Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 38 år 1974           Prop. 1974: 38

Nr 38

Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till lag om ändring i atomansva-righetslagen (1968: 45); given den 15 februari 1974.

Kungl. Maj:t viU härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlålande tUl riksdagen föredraganden hemställt.

Under konungens frånvaro:

BERTIL

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåU

I propositionen läggs fram förslag till lag om ändring i alomansva-righetslagen (1968: 45). Förslagel innebär att principen om kanalisering av ansvaret för atomskada till innehavare av alomanläggning kan upp­rätthållas i betydligt större utsträckning än f. n. vid skada som upp­kommit under sjötransport av atomsubstans. Den föreslagna lagstift­ningen bygger på 1971 års konvention om skadeståndsansvar vid sjö­transport av atomsubstans. I propositionen föreslås att riksdagen god­känner denna konvention.

1    Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 38

 

Prop. 1974: 38

Förslag till

Lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968: 45)

Härigenom förordnas i fråga om alomansvarighetslagen (1968: 45) dels all 3, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 14 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 §
Denna lag äger ej  tillämpning       Utom såvitt avser 14 § tredje

på  atomskada  i   följd  av   atom-     stycket och 14 a § äger denna lag
olycka som inträffat i annan stat     ej tillämpning på atomskada i
än konventionsstat.                    följd av alomolycka som inträffat

i annan stat än konvenlionsstal.

I fråga om ansvarighet för innehavare av alomanläggning i Sverige äger lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stal än konvenlionsstal endast om alomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning utom riket gäUer beträf­fande ansvarighetens utsträckning i rummet vad som föreskrives i an-läggningsslalens lag.

Konungen kan beträffande stat     Konungen kan beträffande stat
som ej är konventionsstat förord- som ej är konventionsstat förord­
na, att ersättning för atomskada na, alt ersättning för atomskada
som uppkommer i den staten icke som uppkommer i den staten icke
skall utgå i Sverige i vidare mån   skall utgå i Sverige i vidare mån
än ersättning i samma stat skulle än ersättning i samma stal skulle
utgå för atomskada som uppkom- utgå för atomskada som uppkom­
mer här. Sådant förordnande leder mer här. Sådant förordnande får
dock icke till inskränkning i an-      dock ej tillämpas i den mån till-
svarlghet som grundas på interna- lämpningen skulle vara oförenlig
lionellt fördrag som avses i 14 § med Sveriges förpliktelser enligt in-
tredje stycket och som Sverige har                 lernalionelll fördrag.
tillträtt.

Angående rätt i vissa faU för den som utgivit ersättning för atom­skada att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersätt­ningen åter från innehavare av alomanläggning meddelas bestämmelser il5§.

14 §
Anspråk på ersättning för atom- Anspråk på ersättning för atom-

skada, som omfattas av ersätt- skada, som omfattas av ersätt­ningsbestämmelserna i denna lag ningsbeslämmelserna i denna lag eller motsvarande lagstifliung i an-     eller motsvarande lagstiftning i an-

 

Prop.1974: 38

Nuvarande lydelse

nan konventionsstat, får ej göras gällande mot annan än innehava­ren av atomanläggningen eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, om annat icke följer av  16 § andra punkten.

Föreslagen lydelse

nan konvenlionsstal, får ej göras gällande mot annan än innehava­ren av alomanläggningen eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, om annat icke följer av 14 a § eller 16 § andra punkten.

Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinne­havaren enligt 11 eUer 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstals lag icke är ansvarig, får göras gäUande endast mol fy­sisk person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på trans­portmedel som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinneha­varen ansvarig eiUigt allmänna skadeståndsregler.

Beträffande ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans eller atomskada som i övrigt upp­kommer i följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel utgör bestämmelserna i första och andra styckena icke hinder mot tillämpning av internationellt för­drag, vilket var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelse grundad på sådant fördrag. Konungen kan för­ordna, att detta skall gälla även i fråga om annan bestämmelse i konventionsstats lag, som i hu­vudsak motsvarar föreskrift i så­dant fördrag.

Ansvarighet för atomskada, som icke omfattas av ersättningsbe­stämmelserna i denna lag eller motsvarande bestämmelser i an­nan konvenlionsstats lag och som uppkommit i följd av atomolycka under transport med fartyg av atomsubstans eller i övrigt i följd av begagnande av fartyg, får ej göras gällande här i riket, om den som innehar eller driver atoman­läggning är ansvarig för skadan enligt lagen i stat som är bunden av den i Wien den 21 maf 1963 avslutade konventionen om ansva­righet för atomskada eller enligt sådan i annan främmande stat gällande lagstiftning om ansvarig­het för atomskada som i alla hänseenden är lika förmånlig för skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen. Utom såvitt gäller ansvarighet för fysisk per­son som vållat skadan uppsåtligen skall i nu angivna fall detsamma gälla i fråga om atomskada som avses i 11 § eller 12 § första styc­ket eller som uppkommit på det transporterande fartyget, även om den som innehar eller driver an­läggningen på grund av de särskil­da bestämmelserna härom i Wien­konventionen eller mot dessa kon­ventionsbestämmelser svarande fö­reskrifter i tillämplig nationell lag­stiftning icke är ansvarig för ska­dan.

 

Prop. 1974: 38                                                                       4

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Angående ersättning av statsmedel meddelas bestämmelser i 28—

35§§.

14 a § Bestämmelserna i 14 § tilläm­pas ej i den mån sådan tillämpning skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag.

15                                                                           §
Den som nödgats utge ersätt- Den som nödgats utge ersättning
ning för atomskada på grund av för atomskada på gmnd av m/er-
fördrag eller bestämmelse som av- nationellt fördrag eUer lagstiftning
ses i 14 § tredje stycket eller på i främmande stal inträder i den
grund av lagstiftning i främmande skadelidandes rätt mot den anlägg-
stal inträder i den skadelidandes ningsinnehavare som svarar för
rätt mot den anläggningsinnehava- skadan enligt denna lag. Avser
re som svarar för skadan enligt ersättningen skada som omfattas
denna lag. Avser ersättningen ska- av elt med stöd av 3 § Iredje styc-
da som omfattas av ett med stöd ket meddelat förordnande, äger
av 3 § Iredje stycket meddelat för- den ersältningsskyldige återkräva
ordnande, äger den ersättnings- ersättningen av den anläggningsin-
skyldige återkräva ersättningen av nehavare som skulle ha svarat för
den anläggningsinnehavare som skadan, om förordnandet ej med-
skulle ha svarat för skadan, om                             delats,
förordnandet ej meddelats.

Har någon som har sill huvudkontor i Sverige eller i annan konven­lionsstal eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av be­stämmelserna i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, äger han återkräva skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämnda bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket första punkten motsvarande tUlämpning. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konvenlionsstal, gäller dock den avsändande anläggnings­innehavarens ansvarighet ej längre än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände tUl den staten. Har skadan upp­kommit under transport av alomsubslans från avsändare i sådan stal, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet icke förr­än substansen lastats på det transportmedel varmed del sändes från den främmande staten.

Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tUlkommer icke den som själv svarar för skadan enligt 20 §.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:l förordnar.

 

Prop. 1974: 38

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 februari 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, SI­GURDSEN, ZACHRISSON, HJELM-WALLÉN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med stats­rådets övriga ledamöter fråga angående ändring i lagstiftningen om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans m. m. och anför.

Inledning

Bestämmelser om ansvarighet för skada orsakad av atomolycka finns i alomansvarighetslagen (1968: 45). Enligl denna lag svarar innehavaren av en atomanläggning oberoende av vållande för sådan skada. Anspråk på ersättning för skadan får i princip inte göras gällande mot annan än anläggningsinnehavaren. Ansvaret kanaliseras alltså till denne. An­svarigheten omfattar inte bara skada orsakad av olycka som inträffar inom anläggningen utan, under vissa fömtsättningar, även skada orsakad av alomsubslans under transport till eller från anläggningen. Principen om kanalisering av ansvaret till anläggningens innehavare har emeller­tid inle kunnat genomföras lUl fullo i dessa fall på grund av att ansvarig­het kan föreligga enligt intemationeUt fördrag på transporträttens om­råde. Uppkommer atomskada i samband med transport av alomsub­slans kan således — förutom anläggningens innehavare — i vissa fall även transportören bli ansvarig för skadan.

