbyggande och service­byggande. Det förfogande över vatten- och avloppsledningar osv. som Cementa har haft har överflyttats utan kostnad titt kommunen. Dessutom har man ställt ett inte föraktligt belopp till förfogande till kommunen för att underhållet skall kunna klaras.

Jag upprepar att det inte befriar Cementa frän ett långtgående ansvar. Men jag har velat säga att företaget samtidigt i detta läge har fått klart för sig att samhället ställer detta anspråk och att föreiagel i någon mån söker motsvara det.

Herr talman! Jag tycker som sagt att det är rimligt atl man nu avvaktar de erfarenheter som vi fär av den här formen av inflytande och kontroll. Det är det mest långtgående inflytande i ett företag som vi har, bortsett från företag där vi är helägare eller hälftendelägare. Det är av utom­ordentligt intresse också när det gäller att välja i framtiden. Vi har an­ledning att räkna med vidgad samhälleligt företagsengagemang för fram­tiden. Det är inte bara min tro, det är min politiska uppfattning atl ul­vecklingen erbjuder för atl inte säga inbjuder till sådant engagemang i åtskilliga sammanhang för att vi skall kunna klara full sysselsättning, tryggad inkomsi, fortsatta framsteg och välstånd för vårt land. Men vi skatt vara försiktiga och inte ta på oss alltför mycket utan steg för steg gå vidare. Jag kommer tillbaka till det angelägna i alt nu ägna upp­märksamhet ät omfattande basindustriella engagemang, där både kapital och människors kunskaper kommer att engageras för att utveckla dessa väsentliga områden.

I avvaktan pä resultatet av ett sådant arbete måste vi följa utvecklingen i åtskilliga branscher - i vissa fall bistå industrier oberoende av ägare.

 

i vissa fatt se titt att vi flr längre gående inflytande och kontakt med verksamheterna från statens sida, och inte minst att bereda de anställda sådana möjligheter att de kan påverka utvecklingen i de företag där de är engagerade.

Jag är nog rädd för alt vi kommer att ställas inför åtskilliga struk­turproblem även framöver, att den tiden inte är förbi, att vi kommer atl möta svårigheter inom många branscher, att nedläggningar hotar. Vi skall försöka utveckla en teknik frän samhällets sida för att i så god tid som möjligt komma in i de diskussionerna för att kunna möta svå­righeterna när de uppenbarar sig i stället för att vi bara skall komma in i efterhand. Här görs ett försök. Låt oss se vilket resultat vi kommer till!

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

 

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Lät mig ta upp några saker som industriministern här har talat om.

Beträffande hotet om den nedläggning som kommer först 1978 menar industriministern att jag skulle ha uttryckt mig som om nedläggningen skulle ske i morgon. Det var kanske i så fall en missuppfattning av vad jag sade. Men onekligen är de som bor i Hällekis väldigt oroade och räknar med den här nedläggningen. Att säga att fabriken försvinner 1978 är också ett ganska bra sätt att strypa ned en bygd.

När industriministern förra året svarade på en ungefär likatydande in­terpellation sade han dessutom:

"Beträffande de anställdas situation i Hällekis har jag erfarit att inga friställningar blir aktuella i Hällekis enligt den utredning som nyligen lagts fram om samköming mellan Gullhögen och Hällekis."

Det är alltså en förskjutning som skett, och man är vät inte någon slor pessimist om man tror att det kan bli ytteriigare förskjutningar i fråga om löften och utfästelser.

När det gäller socialdemokratins olika vägar att styra näringslivet, sä pekar industriministern på det han kallar för den andra vägen, inflytande och kontroll över företagen, och säger att det är den väg man valt i byggmaterialindustrin. Det innebär då att man nöjer sig med några sty­relseledamöter plus att man har en mindre post aktier och anser att man därmed har tillräckligt inflytande. Om man är nöjd med det får man ju också vara med och bära ansvaret för nedläggningar osv. -jag menar kanske främst det moraliska ansvaret.

Belräffande strukturplanen, som visar pä att det skall bli nedläggningar, fattar jag industriministern så att man frän statens sida inte ville vara med riktigt och ta ansvaret inför kommuner, befolkning etc, utan man skutte låta företagen själva rationalisera och ta medel från dem. Men oavsett vad som händer och hur företagen än bär sig ät tycks det ju vara staten, kommunerna och invånarna som får bära ansvaret, även om man nu uppträder så ädelmodigt som Cementa tycks göra enligt industriministerns beskrivning.

149

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

Sä ett par ord om detta att det inte är någon lysande affär alt driva byggmaterialföretag nu för tiden och att det skulle vara en anledning till att staten inte skall ta över. Ja, vad vi har krävt från vpk:s sida är att man skall ta över den tunga industrin och inte små snickerier. Att man skall ta över den tunga industrin - cement- och cementva-ruindustrin - beror ju pä den integration som finns. Och även om man kan visa pä att det inte blir sä fela vinster man när inom den här industrin, så har dessa företag tydligen ändå lyckats skaffa sig ett oerhört inflytande över hela byggprocessen, frän markägande till färdig produkt. Man skaffar sig råvaror, man gör material och man säljer det strängt taget till sig själv eller till dotterföretag som sedan bygger fram till färdig produkt, dvs. ett färdigt hus. Man är alltså ägare hela vägen och gör spekulationer. I vilket led man sedan tar ut vinsterna är ju inte alttid så intressant.

Dessutom kan det invändas att under alla de lysande år som bygg­materialföretagen ändå haft skulle man ha klippt till. Ser vi det pä ännu längre sikt är det väl inget fel att säga att inte har aktieägarna i bygg­malerialindustrin behövt vara utan utdelningar - de har nog fått vad de skatt ha och litet titt.

Jag tog tidigare upp detta att statsrådet Rune Johansson inte är pes­simist när det gäller sysselsättningen och att Cementa är så väldigl positivt och upplever sitt ansvar. Men det finns ändå inga konkreta resultat. Själva bakgrunden till det hela är ju att här fär människorna veta att industrin skall försvinna 1978, och så säger man att det finns goda för­utsättningar för att skaffa en ersättningsindustri. Det svarade statsrådet förra året, men än sä länge har ingenting hänl. Jag fär nu samma besked som gavs då, att vi skall avvakta utvecklingen. Hur länge skall vi göra det? Vi har gjort det under alla år som denna industri har härial, och nu skall vi lydligen fortsätta med det. Hur länge?

 

150

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Först några ord om vad jag sade i fiol.

Då var vi i det läget att fusionen var klar, och avtal hade träffats som innebar en samordning mellan Gullhögen och Cementa. Jag sade då atl i avtalet ingick alt en strukturplan skulle utarbetas och att vi hade alt avvakta och se vad den planen skulle ge för upplysningar. Det var i det sammanhangel som jag sade att inga friställningar var aktuella vid sammanläggningen mellan Cementa och Gullhögen, dvs. i samband med samkörningen mellan de två företagen. Detta var också helt riktigt dä.

Strukturplanen är en annan sak. Vi kunde ana oss till att det framöver kunde bli fråga om nedläggningar, därför att den tekniska utrustningen och standarden inom Cementa var av sådan art och karaktär att man kunde förvänta atl det kunde bli nödvändigt att förnya och göra om hela strukturen. Nu har vi fått en plan som visar att vår bedömning i fiol var riktig. Och, herr Olsson i Stockholm, vi kan ställa vilka anspråk vi vill på staten som förelagsägare, men även statliga företag måste arbeta

 

effektivt och rationellt för att framställa produkterna till lägsta koslnader. Inte minsl inom byggnadssektorn har vi anledning att ställa krav på atl produkterna framställs till så tåga koslnader som möjligt. Och även om vi hade tagit över cementindustrin hade vi ställts inför uppgiften atl granska produktionsförutsättningarna. Förmodligen hade vi då också kommit fram till ungefär samma resultat som man gjort nu i den pre­senterade strukturplanen.

Jag är inte böjd för att bara säga att vi godtar den planen utan vidare. Vi har satl in sakkunnigt folk i Cementas styrelse - Fabriksarbetare-förbundets ordförande och en av direktörena i BPA - och sagt att de kan räkna med all den expertis som de behöver anlita för att granska strukturplanen och dess riktighet. Vi skatt medverka till alt de fär det. De diskussionerna har börjat i höst. Jag upprepar allisä: Inom vilka fö­retagsområden har vi möjligheteratt på ett så nära sätt följa utvecklingen i ell förelag? Frän statens sida har vi knappast några sådana utomor­dentliga möjligheler på annat häll. Och då är det väl ganska rimligl att avvakla vad delta inflytande och denna kontroll över utvecklingen kan ge.

Eftersom de representanter jag här nämnt först i höst har inträtt i verksamheten lycker jag del är rimligl alt de får tillfälle att närmare gå in i diskussionen och följa ulvecklingen och konslalera om de anser atl våra anspråk är tillgodosedda. Jag har inte sagt att vi är nöjda. Jag har sagt att vi här prövar oss fram och avvaktar resultatet av en sådan granskning. När vi har fått större erfarenhet och kunskap skall vi pröva hela frågan igen. Och skulle det dä visa sig att detta inte är tillräckligt - ja, då är jag beredd att diskutera ålgärder av annan karaktär. Den möjligheten håller vi öppen.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

 

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Bara några kommentarer.

Industriministern säger att även statliga företag måsle arbeta rationellt - vilkel ju är självklart - och han tittade alt inte minst inom bygg-nadsmaterialsektorn måste produkterna bli billiga. Fär jag tolka indu­striministerns ord sä, atl han menar alt de produkterna är speciellt billiga? I så fall vill jag invända all hyresutvecklingen visar pä något helt annat. Monopolen inom byggmaterialindustrin har tvärtom lett til) höga priser och höga hyror. Att hänvisa till att man måste ha prival företagsamhet för alt pressa kosinaderna är därför, såvitt jag förstår, inte särskilt gångbart närdet gäller byggmaterial. Ochjag tror att jag har majoriteten av landets hyresgäster bakom mig när jag säger det.

Jag vill inte bestrida all privata förelag kan vara rationella. Frågan är bara var vinsterna hamnar: om de genom produkten kommer kon­sumenterna till godo eller om aktieägarna tar hand om dem.

Industriministern redogjorde återigen för det inflytande som staten har i Cementa och frågade: Inom vilkel annat område har vi så fina möjligheter att kontrollera förelagen? Jag kan kanske inte visa på någol

151

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om förstatligande av Industri AB Euroc, m. m.

annat sådant område, men det är om något ett underbetyg till en regering som suttit vid makten i så många år. Det är ell underbetyg lill regeringen att den inte skaffat sig ett bättre grepp om och ett större inflytande över företagen. Jag kan inte se det på annat sätt.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Det är en väldig glidning i herr Olssons argumentation. Det är hopp frän luva till tuva. Jag har talat om hur vi med ett hun­draprocentigt ägande av företagen utvecklar vår företagspolitik. Det är klart att vi där har ett inflytande som innebär fullständig kontroll över företagen, tillgodosedd via bolagsstämma, styrelserepresentation, osv. Men det behöver jag väl inte stå här och tala om. Jag ställde frågan: I vilka företag, där vi inte har ett hundraprocentigt ägande eller är hälf­tendelägare, har vi så långtgående inflytande och kontroll som just inom detta företag? Jag sade att detta är ett försök att utveckla en teknik för att se till vilka resultat vi kan komma.

Det kan inte vara herr Olsson obekant att lika stor vikt som vi lägger vid statligt företagsengagemang i ena eller andra formen, lika stor vikt tillmäter vi de anställdas möjligheter till inflytande och påverkan i de företag i vilka de är anställda - genom styrelserepresentation och genom företagsdemokrati. Vidare pågår diskussioner om arbetstagarkonsulter, och vi förbereder etter, under alla omständigheter, diskuterar en lag­stiftning om de anställdas möjligheter till samråd i samband med fusioner osv. Här sker elt ständigt fortgående arbete av sådan omfattning och karaktär att det inte finns något tand utanför Öststatsområdet där sam­hället och de anställda har ett så långtgående inflytande över förelagen som i värt land. Det kan herr Olsson inte komma ifrån.

Det är menlöst att säga att den socialdemokratiska regeringen som verkat i landel under så många årtionden inte har kommit längre. Vi befinner oss mitt uppe i det mest aktiva utvecklingsskede då det gäller den ekonomiska demokratin som något demokratiskt land kan uppvisa. Det tycker jag är ett talande bevis för vad den gemensamma arbetar­rörelsen fackligt och politiskt har åstadkommit.

 

152

Hen OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Jag delar inte industriministerns uppfattning om atl vi befinner oss i ett så aktivt demokratiseringsskede här i landet. Jag tycker att tendenserna på många håll är de motsatta: monopolen blir större och mäktigare.

Man måste fråga sig: Om allt detta inflytande och all denna företags­demokrati bara leder till fler monopotbitdningar och företagsnedläggetser, är det då någon mening med den, eller i varje fall, är den tillräcklig? Den frågan måste man ställa sig.

Industriministern säger att jag hoppar frän luva till luva i min ar­gumentation. Jag vilt replikera att industriministerns ivriga utläggning

 

här i dag dä inte har lugnat någon angående sysselsättningen i Hällekis, allra minsl dem som bor där.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Ang. försäljningen av svensk atomkraftsteknik till utlandet

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara fru Hambraeus' (c) den 16 oktober framställda interpellation, nr 116, och anförde:

Herr talman! Fru Hambraeus har frågat mig, om jag anser att svensk alomkraftindustris försäljningsansträngningar utomlands är förenliga med den restriktiva inställning till kärnkraften som riksdagens beslut den 15 maj 1973 och den följande opinionsutvecklingen innebär.

Låt mig först erinra om ordalydelsen i riksdagens beslut. I sitt av riks­dagen godkända betänkande uttalade utskottet bl. a.: "Inga beslut alt bygga ut kärnkraften ytteriigare bör fallas förrän ell nytt, allsidigt be­slutsunderlag, innefattande bl. a. information om forskningsresultat och utvecklingstendenser, har förelagts riksdagen."

Riksdagens beslut gäller uteslutande frågan om uppförande av ytler­ligare kärnkraftverk här i landet. Riksdagen har såvitt jag kan finna inte uttalat sig i frågan om den svenska kärnkraftindustrins export.

Med anledning av fru Hambraeus' interpellation vill jag beröra frågan, hur kontrollen av den svenska exporten av klyvbart material och nukleär ulruslning är uppbyggd.

Sverige har biträtt fördraget om icke-spridning av kärnvapen. I artikel 111:2 b fördraget sägs att varje stat som är fördragspart förbinder sig alt icke titthandahätta utrustning och material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning etter framställning av särskilt klyvbart material titt någon icke-kärnvapenstat för fredtiga än­damål med mindre det särskilt klyvbara materialet underkastas kontroll enligl avlal med det internationella atomenergiorganet i Wien (lAEA).

Enligl atomenergitagen (1956:306) krävs liltstånd av Kungl. Maj:l för utförsel av klyvbart malerial, dvs. uran, plutonium och torium. Därjämte kan Kungl. Maj:t föreskriva att utförsel av utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material inte fär äga rum utan tittstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t beslämmer.

Inom industridepartementet utarbetas för närvarande en kungörelse som närmare anger vad utförselkontrollen skall omfatta.

Som villkor för tillstånd till export av klyvbart material eller viss nuk­leär ulruslning krävs att importlandet godtar kontroll av del klyvbara materialet eller av sådant klyvbart material som framkommer eller be­arbetas med hjälp av utrustningen i fråga. Detta gäller dock inte vid export till de fem kärnvapenmakterna, som inte är underkastade kontroll

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

153

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

enligt fördraget.

Läget är således i korthet följande. Vi tillverkar kärnkraftverk och viss nukleär utrustning i landel. Vid export förvissar vi oss om atl materialet och utrustningen endast används för fredliga ändamål. Andra exportör-länder tillämpar motsvarande regler enligt ingångna internationella över­enskommelser. Vid de förhandlingar som den svenska reaktorinduslrin för med kunder i andra länder framhålls atl I AEA-kontroll av det klyvbara materiatet i enlighel med icke-spridningsfördragets bestämmelser ulgör ett absolut villkor för att avslut skall kunna träffas.

Av del jag nu har sagt framgår att vi vid exporlaffärer med klyvbart material och utrustning för kärnkraftverk noga ser till all vi följer våra förpliktelser enligt internationella överenskommelser. Någon annan grund för restriktioner för sädana exportaffärer finns enligt regeringens åsikt inte.

 

154

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr latman! Jag ber att få tacka herr industriministern för svaret på min interpellation.

I delta svar tonar bilden fram av en handlingsföriamad regering, som inte vill gå längre när det gäller att arbeta för fred och mot atombombs­spridning än de bräckliga internationella överenskommelserna tvingar dem till och inte vilt ta ett större ansvar för medborgarnas trygghet än årsgamla riksdagsbeslut tvingar dem till. I själva verket är det ju re­geringen som har resurserna att systematiskt skaffa fram de fakta som behövs för att ta nya initiativ.

I RIFO:s studiegrupp Synpunkter pä vägar lill ett nytt kulturmönster talade Sven Lindqvist om Sveriges nuvarande dubbelroll, hur det finns motsägelser i vårt sätt att agera internationellt. Jag tycker att följande är ännu ett exempel: Inga Thorsson och Alva Myrdal före henne har skaffai Sverige anseende som en nation som gör alll vad den förmår för nedrustning och för att stoppa spridningen av atomvapen. Men sam­tidigt ligger vårt industridepartement så lågt som möjligt och ser inte någon annan grund för restriktioner för atomkraftexporlaffärer än all vi följerde internationella överenskommelser som vi i andra sammanhang anser olillräckliga!

Industriministern säger att han inte kan finna att riksdagen har ullalat sig i fråga om den svenska kärnkraftsindustrins export. Detta innebär en så snäv tolkning som möjligt av riksdagsbeslutet den 15 maj 1973.

I sill av riksdagen godkända betänkande nr 49 år 1973 behandlar nä­ringsulskollet förutom riskerna i samband med avfallet frän kärnkraft­verk också frågan om riskerna för militärt utnyttjande av kärnkraftslek-niken. Utskottet framhöll på s. 18 och 19:

"En andra fråga som internationellt blivit föremål för en omfattande deball är riskerna för militärt utnyttjande av kärnkraftstekniken. Enligt många kritiker är del förenat med betydande risker all sprida den civila användningen av atomkraften. Kunskaperna på detta område anses näm-

 

ligen med lätthet kunna omsättas i framställning av kärnvapen."

Med hänsyn lill dels denna risk, dels andra risker med kärnkraften drog ulskottel följande slutsats:

"Utskottet anser sig sakna lillräckligl underiag för ett bestämt ställ­ningslagande i denna fråga. Den kritik som framförts mot satsningen på kärnenergin är dock så allvariig, att den tills vägande motbevisning kunnal förebringas eller tills tekniken vidareutvecklats inte får förbigås."

Vidare uttalade utskottet som industriministern påpekar:

"Inga beslut all bygga ut kärnkraften ytteriigare bör fattas förrän elt nytt, allsidigt besluisunderiag, innefattande bl. a. information om forsk­ningsresultat och utvecklingstendenser, har förelagts riksdagen."

Det hade inte behövts mycket av god vilja för att av detta riksdagsbeslut kunna läsa ut en uppmaning att avvakta med all sorts kärnkraftsarbete och målmedvetet verka för att fä fram kunskap om alternativ titt kärn­kraft. I stället har regeringen valt atl tolka beslutet så att del bara gällde om vi skall ha kärnkraftsutbyggnad utöver det nu aktuella programmet. Ja, man har tolkat del på ett så snävt sätt att ingen inskränkning behöver göras alls i det pågående snabba utbyggnadsprogrammei av kärnkraften. Man arbetar och planerar vidare som om ingenting hade hänt.

Regeringen lägger t. o. m. fram proposilioner om försörjning med kärn­bränsle för ålskilliga årtionden framåt också för ännu inte beslutade kärn­kraftsaggregat, senast i propositionen 170 i år beträffande Svensk kärn­bränsleförsörjnings AB. Regeringen vitt här alt vi skatt satsa 800 miljoner kronor för all bl.a. bidra till alt USA skall kunna bygga anriksanläggningar för kärnkraflsbränsle.

Regeringen har dock tillsatt mänga utredningar med anledning av riks­dagsbeslutet, men dessa har fått domineras av kraftindustrins intressen och regeringen har vägrat att ställa tillräckligt mycket resurser till för­fogande för dem som skulle kunna poängtera möjlighelerna och sättet all undvika kärnkraften. Trots upprepade anmodanden från näringsut­skottet vägrar energiprognosutredningen att också se på den prakliska innebörden och genomförbarheten av ett s. k. nollallernativ, dvs. ell läge med icke ökande energikonsumtion. Dessa uppmaningar finns i närings-utskollds belänkande nr 49 s. 15 och nr 71 s. 5 år 1973. Det är närmast skandal alt inte denna fråga har utretts ordentligt inför det beslut som riksdagen skall fatta om energipolitiken våren 1975.

Efter riksdagsbeslutet i maj 1973 har ätskittigl hänt som gör det önsk­värt att stoppa att kärnkraft i landet sä fort som möjligt. Man ifrågasätter t. o. m. kärnkraftens ekonomi och effektivitet. På kort sikl innebär inte kärnkraften heller någon som helst oljebesparing.

Belräffande riskerna vill jag framhålla följande.

För det första har ingenting framkommit som kan verka lugnande när det gäller kärnkraftverkens säkerhei.

För del andra kan man konstatera att avfallsfrågan inte är löst. Inte ens upparbetningsanläggningarna tycks fungera. I USA fungerar för när­varande ingen upparbetningsanläggning. Eurochemics anläggning i Bel-

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

155

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

156

gien, där Sverige är delägare, har fått stängas.

För det tredje har människorna blivit medvetna om riskerna och rea­gerar mol att ivingas ta sädana utan att det ens tycks vara några fördelar med dem.

