Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 4 år 1974              Prop. 1974: 4

Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny firmalag, m. m.; given den 14 december 1973.

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande tUl riksdagen före­draganden hemställt.

CARL GUSTAF

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ny firmalagstiftning. Förslaget innebär att 1887 års firmalag ersätts av tre lagar som behandlar firma, handelsregister resp. prokura.

Den nya firmalagen, som föreslås få allmän karaktär, anger grun­derna för det materiella skyddet för firma och annat näringskänne­tecken. Lagen upptar alla bestämmelser som är gemensamma för firmor av olika slag och blir därigenom tillämplig på firmor som förs in i bl. a. handelsregistren, aktiebolagsregistret och registren över ekonomiska för­eningar. Utöver de materiella skyddsreglerna upptar den nya firma­lagen gemensamma villkor för registrering och överlåtelse av firma. Dessutom finns bestämmelser om förbud mot användning av firma och annat näringskännetecken samt om hävande av firmaregistrering, följ­derna av intrång i annans firmarätt och firmateckning.

Förslagen tUl handelsregisterlag och prokuralag återger i sak till större delen gällande bestämmelser. Möjlighet tUl registrering i handels­register öppnas emellertid för enskild näringsidkare även om han inte är bokföringsskyldig och därmed registreringspliktig. Registrering i han­delsregister skall också ske av näringsidkande ideella föreningar och stiftelser. De handelsregister som f. n. förs lokalt i vissa kommuner föreslås bli överflyttade tUl länsstyrelserna. Dessa skall i fortsättningen föra handelsregistren länsvis i stället för kommunvis.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1974.

1    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop.1974:4

1   Förslag till Firmalag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Firma är den benämning under vUken näringsidkare driver sin verk­samhet. Drives del av verksamheten under särskUd benämning, utgör denna bifirma. Vad i denna lag sägs om firma gäller även bifirma.

Annat kännetecken som näringsidkare jämte firma använder för sin verksamhet benämnes sekundärt kännetecken.

Firma och sekundärt kännetecken kallas gemensamt näringskänne­tecken.

Rätt till firma m. m.

2 §

Näringsidkare förvärvar ensamrätt tUl firma genom registrering eller inarbetning. Ensamrätt till sekundärt kännetecken förvärvas genom in-arbetning.

Firma registreras enligt bestämmelsema i denna lag och vad i annan författning kan vara särskilt föreskrivet om registrering av visst slags firma.

Näringskännetecken anses inarbetat, om det är allmänt känt bland dem till vUka näringsidkarens verksamhet riktar sig.

3 §

Ensamrätt till registrerad firma innebär att annan än innehavaren ej får använda ett med firman förväxlingsbart näringskännetecken inom det område för vilket firman registrerats, om det ej visas att innehava­ren icke kan lida skada därav.

Ensamrätt till näringskännetecken på grund av inarbetning innebär att annan än innehavaren ej får använda ett med dennes kännetecken, förväxlingsbart näringskännetecken inom det område där inarbetningeii består.

4 §

Näringsidkare får utan registrering och oberoende av inarbetning an­vända sitt släktnamn som näringskännetecken, om icke detta är ägnat att framkalla förväxling med annans skyddade närings- eller varukän-netecken.

Inom område där näringsidkare enligt vad i första stycket sägs an­vänder sitt släktnamn som näringskUnnetecken får annan ej använda, ett med namnet förväxlingsbart näringskännetecken.

5 §

Inom område där näringsidkare enligt 3 § åtnjuter skydd för närings­kännetecken får annan ej obehörigen använda näringskännetecken sorrt är förväxlingsbart med näringsidkarens släktnamn eller skyddade varu­märke.


 


Prop. 1974: 4                                                                         3

6 §

Kännetecken anses förväxlingsbara endast om de avser verksamhet av samma eller liknande slag. Även i annat fall får dock förväxlingsbarhet åberopas till förmån för

1.    kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, om med hänsyn härtill använd­ningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett otillbörligt utnyttjande av det förras goodwUl,

2.    kännetecken, som är inarbetat, om med hänsyn tUl verksamhe­tens särskUda art användningen av ett annat liknande kännetecken up­penbarligen skulle minska det förras goodwill.

7 §

Vid tvist om rätt tiU kännetecken som är förväxlingsbara har den företräde som kan åberopa tidigaste rättsgrund, om ej annat följer av8§.

8 §

Har näringskännetecken inarbetats, får rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, om innehavaren av den äldre rätten ej inom rimlig tid inskridit mot användningen av det förstnämnda kännetecknet.

I fall som avses i första stycket kan domstol på yrkande av part ef­ter vad som är skäligt föreskriva att något av kännetecknen eller båda får användas endast på särskUt sätt, såsom med tillfogande av ortsan­givelse eller med annat förtydligande.

Registrering av firma

9 §

Firma registreras endast om den är ägnad att särskilja innehavarens verksamhet från andras.

Vid bedömande av om firma har särskilj ningsförmåga skall hänsyn tagas till den tid och omfattning firman varit i bruk. Består firma en­bart av allmän benämning på verksamhetens art eller på däri utbjuden vara eller tjänst eller utgöres den enbart av allmänt brukat ortnamn eller annat sådant namn, skall firman i och för sig ej anses ha särskilj-ningsförmåga. Ingår i firma sådan beteckning som aktiebolag, handels­bolag eller ekonomisk förening eller förkortning därav, skall vid bedöm­ningen bortses från denna.

Firma som består enbart av bokstäver eller siffror, vUka icke kan uppfattas  som   ord,   registreras  endast   om   firman   är  inarbetad.

10 §

Firma registreras ej

1.    om firman eller dess användning strider mot goda seder eller all­män ordning,

2.    om i firman utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell benämning eller förkortning, som enligt lag eller annan författning icke obehörigen får användas som firma, eller något som lätt kan för­växlas därmed,

3.    om firman i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten,

4.    om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som an-


 


Prop. 1974:4                                                            4

nans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn, såvida ej namnet uppenbarligen avser någon sedan länge avliden person, eller är ägnat att uppfattas som benämning på stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning,

5.    om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är egen­artad, eller om firman innehåller något som kränker annans upphovs­rätt till sådant verk,

6.    om firman är förväxlingsbar med annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken,

7.    om firman i aimat fall är förväxlingsbar med närings- eller varu­kännetecken, som vid tiden för ansökningen användes av annan, samt ansökan gjorts med vetskap härom och sökanden ej använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bruk.

Utan hinder av första stycket 4—7 får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och hinder ej föreligger enligt första stycket 1—3.

11 §

Firma får registreras på två eller flera språk, under förutsättning att lydelserna överensstämmer tUl sitt innehåll. Vad i denna lag sägs om firma skall äga tUlämpning på envar av lydelserna.

12 §

Registrering gäller från den dag då ansökan kom in till registrermgs-myndigheten.

Överlåtelse av firma m. m.

13 §

Firma får överlåtas endast i samband med överlåtelse av den nä­ringsverksamhet i vilken firman användes.

Överlåtelse av verksamheten omfattar även firman, om ej annat av­talats. Detta gäller dock ej om firman innehåller överlåtarens eller, vid överlåtelse av handelsbolags verksamhet, bolagsmans släktnamn.

Ingår i dödsbo firma som innehåller den avlidnes släktnamn, får bo­utredningsman ej överlåta firman utan samtycke av dödsbodelägarna.

14 §

Firma får ej tagas i mät. Försättes innehavaren i konkurs, ingår dock rätten tiU firman i konkursboet, om ej firman innehåller gäldenärens eller, vid handelsbolags konkurs, bolagsmans släktnamn. Firma som ej ingår i konkursbo får likväl användas under den tid verksamheten fort-sättes för boets räkning.

Förbud mot användning av näringskännetecken

15 §

Om näringskännetecken eller dess användning strider mot goda seder eller allmän ordning eller är vUseledande, kan domstol vid vite förbjuda innehavaren att använda kännetecknet.

Sådant förbud får även meddelas, om någon gör intrång i annans rätt tUl näringskännetecken (firmaintrång).


 


Prop. 1974: 4                                                           5

Talan om förbud får föras av var och en som lider förfång av känne­tecknet eller dess användnhig. Talan om förbud enligt första stycket får föras även av myndighet som Konungen bestämmer och av samman­slutning av berörda näringsidkare.

Talan om utdömande av vite föres av den som ansökt om förbudet eller, om detta meddelats enligt första stycket, av myndighet som Ko­nungen bestämmer.

Hävande av registrering

16 §

Har firma registrerats i strid mot denna lag eller mot vad i annan författning är föreskrivet om firma och förehgger alltjämt hinder mot registrering, kan domstol häva registreringen, om ej rätten till firman ändå skall bestå enligt 8 §.

Registrering får även hävas,

1.    om innehavaren upphört att vara näringsidkare,

2.    om firman förlorat sin särskUjmngsförmåga,

3.    om firman blivit stridande mot goda seder eller aUmän ordning,

4.    om firman blivit vUseledande,

5.    om firman ej varit i bruk under de senaste fem åren och inne­havaren icke visar skäl för sin underlåtenhet att använda firman.

Talan om hävande av registrering får föras av var och en som lider förfång av registreringen. Talan som ej grundas på 10 § första stycket 4—7 får föras även av myndighet som Konungen bestämmer och av sammanslutning av berörda näringsidkare.

17 §

Sedan dom om hävande av registrering vuimit laga kraft, skall fir­man avföras ur registret. I domen kan dock förordnas, att firman får stå kvar i registret under viss tid som skäligen behövs för att antaga ny firma och ansöka om dess registrering.

Ansvar oc/t ersättningsskyldighet m. m.

18 §

Den som uppsåttigen gör firmaintrång dömes tUl böter eller fängelse i högst sex månader.

Avser intrånget firma som är skyddad enbart på grund av registre­ring, skall icke dömas tUl straff för det intrång som skett före registre­ringsdagen.

Den som överträtt vitesförbud som meddelats enligt 15 § andra styc­ket får ej dömas till straff för intrång som omfattas av förbudet.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsägande anger brottet tUl åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

19 §

Den som uppsåtligen eUer av oaktsamhet gör firmaintrång skall ersät­ta den skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, kan ersättningen jämkas.

Avser intrånget firma som är skyddad enbart på grund av registre­ring, skall ersättning för det intrång som skett före registreringsdagen utgå endast om intrånget gjorts uppsåtligen.


 


Prop. 1974: 4                                                            6

Rätt till ersättning för skada preskriberas, om talan ej väckes inom fem år från det skadan uppkom. Rätten till ersättning med anledning av intrång i firma som är skyddad enbart på grund av registrering pre­skriberas dock icke i något fall tidigare än ett år från registreringsda­gen.

20        §

Vid överträdelse av vitesförbud som meddelats enligt 15 § första stycket kan domstol efter vad som är skäligt förordna att näringskän­netecken, som i strid mot förbudet anbragts på skylt, vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eUer dylikt, skall utplånas eller ändras så att det ej längre strider mot goda seder eller allmän ordning eller är vUseledande. Kan sådan åtgärd ej ske utan att egendom på vUken kän­netecknet anbragts förstöres eller ändras på visst sätt, får förordnas därom.

Vid överträdelse av vitesförbud som meddelats eiUigt 15 § andra styc­ket eller annars vid firmaintrång kan domstol på yrkande av den som lidit intrånget efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt in­trång besluta om åtgärd som anges i första stycket eller förordna, att egendomen skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget.

Om vitesförbud överträtts eller om brott enligt 18 § skäligen kan an­tagas föreligga, får egendom som avses i första eller andra stycket tagas i beslag i avbidan på förordnande som sägs där. Därvid gäller i tillämp­liga delar föreskrifterna om beslag i brottmål.

21 §

För intrång i firma som är skyddad enbart på grund av registrering får ej dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 18—20 § sedan registreringen hävts genom dom som vunnit laga kraft.

22 §

Föres talan om intrång i registrerad firma och gör den mot vilken talan föres gällande att registreringen bör hävas, skall domstolen på hans yrkande förklara målet vUande i avbidan på att frågan om re­gistreringens hävande slutligt prövas. Ar talan härom icke väckt, skall domstolen i samband med vUandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vUken sådan talan skall väckas.

23 §

Talan om faststäUelse, huruvida rätt tiU näringskännetecken består eller icke består eUer om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, får av domstol upptagas tiU prövning, såvida ovisshet råder om förhåUandet och denna medför förfång för käranden.

Grundas rätt till firma enbart på registrering och göres vid fastställel-setalan gäUande att registreringen bör hävas, äger 22 § motsvarande tillämpning.

24 §

Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om förbud mot användning av näringskäimetecken, om hävande av firmaregistre­ring, om firmaintrång eUer om faststäUelse enligt 23 §, väckes talan vid Stockholms tingsrätt.


 


Prop. 1974: 4                                                           7

25 §

Dom eller slutligtbeslut i mål om förbud mot användning av firma, om hävande av firmaregistrering, om firmaintrång eher om faststäUelse enligt 23 § skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till patént- och registreringsverket samt tUl annan berörd registreringsmyndighet.

Firmateckning m. m.

26 §

Firmateckning sker genom tydlig angivelse av den fullständiga firman och underskrift med namn av firmatecknare. Vid teckning av bifirma anges även firman för hela verksamheten.

Under likvidation eller konkurs skall firma tecknas med tUlägg som anger det ändrade förhållandet.

Om firmateckning gäller i övrigt vad i andra författningar är särskilt föreskrivet för olika slag av firma.

27       §

Sveriges riksbank. Svenska skeppshypotekskassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, rikets lands-hypoteksföreningar och stadshypoteksföreningar samt annan inrättning eller sammanslutning för vUken Kommgen fastställt firma har ensam­rätt till denna som om firman blivit registrerad enligt denna lag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juh 1974.

2.    Ansökan om registrering som gjorts före ikraftträdandet avgöres enligt äldre lag, om ej sökanden begär att den nya lagen tillämpas.

3.    Den nya lagen äger tillämpning även på firma som registrerats enligt äldre lag. I fråga om sådan firma gäller dock punkterna 4 och 6 nedan.

4.    Registrering som skett före ikraftträdandet får hävas enligt 16 § första stycket endast om förbud mot firmans användning kunnat med­delas enligt äldre lag.

5.    Ensamrätt som grundas på att näringskännetecken tagits i bruk före den nya lagens ikraftträdande upphör vid utgången av juni 1976, om kännetecknet ej registrerats eller blivit inarbetat dessförinnan. Detta gäller dock ej firma som består av innehavarens släktnamn eller firma för försäkringsbolag som avses i 349 § d lagen (1948: 433) om försäk­ringsrörelse.

6.    Beträffande rätt tUl ersättnmg för firmaintrång som har skett före den nya lagens ikraftträdande gäUer, förutom bestämmelsema i förord­ningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer, att rätten är förlorad, om talan ej väckes före utgången av juni 1979 eller vid den senare tidpunkt som kan följa av 19 § tredje styc­ket andra punkten nya lagen.

7.    Bestämmelserna i 21 § nya lagen äger motsvarande tUlämpning i fråga om intrång som har skett före ikraftträdandet.


 


Prop. 1974: 4                                                                         8

2    Förslag till Handelsregisterlag

Härigenom förordnas som följer,

1 §

Handelsregister föres hos länsstyrelsen.

Konungen kan förordna, att handelsregister skall föras gemensamt för två eller flera län. Vad i denna lag sägs om län gäller i sådant fall det område för vilket gemensamt handelsregister föres.

§

I handelsregister införes enskild näringsidkare och handelsbolag samt ideell förening eller stiftelse som idkar näring.

Handelsbolag skall söka registrering, innan bolaget börjar sin verk­samhet. Detsantmia gäller enskUd näringsidkare, ideell förening och stif­telse, om skyldighet att föra handelsböcker följer med verksamheten.

Enkelt bolag får införas i handelsregister i den ordning som före-skrives för handelsbolag. Vad i denna lag sägs om handelsbolag gäller även i fråga om sålunda registrerat enkelt bolag.

§

Enskild näringsidkare och handelsbolag registreras hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall drivas. Skall verksamheten drivas inom flera län, sker registrering hos länsstyrelsen i det län där huvudkontoret skall inrättas.

Ideell förening och stiftelse registreras hos länsstyrelsen i det län där föreningens eller stiftelsens styrelse har sitt säte.

Utan hinder av vad som sägs i första eller andra stycket får närings­idkaren registreras även i handelsregister för annat län där verksam­heten är avsedd att drivas.

§

Handelsregistret skall innehålla följande uppgifter om:

Enskild näringsidkare:

1.    näringsidkarens fu:ma,

2.    näringsidkarens fuUständiga namn, bostads- och postadress samt telefon,

3.    näringsverksamhetens art,

4.    den ort där huvudkontoret är inrättat samt kontorets postadress och telefon.

Handelsbolag:

1.    bolagets firma,

2.    näringsverksamhetens art,

3.    den ort där huvudkontoret är inrättat samt kontorets postadress och telefon.


 


Prop. 1974: 4                                                           9

4.    bolagsmännens fullständiga namn, bostads- och postadresser samt telefon,

5.    av vem och hur bolagets firma tecknas, när ej firman får tecknas av varje bolagsman ensam,

6.    om bolaget utgör kommanditbolag, vUken eller vilka av bolags­männen som är kommanditdelägare och beloppet av varje sådan bolags­mans utfästa insats.

Ideell förening och stiftelse:

1.    den firma under vilken föreningen eller stiftelsen idkar näring,

2.    föreningens eller stiftelsens namn, om det ej sammanfaller med firman,

3.    näringsverksamhetens art,

4.    den ort där föreningens eller stiftelsens styrelse har sitt säte samt föreningens eller stiftelsens postadress och telefon,

5.    styrelseledamöternas och, där suppleanter utsetts, deras fullstän­diga namn, bostads- och postadresser samt telefon,

6.    av vem och hur föreningens eller stiftelsens namn tecknas, om ej namnet tecknas av styrelsen ensam.

5 §

Näringsidkare registreras under den firma under vilken han driver sin verksamhet. Firma registreras enligt bestämmelserna i firmalagen (1974: 000) med iakttagande av vad som sägs i 6 och 7 §§ nedan.

6 §

Handelsbolags firma skall innehålla ordet handelsbolag eller, om kommanditdelägare finns, ordet kommanditbolag. I bifirma får dock ej intagas något av orden handelsbolag eller kommanditbolag.

§

Firma skall tydligt skilja sig från annan i samma register förut införd firma, även om firmorna ej avser verksamhet av samma eller liknande slag.

§

Har näringsidkare som införts i handelsregister meddelat prokura, får prokuran registreras under näringsidkarens firma. Prokura får dock ej registreras om den innehåller annan begränsning eller annat förbe­håll än som följer av 1 eller 2 § prokuralagen (1974: 000).

För registrerad prokura skall registret innehålla uppgift om proku-ristens fullständiga namn, bostads- och postadress samt telefon.

Har prokuristen särskilt bemyndigande att överlåta huvudmannens fasta egendom eller tomträtt eller att söka inteckning eller upplåta rät­tighet i denna, skah registret även innehålla uppgift härom. Detsamma gäller om prokuran meddelats som koUektivprokura.

9 §

Ansökan om registrering av handelsbolag göres av samtliga bolags­män.

Ansökan om registrering av ideell förening eller stiftelse göres av styrelsen.


 


Prop. 1974:4                                                                         10

Prokura registreras på ansökan av huvudmannen. Är huvudmannen handelsbolag, göres ansökan av samtliga bolagsmän.

10 §

Ansökan om registrering av näringsidkare eller prokura skall inne­hålla de uppgifter som Konungen bestämmer.

11 §

Har sökanden icke iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller finner registreringsmyndigheten annat hinder föreligga för bifall till an­sökan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att efterkomma föreläggandet, skaU ansökan av­skrivas. Underrättelse om denna påföljd skall intagas i föreläggandet.

Föreligger även efter det yttrande avgivits hinder för bifall till an­sökan och har sökanden haft tUlfälle att yttra sig över hindret, skall an­sökan avslås, om anledning ej föreligger att ge sökanden nytt föreläg­gande.

12 §

Bifalles ansökan om registrering av näringsidkare eller prokura, skall i 4 eller 8 § föreskrivna uppgifter införas i registret.

13 §

Upphör näringsidkare med sin verksamhet eller överlåtes verksam­heten eller sättes den under likvidation eller sker i annat fall ändring i fråga om uppgift som registrerats, skall anmälan härom ofördröjligen göras tUl varje länsstyrelse där registrering skett.

Anmälan göres och handlägges i den ordning som gäller för ansökan om registrering, om ej annat följer av vad nedan i denna paragraf sägs eller av vad Konungen bestämmer.

Har enskild näringsidkare avlidit, är den som har vård om boet skyl­dig att göra anmälan med anledning av dödsfallet. Har delägare i han­delsbolag avlidit, åligger anmälningsskyldigheten övriga bolagsmän. Om domstol utsett likvidator i handelsbolag, är han anmälningsskyldig be­träffande bolaget. Bolagsman som lämnat bolaget har rätt att göra anmälan om sin avgång. Återkallelse av prokura får anmälas av varje bolagsman som ej är utesluten från rätten att företräda bolaget.

Omfattar överlåtelse av näringsverksamhet även firman, skall anmä­lan om överlåtelsen göras av den nye innehavaren.

14 §

Beviljas registrering i anledning av anmälan enligt 13 §, skall änd­ringen införas i registret.

15 §

Om förbud mot användning av firma och om hävande av firma­registrering finns bestämmelser i firmalagen (1974: 000).

Menar någon i annat fall att registrering i handelsregister länder honom till förfång, får talan föras mot näringsidkaren om hävande av registreringen och om skadestånd.


 


Prop. 1974:4                                                                        11

16 §

Om avförande av firma ur registret, sedan dom om hävande av fir­maregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i firmalagen (1974: 000).

Har i annat fall genom dom som vunnit laga kraft förklarats, att införing i registret ej bort ske eller att beslut som registrerats är ogil­tigt eller att i annat fall visst förhållande som registrerats ej föreligger, skall registreringen avföras ur registret. Dom i mål som här avses skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registreringsmyndighe­ten.

Om bolagsman genom dom skihs från rätten att teckna bolagets fir­ma, skall uppgift härom registreras även om domen icke vunnit laga kraft.

Försättes näringsidkare i konkurs, skall meddelande härom samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens försorg översän­das för registrering. Har högre rätt upphävt beslut om konkurs, skall registreringen på anmälan av konkursdomaren avföras. När konkurs avslutats, skall konkursdomaren ofördröjligen översända meddelande härom för registrering.

17 §

Har registrerad näringsidkare ej under de tio senaste åren inkommit med någon anmälan till registret och kan det antagas att han upphört med sin verksamhet, skall registreringsmyndigheten på lämpligt sätt in­hämta upplysning huruvida verksamheten fortfarande utövas.

Föreligger tillförlitliga upplysningar om att näringsidkare upphört med sin verksamhet och ej ämnar återupptaga den, skall registrerings­myndigheten genast avföra näringsidkaren ur registret. Om upplysning ej erhålles att verksamheten fortfarande bedrives, skall myndigheten genom kungörelse som sägs i 18 § anmana näringsidkaren att låta höra av sig inom sex månader från kungörelsens utfärdande. Erhålles ej före fristens utgång upplysning att verksamheten alltjämt bedrives, skall nä­ringsidkaren avföras ur registret.

18 §

Registrering eller avförande ur registret skall genom registrerings­myndighetens försorg ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tid­ningar och i tidning med allmän spridning inom den ort där närings­verksamheten utövas eller är avsedd att utövas. Vad nu sagts skall ej gälla, när registrering eller avförande sker efter anmälan av konkurs­domaren.

19 §

Registrering eller avförande ur registret som kungjorts i ortstidning skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om ej av omständig­heterna framgår att han varken haft eller bort ha vetskap därom.

20 §

För registrering skall erläggas avgift som Konungen fastställer.

21 §

Talan mot registreringsmyndighetens beslut, varigenom ansökan om eller anmälan för registrering avskrivits eller registrering vägrats, föres


 


Prop. 1974: 4                                                                       12

hos kammarrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. I samma ordning föres talan mot beslut enligt 17 §.

22 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan eller anmälan tUl registreringsmyndig­heten eller i handling som fogas därvid dömes till böter, om ej gär­ningen är belagd med straff i brottsbalken.

Den som försummar föreskriven ansökan eller anmälan eller, där sådan ansökan eller anmälan avskrivits eller avslagits eller registrering hävts, försummar att göra ny föreskriven ansökan eller anmälan, dömes till böter, högst femhundra kronor.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

2.    Firma som registrerats enligt äldre lag får utan hinder av vad i 6 § nya lagen sägs behållas oförändrad till utgången av juni 1984.

3.    Firma som registrerats enligt äldre lag får utan hinder av vad i 7 § nya lagen sägs behållas oförändrad. Om näringsidkare därigenom kan blandas samman vid registrets förande, kan registreringsmyndig­heten i registret föra in en särskUjande ortsangivelse eller annat förtyd­ligande.

3    Förslag till Prokuralag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Har näringsidkare som registrerats i handelsregister åt annan givit fullmakt, som uttryckligen förklarats vara prokura (handelsfullmakt), eller har han på annat sätt angivit någon som sin prokurist, får denne i allt som gäller huvudmannens näringsverksamhet handla på hans väg­nar och teckna hans firma. Prokuristen får dock ej utan särskUt be­myndigande överlåta huvudmannens fasta egendom eller tomträtt eller söka mteckning eller upplåta rättighet däri.

Skriftlig prokura medför behörighet för prokuristen att företräda hu­vudmannen inför domstolar och andra myndigheter.

Om registrering av prokura finns bestämmelser i handelsregisterlagen (1974: 000).

2 §

Prokura får meddelas flera personer på sådant sätt att den endast kan begagnas av dem gemensamt (koUektivprokura).

Den behörighet som enligt derma lag tillkommer prokurist kan icke med laga verkan mot tredje man som är i god tro inskränkas tUl viss tid eller på annat sätt begränsas.


 


Prop. 1974: 4                                                          13

§

Prokurist bör teckna fimian med ett tillägg som anger prokuraupp-draget (per prokura, p. p. eller annan förkortning av dessa ord). I övrigt gäller om firmateckning bestämmelserna i firmalagen (1974: 000).

§

Prokurist får ej överlåta prokuran på annan person.

6 §

Prokura kan när som helst återkallas. Huvudmannens död medför ej att prokuran upphör att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

4    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1837: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas att lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsre­gister, firma och prokura skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1974.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning tUl föreskrift som ersatts genom bestämmelse i firmalagen (1974: 000), handelsregis­terlagen (1974: 000) eUer prokuralagen (1974: 000), skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

5    Förslag till

Lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)

Härigenom förordnas att 52 § vammärkeslagen (1960: 644)i skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1974.

6    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot il­lojal konkurrens

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1931: 152) med vissa bestäm­melser mot illojal konkurrens dels att 9 § skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 9 § skall utgå, dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse av 52 § 1963: 526. « Senaste lydelse av 9 § 1960: 731.


 


Prop. 1974:4


14


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


11 ¥

Berättigad ätt anställa talan enligt denna lag är:


1)   i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet el­ler förebild obehörigen använts el­ler röjts;

2)  i de uti 6 och 7 §§ omförmäl-da fall varje näringsidkare, som frambringar, tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras, eller medde­lar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgi­vare, där ej gämingen skett med dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sam­manslutning för främjande av yr­kesintressen, såframt näringsidka­re, varom nu nämnts, äro före­trädda inom sammanslutningen och denna äger att kära inför dom­stol; samt

3)  i de uti 9 § avsedda fall den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för brott, var­om i denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda fall dock endast efter angivelse av den, som, enligt vad under 1) eller 3) sägs, äger anställa talan i anledning av sådant brott.


1)   i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet el­ler förebild obehörigen använts el­ler röjts; samt

2)    i de uti 6 och 7 §§ omför-mälda fall varje näringsidkare, som frambringar, tUlverkar eller håller till salu varor eller utför ar­bete av samma eller liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras, eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken skolat tagas, ävensom den anställ­des arbetsgivare, där ej gäriungen skett med dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning för främ­jande av yrkesintressen, såframt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslut­ningen och denna äger att kära in­för domstol.

Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för brott, var­om i denna lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock en­dast efter angivelse av den, som, enligt vad under 1) sägs, äger an­ställa talan i anledning av sådant brott.


Denna lag träder i kraft den 1 jtUi 1974.

= Senaste lydelse 1970:413.


 


Prop. 1974:4


15


7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 705) om aktiebolag dels att 6, 8, 11, 19 och 29 §§, 190 § 1 och 2 mom., 191 §, 192 § 1 och

2 mom. samt 193, 194, 195 § 2 och 4 mom., 200—202 och 206 §§

skall ha nedan angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 32 a §, av nedan angivna

lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6 §1

Stiftelseurkunden skall innehålla överenskommelse om bildande av aktiebolag för idkande av verksamhet under viss angiven firma enligt de bestämmelser som upptagas i förslaget till bolagsordning. Föremålet för bolagets verksamhet skall angivas till sin art.


Aktiebolags firma skall innehål­la ordet aktiebolag. Firman skall tydligt skilja sig från andra förut i aktiebolagsregistret eller filialre­gistret införda, ännu bestående fir­mor, så ock från oregistrerad firma, vilken upptagits i stiftel­seurkund som blivit av registre­ringsmyndigheten godkänd efter vad i 190 § 1 mom. sägs, där ej godkännandet förfallit enligt 191 § eller bolaget registrerats under an­nan firma än den i stiftelseurkun­den upptagna.


Aktiebolags firma skall inne­hålla ordet aktiebolag. Finnan skall tydligt skilja sig från andra förut i aktiebolagsregistret eller fi-halregistret införda, ännu be­stående firmor, så ock från ore­gistrerad firma, vilken upptagits i stiftelseurkund som blivit av re­gistreringsmyndigheten godkänd efter vad i 190 § 1 mom. sägs, där ej godkännandet förfallit enligt 191 § eller bolaget registrerats un­der annan firma än den i stiftel­seurkunden upptagna. För registre­ring av aktiebolags firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firma­lagen (1974: 000).

Sedan bolaget bildats, kan sty­relsen antaga bifirma. Vad i andra stycket sägs om firma gäller även bifirma. Ordet aktiebolag får dock ej intagas i bifirma.


8 § Bolagsordningen skall angiva:

1.  bolagets firma;

2.  föremålet för bolagets verksamhet;

3.  aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolags­ordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;

' Senaste lydelse 1955:384.


 


Prop. 1974: 4                                                          16

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4.   akties nominella belopp;

5.   den ort inom riket, där bolagets styrelse skaU hava sitt säte;

6.   antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revisor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola tillsättas;

7.   huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vUka enligt 126 § skola förekomma å stämma som i 121 § sägs, el­ler, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

8.   tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 121 § sägs, skaU bestämmas tUl viss månad eller två på varandra följande månader inom sex månader från nästföregående rä­kenskapsårs utgång; samt

9.   det sätt, varpå kallelse tiU bolagsstämma skall ske och andra med­delanden bringas till aktieägamas kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.

Skall bolagets firma registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse angivas i bolagsordningen.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så­lunda bestämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

11                                                                           §
Stiftelsekungörelsen skall inne-
Stiftelsekungörelsen skall inne­
hålla de bestämmelser, som äro
hålla de bestämmelser, som äro
intagna i stiftelseurkunden eiUigt 6
Intagna i stiftelseurkunden enligt 6
och 7 §§, i förslaget tUl bolagsord-
och 7 §§, i förslaget tiU bolagsord­
ning enligt 8 § första stycket 3 och
ning enligt 8 § första stycket 3 och
4 samt 9 § 1 mom. och i teck-
4 och andra stycket samt 9 § 1
ningslistan enligt 10 § första styc-
mom. och i tecknmgslistan enhgt
ket 1—4. Ur kungörelsen må dock
10 § första stycket 1—4. Ur kun-
uteslutas vad stiftelseurkunden in-
görelsen må dock uteslutas vad
nehåUer om andra viUkor beträf-
stiftelseurkunden innehåller om
fande tillskott eller övertagande
andra villkor beträffande tUlskott
än antalet aktier eller annat veder-
eller övertagande än antalet aktier
lag, som skall lämnas, och om
eller annat vederlag, som skall läm-
grunden tUl gottgörelse eUer tiU
nas, och om grunden till gottgö-
särskild förmån eller rättighet.
relse eUer till särsldld förmån eller

rättighet.   .

Stiftelsekungörelsen skall, där granskiung skett enligt 13 §, angiva detta, så ock, där avskrift av de rörande bestämmelse som avses i 7 § upprättade handlingarna insänts tUl registreringsmyndigheten enligt 13 §, innehålla uppgift därom.

19 §

Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom den i teckningslistan föreskrivna tiden eller å stämma, tiU vilken frågan uppskjutits enligt 23 §, vare aktieteckningen icke vidare bin­dande.


 


Prop.1974:4


17


 


Nuvarande lydelse

Samma lag vare, där genom la-gakraftägande beslut frågan om bolagets registrering enligt 191 § förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit av­slagen.


Föreslagen lydelse

Samma lag vare, där genom la-gakraftägande beslut frågan om bolagets registrering enligt 191 § förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit av­skriven eller avslagen.


 


29 § Har styrelsen, verkställande direktör eller arman ställföreträdare, som avses i 87 §, ingått avtal för orestrerat bolag, vare avtalet, där registre­ring sker, gällande från registreringen, såvida icke den med vUken av­talet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge        Den med vilket avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kom-     frånträda avtalet, innan det kom-

mit eller enligt vad i 204 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att bolaget registrerats. Visste han att bolaget var oregi-Strerat, må han dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträ­da avtalet i annat fall än då an­sökan om registrering icke gjorts inom den i 32 § stadgade tiden el­ler då ansökan, som gjorts inom denna tid, av registreringsmyndig­heten avslagits.


mit eller enligt vad i 204 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att bolaget registrerats. Visste han att bolaget var oregistre­rat, må han dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avta­let i annat fall än då ansökan om registrering icke gjorts inom den i 32 § stadgade tiden eller då an­sökan, som gjorts inom denna tid, av registreringsmyndigheten avskri­vits eller avslagits.


Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenhgt sätt avsänts till ställföreträdare, som ingått avtalet, eUer tUl annan, som ut­setts att vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan humvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter han att inom skälig tid giva be­sked, skall han vara bunden av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

32 a §

Beslut om antagande av bifirma får anmälas för registrering av styrelsen eller verkställande direk­tören. Har bifirma antagits innan ansökan om bolagets registrering gjorts, kan anmälan upptagas i an­sökningen. Vid anmälan skall fo­gas två avskrifter av protokoll som bestyrker anmälningen.

2   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop.1974:4


18


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


190 §

1 mom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat, eller finnes någon av dessa handlingar eljest innehålla något, som strider mot denna lag eller arman lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydlig eller vUseledsmde, eller hava föreskrif­terna i 14 § icke iakttagits eller har stadgad avgift ej erlagts, varde godkännande av nämnda hand­lingar för registrering av bolaget vägrat.

1 mom. Har vid upprättadet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat, eller finnes någon av dessa handhngar eljest innehålla något, som strider mot denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydlig eller vilseledande, eller hava föreskrif­terna i 14 § icke iakttagits eller har stadgad avgift ej erlagts, skola stiftarna föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse. Föreläggandet skall till­ställas stiftarombudet.

Underlåta stiftarna att efter­komma föreläggandet, skall an­sökningen om stiftelsehandlingar­nas godkännande avskrivas. Un­derrättelse om denna påföljd skall intagas i föreläggandet.

Föreligger även efter det ytt­rande avgivits hinder för bifall till altsökningen och hava stiftarna haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall godkännande av stif­telsehandlingarna vägras, om an­ledning ej föreligger att giva stif­tarna nytt föreläggande.

Meddelas godkännande, skall registreringsmyndigheten tillställa stiftar­ombudet det ena exemplaret av ansökningen och stiftelsehandlingama med åtecknat bevis om godkännandet samt huvudskriften av handlingar, som av stiftarna inlämnats rörande bestämmelse varom förmäles i 7 §.

2 mom. Godkännande av teckningslista eller kungörelse, som upprät­tats sedan bolagsstämma fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må ej givas, innan ökningsbeslutet registrerats.

Har registrering av ökiungsbe-   Har registrering av ökningsbe-

slutet vägrats eUer har vid upprat-     slutet vägrats eller har vid upprät-

tandet av teckningslistan eller kungörelsen icke iakttagits vad i 52 § och 182 § 1 mom. sägs eller möter eljest hinder mot godkän­nande eller har stadgad avgift ej erlagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras.

tandet av teckningslistan eller kungörelsen icke iakttagits vad i 52 § och 182 § 1 mom. sägs eUer möter eljest hinder mot godkän­nande eller har stadgad avgift ej erlagts, skall ansökan om godkän­nande av nämnda handlingar av registreringsmyndigheten behand­las enligt föreskrifterna i 1 mom

' Senaste lydelse 1971: 591. ' Senaste lydelse 1973:303.


 


Prop. 1974: 4


19


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Meddelas godkännande, skola det ena exemplaret av ansökningen samt huvudskriften av teckningslistan och kungörelsen med åtecknade bevis om godkännandet återställas till bolaget.

Bestämmelserna i detta moment äga motsvarande tillämpning när sty­relsen beslutar om kapitalökning efter bemyndigande av bolagsstämman.

191 §*

Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten tUl stiftarombudet ofördröjligen avlåta skrivelse med anmaning att framställa erinran till den det veder­bör att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sökes ej registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtits, skall myn­digheten förklara frågan om bolagets registrering förfallen.

Har frågan om bolagets registre-     Har frågan om bolagets registre-

ring förklarats förfallen eller an-     ring förklarats förfallen eller an-

sökan om registrering avskrivits eller avslagits, vare, sedan beslutet därom vunnit laga kraft, godkän­nande, som meddelats enligt 190 § 1 mom., förfallet.

sökan om registrering avslagils, vare, sedan beslutet därom vuimit laga kraft, godkännande, som meddelats enligt 190 § 1 mom., förfallet.


192 §

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av aktiebolag eller i fråga om upprättande av hand­ling, som skall fogas vid sådan an­sökan, icke iakttagits de föreskrif­ter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut om antagande av bolagsordning eller om bildande av aktiebolag icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller hinder mot registre­ring av bolaget eljest möta på gmnd av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författ­ning, skall registrering vägras. Vad de vid ansökningen fogade handlingarna innehålla må dock ej, såvitt dessa handlingar god­känts av registreringsmyndigheten, föranleda vägran av registrering, därest icke i fråga om bestäm­melse som avses i 7 §, med hänsyn till upplysningar vilka ej framgått av de handlingar som förut prö­vats av myndigheten, väsentlig fel­aktighet finnes föreligga.

« Senaste lydelse 1971: 591.


1 mom. Hava vid ansökan om registrering av aktiebolag eller i fråga om upprättande av hand­ling, som skaU fogas vid sådan an­sökan, icke iakttagUs de föreskrif­ter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut om antagande av bolagsordning eller om bildande av aktiebolag icke hava tillkonunit i föreskriven ordning eller hinder mot registre­ring av bolaget eljest möta på grund av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författ­ning, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att efter­komma föreläggandet, skall an­sökningen avskrivas. Underrättelse om denna påföljd skall intagas i föreläggandet.

Föreligger även efter det ytt­rande avgivUs hinder för bifall till ansökningen och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om anledning ef föreligger att giva sökanden nytt föreläggande.


 


Prop.1974:4

Nuvarande lydelse

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upp­rättande av handling, som skaU fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stad­gade, eller prövas beslut, som an-mäles för registrering, icke hava tUlkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag el­ler eljest strida mot lag eller för­fattning eller mot bolagsordningen eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydligt eller vUseledande, skall registrering väg­ras. Är annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstänuno-beslut, som avses i 138 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakt­tagits, vare det dock ej hinder mot registrering, sedan tid för anstäl­lande av klandertalan utgått utan att talan instämts.

Har styrelsen enligt 63 § fattat beslut om aktiekapitalets öknmg, skall vad i 1 mom. andra punkten stadgas äga motsvarande tUlämp­ning, då registrering sökes av bo­lagsstämmans beslut om godkän­nande av ökningsbeslutet.


20

Föreslagen lydelse

Vad de vid ansökningen fogade handlingarna innehålla må dock ej, såvitt dessa handlingar god­känts av registreringsmyndigheten, föranleda vägran av registrering, om icke fråga är om bolagets firma eller myndigheten, när det gäller bestämmelse som avses i 7 §, med hänsyn till upplysningar som ej framgått av de förut prövade handlingarna finner väsentlig fel­aktighet föreligga.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upp­rättande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som fin­nas för varje särskUt fall stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering, icke hava tUlkom­mit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med före-skriftema i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning el­ler mot bolagsordningen eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydligt eller vilsele­dande, skall vad i 1 mom. första, andra och tredje styckena är före­skrivet om registreringsmyndighe­tens behandling av ansökan äga motsvarande tiUämpning. Är an­nan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobeslut, som av­ses i 138 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna före­skrifter om särsldld röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare det ej hinder mot registrering, sedan tid för anställande av klandertalan utgått utan att talan instämts.

Har styrelsen enligt 63 § fattat beslut om aktiekapitalels ökning, skall vad i 1 mom. fjärde stycket stadgas äga motsvarande tillämp­ning, då registrering sökes av bo­lagsstämmans beslut om godkän­nande av ökningsbeslutet.


 


Prop. 1974: 4                                                                       21

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

193 §5 BevUjas aktiebolags registrering, late registreringsmyndigheten i re­gistret införa:

1.    dagen för beslutet om bolagets bildande;

2.    bolagets firma;

3.    föremålet för bolagets verksamhet, så ock, i den mån med bolagets verksamhet ej åsyftas beredande av vinst åt aktieägarna, verksamhetens syfte samt bestämmelserna om användandet av vinst å verksamheten och av bolagets behållna tUlgångar vid dess upplösning;

4.    det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna och verkstäl­lande direktör lämnade uppgiften, aktiekapitalet uppgår, så ock, där ak­tiekapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestänunas tUl lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;

5.    akties nominella belopp;

6.    det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktieka­pitalet, samt, där aktiekapitalet ej till fullo inbetalats, inom vilken tid återstående inbetalning skall fullgöras;

7.    där aktiekapitalet icke blivit tUl fullo inbetalt, sammanlagda no­minella beloppet av de aktier som enhgt samma uppgift tUl fiUlo inbeta­lats;

8.    den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

9.    bolagels postadress;

 

10.   tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

11.   det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra med­delanden skola bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

12.   varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande direktörs och vice verkställande direktörs så ock, där eljest någon ensam eUer i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;

13.   av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen; samt

14.   där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisors­suppleant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor, uppgift om hans fullständiga namn och hemvist.

Upptager ansökningen anmälan om antagande av bifirma, skall även denna införas i registret och den del av verksamheten angivas för vilken bifirman skall använ­das. Den ena av de enligt 32 a § ingivna avskrifterna av protokoll skall förses med bevis om regi­streringen och återställas till bola­get.

Innehåller bolagsordnmgen bestämmelse eller förbehåll, varom förmä­les i 9 § 1 mom. första, andra, tredje eller fjärde stycket eller 177 §, varde anmärkning om bestämmelsen eller förbehåUet införd i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 9 § 1 mom. tredje stycket skall till-

» Senaste lydelse 1973: 303.


 


Prop. 1974:4                                                           22

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

lika angivas det belopp, till vilket aktier av olika slag utgivits och må kunna utgivas. Är förbehållet sådant som i 177 § sägs, skall antalet bundna och antalet fria aktier införas i registret jämlikt den av styrelse­ledamöterna och verkställande direktör därom lämnade uppgiften.

Har i stiftelseurkunden intagits bestämmelse som avses i 7 §, varde ock anmärkning om sådan bestämmelse införd i registret.

Det ena av de till registreringsmyndighelen ingivna exemplaren av den å konstituerande stämman antagna bolagsordningen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas till detta. De lis­tor, vara aktieteckningen ägt rum, skola ock återställas till bolaget.

Där å konstituerande stämman ändring i bestämmelse som avses i 7 § beslutats, skall den ena av de jämlikt 32 § femte stycket ingivna avskrif­terna av stiftelseurkunden återslällas till bolaget försedd med påskrift att den företetts i ärendet om bolagets registrering.

194 §

Göres, efter det aktiebolag re- Göres, efter det aktiebolag re-

gistrerats,   anmälan   om   förhål-     gistrerats, anmälan för registrering lande, som enligt denna lag skall     enligt denna lag, skall, där regi-anmälas för registrering, skall, där     strering beviljas, vad sålunda an-registrering bevUjas, vad sålunda     malts anmärkas i registret, anmälts aiunärkas i registret. Av­ser anmälan ändring av aktiebo­lags firma, skall ny, fullständig in­skrivning rörande bolaget göras i registret.

Sker registrering på gmnd av anmälan i fall, då protokollsavskrift el­ler, jämlikt 65 § fjärde stycket, annan handling skall i två exemplar ingi­vas i ärendet, skall det ena av dessa, försett med bevis om registreringen, återställas till bolaget. Har i beslut om aktiekapitalets ökning intagits be­stämmelse som i 50 § första stycket omförmäles, skall tillika huvudskrif­ten av berättelser och yttrande ävensom av övriga handlingar, som ingi­vits enligt 51 §, förses med påskrift att de företetts i ärendet.

Har handling ingivits i såväl huvudskrift som avskrift, skall huvud­skriften återställas. Där registrering sker på gmnd av anmälan enligt 61 §, 62 § 1 mom. eller 63 §, skola ock de listor, vara aktieteckiungen ägt mm, återställas.

195     §

2 mom. Har i fall, då beslut om 2 mom. Har i fall, då beslut om
ökning av aktiekapitalet innehål-
ökning av aktiekapitalet innehål­
ler bestämmelse om muiimiteck-
ler bestämmelse om minimiteck-
ning, registreringsanmälan enligt
ning, registreringsanmälan enligt
61 § icke gjorts inom föreskriven
61 § icke gjorts inom föreskriven
tid, skall registreringsmyndigheten
tid, skall registreringsmyndigheten
tiU bolaget avlåta skrivelse med
tUl bolaget avlåta skrivelse med
aimianing att inom en månad där-
anmaning att inom en månad där­
efter inkomma med sådan anmä-
efter inkomma med sådan anmä-

• Senaste lydelse 1971: 591.


 


Prop. 1974:4


23


 


Nuvarande lydelse

lan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbe­slutet förfallet. Sedan beslutet om förklarmgen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grand av förklaringen den tidi­gare anteckningen om ökningsbe­slutets registrering avföres ur re­gistret.


Föreslagen lydelse

lan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut anmälan avskrivits eller re­gistrering vägrats, skall myndighe­ten förklara ökningsbeslutet förfal­let. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förkla­ringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret.


4 mom.'' Har styrelsen enligt 63 § fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må registrering på grand av anmälan enligt 61 eller 62 § ej ske förrän bolagsstämmans godkännande av ökningsbeslutet registrerats.


Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex månader efter det registreringsmyndigheten god­känt ökningsbeslutet och de i 63 § andra stycket omförmälda hand­lingarna, skall myndigheten till bo­laget avlåta skrivelse med anma­ning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Ef­terkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, skall myndig­heten förklara frågan om aktieka­pitalets ökning förfallen.


Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex månader efter det registreringsmyndigheten god­känt ökningsbeslutet och de i 63 § andra stycket omförmälda hand­lingarna, skall myndigheten till bo­laget avlåta skrivelse med anma­ning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Ef­terkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut anmälan avskrivits eller registre­ring vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen.


200 §8


Företer aktiebolags registrerade firma likhet med en i handelsre­gister, föreningsregister, aktiebo­lagsregistret, filialregistret, försäk­ringsregistret, bankregistret eller sparbanksregister tidigare införd firma, och lider därigenom inne­havaren av sistnämnda firma för­fång, äge han hos domstol föra ta­lan om förbud för aktiebolaget att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd. Rätt till sådan talan mot aktiebolag äge ock annat aktiebolog  vars firma


Om förbud mot användning av jirma och om hävande av firmare­gistrering finns bestämmelser i fir­malagen (1974: 000).


' Senaste lydelse 1971: 591. « Senaste lydelse 1955:384.


 


Prop. 1974:4


24


 


Nuvarande lydelse

senare registrerats, där tidigare godkännande av firman då var gäUande enligt 6 §.

Menar någon eljest, att en i ak­tiebolagsregistret verkställd in­skrivning länder honom till för­fång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd föras vid domstol.


Föreslagen lydelse

Menar någon i annat fall än som avses i första stycket, att en i aktiebolagsregistret verkställd in­skrivning länder honom till för­fång, må talan om registreringens hävande samt om skadestånd föras vid domstol.


201 §


Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogUtigt, eller alt eljest visst förhål­lande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på anmälan av part i registret antecknas, att på nämnda gmnd den tidigare an­teckningen avföres ur registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om av­trädande av aktiebolags egendom till konkurs eller om inledande för aktiebolag av ackordsförhandling utan konkurs, av överrätt förkla­rat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad i för­sta stycket stadgas. Har ackords­förhandlingen upphört, gälle ock vad nu är sagt, där den ej förfallit på grund av att konkurs inträffat.

Vid anmälan enligt första styc­ket eller andra stycket första punkten skall fogas avskrift av do­men eller utslaget, så ock i fall, som i första stycket sägs, laga-kraftbevis.   I   fall,   som   avses   i


Om avförande av firma ur re­gistret, sedan dom om hävande av firmaregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i firma­lagen (1974: 000).

Har / anitat fall än som avses i första stycket genom lagakraftä­gande dom förklarats, att en i re­gistret gjord inskrivning ej bort ske eher att beslut, som registre­rats, är ogiltigt, eller att eljest visst förhållande, varom inskriv­ning skett, ej föreligger, skall i re­gistret antecknas, att på nämnda grund den tidigare anteckningen avföres ur registret. Sådan dom skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registrerings­myndigheten.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om av­trädande av aktiebolags egendom till konkurs eller om inledande för aktiebolag av ackordsförhandling utan konkurs, av överrätt förkla­rat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan av konkursdo­maren i registret göras anteckning enligt vad i andra stycket stadgas. Har ackordsförhandlingen upp­hört, gälle ock vad nu är sagt, där den ej förfallit på grund av att konkurs inträffat.


 


Prop. 1974:4                                                                           25

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

andra stycket andra punkten, skall vid anmälningen fogas avskrift av protokoll eller annan handling, som visar att ackordsförhandling­en upphört efter vad där sägs.

202 §9 Vad i aktiebolagsregistret införes, med undantag av meddelande om konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, varom förmäles i 169 §, skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröjligen kungöras i allmänna tidningarna.

Där i annat fall än i 201 § andra Där   i   annat  fall   än   i   201 §

stycket avses i registret antecknas, tredje stycket avses i registret an-
att tidigare anteckning avföres där- tecknas, att tidigare anteckning
ur, skall kungörelse därom äga avföres därur, skall kungörelse
rum efter vad ovan sägs.
            därom  äga  rum  efter  vad  ovan

sägs.

Anmälningar och ansökningar med därvid fogade handlingar skola, särsldlt för varje bolag, förvaras såsom bUagor till aktiebolagsregistret.

206 §10

Mot beslut i tiUståndsärende, vara 3, 75 b, 77, 79, 88, 107, 147 eUer 149 § äger tUlämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag i annat fall än enligt 75 b § föres hos kammarrätten genom besvär.

Äro stiftarna missnöjda med be- Äro stiftarna missnöjda med be-

slut, varigenom godkännande för slut, varigenom ansökan om god-
registrering vägrats enligt 190 § 1 kännande för registrering av skri­
mom., eller är bolaget missnöjt vits eller sådant godkännande väg-
med beslut varigenom sådant god- råts enligt 190 § 1 mom., eller är
kännande vägrats enligt nämnda bolaget missnöjt med beslut om
paragraf 2 eller 3 mom., må, vid avskrivning eller beslut varigenom
talans förlust, sist inom två måna- godkännande vägrats enligt nämn­
der från beslutets dag besvär där- da paragraf 2 eller 3 mom., må,
över anföras hos kammarrätten. vid talans förlust, sist mom två
Rätt tUl sådan talan tUlkomme månader från beslutets dag besvär
ock sökande, som är missnöjd däröver anföras hos kammarrät-
med beslut, varigenom registrering ten. Rätt tUl sådan talan tillkom-
vägrats enligt 192 §.
                   me ock sökande, som är missnöjd

med beslut, varigenom ansökan eller anmälan avskrivits eller regi­strering vägrats enligt 192 §.

Över beslut av registreringsmyndigheten enligt 173 a § samt över be­slut om sådan förklaring, som avses i 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 §,

» Senaste lydelse 1973: 397. " Senaste lydelse 1973: 303.


 


Prop. 1974: 4                                                                          26

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

197 § och 199 §, så ock över beslut om jämkning av bolagsordning en­ligt 198 § 1 mom. må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i tredje stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

8    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

dels att 4, 6, 7 och 100 §§, 101 § 1 mom., 102 §, 103 § 1 mom., 104, 105 a och 110 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 §

Ekonomisk förening registreras hos länsstyrelsen i det län, där för­eningens styrelse enligt stadgarna har sitt säte.

Hos varje länsstyrelse skall föras föreningsregister för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är föreskrivet.

Konungen kan förordna, att föreningsregister skall föras ge­mensamt för två eller flera län. Vad i denna lag sägs om län gäller även område fÖr vilket gemensamt föreningsregister föres.

6 § Föreningens stadgar skola angiva:

1.    föreningens firma;

2.    ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art;

3.    den ort inom riket, där föreningens styrelse skall hava sitt säte;

4.    den insats med vUken varje medlem skall deltaga i föreningen, hum insatsema skola göras samt huruvida medlem må deltaga i för­eningen med högre belopp än enkel insats;

5.    där regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende av­gifter tUl föreningen skola förekomma, avgifternas belopp eUer de hög­sta belopp vartill de må bestämmas;

6.    antalet styrelseledamöter och revisorer eller det högsta och lägsta antal vartill de skola uppgå samt, om för styrelseledamöter eller reviso­rer skola finnas suppleanter, enahanda uppgift beträffande dem, tiden


 


Prop. 1974:4                                                                         27

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

för styrelseledamots, revisors och suppleants uppdrag, så ock, där styrel­seledamot, revisor eller suppleant skall utses på annat än i denna lag an­givet sätt, huru tUlsättning skall ske;

7.    där fuUmäktige skola finnas på sätt i 62 § sägs, deras befogenhet, huru de skola utses och tiden för deras uppdrag;

8.    föreningens räkenskapsår;

9.    det sätt, varpå kallelse till föreningsstämma skall ske och andra meddelanden bringas tUl medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; saml

10.    de gmnder, enligt vilka skaU förfogas över uppkommen vinst, så
ock huru vid föreningens upplösning skall förfaras med föreningens be­
hållna tillgångar.

Skall föreningens firma registre­ras på två eller flera språk, skall varje lydelse angivas i stadgarna.

7 §

Föreningens firma skall innehålla orden "ekonomisk" och "förening" eller förkortningen "ek. för.".

I firman må ej ordet "bolag" eller eljest något, som betecknar ett bo­lagsförhållande, intagas på sådant sätt att därav kan föranledas det miss­taget att firman innehaves av ett bolag.

Firman  skall  tydligt  skilja sig     Firman  skall  tydligt skilja  sig

från andra hos länsstyrelsen fömt från andra hos länsstyrelsen förut
registrerade ännu bestående för- registrerade ännu bestående för­
eningsfirmor,
                               eningsfirmor.  För registrering av

förenings firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen (1974: 000).

Ej må någon annan än ekonomisk förening i sin firma använda ut­trycket ekonomisk förening eller förkortning därav.

Föreningens styrelse kan antaga bifirma. Vad i andra och tredje styckena sägs om firma gäller även bifirma. Uttrycket ekonomisk förening eller förkortning därav får ej intagas i bifirma.

9a §

Beslut om antagande av bifirma får anmälas för registrering av styrelsen eller dess ordförande. Har bifirma antagits innan an­sökan om föreningens registrering gjorts, kan anmälan upptagas i an­sökningen. Vid anmälan skall fo­gas två avskrifter av protokoll som bestyrker anmälningen.


 


Prop. 1974:4


28


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


100 §1


Hava vid ansökan om eUer an­mälan för registrering eller i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan eller anmälan, icke iakttagits de före­skrifter, som finnas för varje sär­skilt fall meddelade, eller prövas föreningens stadgar eller beslut, som anmäles för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstäm­melse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning eller i något viktigare hänseende hava otydlig eller vilse­ledande avfattning, skall registre­ring vägras. Är annan gmnd tUl sådan klandertalan mot förenings­stämmobeslut, som avses i 69 § 1 mom. andra stycket, än att vid be­slutet i denna lag eller stadgarna upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakt­tagits, vare det dock ej hinder mot registrering sedan tid för väc­kande av klandertalan utgått utan alt talan anställts.

Registrering skall ock vägras, där för registrering anmäles beslut om sådan ändring av stadgarna, att styrelsens säte skall flyttas från ett län till ett annat, och länssty­relsen i det senare länet på förfrå­gan    meddelar,    att   föreningens

> Senaste lydelse 1971: 603.


Hava vid ansökan om eller an­mälan för registrering eller i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan eller anmälan, icke iakttagits de före­skrifter, som finnas för varje sär­skilt faU meddelade, eUer prövas föreningens stadgar eller beslut, som anmäles för registrering, icke hava tUlkonmiit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstäm­melse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eUer författning eller i något viktigare hänseende hava otydlig eller vilse­ledande avfattning, skaU sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att efter­komma föreläggandet, skall an­sökningen eller anmälningen av­skrivas. Underrättelse om denna påföljd skall intagas i föreläggan­det.

Föreligger även efter det ytt­rande avgivits hinder mot registre­ring och har sökanden haft till­fälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om an­ledning ej föreligger att giva sö­kanden nytt föreläggande.

Är annan gmnd till sådan klan­dertalan mot föreningsstämmobe­slut, som avses i 69 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller stadgarna upp­tagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakt­tagits, vare det ej hinder mot re­gistrering sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att ta­lan anstäUts.

Registrering skall vägras, där för registrering anmäles beslut om sådan ändring av stadgarna, att styrelsens säte skall flyttas från ett län till ett annat, och länsstyrelsen i det senare länet på förfrågan meddelar,   alt   föreningens   firma


 


Prop. 1974:4


29


Föreslagen lydelse

jämlikt stadgandet i 7 § tredje stycket utgör hinder för förening­ens upptagande i detta läns för­eningsregister.

Nuvarande lydelse

firma jämlikt stadgandet i 7 § tredje stycket utgör hinder för för­eningens upptagande i detta läns föreningsregister.

Vägras registrering, skall länsstyrelsen ofördröjligen tUl sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skä­len därför.

101 § 1 mom. BevUjas förenings registrering, late länsstyrelsen i registret införa:

1.    föreningens firma;

2.    ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art;

3.    den ort, där föreningens styrelse har sitt säte;

4.    föreningens postadress;

5.    föreningens räkenskapsår;

6.    varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest nå­gon ensam eller gemensamt med annan är bemyndigad att teckna för­eningens firma, dennes fullständiga namn och hemvist; samt

7.    av vilka och huru föreningens firma skall tecknas, där den ej teck­nas allenast av styrelsen.

Upptager ansökningen anmälan om antagande av bifirma, skall även denna införas i registret oc/t den del av verksamheten angivas för vilken bifirman skall använ­das.


102 §2

Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmare­gistrering finns bestämmelser i fir­malagen (1974: 000).

Företer förenings registrerade firma likhet med en i handelsre­gister, föreningsregister, aktie­bolagsregistret, filialregistret, för­säkringsregistret, sjukkasseregister, understödsföreningsregister, sam­bruksföreningsregistret, bankre­gistret eller sparbanksregister tidi­gare införd firma, och lider där­igenom innehavaren av sist­nämnda firma förfång, äge han hos domstol föra talan om förbud för föreningen att efter viss tid an­vända förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon i annat fall än som avses i första stycket, att en i registret verkstäUd inskrivning länder honom till förfång, må ta­lan om registreringens hävande samt om skadestånd föras vid domstol.

Menar någon eljest, att en i re­gistret verkställd inskrivning län­der honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd föras vid domstol.

» Senaste lydelse 1955: 385.


 


Prop. 1974:4


30


 


Nuvarande lydelse

103

1 mom. Har genom lagakraft­ägande dom förklarats, att en i re­gistret gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som regi­strerats, är ogiltigt eller att eljest visst förhållande, varom inskriv­ning skett, ej föreligger, skall på anmälan av part i registret anteck­nas, att på nämnda gnmd den tidi­gare anteckningen avföres ur re­gistret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om av­trädande av förenings egendom till konkurs eller om inledande för förening av ackordsförhandling utan konkurs, av överrätt förkla­rat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad i förs­ta stycket stadgas. Har ackords­förhandlingen upphört, gälle ock vad nu är sagt, där den ej förfallit på grund av att konkurs inträffat.

Vid anmälan enligt första styc­ket eller andra stycket första punkten skall fogas avskrift av rättens avgörande, så ock i fall, som i första stycket sägs, laga-kraftbevis. I fall, som avses i andra stycket andra punkten, skall vid anmälningen fogas avskrift av protokoll eller annan handling, som visar att ackordsförhand­lingen upphört efter vad där sägs.


Föreslagen lydelse

§

1 mom. Om avförande av firma ur registret, sedan dom om hä­vande av firmaregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i firmalagen (1974: 000).

Har i annat fall än som avses i första stycket genom lagakraft­ägande dom förklarats, att en i re­gistret gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som regi­strerats, är ogiltigt eller att eljest visst förhållande, varom inslcriv-ning skett, ej föreligger, skall i re­gistret antecknas, att på nämnda grund den tidigare anteckningen avföres ur registret. Sådan dom skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registrerings­myndigheten.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om av­trädande av förenings egendom till konkurs eller om inledande för förening av ackordsförhandling utan konkurs, av överrätt förkla­rat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan av konkursdo­maren i registret göras anteckning enligt vad i andra stycket stadgas. Har ackordsförhandlingen upp­hört, gälle ock vad nu är sagt, där den ej förfallit på grund av att konkurs inträffat.


104 § Vad i registret införes, med undantag av meddelande om konkurs el­ler ackordsförhandling utan konkurs varom förmäles i 93 §, skall genom länsstyrelsens försorg ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidning­arna som ock i tidning utgiven i den stad där länsstyrelsen har sitt säte


 


Prop. 1974:4                                                                           31

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa där allmänna påbud för staden vanligen meddelas.

Där i annat fall än i 103 §  1        Där i annat fall än i 103 §  1

mom. andra stycket sägs i registret mom. tredje stycket sägs i registret

antecknas, att tidigare anteckning antecknas, att tidigare anteckning

avföres   därur,   skall   kungörelse avföres   därur,   skall   kungörelse

därom äga rum efter vad ovan  därom äga rum  efter vad ovan

stadgas.                                                                       stadgas.

105 a §3 Mot beslut i tillståndsärende, vara 22, 29, 46 eller 76 § äger tiUämp­ning, föres talan hos Konungen genom besvär.

Den som icke åtnöjes med läns- Den som icke åtnöjes med läns-

styrelses beslut, varigenom regi- styrelses beslut, varigenom an-
strering vägrats, må sist inom två sökan om eller anmälan för regi­
månader från beslutets dag föra strering avskrivUs eller registrering
talan däremot hos kammarrätten vägrats, må sist inom två månader
genom besvär. I samma ordning från beslutets dag föra talan där-
föres talan mot beslut enligt 74 § emot hos kammarrätten genom
och mot beslut om sådan förkla- besvär. I samma ordning föres ta-
ring som avses i 103 § 2 mom.
    lan mot beslut enhgt 74 § och mot

beslut  om  sådan  förklaring som avses i 103 § 2 mom.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligl denna lag föres hos kam­marrätten genom besvär.

110 § Med dagsböter straffes

1.    styrelseledamot, likvidator eller annan, där han uppsåtligen eUer av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i anmä­lan eller ansökan tUl länsstyrelsen eUer i handling som fogas därvid eller i uppgift varom förmäles i 10 §, så ock styrelseledamot eller lik­vidator, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tUlgänglig för medlem­mar eller röstberättigade eller framlägges å föreningsstämma;

2.    styrelseledamot, där han vid upprättande av balansräkning, vinst-och förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 38 eller 81 §, uppsåtligen eller av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelserna i 40 §, 41 § 2, 3 och 4 mom., 42 § första stycket eher 43 §;

3.    likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidations-räkning eller förvaltningsberättelse, varom stadgas i 83, 86 eller 89 §, uppsåtligen eller av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som av­ses i sagda lagrum;

4.    revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller annan handling, som framlägges på föreningsstämma eller annorledes hålles tillgänglig för medlemmar eller röstberättigade, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande föreningens angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

• Senaste lydelse 1971: 603.


 


Prop. 1974: 4                                                                          32

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen,  ändå att anledning därtill föreligger;

5.    styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av vårds­löshet i strid mot bestämmelserna i 18 § låter verkställa utdelning eller utbetalning tUl medlem eUer annan;

6.    revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse att skada därav kun­nat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgö­rande av hans uppdrag;

7.    den som bryter mot vad i 7 §     7. den som bryter mot vad i 7 § sista stycket är stadgat.                         fjärde stycket är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar

Härmed förordnas att 6 och 56 §§ lagen (1948: 218) om sambruksför­eningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6 § Sambruksförenings firma skall innehålla ordet "sambruksförening".

I firman må ej ordet "bolag" el-  I firman må ej ordet "bolag" el-

ler eljest något, som betecknar ett ler eljest någol, som betecknar ett
bolagsförhållande, intagas. Firman bolagsförhållande, intagas. Firman
skall tydligt skUja sig från andra, skall tydligt skilja sig från andra,
förut registrerade, ännu bestående fömt registrerade, ännu bestående
sambruksföreningars firmor.
         sambruksföreningars  firmor.   För

registrering av sambruksförenings firma gäller i övrigt vad som före­skrives i firmalagen (1974: OOQ).

Ej må annan än sambmksförening i sin firma eller eljest vid beteck­ning av rörelsen använda ordet "sambruksförening" eller "förenings­jordbruk".

56 §

Företer sambruksförenings i re-    Om förbud mot användning av

gistret införda firma likhet med en     firma och om hävande av firmare-i handelsregister, föreningsregister     gistrering finns bestämmelser i fir-eller   aktiebolagsregistret   tidigare     malagen (1974: 000). införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han hos domstol föra


 


Prop. 1974:4                                                           33

Nuvarande lydelse                              Föreslagen lydelse

talan om förbud för föreningen att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i re- Menar någon  / annat fall än

gistret verkställd inskrivning län- som avses i första stycket, att en i

der honom till förfång, må talan registret    verkställd    inskrivning

om    registreringens    upphävande länder honom till förfång, må ta-

samt   om   skadestånd   föras   vid lan   om   registreringens   hävande

domstol.                    samt   om   skadestånd   föras   vid

domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

10    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1948: 433) om försäkringsrö­relse

dels att 6, 7, 16, 26, 170, 171, 178 och 188 §§, 288 § 4 mom., 304 § 1 och 2 mom., 305—307 §§, 308 § 2 mom. samt 312—314 och 318 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 29 a § och 191 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

6 §1 Bolagsordning för försäkringsaktiebolag skall angiva:

1.    bolagets firma;

2.    föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huru­vida verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som ålerförsäkring;

3.    beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk­samhet;

4.    aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolags­ordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;

5.    akties nominella belopp;

6.    den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

7.    antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin­nas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseleda­mots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesup­pleant eller revisor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, hum de skola tUlsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller godkända revisorer;

8.    humvida mer än.en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas,

> Senaste lydelse 1973: 223. 3    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974:4                                                           34

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

samt vilka ärenden som skola förekonmia å ordinarie stämma, utöver dem vUka enligt 118 § skola förekomma å stämma som i 113 § sägs, el­ler, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

9.   tiden för ordinarie bolagsstämmas håUande, vUken tid, i fråga om
stämma som i 113 § sägs, skall bestämmas tUl viss period, icke översti­
gande tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskaps­
års utgång;

10.    det sätt, varpå kaUelse tiU bolagsstämma skall ske och andra meddelanden bringas tUl aktieägamas kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kaUelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

11.    de grunder, eiUigt vUka skall förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån av­sättning skall ske till återbäringsfond; samt

12.    beträffande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring.

Skall bolagets firma registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse angivas i bolagsordningen.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så be­stämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

7 § Försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet försäkringsaktiebo­lag.

Ny firma skall tydligt skilja sig Ny firma skall tydligt skUja sig
från annat, fömt i laga ordning från annat, förut i laga ordning
registrerat, ännu bestående försäk- registrerat, ännu bestående försäk­
ringsbolags firma, så ock från be- ringsbolags firma, så ock från be­
nämning å utländsk försäkrings- nämning å utländsk försäkrings-
anstalt som är allmänt känd här i anstalt som är allmänt känd här i
riket.
                                  riket. För registrering av försäk-

ringsaktiebolags firma gäller i öv­rigt vad som föreskrives i firma­lagen (1974: 000).

Sedan bolaget bildats, kan sty­relsen antaga bifirma. Vad i andra stycket sägs om firma gäller även bifirma. Ordet försäkringsaktiebo­lag får ej intagas i bifirma.

16 § Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom den i teckningslistan föreskrivna tiden eUer å stämma, tiU vilken frågan uppskjutits enligt 20 §, vare aktieteckningen icke vidare bin­dande.

Samma lag vare, där genom la- Samma lag vare, där genom la­gakraftägande beslut frågan Om gakraftägande beslut frågan om bolagets    registrering    förklarats     bolagets    registrering    förklarats.


 


Prop. 1974:4                                                           35

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

förfallen eller ansökan om bola-     förfaUen eller ansökan om bola­
gets registrering blivit avslagen.
     gets  registrering  blivit avskriven

eller avslagen.