Reglerna i atomansvarighetslagen grundar sig på den i Paris år 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt ett år 1964 avslutat lUläggsprolokoll (Pariskonven­tionen). Pariskonventionen, som trädde i kraft år 1968, har tillträtis av nio stater, däribland Sverige. På delta rättsområde firms ytterligare en konvention, nämligen den i Wien år 1963 avslutade konventionen om ansvarighet för atomskada (Wienkonventionen). Derma har ännu inte trätt i kraft. Paris- och Wienkonvenlionema överensstämmer i sak nära inbördes. Båda innehåller en bestämmelse om undantag från kana-lisationsprincipen vid atomskada som uppkommit under transport av alomsubslans. Undantaget iimebär att konventionernas kanaliserings-regler inte inverkar på bestämmelser om ansvarighet som finns i inter­nationella fördrag vUka avslutals innan resp. konvention öppnades för undertecknande.

 

Prop. 1974: 38                                                          6

Den dubbla ansvarighet som f. n. gäller enligl Pariskonvenlionen eller därpå grundad nationell lagstiftning och vissa internationella sjörätts­liga konventioner har i praktiken visat sig medföra svårigheter alt an­ordna sjötransporter av alomsubslans. För att undanröja dessa svårig­heter avslutades den 17 december 1971 vid en diplomatisk konferens i Bryssel en konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av atom-substans (1971 års konvention). Denna konvention innebär alt ansvarig-hel för atomskada som uppkommer vid sjötransport av alomsubslans skall kanaliseras tUl innehavare av atomanläggning under fömtsättning att ansvarighet för denne föreligger enligt Paris- eller Wienkonventio­nen eUer enligt sådan nationell alomansvarighetslagsliflning som är lika förmånlig för skadelidande som någon av dessa konventioner.

Vid nordiska överläggningar i Köpenhamn den 26 september 1972 har man enats om att 1971 års konvention bör tUlträdas av de nordiska länderna. I allt väsentligt har enighet också uppnåtts om innehållet i lagstiftningen.

I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1973: 19) föreslås alt Sverige lUllräder 1971 års konvention. Promemorian innehåller också förslag lUl den lagstiftning som föranleds av ett svenskt tUlträde tUl konventionen. I promemorian återges de engelska och franska texterna av konventionen jämte svensk översättning. Prome­morian torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bila­ga A.

Promemorian har remissbehandlats. Därvid har yttranden avgivits av hovrätten för Västra Sverige, sjöfartsverket, luftfartsverket, statens vattenfallsverk, delegationen för atomenergifrågor, Aktiebolaget Atom­energi, Aktiebolaget Asea-Atom, Svenska kraftverksföreningen, Sveriges redareförening. Svenska alomförsäkringspoolen, Sveriges ångfartygs as­surans förening, Sjöassuradörernas förening, Sveriges industriförbund och Sveriges advokatsamfund.

Samtliga remissinstanser har godtagit förslaget att Sverige skall till­träda 1971 års konvention samt det i promemorian framlagda lagför­slaget.

Hovrätten för Västra Sverige tUlstyrker alt Sverige tillträder konven­tionen och anför att atomansvarighetslagens undantag från principen om fullständig ansvarskanalisering inte är motiverat av något sakligt betingat önskemål om dubbel ansvarighet. Enligt hovrättens mening erbjuder atomansvarighetslagens ansvarssyslem elt tUlräckligt skydd för de skadelidande, vilka därför inte torde ha något behov av alt kun­na utkräva ansvar också enligt sjötransporträttsliga konventioner. Sjö­fartsverket anser del angelägel alt en fullständig ansvarskanalisering

» Det i promemorian framlagda lagförslaget, som bortsett från ett par obetyd­liga redaktionella ändringar överensstämmer med förslaget i denna proposition, har här utelämnats.

 

Prop. 1974: 38                                                          7

liU anläggningsinnehavaren vid sjötransport av alomsubslans snarast genomförs och tUlstyrker därför alt Sverige tUlträder konventionen. Delegationen för atomenergifrågor anför att svårigheterna all få erfor­derlig försäkring medfört vissa problem för en del transportörer då det gällt alt genomföra transporter av klyvbart material. Då dessa problem torde komma att undanröjas genom 1971 års konvention tiUstyrker delegationen att Sverige tillträder denna. Aktiebolaget Atomenergi fram­håller alt den dubbla ansvarigheten i vissa fall för bolagels del har lett tUl svårigheter när det gällt att få redare att åta sig sjötransport av alomsubslans på vUken Pariskonvenlionen varit tUlämpUg. Denna praktiska svårighet beträffande sjötransporter synes nu bli undanröjd genom 1971 års konvention. Såvitt bolaget kan finna torde konventio­nen innebära påtagliga praktiska fördelar när det gäller att fastställa skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans. Bolaget tUlstyrker därför att Sverige tUlträder konventionen. Även Aktiebolaget Asea-Atom tUlstyrker förslaget att Sverige tUlträder konventionen och framhåller att denna utgör ett steg i rätt riktning mot att lösa de speciella ansvars­frågor och därav följande praktiska svårigheter som sammaiJiänger med tUlverkning, marknadsföring och försäljning av atomreaktorer och nukleärt bränsle på en internationeU marknad. Med tanke på framlida energiförsörjning både inom och utom Sverige är det angelägel alt eli­minera de ofullsländigheter som finns i nu gällande nationella och inter­nationella regler om alomansvarighet, så att kraftinduslrins utveckling inle hämmas av irrationella faktorer av detta slag. Bolaget framhåller med hänvisning härlUl betydelsen av att det inledda arbetet fortsätter och påskyndas så all de principer som ligger lUl grund för Pariskon­ventionen så snart som möjligt får generell tillämpning. Sveriges ång­fartygs assurans förening framhåller att 1971 års konvention förefaller att utgöra ett betydelsefullt steg i syfte att befria redare från det skade­ståndsansvar som kan uppkomma vid sjötransport av alomsubslans.

Frågan om fortsatt behov av ansvarsförbindelser har behandlats av Sveriges redareförening. Föreningen framhåller all systemet med an­svarsförbindelser torde komma att bestå under avsevärd tid, både på gmnd av att ett antal länder kanske inle ansluter sig till 1971 års kon­vention och genom att konventionen endast avser ulomobligatoriskl skadeståndsansvar. Vidare påpekar redareföreningen att den fullstän­diga kanalisationsprincipen genomförs endast för sjötransporter, vilket med hänsyn tUl utvecklingen av kombinerade transporter kan förorsaka svårigheter genom att kravet på ansvarsförbindelser senare utsträcks tUl andra länkar i transportkedjan än sjötransporter. Liknande syn­punkter framförs av Sveriges ångfartygs assurans förening.

Den i departementspromemorian föreslagna lagtexten har lämnats ulan erinran under remissbehandlingen, dock alt hovrätten för Västra Sverige anför alt uttrycket "de skadelidande" i 14 § tredje stycket bör ersättas av "den skadelidande".

 

Prop. 1974: 38                                                                       8

Föredraganden

Den nuvarande utformningen av reglerna om ansvar för skada vid transport av atomsubstans har vållat vissa praktiska problem. Den om­ständigheten att den som utför en sjötransport av alomsubslans kan drabbas av skadeståndsansvar för atomskada har lett tUl att det inte sällan varit svårt alt få redare att åla sig sådana transporter. Det har ofta förekommit, alt redaren som villkor för ett sådant åtagande krävt all anläggningstnnehavaren utfärdar en ansvarsförbindelse — antingen utan beloppsbegränsning eller begränsad till mycket högt belopp — för del skadeståndsansvar redaren kan komma all åläggas enligl sjö­rättsliga konventioner. En sådan ansvarsförbindelse har ansetts nöd­vändig på grand av all del för redarna inte varit möjligt att erhålla försäkring till täckning av ansvar för alomolycka. I syfte att undanröja nu berörda svårigheter avslutades år 1971 en konvention om skade­ståndsansvar vid sjötransport av alomsubslans. Inom justitiedeparte­mentet har upprättats en promemoria vari föreslås alt Sverige tUlträder denna konvention. Av promemorian framgår att man vid nordiska överläggnmgar i allt väsentligt enats om innehållet i den lagstiftning som föranleds av ett tiUträde tUl konventionen.