För det fiärde växer det fram en allt starkare opinion i värt land och i hela väriden mot att vår generation skulle ha rätt att bestämma risker för kommande generationer som de måste klara av antingen de kan eller vill.

För det femte blir medvetenheten allt starkare om det unika i riskerna med radioaktivitet. Det finns stor fara för att radioaktiviteten åstadkom­mer cancer och fosterskador och genetiska skador utan att vi märker det.

Kärnkraften är alltså ingen lösning av vår energiförsörjningsfråga, var­ken på kort eller lång sikt. Kärnkraften hindrar oss däremot från att i tid bygga upp den långsiktiga lösningen. Om allt kapital, såsom för närvarande sker, koncentreras till kärnkraften finns det inte utrymme för de alternativ som skulle kunna ge oss energiförsörjning både nu och i framtiden. Dä finns det inte heller pengar nog lill investeringar i industri och hushåll för energibesparing. Och man kommer att vara mån om att hälla efterfrågan uppe när det gäller den energi som kärnkraftverken beräknas leverera och på grund härav obenägen alt stimulera efterfrågan på alternativ energiteknik, vilken också skutte innebära en besparing av energi.

En annoriunda teknik skulle ge många nya och intressanta arbets­uppgifter inom vår nuvarande industri. SAAB skutte t. ex. kunna börja bygga vindkraftverk i stor skata, både små och stora kraftverk. Bilin­dustrin som i hela väriden möter stora problem - även i de länder som fortsätter att bygga ut kärnkraften - skulle kunna börja bygga värme­pumpar, något som Vattenfall nu sent om sider börial intressera sig för.

En sådan teknik, som alltså även innebär en lägre energianvändning, skulle göra oss oberoende av oljan, antagligen fortare än vad kärnkrafts-förespråkarna hoppas på vid användning av kärnkraft. En sådan teknik skulle också vara lämplig atl exportera till andra länder. Den skulle in­nebära att man inte behöver utbilda en speciell sorts tekniker för att klara de fruktansvärda riskerna med kärnkraften. Den skulle säkeriigen också vara mycket lättare atl förena med många länders traditioner.

Det är alltså myckel som talar för atl riksdagen stoppar kärnkraften i år. Ett nedbantat kärnkraftsprogram - någol som har föreslagits i de­batten - omfattande de kraftverk som inte uttryckligen förbjudits av riksdagen kräver nog export för att man skall kunna behålla den kunniga personalen inom alomkraftsinduslrin. Del skutte betyda att vi utomlands försöker sälja det som vi själva inte tror pä. Anser industriministern att del är rätt all sälja en teknik som vi stoppar i vårt egel land därför alt den är för riskfylld?

Redan riksdagsbeslutet 1973 tog upp den ofrånkomliga kopplingen mel­lan atomkraft och atombomber. Mycket har hänl sedan dess. Indiens

 

atomsprängning har väckt oro i vida kretsar. FN:s atomenergiorgan IAEA överväger frågan om del är förenligt med dess ansträngningar att arbeta för fred alt samlidigl göra reklam för den s. k. fredliga atomkraften. SIPRI - det inlernalionella fredsforskningsinstilutet i Slockholm - varnar för det tydliga sambandet mellan den krigiska och fredliga användningen av atomteknik och för riskerna med produktionen av alltmer plutonium som del blir alll svårare alt kontrollera.

Industriministern säger i svaret: "Vid export förvissar vi oss om att materialet och utrustningen endast används för fredtiga ändamål." Hur är det möjligt att förvissa sig om en sådan sak. I Canada trodde man anlagligen all man hade förvissat sig om det när man sålde sin kärn-kraftsieknik till Indien. Som utrikesministern påpekade här förra fredagen kan den nu befinlliga internationella kontrollen bara registrera och anmäla överträdelser när sådana sker, men den har ingen möjlighet att förhindra att de sker. Dessutom kan vi, såvitt jag förslär, aldrig kontrollera hur man använder de kunskaper som vår fredliga utrustning ger. Dessa kun­skaper kan också användas för vapenframstättning.

Herr talman! Jag ber alt fä ställa tvä följdfrågor lill herr industrimi­nistern:

1.    Anser industriministern all det är rätt atl exportera något som vi finner för riskabelt att använda i vårt eget tand?

2.    Hur kan vi förvissa oss om att det atommaterial och den teknik vi exporterar endast används för fredliga ändamål?

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

 

Hen WIJKMAN (m):

Herr talman! Den internationella kontrollen av det klyvbara materialet och den civila kärnkraften som sådan är ett utomordentligt angeläget problem som vi måste lösa. Jag vill klart påstå att bland de risker och nackdelar med den civila kärnkraften som diskuteras är just de inter­nationella problemen de allt överskuggande. Det är dessa problem som verkligen är stora i framtiden och där vi i dag inte har fått fram praktiska lösningar.

Fru Hambraeus sade att avfallsfrågorna över huvud taget inte har fått någon teknisk lösning. Jag vill påstå, efter ett långvarigt arbeie i den s. k. AKA-utredningen, att del finns lösningar. Några tekniska problem bör del inte vara atl förvara själva avfallet, men där kvarstår naturiigtvis hela frågan om pluloniumproduktionen.

Vi har, herr latman, ett omfattande problem redan i dag, vilket mänga glömmer bort i debatten när det gäller klyvbart material. Som fru Ham­braeus konstaterade finns del ell antal kärnvapennationer, dit man väl får räkna även Indien efter deras s. k. fredliga sprängning i våras. Från deras kärnvapenprov kommer mycket stora mängder avfall, framför allt plutonium. Plutonium som nalurtiglvis kan återanvändas och som ulgör en allvariig fara rent potentiellt. Hur stora dessa mängder kan vara är mycket svårt all säga, men atl det rör sig om åtskilliga hundratusen kubikmeter, förvarade på olika ställen i Europa, Sovjetunionen och Ame-

157

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

158

rika är uppenbart. Denna lagring har dessulom under både 1950- och 1960-talen varit bristfällig - del har rapporter utvisat.

Detta visar hur litet observant man har varit belräffande dessa problem så länge det gällde kärnvapenproduktionen. Där finns alltså i dag en stor mängd radioaktivt avfall, framför allt plutonium, som under mänga år framåt, även om den civila kärnkraften expanderar, kommer all över­stiga avfallet från civil kärnkraft i total mängd. Men det är nalurtiglvis, herr talman, obestridligt så att då det fredliga utnyttjandet av kärnkraften utvecklas och expanderar så ökar även mängden klyvbart material.

Jag vill nu säga att det är felaktigt atl inbilla människorna i delta land att det finns en direkt och nödvändig koppling mellan civil kärnkraft och kärnvapen. Att framställa kärnladdningar från det reaklorptulonium som produceras är visserligen teoretiskt möjligt men i praktiken utom­ordentligt svårt. Jag vitt hänvisa till den utredning som försvarels forsk­ningsanstalt har gjort nyligen och där man myckel ingående studerat dessa olika problem. Om man vill framställa en kärnladdning är det teo­retiskt möjligt med reaktorplutoniet men knappasl praktiskt genomför­bart. Det finns enligt FOA dess värre enklare vägar att gä. Här vill jag, fru Hambraeus, framför allt peka på de uppgifter som kommit om relativt små anläggningar, där man med ganska små resurser kan ta fram del uran man vilt för direkt vapenframställning. De sägs existera pä fiera ställen redan i dag i Mellanöstern.

Herr talman! Med detta vill jag ha sagt alt kärnvapenframslällning redan i dag är ett allvariigt problem för oss och atl det är livsviktigt att den internationella kontrollmekanismen utvecklas. Men jag lycker att det är missvisande att göra en automatisk koppling mellan det plu­tonium sorn reaktorerna producerar och en eventuell framlida vapen-framställning.

Del är nalurtigtvis ändå allvariigt nog med plutoniet. Det är extremt giftigt, det vet vi, och det är klart all elt illegalt innehav av plutonium i sig innebär en terrorrisk för ett samhälle, ett utpressningsvapen som skulle kunna vara mycket effektivt. Samtidigt skall man vara medveten om alt det är ett mycket svårt ämne att handskas med. Det är inte bara att ta med sig plutonium hem i köket, som det ibland verkar. Men det är angeläget att vi får till stånd den internationella kontroll som både industriministern och fru Hambraeus var inne på. Där kan vi väl vara helt överens.

Jag vitt speciellt apostrofera det arbete som Inga Thorsson gör i FN-organet vid nedruslningsförhandlingarna i Geneve. Det är ett utomor­dentligt angeläget arbete. Hela denna fråga har ytterst med icke-sprid­ningsavtalel att göra. Stormakterna har nalurtigtvis ett utomordentligt stort ansvar. Sä länge vi inte fär notabla framgångar i försöken all begränsa kapprustningen mellan stormakterna på detta område och sä länge Frank­rike, Kina och Indien vägrar alt acceptera begränsningar lär vi inte heller fä den stora acceptans av avtalet som krävs av en mängd nalioner i väriden i dag, där vi på flertalet håll har politiska regimer som inger

 

farhågor och där vi har instabilitet.

Allt detta rör primärt en utveckling utanför Sverige. Därför är del svårt för oss här hemma, trots de goda kontrollregler som häller pä alt skapas och det konlrollavial som är på gång mellan Sverige och lAEA, att direkt påverka utvecklingen. Kontrollen måste primärt gälla skydd av anläggningarna, transporterna av klyvbart material samt även regler för hur de internationella kontrollmyndigheterna skall kunna gå in och inspektera befintliga anläggningar. Det måste också, menar jag, finnas noggranna föreskrifter om personalens utbildning m. m. och del måste finnas ett effektivt informationssystem för hur den enskilda kärnkraft­anläggningen på ett effektivt sätt skall informera det internationella kon­trollorganet om vart del klyvbara materialet tar vägen, hur det hanteras och används.

Dessa kontrollmekanismer fungerar inte tillfredsställande i dag. Det finns alltför mänga nationer som inte har anslutit sig titt NTP-fördraget, och det är nu en huvuduppgift för oss atl på olika sätt försöka skynda pä denna anslutning. Här måste vi trycka pä och agera.

Herr talman! Jag vill avsluta med atl komplettera den frågearsenal som fru Hambraeus hade med en något annoriunda fråga. Det räcker inte, menar jag, med dessa kontrotlregler - vi måsle ha någon form av sanklionsregler också. Vad hjälper del att vi i sinom tid, när elt siörre anlal nationer har anslutit sig, sitter i Wien och konstaterar att en viss mängd klyvbart material har kommit på avvägar? Vi måste också ha tillgång till sanktionsregler frän del internationella kontrollorganet som upplevs som allvarliga pä sikt för att dessa kontrollregler verkligen skall efterievas.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

 

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Jag skall svara direkl pä de tvä frågor som fru Hambraeus ställde.

Belräffande den första frågan, om jag anser att de risker som föreligger inte är av den arten alt vi bör avstå från att exportera kärnkraftverk som vi själva har stoppat, vill jag säga att fru Hambraeus lever titel före sin lid. Vi har ännu inte stoppat arbetet med våra kärnkraftanlägg­ningar.

Fru Hambraeus kan ju ändå inte vara ovetande om alt den debatt som förs i vinter, grundad på utredningsmotivet och sakkunnigutlåtan­den, och de studier som bedrivs i studiecirklar och rådslagsgrupper skall ge oss en mätning på opinionen och bilda underiag för del slutliga ställ­ningstagandet i frågan om ulbyggnad av kärnkraften i vårt eget land. Det har ännu inte skett något i fråga om ställningstagandet till de på­gående arbetena i landet som ger oss anledning att stoppa verksamheten i de förelag som arbetar med kärnkraft och som har rätt all konkurrera och tävla pä den internationella marknaden.

Menar fru Hambraeus att vi nu omedelbart skulle avbryta vår export till Finland av det kärnkraftverk som ASEA-Alom. bygger där och som

159

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

160

är den första beställningen utanför vårt lands gränser? Det vore ju elt avtalsbrott, och vi fick väl se vad det skulle innebära. Renl praktiskt kan jag länka mig att man från den finska regeringens och den finska beställarens sida skulle vända sig till Sovjetunionen med motsvarande beställning och få den utförd sä småningom.

Vi har medgivit att ASEA-Alom är med i förhandlingar och eventuellt lägger ut en offert i Iran. Tidigare härden tyska kärnkraftsindustrin med den tyska regeringens medgivande tagit emot beställningar på atl bygga - om jag är riktigt underrättad - två reaktorer i Iran. ASEA-Alom har tillfrågats om man vitt komma in med en offert och detta i konkurrensen med framför allt franska och tyska kärnkraftsindustrier om ytlerligare tvä reaktorer. Det är klart all vi kan dra oss ur delta. Dä får man en konkurrent mindre i Iran och det blir mera fritt fram för tysk och fransk kärnkraftsindustri. Det är ungefäriigen det vi skulle uppnå.

Parallellt med detta har vi inte invänt emol att ASEA-Alom får ta upp överiäggningar med Nordkorea som också har vänt sig lill den svens­ka industrin. Hur det kommer att gå med detta vet vi i dag ingeniing om. Men det vore helt felaktigt att, frän den utgångspunkt som fru Ham­braeus använde sig av, säga att vi själva skulle ha stoppat ulbyggnaden och att vi därför skulle bestämma oss för atl omedelbart avbryta of-fertgivning och konkurrens på den internationella marknaden. Regering­en följer gällande lag och förordning, och del är från den slåndpunklen som jag har deklarerat att svensk industri tills vidare dellar i konkurrensen om byggande av kärnkraftverk utanför landels gränser.

Belräffande den andra frågan - hur vi förvissar oss om att användningen kommer atl inriktas på fredliga ändamål - sä vill jag framhålla alt vi ställer anspråk på att vederbörande tand godtar de internationella avlal och förpliktelser som gäller. Parallellt med delta - och där understryker jag bara vad inte minst herr Wijkman här talat om - arbetar vi i de internationella sammanhangen, fru Inga Thorsson i FN, statsministern vid sina besök i Canada och i andra länder, med att få fram längre gående överenskommelser om en övervakning av framför allt plutoniumhan-leringen. De ansträngningarna skall vi självfallet enträget fortsätta med. Jag tror del är utomordentligt viktigt för att eliminera de eventuella risker som kan förekomma att man använder i delta fall plutonium i krigiskt syfte eller för terrordåd.

Fru Hambraeus började med atl tala om en handlingsföriamad regering. Det tycks finnas så mycket mer handlingskraft hos centern, som nu ställer anspråk på att vi omedelbart, om jag förstått centerpartiledaren räll, skall avbryta byggandet av de kärnkraftverk som är beslutade och stoppa dem som kommit i gång. Det hade självfallet varit intressant om herr Fälldin i så fall i sammanhanget tagit upp frågan om hur vi inom de närmaste åren skall klara energiförsörjningen för den industri som är i verksamhet och för den industri som planerar en utbyggnad i syfte att skapa sysselsättning och inkomster ät vårt lands befolkning.

Jag vågar i likhet med herr Wijkman hävda att den kortsiktiga av-

 

fallshanteringsfrågan är löst. Med de avtal som Oskarshamnsverket har träffat med det engelska företaget har man löst problemet för tiden fram till 1980. Värt kärnkraftbolag förhandlar med ett internationellt företag för de kärnkraftverk som nu kommer att sättas i gäng. AKA-utredningen arbetar med den långsiktiga lösningen av problemet. Man har sä långt jag kan förstå en skiss till en mera definitiv lösning av frågan om den slutgiltiga förvaringen av avfallet. Det finns ingenting, säger AKA-ut­redningen enhälligt, som motsäger att vi kan klara avfallshanterings­problemen.

Fru Hambraeus talar om riskerna. Vi underskattar inte riskerna, fru Hambraeus. Riskerna kan föreligga, och det ger oss anledning att sä långt det över huvud taget är möjligt söka bygga upp ett säkerhetssystem som eliminerar riskproblemen. Jag vågar hävda alt den erfarenhet som vi hittills har visar på att detta är möjligt att klara. Fru Hambraeus arbetar med hypoteser om risker. Tekniskt är det rimligt att göra så. Det kan finnas ett riskproblem. Men vi vet att kärnkraftverk hittills har varit i verksamhet 20-25 är, och man har alltså erfarenhet av drift och han­teringen av avfall. Vi arbetar alltså inte bara med hypoteser i det här sammanhanget.

Jag läser i en skrift. Nyheter från Sovjetunionen, en artikel om jubileum för kärnkraftverk: I är är det 20 år sedan kärnkraftverket i Obninsk togs i drift. - Jag skall inte läsa mer; jag bara noterar att man där högtidtighöll 20 års drift och vad den betytt för landets energiförsörjning.

Det är därför jag skulle vilja ha in litet mer av allvar och realism i den här debatten - så att inte enbart känslorna rusar i väg utan man försöker se lill vad det är som skett, vad det är för problem som vi slälls inför. De är stora, det skall vi vara medvetna om, och vi skall se till att vi kan lösa dem.

Vi har alltså skärpta, långtgående säkerhetskrav och anspråk, som in­nebär att den minsta störning vid uppkörningen av de svenska kärn­kraftverken nödvändiggör att de stängs. Men sä långt vi har kunnat kon­trollera har ingen av de störningar som föranlett stopp i kärnkraftverken inneburit någon som helst risk för radioaktiv spridning, fara för om­givningen eller för personalen som varit sysselsatt.

Det är med delta som bakgrund man har anledning att ställa in frågan i det totala energiförsöriningssammanhanget. Är del här en av vägarna att klara vår energiförsörjning för framtiden? Det är den mycket allvariiga frågan som vi studerar och diskuterar; det är för att fl svar på den som vi har engagerat kanske 70 000-100 000 människor i studiecirklar, råd­slagsgrupper. Vi har bett dem att delge oss de resultat de kommer fram lill i sina studier - parallellt med att vi själva söker bilda oss en upp­fattning, grundad pä det sakmaterial som presenteras från utredningar, i symposier osv.

Är det då inte rimligt att vi avvaktar resultatet av dessa våra gemen­samma studier, diskussioner och opinionstestningar innan vi är färdiga med vår ståndpunkt? Skall vi inte göra det innan vi är beredda att säga 11  Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

161

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

162

att de beslut är felaktiga som riksdagen har fattat, inte i denna lokal, herr talman, men som den svenska riksdagen har fattat sedan 1956 och framöver titt de beslut som innebär att vi nu planerar för och bygger elva kärnkraftreaktorer? Skall vi inte avvakta resultaten innan vi är be­redda atl säga att vi slopar allt detta, därför alt vi räknar med atl del hypotetiskt finns en risk, som i dag inte är mätbar men som vi tror finns? Mänga säger: Vi kan klara riskproblemen; vi har erfarenhei från 20-25 års verksamhet med de kommersiella kärnkraflreaklorerna; vi har erfarenhei av avfallshantering frän militära anläggningar. Den hantering­en har inte alltid varit välskött, men den erfarenhei man har vunnit har gett ökade förutsättningar att klara de problem som kan uppstå.

Det vore rimligt om den som i dag säger atl vi omedelbart skall stoppa kärnkraftverken talar om att 10 000 personer i dag är sysselsatta med byggverksamheten och med anläggningsarbeten i den industri som ar­betar med kärnkraftverken. Jag riktar inte beskyllningar mot någon utan säger bara att det vore rimligt, alt innan man slungar ut påståenden om all man är beredd att omedelbart stoppa allt delta gjorde klart, vilka konsekvenserna skutte bli för dem som är sysselsatta på områdei. Del är, som jag sagl, 10 000 direkl sysselsatta, och indirekt berörs åtskilligt fler. Kostnaderna för den hittillsvarande verksamheten uppgår till 11 ä 12 miljarder kronor. Nu skulle vi bara säga att de beslut som fattats om denna verksamhet kommit titt därför atl vi var okunniga och inte visste vad vi gjorde - nu skulle vi vela det. Det är en säkerhei i attityden som är litet - jag vill gärna säga det - skrämmande.

Det är väl också rimligt atl man ställer sig frågan: Vad är alternativen i fråga om energiförsörjningen? Vi har exempelvis inom skogsinduslrin önskemål om en utbyggnad av förädlingsverksamheten. Vi har räknat fram atl det, vid bifall till de ansökningar om koncession för ulbyggnad enbart inom skogsindustrin som för närvarande föreligger till avgörande, skulle krävas en netloökning av energiproduktionen på drygt 9 miljarder kWh, sedan vi tagit hänsyn till tillskottet av energi som skogsinduslrin själv förmår generera. Siffran 9 miljarder kWh kanske inte säger så myck­et, men lål mig ge en bild av vad delta skulle innebära. Vi kan få fram ca 9 miljarder kWh genom att bygga ut Kalixälven och Torneälven lill deras hela effekl. Vi kan alternativt bygga tvä ytterligare reaktorer i Fors­mark med en kapacitet av ca 900 MW vardera.

Man kan naturiigtvis säga atl vi skatt avslå från alt bygga dessa två kärnreaklorer och i stället bygga ul älvarna. På det sället skulle vi alltså kunna lillgodose skogsindustrins aktuella invesleringsanspråk. Men när vi har byggt ul dessa älvar har vi tagit vara pä åtskilligt av de vatien-kraftsresurser som återstår.

Ett tiotal av de stora svenska förelagen har glädjande nog långtgående investeringsprogram. LM Ericsson har häromdagen presenterat ell så­dant, som jag skulle tro innebär en investering på ca 1 1/2 miljard och som kommer att ge sysselsättning för 2 000 ä 3 000 människor. SAAB-Scania arbetar med en motsvarande plan och Fagersta, Uddeholm och

 

SKF har presenterat investeringsplaner för belopp som överstiger mil­jarden. Alla dessa planer avser den närmaste femårsperioden.

Jag skutte länka mig att den utbyggnaden kommar atl kräva energi motsvarande åtskilliga miljarder kilowattimmar. Det är ganska rimligt om den svenska industrin i det läge där den tar ställning till planerna nu ställer frågan: Kan vi få garantier för att den energi som behövs för att vi skatt klara den industriutbyggnad vi är beredda att göra kommer att slå titt förfogande?