26 § Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som avses i 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare avtalet, där re­gistrering sker, gäUande från registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge Den med vilken avtalet slöts äge
frånträda avtalet, innan det kom-
   frånträda avtalet, innan det kom­
mit eller enligt vad i 316 § sägs
       mit eller enligt vad i 316 § sägs
skall anses hava konunit tUl hans
    skall anses hava kommit tUl hans
kännedom, att bolaget registrerats,
kännedom, att bolaget registrerats.
Visste han att bolaget var oregi-
    Visste han att bolaget var oregi­
strerat, må han dock ej, med
  strerat, må han dock ej, med
mindre förbehåll träffats, från-
        mindre förbehåll träffats, frånträ-
träda avtalet i annat fall än då an-
  da avtalet i annat fall än då an­
sökan om registrering icke gjorts
     sökan om registrering icke gjorts
inom den i 29 § stadgade tiden el-
  inom den i 29 § stadgade tiden
ler då ansökan, som gjorts inom
      eller då ansökan, som gjorts inom
denna tid, av försäkringsinspeklio-
   denna tid, av försäkringsinspek-
nen avslagits.
                      tionen avskrivits eller avslagits.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts tiU ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som ut­setts att vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huravida han viU vidbliva avtalet, inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter han att inom skälig tid giva be­sked, skall han vara bimden av avtalet som om han vetat att bolaget var oregislrerat.

29 a §

Beslut om antagande av bifirma får anmälas för registrering av styrelsen eller verkställande direk­tören. Har bifirma antagits innan ansökan om bolagets registrering gjorts, kan anmälan upptagas i an­sökningen. Vid anmälan skall fo­gas två avskrifter av protokoll som bestyrker anmälningen.

170 §2

Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag skall angiva: 1. bolagets firma;

»     Senaste lydelse 1973:223.


 


Prop. 1974:4                                                           36

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2.  föremålet för bolagets verksamhet med särsldlt angivande, huru­vida verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;

3.  beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk­samhet;

4.  den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

5.  antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin­nas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseleda­mots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesup­pleant eller revisor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, hum de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller godkända revisorer;

6.  huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 218 § skola förekomma å stämma som i 213 § sägs, el­ler, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

7.  tiden för ordinarie bolagsstänunas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 213 § sägs, skall bestämmas tUl viss period, icke översti­gande tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskaps­års utgång;

8.  grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolags­stämma med särskilt angivande, humvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade och, där garantikapital förskjutes, rösträtt skall tillkomma garant;

9.  det sätt, varpå kallelse tUl bolagsstämma skall ske och andra med­delanden kungöras delägarna eher röstberättigade, som icke äro del­ägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder se­nast skola vara vidtagna;

 

10.    där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, in­till vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansva­riga för bolagets förbindelser;

11.    där bolaget är skyldigt att göra avsättning' till reservfond, hum stor del av bolagets årsvinst, som minst skall avsättas lili dylik fond, och tUl vilket belopp reservfonden skall uppgå för att avsättning ej skall be­höva äga rum;

12.    de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst, med särsldlt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning skall ske lUl återbäringsfond;

13.    antal och belopp av försäkringar, som skola vara tecknade, innan bolaget må anses bildat;

14.    beträffande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att teckna återförsälcring;

15.    där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäk­ring, regler för återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta försäkringen;

ävensom, där garantikapital förskjutes:

16.    garantikapitalets belopp;

17.    i vUken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp;

18.    huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapi­talet och vinst utdelas tUl garant, så ock i vUken ordning garantikapita­let skaU återbetalas.


 


Prop. 1974:4                                                           37

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Skall bolagets firma registreras på två eller flera språk, skall varje '        lydelse angivas i bolagsordningen.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så be­stämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

Bolagsordrungen skall jämväl innehålla bestähimelser ej mindre om den tid, ej överstigande sex månader från det koncession beviljats, inom vilken konstituerande stämma skall hållas, än även om grunderna för ut­övande av rösträtt och fattande av beslut å sådan stämma och å särskild stämma enligt 183 §.

171 § ömsesidigt försäkrmgsbolags firma skall innehålla orden ömsesidig samt försäkring. I fråga om bolag, vars verksanUiet endast avser att meddela försäkring av egendom inom ett län, skall firman angiva områ­det för bolagets verksamhet men må ordet ömsesidig utelämnas.

Ny firma skaU tydligt skilja sig Ny firma skall tydligt skilja sig
från annat, fömt i laga ordning från annat, förut i laga ordning
registrerat, ännu bestående för- registrerat, ännu bestående försäk-
säkringsbolags firma, så ock från ringsbolags firma, så ock från be-
benämning å utländsk försäkrings- nämning å utländsk försäkrings­
anstalt, som är allmänt känd här anstalt, som är allmänt känd här i
i riket.
                                riket. För registrering av ömsesi-

digt försäkringsbolags firma gäller i övrigt vad som föreskrives i fir­malagen (1974: 000).

Sedan bolaget bildats, kan sty­relsen antaga bifirma. Vad i andra stycket sägs om firma gäller även bifirma.

178 § Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom den i bolagsordningen föreskrivna tiden eller å stämma, till vilken frågan uppskjutits etUigt 182 §, vare teckning av försäkring eller av ga­rantikapital, där sådant skall förskjutas, icke vidare bindande.

Samma lag vare, där genom la-    Samma lag vare, där genom la-

gakraftägande beslut frågan om gakraftägande beslut frågan om
bolagets registrering förklarats bolagets registrering förklarats
förfallen eller ansökan om bola- förfallen eller ansökan om bola­
gets registrering blivit avslagen.
     gets   registrering   blivit  avskriven

eller avslagen.

188 § Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som avses i 204 §, jämförd med 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare avtalet, där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den med vUken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på gmnd av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.


 


Prop. 1974:4


38


 


Nuvarande lydelse

Den med vUken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kom­mit eller enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit tUl hans kännedom, att bolaget registrerats. Visste han att bolaget var oregi­strerat, må han dock ej, med mindre förbehåll träffats, från­träda avtalet i annat fall än då an­sökan om registrering icke gjorts inom den i 191 § stadgade tiden eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektio­nen avslagits.


Föreslagen lydelse

Den med vilken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kom­mit eUer enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans käimedom, att bolaget registrerats. Visste han att bolaget var oregi-stterat, må han dock ej, med muidre förbehåU träffats, från­träda avtalet i annat fall än då an­sökan om registrering icke gjorts inom den i 191 § stadgade tiden eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektio­nen avskrivits eller avslagits.


Frånträde skall anses hava ägt mm, när meddelande därom inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts till ställföreträdare, som ingått avtalet, eUer tUl aiman, som ut­setts att vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan humvida han vill vidbliva avtalet, mom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter han att inom skälig tid giva be­sked, skall han vara bunden av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

191a §

Beslut om antagande av bifirma får anmälas för registrering av styrelsen eller verkställande direk­tören. Har bifirma antagits innan ansökan om bolagets registrering gjorts, kan anmälan upptagas i an­sökningen. Vid anmälan skall fo­gas två avskrifter av protokoll som bestyrker anmälningen.

288 §


4 mom. Har, sedan koncession för försäkringsbolag beviljats, icke inom föreskriven tid håUits konsti­tuerande stänama, ankomme på Konungen att efter anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad. Lag samma vare, om genom lagakraft­ägande beslut frågan om bolagets registrering förklarats förfallen el­ler ansökan om bolagets registre­ring blivit avslagen,  så ock där


4 mom. Har, sedan koncession för försäkringsbolag bevUjats, icke inom föreskriven tid hållits konsti­tuerande stämma, ankomme på Konungen att efter anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad. Lag samma vare, om genom lagakraft­ägande beslut frågan om bolagets registrering förklarats förfallen el­ler ansökan om bolagets registre­ring  blivit avskriven  eller avslå-


 


Prop. 1974:4


39


 


Nuvarande lydelse

bolaget icke börjat sin verksamhet inom tre månader från det bolaget registrerades.


Föreslagen lydelse

gen, så ock där bolaget icke börjat sin verksamhet inom tre månader från det bolaget registrerades.


304 §


1 mom. Hava vid ansökan om registrering av försäkringsbolag el­ler i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid så­dan ansökan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskUt fall stadgade, eller prövas beslut om bildande av försäkrings­bolag icke hava tillkommit i före­skriven ordning eller hinder mot registrering av bolaget eljest möta på gmnd av föreskrifterna i denna lag eller arman lag eller författ­ning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid aimiälan för registrering eUer i fråga om upp­rättande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som fin­nas för varje särskilt fall stadgade, eUer prövas beslut, som anmäles för registrering och för vars giltig­het stadfästelse ej erfordras, icke hava tUlkommit i föreskriven ordning eller ej slå i överensstäm­melse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsord­ningen eller grunderna eUer vara till sin avfattiung i något viktigare

' Senaste lydelse 1961: 610.


1    mom. Hava vid ansökan om
registrering av försäkringsbolag el­
ler i fråga om upprättande av
handling, som skall fogas vid så­
dan ansökan, icke iakttagits de
föreskrifter, som finnas för varje
särskilt fall stadgade, eller prövas
beslut om bildande av försäkrings­
bolag icke hava tiUkommit i före­
skriven ordiung eller hinder mot
registrering av bolaget eljest möta
på grund av föreskrifterna i denna
lag eller annan lag eller författ­
ning, skall sökanden föreläggas att
inom viss tid avgiva yttrande eller
vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att efter­ komma föreläggandet, skall an­sökningen avskrivas. Underrättelse om denna påföljd skall intagas i föreläggandet.

Föreligger även efter det ytt­rande avgivits hinder för bifall till ansökningen och har sökanden haft tUlfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om anledning ef föreligger att giva sökanden nytt föreläggande.

2    mom. Hava vid airniälan för
registrering eller i fråga om upp­
rättande av handling, som skall
fogas vid sådan amnälan, icke
iakttagits de föreskrifter, som fin­
nas för varje särskilt fall stadgade,
eller prövas beslut, som anmäles
för registrering och för vars giltig­
het stadfästelse ej erfordras, icke
hava tUlkommit i föreskriven
ordning eller ej slå i överensstäm­
melse med föreskrifterna i denna
lag eller eljest strida mot lag eUer
författning eller mot bolagsord­
ningen eller gmndema eUer vara
tUl sin avfattning i något viktigare


 


Prop. 1974: 4                                                          40

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

hänseende otydligt eller vilsele- hänseende otydligt eller vilsele­
dande, skall registrering vägras. dande, skall vad i 1 mom. är före-
År annan grund tUl sådan klan- skrivet om försäkringsinspektio-
dertalan mot bolagsstämmobeslut, nens behandling av ansökan äga
som avses i 131 § 1 mom. andra motsvarande tillämpning.
stycket eller 229 § 1 mom. andra Är annan gmnd till sådan klan­
stycket, än att vid beslutet i deima dertalan mot bolagsstämmobeslut,
lag eller bolagsordningen upptagna som avses i 131 § 1 mom. andra
föreskrifter om särskild röstplura- stycket eUer 229 § 1 mom. andra
litet icke rätteligen iakttagits, vare stycket, än att vid beslutet i denna
det dock ej hinder mot régistre- lag eller bolagsordningen upp­
ring, sedan tid för väckande av tagna föreskrifter om särskUd
klandertalan utgått utan att talan röstpluralitet icke rätteligen iakt-
väckts.
                                tagits, vare det ej hinder mot re-

gistrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att ta­lan väckts.

305 §*

BevUjas försäkringsaktiebolags registrering, late försäkringsinspektio­nen i registret införa:

1.    dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bo­lagets bildande;

2.    bolagets firma;

3.    föremålet för bolagets verksamhet med särskUt angivande, huru­vida verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;

4.    beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk­samhet;

5.    det belopp vartUI, jämlikt den av styrelseledamöterna och verkstäl­lande direktören lämnade uppgiften, aktiekapitalet uppgår, så ock, där aktiekapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;

6.    akties nominella belopp;

7.    det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktieka­pitalet, samt, där aktiekapitalet ej tiU fullo inbetalats, inom vilken lid återstående inbetalning skall fullgöras;

8.    där aktiekapitalet icke blivit tUl fullo inbetalt, sammanlagda nomi­nella beloppet av de aktier som enligt samma uppgift tUl fullo inbeta­lats;

9.    den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

 

10.    bolagets postadress;

11.    tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

12.    det sätt, varpå kallelse tUl bolagsstämma skall ske och andra med­delanden skola bringas tiU aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

13.    varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande direktörens och vice verkställande direktörs så ock, där eljest någon en­sam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;

♦ Senaste lydelse 1973: 223.


 


Prop. 1974: 4                                                                        41

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

14.    av vilka och hum bolagets firma skaU tecknas, där den ej lecknas av styrelsen; samt

15.    där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisors­suppleant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor, uppgift om hans fullständiga namn och hemvist.

Upptager ansökningen anmälan om antagande av bifirma, skall även denna införas i registret och den del av verksamheten angivas för vilken bifirman skall använ­das. Den ena av de enligt 29 a § ingivna avskrifterna av protokoll skall förses med bevis om regi­streringen och återställas till bola­get.

InnehåUer bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom för­mäles i 10 § 1 mom., varde anmärkning om bestämmelsen eller förbe­håUet införd i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 10 § 1 mom. tredje stycket skall tillika angivas det belopp, till vUket aktier av olika slag utgivits och må kunna utgivas.

Bolaget skall tiUstäUas bevis om registreringen, tecknat å avskrift av koncessionen. De listor å vilka aktieteckningen ägt rum skola återställas till bolaget.

306 §5 Beviljas ömsesidigt försäkringsbolags registrering, late försäkrings­inspektionen i registret införa:

1.    dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bo­lagets bUdande;

2.    bolagets firma;

3.    föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huru­vida verksamheten avser såväl dhrekt försäkring som återförsäkring;

4.    beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk­samhet;

5.    beloppet av garantikapital, där sådant förskjutes, samt hum stor del därav blivit inbetald;

6.    den ort inom riket, där styrelsen har sitt säte;

7.    bolagets postadress;

8.    tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

9.    huruvida och i vilken mån delägare skall vara utesluten från röst­rätt å bolagsstämma ined särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade;

 

10.   humvida och i vUken mån rösträtt å bolagsstämma tillkommer garant;

11.   det sätt, varpå kallelse tiU bolagsstämma skall ske och andra med­delanden kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro del­ägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder se­nast skola vara vidtagna;

12.   där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill

' Senaste lydelse 1973: 223.


 


Prop. 1974:4                                                                        42

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

vUket belopp och i vUken ordning delägarna äro personUgen ansvariga för bolagets förbindelser;

13.    varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkstäUande direktörens och vice verkställande direktörs så ock, dar eljest någon en­sam eller i förenhig med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes ftUlständiga namn och hemvist;

14.    av vUka och hum bolagets firma skaU tecknas, där den ej tecknas av styrelsen; samt

15.    där enligt denna lag eller bolagsordnmgen revisor eller revisors­suppleant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor, uppgift om hans fullständiga namn och hemvist.

Upptager ansökningen anmälan om antagande av bifirma, skall även denna införas i registret och den del av verksamheten angivas för vilken bifirman skall använ­das. Den ena av de enligt 191 a § ingivna avskrifterna av protokoll skall förses med bevis om regi­streringen och återställas till bola­get.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom för­mäles i 174 §, varde anmärkning om bestämmelsen eUer förbehållet in­förd i registret.

Bolaget skaU tiUställas bevis om registreringen, tecknat å avskrift av koncessionen. De Ustor å vilka teckning ay försäkringar ägt rum skola återställas tUl bolaget.

307 §

Göres, efter det försäkringsbo-        Göres, efter det försäkringsbo­lag registrerats, anmälan om för-     lag registrerats, anmälan för regi­hållande, som enligt denna lag skall     strering enligt denna lag, skall, där anmälas för registrering, skall, där     registrering beviljas, vad sålunda registrering bevUjas, vad sålunda     anmälts anmärkas i registtet. anmälts anmärkas i registret. Av­ser  anmälan  ändring av försäk­ringsbolags firma, skall ny, full­ständig inskrivning rörande bola­get göras i registret.

Sker registrering på gnmd av anmälan i faU, då protokoUsavskrift el­ler, jämlikt 60 § fjärde stycket, annan handhng skall i två exemplar ingi­vas i ärendet, skall det ena av dessa, försett med bevis om registreringen, återstäUas lUl bolaget.

Har handling ingivits i såväl huvudskrift som avskrift, skall huvud­skriften återställas. Där registrering sker på gmnd av anmälan enhgt 56 §, 57 § 1 mom. eUer 58 §, skola ock de listor å vUka aktieteckningen ägt rum återställas.


 


Prop. 1974:4

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


43


308 §


2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse om minimitecknmg, registreringsanmälan enligt 56 § icke gjorts inom föreskriven tid, skaU försäkringsinspektionen tUl bolaget avlåta skrivelse med an­maning att inom en månad där­efter inkomma med sådan aimiä­lan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, skaU inspektionen förklara ökningsbe­slutet förfallet samt därom oför­dröjligen med posten översända imderrättelse tiU bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret anteck­nas, att på gmnd av förklarmgen den tidigare anteckningen om ök­ningsbeslutets registrering avföres ur registret.


2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåUer bestämmelse om minimiteckning, registreringsanmälan enhgt 56 § icke gjorts inom föreskriven tid, skall försäkringsinspektionen tUl bolaget avlåta skrivelse med an­maning att inom en månad där­efter inkomma med sådan anmä­lan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut anmälan avskrivits eller re­gistrering vägrats, skall inspektio­nen förklara ökningsbeslutet för­fallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrät­telse till bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på gmnd av förklaringen den tidigare anteckningen om öknuigsbeslutets registrering avföres ur registret.


312 §«


Företer försäkringsbolags re­gistrerade firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, bankregistret, sparbanksregister eller försäk­ringsregistret tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han hos domstol föra talan om för­bud för bolaget att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i för­säkringsregistret verkstäUd in­skrivning länder honom lUl för­fång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd föras vid domstol.


Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmare­gistrering finns bestämmelser i fir­malagen (1974: 000).

Menar någon i annat fall än som avses i första stycket, att en i f örsäkruigsregislret verkställd in­skrivning länder honom tUl för­fång, må talan om registreringens hävande samt om skadestånd föras vid domstol.


• Senaste lydelse 1955:421.


 


Prop. 1974:4


44


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


313 §


Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att eljest visst förhål­lande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på anmälan av part i registret antecknas, att på nämnda gmnd den tidigare an­teckningen avföres ur registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om av­trädande av försäkringsbolags egendom till konkurs, av överrätt förklarat, att beslutet ej bort med­delas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad i första stycket stadgas.

Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens av­görande, så ock i fall, som i första stycket sägs, lagakraftbevis.


Om avförande av firma ur re­gistret, sedan dom om hävande av firmaregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i firma­lagen (1974: 000).

Har i annat fall än som avses i första stycket genom lagakraft­ägande dom förklarats, att en i re­gistret gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registre­rats, är ogiltigt, eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall i regist­ret antecknas, att på nämnda gmnd den tidigare anteckningen avföres ur registret. Sådan dom skall ge­nom domstolens försorg i avskrift sändas till försäkringsinspektio­nen.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om av­trädande av försäkringsbolags egendom till konkurs, av överrätt förklarat, att beslutet ej bort med­delas, skall på anmälan av kon­kursdomaren i registret göras an­teckning enligt vad i andra stycket stadgas.


314 §T

Vad i försäkringsregistret införes, med undantag av meddelande om konkurs, varom förmäles i 160 eller 255 §, skall genom försäkringsin­spektionens försorg ofördröjligen kimgöras i allmänna tidningarna.


Där i annat fall än i 313 § tredfe stycket avses i registret an­tecknas, att tidigare anteckning avföres dämr, skall kungörelse där­om äga nmi efter vad ovan sägs.

Där i annat fall än i 313 § andra stycket avses i registret an-lecknas, att tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum efter vad ovan sägs.

Anmähiingar och ansöknmgar med därvid fogade handlingar skola, särskUt för varje bolag, förvaras såsom bilagor till försäkringsregistret.

' Senaste lydelse 1973:391.


 


Prop. 1974:4                                                           45

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

318 §8

Talan mot beslut i tUlståndsärende, vara 72, 81, 100, 142 eUer 237 § äger tillämpning, och mot beslut, som av försäkringsinspektionen med­delas på grund av tUlsynen över försäkringsbolag, föres hos Kommgen genom besvär.

Mot försäkringsinspektionens beslut enligt 335 § må talan icke föras.

Den, som icke åtnöjes med för-   Den, som icke åtnöjes med för-

säkringsinspektionens beslut, var- säkringsinspektionens beslut, var­
igenom registrering vägrats, må igenom ansökan om eller anmälan
sist inom två månader från beslu- för registrering avskrivits eller re-
tets dag däröver anföra besvär hos gistrering vägrats, må sist inom
kammarrätten. I samma ordning två månader från beslutets dag
må besvär anföras över beslut om däröver anföra besvär hos kam-
sådan förklaring, som avses i marrätten. I samma ordning må
304 § 4 mom., 308 § 2 mom., besvär anföras över beslut om så-
309 § och 311 §.
                   dan förklaring, som avses i 304 §

4 mom., 308 § 2 mom., 309 § och

311 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

11    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1955: 183) om bankrörelse dels att 5, 6, 13 och 155 §§, 164 § 1 och 2 mom. samt 165, 166, 170—

172 och 175 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

5 §1 Bolagsordning för bankaktiebolag skall angiva:

1.    bolagets firma;

2.    de rörelsegrenar bolaget må utöva;

3.    aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolags­ordningen bestämmas tiU lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maxnnikapitalet;

4.    detbelopp vara aktie skall lyda (nomineUa beloppet);

5.    den ort inom riket, där bolagets slyrelse skall hava sitt säte;

6.    antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola fin­nas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseleda-

• Senaste lydelse 1971: 595. » Senaste lydelse 1970: 666.


 


Prop. 1974: 4                                                          46

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

möts uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, hum de skola tUlsättas;

7.    tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande och vUka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem som omförmäles i 106 §; samt

8.    det sätt, varpå kallelse tUl bolagsstämma skall ske och andra med­delanden bringas tiU aktieägamas kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.

Skall bolagets firma registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse angivas i bolagsordningen.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så be­stämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

Bestämmelsema i denna paragraf om styrelseledamot gälla ej ledamot som enligt 71 § utses av Konungen.

6 §

Bankaktiebolags firma skaU innehålla ordet bank.

Ny firma skall tydligt skilja sig Ny firma skall tydligt skUja sig
från annan, fömt i laga ordning från annan, fömt i laga ordning
registrerad, ännu bestående banks registrerad, ännu bestående banks
firma, så ock från benämning å firma, så ock från benämning å
utländsk bankinrättning, som är utländsk bankinrättning, som är
aUmänt känd här i riket.
        allmänt känd här i riket. För re-

gistrering av bankaktiebolags firma gäller i övrigt vad som före­skrives i firmalagen (1974: 000).

Sedan bolaget bildats, kan sty­relsen antaga bifirma. Vad i andra stycket sägs om firma gäller även bifirma. Ordet bank får ej intagas i bifirma.

13 §

Har ej beslut om bankaktiebolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom den i teckningslistan föreskrivna tiden eller å stämma, till vUken frågan uppskjutits enligt 15 §, jämförd med 23 § 1 mom. tredje stycket lagen om aktiebolag, är aktieteckningen icke vidare bindande.

Detsamma skall gälla, där an-  Detsamma skaU gälla, där an­
sökan om bolagets registrering icke
sökan om bolagets registrering
gjorts inom ett år efter det oktroj
icke gjorts inom ett år efter det
IbevUjats eller genom lagakraft-
oktroj beviljats eUer genom laga-
ägande beslut ansökan om bolagets
kraftägande beslut ansökan om
registrering blivit avslagen.
bolagets registrering blivit avskri­
ven eller avslagen.


 


Prop. 1974:4

Nuvarande lydelse


47

Föreslagen lydelse

22a §

Beslut om antagande av bifirma får anmälas för registrering av styrelsen eller verkställande direk­tören. Har bifirma antagits innan ansökan om bolagets registrering gjorts, kan anmälan upptagas i an­sökningen. Vid anmälan skall fo­gas två avskrifter av protokoll som bestyrker anmälningen.


155 §


Har, sedan oktroj beviljats för bankaktiebolag, icke inom före­skriven tid hålhts konstituerande stämma, ankommer det på Ko­nungen att efter anmälan av tUl-synsmyudigheten förklara oktro-jen förverkad. Detsamma gäller, där ansökan om bolags registre­ring icke göres inom ett år efter det oktroj bevUjats eller genom la­gakraftägande beslut ansökan om bolags registrering blivit avslagen.


Har, sedan oktroj bevUjats för bankaktiebolag, icke inom före­skriven tid hållits konstituerande stämma, ankommer det på Ko­nungen att efter anmälan av till­synsmyndigheten förklara oktro-jen förverkad. Detsamma gäller, där ansökan om bolags registrering icke göres inom ett år efter det oktroj beviljats eller genom laga­kraftägande beslut ansökan om bo­lags registrering blivit avskriven el­ler avslagen.


164 §


1 mom. Hava vid ansökan om registrering av bankaktiebolag el­ler i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid så­dan ansökan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut om bUdande av bankbolag icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller hinder mot registre­ring av bolaget eljest möta på gmnd av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författ­ning, skall registrering vägras.


1 mom. Hava vid ansökan om registrering av bankaktiebolag el­ler i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid så­dan ansökan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut om bildande av bankbolag icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller hinder mot registre­ring av bolaget eljest möta på gmnd av föreskrifterna i denna lag eUer annan lag eller författ­ning, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att efter­komma föreläggandet, skall an­sökningen avskrivas. Underrättelse om denna påfölfd skall intagas i föreläggandet.

Föreligger även efter det ytt­rande avgivits hinder för bifall till


 


Prop. 1974: 4


48


 


Nuvarande lydelse

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upp­rättande avhandling, som skaU fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som fin­nas för varje särskUt faU stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering och för vars gUtig-het Konungens stadfästelse ej er­fordras, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med föreskrif­terna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen eller vara till sin avfattning i något viktigare hänse­ende otydligt eller vilseledande, skall registrering vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobeslut, som avses i 115 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna före­skrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, är det dock ej hinder mot registrering, sedan tid för väckande av klander­talan utgått utan att talan väckts.


Föreslagen lydelse

ansökningen och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om anledning ej föreligger att giva sökanden nytt föreläggande.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upp­rättande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som fin­nas för varje särskilt faU stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering och för vars giltig­het Konungens stadfästelse ej er­fordras, icke hava tillkommit i fö­reskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med föreskrif­terna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen eller vara till sin avfattning i något viktigare hän­seende otydhgt eller vUseledande, skall vad i 1 mom. är föreskrivet om registreringsmyndighetens be­handling av ansökan äga motsva­rande tillämpning.

Är annan grund tUl sådan klan­dertalan mot bolagsstämmobeslut, som avses i 115 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upp­tagna föreskrifter om särskUd röstpluralitet icke rättehgen iakt­tagits, är det ej hinder mot regi­strering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan.att talan väckts.


165 § BevUjas bankaktiebolag registrering, skall registreringsmyndigheten låta i registret införa:

1.    dagen för oktrojbeslutet och för beslutet om bolagets bUdande;

2.    bolagets firma;

3.    de rörelsegrenar bolaget må utöva;

4.    det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna lämnade uppgiften, aktiekapitalet uppgår, så ock, där aktiekapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre be­lopp, minimikapitalet och maximikapitalel;

5.    akties nominella belopp;

6.    det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktieka-


 


Prop. 1974: 4                                                                       49

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

pitalet, samt, där aktiekapitalet ej tiU fullo inbetalts, inom vUken tid återstående inbetalnmg skall fullgöras;

7.    där aktiekapitalet icke blivit tiU fullo inbetalt, sammanlagda nomi­neUa beloppet av de aktier som enhgt samma uppgift till fullo betalts;

8.    den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

9.    bolagets postadress;

 

10.   tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

11.   det sätt, varpå kallelse tiU bolagsstämma skall ske och andra med­delanden skola bringas till aktieägamas kännedom, ävensom den lid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

12.   varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest nå­gon är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist; samt

13.   av vUka och hum bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen.

Upptager ansökningen anmälan om antagande av bifirma, skall även denna införas i registret och den del av verksamheten angivas för vilken bifirman skall använ­das. Den ena av de enligt 22 a § ingivna avskrifterna av protokoll skall förses med bevis om regi­streringen och återställas till bola­get.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom för­mäles i 8 § 1 mom., skall anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införas i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 8 § 1 mom. tredje stycket skall tillika angivas det belopp, till vilket aktier av olika slag utgivits och må kunna ulgivas.

/■

166 § Göres, efter det bankaktiebolag Göres, efter det bankaktiebolag registrerats, anmälan om förhållan- registrerats, anmälan för registre-de, som enligt denna lag skall an- ring enligt denna lag, skall, där malas för registrering, skall, där registrering beviljas, vad sålunda registrering bevUjas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret, anmälts anmärkas i registret.

170 §
Företer   bankaktiebolags   regi-
  Om förbud mot användning av

strerade  firma  likhet  med  en   i     firma och om hävande av firmare-handelsregister,    föreningsregister,     gistrering finns bestämmelser i fir-aktiebolagsregistret, försäkringsre-     malagen (1974: 000). gistret eller bankregistret tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång,   äger   han   hos   domstol föra talan om förbud för bolaget

A   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974; 4


50


 


Nuvarande lydelse

att efter viss tid använda först­nämnda firma samt om skade­stånd.

Menar någon eljest, att en i bankregistret verkställd inskriv­ning länder honom till förfång, må talan om registreringens upp­hävande samt om skadestånd föras vid domstol.


Föreslagen lydelse

Menar någon ; annat fall än som avses i första stycket, att en i bankregistret verkstäUd inskriv­ning länder honom tUl förfång, må talan om registrermgens hä­vande samt om skadestånd föras vid domstol.


171 §


Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord inskrivnuig ej bort ske eUer att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att eljest visst förhål­lande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på anmälan av part i registret antecknas, att på nämnda gmnd den tidigare an­teckningen avföres ur registret.

Har, sedan i registret gjorts an­teckning rörande beslut om avträ­dande av bankaktiebolags egen­dom till konkurs, överrätt förkla­rat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad som stadgas i första stycket.

Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens av­görande, så ock i fall, som i första stycket sägs, lagakraftbevis.


Om avförande av firma ur re­gistret, sedan dom om hävande av firmaregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i firma­lagen (1974: 000).

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är OgUtigt, eller att eljest visst förhål­lande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skail i registret anteck­nas, att på nämnda grund den tidi­gare anteckningen avföres ur re­gistret. Sådan dom skall genom domstolens försorg i avskrift sän­das till registreringsmyndigheten.

Har, sedan i registret gjorts an­teckning rörande beslut om avträ­dande av bankaktiebolags egen­dom till konkurs, överrätt förkla­rat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan av konkursdo­maren i registret göras anteckning enligt vad som stadgas i andra stycket.


172 § Vad i bankregistret införes, med undantag av meddelande om kon­kurs varom förmäles i 144 §, skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröjligen kimgöras i allmänna tidningarna.

Där i annat fall än som avses i Där i annat fall än som avses i 171 § andra stycket i registret an- 171 § tredje stycket i registret an­tecknas,   att   tidigare   anteckning     tecknas,   att   tidigare   anteckning


 


Prop.1974:4


51


 


Nuvarande lydelse

avföres dämr, skall kungörelse därom äga mm efter vad ovan sägs.


Föreslagen lydelse

avföres dämr, skall kungörelse därom äga rum efter vad ovan sägs.


175 §2 Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Ko­nungen genom besvär, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.


Den som icke åtnöjes med re­gistreringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från be­slutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 § 2 mom. och 168 §.


Den som icke åtnöjes med re­gistreringsmyndighetens beslut, varigenom ansökan om eller an­mälan för registrering avskrivits eller registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 § 2 mom. och 168 §.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

12    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas att 5 och 10 §§, 86 § 1 och 2 mom. samt 87— 89 och 91 §§ lagen (1955: 416) om sparbanker skaU ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


5 §

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.


Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, fömt i laga ordning registrerad, ännu bestående spar­banks firma.


Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, fömt i laga ordning registrerad, ännu bestående spar­banks firma. För registrering av sparbanks firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen (1974:000). I bifirma får ej in­tagas ordet sparbank.


10 § Har styrelsen eller annan ställföreträdare, som avses i 41 §, ingått av­tal för oregistrerad sparbank, är avtalet, där registrering sker, gällande

' Senaste lydelse 1971: 612.


 


Prop.1974:4


52


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

från registrerhigen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den • rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tUlkomma honom.


Den med vUken avtalet slöts äger frånträda avtalet, iiman det kommit eller enligt vad i 89 § sägs skaU anses hava kommit tUl hans kännedom, att sparbanken regi­strerats. Visste han, att sparban­ken var oregistrerad, må han dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om registrering icke gjorts inom föreskriven tid eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, avslagits av registre­ringsmyndigheten.


Den med vilken avtalet slöts äger frånträda avtalet, innan det kommit eUer enligt vad i 89 § sägs skall anses hava kommit tUl hans kännedom, att sparbanken regi­strerats. Visste han, att sparbanken var oregistrerad, må han dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om registrering icke gjorts inom föreskriven tid eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, avskrivits eller avslagits av registreringsmyndigheten.


Frånträde skall anses hava ägt rtmi, när meddelande därom inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts tiU ställföreträdare, som ingått avtalet, eller tUl annan, som ut­setts att vara styrelseledamot eller firmatecknare. Den med vilken avta­let slöts är pUktig att, på förfrågan humvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avta­let eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som om han vetat, att sparbanken var oregistrerad.

Blir enligt första stycket avtal bindande för sparbanken, må ansvarig­het, varom stadgas i 9 § tredje stycket, ej göras gällande, utom såvitt an­går förpliktelse som skolat fullgöras före sparbankens registrering. Ej heller må på grund av sådan förpliktelse talan om ansvarighet som nyss sagts väckas, sedan ett år förflutit från registreringen.

86 §


1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om upprättande av hand­ling, som skall fogas vid sådan an­sökan, icke iakttagits de föreskrif­ter, som finnas stadgade för varje särskUt fall, eller möter eljest hin­der mot registrering av sparban­ken på grund av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller för­fattning, skall registrering vägras.


1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om upprättande av hand­hng, som skall fogas vid sådan an­sökan, icke iakttagits de föreskrif­ter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller möter eljest hin­der mot registrering av sparban­ken på gmnd av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller för­fattning, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att efter­komma föreläggandet, skall an­sökningen avskrivas. Underrättelse om denna påföljd skall intagas i föreläggandet.


 


Prop. 1974: 4

Nuvarande lydelse

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upp­rättande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som fin­nas stadgade för varje särskilt fall, eller prövas beslut, som anmäles för registrering, icke hava tillkom­mit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med före­skrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning el­ler mot reglementet eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydligt eller vilsele­dande, skall registrering vägras. ÄT annan grand till sådan klan­dertalan mot beslut av huvudmän­nen, vUken avses i 62 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna före­skrifter om särskild röstpluralitet, skall det dock icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått ulan att talan väckts.


53

Föreslagen lydelse

Föreligger även efter det ytt­rande avgivits hinder för bifall till ansökningen och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om anledning ej föreligger att giva sökanden nytt föreläggande.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upp­rättande av handling, som skall fogas vid sådan amnälan, icke iakttagits de föreskrifter, som fin­nas stadgade för varje särskUt fall, eller prövas beslut, som anmäles för registrering, icke hava tUlkom­mit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med före­skrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning el­ler mot reglementet eller vara tUl sin avfattning i något viktigare hänseende otydligt eller vilsele­dande, skall vad i 1 mom. är före­skrivet om registreringsmyndighe­tens behandling av ansökan äga motsvarande tillämpning.

Är annan gnmd tiU sådan klan­dertalan mot beslut av huvudmän­nen, vUken avses i 62 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna före­skrifter om särsldld röstpluralitet, skall det icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid för väc­kande av klandertalan utgått utan att talan väckts.


87 §1


Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksre­gistret eller i handelsregister, för­eningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret eller bankre­gistret tidigare införd firma och li­der därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om förbud för sparbanken  att  efter

' Senaste lydelse 1962:234.


Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmare­gistrering finns bestämmelser i fir­malagen (1974: 000).


 


Prop.1974:4


54


 


Nuvarande lydelse

viss    tid    använda    förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregistret verkställd in­skrivning länder honom tiU för­fång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd föras vid domstol.


Föreslagen lydelse

Menar någon / annat fäll än som avses i första stycket, att en i sparbanksregistret verkstäUd in­skrivning länder honom tiU för­fång, må talan om registreringens hävande samt om skadestånd föras vid domstol.


 


Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i sparbanks­registret gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registre­rats, är OgUtigt eller att eljest visst förhållande, varom inskriv­ning skett, ej föreligger, skaU på anmälan av part antecknas i re­gistret, att på nämnda grund den tidigare anteckningen avföres ur registret.

Har, sedan i sparbanksregistret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande av sparbanks egen­dom tiU konkurs, överrätt förkla­rat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad som stadgas i första stycket.


Om avförande av firma ur spar­banksregistret, sedan dom om hä­vande av firmaregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i firmalagen (1974: 000).

Har i annat fall än som avses i första stycket genom lagakraft­ägande dom förklarats, att en i sparbanksregistret gjord inskriv­ning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogUtigt eller att eljest visst förhåUande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall antecknas i registret, att på nämnda grund den tidigare an­teckningen avföres ur registret. Sådan dom skall genom domsto­lens försorg i avskrift sändas till registreringsmyndigheten.

Har, sedan i sparbanksregistret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande av sparbanks egen­dom till konkurs, överrätt förkla­rat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan av konkursdo­maren i registret göras anteckning enligt vad som stadgas i andra stycket.


89 §3


Vad i sparbanksregistret in­föres, med undantag av meddelan­de om konkurs, skall genom re­gistreringsmyndighetens försorg ofördröjhgen kungöras såväl i all­männa tidningarna som ock i tid­ning, som är allmänt spridd inom den   berörda   sparbankens   verk-

« Senaste lydelse 1962: 234. » Senaste lydelse 1973: 389.


Vad i sparbanksregistret in­föres, med undantag av medde­lande om konkurs, skall genom re­gistreringsmyndighetens försorg ofördröjligen kungöras såväl i all­männa tidningarna som ock i tid-nmg, som är aUmänt spridd inom den   berörda   sparbankens   verk-


 


Prop. 1974: 4                                                          55

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

samhetsområde. Där i annat fall      samhelsområde. Där i annat faU

än som avses i 88 § andra stycket  än som avses i 88 § tredje stycket

antecknas i registret, att tidigare    antecknas i registret, att tidigare

anteckning avföres ur detsamma,    anteckning avföres ur detsamma,

skall kimgörelse därom ske efter      skall kungörelse därom ske efter

vad nyss sagts.                   vad nyss sagts.

Det som i enlighet med denna lag eller med stöd därav meddelade be­stämmelser blivit infört eller antecknat i sparbanksregistret och kungjort i ortstidning skall anses hava komnut till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åbero­pas mot annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

91  §4

Talan mot tUlsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Ko­nungen genom besvär, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar aimorlunda.

Den som icke åtnöjes med re- Den som icke åtnöjes med re­
gistreringsmyndighetens beslut, gistreringsmyndighetens beslut,
varigenom registrering vägrats, varigenom ansökan om eller an-
må. sist inom två månader från be- mälan för registrering avskrivits
slutets dag anföra besvär däröver eller registrering vägrats, må sist
hos kammarrätten. I samma inom två månader från beslutets
ordiung må besvär anföras över dag anföra besvär däröver hos
beslut om sådan förklaring, som kammarrätten. I samma ordning
avses i 86 § 3 mom.
               må besvär anföras över beslut om

sådan förklaring, som avses i 86 §

3 mom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

13    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas att 82 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasse­rörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                              Föreslagen lydelse

82                                                                        §1
Den som icke åtnöjes med tUl-
Den som icke åtnöjes med tiU-
synsmyndighetens   beslut,   varige-
synsmyndighetens   beslut,   varige­
nom registrering vägrats, må sist
nom ansökan  om eller anmälan

« Senaste lydelse 1971: 613.  Senaste lydelse 1971: 614.


 


Prop. 1974:4


56


inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos.kam­marrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom. lagen om ekonomiska för­eningar.

för registrering avskrivits eller re­gistrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos kammar­rätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom. lagen om ekonomiska för­eningar.

Talan mot aimat beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag, föres hos Konungen genom besvär, men beslutet går än­dock i verkstäUighet, om icke Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

14   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

Härigenom förordnas att 20, 22 och 28 §§ lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

20

Det utländska företagets verk­samhet genom fihal här i riket skaU drivas under firma, som in­nehåller företagets namn med till-lägg av ordet filial och som tydligt anger företagets nationalitet. Fir­man skaU tydligt skilja sig från andra bestående firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller register som avses i 26 §.


Föreslagen lydelse

Det utländska företagets verk­samhet genom fUial här i riket skall drivas under firma, som in­nehåUer företagets namn med till-lägg av ordet fiUal och som tydligt anger företagets nationalitet. Fir­man skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller register som avses i 26 §. För re­gistrering av filials firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firma­lagen (1974: 000).


Firman tecknas av verkställande direktören.

22 §


Har vid anmälan för regi­strering icke iakttagits vad som föreskrivits om sådan anmälan, skall registrering vägras. Det­samma gäller, om annat hinder mot registrering möter på grund


Har vid anmälan för registre­ring icke iakttagits vad som föreskrivits om sådan anmälan el­ler möter annat hinder mot regi­strering på grund av föreskrift i denna lag eller annan författning.


 


Prop. 1974: 4


57


 


Nuvarande lydelse

av föreskrift i denna lag eller an­nan författning.

Vägras registrering, skall regi­streringsmyndigheten ofördröjli­gen med posten sända underrät­telse om beslutet och skälen där­för till det utländska företaget.


Föreslagen lydelse

skall den som gjort anmälan före­läggas att inom viss tid avgiva ytt­rande eller vidtaga rättelse.

Underlåter den som gjort anmä­lan att efterkomma föreläggandet, skall anmälan avskrivas. Under­rättelse om denna påföljd skall in­tagas i föreläggandet.

Föreligger även efter det ytt­rande avgivits hinder mot regi­strering och har den som gjort an­mälan haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering väg­ras, om anledning ej föreligger att ge honom nytt föreläggande.

Avskrives anmälan eller vägras registtering, skaU registrerings­myndigheten ofördröjligen med posten sända underrättelse om be­slutet och skälen därför tUl det ut­ländska företaget.


28 §


Företer firma, som registrerats för filial, likhet med firma, som ti­digare införts i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsre­gistret eller filialregistret, och lider därigenom innehavaren av sist­nämnda firma förfång, får han hos domstol föra talan om förbud för det utländska företaget att ef­ter viss tid använda förstnämnda firma och om skadestånd.

Menar någon eljest, att inskriv­ning, som gjorts i fihalregistret, länder honom tiU förfång, får han hos domstol föra talan om regi­streringens upphävande och om skadestånd.


Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmare­gistrering finns bestämmelser i fir­malagen (1974: 000).

Menar någon i annat fall än som avses i första stycket, att in­skrivning, som gjorts i filialre­gistret, länder honom tUl förfång, får han hos domstol föra talan om registreringens hävande och om skadestånd.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.


 


Prop. 1974:4                                                                        58

15    Förslag till

Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479)

Härigenom förordnas att 45 och 67 §§ bostadsrättslagen (1971: 479) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

45 §

Bostadsrättsförenings firma skall innehålla ordet bostadsrättsförening.

I firman får ej ordet bolag eUer eljest något som betecknar ett bolags­förhållande intagas på sådant sätt att därav kan föranledas det misstaget att firman innehas av ett bolag.

Firman skall tydligt skUja sig Firman skall tydUgt skilja sig
från andra hos länsstyrelsen fömt från andra hos länsstyrelsen förut
registrerade och ännu bestående registrerade och ännu bestående
föreningsfirmor.
                    föreningsfirmor.   För   registrering

av förenings firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen (1974: 000).

Annan än bostadsrättsförening får ej i sin firma eUer annars vid be­teckning av rörelsen använda ordet bostadsrätt.

67                                                                         §1
Bestänmielsema i 99—105 §§
  Bestämmelserna i 99—105 §§
lagen (1951: 308) om ekonomiska
lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar äger motsvarande till-
föreningar äger motsvarande till-
lämpning i fråga om bostadsrätts-
lämpning i fråga om bostadsrätts­
förening. Härvid skall hänvis-
   förening. Härvid skall hänvis-
nuigen i 100 § andra stycket tiU
lungen i 100 § femte stycket tUl
7 § tredje stycket avse 45 § tredje
7 § tredje stycket avse 45 § tredje
stycket denna lag.
                              stycket denna lag.

Beträffande ansökan om godkännande av ekonomisk plan skall be­stämmelsema om anmälan för registrering äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

' Senaste lydelse 1971: 605.


 


Prop. 1974:4


59


16   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar

Härigenom förordnas att 12 och 65 §§ lagen (1972: 262) om under­stödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


12 §

Understödsförenings firma skaU innehåUa ettdera av orden "under­stödsförening" eller "försäkringsförening". Meddelar förening uteslu­tande eller huvudsakligen sjukhjälp får firman dock i stället innehålla ordet "sjukkassa".

I firman får ej ordet "bolag" eller annat uttryck, som betecknar ett bolagsförhåUande, eUer ordet "bank" intagas på sådant sätt att därav kan föratJedas det misstaget att firman innehas av ett bolag eUer av en bank. Firman får ej heUer hmehålla ordet "erkänd" eller såväl ordet "ömsesi­dig" som ordet "försäkring".


Firman skaU tydligt skUja sig från annan förut registrerad, ännu bestående understödsförenings firma.


Firman skall tydligt skilja sig från annan fömt registrerad, ännu bestående understödsförenings firma. För registrering av under­stödsförenings firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen (1974: 000).


65 §


Bestämmelsema i 100 § första och tredfe styckena, 101 och 102 §§ samt 103 § 1 mom. lagen (1951:308) om ekonomiska för­eningar äger motsvarande tillämp­ning på understödsförening. Vid tillämpningen av bestämmelserna skall iakttagas att vad där sägs om länsstyrelsen i stäUet skall avse försäkringsinspektionen. Vidare gäller att registrering skall vägras, fömtom i fall som anges i 100 § första stycket, även när förutsätt­ningarna enligt 4 § denna lag för registrering ej är uppfyllda och när medgivande eller godkän­nande som krävs enligt denna lag ej länmas.


Bestämmelserna i 100 § första— fjärde och sjätte styckena, 101 och 102 §§ samt 103 § 1 mom. lagen (1951:308) om ekonomiska för­eningar äger motsvarande tUlämp­ning på understödsförening. Vid tillämpningen av bestämmelserna skaU iakttagas att vad där sägs om länsstyrelsen i stället skall avse försäkringsinspektionen. Vidare gäller att registrerhig skall vägras, föratom i fall som anges i 100 § tredje stycket, även när föratsätt-ningarna enhgt 4 § denna lag för registrering ej är uppfyllda och när medgivande eUer godkän­nande som krävs enligt denna lag ej lämnas.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.


 


Prop. 1974: 4


60


17   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom förordnas att 25 och 29 §§ lagen (1973: 1150) om förvalt-nmg av samfälligheter skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


25 §

Samfällighetsförening registreras hos länsstyrelsen i det län där för­eningens styrelse enligt stadgarna har sitt säte.


Hos varje länsstyrelse skall föras samfällighetsföreningsregister för införing av de uppgifter som en­ligt denna lag eller annan författ­ning skall anmälas för registre­ring eller annars intagas i registret. I fråga om registrering i samfäl-lighetsregistret äger 99—103 §§ la­gen (1951: 308) om ekonomiska föreningar motsvarande tUlämp­ning. Därvid skall 100 § första stycket andra punkten gäUa klan­dertalan som avses i 23 § första stycket och 53 § andra stycket denna lag samt hänvisningen i 100 § andra stycket till 7 § tredje stycket avse 29 § första stycket andra punkten denna lag.


Hos varje länsstyrelse skall föras samfällighetsföreningsregister för införing av de uppgifter som en­ligt denna lag eller annan författ-nuig skall anmälas för registre­ring eller annars intagas i registret. I fråga om registrering i samfäl-lighetsregistret äger 99—103 §§ la­gen (1951: 308) om ekonomiska föreningar motsvarande tillämp­ning. Därvid skall 100 § fjärde stycket gälla klandertalan som av­ses i 23 § första stycket och 53 § andra stycket denna lag samt hän­visningen i 100 § femte stycket tUl 7 § tredje stycket avse 29 § första stycket andra punkten denna lag.


 


Närmare bestämmelser om samfällighetsföreningsregistret och gifter för registrering meddelas av Kungl. Maj:t.


om av-


29 Samfällighetsförenings firma skall innehåUa ordet samfällighets­förening. Firman skall tydligt skil­ja sig från andra hos länsstyrelsen registrerade ännu bestående sam-fällighetsföreningsfirmor.

Samfällighetsförenings firma skall innehålla ordet samfällighets­förening. Firman skall tydligt skil­ja sig från andra hos länsstyrelsen registrerade ännu bestående sam-fällighetsföreningsfirmor. För re­gistrering av samfällighetsför­enings firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen (1974: 000).

Annan än samfäUighetsförening får ej i sin firma använda ordet sam­fällighetsförening. Den som bryter mot vad som nu sagts dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.


 


Prop. 1974: 4                                                          61

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 februari 1973.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODH-NOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny firmalagstiftning m. m. och anför.

1 Inledning

Lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura innehåUer bl. a. bestämmelser om enskUd näringsidkares och handels­bolags firma och om registrering av sådana företagare. Bestämmelser om firma finns också i lagen (1944: 705) om aktiebolag och i andra lagar som reglerar olika företagsformer.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juni 1949 tillkaUa-des sakkunniga för att i nordiskt samarbete utreda frågan om revision av varumärkes- och firmalagstiftningen och vad som hade samband där-med.i Sedermera utvidgades utredningsuppdraget till att omfatta även en allmän översyn av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Sedan de sakkunniga hade avlänmat betänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10) beslöts den 31 mars 1960 att utredningsarbetet skuUe slutföras av två skUda kommittéer, den ena för revision av firmalag­stiftningen och den andra för revision av lagstiftningen mot Ulojal kon­kurrens. Den förstnämnda kommittén, firmautredningen, som har be­drivit utredningsarbetet i samarbete med motsvarande danska, fin­ländska och norska kommittéer, avgav den 25 maj 1967 betänkandet (SOU 1967: 35) Fhmaskydd. Betänkandet innehåller bl. a. förslag tUl firmalag, lag om handelsregister och lag om prokura, vUka är avsedda att ersätta den gällande lagen angående handelsregister, firma och pro­kura. De nämnda lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

1 Direktiv se riksdagsberättelsen 1950 s. 50.

• Betänkandet har undertecknats av professor emeritus Gösta Ebersfein, om­budsmannen Gunnar Glimstedt, riksdagsmannen Gösta Jacobsson, advokaten Nils Köhler, patenträttsrådet Claes Uggla och generaldirektören Ake v. Zweig-bergk.


 


Prop. 1974:4                                                           62

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, Svea hovrätt, riksförsäkringsverket, poststyrelsen, statskontoret, statis­tiska centralbyrån, bankinspektionen, försäkringsinspelrtionen, lantbmks­styrelsen, kommerskoUegium, patent- och registreringsverket, närings­frihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsema i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kop­parbergs, Gävleborgs, Västemorrlands samt Norrbottens län, aktiebolags­utredningen, bostadsrättskommittén, utredningen för översyn av lagen om understödsföreningar. Svenska skeppshypotekskassan. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Sveriges advokatsamfund, Apotekarsocieteten, Jernkontoret, Kooperativa för-bimdet (KF), Sveriges industriförbund. Svensk industriförening. Svenska företagares riksförbund, Sveriges alhnänna exportförening, Sveriges köp­mannaförbund, Sveriges lantbruksförbund. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska patentombudsföreningen, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akade­mikers centralorganisation (SACO), Folkets husförenmgamas riksorga­nisation. Svenska turistföreningen, Sveriges riksidrottsförbund och Svenska industriens patentuigenjörers förening.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från vissa åklagarmyndigheter och från Föreningen Sveriges statsåklagare. Kommerskollegium har bi­fogat yttrande från Handelskamrarnas nämnd, vilket avgetts på upp­drag av landets handelskamrar. De särskUt förordnade handelsregister-förarna i vissa städer har — med några undantag — avgett yttranden som bifogats yttrandet från länsstyrelsen i resp. län. Dessutom har läns­styrelsen i Södermanlands län bifogat yttrande från Östergötlands och Södermanlands handelskammare och Mälardalens köpmannaförbund samt länsstyrelsen i Örebro län yttrande från Örebro läns köpmannaför­bund. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges hantverks- och in­dustriorganisation har anslutit sig tUl det av Sveriges industriförbund av­givna yttrandet. Sveriges grossistförbund har åberopat det yttrande som avgetts av Handelskamramas nämnd.

Vid den fortsatta beredningen av ärendet i justitiedepartementet har överläggningar ägt mm med företrädare för berörda ministerier i Dan­mark, Finland och Norges

Firmautredningens betänkande innehåller även förslag till en särskild lag om skydd för ideell förenings och stiftelses namn, vUken bl. a. inne­bär att skydd för namn, emblem eller annat särskUt kännetecken skaU kunna erhåUas genom registrering hos patentverket. Förslaget har remiss­behandlats också i denna del och allmänt fått ett gott mottagande. Vid samråd med chefen för handelsdepartementet har det emeUertid fram-


 


Prop.1974:4                                                            63

kommit, att praktiska svårigheter f. n. föreligger i fråga om patentverkets möjligheter att på ett tUlfredsställande sätt omhänderha den föreslagna registreringen, vUken skulle ha visst samband med verkets registrering av aktiebolagsfirmor och vammärken. Eftersom ideell förenings och stif­telses namn redan torde åtnjuta visst skydd enligt rättspraxis, synes be­hovet av en namnskyddslag inte vara alltför angeläget. På grund härav bör den ifrågasatta lagstiftningen kunna anstå t. v.

Lagen (1955:183) om bankrörelse och lagen (1956: 216) om jord­bmkskasserörelsen innehåller bl. a. vissa bestämmelser som tUlåter an­vändning av ordet bank vid beteckning av jordbrukskreditkassas rörelse men inte i sådan kassas firma. Sveriges Jordbmkskasseförbund har hem­ställt om lagändringar så att kreditkassa får rätt att även i sin firma an­vända ordet bank. Efter remiss har yttranden över framställningen av­getts av bankinspektionen, fuUmäktige i Sveriges riksbank. Svenska bank­föreningen, Svenska sparbanksföreningen och Postbanken.

2    Gällande ordning

Firma är det namn under vilket en näringsidkare driver sin rörelse. Bestämmelser om firma finns i ett betydande antal lagar som reglerar ohka företagsformer. Lagen om handelsregister, firma och prokura (firmalagen) behandlade ursprungligen firma för enskild näringsidkare, handelsbolag, aktiebolag och "annat med särsldld styrelse försett bolag". De regler som enbart rörde aktiebolags och ekonomisk förenings firma flyttades emellertid år 1895 öVer till de då tUlkomna aktiebolags- och föreningslagarna. Vissa allniänna bestämmelser i firmalagen, exempel­vis de som är uttryck för principen om sanning i firma, fick dock inte någon motsvarighet i den nya lagstiftningen. Detta har medfört viss tvekan i registreringspraxis, i vilken omfattning firmalagens allmänna bestämmelser är analogt tUlämphga på aktiebolags- och förenhigsfir-mor. Allteftersom lagstiftningen har reglerat olika företagsformer har därefter bestämmelser om firma tagits upp i de nya lagarna. Bland de lagar som innehåller sådana bestämmelser kan nämnas lagen om aktiebolag, lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, bostadsrätts­lagen (1971:479), lagen (1972:262) om understödsföreningar, lagen (1948: 218) om sambmksföreningar, lagen (1948: 433) om försäkrings­rörelse, lagen om bankrörelse, lagen (1955: 416) om sparbanker, lagen om jordbrukskasserörelsen, lagen (1962: 381) om allmän försäkring samt lagen (1968: 555) om rätt för uUänning och utländskt företag att idka näring här i riket. I remiss tUl lagrådet den 8 december 1972 har lagts fram förslag tUl lag om förvaltning av samfälligheter som bl. a. innehåller regler om samfällighetsförenings firma.

För registrering av näringsidkare och deras firmor har inrättats en rad  olika  register.  Beträffande  enskUda  näringsidkare  sker re-


 


Prop. 1974:4                                                                        64

gistreringen i handelsregister, som förs för varje kommun av länssty­relsen eUer särskild registerförare. Länsstyrelsen för också förenings­register över ekonomiska föreningar med hela länet som registrerings­enhet, övriga register är centrala och omfattar hela landet. Hos patent­verket förs aktiebolagsregistret, vUket upptar aktiebolag som har bil­dats enligt aktiebolagslagen, och fihalregistret, som omfattar filialer till uttändska företag som har fått tUlstånd att idka näring här. I försäk­ringsregistret, som förs hos försäkringsinspektionen, registreras försäk­ringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag med undantag för soc­kenbolag som enbart meddelar husdjursförsäkring. Bankinspektionen svarar för bankregistret, sparbanksregistret och föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen. Dessa register upptar resp. bankaktiebolag, spar­banker samt jordbrukets kreditkassor och deras riksorganisation. Un­derstödsföreningsregister förs hos arbetsmarknadsstyrelsen för sådana föreningar som uteslutande avser att bereda understöd vid arbetslöshet och hos försäkringsinspektionen för övriga föreningar. Hos lantbmks­styrelsen förs register över sambmksföreningar och hos riksförsäkrings­verket register över de allmänna försäkringskassorna.

Bestämmelser om handelsregister finns i 1 kap. (1—7 §§) firmala­gen. Registret förs i regel hos länsstyrelsen. Kungl. Maj:t kan emeUer­tid förordna särskUd registerförare för viss kommun. Sådant förordnan­de är f. n. aktuellt i drygt tjugotalet kommuner. Lagen innehåUer bestäm­melser om formen för anmälan, om beslut och besvär över registre­ringsmyndighetens beslut. Om anmälan tas in i registret skall enligt 4 § dess innehåll kungöras både i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstid­ning. En samling för hela landet av de i Post- och Inrikes Tidningar kungjorda anmälningarna skall ges ut efter hand. Motsvarande bestäm­melser finns i övriga lagar där kungörelse är föreskriven. Samlingarna ges ut genom patentverkets försorg (kungörelsen (1924: 504) om infö­rande i allmänna tidningarna av uppgifter ur aktiebolagsregistret m. fl. register samt om utgivande av samlingar omfattande dessa uppgifter, ändrad 1955: 574).

Om en i handelsregistret införd firma företer likhet med en i han­delsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret, bankregistret eller sparbanksregistret tidigare införd firma och inne­havaren av sistnämnda fhma därigenom lider förfång, kan enhgt 6 § firmalagen domstol på talan av denne förbjuda innehavaren av först­nämnda firma att efter viss tid använda firman och ålägga honom det skadestånd som prövas skähgt. Anser någon i annat faU att en i han­delsregistret verkställd inskrivning medför förfång för honom, får ta­lan om registreringens hävande och om skadestånd föras vid domstol. Firmaintrång är inte straffbelagt i den gällande firmalagén.

På gmndval av 6 § firmalagen och motsvarande bestämmelser i öv­riga lagar med firmarättsligt innehåll, firmarättens s. k. förfångsstad-


 


Prop. 1974:4                                                           65

ganden, har i domstolspraxis utbUdats regler om en materiell firmarätt. De gällande bestämmelserna ger firmainnehavare med äldre rätt befogenhet att föra förbudstalan, om han lider förfång ge­nom registrering av en yngre firma. Rätten tUl förbudstalan var ur-spmngligen endast ett korrektiv mot registreringsbeslut som innebar att likalydande firmor, till förfång för innehavare av äldre firma, in­förts i samma register. Talerätten utvidgades sedermera så att firma­innehavare fick befogenhet att ingripa även mot obehörig användning av förväxlingsbar firma som hade införts i annat register än det där hans egen firma hade tagits in. Den i förfångsstadgandena medgivna förbudstalan avser efter bokstaven bara förbud mot användning av registrerad firma och inte det fall att annan använder förväxlingsbar firma utan att göra anspråk på registrering. Det slutliga steget till en materiell firmarätt togs då domstolarna även förbjöd användning av oregistrerat kännetecken när detta innebar ett otillåtet utnyttjande av annans skyddade firma.

Denna på förbudstalan gmndade firmarätt medför inte den vid­sträckta befogenhet lagstiftaren ursprungligen hade avsett att ge inne­havare av registrerad firma. Någon generell rätt till firma föreligger sålunda inte inom det område till vilket registret hänför sig. En begräns­ning har skett i två avseenden med den motiveringen att förfång i regel uppkommer först om risk för förväxling föreligger i det särskilda fallet. Sådan risk har ansetts utesluten, då företagarens verksamhet inte hän­för sig till samma eller liknande bransch. Och även om liknande fir­mor använts inom samma bransch har utrymme för förväxling inte ansetts föreligga, när firmorna begagnats inom skilda geografiska om­råden. En materieU firmarätt uppstår i princip genom att firma tas i bruk, och registrering är inte nödvändig för att rätten skall föreligga. För flertalet juridiska personer är dock registrering förutsättning för firmarätt, eftersom de erhåller rättspersonlighet och blir självständiga bärare av firma först genom registreringen. Detta är fallet med t. ex. ak­tiebolag och ekonomisk förening. Handelsbolag däremot, som blir juri­disk person redan genom bolagsavtalet, har firmaskydd så snart fir­man har tagits i bmk.

Enligt 7 § firmalagen skall det som har bhvit infört i handelsregist­ret och kungjort i ortstidning anses ha kommit till tredje mans känne­dom, om det inte framgår av omständigheterna att denne varken haft eller bort ha kunskap därom. Innan sådant kungörande har skett, kan det förhållande som blivit eller bort bh anmält inte åberopas mot an­nan än den som visas ha haft vetskap därom.

Lagens 2 kap. (8—23 §§) innehåller enligt sin rubrik bestämmelser om firma. Reglernas primära syfte är att hindra registrering av för­växlingsbara firmor. Genom firmalagen — och firmarättsliga bestäm­melser i andra lagar — har i första hand tUlskapats den yttre ordning

5   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974: 4                                                          66

inom vilken den av lagstiftaren i stort sett oreglerade materiella firma­rätten har utvecklat sig.

Av 8 § firmalagen framgår att den som driver rörelse med vilken är förenad bokföringsplikt enligt bokföringslagen (1929: 117) är skyldig att anmäla sin firma till handelsregistret. Bestämmelsen medför firmaplikt också för handelsbolag, inbegripet kommanditbolag, eftersom handels­bolag enligt 1 § lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag är bolag för näring med vars utövande följer bokföringsplikt. Enkelt bolag — dvs. bolag som inte driver bokföringspliktig näring — kan införas i handelsregistret på begäran av bolagsmännen och likställs i så fall med handelsbolag. Däremot har inte enskUd näringsidkare rätt att bli registrerad om han inte är bokföringsskyldig.

Firmalagen innehåller i 9 och 10 §§ utförliga bestämmelser om vad firma skall innehålla och vad den inte får innehålla. Dessa bestäm­melser är uttryck för principen att firma skall vara sann. Enskild nä­ringsidkares firma skall innehålla hans tillnamn med eUer utan förnamn men får inte innehålla något som antyder att firman innehas av ett bo­lag eller en förening. Firma för handelsbolag skall innehålla alla bolags­männens namn eller namnet på minst en av dem med ett tillägg som antyder att det finns flera bolagsmän. I handelsbolags firma får inte tas in namn på annan person än bolagsman. Finns kommanditdelägare skall firman innehålla ordet "kommanditbolag". I annat fall får inte i handelsregisterfirma tas in något som antyder begränsning av innehava­rens eller bolagsmans ansvar. I firma får inte heller obehörigen tas in annans namn eller namnet på annans fasta egendom. Vidare får inte i firma anges företag som inte står i förbindelse med innehavarens rö­relse, och inte heller får firma som anger visst slag av rörelse bibehål­las oförändrad sedan en väsentlig förändring av rörelsen har ägt rum. Firma skall tydhgt skilja sig från andra firmor som förat har tagits in i handelsregistret för samma kommun och som ännu består.

I 11—13 §§ finns bestämmelser om överlåtelse av firma. Huvud­regeln, som bygger på principen om sanning i firma, är att firma inte kan överlåtas. I samband med överlåtelse av rörelse kan överlåtaren dock medge den nye ägaren att använda firman med ett tillägg som anger att överlåtelse har ägt ram. Från den nämnda huvudregeln finns en rad undantag. Sålunda får änka som fortsätter sm avlidne mans rö­relse och man som fortsätter hustruns före eller under äktenskapet drivna rörelse begagna firman oförändrad. Samma rätt tillkommer dödsbo­delägare till avliden firmainnehavare under förutsättning att denne själv eller, om han har avlidit utan att förordna annorlunda, samtliga dödsbodelägare har medgett det. Inträder någon som delägare i enskUd näringsidkares eller handelsbolags rörelse, får firman fortfarande be­gagnas oförändrad. Detsamma gäUer om delägare utträder ur handels­bolag. Hans namn får dock inte stå kvar i firman annat än om antingen


 


Prop. 1974:4                                                           67

han själv har medgett det eller han har avlidit utan att förordna på annat sätt och samtliga delägare i hans dödsbo har lämnat sitt samtycke. Finns kommanditdelägare, måste dock firman alltid innehålla ordet "kommanditbolag".

Lagens 14 och 15 §§ innehåller vissa särskUda bestämmelser om sättet för firmateckning. Närmare föreskrifter om anmälningar tiU han­delsregistret — när, var och av vem de skall göras och vad de skall in­nehåUa — upptas i 16—22 §§ i lagen. 23 § innehåller bestämmelser om straff för underlåtenhet att göra anmälan och för oriktig anmälan.

3 kap. (25—32 §§) i lagen innehåller bestämmelser om prokura. Härmed avses en fullmakt som ger innehavaren behörighet att — med visst undantag — i allt som hör till huvudmannens rörelse handla på dennes vägnar och teckna hans firma.

En bestämmelse som kan tUlämpas på vissa fall av firmaintrång finns i 9 § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal kon­kurrens. Enligt denna bestämmelse medför det straff och skade­ståndsskyldighet att i utövning av näringsverksamhet använda namn, firma, varamärke, utstyrsel eller annat kännetecken, som lätt kan för­växlas med fömt här i riket inarbetat kännetecken för annans närings­verksamhet eller däri utbjudna varor eUer prestationer, om det sker med uppsåt att framkalla sådan förväxling. Bestämmelsen är dock inte tillämplig om det kännetecken med vilket förväxling kan äga rum är skyddat enligt vammärkeslagen (1960: 644) eller koUektivmärkeslagen (1960: 645).

Firma och varumärke har många anknytningspunkter. Vara­märke skyddas genom varumärkeslagen. Ensamrätt till varumärke för­värvas genom registrering eller inarbetning. Dessutom får envar i nä­ringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma som kännetec­ken för sina varor, om det inte är ägnat att framkalla förväxling med annans skyddade varukännetecken. Näringsidkare har också skydd mot att annan obehörigen använder hans namn eller firma som vamkänne-tecken. Ensamrätt tUl varumärke innebär att annan än innehavaren inte får använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken för sina varor. Kännetecken anses som regel förväxlingsbara endast om de avser varor av samma eller liknande slag. Registrering av varumärken sker i vara-märkesregistret, som förs för hela landet av patentverket. Varamärke registreras i en eller flera klasser av varor. Har varumärke registrerats i strid mot lagen kan registreringen hävas av domstol. Är vammärke vUseledande, kan domstol förbjuda att det används. Vammärkesin-trång kan medföra straffansvar, om det är uppsåtligt, och skadestånds­skyldighet, om det har skett med uppsåt eller av oaktsamhet.

Enligt namrUagen (1963:521) gäller ett särskilt skydd för släkt­namn som är egenartat, varmed förstås att det är ägnat att utmärka tillhörighet tUl viss släkt. Har någon förvärvat egenartat släktnamn, får


 


Prop. 1974:4                                                           68

enligt huvudregeln namn som lätt kan förväxlas med det inte bäras av annan, såvida inte denne kan åberopa rätt till namnet enligt namiUagen eller han eUer hans släkt av ålder eller i övrigt enligt ortens sed har burit det som tillnamn. TUl förfång för den som har förvärvat egen­artat släktnamn får inte heller någon obehörigen i näringsverksamhet använda firma, varamärke eller annat kännetecken som lätt kan förväx­las med namnet.

Sverige är anslutet tiU Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd. I dess bestämmelse om firmaskydd, artikel 8, föreskrivs att firma, vare sig den ingår i fabriks- eller han­delsmärke eUer inte, utan villkor av anmälan eller registrering skall åtnjuta skydd i samtliga unionsländer. Konventionen har också bestäm­melser om nationell behandling. I artikel 2 föreskrivs sålunda bl. a. att de som tillhör ett unionsland i samtliga övriga unionsländer skall åt­njuta de förmåner i fråga om skyddet av den industriella äganderätten som de särsldlda lagstiftningama f. n. tillerkänner eller framdeles kom­mer att tillerkänna landets egna medborgare, och detta utan intrång i de rättigheter som särskilt tillförsäkras genom konventionen. Pariskonven­tionens materiella bestämmelser är återgivna i prop. 1969: 168 s. 298.

Särskilda bestämmelser om firmaskydd i överensstämmelse med Pa­riskonventionen har inte meddelats i Sverige. I praxis har utländskt företags firma emellertid oberoende av registrering skyddats, när det utländska företaget utsträckt sin verksamhet hit eller vidtagit åtgärder i sådant syfte. Skydd enligt 9 § första stycket lagen med vissa bestäm­melser mot Ulojal konkurrens kan genom inarbetning förvärvas även av utländskt företag. Det är nämligen utan betydelse för paragrafens till-lämpning om den som har inarbetat kännetecken driver verksamhet här i landet eller utomlands. Avgörande är endast att inarbetning fö­religger här. Utländska bolag och föreningar som har fått tillstånd att genom filial idka näring här i landet skaU anmäla filialen till fUialregist-ret. Genom registreringen där får firman för filialen motsvarande skydd som firma för svenskt aktiebolag. Endast ett mindre antal utländska företag har utnyttjat denna möjlighet. I stäUet sker etableringen i regel genom svenska dotterbolag.