Såsom framhålls i promemorian finns det från sakliga synpunkter inte någol motiv för den dubbla ansvarighet som f. n. gäUer. Ansvaret för innehavare av atomanläggning är nämligen så högt och dessutom täckt av obligatorisk ansvarsförsäkring att det av hänsyn till de skadeli­dande inle föreligger något behov av dubbel ansvarighet. Undantagen från kanalisationsprincipen i Paris- och Wienkonventionerna har till­kommit enbart därför all det varit nödvändigt att respektera de folk-rättsliga förpliktelser som de transporträttsliga konventionerna innebär. Förslagel att Sverige skall tillträda 1971 års konvention har godtagits av samtiiga remissinstanser.

Sveriges redareförening och Sveriges ångfartygs assurans förening har i sina remissyttranden framhållit att 1971 års konvention inle med­för alt behovet av ansvarsförbindelser kommer alt bortfalla. Del är givetvis riktigt att en fullständig lösning av problemet med den dubbla ansvarigheten vid sjötransport av alomsubslans inte kan uppnås utan att ett stort antal stater tillträder 1971 års konvention. Vidare gäller, som de berörda remissinstanserna också påpekat, att 1971 års konven­tion är tillämplig endast på sjötransporter och alt problem kan upp­komma i samband med kombinerade transporter. Jag vill dock fram­hålla att de praktiska svårigheter som hittills förelegat i stort sett en­bart gällt sjötransporterna och delta trots alt den dubbla ansvarigheten föreligger också vid sådana luft- och landlransporler som regleras av internationella konventioner. Vidare kan påpekas alt del i de fall då den kompletterande befordringen regleras av nationell Iransporträtlslig

 

Prop. 1974: 38                                                          9

lagstiftning fums anledning anta all kanalisationsprincipen upprätthåUs på samma sätt som enligt den svenska atomansvarighelslagstiftningen och alt det transporlansvar som annars skulle ha gällt alltså bortfaller. Riskerna för att det skaU bli svårt all anordna kombinerade transporter torde därför inle vara så stora. Jag vUl också erinra om alt vissa interna­tionella konventioner på transporträttens område innehåller särskilda bestämmelser om ansvarighet för atomskada och alt frågan om sådan ansvarighet ägnas uppmärksamhet vid revisioner av de transporträttsliga konventionerna.

Även om det kan dröja lång lid innan behovet av särskilda ansvars­förbindelser vid transport av atomsubstans kommer att helt borlfaUa måste 1971 års konvention anses utgöra elt viktigt steg mot genom­förandet av principen att ansvar för atomskada alllid skall kanaliseras liU anläggnhigsinnehavaren. Det finns också anledning anta att kon­ventionen kommer att tiUträdas av flertalet västeuropeiska stater.

På gmnd av det anförda biträder jag i hkhet med remissinstanserna det i departementspromemorian framlagda förslaget alt Sverige skall liUträda 1971 års konvention.

I promemorian (s. 36) uttalas all 1971 års konvention endast avser ulomobligatoriskl ansvar och att dess regler om ansvarsbefrielse inte gäller den som på kontraklsrällslig grund kan göras ansvarig för atom­skada. Ulan hinder av kanalisationsprincipen kan således, framhålls del i promemorian, ett konlraklsrältsligt ansvar för annan än anlägg­ningsinnehavaren bestå vid sidan av dennes ansvarighet. Detta ut­talande kan ge anledning till missförstånd. Jag vill erinra om alt kon­ventionens regler om ansvarsbefrielse gäller ansvar som gmndas på in­ternationellt fördrag eller nationell lag rörande sjötransport av atom­substans och således omfattar såväl obligatoriskt som utomobligaloriskl ansvar. Dessa regler utesluter emellertid inte att vid sidan av anlägg­ningsinnehavaren annan på grund av särskilt avtal kan vara ansvarig för atomskada. En leverantör av behållare avsedda för sjötransport av atomsubstans kan t. ex. särskilt ha åtagit sig att gentemot en redare svara för ersättning för atomskada som uppkommit i samband med transport av behållaren.

Konventionen bör införlivas med svensk rätt genom ändringar i alom­ansvarighetslagen i enlighet med vad som föreslagits i promemorian. Jag biträder också förslagel all undanlag från kanalisationsprincipens tillämpning skall göras endast då detta påkallas av Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Sverige bör sålunda i fortsättningen inle utnyttja rätten alt med intemationella fördrag på transporträttens område jämställa nationell lagsliftning vilken innehåller bestämmelser av huvudsakligen samma innehåll som föreskrifterna i sådana fördrag (jfr reservation nr 2 lUl Pariskonvenlionen).

 

Prop. 1974: 38                                                         10

I enUghet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen.

Förslaget överensstämmer, bortsett från ett par obetydliga redaktionel­la ändringar, med förslaget i promemorian. I fråga om den närmare innebörden av de enskilda bestämmelsema i förslagel hänvisar jag där­för till specialmotiveringen i promemorian.

Med anledning av den av hovrätten för Västra Sverige föreslagna redaktionella ändringen av 14 § tredje stycket vill jag anföra följande. Enligt 1971 års konvention gäller att kanalisationsprincipen skall tUläm­pas om anläggningsiimehavaren är ansvarig för skadan enligl nationell alomansvarighetslagsliflning som i alla hänseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen. Frågan om en viss nationell lagstiftning är lika förmånUg för de skadelidande som någon av konventionerna skall avgöras på gmndval av en abstrakt bedömning. Framkommer det härvid att skiUnadema mellan alomansvarighelskon-ventionerna, å ena, samt den nationella lagstiftningen, å andra sidan, är så stora att den nationella lagstiftningen sedd som helhet måste anses vara mindre förmånlig än konventionerna, skaU kanalisationsprincipen inte tillämpas. Detta gäller även om den skadelidande i det enskilda fal­let skulle vara tUlförsäkrad ersättning på lika förmånliga eller förmån­ligare vUlkor än som gäller enUgt konventionerna. I promemorieförsla­get har kravet alt jämförelsen skall ske efter en abstrakt bedömning kommit till uttryck genom föreskriften all den nationella lagstiftningen skall vara lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wien­konventionen. För all ytterligare understryka detta har i lagtexten gjorts den ändringen att uttrycket "de skadelidande" ersatts med "skadeli­dande".

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft samtidigt med 1971 års konvention. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om lagens ikraftträdande.

Jag hemstäUer alt Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1.    antaga förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968: 45),

2.    godkänna den i Bryssel den 17 december 1971 antagna konven­tionen om skadeståndsansvar vid sjötransport av alomsubslans.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

 

piU[                                                    Bilaga A

med förslag till ändring i lagstiftningen om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans m.m.

Ds Ju 1973:19

 

Prop. 1974: 38                                                                     12

1    Inledning

Bestämmelser om ansvarighet för skada orsakad av atomolycka finns i atomansvarighetslagen (1968: 45). Denna lag grandar sig på den i Paris den 29 juU 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tiUäggsprotokollet (i det följande benämnd "Pariskonvenlio­nen"). Denna konvention, som trädde i kraft år 1968, har tillträtts av Sverige. Pariskonventionen syftar till en regional reglering för Väst­europa av skadeståndsansvaret vid atomolyckor. På detta rättsområde finns även en världsomfattande konvention, den i Wien den 21 maj 1963 avslutade konventionen om ansvarighet för atomskada (i det föl­jande benämnd "Wienkonvenlionen"). Wienkonventionen har ännu inle trätt i kraft. De båda konventionerna överensstämmer i fråga om de grandläggande principema och i stor utsträckning även när det gäller ut­formningen av de enskUda bestämmelserna.