Det är en fråga som inte heller fru Hambraeus, eller herr Fälldin som centerpartiets ledare, kan vifta bort med hänvisning till att den inte spelar någon rott. Vi kan bygga ut vindkraften eller kanske solenergin och vi kan öka våra forskningsanslag på de områdena. Det skall vi göra, ty vi behöver också det. Men vi kan inte räkna med att dessa möjligheter ligger bakom hörnet och att det är pä dem som vi skall kunna grunda våra besked till industrin om att den kan bygga ut och effeklivisera sina verksamheter för atl skapa sysselsättning åt människorna, trygghet för deras försörjning och möjligheter Ull ett rimligt välstånd i vårt tand.

Ni kommer inte förbi de här frågorna, och ni kommer heller inte förbi att ge besked titt de svenska medborgarna om hur försörjningsproblemen beträffande energin skall klaras.

Vi kommer att behöva vända oss till det svenska folket, till indu­strierna, titt våra myndigheter och säga: Ni måste vara med och spara energi! Det är en förhoppning som vi har att efter kanske 15 är med avtagande ökningstakt komma fram titt ett nolläge. Det trorjag är möjligt atl klara. Jag tror också pä svenska folkets beredvillighet att medverka. Men den som i dag går ut och säger att vi skulle kunna komma ner titt ingen ökning nästa år vet inte riktigt vad han talar om; det har jag anledning att konstatera.

Fru Hambraeus har ondgjort sig över att vi inte utreder frågan om ett nollallernativ. Vi har begärt av energiprognosutredningen att den skall utreda lägre alternativ än vad som ligger i en spontan utveckling. Ul­redningen har kommit fram till att vi skulle kunna gå ner till 2 procents ökning de närmaste åren och efter 1985 komma något lägre, och den har angett vad det kommer att innebära i form av besparingsansträng­ningar och alternativa lösningar. Jag tycker att det är en rimlig utgångs­punkt för diskussionen: Hur långt klarar vi det? Och jag har personligen sagt att det är möjligt att vi kan pressa oss ytteriigare något under vad energiprognosutredningen har ställt upp som mål; vi får se till vilket resultat vi kommer.

All delta kommer att kräva en långtgående omställning av värt sam­hälle har jag förklarat i ålskilliga sammanhang, och upprepar det. Det kommer att krävas mer av planmässighet, mer av styrningsmöjligheter för samhällel för att vi skall klara den uppgiften. Jag hoppas alt också anhängarna av de fria marknadskrafternas spel skall vilja della i de an­strängningarna, för de kommer att behövas.

Herr talman! Jag har ingen färdig, slutgiltig ståndpunkl. Regeringen

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

163

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

kommer till våren att presentera den uppfattning som vi har kommit fram till efter överväganden, efter studier, efter testning av opinionen, så långt vi har kunnat bedöma. Därför skall vi också försöka avhälla oss ifrån att nu tillkännage en mera slutgiltig ståndpunkt. Det vore en meningslös uppfordran till alla de 10 000-tals människor som är enga­gerade i uppgiften att deklarera sin mening, om vi skutte säga alt vi redan är klara, för det är vi inte. Jag tycker att den här attityden skulle kunna vara ganska klädsam också för centerpartiets vidkommande; jag hoppas att jag inte dä begär för mycket.

 

164

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Industriministern påpekade all regeringen har begärt att energiprognosutredningen skall undersöka ett lägre alternativ än den spontana utvecklingens. Riksdagen har uttryckligen sagt atl den förut­sätter att energiprognosutredningen utreder ett nollallernativ. Jag tycker det är egendomligt att inte regeringen följer en sä tydtig och klar önskan frän riksdagen.

Industriministern tog upp frågan om att ändra mening när det gäller kärnkraften. Det skulle vara egendomligt pä något säll att man kunde byta uppfallning från 1956. Jag tycker att del verkligen inte är någon skam att ändra sin inställning på de här åren, då så otroligt mycket nytt har kommit fram. 1956 visste ingen vad kärnkraften skutte komma atl innebära. Riksdagen fattade ett beslut om att salsa pä den i god tro. Sedan dess har ju så otroligt mycket kommii fram som gör atl det finns alla skäl att ompröva sin inställning.

Industriministern talar om att del här finns en lång erfarenhet, och han lar upp erfarenheten frän Ryssland. Det finns också erfarenhet från USA och del övriga Europa i fråga om kärnkraftverk. Han säger att erfarenheten visar att det har gått bra och atl riskerna allisä är hypotetiska. Del är ell konstigt sätt, tycker jag, alt använda ordet hypotetisk. Alla är överens om alt här finns risker.

Sedan har våra tekniker varit mycket skickliga att bemästra dessa risker hittills. Man är helt övertygad om atl riskerna är mycket stora i driften - alt det kan bli olyckor där - och all de är större ju mer avfall, ju mer utbrända bränsleelement som finns, ju mer plutonium som finns i väriden. Del är ganska troligt all vi också har haft tur. Alla är överens om all del kan bli en fruktansvärd otycka i framtiden och atl det alllid är risker med plutonium, som man skapar genom kärnkraften. Riskerna är alltså ett faktum, inte någon hypotes.

Avfallsfrågan är löst, säger industriministern. Del är faktiskt inte sant. Jag vill inte säga atl frågan ens är tekniskt löst. Man menar alt del kanske finns tekniska lösningar på den. Men för det första är del ingen tekniker som säger all man är säker på all ha en leknisk lösning som skulle kunna vara för evigt - vilket det är fråga om här. För det andra visar erfarenheten, som industriministern åberopade i sitt föregående re­sonemang, att dessa tekniska lösningar har varit mycket vanskliga i prak-

 

tiken. De har funniis i teknikernas paradis, men i praktiken har de visat sig inte fungera som man har tänkt sig.

Jag log upp i milt lat här atl inte ens det första steget när det gäller alt ta hand om avfallet lycks fungera särskilt bra, nämligen upparbet-ningen, där alltså de utbrända bränsleelementen omvandlas kemiskt rör att man skall kunna skilja pä det som är värdefullt - uran och plutonium - och de avfallsprodukter som man måste förvara under alla omstän­digheter. Ingen sådan station fungerar i Amerika. Eurochemic, som vi själva har varit med om att arbeta i, har fält lägga ned verksamheten efter älta är. Man kan fråga sig varför. Det är tydligen inte så tätt även om det finns en teknisk lösning; i praktiken verkar den inte fungera.

Industriministerns svar pä frågan, om det är rätt att exportera någonting som vi anser vara för riskabett att använda i värt eget land, vilt jag gärna tolka så att industriministern menar att om vi beslutar oss för all dra ned värt eget program, och alltså därmed säger att detta är en form av energiproduktion som vi själva känner oss mycket tveksamma inför, då kommer vi inte heller att lilläta sådan export.

För övrigt lycker jag inte atl jag har fått något svar pä den andra frågan - hur vi egentligen kan vara säkra på att inte den teknik som utnyttjas för våra exportanslrängningar, vilka pågår just nu, skutte kunna användas också för icke fredliga ändamål. Industriministern berör helt flyktigt att vi ju arbetar för all få dessa internationella överenskommelser. Men herr Wijkman har förut här visat att det fortfarande finns oerhört svåra problem all lösa i samband med delta.

Jag tycker också, som en reptik titt herr Wijkman, att den skiss som han nu målar upp innebär en värtd där vi skall kontrollera varandra, där vi skatt ha sanktioner, där vi måste ha utbildad personat som pä allt sätt ser lill att vi klarar dessa saker. Det är en värid som inte verkar särskilt attraktiv - det är inte någonting att sträva efter. Och della för att få fram energi, som man alltså kan få fram pä annat sätt.

Jag är inte säker på, herr industriminister, att reaktionen skutte bli sådan som herr industriministern skisserade, om vi drog oss undan. Na­turligtvis fär vi iaktta de bestämmelser som finns i undertecknade avlat osv. Antag att vi säger till dessa länder att nu har vi i vårt land kommit fram titt att det här är ingen önskvärd energikälla och all vi samtidigt erbjuder samarbete kring andra energikällor. Då är jag inte alldeles säker på att deras reaktion blir att prompt insistera just på kärnkraften från andra länder, om de inte har andra avsikter med kärnkraften. Det kanske finns anledning tro att det kan vara dubbla syften med att skaffa kärnkraft i en del länder.

Herr industriministern lalade mycket om sysselsättningen i samband med energiproduktion - dels om dem som nu är direkt sysselsatta med all få fram den här sortens energiproduktion och skapa kärnkraftverk, dels om vår industris behov av energi i framtiden. Det är ju oerhört många problem som vi här försöker diskuiera samtidigt. Jag vill bara säga att försl och främsi tror jag att det finns all anledning att se frågan

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik dil utlandet

165

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

så här: Om man i en biandekonomi som vår stoppar en sorts energikälla och samlidigl ger möjligheter att tillfredsställa ett verkligt behov pä alla möjliga andra sätt kommer innovationsförmågan hos industrin att blom­stra som aldrig förr. Man kommer att sälta i gäng med och få efterfrågan på all den här andra sortens teknik som kan tillfredsställa det verkliga energibehov vi har.

Samtidigt kommer det faktum att det då blir intressant all se på ener­gibesparingsmöjligheter inom industrin att skapa sysselsättning. Indu­strins egel utredningsinstitut har visat att det finns stora möjligheler härvidlag om man ser den här frågan som någonting för framtiden och utgår från alt vi har att leva med att det blir svårare atl få fram energi. Har man den utgångspunkten och alltså inte bara tänker sig en kortsiktig neddragning och besparing kommer man att kunna spara pä energin och investera i anläggningar som gör det möjligt alt hett enkelt använda myckel mindre energi i framtiden.

Men titt allt detta behövs pengar. Och så länge vi satsar fiera miljarder varje år pä en enda metod, nämligen kärnkraften, finns det inte pengar över för alternativ teknik, som skutte kunna förse oss med energi, och inte heller på energianvändningssidan, alltså när det gäller all se titt att både hushåll och industrier gör sädana investeringar att de inte behöver så myckel energi för framtiden. Det är alltså en fråga om begränsning av resurser, begränsning av kapital, och så länge vi bara satsar på kärn­kraften blir det svårt för oss att rikta in oss pä de långsiktiga lösningarna av energiförsörjningsprobtemen.

 

166

Herr WIJKMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall försöka fatta mig myckel kort.

Orsaken lill atl jag över huvud taget yttrar mig i den här debatten, som ju väckts genom fru Hambraeus' interpellation, är att jag tycker att hela det här komplexet är så viktigt att vi i alla fall skall försöka sorlera ut de klara överdrifterna och koncentrera oss pä de verktiga pro­blemen. Avsikten med mitt inlägg var bl. a. att försöka se de verkliga problemen med det klyvbara materialet och icke-spridningsavtalel och inte uppfinna nya problem. Jag menar inte att fru Hambraeus precis har gjort della i sin interpellation, men massmediadebatten har givit upphov till sådani under senare tid.

Vi skall ju, som herr industriministern sade, inte ta entydig ställning i dag. Men del finns anledning, tycker jag, att i hela energidebatten även plocka fram de stora miljörisker som de fossila bränslena för med sig. Och där måsle jag erkänna, herr talman, atl jag är väldigt orolig för klimateffekier och för folks fysiska hälsa på grund av användningen av olja och kol. Orsaken titt att jag inte, i motsats titt fru Hambraeus, entydigt vill avskaffa kärnkraften och verkligen seriöst arbetar för att försöka hitta tekniska lösningar på de säkerhetsrisker som finns är all jag inte, fru Hambraeus, för de närmaste decennierna kan se något annat realistiskt alternativ än att fortsätta att föriila sig på olja och kol.

 

Jag tror inte all vi kommmer ifrån en ökad kolimporl. Jag tror också all vi måste bygga ut litet vattenkraft. Jag tror att vi måste ha en mix. Del blir svårt alt ersätta alla de kärnkraftverk som vi i dag häller pä alt bygga.

Eftersom jag har deltagit i en del av de energiutredningar som genom­förts vill jag nämna att fru Hambraeus har fel när hon säger atl det saknas nollallernativutredningar. Läser man bl. a. energiprognosutred­ningens betänkande pä ett rikligt sätt kommer man fram till att noll-atternativet är omöjtigl att genomföra för så vitt man inte vitt äventyra sysselsättningen. Och inget parti har ännu sagt atl man vill ta en hög arbetslöshet under en övergångsperiod för atl tvinga sig ned titt noll­tillväxt. Däremol lycks alla vara ense om att nolltillväxt på sikt är nå­gonting alt slräva efler.

Så några ord om den tekniska lösningen av avfallsfrågan. Det är inte sä att Eurochemic har lagls ned pä grund av några problem med driften. Efter vad jag förstått av tekniker och politiker som har sysslat med dessa frågor har Eurochemic hela tiden fungerat fullt tillfredsställande, men lyvärr har de nationer som varit inblandade inte blivit ense om den vidare finansieringen. Så tråkigt och tragiskt är del. Nu får vi bara hoppas alt belgierna lar hand om och driver verksamheten, som i sin lilla skala har givit en mängd värdefull information.

Vad sedan gäller avfallsfrågans rent tekniska sida vill jag påslå att det faktiskt existerar lekniska lösningar, och sedan är det mera en fi­losofisk fråga om man accepterar dem. Man kan naturligtvis inte säga någonting med säkerhei om hur väriden ser ut om 500 är, men eftersom tekniken går ul pä att sänka ner avfattskoncentratet inkapslat i glasmassor titt ungefär 1 000 m djup, alltså helt ulanför all mänsklig verksamhet i dag, har jag för min del accepterat metoden som en rimlig teknik atl arbela med. Jag kan för mitt tiv inte begripa varför mina barnbarns barn­barns barnbarn skutte hämta upp radioaktivt avfall från del djupet. Jag har alltså accepterat metoden renl moraliskt och filosofiskt. Att säga alt tekniken inte finns framtagen är faktiski att göra ett felaktigt på­stående.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

 

Fru HAMBRAEUS (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wijkman log här upp den viktiga frågan om de fossila bränslena. Ibland har man i diskussionen försökt fä det all verka som om vi, som inte tycker att kärnkraft verkar vara en möjlig lösning på våra energiförsörjningsproblem, i stället vill ha fossila bränslen längre än kärnkraftanhängarna. Della är faktiskt inte sant. De som vill bygga kärnkraftverk räknar med att använda fossila bränslen lika länge som vi, som inte vill bygga sådana kraftverk. Ingen av oss anser alt vi ome­delbart kan stoppa användningen av fossila bränslen, eftersom ju heta vår kultur är uppbyggd på dem. I båda lägren är man ense om atl vi i det långa loppet måste göra oss oberoende av de fossila bränslena, men kärnkraftanhängarna vill använda en slor det av dem för att bygga upp

167

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

kärnkraften, medan vi som inte anser all kärnkraften är någonting för framliden vill använda samma mängd olja för all förverkliga de lång­siktigt möjliga lösningarna.

Vidare sade herr Wijkman att nollalternativet är omöjligt, och att man kan utläsa det ur energiprognosutredningens betänkande. Det är ett på­stående som herr Wijkman helt enkelt inte kan bevisa. Fil. dr Sten Lin­deberg - som titt hett nyligen har varit verksam på IVA - har gjort en beräkning som visar att det mycket snart kan bli möjligt alt med den samhättsslrukiur vi har i dag fä fram ett nollallernativ. De beräk­ningarna har dr Lindeberg fått göra på sin fritid. Om regeringen hade ställt resurser till förfogande för att studera dessa problem ordentligt, sä borde vi rimligtvis nu ha stått pä en mycket stabilare grund och kunnat föra fram våra förslag och garantera all den trygghet som svenska folkel har rätt att begära. Men att nollalternativet skulle vara omöjligt kan man definitivt inte utläsa av energiprognosutredningen.

Slutligen tycker jag att herr Wijkmans uttalande atl Eurochemic lagts ned av ekonomiska skäl är mycket intressant och skrämmande. Det finns liknande tankegångar i USA. Där har man tidigare trott att upparbd-ningen av de utbrända bränsleelementen skutte vara en lönande affär, men nu har man konstaterat att det inte är del, och därför lägger man ned verksamheien av ekonomiska skäl. Och vad innebär det? Jo, det belyder att man tåler bli alt ta ansvaret för den energi som vi i dag producerar, och under sken av att detta är tekniska frågor som man kanske kan lösa längre fram låter man helt enkelt näsla generation la hand om heta saken. Den som fattar beslut om att inte ta hand om avfallet i dag och att stå för kostnaderna i samband därmed kanske är pensionerad när det är dags att ta itu med frågorna på allvar.

Detta är en av de frågor som det vore myckel intressant all få belysta.

 

168

Herr WIJKMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Lät mig börja bakifrån, när jag nu replikerar fru Ham­braeus.

Även jag lycker att det är tråkigt att Eurochemic läggs ned. Det sade jag också i mitt förra inlägg. Men jag kanske inte lolkar nedläggningen pä precis samma sätt som fru Hambraeus. Såvitt jag vet var det helt enkelt pä det sättet att Frankrike och Västtyskland redan satt i gång egna projekt på upparbetning och återvinning, och därför ville man i de länderna inte fortsätta alt betala lill Eurochemic, eftersom de hade andra och mycket större projekt pä gång. Dä fann sig övriga stater inte kunna komma överens om hur mycket de skulle bidra med. Vi vet ju att det tyvärr har varit svårt att åstadkomma internationellt samarbele pä det ekonomiska området i en mängd olika fall. Della är hela sanningen bakom mysteriet Eurochemic. Det finns inga konspirationer bakom del beslutet, fru Hambraeus!

Jag vill säga några ord bara också om nollalternativet, så all vi klarar ut det. Jag tatar om nollallernativ och nolltillväxt på kort sikl. Jag tror

 

inte atl ett sådant nollallernativ är möjligt utan utomordentligt hårda regleringar och ransoneringar, hög arbetslöshet och betydande problem i samhällel i dess helhet, om vi inte får en mjuk bromsslräcka, där vi successivt arbetar oss in i en annan energistruktur. Den kan vi nä kanske om 15-20 år; Det skall vara målsättningen. Herr Lindeberg må ha gjort sina egna utredningar - jag tror ändå att både Fordstiftelsens och en mängd andra både svenska och utländska utredningar övertygande be­visar detta, fru Hambraeus. Jag tror inte vi vidare behöver diskutera möjligheterna att utan svåra friktioner, motsättningar och problem ä-sladkomma en nolltillväxt på mycket kort tid.

Fru Hambraeus säger att de som vill bygga ut kärnkraften - och därmed buntar hon liksom ihop alla de människorna -också vill använda fossila bränslen. Vi är alla - vad vi än har för uppfattning - pinsamt medvetna om att vi inte kan komma ifrån de fossila bränslena, att de har mil­jöeffekter, osv. Men, fru Hambraeus, om vi kommer överens om en viss mjuk bromssträcka, sä måste man, om de får bestämma som vill riva dagens kärnkraftverk och inte utnyttja dem ens kortsiktigt, importera många miljoner ton olja eller kol mer fram till slutet av 1980-talei än vad som annars skulle behövas - om man inte vill bygga ut varenda meter orörd älv i vårt land, och det tror jag inte är centerns mening.

Herr talman! Jag skatt inte föriänga den här debatten. Jag gick ur­sprungligen in i den för att betona de utomordentligt viktiga aspekterna angående kontrollen av det klyvbara materialet internationellt. Pä den punkten vill jag avslulningsvis uttrycka förhoppningen att fru Thorssons arbeie skall vinna ökad anslutning även i andra länder. Delta är ett kom­plicerat problem, och det är glädjande att det i dag råder total enighet över partierna åtminstone i den frågan.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atotn-kraftsteknik till utlandet

Fru HAMBRAEUS (c) kort genmäle:

Herr latman! Vad herr Wijkman sade om hur samhället skutte se ut med ett nottatiernativ må vara uttryck för herr Wijkmans tro. Jag anser definitivt inte all del finns större anledning att ha den tron än att lila till de beräkningar Sten Lindeberg gjort, och han har kommit fram till atl del går myckel bra att förverkliga ett nollallernativ ulan att förändra strukturen i vår biandekonomi. Också Fordstiftelsen har myckel intres­santa förslag när del gäller hur man skutte kunna åstadkomma ett bättre samhälle med ett nollallernativ.

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag begärde ordet när industriministern sade sig citera Thorbjörn Fälldin. Vad han i själva verket citerade var en rubrik i Ex­pressen. Det är en god princip när man läser tidningar att inte bara läsa rubriken utan också läsa artikeln. I Expressenartiketn återgavs det näm­ligen helt korrekt vad Thorbjörn Fälldin hade sagt, vilket inte var det som industriministern här relaterade. Thorbjörn Fälldin har naturiigtvis inte sagt atl man med omedelbar verkan skall riva ned de kärnkraftverk

169

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

170

som finns. Vad han har sagt är att om riksdagen i vår kommer fram till att vi inte kan acceptera kärnkraften som energikälla, sä måste den slutsatsen också gälla de elva kärnkraftverk som finns eller är under uppbyggnad och om vilka riksdagen alltså tidigare fattat beslut. Detta tror jag är en logik som även herr industriministern måste instämma i. Är de tretton ännu inte beslutade kärnkraftverken farliga, sä är för­modligen också de elva beslutade kärnkraftverken lika fariiga.

Industriministern säger att om man säger nej till kärnkraften måste man också visa hur vi i framtiden skall klara energiförsörjningen. Det är naturligtvis ett rimligt påstäeende. Men nu är det ju sä - och det vet naturligtvis industriministern myckel vät - att det nettotillskott av energi som kärnkraften kan ge oss under det närmaste decenniet, och kanske under längre tid än så, är högst blygsamt. Det diskuteras t. o. m. om det över huvud taget är fråga om något nettotillskott, eftersom ut­byggnadsarbetet för kärnkraften kräver så mycket energi. Att kompensera den nettoskillnaden - om den över huvud taget finns - blir alltså inte särskilt svårt. Därmed faller ju också herr Wijkmans resonemang om att del skulle behövas import av enorma mängder olja, ifall man avstår frän kärnkraften. Det stämmer alltså inte; den där stora skillnaden i net­toutrymme av energi finns inte mellan de här bägge alternativen.