3    Firmautredningens förslag

3.1 Huvuddragen av förslaget

Inledningsvis diskuterar utredningen allmänt firmas betydelse i det moderna samhället. Härvid framhålls att firmans funk­tion inom näringslivet bara i ringa grad skUjer sig från varumärkets. På samma sätt som i fråga om varamärket har också firmans betydelse stegrats i takt med den ekonomiska och industriella utvecklingen. När


 


Prop. 1974: 4                                                          69

gällande firmalag kom tiU levde ännu mycket kvar av ett äldre samhälles ekonomiska ordning och metoder inom såväl produktion som handel. Under sådana förhållanden hade firma begränsad betydelse i konkur­rensen mellan företagarna. Firmans viktigaste uppgift i detta samman­hang blev att för allmänheten utpeka näringsidkaren själv som rörelsens innehavare och på så sätt framhäva hans yrkesskicklighet och vederhäf­tighet i förhållande tiU konkurrenterna. De sedan slutet av 1800-talet fortgående förändringama i fråga om produktion och varudistribution har medfört en motsvarande stegring av de kommersiella kännetecknens betydelse, firmans såväl som vammärkets. Denna utveckling har på se­nare tid påskyndats genom inrättandet av snabbköpsbutiker och ökad försäljning genom varuhus och butikskedjor. Firman och varumärket har blivit oumbärliga hjälpmedel vid den industriella massproduktion som har erövrat aUt större områden. S. k. märkesvaror vilka tillverkas och salubjuds i enheter eUer förpackningar avsedda för konsumenten har kommit att spela allt större roll.

Det är framför allt varumärket som har haft och har betydelse för utvecklingen av märkesvarasystemet under det att den traditionella fir­man, sammansatt av flera beskrivande ord, har varit mindre använd­bar i den reklam som är ett nödvändigt inslag i detta system. Men den skärpta konkurrensen har framtvingat ökad användning av kortfattade firmor där ofta ett fantasiord dominerar. Sådana firmor har i allt större utsträckning kommit att användas vid sidan av vammärkena som hjälp­medel i reklamen även om deras betydelse inom handeln med mär­kesvaror ännu är relativt begränsad. Firma används främst utanför märkesvanUiandeln för att individualisera olika företag och deras pro­dukter. För den reklam som dagens konkurrens framtvingar är det nöd­vändigt att företag och produkter kan effektivt individualiseras, sär­skiljas från andra företag inom branschen och deras produkter. Detta sker genom såväl firman som varumärket. För flertalet mindre och medelstora företag är firma det enda individualiseringsmedlet. Utred­ningen anser att firmorna sålunda kommer att liksom varumärkena utgöra ett nödvändigt led i den moderna ekonomins produktion och distribution.

För allmänheten, konsumenterna, ger firmorna ledning vid valet mel­lan olika konkurrerande företag och deras produkter. Köparen kan med hjälp av firman nå det speciella företag som han har anledning tro bäst kan tillgodose hans särskilda behov. I firman finner han ett slags garanti för att varan eUer tjänsten har de egenskaper eller den kvalitet han förbuider med ett visst företags tillverkning eller erbjudande. Ge­nom att firman på detta sätt kan vägleda köparen till det inköp han från olika synpunkter anser mest förmånhgt har den förmåga att stimulera en verksam konkurrens mellan olika näringsidkare.

Ett lämpligt avpassat firmaskydd blir enligt utredningeii av stor eko-


 


Prop. 1974: 4                                                          70

nomisk och social betydelse, för näringsidkaren genom att det bevarar den goodwiU som denne har upparbetat för sitt företag och för all­mänheten genom att denna kan utgå från att under firman verkligen tUlhandahålls det avsedda företagets varor eUer tjänster. Firmaskyddet uppbärs sålunda hksom varumärkesskyddet både av enskilda och all­männa intressen.

Utredningen har övervägt huravida firmarätten eller någon yttring av denna i speciella fall kunde tänkas komma i konflikt med gällande regler tUl motverkande av icke önskvärda konkurrensbegränsningar. Ut­redningen har dock funnit det mindre sannolikt att så skuUe bli fallet. I den mån firma sammanfaller med varumärke är emellertid sådan kon­flikt tänkbar i motsvarande utsträckning som gäller beträffande varu­märke. Härvid torde också de grundsatser som för sådant fall får anses gälla bli att tUlämpa även med avseende på firma.

Utredningen framhåller slutligen, att firman har en viktig uppgift som individualiseringsmedel även på det offentligrättsliga planet, något som varumärket inte har på jämförligt sätt. Firman fyller där samma funktion som det personliga namnet genom att den identifierar sin bä­rare i olika sammanhang. Sin största betydelse får detta för juridiska personer, som i princip inte har något annat namn än sin firma. Som part i rättegång, som skattebetalare osv. identifieras sålunda den juri­diska personen genom firman. Motsvarande gäller emellertid även den enskilde näringsidkaren. Han identifieras i sin näringsutövning genom firman, jämsides med att han som medborgare framträder under sitt personliga namn. Detta får betydelse särskUt då näringsidkaren utövar verksamhet som är föremål för någon form av offentlig kontroll.

Utredningens förslag innebär en ändrad disposition av fir­malagstiftningen. Den gällande firmalagen inrymde ursprungs ligen samtliga regler om firma. I lagen upptogs främst föreskrifter om obligatoriska beståndsdelar i olika slag av firma men även vissa be­stämmelser av allmän natur. Genom 1895 års bolags- och förenings­lagstiftning överflyttades de specialregler som bara rörde aktiebolags och ekonomisk förenings firma till aktiebolags- och föreningslagarna men några aUmänna regler om firma infördes inte i dessa lagar. Då föreskrifter om firmas innehåll i fortsättningen skulle meddelas för nytUlkomna subjekt förfor man på motsvarande sätt och upptog endast de för dem avsedda speciella föreskrifterna i de resp. lagarna. Enligt utredningens förslag sammanförs de regler som skall gälla alla firmor i en enda lag, som således blir en allmän firmalag med uppgift att reglera firmaskyddet för alla slag av näringsidkare, övriga bestäm­melser om firma, huvudsakligen formella registreringsföreskrifter, upp­tas i de ohka lagar som innehåller regler om näringsidkarnas re­gistrering.

Med hänsyn tUl att firmas och varumärkes funktioner i stor ut-


 


Prop. 1974: 4                                                          71

sträckning har kommit att sammanfalla bör enligt utredningen rätts­skyddet i princip vara detsamma. Förslaget till firmalag har därför utarbetats i nära anslutning till varumärkeslagen. Lagförslagets första avdelning upptar allmänna bestämmelser om firma-begreppet, sättet för firmarättens uppkomst och rättens innehåll. Där­efter följer ett avsnitt med allmänna regler om registrering av firma. De följande avsnitten handlar om överlåtelse av firma, förbud mot användning av vilseledande firma, firmaregistrerings upphörande samt ansvar och ersättningsskyldighet m. m. vid firmaintrång. Härefter föl­jer ett avsnitt med vissa specialbestämmelser och lagförslaget avslutas med ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

Firmalagens karaktär av aUmän firmalag har i princip accepterats av de övriga nordiska kommittéerna. Dessa har emellertid inte ansett sig i stånd att konsekvent upprätthålla firmalagens allmänna natur. I lag­förslag framlagda av dem har sålunda upptagits vissa specialbestämmel­ser om firmas innehåll.

Utredningens förslag till f i r m a 1 a g avser både registrerade och oregistrerade kännetecken (2 och 3 §§). Firmaskydd skall kunna för­värvas inte bara, som f. n., av bokföringsskyldiga näringsidkare (köp­män) utan av alla slag av näringsidkare (1 § första stycket). Även stat­liga inrättningar och därmed jämstäUda institutioner eller samman­slutningar tiUerkänns uttryckligen firmaskydd genom förslaget (29 §).

Som primär form för förvärv av firmarätt uppställs registrering (2 § första stycket). Med skydd på grund av registrering likställs skydd ge­nom inarbetiung (2 § andra stycket). Men i praktiken blir registre­ringsskyddet i flera avseenden fördelaktigare än inarbetningsskyddet, särskilt därför att den som har registrerat sin firma redan genom re­gistreringsbeviset kan styrka sin rätt, medan den som åberopar inarbet­ning måste förebringa särskild utredning om inarbetningen. För firma som är i bmk men varken registrerats eller inarbetats föreslås ett be­gränsat skydd bestående i att annan än bmkaren inte skall kunna för sin räkning registrera firman om han känner tUl att den redan har tagits i bmk (11 § första stycket 6). I motsats till gällande rätt uppnås sålunda enligt förslaget inte något firmaskydd i egentlig mening genom ibrakta-gande. Undantag härifrån görs i fråga om firma som består av närings­idkarens eget släktnamn. Släktnamn som firma skyddas liksom f. n. utan registrering eller inarbetning (3 §). En nyhet i förslaget är att detta inte föreskriver någon skyldighet för vare sig ensldld näringsidkare eller del­ägare i handelsbolag att ta in släktnamn i firma.

En utvidgning i förhållande till gäUande rätt är att aktiebolag och ekonomisk förening får firmarätt tUl bifirma, dvs. särskilt namn under vilket bolaget eller föreningen driver del eller gren av verksamheten (1 § andra stycket). Bifirma får registreras. Firmaförkortning, slagord och andra s. k. sekundära kännetecken kan vinna skydd genom inarbetning (2 § tredje stycket) men kan inte registreras.


 


Prop. 1974: 4                                                          72

SärskUjmngsförmåga är enhgt förslaget ett aUmänt vUlkor för skydd. Firma skaU sålunda vara ägnad att uppfattas som beteckning för en bestämd verksamhet för att kunna registreras (9 § första stycket). Firma som enbart består av allmän benänming på verksamhetens art eller däri utbjuden vara eller tjänst eller enbart utgörs av ortnanm som an­vänds i den aUmänna samfärdseln eller annat sådant namn anses inte i och för sig äga särskUjmngsförmåga men kan få det genom användning som firma.

Rätten tiU käimetecken innebär enligt förslaget att annan än inne­havaren inte får använda förväxlingsbart kännetecken som firma (4 § första stycket). För registrerad firma skall skydd i första hand gälla inom hela det område för vUket firman har registrerats. Endast om fhma-innehavaren inte lider någon skada eller olägenhet därav kan skyddet begränsas till del av registreringsområdet (4 § andra stycket). Liksom nu skall firmaskyddet i allmänhet bara gälla firmans användning för verksamhet av samma eller liknande slag som den vUken omfattas av registreringen eUer täcks av inarbetningen (5 §). Vid tvist om rätt till kännetecken som är förväxlingsbara är det i princip tidigare rättsgrand som avgör vem som skall ha företräde (6 §). Innehavaren av den äldre rätten kan dock under vissa förutsättningar genom passivitet förlora rät­ten att inskrida mot användning av förväxlingsbart kännetecken (7 §).

Enligt förslaget får firma överlåtas i samband med överlåtelse av nä­ringsverksamhet (14 §).

Någon genomgripande omläggning av systemet för registrering av firma föreslås inte. Utredningen hänvisar tUl att firmaregistreringen inom överskådlig framtid kan tänkas bh helt överflyttad till automatisk databehandling (ADB). Enligt förslaget kommer sålunda firma att re­gistreras i de register som redan är inrättade för olika slag av firma­subjekt (8 §). Firma för enskUd näringsidkare och handelsbolag skall re­gistreras i handelsregister, firma för ekonomisk förening i föreningsre­gister, firma för aktiebolag i aktiebolagsregistret osv. Den nuvarande prövningen av ansökan om registrering av firma utvidgas (11 §).

Registrering som har skett i strid mot lagen skaU kunna hävas (18 §). Fråga om hävande av registrering skall kunna prövas bara av domstol. Det allmännas intresse i detta sammanhang tillgodoses genom en be­stämmelse om talerätt för myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (19 §). Som hävningsgmnd har bl. a. upptagUs att firma inte har varit i bruk under de två senaste åren. Detta innebär att innehavare av re­gistrerad firma för behållande av sin firmarätt är underkastad s. k. användningstvång.

I förslaget har upptagits ett flertal regler avsedda att skydda allmän­heten mot vilseledande genom firma. Firma får sålunda inte registreras om den är ägnad att vilseleda allmänheten (10 §). Registrering av vil­seledande firma skall vidare kunna hävas av domstol (18 §), och dess-


 


Prop. 1974: 4                                                          73

utom skall domstol kunna meddela förbud mot användning av vUse­ledande firma vare sig firman är registrerad eller inte (16 §).

Vid furmaintrång skaU enligt förslaget tillämpas samma sanktions­system som vid varumärkesintrång. Uppsåtligt intrång skall kunna straf­fas (21 §) och vid mtrång av uppsåt eller oaktsamhet skall ersättning kunna utgå tUl firmainnehavaren (22 §).

I förslaget tUl lag om handelsregister har upptagits be­stämmelser om handelsregister och registrering i sådant register. Han­delsregister skall inte längre föras kommunvis utan bara ett handels­register skall finnas för varje län. Nuvarande system med särskilda re­gisterförare i vissa kommuner avskaffas och länsstyrelsen blir ensam registreringsmyndighet. I handelsregister skall kunna införas enskilda näringsidkare och handelsbolag samt ideella föreningar och stiftelser som idkar näring.

Enskilda näringsidkare som är bokföringsskyldiga skall inte längre vara skyldiga att söka registrering i handelsregister, utan sådan skyldig­het skall endast åligga handelsbolag. Förslaget innebär i övrigt att nu­varande föreskrifter om registrering i handelsregister moderniseras och anpassas tUl den nya firmalagen.

I förslaget till ny lag om prokura har sammanförts den gäl­lande firmalagens materiella regler om prokura. Reglerna har i viss utsträckning arbetats om i anslutning till de föreslagna lagarna om firma och handelsregister.

3.2 Firmaregister och registreringsniyndlgheter

Den splittring av företagsregistreringen som kännetecknar gällande rätt medför enligt utredningen olägenheter i skilda hänseenden från firmarättslig synpunkt. Den omöjliggör en direkt förhandsprövning av nya ansökningar i förhållande till alla tidigare registrerade firmor. Ge­nom att registreringen sker i så många olika register blir det firmaskydd registreringen ger i somliga fall begränsat till viss kommun eller visst län men omfattar i andra fall hela landet. Splittringen leder på så sätt till att firmaskyddet i territoriellt hänseende inte i önskvärd omfattning bhr avpassat efter det faktiska behovet. Uppdelningen på olika myndighe­ter är också ägnad att motverka en enhetlig rättstillämpning.

De berörda olägenheterna skulle enklast avhjälpas om all registre­ring kunde sammanföras tiU en myndighet. En central registre­ring av aUa landets företagare är redan på väg att genomföras inom statistiska centralbyrån. Det primära syftet med det centrala företagsregistret är att förbättra den statliga statistikens kvalitet och registrets uppläggning och omfattning bestäms i huvudsak av detta syfte. Utredningen anser, att registret i sin aktueUa form inte utgör nå­gon grund för en framtida reform av den företagsregistrering som nu


 


Prop. 1974:4                                                           74

sker i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret och öv­riga firmaregister. När det gäller att tUlgodose önskemålet att vid varje firmaansökan kunna ta hänsyn tUl samthga tidigare registrerade firmor ligger det enligt utredningen närmast att förlägga en central fir­maregistrering tiU patentverket som den mest betydelsefulla av de centrala firmaregistrerande myndigheterna.

En fuUständig centtahsering hos patentverket skulle visserligen möta betydande praktiska svårigheter genom att registret skulle komma att omfatta mer än 500 000 företagare. En registrering av denna omfatt­ning torde dock i och för sig inte vara någon omöjlighet. Emellertid måste beaktas att registreringen skaU tillgodose även andra syften än att bereda firmaskydd. I fråga om vissa slag av firmasubjekt fordras för genomförande av dessa syften att registreringen handhas av viss central myndighet medan de beträffande andra subjekt kan fullföljas genom lokal registrering.

Den centrala registrering som nu förekommer bör enligt utredningens mening bibehåUas hos den myndighet där den nu är förlagd. De för­delar som skulle uppnås genom en sammanföring av registreringen till patentverket är av mindre betydelse i jämförelse med den rationalise­ring som har vunnits genom att registreringen av de under uppsikt ställda subjekten anförtrotts resp. tiUsynsmyndigheter. Att den centrala registreringen även ombesörjs av andra myndigheter än patentverket medför olägenheter i firmarättsligt avseende huvudsakligen i fråga om försäkringsbolag och bankaktiebolag. De firmor som registreras i under­stödsföreningsregistren, sparbanksregistret, sambruksföreningsregistret och registret över allmänna försäkringskassor är så uppbyggda att för­växling mellan dem och i andra register intagna firmor praktiskt taget är utesluten. I firma för försäkringsbolag och bankaktiebolag ingår emellertid ibland beståndsdelar, särskilt fantasiord, som kan förekom­ma i andra slags firmor. TUl skydd för dessa bolags firmor borde där­för övriga registreringsmyndigheter ha kännedom om bestående försäk­ringsbolag och bankaktiebolag. På det centrala planet kan detta åstad­kommas genom att patentverket får tillgång till förteckningar över de bolag som har tagits in i försäkrings- och bankregistren. I de enstaka fall då registrering söks av ny firma för försäkringsbolag eller bank kan försäkringsinspektionen resp. bankinspektionen utan större omgång få uppgift om förväxlingsbara firmor från patentverket.

Vad därefter angår frågan om de lokala firmaregistren bör överfö­ras tUl patentverket påpekar utredningen, att särskilt den nuvarande föreningsregistreringens ändamålsenlighet har ifrågasatts. De ekono­miska föreningarna förvärvar i likhet med aktiebolagen rättspersonlighet först genom registrering och till stöd för en central registrering kan lik­som beträffande aktiebolag åberopas att den medför större enheUighet i lagtillämpningen. Även publicitetsprincipen kan anföras som skäl ehum


 


Prop. 1974: 4                                                          75

inte med samma styrka som för aktiebolag, eftersom de ekonomiska föreningarna inte generellt har ålagts skyldighet att sända in redovis-ningshandlhigar tUl registreringsmyndighet. För en central registrering talar också från firmarättslig synpunkt, fömtom behovet av ett säkrare underlag för firmaregistreringen, det förhållandet att ett betydande an­tal stora föreningar driver verksamhet i mer än ett län. De nu berör­da skälen ansågs dock vid tUlkomsten av 1951 års lag om ekonomiska föreningar inte ha sådan tyngd att de motiverade en ändring av det gäUande registreringssystemet. Möjligheten tUl nära kontakt mellan länsstyrelsema, å ena, samt föreningarna och allmänheten, å andra sidan, bedömdes som så betydelsefull att den uppvägde de nackdelar som kunde anses förbundna med att registreringsärendena inte hand­lades av central myndighet. Enligt utredningen har erfarenheten visat att de ekonomiska föreningarna i stor utsträckning inte iakttar de form­krav som gäller för registrering. Felaktigheter i de ingivna handlingarna är sålunda vanliga och brakar som regel rättas efter personlig kontakt mellan tjänsteman vid länsstyrelsen och föreningsrepresentanten. I en enkät som vammärkes- och firmautredningen gjorde år 1952 förorda­des med stor majoritet att registreringen av de ekonomiska föreningar­na skulle bibehållas hos länsstyrelserna.

Som skäl för en centralisering av föreningsregistreringen kan enligt utredningen inte anföras att föreningsfirma i allmänhet bör åtnjuta skydd inom vidsträcktare område än län. Antalet företagare med riks­omfattande verksamhet är relativt begränsat bland de ekonomiska föreningarna. Även andra synpunkter än firmarättsliga talar för att nu­varande system för registrering av ekonomiska föreningar inte bör änd­ras. De viktigare grupperna av föreningar har visserligen sammanslutit sig till riksorganisationer som sköter de lokala föreningarnas stadge­angelägenheter. Men de mindre föreningarna, som inte är anslutna till sådana organisationer och som torde utgöra flertalet, bör bibehållas vid den ofta utnyttjade möjligheten tUl kontakt med myndigheterna på det personhga planet. Eftersom en centralisering av föreningsregistreringen inte synes vara ett intresse vare sig för företagarna eller för allmänheten förutsätts i förslaget att nuvarande registreringssystem blir oförändrat på denna punkt.

I fråga om återstående lokala firmaregister, dvs. handelsregistren, framstår enligt utredningen en centralisering än mindre påkallad än beträffande föreningsregistren. I svaren på 1952 års enkät avvisades tanken att centraUsera handelsregistren nästan enhälligt medan en stor och representativ majoritet av de tillfrågade förordade att handels­registren skulle fullständigt sammanföras till läns­styrelserna. Härtill ansluter sig utredningen. En centralisering är obekväm för de registreringsskyldiga. Handelsregistren utnyttjas dessutom i stor utsträckning av näringslivet som upplysningskäUa och


 


Prop. 1974: 4                                                          76

denna viktiga uppgift kan knappast fullföljas utan omgång om de lo­kala registren ersätts av ett centralt. Däremot talar flera skäl för att handelsregistren fullständigt sammanförs till länsstyrelserna. Den gäl­lande ordningen motsvarar med nuvarande kommunikationsmöjligheter inte längre något praktiskt behov. Genom uppdelningen försvåras för näringslivet att skaffa sig kännedom om tidigare registrerade företag. En överflyttning behöver inte nämnvärt minska möjligheterna tUl kon­takt mellan myndigheter och allmänhet och väcker inte heller betänk­ligheter från kostnadssynpunkt. På längre sikt torde man i stället kunna räkna med en kostnadsminskning eftersom omläggningen medför en ra­tionalisering för det allmänna. Registren blir mera överskådliga och en-hetiighet i registreringspraxis främjas. Överflyttningen skapar också ett bättre underlag för firmaskyddet. Den sätter registreringsmyndigheten i stånd att granska varje nyanmäld firma i förhållande till alla hos myn­digheten tidigare godkända firmor, vare sig de har registrerats för en­skUda näringsidkare, handelsbolag eller ekonomiska föreningar. Därige­nom kan firmaskyddet i territoriellt avseende utsträckas till hela länet. Kommunen är numera ett alltför begränsat skyddsområde även för åt-skiUiga mindre företagares firmor, vUket sammanhänger med de nya reklam- och distributionsmedlen.

Utredningen föreslår sålunda, att registreringen i handelsregister helt sammanförs till länsstyrelserna och att ett enda handelsregister anord­nas för varje län.

I sina förslag tUl ny lag om handelsregister (1 § andra stycket) resp. ull ändring i lagen om ekonomiska föreningar (4 § tredje stycket) upp­tar utredningen bestämmelser som ger Kungl. Maj:t möjlighet att för­ordna att handelsregister och föreningsregister skall föras gemensamt för två eller flera län. Härmed avses att inom områden, där näringsidkare kan väntas relativt ofta vilja registrera sin firma i två eller flera län, göra det möjligt att samman­föra dessa och uppdra registreringen åt en av de berörda länsstyrelser­na. Utredningen nämner som exempel Stockholms- och Göteborgsregio­nerna och anför att länsindelningen visserligen är föremål för utredning men att det är osäkert när nackdelarna från registreringssynpunkt av den nuvarande indelningen blir helt eliminerade.

Utredningen diskuterar härefter frågan hur man skall kunna åstad­komma en förteckning för hela riket av registrerade fir­mor så att patentverket — och i andra hand övriga registreringsmyn­digheter —■ vid sin nyhetsgranskning får tiUgång även till hos annan myndighet registrerade firmor. Utredningen avvisar tanken att använda det av statistiska centralbyrån förda centrala företagsregistret för detta ändamål. Utredningen finner det inte heller möjligt att som hjälpre-gister använda den nu utgivna samlingen av anmälningar tUl firmare­gistren, eftersom denna sedan år 1925 saknar årsregister och redan


 


Prop. 1974:4                                                           77

genomgången av en årgång är ett tidsödande företag. Utredningen ställer därför frågan om behovet av att vid firmagranskningen kunna ta hänsyn till samtliga registrerade firmor motiverar inrättande av ett särskUt samlings- eller hjälpregister. Vid bedömningen av denna fråga måste beaktas att den nuvarande begränsade firmagranskningen rätt väl har förmått fylla uppgiften att redan på det administrativa planet före­bygga framtida konflikter. Mål om firmaintrång har sålunda varit relativt fåtaliga. Granskningsmaterialet får vidare större omfattning en­ligt det föreslagna systemet än f. n., främst genom att handelsregistren förs med länet som enhet. Utredningen anser därför att vinsten av ett hjälpregister på grund av kostnaderna för dess upprättande och begag­nande skulle bli oviss. Vad som på ett avgörande sätt talar emot att nu inrätta ett sådant register är emellertid framstegen på det registrerings­tekniska området. Det är troligt att man i en snar framtid genom ut­nyttjande av ADB kan förse de firmagranskande myndighetema med hjälpförteckningar över firmor för väsentligt mindre kostnader än som skulle krävas i nuläget. Hela firmagranskningen kan dessutom tänkas inom överskådlig framtid bli överflyttad till ADB. Under sådana för­hållanden anser utredningen inte att det finns anledning att nu låta upp­rätta ett särskUt hjälpregister. Man bör avvakta erfarenheterna av lagens tillämpning och tills utvecklingen framtvingar en mera omfattande fir­magranskning nöja sig med åtgärder som kan förbereda ett hjälpre­gister eller samlingsregister över registrerade firmor. Ett sådant register bör omfatta firmor i aktiebolagsregistret, försäkringsregistret, bankre­gistret, handelsregistren och föreningsregistren. Åtgärder för uppläggning av samlingsregistret bör vid lämplig tidpunkt vidtas av patentverket och utredningen anför vissa synpimkter på vilka åtgärder som kan komma i fråga. Föreskrifterna om den nuvarande samlingen av anmälningar till aktiebolagsregistret m. fl. företagsregister bör enligt utredningen upphä­vas när samlingsregistret har trätt i funktion. Utredningens förslag till firmalag upptar en bestämmelse (31 §) enligt vUken Kungl. Maj:t kan förordna att en förteckning för hela riket över registrerade firmor skall upprättas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Närmare före­skrifter om denna förteckning samt dess utgivande och översändande tiU vissa myndigheter skall meddelas av Kungl. Maj:t.

3.3 Firmaskyddets föremål

Utredningens förslag innehåller i 1 § första stycket en bestämning av firmabegreppet. Med firma skall förstås det namn under vilket näringsidkare driver sin verksamhet och som han tecknar vid därvid förekommande underskrifter. Förslaget anknyter till gällande firmalag men firmabegreppet har utvidgats därhän att varje närings­idkare har firma  oberoende  av  registreringsplikt.


 


Prop. 1974: 4                                                          78

Utredningen anser att registreringsskyldigheten,, som i första hand uppbärs av ett offenthgt intresse, bör bestämmas på andra gmnder än firmarättsliga hänsyn. I förslaget görs sålunda inte som i gällande firma­lag någon skUlnad mehan bokföringsskyldig och annan näringsidkare. Enligt utredningen bör i stället det verkliga behovet av firmaskydd vara avgörande för rätten till firma, och utvecklingen i det praktiska livet tyder på att ett sådant behov är utbrett inom alla kategorier näringsidkare. De näringsidkare som anmäler sig till registrering utan att vara skyldiga därtill har i allmänhet ett reellt intresse att få sitt namn publicerat och skyddat. I svaren på den år 1952 utsända enkäten förklarade sig huvuddelen av de svarande anse att möjhghet till registre­ring av firma borde ges alla näringsidkare. Utredningen påpekar att man vid tiUkomsten av bokföringslagen torde ha ansett det vara av värde att vid tiUämpningen av de strängare regler för köpmän som gäller på vissa rättsområden kunna räkna med att den i handelsregistret intagne näringsidkaren var att anse som köpman. Utvecklingen har emellertid fört med sig att även inte bokföringspliktiga näringsidkare i stor ut­sträckning faktiskt kommit att tas in i handelsregistren och samban­det mellan firmasubjekt och köpman har därigenom redan gått för­lorat. Inte heller denna synpunkt är därför något hinder mot att till­mötesgå näringslivets krav att alla slag av näringsidkare skall kunna vara firmasubjekt.

Namn på ideell förening och stiftelse faller enligt förslaget utanför området för den föreslagna firmalagen, om namnet inte används i utövning av näringsverksamhet. Utredningen har övervägt att utvidga firmabegreppet till att omfatta namn på juri­disk person över huvud taget men anser att vägande skäl kan anföras mot att inordna nanm på inte näringsdrivande stiftelser och ideella för­eningar under fhrmalagens regelsystein. Lagens bestämmelser skulle då inte kunna göras enhetliga och samtidigt måste de avsevärt kompliceras, vilket i sin tur skulle försvåra samordning med varumärkeslagen.

När firmas egenskap av näringsidkarens namn, hans speciella kän­netecken, framhävs ligger däri enligt utredningen att det skall vara fråga om något som äger förmåga att individualisera, att särskilja. Redan vid bestämmandet av lagens föremål har sålunda uppställts ett allmänt krav på särskUjmngsförmåga som villkor för firmarätt.

En nyhet i utredningens förslag är att detta inte föreskriver någon skyldighet för vare sig enskild näringsidkare eller delägare i handels­bolag att ta in släktnamn i firma. Redan nu kombineras släkt­namnet i betydande omfattning med en sakbeteckning, angivande verk­samhetens art eller orten där den bedrivs, eller en fantasibeteckning. Och det har i praktiken blivit ytterst vanligt att enskilda näringsidkare, när beteckning av nämnda slag ingår i deras firma, begagnar firman med uteslutande av personnamnet. Firman framträder på så sätt i an-


 


Prop. 1974:4                                                           79

vändningen inte som personfirma utan som realfirma. Sedan gällande firmalags överlåtelseregler genombratits i praxis kan personnamnet i firma inte heller uppfattas som en aktuell upplysning om innehavaren, utan kunskap härom måste sökas i handelsregistret. Även praktiska skäl talar enligt utredningen mot att bibehåUa tvånget att ta in släktnamn i firma. Personfirma av traditionell typ är ofta alltför otymplig för re­klamändamål, och ett stort antal släktnamn har i och för sig så ringa särskUjningsförmåga att de ensamma eller som firmas huvudord bara ger ett firmaskydd av begränsad räckvidd.

Liksom gäUande rätt fömtsätter utredningens förslag att firma har ett faktiskt underlag, även om ett sådant under någon kortare tid kan saknas. För firmaskydd krävs sålunda i princip att firman används.

Enligt förslaget kan näringsidkare vid bedrivande av en och samma rörelse inte ha mer än en firma. Förslaget upprätthåller sålunda prin­cipen om firmas enhet. I motsats till exempelvis aktiebolag som i prin­cip har endast ett namn, omfattande hela den verksamhet bolaget be­driver, kan dock enskild näringsidkare ha flera företag och äga särskUd firma för varje sådan enhet. Utredningen anser att man får överlämna åt sådan näringsidkare själv att avgöra, om han önskar organisera sin näringsutövning i ett eUer flera företag med en eller flera firmor.

Även juridiska personer driver ofta en i olika enheter organiserad verksamhet. Särskilt i sitt förhållande till kundkrets och vissa leveran­törer kan den juridiska personen då ha behov av olika namn för skUda enheter. Det särskilda namn som kan behövas för sådan gren av verk­samheten har man kallat bifirma. Detta uttryck har tidigare begag­nats i en mera vidsträckt bemärkelse såsom avseende varje vid sidan av den egentliga firman använt namn på en affärsrörelse eller gren av sådan rörelse. I förslaget används ordet bifirma endast i betydelsen av särskilt namn för del av den juridiska personens verksamhet. Från aUa de nordiska ländernas sida har vitsordats att behov av bifirma före­ligger vid fusioner och jämförliga sammanslagningar av företag, t. ex. när ett aktiebolag förvärvar samtliga aktier i ett annat sådant bolag och låter dess verksamhet uppgå i sin egen men önskar behålla dess firma som ett hos en speciell kundkrets inarbetat kännetecken. Det har i viss utsträckning förekommit att man sökt skydda firman genom att registrera denna för ett s. k. namnskyddsbolag dvs. ett bolag utan egen verksamhet men med uppgift att bevara firman åt moderbolaget. Man har dock varit tveksam om någon egentlig firmarätt kunde erkännas i ett sådant fall. Ett annat exempel är att aktiebolag förvärvar ensldld näringsidkares verksamhet med tUlhörande firma, som bolaget på gmnd av dess renommé önskar ha kvar. För att bibehålla firmarät­ten har förvärvet stundom skett genom ett nybildat dotterbolag, som övertagit den gamla firman och i fortsättningen tjänat som namn­skyddsbolag. Bifirma kan också få betydelse inom storföretagen, när


 


Prop. 1974:4                                                           80

vid koncernbildning behov föreligger att driva särskilda verksamhets­grenar under skilda beteckningar. Förutom för aktiebolag finns enligt utredningen ett påtagligt behov av bifirma även för ekonomisk för­ening. De stora konsumtionsföreningarna driver numera en mångskif­tande verksamhet. Det är tydligt att sådana föreningar har behov av reklamdugliga namn för de ohka företagsenheterna med samma skydd som den egenthga firman. Vid koncernbUdning är förhållandena i stort sett analoga, vare sig kärnan i koncernen är ett aktiebolag eller en eko­nomisk förening.

Utredningen föreslår av nu angivna skäl i 1 § andra stycket en be­stämmelse att vad som sägs i lagen om firma även skall gäUa särskilt namn under vilket aktiebolag eUer ekonomisk förening driver del av verksamheten (bifirma). Utgångspunkten för förslaget är att principen om firmas enhet är av så central betydelse att avsteg därifrån inte bör gå längre än ett påvisbart behov kräver. I överensstämmelse härmed har rätt till bifirma tillerkänts endast aktiebolag och ekonomiska för­eningar. Genom att bifirma bara hänför sig till del av verksamheten blir den begreppsligt skild från den egentiiga furman som avser före­taget i dess helhet. Bifirma är enligt förslaget föremål för firmaskydd i samma utsträckning som huvudfirma, dvs. skydd kan vinnas bl. a. genom registrering.

Utredningen behandlar i förslaget också s. k. sekundära kän­netecken, vilkas uppgift bara är att inträda i en del — ehum ibland en ganska stor del — av firmas funktioner som kännetecken för ett företag i dess helhet. Sekundärt är kännetecken som vid sidan av finnan begagnas som beteckning på själva företaget eller någon gren av det. Strängt taget har även bifirma naturen av sekundärt känne­tecken men utredningen anser att bifirma står firma så nära att den bör regleras för sig. Närmast firma bland de sekundära kännetecknen står olika typer av firmaförkortningar samt firmadominanter, dvs. särskilt framträdande ord i en firma, t. ex. Mea för Militär Ekiperings Aktie­bolaget (M.E.A.) och Gripen för Fastighetsaktiebolaget Gripen i Norr­köping. Men sekundärt kännetecken framträder även i stor utsträckning som helt fristående i förhållande till firma. I likhet med firma utgörs dessa beteckningar ofta av ord, t. ex. av allmänheten eller de anställda bUdade särskilda namn på företag. Det finns exempel både på att så­dana namn används i så betydande utsträckning att de i reklamav­seende träder i stället för den egentliga firman och på att de bara be­gagnas jämsides med denna. De sekundära beteckningarna framträder även som kännetecken av utstyrselliknande eller akustisk art samt i form av slagord. Exempel tUlhörande den förra gmppen är utstyrsel av affärshandlingar och affärsvagnar samt särskild klädsel på personal, i den mån de kan anses utgöra kännetecken för viss näringsverksam­het. Vad beträffar akustiska kännetecken nämns att t. ex. djurläten


 


Prop. 1974: 4                                                          81

utomlands har kommit i åtnjutande av rättsskydd. Utredningen före­slår att också sekundära kännetecken för näringsverksamhet skall kunna bli föremål för fkmaskydd men i motsats till bifirma inte genom re­gistrering utan endast genom inarbetning (2 § tredje stycket).

Som föremål för firmaskydd upptar utredningen också näringsidkares släktnamn (3 §). Näringsidkare har enligt förslaget visst skydd för sitt släktnamn som potentiell firma, även om han inte använder namnet som firma. Förslaget har i den delen motsvarighet i vam­märkeslagen. Kravet på särskUjningsförmåga som vUlkor för fkma-skydd gäller enhgt utredningens förslag också släktnamn som firma. Eftersom olika släktnamns särprägel är skiftande måste emellertid skyddet bh av varierande räckvidd. En furma med något av våra van­ligaste sonnamn som huvudord kan ha ringa skydd i ett större geogra­fiskt sammanhang men kan, använd på en mmdre ort, fungera som ett tiUfredsstäUande individuahseringsmedel. ÅtskUliga enskilda närings­idkare med verksamhet som är begränsad tUl kommun, stadsdel eUer kvarter har knappast behov av annat individualiseringsmedel än det som erbjuds genom den traditionella personfirman.

Utredningen har övervägt om man borde ge ett visst firmaskydd för varumärken, analogt med det som har tiUerkänts släktnamn. Vammärkeslagen ger inte något skydd mot att ordmärke obehörigen utnyttjas av atman enbart som namn på hans företag dvs. utan att sam­tidigt användas som vammärke. Man har emellertid enligt utredningen inte kunnat påvisa något praktiskt exempel då ett ordmärke begagnas som firma utan att också komma tiU något slags användning som vamkännetecken. Detta beror på att varumärkes- och firmaanvändning — om man frånser firmateckning — i stor utsträcknmg har kommit att täcka varandra. Är ordmärket mera allmänt känt torde ordet ha färgats därav i sådan grad att det för allmänheten framstår också som varu­märke när det används som firma. Konflikten sträcker sig alltså prak­tiskt sett alltid utöver det renodlade firmaplanet, och i så fall får vara­märkets innehavare möjlighet att ingripa mot firmainnehavaren med stöd av vammärkeslagen. Härtill kommer att märket i allmänhet görs till dominerande beståndsdel i firman så snart det är särskUt angeläget för ett företag att skydda ett varumärke även som firma. Utredningen har därför stannat för att inte ta upp någon bestämmelse i firmalagen om materiellt firmaskydd för vammärke. Däremot innehåller förslaget en bestämmelse som hindrar registrering av firma som är förväxlingsbar med annan näringsidkares varumärke (11 § första stycket 5).

I fråga om firmaskyddets föremål skiljer sig övriga nordiska förslag från det svenska huvudsakhgen däri, att det danska försla­get imder bifirma inbegriper också beteckningar som avser en närings­idkares verksamhet i dess helhet, att kretsen av näringsidkare som kan ha bifirma bestäms annorlunda i de danska och norska förslagen samt

6   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974:4                                                           82

att enligt de danska, finska och norska förslagen sekundära kännetec­ken av utstyrselUknande och akustisk art faller utanför firmaskyddet. I sistnämnda fall torde i stäUet den generalklausul som finns i dessa länders lagstiftning mot illojal konkurrens kunna bh tUlämplig.

3.4 Vilseledande firma

Utredningen tar i sitt förslag efter förebUd från vammärkeslagen upp bestämmelser dels om förbud mot registrering av firma som är ägnad att vUseleda allmänheten och om hävande av sådan registrering, dels om möjhghet för domstol att meddela förbud mot användning av vilseledande firma.

I anslutning tUl förslaget om förbud mot registrering av vUseledande firma anför utredningen, att firmans intagande i offentligt register lätt kan av innehavaren uppfattas som ett tillstånd att använda firman och av allmänheten som en garanti för att firman är korrekt. I likhet med det stora flertalet av de vid 1952 års enkät tUlfrågade anser utredningen att en allmän regel om registreringshinder för vUseledande firma bör uppstäUas. En sådan regel har väsentligt större praktisk betydelse i firmarätten än i vanraiärkesrätten. I motsats till vammärke anger firma ofta den företagsform under vilken verksamheten bedrivs, verksam­hetens art eller omfattning eller kvalifikationer hos innehavaren. Ibland innehåller firma dessutom antydan om samhörighet med annat före­tag av offentlig eller enskild natur. Fara föreligger alltid att fhrmas upp­gifter i dessa olika hänseenden kan bli vilseledande. Utredningen har med hänsyn härtill tagit upp regeln om vilseledande firma i en särskild paragraf (10 §) och inte som i vammärkeslagen endast som en av punkterna i en katalog över specieUa registreringshinder.

I utredningens förslag skiljs liksom i varumärkeslagen meUan vilse­ledande och förväxling. Gränsdragningen beror på att olika intressen utsätts för risk att kränkas. Vid vUseledande åsidosätts främst ett all­mänt intresse. Allmänheten löper fara att missledas i fråga om den prestation som ställs i utsikt och förfarandet kan därför också te sig be­drägligt. Vid förväxling rör det sig om misstag i fråga om verksamhe­tens identitet. Här är det främst innehavarens privaträtt till firman som kränks. Vid vUseledande kommer enligt förslaget andra sanktioner i frå­ga än vid förväxling. I förra fallet, där det särskUt gäller allmänhetens intresse, kan företrädare för det aUmänna föra talan om förbud mot firmans användning och, där registrering har skett, om hävande eller ändring av registreringen. Rör det sig om förväxling och intrång i en­skild rätt är det i första hand målsäganden som har att avgöra om talan skall föras och i detta fall blir reglema om straff, ersättningsskyldighet och annan påföljd för firmaintrång tUlämpliga.

Bland uppgifter i firma som kan vara ägnade att vilseleda nämner


 


Prop. 1974: 4                                                          83

utredningen sådana som hänför sig till den associationsform under vil­ken verksamheten bedrivs. För att förekomma vilseledande innehåller speciaUagama föreskrifter om obUgatoriska beståndsdelar i firma och om förbud att i firma ta in beteckning som utmärker annan associa­tionsform. Dessa bestämmelser täcker emellertid bara ett fåtal situa­tioner och registreringshindret i förslaget utgör därför ett viktigt kom­plement till speciallagamas föreskrifter om firmas innehåll.

Genom föreskrifter i speciaUagama förbjuds vidare i vissa fall an­vändning av firmor som anger verksamhetens art på vUseledande sätt. Det kan vara fråga om förbud för armat företag att i firma ta in något som utmärker verksamhet vUken bedrivs under någon form av statlig kontroll eUer med stathgt bidrag. Exempel på föreskrifter av detta slag är förbuden mot användning av firma som innehåller ordet bank och firma som ger sken av att innehas av allmän försäkringskassa. I den män firma är ägnad att vUseleda om verksamhetens art blir det av ut­redningen föreslagna registreringshindret tUlämphgt. Frågan om risk för vilseledande föreUgger i detta hänseende aktualiseras i regel vid registreringsmyndighetens prövning endast när firmas innehåll strider mot de uppgifter om verksamhetens art som har lämnats i ansökan om registrering eUer i bolagsordning. I andra fall torde myndigheten nor­malt kunna utgå från att uppgift om verksamhetsarten är riktig. Nå­gon undersökning eller speciell prövning härav behöver alltså inte före­komma.

Uppgifter om verksamhetens omfattning är inte sällan tUltagna i över­kant för att ge denna sken av att ha en storlek som den i verklig­heten inte äger. Detta kan ske på olika sätt, bl. a. genom att i firma tas in ett geografiskt uttryck som anger ett vidsträcktare verksamhetsom­råde än det faktiska. Utredningen anser att användningen av sådana s. k. pretentiösa firmor har blivit så värdig att de i stor utsträckning knappast ger allmänheten intryck av att verksamheten har den om­fattning som firmans ordalydelse anger. Några allmänna riktiinjer kan inte uppställas för när pretentiös firma skall anses vUseledande. Re­gistreringshindret bör enligt utredningen i detta fall tillämpas med var­samhet. Registrering bör vägras endast där det är uppenbart att fir­man måste komma att vilseleda allmänheten. Härvid bör hänsyn i första hand tas tUl dess inverkan på folk i allmänhet.

Som exempel på att firma anger vissa kvalifikationer eller egenskaper hos ett företag eUer dess innehavare anför utredningen att i firman tas in uppgift om att företaget är ett specialföretag i branschen eller inom visst område av denna. I firma kan även ingå en yrkestitel som anger högre UtbUdning eller annan särskild kompetens, stundom kombinerad med uppgift om medlemskap i någon organisation. Huruvida vilsele­dande föreligger i här anförda fall beror av om de kvalifikationer eller egenskaper firman anger är representerade hos företaget. Sådana frågor


 


Prop. 1974: 4                                                          84

kan erUigt utredningen uppenbarligen endast i viss utsträckning bh ak­tueUa för registreringsmyndigheterna. Så bör bli fallet där firma anty­der särskild kompetens på gmnd av högre utbildning eller auktorisation av myndighet eller jämförlig inrättning. Innehåller firma t. ex. uppgift som apotekare, civilingenjör, jurist, läkare, auktoriserad revisor e. d. skall registrering vägras om inte i ärendet visas att firmainnehavaren el­ler annan som har inflytande i företaget besitter denna kompetens.

Utredningen anför vidare som exempel på vilseledande firma att den oriktigt ger sken av samhörighet med stathgt företag. Motsvarande gäUer om firma som oriktigt antyder santUiörighet med en betydelsefull organisation, t. ex. Landsorganisationen (LO). Förekomsten av ordet riks i en firma kan i vissa fall ge firman en officiell prägel. Även an­vändningen av orden svensk, svenska eUer Sverige kan ibland göra detta. När firma oriktigt antyder samhörighet med annat enskUt företag eller med annan enskUd person sätts däremot i regel inte något allmänt in­tresse i fara. I vissa fall kan dock ett sådant intresse trädas för nära genom att kundkretsen vilseleds.

Om förbudet mot vilseledande firma råder enighet mellan de nor­diska förslagen. I de andra ländernas förslag är bestämmelsen emellertid utformad hite som ett registreringshinder utan som en allmän regel avseende även oregistrerad firma.

3.5 Förvärv av firmarätt

Enligt utredningens förslag förvärvas ensamrätt till firma i första hand genom registrering (2§ första stycket). Teoretiskt sett innebär det en betydelsefull nyhet att finnarätt inte längre vinns genom i b r u k-tagande. Från praktisk synpunkt är dock enligt utredningen änd­ringen inte så omfattande. För flertalet juridiska personer, däribland aktiebolag och ekonomiska föreningar, för vilka rättssubjektivitet och firmarätt är knutna till registreringen, medför den nya ordningen ingen ändring. De inte bokföringspliktiga näringsidkama, som tidigare kunnat förvärva firmarätt endast genom inarbetande, kommer genom möjlig­heten till registrering av firma i ett gynnsammare läge än förat. I fråga om bokföringspliktiga enskilda näringsidkare och handelsbolag kan änd­ringen ses som en naturlig utveckling av den nuvarande ordningen, som innebär att de är registreringspliktiga och att registrering är avsedd att föregå firmas ibruktagande.

Hänsyn till rättssäkerheten talar enligt utredningen för att firmarättens uppkomst knyts till registreringen i stället för tUl ibmktagandet. När fir­marätt uppstår redan på grund av ibmktagande, blir rätten ofta okänd utanför en snäv krets av näringsidkare, och det är en källa tUl otrygg­het över hela firmaområdet att senare tillkommen men välrenommerad firma riskerar att få vika för en annan mer eller mindre obekant firma


 


Prop. 1974:4                                                           85

som tagits i bruk tidigare. Registrering är dessutom i jämförelse med ibraktagande ett bättre medel för förvärv av rättsskydd genom de prak­tiska fördelar som registreringen ger. Genom registreringen blir rätten preciserad tUl föremål, omfattning och tidpunkt för ensamrättens upp­komst. Vid en konflikt kan ensamrätten på enkelt sätt styrkas genom ett av myndigheten utfärdat registreringsbevis, medan varje annan be­visning om ensamrätten blir överflödig. Det har dock inte varit möj­ligt att förläna registreringen den betydelse som helst bör tillkomma den i ett system där en sådan åtgärd skall vara i första hand rättsgrundande och som den äger inom varumärkesrätten. För detta krävs nämligen centralregistrering, vilket man f. n. av praktiska och ekonomiska skäl inte har velat föreslå i fråga om firma. Detta innebär att registrering av förväxlingsbara firmor i olika register inte helt kan förekommas. Ut­redningen anför ytterligare att förslaget att registrering skall gmnda firmarätt skall ses som ett led i en samordning av reglerna inom firma-rätten och varumärkesrätten. Det är vidare en intemationell tendens att överge förstebmkareprincipen tUl förmån för registreringsprincipen.

Enligt utredningens förslag kan ensamrätt till firma utom genom re­gistrering förvärvas även genom inarbetning (2§ andra stycket). Utredningen anför att innehavare av inarbetat kännetecken måste sägas ha ett naturligt anspråk på rättsskydd. Inarbetningen innebär att känne­tecknet har använts i sådan omfattning att det efter hand har fått ett ekonomiskt värde, en goodwUl, som det framstår som en viktig rättslig uppgift att skydda mot intrång. I överensstämmelse härmed har utred­ningen, i analogi med motsvarande regler i varumärkeslagen, uppställt registrering och inarbetning som i princip likvärdiga grunder för för­värv av firmarätt. Med hänsyn tUl att en stor del av firmasubjekten en­ligt lag är skyldiga att registrera firma och till att bmkaren av en ore­gistrerad firma löper risken att bli utesluten från fortsatt begagnande av firman genom att annan registrerar eller hinner inarbeta samma eller hknande firma finns enhgt utredningen knappast någon anledning att befara att antalet firmaregistreringar kommer att minska om inarbetan-deskydd ges ökad betydelse för oregistrerade kännetecken.

Att registrering i praktiken bereder en förmånligare stäUning än in­arbetning är enhgt utredningen påtagligt. Om konfhkt uppstår behöver innehavare av registrerad firma inte föra särskild bevisning om firma­rättens tillvaro och föremål och i allmänhet inte heller om skyddsområ­dets omfattning. Den som åberopar inarbetning måste däremot visa att firmans begagnande har lett tUl inarbetning och i regel också styrka tid­punkten härför samt omfattningen av det geografiska område där in­arbetningen består. Ensamrätt på grand av inarbetning är vidare för sitt bestånd beroende av att firman genom olika åtgärder förblir så allmänt känd att den kan anses inarbetad. För vidmakthållande av firmarätt ge­nom registrering fordras visserligen enligt förslaget viss användning av


 


Prop. 1974:4                                                           86

firman men i betydligt mindre omfattning än som fömtsatts för inar­betning.

Enligt utredningens förslag skall firma anses inarbetad, om den här i landet är allmänt känd bland dem tUl vUka verksamheten riktar sig (2 § fjärde stycket). Självständig betydelse får inarbetning sålunda liksom nu endast när den föreligger i Sverige. Kravet att firma skall vara allmänt känd iimebär dock inte att inarbetande fordras över hela landet. Förslaget utesluter inte att samma firma kan inarbetas för två skUda företag i olika delar av landet. Utredningen uppställer inte något ovillkorligt krav på att den verksamhet firman avser skall drivas i Sve­rige. En firma kan följaktiigen inarbetas här exempelvis genom att användas i reklam för att förbereda verksamhet i Sverige. Även om finnan inte begagnas på detta sätt kan den undantagsvis bli inarbetad här i landet. En inarbetning är tänkbar som resultat av annonser i ut­ländska, här spridda tidskrifter eller av omnämnanden i facktidskrifter av olika slag. Kännetecknet skall vara allmänt känt bland dem till vUka verksamheten riktar sig. Denna krets, omsättningskretsen, består av den allmänhet som normalt kan beräknas tillgodogöra sig företagets verk­samhet samt av företrädare för den bransch inom vilken företaget är verksamt. I den mån verksamheten endast är inriktad på en del av denna krets, exempelvis ett distributionsled, kan det räcka med att fir­man är aUmänt känd där. Begreppet allmänt känd innebär inte att firman skall vara känd av alla inom omsättningskretsen och kan inte heller preciseras så att den skall vara känd av ett visst antal av dem som tillhör derma krets. Det måste emeUertid alltid fordras att en så av­sevärd del av kretsen känner tiU firman att denna redan till följd härav har fått ett påtagUgt goodwillvärde. För skydd krävs att inarbetningen har fullbordats. De olika åtgärder varigenom näringsidkaren försöker inarbeta firman medför sålunda inte i och för sig skydd för denna, utan först sedan det åsyftade resultatet har uppnåtts inträder inarbe-tandeskydd.

Utländsk firma har enUgt rättspraxis ett vidsträckt skydd i Sverige utan registrering. Det krävs inte mera än att det utiändska företaget har utsträckt sin verksamhet eller vidtagit åtgärder för att utsträcka sin verksamhet hit. De skäl som kan anföras för upphävande av regeln om ibmktagande som gmndläggande för firmarättens upp­komst äger enligt utredningen endast delvis tillämplighet på utländsk firma, eftersom en sådan — om man frånser fUialfirma — inte kan erhålla registrering i Sverige. Utiändsk firma kommer därigenom i ett något sämre läge, om firmarättens uppkomst anknyts tiU inarbetande i StäUet för ibmktagande. Den hänsyn tiU rättssäkerheten som kan åbe­ropas till stöd för den föreslagna regleringen äger dock gUtighet även i fråga om utiändsk firma. Eftersom utländsk firma inte heller bör erhålla bättre skydd än svensk firma, har utredningen stannat vid att


 


Prop. 1974: 4                                                          87

skyddet för utländsk firma görs beroende av inarbetning som har gjort firman känd i Sverige. Åtgärder i syfte att utsträcka en verksamhet hit kommer sålunda i och för sig inte att grunda skydd så länge de inte har fått tUl resultat att firman har blivit inarbetad här. Den inarbetande-rätt förslaget ger torde enligt utredningen motsvara de förpliktelser som Sverige har enligt art. 8 i Pariskonventionen.

Utredningen påpekar också att förslaget i vissa fall medför en ut­vidgning av utländsk firmarätt i förhållande tUl gäUande ordning. Firma kan undantagsvis anses som inarbetad i Sverige även om den utländske innehavaren inte har inträtt på den svenska marknaden eller på annat sätt använt sin firma här. Den firmarätt som kan förvärvas på detta sätt får i synnerhet betydelse för utomlands särsldlt välkända firmor genom det skydd som förslaget lagfäster för s. k. Kodakfirmor.

Efter förebUd av varumärkeslagen har uttedningen vidare bland fir­malagens bestämmelser om registreringshinder upptagit ett förbud mot att registrera firma, om den är förväxlingsbar med firma, sekundärt kännetecken eller vamkännetecken, som vid tiden för ansökningen an­vänds av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap härom och sö­kanden inte har använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bmk (11 § första stycket 6). Att kännetecknet används här i landet är inte nödvändigt för att denna regel skall vara tillämplig. Kännetecken som endast utnyttjas utomlands skall också kunna beaktas. För bestäm­melsens tUlämpning fordras emellertid att ansökningen har gjorts med vetskap om användningen, och detta krav torde i praktiken få till följd att huvudsakligen sådant utomlands använt kännetecken blir skyddat som har blivit mera allmänt känt där eller som på gmnd av särskilda omständigheter måste anses ha kommit till sökandens kunskap. Genom det föreslagna registreringshindret torde enligt utredningen de mest stötande angreppen mot utomlands välkända firmor kunna förebyg­gas. På gmnd av svårigheten att i registreringsärendet visa vetskap hos den sökande kan hindret på det administrativa planet huvudsakligen komma till användning i uppenbara fall. I övrigt torde bestämmelsen få sin egentliga betydelse i samband med talan inför domstol om hä­vande av registrering.

Enligt utredningens förslag kan endast firma och bifirma vinna skydd genom registrering. Beträffande de s.k. sekundära kän­netecknen anför utredningen att de med hänsyn till den växlande mångfald som förekommer inte bör kunna registreras utan att inar-betandeskydd som hittills bör vara tillräckligt. En regel härom har ta­gits upp i 2 § tredje stycket. Ett effektivare skydd kan vissa sekundära kännetecken, exempelvis flertalet firmadominanter och firmaförkort­ningar, få genom registrering som ordmärken enligt varumärkeslagen. På samma sätt som enligt gällande rätt kan dessutom enligt förslaget firmadominant skyddas redan på gmnd av det förväxlingsskydd som tillkommer firman i dess helhet.


 


Prop. 1974: 4                                                          88

Rätten att använda släktnamn som firma förutsätter enligt utredningens förslag att rätt till namnet består enligt reglerna i namn­lagen. Går den bakomliggande namnrätten förlorad, upphör även rätten att använda namnet som firma om inte namnets egenskap av firma har blivit primär och släktnamnskaraktären trätt i bakgranden. Något krav på registrering eller inarbetande av namnet uppställs däremot inte. Det potentieUa firmaskydd som enhgt förslaget tUlkommer näringsidkares släktnamn fömtsätter inte heller att namnet har tagits i anspråk som firma.

Det danska kommittéförslaget avviker i fråga om firmarättens upp­komst från övriga nordiska förslag, som på denna punkt är i princip överensstämmande, därigenom att det vid sidan av registrering låter även ibmktagande medföra firmarätt. Detta gäller för såväl in­ländsk som utländsk firma.

3.6 Firmaskyddets innehåll

Enligt 4 § första stycket i förslaget till firmalag innebär rätt till så­dant kännetecken som skyddas i lagen att annan än iimehavaren inte får använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken som firma. Detta är den grandläggande regeln om firmaskyddets innehåll. Regeln innefattar inte bara egentlig firma utan också bifirma, sekundärt kännetecken och nä­ringsidkares släktnamn. Genom ordet kännetecken markeras att firma­rättens föremål måste äga viss särskiljande förmåga. Skyddet gäller emellertid för allt det som i det särskUda fallet visar sig ägnat som kän­netecken. Något som saknar ursprunglig särprägel kan sålunda komma att åtnjuta skydd sedan det har blivit inarbetat som käimetecken för viss näringsverksamhet. Liksom gäUande firmalag innebär också förslaget att en formellt riktig registrering av firma inte ger innehavaren befogen­het att under alla förhållanden använda firman. Föreskrifterna om pröv­ningen vid firmaregistrering skall visserligen så långt som möjligt till­godose också registrerhigssökandens intresse av att få en rätt som inte kan angripas på den gmnd att den inkräktar på allmänna intressen eller andras privaträtter. Men den bevakning av olika intressen som skall ut­föras i registreringsärendet måste i praktiken många gånger bli ofull­ständig. Därför kan även användning av registrerad firma utgöra in­trång i annans rätt och medföra ansvar för firmainnehavaren.

I fråga om släktnamn föreslår utredningen i 3 § första stycket en uttrycklig regel att envar får i näringsverksamhet använda sitt släkt­namn som firma, om det inte är ägnat att framkalla förväxling med annans skyddade kännetecken. Genom förbehållet bibehålls den av hänsyn tUl andra bärare av samma namn rådande begränsningen i rät­ten att använda eget släktnamn som firma. Förbehållet får emellertid större betydelse än i gällande firmalag genom att förslaget upphäver


 


Prop. 1974:4                                                           89

skyldigheten för enskild näringsidkare och handelsbolag att ta in släkt­namn i firma. Vid kollision mellan två firmor med samma släktnamn som huvudord finns därför alltid möjlighet att förbjuda innehavaren av den yngre firman att använda släktnamnet. Behov av sådant förbud kan inträda när firmorna på grund av släktnamnets egenart eller starka inarbetning förblir förväxlingsbara trots tillägg.

Firmaskyddet för näringsidkares släktnamn innefattar enligt utred­ningens förslag också ett skydd för namnet som potentiell firma. Detta innebär att näringsidkare, även om han inte använder sitt släktnamn som firma, har skydd mot att annan obehörigen använder namnet som sådant kännetecken (3 § andra stycket). Enhgt vammärkeslagen har näringsidkares släktnamn motsvarande skydd som potentiellt varakän­netecken. De skäl som har anförts som motiv för regeln i varumärkes­lagen, nämligen att så snart bärare av släktnamn är näringsidkare hans namn ter sig som potentiellt varakännetecken för vUket han bör vara berättigad till varumärkesskydd, kan enligt utredningen överföras på firmaområdet och där åberopas med än större fog än inom varumär­kesrätten. Även efter namntvångets upphävande kan firma i vilken personnamn ingår förväntas vara en gmndtyp av firma. Stora grupper av näringsidkare begagnar inte heller särsldlt varamärke utan litar i stället till firma som kännetecken för olika yttringar av verksamheten. Det är sålunda i stor utsträckning via firma som släktnamn utnyttjas som varukännetecken.

Det som enligt utredningens förslag förbehåUs firmainnehavaren med ensamrätt är kännetecknets användande som firma. Eftersom firma är näringsidkarens namn faller härunder varje användning av firman i hans näringsverksamhet, vare sig det gäller att individualisera honom själv, verksamheten som sådan eller någon yttring av den. Utredningen uppehåller sig också vid det inbördes förhållandet mellan firmaanvänd­ning och varamärkesanvändning (betänkandet s. 177) och konstaterar att i vissa fall både firmalagen och varumärkeslagen kan bli tillämpliga.

I fråga om firmaskyddets geografiska omfattning föreslår utredningen, att rätten till registrerad firma i första hand skaU gälla inom område för vilket firman har registrerats. Denna bestäm­melse kompletteras med ett tillägg varigenom firmainnehavarens rätt för visst fall blir begränsad till del av registreringsområdet (4 § andra stycket).

Det område för vUket firma registreras bör enligt utredningen såvitt möjligt avpassas efter de olika firmasubjektens skyddsbehov. Skydds­behovet har emellertid i aUmänhet inte någon bestämd geografisk om­fattning vid viss företagsform eller vid visst slags verksamhet. Verk­samhet som bedrivs av enskild näringsidkare och handelsbolag sträcker sig dock i allmänhet inte utanför den ort där näringsidkaren är bosatt eller domicilierad. Det rör sig här i stor utsträckning om mindre före-


 


Prop. 1974: 4                                                          90

tagare och för flertalet av dessa torde firmaskydd, inom den egna kom­munen vara tillräckligt. Men även sådana företagare kan begagna firma inom ett relativt omfattande område. Annonsering i en större lokal­tidning medför exempelvis att firman förs ut över en stor del av landet. Skyddsbehovet för en firma får visserhgen mte utan vidare anses sträc­ka sig tiU de yttersta gränserna för spridningsområdet för den tidning i vilken firmainnehavaren annonserar. Men exemplet visar att också gränserna för ett mindre företags firmaanvändning ofta är svåra att ange. Detta sammanhänger även med att firma inte bara riktar sig framåt, mot kundkretsen, utan även bakåt, mot leverantörer, kredit­givare, personalorganisationer och myndigheter. Moderna reklam- och distributionsmedel och kringföringshandel begagnas dessutom av före­tag av olika storlek och utvecklingen går mot större distributionsen­heter. Enligt utredningen ger det anförda vid handen att, samtidigt som man i fråga om lokalt registrerade näringsidkare mte gärna kan tUl skyddsområde välja ett mindre administrativt område än kommunen, denna å andra sidan i åtskilliga fall kommer att utgöra ett alltför be­gränsat område. Enligt förslaget förutsätts därför länet bli skyddsom­råde för denna kategori näringsidkare. I de fall där lokalt verksamma näringsidkare utövar sin verksamhet utanför länsgräns och har behov av skydd inom två eller flera län ger förslaget möjlighet tUl registrering hos alla berörda länsstyrelser.

Ekonomiska föreningar torde enligt utredningen i regel vara verk­samma inom en ort eller en korrunun. Föreningar med mera omfattan­de verksamhetsområden har huvudsakligen registrerats hos överståt-hållarämbetet.

Beträffande aktiebolag anför uttedningen att man länge har antagit att företag som drivs i aktiebolagsform i regel är av den storlek att de idkar verksamhet inom hela eller en stor del av landet. Efter hand har emellertid företag med rent lokal verksamhet i allt större utsträckning börjat drivas som aktiebolag. Inom den grupp av aktiebolag vars verk­samhet bara avser del av landet återfinner man verksamhetsområden av mycket varierande storlek. Företag med verksamhet utanför länsgrän­sen torde dock förekomma i helt annan utsträckning än inom andra grupper näringsidkare med lokal verksamhet. Med hänsyn till det be­tydande antal handels- och industriföretag vilka som aktiebolag kan beräknas utöva verksamhet i hela eller större delen av landet anser ut­redningen det mest ändamålsenligt att låta hela landet vara skydds­område för aktiebolag.

Utredningens förslag innebär sålunda att två registreringsenheter pri­märt kommer att bilda underlag för firmaskyddet: hela landet för cen­tralt registrerad firma och länet för lokalt registrerad. Dessa områden kan emellertid bli alltför vidsträckta som skyddsområde för vissa kate­gorier firmahmehavare. Huvudregeln om firmarättens  giltighet inom


 


Prop. 1974:4                                                           91

legistreringsområdet skulle gå utöver behovet om den fick gälla utan undantag, och den bör därför kompletteras med en regel, som där så erfordras anpassar skyddsområdet för registrerad firma efter ett ringare skyddsbehov. En lösning skulle vara att låta firmainnehavaren vid re­gistreringen bestämma sitt skyddsområde efter det individuella behovet. En sådan regel skulle emellertid knappast fylla sitt syfte, eftersom fler­talet näringsidkare med all sannolikhet skulle, oavsett skyddsbehovet, välja största möjliga område dvs. hela registreringsområdet. Dessutom skiUle man genom denna metod inte nå det åsyftade målet i de fall då näringsidkare bedriver sin verksamhet inom ett mindre område än kom­munen. Registrering för del av kommun kan inte komma i fråga, efter­som registreringsområdet i så fall skulle komma att sakna bestämda gränser. En annan lösning som utredningen har diskuterat är att rätt tUl registrerad firma endast skulle gälla inom den del av registrerings­området där firman används. En sådan regel skulle stå i Överensstäm­melse med den i förslaget upptagna principen att rättsskydd genom registtering förutsätter att firman kommer tiU användning. Den skulle dock enligt uttedningen vara svår att tUlämpa.

Bestämmande för avgränsningen av skyddsområdet bör enligt utred­ningen vara att firmainnehavaren skall skyddas mot användning av för­växlingsbart kännetecken inom registreringsområdet så långt som sådan användning är ägnad att tillfoga honom ekonomisk olägenhet. Inom del av registreringsområdet där detta inte är fallet har firmainnehavaren inte något intresse som är värt att skydda. I överensstämmelse härmed föreslår utredningen att rätt till registrerad firma skaU gälla inom om­råde för vUket firman har registrerats, om det inte visas att innehavaren inte kan lida skada eller åsamkas olägenhet genom att annan inom om­rådet använder förväxlingsbart kännetecken. Bevisskyldighet för att skada eller olägenhet inte uppkommer har härigenom lagts på firma-irmehavarens motpart. Utredningen säger sig ha stannat vid denna ut­formning särskUt för att nå överensstämmelse med de finska och norska förslagen. När part åläggs att bevisa något negativt blir bevisbördan enligt sakens natur många gånger tung. På grund av bevisbörderegeln kommer registrering att medföra att firmaskyddet i allmänhet kan be­räknas vara säkerställt inom hela registreringsområdet för den som vid registreringen får antas ha behov av skydd där. I förhållande tUl inne­havare av företag med typiskt lokal verksanUiet — bedriven inom kom­mun, del av kommun eller mindre ort — inom registreringsområdet, bör bevisbördan i regel inte bli alltför betungande. Från vilket område dessa lokala företagare hämtar sina kunder är ofta lätt att fastställa på gmnd av verksamhetens natur och omfattning.

Beträffande frågan tUl vilket geografiskt område det firmarättsliga skyddet för släktnamn hänför sig skUjer utredningen mellan det poten­tiella skyddet och det skydd som föreligger på grund av användning


 


Prop. 1974: 4                                                          92

oberoende av registrering eller inarbetande. I det föna fallet fär släkt­namn samma skyddsområde som den firma eller de firmor namnbära­ren faktiskt utnyttjar. Används däremot släktnamnet självt som firma utan att vara registrerat eUer inarbetat, hänför sig skyddet tUl det om­råde där verksamhet under nanrnet utövas.

I fråga om ensamrättens omfattning vid inarbetning förordar utred­ningen att rätt tiU firma skall gäUa inom område där inarbetningen be­står (4 § tredje stycket). En motsvarande regel tillämpas redan i praxis. Inarbetandeskydd kan komma i fråga för både oregistrerad och regi­strerad firma. När irmehavare av en registrerad firma utsträcker sin verksamhet utanför registreringsområdet kan han sålunda få skydd där genom inarbetning. Har firma inarbetats endast i viss del av landet kan annan näringsidkare utan hinder därav använda en liknande firma inom aiman del av landet. Firmorna kan i fortsättningen bestå vid sidan av varandra utan att kollision uppkommer så länge de förblir lokahserade inom olika områden. Kollision inträffar först om någon av firmainne-havama utsträcker sin verksamhet tUl den andres område eller om båda utvidgar sin verksamhet till ett område där ingen av dem fömt har varit verksam. I dessa situationer skall konflikten lösas enligt de av utredning­en föreslagna reglema om företräde mellan kolliderande firmor.

Firmaskydd för kännetecken innebär att annan än innehavaren inte får använda därmed förväxlingsbart kännetecken som firma. Enligt ut­redningens förslag, som i sak överensstämmer med gällande rätt, skall kännetecken anses förväxlingsbara endast om de avser verk­samhet av samma eller liknande slag (5 § första stycket). Förväxlings­barhet är sålunda en produkt av firmalikhet och branschlikhet.

Regeln att firmor kan anses förväxlingsbara endast om de avser verk­samhet av samma eller liknande slag skall tUlämpas även vid registrering av firma. Vid registrering av firmor i samma register upprätthåUs dock denna regel inte helt. I samma register bör enligt utredningen inte tas in identiska firmor, även om de avser olika slag av verksamhet, eftersom detta kan medföra att företagen blandas samman vid handhavandet av registret. Enligt förslaget skall därför ny firma oberoende av innehava­rens bransch skilja sig från andra förat i samma register införda firmor. Denna ordningsföreskrift innebär små krav på olikhet mellan firmoma.