Enligt dessa konventioner skall ansvarighet för atomskada åvUa inne­havaren av en atomanläggning oberoende av våUande. Ingen annan än anläggningsinnehavaren skall i princip kurma göras ansvarig för sådan skada. Ansvarigheten omfattar inte bara skada orsakad av olycka som äger ram inom anläggningen utan under vissa förutsättningar även skada orsakad av atomsubstanser under transport till eller från anläggningen. Principen att ingen annan än anläggningens innehavare skall vara an­svarig har emeUertid inte kunnat genomföras till fuUo i dessa fall på grand av att ansvarighet kan föreligga enligt äldre intemationeUt fördrag på transporträttens område. Uppkommer atomskada i samband med transport av atomsubstans kan således — förutom anläggningens inne­havare — även transportören bli ansvarig för skadan.

Den 17 december 1971 avslutades vid en diplomatisk konferens i Bryssel en konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av atom­substans. Denna konvention iimebär all endast innehavare av atoman­läggning skall vara ansvarig för skada som uppkommer vid sådana transporter.

I föreliggande promemoria föreslås att Sverige tillträder 1971 års kon­vention. Samtidigt framläggs förslag till vissa ändringar i alomansva­righetslagen som föranleds av elt svenskt tillträde tUl konventionen.

Nordiska överläggningar i ämnet har hållits i Köpenhamn den 26 september 1972. Därvid har i allt väsentligt uppnåtts enighet om inne­hållet i lagstiftningen.

Lagförslaget saml konventionen i de engelska och franska versionerna jämte inom justitiedepartementet utarbetad översättning tUl svenska har fogats vid denna promemoria som bilagor 1 och 2.

' Lagförslaget i bilaga 1, som bortsett från ett par obetydliga redaktionella ändringar överensstämmer med förslaget i denna proposition, har här utelämnats.

 

Prop. 1974: 38                                                                     13

2    Det internationeUa konventionsarbetet

Under senare hälften av 1950-talet bedrevs inom organisationen för ekonomiskt samarbete (OEEC) — numera organisationen för ekono­miskt samarbete och utveckling (OECD) — arbete på alt åstadkomma en västeuropeisk konvention angående skadeståndsansvar på atom-energiområdet. Detta samarbete ledde tUl att Pariskonventionen öppna­des för undertecknande den 29 juli 1960. Som nämnts i det föregående syftar denna konvention endast tUl en regional reglering av alomansva-righetsfrågoma. Det stod emellertid tidigt klart att det förelåg behov av en världsomfattande konvention om skadeståndsansvar för atom-olyckor. I slutet av 1950-lalet påbörjades därför inom det intematio­nella atomenergiorganet (lAEA) arbetet på en sådan konvention. Det­ta arbete ledde tUl att Wienkonventionen antogs vid en diplomatisk konferens år 1963. Pariskonventionen i dess ursprungliga lydelse och Wienkonvenlionen överensstämmer beträffande de grundläggande prin­ciperna och i allt väsentligt beträffande utformningen av de enskilda be­stämmelserna. På vissa punkter förelåg dock skUlnader. För alt så långt som möjligt bringa Pariskonventionen i överensstämmelse med Wien­konvenlionen antogs den 28 januari 1964 ett tUläggsprotokoll tUl Paris­konvenlionen. Med Pariskonventionen avses i fortsättningen konventio­nen i dess genom 1964 års tUläggsprotokoll ändrade lydelse.

Som ett komplement till Pariskonventionen avslutades den 31 ja­nuari 1963 i Bryssel en konvention om supplerande statsansvar. Även deima konvention, den s. k. tUläggskonventionen, har reviderats genom ett tUläggsprotokoU den 28 januari 1964.

Pariskonvenlionen trädde i kraft den 1 aprU 1968. Den har numera ratificerats av nio stater, nämligen, förutom av Sverige, av Belgien, Fin­land, Frankrike, Grekland, Norge, Spanien, Storbritannien och Tur­kiet. TiUäggskonventionen har tUlträtts av fem stater, nämligen Frank­rike, Norge, Spanien, Storbritannien och Sverige. Den träder i kraft när den har ratificerats av sex signatärstater. Tilläggskonventionen för­väntas träda i kraft under år 1974.

Wienkonvenlionen, som ännu inle har trätt i kraft, har undertecknats av nio stater. Varken Sverige eller något av de andra nordiska län­derna har undertecknat konventionen. Den har ratificerats av fyra signatärstater, Argentina, Egypten, FUippinerna och Kuba. Tre stater, Bolivia, Kamerun samt Trinidad och Tobago, har anslutit sig till kon­ventionen. För ikraftträdande krävs ratifikation av fem signatärstater.

' TiUäggskonventionen har undertecknats av Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige och Österrike.

' Wienkonventionen har undertecknats av Argentina, Colombia, Egypten, Filippinerna, Jugoslavien, Kina, Kuba, Spanien och Storbritannien.

 

Prop. 1974: 38                                                         14

Det är f. n. inte möjligt att föratsäga när Wienkonvenlionen kommer att träda i kraft.

Pariskonventionen och tUläggskonventionen i de franska och engelska versionerna samt översättningar tiU svenska finns intagna i prop 1968: 25 med förslag tUl atomansvarighetslag m. m. Wienkonventionen i de franska och engelska versionerna samt översättning till svenska finns in­tagen i en inom justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria Atomansvarighet III (SOU 1966: 29).

Både Paris- och Wienkonventionen bygger på principema att ansva­righet för atomskada skall åvUa innehavaren av en atomanläggning obe­roende av vållande samt att ingen annan än anläggningsinnehavaren skall kunna göras ansvarig för sådan skada. Den senare principen bru­kar kallas kanalisationsprincipen eftersom den innebär att allt skade-deståndsansvar som kan uppkomma vid en alomolycka kanaliseras tiU innehavaren. ArUäggningsinnehavarens ansvarighet omfattar inle endast skada orsakad av olycka som ägt rum inom anläggningen utan under vissa förutsättningar även skada som orsakats av atomsubslanser som transporteras tUl eUer från anläggningen. Det var emellertid nödvändigt att i både Pariskonventionen och Wienkonventionen göra undanlag från kanalisationsprincipen såvitt avser ersättningsanspråk som grandas på sådant intemationeUt fördrag på transportväsendets område som var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eUer anslutning den dag då Paris- resp. Wienkonvenlionen avslutades. Detta undantag med­för all ansvarighet kan uppkomma både för atomanläggningens inne­havare och för den som utför transport av atomsubstans tUl eUer från anläggningen.

Denna dubbla ansvarighet har lett till att det inte sällan varit svårt alt få redare att åla sig sådana sjötransporter av atomsubstans på vilka Pariskonvenlionen är tillämplig. Del har nämligen ofta förekommit, att redare inte ansett sig kunna åta sig att ulföra dylika transporter annat än om anläggningsinnehavaren utfärdat en ansvarsförbindelse — antingen ulan beloppsbegränsning eller begränsad till mycket hÖgt be­lopp — för det skadeståndsansvar redaren kan komma all åläggas eiUigt sjörättshga konventioner. En sådan ansvarsförbindelse har ansetts nöd­vändig på grund av all del för redarna inte' varit möjligt att erhålla för­säkring tUl täckning av ansvar för alomolycka.