Det var intressant atl höra pä industriministerns utläggningar över de våldsamma konsekvenser som skutte uppstå, om vi skutte avstå från kärnkraften. Vi fick klart för oss atl samhället mer eller mindre skutte lamslås och atl vi skulle fä massarbetslöshet. Industriministern ger alltså svenska folket två alternativ. Det ena är utbyggnad av kärnkraften och det andra är ett tamslaget näringsliv, som inte kan investera, och dess­utom massarbetslöshet. I samma andetag får vi emellertid reda på att industriministern inte har tagit ställning - han avvaktar diskussionerna i rädslagsgrupper och studiecirklar. Det innebär alltså att han ännu inte har bestämt sig för om vi skatt ha massarbetslösheten och det lamslagna näringslivet eller om vi skall bygga ut kärnkraften, men med kännedom om industriministerns ansvarskänsla är det klart att man kan misstänka atl han kanske innerst inne ändå redan har bestämt sig för kärnkraften. Del är nog i alla fatt en slutsats som det ligger nära till hands alt dra för människor ute i rådslagsgrupper och studiecirklar. Som jag sagt ti­digare trorjag dock att den här motsatsställningen, som industriministern försöker utmåla, inte stämmer med verkligheten, eftersom kärnkraften under det närmaste årtiondet inte kommer alt ge oss dessa stora nel-totillskott av energi.

Intressant att konstatera var också att industriministern sade alt han kunde tänka sig atl acceplera all vi på 10-15 års sikt hamnar i ett läge med notltillväxt. Anlägger man verkligen del perspektivet, harjag svårt att förslå vad man över huvud laget skatt med kärnkraften titt, eftersom man i det läget, när kärnkraften börjar ge oss väsentliga nettotittskolt av energi, enligt industriministerns bedömningar redan har uppnått nott-lillväxllägel. Det är naturligtvis rimligare att i stället utnyttja den tid

 

vi har på oss till att utveckla de alternativa energikällorna: vindkraft, solenergi, viss vidareutbyggnad av vattenkraften, som inte tar i anspråk några nya Norriandsätvar, osv. Det är också hett klart att om vi gör den satsning på kärnkraften som förestås, kommer vi också att försumma möjligheterna att vidareutveckla andra alternativa energikällor.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Låt mig beträffande avfallshanteringen säga till fru Ham­braeus att de bedömningar som har gjorts klart visar - jag upprepar det - all frågan om avfallshanteringen på kort sikt - kort sikt är 15 ä 20 ä 25 års tid - är löst. Det har också herr Wijkman här talat om.

Vi har även att vänta ett förslag frän avfallshanteringsutredningen om hur vi mera slutgiltigt skall klara problemet, och för några dagar sedan redovisades i radio AKA-utredningens tankegångar i den här frågan, var­för jag inte skall yllertigare gä in pä dem nu - herr Wijkman har redan nämnt om dem.

Jag har hävdat att vi har erfarenhet - vilken inte bygger på hypoteser utan på ren erfarenhetsbasis - från hanteringen av avfall, eftersom vi har haft kärnkraftverk för kommersiellt ändamål i drift 20-25 är med den avfallshantering som därvid har varit nödvändig. Det är alldeles riktigt att något av de företag pä den europeiska marknaden som har skött detta arbeie har upphört med den kommersiella verksamheten -herr Wijkman har anfört skälen därtill, och det stämmer att det har varit av ekonomiska skäl, eftersom Frankrike och England nu har byggt upp egna anläggningar. I Europa finns det bara två anläggningar, en i Frankrike och en i England. Därmed har det enligt Eurochemics egen uppfattning inte blivit kommersiellt lönande att driva verksamheten, men denna anläggning kommer i fortsättningen att drivas för avfallshantering i internationell regi. Man kommer alltså att ta vara på de erfarenheter som man har fått.

Beträffande nollalternativet, som fru Hambraeus efleriyste, vill jag komplettera vad som har sagts lidigare. I näringsutskottets betänkande förutsattes alt energiprognosutredningen skulle belysa ett nollallernativ. Utredningen anser att den har gjort detta genom de räkneexempel som finns i den särskilda bilagan. Exemplen avser olika områden. Någon total sammanställning har inte gjorts, eftersom utredningen anser det omöjligt.

Herr Gransledt var en smula förvånad över atl jag har den uppfatt­ningen alt vi om kanske 15 år borde kunna vara framme vid en noll­tillväxt. Jag grundar denna min uppfattning på att vi har en hög ener­gikonsumtion, alt vi enligt de föreliggande planerna - och det är dem som jag arbetar efter - kommer att bygga ut vår energiförsörjning. När herr Gransledt säger att jag redan har tagit slällning är det ett reso­nemang som saknar undertag. Jag arbetar med de planer som föreligger, de beslut som riksdagen har fatlat och som innebär att vi skall bygga 11 kärnkrafisreaklorer, vilket arbete pågår.

Herr Granstedt säger nu att "det där betyder ingenting, det blir inget

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

111

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

172

energitiltskott". Herr Granstedt, del blir 53 miljarder kilowattimmar 1981 när de här 11 reaktorerna är i funktion. Det ger oss möjlighet titt en samköming mellan vattenkraft och kärnkraft som innebär att vi kan bygga ut effekten i en del av de 11 kärnkraftverk som hittills har tagits i anspråk. Det är ju den energimängden vi diskuterar, som vi räknar med i vår planering och som vi skall bygga ut vår industri på. Vad frågan gäller är om vi skall fortsätta en utbyggnad. Det är ju detta som vi överväger. Är det rimligt eller inte? Kan vi klara energiförsörjningen på annat sätt?

Jag har träffat åtskilliga som hörde centerpartiledaren i TV, och vi skall begära att fä en utskrift av vad han sade. Han hade den mycket bestämda uppfattningen, även om han i efterhand har sagt att det är hans personliga uppfattning,att man omedelbart börstoppa utbyggnaden. Men all righl, skjut upp beslutet till nästa vår, när ni nu redan har en ståndpunkt som jag förmodar kommer att innebära att ni för fram dessa förslag. Men ställs ni då inte inför uppgiften att svara på hur man skall klara energiförsörjningen framöver med borttagande av de i planeringen inlagda 50 miljarderna kilowattimmar? 50 miljarder kilowattimmar kan vi förmodligen fä fram genom att ta in ytteriigare 5 ä 6 miljoner ton olja på bekostnad av u-tändernas levnadsstandard och möjlighet titt ener­giförsörjning, på bekoslnad av vår vatutabalans. Ytlerligare 5 ä 6 miljoner ton olja kommer med dagens priser att kosta oss ca 2 miljarder ytteriigare i import. Vi vet att vår kostnad i år har ökat med 8 miljarder kronor i förhållande till i fiol, vilket innebär atl vi kommer att fä elt underskott i vår handelsbalans på 2 ä 3 miljarder kronor. Tror ni att vi utan vidare kan lägga på 1 eller 2 miljarder kronor pä vårt underskott? Vilken situation hamnar vi inte dä i! Kanske i samma som Danmark och Italien upplever. Ni kommer inte förbi att för de svenska medborgarna tala om vad al­ternativet innebär och vad det kostar.

Ja, men det är ju enkelt, säger ni. Kosta pä litet mer pengar på forskning av vindkraftens och solenergins möjligheter! Vi lägger ut åtskilliga mil­joner för forskning på dessa områden. De hittills presenterade förslagen har del ännu inte funnits möjligheter att utnyttja praktiskt. Det är länk­bart atl det blir möjligt i framliden, och den saken skall vi undersöka. Vi är enligt min uppfattning skyldiga att undersöka varje alternativ möj­lighet för energiförsörjningen.

Jag tycker att del vore rimligt atl dra vissa slutsatser av den erfarenhet som Norge har gjort. I Norge har man som bekant hittat otrotiga mängder av olja och naturgas ulanför sina kuster. Om tvä är kan man ur Nordsjön kanske ta fram ca 40 miljoner ton olja och - omräknat i ton - lika mycket naturgas. Men på grund av att man missat sin energiförsörjning genom återhållsamhet i vattenkraftsutbyggnaden ställs man inför problemet att man inte kommer att ha tillräckligt med energi under de närmaste tio åren. Detta innebär ingen kritik mot våra grannar, utan det är bara en upplysning som det i sammanhanget är värdefullt att ta del av. Det är möjligt att vi i våra samtal om oljeimport frän Norge kan komma

 

fram till all vi skall bistå våra grannar till dess de hunnit bygga ifatt sin energikonsumtion. Men jag upprepar: Trots tillgången pä dessa mäng­der av olja och naturgas ställs man i Norge under en tioårsperiod inför dessa svårigheter.

Del är sådani jag menar att man i alltför slor utsträckning underskattar. Vi har en planering för vår industris ulbyggnad. Industrin har anledning att räkna med alt vi skall kunna klara den energiförsörjning som ingår i planeringen. Kan vi inte göra det är det vår skyldighet att säga till industrin, att den inte har möjlighet att bygga ul i den omfattning som planerna förutsätter. Vi skatt dä också ha djärvheten att säga att det belyder att vi inte kan ge medborgarna i värt land beskedet att det bör vara möjligt atl klara sysselsättningen och en dräglig inkomst även om strukturomvandlingen fortsätter atl slå ut människor från verksamheter som de i dag är sysselsatta med. Men del är sådant jag anser att ni i alldeles för hög grad nonchalerar. Vi måste här allvartigt diskutera sam­hällets utveckling, möjligheterna till sysselsättning, inkomster och för­sörjning. I den diskussionen är energifrågan ett utomordentligt viktigt element.

Skulle vi komma fram till atl riskerna med den form av energi som vi är beredda att försörja industrin och andra konsumenter med är så stora atl vi är beredda alt stoppa utbyggnaden, är det vår skyldighet antingen att erbjuda alternativ eller att säga atl vi väsentligt måste skära ned vår standard.

Jag läser med stort intresse de remissvar på energiprognosutredningen som kommer in. Jag tog häromdagen del av TCO:s yttrande. På fyra sidor - om jag minns rätt - talar man om hur nödvändigt det är atl vi har möjligheter alt också framöver erbjuda rhänniskorna sysselsättning och en förbättrad standard, hell i överensslämmelse med de krav som ställs i den aktuella lönerörelsen. Slutklämmen är dock något av en väsi-götaklimax i sä måtto som man säger alt vi skall vara försiktiga i fråga om utbyggnaden av atomkraften. Jag anser atl del ena har samband med det andra. Det är möjligt att vi kan klara det genom en annan lösning, och om någon sådan anvisas, fär vi diskutera den.

Jag återvänder till sist, herr talman, till den konklusion som herr Gran­stedt drog av mitt uttalande atl vi så småningom bör kunna klara en nolltillväxt. Jag upprepar vad jag sade: Jag förväntar mig en fortsatt ök­ning men en avtagande ökningstakt. Det innebär att vi med en ca Ivä-procenlig utveckling under de närmaste åren fram mot nolltillväxt år 1990 skulle komma upp i en toialkonsumtion som ligger 25 ä 30 procent över vår nuvarande totala energikonsumtion pä 400 miljarder kilowatt-timmar. Jag tror atl vi därefter har möjligheter all klara nolltillväxten. Min beräkning och bedömning skiljer sig inte från den som amerikanerna har gjort alt man efter en 15-årig bromsslräcka kan komma fram till en nolltillväxt.

Det kommer att krävas myckel av såväl den svenska industrin som de svenska medborgarna - det har jag sagt tidigare. Det kommer att

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

173

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

kräva åtskillig planering och omställning av vårt samhälle för att vi skall kunna vänja oss vid att energimängden inte fortsätter att bara öka -och därmed också våra möjligheter till konsumtion. Jag tror att vi är mogna för att under en övergångstid arbeta oss fram till det resultatet. Om vi näsla vår skulle komma fram till att delta bör vara möjligt -jag säger om vi gör det, och vi ställer in oss på det - dä tror jag också att utbyggnadsprogrammet inom kärnkraftens område kan bli försiktigare än det som CDL har presenterat. Vi bör då kunna få möjlighet atl efler nästa är avvakta några är innan vi tar ställning till om del blir nödvändigt att bygga ut fier anläggningar eller lokalisera till någon ny plats. Forsk­nings- och utvecklingsarbetet kanske dä också kan ge oss mer upplys­ningar om alternativa energikällor, upplysningar pä vilka vi om tre eller fem är - 1978 eller 1980 - kan grunda våra beslut om energiförsörjningen för 1990-talet. Nu är det vår skyldighet atl nästa år ge anvisningar om hur vi skall försöka klara energiförsörjningen - som jag hoppas - fram till år 1990.

 

174

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Hur mycket pengar och hur mycket olja har del kostal att få fram den energi som man hoppas att kärnkraften skall ge oss år 1980? Om vi hade använt dessa pengar och den oljan dels för bespa­ringsåtgärder, dels till att fä fram alternativ energiteknik, som utgör en långsiktig lösning, hade vi inte då mycket stor anledning atl känna oss trygga inför att det går att få fram energi på det sättet i stället? Vore inte det ett mycket bättre sätt?

Det är onekligen lättare för ett parti i regeringsställning än för op­positionen att få fram det besluisunderiag som verkligen behövs. In­dustriministern kräver här att oppositionen och miljögrupper utan andra resurser än vad som medborgarna samlar ihop på frivillig väg skall lägga fram alla färdiga alternativ som behövs för att vi skall slippa den lösning som regeringen planerat, nämligen kärnkraften. Självfallel borde del vara regeringens sak att genom att skaffa fram det beslutsunderlaget verkligen se till att vi har en valfrihet.

Beträffande avfallsfrågan säger industriministern att denna är löst pä kort sikt sä till vida att man vet vad man skatt göra med avfallet i 15 är. Om man skapar ett material som måste hållas isolerat i biosfären i evighet och tror att man pä det sättet kan klara avfallsproblemet i 15 är men inte längre, så kan jag inte tycka alt problemet är löst. Er­farenheten har dessutom visat att det inte gått särskilt bra att lösa pro­blemet med de metoder regeringen har tänkt sig. I Hanford i USA har avfallstankar täckt ut högaklivt avfall i marken, och della avfall har börjat komma ut i biosfären. Vi vet inte vad som på lång sikl kommer att hända som resultat av detta. Erfarenheten har alltså hittills varit ne­gativ.

 

Hen GRANSTEDT (c):

Herr lalman! Industriministern lalade om atl kärnkraften kommer all ge oss 50 miljarder kilowattimmar i mitten av 1980-lalet. Det är na­turiigtvis riktigt, men det är en bruttosiffra. Del resonemang jag förde var emellertid inte ell brutloresonemang utan ett netloresonemang om hur myckel energi vi får från kärnkraften sedan vi dragit bort den energi det kostat atl bygga upp den. Det är en väsentlig skillnad. Ur delta perspektiv blir del nettolittskoll vi får från kärnkraften under del närmaste årtiondet ganska marginellt.

Industriministern tovade all begära en avskrift av vad Thorbjörn Fäll­din sagl i TV. Del är en klok åtgärd. Dä kanske fetcileringar kan undvikas i fortsätlningen. Rubrikerna i Expressen är inte någon särskilt pålitlig källa.

Vi fick reda pä att åtskilliga miljoner satsats på forskning om alternativa energikällor. Det stämmer naturiigtvis också, men det skulle vara roligt att vela hur mycket, uttryckt i promille, av det som satsals pä forskning kring kärnkraft som satsats pä forskning om alternativa energikällor. Del går säkert all få reda på den siffran ulan alliför slorl besvär. Vad som i varje fatt är värt all notera är att siffran förmodligen fär anges i promille. Jämfört med satsningen pä kärnkraft är det alltså en väldigl blygsam andel.

Om de elva kärnkraftverken byggs ul kan de vid mitten av 1980-talet eller framemot 1990 svara för ungefär tio proceni av vår energiförsörjning, vilket enligt industriministerns egna siffror skutte betyda ungefär hälften av den tillkommande energin. Huvuddelen av denna mängd går emel­lerlid bort för att bygga upp kärnkraften. Del hävdas emellertid alt värt näringsliv slår och faller med litlskottet från kärnkraften. Man brukar beskylla kärnkraftens motståndare för all bedriva skrämselpropaganda, men enligt min uppfallning är den typ av beskrivningar av ell lamstagel samhälle med massarbetslöshet som lämnats i denna debatt verklig skrämselpropaganda.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

 

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Jag har inte försökt mig pä någon skrämselpropaganda. Jag har inte sagl all del blir massarbetslöshet. Men jag har sagt all de akluella investeringsprojekt som skogsindustrin och åtta - tio av våra största förelag har presenterat kräver åtskilliga miljarder kilowattimmar - för skogsindustrin 9 miljarder, och för de andra industriföretagen unge­fär samma mängd, skutte jag gissa. Om vi inte kan säga att del i våra planer för de närmaste fem - åtta åren finns utrymme för de energititlskott som möjliggör dessa produktionsökningar - och de berör bara en smal sektor av näringslivet - sä ställs vi inför problem. Förelagen lär då få begränsa sina utbyggnadsplaner eller förverktiga dem i andra tänder. Del är inget hot. Del är bara de realiteter vi har att räkna med i den debatt vi för. Vi lalar ändå om expansiva förelag som förvänlas ge sys-

175

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. försäljningen av svensk atom­kraftsteknik till utlandet

176

selsäitning i moderna, effektiva industrier i områden där annars struk­turomvandlingen står ut åtskilligt av annan industriell verksamhel och ställer människorna inför arbetslöshet och svårigheter.

Jag har inte försökt mig pä någon kvantifiering. Det tycker jag till­kommer industrin för att ställa oss inför alla de realiteter vi har alt beakta i fråga om energiförsörjningen.

Fru Hambraeus och herr Granstedt säger att de 50 miljarder kilowat­timmar som kärnkraftreaktorerna kommer att producera 1982 inte är någol nettolittskott. Vattenfalls beräkningar gäller det lillskoil som kom­mer all tillföras vår energiförsörjning, 53 miljarder kilowattimmar för att vara mer exakt. Då frågar fru Hambraeus: Hur mycket energi har det kostat alt ta fram kärnkraften? Jag svarar: Inte mer energi än all vi under uppbyggnadstiden har haft tillräckligt utrymme för all bereda våra medborgare i huvudsak den ökning i energikonsumtionen som de har ställt anspråk på. Den industriella utvecklingen har kunnal fortgå med tillskott av energi, även med en ökning av energimängden. Ut­byggnaden av kärnkraften har därför inte från energisynpunkl varit en faktor som dragit ner våra möjligheter att fortsätta utvecklingen i vårt samhälle. Del har samband med den planering för energiförsöriningen som legal som underiag.

Däremol har vi väl anledning alt ställa oss frågan: Skall vi också fort­sättningsvis för vår energiframstättning till drygt 75 procent vara beroende av oljan, och detta med de kostnader som oljeimporten för med sig, med den ändlighel i tillgången som vi ändå måste räkna med och med de bekymmer för ungefär två tredjedelar av jordens befolkning som kost­nadsslegringarna innebär? Har vi rätt all bara ta för oss? Är det inte vår skyldighet att undersöka om vi har möjligheter till alternativa lös­ningar av energiförsörjningen? Jag delar den uppfattningen atl vi skall undersöka vilka möjligheter vinden, solenergin och det geotermiska om­rådet har att erbjuda. Ännu har dock ingen kunnal visa på alt en av­görande del av vår försörjning skulle kunna hämtas därifrån.

Herr Granstedt säger - jag tyckte nästan att jag uppfattade en biton av ironi - all 50 miljoner kilowattimmar är 1990 kanske ulgör 10 proceni av den totala energimängden. 10 procent är inte heller så litet. Det beror naturiigtvis också på vilka beslut vi kommer att fatta under nästa år. Om utbyggnadsprogrammet fullföljs så att vi har de här elva reaktorerna tillgängliga 1982, skutte jag tro att de kommer att representera drygt 15 procent av vårt totala energibehov. Men del ger oss också möjligheter till uranförsörjning från våra Ransladsantäggningar, dvs. alt vi blir mer eller mindre självförsörjande på detta område. Det skulle tillsammans med de vatienkraftstitlgängar vi har ändå ge oss ett vissl mätt av själv­försörjning och ett ökat oberoende, även om vi måste vara på del klara med all vi även efter år 1985 och 1990 kommer alt vara ytterst beroende av lillgång på olja och naturgas. Det är detta problem vi ställs inför och måsle diskutera så allvariigt som möjligt.

Jag hoppas att vi i de diskussioner vi nu för och kommer atl föra

 

under vintern och våren skall hitta lösningar som för de svenska med­borgarna kan befinnas vara acceptabla.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 7 Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

 

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Lövenborgs (vpk) den 17 oktober framställda interpellation, nr 121, och anförde:

Herr talman! Herr Lövenborg har frågal mig dels vilka ålgärder jag överväger för atl åstadkomma full sysselsättning och regional balans i Norrbotten, dels om man snart kan vänta en plan för nya statliga in­dustriinvesteringar utöver det redan beslutade Stålverk 80.

Sysselsättningsfrågorna i Norrbotten är föremål för regeringens ständiga uppmärksamhet och åtgärder. Försl och främst har vi de mycket långt­gående statliga stödformerna som kommer till användning vid lokali­seringar inom del inre stödområdet. Vi har gjort stora ansträngningar alt med bl. a. dessa lokaliseringsstöd som grund söka förmå industrin alt etablera sig i norra Sverige. Jag måste tyvärr konstatera att den pri­vatägda industrin hittills inte visal elt tillräckligt inlresse för elablering lill Norrbotten.