Utredningen anser sig inte kunna ge några mekaniskt verkande schab­lonregler tUl ledning för prövningen av fråga om likhet mellan firmor. Vid likhetsbedömning som sker hos registreringsmyndighet och avser de traditionellt utformade, flerordiga firmoma torde dock sådana regler i viss utsträckning kunna utbUdas och användas utan olägenhet. Som allmän princip anförs att alla föreliggande omständigheter skall beaktas vid prövningen. Som alltför lika skall anses firmor som, trots olikheter i vissa delar, använda i sin helhet är svåra att skUja från varandra. När en firmadominant efterbildas i en annan firma, kan firmorna vara


 


Prop. 1974: 4                                                          93

svårskiljbara trots att de i övrigt är ohka. I praktisk användning har nämligen vissa beståndsdelar i flerordiga firmor en tendens att falla bort eller träda i bakgmnden. Detta är särskilt vanligt när firman, utöver de beskrivande elementen, består av en fantasibeteckning eUer ett ovan­ligt släktnamn som är användbart som dominant. Vid likhetsbedömning i sådana fall har i hittillsvarande praxis förekommit avgöranden enligt vilka större likhet ansetts kunna godtas inom firmarätten än inom varu­märkesrätten. Enhgt utredningens mening bör visserligen en mildare bedömning tUlämpas när det gäller traditionellt sammansatta firmor som består av beståndsdelar utan framträdande skyddsvärde eller av vanliga släktnamn till vilka firmainnehavarna var för sig är berättigade. Vid prövningen huravida en särpräglad firmadominant företer likhet med tidigare registrerade eller eljest skyddade ord bör man emellertid i stort sett följa samma riktlinjer som tUlämpas inom varumärkesrätten, eftersom firmas och varamärkes funktioner numera är så inflätade i var­andra att det ofta är svårt att i praktiken renodla den ena eller andra funktionen. När det gäller likhetsbedömning som inte hänför sig till tra­ditionellt sammansatta firmor förutsätter förslaget sålunda en skärpning av nuvarande praxis.

I fråga om firmalikhet anför utredningen vidare bl. a. (se även betän­kandet s. 187), att när det rör sig om mindre företagare, som i sin verk­samhet inte har behov av mer än ett begränsat likhetsskydd, traditionella, flerordiga firmor utan beståndsdelar med framträdande skyddsvärde i regel behöver skilja sig åt endast i sin helhet. Det räcker om innehållet är varierat med hjälp av förnamn, verksamhetsord, ortsbestämning e. d. Införandet av möjlighet att använda realfirma kan dock ge anledning att skärpa kravet på olikhet mellan firmor som innehåller samma släkt­namn. I andra fall åter torde med hänsyn tUl verksamhetens ändamål firmor bli tillräckligt åtskilda genom att varieras obetydligt. Som hit­tills kan sålunda firmor för bostadsrättsföreningar och fastighetsbolag i allmänhet skiljas åt sinsemellan genom en siffra som anger kvarters-eller gatunummer.

Vad angår branschlikhet som förutsättning för förväxlingsbarhet räk­nar förslaget med ett elastiskt branschbegrepp varigenom man tar hän­syn till egenarten hos varje särskild verksamhetsgren eller kombina­tion av verksamhetsgrenar. Någon klar branschavgränsning förekommer inte aUtid inom näringslivet. Vad som utgör verksamhet inom viss bransch är underkastat växlingar bl. a. till följd av rationaliseringar i fråga om produktion och försäljning. Försäljning genom varuhus innebär t. ex. en omfattande sortimentsspridning varigenom branscher i traditio­nell mening griper in i varandra. Vid firmaanmälan till handelsregister anges f. n. ändamålet med verksamheten ofta vara något av de olika slags rörelser som uppräknas i bokföringslagen, t. ex. handel, reparationsverk­samhet etc. En så allmänt utformad branschbeskrivning skulle ge en allt-


 


Prop. 1974:4                                                           94

för omfattande firmarätt och området för varje bransch bör vara be­tydligt snävare. Å andra sidan kan en bransch genom hävd också om­fatta andra slags varor eller tjänster än firmainnehavaren för ögonblicket tillhandahåUer.

Utredningen finner det tveksamt om firmarätt bör begränsas tUl visst distributionsled inom en bransch. Någon allmän regel torde inte kunna uppställas, eftersom läget är så växlande. Vid användning av liknande firmor inom ohka distributionsled kan förväxlingsrisken vara ringa där verksamheten riktar sig tUl skilda kretsar, exempelvis då en detaljhand­lare inte säljer tUl andra än konsumenter och en fabrikant eller grossist enbart tUl detaljhandlare. Ä andra sidan är det numera vanhgt att en producent även riktar sig direkt till allmänheten genom egen reklam eller egen försäljningsorganisation och förväxlingsrisk kan då lätt uppkom­ma distributionsleden emellan. Branschen kan vidare vara i rörelse mot ett nytt område och verksamheten därför utvidgas och förändras tUl att inrymma även detta. Ensamrätten bör sålunda enligt utredningen om­fatta inte bara verksamhet som av ålder faller in under branschen utan även verksamhet som ligger inom räckhåll för firmainnehavaren på gmnd av branschens naturliga rörlighet. Ett pä detta sätt elastiskt branschbegrepp gynnar i skyddshänseende särsldlt företag med samtidig verksamhet inom ett stort antal branscher, exempelvis varuhusen. Detta torde vara en fördel även för allmänheten. Utnyttjas ett sådant företags firma av annan för verksamhet som inte för ögonblicket ligger inom före­tagets verksanahetsområde är detta nämligen ofta ägnat att leda tUl för­växling.

Efter förebUd av varumärkeslagen föreslår utredningen två undantag från huvudregeln om branschlikhet. Det första undantaget ger uttryck för den s. k. Kodakdoktrinen. Förväxlingsbarhet skall enligt förslaget kunna åberopas oberoende av branschlikhet till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av allmänheten här i landet, om med hänsyn härtiU använd­ningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill (5 § andra stycket a). Då ett särskilt välkänt kännetecken utnyttjas av ett utomstående företag kan allmän­heten komma att vUseledas i fråga om detta företags bakgmnd eller ur­sprunget för dess varor. Allmänheten hänför sålunda lätt det utomstå­ende företaget eller dess varor till den som genom inarbetningen har gjort kännetecknet välkänt, eUer också kan allmänheten få föreställ­ningen att det finns en viss samhörighet mellan företagen. Skydd är i dessa fall motiverat såväl av hänsyn till innehavarens goodwill som av hänsyn tUl konsumenterna. Är det välkända kännetecknet mycket sär­präglat kan även kännetecknets distinktivitet och reklamvärde minskas. Fastän kravet på branschlikhet här släpps, är det dock enhgt utredning­en endast i sällsynta fall, i fråga om de mest inarbetade firmorna, som


 


Prop. 1974:4                                                           95

skyddet bör anses gälla alla branscher. I regel torde det vara tillräckligt med en utvidgning till mer eller mindre närliggande verksamhetsområ­den. Utvidgningen bör gå så långt att sådan förväxling som förut berörts blir förebyggd.

I det finska förslaget har upptagits ett "Kodakskydd" också för fir­mor med särskilt stark särprägel, främst sådana som består av eller inne­håUer ett uppfunnet fantasiord utan egen språklig innebörd. Den svens­ka utredningen har dock inte kunnat biträda tanken att införa ett nytt slags Kodakfirmor, för vilka skydd oberoende av branschlikhet skulle gmndas enbart på firmans säregna beskaffenhet.

Det andra undantaget från huvudregeln om branschlikhet gäller fir­ma vars renommé på grund av arten av den verksamhet för vilken fir­man används kan sägas vara särskilt ömtålig, t. ex. tillverkning eller för­säljning av livsmedel, njutnmgsmedel, parfymerivaror, skönhetsmedel osv. Enhgt förslaget skaU förväxlingsbarhet oberoende av branschlikhet kunna åberopas tUl förmån för inarbetat kännetecken när med hänsyn till den särskilda arten av den verksamhet det gäUer användningen av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen skuUe förringa det förras goodwill (5 § andra stycket b).

I fråga om företrädesrätten mellan kolliderande firmor föreslår utredningen som huvudregel, att företräde skall ges åt den som kan åberopa tidigaste rättsgrund (6 §). Denna regel, som motsvarar gällande rätt, blir tiUämplig när det föreligger konkur­rens mellan två eller flera bestående firmarätter, oavsett om de gmn­das på registrering eller inarbetning eller en bakomliggande släkt­namnsrätt. När två bärare av samma släktnanm använder namnet som firma bör företrädesrätten i allmänhet tUlkomma den av dem som först har tagit namnet i bmk för sådant ändamål. Firmarätt kan enligt för­slaget vara begränsad till del av landet. Vid kollision mellan lokalt in­arbetade eller för samma område i skilda register införda firmor beror företrädesrätten av firmans tidigare användning inom det aktuella om­rådet.

Från huvudregeln om tidsprioriteten som avgörande vid stridiga anspråk på finnarätt föreslår utredningen ett undantag i form av en passivitetsverkan. Enhgt förslaget — som har förebild i va­mmärkeslagen — får, om firma har inarbetats, rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, när innehavaren av den äldre rätten inte inom rimlig tid har inslaidit mot användningen av firman (7 § första stycket). När äldre och yngre rätt till samma eller liknande firma tillåts bestå och utövas sida vid sida finns visserhgen risk för att det uppstår ett oriktigt mtryck av samhörighet meUan konkur­rerande företag och att allmänheten på så sätt vUseleds. Undantagsre­geln kan också tänkas motverka firmarättens syfte att bevara företagets goodwUl åt fhmainnehavaren. Ett visst avsteg från prioritetsregeln är


 


Prop. 1974:4                                                           96

emellertid enhgt uttedningen påkaUat på gmnd av registteringssyste-mets utfomming, som kan leda till att förväxlingsbara firmor registre­ras för samma område i olika register, och av hänsyn tiU den rättsför­lust som därigenom kan tUlfogas den yngre rättens innehavare.

I förslaget har inte som fömtsättning för inträde av passivitetsverkan föreskrivits att innehavaren av den äldre rätten skall ha haft vetskap om användningen av det yngre kännetecknet. Denne torde dock i allmän­het ha sådan vetskap eftersom regeln bara gäller tUl förmån för inarbe­tat kännetecken, och inskridande "inom rimlig tid" förutsätter i viss mån också sådan kunskap. Att direkt kräva vetskap hos innehavaren av den äldre rätten torde dock enligt utredningen inte vara förenligt med bestämmelsens syfte.

För att så långt som möjhgt förebygga faran för förväxling vid an­vändningen av parallella firmor föreslår uttedningen att det efter vad som finnes skäligt får föreskrivas, att något av käimetecknen eller båda får användas endast på särsldlt sätt, såsom med tillfogande av en orts­angivelse eUer med annat förtydligande (7 § andra stycket).

Utredningen har övervägt att för särskilt fall införa viss begränsning i tidigare firmarätt som avser endast en mindre del av landet. En sådan begränsning kunde enligt utredningen anses påkaUad där armans firma­rätt tUl förväxlingsbart kännetecken har brett ut sig över hela eller större delen av landet utan att dock ha prioritet inom det mindre om­rådet. I ett sådant läge blir det många gånger svårt för det stöne före­taget att utöva sm firmarätt utan att komma i konfhkt med den som har lokal företrädesrätt. Härigenom kan bl. a. riksannonsering av det större företagets firma tänkas bli försvårad eUer förhindrad. Ibland tor­de situationen regleras av den föreslagna passivitetsregeln. Det större företaget kan på grund av sin omfattande verksamhet förhållandevis snabbt förvärva sådan goodwUl inom området att redan ganska kort tids underlåtenhet att ingripa medför passivitetsverkan. Utredningen har inte funnit det möjUgt att uppstäUa en praktiskt användbar regel för andra faU och anser inte heUer att större komplikationer behöver befaras i praktiken. Firma har ju ända sedan den gäUande firmalagens tillkomst varit skyddad framför aUt som ett lokalt kännetecken, och detta har såvitt känt inte i någon nämnvärd omfattning framkaUat olä­genheter av nyss nämnt slag.

De andra nordiska förslagen saknar motsvarighet tUl den regel om släktnamn som potentieU firma som det svenska förslaget in­nehåUer. Däremot upptar de i annat sammanhang en regel om att fir­ma inte får innehålla något som är ägnat att uppfattas som annans namn. De går sålimda längre än det svenska förslaget och inbegriper under skyddet släktnamn över huvud taget, näringsidkares såväl som andras.

I fråga om skyddsområdets geografiska utformning är utgångspunk-


 


Prop. 1974:4                                                           97

terna olika för de nordiska förslagen, beroende dels på att registrerings­systemen avviker sinsemellan, dels på att enligt det danska förslaget ibmktagande utgör grund för förvärv av firmarätt vid sidan av registre­ring. Enligt det danska förslaget registreras aktiebolag och försäkrings­bolag centralt, medan övriga firmor skall registreras i handelsregister som förs inom varje polisdistrikt. Registrerad firma skyddas inom re­gistreringsområdet och det ytterligare område inom vilket den har tagits i bruk, medan oregistrerad firma skyddas inom det område där den ta­gits i brak. Det finländska förslaget är i fråga om skyddsområdets om­fattning utformat på samma sätt som det svenska, men eftersom alla fir­mor registreras centralt blir hela landet skyddsområde för registrerad firma, om inte bevisbörderegeln leder till annat resultat. I Norge förs för alla slag av näringsidkare gemensamt handelsregister särskUt för varje kommun. Enligt det norska förslaget skall firmarätt gäUa inom det område där innehavaren kan antas lida skada eller olägenhet av att an­nan använder förväxlingsbar firma. För registrerad firma gäller rätten alltid inom registreringsområdet, om det inte visas att innehavaren inte kan lida skada eller olägenhet av att annan använder förväxlingsbar firma där.

Det finländska förslaget upptar som nämnts dessutom i anslutning tUl Kodakregeln en bestämmelse om att firma oavsett branschlikhet kan an­ses förväxlingsbar om den är ovanhgt egenartad.

3.7 Registrerhig av firma

De lagar som gäller för de olika firmasubjekten — firmalagen, ak­tiebolagslagen, lagen om ekonomiska föreningar m.fl. — innehåller bl. a. föreskrifter om obligatoriska beståndsdelar i firma. Ofta ges dess­utom regler för att förhindra att firmas innehåll blir vilseledande i visst avseende. Utredningen föreslår att de särskilda föreskrifterna om obligatoriska beståndsdelar i ohka slag av firma skaU stå kvar i special­lagarna. De bör inte ingå i en författning som är avsedd att få karak­tären av en aUmän firmalag med uppgift att reglera firmaskyddet för alla slag av näringsidkare. Däremot har samtliga registrerings­föreskrifter av allmän natur sammanförts i förslaget till firmalag. Detta innehåller som jag tidigare har nämnt även förbud mot registrering av vUseledande firma (10 §), och utredningen föreslår att vissa föreskrifter i speciallagarna som syftar tUl att förhindra att firma blir vilseledande upphävs och ersätts med den allmänna regeln i firma­lagen. Flertalet av den gäUande firmalagens registreringsföreskrtfter får enligt förslaget motsvarighet i en särskUd lag om handelsregister. Där regleras även skyldigheten att registrera firma.

Enligt utredningens förslag föratsatts för firmarätt liksom f. n. att firman äger  särskUjningsförmåga,   distinktivitet. Någon ut-

7   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974:4                                                           98

trycklig föreskrift härom anser utredningen inte behövlig i fråga om ore­gistrerade kännetecken, eftersom dessa, frånsett näringsidkares släkt­namn, skall åtnjuta skydd först efter inarbetande och ett fullbordat ui-arbetande visar att särskUjningsförmåga finns. En firma som begärs re­gistrerad är däremot i allmänhet ett i praktiken oprövat kännetecken, vilket motiverar en särskUd regel om distinktivitet som vUlkor för re­gistrering. En sådan regel har tagits upp i 9 § i förslaget. Kravet på särskUjningsförmåga grundas på två skäl. För det första kan en firma som saknar sådan förmåga i regel inte fylla funktionen att individuali­sera innehavarens rörelse och skUja den från annan näringsidkares verk­samhet av samma eller liknande slag. Firman måste vara ägnad att av allmänheten uppfattas som ett individualiseringsmedel för viss verksam­het. För det andra bör verksamhetsord eller aUmän benämning på vara eller tjänst inte genom firmalagen förbehållas en särskUd näringsidkare. Vid prövningen av ansökan om registrering bör hänsyn alltid tas till båda de nu angivna skälen.

Kravet på distinktivitet är enligt utredningen mera framträdande i vammärkeslagen än i rådande praxis på firmarättens område. Vid re­gistrering av firma ställs f. n. små krav på individualiseringsförmågan. Eftersom regelsystemen inom de båda rättsområdena såvitt möjhgt bör samordnas har utredningen övervägt i vUken utsträckning fordringarna på firmas distinktivitet bör skärpas. En lägre grad av särskUjningsför­måga godtas vid registrering av firma därför att den deskriptiva firman har tett sig naturlig för flertalet näringsidkare. Ett vammärke får inte ange varans art, beskaffenhet m. m. Rent beskrivande eller generiska ord är obrukbara som varumärke, men det kan vara ändamålsenligt att fir­ma är på visst sätt beskrivande. För allmänheten kan det nämligen vara värdefullt att firman anger verksamhetens art eller talar om vilka va­ror eller tjänster innehavaren tiUhandahåller. Rådande frihet att regi­strera firma med skiftande grad av distinktivitet sammanhänger vidare med skyldigheten för enskild näringsidkare att framträda under det eg­na släktnamnet och med olika släktnamns varierande särskUjningsför­måga. Firmans naturliga sammansättning av släktnamn och beskrivande ord är sålunda främsta orsaken till att krav på längre gående särskUj­ningsförmåga inte har kunnat ställas upp som villkor för firmaregistre­ring. Av praktiska skäl har det även varit nödvändigt att låta registre­ringen omfatta firmor, där graden av distinktivitet varierar allt efter det behov av skydd olika näringsidkare anser sig ha med hänsyn tUl arten och omfattningen av sin verksamhet.

Man kan urskilja vissa olika typer av firma som sinsemellan företer skiftande grad av särskUjningsförmåga. Ett stort antal firmor består en­dast av personnamn, ibland med tiUägg som anger företagsform. Andra firmor innehåller utom beteckning för associationsform endast en upp­gift om verksamheten. Vanligt är vidare att firma som huvudbestånds-


 


Prop. 1974:4                                                           99

del har en geografisk beteckning. En fjärde huvudgrupp utgör firmor bUdade av utpräglade fantasiord som inte anger något om företagets innehavare, verksamhet eUer lokalisering. Av de nämnda huvudtyperna förekommer även kombinationer av olika slag.

Från nuvarande praxis finns exempel på registrerade firmor som in­nehåller endast ett verksamhetsord eUer endast en allmän benämning på vara eller tjänst, dvs. ett ord som i och för sig saknar särskUjningsför­måga. Så stor frihet att registrera deskriptiva firmor kan enligt utred­ningen inte medges när registreringen blir rättsgrundande. Av hänsyn härtUl är firma enligt utredningens förslag inte i och för sig registrer-bar om den består enbart av aUmän benämning på verksamhetens art eller däri utbjuden vara eller tjänst eller av ortnamn som brukas i den allmänna samfärdseln eller förvaltningen eller annat sådant namn (9 § första stycket). Förslaget ger dock möjlighet tUl registrering av firma som är bUdad av flera i och för sig inte särpräglade ord. Ofta kan näm­ligen genom sammansättning av sådana ord särskUjningsförmåga för firman som helhet uppstå som en kombinationseffekt. Den frihet som nu finns att registrera deskriptiva firmor accepteras sålunda fastän med viktiga begränsningar. Det praktiska behovet av firma med framträdande särskUjningsförmåga varierar nämligen från fall till fall. En måttlig skärpning av kravet på distinktivitet torde enligt utredningen vara önske­målet hos den majoritet som vid enkäten år 1952 förordade vissa krav på särskUjningsförmåga som vUlkor för registrering. Enligt förslaget skall näringsidkare i princip äga frihet att inom en vid skala registrera en mer eller mindre distinktiv firma allt efter verksamhetens art eller omfattning. Den som väljer en mindre distinktiv firma får emellertid nöja sig med ett tämligen svagt firmaskydd.

Om en näringsidkare som firma begagnar en allmän vambenämning kan denna efter hand av allmänheten bli uppfattad och erkänd som nä­ringsidkarens särskilda kännetecken. När ett inte distinktivt ord på detta sätt kommer att framstå som ett företags speciella kännetecken sägs ordet ha en sekundärbetydelse vid sidan av sin ursprungliga innebörd. Erforderlig särskUjningsförmåga uppnås i sådana fall främst genom ett omfattande bruk av firman. Förslaget anger inte hur mycket en firma skall ha använts för att tUlräcklig distinktivitet skall anses föreligga. Firman behöver inte alltid ha begagnats i den utsträckning att fullbor­dad inarbetning uppnåtts. Som regel måste emellertid ett deskriptivt ord vara inarbetat för att få en sekundärbetydelse.

Kravet på särskUjningsförmåga som villkor för registrering gäller i princip också släktnamn. Av hänsyn till andra bärare av samma namn bör emellertid enligt utredningen ett släktnamn, oavsett dess individuali-seringsförmåga, i regel inte ensamt registreras för en enstaka bärare av namnet. Registrering bör komma i fråga endast när släktnamnet har blivit så starkt inarbetat att dess egenskap av firma blivit primär och släktnamnskaraktären trätt i bakgrunden.


 


Prop. 1974:4                                                                          lOO

Slagord kan inte registreras som varumärke. Något allmänt förbud mot registrering av slagord som firma bör däremot enligt utredningens mening inte ställas upp. Firma är ofta beskrivande och firmor med slagsordsmässig karaktär bör därför i viss utsträckning kunna godtas. Utpräglade slagord, dvs. satser, som avser att inpränta något hos all­mänheten, är emellertid inte lämpliga som firma och bör inte kunna re­gistreras. Skydd kan däremot erhåUas för inarbetade slagord.

Utredningen föreslår vidare att firma som består enbart av bokstäver eller siffror skall få registreras endast om firman har blivit inarbetad (9 § tredje stycket). Innebörden av den föreslagna bestämmelsen är att bokstavs- och sifferfirma i och för sig skall anses sakna särsldljningsför­måga. Endast om firmans användning har lett tUl fuUbordad inarbetning blir den registrerbar. Här fordras sålunda alltid ett större mått av an­vändning för att bristande särprägel skaU anses botad, vUket innebär att strängare krav uppställs än för inte distinktiva ord. Utredningen anser att bokstäver och siffror i och för sig är mindre önskvärda som firma. Trots det begränsade rättsskydd som sådana firmor åtnjuter används de i anmärkningsvärd omfattning. Användning av bokstavsfirma kan påvi­sas inom alla branscher och även inom andra områden av samhället har förkortningar, kodbeteckningar o. d. fått stor popularitet. Allmän­heten ställs härigenom inför ett otal bokstavs- och sifferbeteckningar, som det har blivit allt svårare att sldlja åt. Denna utveckling ger anled­ning till en viss återhåUsamhet vid lagfästandet av firmarätt till bok­stavs- eller sifferfirma. Intresset för att begagna sådan firma bör på så sätt kunna dämpas. För inarbetad bokstavs- och sifferfirma finns emellertid enligt utredningen ett lika befogat anspråk på rättsskydd som för inarbetad firma av annat slag.

Utredningens förslag upptar vidare i 11 § en katalog över de s.k. speciella registreringshindren samt en bestämmelse om verkan av medgivande till registrering i vissa fall. Paragrafen har ut­formats i nära anslutning till 14 § varumärkeslagen, en anpassning som också förordats i svaren på 1952 års enkät. Vissa olikheter i förhållande till varumärkeslagen beror på att figurer o. d. som kan registreras som varumärke inte är registrerbara som firma. De speciella registrerings­hindren i utredningens förslag riktar sig dels mot firmor som innebär missbruk av officiella beteckningar m. m. eller strider mot allmän ord­ning, dels mot firmor som gör intrång i annans känneteckensrätt, såsom rätt till namn, firma eller varumärke, eller andra intressen av privat­rättslig — särskilt upphovsrättslig — karaktär. Förbuden mot registre­ring av firma som är förväxlingsbar med annans tidigare skyddade kännetecken gäller i princip oavsett om det äldre kännetecknet finns infört i register som förs av den myndighet där ansökningen har gjorts eller i annat register eller är oregistrerat. Registreringshinder som en­bart skyddar ett mtresse av privaträttslig karaktär kan undanröjas genom medgivande av den vars rätt är i fråga.


 


Prop. 1974:4                                                          101

Utredningen behandlar även frågan om registreringsmyn­digheternas granskningsskyldighet på grand av de registreringsbestämmelser som föreslås. Som framgår av avsnittet om firmaregister och registreringsmyndigheter räknar utredningen med att firmaregistreringen även i framtiden kommer att vara uppdelad på ett flertal myndigheter. Härigenom blir förutsättningarna för den gransk­ning som kan ske före firmas registrering delvis olika, beroende på om det är en central myndighet som skaU verkställa registreringen eller denna skall äga mm hos lokal myndighet.

De föreslagna bestämmelserna om förutsättningar för registrering har tillkommit för att tUlgodose tre grupper med sinsemellan något olika intressen. Distinktivitetskravet kan sägas vara uppställt primärt i firma­innehavarens eget intresse — endast en distinktiv firma kan tillfreds­stäUande fylla firmans känneteckensfunktion. Vissa registreringshinder uppbärs av det allmännas intresse av att firma inte är vilseledande och inte innebär missbmk av officiella beteckningar m. m. eller strider mot allmän ordning. Övriga registreringshinder avser att lämna skydd mot att firma gör intrång i annans känneteckensrätt eller andra intressen av privaträttslig karaktär. Brister med avseende på distinktivitetskravet faller i regel omedelbart i ögonen. Någon speciell granskning eller un­dersökning blir därför inte erforderlig annat än i undantagsfall. Det­samma torde i huvudsak gälla de hinder som är uppställda i allmänt intresse.

Det är först i fråga om de registreringshinder som lämnar skydd mot intrång i annans känneteckensrätt som olikheten i registreringsmyndig­heternas förutsättningar kommer till synes. Den centrala myndigheten, patentverket, har omedelbar tillgång till aktiebolagsregistret och vam-märkesregistret. Verket handlägger även ärenden om godkännande av släktnamn och har tillgång till den grundläggande förteckningen över släktnamn som bärs av personer i Sverige. Däremot har verket inte någon överblick över de firmor som är registrerade i de olika hos läns­styrelserna förda registren. De lokala myndigheterna har å andra sidan tUlgång endast till de egna handels- och föreningsregistren. Enligt ut­redningens mening bör lokal registreringsmyndighets granskning med hänsyn tiU förekomsten av annans firma begränsas tUl genomgång av de register som myndigheten själv har att föra. Ett ändrat läge inträder dock när det bhr möjligt att utge ett årligt samlingsregister över i skilda firmaregister intagna firmor. Endast patentverket har förutsättning att efterforska om i firma ingående ord är annans registrerade vammärke. Verket har vidare särskUda förutsättningar att undersöka om registre­ringshindret med hänsyn till annans släktnamn träds för nära. Utred­ningen räknar också med att verket skall utföra särskUd granskning i detta avseende. Även övriga firmaregistrerande myndigheter har möjlig­het att med hjälp av förteckningen (SOU 1965: 36) Sveriges släktnamn 1965 utföra viss granskning beträffande släktnamnshindret.


 


Prop. 1974:4                                                          102

övriga registteringshinder tiU skydd för inttessen av privaträttsUg karaktär torde enligt utredningen inte böra föranleda någon särsldld efterforskning från registreringsmyndighetemas sida. över huvud taget bör registreringsbestämmelsema ses i sammanhang med utredningens förslag att domstol kan förbjuda fortsatt användning av vUseledande firma resp. häva eller ändra registtering av firma som har skett i strid mot lagen. Om hinder mot registrering blir känt för myndigheten före registreringsärendets avgörande, vare sig detta sker genom myndighe­tens gransknuig eller genom mera tillfälhg kunskap hos myndigheten, eller dess uppmärksamhet fästs vid förhåUandet genom invändning av företrädare för det skyddade intresset eUer av tredje man, har myndig­heten på grund av de föreslagna registreringsbestämmelsema möjlighet att avslå ansökningen om registrering. Förslaget bryter med vad som har tett sig som en brist i nu gällande ordning, nämligen att registre­ringsmyndigheten i viss utsträckning har ansetts nödsakad att bevUja registtering av firma om vUken den vet att den i efterhand kan an­gripas genom talan vid domstol.

Utredningens förslag upptar också en regel om översättning av firma (12 §). Sådan översättning är i allmänhet inte avsedd att begagnas i det egna landet utan skall användas i firmans ställe inom annat språkområde. Av särskild betydelse blir översättning för export­företagen, som har ett påtagligt praktiskt behov av att kunna vända sig tUl kundkretsen på dennas eget språk. Därvid inträder översättningen i aUa firmans funktioner, översättning av firma utnyttjas sålunda inte i rättslivet som ett sekundärt kännetecken, som används vid sidan av firma, utan begagnas som självständig firma. I denna egenskap bör översättningen också skyddas om den skall kunna fylla sin uppgift. Fastän skyddsbehovet är störst utomlands bör utgångspunkten vara ett skydd i Sverige. Annars skuUe översättningen här kunna utnyttjas som kännetecken för utomstående företag varigenom fara för förväxling kunde inträda och användningen på utländska marknader motverkas. Utredningen föreslår därför att översättning skall kunna registreras som parallellfirma. Detta utgör ett mera skenbart än verkligt avsteg från principen om firmas enhet. I realiteten rör det sig om samma firma ehum flerspråkigheten framtvingar skilda uttrycksformer inom de olika ländema. Översättningen måste hänföra sig tiU en tidigare eller sam­tidigt i registret införd firma. I egenskap av parallellfirma skall över­sättningen behandlas som självständig firma. Frågorna om särskUjnings­förmåga, vUseledande och hkhet med annan firma blir sålunda att be­döma enbart med hänsyn till översättningens lydelse.

Utredningens förslag upptar också en bestämmelse om utgångspunk­ten för tidsprioritet på gmnd av registreringen (13 §). Firma­rätt skall enligt förslaget hksom nu uppkomma fr. o. m. ansöknings­dagen. Om ansökan bifaUs gäUer följaktiigen intrångsskydd redan från


 


Prop. 1974:4                                                          103

sbtnämnda dag. Registreringsskyddet för firma är i princip inte tids­begränsat och registteringen behöver i motsats till en varumärkesre­gistrering inte heller förnyas. Vid underlåten användning av firma kan registtering emeUertid förlora sin gUtighet. HärtUl återkommer jag i anslutnuig till reglema om hävande av registrering.

I de övriga nordiska förslagen har man inte ansett sig i stånd att dra samma konsekvens av firmalagens allmänna natur som den svenska utredningen. I Danmark och Norge finns i motsats till hos oss endast ett fåtal föreskrifter om firma i lagstiftnuig vid sidan av de gäUande firmalagama. Man har därför infört specialbestämmelser om firmas innehåll i förslagen tUl firmalag i de fall då särskUda före­skrifter saknas i annan lagstiftnuig. Det finska förslaget till firmalag innehåller en fuUständig katalog över obligatoriska beståndsdelar i olika slags firmor. Syftet härmed är att förslaget skaU ge en uttömmande reglering av allt som rör firma.

De bestämmelser i de danska och finska förslagen som korresponde­rar mot det svenska kravet på särskUjningsförmåga som föratsättning för registrering resp. de bestämmelser i de danska, finska och norska förslagen som konesponderar mot registreringshindren i det svenska förslaget är inte utformade som registreringsföreskrifter utan som all­männa regler och främst som materieUa skyddsregler. TiU en del har de karaktären av firmarättsliga skyddsregler och i övrigt av regler tiU skydd för andra rättigheter än firma. Från dansk sida motiveras den föreslagna ordningen med att oregistrerade firmor, vUka enligt det danska förslaget blir skyddade så snart de har tagits i bruk, spelar så stor roll att hänsyn bör tas tUl dessa firmor på samma sätt som till de registrerade. Den svenska utredningens ståndpunkt är att firmarättens materiella innehåll har angivits fullständigt redan i de alhnänna be­stämmelsema och att det skulle innebära en från firmasynpunkt onödig upprepning att ta in firmarättsliga skyddsregler i registreringsbestäm­melsema. I den mån det är fråga om att säkerställa andra rättigheter gentemot firmarätten har bestämmelserna enligt utredningen sin plats i härom gällande lagstiftning. Den svenska ståndpunkten är densamma som den vilken har legat till gmnd vid utformningen av motsvarande registreringsföreskrifter i vammärkeslagen.

3.8 Överlåtelse av firma

Utredningen anför att den gällande firmalagens överlåtelseregler ttots sitt restrUctiva syfte i det praktiska rättslivet har gett upphov tiU en ordning som i stort sett innebär att enskUd näringsidkares och handels­bolags firma kan övergå oförändrad så snart firman tillmäts värde för rörelsens nye innehavare. Även aktiebolagsfirma har kunnat överföras på ny innehavare. Denna utveckling har avsevärt reducerat de vid fir-


 


Prop. 1974:4


104


malagens tillkomst befarade riskerna för vilseledande vid överlåtelse av firma. Allmänheten synes numera vara väl införstådd med att person­namn som ingår i firma inte är något pålitligt vittnesbörd om att nam­nets bärare medverkar i företaget. Och kreditgivare och andra som inlåter sig på närmare förbmdelser med företaget torde inte underlåta att anlita tUlförlitligare upplysningskällor än firman, såsom firmare­gistret och kreditupplysningsbyråer. En annan omständighet som har bi­dragit tUl att minska faran för vUseledande vid överlåtelse av firma är tendensen att övergå till att använda realfirma. En firma som inte ge­nom ett personnanm pekar på en viss innehavare är, när den överlåts oförändrad, i vida mindre grad än en egentlig personfirma ägnad att verka vilseledande angående företagets ägare. Utredningen föreslår med hänsyn tUl det anförda i 14 § en allmän regel att firma får överlåtas i samband med överlåtelse av näringsverksamhet. Bestämmelsen gäller alla former av överlåtelse och är avsedd att bli tillämplig på alla slags firmor. Detta är en nyhet i förhållande tUl nuvarande lagstiftning som inte känner annan överlåtelse av firma än den i firmalagen reglerade, avseende enskild näringsidkare och handelsbolag.

Utredningen har ställt sig frågan om den gällande firmalagens regel att firma får överlåtas endast om rörelsen övergår samtidigt skall bibe­hållas eller om överlåtelse bör medges oberoende av om den tidigare verksamheten fortsätts. Vammärkeslagen uppställer inte något förbud mot överlåtelse av varumärke fristående från rörelsen utan medger i princip fri överlåtelse av varumärkesrätt. Eftersom firma hänför sig tUl verksamheten i dess helhet anser utredningen att frågan om rörelsens samtidiga övergång kommer i ett något annat läge när det gäller firma än i fråga om varumärke. Överlåtelse av varumärke fristående från rö­relsen ter sig naturlig därför att varumärke inte alltid av allmänheten förbinds med ett visst bestämt företag utan kan framstå enbart som in­dividualiseringsmedel för den vara för vilken det används. Firma där­emot förmedlar alltid associationer även tUl ett bestämt företag och vid fkmaöverlåtelse är det därför som regel i båda kontrahenternas mtresse att verksamheten fortsätts och att dess förmögenhetsunderlag sålunda i största möjliga omfattning jämte fhman övergår på den nye innehava­ren. Normalt överlåts också firma tillsammans med huvuddelen av de förmögenhetsrättigheter som bildar underlaget för rörelsen. Förhållan­dena kan dock variera i hög grad. Frågan vad övergång av rörelse inne­bär sätts emellertid knappast på sin spets annat än för det fall att nä­ringsidkare, samtidigt med att han lägger ned sin verksamhet, överlåter fuman och därmed förbunden goodwUl åt ett håll men övriga tillgångar på andra personer, och svaret på frågan om rörelsens samtidiga över­gång blir sålunda beroende av hur man ställer sig tiU detta fall.

Utredningen framhåller att firma som uttrycksmedel för näringsidka­rens verksamhet riktar sig åt två olika håll, bakåt mot bl. a. leverantö-


 


Prop. 1974:4                                                          IO5

rerna och framåt mot kunderna, främst konsumenterna. FörhåUandet tUl leverantörerna påverkas inte i någon stöne utsträckning av att fur­man överlåts fristående från rörelsens övriga tillgångar. Vad som här är det väsentliga är att verksamheten under firman också i fortsättningen bedrivs inom den tidigare branschen på vilken leverantörerna är in­ställda. Det är även inom denna bransch som firman har anknytning till en viss bestämd kundkrets. För att bevara och utnyttja det good­willvärde som denna anknytning ger finns normalt inte heller någon annan möjlighet än att fortsätta verksamheten inom samma bransch. Förändras verksamheten vänder man sig tUl en kundkrets som inte har något samband med firman i dess tidigare användning. Läget blir då detsamma som när en ny firma antas och någon firmaöverlåtelse före­ligger sålunda inte. Används däremot firman inom samma bransch blir en överlåtelse möjlig genom att den tidigare innehavaren upphör med sin verksamhet. Firman övergår då utan att sambandet med leve­rantörer och kunder bryts. Detta innebär i själva verket att en övergång av firman även innefattar möjlighet att fortsätta verksamheten och att överlåtelse av furma och rörelse i ett sådant fall inte kan hållas isär utan att överlåtelsen av firman inbegriper rörelsen. Utredningen anser därför att lagstiftaren är berättigad att utgå från att verksamheten vid firma­överlåtelse övergår till så stor del som krävs för dess fortsättande. Ut­redningen finner det då också naturligt att behålla den gällande firma­lagens regel att verksamhetens övergång är förutsättning för firmaöver­låtelse. I förslaget har denna princip utformats så, att firma får över­låtas i samband med överlåtelse av näringsverksamhet. Under uttrycket näringsverksamhet inbegrips såväl verksamheten i dess helhet som del därav. Regeln gäller även bifirma och sekundära kännetecken.

Frågan om furma efter överlåtelse är ägnad att vUseleda i den nye in­nehavarens verksamhet kan enligt utredningens förslag komma under bedömande både av registreringsmyndighet och av domstol. Registre­ring kan sålunda vägras om användning av den överlåtna firman kan befaras vUseleda aUmänheten, och domstol kan förbjuda användning av firma som efter överlåtelse är vilseledande. Är registrerad fhma vilse­ledande i den nye innehavarens verksamhet kan domstol också häva själva registreringen.

Av förslaget att rätten tiU firma i princip inte får överlåtas annat än tUlsammans med den rörelse för vUken firman begagnas skulle enligt allmänna regler följa att firman inte heller kan vara föremål för u t-mätning. Utredningen har dock funnit det lämpligt att i den nya fhmalagen införa ett uttryckligt förbud mot utmätning av furma (15 § första stycket).

Rätt tUl varumärke får enligt varumärkeslagen inte utmätas men kan däremot ingå i konkursbo och utan gäldenärens samtycke över­låtas av boet. Uttedningen anser att när det gäller realfhrma hänsynen


 


Prop. 1974:4                                                          106

till gäldenären bör få stå tillbaka för borgenäremas intresse att ta firma­rättens förmögenhetsvärde i anspråk och firman bör fördenskull ingå i konkursboet. Eftersom den i 27 § konkurslagen (1921: 225) upptagna bestämmelsen om vad som räknas tiU konkursbo fömtsätter att sådan egendom är utmätningsbar, föreslår uttedningen en särsldld regel av in­nehåll att, om firmainnehavarens egendom avträds tiU konkurs, rätten tUl firman ingår i konkursboet. Från denna regel görs undantag för firma som övervägande framträder som personbeteckning, dvs. firma som innehåller firmainnehavarens eUer, i fråga om handelsbolag, bolags­mans släktnanm. Konkursboet får dock använda firman under den tid verksamheten fortsätts för konkursboets räkning (15 § andra stycket).

Av de övriga nordiska förslagen innehåller de danska och norska regler om överlåtelse av firma som motsvarar den svenska utred­ningens förslag. Enligt den finska regeln som endast gäller vissa furma-subjekt får firma överlåtas fritt.

3.9 Firmalagens sanktionssystem

Efter mönster av motsvarande bestämmelser i varumärkeslagen före­slår utredningen ett system av sanktioner mot överträdelser av de ma­teriella reglema i firmalagen. Om användning av viss firma är vUsele­dande, skaU domstol kunna på talan av myndighet, organisation av nä­ringsidkare eUer enskild person förbjuda att firman används. Har re­gistrering meddelats i sttid med lagens bestämmelser eller har förhåUan­dena ändrats så att registrering inte längre skuUe kuima ske, kan dom­stol föreskriva att registreringen skall hävas eller ändras. Uppsåtligt intrång i armans rätt tUl firma är straffbelagt. Den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet har gjort sig skyldig till firmaintrång kan dömas att betala skadestånd för den skada som har föranletts av intrånget. Både i samband med utdömande av vite när förbud mot vilseledande firma har blivit överträtt och på yrkande av den som har lidit firma-inträng kan domstolen förordna om vissa säkerhetsåtgärder.

I fråga om förbud mot användning av vilseledan­de firma föreslår utredningen att, om firma efter överlåtelse är vUseledande i den nye innehavarens verksamhet, domstol skaU kuima i den omfattning som fiimes påkallat förbjuda denne vid vite att an­vända firman. Sådant förbud får också i annat fall meddelas, när fir­ma är vUseledande eller innehavare av firma eUer annan med hans medgivande använder kännetecknet på sådant sätt att allmänheten vil­seleds. Talan om förbud får föras av myndighet som Kungl. Maj:t be­stämmer och av envar som Uder förfång av firmans användning samt av sammanslutnmg av berörda näringsidkare (16 §).

Uttedningen erinrar om att den har föreslagit en allmän regel om registreringshinder för vUseledande firma. Registrering av firma som


 


Prop. 1974:4                                                          107

är vUseledande kan enligt förslaget hävas av domstol. Som skydd mot vilseledande av allmänheten skulle emeUertid bestämmelserna bli iUu-soriska, om den som blivit vägrad registrering av vUseledande furma eller fått en sådan registtering upphävd skulle vara oförhindrad att där­efter använda firman. Registreringsbestämmelsema mot vUseledande behöver sålunda kompletteras med en regel om förbud mot användning av vUseledande firma. I fråga om oregistrerade kännetecken kan vilse­ledande förhindras endast genom bestämmelser om användningen. En regel som förbjuder användning av vUseledande firma kommer att när det gäUer de oregistrerade kännetecknen ge genereUt uttryck åt prin­cipen om sanning i firma.

Förbud kan avse både firma som i och för sig är vilseledande och firma som utan att så är fallet blir vUseledande genom det sätt på vU­ket den används. Det senare kan ske t. ex. genom att innehavaren vid användningen utelämnar eller döljer någon firmabeståndsdel, varige­nom återstoden av firman framhävs på ett vUseledande sätt. Använd­ningen behöver inte helt förbjudas, om genom ett begränsat förbud kan förhindras att firman verkar vUseledande. Det kan t. ex. vara tiU-räckligt att den som oriktigt använder beteckningen för viss associa­tionsform i firman förbjuds att begagna denna beteckning.

När företag med firma som anger visst slag av verksamhet övergår tUl verksamhet av annat slag blir firman i och för sig vilseledande. Men firman kan redan ha blivit inarbetad för själva företaget så att verk­samhetens art har ttätt i bakgmnden. I dessa fall får firman inte någon vilseledande verkan eller också upphör denna verkan relativt snabbt. Förbud kommer då inte i fråga.

Eftersom förbudet mot vilseledande firma främst motiveras av ett all­mänt intresse bör enhgt utredningen talerätt i första hand tUlkomma företrädare för det allmänna. Varje näringsidkare som lider förfång genom användning av vUseledande firma bör emellertid också ha möj­lighet tiU förbudstalan. I vissa fall kan flera näringsidkare inom en bransch ha intresse av sådan talan. Hinder bör då inte föreligga att sammanslutning av näringsidkare uppträder som kärande.

I anslutning tiU förslaget om förbud mot vilseledande firma förordar utredningen att domstol i samband med utdömande av vite skall kunna förordna att firma som i strid mot förbud har anbragts på skylt, vara m. m. skaU utplånas eller ändras så, att den inte längre är vilseledande. Om sådan åtgärd mte kan ske på annat sätt får förordnas att egendom varpå firman anbragts skall förstöras eller ändras (17 §).

Om firma har registterats i strid mot firmalagen och skälet mot re­gistrering alltjämt förehgger, skaU enligt förslaget domstol få häva registreringen eller föreskriva ändring av den, såvida inte rätt till firman ändå får bestå på grund av den föreslagna regeln om verkan av firmainnehavarens passivitet. Hävande eller ändring av re-


 


Prop. 1974: 4                                                         108

gistrering får också ske om iimehavaren inte längre är näringsidkare eller om firman har förlorat sin särskUjningsförmåga eller blivit vUse­ledande eller om vissa andra fömtsättningar för registrering inte längre föreligger samt om firman inte har varit i bmk under de senaste två åren (18 §). Talan om hävande eller ändring får föras av envar som lider förfång av registreringen samt i vissa fall när allmänna intressen är berörda även av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer och av sam­manslutning av berörda näringsidkare (19 §).

Utredningen erinrar om att det inte är möjligt att i samband med registreringen av firma företa någon fullständig administrativ prövning av alla de villkor som måste uppställas för en giltig firmarätt. Man får därför räkna med att firma emellanåt blir registrerad fastän den inte uppfyller alla sådana villkor. Oriktiga registreringar kan också komma till stånd av förbiseende. Ibland måste osäkerhet förehgga om beviljad registrering i det särsldlda fallet är uttryck för en riktig tUlämpning av lagen. Med hänsyn till dessa förhållanden är det nödvändigt att möjlig­het finns tUl prövning i efterhand av registrerings gUtighet. Denna pröv­ning bör enligt utredningen av rättssäkerhetshänsyn förbehållas domstol. Om firma har registrerats i strid mot lagens föreskrifter bör domstol liksom i motsvarande fall enligt vammärkeslagen kunna häva registre­ringen. När ogiltighetsgrunden hänför sig endast till viss beståndsdel av firma bör det emellertid vara möjligt att begränsa ogiltighetsförkla-ringen tUl denna beståndsdel. Av praktiska skäl bör domstol i vissa fall, där firma skall upphöra, kunna sätta ny firma i stället för den gamla.

Firmarättens subjekt skall vara näringsidkare. När firmainnehavaren förlorar denna egenskap utslocknar sålunda även hans rätt att ha fir­ma och om firman är registrerad bör fördenskull registreringen kunna hävas. Om registreringen fick hållas vid kraft kunde detta utnyttjas till att kräva ersättning för rätt till registrering av ny firma. Regeln bör inte tUlämpas vid ett mera tillfälligt avbrott i verksamheten utan endast om firmainnehavaren stadigvarande har upphört att vara näringsidkare.

Om i firma ingår ord, varmed det efter hand har blivit vanligt att beteckna rörelse eller verksamhet av viss art, kan det tänkas att detta ord förlorar sin särskUjningsförmåga, dvs. bli degenererat. En sådan ut­veckling kan i praktiken förekomma i fråga om nybildade fantasibeto-nade verksamhetsord, t.ex. av typen snabbköp. Om firma enbart består av ett ord som har degenererat, kan detta vara till hinder för andras rö­relsefrihet och utredningen har därför ansett en bestämmelse om de-generation av firma vara påkallad.

Firma kan efter registreringen ha blivit vUseledande på grand av att företaget överlåtits till ny innehavare eller till följd av väsentlig för­ändring i fråga om arten av den verksamhet för vilken firman registre­rats. I sådant faU kan enligt utredningens förslag registrerhigen hävas eller ändras.


 


Prop. 1974: 4                                                         109

Beträffande förslaget om användningstvång, dvs. att registre­ring får hävas om firma inte har varit i brak under de två senaste åren, anför utredningen att i svaren på den år 1952 utsända enkäten med en­dast några undantag förordades att firmarätt för sitt fortbestånd skulle vara beroende av att firman används. Enligt utredningens mening är rättsskydd genom registrering inte befogat om firman inte kommer till användning för sitt ändamål. Den utsträckning i vilken särskilt handels­registren till hinder för näringslivet belastas av firmor för företag som har upphört eller aldrig igångsatts bekräftar detta. Ett användningstvång kan bidra till att dessa s. k. döda firmor avlägsnas ur registren. Enligt förslaget legaliseras liksom i varumärkeslagen en modifierad form av an­vändningstvång. Underlåtenhet att använda firman under viss tid får ut­göra hävningsgmnd. Tiden har bestämts till två år. Det finns enligt utred-tungen knappast något legitimt behov av en längre tidsfrist, när firma registreras som förberedelse till en blivande rörelse eller firmaanvänd­ningen upphör vid rörelses nedläggande eller omorganisation. Därför har inte heller föreslagits någon motsvarighet till föreskriften i 25 § andra stycket varumärkeslagen att hävande inte sker om varumärkesinnehava­ren visar skäl för sin underlåtenhet att använda märket. Denna bestäm­melse infördes av riksdagen dels av hänsyn till behovet av s. k. förråds­märken, främst inom läkemedelsindustrin, och dels för att det skulle bli klart att vammärkeslagen på denna punkt inte stod i strid med Paris­konventionen.

Påföljder för firmaintrång är enligt utredningens förslag dels straff, dels skadestånd. Om någon uppsåtligen gör intrång i rätt till kännetecken enhgt de allmänna bestämmelserna i förslaget (fir­maintrång), skall han straffas med böter eller fängelse i högst sex må­nader. Brottet får åtalas av allmän åklagare endast om målsägande an­ger det tUl åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt (21 §). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyl­dig tUl firmaintrång skall ersätta av intrånget föranledd skada. Förelig­ger endast ringa oaktsamhet, får ersättningen jämkas därefter (22 §). Till de föreslagna bestämmelserna anknyter vissa regler av processuell natur, bl. a. om preskription av talan (24 §) och om säkerhetsåtgärder av liknande slag som de utredningen föreslår i anslutning till bestäm­melserna om förbud mot användning av vilseledande firma (25 §).

Enligt gällande rätt kan intrång i rätt till furma medföra straff endast när firman är inarbetad, varvid 9 § lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens blir tillämplig, eller när den används av annan som varukännetecken i strid med vammärkeslagen. Vid firmaintrång bör emellertid enligt utredningen tUlämpas ett enhetligt sanktionssystem. Straff bör inträda vid intrång vare sig firman är registrerad eller endast inarbetad och vare sig den obehörigen används som varukännetecken eller på annat sätt. Straffpåföljden bör i firmalagen liksom i vammärkes-


 


Prop. 1974:4                                                          110

lagen begränsas  tUl  uppsåthg  gärning.  Den  föreslagna  straffskalan överensstämmer med den i vammärkeslagen föreskrivna.

Firmauitrång är enligt förslaget angivelsebrott och målsägande kan själv väcka åtal endast om han har angett brottet och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum. Målsäganden blir sålunda i ansvarsfrågan beroende av åklagarens ställningstagande vilket enligt utredningens upp­fattning inte torde medföra större olägenheter, eftersom allmänt åtal i regel kommer i fråga endast i grövre och mera uppenbara fall.

I fråga om skadestånd anför utredrungen att vid uppsåtiigt firmain­trång i överensstämmelse med allmänna skadeståndsrättsliga principer hela skadan bör ersättas. Även skada som har vållats av oaktsamhet bör medföra ersättningsskyldighet, och denna skyldighet bör i enlighet med gällande regler for skadeståndsansvar inom immaterialrätten om­fatta all skada. I praktiken kan uppsåtiigt firmaintrång vara svårt att påvisa och för säkerstäUande av firmainnehavarens rätt krävs därför främst en allmän regel att vid oaktsamt intrång fullt skadestånd kan ut­krävas. TUl förekommande av obilliga verkningar bör dock enligt ut­redningen jämkningsmöjhgheter finnas vid intrång som har skett av ringa oaktsamhet. Någon ersättningsskyldighet vid intrång som begås utan uppsåt eller oaktsamhet föreslås inte.

Uppsåtiigt intrång innebär normalt att den som har gjort sig skyldig tUl intrånget har haft faktisk vetskap om den andra firman. Oaktsamhet föreligger om han med iakttagande av vanlig uppmärksamhet bort äga kännedom om att en ensamrätt fanns. Den som gör intrång i rätt till re­gistrerad firma kan i regel inte freda sig under hänvisning till bristande vetskap om firman. Det bör normalt anses oaktsamt att ta firma i bmk utan att dessförinnan undersöka om den är registrerad för annan. Någon allmän skyldighet att håUa reda på andras oregistrerade kännetecken kan däremot inte uppställas. Kan inarbetning styrkas i intrångsmålet torde dock invändning om bristande kännedom inte böra tUlmätas större betydelse. Gränsen mellan intrång av oaktsamhet och ursäktligt intrång kan vara svår att ange t. ex. när frågan huravida intrång föreligger är beroende av så svårbedömda faktorer som graden av inarbetande eller av förväxlingsbarhet. Om helt skadestånd alltid skulle utgå vid oaktsam­het kunde domstolarna därför tUl förebyggande av obiUiga verkningar bli alltför benägna att konstraera gränsfall som utesluter ersättnings­skyldighet. En sådan utveckling kunde undergräva firmarättens värde och domstolarna har därför enligt förslaget fått möjlighet att jämka ska­deståndet i fall av ringa oaktsamhet.

Utredningen påpekar att den skada som tillfogas firmainnehavaren vid firmaintrång kan bli mera omfattande än om enbart vammärkesin-trång skulle föreligga, eftersom den obehörige bmkaren angriper hela den goodwUl som för företaget förkroppsligas av dess firma. Om in­trånget ansågs enbart ha karaktären av varamärkesintrång skulle detta kunna betyda att firmainnehavaren inte får hela sin skada ersatt.


 


Prop. 1974:4                                                                       111

Utrednmgen påpekar att inom firmarätten fastställelsetalan synes kunna bU aktuell dels humvida rätt tUl firma består eller inte och dels humvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt. Sistnämnda typ av faststäUelsetalan omfattas inte av rättegångsbalkens bestämmel­se om sådan talan. Det har ansetts behövligt att i vammärkeslagen och nanmlagen ta upp en specialregel angående motsvarande fall inom dessa lagars tUlämpningsområden och därvid har det ansetts praktiskt att, även om den först angivna typen av talan kunde ske med stöd av rätte­gångsbalken, omnämna båda typema. Utredningen anser att motsvaran­de gäller firma och föreslår att talan om faststäUelse, humvida rätt tiU firma består eller inte eller om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller inte, får tas upp till prövning av domstol om ovisshet råder om förhållandet och denna länder käranden till förfång (27 §). Bestäm­melsen avser liksom motsvarande paragraf i vammärkeslagen både po­sitiv och negativ faststäUelsetalan och är tUlämplig i fråga om alla slags kännetecken på firmarättens område, registrerade såväl som oregistre­rade.

De övriga nordiska förslagen avviker i flera hänseenden från det svenska i fråga om sanktionssystemet. Av principiellt intresse är främst att enligt de finska och norska förslagen finns möjlighet att vid firmaintrång utverka domstols förbud mot att intrånget fortsätts eller upprepas. Förbudstalan kan väckas vare sig intrånget har skett i god tro eller inte. Svensk rätt medger som regel inte att ett tUl förbud knutet vite föreläggs, när det förfarande mot vilket förbudet skulle rikta sig är straffbelagt. I vammärkeslagen har det inte ansetts befogat att göra avsteg från denna aUmänna regel. Med hänsyn härtUl har ut­redningen inte kunnat ansluta sig till tanken att vid firmaintrång även medge en ahmän rätt till förbudstalan. Om intrång har skett i god tro torde enligt utredningen en fastställelsetalan i stort sett fylla samma funktion för firmairmehavaren som en förbudstalan. EnskUd part har också möjlighet att föra förbudstalan om firmors förväxlingsbarhet kan föranleda att även allmänheten vilseleds.

Enligt de övriga nordiska förslagen kan registrering av firma hävas av domstol under hknande föratsättningar som enligt det svenska, med det undantaget att det norska förslaget inte innehåller någon bestäm­melse om att domstol kan häva registrering på gmnd av att firman inte används. Enligt det norska förslaget kan registerföraren avföra en re­gisttering, om firman inte har tagits i bmk inom två år efter registre­ringen eller om verksamheten har upphört. I sistnämnda fall kan firma­irmehavaren förbehålla sig att inom två år, i undantagsfall fyra år, efter det att verksamheten har upphört få börja ny verksamhet under samma firma. Regeln om användningstvång i det danska förslaget bygger på andra tidsgränser. Ibruktagande av firma skall sålunda ske inom ett år och användning av ibruktagen firma kan underlåtas under tre år.


 


Prop. 1974:4                                                          112

Enligt svensk rätt kan straff endast drabba fysiska personer. I det danska förslaget — där straffet är maximerat till böter — har emeller­tid intagits en särskild bestämmelse enligt vilken även juridisk person kan åläggas bötesstraff. Det finska förslaget begränsar liksom det dans­ka straffsatsen till böter medan frihetsstraff kan ådömas också enligt det norska förslaget. Enligt det danska förslaget kan åtal väckas endast av målsägande medan de finska och norska förslagen även medger all­mänt åtal efter angivelse av målsäganden.

Uppsåtligt eller av oaktsamhet begånget intrång medför även enligt de andra nordiska förslagen skyldighet att ersätta skada som har upp­kommit genom intrånget. I de danska och norska förslagen ersätts även firmaintrång i god tro i den utsträckning som finnes skäligt, dock inte utöver den vinning som intrånget har medfört. Det finska förslaget in­nehåller en jämkningsregel liknande den svenska för fall av intrång som har skett av ringa oaktsamhet. I dansk och norsk lagstiftning är begrep­pet ringa oaktsamhet inte brukligt.

3.10 Handelsregister

Som tidigare har nämnts lägger utredningen fram ett särskilt förslag till lag om handelsregister. Sådant register skall i princip föras länsvis och länsstyrelsen blir registreringsmyndighet. Här skall förslagets inne­börd beträffande rätt och skyldighet att söka registrering i handelsre­gister redovisas. Övriga frågor som rör den föreslagna lagen kommer att behandlas i specialmotiveringen.

Enligt gällande lag föreligger ett samband mellan rätten att in­föras i handelsregister och skyldigheten att göra anmälan för registrering. Endast den näringsidkare som är registreringsskyldig anses i princip kunna ha firma och vara subjekt för firmarätt i egentlig mening. Kretsen av de registreringsskyldiga näringsidkarna bestäms ge­nom skyldigheten att föra handelsböcker. Envar som vUl idka närings­verksamhet vilken medför sådan skyldighet skall anmäla sin firma tUl handelsregistret. Från denna anmälningsskyldighet undantar lagen dock åtskilliga grupper av näringsidkare, som är upptagna i andra register. Kretsen av de till handelsregistret anmälningsskyldiga begränsas därige­nom till enskUda näringsidkare och handelsbolag. Bland dessa katego­rier görs undantag även för fartygsredare och rederier. Vidare gäller att enkelt bolag efter ansökan av bolagsmännen kan införas i handels­register. Enkelt bolag är inte juridisk person och har ingen firma. Ge­nom registreringen övergår emellertid det enkla bolaget tiU att bli han­delsbolag och blur i denna egenskap underkastat firmalagens bestäm­melser. För det genom registrering tUl handelsbolag förvandlade enkla bolaget föreligger alltid bokföringsskyldighet.

Utredningens förslag tUl ny firmalag innebär att firmarätt skaU tUl-


 


Prop. 1974:4                                                          113

komma inte bara den som är bokföringspliktig utan varje näringsidkare, dvs. envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. I fråga om förvärv av firmarätt inför förslaget dessutom en betydelsefull nyhet genom att i princip knyta uppkomsten av sådan rätt tUl registre­ring. Förslaget till ny firmalag vidgar sålunda kretsen av firmasubjekt och ger samtidigt möjlighet tUl frivillig registrering av firma, vilket bUr av betydelse framför allt för de inte bokföringsskyldiga enskUda närings­idkarna. De nya reglerna omfattar även stiftelser och ideeUa föreningar som driver näringsverksamhet. Som följd av den vidgade möjligheten att registrera firma föreslås i lagen om handelsregister en allmän bestäm­melse om att i sådant register införs enskild näringsidkare och handels­bolag samt stiftelse och ideell förening som idkar näring.

Som fömt nänmts motsvaras rätten till firmaregistrering enligt gäl­lande lag av en skyldighet att göra anmälan till han­delsregistret. Denna skyldighet är straffsanktionerad. Den har ansetts motiverad av näringslivets och allmänhetens krav på att få tUlgång tUl vissa upplysningar om köpmannen och hans verksamhet. Ut­redningen framhåller att braket att registtera firma numera har trängt igenom fullständigt bland de registreringspliktiga näringsidkama. Det är också mycket vanligt att näringsidkare som inte är bokföringsskyldig anmäler sig för registrering i handelsregister för att få sin firma publi­cerad och skyddad. Denna utveckling innebär enligt utredningen en viss garanti för att registrering i en från allmän synpunkt önskvärd omfatt­ning kommer tiU stånd även utan att registreringsplikt föreskrivs i lag. Genom att fumarätteiis uppkomst enligt förslaget knyts tUl registrerhig­en torde dessutom intresset för registrering komma att öka avsevärt på grand av de fördelar i skyddshänseende som registreringen ger. Utred­ningen påpekar vidare att det i praktiken knappast går att effektivt kon­trollera att registteringsskyldigheten fullgörs. Särskilt gäller detta den stora gmppen av enskUda näringsidkare. Utredningen har därför funnit att registreringsplikten i prmcip bör kunna avskaffas. Undantag görs dock för handelsbolag. Lagen om handelsbolag och enkla bolag torde nämligen fömtsätta att vissa uppgifter om handelsbolag finns tillgäng­liga i offentligt register, bl. a. uppgifter om bolagsmans behörighet att företräda bolaget, om vilken eller vilka av bolagsmännen som är kom­manditdelägare och om beloppet av varje kommanditdelägares utfästa insats. Vissa regler om enkla bolag torde också ha som förutsättning att handelsbolag är mtaget i handelsregister.

3.11 Följdlagstiftnmg m. m.

Den gällande firmalagen innehåUer utom bestämmelser om firma och handelsregister även regler om prokura. Prokura är som tidigare har antytts en alhnän handelsfullmakt som ger den befullmäktigade,

8   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974:4                                                                       114

prokuristen, rätt att i allt vad som hör tiU fullmaktsgivarens rörelse handla på dennes vägnar och teckna hans firma.

Utredningen lägger fram förslag till en särskild lag om prokura. Förslaget ersätter de i gällande firmalag upptagna materieUa reglema om prokura, vilka är av avtalsrättslig natur. Föreskrifter om anmälan av prokura till handelsregister upptas i förslaget till lag om handels­register.

Utredningen framhåller att bestämmelsema om prokura utgör ett komplement tiU de allmänna fullmaktsreglerna i lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtals­lagen). De allmänna reglerna är tiUämpliga på registrerad prokura i den mån de inte strider mot de särskUda bestämmelserna om prokura, Äi' prokura inte registrerad, gäller de allmänna reglerna i sin helhet. De materiella föreskrifterna om prokura kan enligt utredningen inte utan särsldld utredning överflyttas tUl avtalslagen. De bör därför samman­föras i en särskUd lag, vUken får ses som ett provisorium i avvaktan på en revision av avtalslagen. En viss omarbetning av reglerna har skett för att anpassa dem till de föreslagna lagarna om firma och handels­register.

Utredningen föreslår att gällande firmalag upphävs ge­nom en särskUd lag. I denna lag föreskrivs också att hänvisning i annan lag eller författning tUl föreskrift i den upphävda lagen, som ersätts genom bestämmelse i någon av de nya lagarna om firma, handelsregis­ter och prokura, i stället skaU anses gälla den nya bestämmelsen.

I 52 § varumärkeslagen finns en föreskrift om obehörig användning i vissa fall av annans firma som vamkännetecken. Paragra­fen har varit avsedd att gälla till dess firmarätten blir tillfredsställande reglerad, och utredningen föreslår att den upphävs i samband med att den nya firmalagen antas.

Utredningen föreslår vidare, att 9 § lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens samt därtiU hänförliga regler om ta­lerätt i 11 § upphävs. Förstnämnda lagram ger firma och andra för näringsverksamhet använda kännetecken visst skydd på gmnd av inar­betning. Regeln är dock inte tillämphg om kännetecknet åtnjuter skydd enligt vammärkeslagen eller koUektivmärkeslagen. Utredningens förslag till firmalag innebär att det i lagen mot Ulojal konkurrens reglerade fir­maskyddet överförs tUl firmalagen och utvidgas till att motsvara vad som redan gäller i fråga om vamkännetecken.

Utredningen förordar vidare ändringar i ett antal författningar inom associationsrätten, bl. a. i lagama om aktiebolag, ekonomis­ka föreningar, försäkrhigsrörelse, bankrörelse och sparbanker. Till stör­re delen är dessa ändringar betingade av den nya firmalagens tillkomst. Ändringarna tar i stor utsträckning formen av direkta hänvisningar till firmalagen. Detta gäller framför allt registrering av firma, firmateckning,


 


Prop. 1974:4                                                          115

hävande och ändring av registterad firma samt avförande av fhma ur register.

Åtskilliga associationsrättsliga lagar innehåller föreskrifter om förbud mot användning i firma av vissa beteckningar som kan vara vilseledan­de samt regler som förbehåller vissa beteckningar för särskUda rätts­subjekt. Enligt utredningen bör föreskrifter av angivet slag tas bort, ef­tersom de ersätts av allmänna regler om förbud mot vilseledande firma i förslaget tUl firmalag. Vidare föreslås att särlagstiftningens bestäm­melser om förväxlingsskydd ändras så att de får karaktären av ord­ningsföreskrifter att firma skaU skilja sig från annan i samma register förat införd firma, även om firmorna inte avser verksamhet av samma eller liknande slag.

Särskilda regler föreslås om bifirma för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Föreskrifter införs vidare om att bolagsordning, stadgar etc. samt vederbörande register skall innehålla uppgift om verksamhetens geografiska omfattning och om översättning av firma.

I den associationsrättsliga speciallagstiftningen saknas uttryckliga be­stämmelser om handläggningen hos registreringsmyndigheten när ansö­kan eller anmälan är ofullständig eller av annat skäl inte kan leda tUl registrering utan komplettering. Utredningen föreslår att sådana bestäm­melser införs.

Utredningen föreslår slutligen vissa ändringar i fråga om besvärsväg för en del ärenden som innefattar firmaprövning. Enhgt lagarna om varumärke, namn och patent är patentverkets besvärsavdelning överin­stans. När motsvarande ordning har införts beträffande mönsterskydd, faller av de registreringsärenden som handläggs i patentverket endast ärenden angående aktiebolags- och filialregistren utanför besvärsavdel­ningens kompetens. Eftersom det är önskvärt att alla inom patentverket handlagda ärenden får likartad behandling, bör enligt utrednmgen be­svärsavdelningen vara överinstans även i fråga om ärenden som hör till aktiebolags- och fUialregistren.

Lagarna om jämvägsaktiebolag (1911: 53 s. 1), försäkringsrörelse, bankrörelse, sparbanker, jordbmkskasserörelsen och kreditaktiebolag (1963: 76) innehåller bestämmelser om att bolagsordning, reglemente eller stadgar skall godkännas eUer stadfästas antingen av Kungl. Maj:t i statsrådet eller av tillsynsmyndighet, vars beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Prövningen innefattar bl.a. en granskning av firman. Den administrativa prövning som skall ske på grandval av den föreslagna firmalagens bestämmelser innebär emellertid enligt ut­redningen en rättstillämpning av sådan art att regeringsrätten bör vara sista instans. Utredningen föreslår därför att nyssnämnda lagar ändras så, att firmafrågor undantas från den prövning som skall göras av Kungl. Maj:t i statsrådet.


 


Prop. 1974:4                                                          116

4    Sveriges Jordbrukskasseförbunds framstäUning

Enligt 1 § tredje stycket lagen om jordbrukskasserörelsen är jord­brakets kreditkassor, dvs. jordbmkskassor och centralkassor för jord- brakskredit, samt jordbrukskasserörelsens riksorganisation (Sveriges Jordbrukskasseförbund), organiserade som ekonomiska föreningar och underkastade bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar, om annat inte anges i lagen om jordbmkskasserörelsen.

I 4 § lagen om jordbrukskasserörelsen finns bestämmelser om firma. Jordbmkskassas firma skall innehålla ordet "jordbmkskassa" och cen­tralkassas firma skall innehålla uttrycket "centralkassa för jordbruks­kredit". Firma behöver inte innehålla orden "ekonomisk" och "för­enhig" eller förkortningen "ek. för.". Annan förening än sådan som av­ses i lagen om jordbmkskasserörelsen får inte i sin firma eUer annars vid beteckning av rörelsen använda ordet jordbmkskassa eller uttrycket centralkassa för jordbmkskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

Enligt 2 § lagen om bankrörelse är det förbjudet för annan än riks­banken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges allmänna hypo­teksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag att i sin firma an­vända ordet bank. Vidare anges i paragrafen att bara dessa företag samt jordbrukets kreditkassor får i övrigt använda ordet bank vid be-tecknmg av affärsrörelse.

Möjligheten för jordbmkets kreditkassor att använda ordet bank som beteckning på rörelsen tUlkom i samband med 1968 års översyn av bank­lagstiftningen (prop. 1968: 143, BaU 1968: 60, rskr 1968: 368). Jord­brukskasseförbundet begärde i det sammanhanget att också kreditkassa skulle få rätt att använda ordet bank i sin firma eller i övrigt vid be­teckning av rörelsen. Chefen för finansdepartementet fann att den i propositionen föreslagna samordningen av bankinstitutens rörelseregler gjorde det angeläget att Icreditkassorna i likhet med övriga bankinstitut fick begagna ordet bank som beteckning på rörelsen. Däremot ansåg han anledning inte finnas att då medge kreditkassa att ta in ordet bank i sin firma. Om en ny firmalagstiftning, grundad på firmautredningens förslag, gav anledning tUl det, var departementschefen emeUertid be­redd att pröva om denna fråga (prop. 1968: 143, s. 225).

Jordbrukskasseförbundet har ånyo hemställt om att jordbmkets kre­ditkassor skall få rätt att använda ordet bank i sina firmor. Förbundet har härvid erinrat om att det i konkunenshänseende innebär betydande fördelar, såväl kostnads- som marknadsmässigt, för ett företag att i sin firma och i övrigt utåt kunna uppträda under en benämning som all­mänheten omedelbart identifierar med en viss form av verksamhet. Med en aldrig så omfattande upplysningsverksamhet kan inte samma effekt uppnås som om verksamhetens art framgår redan av firman.