Enligt Paris- och Wienkonventionerna har redaren visserligen rätt tiU återkrav mot anläggningsinnehavaren för vad han kan ha utgivit en­ligl sådan konvention. Detta har dock inle ansetts utgöra tUlräcklig garanti. Från redarehåll har hävdals att anläggningsinnehavarens rätt till ansvarsbegränsning enligt konventionerna kan medföra att redaren inte kan få ersättning av denne för hela det belopp han själv nödgals utge. Detta har ansetts gälla särskUt i de fall då redaren inle har rätt att begränsa sin ansvarighet för den skada som orsakals av den transpor-

 

Prop. 1974:38                                                          15

terade atom substansen. I ett flertal fall har redarens krav på säkerhet kunnat tillgodoses endast genom all regeringen i den stat där anlägg­ningen är belägen har garanterat all staten kommer att hålla redaren skadeslös för den ersättning han kan bli ålagd all utge. I de faU då vederbörande regering inte har varit viUig all ge sådan garanti har det enda allemalivet varit all ulföra transporten med krigsfartyg eller med annat transportmedel än fartyg.

Del är inle enbart när det gäller sjötransport av alomsubslans som dubbel ansvarighet kan uppkomma. Även sådana bestämmelser i äldre konventioner som reglerar ansvarigheten vid luft-, landsvägs- eller järnvägstransporter kan komma att tUlämpas jämsides med alomansva-righetskonventionerna. Den omständigheten all atomansvarighelskon-ventionerna inte heller när del gäller sådana transporter utesluter an­svarighet för annan än anläggningsinnehavaren har emellertid hittUls inte medfört några praktiska olägenheter av betydelse.

Då Paris- och Wienkonvenlionema utarbetades torde man ha utgått från all problemet med den dubbla ansvarigheten skulle komma alt lösas genom en ändring av de äldre transporträttsliga konventionerna. Delta visade sig dock inle vara möjligt. Som ovan anförts har den dubbla ansvarigheten medfört särskUda problem vid sjötransport av alomsubslans. Denna fråga logs därför upp till behandling av OECD:s atomenergiorgan (NEA), internationella atomenergiorganel (lAEA) ocb Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO). Inom dessa organisationer utarbetades elt konvenlionsulkasl som blev föremål för behandling vid en diplomatisk konferens i Bryssel i november och december 1971. Konferensen ledde lUl anlagandel av en den 17 decem­ber 1971 dagtecknad konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av alomsubslans, i del följande benämnd "1971 års konvention". Denna konvention möjliggör i princip ett fullständigt genomförande av kanali­sering av ansvarigheten för atomskada som uppkommer i samband med sjötransport.

1971 års konvention, som ännu inte trätt i kraft, har undertecknats av följande tolv stater: Belgien, BrasUien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Jugoslavien, Norge, Portugal, Storbritannien och Sverige. För ikraftträdande fordras att den tillträds av fem stater. Hittills har konventionen tUlträtts av endast en stat, FrankrUce.

Del kan slutligen nämnas alt frågan om ansvarighet för skador or­sakade av atomfartyg regleras i en i Bryssel den 25 maj 1962 avslutad konvention om skadeståndsansvar för innehavare av atomfartyg. Denna konvention har ännu inle trätt i kraft.

 

Prop. 1974: 38                                                                      16

3    Huvuddragen av de internationella atomansvarighetskonventionerna

Paris- och Wienkonventionerna reglerar ansvarigheten för skador som uppkommer genom drift av landbaserade alomanläggningar. Båda kon­ventionerna bygger på fyra gmndläggande principer: 1) ansvarigheten skall åvila innehavare av alomanläggning oberoende av vållande, dvs. på objektiv gnmd; 2) ansvarigheten skall enligl Pariskonvenlionen och kan enligl Wienkonvenlionen begränsas till visst belopp för varje skade­orsakande händelse; 3) ansvarigheten skall vara läckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti; 4) ansvarigheten kanaliseras till vederbörande aiUäggningsiimehavare, dvs. i princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet. I fråga om konventionernas närmare inne­håll hänvisas till prop. 1968: 25 s. 29 f. I det följande lämnas en redo­görelse för de bestämmelser i konventionerna som är av betydelse för förståelsen av 1971 års konvention.

Innehavare av alomanläggning svarar enligt Pariskonvenlionen obe­roende av vållande för person- eller egendomsskada orsakad av en alomolycka vid vUken medverkat atombränsle eller radioakliv produki som fanns i hans anläggning (art. 3.a.).i Motsvarande bestämmelser finns i Wienkonvenlionen (art. ll.l.a.). Från anläggningsinneha­varens ansvarighet undantas skador på s. k. "on-site-properly", dvs. skador på själva anläggningen och på egendom som fanns inom dess område och användes eller var avsedd all användas i förbindelse med anläggningen (art. 3.a.ii.l. resp. art. IV.5.a.). Innehavaren är inle heller ansvarig för skador i följd av krigshandling och vissa därmed jämställda handlingar eller, om inte anläggningsstatens lag föreskriver annat, av en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art (art. 9. resp. art. IV.3.a. och b.).

Enligl Pariskonvenlionen skall anläggningsinnehavarens ansvarighet vara begränsad (art. 7.a. och b.). Ansvarsbeloppet skall utgöra 15 mUj. betalningsenheler (ca 75 milj. kr.) för varje olycka. Konventionsstat kan dock genom nationell lag fastställa ett högre eller lägre belopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheler (ca 25 mUj. kr.). Wienkonventionen innehåller inle någon regel om obligatorisk ansvarsbegränsning men ger staterna rätt att begränsa ansvarigheten till lägst 5 milj. doUar (ca 22 milj. kr.) per olycka (art. V.).

Innehavarens ansvarighet omfattar också skada i följd av atom­olycka under transport av atomsubstans till eller från anläggningen (art. 4.a. och b. resp. art. Il.l.b. och c). Bestämmelserna om inne­havares ansvarighet under transport innebär i huvudsak följande. Vid transport mellan alomanläggningar i konvenlionsslaterna är den av­sändande anläggningsinnehavaren ansvarig tUl dess ansvarigheten enhgt

1 I fråga om innebörden av begreppen atomolycka, atombränsle och radioaktiv produkt hänvisas tiU konventionstextema.

 

Prop. 1974: 38                                                         17

skriftiigt avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sist­nämnde. Finns inget sådant avtal, övergår ansvarigheten på mottagaren när denne övertar ämnena. Vid transport till atomreaklor som har infogals i transportmedel upphör avsändarens ansvarighet, när inne­havaren av transportmedlets reaktor övertar ämnena. Sker transport till mottagare i icke-konventionsslat, upphör avsändarens ansvarighet när ämnena lossas från det transportmedel med vUkel de anlänt till den staten. Vid transport till atomanläggning i konvenlionsstal från atom­reaktor som har infogats i transportmedel resp. från avsändare i icke-konventionsslat blir mollagaren ansvarig från del han övertar ämnena resp. från det ämnena lastas på del transportmedel varmed de sänds från den främmande staten. I sistnämnda fall blir dock mottagaren ansvarig bara om transporten har skett med hans skriftliga samtycke.

Transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande olyckor som inträffar under tUlfällig uppläggning av änuiena i anslutning till trans­porten. Detta gäller också när uppläggningen sker i en atomanläggning. Dennas innehavare blir då inle ansvarig för en atomolycka som inträf­far i anläggningen och orsakas uteslutande av de upplagda ämnena (art. S.b. resp. art. II.1. in fine).

En konvenlionsstal kan i sin lagsliftning bestämma all fraktförare som utför en transport av alomsubslans, med samtycke av innehavaren av anläggning i den staten och under förutsättning att han fullgör före­skriven skyldighet all teckna försäkring eller ställa annan säkerhet, skall vara ansvarig för olyckor under transporten i anläggningsirmehavarens StäUe (art. 4.d. resp. art. II.2.).

Vid transportolyckor är anläggningsinnehavaren inle ansvarig för skada på transportmedlet (art. 3.a.ii.2. resp. art. IV.S.b.), om inte annat har bestämts i anläggningsstatens lag (art. 7.c. resp. art. IV.6.).

Som nämnts i del föregående kanaliseras ansvaret till vederbörande anläggningsuinehavare. Anspråk på ersättning för atomskada kan så­lunda i princip inle riktas mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare (art. 6.a. och b. resp. art. II.5). I prop. 1960: 140 (s. 15 f) med förslag till provisorisk atomansvarighetslag gavs en redogörelse för de överväganden som ligger bakom prinicipen om ansvarets kanalisering till anläggningsinnehavaren. I detta avseende hänvisas lUl 1960 års proposition.