Ansvaret för sysselsättningen i Norrbollen har sålunda till sin huvuddel fått falla på de slalliga företagen och de affärsdrivande verken. Inom LKAB, NJA och ASSI har sedan 1970 investerats mellan 2,5 och 3 mil­jarder kronor i Norrbotten. Della innebär all Slatsföretagsgruppen under senare år svarat för 75-80 proceni av de totala industriinvesteringarna i länd. Ytterligare mycket stora investeringsbelopp är att vänta under den närmaste femårsperioden. Stålverk 80 'intar därvid en framträdande plats.

Jag är väl medveten om inlandskommunernas problem. Av stort in­tresse för Pajata och kringliggande kommuner är möjligheterna titt bryt­ning av Kaunisvaaramatmen. Del gäller dock att kunna exploatera denna malm till sådana koslnader atl den kan konkurrera med andra malmer på världsmarknaden. Som bekant har Kaunisvaaramatmen hög svavelhati vartill kommer problemen med all transportera malmen lill utskepp­ningshamnarna. För närvarande pågår inom LKAB, på uppdrag av nämn­den för statens gruvegendom, en företagsekonomisk studie över möj­lighelerna alt exploatera Kaunisvaaramalmen. Resultatet av denna studie beräknas föreligga under sommaren 1975. Bedömningen av brytnings-möjligheterna kommer också att göras i ell samhällsekonomiskt perspek­tiv om det förelagsekonomiska resultatet blir negativt.

Vad beträffar skogsråvaran är denna knapp, såväl inom som utom lan­del, vilkel begränsar skogsindusirins expansionsmöjligheter. Inom do­mänverket görs omfattande försök all genom skogsvårdsinsalser öka till-

177

12 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

växten och därmed också sysselsättningen i skogen och i industrin. Sys-selsätiningshöjande effekt kan också de försök fä som syftar till alt för­bättra utbytet av råvaran när den kommer till industrin. Viktigast för sysselsättningen är dock strävandena mot en ökad vidareförädling. Inom ASSI undersöker man möjlighelerna härvidlag. I Norrbotten utreder ASSI för närvarande möjligheten all genom tillvaralagande av hyggesavfall och gatlringsvirke skapa undertag för utbyggnad av boardtitlverkningen. Stålverk 80 kommer all bli den största industriella satsning som nå­gonsin gjorts i della tand. Enligl mitt förmenande bör denna kunna ge en sådan grund för den industrietta verksamheten i Norrbotten att behov av fötjdinvesteringar naluriigen bör kunna uppstå inom länet. Jag tänker härvid på vidareförädtingsindustri, transportföretag, serviceföretag osv. Inom industridepartementet kommer vi att kontinuertigl följa projek­teringen och uppbyggnaden av Stålverk 80 med särskild inriklning på all sludera förulsällningarna för fötjdindustri inom länet. Dessulom har en särskild arbeisgrupp lillsalls med landshövdingen i Norrbollens län som ordförande och med representation från industri- och arbetsmark­nadsdepartementen. Gruppens uppgift är att i ett kortare lidsperspektiv undersöka vilka konkreia ålgärder som kan vidias för atl förbättra sys-selsällningssitualionen i Tornedatskommunerna.

 

178

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr lalman! Jag ber alt få lacka statsrådet för svaret på min inter­pellation. I svarel sägs inledningsvis all sysselsättningsfrågorna i Norr-botlen är föremål för regeringens ständiga uppmärksamhel och ålgärder. Den frasen känner man kanske igen även frän tidigare då utflyttningen av norrbottningar mer hade karaktären av ell lämmeliåg.

Det fanns inte så myckel konkret i statsrådets svar, men en del saker bör dock uppmärksammas. Dil hör bl. a. den klara deklarationen all frå­gan om gruvbrytning i Kaunisvaara skall prövas samhällsekonomiskt. Där nämns också problemen med kommunikaiionerna. Det hade kanske i det sammanhangel varit av inlresse om staisrådel hade utvecklat sina synpunkier på de detaljerna titel mer. Skall man salsa på en pipe-line, som uteslutande kan användas för alt transportera malm, eller skatt man gå in för elt järnvägsbygge som kan bli lill nytta för siörre delar av Tornedalen och som kan faen näringspolitiskt stimulerande effekl i vida­re bemärkelse? Skall man i så falt dra en järnväg över till Övertorneä eller lill Svappavaara? Det är frågor som diskuieras, och det hade varit bra om slalsrådel någol hade ulvecklal den problematiken när kommu-nikalionsfrågorna i alla fall nämndes. ASSI ulreder boardiiltverkning genom lillvaralagande av hyggesavfatt, och slalsrådel ställer stora för­hoppningar pä effekien av Stålverk 80 som kan innebära atl följdinves-leringar uppslår i andra delar av området. Del är i koncentrat del mate­riella innehållet i svarel på min interpellation.

Inlerpellaiionen ställdes faktiski inte i något kverulantiskt syfte om jag får uttrycka mig så. Jag vill på intet säll förringa den stora statliga

 

insats som sker i och med uppbyggnaden av Stålverk 80. Det var ett rejält handtag lill Norrbollen och insatsen blir inte av mindre värde även om man gör reflexionen att denna kraftiga utökning av järnförädlingen borde ha kommit långt tidigare.

Statsrådet har räknat upp några beslutade planeringsåtgärder. Men sum­merar man ihop allt delta blir man ändå inte särskilt lugnad. I inter­pellationen sägs: "I Norrbotten krävs ytteriigare, mycket omfallande, statliga insatser för all trygga sysselsättningen och hindra fortsatt ut­armning av stora länsdelar." Delta är fortfarande en bister realitet.

Statsrådet kanske kan tycka atl det verkar otacksamt och otåligt all man frän norrbottnisk sida, strax efter miljardsatsningen i Luleå, återigen ställer nya stora krav.

Men, herr statsråd, vi har mycket att ta igen - många decennier av utplundring. Frän vår det av landel har strömmen av rikedomar titt stats­kassan, lill storfinansen, titt alla möjliga profitörer, varit strid och bred. Hittills, trots Stålverk 80, är det bara en liten rännil som har gäll den motsatta vägen.

Våra skogar har plundrats så att de pä sina håll ser ut som månlandskap, våra älvar har tömts och tappals pä energi utan att kraftverkskommunerna fåll något igen av varaktig sysselsättning. Man har idkat och idkar fort­farande rovbrytning av våra kända malmtillgångar pä ett sätt som ulgör ett livsfariigt hol mol Kiruna och Gällivare kommuner. Man har tagit tusenden och äter tusenden av våra ungdomar som har stoppals in i produktionsapparaten i de områden av Sverige där storfinansen funnii det förenligt med sina intressen att lokalisera företag. Man har tömt stora delar av Norrbotten pä dess produktiva arbetskraft.

Man har genom åren utsatt länet för en ohämmad rovdrift riktad mol såväl naturtillgångarna som människor. Mot den bakgrunden måste man förstå alt vi där uppe inte så lätt faller i träns av tacksamhet över mit-jardsalsningen i Luleå ulan lycker att vi kan ställa ytteriigare långtgående krav pä stora stattiga investeringar. Om man är bestulen känner man sig inte nöjd om man får tillbaka en liten del.

Faklum är att i stora delar av Norrbotten finns del nu en växande oro över ulvecklingen. Alla värderar satsningen på NJA som något myck­et posilivt, men man är också medveten om att den kan innebära en befolkningskoncentration inom detta stora län, som kan bli ödesdiger för andra tänsdelar.

Planerade och pågående investeringar vid NJA kommer att ge en sys­selsättningseffekt på ca 8 000 arbetstillfällen. Det innebär i själva verket en befolkningsmässig expansion som är mer än dubbelt sä stor.

Jag har med min interpellation velat aktualisera den fråga som allt fler ställer sig: Hur skall del bli med det övriga länet? Skall Luleå och den s. k. Fyrkanlen bli en säck, där länets befolkning i stort förr eller senare hamnar? Det finns också kortsynta, pariiiakiiska propagandister som försöker inge folk den föreställningen att Stålverk 80 kommer att lösa alla Norrbottens problem. I dag börjar emellertid de flesta förslå

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

179

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

180

att sä tigger del inte till. Det är inte sant! Visst skall Stålverk 80 läggas upp så all spridningseffekten blir den största möjliga, men sunda förnuftet säger ifrån alt en rad kommuner inte kommer all bli hjälpta av den stora satsning som nu sker i den norrbottniska residensstaden. Del har för övrigt också NJA:s disponent klargjort vid ell offentligt framträdande, där han framhöll atl utanför tiomils radie är tegotillverkning knappasl länkbar.

Då måste man ju fråga sig: Vad skatt ske i Tornedalen, Arjeplog, Ar­vidsjaur, Jokkmokk, nordöstra Norrbotten? Statsrådet har i svarel räknat upp en del konkreia saker som planeras men torde vara lika medveten som jag om att detta inte klarar problemen i slorl.

Hur har man egentligen tänkt att del skatt bli i Övertorneä? Därifrån skickade ju kommunalmännen ett formligt nödrop för ett par veckor sedan. Del är sä belysande för hur man ser på siluaiionen alt jag skall läsa in en liten del därav i kammarens protokoll. Det speglar nämligen den halvt desperata situation som sätter sin prägel på stämningen i den kommunen, och den stämningen hittar man också i en rad andra in­landskommuner.

Så här skriver Övertorneås kommunalt ansvariga bl. a.: "Nu måsle brådskande åtgärder insättas för att bereda trygga, varaktiga arbelsiill­fällen åt den unga arbetskraften. En bygd utan barn och ungdom har ingen framlid. Skatt en levande tornedalsk gränsbygd bestå så måsle ovilt-kortigen något göras snabbt för alt den i Länsprogram 1970 angivna mål­sättningen 900 nya arbetstillfällen förverkligas. Vi befinner oss redan nu i tidsnöd.

Ulfiyiiningen innebär alt Övertorneä kommun sedan 1950-latei mins­kat sin befolkning med ca 4 000 personer jämsides med atl ett födel­seöverskott på ungefär samma antal människor också utnyttal. Under de senasle fem åren, 1969-1973, har kommunens flyttningsunderskoll, som redan omnämnts, uppgått lill 1 098 personer. Av dessa var 925 per­soner i produktiva åldrar, varav 850 personer i åldrarna 18-34 år. Denna utflyttning har fortgått ännu under år 1974. Under ärels 1-3 kvartal har nettoutnyllningen varit 176 personer. Av de under första halvåret ut­flyttade 109 personerna var 95 i åldrarna 18-34 är varför del är sannolikt all kommunen redan under årets t-3 kvartal föriorat 150 personer i åld­rarna 18-34 år. Mol bakgrund av atl anlalel födda i slorl motsvaras av antalet döda under samma tid är det uppenbart atl den stora utflyttningen ej kan fortgå utan synneriigen allvariiga följder för den därav drabbade bygden."

Sedan forlsätler man:

"All en hel del därefter hänt i Norrbollens län kan icke förnekas. Inom den s. k. Fyrkanten men även i malmfätlskommunerna och Kalix kommun har redan skett betydande investeringar i nya förelag. Alt Ar­vidsjaur får sill fredsförband torde nu vara klart. Bestulet om Stålverk 80 är en satsning som länet bör till övervägande del få glädje av. I varje fall blir den s. k. Fyrkanten genom den satsningen det fullvärdiga slor-

 

stadsalternativ, som man så inneriigt hoppats på bl. a. i Länsprogram 1970. Men om man ser pä utvecklingen i länets glesbygd så har ingenting väsentligt inträffat. Här har man i slättet för positiva effekter av sats­ningen på kustbygden redan nu fått erfara, innan Ståtverk 80 ens befinner sig rikligt i startgroparna, ett ökande sug från Fyrkanten på yrkeskunnig arbetskraft. Ofta upplevs erbjudanden om arbete i Luleå som ett ökat tryck på den arbetssökande att också flytta dit. Denna utnyttning har nu tagit en sådan omfattning, att större delen av den tornedatska gräns­bygden står inför en befolkningskatastrof, om icke omedelbara åtgärder sätts in för all motverka den ökande folkflykten.

Med anförda citat frän olika utredningar, som berört och även upp­märksammat inlandets speciella problem, har vi velat belysa bakgrunden lill kommunfullmäktiges spontana reaktion vid dess sammanträde den 7 oktober 1974 dä fullmäktige beslöt att i en skrivelse till regeringen hemställa om skyndsamma åtgärder för all rädda bygden. Utrednings­kommittéer, arbetsgrupper och besök av expertdelegationer har vi ing­enting emol men nu finns ej längre några tidsmarginaler över för ytter­ligare utredningar och planeringar."

Sådana där nödrop kunde samlliga Tornedalskommuner skicka i väg. Del är 20 år sedan den s: k. Tornedalsutredningen presenterades. Men det är ett jubileum som inte är särskilt värt att uppmärksamma. Ut­redningen lades fram med pukor och fanfarer som ett av medlen att rädda Tornedalen, men del blev pannkaka av det mesta. Den gav arbeie åt utredare men knappast någonting mer.

I dag är de här kommunerna i en långt sämre situation än på 1950-talet, och redan då betraktades lägel som ganska katastrofalt.

I svarel hänvisas titt den uiredning som pågår om gruvdrift i Kau­nisvaara. Del är nu också elt projekt som har utretts och undersökts i decennier och fortfarande håller man folk på halster trots att man vel all del finns malm.

Den uppmaning man vill ge till regeringen och till LKAB är därför: Säll i herrans namn i gäng. Tänk pä det gamla ordspråket att "medan gräset växer dör kon". Men också i detta fall måste man säga precis som om Stålverk 80: Det är bra projekt, men del löser inte alla problem. Gruvdrift i Kaunisvaara är en stor sak, det ger jobb åt 300-400 man, men ingen skall inbilla sig all Tornedalen räddas av gruvan i Kaunisvaara. Den räcker inte ens för Pajala kommun.

Skall man sälta stopp för folkminskningen och ge Pajala kommun samma sysselsättningsgrad som genomsnittet för det övriga landel krävs det 1 700 nya arbetstillfällen.

Så är det reella läget, och någon annan målsättning än att skapa full sysselsättning utan avfolkning kan ur vår synpunkt inte godtas.

Vi har sådana kommuner som Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk. Det är kommuner som knappt har näsan ovanför vattenytan. Arvidsjaur har fåll ett fredsförband, men dess lokaliseringspotiiiska verkningar är begränsade. 1 Arjeplog har man prakliskl tagel ingenting fått. Jokkmokk

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

181

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

182

präglas av en kommunal förvirring som väl ytterst har sin grund i de väldiga problem som kommunen brottas med. Valenfalts roll som stor­företagare minskar drastiskt och vad som skall komma i slättet är högst oklart.

Den här genomgången kunde jag hälla pä med mycket länge.

Man kan också fråga: Vad händer med kommuner som just nu har del relativt hyfsat? Jag tänker pä del problem som tas upp i min in­terpellation och som bl. a. rör malmfätlskommunerna Kiruna och Gäl­livare. Hur skall det bli med dem när malmen sinar? Ämnar man fortsätta med samma vansinniga brytningstakt? Skall det hela gå ut på atl även i fortsättningen öka malmbrytningen undan för undan?

Statsrådet ger inget klart svar på den frågan, men LKAB:s planer vet vi. Man förutsätter en mycket hög matmexport även i framtiden. Det talas om dubbling och tredubbling av matmuttaget. Ingen vet riktigt hur länge malmen räcker. När det gäller Malmberget latas om 30-40 år, och i Kiruna har man kanske elt något längre tidsperspektiv.

Del där är allvariiga frägor, och man kan ju inte fortsätta så här. Skog växer igen, men aldrig malm. Dä mäste det naluriiga vara att man går in för ökad järnförädling, dels för att åstadkomma bättre hushållning med malmen, dels för att trygga framtiden för de här samhällena. Vi vel att 2 miljoner ton järn ger lika mycket inkomst som 25 miljoner ton malm, och de siffrorna blir ännu mer positiva om man går vidare pä förädlingens väg.

Ur norrbottnisk synpunkt finns det atl anledning atl vända sig mot den nuvarande brandskattningen av malmtillgångarna och som alternativ ställa kravet om dels ökad förädling, dels öppnandet av nya gruvor.

Det är lika viktigt att man på träsidan gör slut på den hämningslösa exporten av massa, plank och bräder. Varför skall inte den statliga trä­industrin tillverka tidningspapper som värtden ropar efter? Varför skall man inte gå in för en långtgående förädling i slättet för att i huvudsak satsa pä råvaruexport och halvfabrikat? Det är på den punkten vi måsle komma fram till ett nytänkande. Vad som behövs är, såvitt jag förstår, en strukturell förändring av hela det norrbottniska näringslivet om man skall kunna åstadkomma tre viktiga saker:

1.    en förnuftig hushållning med våra råvaruresurser

2.    regional balans

3.    full sysselsättning utan avfolkning i varje kommun.

Jag är medveten om att det här inlägget blev ganska långt - längre än jag egentligen hade tänkt mig - men problemen är stora trots Stålverk 80. Sanningen är att utöver Stålverk 80 måste länet ganska snabbt fä fram minst 20 000 nya arbetstillfällen, och de måste skapas i de regioner som nu inte fär del av den stora satsning som statsrådet nämner. Och del är bråttom, det finns, som man skriver i brevet från Övertorneä,' inga tidsmarginaler.

Jag vill upprepa min fråga: När får vi en sysselsäitningsplan för hela länd? Det är det som behövs - en plan som omfattar hela Norrbotten

 

och som går ut på att i varje kommun skall staten träda in som företagare på ell sådani sätt alt avfolkningen stoppas och en posiiiv utveckling garanleras. Något annat sätt att skapa regional balans och förhindra ytter­ligare uttunning av stora tänsdelar finns inte. Det tycks också statsrådet vara hett på del klara med. Man har föriorat hoppet om atl en ändring titt det bättre skatt kunna ske genom privat initiativ.

Jag vill slutligen fråga - eftersom det inte framgår av interpellations­svaret - om statsrådet delar den oro som jag och mänga andra känner när del gäller malmfältens framtid och om det finns några planer pä att minska matmexporlen till förmån för ökad förädling också i malm­fälten, exempelvis genom uppbyggandet av ett andra statligt järnverk.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

 

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Herr Lövenborg sade själv att hans anförande var långt. Del har jag nu inte länkl anmärka på - herr Lövenborg är i sin fulla rätt alt lala länge - men jag gjorde en lilen stillsam reflexion. Jag var, herr latman, häromdagen uppe i Haparanda och invigde en skidfabrik. Den som lackade för maten kom frän Tornedalen och han talade rätt länge. Han sade då bl. a. alt det i laestadianska kretsar ansågs alt den som talade mindre än en timme egentligen inte hade mycket att säga. Frågan är om inte herr Lövenborg är i någon män smittad av laestadiansk anda.

Men del är vät rikligt alt problemen är stora där uppe. Jag vågar emel­lertid ändå hävda all vi är och har varit medvelna om det och all vi försöker vidta ålgärder för atl förändra siluaiionen. Om herr Lövenborg ser till vad som hänt under de senaste 10 ä 15 åren, måste han ändå säga sig all del är en hett förändrad situation som man nu upplever där uppe. Jag såg i länsstyrelsens plan för 1980-1990 atl man förväntade sig en nettoinvandring fram titt 1980 på 2 000 personer och atl man fram till 1990 räknade med elt neltoinflöde, framför allt av arbetskraft, på 6 000 personer. Del är en förändring av ulvecklingsbilden som vi nu har anledning att känna viss lillfredsslälletse över.

Det betyder inte -jag upprepar del - all del inte finns problem. Man skall ändå inte glömma bort au del inte bara är i Fyrkanten som det händer någonling. Jag har anförl en det i milt interpellationssvar. När jag var i Luleå läste jag i de lokala tidningarna all ASSI har planer på att bygga en karlongfabrik i Kalix, som man beräknar kommer alt kunna ge sysselsättning för 300 personer. Jag hoppas man skall kunna förverktiga de planerna. Del framgick vidare att man i NJA överväger alt etablera en byggmaterialfabrik, också den i Kalix, där 150 personer kan anställas. Man skall inte glömma den miliiära lokaliseringen till Arvidsjaur, även om herr Lövenborg nu underskattade den, Eisers beslut - sedan staten gått in i detta foretag - atl förlägga en konfeklionsfiibrik lill Gällivare med 1 200 anslällda och beslutet att en spånskivefabrik skall föriäggas lill Jokkmokk. Del är visserligen där fråga om en ulbyggnad av en be­fintlig fabrik, men denna har hittills inte givit mycket av sysselsättning.

183

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

Jag lycker ändock, herr Lövenborg, all det är rimlig anledning att uppmärksamma vad som pågår och vad som är planerat inom della område. Tyvärr förekommer inte samma grad av aktivitet i flertalet andra län som vad som just nu är fallet i Norrbollen. Det är vissertigen glädjande för Norrbotten, men vi är också medvetna om alt det behövs mer. Tor-nedalen har problem,.och vi har därför också tillsatt en speciell grupp, som ägnar sig ät dessa. Både arbetsmarknadsdepartementet och indu­stridepartementel är involverade i del arbetet. Det gäller därvid all hitta uppslag och möjligheler. NJA-chefen tror att det sä småningom skatt vara möjligt alt föriägga en verksamhet också titt Haparanda, och vi ställer förhoppningar till etter kanske rent av anspråk på alt han skatt göra detta.

Det finns naturiigtvis olika uppslag, och herr Lövenborg kan ju fram titt våren - när jag förväntar mig att vi skatt ta upp en mera slutgiltig diskussion om energiförsörjningen - fundera på om vi inte skall bygga ul Kalixälven. En sådan ulbyggnad kan ge 1 100 arbetstillfällen under en tioårsperiod. Det är ett uppslag som del också i sysselsättningssam­manhang är värt alt fundera över. Jag har i dag ingen uppfattning om huruvida en sådan ulbyggnad skall ske. Jag är medveien om det beslut riksdagen fallat, men i diskussionen om energiförsörjning och syssel­sättning får vi väga in också de möjligheler som kan ge lillskoil i två riktningar.