Förbundet har framhåUit att förbundet har hos patentverket erhåUit


 


Prop. 1974:4                                                          117

registrering av två olika figurmärken. I dessa ingår den inom jordbruks­kasserörelsen lanserade benämningen "Föreningsbanken", i det ena fal­let tUlsammans med det lagfästa begreppet "Jordbrukskassan". Sam­mansättningen Föreningsbanken — Jordbrukskassan har därefter konse­kvent använts i rörelsens marknadsföring. Hos en betydande del av all­mänheten uppfattas dessa båda begrepp numera som identiska. Genom denna frekventa användning torde numera ha uppnåtts den ensamrätt tUl benämningen "Föreningsbanken" som registreringen i och för sig inte kan åstadkomma. Möjligheten att i marknadsföringen använda be­teckningen "Föreningsbanken" har säkerhgen bidragit tUl ett ökat inflöde av kapital till kreditkassoma från grapper utanför lantbruksnäringen. Inom jordbmkskasserörelsen har man emellertid aUt starkare, i takt med rörelsens expansion, upplevt förbudet för kreditkassoma att i sin firma använda ordet bank som ett avsevärt hinder i marknadsföringssamman­hang. Förutom de konkurrensbegränsande effektema av förbudet utgör detta en praktisk olägenhet. Det är nämligen svårt att avgöra om be­teckningen föreningsbank i marknadssammanhang kan uppfattas som firmanamn eUer som en beteckning på verksamheten. Någon vägledande praxis på detta område synes inte finnas, vUket är ägnat att skapa viss rättsosäkerhet.

Framställningen behöver enligt förbundets menmg bara leda tUl mind­re ingrepp i gällande lagstiftning. Förbundet ifrågasätter nämligen inte någon ändring av den i 4 § lagen om jordbmkskasserörelsen stadgade skyldigheten för kreditkassor att i sina firmor använda orden "jord­bmkskassa" resp. "centtalkassa för jordbrakskredit". De av förbun­det önskade lagändringarna syftar endast tUl att anpassa firmanamnet till såväl den bankverksamhet som faktiskt bedrivs som den associa­tionsform under vUken rörelsen utövas. För förbundet framstår det som en inkonsekvens att kassoma, som driver bankrörelse och har rätt att göra detta under beteckningen bank, inte också skall få ha ordet bank i sin firma. Denna inkonsekvens spelade mindre praktisk roll när rörel­sen drevs under kassabeteckningen. Numera är den besvärande och otUl­fredsstäUande från olika synpunkter. Den föreslagna lagändringen skulle innebära möjlighet att inregisttera en firma som exempelvis "Förenings­banken i Göteborg — jordbmkskassa" eller "Föreningsbanken för Mel­lersta Sverige — centtalkassa för jordbmkskredit". Förbundet hemstäl­ler därför att 2 § lagen om bankrörelse och 4 § lagen om jordbmks­kasserörelsen ändras så att även jordbmkets kreditkassor får rätt att i sina firmor använda ordet bank.


 


Prop. 1974:4                                                                       118

5   Remissyttrandena

5.1 Huvuddragen av förslaget

Flera remissinstanser understryker behovet av en modern lagstiftning på området. Svea hovrätt anför att en ändamålsen­lig utveckhng, särskUt i fråga om den s.k. materieUa firmarätten, vis­serligen har kunnat äga rum i rättspraxis men att firmaskyddet saknar närmare reglering i lag. Det gällande systemet med uppdelning av firma­registreringen på ett stort antal skUda register, centrala och lokala, kan också betraktas som otillfredsställande. En allmän översyn och moderni­sering av firmalagstiftningen har därför framstått som påkallad. Inte minst sedan praktiskt taget hela immaterialrättslagstiftningen i övrigt numera blivit genomarbetad finner hovrätten det önskvärt att även firma-rätten underkastas en lagreform. Enligt KF är det i den marknadsföring som sker i det moderna samhället nödvändigt att företag och produkter effektivt individuahseras och kan särskiljas från andra företag inom branschen och deras produkter. Detta sker genom såväl firman som va-ramärket. Förbundet instämmer i utredningens uttalande att firman har förmåga att stimulera en verksam konkurrens mellan företagen. Förbun­det erinrar om att genomgripande förändringar har skett i fråga om pro­duktion och varadistribution sedan den gäUande firmalagen började till-lämpas och framhåller att de kommersiella kännetecknen, firman såväl som vammärket, därigenom har fått långt stöne betydelse än de tidigare haft. De nuvarande lagreglerna har enligt förbundet i stor utsträckning kommit att framstå som föråldrade och i behov av komplettering. In­dustriförbundet framhåller att firma och vammärke har fått allt större betydelse som individualiseringsmedel genom konsumenternas stigande behov av vägledning i sitt val meUan konkurrerande företag och pro­dukter.

Flera remissinstanser konstaterar att utredningens förslag i stort sett innefattar en kodifiering av den rättsbUdning på firmarättens område som har ägt rum i rättspraxis. Apotekarsocieteten anför att detta knappast minskar behovet av en lagfäst ordning på detta viktiga rättsområde, vars betydelse synes vara i tilltagande.

Om utredningens förslag i stort uttalar Handelskam­rarnas nämnd att den materia utredningen har haft att bearbeta är svår-tiUgänglig och svåröverblickbar men att resultatet i väsentliga delar torde motsvara önskemålen inom det svenska näringslivet. Advokatsam­fundet anför som ett sammanfattande omdöme om utredningens förslag att de — fömtom att de fyller ett stort behov — är utformade på ett sätt som i stort sett måste anses motsvara vad en modern lagstiftning pä om­rådet bör innehålla, även om samfundet i vissa hänseenden har funnit skäl tUI anmärkningar. KF hälsar betänkandet med stor tillfredsställelse. Förbundet delar utredningens uppfattnmg att skyddet för firma uppbärs


 


Prop. 1974:4                                                          119

av både enskilda och allmänna intressen och att dessa intressen i allt väsentligt väl harmonierar med varandra. Förbundet anser att utredning­ens förslag är väl ägnat att läggas tUl gmnd för ny lagstiftning. Pa­tentverket förklarar sig så gott som genomgående kunna ansluta sig tiU de förslag som utredningen har lagt fram. Pris- och kartellnämnden på­pekar att den föreslagna firmalagstiftningen, betraktad som instmment i varuidentifieringen, är av visst intresse för konsumentupplysningen. Även om det är svårt att beräkna olika lagreglers effekt i sammanhanget förefaller det nämnden som om den föreslagna nya ordningen skulle kunna få gynnsamma verkningar från konsumentupplysningssynpunkt genom förbättrad individualisering av företagare och deras produkter. Nämnden ställer sig därför positiv tUl utredningens förslag. AUmänt po­sitiva omdömen uttalas också av bl.a. kommerskollegium, länsstyrelser­na i Blekinge, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län, bostadsrättskommittén, Industriförbundet, Svensk industriförening. Köpmannaförbundet, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd och Svenska industriens patentingenjörers förening. I flera yttranden förkla­ras uttryckligen att utredningens förslag i huvudsak lämnas utan erin­ran, ibland med hänvisning till de synpunkter vederbörande remissinstans har att företräda. Hit hör svaren från bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar samt Göteborgs och Bohus län, många handelsregisterförare. Exportför­eningen, Lantbruksförbundet och SACO.

Utredningens förslag till disposition av firmalagstift­ningen föranleder synpunkter i en del yttranden. Länstyrelsen i Sö­dermanlands län finner förslaget ändamålsenligt och praktiskt och anför att man synes kunna vinna behövlig lagteknisk överskådlighet genom att ersätta lagen om handelsregister, firma och prokura med tre särskUda lagar. Liknande synpunkter anförs av bl. a. länsstyrelserna i Östergöt­lands och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifråga­sätter däremot om man bör spjälka upp innehållet i gällande firmalag på tre särskilda författningar och framhåller att åtminstone för länsstyrel­sernas del kan föratses att reglerna för firma och för handelsregister ständigt kommer att tUlämpas parallellt. Apotekarsocieteten ifrågasät­ter om man inte borde överväga att sammanfoga hela materialet till en enda lag.

Beträffande den föreslagna firmalagen understryker patentverket be­tydelsen av att denna har fått karaktären av en allmän firmalag med uppgift att reglera firmaskyddet för alla slag av näringsidkare. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Gävleborgs län och Lantbruksför­bundet.

Några remissinstanser uttalar sig allmänt om den anslutning till varumärkeslagen som förslaget till firmalag har fått. En­ligt riksåklagaren ter det sig med hänsyn till det nära sambandet meUan


 


Prop. 1974: 4                                                         12o

fkmarätt och vammärkesrätt angeläget att regelsystemen på dessa båda rättsområden samordnas, och uttedningens förslag tUl firmalag synes väl ägnat att läggas tUl gmnd för lagstiftnuig. Patentombudsföreningen uttalar att betänkandet är resultatet av ett synnerligen förtjänstfuUt arbete och pekar därvid särskilt på den långtgående anpassning till varumärkesrätten som föreslås, en förändring som föreningen livligt tUlstyrker. Svea hovrätt (majoriteten) däremot säger sig visserligen inte vilja ifrågasätta att firma och vammärke i följd av bådas karaktär av kännetecken har åtskUliga gemensamma drag och i praktiken också ett visst gemensamt område där det kan vara svårt att skilja dem åt. Hovrätten förklarar sig dock inte ha blivit helt övertygad om att det är ändamålsenhgt att bygga upp en aUmän fhrmalag i så nära överens­stämmelse med varumärkeslagen som har skett i utredningens förslag. Den starka anknytning till varumärkesrätten som präglar förslaget kan komma  att  undanskymma  specieUa  förhåUanden  beträffande  olika slag av firma, exempelvis firma för firmapUktiga företagare och för andra, och firma torde vidare, genereUt sett, inte ha samma ekonomiska betydelse som varamärke. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet bör därför enligt hovrättens mening ytterligare uppmärksamhet ägnas åt firmas särsldlda funktioner och de särskUda intressen som här gör sig gällande. Enligt Handelskamrarnas nämnd råder det inte delade me­ningar om att firma och varumärke har många gemensamma funktio­ner och egenskaper. Genom en enhetlig lagstiftning inom de olika immaterialrättsliga områdena uppnås den fördelen att rättspraxis inom ett område kan bli vägledande även inom ett annat. Härigenom kan en mer innehållsrik praxis och så småningom fullständigare kartlägg­ning av de olika rättsområdena åstadkommas än vad som annars skulle ha blivit fallet. Den principieUa utgångspunkten att utforma firmalagen efter mönster av vammärkeslagen bör emellertid enligt nämndens me­ning hite få kännas så bindande att andra lösningar än sådana som förekommer  i  varumärkeslagen  förkastas  huvudsakligen  med  hän­visning till önskemålet om likhet. Vid lagstiftningens utformning måste även beaktas vad som skUjer firma från varumärke i funktionellt hän­seende. I utredningens betänkande konstateras att firma som individua­liseringsmedel har en viktig uppgift  även på  det  offentiigrättsUga planet. På skilda stäUen lämnas synpunkter även på andra funktioner hos firma. Däremot saknas en sammanfattande redogörelse för och en inträngande analys av dessa. En sådan analys skulle enligt nämnden ha gjort det lättare att bedöma om praktiska ölägenheter kan komma att uppstå vid tiUämpningen av förslaget. Med frågan om firmas ohka funktioner sammanhänger dessutom frågan om vUka beteckningar och kännetecken i övrigt som av funktionella skäl lämpligen bör regleras inom en firmalags ram. Liknande synpunkter anförs av Industriförbun­det.


 


Prop. 1974:4                                                          121

En annan fråga där delade meningar råder bland remissinstanserna gäller resultatet av det nordiska samarbetet (de danska, finländska och norska förslagen var dock endast preliminära när re­missvaren lämnades). Kommerskollegium anser det betydelsefullt att lagförslagen i de olika länderna i väsentliga delar stämmer överens. Handelskamrarnas nämnd finner det särsldlt tillfredsstäUande att man har lyckats uppnå en betydande grad av enighet inom Norden men an­för att eventueUa möjligheter tiU ytterligare sammanjämkning av de nordiska förslagen bör tiUvaratas. Liknande synpunkter framförs av Köpmannaförbundet. Svenska föreningen för industriellt rättsskydd fin­ner det glädjande att det har visat sig möjligt för de ohka nordiska kommittéerna att nå enighet om huvuddragen i den nya lagstiftningens utformning, även om vissa, delvis betydelsefuUa, olikheter föreligger mellan lagförslagen. Mera kritisk på denna punkt är Svea hovrätt (majoriteten), som framhåUer att de fyra nordiska ländernas kom­mittéer inte har lyckats nå enighet i aUa väsentliga hänseenden. Särskilt med tanke på den genomgående stöne enighet man nått inom andra områden av immaterialrätten beklagar hovrätten olikhetema på detta område. När det gäller firmaskyddet har naturhgen de olika länder­nas skUda utgångspunkter i fråga om registreringssystemen och dessas framtida uppbyggnad våUat vissa svårigheter, men i övrigt borde det inte ha varit omöjligt att uppnå en stöne enhetiighet än som skett. Hovrätten pekar på att den grundläggande frågan om firmarättens upp­komst inte har blivit enhetligt reglerad. Hovrätten understryker önsk­värdheten av att ansträngningar görs för att nå bättte nordisk överens­stämmelse under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

5.2 Firmaregister och registreringsmyndigheter

Frågan om firmaregister och registreringsmyndigheter har fått stort utrymme i många remissyttranden. Även om utredningens förslag vin­ner övervägande anslutning ifrågasätts från flera håll om inte tiden snart är mogen för en central firmaregistrering, och några remissinstanser framför mera bestämda krav på central registrering av ekonomiska för­eningar eller förslag om att företagare som så önskar skall kunna få re­gistreras i ett landsomfattande handels- eller föreningsregister. Å andra sidan avstyrker åtskUhga av de särskilt förordnade handelsregisterförar-na förslaget att de särskUda handelsregistren skall flyttas över tUl läns­styrelserna.

Allmänna synpunkter i fråga om registrering av företa­gare framförs av statistiska centralbyrån. Enligt centralbyrån måste vid en bedömning av frågan hur företagsregistteringen i samhäUet skall vara anordnad hänsyn tas tiU att den skaU fyUa flera syften än dem som av­ser firmaskyddet. De av uttedningen beaktade ändamålen represente-


 


Prop. 1974:4                                                          122

rar endast en mycket begränsad del av de behov av registrering av före­tag som förehgger. Vissa av dessa behov har föranlett upprättande av särskUda register och registteringsrutiner, såsom det av centralbyrån förda centrala företagsregistret och den registrering av rörelseidkare och andra juridiska personer som förekoinmer i samband med administra­tion av inkomstskatt, vamskatter och socialförsäkringsavgifter samt de register över företag som finns hos postverket, överstyrelsen för ekono­misk försvarsberedskap och arbetsmarknadsstyrelsen. Vissa av dessa re­gistreringar bygger på aviseringar från andra enligt fixerade mtiner. Inte desto mindre torde det f. n. förekomma ett inte obetydligt dubbelarbete som delvis skulle kunna undvikas. Centralbyrån finner det uppenbart att det med de avgränsade utgångspunkter som utredningen har haft inte är möjligt att få underlag för en bedömning av hur företagsregistreringen i samhället i stort bör läggas upp för att vara mest rationell. Det vore därför enligt centralbyråns uppfattning olämpligt att ta stäUning tUl så­dana frågor enbart på grundval av utredningens betänkande.

Frågan om en central firmaregistrering tas upp av flera remissinstanser. Statskontoret biträder utredningens förslag att sammanföra handelsregistren till länsstyrelserna och låta dessa i vart fall tUls vidare föra handels- och föreningsregistren. Statistiska centralbyrån finner den föreslagna centraliseringen av handelsregistren till länsstyrel­serna i och för sig vara fördelaktig. Centralbyrån vill inte motsätta sig denna åtgärd som en etapp i en rationalisering av firmaregistreringen men framhåller samtidigt, att det inte är uteslutet att det på något längre sikt kommer att visa sig mera rationellt att centralisera större delen av arbetet, utan att för den skull de behov av tillgång till lokal informa­tion som utredningen påtalar behöver eftersättas. Industriförbundet in­stämmer i utredningens ståndpunkt att frågan om ett obligatoriskt cen­tralt registreringsförfarande får ställas på framtiden.

Några remissinstanser understryker att frågan om övergång till cen­tral registrering snarast bör undersökas eUer ifrågasätter om det inte är möjligt att ta ett sådant steg redan nu. Handelskamrarnas nämnd anför att en splittring av registreringarna på ett flertal register medför brister i granskningen av ansökningar om firmaregistrering. Det kan därför synas önskvärt att all firmaregistrering centraliseras. Detta kan ske obe­roende av hur stort skyddsområdet bör vara. Nämnden delar utredning­ens uppfattning att frågan om ett centralt registreringsförfarande bör ägnas uppmärksamhet i framtiden. Den bör tas upp tUl förnyad prövning så snart tekniska fömtsättningar föreligger för en central registrering utan avkall på den service näringsidkama kan fordra. Att lokala regis­ter åtminstone inte förs för mindre enheter än län tillgodoser enligt nämnden ett allmänt önskemål från näringslivet. Kommerskollegium hänvisar till vad Handelskamrarnas nämnd har anfört och framhåller, att en central registrering torde vara en föratsättning för en tillfreds-


 


Prop. 1974:4                                                          123

stäUande granskning och att det synes angeläget att strävandena inrik­tas på att lösa de tekniska problem som är förknippade med en över­gång tiU ADB. Med den avancerade teknik som numera har utvecklats borde detta enligt kommerskollegium inte vara någon olöslig uppgift. Köpmannaförbundet hänvisar också till att splittringen på flera olika register medför vissa brister i granskningen och understryker att frågan om ett centralt registreringsförfarande bör ägnas uppmärksamhet i framtiden.

Svea hovrätt (majoriteten) uppehåUer sig i sitt ytttande utförligt vid frågan om centtal firmaregistrering och anför därvid bl. a. att det är angeläget att registteringen koncentreras till ett fåtal register. Enhgt hovrätten är tiden nu möjligen mogen att sammanföra de lokalt förda handelsregistren och föreningsregistren med aktiebolagsregistret tUl ett enda centralt register. De av utredningen anförda motiven för att bibe­hålla registreringen av ekonomiska föreningar i de länsvis förda för-enhigsregistren förefaller svagare än de skäl som talar för en centralise­ring. Dessa skäl utgörs främst av att en stöne enhetlighet i lagtillämp­ningen står att vinna -t- vilket är av betydelse särskilt därför att de ekonomiska föreningarnas rättspersonlighet konstitueras genom registre­ringen — samt att ett betydande antal föreningar sträcker sin verksam­het över mer än ett län. Hovrätten framhåller också att registrerings­hindren enligt utredningens förslag blir mer omfattande och precisera­de, vilket kan komma att ställa större krav på granskningen samtidigt som själva registreringen får större betydelse. Samhällets utveckling har lett tUl att länsindelningen har blivit mindre lämpad som gmndval för registrering, och en ny länsindelning kan knappast komma att tillgodose just behoven av lämpliga regioner för ekonomiska föreningars firma­registrering och verksamhet. Hovrätten ifrågasätter om inte fördelarna med centralregistrering är så stora att man nu bör söka sig över till ett sådant system. Därvid torde man möjligen kunna tillgodose de lokala kontaktbehoven genom att med utnyttjande av modern teknik låta smär­re förmedlingsorgan för firmaregistreringssökande och allmänheten fun­gera inom länsstyrelserna. Även när det gäller handelsregistren ställer sig hovrätten tveksam inför utredningens förslag. De enskilda närings­idkarna driver visserligen mestadels lokalt betonade verksamheter, men när det gäller handelsbolagen ter sig begränsningen tUl länet inte alltid särskUt naturlig och så torde än mindre vara fallet med de stiftelser och ideeUa föreningar vUka enligt förslaget såsom näringsdrivande skall kun­na få firma registrerad i handelsregister. De synpunkter hovrätten har lagt fram i fråga om föreningsregistren äger i viss utsträckning giltighet även bettäffande handelsregistret. Hovrätten framhåller vidare att upp­rättandet och handhavandet av ett centralregister kommer att väsentiigt underlättas genom den modema ADB-tekniken. Även om tiden nu inte skulle anses mogen för en omläggning i den antydda riktningen torde


 


Prop. 1974:4                                                                       124

det inte dröja länge förrän aUa tekniska och admhiisttativa fömtsätt­ningar härför föreligger. Skulle det krävas viss tid för teknisk och ad­ministrativ utredning rörande ett centralt firmaregister, synes enligt hovrätten firmarättsrevisionen utan nämnvärd olägenhet kunna anstå i avvaktan på en sådan utredning. Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser med hänsyn tUl möjligheten att inom relativt snar framtid kunna överflytta hela furmagranskningen till central ADB att lagreformen med fördel kan anstå t. v.

Från ett par håll reses mera bestämda krav på central registrering av ekonomiska föreningar. Bostadsrättskommittén anför att ungefär hälften av landets alla bostadsrättsföreningar, sammanlagt ca 7 000, tilUiör riks­omfattande organisationer eller företag som biträder föreningarna med angelägenheter av det slag det här är fråga om. Av de ungefär 200 bo­stadsrättsföreningar som nu årligen bUdas och registreras är det helt övervägande antalet anslutna till något av de båda rikskooperativa bo­stadsföretagen HSB eller Svenska riksbyggen eller har avtal med det inom hela landet verksamma AB Bostadsgaranti, som i här berörda av­seenden lämnar föreningarna ungefär samma biträde som nänrnda riks­kooperativa företag. Länsstyrelsernas praxis vid registrering av bostads­rättsföreningar har varit oenhetlig. Eftersom enhetiiga normalstadgar an­vänds för det stora flertalet bostadsrättsföreningar som inregistreras är det av största vikt att tUlämpningen blir likartad. Bostadsrättskommittén kan inte biträda förslaget att lokal registrering av bostadsrättsföreningar skall bibehållas utan föreslår att central registrering av dessa föreningar anordnas snarast möjligt. Enligt Lantbruksförbundet kommer utredning­ens förslag om firmas skyddsområde att leda tUl att samtliga firmor i vart fall inom producentkooperationen registteras för hela landet. För­slaget innebär en inte obetydlig diskriminering av de kooperativa för-enmgarna gentemot aktiebolagen. Dessa får automatiskt genom sin riks­omfattande registrering skydd för hela landet, medan föreningarna med sin länsbegränsade registrering skulle få sämre skydd. Lantbruksför-bundet framför med bestämdhet önskemålet att de länsvis förda för-eningsregistten sammanslås tUl ett enda register. Erfarenheterna talar med synnerligen övertygande tyngd om den brist på rutin som befatt­ningshavarna på föreningsregistren stundom lägger i dagen. Man möter en vida mera utpräglad formalism hos föreningsregistten än hos aktie­bolagsregistret och det torde vara detta förhållande som tUl stor del är den reeUa grunden tUl uttedningens uttalande att de ekonomiska för­eningarna i stor utsttäckning inte iakttar de formföreskrifter som krävs för registrering.

Om i en framtid aktiebolagsregistteringen mera genomgående över­förs tUl maskineU databehandling, förefaller enligt patentverket en cen­tral registrering även av de ekonomiska föreningarna kunna iimebära betydande fördelar. Däremot finner verket i likhet med utredningen


 


Prop. 1974: 4                                                         125

att en centralisering av registreringen av enskUd näringsidkares och handelsbolags firma framstår som mindre påkallad f. n.

Några remissmstanser framför önskemål om möjlighet till frivUlig central registrering för näringsidkare som anser sig ha behov därav. Näringsfrihetsrådet anför att åtskUhga ekonomiska föreningar — bl. a. vissa riksorganisationer för lokala eller regionala föreningar — på grand av verksamhetens omfattning eUer av annan anledning har be­hov av skydd för sin firma i relativt många län och ibland i hela lan­det. EiUigt rådet bör man närmare undersöka möjligheterna att införa ett system varigenom för de antydda fallen tUlskapas något slags cen­tralt registreringsförfarande. Dessa föreningar skulle då inte behöva ansöka om registrering på mer än ett ställe. Det sagda kan ibland gälla även i fråga om firmor för vissa handelsbolag vilkas verksamhet sträc­ker sig över flera län eller stora delar av landet. Enligt Handelskam­rarnas nämnd föreligger för vissa av de företag som drivs i sådan form som skall eller kan registreras lokalt uppenbart behov av slcydd för hela landet. Detta gäller inte endast handelsbolag och ekonomiska förening­ar utan i vissa fall även enskilda näringsidkare. Möjligheten för dessa att genom frivUlig central registrering få ett skyddsområde omfattande hela landet borde utredas närmare. Nämnden anser en sådan lösning vara bättre än att hänvisa företagen tUl registrering i mer än ett lokalt register. Liknande synpunkter anförs av Industriförbundet och Köp­mannaförbundet. Sistnäiimda förbund framhåller att utredningens för­slag att registrering skall kunna ske i flera lokala register samtidigt skulle leda tUl ett mycket stort antal registreringar.

Utredningens förslag att bibehålla de centrala register som nu finns hos patentverket, försäkringsinspektionen, bankinspektionen, arbets­marknadsstyrelsen, lantbmksstyrelsen och riksförsäkringsverket biträds av statskontoret. Svea hovrätt (majoriteten) — som ifrågasätter om inte handels- och föreningsregistren bör sammanföras med aktiebolagsre­gistret tUl ett centralt register — anför att beträffande de övriga cen­tralregistren olägenheterna med den förekommande splittringen ter sig mindre påtagliga därför att dessa register upptar speciella typer av fir­masubjekt. Hovrätten ser emellertid med tiUfredsstäUelse att utredning­en förordar en ordning enligt vilken fortlöpande firmainformationer lämnas från försäkringsregistret och bankregistret till patentverket, där det enligt hovrätten är särskilt ändamålsenligt att en firmacentral inrät­tas. Enligt patentverket kommer det först när den tUl aktiebolagsregist­ret hörande alfabetiska förteckningen över samtiiga aktiebolag har över­förts tUl maskinell databehandling att visa sig i vad mån det blir möjligt att effektivt tUlämpa den föreslagna firmalagens registrerings-liinder. Likaså torde det då bli möjligt att tUlhandahåUa firmaförteck­ningar tUl de lokala firmaregistren. Då kan enhgt patentverket också övervägas om man inte kunde uppnå en centralisering av all firma-


 


Prop. 1974:4                                                          126

granskning i landet, vilket verket anser kunde medföra betydande för­delar.

Länsstyrelserna och de särskUda handelsregisterförarna i vissa städer uppehåller sig specieUt vid utredningens förslag att h a n d e 1 s r e-gistren  fullständigt  sammanförs  till  länsstyrelserna.

Förslaget att handelsregister skall föras av länsstyrelsen med länet som registreringsområde tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan erin­ran av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Göte­borgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävle­borgs och Västernorrlands län, handelsregisterförarna i Lidingö, Norr­tälje, Katrineholm, Tranås, Nässjö, Nybro, Alingsås, Falköping, Hag­fors, Sala och Ludvika samt av Svenska företagares riksförbund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län delar utredningens uppfattning att en genomgripande omläggning av systemet för firmaregistrering bör få an­stå i avvaktan på en eventuell överflyttning till ADB. Avskaffandet av särskilda registerförare torde enligt länsstyrelsen gagna enhetiighet vid tUlämpningen av registreringsbestämmelsema. Ytterligare skäl för en sådan reform är att huvuddelen av registreringen i handelsregister redan nu ombesörjs av länsstyrelserna som sålunda har stor erfarenhet av dessa frågor. Vid prövningen av ansökan om registrering kan kon­trolleras att innehåUet i föreningsregistret och i ett för hela länet gäl­lande handelsregister inte utgör hinder för registreringen. Allmänheten kommer inte att behöva tveka om vem den skall vända sig till för att skaffa sig upplysningar om en viss firma. Om de särskilda register­förarna avskaffas ökar visserligen avståndet tUl registreringsmyndighe­ten för invånarna i flera städer men med hänsyn till att personlig in­ställelse hos registreringsmyndigheten inte är erforderlig och inte synes förekomma i särskilt stor utsträckning anser länsstyrelsen inte att detta innebär några stöne olägenheter. Slutligen torde även förutsättningen för införande av ett centralt samlingsregister vara att länsstyrelsen en­sam är registreringsmyndighet i länet.

Handelsregisterföraren i Nässjö har den erfarenheten att hilämnade anmälningar i stor utsträckning har varit felaktiga, när inte vederböran­de genom förfrågan i förväg har fått upplysningar från expeditionen om hur man skall förfara vid registrering av firma. En centralisering till länsstyrelsen bhr naturligtvis en nackdel för allmänheten, eftersom kon­takten med den lokala registreringsmyndigheten har kunnat ske på ett smidigare sätt. Färdelama med en centralisering till länsstyrelsen med hänsyn till den bättre kontrollen av firmaskydd överväger dock dessa nackdelar. Handelsregisterföraren i Alingsås påpekar att den nuvarande uppdelningen innebär vissa olägenheter för allmänheten, när det gäller att skaffa sig kännedom om tidigare registrerade firmor m. m. Sålunda torde relativt ofta utdrag ur handelsregistret för Alingsås beställas hos länsstyrelsen. Även ansökningar om registrering som skall göras hos


 


Prop. 1974:4                                                          127

handelsregisterföraren i Alingsås insänds ibland tUl länsstyrelsen. A and­ra sidan förekommer det mycket ofta att förfrågningar görs hos han­delsregistret i Ahngsås beträffande firmor som finns registrerade hos länsstyrelsen. Dessa olägenheter skulle helt försvinna, om en centralise­ring tUl länsstyrelserna av registreringarna kom tUl stånd.

Svenska företagares riksförbund anför att dess medlemmar vid fler-faldiga tiUfällen har påtalat olägenheten av att ett välrenommerat före­tags namn kan användas av en konkurrent i en grannkommun.

Också handelsregisterförama i Södertälje, Skänninge, Huskvarna, Ek­sjö och Sandviken, som pekar på vissa negativa verkningar av reformen, lämnar förslaget utan erinran.

Däremot avstyrker handelsregisterförarna i Norrköping, Vadstena, Sölvesborg, Arvika, Filipstad, Karlskoga och Boden förslaget att läns­styrelsen skall föra handelsregister för hela länet. Också handelsregister­förarna i Flen, Torshälla, Vetlanda, Borås och Ulricehamn lägger över­vägande negativa synpunkter på förslaget.

Enligt handelsregisterföraren i Arvika har såvitt känt ordningen med särskilda handelsregisterförare fungerat väl. För näringsidkare och all­mänhet är det av stort värde att registreringen kan ske hos myndighet på platsen, som kan ge råd och hjälp i fråga om registreringsansökningar och upplysningar ur registret och hos vilken snabb behandling kan på­räknas. Handelsregisterföraren ifrågasätter starkt utredningens stånd­punkt att den föreslagna överflyttningen inte behöver nämnvärt försvåra kontaktmöjligheterna mellan myndigheterna och allmänheten och inte heller väcker betänkligheter från kostnadssynpunkt. Handelsregister­föraren i Torshälla anför att det för den enskilde medborgaren torde vara synnerligen värdefullt om registerförare finns på platsen. Vid an­mälningar o. d. tUI handelsregistret får han inte endast råd och upplys­ningar utan även, om det behövs, hjälp med uppsättande av handlingar m. m. Genom den ingående kännedom som registerföraren i allmänhet besitter om de rent lokala förhåUandena kan han också lämna en sak­lig och vederhäftig redogörelse för stadens näringsliv, inte minst utsik­ter och ekonomiska möjligheter för den speciella bransch som den sö­kande företräder. Registerföraren blir härigenom inte endast en formell registreringsmyndighet. Handelsregisterföraren i Norrköping anför att, alldeles bortsett från att de skäl som anfördes när den nuvarande ord­ningen med särskUda handelsregisterförare infördes alltjämt torde ha oförminskad aktualitet, bildandet av storkommuner medför vidsträckta­re skyddsområden för de firmor som registreras lokalt. Det skydd som kan erbjudas en näringsidkare inom centralorternas myndighetsområden torde i övervägande antalet fall vara fullt tillräckligt. Handelsregister­föraren i Sölvesborg finner det svårt att förstå att utredningen kan å ena sidan avvisa tanken på central registrering med hänsyn tUl att de re­gistreringsskyldiga skulle vara bäst betjänta av en lokal myndighet men


 


Prop. 1974: 4                                                                      128

å andra sidan föreslå att de lokala registteringsmyndigheterna i ett fem­tiotal städer som i allmänhet ligger relativt långt från residensstad skall slopas. Han påpekar också att de kommunala myndighetema i dessa städer för kort tid sedan uttalat önskemål om att den lokala registrering­en skuUe behållas. Handelsregisterföraren i Boden anser att överflyttning av samtiiga handelsregister till länsstyrelsema inte skulle innebära en kostnadsminskning, så länge nuvarande befattningshavare innehar för­ordnande som handelsregisterförare. Av de ännu kvarvarande ordinarie kommunalborgmästarna har de flesta sådant förordnande och i övrigt vilar uppgiften på kanslichefer, stadsombudsmän, stadssekreterare, stadskamrerare och andra kommunala chefstjänstemän. Såvitt bekant har dessa inte någon extra ersättning som handelsregisterförare. Efter­som det är städerna som svarar för kostnadema för de särskilda han­delsregistren innebär förslaget en överflyttning av kostnaderna tUl staten.

Vissa remissinstanser som avstyrker överflyttning av de särskilda han­delsregistren till länsstyrelsema hänvisar också till de förslag som har lagts fram om ny länsindelning. Även länsstyrelsen i Norrbottens län uppehåUer sig vid denna fråga och vid frågan om en reform av läns­styrelserna. Praktiska skäl talar enligt länsstyrelsen för att ikraftträdan­det av firmautredningens förslag lämpligen kan anstå till dess ställ­ning har tagits till länsindelningsutredningens förslag.

Utredningens förslag att handelsregister och för­eningsregister skall kunna föras gemensamt för två eller flera län avstyrks av länsstyrelsen i Uppsala län, som anför att allmänheten skulle få svårt att förstå att den i vissa ärende­grupper skulle hänvisas tUl länsstyrelsen i annat län. Den service som f. n. lämnas vid personliga besök på länsstyrelsens handels- och för­eningsregister skulle troligen försämras vid en sammanslagning över läns­gränserna till följd av det ökade avståndet till registreringsmyndigheten. Länsstyrelsen motsätter sig bestämt en föreskrift som innebär att man skulle kunna bryta ut en del av dess verksamhet och överföra den till ett annat län. Länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län anser där­emot att den föreslagna bestämmelsen kan vara av värde för vissa stor­stadsregioner även om det inte finns skäl att tillämpa den för deras resp. län.

Utredningens förslag att Kungl. Maj:t skall kunna förordna om upp­rättande av en förteckning för hela riket över registrerade firmor tillstyrks av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Handelskamrarnas nämnd framhåller att en sådan förteckning skulle vara av stort intresse för företag och organisationer som kommer i beröring med frågor om firmaregistreringar och att det därför bör vara möjligt för intresserade att prenumerera på förteckningen. Nämnden föreslår dessutom att vägle­dande anvisningar med fortlöpande uppgifter om praxis upprättas cen­tralt och distribueras till de olika registerförande myndighetema.


 


Prop. 1974: 4                                                                      129

Statskontoret säger sig ha för avsikt att utreda frågan om ett centralt samhngsregister över alla registrerade firmor. Därvid torde bl. a. böra närmare klarläggas möjligheterna tUl samordning med befintiiga cen­trala register över företag samt förutsättningarna för ett enhetligt system för redovisning av identitetsuppgifter om firmorna. I avvaktan på resulta­tet av denna utredning bör något hos patentverket manuellt fört sam­lingsregister över registrerade firmor inte upprättas. Statskontoret på­pekar också att stora förseningar vidlåder den nu utgivna samlingen av anmälningar till aktiebolagsregistret och andra företagsregister och ifrågasätter om inte denna publikation, som f. n. utkommer upp tUl sex månader efter kungörelsedatum och sålunda är inaktueU redan vid ut­givandet, omgående bör upphöra oavsett hur frågan om en framtida central registrering kommer att lösas. Statistiska centralbyrån avstyrker förslaget att ett centralt samlings- eller hjälpregister skall läggas upp hos patentverket. Ett sådant register skulle sannolikt medföra en ytterligare utökning av dubbelarbetet inom den offentliga företagsregistreringen. Innan ställning tas i denna fråga måste möjligheterna att tillgodose fir­maskyddets behov av samlingsregister genom utvidgning och anpassning av det centrala företagsregistret hos centralbyrån allvarligt prövas. Cen­tralbyrån förklarar sig beredd att åta sig ett utredningsuppdrag på detta område.

Enligt patentverket bör när den till aktiebolagsregistret hörande alfa­betiska förteckningen har överförts till maskinell databehandling över­vägas om man inte kan centralisera all firmagranskning i hela landet. För den händelse detta inte skulle bli aktuellt kan det av utredningen fö­reslagna samlingsregistret eventuellt få betydelse. Inte förrän på detta senare stadium bör enligt verket övervägas att upprätta ett sådant re­gister.

5.3 Firmaskyddets föremål

I anslutning till utredningens bestämning av firmabegreppet ifrågasätter Lantbruksförbundet användningen av termen "firma" och anför att det är en alldaglig erfarenhet att lekmän ytterligt sällan är med­vetna om den rättsliga innebörden av denna term. Man betraktar ordet som synonymt med företag eller rörelse. Förbundet är därför inte främ­mande för att termen firma trots sin hävd borde utmönstras och ersättas med annat uttryck, t. ex. företagsnamn.

Förslaget att varje näringsidkare skall kunna ha firma obe­roende av registreringsplikt har inte mött något mot­stånd vid remissbehandlingen. Förslaget tillstyrks eller lämnas uttryckli­gen utan erinran av Svea hovrätt, pris- och kartellnämnden, länsstyrel­sen i Kopparbergs län, handelsregisterförarna i Arvika, Ludvika och Boden, Apotekarsocieteten, Svenska företagares riksförbund och Köp­mannaförbundet.

9   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974:4                                                          130

Lantbruksförbundet anser att tiUräckliga skäl inte har anförts för en begränsning av den firmarättsliga lagstiftningen till enbart näringsidkare. Förbundet anser också att utredningens motiv aUtför ensidigt rör sig kring fysisk persons och handelsbolags firma och att tiU följd därav det definitionsmässiga intresset knyts alltför mycket tUl firmans karaktär av individualiseringsmedel.

Förslaget att firmalagen inte skall föreskriva någon skyldighet för enskilda näringsidkare eller handelsbolag att ta in släktnamn i firma tillstyrks av pris- och kartellnämnden samt Apotekar­societeten.

Behovet av en reglering i fråga om bifirma vitsordas av patentver­ket. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner den av utredningen föreslagna anordningen med bifirma lämplig i sådana fall där aktiebolag eller eko­nomisk förening förvärvar enskUd näringsidkares rörelse. Att intresse i sådana fall förekommer från förvärvarens sida för att bevara den med rörelsen förenade firman har länsstyrelsen i sin verksamhet vid flera tUlfäUen fått bestyrkt. Inte så sällan hör sig aktiebolag eller ekonomisk förening för hos länsstyrelsen om möjligheterna att efter överlåtelse få enskild persons firma registrerad på sig. Även Lantbruksförbundet till­styrker införandet av möjligheten tUl bifirma men anser att "delfirma" skulle vara en korrektare benämning.

Flera remissinstanser önskar vidsträcktare möjlighet att använda bi­firma än utredningen föreslår. Det är därvid två ohka begränsningar som kritiseras från skUda håll, nämligen dels förslaget att endast aktie­bolag och ekonomisk förening skall få använda bifirma, dels förslaget att bifirma skall få avse endast del av verksamheten.

I förstnämnda hänseende kommer kritiken från Svea hovrätt (majori­teten), bankinspektionen, Apotekarsocieteten och Svenska försäkrings­bolags riksförbund. Hovrätten anför att det även i andra företagsformer än aktiebolag och ekonomiska föreningar ibland torde kunna vara lämp­ligt att använda bifirma. Bankinspektionen delar inte utredningens upp­fattning att bankerna, sparbankerna, jordbrukets kreditkassor och kredit­aktiebolagen skulle sakna behov av bifirma. Inspektionen påpekar att sparbanksrörelsen under senare år har varit inbegripen i en livlig fu­sionsverksamhet som kan antas komma att fortsätta i åtminstone lika snabb takt de närmaste åren. Denna verksamhet skulle väsentiigt under­lättas om möjlighet öppnades att firma för sparbank som upphört ge­nom fusion kunde leva vidare som bifirma. Önskemål härom har ut­tryckligen framförts från sparbankernas sida. Även för jordbrukskas­serörelsen och kanske i ett par fall bland kreditaktiebolagen torde före­ligga intresse av samma skäl att få använda bifirma för del av verk­samhet. I fråga om banker, sparbanker och jordbmkets kreditkassor framhåller inspektionen vidare att deras rörelser inom respektive lag­stiftnings ram har undergått och i framtiden kan beräknas i än högre


 


Prop. 1974:4                                                          131

grad undergå ökad diversifiering. Även mot bakgrund härav är det mo­tiverat att ge den aktuella kretsen av företag samma rätt till bifirma som aktiebolag och ekonomiska föreningar. Apotekarsocieteten förklarar att det i princip skulle vara av stort inttesse för societeten att kunna re­gistrera en bifirma av det slag utredningen har föreslagit. Societeten hänvisar tUl att det danska förslaget är mera vidsynt i förevarande hän­seende. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför att försäkringsbo­lagen numera har möjlighet att med försäkringsinspektionens tillstånd driva även annan rörelse än försäkringsrörelse. I främsta mmmet ifråga-kommer sådan verksamhet som ger ökat utrymme åt ett rationellt ut­nyttjande av försäkringsföretagens kapacitet och därigenom gagnar för­säkringstagarna. Detta utgör enligt riksförbundets mening skäl för att även försäkringsbolag — såväl ömsesidiga som aktiebolag — ges rätt att anta bifirma.

Kommerskollegium, Handelskamrarnas nämnd. Industriförbundet och Köpmannaförbundet förordar att ett företag skall kunna registrera bi­firma avseende företagets hela verksamhet. Handelskamrarnas nämnd anför att det torde bli utomordentiigt svårt att bestämma hur stor del av verksamheten som skall få hänföra sig till bifirma och att någon regel om maximering av delens storlek inte rimhgen torde kunna upp­ställas. Även andra än rent praktiska skäl talar för att inställningen tUl bifirma kan behöva omprövas. Sålunda kan problem uppkomma när det gäller att finna en i utiandet användbar benämning på företaget. Det är inte ovanligt att huvudfirman inte kan översättas till ett främmande språk på sådant sätt att man med rimhga krav på språklig adekvans kan tala om verklig översättning. En sådan skulle t. ex. på grand av språkens egenart i praktiken bli oanvändbar som kännetecken för företaget. I stället får man välja en annan benämning. Rederiaktiebolaget Nord-stjeman är t. ex. utomlands känt som Johnson Line. För att en sådan "fritt översatt firma" skall kunna skyddas genom registrering måste den betraktas som bifirma. Det torde också förekomma att aktiebolag inom landet — inte sällan utan egen förskyllan — av kunder och leverantörer benämns med annat namn än firman. Rederiaktiebolaget Nordstjeman är t. ex. också i Sverige känt som Johnsonlinjen. Från ren känneteckens­synpunkt finns därför ett angeläget behov av att få registrera bifirma avseende hela verksamheten. Utredningen har inte velat välja det dans­ka förslaget att bifirma får avse hela verksamheten av det skälet att bifirman i så fall skulle komma att i det praktiska livet framträda som huvudfirma och företaget därigenom erhålla två firmor av den senare naturen, vUket skulle kunna skapa förvirring. Denna synpunkt tar när­mast sikte på en annan funktion hos firma än den rena känneteckens­funktionen. Enligt nämndens mening är behovet av registreringsskydd för bifirma avseende hela verksamheten så stort att förslaget bör ändras i här angiven riktning. Om utredningen väsentiigen ur offentiigrättshg


 


Prop. 1974:4                                                          132

synvinkel ansett kravet på att företag alltid uppträder under sitt "rätta namn" tUlräckligt beaktansvärt, borde detta ha föranlett överväganden i samband med frågan hur firma skall tecknas. Industriförbundet anför liknande synpunkter som Handelskamramas nämnd och framhåller bl. a. att ett faktiskt behov föreligger av att i vissa fall använda bifirma för hela verksamheten och att juridiska personer också gör det på både den svenska och den internationella marknaden. Det är enligt förbundet väl­bekant att ett företags hela verksamhet av dess leverantörer och kun­der ofta benämns med andra namn än huvudfirman. Förbundet finner det knappast rimligt eUer praktiskt att sådana namn av i huvudsak prin­cipieUa skäl skuUe utestängas från det skydd som nu föreslås för bifir-mor. Erfarenheten torde inte heller ge belägg för att någon risk för förvining i verkligheten föreligger.

Utredningens förslag om skydd genom inarbetning även för s e-kundära kännetecken tiUstyrks av Svea hovrätt. Hovrätten påpekar att sådana kännetecken f. n. åtnjuter speciellt skydd enligt 9 § lagen med vissa bestämmelser mot Ulojal konkurrens och understryker vikten av att de blir omfattade av det nya skyddet, eftersom nänrn­da bestämmelse föreslås upphävd. En mera kritisk ståndpunkt intar Handelskamrarnas nämnd, som anför att vissa av de sekundära känne­tecknen, såsom firmaförkortningar och firmadominanter, närmast fram­står som varianter av firman och att detta motiverar att regleringen av firma även omfattar dessa kännetecken. Huruvida skydd skall ges för andra sekundära kännetecken än förkortningar och dominanter måste enligt nämnden bedömas med hänsyn inte bara till vederbörande nä­ringsidkares behov eller intresse utan också till vikten av en lämpligt avvägd konkurrens. Kännetecknen är av så växlande art och de används i så skilda sammanhang och under så olikartade förhållanden att det måste vara synnerligen svårt att generellt ange när en rörelseidkare bör vara skyddad mot att andra begagnar sig av kännetecknet eller av kän­netecken som kan förväxlas med det. Om förslaget i denna del genom­förs måste därför enligt nämnden stora krav ställas på försiktig och omdömesgUl tiUämpning. Nämnden anser också att dessa kännetecken är så självständiga att skyddet för dem, om nu skydd skall föreligga, inte självklart bör lagtekniskt sammankopplas med firmaskyddet. Nämnden ifrågasätter därför om bestämmelser om skydd för sekundära kännetecken, i den mån dessa inte är en del av firma eUer härletts ur denna, har sin plats i firmalagen. Åtminstone bör enligt nänmdens me­ning övervägas om inte bestämmelserna bör tas in i ett separat avsnitt av lagen, varigenom det väsentliga — firman — skulle skjutas i för­granden och en bättre balans i lagstiftningen erhållas. Nämnden erin­rar också om att nordisk enighet inte har kunnat uppnås på denna punkt. Näringsfrihetsrådet anser att viss försiktighet bör iakttas vid tillskapande av skydd för en del av de kännetecken det här är fråga


 


Prop. 1974:4                                                          I33

om. Rådet utgår från att vederbörande myndigheter tUlämpar de före­slagna skyddsreglerna på ett rimligt sätt, så att skyddet förbehålls fall där ett klart behov föreUgger. Detta bör gäUa inte minst i fråga om så­dana sekundära beteckningar som inte framträder i form av ord utan är av annan art, som utstyrselliknande kännetecken o.d.

Några erinringar mot att näringsidkares släktnamn skall vara föremål för firmaskydd framställes inte i remissyttrandena.

Lantbruksförbundet ifrågasätter om inte regler om visst firma­skydd för varumärke borde ha upptagits i förslaget. Utan en sådan reglering torde tvister uppkomma, där huvudfrågan blir om ett ordmärke är använt som firma eller som vamkännetecken. Man bör så långt möjligt undvika att sådana tvister kan uppstå. Patentombuds­föreningen kritiserar utredningens ståndpunkt att något praktiskt behov inte finns att införa ett potentieUt firmaskydd för varumärken. För­slaget uppställer generellt hinder mot registrering av en med annans varumärke förväxlingsbar firma men lämnar möjligheten öppen för var och en att begagna sådan firma, om han bara undviker att samtidigt använda firman som vammärke. Mot utredningens motivuttalande att man inte har kunnat påvisa något praktiskt exempel då ett ordmärke begagnas som firma utan att samtidigt komma tUl något slags använd­ning som varakännetecken anför föreningen, att det kan finnas agentur­företag som endast marknadsför andra företags märkesvaror och i den­na verksamhet utnyttjar sin av ett ordmärke bestående firma enbart som namn på sitt företag. Det kan mycket väl tänkas att ett agentur­företag som tidigare har fått en i och för sig korrekt firmaregistrering senare utvidgar sitt vamsortiment till att omfatta en vara, vUken en annan näringsidkare redan säljer under ett vederbörligen registrerat, med agenturföretagets firma identiskt varumärke. Om agenturföretaget underlåter att anmäla ändringen för registrering, kan märkesinnehava­ren inte åberopa någon potentiell firmarätt utan måste finna sig i att agenturföretaget saluför en med hans vara konkurrerande vara under uteslutande firmamässigt användande av en firma som är identisk med hans registrerade varumärke. Föreningen ifrågasätter därför om inte ett potentiellt firmaskydd för vammärken borde införas.

5.4 Vilseledande firma

Utredningens förslag om förbud mot registrering av vilseledande fir­ma tillstyrks av patentverket, pris- och kartellnämnden samt handels­registerförarna i Arvika och Boden. Patentverket framhåUer att försla­get innebär en kodifiering av det inom firmarätten gällande sannings­kravet, som tidigare endast kommit tiU ett mera kasuistiskt uttryck i lagtexten.

Från några håll påpekas svårigheterna att redan i samband med re-


 


Prop. 1974:4                                                          134

gistreringsförfarandet bedöma om en furma är vUseledande. Industriför­bundet, som finner det lämpligt att en allmän regel om registreringshin­der för vUseledande firma tas in i lagen, betonar att det ofta torde vara praktiskt taget omöjligt för en registreringsmyndighet att redan på re­gistreringsstadiet bedöma om firman är vUseledande. Förbundet förut­sätter mot bakgmnd härav att registteringspraxis i detta hänseende blir liberal. Även om sanningsprincipen kan sägas ha stöne praktisk bety­delse i firmarätten än i varumärkesrätten, bör enligt förbundets mening lagtexten utformas på samma sätt som i 14 § andra punkten vammär­keslagen, där det föreskrivs förbud mot registrering av varumärke som "uppenbarligen" är ägnat att vUseleda allmänheten. Bedömningen av om en furma är vUseledande skall enligt förslaget företas av domstol om talan förs om förbud mot användning av firman. Domstolen har på ett helt annat sätt än registreringsmyndigheten möjlighet att göra en sam­lad och konkret bedömning av faUet mot bakgrund av alla föreliggande praktiska omständigheter. Vid denna prövning föreligger därför enhgt förbundets mening inte samma anledning till en liberal bedömning som vid den administrativa prövningen, utan förbud bör meddelas om en firma faktiskt visat sig vilseledande. Vad gäller s. k. pretentiösa firmor anser förbundet att under nu nämnda förutsättning en viss skärpning av praxis kan vara motiverad och har därför ingen erinran mot förslaget på denna punkt. Liknande synpunkter anförs av Handelskamrarnas nämnd och Svenska industriens patentingenförers förening.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att svårigheter kan väntas upp­stå när det gäller att skilja mellan vilseledande och förväxling som gmnd för ett avslagsbeslut på registreringsansökan. Länsstyrelsen förordar där­för att förbudet mot vilseledande firma sätts in i den allmänna katalo­gen över registreringshinder.

5.5 Förvärv av firmarätt

Lantbruksförbundet har inte något att erinra mot vad förslaget inne­håller om fumarättens uppkomst. Förslaget att registrering skall vara primär gmnd för firmarätt tillstyrks av kommerskollegium. Han­delskamrarnas nämnd, patentverket, näringsfrihetsrådet, pris- och kar­tellnämnden och Industriförbundet. Att inarbetning av firma medför firmaskydd föraiUeder i och för sig inte erinringar annat än från handelsregisterförarna i Arvika och Boden, som anser det mest ända­målsenligt att ensamrätt till firma vinns genom registrering och hänvisar tUl att det då är lättare att använda handelsregistret som upplysnings-källa. Däremot är meningarna delade i fråga om förhållandet mellan inarbetande och ibruktagande, särskilt med hänsyn till skyddet för utländsk firma.

Patentverket ansluter sig till utredningens förslag att registtering och


 


Prop. 1974: 4                                                         135

inarbetning skall kunna grunda firmarätt och att själva ibmktagandet av firma i stort sett förlorar relevans för firmarättens uppkomst. Patent­verket framhåller att härigenom uppnås önskvärd likformighet i behand­Ungen av de juridiska personer som får rättspersonlighet först i och med registreringen samt övriga, t.ex. handelsbolag, som blir juridisk person redan genom bolagsavtalet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar utred­ningens uppfattning att ensamrätt till firma bör förvärvas inte genom ibmktagande utan först genom registrering. Enligt länsstyrelsen möter man inte sällan den uppfattningen att registrering utgör förutsättning för åstadkommande av firmaskydd redan enligt gällande lagstiftning. Den försämring som i vissa fall uppkommer för utiändsk firma genom förslaget finner länsstyrelsen inte vara av sådan omfattning att registre­ringsprincipen bör genombrytas. De av utredningen anförda synpunk­terna i fråga om skyddet för utländsk firma genom inarbetning är en­ligt länsstyrelsen fullt tillräckliga för att tillgodose sådan firmas behov av skydd.

En motsatt ståndpunkt intas av Handelskamrarnas nämnd. Nänmden biträder visserligen i och för sig utredningens uppfattning att så många företag som möjligt bör registrera sina firmor och anför att från ren känneteckenssynpunkt samma skäl kan åberopas här som i fråga om varumärken. Beträffande firma utgör vissa speciella funktioner t. ex. på det offentligrättsliga planet ytterligare skäl för att så många företag som möjligt bör firmaregistreras. Från dessa utgångspunkter kan det vara av betydelse att den alternativa grunden för uppkomsten av firmaskydd inte ter sig alltför lockande i förhållande till registrering. Ett visst krav på inarbetning förenat med ett i ohka avseenden något bättre skydd för registrerade firmor skulle alltså kunna ha fog för sig. En viss försäm­ring för lokalt registrerade och lokalt verksamma företag kan dock upp­komma genom förslaget. Om ett företag expanderar utöver registrerings­området skuUe nämligen en skyddslös period kunna föreligga inom det nya området om företaget inte har uppmärksammat behovet av en ytter­ligare registreringsåtgärd. Det begränsade skydd för ibmktagen firma som enligt förslaget kan erhållas mot den som i ond tro söker registre­ring av en förväxlingsbar fhma finner nämnden inte tUlräckligt. Även om från nationell synpunkt övervägande skäl trots detta talar för utred­ningens förslag, är den försämring som förslaget innebär i fråga om skyddet för utländsk firma otUlfredsstäUande med hänsyn tUl den ökade internationaliseringen av näringslivet. Nänmden sätter dessutom i fråga, om det föreslagna inarbetningskravet är förenligt med Sveriges åtagan­den enligt art. 8 i Pariskonventionen. Om så inte skulle vara fallet, kan risk föreligga att inarbetningskravet i praxis får en liberalare tolknmg när det gäller utiändska företag än när det gäller svenska. En sådan ord­ning är av såväl principiella som praktiska skäl inte acceptabel. Nämn­den delar också utredningens uppfattning att utländsk firma inte bör


 


Prop. 1974:4                                                          136

få bättre skydd än svensk firma. Det torde därför mte heller vara möj­ligt att ändra förslaget på det sättet att inarbetning skall krävas för svensk firma men t. ex. endast ibmktagande eUer någon mellanform mel­lan inarbetning och ibmktagande för utländsk firma. Till dess man med säkerhet vet att krav på registrering och inarbetning är förenligt med Pariskonventionen bör därför redan ibmktagande utgöra skyddsgrund i likhet med vad som föreslås för Danmark. Några egentliga praktiska olägenheter av nu rådande ordning torde enligt nämnden inte ha yppats. Liknande synpunkter på frågan om skydd för utländsk firma anförs av Svea hovrätt (majoriteten), kommerskollegium, näringsfrihetsrådet, pris- och kartellnämnden. Industriförbundet, Patentombudsföreningen och Svenska industriens patentingenjörers förening. Patentombudsför­eningen förordar att ibmktagande skall kunna grunda firmarätt, bl. a. för att svenska firmor i detta hänseende inte skall diskrimineras i förhål­lande tUl utländska, samt att ibmktagandet görs likvärdigt med re­gistrering. Svenska industriens patentingenjörers förening uttrycker tve­kan om de motiv utredningen har anfört är tiUräckligt starka för att eliminera den genom ibmktagandet hittUls uppkomna firmarätten, sär­skilt med hänsyn till art. 8 i Pariskonventionen. Övriga nu nämnda re­missinstanser hemställer att frågan övervägs ytterligare, särskilt med av­seende på utländska näringsidkares firmaskydd. Oavsett om den av ut­redningen förordade ståndpunkten strider mot art. 8 i Pariskonventio­nen eller inte — varom meningarna kan vara delade — är det enligt Svea hovrätt diskutabelt dels om inte ståndpunkten möjligen strider mot den allmänna konventionsförpliktelsen om s. k. nationell behandling, när nu utiändska företagare som regel inte kan få firma registrerad här, dels — bortsett härifrån — om ståndpunkten över huvud taget kan god­tas med den försämring av utländska företagares möjlighet till firma­skydd här som den innebär i förhållande tUl nuvarande praxis. Enligt hovrättens bedömning synes visserligen art. 8 i Pariskonventionen inte hindra vårt land från att kräva inarbetning här för att utiändsk firma skall beredas ensamrätt, men en fömtsättning för uppställande av ett sådant krav synes vara att utländska företagare jämställs med svenska även så till vida att de får möjlighet till firmaregistrering här. Frågan om skyddet för utiändsk firma bör enhgt hovrättens mening inte lösas slutgiltigt förrän en närmare utredning om utländsk och internationell rätt på området kan läggas till grund för prövningen. Den internationella tendensen synes närmast gå i den riktningen, att det inte skall krävas an­nat än ibruktagande för att firmarätt skall erhållas av utländsk företa­gare (se t. ex. Nordiskt immateriellt rättsskydd 1967 s. 417). Hovrätten pekar på att man inte har lyckats uppnå nordisk enighet om formerna för firmaskyddets uppkomst och anser att åtminstone frågan om förut­sättningarna för skydd beträffande utiändsk furma bör omprövas. Nä­ringsfrihetsrådet och pris- och kartellnämnden anser det bl. a. mot bak-


 


Prop. 1974:4                                                          137

grund av de aktuella strävandena att skapa större internationeUa mark­nader önskvärt att utländska företags verksamhet inte i onödan försvå­ras. De förordar att man undersöker möjligheten att för sådana ut­ländska företag som inte kan få sin firma registrerad i Sverige tillskapa någon form av firmaskydd på ett tidigare stadium än utredningen har fömtsatt i betänkandet. Enligt Industriförbundet måste vid internatio­nella jämförelser beaktas att enhgt svensk uppfattning tämligen stränga krav uppställs för inarbetning, vilket inte alltid torde vara fallet i andra länder. Den lösning som väljs bör under inga omständigheter framstå som tvivelaktig med hänsyn till våra internationella förbindel­ser och det bör beaktas att svenska företag har samma intressen utom­lands som utländska företag här i landet.

I fråga om skyddet för sekundära kännetecken ifråga­sätter kommerskollegium om inte möjlighet till registrering borde finnas när det gäller sådana kännetecken som firmaförkortningar och firma-dominanter. KommerskoUegium framhåller att det i många fall kan vara ett berättigat intresse att redan i samband med firmaregistrering säker­ställa skydd för exempelvis en firmaförkortning som från marknads­föringssynpunkt framstår som värdefullt komplement till en deskriptiv firma. Samma ståndpunkt intar försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund, vilkas yrkande omfattar även koncern­beteckningar. Eftersom koncernbildning och andra former av samar­bete mellan bolag förekommer i försäkringsbranschen är det enligt riks­förbundet angeläget att rätt tUl firmaskydd tillerkännes sådana samlan­de namn som t. ex. betecknar en hel koncerns eller andra samarbets-gmppers verksamhet. Försäkringsinspektionen pekar på att det inom försäkringsområdet förekommer vissa aUmänt kända beteckningar för försäkringsbolag vilka f. n. inte kan registreras, t. ex. SPP för Svenska Personal-Pensionskassan, Vegetebolagen för koncernbolagen Svenska Veritas, Europeiska, Göta och Liv-Göta, AFA för Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, Jordbmkets Försäkringsbolag för Skandmaviska Kreatur och vissa med detta samverkande lokala kreatursförsäkringsbo­lag. Sådana namn bör enligt inspektionens mening kunna få registreras. Skydd enbart genom inarbetning finner inspektionen inte tillfredsstäl­lande.

Svea hovrätt (majoriteten) anför att till de sekundära kännetecknen torde vara att hänföra telegramadresser samt namn på periodiska skrif­ter och fartyg. Skyddssystemet blir här en smula splittrat eftersom såda­na beteckningar är föremål för central registrering, delvis efter särskUd prövning, medan själva ensamrätten görs beroende av inarbetning. Dessa förhållanden bör övervägas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.


 


Prop. 1974:4                                                          138

5.6 Firmaskyddets innehåll

Lantbruksförbundet förklarar sig inte ha något att erinra mot den grundläggande regeln om firmaskyddets innehåll att annan än firma­innehavare inte får använda ett med firman förväxlingsbart kännetec­ken som firma.

Vad angår firmaskyddets geografiska omfatt­ning kritiserar Handelskamrarnas nämnd anknytningen till regi­streringsområdet och anser att den bundenhet tUl företagsform som detta medför i viss mån är otidsenlig. Beträffande vissa företag som drivs i så­dan form att de skall eller kan registreras lokalt föreligger uppenbart behov av skydd för hela landet. Detta gäller inte bara handelsbolag och ekonomiska föreningar utan i vissa fall även enskild näringsidkare. Möj­ligheten för dessa att genom frivUlig central registrering få ett skyddsom­råde som omfattar hela landet bör enhgt nämnden utredas närmare. Nämnden anför vidare att företagsformen numera sällan ställs i rela­tion till företagens storlek eUer tUl verksamhetens geografiska utbred­ning. Aktiebolagsformen anlitas även i sådana fall då verksamheten är starkt lokalt begränsad. Patentverkets praxis synes ha varit anpassad härefter. Man har inte haft så stora pretentioner på åtskillnad mellan firmor, för vilka någon konkret förväxlmgsrisk inte har förelegat. För­slagets utformning kommer sannolikt att leda tUl att denna praxis inte längre kan upprätthållas. Nämnden anser att registreringsmyndigheten fortfarande borde ha möjlighet att vid sin likhetsgranskning ta hänsyn tUl firmas geografiska användningsområde. Den föreslagna regeln om un­dantag i vissa fall från principen att skydd för registrerad firma gäUer inom hela registreringsområdet torde enligt nämnden ställa aUtför stora krav på den som har bevisbördan. I praktiken kommer bestämmelsen därför inte att medföra en riktig anpassning av skyddsområdet till det faktiska behovet. Förslaget kan vidare komma att hindra företag med geografiskt begränsad verksamhet att vid ombildning till aktiebolag över­föra sin redan ibraktagna firma till aktiebolagsregistret. I stället fram­tvingas en registrering av en från känneteckenssynpunkt mindre använd­bar firma. Resultatet torde i ett sådant faU bli att det nybildade bolaget ändå använder sin tidigare firma som oregistrerad bifirma. Nämnden påpekar vidare att den föreslagna regeln kan leda tiU ett inte önskvärt schackrande med medgivanden tUl registrering av förväxlingsbar firma och att den därför bör ändras. Härvid måste dock enligt nänmden ock­så beaktas att expanderande företag med hela landet som principieUt skyddsområde får det firmaskydd som de behöver. Ett sådant företag, som t. ex. under ett utvecklingsskede inte har hunnit använda firman inom en begränsad del av registreringsområdet, måste ändå kunna hindra att annan använder f örväxhngsbart kännetecken där.

Även Industriförbundet framhåller vikten av att behövlig rörelsefrihet


 


Prop. 1974: 4                                                         139

verkligen ges åt irmehavare av registrerade firmor. Ett aktiebolag som ex­empelvis planerar en riksomfattande verksamhet måste enligt förbundet rimligen, trots att det inte har hunnit använda sin firma inom en del av registreringsområdet, ändå i ett utvecklingsskede kunna hindra annan från att mom detta område börja använda förväxlingsbart kännetecken. Köpmannaförbundet understryker å andra sidan angelägenheten av att firman inte ges vidare skydd än vad som är erforderligt med hänsyn till verksamhetens geografiska utsträckning.

Lantbruksförbundet ifrågasätter den praktiska lämpligheten av den föreslagna bevisbörderegeln och anför att det inte är möjligt att vid ett företags bildande och registrering med någon större exakthet bestämma viUcen verksamhetens geografiska omfattning kommer att bli. Följden av denna ovisshet torde enhgt förbundet bli att samtliga firmor i vart fall inom producentkooperationen registreras för hela landet. Förbundet an­ser att förslaget innebär en inte obetydlig diskriminering av de koopera­tiva föreningarna gentemot aktiebolagen. Aktiebolagen får genom sin riksomfattande registtering automatiskt skydd för hela landet medan däremot föreningarna med sin länsbegränsade registrering skuUe få ett sämre skydd. Förbundet tillägger att man också måste observera att de producentkooperativa föreningarna rör sig med två områdesbegrepp. Man har dels tUlförselområdet, som utgörs av det område där medlem­marna verkar och varifrån föreningen hämtar sina produkter, och dels avsättningsområdet.

Bevisbörderegeln kritiseras också av Svea hovrätt (majoriteten) och Patentombudsföreningen. Hovrätten ifrågasätter om inte en uttryckhg bevisbörderegel av det slag som har föreslagits kan visa sig olämphg i vissa fall och anser att det förtjänar övervägas att låta regeln utgå ur lagen. Patentombudsföreningen finner omkastningen av bevisbördan anmärkningsvärd och anser inte det förhållandet att motsvarande regel föreslås i de finländska och norska textema vara tillräckligt skäl för att införa regeln. Enligt riksåklagaren synes det motiverat att i firmainne­havarens intresse hålla fast vid utredningens förslag i civilrättsligt hän­seende. Beträffande frågan om ansvar för firmauitrång är konstmktio­nen däremot ägnad att inge starka betänkligheter. Riksåklagaren före­slår därför att bevisregeln inte skall vara tillämphg i brottmål. Han­delsregisterföraren i Alingsås ifrågasätter om undantagsregeln verkligen är lämplig med hänsyn tUl de risker för förväxling med i vissa fall ganska omfattande ekonomiska konsekvenser som alltid kommer att finnas, om det inom samma registreringsområde existerar två eUer flera företag med hkartade, förväxlingsbara kännetecken.

Handelsregisterförarna i Arvika och Boden anser att länen bhr alltför stora skyddsområden.

Näringsfrihetsrådet förklarar sig kunna i stort sett godta utredningens förslag  och  synpunkter beträffande  frågoma  om  distinktivitet  ocb


 


Prop. 1974:4                                                          140

förväxlingsbarhet. Rådet viU bl.a. understryka att det inte bara ligger i företagarens utan också kan vara i konsumentemas intresse att garantier i rimlig utsträckning skapas mot vUseledande firmabe­teckningar. Rådet förutsätter emellertid att de nya reglerna tillämpas på ett smidigt sätt så att kraven på distinktivitet och på undvikande av för­växlingsbara firmor inte sträcks längre än nödvändigt.

Beträffande likhetsgranskningen av firmor anför patentverket att ver­kets bolagsbyrå till för endast några år sedan ställde mycket små krav på olikhet. Sålunda ansågs exempelvis att om två bärare av samma släktnamn i firma hade kombinerat släktnamnet med samma verksam­hetsord, båda firmoma kunde tolereras vid sidan av varandra, om i en av dem släktnamnet föregicks av ett förnamn eller en initial. Undan för undan har emellertid antalet sådana aktiebolagsfirmor — i synnerhet sådana som varit sammansatta av de vanligaste i Sverige förekommande släktnamnen jämte samma verksamhetsord — ökat i besvärande grad. Verkets tidigare praxis har visat sig leda till påtagliga risker för för­växlingar ute i näringslivet och dess administrativa hantering av firma­registreringen har även besvärats av att tidigare praxis uppenbarligen inte tUlräckligt tiUgodosett kravet på tydlig skillnad mellan firmorna. Detta är bakgrunden till att verket på senare år har sett sig nödsakat att införa en mera rigorös firmagranskning. En sådan skärpning kan inte genomföras utan att man också ställer bestämda krav på firmans sär­skUjningsförmåga, distinktivitet. Utredningens betänkande har redan nu ansetts kunna tjäna tUl god ledning för verkets sålunda ändrade praxis. För godkännande av firma bestående av släktnamn och verksamhets-ord krävs numera tiUägg av ett förnamn eller en initial. Verket ansluter sig till vad som i betänkandet anförs om att införandet av realfirma ger anledning att skärpa kravet på olikhet mellan firmor som innehåller samma släktnamn. Det torde också finnas anledning att i fortsättning­en ställa strängare krav på olikhet mellan firmor, sammansatta av ord som betecknar samma verksamhetsgren och snarlika släktnamn. Även i fråga om likhetsbedömningen av fantasiord är en ytterligare skärpning av nuvarande praxis befogad.