Enligl art. 6.b. resp. 11.5 gäller dock undanlag från konventionernas kanalisationsregler för anspråk som grundas på sådan internationell kon­vention på transportområdet som var i kraft eller öppen för underteck­nande, ratifikation eller anslutning den dag vederbörande konvention avslutades, dvs. den 29 juli 1960 resp. den 21 maj 1963.

I detta sammanhang bör även nämnas all Grekland, Norge, Sverige och Österrike genom reservation till Pariskonvenlionen har förbehållit sig rätt att göra undantag från kanalisationsprincipen också för frakt-

2   Riksdagen 1974.1 saml Nr 38

 

Prop. 1974: 38                                                                      18

föraransvar som gmndas på bestämmelser i nationell lagsliftning, vilka i huvudsak motsvarar sådant internationellt fördrag som avses i kon­ventionens undantagsbestämmelse. Reservationen får betydelse i de fall då en stal utsträckt reglerna i en transportkonvenlion all gälla även i förhållande till stat som inle tillträtt konventionen eller en stal, ulan alt tillträda en Iransporträtlslig konvention, i sin nationella lagstiftning infört ansvarighelsregler som väsentiigen bygger på och överensstämmer med konventionen.

Paris- och Wienkonventionerna innehåller vidare regler om ansvarig­het för skada som inte omfattas av konventionens ansvarighetsregler, dvs. skada på s. k. "on-site-properly" och på transportmedlet vid trans-porlolyckor samt skador i följd av krigshandlingar eller naturkatastro­fer (art. 6.C.I. resp. art. IV.7.a.). Dessa regler innebär all konventio­nernas kanaliseringsbestämmelser inte hindrar, att ersättningsanspråk för sådan skada riktas mot fysisk person som har orsakat skadan upp­såtiigen.

Pariskonvenlionen är inte tillämplig på alomolycka som inträffar eller skada som uppkommer i stal vilken inle har tUlträtt konventionen, om inte annat har föreskrivits i lagen i den konventionsstat där den an­svarige innehavarens anläggning ligger (art. 2.). Av bestämmelsen kan motsällningsvis slutas att konventionen utan vidare gäller beträffande alomolyckor som inträffar i konvenlionsstal eller på eller över del fria havet och därvid är tUlämplig på skador som uppkommer i konventions­stat eller på eller över det fria havet.

Wienkonventionen innehåller inte några bestämmelser om det terri­toriella tUlämpningsområdet. Det torde emellertid vara helt klart att konventionen ulan vidare är tUlämplig på alomolyckor som inträffar i konvenlionsstal eller på eller över det fria havet och inom denna ram gäller beträffande skada som uppkommer i konvenlionsstal eller på eller över det fria havet. Det är emellertid tveksamt om konventionen gäller också beträffande olyckor och skador i icke-konvenlionsstal. I detta avseende hänvisas till den tidigare nämnda departementsprome­morian (SOU 1968: 29) Alomansvarighet III s. 48 f, där denna fråga utförligt behandlas.

TUläggskonventionen till Pariskonvenlionen syftar till en civilrälls-1ig reglering av frågan om supplerande ersättning av statsmedel vid kalastrofolyckor. TiUäggskonventionen är tiUämplig bara beträffande olyckor och skador som omfattas av Pariskonventionen. Enligt kon­ventionen skall skadorna alltid i första hand ersättas av vederböran­de anläggningsinnehavare enligt Pariskonvenlionens regler samt supple­rande ersättning utgå av statsmedel i den mån ansvarsbeloppet enligt Pariskonvenlionen inle förslår till full ersättning. Ersättning utgår med sammanlagt högst 120 milj. betalningsenheter (ca 600 milj. kr.) vid varje olycka.

 

Prop. 1974: 38                                                                     19

4    Gällande rätt

Ansvarigheten för skada som uppkommer genom drift av landbasera­de alomanläggningar regleras av alomansvarighetslagen (1968: 45) som bygger på Pariskonventionen. Lagen är tillämplig inle endast på skada orsakad av olycka inom en atomanläggning utan under vissa förutsätt­ningar även på skada som orsakas av alomsubslans under transport till eller från anläggningen. Med atomskada avses i princip skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos elt ämne. Beträffande lagens innehåll skall här redogöras för de regler som påverkas av ett svenskt tillträde till 1971 års konvention, nämligen bestämmelserna om lagens tillämpningsområde (3 §) och om ansvarskanalisering (14 §). I övrigt hänvisas till den i det föregående (avsnitt 3) lämnade redogörelsen för huvuddragen av Pariskonventionens innehåll.

Reglerna om den yttersta gränsen för atomansvarighetslagens tUl-lämpningsområde har tagils upp i 3 § första stycket. Där föreskrivs att lagen inte är tiUämplig på atomskada i följd av atomolycka som in­träffat i annan stat än konvenlionsstal. I likhet med Pariskonventionen är alomansvarighetslagen inom den ram som anges i 3 § första stycket, dvs. när del gäller en olycka som inträffat i konvenlionsstal eller på eller över det fria havet, alllid tillämplig på skada som uppkommit i konven­lionsstal eller på eller över det fria havet. Med utnyttjande av den fa­kultativa regeln i artikel 2 i Pariskonventionen har emellertid atom­ansvarighetslagen gjorts tUlämplig även på skada som uppkommer i icke-konventionsslat och för vilken innehavare av i Sverige belägen anlägg­ning är ansvarig, om olyckan inträffat här (andra stycket första punk­ten). Kungl. Maj:l kan dock förordna alt sådan ersättning inle skall utgå i vidare mån än ersättning i sådan stal skulle utgå för atomskada som uppkommer här (Iredje stycket första punkten). Enligt uttrycklig föreskrift (tredje stycket andra punkten) får sådant förordnande dock inte leda tUl inskränkning i ansvarighet som grundas på sådant inter­nationellt fördrag som avses i 14 § tredje stycket och som Sverige tUl­trätt. I fråga om utom riket belägen anläggning gäller beträffande an­svarighetens utsträckning i rummet vad som föreskrivs i anläggningssta-lens lag (andra stycket andra punkten). Alomansvarighetslagen inne­håller inle någon uttrycklig bestämmelse om all lagen bara gäller då den atomanläggning vars innehavare är ansvarig för skadan är belägen inom konventionsstals område. Detta framgår emellertid indirekt av de i 1 § intagna definitionerna av begreppen "anläggningsstal" och "innehavare av atomanläggning".

De på kanalisationsprincipen grundade reglerna finns i 14 §.

Första stycket innehåller bestämmelsen om ansvarets kanalisering till innehavare av atomanläggning. Anspråk på ersättning för atomskada får sålunda inte göras gäUande mol annan än anläggningsinnehavaren (eller

 

Prop. 1974: 38                                                         20

dennes försäkringsgivare). Bestämmelsen är så utformad att den dels är tillämplig både då den ansvarige innehavarens anläggning ligger i Sverige och då anläggningen ligger i annan konvenlionsstal, dels gäller oavsett om innehavarens ansvarighet skall bedömas enligt alomansvarig­hetslagen eller enligt motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat. Det bör framhållas att anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet bara avser atomskada som omfattas av ersättningsbestämmelserna i alomansvarighetslagen eller motsvarande lagstiftning i annan konven­tionsstat. Detta medför att kanalisationsprincipen inle gäller om del inle finns någon anläggningsinnehavare som är ansvarig enligl Paris­konvenlionens regler, t. ex. om olyckan inträffat utanför svenskt om­råde under transport mellan två icke-konvenlionsstater.