Herr talman! Jag skatt inte föriänga debatten, men jag har velat fram­hålla atl åtskilligt görs i den här regionen som nu ändå företer en så förändrad bild. Det är möjligt atl det ligger en sanning i atl missnöjet är framstegens drivkraft, men det kan också vara rimligt att i någon mån tackla problemet med missnöjets kvantitativa omfattning.

 

184

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr lalman! Jag kan försäkra statsrådet alt laesladianismens inverkan på min person lorde vara lika lilen som jag förmodar atl den är när del gäller slalsrådel själv, även om jag kommer från Norrbotten.

Industriministern räknade upp nya och planerade industriella aktivi­teter. En det är kända saker, och alla kommer kanske inte till utförande. Jag vill säga ungefär som jag sade tidigare: Vi värderar varje positiv insats, och vi har värderat satsningen pä Ståtverk 80 mycket högt. Men fortfarande saknar man helheten - den länsomfattande och för övrigt också den landsomfattande planeringen av heta näringslivet, som lar med heta kakan i bilden.

Det behövs mellan 25 000 och 30 000 nya jobb i Norrbotten, om man skall klara problemen på det enda godtagbara sället: alt alla skall kunna garanteras arbete, att vi uppnår full sysselsättning i ordets verkliga be­märkelse och atl alla tvångsförfiytlade norrbottningar så småningom fär chansen att återvända. Det är en myckel ambitiös målsättning jag här uttalar, men den är inte överambitiös. Den är möjlig att genomföra, om staten verkligen går in pä bred front.

 

Vad är del vårt näringsliv ägnar sig åt i Norrbollen? Det är i huvudsak råvaruexport och lillverkning av halvfabrikat, och det förhållandet ändras inte i grunden av att vi har viss filialtillverkning av bilkarosser, all vi har Bullen i Kalix, atl vi har Sieverts i Piteå och all vi kanske också får upp några andra former av industriaktivitet. Det är bra, men del har inte inneburit den strukturella förändring som jag anser måste kom­ma. Det dominerande är fortfarande råvaruexport och tillverkning av halvfabrikat, och det är det man måste försöka ändra pä.

Vad som är viktigt i det här sammanhanget, och vad som förändrar matematiken litet när man ser titt slutresultatet på plus och minus när det gäller sysselsättningen, är att de traditionella basnäringarna fortsätter att minska. Utredningar visar all färre kommer att sysselsättas inom jordbruket, och sysselsättningen i skogsnäringen går också fortfarande ner. Det behövs alltså massor av nya jobb också av det skälet.

Lål oss, herr slalsråd, betrakta Stålverk 80 som en mycket god och posiiiv sak, som en god början, men inte mer! Lägg ut sä mänga te­goindustrier frän NJA som möjligt, men planera också för nya slatsin-dustrier i både stort och smått format! Tänk pä att i Norrbotten tillverkas inte ett kylskåp, inte en frysbox, inga verktyg, ingen elektronisk materiel osv.! Fälld för nya, stora statliga initiativ är mycket vitt, men det krävs en planmässighet som ännu saknas. Punktinsatser är bra, men de är inte tillräckliga.

När jag ändå talar om punktinsatser vill jag ställa en konkret fråga. I ell frågesvar lill mig den 7 november upplyste statsrådet Johansson om all man i mars skall få en slutrapport om huruvida del finns utrymme för ytterligare en aluminiumanläggning utöver den som Gränges redan har beslutat bygga i Sundsvalt. Statsrådet var då inte beredd atl säga någol om en möjlig lokalisering, öch det var kanske nalurtigl. Men om del nu skulle bli ett besked att det inte finns ell sådant behov av yllertigare atuminiumantäggningar, etter om man av något skäl kommer fram till all en ny enhet inom atuminiumbranschen icke bör lokaliseras till Jokk­mokk, som nu är aktuellt i diskussionen, då måste jag fråga: Finns det någon beredskapsplan för en snabb lokalisering lill Jokkmokk av annan typ av industri?

Del råder nervositet i Jokkmokks kommun, och del är förklarligt. Pro­blemen häller på all växa kommunen över huvudet, och man har verk­ligen moralisk rätt att kräva en rimtig återbäring för alla de vattenkrafts-kronor som kommunen under årens topp har lämnat ifrån sig. Jag tycker nog inte atl statsrådet, ens med hänvisning titt den energidebatt som har förts, kan koppla ihop ett sådant projekt med frågan om Kalixälvens utbyggnad.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

 

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Låt mig kort säga att energiförsörjningen har sin stora belydelse för etablering av industri. Om vi skatt bygga ul en ytteriigare aluminiumfabrik med kapacitet av ca 70 000 ton, så krävs det 1 miljard

185

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbotten, m. m.

kilowattimmar.

Men vi är ännu inte färdiga med bedömningen av frågan om atu-miniumfabriken. Vi har en utredning som är presenterad av industri­verket och som har talat om alt det bör finnas ett utrymme. Del är den utredningen som vi för närvarande diskuterar, och innan de dis­kussionerna är klara är jag inte beredd att ha en ståndpunkt i frågan. Vi kommer emellertid atl beakta varje möjlighet titt etablering också för Jokkmokks vidkommande.

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag är klar över att man i det här landet behöver energi och att nya industrier mäste få ökad energi. Men jag har tidigare kritiserat industriministern för den sammanblandning han försöker göra av frågan om Kalixälvens bevarande och Jokkmokks berättigade krav på ersätt­ningsindustri.

Regeringen har verkligen haft tid på sig all se till att kommunen skulle få sin sysselsättning garanterad. Del har ju inte kommii som en blixt från klar himmel atl Vattenfall skutte minska sin arbetsstyrka till ett minimum jämfört med vad den har varit. Del har alla vetat, även re­geringen. Men lika fullt har man pä den punkten suttit med armarna i kors till dess atl all nåd nu börjar vara ute.

Då använder man tillfället - och jag tycker med förlov sagt att det är ganska osympatiskt - lill att öva utpressning mol de krafter som tycker alt Kalix älv borde bevaras. Hett plötsligt har aluminiumverkel i Jokk­mokk blivit en fråga om ja eller nej lill utbyggnad av Kalix älv. Hos mig väcker faktiskt den taktiken en - lät mig säga - stilla vrede. Men i Jokkmokks kommun, som väl bara använder en promille av den energi som produceras i kommunen, måsle industriministerns argumentation pä den punkten närmast väcka löje.

1 denna energirikaste av alla kommuner skulle man alltså av energiskät inte kunna få den ersättningsindustri man sä vät behöver. Det är en genomskinligt dålig och falsk argumentering, och jag tycker verkligen alt industriministern borde hålla sig för god för sä billiga trick.

186

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Herr Lövenborg argumenterar mot någonling som inte alls är sagt. Jag har inte gjort någon sammankoppting metian Kalixälvens utbyggnad och aluminiumverkel. Herr Lövenborg förde ett resonemang om de allmänna sysselsällningsförulsättningarna i Norrbotten och pla­neringen för denna sysselsättning. Jag talade om atl vi har en rad projekt som pågår, och jag sade till herr Lövenborg: Det kan vät också i det sammanhanget vara värt att fundera över om en utbyggnad av Kalixälven skulle kunna aktualiseras. Ochjag angav hur myckel av sysselsättnings­möjligheter som del skulle kunna medföra. Detta skedde i det lidigare inlägget, där jag inte med ett ord berörde aluminiumverket.

Sedan ställer herr Lövenborg frågan om aluminiumverkel. Dä ger jag

 

den faktiska upplysningen om energibehovet för ett sådant aluminium­verk och förklarar att man mäste ha sambandet mellan energiförsörjning och industriutbyggnad klart för sig. Det borde också herr Lövenborg ha. När jag var i Norrbotten vid ett tillfälle, uppmärksammade jag att såväl centerpartiets distriktsorganisation som vänsterpartiet kommunis­lerna gjorde uttalanden med krav på att det skutte byggas elt atumi-niumverk i Jokkmokk, samtidigt som man uttalade sig emot en utbygg­nad av Kalixälven för alt få energi.

'   Jag tillät mig då säga att det är svårt att både äta upp kakan och ha den kvar. Detta fär man ta med i en realistisk bedömning.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. strukturför­ändringen inom eldistributionen

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr latman! Den här sammankopptingen mellan Kalix älv och ett eventuellt atuminiumverk i Jokkmokk har statsrådet redan tidigare gjort i offentliga sammanhang i Norrbollen, om man får tro tidningarna; och deras uppgifter är väl inte hell falska på den punkten.

Jag förstår också att man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Men jag vilt nog inte överföra den logiken på den aktuella debatten om Kalix älv och aluminiumverket. Jag är medveten om att det krävs energi och alt den måste skaffas fram pä olika sätt. Vi skall kanske inte ha en ny energidebatt i kammaren, men det finns andra energikällor som kan ge betydligt större energititlskott än del marginetta tillskott man kan fä fram genom att bygga ut exempelvis Kalix älv.

Nu har man tillåtit Gränges att bygga ut aluminiumproduklionen i Sundsvall. Då fanns det ingen sammankoppling med Kalix älv. Eller menade industriministern atl ett atuminiumsmättverk inte kräver lika mycket energi om det tigger i Sundsvall som om det skulle ligga i Jokk­mokk?

Men vi kan möjligen föra den här debatten ät sidan. Av interpella­tionssvaret framgår i vart fall att någon bred sysselsäitningsplan för hela Norrbotten inte finns, och detta tycker jag är det allvartiga i samman­hanget.

Att man har satsat pä Ståtverk 80 är bra, men det utgör inget försvar för en passivitet när det gäller det övriga länet. Vi skall vara klara över atl del krävs myckel snabba insatser i övriga delar av länet och en prin­cipiellt ny inriktning - en länsomfattande plan vars yttersta mål är att förvandla Norrbollen frän ett rävaruproducerande till ett högindustria-tiserai län. Del är delta det handlar om.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 8 Ang. strukturförändringen inom eldistributionen

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara fru Andres (c) den 31 oktober framställda interpellation, nr 144, och anförde:

187

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. strukturför­ändringen inom eldistributionen

Herr talman! Fru André har frågat mig om jag med hänsyn lill rå-kraftföretagens uppköp av små privata eldistribulionsföretag är beredd att vidlaga åtgärder för alt förhindra den utveckling som pågår och som innebär att stora råkraftföretag får ell allt större infiytande över eldis­tributionen och vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att öka del kommunala infiytandet över eldistributionen.

Ddaljdislributionen av elkraft till de enskilda förbrukarna omhänder-has av ca 600 företag. Av dessa är nära hälften föreningar. Återstoden utgörs av privata bolag, kommunala elverk och bolag saml vattenfalls-, verket med dotterbolag.

Ser man titt antalet abonnenter dominerar de kommunala företagen. Av landets 4,2 miljoner abonnenter har de kommunala förelagen ca 65 procent. Vatlenfaltsverkets andel uppgår titt ca 8 procent, kooperativa distributionsföreningars andel till ca 7 procent och övriga privata företags andel till ca 20 procent.

Beslämmelser om statlig koncession för utförande av slarkströmsled-ningar infördes första gången genom 1902 års ellag. Genom ändringar i ellagen år 1957 fick staten ökade möjligheter att påverka organisationen i fråga om eldistributionen.

Koncession får inte överiåtas utan liltstånd av siatens industriverk. Tillstånd fär meddelas endast om överlåtelsen är förenlig med en än­damålsenlig elförsörjning. Ellagen innehåller däremot inga bestämmelser som reglerar försäljning av etdistributionsförelag. Jag är medveien om att della är en brist i lagstiftningen och alt del i vissa falt kan medföra problem när det gäller att få till sländ en ändamålsenlig eldistribution.

Såväl sistnämnda fråga som frågan om det kommunala infiytandet över eldistributionen kommer atl bli belyst genom elutredningens arbete. Utredningen har lill uppgift alt överväga bl. a. organisationen av eldis­tributionen. I uppdraget ingår alt pröva hur långt strukturomvandlingen bör. drivas. Ulredningen har alt föreslå de åtgärder som behövs för atl omvandlingen skall kunna genomföras smidigt och effektivt. Utredning­en skall också utarbeta förslag titt lämpliga organisationsformer inom den företagsstruktur som förordas. Direktiven förulsäller att huvudan­svaret för distributionens ordnande skall åvila staten och kommunerna. Ulredningen skall således bl. a. överväga hur del kommunala inflytandet på eldistributionen skatt kunna säkras. Utredningens organisalionsförstag skall innefatta regler om sammanslagning och inlösen av företag. Jag anser inte att situationen är sådan att del finns anledning att vidta sär­skilda ålgärder, innan resultatet av utredningens arbeie föreligger.

 

188

Fru ANDRÉ (c):

Herr lalman! Jag lackar industriministern för svarel pä min interpel­lation.

Av svaret framgår att industriministern är medveten om att det är en brist i lagstiftningen atl inga beslämmelser finns som reglerar för­säljningen av eldistribulionsföretag. Denna brist har onekligen varit känn-

 

bar och givit upphov titt besvärtiga konkurrensförhåtlanden. Dä lokala distribulionsfördag varit lill salu har ofta råkraftföretag bjudit över kom­munen och därmed blivit ägare titt anläggningarna. Detta förhållande är inte tillfredsslätlande, eftersom det kommunala infiytandet på eldis­tributionen därigenom försvåras. Efter kommunsammanläggningarna är situationen inom mänga kommuner den, all i centralorten är det kom­munall huvudmannaskap för distributionen medan denna i de mindre tätorterna och på landsbygden handhas av mindre etföreningar eller rå­kraftföretag. Som en följd härav råder olika eltaxor.

Del måste då vara riktigt atl kommunerna, när mindre distributions-företag utbjuds lill försäljning, inköper dessa. Därigenom skapas förut­sättningar för atl kunna tillförsäkra invånarna enhetliga och lägsta möjliga eltaxor. Dessulom är del angeläget att eldistributionen integreras i den övriga kommunala planeringen, sä att man på del sättet kan åstadkomma en rationell energiförsörjning. Fördelar kan också vinnas genom atl del då skapas möjligheter till samordning med andra allmännyttiga service­funktioner. I de fall där det visar sig lämpligt bör givelvis också sam­arbete kunna ske med angränsande kommuner. Del finns således många skäl som tatar för att huvudprincipen bör vara att kommunerna handhar eldistributionen.

Flera utredningar har under årens lopp arbetat med dessa frågor. Den senaste, som induslriminisiern hänvisar till i interpellationssvaret, till­sattes 1971. Någon lidpunkl dä den beräknas vara klar har inte angivits. Även om jag har viss förståelse för all delta inte är några lälllösla frågor måste jag beklaga alt del nu inte finns några handlingslinjer att arbeta efler. Kommunerna befinner sig i en besvärlig silualion i och med att detta konkurrensförhållande råder med råkraftförelagen. Ulan tvivel är det ett irritationsmoment. Också för industriverket, som har all handlägga koncessionsfrågor, måste förhållandet vara otillfredsställande.

Industriministern säger sig vilja avvakta elutredningens arbete innan ålgärder vidias. Della kan naturligtvis vara rikligl i princip, och eftersom industriministern är medveten om bristen i lagstiftningen pä detta område utgår jag från att ulredningen gör allt för all påskynda sill arbeie. Men ju fler disiributionsföretag som försäljs till råkraftföretag desto svårare blir det alt komma fram till den för kommunerna och kommuninvånarna bäsla lösningen. Jag vitt därför ställa den kompletterande frågan om inte industriministern kan tänka sig möjligheten att låta industriverket av­vakla med all lämna områdeskoncession på de platser där det har varit en konkurrenssituation mellan kommuner och ett råkraftföretag.

Jag tror att om den möjligheten förelåg, så skutte detta vara en fördel för den forlsalla planeringen. Man skulle på så säll kunna förhindra att ytterligare svårigheter uppstår innan utredningens belänkande läggs fram och en eventuell ny lag är klar.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. strukturför­ändringen inom eldistributionen

 

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag vitt helt kort svara all vi vänlar oss att få en lä-

189

 

Nr 131               gesrapport från elutredningen i början av 1975. Jag kan därför inte inse

Fredaeen den      '' ' '"'"" anledning att vidta några särskilda åtgärder. Vi får avvakta

29 november 1974    rapporten, och sedan se vad som behöver göras.

Om ersättning från den allmänna försäkringen för stadiga myndighe­ters utgifterförsjuk-och föräldrapenning

190

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om ersättning från den allmänna försäkringen för statliga myndigheters utgifter för sjuk- och föräldrapenning

Herr statsrådet LÖFBERG erhöll ordet för att besvara herr Wijkmans (m) den 19 april framställda interpellation, nr 73, och anförde:

Herr talman! Herr Wijkman har frågat mig om jag är beredd alt med­verka titt en sådan ändring att stattiga myndigheters lönekostnader under de anställdas sjukdom och barnledighet ersätts - i första hand av den allmänna försäkringen.

Som svar på interpellationen vill jag anföra följande.

Enligt tagen om allmän försäkring erhåller arbetstagare under sjukdom och barnledighet sjuk- eiler föräldrapenning frän försäkringskassan. För flertalet statligt anställda arbetstagare gäller genom kollektivavtal bestäm­melser om s. k. arbetsgivarinträde. Det innebär att det vid sjukdom och barnledighet och vissa andra fall i stället för sjuk- etter föräldrapenning utgår lön från arbetsgivaren. Den sjuk- etter föräldrapenning som enligt tagen om allmän försäkring tillfaller arbetstagaren uppbärs vid arbets­givarinträde av statsverket. Den del som hänförs till anställda vid de affärsdrivande verken tillgodoförs respektive myndighet.

Denna ordning innebär som också framgår av interpellationen att myn­digheterna kan komma au fä betala i stort sett dubbet lön under ar­betstagarens sjukledighet, i den mån vikarier behövs.

I interpellationen görs gällande att della förhällande skulle göra myn­digheterna mindre benägna att anställa personal som kan komma att bli tjänstledig på grund av bl. a. barnsbörd. Reglerna för återbetalning av arbetstagarnas sjuk- respektive föräldrapenning skulle därför inbjuda till diskriminering av kvinnlig arbetskraft.

Frågan om atl låta myndigheterna i någon form tillgodogöra sig sjuk-etter föräldrapenning, som hänförs till arbetstagare vid myndigheten, har utretts vid flera tillfällen. Sålunda har senast lönekoslnadspåläggsulred-ningen bl. a. förestagit att statsverket skulle ha ett generelll ansvar alt bestrida alla utgifter för sjuklön. En sådan ordning skulle enligl ulred­ningen komma till stånd genom en höjning av lönekoslnadspåläggei med en riskpremie motsvarande sjuklönekoslnaden.

Förslaget avvisades är 1971 med hänvisning till atl någon generell kompensation för utbetald sjuklön inte kunde anses påkallad eftersom myndigheternas anslag var beräknade med hänsyn titt en normal sjuk­frånvaro (prop. 1971:1 bil. 2, FiU 5, rskr 39). Behov av kompensation kunde endast föreligga vid relativt små enheier. Föredragande statsrådet

 

framhöll att stora administrativa vinster hade skett genom del slalliga arbdsgivarinlrädel i sjukförsäkringen.

Vad som anfördes år 1971 är fortfarande giltigt. All kretsen av ar­betstagare för vilka arbetsgivarinträdet gäller därefter har ulvidgals för­ändrar inte delta förhållande.

Det finns inte anledning tro all myndigheterna skulle undvika all an­ställa kvinnlig arbetskraft med hänsyn till reglerna om arbetsgivarinträde. Det skulle dessutom direkt strida mol de bestämmelser som utfärdats senast år 1973 och som förbjuder könsdiskriminering vid tjänsletillsätt-ning av statligt reglerad tjänst. Beträffande de små myndigheterna där trots allt vissa problem kan länkas uppslå då fiänstemän blir tjänstlediga på grund av sjukdom eller barnsbörd får frägor om kompensation lösas i det särskilda fallet. Några särskilda åtgärder för att komma lill rätta med sådana tillfätliga svårigheter lorde inte behöva vidias.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om ersättning från den allmänna försäkringen för statliga myndighe­ters utgifter för sjuk-och föräldrapen­ning

 

Hen WIJKMAN (m):

Herr latman! Min interpellation rör följande:

Anställda vid privata företag etter statliga affärsdrivande verk får er­sättning från sjukkassan vid sjukdom och barnledighet. För övriga statligt anställda med ordinarie eller extra ordinarie tjänst gäller, som herr stats­rådet Löfberg har anfört, arbetsgivarinträde, dvs. deras sjuk- eller för­äldrapenning betalas ut direkt från den anställande myndighetens anslag.

Eftersom statligt anställda betalar sin sjukförsäkringsavgift precis som alla andra skulle man kunna tro att den anställande myndigheten sedan får ersättning från riksförsäkringsverket. Denna överföring sker emel­lertid inte. De pengar som statligt anställda personer betalar in till sjuk­kassan bokförs helt enkelt som inkomsi i riksstaten.

Problemet kan verka subtilt; del är ju bara fråga om en omflyttning mellan statliga konton. För den enskilda myndigheten kan del dock med­föra högst pålagliga konsekvenser.

Jag ber all få tacka statsrådet för svaret på min interpellation och vill anföra följande.

Om en anställd blir sjuk eller har barnledigt får antingen arbetet vila i väntan på hans eller hennes återkomst, etter - vanligen - måste en vikarie anställas, varvid myndigheten fär betala ul dubbel lön från oför­ändrat anslag. Myndigheterna får visseriigen, som statsrådet anförde, ett vissl påslag på lönesumman för alt täcka sädana koslnader, men del innebär trols allt problem särskilt för mindre myndigheter. Del är tätt att inse vilken effekt principen om arbetsgivarinträde kan ha när del gäller all anställa t. ex. kvinnor och sjukliga personer. En myndighet med begränsade anslag har helt enkelt inte råd att anställa någon ur dessa "riskgrupper".