Beträffande frågan om branschUkhet anför Handelskamrarnas nämnd, att uppställandet av ett likhetskrav beträffande verksamheten i huvudsak torde kunna ses som ett lagfästande av nu gällande praxis. Nämnden anser att mycket talar för att detta likhetskrav i princip bör gälla även i fortsättningen men finner det tveksamt om kravet bör upprätthållas i avsedd utsträckning. Förslaget kan synas gmndat på ett aUtför statiskt betraktelsesätt. I enlighet med nu rådande praxis skulle en utvidgning av t. ex. ett aktiebolags verksamhet sådan den framgår av bolagsordningen i princip innebära att ny firmaprövning skall äga rum. Registrering skulle då kunna vägras med hänsyn tiU förväxlingsbarhet med annan för samma verksamhet registrerad firma. Detta skulle framtvmga bUdan-


 


SProp. 1974: 4                                                        141

det av särskilt dotterbolag för den nya verksamheten eller antagandet av ny firma för hela verksamheten. Detta kan te sig oacceptabelt för åt-■skilliga företag och skulle snarare motverka än understödja önskvärda ■innovations- och expansionssträvanden. Den nya verksamheten behöver ante vara "likartad" med den tidigare för att den goodwUl som har ska­pats kring firman skall kunna vara till gagn även för den nya verksam-lieten. Den goodwiU som knyts till firman berör i allmänhet en vidare 3crets än vad som gäller t. ex. ett vammärke. Detta förhållande liksom firmas speciella funktioner kan medföra att den tidigare firmans ut-rnyttjande kan ge en god start på det nya verksamhetsfältet. Expansiva rföretag skulle med utredningens förslag nödgas låta inregistrera en så -vittomfattande verksamhetsbeskrivning som möjligt, varigenom samma utveckling som rådde på varumärkesområdet innan klassregistrering unfördes kan befaras. Enligt nämndens mening synes en sådan ordning inte tUlfredsställande. Nämnden hänvisar också till de föreslagna be­stämmelserna om firmaregister som hindrar att identiska firmor — oav-■sett verksamhetslikhet — registreras i samma register. Näringslivet itorde enligt nänmden ha intresse av att identiska firmor över huvud taget inte förekommer vid sidan av varandra inom samma registre-jringsområde. Också mellan två inte identiska firmor kan föreligga en tydlig likhet, även om de på grund av verksamhetsskillnad inte skulle anses förväxlingsbara. En konkret kollisionsrisk kan uppkomma, om företagen driver verksamhet inom samma geografiska område. I detta jfaänseende föreligger en väsenthg skUlnad mellan varumärke och firma. Vammärket följer en vara medan firman används mer fristående och "tol. a. kan sägas utgöra en postadress i vidsträckt bemärkelse. Nämnden .anser att dessa frågor bör övervägas vid utformningen av regeln om förväxlingsbarhet i firmalagen, som eventuellt kan ersätta de särskilda lordningsföreskrifterna i olika lagar.

I viss motsättning härtill uttalar Industriförbundet att det delar utred-jningens uppfattning att förväxlingsskyddet vid registrering skall vara av-liängigt av branschlikhet. Förbundet understryker att de föreslagna re-jgistreringsföreskrifterna inte genom en extensiv tillämpning får leda till -att de materiella reglerna i förslaget till firmalag åsidosätts. Förbundet franihåller också att prövningen vid registreringstiUfället av eventuell förväxlingsbarhet som regel torde få göras med utgångspunkt i de i bo-äagsordningen angivna ändamålen. Vid eventuell domstolsprövning med anledning av intrångstalan måste hänsyn tas även till resp. företags fak­tiska verksamhet.

Patentverket finner det naturligt att den s. k. Kodakdoktrinen kodifieras i firmalagen, eftersom det ofta är just i fråga om firmado­minanter som denna blir aktuell. Verket förklarar sig i likhet med ut-Tcdningen inte vilja förorda införande av ett nytt slags Kodakfirmor för vilka skydd oberoende av branschlikhet skulle grundas enbart på fir­mans säregna beskaffenhet.


 


Prop. 1974:4                                                          142

Beträffande förslagets regel om passivitetsverkan påpe­kar Patentombudsföreningen, att sådan skall kunna inträda utan att innehavaren av den äldre rätten ägt vetskap om användningen av det yngre kännetecknet. Föreningen delar inte denna uppfattning och anser, att vetskap måste direkt krävas om redan ibmktagandet skall gmnda firmarätt.

5.7 Registrering av firma

I remissvaren berörs bl. a. vissa för registreringsförfarandet gemen­samma frågor. Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar att den an­sluter sig tiU förslaget att ge registreringsmyndigheten möjhghet att vägra registrering, om den sökta firman inte har utformats i överens­stämmelse med den materiella firmarättens regler eller om den inkräktar på allmänna intressen eller andra privaträtter. Lantbruksförbundet tUl­styrker i huvudsak registreringsbestämmelserna i förslaget tiU firmalag. Länsstyrelsen i Norrbottens län delar utredningens uppfattning att en skärpning av gällande bestämmelser för registtering av firma bör ge­nomföras men finner det regelsystem som bär upp förslaget i denna del ganska svårtUlgängligt.

Utredningens förslag till huvudregel i fråga om furmas sär­skUjningsförmåga tUlstyrks av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill med stöd av egna er­farenheter gäma vitsorda behovet av en skärpt författningsreglering i fråga om registreringsmyndigheternas prövning av särskiljningsförmå-gan och biträder utredningens förslag på denna punkt. Liknande syn­punkter förs fram av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anser att det kanske rentav måste beklagas att närmare anslutning tUl varumärkesla­gens regler inte har kunnat förordas. I detta sammanhang kan också er­inras om vad patentverket har anfört i anslutning till frågan om när fir­mor skall anses förväxhngsbara. Verket har på senare år sett sig nöd­sakat att införa en mera rigorös firmagranskning än tidigare. En sådan skärpning kan inte genomföras utan att man också stäUer bestämda krav på firmans särskUjningsförmåga och utredningens betänkande har redan nu ansetts kunna tjäna tUl god ledning för verkets sålunda ändrade praxis.

Handelskamrarnas nämnd, näringsfrihetsrådet, pris- och kartell-nämnden, Industriförbundet och Köpmannaförbundet förordar försik­tighet vid tUlämpning av distinktivitetskravet. Handelskamrarnas nämnd anför att den föreslagna bestämmelsen om särskUjningsförmåga kan komma att inskränka rörelseidkarnas frihet att utforma sina firmor efter egen önskan även i fall där något motstående skyddsinttesse inte före­ligger. Nämnden vitsordar att det finns motiv för kravet på särskUj­ningsförmåga. En viss näringsidkare bör inte genom registrering kunna


 


Prop. 1974: 4                                                         143

få ensamrätt till ord som ingår i den gemensamma språkskatten för ve­derbörande bransch eller utgör en naturhg utveclding av språket och därför bör hållas fria för användning av envar. Samtidigt måste emel­lertid beaktas att en näringsidkare ofta har ett legitimt behov av att finna en beteckning som inte endast skiljer honom från andra närings­idkare utan även avspeglar verksamheten. Detta gäller i fråga om vam­märken men i än högre grad beträffande firma. Det är ingalunda ovan­ligt att ett nystartat företag först väljer ett namn, som tydligt anger något om verksamheten. När företaget sedan har blivit väletablerat sker en na­turlig övergång från en deskriptiv firma tUl fantasiordsfirma med star­kare särprägel, ofta genom att en förkortning eller bifirma inarbetas och därigenom slår ut huvudfirman. Rätten att registrera firma med deskriptiva ord har därför en funktion att fylla. Nämnden anser att vitt­gående möjligheter för myndigheterna att påverka utformningen av firmor är särskilt betänkliga, när såsom här är fallet enhetiiga be­dömningsgrunder knappast kan skapas. Enligt nämndens mening är det därför nödvändigt att det i motiven klart anges att distinkti-vitetsprövningen skall ske med iakttagande av stor varsamhet. iVä-ringsfrihetsrådet fömtsätter att de nya reglema tillämpas på ett smidigt sätt så att kraven på distinktivitet och på att firmor inte är förväxlingsbara inte sträcks längre än nödvändigt. Skulle mot förmodan något visst område ha blivit så blockerat av redan i anspråk tagna firmor att det visar sig svårt att konstruera nya vettiga firma-benänmingar, synes detta enligt rådet böra leda till att man på detta område sänker kravet på olikhet mellan existerande och nytUlkomman-de firmor. Pris- och kartellnämnden uttrycker hknande synpunkter. In­dustriförbundet vUl inte direkt motsätta sig en viss skärpning av kravet på särskUjningsförmåga men anser att uttedningen betydligt har överdri­vit nackdelarna av nuvarande praxis. Tanken bakom utredningens för­slag synes vara att registrering av deskriptiva firmor kan skapa en obe­rättigad monopolisering av i språket förekommande termer. Förbundet framhåUer att registtering av en deskriptiv furma inte medför något re­ellt "monopol" eftersom registreringen — något förenklat — bara hind­rar andra att använda samma firma men däremot inte att begagna ordet i annat sammanhang eUer i kombination med klart särskUjande tiUägg. Förbundet finner det angeläget att registreringsmyndigheterna anlägger ett praktiskt synsätt och inte överdriver distinktivitetskraven. Köpmanna­förbundet anför att verksamhetens lokala begränsning bör vara ett beak­tansvärt moment vid bedömningen av firmas särskUjningsförmåga. Den som av olika skäl väljer en mindre distinktiv firma, vUket enligt förbun­det måste anses stå honom fritt, får då räkna med att erhåUa ett täm­ligen svagt firmaskydd.

Patentverket ställer sig något tveksamt till utredningens ståndpunkt att ett allmänt förbud mot registrering av slagord som firma uite bör


 


Prop. 1974: 4                                                                      144

uppställas. Verket framhåller att ett sådant förbud gäller enligt den nya varumärkeslagen och att en annan ståndpunkt på firmarättens område medför möjlighet att kringgå vammärkeslagens förbud. Vissa skäl kan dock enligt verket tala för att man på firmaområdet tiUämpar en något mindre rigorös praxis.

Med anledning av utredningens förslag att firma som enbart består av bokstäver eller siffror får registreras endast om firman har blivit inarbetad förklarar sig överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt livligt instämma i att allmänheten inte skulle vara betjänt av att få fler före­tag som uppträdde med nanm, bestående endast av bokstavs- och sif­ferbeteckningar. Industriförbundet ifrågasätter emellertid om den före­slagna bestämmelsen är förenlig med Pariskonventionen. Patentverket anför i detta sammanhang att verket inte anser bestämmelsen utgöra hinder mot godkännande också i fortsättningen av stiftelsehandlingar för aktiebolag med s. k. seriefirma och registrering av bolag med sådan firma.

Handelsregisterförarna i Arvika och Boden finner det praktiskt, att de speciella registreringshindren fullständigt anges i en särskild bestämmelse.

Vad angår omfånget av registreringsmyndigheternas granskningsskyldighet anför länsstyrelsen i Stockholms län att förslaget kommer att medföra en mer tidsödande granskning av an­mälningarna. De flesta av de specieUa registreringshindren kan inte kontrolleras av registreringsmyndigheterna. Utredningen har också förutskickat att firma emeUanåt blir registrerad trots att den inte upp­fyller alla de fömtsättningar som gäller för en giltig firmarätt. Efter­som domstol får möjlighet att häva en felaktig registrering har länssty­relsen emellertid inte något att erinra mot att bestämmelserna genom­förs. Enligt länsstyrelsens mening är det lämpligt att det i lagen kom­mer till uttryck att registreringsmyndigheternas utrednings- och pröv­ningsplikt begränsas tiU hinder som är kända för myndigheten. Läns­styrelsen i Göteborgs och Bohus län delar utredningens uppfattning att lokal registreringsmyndighets granskning med hänsyn till förekomsten av annan firma bör begränsas till genomgång av de register som myn­digheten själv har att föra. En granskning också med hänsyn till firma som har tagits in i annat register och oskyddad firma ställer sig så gott som omöjlig för länsstyrelsens del.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utredningen i alltför hög grad har nedtonat de svårigheter myndigheterna kan komma att ställas inför vid prövningen av frågan om registreringshinder föreligger. I vart fall torde den av utredningen uppställda målsättningen ställa helt nya krav på länsstyrelserna i fråga om personella resurser för handlägg­ningen av firmaärenden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför beträf­fande förslaget att förväxlingsskyddet i princip skall omfatta även firma


 


Prop. 1974: 4                                                         145

som har tagits in i annat register än det i vilket registrering begärs, att någon annan metod än att begränsa lokal registreringsmyndighets granskning tUl det egna registret inte torde vara praktiskt genomförbar ens om ett landsomfattande samlingsregister inrättas. Under sådana omständigheter är det risk för att den föreslagna bestämmelsen kan bli mer eller mindre meningslös.

Patentverket framhåller såvitt angår aktiebolagsregistreringen, att ver­ket med nuvarande resurser inte kan nämnvärt utvidga den granskning som görs i firmaärendena. Verket har under senare år skärpt sin praxis på området och den prövning som ärendena bestås f. n. synes i stora drag motsvara vad utredningen har räknat med, eftersom vissa registte­ringshinder inte skall föranleda någon särsldld efterforskning från myn­dighetens sida. Denna diskrepans mellan formella registreringshinder och myndighetens granskningsskyldighet är ägnad att i inte alltför sällsynta fall skapa tveksamhet, huravida en registrerad firma uppfyl­ler firmalagens fordringar. Varumärkeslagen uppvisar visserligen en lilcnande konstraktion som utredningsförslaget, men beslut om ett va­rumärkes registrering träffas först efter ett publiceringsförfarande som kan sägas komplettera pateritverkets egen granskning. Samma ordning gäher i princip på patent- och namnrättens område samt i fråga om mönsterskyddet. Den bristande överensstämmelsen mellan lagens re­gistreringshinder och myndighetens faktiska granskningsmöjligheter framstår därför som mera iögonenfallande i utrednuigens förslag än på varamärkesområdet.

Patentombudsföreningen finner det otiUfredsstäUande att länsstyrel­sernas granskning av en firmaregistreringsansökan inte skall utsträckas tUl vammärkesregistret då ansökningen avser en realfirma av sådant slag att kollision med ett tidigare registrerat vammärke skuUe kunna tänkas föreligga. Denna brist i granskningen innebär att innehavaren av en registrerad realfirma under avsevärd tid efter registreringen riske­rar att tvingas ändra sin firma på gmnd av kollision med en äldre va­rumärkesrätt. Föreningen uppger att det finns näringsidkare som, sedan de på grund av en äldre märkesrätt inte har kunnat få önskad varamär-kesregistrering, i stället sökt firmaregistrering i ett lokalt register med varamärket i fråga som firmadominant i medvetande om att någon granskning med hänsyn tUl registrerade varamärken inte förekommer och i syfte att trots den hindrande äldre märkesrätten förvärva ett re­gistreringsskydd och få en motivering för att använda firmadominanten som varumärke. Föreningen förordar en utredning om hur granskningen av alla firmaregistreringsansökningar skulle kunna utsträckas till det centrala varumärkesregistret.

Förslaget att firma skall kunna registreras i översättning tUl­styrks av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Patentverket anför att stor försiktighet måste iakttas vid registrering av firmor som är utfor-

10   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974: 4                                                                      146

made på utländska språk, så att inte kollision sker med firma som be­står av svenska ord vUka direkt motsvarar den översatta firmans be­ståndsdelar. Detta kommer enligt verket att medföra visst behov av särskild granskning beträffande översättningar.

I fråga om utgångspunkten för tidsprioritet på grund av re­gistrering anser handelsregisterförarna i Arvika och Boden, att den re­levanta tidpunkten bör vara den dag då ansökningshandlingarna före­ligger i fullständigt skick.

5.8 Överlåtelse av firma

Utredningens förslag att firma får överlåtas i samband med överlå­telse av näringsverksamhet tillstyrks av patentverket och länsstyrelsen i Gävleborgs län. Verket finner det naturligt att behålla firmalagens re­gel att verksamhetens övergång är fömtsättning för firmaöverlåtelse. Länsstyrelsen anser det befogat att lagfästa den praxis som har utveck­lat sig vid sidan av den nuvarande lagstiftningen i fråga om oföränd­rad övergång av enskild näringsidkares firma till ny innehavare. Apo­tekarsocieteten biträder förslaget att firma efter överlåtelse skall kunna begagnas oförändrad. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför däremot att, om utredningsförslaget godtas, bakom en tidigare registrerad firma efter viss tids förlopp kan komma att dölja sig utom fysisk person snart, sagt varje juridisk person utom aktie- och kommanditbolag, utan att detta på något sätt skall behöva komma till uttryck i firman. Länssty­relsen finner lagförslaget i denna del felaktigt, inte minst mot bakgrund av den gång pä gång i betänkandet åberopade principen om sanning i firma.

Rätt till fri överlåtelse av firma förordas av kommerskollegium. Han­delskamrarnas nämnd och Industriförbundet. Handelskamrarnas nämnd anför, att den faktiska utvecklingen i fråga om överlåtelse av firma mo­tiverar att lagstiftningen medger friare överlåtelse än enligt gällande rätt. Riskerna för vilseledande genom avvikelse från den s. k. sannings-principen är numera små. En friare överlåtelserätt ligger också i linje med förslaget att släktnamnstvånget skall överges. Nämnden anför vi­dare att det ofta torde bli svårt att i praktiken bedöma vad kravet på samtidig överlåtelse av näringsverksamhet i själva verket innebär. En­ligt uttedningen skulle lagstiftaren vara berättigad att utgå från att verksamheten vid firmaöverlåtelse normalt övergår till så stor del som krävs för dess fortsättande. Nämnden anser att detta inte alltid torde vara fallet och att, oavsett hur det förhåller sig härmed, det dock synes tveksamt om argumentet är tillräckligt bärande. Några vägande all­männa rättspolitiska betänkligheter kan enligt nämndens mening inte anföras mot en fri överlåtelserätt. På samma sätt som hittUls skett sy­nes bestämmelsen kunna kringgås genom av- och nyregistreringar. Be-


 


Prop. 1974:4                                                          147

hovet av skydd mot vUseledande tiUgodoses i förslaget av bestämmel­serna om prövnmg i samband med registrering och om förbud mot användning av vilseledande firma. Nämnden anser därför att det bör övervägas att som enligt det finska förslaget införa fri överlåtelse av firma. Detsamma bör gäUa de vammärken närstående sekundära kän­netecknen. Nämnden hänvisar tUl att fri överlåtelserätt i princip gäller enligt vammärkeslagen. Kommerskollegium delar nämndens uppfatt­ning och även Industriförbundet anför liknande synpunkter.

5.9 Firmalagens sankfionssystem

Inga ermringar framförs i remissvaren mot förslaget om möjlighet för domstol att meddela förbud mot användning av vil­seledande firma. Som jag kommer att redovisa i det följande framförs däremot vissa önskemål om att förbud mot användning av firma skall kunna meddelas även vid firmaintrång.

Svea hovrätt (majoriteten) ställer sig något tveksam tUl tanken att domstol skall kunna föreskriva ändring av firmaregistre­ring. Enligt hovrättens mening kan skäl åberopas för att domstol inte skall befatta sig med sådana åtgärder, som i regel innebär att en ny firma uppkommer, utan bara med frågor om hävande av registre­ring, däri innefattat partieUt hävande. Hovrätten ser det närmast som en helt administrativ åtgärd att på begäran av den, vars firmaregistre­ring i dom har förklarats hävd, registrera ny firma som registrerings-myndigheten kan godta efter företagen granskning. Om domstol för­ordnar om hävande av en firmaregistrering för ett firmapliktigt subjekt, bör firmainnehavaren samtidigt föreläggas att inom viss av domstolen föreskriven tid anta och låta registtera firma som godtas av registre­ringsmyndigheten.

Utredningens förslag om användningstvång tiUstyrks av näringsfrihetsrådet och Svenska företagares riksförbund. Det avstyrks däremot bestämt av Industriförbundet, som anser att utredningen inte har visat att något verkhgt behov föreligger av regler om användnings­tvång. Utredningen har enhgt förbundet överdrivit nackdelarna med att registren innehåller firmor som inte längre används. Variationsmöjlig­heterna är oändliga när det gäUer firma, varför någon risk för en häm­mande monopolisering knappast föreligger. SkuUe det likväl anses er­forderligt att få bort s.k; döda registreringar kan det ske på annat sätt än genom regler om användningstvång. Även en mycket måttlig årsavgift för bestående registreringar skulle sannolikt leda till att döda firmor snabbt kunde avföras. Förbundet anser det också uppenbart att i vissa fall ett berättigat behov av skydd föreligger även för firma som inte används. Detta gäUer t. ex. den som har beslutat börja en ny rörelse, och skyddsbehovet föreligger under hela förberedelsetiden från


 


Prop. 1974:4                                                          148

det planeringen påbörjas tiU dess verksamheten kommer igång. Förbe­redelsetiden kan inte säUan vara fem år eller längre. Behov av skydd föreligger också för tidigare använda firmor som till följd av fusion, omläggning av verksamheten eller annan omorganisation tUls vidare inte är aktueUa men som kan komma till användning vid en senare tid­punkt. Företagaren kan i sådana fall vilja gardera sig för framtida be­hov t. ex. för egen räkning eller med tanke på eventueU försäljning av den del av rörelsen tiU vUken den "avlagda" firman har varit knuten. Alldeles bortsett från detta har en företagare enhgt förbundets mening intresse av att hindra andra från att — f. ö. utan någon som helst er­sättningsskyldighet — annektera den goodwUl som en avlagd firma allt­jämt kan representera. F.n. försöker man i inte obetydlig utsträckning tillgodose skyddsbehovet genom att hålla bolag som inte bedriver egent­lig rörelse vid liv formellt genom att sända in årsredovisningshandling­ar till patentverket, ett förfarande som åsamkar både företagen och verket besvär och kostnader. Förbundet förordar att reglerna om an­vändningstvång slopas och att man undersöker möjlighetema att skydda "avlagda" firmor exempelvis genom ett enkelt registreringsförfarande, eventuellt i ett särskUt register. Skulle regler om användningstvång komma att bibehållas måste enligt förbundet den föreslagna tidsfristen utsträckas avsevärt och bör inte sättas kortare än tio år. Handelskam­rarnas nämnd anför liknande kritiska synpunkter mot förslaget om an­vändningstvång. Enligt nämnden kan olika sätt att tiUgodose behovet av skydd för obrukade firmor tänkas. Ett saft vore att avstå från an­vändningstvång. Om detta inte anses möjligt förordar nämnden att efter mönster från vammärkeslagen företag lämnas möjlighet att visa särskUda skäl för sin underlåtenhet att använda firma eller för sin önskan att behåUa registreringen. Om användnmgstvång införs bör tids­fristen göras väsentligt längre än den föreslagna och under inga förhål­landen kortare än fem år.

Krav på förlängning av tidsfristen och på undantag när näringsidkare kan visa särskilda skäl för sin underlåtenhet att använda firman förs fram också av vissa remissinstanser som i princip godtar ett användnings­tvång. En tidsfrist på minst fem år förordas av överåklagaren i Göte­borgs åklagardistrikt — som alternativt föreslår att företagaren får möj­lighet att efter anmälan förlänga tidsfristen — Köpmannaförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbtmd och Svenska industriens patent­ingenjörers förening, som i andra hand förordar att firma skall kunna förbli registrerad mot viss årlig avgift. Köpmannaförbundet vill inte mot­sätta sig att ett användningstvång införs under förutsättning att ett så­dant inte motverkar företagens berättigade intresse av skydd för firmor, som av olika skäl inte används. Förbundet anser att tidsfristen bör vara väsentiigt längre än den föreslagna och i allt fall inte kortare än den i varumärkeslagen föreslcrivna  femårsfristen.  Försäkringsbolagens  riks-


 


Prop. 1974:4                                                                       149

förbund påpekar, att avtalstiderna inom vissa försäkringsgrenar är myc­ket långa. Många försäkringsbrev med namn på bolag som numera har uppgått i andra bolag är alltjämt i kraft. Inemot 150 bolag har succes­sivt uppgått i andra bolag i branschen. En tidsfrist om tre år ifrågasätts av Svea hovrätt (majoriteten) och förordas åtminstone för aktiebolag av patentverket. Verket framhåUer att man därigenom skuUe nå viss över­ensstämmelse med regeln i 144 § aktiebolagslagen om tvångslikvidation på den gmnd att fastställd balansräkning inte har kommit in tiU registre­ringsmyndigheten för något av de tre sista räkenskapsåren.

Att hävande av firmaregistrering inte skall ske om firmainnehava­ren visar skäl för sin underlåtenhet att använda firman föreslås av Svea hovrätt (majoriteten). Advokatsamfundet, Lantbruksförbundet och Pa­tentombudsföreningen. Advokatsamfundet anför att man kan tänka sig fall där det är ostridigt att en firmainnehavare på grund av sjukdom eller olyckshändelse är ur stånd att fortsätta att vara näringsidkare men där firman representerar en goodwill vars värde firmainnehavaren inte omedelbart kan tUlgodogöra sig genom överlåtelse av firman. Om en firmainnehavare som upphör att vara näringsidkare har skapat en be­tydande goodwill för firman, kan man knappast förtänka honom om han inte vUl utan vidare avstå från det ekonomiska värde som kan ligga i denna goodwUl utan önskar t. v. bevara sin firmarätt för att vid lämpligt tillfäUe kunna få ut ersättning genom att själv avregistrera fir­man samtidigt som annan bereds tillfälle att få inregistrera en likadan firma. Samfundet påpekar vidare att förslaget synes innebära exempel­vis att aktiebolag, som i föreskriven ordning har fuUgjort sin århga redo­visningsskyldighet enligt aktiebolagslagen och även avgivit självdeklara­tion men som under mer än två år inte bedrivit någon rörelse och där­för heller inte faktiskt begagnat firman i reklam, affärshandlingar o. d., skulle kunna riskera en talan om att firmaregistreringen skaU hävas eller ändras. Enligt samfundet kan man mycket väl tänka sig fall där det före­hgger legitimt behov för enskild firmainnehavare att få behålla firma­registreringen trots att firman inte har varit i brak under de två se­naste åren. Ännu oftare kan sådant behov föreligga när firmainnehavaren är en juridisk person. Särskilt gäUer detta aktiebolag. I många fall före­ligger ett klart legitimt behov att få skydda en firma genom ett namn­bolag, något som också i praktiken förekommer i stor utsträckning. Sam­fundet anser därför att förslaget bör ändras så, att beslut om hävande eller ändring av firmaregistrering inte skall kunna meddelas, om firma­innehavaren kan visa bärande skäl för sin underlåtenhet att använda fir­man under de två senaste åren. Denna ändring är särskUt angelägen ef­tersom användningstvånget enligt de föreslagna övergångsbestämmelser­na skall gälla också för registreringar som har skett före nya lagens ikraftträdande.

Utredningens förslag om straff och skadestånd som påfölj-


 


Prop. 1974:4                                                          150

der vid firmaintrång tillstyrks av handelsregisterföraren i Bo­den under hänvisning tUl att motsvarande bestämmelser i den gällande firmalagen är i vissa avseenden oklara. Överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt fumer inte skäl tUl eriman mot de föreslagna straffbestämmelserna. Däremot ifrågasätter Svea hovrätt (majoriteten) om det är påkaUat med straffsanktion mot firmaintrång. Hovrätten fram­håller att straff inte är föreskrivet i gällande rätt på området, frånsett den särskilda regeln i 9 § lagen med vissa bestämmelser mot Ulojal konkur­rens, som dock kräver ett på visst sätt kvaUficerat uppsåt för att straff skall kunna följa. Visserligen föreskrivs straffpåföljd för intrång i andra ensamrätter på immaterialrättsområdet med undantag för rätten tiU egenartat släktnamn enligt namnlagen. Ett firmaintrång ligger dock en­ligt hovrättens mening längre bort från de egentliga förmögenhetsbrot­ten än ett intrång i någon av dessa övriga straffskyddade ensamrätter. Hovrätten anser att skadeståndspåföljden är den praktiskt viktiga sank­tionen mot firmaintrång och att frågan om behovet av straffsanktion bör, här liksom på immaterialrättsområdet i övrigt, övervägas ytter­ligare.

Föreningen Sveriges statsåklagare delar utredningens uppfattning att det;kriminaliserade området bör begränsas till uppsåtliga gärningar bl. a. med hänsyn tUl att som följd därav påföljdspraxis kan utbildas så att den blir verkligt meningsfylld i brottshämmande syfte.

Riksåklagaren påpekar att den föreslagna bevisregeln om firmas geografiska skyddsområde vid åtal för firmaintrång skulle kunna leda till att den tilltalade blir fäUd, därför att han inte förmår styrka att ett åtalat förfarande inte har trätt firmainnehavarens rätt för när. Riks­åklagaren anser att denna konstraktion är ägnad att inge starka betänk­ligheter såvitt gäller ansvar och förordar att bevisregeln inte skall äga tUlämpning i brottmål. Om dessa synpunkter vinner gehör kommer emellertid firmaskyddet i det avsedda fallet inte att vara straffsanktio-nerat och inte heller — eftersom här förutsätts att skada inte har kun­nat visas — tryggat genom rätt tUl ersättning. Riksåklagaren finner det därför behövligt att här öppna möjlighet till förbudstalan på motsva­rande sätt som vid vUseledande firma.

Lantbruksförbundet hemställer under hänvisning till de stora ekono­miska värden det här gäller helt allmänt att möjlighet införs att ut­verka förbud mot fortsatt användning vid firmaintrång. Förbundet hän­visar tUl att de övriga nordiska förslagen medger förbud och tUl att ut­redningen om Ulojal konkurrens har föreslagit kombinationen förbud/ straff. Förbundet tUlägger att samma behov av förbud förehgger be­träffande varumärke och att det därför torde vara lämpligt att sam­tidigt göra ändring i vammärkeslagen.

Beträffande den av utredningen föreslagna straffskalan anför två chefsåklagare i Stockholm och handelsregisterföraren i Vetlanda att det


 


Prop. 1974:4                                                          151

bör vara tillräckligt med bötesstraff som sanktion. Föreningen Sveriges statsåklagare anser däremot att frihetsberövande påföljd bör kunna till-lämpas och inte bör betraktas som en undantagsföreteelse. Uppsåtligt intrång i annans rätt till firma torde enligt föreningen inte sällan kunna betraktas som en kvalificerad gärning med hänsyn tiU de ekonomiska vinster som gärningsmannen i vart fall räknar med att få av brottet. Däremot kan det stundom bli svårt att uppskatta storleken av den skada som vållas genom firmaintrång med påföljd att skadeståndssank­tionen inte blir tUlräckligt verksam. Antalet fall där uppsåtligt firmain­trång verkligen kan styrkas blir sannolikt ganska litet i förhållande tUl det verkliga antalet sådana intrång och det torde därför vanligen bli behövligt med kännbar påföljd i de fall där fällande dom meddelas. Riksåklagaren och överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt har inte något att erinra mot den föreslagna straffskalan. De anser att, även om i de flesta fall böter är tillräcklig sanktion, fall kan förekomma, exempelvis vid upprepad brottslighet med kännbar ekonomisk skada för målsäganden, då en kraftigare sanktion är påkallad.

Förslaget att firmaintrång skall i första hand vara underkastat all­mänt åtal kritiseras av Advokatsamfundet och KF. Om som utredningen har förutsett allmänt åtal i regel kommer i fråga endast i grövre och mera uppenbara fall måste det enligt Advokatsamfundet framstå som särsldlt meningslöst att målsägande i alla andra fall skall behöva ange brottet tUl åtal och invänta åklagarens beslut att åtal inte skall äga mm, innan han själv kan anhängiggöra åtal. Redan åtalsangivelsen kan med­föra onödigt besvär och onödiga kostnader, men väne är att målsägan­den tvingas vänta med sina egna åtgärder. Detta kan medföra rätts­förluster för honom. Samfundet är för sin del inte övertygat om lämp­ligheten av att ifrågavarande brott ens i särskilda fall skall kunna bli föremål för allmänt åtal, men om allmänt åtal över huvud taget skall komma i fråga bör målsäganden ha rätt att välja mellan att ange brot­tet till åklagaren och att själv direkt anhängiggöra åtal. Om målsäganden har väckt åtal, kan han när som helst, exempelvis efter en uppgörelse med svaranden, återkalla sin talan, vilket åklagare som har anhängig-gjort åtal inte lika lätt kan göra. Liknande synpunkter anförs av KF, som anser att åtalsreglerna på immaterialrättens område bör omprövas och hemställer att frågan blir föremål för fömyad utredning och löses så, att målsäganden får självständig talerätt men också får möjlighet att, om han så önskar, anmäla intrånget tUl åklagare för anställande av åtal.

Överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt samt För-eningen Sveriges statsåklagare tillstyrker förslaget att allmänt åtal skall väckas endast om åtal av särskUda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt. Enligt överåklagaren i Malmö åklagardistrikt har firmain­trång en utpräglad karaktär av civilorätt, där den förfördelades främsta


 


Prop. 1974:4                                                          152

intresse är att få skadestånd för intrånget och förebygga fortsatt in­trång, medan samhällets intresse av att den ansvarige straffas i regel inte gör sig särskUt starkt gällande. Möjligheten att efter angivelse få motparten åtalad och straffad användes beträffande varumärkesintrång före den 1 januari 1968 som ett hot att framtvinga uppgörelse. Möj­ligheten för målsäganden att praktiskt taget kostnadsfritt få sina in­tressen tillgodosedda stimulerade denne i hans försök att få ut skade­stånd av motparten. Begränsningen i åklagarens skyldighet att åtala eventuella brott påkallas också av att den gränsdragning som föranleds av den föreslagna bevisregeln om firmas geografiska skyddsområde i många fall kan bli mycket svår. Advokatsamfundet anför däremot att om allmän åklagare får åtalsrätt denna inte bör göras beroende av att åtalet av särskUda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt. Någon närmare förklaring tUl vad som menas med denna juridiska konstruk­tion har inte getts i de sammanhang där den har föreslagits och sam­fundet anser att den är olycklig, i varje fall när det gäller angivelse­brott.

Svea hovrätt (majoriteten) kritiserar utredningens uttalande att oakt­samhet normalt bör anses föreligga om en näringsidkare tar en firma i bmk utan att dessförinnan undersöka om den är registrerad för annan. Hovrätten anser att det saknas anledning att se strängare på firmain­trång än vad det allmänt inom civUrätten brukade oaktsamhetsrekvisitet medger. SjälvfaUet kan omständighetema i de enskilda fallen skifta vä­sentligt. Exempelvis har man anledning att kräva mer av ett större före­tag med särskild administrativ organisation än av enskUda företagare med begränsad verksamhet. Hovrätten påpekar vidare att det ibland kan vara svårt att vid förfrågan hos en registreringsmyndighet få klart be­sked om en tillämnad firma kolliderar med annans registrerade firma.

5.10 Handelsregister

Vad angår rätten att införas i handelsregister anför länsstyrelsen i Gävleborgs län att den föreslagna utvidgningen av kretsen av firmasubjekt är sakligt motiverad och att möjligheten tUl frivUlig re­gistrering av firma tUlgodoser ett till länsstyrelsen ofta framfört önske­mål. Förslaget att en företagare skall ha möjlighet att få namnet på sin verksamhet registrerat som firma även om han inte är bokföringspliktig tillstyrks av Svea hovrätt, länsstyrelsen i Örebro län och handelsregister­föraren i Eskilstuna. Förslaget att ideell förening skall få registrera firma för näringsverksamhet tUlstyrks av länsstyrelsen i Örebro län, handels­registerföraren i Karlskoga, Apotekarsocieteten och Svenska företagares riksförbund. Länsstyrelsen och Apotekarsocieteten nämner uttryckligen också stiftelser som idkar näring. Svenska företagares riksförbund fram­håller att förslaget fyller ett behov för den allt stöne gmpp föreningar


 


Prop. 1974: 4                                                         153

av olika slag som driver en mångskiftande verksamhet med ofta mycket stora ekonomiska inslag.

Folkets husföreningarnas riksorganisation anför att den i skrivelser till chefen för justitiedepartementet har hemställt om sådan ändring i lagen om ekonomiska föreningar, att folketshusföreningar skulle kunna vinna registrering enligt denna lag. Riksorganisationen noterar med tacksam­het att utredningen genom sitt förslag tUl lag om handelsregister har un­danröjt de praktiska olägenheter som föranlett framställningarna. Svenska turistföreningen finner att det kan vara anledning att bereda möjlighet för ideell förening som idkar näring att få sin firma registre­rad.

Förslaget att enskUd näringsidkare som är bokföringspliktig inte skall ha skyldighet att göra anmälan till handelsregist-r e t tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan erinran av länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län samt Svenska företagares riksförbund. Erin­ringar framställs däremot av Svea hovrätt (majoriteten), länsstyrelsen i Jönköpings län, handelsregisterförarna i Arvika och Boden samt Apote­karsocieteten. Hovrätten ställer sig tveksam till förslaget. Såvitt hovrät­ten kan finna föreligger det ett tämligen starkt allmänt intresse av att bokföringsskyldiga näringsidkare skall vara i lag ålagda att låta registre­ra firma för sin verksamhet. Frågan om att bibehålla registreringsplikten för bokföringsskyldiga näringsidkare bör enligt hovrättens mening ägnas uppmärksamhet under det fortsatta lagstiftningsarbetet, varvid samord­ning bör ske med förslaget till lag om skyldighet att föra räkenskaper. Liknande synpunkter anförs av Apotekarsocieteten, som finner det mind­re konsekvent att samtidigt skäipa räkenskapsskyldigheten för enskUda näringsidkare i allmänhet och befria dem frän skyldigheten att registrera firma. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län fyUer registreringen som ut­redningen har framhållit bl. a. ett serviceändamål i det att den tUlgodo­ser näringslivets och allmänhetens krav på att få tUlgång till vissa upp­gifter om firmainnehavaren och hans verksamhet. Utredningen synes emellertid inte ha berört registreringens stora betydelse som underlag för dels statens priskontrollverksamhet och dels vamskattekontrollen. Även om braket att registrera firma har trängt igenom fullständigt och även om också framdeles behovet av firmaskydd kommer att utgöra ett starkt motiv för en fortsatt aUmän registrering, finner länsstyrelsen starka skäl av nyss antydd art tala för att bibehålla ett obhgatorium. Huruvida un­derlåtenhet att registrera skall vara straffbelagd kan dock diskuteras.

Enligt handelsregisterförarna i Arvika och Boden kommer åtskilliga näringsidkare att underlåta registrering om registreringsplikt inte före­skrivs, med påföljd att handelsregistren bhr ofullständiga. Inte heller Apotekarsocieteten är säker på att registrering i en från allmän synpunkt önskvärd omfattning kommer tiU stånd utan att registreringsplikt före­skrivs i lag.


 


Prop. 1974:4                                                                       154

5.11 Följdlagstiftning m. m.

Svea hovrätt, länsstyrelserna i Södermanlands, Skaraborgs och Värm­lands län samt handelsregisterföraren i Norrtälje anger uttryckligen, att de inte har något att erinra mot utredningens förslag till lag om pro­kura.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare förordar att i varumärkeslagen införs bestämmelser om firma som varu­kännetecken och om konsekvenserna av firmas inarbetning i denna egenskap. I firmalagen bör i så fall tas in en anvisning om att firmas funktion som kännetecken för varor eller prestationer regleras i vam­märkeslagen.

Beträffande utredningens förslag till ändringar i författningar inom associationsrätten framhåller försäkringsinspektionen, att så­vitt rör försäkringsbolagsområdet några egentliga brister i fråga om firmabestämmelserna inte kan sägas ha gjort sig gällande utan att dessa i stort sett synes fungera väl. Inspektionen ifrågasätter därför om firmalagstiftningen vad avser försäkringsbolagsområdet över huvud taget är i behov av några reformer. Om det från allmän firmarättslig synpunkt är önskvärt för konsekvensens skull att inordna även försäk­ringsbolagen under den tilltänkta firmalagstiftningen i den utsträckning som föreslås, vUl inspektionen dock med vissa förbehåll inte motsätta sig den föreslagna ordningen.

Med anledning av utredningens förslag, att den nya firmalagen skall ersätta de bestämmelser inom speciallagstiftningen som dels förbjuder användande av vissa beteckningar som kan vara vUseledande, dels för­behåller vissa beteckningar för särskilda rättssubjekt, förklarar sig bo-stadsrättskommittén inte ha något att erinra mot att förbudet för annan än bostadsrättsförening att i sin firma eller eljest vid beteckning av rörelsen använda ordet "bostadsrätt" får utgå ur lagen om bostads­rättsföreningar.

Utredningens förslag att upphäva de bestämmelser varigenom an­vändningen av orden bank, sparbank, jordbrukskassa, centralkassa för jordbrakskredit och jordbrakskreditkassa i firma eller eljest vid be­teckningen av viss verksamhet förbehålls banker, sparbanker resp. jord­bmkets kreditkassor kritiseras av bankinspektionen. Bankföreningen och Sparbanksföreningen. Bankföreningen anför, att det skydd som be­stämmelserna om vUseledande firma i förslaget till firmalag kan ge mte blir likvärdigt med det som ges i 2 § banklagen. Det är enligt förening­en långtifrån säkert att varje användning av ordet bank i firma för någon, som står utanför den krets för vUken ordet nu förbehålls, skulle betraktas som vUseledande. Föreningen påpekar vidare att förbud en­ligt den föreslagna firmalagen inte kan meddelas mot användande av ordet bank i sådant sammanhang att det inte framstår som beståndsdel


 


Prop. 1974:4                                                           155

av en firma. Sådana åtgärder kan inte heUer beivras som firmaintrång. Föreningen anser att en uppluckring av skyddet skulle strida mot vad ■som åsyftades vid de nu gällande bestämmelsemas tUlkomst. Poststy­relsen anför liknande synpunkter såvitt angår orden bank och sparbank.

De föreslagna ändringarna i speciallagstiftningens bestämmelser om förväxlingsskydd föranleder patentverket att påpeka att det är viktigt ■att gällande aktiebolagslags krav på tydlig åtskillnad mellan i registret upptagna firmor kvarstår. Patentverket förordar därför att ordet "tyd­ligt" bibehålls i lagtexten och anför som ett viktigt skäl härför de be­tydande förväxlingsrisker som föreligger. Svenska företagares riksför­bund framhåller att bl. a. i 6 § aktiebolagslagen bör fastslås att lik­artade förväxlingsbara firmor inte skall få vara registrerade samtidigt i två eller flera register.

Förslaget att bolagsordning, stadgar och liknande samt aktueUt firma­register skall ange verksamhetens geografiska omfattning möter stark kritik från flera håll. Advokatsamfundet, som bestämt avstyrker för­slaget, anför bl. a. att man som regel när ett aktiebolag bUdas uite kan överblicka den framtida geografiska omfattningen av bolagets verksam­het. Om man införde den föreslagna bestämmelsen torde stiftare av nya aktiebolag för att vara på den säkra sidan som regel i bolagsordningen komma att ange att verksamheten skall drivas inom Sverige och utian­det. Registreringsmyndigheten torde inte kunna vägra att godta en så­dan uppgift. Den föreslagna regeln skulle enligt samfundets mening komma att medföra att en mycket stor mängd bolag i sina bolagsord­ningar hade bestämmelser om verksamhetens geografiska omfattning, vUka var antingen alltför vittomfattande eller alltför snäva. Advokat­samfundet påpekar vidare att man, om förslaget godtogs, ändå inte inom överskådlig tid skulle uppnå att majoriteten av aktiebolagen i sina bolagsordningar hade en uppgift om verksamhetens geografiska omfatt­ning. Förslaget ålägger nämligen inte bolag som har registrerats innan den nya lagen ttätt i kraft att införa sådan uppgift i sin bolagsordning, och samfundet säger sig ha svårt att tro att de redan existerande bolagen i någon större utsttäckning skulle frivUligt ta på sig besväret och kost­naden av en bolagsordningsändring som från bolagets synpunkt ter sig onyttig och ändamålslös.

Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt (majoriteten), Handels­kamrarnas nämnd, patentverket och Industriförbundet. Aktiebolagsut­redningen anför att bolagen i regel får antas önska, att det skydd för firma som kan erhållas genom godkännande av stiftelseurkund eller registrering skall avse så stort område som möjligt, dvs. hela riket. Be­gränsning av skyddsområdet genom inskränkning i bolagsordningen av verksamhetens geografiska omfattning torde enligt aktiebolagsutred-ningen komma till användning endast i sådana fall då hinder för den önskade firmans registrering föreUgger genom tidigare registtering av


 


Prop. 1974:4                                                          156

firma med lokalt skyddsområde. Med hänsyn härtill finner aktiebolags­utredningen det onödigt att för normalfallen obligatoriskt kräva be­stämmelse i bolagsordningen och registrering. Endast när en begräns­ning önskas behöver bestämmelse därom införas i bolagsordningen och uppgift tas in i registret.

Lantbruksförbundet motsätter sig att stadgar för ekonomiska för­eningar skall behöva ange verksamhetens geografiska omfattnuig. En­ligt förbundet skulle en sådan stadgeföreskrift innebära att en av affärs­mässiga skäl betingad ändring av verksamheten måste underkastas stad­geändringens formaliteter och registrering innan den är fullt lagUg. Man torde t. o. m. kunna påstå att styrelsen inte skulle få förändra verksam­hetens geografiska omfattning innan stämman ändrat stadgarna på den­na punkt. Advokatsamfundet påpekar att vad samfundet har anfört beträffande föreskrifter om aktiebolags geografiska verksamhetsområde i någon mån också gäller för ekonomiska föreningar. Med hänsyn tUl att ekonomiska föreningar enligt förslaget liksom hittills skall registre­ras i lokala föreningsregister hos länsstyrelsema är det dock mer natur­ligt med en bestämmelse om verksamhetens geografiska omfattning i fråga om dem än beträffande aktiebolag, särsldlt som det är mindre vanligt att en ekonomisk förenings verksamhet har annat än lokal ka­raktär.

Utredningen för översyn av lagen om understödsföreningar motsätter sig att verksamhetens geografiska omfattning skall anges i understöds­förenings stadgar och tUlsynsmyndighetens register. En sådan regel fyl­ler knappast något behov men kan vålla föreningar och tillsynsmyndig­heter vissa till synes onödiga besvär.

Bankinspektionen och Bankföreningen avstyrker förslaget att verk­samhetens geografiska omfattning skall anges i bolagsordning för bank och i bankregistret. Enligt inspektionen framstår det med hänsyn tUl arten av bankemas verksamhet som nödvändigt att firmaskydd ges för hela landet. Bankföreningen, vars yttrande i denna del hänför sig också till motsvarande bestämmelser i andra lagförslag, anser att en uppgift om verksamhetsområdet knappast kan få någon betydelse när det gäl­ler att bestämma firmaskyddets geografiska omfattning. Föreningen framhåller att det finns starka skäl som talar mot att införa skyldighet att lämna uppgift om verksamhetsområdet. Om en näringsidkare från början har angett endast hemortskommunen som verksamhetsområde, kan det vara vanskligt att avgöra vid vUken tidpunkt rörelsen har ex­panderat så långt att man kan tala om ett överskridande av kommun­gränserna. Det synes enligt föreningen föga rimligt att en felbedömning i det hänseendet skulle kunna få tUl följd att näringsidkaren blev böt-fälld för underlåten registreringsanmälan. Kravet att uppgift om verk­samhetsområdet skaU tas in i bolagsordning eUer föreningsstadgar skul­le vidare kunna medföra att rättshandlingar som bolaget eller för-


 


Prop. 1974:4                                                          157

eningen har företagit mot parter utanför det angivna verksamhetsområ­det blev ogUtiga.

Utredningens förslag om införande av uttryckliga bestämmelser an­gående handläggningen hos registreringsmyndigheten, när ansökan eller anmälan är ofullständig eller av annat skäl inte kan leda till registre­ring utan komplettering, godtas av patentverket, som anför att de före­slagna möjlighetema för registreringsmyndigheten att avskriva ansök-> ningar och anmälningar medför praktiska fördelar för både sökanden -;•   och myndigheten.

r":. Förslaget i fråga om besvärsväg tillstyrks av patentverket som härvid 7K, hänvisar till sitt yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betän-,•;;,, kände (SOU 1966: 70) Förvaltningsrättskipning. Bostadsrättskommittén ."4, påpekar att utredningens förslag leder till olikhet meUan aktiebolag och ,?:ekonomiska föreningar i fråga om möjligheterna att anföra besvär i re-,;;Migistreringsärenden.

. i   Med anledning av utredningens påpekande, att frågan om försäkrings-; ./bolags firma kan komma att prövas såväl av Kungl. Maj:t i statsrådet ;■; ,;som av regeringsrätten, framhåUer försäkringsinspektionen, att frågan jjiiom firma på försälaingsbolagsområdet är av tämligen underordnad be-;* tydelse och att risken för kompetenskonflikt mellan Kungl. Maj:t i *, statsrådet och regeringsrätten helt torde hgga på det teoretiska planet. I praktiken har såvitt inspektionen vet någon sådan konflikt aldrig före-,  kommit. Inspektionen finner därför de i detta hänseende föreslagna - .ändringarna i lagen om försäkringsrörelse opåkallade. Försäkringsbola-■   gens riksförbund tUlstyrker däremot förslaget och framhåller att be­stämmelserna om prövning av bolags firma är av sådan art att de bör .    -tillämpas av förvaltningsdomstol och inte av Kungl. Maj:t i statsrådet.

5.12 Jordbrukskreditkassas firma

,. Jordbmkskasseförbundets förslag, att jordbrukets kreditkassor skall få rätt att i sina firmor använda ordet bank, har inte mött någon er­inran från fullmäktige i riksbanken. Postbanken, Bankföreningen och Sparbanksföreningen.

Bankinspektionen erinrar om att huvudsyftet med 1968 och 1969 års banklagsreformer var att förse de olika typer av kreditinstitut som representeras av affärsbanker, Postbanken, sparbanker och jordbrukets kreditkassor med legala möjligheter till konkurrens på likartade villkor inom hela verksamhetsområdet. Kreditkassorna medgavs i enlighet därmed rätt att använda ordet bank i samband med sin rörelse men inte i sin firma. Kreditkassorna har därefter utnyttjat sin rätt i bety­dande omfattning, varvid sammansättningen "Föreningsbanken-Jord-bmkskassan" lanserats i verksamheten. Jordbrukskasseförbundet har vidare erhållit registrering hos patentverket av två olika figurmärken, i


 


Prop. 1974:4                                                                       158

vilka benämningen "Föreningsbanken" ingår. Inspektionen vill inte mot­sätta sig att kreditkassa nu också får rätt att i sin firma använda ordet bank men anser att ytterligare ett steg bör tas. Jordbrukskasserörelsen bör sålunda även förpliktas att i firma använda ordet föreningsbank. Härigenom skulle vinnas att i firmasammanhang ordet bank förbehölls för bankaktiebolag, ordet sparbank för sparbanker och ordet förenings-bank för jordbmkets kreditkassor. En sådan ordning skulle skapa klara linjer från firmasynpunkt.

Jordbrukskasseförbundet har i anslutning till bankinspektionens ytt­rande uttryckt tUlfredsställelse med inspektionens förslag och påpekat att jordbrakets kreditkassor genom detta också i lagligt hänseende får den exklusiva rätt till ordet föreningsbank som de i praktiken redan torde ha erhållit genom den frekventa användningen av ordet i mark­nadsföringssammanhang.

6 Föredraganden

6.1 Allmämia synpunkter

Med firma avses den benämning under vilken en näringsidkare dri­ver sin verksamhet. Om denne är en juridisk person såsom aktiebolag,, handelsbolag eller ekonomisk förening utgör firman den juridiska per­sonens namn. En fysisk person kan begagna sitt eget namn som firma men har också möjlighet att använda en firma av annat innehåll.

Firmans användningsområde och funktion växlar mellan olika nä­ringsidkare. I somliga fall tjänar firman enbart som en benämning för näringsidkaren vid ingående av avtal, vid kontakter med myndigheter och i andra privata och offentliga sammanhang. Detta gäller ofta i frå­ga om sådana näringsidkare som bedriver en utpräglat lokal verksam­het inom detaljhandel, hantverk eller liknande och inte är beroende av reklam för att nå kontakt med sin kundkrets. Deras firmor har i all­mänhet en konventionell utformning och består av sådana element som personnanm, ortnamn och verksamhetsbeteckning. Andra näringsidkare däremot, särskUt sådana som bedriver en aktiv marknadsföring med bred inriktning, utnyttjar ofta firman som ett kännetecken i stU med vammär­ket. Särskilt gäUer detta om firman i och för sig har stark särprägel, t. ex. om den innehåUer ett fantasiord eller ett ovanligt personnamn. I. fall av denna typ blir firman bärare av en tiU näringsverksamheten knuten goodwill, för vilken innehavaren har anspråk på rättsligt skydd. Mot bakgrund härav har också utbildats regler om en ensamrätt till firma. Denna innebär att ingen annan än den som har rätt tUl firman, får använda denna eller en därmed förväxlingsbar firma.

Regler som skyddar mot förväxlingsbara firmor ligger inte bara i fir-


 


Prop. 1974:4                                                          159

mahavarnas eget utan också i allmänhetens intresse. För den krets till vilken en företagare vänder sig i sin verksamhet har firman betydelse därigenom att den identifierar företaget och sålunda tjänar till ledning i valet mellan olika företag och deras produkter. Firmans betydelse i detta hänseende har ökat starkt genom den utveckling som har ägt rum inom produktion och varadistribution. Detta gäller inte minst konsum­tionsvaramarknaden. Denna präglas av ett ständigt ökande vamutbud samtidigt som detaljhandelns möjligheter att ge personlig vägledning åt konsumentema mmskar. Som följd härav får sådana på en större krets inriktade marknadsföringsåtgärder som olika former av reklam stor be­tydelse. I denna typ av marknadsföring spelar kännetecken som varu­märke och firma en framträdande roll.

Det är från skilda synpunkter angeläget att vi har rättsregler om fir­ma som är väl anpassade till den moderna tidens krav. Vår nuvarande lagstiftning på området härrör i sina huvuddrag från slutet av 1800-talet. Viktiga delar av gällande rätt är inte kodifierade, och i många avseenden är rättsläget oklart. Även om rådande ordning inte är för­enad med några besvärande olägenheter är det uppenbart att en modern lagstiftning på området behövs.

Under det senaste decenniet har tiUkommit en serie nya lagar som reglerar de olika immaterialrättsliga ensamrättema. Är 1960 genomför­des lagstiftning om vammärken och kollektivmärken samt om upphovs­rätt tUl litterära och konstnärliga verk och om rätt tUl fotografisk bild. Sedermera har vi fått lagar om rätt tUl namn, om patent, mönster och växtförädlanätt. Den enda rättighet av hithörande typ som ännu inte har blivit föremål för ny lagstiftning är firmarätten.

I firmautredningens betänkande (SOU 1967: 35) Firmaskydd har lagts fram förslag till en ny firmalag, som upptar grandläggande bestämmel­ser om firma för alla slag av näringsidkare. Förslaget bygger i stor ut­sträckning på gällande rätt, men på åtskilliga punkter föreslås nyheter av både principiell och praktisk betydelse. Det har utformats i nära anslutning till varumärkeslagen.

Utredningens förslag har fått ett positivt mottagande vid remissbe­handlingen. Det har allmänt tillstyrkts i sina huvuddrag.

För egen del anser jag mot bakgrund av det nu anförda att ny lag­stiftning på firmarättens område bör genomföras på gmndval av utted­ningens förslag.

När det gäller att utforma lagreglerna får en awägnuig göras mel­lan olika intressen. Som jag redan tidigare har påpekat är det både från firmahavamas och från allmänhetens synpunkt angeläget att mot­verka förväxlingsbara firmor. Ett naturligt sätt att tUlgodose detta öns­kemål är att ge ensamrätten tUl firma vidsträckt omfattning. Emel­lertid bör också beaktas att det bl. a. av registreringstekniska skäl kan vara svårt att få kännedom om vUka firmor som existerar. Det kan där-


 


Prop. 1974:4                                                          160

för förekomma att näringsidkare i god tro tar i bruk och inarbetar en firma vUken senare visar sig vara förväxlingsbar med annans redan skyddade firma. Ensamrätten bör med hänsyn härtUl inte sträckas ut längre än vad som motiveras av ett verkligt skyddsbehov. Ensamrätten innebär i och för sig en begränsning av den fria konkurrensen och bör därför inte heUer ges sådan omfattning att den får skadliga verkningar i detta hänseende.

Frågan om ensamrättens konkurrensbegränsningseffekter diskutera­des vid tillkomsten av varumärkeslagen. Föredragande departements­chefen medgav att systemet med märkesvaror kunde leda tUl monopol-liknande situationer. Han slog emellertid också fast att ingripande med stöd av lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrens­begränsning inom näringslivet borde kunna ske i sådana fall då inneha­varen av en varumärkesrätt hade vidtagit en från konkurrensbegräns­ningssynpunkt skadlig åtgärd, även om denne därvid helt hade handlat inom ramen för det skydd som ensamrätten ger. Detsamma får anses gälla på firmarättens område. F. ö. torde risken för monopoltendenser vara mindre när det gäller firma än i fråga om varumärke.

Firmalagstiftningens uppgift bör inte enbart vara att reglera ensam­rätten till firma och lösa konflikter mellan olika anspråk på sådan rätt. En viktig aspekt som jag redan har berört är firmans uppgift att väg­leda allmänheten, konsumenterna. För att en firma skall rätt fylla denna uppgift krävs inte bara att den inte är förväxlingsbar utan också att den inte är vilseledande. Firmalagstiftningen bör därför vara utformad på sådant sätt att vilseledande firmor motverkas.

Som jag nämnt har utredningen utformat förslaget tUl firmalag i nära anslutning till varumärkeslagen. Några remissinstanser ger ut­tryck åt en viss tveksamhet rörande lämpligheten härav. De pekar på att firman har även andra funktioner än den känneteckensfunktion som är karakteristisk för varumärket. Detta är obestridhgen riktigt och måste givetvis beaktas vid utformningen av lagreglerna. Å ändra sidan är det av värde att reglerna om firma och varumärke stämmer överens sinsemellan. Det kan ofta vara svårt att i ett konkret fall avgöra om ett oregistrerat kännetecken syftar på själva verksamheten eller på de i denna tUlhandahållna varorna och tjänsterna. Sådana problem ställs inte på sin spets i den mån rättsverkningarna är desamma oavsett hur det förhåller sig i detta hänseende. Vidare kan det vara till fördel om praxis på det ena rättsområdet kan tjäna tiU ledning även inom det andra. Mot bakgrund av det nu anförda anser jag i likhet med utred­ningen att man vid utformningen av firmalagstiftningen bör sträva efter att anpassa den tiU varumärkeslagen, i den mån inte skiljaktigheter i sak anses påkallade.

F. n. regleras i samma lag frågor om handelsregister, firma och prokura. Regler om firma finns dessutom i speciallagar som avser sär-


 


Prop. 1974: 4                                                         161

skUda slag av näringsidkare. Utredningen föreslår att bestämmelserna i nämnda tre ämnen delas upp på tre skilda lagar. Firmalagen föreslås få karaktären av en allmän lagstiftning som blir direkt tUlämplig på aUa slag av firmasubjekt, vare sig de skall registreras i handelsregister eller inte. I lagen om handelsregister tas utöver registreringbestäm­melser upp bl. a. vissa specialföreskrifter om firma för sådana närings­idkare som skall införas i handelsregistret, medan motsvarande före­skrifter för andra typer av näringsidkare, t. ex. aktiebolag och ekono­miska föreningar, ges i de lagar som reglerar deras verksamhet. Den av utredningen förordade uppläggningen av lagstiftningen, som i all­mänhet har tUlstyrkts under remissbehandlingen, synes mig lämplig. Den gällande firmalagen var en av de första lagar som tillkom i nor­diskt samarbete. Även vid den nu aktuella översynen har — liksom vid översynen av andra delar av immaterialrätten — nordiskt samarbete ägt rum. Firmautredningen har samarbetat med motsvarande utred­ningar i Danmark, Finland och Norge, och under det fortsatta bered­ningsarbetet har överläggningar ägt rum meUan företrädare för resp. ministerier i de olika länderna. I stort sett har man härvid kommit fram tUl enhetliga lösningar. Vissa punkter, där skUjaktigheter av betydelse föreligger, kommer att redovisas i det följande.

6.2 Firmaregister och registreringsmyndigheter

Utformningen av en ny firmalagstiftning påverkas med nödvändighet av vUket registteringssystem man har att arbeta med. Jag vill därför redan nu ta upp frågan om firmaregister och registteringsmyndigheter.

Enligt gällande rätt omhänderhas firmaregistrering av ett stort antal centrala, regionala och lokala myndigheter. Utan jämförelse störst av de centrala registren är aktiebolagsregistret, som förs av patentverket, men vid sidan därav finns flera andra centrala register, t. ex. bank­registret, sparbanksregistret och registret för jordbmkskasserörelsen, vUka förs av bankinspektionen, samt försäkringsregistret, som förs av försäkringsinspektionen. Registren för ekonomiska föreningar är regio­nala och förs av länsstyrelserna, var och en för sitt län. Handelsregist­ren förs kommunvis antingen av länsstyrelsen eller lokalt av särskild registerförare, som Kungl. Maj:t har förordnat för viss stad. Sådant förordnande har tidigare meddelats för ett femtiotal städer men kvar­står efter de senaste årens kommunsammanslagningar bara på drygt tjugotalet orter.

Utredningen föreslår inte annan ändring i gällande ordning än att handelsregistren skall föras länsvis och de särskUda handelsregistren i vissa kommuner därvid flyttas över tUl länsstyrelserna. Dessutom skall Kungl. Maj:t kunna förordna, att handelsregister och föreningsregister skall föras gemensamt för två eller flera län. Utredningen förordar

11   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974:4                                                          162

också att förberedande åtgärder vidtas för att upprätta en förteckning för hela riket över registrerade firmor.

Den nuvarande splittringen av firmaregistreringen har klara nack­delar från firmarättslig synpunkt. Sålunda kan inte alla tidigare re­gistrerade firmor beaktas vid förhandsgranskningen av en ny firma vilket medför risk för att kolhderande firmor registreras. Vidare får vissa registers regionala karaktär tUl följd att firmaskyddet inte alltid kan ges den geografiska omfattning som skulle vara önskvärd. Även om nackdelarna med den nuvarande ordningen inte bör överdrivas är det klart att en samordning av registren och en koncentration till ett mindre antal myndigheter skulle vara av värde från firmarättslig synpunkt.

Utom firmaregistreringen finns också annan registrering som berör företagare, t. ex. hos statistiska centralbyrån samt hos and­ra myndigheter i samband med administration av inkomstskatt, indi­rekta skatter och socialförsäkringsavgifter. Det måste antas att det på längre sikt blir nödvändigt att samordna företagsregistreringen i landet. En sådan samordning fömtsätter sannolikt att ADB kommer till an­vändning samt att en enhetlig identitetsnumrering av juridiska personer införs. De problem som är förknippade härmed ingår som delfrågor i de stora projekt som rör samordningen av statliga ADB-baserade in­formationssystem.

Även firmaregistreringen förefaller på sikt kunna effektiveras och rationaliseras med hjälp av ADB. En sådan reform bör exempelvis kunna göra det möjligt att vidga firmas geografiska skyddsområde och att förfina likhetsgranskningen vid prövningen av ansökningar om re­gistrering av firma. Uppenbart är emellertid att en omläggning medför inte obetydliga problem av teknisk och organisatorisk art. I dag saknas tillräckligt underlag för en bedömning av hur dessa problem bör lösas. Det är vidare inte troligt att en isolerad reform innefattande övergång tUl ADB i fråga om firmaregistreringen kan medföra så stora vinster i olika hänseenden att de skulle motivera de otvivelaktigt betydande kostnader en sådan reform skulle innebära. Däremot bör det finnas goda möjligheter att i någon form integrera firmaregistreringen med annan statlig ADB-registrering av baskaraktär som kan antas komma till stånd i en framtid.

Vad jag nu har anfört leder till den slutsatsen att någon mera genom­gripande reform av firmaregistreringen inte bör genomföras nu. Änd­ringarna i registreringsbestämmelserna bör i huvudsak begränsas till vad som behövs från firmaskyddssynpunkt. Det är därvid av vikt att inte nu göra några ändringar som hindrar eller försvårar en framtida rationalisering av registreringen av företag och juridiska personer eller som medför arbete vilket måste göras om vid en sådan rationalisering, såvida inte ändringarna trots detta är motiverade med hänsyn till det utbyte de ger under mellantiden.


 


Prop. 1974:4                                                          163

Det nu sagda får betydelse när det gäller frågor om utökad cen­tral firmaregistrering. Sådana frågor har tagits upp från flera håll under remissbehandlingen. I dagens läge är det framför allt föreningsregistren som skulle kunna tänkas bli överflyttade frän läns­styrelsema tUl central myndighet. Närmast kunde patentverket komma i fråga. Önskemål i den riktningen har framförts av ett par remiss­instanser. Från firmaskyddssynpunkt skulle en sådan ändring otvivel­aktigt vara av visst värde. Den skulle vidare vara till fördel inte minst för alla de föreningar som tUlhör riksorganisationer och biträds av dessa vid utformningen av stadgar etc. Den av utredningen som skäl mot central registrering åberopade synpunkten, att det är av värde för de mindre föreningarna att kunna ha kontakt med myndigheterna på det personliga planet, synes mig däremot inte väga särskilt tungt med hänsyn till nutidens kommunikationsmöjligheter. Trots att sålunda flera skäl talar för en övergång till central registrering av ekonomiska för­eningar anser jag det inte lämpligt att nu vidta en så genomgripande och kostsam åtgärd. Det huvudsakliga motivet härför är att företags-och firmaregistteringen i framtiden kan antas bli föremål för en mera omfattande rationalisering, vars närmare innebörd det ännu inte är möjligt att förutse. Mot bakgmnd av vad jag nu har sagt om förenings­registren är det uppenbart att någon omläggning av handelsregistren tUl ett register för hela landet inte kan komma i fråga f. n.

Ett annat uppslag som har förts fram vid remissbehandlingen är att det skapas möjlighet till frivUlig centralregistrermg för näringsidkare som anser sig ha behov av ett mer vidsträckt skydd än de annars skulle få. En sådan ordning skulle emellertid innebära en ytterligare splittring av det manuella registreringssystemet och försvåra en framtida större reform. Jag kan därför inte tUlstyrka detta förslag.

Vad beträffar frågan om centraliserad firmaregistrering kan ytterli­gare påpekas följande. Det är inte säkert att en sådan reform bör ge­nomföras på det sättet att all registrering sker hos en och samma myn­dighet. Man kan också tänka sig en ordning där vissa register i princip förblir regionala men samlas i en gemensam dator, med vilken varje registreringsmyndighet kan kommunicera för registerföring och erhål­lande av information. Även med ett sådant system skulle man kunna undanröja de olägenheter som är förenade med den nuvarande upp­delningen på olika register.

Utredningens förslag att handelsregistren fullständigt sammanförs till länsstyrelserna — dvs. att de särskil­da handelsregister som enligt Kungl. Maj:ts förordnande förs i vissa kommuner flyttas över tiU länsstyrelserna och att handelsregistren i fortsättningen förs för hela länet gemensamt och inte som nu kommun­vis — har i aUmänhet tillstyrkts vid remissbehandlingen. Några han­delsregisterförare har dock motsatt sig förslaget och framhållit att det


 


Prop. 1974:4                                                          164

för näringsidkare och allmänhet är av stort värde att registreringen kan ske hos myndighet på platsen. Dessa synpunkter kan emellertid inte tUlmätas särskilt stor betydelse, när det är fråga om överflyttning till en myndighet i länets residensstad. Även om överflyttningen och sam­manförandet av handelsregistren tUl länsvis förda register kommer att medföra ett visst merarbete för länsstyrelsema, synes mig de rationali­seringsvinster som kan göras genom en sådan åtgärd redan på kort sikt vara betydande. Vidare får de av utredningen föreslagna firmaskydds-reglerna anses fömtsätta registreringsområden som inte är mindre än länet. Jag förordar därför att utredningens förslag på denna punkt genomförs.

Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t skall kunna förordna att han­delsregister och föreningsregister skall föras gemensamt för två eller flera län. Jag anser inte att — som en remissinstans befarar — några olägenheter behöver följa av att en sådan möjlighet införs. Åtminstone i avvaktan på resultatet av det utredningsarbete rörande bl. a. frågan om lämpliga geografiska ar­betsområden för den decentraliserade statiiga förvaltningen som bedrivs av länsberedningen (C 1970: 28) synes det lämpligt att Kungl. Maj:t har en sådan befogenhet som uttedningen föreslår. F. n. torde den dock inte behöva tas i anspråk. Jag vUl erinra om att sedan utredningen lade fram sitt förslag överståthållarämbetet i Stockholm och länsstyrelsen i Stock­holms län har slagits samman.

Beträffande de nuvarande handelsregistten vUl jag ytterligare nämna följande. Registten innehåller f. n. en stor mängd inaktuella uppgifter. En mycket stor del av de registterade firmoma hänför sig tUl rörelser som sedan länge har upphört. En översyn av registren och utrensning av felaktiga och föråldrade uppgifter är därför i hög grad påkaUad. Åt­gärder av detta slag behövs också som ett led i förberedelserna för en eventuell framtida ADB-reform. Förberedelser för en genomgång av registren har ägt rum, och för att underlätta utrensningen av inaktuella registreringar genomfördes år 1972 en ändring i den gällande firma­lagen, varigenom det blev möjligt för registteruigsmyndigheten att på eget hiitiativ avföra firma som inte längre används ur registret (prop. 1972: 88, SFS 1972: 223).

Utredningen anser att förberedande åtgärder bör vidtas för att upp­rätta en förteckning för hela riket över registrerade fir­mor. Detta förslag tillstyrks av ett par remissinstanser, men både stats­kontoret, statistiska centralbyrån och patentverket anser att något så­dant register inte bör upprättas f. n. De anför som skäl olika synpunkter beträffande den framtida företags- eller firmaregistreringen i landet.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma om förteck­ningar av den typ det här är fråga om skall finnas. I lag bör därför inte ges några föreskrifter i ämnet. För min del anser jag det mindre väl-


 


Prop. 1974:4                                                          165

betänkt att i avvaktan på en centraUsering av firmaregistreringen — som säkerligen måste komma i en eller annan form — samla uppgifter och håUa dem aktuella i ett konventionellt fört register. Det är inte troligt att ett så omfattande material skulle kunna utnyttjas praktiskt vid fir­magranskningen utan någon form av ADB. Det kan redan av ekono­miska hänsyn inte komma i fråga att upprätta ett provisoriskt system för det ändamålet. Enligt min mening torde därför frågan om upprättande av ett hjälpregister av nu berörd typ lämpligen böra anstå t. v. Den sam-iing av anmälningar tUl firmaregistren som patentverket nu ger ut må­nadsvis fyller inte en praktisk funktion som står i rimlig proportion tUl det arbete och de kostnader som är förenade med den. Chefen för han­delsdepartementet kommer senare idag att anmäla ett förslag om att de lagregler, som föreskriver att denna samling skall finnas, upphävs från den 1 juli 1973 och att samlingen sålunda slopas.