I andra stycket ges bestämmelser om ansvarighet enligt andra skade­ståndsregler än atomansvarighetslagens för sådan skada för vilken an­läggningsinnehavaren inle är ansvarig, dvs. dels skada orsakad av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördes­krig eller uppror eller som orsakals av allvarlig naturkatastrof av osed­vanlig art, dels skada på "on-site-properly" och dels skada som vid olycka under transport av atomsubstans uppkommer på transportmed­let. Anspråk på ersättning för sådan skada får endast göras gällande mot fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen.

I fråga om skada på transportmedel gäller att ansvarigheten för inne­havaren av en i Sverige belägen alomanläggning även omfattar skador på transportmedlet samt all, när innehavare av alomanläggning i annan konvenlionsstal är ansvarig för en transportolycka, frågan huruvida er­sättning skall utgå för skada på transportmedlet avgörs enligl den sta­tens lag. Pariskonvenlionen lämnar ål nationell lag all bestämma i vil­ken omfattning och enligt vUka grunder anläggningsinnehavaren vid en Iransportolycka skall kunna göras ansvarig enligl andra skadestånds­regler för skada på transportmedlet, om han inte gjorts ansvarig för sådan skada enligl konventionens regler (art. ö.c.ii.). För sådana fall har i 14 § andra stycket andra punkten gjorts del undantaget från kanalisa­tionsprincipen att lagen inle inskränker den ansvarighet som anlägg­ningsinnehavaren enligl allmärma skadeståndsregler kan ha för skada på transportmedlet. Emellertid har samtliga stater som tUlträtt Paris­konvenlionen begagnat sig av den i konventionen medgivna rätlen alt göra konventionens regler tillämpliga på skada på transportmedlet. Det särskilda undantaget från kanalisationsprincipen saknar därför för när­varande praktisk betydelse.

Tredje stycket innehåller regler om undanlag från kanalisationsprin­cipen när det gäller ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport av alomsubslans eller atomskada som i övrigt upp­kommer i följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel.

 

Prop. 1974: 38                                                         21

Bestämmelserna i första och andra styckena om ansvarets kanalisering till innehavare av atomanläggning resp. till fysisk person som orsakat viss skada uppsåtligen utgör i sådana fall inle hinder mol en samtidig tillämpning av äldre intemationella fördrag. Med äldre fördrag jäm­ställs bestämmelser i nationell lagstiftning som grundas på sådant för­drag. Kungl. Maj:l har vidare räll att förordna alt delta skall gälla även annan bestämmelse i konventionsstals lag som i huvudsak mot­svarar föreskrift i sådant fördrag. Jämställandet av nationell lagstift­ning med äldre intemationeUt fördrag grundas på den i del föregående (avsnitt 3) nämnda reservation som bl. a. Sverige har gjort tUl Paris-konventionen. De viktigaste av de konventioner som avses med undan­tagsbestämmelsen är 1910 års konvention om fartygs sammanstötning, 1924 års konossementskonvention, 1929 års konvention rörande luft­befordran (Warszawakonventionen) i dess urspmngliga eller genom 1955 års Haagprotokoll reviderade lydelse samt 1956 års konvention om internationell godsbefordran på väg (CMR).

Regler om rätt till återkrav har tagits upp i 15 §. Dessa regler inne­bär bl. a. all den som nödgats utge ersättning för atomskada på grand av fördrag eller bestänamelse som avses i 14 § tredje stycket inträder i den skadelidandes rätt mol den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt alomansvarighetslagen.

Det bör vidare nämnas att alomansvarighetslagen begränsar ansva­righeten för atomanläggningens innehavare till 50 milj. kr. per olycka (17 §). Kungl. Maj:t eUer myndighet som Kungl. Maj:l bestämmer får dock, när skäl därtill föreligger, fastställa ett lägre belopp, dock lägst 25 mUj. kr. Vidare föreskrivs alt, i fråga om olycka som inträffar un­der transport av alomsubslans, anläggningsinnehavarens ansvarighet en­ligt lagen för andra skador än skada på transportmedlet inte i något fall avser lägre sammanlagt belopp än 25 milj. kr. Slutligen begränsas ersättningen vid personskada till en milj. kr. för varje dödad eller ska­dad person.

Det bör slutligen anmärkas att enligt alomansvarighetslagen (28 §) staten har subsidiärt ansvar för den ansvarighet som åvilar innehavare av en i Sverige belägen alomanläggning. Lagen innehåller även bestäm­melser om ersättning av statsmedel vid kalastrofolyckor (29—31 §§). Dessa bestämmelser grundas på till äggskon venlionen och kan därför inle sällas i kraft förrän tilläggskonventionen har trätt i kraft.

I fråga om ansvarighet för atomskada som orsakats av atomfartyg gäller lagen (1963: 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Denna lag är utformad som en till den tidigare gällande 1960 års atomansvarighetslag knuten fullmaktslag. Den hänvisar i fråga om den materieUa regleringen i stora delar till 1960 års lag. Dess gUtighet var ursprangligen knuten till denna men har förlängts i olika omgångar.

 

Prop. 1974: 38                                                         22

senast till och med den 31 december 1973. I prop. 1973: 147 har före­slagits ytterligare förlängning av giltighetstiden till utgången av år 1976.

Sjölagen (1891: 35 s. 1) innehåller i 8 kap. regler om ansvarighet för skada som uppkommer vid fartygskoUision. Dessa regler grandas på 1910 års konvention rörande fastställande av vissa gemensamma be­stänmielser i fråga om fartygs sammanstötaing. Sverige har tUlträtt den­na konvention. Ett fartygs redare är ansvarig för skada på annat fartyg eller på last eller personer som finns ombord på detta fartyg om det förehgger vållande på förstnämnda fartygs sida. Detsamma gäller om ett fartyg har orsakat sådan skada utan att fartygen har stött samman.

Regler om ansvarighet för skada på gods som uppkommit under sjö­transport finns bl. a. i lagen (1936: 277) i anledning av Sveriges tillträde tiU 1924 års intemationeUa konvention rörande konossement, den s. k. konossementslagen. Enligt dessa bestämmelser är bortfraktaren ansvarig om han inle kan visa alt skadan inte har orsakals av fel eller försum­melse på hans sida. För fel eller försummelse av bortfraktarens folk vid navigeringen eller handhavandet av fartyget går han dock fri från ansvarighet. Detsamma gäUer brandskada som inle har vållats av bort­fraktaren själv. Ansvarigheten är begränsad till visst belopp, 1 800 kr., för varje kolli eller annan godsenhel.

Bestämmelser om s. k. globalbegränsning av redares ansvarighet finns i 10 kap. sjölagen och bygger på 1957 års konvention om begränsning av redares ansvarighet. Bestämmelsema mnebär att redare kan be­gränsa sin ansvarighet för skador som har uppkommit på gmnd av en och samma händelse tUl 1 000 s. k. Poincaréfrancs (drygt 350 kr.) per ton av fartygets dräklighet. Om personskada inträffar höjs ansvarig-helsgränsen i fråga om sådan skada med 2 100 francs per ton.

5    1971 års konvention

Artikel 1

Denna artikel innehåller konventionens centrala bestämmelse om fullständig ansvarskanalisering vid sjötransport av alomsubslans.

I artikeln föreskrivs alt den som enligt intemationell konvention eller nationell lag rörande sjötransport kan hållas ansvarig för skada orsakad av alomolycka skall vara befriad från denna ansvarighet om innehavare av en alomanläggnmg är ansvarig för skadan enligt Paris-eller Wienkonventionen. Detsamma gäller om en anläggningsinneha­vare är ansvarig för skadan enligt nationell lagstiftning om ansvarighet för atomskada, dock endast under förutsättning alt denna lagsliftning i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen. I konventionen har kanalisationsprincipen sålunda

 

Prop. 1974: 38                                                                     23

genomförts genom en regel om ansvarsbefrielse för andra än innehavare av alomanläggning.

Kanalisationsprincipen skall enligt förevarande artikel tUlämpas då ansvarighet föreligger enligt internationeU konvention eller nationeU lag rörande sjötransport. Det krävs inte att konventionen eUer lagen uteslutande är tUlämplig på sjötransport. Bestämmelsen är lUlämpUg också på ansvarighet som kan förehgga t. ex. för en redare enhgt all­männa skadeståndsregler (jfr konventionens uttryck "apphcable in the field of maritime transport" resp. "applicables dans le domaine du transport marilLme").