Nu har problemet komplicerats av att även arvodesanstältda omfattas av principen om arbetsgivarinträde. Den gruppen fick tidigare ersättning vid sjukdom eller barnsbörd direkt från sjukkassan. Arvodesanstältning är bl. a. vanlig vid ålskilliga vetenskapliga institutioner liksom i samband

191

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om ersättning från den allmänna försäkringen för statliga myndighe­ters utgifter för sjuk-och fliräldrapenning

192

med allehanda forskningsprojekt. Bara vid Karolinska institutet finns ett slorl antal arvodesanstältda vid olika institutioner - var och en av dessa institutioner har högst begränsade anslagsramar.

Herr talman! Två olika typer av problem föreligger: dels vid de s. k. mindre myndigheterna eller institutionerna, dels vid projekt där perso­nalen avlönas med donationsmedel. I bägge fallen tär sjukfrånvaro hårt på budgeten. Konsekvenserna av längre sjukdom etter barnsbörd kan bli förödande för verksamheten. Det är dä nalurtigl att befara all kon­sekvenserna av nuvarande ordning pä sikl också kan verka diskrimi­nerande mol kvinnor och mot personer som är sjukliga. Jag har också, herr talman, exempel på fall när man undvikit atl anställa kvinnor just av den anledningen.

När del gäller donationsmedel är problemel dubbelsidigt - dels fö­religger en besväriig situation gentemot donatorn, dels är det problem att fullfölja ett projekt med de medel som ställts till förfogande. Del är ell märkligt system för t. ex. anställda på donationsmedel, vilka ju betalar in sjukförsäkringsavgift ooch där arbetsgivaren betalat lagstadgade avgifter, atl om dessa individer blir sjuka, skall ersättning inte utgå från försäkringskassan för de kostnader som arbetsgivaren haft! Var finns logiken? Donatorn har ju inte rimligtvis donerat pengar för just den här typen av ändamål, dvs. för att täcka sjuklön och eventuell lön i samband med barnledighet. Del är ett rationellt system, säger statsrådet Löfberg. Kanske det, men det är orättvist i det här sammanhangel, och man kan inte utesluta en diskriminering av kvinnor.

Låt mig ge ell exempel frän Karolinska institutet! Där arbetar nära 400 personer på donationsmedel, sammanlagl en lönesumma på över 15 miljoner kronor. Skulle vi ta med hela landel, rör detta mänga tusen som är anställda på motsvarande sätt. Tryggheten för dessa människor är densamma som för alla andra, men respeklive verksamhet riskerar att inie kunna ulföras pä ett rimligl sätt, och på mänga håll garderar sig därför respektive institution successivt genom att välja ut människor där risken lycks vara liten för atl vederbörande kommer atl ha hög från­varo.

Jag vill alltså sluta med atl fråga slalsrådel om Ni verkligen anser att systemet fungerar som det skall. Och borde inte ålminstone dona­tionsmedel oavkortade få gå till avsett ändmål? Det är i hög grad in­konsekvenl att inte försäkringskassan träder in i dylika falt. Statsrådet menar atl enskilda problem i sammanhangel får lösas i särskild ordning. Hur då? Jag har i min bänk en skrivelse frän en professor Wilhelm Holm­qvist, som sysslar med fornlivsforskning. Han har haft kostnader för år 1973 på ca 20 000 kronor för sjukersättningar. Han begärde hos ut­bildningsdepartementet restitution, dvs. att försäkringskassan skulle er­sätta hans forskningsanslag med motsvarande summa, men han fick nej utan några som helsl motiv. Hans anslag beslår titt slor del av donerade medel.

Kan vi verkligen fortsätta med ett sådani syslem, som visserligen i

 

sin helhet fungerar bra, men som på de här enskilda punkterna inte är lillfredssläliande?

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Herr Wijkman talar i sin interpellation om, och han upp­repar det i sitt inlägg, alt det finns en risk för att det här syslemet skall verka könsdiskriminerande. Låt mig för att undvika varje missförstånd på den punkten få deklarera klart och bestämt, alt jag givetvis är emol varje form av könsdiskriminering och beredd att stödja alla åtgärder som är ägnade att öka jämställdheten mellan män och kvinnor.

Del var mol den bakgrunden som jag för elt par år sedan lillsalie en uiredning med uppgift att se över kvinnornas ställning på det statliga områdei, kartlägga siluaiionen och se om ytteriigare åtgärder skulle kunna göras för alt förbättra kvinnornas ställning. I direkliven till den utred­ningen framhöll jag mycket klart alt de offentliga arbetsgivarna har elt stort ansvar för ulvecklingen till jämställdhet mellan män och kvinnor pä arbetsplatsen. Och jag sade all staten som arbetsgivare inom ramen för sin personal- och lönepolitik bör pröva vilka ytteriigare åtgärder som kan behöva vidtas i syfte att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag gjorde attlså ett mycket klart ställningstagande i dessa direktiv, och del slår jag givetvis för attljäml.

Om nu den teknik som vi använder för återbetalning av arbetstagarnas sjuk- och föräldrapenning skulle inbjuda till könsdiskriminering, vilket herr Wijkman i varje falt antyder, vore det en myckel allvarlig sak -del är jag den förste att erkänna. Jag har emellertid inte i mina un­dersökningar kunnal finna något som helst belägg för delta, och därmed faller efler vad jag kan förstå del väsentligaste skälet för herr Wijkmans förslag om en ändring av detta system.

Systemet, som jag har redogjort för i interpellationssvaret, är hell enkell en leknisk metod som vi använder och som har lett lill stora admi­nistrativa vinster. Vi har inte funnit någon anledning all ompröva del. Som jag sade i svaret prövade riksdagen så sent som för bara några är sedan den här frågan och tog den ståndpunkt som jag nu har givit uttryck ål.

Jag har emellerlid framhållit att trots atl denna teknik i slorl sett funge­rar tillfredsställande kan den ibland medföra problem för de små myn­digheterna. Men dessa får vi möta när de uppkommer, och där finns del då olika möjligheter titt överföringar mellan anslag och överskri­danden. Så inte heller på den punkten föreligger del något behov av ett helt nytt system.

Herr Wijkman log i sitt inlägg också upp frågan om forskningsanslagen. Jag vill erinra om alt i samband med den proposition som jag tidigare har åberopat och som riksdagen så sent som 1971 tog ställning titt berördes också frågan om forskningsprojekten och donationsmedlen. Där framhölls bl. a. alt i samband med anstagsgivningen titt de skilda forskningspro­jekten avsätter medicinska forskningsrådet äriigen ell beräknat totalt ram-

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Om ersättning från den allmänna försäkringen för statliga myndighe­ters utgifter för sjuk-och föräldrapenning

193

13 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

 

Nr 131               anslag för täckande av koslnader i samband med gravidileier, sjukledighet

Fredagen den      " '" Avräkningen mellan berörda lärosäten och forskningsrådet görs

29 november 1974    sedan i efterhand. Sä inte heller för forskningsrådet kunde man finna

---------------    att problemen var av del slaget atl man hade anledning lill några änd-

Om ersättning från   ringar.

den allmänna         Av vad jag här har sagl framgår att del inte finns tillräckliga skäl

försäkringen för        för att ändra della syslem. statliga myndighe­ters utgifterför sjuk-      Herr WIJKMAN (m):

och föräldrapenning Herr lalman! Del är möjligt att man inte skall ändra hela syslemet - del kan jag hålla med om. Jag tror atl vi har samma utgångspunkt och samma målsättning: vi skall inte ta några system som vare sig i slorl eller i smält inbjuder titt könsdiskriminering. Jag tror hett enkelt att del är beklagliga, mindre missförhållanden i del här systemet som jag har påtalat. Det är alltså inte så att systemet genomgående skutte inbjuda titt könsdiskriminering, och det har jag inte heller päsiätl.

Jag betvivlar inte alls att statsrådet slår för sina gamla uttalanden och direkliv om all könsdiskriminering skall motarbetas. De uttalandena re­spekterar jag, och de står nalurliglvis fasl.

Men jag tror alltså alt tekniken är olycklig när det gäller mindre myn­digheter och framför allt när del gäller donationsmedel.

När jag väckte denna interpellation fick jag fiera brev frän forskare som baserar sin verksamhet på donationsmedel. Professor Holmqvist, som jag talade om i mitt första inlägg, hade alltså begärt restitution på sammanlagt 20 000 kronor - det är visserligen ett litet belopp, men det är stora pengar för hans fornlivsforskning - för de sjuktöneutbetalningar han gjort under år 1973. Men han har fått blankt nej från utbildnings­departementet. Han anser atl del är fullkomligt omöjligt alt gä tillbaka lill den fond han fåll pengarna ifrån och begära mera pengar med moti­veringen all han betalt ut sjukersättningar; han har fält vissa anslag, och del skulle las mycket illa upp.

Delta är alltså ett problem som man bör titta på. Jag har från Karolinska institutet hört berättas om fall där man faktiskt låtit bli alt anställa unga forskarkvinnor därför all man haft ont om anslag och baserat en del av verksamheien på donationsmedel. Del har alltså faktiskt förekommit könsdiskriminering. Det rör ell inte så litet antal människor inom t. ex. den medicinska forskningen - bara i Stockholm är det fråga om några hundra personer.

Herr lalman! Jag fär väl återkomma i ärendel med en moiion lill våren.
Jag tror all del är bra atl frågan tagits upp på detta sätt. Jag vill alltså
uppmana statsrådet alt ånyo lilla på dessa mindre problem som kan upp­
komma i de små myndigheterna i samband med donationsmedel. Framför
alll skulle jag vilja be herr statsrådet att ta upp professor Holmqvisls
falt - jag skall efter debatten lill statsrådet överiämna handlingarna i
ärendel - och titta på del genom förstoringsglas. Man kanske på del
194                   sällel kan komma någon vart även i dl sådant detatjärende.

 

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr latman! Det står tydligen inte kvar så myckel av skiljakligheler mellan herr Wijkman och mig. Del väsentliga i hans interpellation var misstanken om könsdiskriminering, och den saken tycker jag att vi nu har klarat upp. Jag har erkänt att problem kan kvarstå när del gäller myckel små myndigheter, och jag har också redogjort för atl del finns en teknik för all komma lill rätta med detta problem. Della gäller också forskningsråden.

Nu har herr Wijkman i sitt senasle inlägg nästan helt koncentrerat sig på donationsmedlen. Jag vill inte alls bortse från att del kan vara angelägel all lilla ytlerligare på den frågan. Men om det var della som var avsikten med interpellationen, lycker jag atl herr Wijkman borde ha koncelreral interpellationen lill denna fråga. Jag skulle dä haft möj­ligheler all ge den en mera grundtig belysning än vad jag nu kunnat göra.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. importen från u-länderna

Hen WIJKMAN (m):

Herr talman! När jag framställde interpellationen kände jag inte titt atl en sä slor det av forskningen i värt tand baserar sig på både statliga anslag och, lill viss del, donationsmedel. Jag kände inte heller till den speciella problematik som gäller för donationsmedlen. Jag tog upp denna sak i mill första inlägg, men herr statsrådet gick inte in på problemet i anslutning härtill.

Vi tycks emellertid vara överens om att man skall försöka undvika de problem som kan uppstå vid de små myndigheterna. Nu finns del alltså anledning atl hoppas pä att herr statsrådet kommer all se över även detta problem med donationsmedlen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Ang. importen från u-länderna

Herr handelsministern FELDT erhöll ordet för atl besvara herr Gran-stedts (c) den 12 november framställda interpellation, nr 152, och anförde:

Herr lalman! Herr Granstedt har frågat dels hur jag ser på den framlida ulvecklingen av vår import från u-länder, dels om jag instämmer i prin­ciperna all u-länderna i slörsla möjliga mån bör kunna förädla sina egna råvaror och utnyttja sin kapacitet titt livsmedelsproduktion för egna behov och dels vilka åtgärder jag är beredd att vidta för alt påverka varuför­delningen av vår import från u-länderna.

Beträffande den första frågan vill jag svara att utvecklingen av vår import från u-länder i ell grundläggande avseende avgörs av samma fak­torer, som bestämmer vår loiala import. Och det är den allmänna efier­frågeuivecklingen på den svenska marknaden, som den formas av in­komstutveckling och värderingar saml beslut av enskilda konsumenter

195

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. importen från u-länderna

196

och förbrukare. Att göra en tillförtillig prognos för hur denna process skall komma alt utvecklas i framtiden är inte möjligt. Några för u-lands-importen särskilt betydelsefulla drag i efterfrågemönslrd kan emellerlid urskiljas.

De livsmedelsprodukter vi köper frän u-länderna är lill alldeles över­vägande del tropiska konsumtionsvaror, exempelvis kaffe, kakao och vis­sa frukter och fruktkonserver. Vi har knappasl all förutse några belydande förändringar i våra konsumtionsvanor på det området.

Värdet av vår import av råvaror har ökal kraftigt under senare lid. Detta hänger visserligen främst samman med prisökningarna pä olja, men priserna på en rad andra råvaror har också ökal, vilket lett lill för­stärkning av exportintäkterna för en vid krets av u-landsexponörer.

När det gäller utvecklingen i framtiden är det med hänsyn till de många faktorer som påverkar importen av olika råvaror svårt atl göra några generella förutsägelser. Vår import av mer bearbetade produkter från u-tänderna har successivt ökat och kommer säkert alt göra så även i fram­tiden.

Vad beträffar den andra frågan instämmer jag i principen att u-länderna i slörsla möjliga män bör kunna bearbeta sina egna råvaror.

Hur u-länderna skall utnyttja sin kapacitet för livsmedelsproduktion - för egna behov etter för export - är framför allt en fråga för varje enskilt u-land atl avgöra. Jordbruksministern framhöll i sitt anförande vid Väridslivsmedelskonferensen i Rom att en ökning av livsmedelspro­duktionen i u-länderna är den enda lösningen pä lång sikt av livsme­delskrisen. Med della är även u-länderna införstådda. Men del innebär självfallet inte atl vi inte också pä detta område skall ha ell varuutbyte med u-länderna. Denna syn ligger i linje med vad u-länderna själva häv­dat i olika internationella organ. Vi måste med andra ord vara beredda alt överväga u-ländernas önskemål även på detta område.

Delta leder mig lill herr Gransledts iredje fråga om åtgärder för att påverka vår import från u-länderna.

Sverige verkar traditionellt för frihandel i det internationella varuut­bytet. Samtidigt understryker vi alt särskilda förmåner bör ges lill u-länderna, där så är möjligt. Det är viktigt att de siörre industriländerna medverkar i dessa strävanden, eftersom ett enskilt land - i synnerhet med en så lilen marknad som vår- skulle ha svårt atl bära del imporllryck, som blir resultatet av en ensidig liberalisering. Genom allmänna tull­sänkningar och särskilda tullförmäner för u-länderna, s. k. preferenser, är i stort sett 85 procent av den totala importen från dessa länder i dag tullfri i Sverige. Då har jag bortsett frän kaffe, där vi har en obetydlig tull som inte kan anses utgöra någol hinder för importen. Några få pro­centenheter av den tullfria importen drabbas dock av våra importavgifter på jordbruksområdet.

I dag har vi i stort sett endasi kvar lutlhinder pä textil- och kon-fektionsomrädel. Trots detta är det importen av textil- och konfektions-varor som ökat mest frän u-länderna. Den snabba utvecklingen har gjort

 

Sverige titt den största per capita-importören bland industritänderna av sådana varor och har också tvingat oss att av beredskapsskät och för att uppnå en lugnare utvecklingstakt komma överens med ett fätal länder om en mera balanserad imporlutveckling. Vi har också sett oss nödsakade alt införa ell särskill stöd för tekoindustrin.

Svårigheterna för u-länderna all öka sin färdigvaruexporl har i de flesta falt andra förklaringar än förekomsten av handelshinder. Jag tänker här främsi på en myckel ensidig produktionsstruktur, svårigheter att avpassa produkterna titt marknadens krav och en bristande kunskap i marknads­föring. Det importkonlor för u-tandsprodukter som riksdagen fattat beslut om är en ålgärd som på detta område kan bli titt stöd för u-tändernas export titt värt tand.

Frän svensk sida har vi också i inlernalionella organisationer kraftigt understrukit behovet av en breddning av u-ländernas produktionsstruk­tur. En sådan utveckling kommer att la tid men kan undertätlas genom finansiellt och tekniskt bistånd. Kanske viktigast är atl u-ländernas po­litiska oberoende följs av ekonomiskl oberoende som gör det möjligt för dem atl utveckla sina ekonomier efter de egna behoven. Principen om permanent suveränitet över naturresurser, som erkänts i Förenta na­tionerna, kan få stor betydelse för utvecklingen i detta hänseende.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. importen från u-länderna

 

Hen GRANSTEDT (c):

Herr latman! Jag vitt börja med att tacka handelsministern för svarel.

Del råder inget tvivel om all de handelspolitiska förhållandena och produkiionsfördelningen i värtden i hög grad är nyckeln till den ojämna ekonomiska fördelningen i väriden i dag. Den nuvarande strukturen där u-länderna i huvudsak är rävaruproducerande medan i-tänderna lar hand om den industriella produktionen har sina rötter i den gamla koloni­alpolitiken. Del var just detta som var filosofin när västländerna gick ul och tade under sig huvuddelen av Afrika och Asien, atl man skutte skaffa råvaror titt sin industriella produktion och att man skulle få en marknad för sina färdigvaror. Den poliliska frigörelsen har inte inneburit några mer vittgående förändringar i denna struktur. Vi kan konstatera atl även Sverige, som i och för sig inte har någol egentligt kolonialt förfiutel, ändå i stort sett faller in i del här mönstret. Del finns bedömare som menar alt de vinster som man gör i i-länderna genom denna sned­vridna fördelning är väsentligt större än det fiöde av bistånd som går till u-länderna.

Jag tror all man kan påstå au u-länderna svarar för ungefär hälften av världens råvaruproduktion, självfallel med stora variationer för en­skilda varugrupper och varor. Samtidigt svarar de för en myckel liten del av förädlingen. Man kan också anta att i framliden kommer u-län­dernas andel av råvaruproduktionen att växa, eftersom huvuddelen av de ännu icke bearbetade fyndigheterna framför allt på mineralsidan ligger jusl i u-länder.

U-ländernas råvaruproduktion utgör alltså en mycket betydelsefull bas

14 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

197

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. importen från u-länderna

198

för de rika ländernas industri. Ekvationen ter sig särskill allvarlig om man länker pä all vi har att se fram emol en växande knapphet på en lång rad vikliga industrirävaror. Däri ligger ell dilemma på del sällel all om man ansluter sig titt den princip som handelsministern glädjande nog anslöt sig lill i interpellationssvaret, nämligen atl u-tänderna själva sä långt som möjligt bör förädla sina egna råvaror, kan del få mycket vittgående konsekvenser. En sådan konsekvens måste bli en minskad råvarubas för de rika tändernas industri. En annan konsekvens måsle bli en ökad konkurrens på industrivarumarknaden från u-tänderna.

Del här är nalurtiglvis en utveckling som i-länderna i allmänhel inte är så förfärtigt förtjusta i. Därför kan del ibland vara frestande att ifrå­gasätta allvaret bakom det system av lullpreferenser som håller på atl utvecklas. Del finns också myckel rikligt vikliga förbehåll i lullprefe-renssyslemet. Man har från i-tändernas sida möjligheter att undanta vissa varor från lullpreferenser, om importen av de varorna leder lill allvarliga marknadsslörningar. Preferenserna är givelvis begränsade, och del finns möjlighet lill ensidig uppsägning från i-tändernas sida.

För Sveriges del är det ganska betecknande att de varugrupper som i dag är undantagna från dessa lullpreferenser är jusl sådana där u-län­dernas konkurrensmöjlighet är som störst, nämligen textil-, konfekiions-och lädervaror. Man kan kanske säga all vi tillämpar lullpreferenser i den utsträckning som de inte innebär någol hot för oss. Vi ger lull­preferenser på de varor som u-länderna inte i någon siörre utsträckning kan producera, medan vi är mera restriktiva när del gäller de varor där u-ländernas produkiionsmöjligheter är siörre.

Del finns anledning fråga, och jag vilt gärna höra handelsministerns synpunkter på det: Vad händer om u-länderna börjar få en väsentlig konkurrenskraft på andra varugrupper än dem Sverige redan har undan­tagit från lullpreferenserna? Finns del anledning alt räkna med atl Sverige då kommer au ta bort lullpreferenserna också på de varorna? Är vi alltså beredda all med hjälp av handelspolitiska medel stödja u-ländernas in­dustrialisering även om det skulle innebära offer för vår egen det eller är vi bara beredda alt stödja en sådan industrialisering så länge del inie har al I för pålagt ig effekl?

En annan sak är alt del kan finnas anledning att efteriysa en något bättre samordning mellan vår biståndspolitik och vår handelspolitik. Det skulle finnas anledning för oss att i någon siörre utsträckning inrikta våra biståndsinsatser på all siöjda u-länder som jusl vill bygga upp en förädling av sina egna råvarutillgångar och att sedan med handelspolitiska och nalurliglvis även bislåndspoliliska medel hjälpa u-länderna all få avsäiining för de produkier som den industrin i så fatt kan framställa. Vi har fallal beslut om ett importkonlor för u-länder, och man får na­lurtigtvis hoppas atl jusl della importkonlor skulle kunna ha en sådan effekt.

Om man får lill stånd en ökad råvaruförädling i u-länder får vi förutsätta att delta också pä sikl leder lill ökad konsumtion av dessa varor i u-

 

länderna. Del innebär i sä fall att det inte bara är u-ländernas råvaror som inte när oss fullt ut,utan del gäller även u-ländernas förädlade varor. Det är en utveckling som i och för sig är önskvärd med hänsyn till den ekonomiska balansen i värtden. Men om man ser detta som ett perspekiiv och vitt arbela efter del måste del också vara angelägel atl minska Sveriges beroende av råvaror. Det innebär atl vi måsle försöka ulveckla en råvarusnåtare teknik, all vi mäste utveckla en produktion som skapar mera hållbara produkter och produkter vilkas råvaruinnehäll del är möjligt atl återvinna sedan de är färdigbegagnade. Del kan finnas anledning atl nämna del förslag titt rävarubeskaltning som vi från cen­terpartiet framfört som ett medel i den riktningen. Det är helt klart atl de hittills låga råvarupriserna har bidragit titt elt slöseri med råvaror.