Med det av mig förordade registreringssystemet kommer man t. v. inte att få överblick över samtliga i landet registrerade firmor. Från praktisk synpunkt mest betydelsefullt är i det hänseendet, att läns­styrelserna inte annat än undantagsvis kommer att känna tUl vUka fir­mor som finns i aktiebolagsregisttet och att patentverket inte kommer att veta vUka firmor som finns i handels- och föreningsregistren. Inte heUer kommer länsstyrelse att ha tiUgång till uppgifter ur handels- och föreningsregister i andra län. Detta mnebär i praktiken att de av ut­redningen föreslagna principema för firmaskydd genom registrering inte kan realiseras fullt ut. Registteringsgranskningen måste nämligen bli ganska begränsad till sin omfattning, vUket i sin tur leder tiU att koUiderande firmaregistteringar inte helt kan undvikas. Uppkommande kollisionsfrågor får i efterhand lösas av domstolama. Detta överensstäm­mer med gäUande system, och erfarenheten ger inte vid handen att det har medfört några större olägenheter. Som framgår av vad jag fömt har anfört kommer frågan i ett nytt läge, om i en framtid firmaregistreringen centtaliseras.

Den föreslagna lagstiftningen torde inte göra det nödvändigt att bygga ut registreringsmyndigheternas organisation, bortsett från mindre förstärkningar vid vissa länsstyrelser.

6.3 Finnaskyddets föremål

Med firma avses enligt utredningens förslag det namn under vilket näringsidkare driver sm verksamhet och som han tecknar vid därvid förekommande underskrifter. Mot denna definition av firmabe­greppet har jag i och för sig inte något att erinra. Under remiss-behandluigen har användningen av ordet "firma" kritiserats under hän­visning tiU att lekmän säUan känner tiU den rättsliga umebörden av denna term. Jag är medveten om att furma i det allmänna språkbmket


 


Prop. 1974:4                                                          166

ofta används som synonymt med företag. Jag är dock inte beredd att nu förorda någon ändring av terminologin, som har mångårig hävd i alla de nordiska ländema och inte torde medföra någon risk för miss­förstånd vid tillämpning av lagtexten.

Utredningens förslag innebär i förhållande tUl gällande rätt den ut­vidgningen att näringsidkare skall kunna ha firma oberoende av registreringsplikt. Även det nanm under vUket en inte bok­föringsskyldig enskild närmgsidkare driver sin rörelse skall alltså anses som firma. I sak har ändringen inte någon stöne betydelse, eftersom sådant namn i rättspraxis redan har fått ett med firmarätt likvärdigt skydd enligt gmndema för 9 § första stycket lagen mot Ulojal konkur­rens (NJA 1956 s. 664). HärtiU kommer att det i viss utsttäckning torde ha förekommit att näringsidkare blivit registrerade i handelsregister, trots att restreringsplikt saknats och därmed inte heller rätt till re­gistrering förelegat. Den föreslagna utvidgningen av firmabegreppet har tillstyrkts av de remissinstanser som har ytttat sig i frågan och även jag biträder uttedningens förslag i detta hänseende.

Firma kan enligt uttedningens förslag innehas endast av närings­idkare, dvs. den som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Denna avgränsning synes mig lämplig. Jag vUl alltså inte biträda det vid remissbehandlingen framförda förslaget att firmaJagen skall omfatta också namn på ideell förening och stiftelse, även om namnet inte används i näringsverksamhet.

När utredningen betecknar firma som näringsidkares namn och använder den sammanfattande benämningen "kännetecken" på vad som skyddas enligt den föreslagna lagen inlägger den däri att det skaU vara fråga om något som har förmåga att individualisera, att särskilja näringsidkarens verksamhet från andras. Detta krav på sär­skUjningsförmåga, distinktivitet, är ett viktigt element i firmabegreppet. Frågan om firmas särskUjningsförmåga ställs i allmänhet på sin spets i samband med ansökan om registrering. Utredningens förslag upptar också särskUda regler om särskUjiungsförmåga som fömtsättning för registtering. Jag återkommer till frågan om den närmare innebörden härav i anslutning tUl de föreslagna registreringsbestämmelsema.

Enligt gällande rätt skall aUtid släktnamn ingå i firma för enskUd näringsidkare och handelsbolag. Utredningen föreslår att denna regel slopas. Som skäl härför anförs i huvudsak att personfirmor är otympliga och ofta har ringa särskUjningsförmåga samt att det i prak­tiken är vanligt att firma som innehåUer en beteckning vid sidan av per­sonnamnet används med uteslutande av detta. Vidare påpekas att person­namnet inte ger någon tUlförlitiig upplysning om vem som är inneha­vare av firman eftersom denna kan ha övergått till ny innehavare. Ut-rednmgsförslaget har inte mött några erinringar under remissbehand­lingen. Även jag bittäder förslaget. Detta iimebär att det inte längre i


 


Prop. 1974: 4                                                         167

något faU skaU föreligga skyldighet att ta in släktnamn i firma. Liksom hittills skall emellertid sådant namn kunna ingå i firma och åtnjuta fir­marättsligt skydd. Förslaget innehåller särskUda regler om släktnanm som föremål för firmaskydd. Jag återkommer längre fram tUl den när­mare innebörden av dessa regler.

Uttedningens förslag iimebär att i princip inte mer än en firma skall få användas för samma rörelse. Detta får olika konsekvenser för å ena sidan enskUda näringsidkare och å andra sidan aktiebolag och andra ju­ridiska personer som driver näring. En enskild näringsidkare kan i prin­cip driva flera rörelser och för varje rörelse använda en särsldld firma. När det gäller flertalet juridiska personer sammanfaller emellertid fir­man med den juridiska personens namn, och härav följer att denne inte kan uppträda under olika firmor vid bedrivandet av olika slags verk­samhet. Med hänsyn tUl att det kan föreligga ett visst behov för juri­diska personer att använda särsldld firma för någon del av verksam­heten föreslår uttedningen speciella regler om s. k. bifirma. Härmed avses i förslaget särsldlt namn under vUket aktiebolag eUer ekonomisk förening driver del av verksamheten. För sådan bifirma skaU lagens reg­ler om firma gäUa.

Remissinstansema har aUmänt accepterat att regler om bifirma införs i lagen. Förslaget att endast aktiebolag och ekonomisk förening skall få ha bifirma kritiseras emellertid från flera håll. Bl. a. påpekas att banker, sparbanker, jordbmkskassor och försäkringsbolag kan behöva en möj­lighet att använda bifirma för del av verksamheten, t. ex. efter en fusion, eUer för att beteckna en fristående rörelsegren. Även mot förslaget att bi­firma får avse endast del av verksamheten har kritik riktats under hänvis­ning bl. a. tUl att någon motsvarande begränsning inte finns i det danska kommittéförslaget. Från näringslivshåll har sålunda förordats att bifirma skaU kunna avse ett företags hela verksamhet. Härvid har bl. a. pekats på att näringsidkaren kan behöva skydd för en beteckning som skall an­vändas utomlands och som inte utgör en ren översätming av den svens­ka firman. Vidare har framhållits att den regel som utredningen före­slår skapar svårigheter när det gäller att avgöra hur stor del av verk­samheten som bifirman skall få hänföra sig till.

De föreslagna reglema om bifirma innebär ett avsteg från principen om firmas enhet. I likhet med utredningen anser jag att denna princip är värd stort beaktande. Inte minst med tanke på den uppgift firman kan fyUa som väglednmg för allmänheten vid val mellan olika varor och tjänster bör riktmärket vara att ett företag identifieras med ett enda namn. Undantag från denna huvudregel bör inte medges annat än då särskUda skäl föreligger. Jag har emellertid blivit övertygad om att fumalagen bör ge viss möjhghet tUl skydd för bifirma.

Vad gäller frågan om vUka närmgsidkare som skall få använda bifirma framgår av remissyttrandena att behov av en sådan möjlighet


 


Prop. 1974:4                                                          168

kan förehgga inte bara hos aktiebolag och ekonomiska föreningar utan också hos andra juridiska personer. Kretsen av fumasubjekt som får registtera bifirma bör därför vidgas att omfatta aUa slag av juri­diska personer som idkar näring. Bettäffande enskilda näringsidkare är behovet inte lika framttädande, eftersom dessa kan driva flera rörelser under skilda firmor. Även för dem kan det emeUertid stundom te sig praktiskt att använda bifirma. Jag har därför stannat för att rätten att registrera bifirma bör vara densamma för alla firmahavare.

De situationer då behov av bifirma enligt utredningen kan föreligga kännetecknas av att företagaren har ett speciellt inttesse av att driva viss verksamhet under särskild beteckning. Det kan t. ex. vara fråga om en i förhållande till verksamheten i övrigt fristående rörelse eller om en verksamhet som tidigare har drivits av en näringsidkare och vunnit viss goodwUl men nu har övertagits av en annan näringsidkare. Jag instämmer med uttedningen i att det bör finnas möjlighet att registtera bifhrma i sådana fall. Däremot är jag inte beredd att gå så långt som till att allmänt acceptera att näringsidkare registrerar flera benäm­ningar för sin verksamhet i dess helhet. Detta skulle innebära att fältet lämnades öppet för ett firmabruk som kan verka förviUande, och reg­lema skulle kunna utnyttjas för rent otillbörliga förfaranden. Jag in­stämmer därför med utredningen i att bifirma bör få avse endast del av företagets verksamhet. Jag är visserligen medveten om att — som också påpekats under remissbehandlingen — det uite är möjligt att närmare ange hur stor del av verksamheten bifirma högst får hänföra sig tUl för att kurma registreras. Några nämnvärda praktiska olägen­heter torde dock inte föranledas härav.

En speciell situation,,som har berörts vid remissbehandlingen, är att en näringsidkare önskar begagna en särskild firma vid sina kontakter med utländska marknader. Utredningsförslaget medger att firma registreras i översättning men enligt remisskritiken tillgodoser inte denna regel behovet, eftersom det av olika skäl ofta inte är möjligt att an­vända en direkt översättning av firman tUl ett främmande språk. Jag har viss förståelse för denna synpunkt och anser därför att det finns skäl att vid registrering av firma i översättning godta även ganska fria översättningar. Däremot synes det mig mot bakgmnd av vad jag nyss har anfört inte böra komma i fråga att acceptera att en och samma verksamhet bedrivs under firmor på olika språk som betydelsemässigt helt avviker frän varandra.

Vad jag nu har sagt innebär inte att det skulle vara omöjligt att vin­na skydd för en beteckning vid sidan av firman som avser verksamheten i dess helhet utan bara att sådant skydd inte skall kunna vinnas genom registrering. Däremot bör beteckningar av detta slag kunna vinna skydd genom inarbetning enligt reglerna för sekundära kännetecken, tUl vUka jag strax återkommer. När det gäller en firma som används av ett


 


Prop. 1974:4                                                          169

svenskt företag i utiandet, utan att den utgör någon direkt översättning av den firma som används här, följer vidare ett visst skydd av den av utredningen föreslagna regeln att firma inte får registreras, om den är förväxUngsbar med kännetecken som används av annan och ansök­ningen har gjorts med vetskap härom.

Som framgår av vad jag redan har anfört sammanhänger frågan om bifirma nära med frågan om skydd för sekundära känne­tecken. Utredningen föreslår att näringsidkare genom inarbetning skall kunna förvärva ensamrätt även till annat för näringsverksamheten använt kännetecken än firma och bifirma. Hit hör dels beteckningar som nära ansluter tUl firman, såsom firmaförkortningar och s. k. firma-dominanter, dvs. dominerande led i firman, dels från firman fristående beteckningar på företag eUer del därav, t. ex. biografnamn, dels ock kännetecken av utstyrselliknande slag eller av akustisk art samt slagord. De kännetecken det här gäller står mycket nära vamkännetecken. Skill­naden är att de föna avser en näringsidkares verksamhet som sådan eller del av den, medan varukännetecken avser tUlhandahållna Varor eller tjänster.

Det synes mig inte kunna råda någon tvekan om att den som har fått en firma registrerad också bör kurma genom inarbetning vinna firma­skydd för sådana tUl firman anknytande beteckningar som förkort­ningar och firmadominanter i den mån dessa inte är skyddade redan på gmnd av skyddet för firman i dess helhet. Även för de andra slag av kännetecken som utredningen berör bör skydd kunna vinnas på mot­svarande sätt. Sådana kännetecken har f. n. visst skydd enligt 9 § lagen mot illojal konkurrens under föratsättning att de är inarbetade. Denna lagbestämmelse bör upphävas och ersättas av regler i den nya firmala­gen, och det finns inte någon anledning att i det sammanhanget be­gränsa kretsen av skyddade kännetecken. Med hänsyn till svårigheten att i det konkreta fallet avgöra om ett kännetecken avser verksamhe­ten som sådan eller de där tillhandahåUna varoma och tjänsterna talar dessutom starka praktiska hänsyn för att reglema om sekundära känne­tecken i firmalagen anpassas tUl vammärkeslagens regler om vamkän­netecken. Detta leder bl. a. till att bestämmelsema bör omfatta även käimetecken av utstyrselliknande art. Någon risk för att de föreslagna reglema skuUe medföra från konkunenssynpunkt betänkliga konse­kvenser synes mig inte föreligga, om man ställer upp stränga krav för att ett kännetecken skaU anses inarbetat. Med en sådan tUlämpning kommer skyddet i praktiken endast att omfatta kännetecken som är klart särpräglade. Självfallet kan ett firmaskydd för kännetecken av utstyrseUiknande art — i hkhet med vad som gäUer i fråga om vara-märkesskyddet — inte omfatta funktioneUa och tekniska bestånds­delar.

Mot bakgrund av det nu anförda biträder jag utrednuigens förslag


 


Prop. 1974: 4                                                         170

beträffande sekundära kännetecken. Regler härom bör tas upp i firma­lagen. Firma och andra kännetecken för näringsverksamhet synes mig kunna sammanfattande kaUas för "näringskännetecken".

Utredningens förslag ger inte skydd mot att någon obehörigen an­vänder annans varumärke som namn på sitt företag. Utredningen har inte ansett något praktiskt behov föreligga av ett sådant förbud, eftersom det är svårt att tänka sig en situation där inte märket också skuUe anses begagnat som vamkännetecken, i vilket faU vammärkes­lagens regler blir tiUämpliga. Däremot innebär utredningsförslaget att firma inte får registteras om den är förväxlingsbar med annans varu­märke, som har registrerats efter tidigare ansökan, eller med annans vamkännetecken, som eljest åtnjuter skydd då ansökan om registrering av firman görs.

Utredningsförslaget har kritiserats under remissbehandlingen och det har gjorts gällande att det kan finnas faU då ett ordmärke kommer till användning enbart som firma. Med hänsyn härtill anser jag att vara­märke bör skyddas inte bara genom en registreringsregel utan genom en materiellrättslig regel som förbjuder användning av näringskäime­tecken som är förväxlingsbart med annans skyddade varamärke.

6.4 Vilseledande firma

Gällande lag innehåller vissa föreskrifter som kan sägas ge uttryck åt principen att firma till sitt innehåll skall överensstämma med san­ningen. Någon aUmän bestämmelse av denna innebörd finns däremot inte f. n. Utredningen föreslår att sanningsprincipen uttryckligen lagfästs i firmalagen på motsvarande sätt som i varumärkeslagen, dvs. genom reg­ler som dels förbjuder registtering av vilseledande firma, dels ger dom­stol möjlighet att förbjuda användning av sådan firma. Uttedningens förslag på denna punkt har i huvudsak lämnats utan erinran under re-missbehandlhigen.

För egen del tUlmäter jag den angivna sanningsprincipen stor vikt. Som utredningen framhåller har denna princip väsenthgt större praktisk betydelse i firmarätten än i varamärkesrätten. Detta sammanhänger med att firman ofta innehåller upplysningar om näringsidkaren och den verksamhet han bedriver. Oriktiga eller missvisande sådana uppgifter kan vUseleda konsumenterna och skada andra företagare i branschen. Som exempel kan nämnas firmor som oriktigt ger sken av att företaga­ren besitter särskUda kvalifikationer eller av att företaget har en viss officieU ställning eUer anknytning tiU ett stathgt företag, en betydelsefuU organisation eUer liknande. Sådana firmor skulle kunna utnyttjas i rent bedrägligt syfte, och det kan inte råda någon tvekan om vikten av att vilseledande firmor motverkas. I första hand bör detta ske genom ett förbud mot registtering av vUseledande firma.


 


Prop. 1974: 4                                                                      171

Från vissa remissinstansers sida har anförts, att det kan vara svårt att i registteringsärendet bedöma om en firma är vUseledande. Förslag har därför framförts att registteringsförbudet endast skulle gäUa firmor som "uppenbarligen" är ägnade att vUseleda allmänheten. Detta överens­stämmer med vad som gäller enligt varumärkeslagen. Jag vill ttots detta inte ansluta mig tUl förslaget utan anser mig med hänsyn till vikten av att sarmingsprincipen upprätthålls med kraft inom firmarätten böra förorda den av utredningen föreslagna lydelsen. Jag är visserligen med­veten om att registteringsmyndighetens möjligheter att beakta ett förbud mot registrering av vUseledande firma är begränsade. Motsvarande gäller flera andra föreslagna registteringshinder. Ett förbud mot registering har emellertid ändå sitt värde, eftersom det kan åberopas inte bara vid re-gistteringstillfället utan också senare, som grand för talan om hävande av registrering.

Ett förbud mot registrering kan i och för sig inte förhindra använd­ning av vUseledande firma. Det bör därför, som utredningen föreslår, kompletteras med en regel som gör det möjligt att ingripa mot använd­ning av sådan firma. Jag återkommer längre fram till frågan om den närmare utformningen av en sådan regel.

I detta sammanhang kan det vara skäl att med några ord beröra för­hållandet meUan de förordade furmarättshga reglerna och bestämmel­serna i lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring. Enligt 1 § denna lag kan marknadsdomstolen, om näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst företar reklamåtgärd eUer annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otUlbörlig mot konsu­menter eUer näringsidkare, meddela honom förbud att fortsätta därmed eller att företa annan liknande handling. Vid tillkomsten av marknads­föringslagen diskuterades förhåUandet meUan denna lag och vammär­keslagen med avseende på frågor om vUseledande vamkännetecken (prop. 1970: 57 s. 89). Föredragande departementschefen ansåg att man varken kunde undanta sådana frågor från tUlämpningsområdet för mark­nadsföringslagen eller ur varumärkeslagen utmönstra reglerna om vUse­ledande kännetecken. Användning vid marknadsföring av ett vUseledan­de vara kännetecken kan alltså beivras med stöd av båda lagarna. Mot­svarande får anses bli fallet med vilseledande firma, eftersom också fir­ma och annat näringskännetecken kan användas som medel vid mark­nadsföring.

6.5 Förvärv av firmarätt

Enligt gäUande rätt förvärvas firmarätt i princip genom att fuman tas i bruk. Utrednuigen föreslår att denna regel överges och att firmaskydd skall vinnas först genom registrering eller inar­betning  av firman. Detta överensstämmeir med vad som gäUer be-


 


Prop. 1974:4                                                          172

träffande varamärken. Förslaget motiveras bl. a. med rättssäkerhets­synpunkter. Om firmarätt uppstår genom ibruktagande följer härav att sådan rätt kan föreligga utan att vara känd annat än för en mycket begränsad krets. Detta kan leda tUl oavsiktliga firmaintrång och få tUl följd att sedermera en välrenommerad firma får vika för en relativt okänd firma som hade tagits i bruk tidigare.

Även om utredningsförslaget är av stor principiell betydelse torde det i praktiken inte iimebära någon större förändring i förhållande till gällande ordning, eftersom de flesta näringsidkare redan nu är skyldiga att registrera sina firmor. I fråga om utländsk firma är dock situationen i viss mån en annan. Sådan firma har f. n. ett vidsträckt skydd utan registrering. Det krävs inte mera än att den utländske före­tagaren har vidtagit åtgärder for att utsträcka sin verksamhet hit. Med utredningens förslag blir det nödvändigt för den utiändske företagaren att antingen registtera eller inarbeta sin firma här. För att kunna få firman registrerad här måste den utländske företagaren bilda ett svenskt dotterföretag eller inrätta en fUial i Sverige. Inarbetning kan visserligen tänkas komma tUl stånd redan innan verksamhet har startats här, men detta torde knappast vara möjligt för andra firmor än sådana som är mycket välkända.

Den kritik som har riktats mot utredningens förslag, bl. a. av före­trädare för näringslivet, har framför allt gällt konsekvenserna i fråga om skyddet för utiändsk firma. Det har ifrågasatts om förslaget är för­enligt med art. 8 i Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd eller med den i art. 2 uttryckta principen om s. k. nationell behandling av dem som tiUhör andra konventionsstater. Härvid åbe­ropas att utländska företagare som regel inte kan få firma registrerad här. Även frånsett vårt lands konventionsförpliktelser kritiseras försla­get därför att det innebär en försämring av firmaskyddet för utländsk näringsidkare. Med hänsyn till strävandena att skapa större internatio­nella marknader anses det önskvärt att utländska företagares verksamhet inte i onödan försvåras. Vidare framhålls att svenska näringsidkare har samma intressen utomlands som utländska näringsidkare här i landet.

I art. 8 i Pariskonventionen föreskrivs att firma skall åtnjuta skydd i samtiiga unionsländer utan vUlkor av anmälan eller registrering. Denna bestämmelse lämnar utrymme för olika tolkningar och tUlämpas också olika i skUda länder. Det torde enligt min mening knappast kunna göras gällande att det skulle strida mot art. 8 att Icräva inarbetning som vUlkor för att oregistrerad firma skall få skydd. Vad gäller principen om nationell behandling föreskrivs i art. 2 att den som tillhör ett unions­land skaU i samtliga övriga unionsländer åtnjuta de förmåner i fråga om skyddet av den industriella äganderätten som de särskilda lagstift­ningarna tUlerkänner eller framdeles kommer att tUlerkänna landets egna medborgare. Som jag nyss antydde är det i och för sig möjligt för


 


Prop. 1974:4                                                          173

en utiändsk företagare som idkar närmg här eller avser att göra detta att få sin firma registrerad, antingen som firma för ett dotterbolag el­ler i fihalregistret. Utländsk näringsidkare som inte skyddar sin firma genom registrering kan vinna firmaskydd på samma sätt som en svensk näringsidkare vUken använder en oregistrerad firma, dvs. genom inar­betning. Dessa regler får enligt min mening anses tUlgodose konven­tionens föreskrift om nationell behandling.

Jag finner sålunda att vi inte är hindrade av konventionsförpliktelser att genomföra firmautredningens förslag på denna punkt. De under remissbehandlmgen uttalade farhågorna för att tveksamhet beträffande lagens förenlighet med Pariskonventionen skulle leda tUl en uppluck­ring av kravet på inarbetning i fråga om utländska firmor synes mig inte befogade. Det skuUe visserligen kunna ifrågasättas om man i en tid som vår, då de intemationeUa förbindelserna växer sig allt starkare, bör införa regler som försämrar möjligheterna för utländsk firma att vinna skydd här i landet. De betänkligheter som från denna synpunkt kan anföras mot ett frångående av ibmktagandeprincipen synes mig dock inte kunna tUlmätas någon avgörande betydelse. Enligt min me­ning talar övervägande skäl för att ibruktagande inte bör grunda fhma-rätt i framtiden, och jag ansluter mig därför till utredningens förslag i denna fråga. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har man på finländskt och norskt håll intagit samma ståndpunkt, medan man från dansk sida har förklarat sig ämna hålla fast vid ibmktagandeprin­cipen.

Även enligt utredningens förslag föreligger ett visst skydd för firma som har tagits i bruk men ännu inte blivit registrerad eUer marbetad. Enligt förslaget skall nämligen en firma inte få registreras om den är förväxlingsbar med firma som vid tiden för ansökningen används av annan samt ansökningen har gjorts med vetskap härom och sökanden inte har använt sin firma innan den andra firman togs i brak. Eftersom också användning av firma utomlands bör kunna beaktas vid tUlämp­ningen torde denna regel kunna motverka firmaanvändning som ter sig stötande gentemot utländsk firmahavare. Den hindrar visserligen inte någon från att i ond tro ta i bruk en utländsk firma som ännu inte är registrerad eller inarbetad här, men användaren har inte rätt att få firman registrerad och kan inte heller hindra den utländske firma-havaren från att själv registrera firman om han driver rörelse här. Den föreslagna regeln synes mig lämplig, och jag förordar att den in­förs i lagen. Regeln torde också kunna bidra till att lösa vissa svårig­heter i fråga om expanderande firmor, tiU vilka jag återkommer i det följande vid behandlingen av reglerna om firmas geografiska skydds­område.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså i hkhet med utrednuigen att firma skall vinna skydd genom registrering eller inarbetnmg. I princip


 


Prop. 1974:4                                                          174

är dessa båda grunder för förvärv av firmarätt likvärdiga, men det lig­ger i sakens natur att registtering i praktiken är förmånligare, bl. a. från bevissynpunkt. Detta är i och för sig fördelaktigt, eftersom det från allmän synpunkt är av intresse att firmor faktiskt blir registrerade. Jag instämmer vidare i vad utredningen har anfört om innebörden av kravet på inarbetning. Som fömtsättning för att firma skall anses in­arbetad skall alltså gäUa att firman är allmänt känd bland dem till vUka verksamheten riktar sig. Denna lårets kan vara mer eUer mindre om­fattande, och det är inte något som hindrar att inarbetning begränsas till en viss del av landet, om företagets verksamhet endast avser denna del. Inarbetnuigen skall ske i Sverige, men det är inte nödvändigt att verksamheten också bedrivs här.

Sekundära kännetecken skall enligt utredningsförslaget inte kunna registreras. De skall alltså kunna vinna skydd endast genom inarbetning. Några remissinstanser har framfört krav på att vissa slag av sekundära kännetecken, nämhgen firmaförkortningar, firmadomi­nanter och koncernbetecknuigar, skall kunna skyddas genom registre­ring. Denna fråga har visst samband med frågan om bifirma, som egentligen utgör ett särbehandlat sekundärt kännetecken. Sådan firma skall liksom huvudfirman kunna registreras. Som jag fömt har anfört anser jag emellertid att principen om firmas enhet bör leda till att en näringsidkare inte skall få registrera bifurma för sin verksamhet i dess helhet. Av denna ståndpunkt följer att en näringsidkare inte heller bör kunna registrera en firmaförkortning eller firmadominant som beteck­ning för hela verksamheten. I fråga om koncembeteckningar tUlkom­mer att dessa inte avser enbart ett utan flera registrerade företag, vUket kan skapa förvirring. De nu nämnda kännetecknen kan vinna skydd genom inarbetning. Firmadominanten skyddas dessutom ofta som den väsentliga beståndsdelen i den registrerade firman. Detta bör vara fullt tillräckligt. Ytterligare kan påpekas att vissa kännetecken av här dis­kuterad art torde kunna vinna skydd genom registrering enligt varu­märkeslagen. Med hänsyn tUl det nu anförda ansluter jag mig till ut­redningens förslag i fråga om förvärv av ensamrätt till sekundära kännetecken.

I fråga om släktnamn som firma biträder jag utredningens förslag att sådant liksom f. n. skaU kunna skyddas utan registrering eller inarbetning under förutsättning att rätt tUl namnet föreligger en­ligt namnlagens regler. Till frågan om skyddets innehåll återkommer jag i det följande. Det av mig förordade firmaskyddet för v a r u m ä r-k e förutsätter givetvis att varumärket åtnjuter skydd enligt varumärkes­lagen.


 


Prop. 1974: 4                                                                      175

6.6 Finnaskyddets innehåll

Enligt utredningsförslaget innebär den ensamrätt tUl firma som lagen ger att annan inte får använda ett med firman förväxlingsbart kännetecken som firma. Motsvarande skydd gäller för bifirma och sekundära kännetecken. Mot dessa grundläggande regler om firma­skyddets innehåll har inte gjorts några invändnmgar i sak under remiss­behandlingen. Även jag biträder utredningsförslaget i denna del. Jag återkommer tUl frågan om innebörden av begreppet förväxlingsbarhet.

Den föreslagna skyddsregeln gäller även näringsidkares släkt­namn. Beträffande användning av släktnamn som firma innehåller förslaget emellertid särskilda regler. Den nuvarande ordningen, enligt vUken enskild näringsidkare och handelsbolag är skyldiga att ta in släktnamn i firma, slopas. I stället föreskrivs att var och en har rätt att använda sitt eget släktnamn som firma, om det inte är ägnat att fram­kalla förväxling med annans skyddade kännetecken. Inskränkningen innebär att det finns möjlighet att förbjuda innehavaren av ett visst släktnamn att använda detta som firma, om annan bärare av namnet redan har tagit det i bruk som firma. Uttrycket "ägnat att framkalla förväxling" har annan innebörd än "förväxlingsbart". Sålunda gäUer dels å ena sidan inte någon begränsning tUl viss bransch, dels å andra sidan att skyddet inte är lika omfattande som det rena förväxlingskrite­riet. För att vara ägnat att framkalla förväxling med annat kännetec­ken, måste en större sannolikhet föreligga att namnet ger en felaktig hänvisning i sin nya användning. Firmaskyddet för släktnamn innefat­tar enligt utredningens förslag också ett skydd för namnet som poten­tiell firma. Även om en näringsidkare inte använder sitt släktnamn som firma har han sålunda skydd mot att annan obehörigen använder nam­net som sådant kännetecken. Regeln har motsvarighet i varumärkes­lagen. De nu berörda reglerna har godtagits av remissinstanserna och även jag anser att de bör genomföras. Enligt vad jag tidigare har för­ordat bör näringsidkare också ha skydd mot att hans skyddade varu­märke obehörigen används av annan som näringskännetecken.

En fråga som vållar särskilda svårigheter är firmaskyddets geografiska omfattning. Problemet sammanhänger dels med svårigheten att anpassa skyddsområdet efter det faktiska behovet, dels med de komplikationer som följer av att vissa firmor finns i cen­trala register för hela landet, medan andra firmor finns i register som enhgt vad jag tidigare har förordat skall föras länsvis. Utredningen föreslår som huvudregel att rätt till registrerad firma skall gälla inom område för vilket firman har registrerats. Skyddet gäller dock inte om det visas att innehavaren inte kan lida skada eller åsamkas olägenhet genom att annan inom området använder förväxlingsbart kännetecken. En firma som används bara inom en del av registreringsområdet hind-


 


Prop. 1974: 4                                                         176

rar alltså inte i och för sig att annan näringsidkare tar en förväxlingsbar firma i bmk inom en annan del av området. Det fordras dock att han kan bevisa att innehavaren av den äldre firman inte kan lida skada eller olägenhet härigenom. Rätt till firma som gmndas på inarbetning skall enligt utredningens förslag gäUa inom område där inarbetningen består. Utredningsförslaget har i denna del utsatts för viss kritik under re­missbehandlingen. Härvid har gjorts gällande att. en regel som gör skyddsområdet för registrerad firma i princip beroende av företags­formen inte är tidsenlig. Vissa företag som drivs i sådan form att de skall registreras hos länsstyrelse anses ha uppenbart behov av skydd för hela landet, och en frivUlig central registrering för dessa företag ifrågasätts. Den föreslagna bevisregeln har kritiserats för att den ställer alltför stora krav på den som har bevisbördan med påföljd att den inte leder till en riktig anpassning av skyddsområdet tUl det faktiska be­hovet. Å andra sidan har också framhållits att det är viktigt att expan­derande företag får det firmaskydd de behöver. Riksåklagaren har yp­pat betänkligheter mot bevisbörderegeln när det gäller frågan om an­svar för firmaintrång.

Som framgår av det jag har anfört om firmaregister och registre­ringsmyndigheter är jag inte beredd att f. n. föreslå centralregistrering av furma i stöne omfattning än hittills. Detta innebär att jag inte heller ansluter mig till tanken på en frivillig sådan registrering. Jag räknar däremot med att utveckUngen så småningom skall leda fram till någon form av centraliserad firmaregistrering.

Av det nu anförda följer att frågan om förhållandet meUan re­gistreringsområde och firmas skyddsområde får bedömas med utgångs­punkt från att enskilda näringsidkare, handelsbolag och ekonomiska föreningar t. v. kommer att vara registrerade länsvis, medan aktie­bolag och vissa andra gmpper av företag är centralt registrerade och har hela landet som registreringsområde. En naturlig utgångspunkt synes mig vara att firmaskyddet skall gälla inom hela registreringsom­rådet. För den som har fått en firma registrerad måste detta framstå som en rimlig ordning, och det är firmor inom detta område som re­gistreringsmyndigheterna har möjlighet att beakta vid prövnhigen av frågor om registrering av nya firmor.

Med tanke på att registreringsområdet för somliga företagsformer regelmässigt kommer att vara regionalt begränsat kan ifrågasättas om inte firmaskyddet i vissa fall borde sträckas utanför registreringsom­rådet. En sådan ordning torde emeUertid i praktiken fömtsätta att det utvidgade skyddet bygger på ibmktagande. Detta förefaller inte lämp­ligt av samma skäl som talar för att ibmktagande inte bör godtas som primär grund för firmaskydd över huvud taget. Däremot bör det ges vissa möjligheter för regionalt registrerade företag att få registrering i mer än ett län. Utredningens förslag innebär att sådan möjlighet före-


 


Prop. 1974: 4                                                         177

ligger beträffande företag som registreras i handelsregister, dvs. i hu-■vudsak handelsbolag och enskilda näringsidkare. Detta synes mig lämp­ligt. För ekonomiska föreningar öppnas inte någon motsvarande möj­lighet. Detta kan måhända te sig mindre tillfredsställande. Eftersom registreringen i fråga om ekonomiska föreningar fyller flera olika funk­tioner och bl. a. är grundvalen för föreningens rättskapacitet skulle ett system med registrering i flera län emellertid bli ganska komplicerat. När frågan om centraliserad firmaregistrering får sin slutliga lösning kommer problemet att försvinna. Med hänsyn härtill och till att behovet av ett system med registrering i flera län inte torde vara mera fram­trädande än att en sådan lösning kan avvaktas, har jag inte heller på denna punkt funnit skäl att förorda någon annan ordning än kommittén anvisar. Jag vill alltså inte föreslå att registrerad firma skall kunna vinna skydd utanför registreringsområdet annat än om den är registrerad eller inarbetad där. Som jag har anfört i samband med behandlingen av frå­gan om skyddet för utländsk firma bör dock firma som har tagits i bruk ha visst skydd mot att annan i ond tro registrerar en förväxlingsbar firma.

Vad härefter gäller frågan huruvida firmaskyddet inom registrerings­området bör begränsas synes det i och för sig rimligt att utgå från att de firmasubjekt som har ett län som registreringsområde i regel också har behov av skydd inom hela länet, även om undantagen givetvis är många. Den av utredningen föreslagna regeln, som innebär en presum-tion för att skydd behövs inom hela registreringsområdet men öppnar möjlighet till motbevisning, synes väl avvägd för dessa fall. När det gäller aktiebolag kan det däremot ifrågasättas om det är riktigt att uppställa en så stark presumtion för att de behöver skydd inom hela landet. Det finns många aktiebolag som bara är lokalt verksamma och som inte har behov av mer än ett ganska begränsat geografiskt skydds­område. Den stränga bevisregeln i utredningens förslag kan därför leda till att i förhällandet mellan aktiebolag och regionalt registrerade nä­ringsidkare en senare registrerad firma får vika för en tidigare registre­rad i flera fall än som skulle vara motiverat av hänsyn till den äldre firmans verkliga behov av skydd. A andra sidan måste också beaktas att många företag snabbt utvidgar sitt intresseområde, exempelvis ge­nom en till en vidsträckt krets riktad marknadsföring. Även närings­idkare som i ett visst skede driver en rent lokal verksamhet kan senare konuna att expandera till nya områden. Om då för verksamheten har valts en företagsform som innebär registrering i ett register avseende hela landet kan det te sig stötande om firmaskyddet inte skulle gälla 1 det nya området.

Det är uppenbart att man inte samtidigt kan både låta i och för sig förväxlingsbara furnior bestå vid sidan av varandra, när de används inom geografiskt skUda områden, och ge näringsidkare som expanderar

12   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974:4                                                          178

möjlighet att även inom det nya verksamhetsområdet använda sin gamla firma. En avvägning måste ske. Jag har för min del kommit till att den regel som utredningen föreslår och som ger den centralt registrerade firman ett starkt skydd innefattar den lämpligaste avvägningen. 1 prak­tiken torde den leda till att det mycket stora antal aktiebolag som har och även fortsättningsvis kan antas ha en utpräglat lokal karaktär får ett lokalt begränsat firmaskydd, medan sådana bolag som har expansions­möjligheter också får ett ganska starkt skydd utanför det område där de bedriver sin verksamhet. Jag är medveten om att en sådan ordning gynnar aktiebolagen på andra företags bekostnad. Detta är emellertid en följd av det registreringssystem vi f. n. har och som det enligt vad jag tidigare har anfört inte bör komma i fråga att ändra nu. Jag håller för troligt att de praktiska olägenheterna för andra näringsidkare än aktiebolag i realiteten kommer att visa sig vara ganska begränsade. Jag återkommer vid behandlingen av påföljdsreglerna tUl frågan om bevis­börderegelns tillämpning i mål om ansvar för firmaintrång.

Utredningens förslag att firmaskydd på grund av inarbetning skall gälla inom det område där inarbetningen består har mte föranlett några erinrmgar under remissbehandlingen. För egen del anser jag en sådan ordning naturlig och jag ansluter mig därför även på denna punkt tUl utredningens förslag.

Frågan om när firmor är förväxlingsbara skall enligt ut­redningens förslag bedömas med hänsyn både till firmalikhet och till branschlikhet. Förväxlingsbarhet skall nämligen i princip anses före­ligga bara då firmoma avser verksamhet av samma eller liknande slag. Av praktiska skäl görs dock det avsteget från denna princip att helt identiska firmor inte får införas i samma register, eftersom detta skulle kunna medföra risk för sammanblandning vid handhavandet av re­gistren. Denna ordningsföreskrift innebär dock inte mer än att firmorna måste i något, om än obetydligt, avseende skilja sig från varandra.

Vad först gäller frågan om firmalikhet kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens synpunkter. Jag vill särskilt understryka, att det inte är möjligt att uppställa några mekaniskt verkande schablonregler till ledning för prövningen av frågor om firmalikhet. Bedömningen måste påverkas av firmans konstmktion. En särpräglad firmadominant bör — vare sig den utgörs av ett fantasiord eller av ett egenartat släkt­namn — som regel åtnjuta ett långt gående skydd, och förväxlingsbar­het bör anses föreligga även mellan firmor som i sin helhet företer klara olikheter, om dominantema är likartade. Beträffande sådana fir­mor bör man, som utredningen anför, tillämpa i stort sett samma bedömningsnormer som vid likhetsgranskning inom varamärkesrätten. Detta torde innebära en viss skärpning i förhållande till tidigare praxis. När det gäller traditionellt sammansatta firmor, bestående exempelvis av ett föga särpräglat släktnamn jämte ett vanligt förnamn, en initial


 


Prop. 1974: 4                                                         179

eller en verksamhetsbeteckning, bör det däremot räcka med ganska små variationer för att firmoma inte skall anses förväxlingsbara. Till frågan om registreringsmyndighetemas likhetsgranskning återkommer jag i det följande.

Beträffande frågan om branschlikhet gör sig i viss mån liknande syn­punkter gällande som i fråga om firmas geografiska skyddsområde. Även här måste en avvägning göras mellan sinsemellan svårförenliga inttessen. Problem med expanderande firmor kan uppstå även här, ef­tersom den som har inarbetat en firma inom ett visst verksamhetsområde kan ha intresse av att ha ensamrätt till firman om han startar verksamhet på ett nytt fält. Om vi hade central firmaregistrering skulle det i och för sig vara en tänkbar lösning att göra likhetsgranskningen av firmoma relativt sträng — variationsmöjligheterna är ju i praktiken mycket stora — men å andra sidan ge registrerad firma vidsträckt eller möjligen generellt skydd i fråga om arten av verksamhet. Med nuvarande re­gistreringssystem, som gör det omöjligt att förhindra att likartade fir­mor registreras i olika register, synes en sådan ordning emellertid inte kunna komma i fråga. I detta läge synes mig den av utredningen för­ordade lösningen lämplig. Frågan om branschlikhet föreligger eller med andra ord om viss verksamhet är av samma eller lilmande slag som viss annan verksamhet kan givetvis vara svårbedömd. Bedömningen kan också skifta från tid till annan. Det synes mig med tanke på de expanderande företagens behov motiverat att räkna med ett ganska vidsträckt branschbegrepp så att firmaskyddet för en viss näringsidkare kommer att täcka även sådan verksamhet som ligger inom ramen för en naturlig utveckling av rörelsen.

Utredningens förslag innehåller två undantag från kravet på bransch-likhet. Båda har motsvarighet inom varumärkesrätten. Det ena ger uttryck åt den s. k. Kodakdoktrinen och innebär ett skydd för sådana kännetecken som är synnerligen starkt inarbetade och kända inom vida kretsar av allmänheten. Det andra undantaget gäller kännetecken vilkas renommé på grand av verksamhetens art kan vara särskilt sårbar och skyddar inarbetade sådana kännetecken mot att liknande kännetec­ken används på sätt som kan förringa deras goodwUl. Dessa regler har inte föranlett några erinringar under remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget i denna del.

Att som utredningen föreslår företrädesrätten mellan kolliderande firmor ges åt den som kan åberopa den tidigaste rättsgrunden är naturligt och har inte föranlett några er­inringar under remissbehandlingen. Jag ansluter mig tUl utrednings­förslaget på denna punkt. Om två näringsidkare med förväxlingsbara firmor samtidigt skulle utvidga sin verksamhet tiU ett nytt geografiskt område eller börja verksamhet av en ny art, utan att den vidgade verk­samheten kan anses omfattad av tidigare förvärvat skydd för endera


 


Prop. 1974:4                                                          180

näringsidkarens firma, torde firmoma få bestå vid sidan av varandra tUl dess någondera har vunnit skydd genom inarbetning.

Från den föreslagna regeln om tidsprioritet ställer utredningen upp ett undantag i form av en passivitetsregel. Om firma har inarbetats, skall rätt till firman få bestå vid sidan av äldre rätt tiU för­växlingsbart kännetecken, under fömtsättning att innehavaren av den äldre rätten inte inom rimlig tid har inskridit mot användningen av firman. För att i möjligaste mån förebygga risk för förväxling mellan kännetecknen ges möjlighet att föreskriva att något av kännetecknen eller båda får användas bara på visst sätt, exempelvis med tUlägg av en ortsangivelse.

Jag anser i likhet med utredningen att en regel om passivitetsverkan bör firmas. Härigenom undviks i viss mån rättsförluster som annars skulle vara svåra att undvika så länge vi inte har en riksomfattande firmaregisttering. Regeln kan bli av särskUd betydelse för firmor vars verksamhet expanderar. Jag delar utredningens uppfattning att ett stort företag som har utvidgat sin verksamhet tUl ett område, där det finns ett lokalt företag med förväxlingsbar firma, förhållandevis snabbt kan förvärva sådan goodwill inom området att underlåtenhet att ingripa från det lokala företagets sida medför passivitetsverkan. Jag räknar dock med att firmakollisioner av angiven art i allmänhet skall kunna lösas genom godvUlig uppgörelse mellan de båda näringsidkama.

Vid remissbehandlingen har gjorts gällande att en fömtsättning för passivitetsverkan bör vara att innehavaren av den äldre rätten har haft vetskap om användningen av det yngre kännetecknet. För egen del anser jag inte att någon oeftergivlig sådan regel bör uppställas, bl. a. med hänsyn tUl bevissvårigheterna. I praktiken torde vetskap normalt före­ligga, eftersom passivitetsregeln fömtsätter att den senare firman är inarbetad.

6.7 Registrering av firma

F. n. finns regler om firma i en rad olika författningar, som gäller för särskilda slag av firmasubjekt, t. ex. aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. I dessa författningar ges föreskrifter om obliga­toriska beståndsdelar i firma och ofta dessutom regler som åsyftar att hindra att firma blir vilseledande i visst hänseende. Som exempel på regler av detta slag kan nämnas föreskrifter som förbjuder obehörig att vid beteckning av sin verksamhet använda visst ord, t. ex. ordet bank. Utredningen föreslår att de särskilda föreskrifterna om obligatoriska beståndsdelar i ohka slag av firma skall stå kvar i specialförfattningar­na. Däremot har samtiiga registreringsföreskrifter av aUmän natur sam­manförts i förslaget till firmalag. Detta innefattar som jag förat har nämnt även en regel om förbud mot registrering av vUseledande firma.


 


Prop. 1974: 4                                                                      18i

Med hänsyn härtill anser utredningen att många av de bestämmelser i specialförfattningama som syftar till att förhindra att firma blir vilse­ledande kan slopas såsom överflödiga. Utredningens förslag till firma­lag upptar vidare en katalog över s. k. specieUa registreringshinder, vil­ka riktar sig dels mot firmor som innebär missbruk av offentiiga be­nämningar m. m., dels mot firmor som gör inträng i annans immate­riella rättigheter. I övriga nordiska förslag motsvaras till stor del både de allmänna registreringsföreskrifterna och katalogen över speciella re­gistreringshinder av materiellrättsliga regler om firmans innehåll.

Jag delar utredningens uppfattning att registreringsföre­skrifter av allmän natur bör tas upp i den allmänna fir­malagen. Detta behöver emellertid inte med nödvändighet leda tiU att de regler i specialförfattningarna som syftar till att hindra användning av vilseledande firma måste upphävas. Dessa regler kan ofta vara av praktiskt värde genom att de konkret ger uttryck åt vad som kan sägas ligga i den allmänna principen att firma inte får vara vilseledande. För egen del anser jag att reglema bör kunna stå kvar i den mån de har praktisk betydelse.

De av utredningen föreslagna speciella registrerings­hindren har med något undantag motsvarighet i materiella regler om skydd för offentliga benämningar och liknande eller för annans immateriella rättigheter. I hkhet med utredningen anser jag med hän­syn härtill att firmalagens regler i nu aktuellt hänseende bör utformas som föreskrifter om villkor för registrering. Detta överensstämmer med motsvarande regler i varumärkeslagen men avviker som nyss nämnts från de andra nordiska förslagen. Någon saklig skillnad av betydelse torde dock detta knappast innebära. Jag återkommer i specialmotive­ringen tUl det närmare innehållet i de speciella registreringshindren.

Som jag redan har antytt vid diskussionen av firmabegreppet är ett viktigt element i detta att firman skall äga särskiljningsförmå-g a, distinktivitet. Härmed avses att den skall vara utformad på så­dant sätt att den lätt kan skiljas från andra firmor. Den skall med andra ord ha en •viss individuell särprägel som gör den ägnad att an­vändas som namn på ett företag. Begreppet särskUjningsförmåga bör skiljas från begreppet förväxlingsbarhet. Det förra betecknar en egen­skap hos firman, och frågan om en firma har denna egenskap påverkas i princip inte av om det i det konkreta fallet föreligger någon risk för förväxling med andra firmor.

Firmautredningen föreslår en särsldld bestämmelse enligt vUken firma måste äga särskUjningsförmåga för att kunna bli registrerad. Någon motsvarande regel beträffande inarbetning anses inte behövlig, eftersom fullbordad inarbetning i och för sig är ett bevis för att firman har sär­skUjningsförmåga.

Utredningsförslaget har utformats så att det ger underlag för en mått-


 


Prop. 1974:4                                                          182

lig skärpning av tidigare registreringspraxis. Som huvudregel föreslås att firman skall vara ägnad att uppfattas som beteckning för en be­stämd verksamhet. I princip accepteras deskriptiva, beskrivande, firmor. Från denna princip görs dock vissa undantag. Firma som består enbart av en allmän benämning på verksamhetens art eller på där utbjuden va­ra eller tjänst eller av ett ortnamn skall inte i och för sig anses upp­fylla kravet på distinktivitet. Firma som består enbart av en bokstavs-eller sifferkombination får registreras endast om den är inarbetad. Be­träffande möjligheten att registrera slagord sägs inte något uttryckligen i lagtexten. Utpräglade slagord i form av hela satser är emellertid enligt utredningen inte lämpliga som firma och bör därför inte kunna regi­streras.

Vid remissbehandlingen har en viss skärpning av kravet på särskUj­ningsförmåga i allmänhet accepterats. Från företrädare för näringslivet har dock framförts önskemål om en försiktig tUlämpning av de före­slagna reglerna så att inte kravet på distinktivitet överdrivs. Härvid har särskilt påpekats att framför allt nystartade företag kan ha ett legitimt intresse av att kunna använda en deskriptiv firma. Vad gäller regeln om förbud mot bokstavs- och sifferfirma har ifrågasatts om den är för­enlig med Pariskonventionen.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till vad utrednmgen har föreslagit i fråga om kravet på särskUjningsförmåga som villkor för re­gistrering. Som utredningen påpekar innebär förslaget en viss skärpning i förhållande till gällande rätt. Någon mera markant förändring är det dock inte fråga om. Sålunda uppställs inte några stränga krav på origi­nalitet hos firman, och något hinder mot registrering av rent deskrip­tiva firmor föreligger i princip inte. En viss minskning av utrymmet för sådana firmor ligger dock i den föreslagna regeln att firma som består uteslutande av ett verksamhetsord eller liknande eller ett ortnamn i och för sig inte skall anses ha särprägel. Jag anser för min del denna före­skrift lämplig. Det måste stå var och en fritt att använda ord av denna typ, och en rörelseidkare bör inte genom firmaregistrering kunna skaffa sig ensamrätt att använda dem som kännetecken för sin rörelse. Jag ansluter mig också till förslaget att firma som består enbart av en bok­stavs- eller sifferkombination inte bör få registreras annat än om den är inarbetad. Jag delar nämligen utredningens åsikt att användning av så­dana firmor inte bör uppmuntras, och jag kan inte se att den föreslagna regeln skulle kunna strida mot Pariskonventionen. I övrigt bör frågan om en viss benämning är tjänlig som namn på ett företag bedömas li­beralt. Valet av namn på företaget bör rimligen vara företagarens en­sak, inom den ram som dras upp av hänsyn till allmänna intressen och privata rättigheter. Härav följer bl. a. att även slagord i och för sig bör kunna godtas som firma.

Utredningen diskuterar i betänkandet frågan om hur långt regi-


 


Prop. 1974: 4                                                         183

s treringsmyndigheternas granskningskyldighet sträcker sig. Även i detta hänseende kan jag instämma i vad utredningen anför. Vid prövningen av en ansökan om registrering av firma bör re­gistreringsmyndigheten givetvis i de register myndigheten själv för kon-troUera att den nya firman inte skulle innebära intrång i annans på regi­strering grundade rätt. Däremot är det åtminstone f. n. inte praktiskt möjligt att utsträcka granskningen till register som förs av andra myn­digheter. Detta leder, som jag har påpekat vid behandlingen av frågor om firmaregister och registreringsmyndigheter, till att de föreslagna prin­ciperna för firmaskydd genom registrering inte kan realiseras fullt ut. Kollisioner mellan registrerade kännetecken kan inte helt undvikas. Så­dana fall får lösas av domstolama i efterhand liksom fall där en regi­strering strider mot en rätt som grundas på annat än registrering, exem­pelvis inarbetning. Detta överensstämmer med gällande system, som inte torde ha medfört några större olägenheter.

Man får sålunda godta, att registreringsmyndigheterna normalt be­gränsar sin granskning till de av dem förda registren, vUket bl. a. inne­bär att en länsstyrelse granskar varje ansökan om registrering av firma med hjälp av sitt handelsregister och sitt föreningsregister, medan patent­verket granskar ansökningar mot aktiebolagsregistret, fUialregistret, va­rumärkesregistret och släktnamnsförteckningen. I den mån patentverket som central registermyndighet från andra registerförare aviseras om hos dem gjorda registreringar är det självfallet önskvärt att även dessa beak­tas. Ytterligare förutsätts givetvis att registreringsmyndigheterna tar hän­syn till kända förhållanden. En remissinstans har som ett angeläget önskemål framhållit att granskningen av firmaregistreringsansökningar alltid bör omfatta det centralt förda varumärkesregistret. Jag anser emellertid inte att det finns tillräcklig anledning att nu ta upp denna fråga till särskild behandling. Den får prövas i samband med en fram­tida reform av firmaregistreringen.

Jag har vid behandlingen av frågan om firmaskyddets föremål anfört att jag biträder utredningens förslag att firma skall kunna registreras i översättning. Som jag där har påpekat bör även ganska fria över­sättningar kunna godtas.

Enligt utredningens förslag gäller firmaskydd på grund av registre­ring fr. o. m. ansökningsdagen. Jag har inte något att erinra mot denna regel om tidsprioritet, vilken allmänt har godtagits vid remissbe­handlingen.

6.8 Överlåtelse av firma

Möjligheterna att överlåta firma är enligt den gällande firmalagen be­gränsade på olika sätt. Firma får endast överlåtas i samband med över­låtelse av själva rörelsen. Vidare gäller, bortsett från vissa undantags-


 


Prop. 1974: 4                                                         184

fall, att firman efter överlåtelse skall förses med ett tUlägg som visar att överlåtelse har ägt rum. Utredningens förslag innebär att det alltid skall vara tillåtet att överlåta firma i samband med överlåtelse av närings­verksamhet. Därvid fömtsatts att så stor del av verksamheten övergår att den kan fortsättas. Enligt utredningen torde varken allmänheten eller de som har närmare förbindelser med ett företag bli vUseledda av att en firma innehåller t. ex. namn på en person som tidigare har varit men inte längre är innehavare av firman eller delägare i företaget. En för­klaring härtill är att det principieUa förbudet mot överlåtelse av firma i oförändrat skick i praktiken ofta kringgås.

Den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att överlåta firma har i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. Från vissa håll har dock riktats kritik mot förslaget att verksamhetens övergång — helt eller del­vis — skall vara en förutsättning för firmaöverlåtelse. Härvid har gjorts gällande att överlåtelserätten bör vara i huvudsak helt fri, i likhet med vad som gäller enligt varumärkeslagen.

För egen del kan jag biträda förslaget att firma i princip skall kunna överlåtas i oförändrat skick. Det torde för de flesta stå klart att ett företag kan byta innehavare utan att firman ändras. Den praxis som har utvecklats visar f. ö. att det är mycket svårt att upprätthålla ett förbud mot överlåtelse av firma i samband med överlåtelse av näringsverksam­heten, vUket i sin tur sammanhänger med att det ofta är ett ekonomiskt intresse för den nye innehavaren att kunna fortsätta rörelsen under oför­ändrad firma. Jag vill emellertid framhålla att det givetvis inte får före­komma att en firma efter överlåtelse används så att det är ägnat att vilseleda allmänheten. Riskerna härför torde dock vara ganska ringa och ytterligare minska dels genom att det nuvarande tvånget att ta in släktnamn i firma upphävs och dels genom en väntad ökad användning av realfirma.

Vad jag hittills har anfört har tagit sikte på det fallet att firma över­går tiU ny innehavare tiUsammans med själva rörelsen. Bedömningen blir i viss mån en annan om firman skulle överlåtas utan sådant samband. Då synes risken för att allmänheten vUseleds vara betydligt mera påtag­lig. Det är naturligt att anta att en firma som begagnas oförändrad kän­netecknar en fortsättning i någon form av den tidigare verksamheten, låt vara att den har övergått till annan innehavare. Det är kontinuiteten i själva verksamheten som gör att allmänheten vid en överlåtelse till ny innehavare har anledning att tiUs vidare fortsätta att köpa de varor eller utnyttja de tjänster som tUlhandahåUs i verksamheten. Den nye inneha­varen har också ett legitimt inttesse av att genom fortsatt användning av firman kunna markera att det är fråga om en fortsättning av den tidigare innehavarens verksamhet. Däremot synes det mig med hänsyn tUl risken för vUseledande inte böra vara tiUåtet att överlåta firma för användning i en helt ny verksamhet. Innehavarens intresse av att kunna


 


Prop. 1974: 4                                                         185

utnyttja det ekonomiska värde som firman kan representera bör här få stå tillbaka för det allmänna intresset av att firma inte är vilseledande.

Utredningen föreslår, att rätt till firma inte skall kunna utmätas men att rätten trots detta skall ingå i f irmahavarens konkursbo, om firman inte innehåller gäldenärens eUer, i fråga om handelsbolags kon­kurs, bolagsmans släktnamn. Förslaget i denna del har inte mött några erinringar under remissbehandhngen och jag ansluter mig till det.

6.9 Firmalagens sanktionssystem

Utredningens förslag till system av sanktioner mot överträdelser av reglerna i firmalagen har mönster i varumärkeslagen. Enligt förslaget skall domstol kunna meddela förbud mot användning av vilseledande firma. Vidare skall domstol kunna häva eller ändra registrermg av firma, om denna har skett i strid med de föreslagna registreringsbe­stämmelserna eller om förhållandena har ändrats så att registrering inte längre skulle kunna ske, exempelvis om firman har blivit vilse­ledande eller förlorat sin särskiljningsfömiåga. Registrermg skall också kunna hävas om firman inte har varit i bmk under de två senaste åren, vilket innebär att innehavaren är underkastad ett visst användnings­tvång. Den som uppsåtligen gör sig skyldig till intrång i annans rätt till kännetecken enligt firmalagen (firmaintrång) kan enligt förslaget straf­fas med böter eller fängelse i högst sex månader och dömas att betala skadestånd för den skada som föranletts av intrånget. Även firmain­trång som sker av oaktsamhet kan föranleda skadeståndsskyldighet. Förbud mot fortsatt användning av firman kan däremot inte meddelas vid firmaintrång, i motsats tUl vad som gäller enligt de andra nordiska förslagen.

Förslaget att domstol skall kunna meddela förbud mot an­vändning av vilseledande firma har inte föranlett någ­ra erinringar under remissbehandlingen. För egen del anser jag en så­dan regel välmotiverad. Den kompletterar den tidigare föreslagna re­geln om förbud mot registrering av vUseledande firma och skapar möj­ligheter att upprätthålla kravet på sanning i firma även när det gäller oregistrerade firmor. Samma skäl som talar för en förbudsregel beträf­fande vUseledande firma kan åberopas i fråga om firma som strider mot goda seder eller allmän ordning. Jag föreslår därför att förbuds­möjligheten utsträcks att omfatta även dessa fall. Reglerna bör vara tiUämpliga inte bara på firma i egentiig mening utan också på andra slag av näringskännetecken. Ett par remissinstanser har ifrågasatt om förbud mot fortsatt användning av firma skall kunna meddelas vid firmaintrång. Jag återkommer tUl denna fråga i samband med behand­lingen av påföljderna för firmaintrång.

Förbudstalan  skall  enligt  förslaget  få  väckas   av  myndighet  som


 


Prop. 1974:4                                                                       186

Kungl. Maj:t bestämmer och dessutom av var och en som lider förfång av firmans användning samt av sammanslutning av berörda närings­idkare. Denna ordning överensstämmer med vad som gäller enligt varu­märkeslagen. Förslaget synes mig lämpligt. Den myndighet som har talerätt enligt varumärkeslagen är enligt kungörelsen (1960: 648) med tillämpningsbestämmelser till varumärkeslagen och koUektivmärkesla­gen allmän åklagare. Med hänsyn till det nära sakliga samband som råder mellan å ena sidan frågor om förbud mot användning av vilse­ledande varumärke och vilseledande firma samt å andra sidan frågor om ingripande mot otillbörlig marknadsföring kan det finnas skäl att ge konsumentombudsmannen talerätt i frågor av förstnämnda slag. Denna fråga får prövas i annat sammanhang.

Jag ansluter mig vidare till utredningens förslag att domstol skall kunna häva registrering av firma som har registrerats i strid mot lagen eller beträffande vilken det inte längre föreligger sådana för­hållanden som krävs för registrering. Hävningsmöjligheten framstår här som ett naturligt komplement till de föreslagna registreringsbestämmel­serna.

Utredningens förslag innebär att domstolen i stället för att häva re­gistreringen skall kunna föreskriva ändring i den. Förslaget har i denna del kritiserats av Svea hovrätt, som ifrågasatt om domstol bör befatta sig med frågor om ändring av registrering. Jag delar hovrättens betänkhgheter på denna punkt. Det kan knappast ses som en naturlig uppgift för domstol att besluta i frågan hur en firma skall utformas. Härtill kommer att det aUtid, även om domstolen inhämtar yttrande av registreringsmyndigheten, kommer att finnas en risk för att den firma som domstolen fastställer sedermera visar sig vara förväxlingsbar med kännetecken som har företräde på grund av registrering i annat register eller på grund av inarbetning. Registreringen skulle då få hävas eller ändras på nytt. Även om domens rättskraft inte utgör hinder häremot — det är ju den felaktiga registrermgen, inte den tidigare domen som hävs eher ändras — är det enhgt min mening inte tillfredsställande att sådana situationer kan uppkomma. Jag anser därför att domstol endast skall kunna häva en registrering men inte ändra den. Om registrering hävs bör domstolen ha möjlighet att medge att firman får stå kvar i registret under en viss övergångstid.

Från ändring av registrering bör skiljas föreskrift att firma får an­vändas bara på visst sätt. Enligt utredningsförslaget skall sådana före­skrifter kunna meddelas när förväxlingsbara firmor får bestå vid sidan av varandra på grund av den tidigare i samband med reglerna om fir­maskyddets innehåU behandlade passivhetsregeln. Mot detta förslag har jag för min del inte något att invända.

Förslaget om användningstvång, dvs. att firmaregistreruig skall kunna hävas om firman inte har varit i bruk under de senaste två


 


Prop. 1974:4                                                          187

åren, har mött åtskUlig kritik under remissbehandlingen. Från företrä­dare för näringslivet har gjorts gällande att det ofta kan finnas behov av att skydda firmor som inte används under längre tid än förslaget medger. Härvid har bl. a. anförts att det för ett nystartat företag ofta krävs mer än två års förberedelsearbete innan verksamheten kan kom­ma i gång samt att ett företag som lägger ner sin verksamhet kan ha intresse av att tills vidare behålla firman för eventuella framtida behov. Mot bakgmnd härav har föreslagits att regeln om användningstvång helt slopas eller att den på olika sätt uppmjukas.

För egen del anser jag att den talrika förekomsten av s. k. döda fir­mor särskilt i handelsregistren innebär klara olägenheter. Visserligen är det teoretiskt riktigt att möjligheterna att variera firma är mycket stora. För den som startar ett företag ligger det emellertid i allmänhet nära till hands att välja en firma av deskriptiv karaktär. Detta kan lätt för­hindras av att en annan liknande firma redan har registrerats. En firma med begränsat geografiskt skyddsområde kan vidare göra det omöjligt för ett expanderande företag att använda sin firma inom samma om­råde. Det hinder som den äldre firman innebär kan visserligen undan­röjas genom medgivande från innehavaren av denna firma. Det synes mig dock knappast befogat att den som avser att driva rörelse under viss firma skall vara beroende av medgivande från innehavaren av en firma som sedan avsevärd tid tillbaka inte används och kanske över huvud taget aldrig har tagits i bruk. Jag anser därför i hkhet med ut­redningen att en regel om användningstvång bör finnas. Att som har föreslagits under remissbehandlingen ersätta denna regel med en skyl­dighet att betala årsavgift för bestående registreringar synes mig inte lämpligt. En sådan reglering skulle medföra en administrativ belastning för registreringsmyndigheterna och inte vara väl förenlig med det all­männa intresset av att bestående firmor är registrerade.

Däremot ger remisskritiken anledning att ifrågasätta, om inte den av uttedningen föreslagna regeln om användningstvång har fått alltför sträng utformning. I motsvarande bestämmelse i varumärkeslagen för­utsätts för hävande av registrering att märket inte har varit i bruk under de senaste fem åren. Vidare får varumärkesregistrering inte hävas om innehavaren visar skäl för sin underlåtenhet att använda märket. Dessa regler synes mig innebära en lämplig avvägning även för firma­rättens del, och jag förordar därför att firmalagens bestämmelser på denna punkt utformas i överensstämmelse med varumärkeslagens mot­svarande regler. De övriga nordiska länderna har i sina lagförslag motsvarighet till regeln om användningstvång, även om tidsfristerna varierar.

Talan om hävande av registrering får enligt utredningsförslaget föras av den som lider förfång av registreringen. I fall då talan grundas på annat än intrång i privattättsliga intressen tillkommer talerätt också


 


Prop. 1974:4                                                                       188

myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer samt sammanslutning av be­rörda näringsidkare. Jag ansluter mig tUl förslaget i denna del.

Vad gäller påföljdema vid firmaintrång innebär utredningens förslag att uppsåtiigt intrång kan föranleda straffansvar och att skade­stånd kan utdömas vid intrång som sker av uppsåt eller oaktsamhet. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt vammärkeslagen. Under remissbehandlingen har ifrågasatts om det är påkallat med straff­sanktion vid firmaintrång, och vidare har från vissa håll höjts röster för att det införs en möjlighet tUl förbud vid vite mot fortsatt använd­ning av firman. Regler av sådan innebörd finns i de andra nordiska förslagen.

En f ö r b u d s r e g e 1 ter sig onekligen i många fall lämpligare än en straffsanktion. Från effektivitetssynpunkt har förbudsregeln den uppenbara fördelen att förbudet kan förenas med ett vite som är tUl­räckligt högt för att avhålla från överträdelser även i sammanhang där starka ekonomiska intressen gör sig gällande och därför risken för att dömas till ett måttligt bötesstraff skulle kunna kalkyleras in som en godtagbar driftskostnad. En annan fördel med en förbudsregel är att den kan tillämpas oberoende av om inttånget beror på uppsåt eller oakt­samhet. Vidare kan framhållas att den som begår ett firmaintrång myc­ket ofta torde vara en juridisk person. Ett förbud kan då riktas direkt mot den juridiska personen medan straffansvar kan utkrävas endast från fysiska personer. Mot bakgmnd av det nu anförda anser jag starka skäl tala för införande av en förbudssanktion vid firmaintrång. Mot en sådan regel kan givetvis anföras att den saknar motsvarighet vid in­trång i immaterialrättigheter av andra slag. Förhållandena vid firma­intrång skiljer sig emellertid i viss mån från dem som föreligger vid intrång i exempelvis patent eller varumärke. Med hänsyn till det splitt­rade registreringssystemet och svårigheten över huvud taget att kon­statera om risk för firmakollision föreligger måste faran för ouppsåt-ligt intrång vara stöne när det gäller firma än vid sådana rättigheter som registreras centralt. Enligt min mening kan hänsynen tUl den reg­lering som gäller på andra närliggande rättsområden inte betraktas som något avgörande hinder mot att regler om vitesförbud införs vid firma­intrång, och jag förordar att sådana regler tas upp i firmalagen. Om erfarenheterna av dessa regler blir goda kan det i en framtid finnas skäl att överväga en motsvarande ordning inom andra områden av immate­rialrätten.

Vad jag hittills har anfört om valet mellan vitesförbud och straff innebär inte att jag anser den förstnämnda påföljden lämpligast i alla situationer. Det kan tänkas fall av uppsåtligt firmaintrång som innebär ett så allvarligt inkräktande i vmningssyfte på annans intressen att ett förbud mot upprepande ter sig som en otillräcklig påföljd. Även om en förbudssanktion införs fmns det därför ett visst behov av en möjlig-


 


Prop. 1974: 4                                                         189

het att omedelbart uigripa mot ett skett intrång genom åtal och straff. Ett särskUt motiv för en sådan regel är att det i det enskilda faUet kan vara svårt att dra gränsen meUan firmaintrång och varamärkesintrång, och att därför enhetliga straffregler kan vara lämpliga. HärtiU kommer att straffsanktion finns enligt de andra nordiska förslagen. Svensk rätt har emeUertid länge intagit den ståndpunkten att det inte bör vara möj­ligt att ingripa med straff och vitesförbud mot samma förfarande. Vid tillkomsten av varumärkeslagen ansåg sålunda föredragande departe­mentschefen att det inte fanns anlednmg att i Sverige hiföra den fler­städes i utländsk lagstiftning förekommande möjligheten att meddela vitesförbud mot ett förfarande som var straffbelagt. Ett avsteg från den nu antydda principen har emellertid nyligen gjorts i lagen om otUl­börlig marknadsföring. Enligt denna lag får vitesförbud meddelas även för straffbelagd gärning. Den som har överttätt vitesförbud får dock inte dömas tUl ansvar för gärning som omfattas av förbudet. För min del kan jag inte se något avgörande hinder mot att man öppnar möj­lighet till val mellan vitesförbud och straff vid firmaintrång, under förutsättning att reglema utformas så att dubbla påföljder undviks. Detta kan uppnås genom föreskrifter av innebörd dels att förelagt vite inte får utdömas om straff har ådömts för gärningen, dels att straff inte får åläggas för gärning som redan har föranlett utdömande av vite.

Jag föreslår alltså i likhet med utredningen att uppsåtligt firmaintrång skall vara straffbelagt. Straffsatsen bör vara böter eller fängelse i högst sex månader. Riksåklagaren har i sitt remissyttrande berört samban­det mellan den föreslagna straffbestämmelsen och regeln att firmaskydd skall gälla inom firmas registreringsområde, om det inte visas att firma-havaren inte kan lida skada eller åsamkas olägenhet genom att annan inom samma område använder förväxlingsbart kännetecken. Enligt hans mening inger det starka betänkligheter att göra denna bevisregel tillämplig i mål om ansvar. För min del kan jag inte dela detta synsätt. Bevisregeln hänför sig till bestämningen av firmas geografiska skydds­område och ger uttryck åt att detta i princip sammanfaller med re­gistreringsområdet. För att ansvar skall kunna ådömas krävs bevisning om att den som har gjort sig skyldig tUl intrånget har haft uppsåt med avseende på det förhållandet att firman var registrerad för annan inom det område där intrånget ägde rum. Att lägga på den tiUtalade att själv åberopa och styrka omständighet som visar att firmahavaren ändå inte hade kunnat lida skada, behöver enligt min mening inte ge anledning till betänkligheter.