Elt alldeles speciellt problem har vi ju pä jordbrukssidan, där en inte oväsentlig del av animalieproduktionen baseras på proteiner som i olika former är importerade från u-tänderna. Det skutte naturiigtvis finnas an­ledning alt lägga om vår egen produktion på ett sådani sätt att vi inte behöver importera vikliga proteiner från u-länder.

Jag skutte vara lacksam alt få höra titel grand av handelsministerns synpunkter pä dessa frågeställningar.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. importen från u-länderna

 

Herr handelsministern FELDT:

Herr talman! Herr Granstedt redovisade en det funderingar om kon­sekvenserna för låt mig kalla det den internationella arbetsfördelningen, om nu u-länder i ökad utsträckning lyckas förverkliga det mäl som de har uppställt för sig, nämligen att börja förädla sina egna råvaror i egna industrier. Herr Granstedt drar slutsatsen att om det inträffar så kommer rävarubasen för industrierna i i-länder atl minska.

Det återstår nog att bevisa på ett mera genomtänkt sätt än det sätt herr Granstedt gjorde det pä. Jag tycker att hans resonemang var väl statiskt. Det måste nog sättas in i ett mera dynamiskt föriopp. Vad som inträffar om en ökad förädlingsgrad blir verklighet i Asien, Afrika och Latinamerika måsle såvitt jag förslär vara alt den ekonomiska liltväxi-taklen ökar i dessa länder, dvs. att den materiella levnadsstandardens tillväxt ökar. Vad det får för konsekvenser för levnadsstandardens tillväxt i industriländerna tror jag är åtskilligt krångligare att reda ul - del kan man inte göra bara genom att studera tillgängen pä råvaror. Det innebär i sä fall alt en del av den levnadsstandard som för u-ländernas del j dag inte existerar dä kommer att åstadkommas av dem själva. Del är inte sä att de i dag köper dessa varor frän oss och konsumerar dem - de har dem över huvud taget inte; ett led i den här mer dynamiska ulvecklingen är att de kan lyfta sin materiella standard genom en egen industri. Därmed är vi inne på elt mycket krångligt spörsmål: Vad kom­mer atl hända med levnadsstandarden i i-länderna om vi verkligen fär någonting som börjar likna en global inkomstutjämning, dvs. tillväxten tilltar i u-tänderna?

Jag gör den här lilla utvikningen, herr talman, med anledning av herr

199

 

Nr 131               Gransledts förmodan att det är tankar av det slag som han nämnde

Fredagen den      ° ligger bakom utformningen av de generella tullpreferenserna. Den

29 november 1974   förmodan tror jag inte är riktig. I varje fall har inte vi här i Sverige

----------- —-   gjort oss några föreställningar om att det är råvarutillgångarna i Sverige

Ang. importen från   eller några andra i-länder som det gäller att skydda. Utformningen av
u-länderna         preferenserna har mycket mer kortsiktiga syften, och den har - det har

herr Granstedt rätt i - tagit sikte på att på vissa områden bibehålla ell visst skydd mot en konkurrens frän u-länderna. Däri tigger naturiigtvis hela preferenssystemets svaghet. Om vi på vissa områden anser oss be­höva detta skydd, generellt sett, anser vi oss också behöva det gentemot u-länderna.

Herr Gransledt säger att det är karakteristiskt för Sverige alt undan­tagen gäller textil, konfektion och skor; det är inte mer karakteristiskt för Sverige än för alla andra i-länder som har tillämpat preferenssyslemel. Snarare är, herr Granstedt, det karakteristiska för Sverige atl vi importerar mer från u-länderna än andra i-länder gör. Jag nämnde i mitt inter­pellationssvar att Sverige för närvarande är den största importören per invånare av TEKO-produkter frän u-länderna. I själva verkel importerar vi per invånare mer, trorjag, än hela EG-området gör. Det karakteristiska är atl det är pä det här området som alla länder har gjort undanlag. Sedan vill jag varna herr Granstedt för att av detta dra slutsatsen att vi verkligen har åstadkommit ett handelshinder. Jag tror alt det är att väsentligt överdriva tullarnas betydelse i della sammanhang. Del visas enklast därav att importen frän u-länderna till Sverige går ohyggligt snabbt fram på område efter område, beroende pä atl koslnadsdifferenserna är enormt stora. Vi har tullar som ligger i storieksordningen 20 proceni pä ett införselvärde som många gånger är en femtedel av del svenska. En enkel aritmetisk operation visar alt det inte finns några möjligheter för de tullarna att utgöra något som helst konkurrensskydd. Pä den punk­len har vi tvingats till - som jag också nämnde - att i ett antal fall ta upp förhandlingar med u-länder, vars texlilimporl har gått allra snab­bast, om vissa dämpningar i importens utvecklingstakt. Skälet till att vi använder det systemet är att vi, i stället för att ta en generell reglering av importen från u-tänderna - som en del andra länder i Västeuropa gör - låter nya producenter slå sig in pä den svenska marknaden, etablera sig här och skaffa en marknadsandel, för att pä det sättet hjälpa lill så gott vi kan. Men det är en omöjlig tanke atl vi skulle uppträda på ell säll som gör att vi avviker från alla andra industriländer. Del klarar vi hell enkelt inte av.

Därmed tror jag alt jag har svarat pä herr Gransledts fråga om Sverige
skulle vidta åtgärder för atl minska omfattningen av tullpreferenserna
ifall u-länderna blir konkurrenskraftiga pä något annat område än textil
och skor. Jag anser det helt uteslutet att delta ens behöver övervägas,
eftersom tullar i det här sammanhangel nästan aldrig har någon belydelse
för konkurrensläget.
200                     Om herr Granstedt har följt Sveriges agerande i olika internationella

 

handelspolitiska sammanhang borde han veta alt vår grunduppfattning är att alla industritullar bör avskaffas. Vi anser inte att de fyller någon annan funktion än att skapa administrativa problem.

Herr GRANSTEDT (c):

Herr talman! Titt att böria med sade jag inte att en industrialisering av u-länderna nödvändigtvis behöver innebära en försämrad levnads­standard i i-tänderna. Vad jag sade var, något som också handelsministern hänvisade till, att det skulle kunna leda till en minskning av i-tands­industriernas råvarubas, och det påståendet vidhåller jag. Det bör i och för sig kunna kompenseras med det som jag talade om i slutet av mitt anförande, nämligen att man utvecklar en mer rävaruekonomisk pro­duktion. Däremot tror jag inte att man kan tillämpa det dynamiska re­sonemang som handelsministern utvecklade när det gäller råvarusitua-lionen totalt. Det beror naturiigtvis på vilka råvaror man talar om. Men beträffande en läng rad av råvaror råder det knapphet i väriden. Vad gäller dessa kommer följaktligen inte en ökad råvaruförädling i u-länderna rimligen att kunna innebära ett väsentligt ökat totalt rävaruuttag i väri­den. Elt ökat uttag av dessa råvaror i u-länderna borde i stället förutsätta en minskad rävaruanvändning i i-tänderna, om vi inte vitt göra oss full­ständigt urarva på vissa nyckelgrupper av råvaror i en framtid. I vilken mån denna situation kan påverka vår levnadsstandard beror pä vilken teknisk utveckling vi själva har. Därför tycker jag att det är viktigt att vi försöker inrikta vår tekniska utveckling mot en bättre hushållning med råvaror.

Handelsministern missförstod mig återigen när han menade att jag hade sagt att det var karakteristiskt för Sverige att vi hade undantagit just importområdena textil, konfektion och läder. Jag sade att det var karakteristiskt att just dessa grupper var undantagna. Det gäller inte bara Sverige ulan också andra i-länder. Det är nämligen inom just dessa bran­scher som det finns en icke föraktlig industri i u-länderna. Det är alltså just i dessa branscher som de kan utgöra något väsentligt hot mot oss. Dd var mot den bakgrunden som jag frågade mig: Vad händer om u-tänderna börjar uppträda som ett väsentligt hot mot oss inom andra bran­scher? Kommer vi då atl sätta upp handelshinder? Om tullar inte är något effektivt handelshinder, frågar man sig om det kan länkas atl vi sätter upp andra hinder, exempelvis sådana avtal som vi redan träffat på texlilområdet, för alt hälla u-ländernas export till oss nere. Är vi alltså beredda atl släppa in u-ländernas varor även om det drabbar oss själva, eller är vi bara beredda att släppa in dem sä länge det inte innebär någon mera väsentlig påverkan på vårt eget näringsliv?

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. importen från u-länderna

 

Herr handelsministern FELDT:

Herr talman! Men det är ju så, herr Granstedt, att den effekt pä svenskt näringsliv som herr Granstedt oroar sig för eventuellt skall inträffa i framliden redan har inträffat när det gäller den svenska textil- och sko-

201

 

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. importen från u-länderna

202

industrin. Det är väl bekant alt vi för vissa produkter - framför allt sådana där importen i dag domineras av produkter frän u-tänderna, såsom t. ex. skjortor - är nere i en självförsörjningsgrad på 10 procent. Vi im­porterar således 90 procent. För 25-30 är sedan framställde vi alla skjortor själva. Vi har under ett par årtionden minskat sysselsättningen inom den svenska textil- och konfektionsindustrin med tiotusentals människor. Vi har rekonstruerat en het bygd, nämligen Boräsbygden, inräknat staden Borås, för all anpassa oss till den våldsamma förändring som ägt rum inom den svenska textilindustrin. Det mätte väl herr Granstedt ha upp­täckt. Vi menar därför att vi på ett mycket handfast sätt visal vilken hög loleransgrad vi har när det gäller att acceptera import frän u-länder, som kan konkurrera med mycket låga priser pä den svenska marknaden.

Men det finns en gräns, och den har vi nått när det gäller vissa pro­dukter. Vi måste hålla tillbaka importen, och vi måste också direkt stödja vissa av våra bastextita industrier genom direkta statsbidrag, för atl inte den enda lilla produktionskapacitet vi har kvar skall försvinna. Herr Gran­stedt må välja ut vilken annan bransch som helst - börjar han tala om att vi skulle råka in i handelspolitisk panik om det inträffar någon föränd­ring i den svenska näringsstrukturen, då har han lärt bra litet av del som faktiskt har inträffat, av hur långt vi har låtit utvecklingen gå bl. a. i syfte att försöka göra den svenska marknaden tillgängtig för faltiga tänder med en mycket smal industriett produktionspotential.

Sedan tror jag att vi aldrig ens skall försöka klara ut vad som händer i denna värid när den industriella utvecklingen verkligen kommer i gång på de tre kontinenter som är industriellt underutvecklade, för det är en mycket mera komplicerad process. Framför allt, herr talman, vitt jag inte att det ur den här lilla debatten skall komma fram någon tanke på att vi skulle skylla speciellt pä u-tänderna om det uppstår brist på råvaror. Jag inser atl det inte heller är herr Gransledts avsikt, men genom att han formulerar sig titel olyckligt kan det verka som om råvarupro-btemet uppstår om u-tänderna böriar förädla sina egna råvaror. Det är inte alts det som är problemet, utan det är att om vi vilt ha en ökad levnadsstandard i u- och i-länder, dä kommer vi att ha en press på våra råvarutillgångar. Så generellt skatt problemet formuleras, och det är gemensamt för i- och u-länder.

I motsats till herr Granstedt har jag den uppfattningen atl det går att ytterligare öka väridens råvarubas. Det finns en ekonomisk faktor som gör atl när priserna stiger blir en del exptoateringsmöjtigheter at­traktiva som hittills inte har varit det. Man öppnar gamla gruvor, man undersöker nya områden osv. Det var det jag menade när jag talade om det dynamiska. Här är det en het del som kan hända, och det måste hända kolossalt mycket, om vår levnadsstandard skall bestå och dessutom miljarder fattiga människors levnadsstandard skall komma upp på rimlig nivå. Då räcker det inte med att vi slutar med engängsflaskor och plåt-burkar eller liknande uppslag, som jag vet att herr Gransledt och hans partivänner sysslar med ibland.

 

Hen GRANSTEDT (c):

Herr latman! Det var en alldeles riktig bedömning av handelsministern att jag inte tänker lägga skulden pä u-länderna om våra råvarutillgångar börjar sina. Verkligheten är i stället, som jag bedömer det, alt rävaru-stöserid i de industrialiserade tänderna minskar utrymmet för u-tänderna. Det finns alltså en konfiikl här mellan u-ländernas rätt att förädla sina egna råvaror och det råvarustöseri som vi själva ägnar oss ät. Därför skulle det ändå finnas anledning för oss att inrikta vår teknik mot en bättre hushållning med råvaror, så atl inte vår ekonomi mer eller mindre förutsätter alt u-länderna skatt fortsätta att huvudsakligen vara rävaru-producenler.

Det var mycket glädjande att höra att den omläggning inom textil­industrin som vi genomgått har berott pä regeringens vilja att släppa in u-landsprodukter pä den svenska marknaden. Man fär attlså tolka detta som att vi är beredda att gå ganska långt även inom andra branscher för atl släppa in u-landsprodukter. Tidigare hade jag vät snarare trott atl vi hade accepterat strukturförändringen inom textilindustrin därför att vi inte kunde göra myckel annat, men efter handelsministerns ut­talande här är jag nalurtigtvis redo alt tro på en positiv vilja hos den svenska regeringen att medverka till de eventuella strukturförändringar som kan bli nödvändiga i svenskt näringsliv som en följd av att u-länderna ökar sin egen industrivaruproduktion.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

Ang. importen från u-länderna

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 11 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 2004-2011 till jordbruks­ulskollel.

§ 12 Interpellation nr 164 ang. vissa följder av de nya ersätt­ningsreglerna inom sjukförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Hen ROMANUS (fp), som yttrade:

Herr lalman! Vårriksdagen beslöt om nya ersättningsregler inom sjuk­försäkringen för den läkarvård som lämnas av privatpraktiserande läkare. Del är en reform som hälsas med tillfredsställelse. Genom reformen för­stärks bl. a. försäkringsskyddet för patienterna. Det blir billigare för den enskilde all söka läkare. Det finns emellertid anledning uppmärksamma effekterna av anslutningsreglerna sä atl inte en minskning av de totala läkarresurserna uppkommer. Anslutningen lill ersättningssystemet sker frivilligl genom anmälan titt försäkringskassan. En allmän anslutning till försäkringen förutsätts av i första hand de läkare som utför en mera belydande vårdinsats, eller minst 2 000 palientbesök om året. Läkare med mindre än 2 000 besök om året svarar emellertid för en fiärdedel av be­söken eller 1,2 miljoner besök. Del är därför angeläget atl även merparten

203

 

Nr 131               av dessa ansluter sig. Omkring hälften av dessa besök görs hos sjuk-

Fredaeen den      husläkare etter andra offentligt anställda läkare som bedriver privatpraktik

29 november 1974     '" ''''- ör dessa läkare föreligger anslutningsrätt endast under

--------------    en övergångstid av tre år och dä bl. a. under förutsättning att arbetsgivaren

avböjer erbjudande om ökad tjänstgöring pä s. k. särskild arbetstid. Pre­liminära uppgifter frän landslingshäll tyder nu på att mänga läkare avstår ifrån att erbjuda arbetsgivaren sådan ökad tjänstgöring på s. k. särskild arbetstid. Följden härav kan antingen bli att läkaren lägger ned sin fri­tidspraktik, eller att han fortsätter utanför ersättningssystemet. Det finns här således en betydande risk för att en stor resurs försvinner ur sjuk­vården, etter att kostnaden för de berörda patienterna ökar.

Ett annat problem som aktualiseras i sammanhangel är ersättningen för preventivmedelsrädgivningen. Vid behandlingen av den nya abort­lagen anfördes bl. a. att det sannolikt kommer att bli svårt att hett till­godose behovet av läkare för den förestagna rådgivningsverksamheten de närmaste åren. Det är då angeläget att även de privatpraktiserande läkarna engageras i denna verksamhet. Genom de nya ersättningsbe­stämmelserna skall ersättning utgå till privatpraktiserande läkare för pre-ventivmedelsrädgivning pä samma grunder som för sjukvårdshuvudmän­nen.

Rådgivningen skall vara avgiftsfri för patienten. Ersättningen är för närvarande 45 kronor per besök. I beloppet ingår också ersättning för de preventivmedel som tillhandahålls i samband med rådgivningen. In­köpspriset för en kopparspiral är enligt en uppgift i Läkartidningen ca 30 kronor. Arvodet för läkaren skulle alltså i dessa fall bli 15 kronor. Under sädana förhållanden är det stor risk för att privatläkarna inte kom­mer att medverka i preventivmedelsrädgivningen. En sådan utveckling skulle strida mot de krav pä utbyggnad av prevenlivrådgivningen som uppställdes i samband med abortreformen.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att till socialministern fä ställa följande frägor:

1.    Är det möjligt att nu bedöma hur stor det av privaltäkarresurserna som kommer alt bortfalla när de nya ersättningsreglerna träder i kraft?

2.    Avser socialministern att vidta någon åtgärd för alt förhindra ett sådant bortfall?

3.    Är socialministern beredd att medverka till en höjning av ersätt­ningsbeloppet för preventivmedelsrådgivning?

Denna anhållan bordlades.

§ 13 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts proposition nr 186 med förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister.

204

 

§ 14 Anmäldes och bordlades

Skaiieulskouets betänkanden

Nr 54 i anledning av Kungl. Maj:ts proposiiion 1974:132 med förslag om sänkning av inkomstskatten, m. m., jämte molioner, såvitt propo­sitionen och motionerna hänvisats lill skatteutskottet

Nr 55 i anledning av Kungl. Maj:ls proposiiion 1974:156 med förslag om sänkning av sjömansskallen, m. m. jämte motioner

Justitieutskotiets betänkanden

Nr 34 i anledning av proposilionen 1974:144 med förslag lill lag om ändring i lagen (1969:246) om fastighetsdomstol, m. m.

Nr 35 i anledning av proposilionen 1974:153 med förslag till lag om försöksverksamhet med avfattande av dom och slutligt beslut i tvistemål enligl formulär

Socialförsäkringsulskotiets betänkanden

Nr 33 i anledning av proposilionen 1974:132 med förstag om sänkning av inkomstskatten jämte molioner, såvitt propositionen och molionerna hänvisats lill socialförsäkringsulskollel

Nr 34 i anledning av molioner om omprövning av frågan om pension och rätt titt studiestöd för elever i särskola

Nr 35 i anledning av proposilionen 1974:136 med förslag om viss änd­ring i reglerna för beräkning av arbetsgivares sociatförsäkringsavgifter m. m.

Nr 36 i anledning av molioner angående förbättring av socialförsäk­ringssystemet, m. m.

Utbildningsutskottets betänkanden

Nr 33 med anledning av moiion om överiämnande av länsskolnämndsutredningens betänkande till utredningen om skolan, sta­ten och kommunerna

Nr 35 med anledning av motioner angående medicinsk forskning på abort foster

Nr 36 med anledning av molioner angående ulbyggnad av den efter­gymnasiala utbildningen m. m.

Nr 37 med anledning av skrivelse från riksdagens revisorer angående den statliga forskningsverksamheten jämte vissa motioner i samma ämne

Nr 38 med anledning av proposilionen 1974:170 angående utgifter pä littäggssial I lill rikssialen för budgetåret 1974/75 i vad avser skolväsendel m. m.

Nr 131

Fredagen den 29 november 1974

 

Trafikutskottets betänkande

Nr 28 i anledning av propositionen 1974:170 angående utgifter på till-läggsslat I lill rikssialen för budgeläret 1974/75 i vad avser anslag inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

205

 

Nr 131              Jordbruksutskottets betänkande

Fredagen den-- ''  ' anledning av propositionen 1974:170 angående utgifter pä lill-
29 november 1974   'äggsstal I titt riksstaten för budgetåret 1974/75 i vad avser jordbruks-
--------------- departementets verksamhetsområde.

§ 15 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades alt följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen

Nr 384 Herr Börjesson i Falköping (c) titt herr kommunminislern an­gående nattvardsgång med särkalkar:

Anser statsrådet atl präst i svenska kyrkan skall ha räll atl vägra förrätta nattvardsgång med särkalkar?

Nr 385 Herr Ullsten (fp) till herr Industriministern om en uiredning an­gående den framlida energiförsörjningen:

Vill staisrådel medverka filt att en snabb uiredning görs i syfte alt komplettera befintligt utredningsmaterial rörande energifrågor med kalkyler över investeringskostnader för olika alternativ för ulbyggnad av energiproduktionen respektive koslnader för energihushållning och som belyser dessas relation till den framlida samhällsekonomin?

Nr 386 Fru Sundberg (m) titt herr socialminislern angående lidpunkien för förslag med anledning av 1968 års barnstugeulrednings belänkande Barns frilid:

När kan förslag med anledning av barnstugeulredningens betän­kande "Barns fritid" förvänlas?

Nr 387 Herr Åkerlind (m) lill herr socialministern angående omhänder­tagande av barn enligt barnavårdslagen:

Anser statsrådet att de uppseendeväckande omhändertaganden av barn som skett på senare lid står i överensstämmelse med barnavärds-lagens tillämpningsföreskrifter?

Nr 388 Herr Werner i Tyresö (vpk) lill herr arbetsmarknadsministern om rösträtt för invandrare vid riksdagsval:

Är slalsrådel beredd all ge ulredningen om kommunal rösträtt för

invandrare lilläggsdirekliv alt utreda frågan om invandrares rösträtt

lill alt även gälla riksdagsval?

Nr 389 Herr Romanus (fp) till herr statsrådet Löfberg angående för­äldraskapsledighel för manliga statstjänstemän:

Vill slalsrådel medverka lill atl manliga statstjänstemän får uinyUja
206                      föräldraskapsledighelen pä i huvudsak samma villkor som kvinnliga?

§16 Kammaren åtskildes kl. 16.36

 

In fidem

BENGT TÖRNELL      

/Solveig Gemert