Enligt utredningens förslag är firmaintrång underkastat allmänt åtal. Åtal förutsätter dock dels att brottet anges av målsäganden, dels att åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Under remissbehand­lingen har kritik riktats mot de föreslagna åtalsreglema, varvid det gjorts


 


Prop. 1974: 4                                                                      190

gällande att målsäganden bör få rätt att själv väcka åtal utan att först ha vänt sig tiU åklagaren. Liknande kritik har anförts under förarbetena tUl den nyligen antagna mönsterskyddslagstiftningen men inte hindrat att åtalsregeln i mönsterskyddslagen fått en utformnmg som överens­stämmer med det nu aktuella förslaget. Detta har motsvarighet också i patentiagen, vammärkeslagen och växtförädlarrättslagen. Jag anser inte att det finns skäl att nu göra någon allmän omprövning av åtalsreglema inom immaterialrätten utan förordar att firmalagen på denna punkt utfonnas efter mönster av de nyssnämnda lagarna. Den kritik mot åtalsregeln som tar sikte på att denna har fått en utformning som inte tUlräckligt smidigt tUlgodoser den skadelidandes inttessen mister för övrigt mycket av sin tyngd genom den av mig föreslagna förbudsregeln. Talan om såväl föreläggande av förbud som utdömande av vite bör nämligen enligt mm mening få föras av målsäganden.

Utredningen föreslår att domstol i samband med utdömande av vite för överträdelse av förbud mot användning av vUseledande firma samt vid firmaintrång skall kunna förordna om vissa säkerhetsåtgär­der, innebärande att firma som har anbragts på skyltar, varor, hand­lingar etc. skall utplånas eller ändras. Förordnandet kan också innebära att sådan egendom skall förstöras eller mot lösen utlämnas till den som har lidit intrånget. Jag ansluter mig i princip tUl utredningens förslag i denna del.

I likhet med utredningen förordar jag att i lagen tas upp regler om skyldighet att utge skadestånd vid firmaintrång. Reglerna bör ut­formas efter mönster av annan immaterialrättslig lagstiftning. Detta in­nebär att skadeståndsskyldighet bör inträda bara om intrång skett upp­såtiigen eller av oaktsamhet. Svea hovrätt har kritiserat ett uttalande av utredningen, att det normalt bör anses föreligga oaktsamhet om närings­idkare tar firma i bruk utan att dessförinnan ha undersökt om firman är registrerad för annan. För egen del anser jag det naturligt att förut­sätta en viss undersökningsplikt för den som ämnar ta en firma i bruk. Vid bedömningen av hur omfattande undersökning som skall krävas måste man emellertid ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fal­let. En enskild näringsidkare torde t. ex. knappast kunna anses oaktsam, om han begränsar undersökningen tUl handelsregistret i det län där han avser att driva verksamhet. Bara om han har anledning anta att den firma han avser att använda kan kollidera med ett aktiebolags firma bör det krävas att han utsträcker sina undersökningar tiU aktiebolagsre­gistret. Om emellertid registeringssystemet framdeles ändras så att nä­ringsidkare lättare får möjlighet att skaffa sig kännedom om vUka fir­mor som är skyddade, kan undersökningsplikten behöva skärpas.

Sammanfattningsvis innebär det av mig förordade systemet av på­följder vid firmaintrång följande. Om intrånget sker uppsåtiigen kan målsäganden antingen själv väcka talan vid domstol med begäran om


 


Prop. 1974:4                                                          191

vitesförbud mot fortsatt användning och eventuellt skadestånd eller ock­så anmäla intrånget tUl åtal. Har förbud redan meddelats, står valet mel­lan talan om utdömande av vitet eller åtal för firmaintrång. Sedan an­tingen vite eller straff utdömts kan den andra av dessa båda påföljder inte längre komma i fråga för gärningen. Däremot kan det givetvis bli aktuellt att förelägga nytt vite för att hindra fortsatt intrång. Yrkande härom kan framställas i mål om utdömande av vite eller i mål om ådömande av straff. I detta sammanhang kan också föras talan om ska­destånd. Vid firmaintrång som begås av oaktsamhet eller utan vare sig uppsåt eller oaktsamhet får den skadelidande nöja sig med att hos dom­stol ansöka om vitesförbud mot fortsatt intrång samt, vid oaktsamt in­trång, även om skadestånd. De sålunda förordade reglerna synes mig innefatta ett smidigt och effektivt system och erbjuda goda möjligheter tUl anpassning efter de varierande behoven av ingripande vid firma­intrång.

Mot utredningens förslag om fastställelsetalan vid firma­intrång har jag inte något att erinra utan biträder förslaget, vars inne­börd jag återkommer tiU i specialmotiveringen.

Vid översynen av förvaltningsprocessen framhöll föredragande de­partementschefen (prop. 1971:30 s. 81) angående frågan om särskUda fullfölj dsregler i vissa mål, att det för några enstaka målgrup­per fanns skäl att avvika från principen att alla mål som fullföljs skaU prövas av en allmän förvaltningsdomstol. En sådan grupp utgjorde de mål om patent och vammärken m. m., i vilka besvär över patentverkets beslut anförs hos verkets besvärsavdelning och därifrån till regeringsrät­ten. Denna ordning skulle behållas tills vidare, eftersom målen var av speciell natur och prövningen hos patentverkets besvärsavdelning före­tedde domstolsmässiga drag. Den av patentverket väckta frågan om särskilda fullföljdsregler i aktiebolagsärenden och ärenden om anteck­ning i filialregister borde enligt departementschefen övervägas i sam­band med ställningstagandet till firmautredningens betänkande.

Besvär över patentverkets beslut i ärenden angående registrering i ak­tiebolagsregistret och i filialregistret förs f. n. hos kammarrätt. Till den del sådana beslut avser immaterialrättsliga frågor skulle en viss paral-lellitet nås med handläggning enligt bl. a. lagarna om patent och varu­märken, om besvärsavdelningen fick pröva även frågor om bolags firma. Någon enhetiighet på firmaområdet skulle emellertid inte uppnås, efter­som firmaregistrering vid t. ex. länsstyrelse överprövas hos kammanätt. Härtill kommer att patentverkets prövning i andra registreringsärenden enligt aktiebolagslagen och lagen (1968: 555) om rätt för utiänning och utiändskt företag att idka näring här i riket inte gärna kan anses vara av så speciell natur att överprövningen av det skälet bör förbehåUas be­svärsavdelningen. På grand härav har jag inte funnit anledning att nu föreslå någon ändring i gällande fullföljdsregler.


 


Prop. 1974:4                                                          192

6.10 Handelsregister

Som jag tidigare har nämnt anser jag i likhet med utredningen att den nu gällande lagen om handelsregister, furma och prokura bör ersättas av tre nya lagar, nämligen firmalag, handelsregisterlag och prokuralag. Ut­redningens förslag till lag om handelsregister upptar föreskrifter av hu­vudsakligen administrativ och teknisk natur, motsvarande de registre­ringsbestämmelser som finns i den gällande firmalagen. Jag har tidigare behandlat frågan var handelsregister skall föras. Jag vill nu ta upp frågorna vilka som bör kunna registreras i handelsregister och i vad mån skyldighet bör föreligga att göra anmälan till sådant register för registre­ring. Till övriga frågor som rör den föreslagna lagen om handelsregister återkommer jag i specialmotiveringen.

Enligt den gäUande firmalagen sammanfaller rätten att infö­ras i handelsregister med skyldigheten att göra anmälan för registrering. Detta innebär såvitt gäller enskilda näringsidkare att i prin­cip endast de som driver näring med vars utövande är förenad skyldig­het att föra handelsböcker har rätt att bli införda i handelsregistret. Om, såsom jag förordar, skydd för firma skall vinneis i första hand genom registrering, är det uppenbart att en så snäv begränsning i fråga om rät­ten att införas i handelsregister inte är godtagbar. Firmautredningen föreslår att varje enskild näringsidkare skall kunna bli införd i handels-register och sålunda ha möjlighet att få sin firma skyddad genom re­gistrering. Med näringsidkare avses den som yrkesmässigt driver verk­samhet av ekonomisk natur. Förslaget har under remissbehandlingen fått enbart positivt mottagande. Även jag anser att enskild näringsidkare all­tid bör ha rätt att bli införd i handelsregister.

Förutom enskilda näringsidkare skall enligt utredningens förslag i handelsregister kunna införas dels handelsbolag och enkla bolag — vU­ka genom registreringen blir att anse som handelsbolag — dels ideella föreningar och stiftelser som idkar näring. Även detta förslag har god­tagits under remissbehandlingen.

För egen del finner jag utredningens förslag lämpligt. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det inte skall vara något som hindrar att ideell förening eller stiftelse driver näringsverksamhet under särskild firma, som avviker från föreningens eller stiftelsens namn. Ideell förenings eller stiftelses namn och firma under vUken föreningen eller stiftelsen driver näring kan alltså utgöra olika skyddsobjekt och bör därför i prin­cip hållas i sär.

Utredningens förslag innebär uppmjukning av den nu gällande skyl­digheten att göra anmälan till handelsregistret. Enligt förslaget skall bara handelsbolag vara registreringsskyldiga, me­dan registreringsplikten för ensldld näringsidkare som är skyldig att föra


 


Prop. 1974: 4                                                         193

handelsböcker föreslås upphävd. Som motiv för förslaget i denna del anför utredningen bl. a., att näringsidkamas intresse för registrering torde komma att öka på grund av de fördelar som registreringen ger i fråga om firmaskyddet samt att det dessutom knappast går att kon­trollera att registreringsskyldigheten fullgörs.

Utredningens förslag har på denna punkt väckt delade meningar bland remissinstanserna. Medan några tillstyrker förslaget, utsätts det från andra håll för kritik. Härvid hänvisas till att det föreligger ett be­tydande allmänt intresse av att registrering också i fortsättningen sker av de näringsidkare det här är fråga om och att det är tveksamt om registrering i önskad omfattning kommer till stånd utan regler om re­gistreringsplikt.

För egen del vill jag understryka, att inte bara näringslivet och all­mänheten har intresse från informationssynpunkt av att näringsidkare i största möjliga utsträckning låter registrera sina företag, utan att en något så när fullständig företagsregistrering är av stor betydelse också från offentligrättsliga synpunkter. Det är tillräckligt att här peka på områden som beskattning, socialförsäkring och priskontroll. Visserligen finns redan olika statliga register för särskilda ändamål, men det är av värde om sådan registrering kan bygga på en grundläggande identitets­registrering av de subjekt som driver företag av olika slag. Det synes mig hite möjligt att göra några bestämda förutsägelser om i vilken ut­sttäckning registrerhig kommer att ske för den händelse enskilda nä­ringsidkare inte längre blir skyldiga att anmäla sig för registrering. Jag anser därför övervägande skäl tala för att en viss registreringsskyldighet bör kvarstå. Även om det kan vara svårt att kontrollera att den efter­levs, torde man kunna räkna med att det stora flertalet näringsidkare kommer att ställa sig till efterrättelse vad som i lag föreskrivs om re-gistrermgsskyldighet.

Registreringsplikten är f. n. knuten till skyldigheten att föra handels­böcker. Denna skyldighet regleras i bokföringslagen (1929: 117). I be­tänkandet (SOU 1967: 49) Förslag till lag om skyldighet att föra räken­skaper, m. m. har lagts fram förslag till ny bokföringslagstiftning. För­slaget innebär en väsentlig utvidgning av kretsen av bokföringsskyldiga näringsidkare. Betänkandet har utsatts för en del kritik vid remissbe­handlingen och frågan ses nu över av 1971 års utredning (Ju 1971: 2) om bokföringslagstiftningen.

Mycket talar enligt min mening för att bokföringsskyldighet och skyldighet att registrera firma bör åligga samma krets av enskilda nä­ringsidkare. Det är dock inte möjligt att ta slutlig ställning till denna fråga förrän frågan om bokföringsskyldighetens omfattning får sin slutliga lösning. I nuvarande situation finns emellertid inte någon an­ledning att upplösa sambandet mellan bokföringsskyldighet och re-

13   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974: 4                                                         194

gistreringsskyldighet. När en ny bokföringslag kommer till stånd får på nytt bedömas, oiti sambandet kan bevaras eller om en särskild avgräns­ning bör göras i fråga om skyldigheten att göra anmälan tiU handels­registret.

Jag föreslår därför att skyldighet att söka registrering i handelsregis­ter skall åligga enskUd näringsidkare som är skyldig att föra handels­böcker. Till frågan om undantag för vissa näringsgrenar återkommer jag i specialmotiveringen.

De skäl som enligt det anförda talar för att enskilda näringsidkare åläggs registreringsskyldighet kan i lika mån åberopas i fråga om nä­ringsidkande ideeUa förenmgar och stUtelser. Jag förordar därför att ideella förenmgar och stiftelser, som driver bokförmgspliktig näring, skall vara skyldiga att söka registrering i handelsregistret.

6.11 Följdlagstiftnmg m. m.

Sedan gällande bestämmelser om fuma och handelsregister har fått sina motsvarigheter i förslagen till ny firmalag och handelsregisterlag, återstår av gällande firmalag — bortsett från Ucraftträdande- och över­gångsbestämmelser — bara vissa materiella regler om prokura. Med prokura avses en särskild form av fullmakt som ger prokuristen rätt att i aUt som hör tUl fullmaktsgivarens rörelse företräda denne och teckna hans firma. Reglerna om prokura kan alltså ses som ett komplement tiU de alhnänna fullmaktsreglema i avtalslagen. Skäl kan därför synas tala för att reglerna överförs tiU denna lag. Detta bör emeUertid inte ske utan särsldld utredning. Jag förordar därför att de materieUa reglerna om prokura, såsom utrednmgen har föreslagit, efter en språklig överarbet­ning sammanförs i en fristående prokuralag.

Som utredningen har anfört bör regeln i52§ varumärkesla­gen om obehörig användning av annans firma som varukännetecken upphävas i samband med genomförandet av den nya firmalagstiftningen. De regler om skydd för inarbetade kännetecken som finns i 9 § lagen mot illojal konkurrens avser numera endast sådana kännetec­ken som får skydd genom den föreslagna firmalagen. Reglerna blir där­för överflödiga och bör upphävas i samband med att denna lag genom­förs.

Uttedningens förslag till följdändringar i den associations­rättsliga speciaUagstiftningen kan jag i stora delar biträda. Detta gäller i första hand flertalet av de hänvisningar tUl fumalagen som ut­redningen föreslår i denna lagstiftning. I fråga om registrering av firma samt hävande och avförande av registrerad firma bör med hänsyn till spörsmålens centtala betydelse direkta hänvisningar ges i speciallagarna. Detsamma bör gälla med avseende på den nya firmalagens föreskrifter om förbud mot användning av firma. I ö-vrigt blu den alhnänna firmala-


 


Prop. 1974:4                                                          195

gens bestämmelser tillämpliga vid sidan av speciaUagarnas föreskrifter utan särskilda hänvisningar. Detta gäUer t. ex. reglerna om firmateck­ning.

I speciallagstiftningen finns flerstädes föreskrifter om att vissa be­teckningar som kan vara vilseledande inte får användas fritt och att vissa beteckningar är förbehållna särskilda rättssubjekt. Uttedningen för­ordar att dessa föreskrifter upphävs, eftersom den nya firmalagens all­männa regler anses tUlfyllest för att hindra användning av vUseledande kännetecken. Flera remissinstanser kritiserar förslaget i dessa delar. Inte heller jag anser att de nu berörda bestämmelserna bör utmönstras ur lag­stiftningen. Även om det i princip kan vara tillräckligt att den allmänna firmalagen förbjuder användning av vilseledande näringskännetecken, anser jag nämligen att det är en fördel att på de olika associationsrätts­liga områdena få preciserat vUka beteckningar som typiskt sett är vilse­ledande och därför inte får brukas utan auktorisation.

Införandet i firmalagen av en allmän regel om förbud mot förväx­lingsbara firmor kan enligt min mening inte anses påkaUa ändring i de bestämmelser i speciallagstiftningen som anger att i samma register in­förda firmor skall tydligt skUja sig från varandra. Motivet för dessa regler är att registrering i samma register av identiskt lika firmor kan medföra förväxlingsrisk vid handhavandet av registret. Även om för­hållandevis små skUlnader mellan firmorna är tilhäckliga för att hindra sammanblandning får inte varje obetydlig skillnad denna verkan. Med hänsyn härtill bör alltjämt föreskrivas att firmorna skall tydligt skUja sig åt.

Som jag har anfört vid behandlingen av frågan om firmaskyddets föremål anser jag till skUlnad från utredningen att i princip varje nä­ringsidkare och alltså inte bara aktiebolag och ekonomiska föreningar bör ha möjlighet att använda och förvärva skydd för bifirma. I fall där frågan om bifirma kan antas ha praktisk betydelse bör i speciallagstift­ningen för berört rättssubjekt tas m särskUda föreskrifter om sättet för bifirmas antagande och förutsättningarna för dess registrering. I övriga fall torde de allmänna reglema i firmalagen vara tillfyllest.

Enligt utredningens förslag skall uppgift om verksamhetens geogra­fiska omfattning intas i bolagsordning, stadgar o. 1. samt införas i det för varje rättssubjekt aktuella registret. Förslaget har i denna del mött stark kritik i remissyttrandena. Även jag ställer mig kritisk till förslaget på denna punkt. Det är svårt att vid registreringstUlfället bedöma vilken omfattning verksamheten kan komma att få. Troligen skulle näringsid­karna för säkerhets skull ange ett så vidsträckt geografiskt område som möjligt. Mera preciserade uppgifter skulle f. ö. ofta snabbt förlora sin aktualitet på grund av skiftningar i de faktiska förhållandena, och det är inte realistiskt att räkna med att uppgifterna genom ändringar i bo­lagsordning etc. skulle fortiöpande anpassas efter utvecklingen. Från


 


Prop. 1974: 4                                                         196

firmasynpunkt synes det inte erforderligt att kräva uppgift om verksam­hetens omfattning i andra fall än då en begränsning av skyddsområdet är en fömtsättning för att firman med hänsyn till förekomsten av andra skyddade kännetecken skall kunna registreras. Jag föreslår därför inte några regler om skyldighet att ange geografiskt verksamhetsområde i bolagsordning etc.

Enligt mitt förslag skall firma få registreras parallellt på två eller flera språk om lydelserna överensstämmer till sUt innehåll. De olika lydelserna bör då vara angivna i bolagsordning eller liknande. Eftersom varje ly­delse blir att betrakta som firma är några sänegler i övrigt inte behöv­liga för firma som är avfattad på olika språk.

Utredningens förslag att i speciallagstiftningen införa bestämmelser om registreringsmyndighetens handläggning när ansökan eller anmälan måste kompletteras har godtagits vid remissbehandlingen. Även jag bi­ttäder förslaget i denna del.

Vissa speciallagar innebär att firmaprövningen formellt tUlkommer Kungl. Maj:t i statsrådet i samband med prövning av fråga om godkän­nande av bolagsordning och liknande. Utredningen förordar att dessa regler ändras så att firmafrågor undantas från Kungl. Maj:ts prövning, eftersom den slutliga administrativa prövningen i princip bör ankomma på förvaltningsdomstol. Jag anser i likhet med en remissinstans att dessa lagändringar är överflödiga. Någon risk för kompetenskonflikt meUan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten synes inte föreligga i prak­tiken. Kungl. Maj:t har givetvis vid sin prövning att beakta de regler om firma som finns i firmalagen och annan tUlämplig lagstiftning. HärtUl kommer att prövningen skall föregås av en prövning hos registrerings­myndigheten, och det synes praktiskt sett uteslutet att registreringsmyn­digheten efter Kungl. Maj:ts godkännande av bolagsordning etc. skulle ha anledning att vägra registrering av furman. Vare sig firmaprövningen har skett hos Kungl. Maj:t i statsrådet eller vid förvaltningsdomstol kan f. ö. frågan om firmans lagenlighet komma under allmän domstols pröv­ning.

6.12 Jordbrukskreditkassas firma

Användningen av ordet bank i firma är förbehållen riksbanken, bank­aktiebolag, Postbanken, sparbank, hypoteksbanken och investeringsban­ken. Vidare gäller att endast dessa företag samt jordbrukets kredhkassor, dvs. jordbmkskassor och centralkassor för jordbrakskredit, har rätt att i övrigt vid beteckning av affärsrörelse begagna ordet bank. Möjligheten för jordbmkets kreditkassor att använda ordet bank tUlkom genom lag­ändringar år 1968. Dessa var föranledda av en hemställan av Sveriges Jordbrukskasseförbund om rätt för jordbrukskassa och centralkassa för jordbmkskredit att begagna ordet bank såväl i firma som i övrigt vid


 


Prop. 1974: 4                                                         197

beteckning av rörelsen. I prop. 1968: 143 uttalade chefen för finansde­partementet att han inte då fann anledning att medge kreditkassa att ta in ordet bank i sin firma men att han var beredd att pröva om frågan för det faU en ny firmalagstiftning, grundad på firmautredningens för­slag, gav anledning till det (s. 226).

Jordbrukskasseförbundet har nu återkommit med en framställning om rätt för jordbrakets kreditkassor att använda ordet bank i sina fir­mor. Framställningen har lämnats utan erinran vid remissbehandhngen, men bankinspektionen har föreslagit att kreditkassoma uttryckligen för­pliktas att i firman ta in ordet föreningsbank. Detta ord ingår redan i för jordbrukskasserörelsen registrerade figurmärken. En obhgatorisk an­vändning av ordet föreningsbank skulle enligt inspektionen skapa klara linjer från firmasynpunkt i fråga om de olika typema av bankinstitut. Jordbmkskasseförbundet har anslutit sig till inspektionens förslag.

När kreditkassorna år 1968 fick rätt att använda ordet bank vid be­teckning av rörelsen var huvudmotivet att den då föreslagna och senare genomförda samordningen av bankinstitutens rörelseregler gjorde det an­geläget att kreditkassa fick beteckna sin rörelse på motsvarande sätt som övriga bankinstitut. Samordningen av bankinstitutens rörelseregler kan även anföras som skäl för att kreditkassa bör medges rätt att använ­da ordet bank i sin firma. Centralkassa för jordbmkskredit får anses driva bankrörelse enligt lagens definition. Detta gäller i viss mån även jordbmkskassa, i vart faU om man betraktar sådan kassa som fUial tUl centralkassan vUket synes befogat. Efter det att benämningen bank har blivit tUlåten vid beteckning av kassomas verksamhet är det förståeligt om, som förbundet gjort gällande, det ibland kan vara svårt att avgöra humvida det i marknadsföringen använda ordet förenuigsbank skall uppfattas som firma eller som en beteckning på verksamheten som så­dan. Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag kommit till den uppfattningen att det inte längre bör finnas några betänkligheter mot att medge kreditkassa att även i sin firma använda ordet bank. Jag ansluter mig också tUl bankinspektionens förslag att kreditkassa skall ha inte bara rätt utan även skyldighet att ta in ordet föreningsbank i fir­man.

I överensstämmelse med det nu anförda föreslår jag att jordbmkskas­sas eller centralkassas firma skall innehålla — fömtom de f. n. obliga­toriska orden "jordbrukskassa" resp. "centralkassa för jordbrakskredit" — även ordet "föreningsbank". Vidare bör slås fast att annan än kre­ditkassa inte får använda ordet föreningsbank i firma eller vid beteck­ning av rörelsen. Med anledning härav bör ändringar ske i 4 § lagen om jordbmkskasserörelsen och 2 § lagen om bankrörelse.


 


Prop. 1974:4                                                          198

7 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.    firmalag,

2.    handelsregisterlag,

3.    prokuralag,

4.    lag om upphävande av lagen (1887: 42 s. 1) angående handels-register, firma och prokura,

5.    lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644),

6.    lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot iUojal konkurrens,

7.    lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

8.    lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

9.    lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar,

 

10.    lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

11.    lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

12.    lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

13.    lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbmkskasserörelsen,

14.    lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och ut­ländskt företag att idka näring här i riket,

15.    lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479),

16.    lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar.

I fråga om förslagen har samråd ägt rum under 9 med chefen för jordbraksdepartementet, under 10—13 och 16 med chefen för finans­departementet samt under 14 med chefen för handelsdepartementet.

Förslagen torde få fogas tUl statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Rörande de enskilda bestämmelsema i lagförslagen vill jag ytterligare anföra följande.

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till firmalag

Dispositionen av lagförslaget skiljer sig från gällande firmalag. Detta beror framför aUt på att avsikten nu har varit att skapa en allmän fir­malag som inte skaU uppta bestämmelser om handelsregister och pro­kura. Däremot finns likheter med övrig modern immaterialrättslig lag­stiftning, särskilt varumärkeslagen. Långtgående överensstämmelse före­hgger — även i sakligt hänseende — med de utkast till firmalagar som har utarbetats i övriga nordiska länder. Formellt finns dock skillnader beroende bl. a. på att de andra nordiska ländemas texter i motsats tUl den svenska inte upptar särskilda registreringsföreskrifter vid sidan av

• Av bilaga 2 återges här bara lagförslagen under 1 och 2. Övriga lagförslag är i huvudsak likalydande med motsvarande, vid propositionen fogade förslag.


 


Prop. 1974: 4                                                         199

de materiella reglerna. Skillnaderna i övrigt kan huvudsakligen härledas till olikheter i varje lands lagstiftningsteknik och registreringssystem.

Det föreliggande förslaget överensstämmer tiU största delen nära i sak med uttedningens förslag. Detta har överarbetats i redaktioneUt hän­seende, bl. a. i syfte att tilhnötesgå vid remissbehandlingen framförda önskemål om en lättUlgängligare lagtext. Vad utredningen har anfört rö­rande den närmare irmebörden av dess förslag är i stora delar tillämpligt även på departementsförslaget. Eftersom många av de där upptagna be­stämmelsema har förebilder i varumärkeslagen kan också dennas för­arbeten tjäna till ledning vid tolkningen av de nu föreslagna reglerna.

Departementsförslaget går längre än övriga nordiska förslag i fråga om uppdelning i avsnitt. Avsnittsrubrikerna täcker självfallet inte hela paragrafinnehället men underlättar överblicken av lagtexten.

Avsnittet Inledande bestämmelser innehåller begreppsdefmitioner. I avsnittet Rätt tUl firma m. m. anges de grundläggande skyddsreglerna inom den allmänna, materiella firmarätten. Här behandlas sålunda bl. a. hur firmarätt förvärvas, vad firmarätten innebär och inom vUket om­råde den gäller. Vidare ges vissa regler rörande konflikt mellan olika kännetecken. Avsnittet Registrering av firma tar upp de bestämmelser om registrering som är tiUämpliga på alla slags firmor. Under mbriken Överlåtelse av firma m. m. ges regler om frivillig överlåtelse och om hur firma behandlas vid utmätning och konkurs. Avsnittet Förbud mot an­vändning av näringskännetecken anger fömtsättningama för vitesförbud av domstol mot användning av visst näringskännetecken. I avsnittet Hä­vande av registrering anges de omständigheter under vilka domstol kan häva firmaregistrering och när registreringen skall avföras ur registtet. Avsnittet Ansvar och ersättningsskyldighet m. m. innehåller bestämmel­ser om straff och skadestånd vid firmaintrång samt om säkerhetsåtgär­der vid sådant intrång och vid överträdelse av vitesförbud. Vidare har där upptagits vissa processuella bestämmelser. Under mbriken Firma­teckning m. m. regleras hur firma skall tecknas i allmänhet och i några särsldlda fall. Här upptas också bestämmelser om att firmarätt utan re­gistrering tillkommer vissa offentligrättsliga subjekt och vissa i lag regle­rade sammanslutningar av tvångskaraktär.

Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § i utredningens förslag och inne­håller definitioner på kännetecken som används i näringsverksamhet.

Förslaget innebär som framgår av den allmänna motiveringen en for­mell utvidgning av firmabegreppet. Även den benämning under vilken en inte bokföringsskyldig enskild näringsidkare driver sui verksamhet skall sålunda anses som firma. Detta kommer till uttryck i första styc-


 


Prop. 1974:4                                                          200

ket, enligt vilket firma generellt definieras som den benämning under vilken näringsidkare driver sin verksamhet.

Med näringsidkare avses liksom i varumärkeslagen den som yrkes­mässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Det krävs inte att verksam­heten drivs i vinstsyfte. Även om syftet är att främja t. ex. ett välgö­rande eller annat ideellt ändamål kan utövaren vara att anse som nä­ringsidkare. Detta är fallet med ideell förening eller stiftelse som fullföl­jer sitt syfte medelst näringsverksamhet. Till näringsidkare räknas även fria yrkesutövare som advokater, arkitekter, fotografer, författare m. fl. Verksamhetens omfattning har inte någon betydelse för rätten till firma. Även den som driver verksamhet inom exempelvis ett hantverksyrke som bisyssla hänförs tUl näringsidkare enligt förslaget. Näringsutöv­ningen behöver inte heller vara av mera stadigvarande art. Också när aktiviteten bedrivs bara under kortare tid kan näringsverksamhet före­ligga i förslagets mening.

Fömtom fysiska personer kan i princip alla juridiska personer idka näring. Hit hör i första hand sådana subjekt som har bildats för ända­målet, exempelvis handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar, men även t. ex. dödsbon. Med juridisk person jämställs vissa offentlig­rättsliga sammanslutningar som idkar näring. Dessa firmasubjekt be­handlas närmare i anslutning till 27 §. Staten och kommun kan också vara att betrakta som närmgsidkare om de driver verksamhet av ekono­misk art.

Firma är "den benämning" under vilken verksamheten drivs. Ut­tryckssättet framhäver den grundläggande regeln om firmas enhet. En näringsidkare får sålunda i princip inte använda mer än en firma i samma verksamhet. Om näringsidkaren driver skilda verksamheter kan han använda en särskild firma för varje verksamhet. Detta gäller dock inte juridisk person vars firma sammanfaller med namnet. Om den juri­diska personen behöver särsldld firma för del av sin verksamhet, kan detta behov tillgodoses genom användning av bifirma.

Departementsförslaget använder ordet "benämning" och inte "namn" vid firmadefinitionen. Detta innebär inte någon saklig skillnad. Ett visst krav på individualiseringsförmåga skall anses ligga även i den först­nämnda termen. Namnbegreppet bör dock vara reserverat för känne­tecken som primärt har till funktion att individualisera rättssubjekt ge­nom en enhetsbeteckning.

Utredningsförslaget har som ett led i firmadefinitionen efter mönster av gällande rätt upptagit att firma är det namn vilket näringsidkare tecknar vid förekommande underskrifter i sin verksamhet. Genom hän­visningen tUl firmas användning vid underskrift avgränsas firman från andra i verksamheten brakade kännetecken. För min del har jag emel­lertid inte ansett att denna bestämning ger definitionen något ytterli­gare innehåll i sak. Redan av den föreslagna huvudregelns formulering


 


Prop. 1974:4                                                          201

framgår som jag nyss nämnde att det bara kan finnas en firma för en viss verksamhet. Att denna firma skall användas vid underskrifter är en ordningsregel och inte ett led i definitionen. Med hänsyn härtill har denna regel fått utgå här. Regler om firmateckning finns i 26 §.

Närmgsidkare får för del av sin verksamhet begagna särsldld benäm­ning, bifirma. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen ges alla näringsidkare möjlighet därtill, inte bara aktiebolag och ekono­misk förening.

Bifirma får med hänsyn till principen om firmas enhet aldrig avse hela verksamheten. Den bör inte heller brukas för så stor del av verk­samheten att den framstår som en parallell tiU huvudfirman. Som exem­pel på fall där det kan finnas anledning att använda bifirma kan nämnas att en näringsidkare övertar verksamhet, som under viss firma har dri­vits av annan, eller startar en ny verksamhetsgren, som utifrån sett sak­nar samband med resten av verksamheten eUer som i övrigt, t. ex. ge­nom sin lokalisering, framstår som helt självständig.

Från bifirma särhålls dels huvudfirman i utiändsk språkdräkt, som närmare behandlas vid 11 §, dels förkortning av hu-vudfirma, vartill jag strax återkommer.

När bifirma används vid firmateckning, bör dess underordnade ka­raktär tydligt framgå genom att även firman för hela verksamheten an­ges. Föreskrift härom har upptagits i 26 §.

Vid sidan av angivna begränsningar skall i ö-vrigt det som sägs om firma i departementsförslaget gälla även bifirma.

Enligt andra stycket kan jämte firma användas annat kännetecken för näringsverksamheten vilket benämns sekundärt käimetecken. Sådant kännetecken har en mer begränsad uppgift. Det kan bara bära upp nå­gon eller några av firmas funktioner. Exempel på sekundära kännetec­ken utgör främst firmaförkortningar och firmadominanter. Dessa gmp­per av kännetecken kan med fördel utnyttjas vid marknadsföring i olika former. Andra exempel är särskilda benämningar på verksamhetsställen o. d. samt slagord. Sekundära kännetecken kan också vara av utstyrsel-betonad karaktär eller av akustisk art. Speciellt utförande på anställdas klädsel eller på utmstning som används i verksamheten kan t. ex. komma att förknippas så nära med viss verksamhet att ett utstyrselliknande kän­netecken bör anses föreligga. Som exempel på akustiska kännetecken som kan tänkas omfattade av rättsskydd nämner utredningen djurläten. I öv­riga nordiska länder faller utstyrselbetonade och akustiska kännetecken utanför firmaskyddet.

Firma, bifirma och sekundära kännetecken av nu berörd typ bildar från känneteckenssynpunkt en särskUd grupp som i analogi med termen vamkännetecken enligt tredje stycket sammanfattas under benämningen näringskännetecken.


 


Prop. 1974:4                                                          202

Rätt till firma m. m.

2 §

I denna paragraf, som motsvarar 2 § i utredningens förslag, behandlas de olika sätt på vUka ensamrätt till näringskännetecken kan förvärvas.

Enligt första stycket kan ensamrätt tUl firma, och därmed även tUl bi­firma, vinnas genom registrering eller inarbetnuig. Hinder föreligger inte mot att grunda ensamrätt på både registrering och inarbetning. Däremot kan inte som enhgt gäUande rätt ensamrätt uppstå genom fir­mas blotta antagande och användande.

Förvärvsgrundema registrering och inarbetning är formellt likvärdiga men registrering ger i praktiken ett starkare skydd än inarbetnmg. För firmahavaren medför nämligen registrering att han i regel inte behöver föra särskild bevisning om firmarättens bestånd, föremål och utsträck­ning i rummet.

Sekundära näringskännetecken kan inte registreras. I fråga om dem utgör alltså inarbetning den enda skyddsgmnden. Vissa sekundära kän­netecken torde dock kunna registreras som varumärken, och vidare kan en firmadominant ofta vara skyddad redan genom det skydd som till­kommer själva firman.

Andra stycket hänvisar tUl de regler som gäller i fråga om registrering av firma. Den föreslagna firmalagen innehåller i 9—12 §§ registrerings­bestämmelser av generell karaktär. Dessa regler kompletteras med spe­ciella föreskrifter om registrering av firma för olika slags rättssubjekt i den associationsrättsliga lagstiftningen, t. ex. aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar, samt i den föreslagna handelsregisterlagen.

I tredje stycket preciseras innebörden av begreppet inarbetning. Nä­ringskännetecken anses inarbetat om det är allmänt känt bland dem till vilka näringsidkarens verksamhet riktar sig. Denna personkrets, "om­sättningskretsen", utgörs dels av den allmänhet som normalt kan beräk­nas tiUgodogöra sig näringsidkarens verksamhet, dels av företrädarna för den bransch inom vilken näringsidkaren är verksam. Omsättnings­kretsens storlek beror i hög grad på verksamhetens inriktning. Denna kan vara mer eller mindre specialiserad och mer eller mindre lokalt be­gränsad. Det är inte nödvändigt att var och en som tUlhör omsättnings­kretsen känner till kännetecknet för att detta skall anses vara allmänt känt. Det kan inte heller anges en viss procentuell andel som skall ha vetskap om kännetecknet. Vid bedömningen får i stället hänsyn tas till alla föreliggande omständigheter. Det måste emellertid förutsättas att en så pass stor del av omsättningskretsen känner till kännetecknet att detta i anledning därav har fått en särskild goodwUl.

Utan uttrycklig föreskrift får det anses klart att kännetecknet skall ha inarbetats i Sverige. Kännetecknet behöver för den skull inte vara känt över hela landet. Det är inte i och för sig nödvändigt att verksamheten


 


Prop. 1974: 4                                                         203

bedrivs i Sverige eller ens att kännetecknet används i någon på Sverige inriktad marknadsföring eUer liknande. Undantagsvis kan inarbetning ske även i andra fall, t. ex. genom att kännetecknet används vid annonsering i utländsk press som är spridd i Sverige.

Inarbetning kan ske av varje slag av näringskännetecken. För att ge skydd måste inarbetningen ha fullbordats, dvs. den måste ha pågått un­der den längre eUer kortare tid som krävs för att kännetecknet skall ha blivit allmänt känt. Innan inarbetningen är fullbordad åtnjuter känne­tecknet i princip inte något rättsskydd. Under vissa villkor kan dock en ibruktagen men ännu inte inarbetad firma utgöra registreringshinder en­ligt 10 § första stycket 7. Inarbetning kan förstärka eller komplettera det primärskydd som på gmnd av registrering tillkommer firma eller bi­firma t. ex. genom att utsträcka skyddet utanför registreringsområdet. Om firma har särskUt dålig individualiseringsförmåga kan inarbetning t. o. m. utgöra ett villkor för registrering, vilket framgår av 9 § tredje stycket.

3 §

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 4 § utredningens förslag, be­handlar firmarättens närmare innebörd och omfattning.

I första stycket redovisas innebörden av den ensamrätt som förvärvas genom registrering. Bestämmelsen innebär att annan än rättshavaren är förhindrad att använda näringskännetecken som är förväxlingsbart med registrerat kännetecken. Paragrafen reglerar den rätt till registrerad firma och bifirma som tillkommer innehavaren i förhållande tiU arman. Möjlighetema att använda visst kännetecken kan dessutom vara begrän­sade med hänsyn till att användningen kan förbjudas enligt 15 § första stycket, om allmänna intressen skulle kräva det. För firma som är skyd­dad genom registrering gäller vidare att skyddet kan upphöra, om regi­streringen hävs enligt 16 §.

Förbudet att använda registrerat kärmetecken tar sikte på användning som näringskännetecken. Beträffande användning som vamkännetecken blir likartade bestämmelser i varumärkeslagen tillämpliga. Eftersom ett kännetecken stundom kan beteckna både en näringsidkare och hans pro­dukter, dvs. ha såväl firma- som vammärkesfunktioner, kan lagreglerna om firma och varumärke bli tillämpUga samtidigt.

Användningsförbudet gäller kännetecken som är förväxlingsbart med registrerat kännetecken. Enligt 6 § kommer förväxlmgsbarhet i regel i fråga bara om kännetecknen används i samma eller liknande verksam­het. Dessutom gäller förbudet bara inom det i varje fall tillämpliga skyddsområdet.

Den som trots förbudet använder förväxlingsbart näringskännetecken gör sig skyldig till firmaintrång, vilket kan medföra ansvar och/eller er­sättningsskyldighet enligt 18 resp. 19 §. Påföljd för firmaintrång kom-


 


Prop. 1974:4                                                          204

mer givetvis inte i fråga annat än om användningen är obehörig. Om fir­mahavaren har lämnat samtycke till användning av förväxlingsbart kän­netecken kan han alltså inte påtala saken. Däremot är det möjligt att an­vändningen i sådant fall kan förbjudas med stöd av 15 § första stycket, exempelvis därför att den är vilseledande.

I fråga om registrerad firma är huvudregeln att skyddsområdet sam­manfaller med registreringsområdel. Ensamrätten gäller nämligen inom område för vilket firman registrerats. Detta innebär att skyddsområdets storlek varierar aUtefter arten av näringsidkare. För dem som registreras i handelsregister, huvudsakligen enskUda näringsidkare och handelsbo­lag, utgör i pruicip länet skyddsområde. Detsamma gäller ekonomiska föreningar. Aktiebolag registreras, i likhet med exempelvis banker och försäkringsbolag, centralt och får därigenom hela landet till skyddsom­råde.

Det skyddsområde som gäller enligt huvudregeln kan inskränkas om det inte föreligger behov av skydd inom ett så vidsträckt område. Regeln härom är konstmerad som en presumtionsregel. Skyddsbehovet anses omfatta hela registreringsområdel, om det inte visas att firmahavaren inte kan lida skada genom att annan använder förväxlingsbart kännetec­ken inom området. Bevisskyldigheten för att firmahavaren inte kan tUl­fogas skada åvUar aUtså den som vill använda konkurrerande kännetec­ken. Skada anses föreligga så snart någon ekonomisk olägenhet uppstår, även om den är av övergående natur. I praktiken torde den föreslagna bevisbörderegeln utgöra ett starkt avhållande moment när det gäller att anta och använda kännetecken som är skyddat för annan genom regi­strering. Å andra sidan undviks genom den föreslagna regeln att firman för exempelvis ett aktiebolag som bedriver rent lokal verksamhet utan några expansionstendenser blir ett absolut hinder mot registrering av en förväxlingsbar firma för ett företag med lokal verksamhet i en annan del av landet. Vad som menas med förväxlingsbarhet framgår av 6 §. Enligl denna paragraf förutsätts i regel att kännetecknen avser samma bransch.

Ensamrätt till inarbetat näringskännetecken innebär enligt andra styc­ket att annan än innehavaren är förhindrad att använda näringskänne-lecken som är förväxlingsbart med inarbetat kännetecken. Vad som nyss anförts om innebörden av ensamrätten till registrerad firma har i hu­vudsak sin motsvarighet även i fråga om inarbetat näringskännetecken.

Inarbetat kännetecken åtnjuter skydd inom det område där inarbet­ningen består, vUket i praktiken innebär att skyddet vidmakthålls genom att kännetecknet används. Inarbetning kan föreligga i fråga om både re­gistrerade och oregistterade kännetecken. Om den som innehar en re­gistrerad firma utvidgar sin verksamhet utanför registreringsområdet kan han genom inarbetning förvärva skydd för firman i det utvidgade


 


Prop. 1974: 4                                                         205

verksamhetsområdet. Hinder föreligger inte att olika näringsidkare inar­betar förväxlingsbara kännetecken i skilda delar av landet. Om koUision inttäffar mellan sådana kännetecken på grund av att någon av nä­ringsidkama eller båda utvidgar sin verksamhet, får konflikten lösas med hjälp av reglema i 7 och 8 §§.

4 §

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 3 § första stycket och 4 § första stycket utredningens förslag, reglerar näringsidkares rätt att an­vända sitt släktnamn som kännetecken för verksamheten.

Varje näringsidkare har enligt första stycket i princip rätt att använda sitt släktnamn som näringskännetecken. Det förutsätts här\'id att rätt till namnet består enhgt reglerna i namnlagen. Går denna rätt förlorad, upphör även känneteckensrätten, om den inte skyddas på annan grund, dvs. genom registrering eller inarbetning. Så länge den bakomliggande namnrätten är intakt behöver innehavaren emellertid varken registrera eller inarbeta kännetecken som består av släktnamn för att åtnjuta skydd, utan skydd föreligger så snart namnet används som näringskän­netecken.

Rätten att braka släktnamn som näringskännetecken utgör inte en en­samrätt. Även annan bärare av samma släktnamn har i princip möjlig­het att utnyttja nananel i sin verksamhet. Som allmänt förbehåll för an­vändningen föreskrivs dock att släktnamnet inte får vara ägnat att fram-kaUa förväxling med annans skyddade kännetecken. Förbehållet gäller i första hand lUl förmån för skyddat närmgskännetecken, vare sig detta består av ett i deima egenskap redan ibraktaget släktnamn eller av an­nat kännetecken som registterats eller inarbetats. Men dessutom omfat­tar förbehållet varukännetecken som på motsvarande sätt åtnjuter skydd enhgt varumärkeslagen. Uttrycket "ägnat att framkalla förväxling" in­nebär inte någon begränsning till viss bransch, vilket är innebörden av ordet "förväxlingsbart" i andra stycket. Däremot torde det få krävas en stöne grad av olikhet för att inte förväxlingsbarhet skall anses föreligga än vad som förutsätts för att namnet inte skall anses ägnal att framkalla förväxling.

Använder näringsidkare sitt släktnanan som näringskännetecken är enhgt andra stycket annan förhindrad att använda näringskännetecken som är förväxlingsbart med narrmet.

Vad som i anslutning till 3 § första stycket anförts om användnings­förbud och överträdelse därav har sin motsvarighet i fråga om släkt­namn med fumaanvändning. En geografisk begränsnmg av släktnamns­skyddet hgger i att det inle kan åberopas utanför det område inom vil­ket verksamhet bedrivs under namnet. Däremot kan det föreligga ett ut­sträckt potentieUt skydd, vilket framgår av 5 §.


 


Prop. 1974:4                                                          206

5 §

Paragrafen, som motsvarar 3 § andra stycket utredningsförslaget, an­ger att firmarätten i vidsträckt mening omfattar även potentiell rätt för firmahavare att använda sitt släktnamn och skyddade vammärke som näringskännetecken.

Näringsidkare får i två avseenden ett potentiellt skydd för kännetec­ken som han faktiskt inte använder som närmgskännetecken. Skyddet gäller inom det skyddsområde som är hänförligt till närmgskännetecken för vUket han åtnjuter skydd. Inom detta område får sålunda annan i princip inte använda näringskännetecken som är förväxlingsbart med nä­ringsidkarens släktnamn eller skyddade vammärke. Om en enskild nä­ringsidkare driver verksamhet under en inregistterad firma som inte in- nehåller hans släktnamn får alltså trots detta annan i princip inte an­vända detta namn som kännetecken för en verksamhet i samma bransch inom det område där firmaskyddet gäller. Förbudet avser bara sådan användning som är att anse som obehörig. Detta iimebär exempelvis att i nyssnämnda faU släktnamnet får användas av den som själv har rätt till namnet enhgt namnlagen.

6 §

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i utredningens förslag, anger när kännetecken skaU anses förväxlingsbara.

Förväxlingsbarhet kan enligt första stycket normalt föreligga bara om kännetecknen avser verksamhet av samma eller hknande slag. I uttryc­ket förväxlingsbar ligger att det skall vara fråga om en mer eller mindre långtgående likhet mellan kännetecknen. Likheten i förening med verk­samhetens art bUdar utgångspunkt för prövning av förväxlingsbarheten. I paragrafens andra slycke anges två undantagsfall, i vUka förväxlings­barhet kan åberopas utan att verksamheten är av liknande slag. Även i ett tredje fall blir likheten i praktiken ensam avgörande. Av registre­ringstekniska skäl kan nämligen registrering av identiskt lika känne­tecken i samma register mte tillåtas. Föreskrifter som skall förhindra så­dan registrering finns i de författningar som behandlar de särskilda fir­masubjekten eller deras registrering.

Frågan om likhet förehgger meUan två kännetecken skall bedömas på grundval av alla förekommande omständigheter. Om kännetecknen, bortsett från allmänna verksamhetsbenämningar eUer kalegoribeteck-ningar, utgörs av enstaka ord kan de kollidera genom ordlikhet i skilda former. Främst uppstår konflikt om orden är helt identiska, men även likhet i fråga om utseendet på orddel, uttalet av ord eller ords betydelse kan fyUa rekvisitet. Motsvarande gäller vid sådan överensstämmelse meUan kännetecken som vart för sig består av flera ord. Jämförelsen bör i sådana fall i princip inriktas på om kännetecknen använda i sin helhet är svåra att skUJa ål. Man måste emellertid ta hänsyn till att vissa


 


Prop. 1974: 4                                                         207

beståndsdelar i flerordiga firmor ofta tenderar att falla bort i den prak­tiska användningen. Detta sammanhänger bl. a. med att firmor ofta in­nehåller ord som genom sin innebörd eller särprägel är mera framträ­dande än de övriga och därför får karaktären av firmadominanler. Om en sådan firmadominant utnyttjas i annan firma kan firmalikhet tänkas föreligga trots att firmoma i övrigt tydligt skiljer sig åt. Typiska exem­pel på firmadominanter utgör särpräglade fantasiord och egenartade släktnamn. Även ord utan egentlig originalitet kan emellertid genom in­arbetning komma att förvärva sådan särprägel att användning av samma ord i annan firma konstituerar förväxlingsbarhet. Som utred­ningen framhåller bör likhetsbedömningen, om den avser ett särpräglat kännetecken, vara förhållandevis strikt hksom inom varumärkesrätten. Är kännetecken däremot sammansatt av ord utan större särprägel eller består det av vanliga förnamn och släktnamn bör en mUdare bedömning tillämpas. I sådana fall bör det alltså vara tiUräckligt med ganska obe­tydliga variationer.

För att kännetecken skall anses förväxlingsbara skall de i regel avse samma eller likartad verksamhet. Det skall med andra ord föreligga branschlikhet. Branschbegreppen inom näringslivet kan inte alltid ges ett entydigt innehåU och växlar från tid tUl annan. Som jag har antytt i den aUmänna motiveringen får bransch därför inte fattas så snävt att tillräcklig hänsyn inte tas till expanderande företags naturliga utveck­lingsbehov. Ä andra sidan får bransch inte definieras så allmänt att verksamhetens inriktning bara anges som t. ex. "handel" eller "repara­tionsverksamhet". Som uttedningen har förordat bör branschbegreppet vara elastiskt. Det får överlänmas åt rättspraxis alt närmare bestämma vilken verksamhetsgren eller kombination av verksamhetsgrenar som från firmasynpunkt bör rymmas i en viss bransch. Från senare rättstill-lämpning kan anföras exemplet att hoteUrörelse och restaurangrörelse har ansetts utgöra så likartade verksamheter att kravet på branschlikhet därigenom var uppfyllt.

I andra stycket anges ett par fall då förväxlingsbarhet kan åberopas utan att det föreligger branschlikhet. Reglema har förebUder i varamär­kesrätten. De är utformade på ett sätt som markerar att de är avsedda att tUlämpas restriktivt.

Punkt 1 ger uttryck för den s. k. Kodakdoktrinen och avser kärmetec­ken som är synnerligen starkt inarbetade och dessutom kända inom vida kretsar av allmänheten. En föratsättning för att ett kännetecken skaU kunna nå sådan ställning torde vara att det besitter en hög grad av sär­prägel och används i en typ av verksamhet som riktar sig till den stora allmänheten eller av annat skäl viimer stor uppmärksamhet. Dessa kän­netecken har fått ett utvidgat skydd för den goodwill som har uppkom­mit genom inarbetningen. Sålunda skall förväxlingsbarhet kunna anses föreligga i förhållande tUl ett kännetecken av detta slag oavsett bransch-


 


Prop. 1974: 4                                                         208

tUlhörighet, om med hänsyn tUl den starka inarbetningen användning­en av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill. Det vidgade skyddet behöver inte omfatta alla verksamheter av annat slag än firmahavarens. I regel torde det räcka om skyddet utsträcks tUl verksamhetsområden som är jämfö­relsevis näraliggande. Bara för de allra mest inarbetade och särpräglade kännetecknen finns det anledning att ge ett skydd som omfattar alla branscher. Undantagsregeln gäller redan om det konkurrerande känne­tecknets användande objektivt sett framstår som ett otillbörligt utnytt­jande av det skyddade kännetecknets renommé. Något avsiktligt sådant utnyttjande behöver alltså inte föreligga.

Undantag från huvudregeln om branschlikhet som förutsättning för förväxlingsbarhet gäller vidare enligt punkt 2 i fråga om kännetecken som är inarbetat, om med hänsyn till verksamhetens särskilda art an­vändningen av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen skulle minska det förras goodwill. Regeln tar sikte särsldlt på kännetecken som kan anses specieUt ömtåliga från goodwillsynpunkt, exempelvis sådana som avser verksamhet för tillverkning eller försäljning av livsmedel, njutningsmedel eller hygieniska artiklar. Om ett kännetecken för sådan verksamhet sammanblandas med näringskännetecken som begagnas vid marknadsföring av t. ex. råttgift, kloakrör eller laxermedel kan dess re­nommé bli allvarligt skadat. Föratsättning för tUlämpning av regeln är givetvis att de konkurrerande kännetecknen i hög grad stämmer över­ens. Restriktiviteten i tillämpningen betonas dessutom genom kravel på att det inarbetade kännetecknets goodwUl uppenbarligen skulle för­ringas, om den konkunerande användningen tilläts.

7 §

Paragrafen, som motsvarar 6 § i utredningsförslaget, upptar en mate­riell regel om företräde vid tvist om rätt till förväxlingsbara kännetec­ken.

Den föreslagna regeln innebär i överensstämmelse med gällande rätt att företräde tUlkommer den som kan åberopa tidigaste rättsgmnd. Om man bortser från släktnamn som näringskännetecken, gmndas firmarät­ten på registrering eller inarbetning. Tidigaste registrering eller fullbor­dade inarbetning ger således rätt till företräde vid konflikt mellan för­växlingsbara kännetecken. Av 12 § framgår att rätt på grund av regi­strering gäUer från dagen när ansökan kom in till registreringsmyndig­heten. Rätt på grand av inarbetning föreligger från den tidpunkt då in­arbetningen fullbordats.

Näringsidkare har enligt 5 § skydd mot att hans nanm obehörigen an­vänds som näringskännetecken, även om han inte själv utnyttjar namnet på detta sätt. För att detta skydd skaU förehgga krävs att näringsidkaren åtnjuter skydd för annat näringskännetecken. Tidsprioriteten torde få


 


Prop. 1974: 4                                                         209

räknas från det detta skydd uppstod eller från den senare tidpunkt då namnet förvärvades.

Ensamrätt till näringskännetecken kan vara begränsad till visst geo­grafiskt område. Vid kollision mellan kännetecken i sådana faU får före­trädesfrågan bedömas med hänsyn till när ensamrätten uppkom i det ak­tuella området.

Den som har rätt till företräde kan kräva att innehavare av yngre rätt inte begagnar kännetecknet, även om den yngre rätten bygger på gUtig registrering, fullbordad inarbetning eller bestående rätt tUl släktnamn. Rätten tiU företräde kan göras gällande vid domstol i samband med ta­lan enligt 15 § om förbud mot användning av näringskännetecken, en­ligt 16 § om hävande av registrering eUer enligt 18 eller 19 § om firma­intrång.

8 §

Denna paragraf, som motsvarar 7 § i utredningens förslag, upptar en passivitetsregel som utgör ett undantag från bestämmelserna om före­träde samt en regel om föreskrifter beträffande användningen av kolli­derande kännetecken.

Rätt till inarbetat näringskännetecken får enligt första stycket bestå parallellt med äldre rätt tUl förväxlingsbart kännetecken, om den äldre rättens innehavare har förhållit sig passiv och inte inom rimlig tid in­skridit mot användningen av det yngre kännetecknet. Regeln förutsätter att det yngre kännetecknet har blivit inarbetat. Däremot saknar det be­tydelse för passivitetsregiens tUlämpning om kännetecknet också har bli­vit registrerat för innehavaren av den yngre rätten. Utan betydelse är även om den äldre rätten grundas på registrering, inarbetning eller släkt-namnsinnehav. Avgörande blir om passiviteten har medfört att den yngre rätten kunnat inarbetas och därigenom fått en mera betydande goodwUl.

Någon bestämd tidsgräns, inom vilken ett ingripande måste ske till undvikande av passivitetsverkan, kan inte generellt anges. Vid bedö­mande av hur Ihng tid som bör anses rimlig får hänsyn tas till omstän­digheterna i varje särskUt fall och bägge parters intressen beaktas. En relativt kort tids underlåtenhet att ingripa bör kunna leda tUl passivitets­verkan exempelvis om det yngre kännetecknet har använts i stor omfatt­ning och inom hela riket så att den äldre rättens innehavare ganska sä­kert måste ha blivit medveten därom. Vid avvägningen får bedömas om den äldre rättshavaren objektivt sett haft möjlighet alt ingripa. Någon särskUd regel föreslås inte för det fallet att innehavaren av den yngre rät­ten varit i ond tro under inarbetningen. Mera graverande former av Ulo-jalt handlingssätt bör det emellertid vara möjligt att ta hänsyn till vid bedömningen av frågan om vad som är rimlig tid.

Den äldre rättens innehavare kan inskrida mot den konkunerande

14   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 4


 


Prop. 1974:4                                                          210

användningen på olika sätt. Till en början kan avgivande av skriftliga eller munthga invändningar hos konkurrenten liksom hänvändelser till denne med begäran om förhandlingar vara tillfyllest. Medför dessa åt­gärder inte resultat, måste emellertid andra medel tillgripas inom rimlig tid för att passivitetsverkan inte skall uppstå. Härvid kommer närmast förbudstalan eller intrångstalan vid domstol i fråga. Skulle det yngre kännetecknet vara registrerat, kan även väckas talan om hävande av re­gistreringen. Att sådan talan inte får bifallas om passivitetsverkan har inträtt framgår av 16 § första stycket.

Om prövningen i en konfliktsituation ger till resultat att ett yngre in­arbetat kännetecken får bestå vid sidan av en äldre känneteckensrätt, ger andra stycket möjlighet att vidta åtgärder för att motverka risk för förväxling mellan kännetecknen. På yrkande av någondera parten kan domstol sålunda meddela föreskrifter om användningen av det ena eller båda kännetecknen. Föreskrift skall meddelas bara om det är skäligt. En skälighetsprövning skall ske även när det gäller att bestämma föreskrif­tens innehåll. Föreskriften bör inle sträcka sig längre än att den omedel­bara risken för förväxling undanröjs. Den skall avse kännetecknets an­vändning och innebär inte någon ändring av själva kännetecknet. Den kan bestå exempelvis i ett åläggande att använda en fullständig firma i stället för en förkortad version. Den kan också innebära att firman får användas bara tUlsammans med geografisk benämning eller med förtyd­ligande angivelse beträffande person eller verksamhet.

Registrering av firma

9 §

Paragrafen, som motsvarar 9 § i utredningsförslaget, behandlar det gmndläggande kravet på särskUjningsförmåga som villkor för att firma skall kunna registreras.

Legaldefinitionen i 1 § antyder att firma skall individualisera nä­ringsidkares verksamhet. Det innebär att firman skall kunna uppfattas som benämning på en särsldld verksamhet och att den skall vara ägnad att markera en åtskillnad från verksamhet av samma eller liknande slag som bedrivs av annan näringsidkare. Har firman denna egenskap, upp-fyUer den kravet på särskUjningsförmåga (distinktivitet).

I första stycket av förevarande paragraf har detta krav kommit till di­rekt uttryck som ett villkor för registrering. Där föreskrivs, att firma re­gistreras endast om den är ägnad att särskilja innehavarens verksamhet från andras. Villkoret tillgodoser i första hand firmahavarens eget in­tresse. Utan särskUjningsförmåga är firman nämligen inte ägnad att fyUa sin funktion som kännetecken för näringsidkarens verksamhet.

Till ledning för bedömande av särskiljningsförmågan anges i andra stycket att hänsyn skall tas lili den tid och omfattning fuman varit i


 


Prop. 1974:4                                                          211

bruk eller med andra ord till den faktiska användning som har föregått ansökan om registrering. Har firma som består av ord med förhållande­vis liten originalitet utnyttjats under längre lid eller i större omfattning, kan detta ge anledning anta att fimian har tUlräcklig särskUjningsför­måga för att kunna fungera som kännetecken. Det sagda innebär inte alt användningen måste ha skett i sådan omfattning att finnan är att be­trakta som inarbetad. Ju mindre särpräglad firman är i och för sig desto större krav måste emellertid ställas på den faktiska användningen. Det måste krävas stark bevisning för att ett ord som är allmänt brukat och har deskriptiv karaktär skall kunna anses ha blivit så utmärkande för firmahavarens verksamhet att det har fått en sekundärbelydelse som kännetecken för denna verksamhet vid sidan av sin urspmngliga inne­börd. I sådana fall torde inarbetning i regel behöva föreligga.

Kravet på särskUjningsförmåga motiveras inte bara av hänsyn till nä­ringsidkarens intresse av att firman skall kunna fungera som kännetec­ken. Del grundas också på att vissa slag av ord inte bör få förbehållas en viss näringsidkare. Hit hör dels allmänna benämningar på verksam­hetens art eller däri utbjudna varor och tjänster, dels allmänt brakade ortnamn o. 1. I paragrafen föreskrivs därför att firma som enbart består av något uttryck av nu nämnt slag i och för sig inte skall anses ha sär­skUjningsförmåga. Som exempel på verksamhetsord av åsyftad typ kan nämnas "livsmedelshandel", "tvättinrättning" och "resebyrå" samt på allmänna benämningar på vara eller tjänst "margarin", "kontorsmaski­ner" och "skönhetsvård". TUl ortnamn räknas tUl en början benäm­ning på samhälle, jämvägs- eller poststation och namn på stöne ad-ministtativt område som kommun eller län. Med ortnamn bör vidare jämställas namn på gata, stadsdel och offentlig plats. I samtliga nu an­givna fall kan firma uppnå särskUjningsförmåga på olika sätt. Det kan ske t. ex. genom borttagande eUer tillägg av bokstäver som förändrar ordets karaktär och gör det distinktivt. En annan väg är att genom sam­mansättning av ord eller orddelar åstadkomma kombinationer som ger firman erforderlig särskUjningsförmåga. Kombinationer av flera ord av här berört slag omfattas inte av den särskilda bestämmelsen. En sam­mansättning av t. ex. ett ortnamn och ett verksamhetsord kan alltså an­ses uppfylla kravet på särskUjningsförmåga. Har firma beståndsdel som enbart anger associationsformen såsom aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening eller förkortning därav, skall man vid bedömningen bortse från denna beteckning, eftersom den aldrig kan bidra till att ge firman tillräcklig distinktivitet.

Enligt tredje stycket gäller ett särskilt villkor för s. k. bokstavs- eller sifferfirma, dvs. firma som består enbart av bokstäver eller siffror, vilka inte kan uppfattas som ord. Sådan firma registreras bara om firmans användning har lett till fullbordad inarbetning. Här stäUs således sträng­are villkor än för icke distinktiva ord. Detta beror på att rena samman-


 


Prop. 1974:4                                                          212

ställningar av bokstäver eller siffror oftast är svåra att särskUja och därför lätt kan förväxlas med andra liknande sammanställningar. Har eu sådan firma blivit inarbetad, har den emellertid visat sin genomslags­kraft och hinder föreligger då inte mot registrering. Regeln tar uttryck­ligen sikte bara på firmor som består antingen av bokstäver eller av siff­ror. Den torde emellertid kunna tUlämpas analogiskt även på en firma som består av en kombination av bokstäver och siffror.

10 §

I paragrafen, som motsvarar 10 och 11 §§ i utredningens förslag, uppräknas de hinder av mera speciellt slag som gäller mot registrering av firma. Vidare anges verkan av medgivande till registrering i vissa fall. Paragrafen har utformats i nära anslutning till motsvarande hinder­kataloger i varumärkeslagen och mönsterskyddslagen.

Registreringshindren delas enhgt första stycket upp i sju punkter av vilka de tre första huvudsakhgen betingas av allmänna hänsyn medan de följande bereder skydd för olika privata intressen.

I punkt 1 förbjuds registrering, om firman eller dess användning stri­der mot goda seder eller allmän ordning. Med goda seder avses sedlighe­ten och med aUmän ordning åsyftas sådana förhållanden som behandlas i 16 kap. brottsbalken under rubriken Om brott mot alhnän ordning.

Registreringsförbudet i punkt 2 gäller firma i vilken utan tillstånd in­tagits sådan statiig eUer intemationell benämning av offentligrättslig na­tur som enligt lag eller annan författning inte obehörigen får användas som firma. Förbudet omfattar även förkortning av sådan benämning och verbaluttryck som lätt kan förväxlas med skyddad benämning. Hindret avser i första hand benämningar som omfattas av lagen (1970: 498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. Firma får sålunda inte utan tUlstånd rymma något som syftar på svenska staten och därigenom ger kännetecknet en officiell karaktär eller på Förenta Nationerna eller vissa mellanstatliga organisationer. Till beteckningar som syftar på svenska staten torde få räknas sammansättningsledet "stats-" samt adjektivet kunghg och ofta även uttrycket "riks-". Be­stämmelsen blir vidare tillämphg på sådana benämningar på interna­tionella sjukvårdsorganisationer som avses i lagen (1953: 771) om skydd för vissa intemationella sjukvårdsbeteckningar. Det är framför allt "Röda korset", "Röda halvmånen" och hknande benämningar som åtnjuter skydd.

Regeln om officiella benämningar kan betraktas som ett särfall av den allmänna regel som har kommit till uttryck i punkt 3, där det föreskrivs ett generellt registreringsförbud för firma som i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten. Som exempel härpå kan nämnas firma som inne­håller felaktig uppgift om den associationsform i vUken verksamheten


 


Prop. 1974: 4                                                         213

bedrivs. I speciallagstiftningen för skilda firmasubjekt finns på flera håll föreskrifter om obligatoriska beståndsdelar i firma och förbud mot in­tagande av benämning som utmärker annan associationsform. För fall där sådana föreskrifter saknas avses den generella bestämmelsen mot vilseledande utgöra ett komplement.

Vilseledande kan också aktualiseras genom sättet att ange verksamhe­tens art. SkuUe det vid prövningen av ansökan om registrering visa sig att firmainnehållet strider mot uppgift om verksamhetens art som läm­nas i ansökan eller därvid fogad handling, kan registreringsmyndigheten vägra bifall med hänvisning tiU förevarande bestämmelse. Svårare att bedöma blir sådana fall då verksamhetens omfattning överdrivs i fir­man. Sådana s. k. pretentiösa firmor är inte ovanliga och måste tolereras i viss utsträckning, bl. a. av det skälet att en planerad expansion av verk­samheten ofta kan komma att leda tUl att firmans innehåll bhr berät­tigat. Föreligger emellertid en uppenbar risk för att firman kan komma att vUseleda allmänheten, skall registrering vägras. Firma kan vidare vara vUseledande genom att den anger vissa kvalifikationer eller särskild kompetens hos sin innehavare. En föratsättning är givetvis att denna uppgift saknar faktisk grund. Registrering av firma med sådant innehåll bör sålunda vägras, om sökanden inte kan visa att firmainnehållet är sakligt grundat.

Att firma inte får ha beståndsdel som ger den officiell prägel har framhåUits vid behandlingen av punkt 2. Med stöd av regeln mot vilse­ledande firma kan vidare registrering vägras om firman oriktigt ger sken av samhörighet med statligt företag eller kommunal eller annan offentligrättslig institution eller med främmande stat. På motsvarande sätt bör bedömas firmor som antyder samhörighet med t. ex. en betydel­sefull intemationell eller allmänt känd svensk organisation.

Enligt punkt 4 får firma inte registreras om den innehåller något som är ägnat att uppfattas som annans släktnamn, konstnärsnamn eUer likar­tat namn. Med likartat namn avses t. ex. pseudonymer, signaturer och sådana särskUda namn som brukas i idrottssammanhang. När det före­skrivs att firman skall vara ägnad att uppfattas som annans namn ligger häri att skyddet med avseende på likheten inte sträcker sig lika långt som ett förväxlingsskydd. Registreringshindret gäller inte om namnet uppenbarligen rör någon som avhdit för länge sedan. Av hänsyn till nu levande bärare av samma namn eller den avlidnes efterlevande bör dock denna undantagsbestämmelse tillämpas med försiktighet.

Registreringsförbud gäller även benämning som är ägnad att uppfat­tas som namn på stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning. Exempel på sistnämnda slag av sammanslutningar utgör säUskapsorden eller klubb som inte uppfyller kraven pä en ideell förening. Registre­ringsförbudet utgör inte hinder för ideell förening eller stiftelse som


 


Prop. 1974:4                                                          214

främjar sitt ändamål genom näringsverksamhet att för egen del regi­strera namnet som firma. För sådan firma erhålles förväxlingsskydd enligt punkt 6.

Punkt 5 förbjuder registrering av firma vars innehåll är ägnat att upp­fattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk. En förutsätlnuig är att titeln är egenartad. Den skall ha sådan särprägel att den uppfattas som benämning på ett visst verk. En titel som bara anger det ämne verket behandlar har inte tillräcklig egenart för att åtnjuta skydd. Vid sidan av titelskyddet förbjuds även registrerhig av furma som innehåUer något som kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konst­närligt verk. Denna regel ger ett visst skydd bl. a. för särskilt skapade namn på personer, orter m. m. i litterära verk, under fömtsättning att namnet besitter sådan originahtet att det i och för sig är upphovsrättsligt skyddat.

I punkt 6 föreskrivs att registrering inte får ske av firma som är för­växlingsbar med annan näringsidkares släktnamn eller skyddade nä­rings- eller varukännetecken. Registreringshindret utgör den centrala be­stämmelsen för undvikande av konflikt mellan kännetecken som tillhör olika näringsidkare. Som anmärkts vid punkt 4 kan namn på ideell för­ening eller stiftelse förekomma som firma, om sammanslutningen driver näring som ett led i den ideella verksamheten.

Registreringsförbudet innebär ett förväxlingsskydd. Som framgår av 6 § anses kännetecken i allmänhet förväxlingsbara endast om det före­ligger branschlikhet. Vid tillämpningen måste dessutom beaktas vilket geografiskt skyddsområde som gäller för skyddat kännetecken.

Skyddet för näringsidkares släktnamn går längre än det skydd som enligt punkt 4 gäller för släktnamn i allmänhet. Förevarande hinder av­ser sålunda inte bara fall då firmans innehåll kan uppfattas som någouo namn utan även fall då likheten med namnet inte är så stor men ändå tUlräcklig för att det skall kunna anses föreligga risk för förväxling. Skyddet gäUer bara i förhållande till näringsidkare som driver verksam­het inom område som täcks av ansökningen om firmaregistrering och i samma bransch som sökanden. Skyddet är emellertid oberoende av om näringsidkaren faktiskt använder släktnamnet som kännetecken. Detta sammanhänger med den i 5 § reglerade potentiella firmarätten. Om släktnamnet används som firma gäller skyddet från den dag då det togs i bmk på detta sätt. I annat fall gäller skyddet från det näringsidkaren förvärvade skydd för annat näringskännetecken.

Hindret mot registrering avser vidare samtliga närings- eller varakän­netecken som är skyddade genom registrering eller inarbetning. Skydd ges därmed även vissa offentligrättsliga benämningar som enligt 27 § är att hkställa med registrerade fhrmor. Innebörden av ordet varakännetec­ken och hur skydd uppkommer för sådant kännetecken framgår av 1—3 §§ varumärkeslagen.


 


Prop. 1974: 4                                                         215

Registrering av firma gäller enligt 12 § från den dag ansökan kom in till registreringsmyndigh