De intemationeUa konventioner som avses är i första hand 1910 års kollisionskonvention och 1924 års konossementskonvention. Vid 1971 års diplomatiska konferens uttalades från vissa håU att även 1924 och 1957 års konventioner om begränsning av redareansvaret avsågs. Dessa uttalanden torde dock bygga på en missuppfattning, eftersom begräns-ningskonvenlionema inte innehåller några ansvarighelsregler. Vid kon­ferensen diskuterades också om det fanns ytterligare sjörättshga kon­ventioner enligt vilka ansvarighet för atomskada kunde göras gällande. Någon ytterligare sådan konvention nämndes inle vid konferensen. Det ansågs dock lämpligt att lämna frågan öppen. Konventionslexten inne­håller därför inte någon uppräkning av de konventioner som avses utan endast en hänvisning tUl internationell konvention rörande sjötransport.

Det är alt märka alt en stat kan tUlträda 1971 års konvention även om den inte har tUlträtt vare sig Paris- eller Wienkonvenlionen. En sådan stal måste då i sin nationella lagstiftning införa regler om kana­lisering av ansvaret till anläggningsinnehavare som är ansvarig enligt Paris- eller Wienkonvenlionen eller enligt för de skadelidande Uka för­månlig nationell lagstiftaing. Inget hindrar heller att en stat tUlträder 1971 års konvention trots att dess nationella lagstiftning om ansvarig-hel för atomskada inle är lika förmånlig som Paris- eller Wienkonven­tionen. För sådan stal innebär tillträde till 1971 års konvention att kanalisationsprincipen gäller i den staten till förmån för farlygsredare i de fall då anläggningsinnehavarens ansvarighet regleras av Paris- eller Wienkonventionen eller enligt lika förmånlig nationell lagsliftning i annan stat. Däremot gäller inte reglerna om ansvarsbefrielse enligt 1971 års konvention om ansvarighet för skadan åvilar innehavare av anläggning i stat som inle tillträtt Paris- eller Wienkonventionen och vars nationella lagstiftning om ansvarighet för atomskada inte är lika förmånlig som någon av dessa konventioner.

Frågan huravida nationell lagstiftning angående ansvarighet för atomskada är lika förmånlig för de skadehdande som Paris- eller Wien­konventionen skall avgöras av behörig nationell domstol efter en ab­strakt bedömning och utan hänsyn till det resultat som en tUlämpning av å ena sidan konventionerna och å andra sidan den nationella lag-

 

Prop. 1974:38                                                          24

stiftningen skulle ha lett till i det konkreta fallet. Detta framgår av det i artikel 1 b använda uttrycket "dem som kan lida skada" ("persons who may suffer damage" resp. "aux personnes pouvant subu: des dom­mages"). I fråga om de överväganden som skall läggas tUl grand för denna bedömning in abslracto hänvisas till vad som anförs under 14 § i specialmotiveringen till den föreslagna lagstiftningen (avsnitt 9).

Artikel 2

Denna artikel reglerar ansvarigheten vid skada på "on-site-properly" och vid skada på transportmedel. Med "on-site-property" avses själva atomanläggningen samt sådan egendom inom anläggningens område som används eller är avsedd att användas i förbindelse med anlägg­ningen.

I artikelns första stycke föreskrivs alt bestämmelsema i artikel 1 om ansvarsbefrielse skall tillämpas även beträffande skada på "on-site-properly" och skada på det transportmedel på vUket alomsubslansen befann sig då olyckan inträffade även om anläggningsinnehavarens an­svarighet för skadan är utesluten enligt Paris- eller Wienkonventionens bestämmelser eller enligt nationell lagstiftning om ansvarighet för atomskada. Såvitt avser nationell lagstiftning gäller dock samma förut­sättning som enligt artikel 1, dvs. att denna lagstiftning i alla avseen­den är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eUer Wienkon­ventionen.

Enligl andra stycket inverkar bestänmielsen i första stycket inte på ansvarigheten för fysisk person som uppsåtligen orsakat skada på "on-site-property" eller på transportmedlet.

Del bör anmärkas att bestämmelsen i förevarande artikel IroUgen är överflödig. Del resultat som åsyftas med bestämmelsen torde nämligen ha kunnat erhållas med en rimlig tolkning av artikel 1 sammanställd med atomansvarighelskonvenlionernas regler om ansvarskanalisermg. Vid diplomatkonferensen ansågs det emellertid önskvärt att med en uttrycklig föreskrift undanröja varje möjlighet tiU tvekan på denna punkt.

Som framgår av konventionslexten behandlar 1971 års konvention inle det fall att vederbörande anläggningsinnehavare enligt Pariskon­ventionen eller Wienkonventionen är befriad från ansvarighet på grund av att alomolyckan orsakals av krigshandling eller därmed jämställd handhng eller av naturkatastrof (art. 9 resp. art. lV.3.a. och b.). An­ledningen härtill är alt någon civilrällslig ansvarighet för annan än atomanläggningens innehavare i praktiken inle torde förehgga i dyhka fall.

Artikel 3

Denna artikel innehåller bestämmelser om konventionens inverkan i visst avseende på ansvarigheten för innehavare av atomfartyg.

 

Prop. 1974: 38                                                        25

I artikeln föreskrivs att konventionens bestämmelser inte skall in­verka på den ansvarighet som åvilar innehavare av atomfartyg för skada som uppkommit i följd av alomolycka vid vilken medverkat far­tygets atombränsle eller i fartygels reaktor bildade radioaktiva produk­ter eller avfallsämnen.

Bestämmelsen i artikeln har tillkommit för att utesluta att vid en kollision mellan ett atomsubstansförande konventioneUt fartyg och ett atomfartyg ansvarigheten för atomskadorna uteslutande kanaliseras tUl mnehavaren av den landbaserade anläggningen. Uppkommer atomskada i följd av atomolycka vid vilken medverkat såväl alomsubslans som fraktas med ett konventionellt fartyg som ett atomfartygs atombränsle eller på sådant fartyg bildade radioakliva produkter eller avfallsämnen befrias alltså atomfartygets innehavare inte från den ansvarighet som åvilar honom enligt eljest gällande regler. Detta innebär inte någon avvikelse från vad som gäller enligt såväl Paris- och Wienkonventioner-na som atomfartygskonventionen. I dessa konventioner föreskrivs näm­ligen all ansvarighelsreglema i konventionen inte inverkar på den an­svarighet som åvilar någon för skador genom joniserande strålning som inle omfattas av resp. konvention (Pariskonvenlionens art. 3.b; Wienkonventionens art. IV.4.; atomfarlygskonventionens art. IV).

Artikel 4

Denna artikel reglerar förhållandel mellan 1971 års konvention och vissa andra konventioner.

I artikeln föreskrivs all 1971 års konvention ersätter varje äldre internationell konvention rörande sjötransport i den utsträckning den strider mot 1971 års konvention. Dock görs del viktiga förbehållet alt denna bestämmelse inte inverkar på de förpliktelser som fördragsslu­tande stal på gmnd av sådan äldre konvention kan ha mot stat som inte tUlträder 1971 års konvention.

Artiklarna 5—12

Dessa artiklar innehåller sedvanliga slutbestämmelser. Av dessa skall här endast beröras artiklarna 6 och 10. Förstnämnda artikel reglerar konventionens ikraftträdande. Där föreskrivs all konventionen träder i kraft 90 dagar efter den dag då fem stater har tUlträtt konventionen. Enligt artikel 10 får stat som gjort reservation enligt Paris- eller Wien­konvenlionen göra motsvarande reservation till 1971 års konvention. Beträffande övriga slutartiklar hänvisas till konventionslexten.

6   Frågan om Sveriges tillträde till 1971 års konvention

Som tidigare anförts (avsnitt 2) har det i praktiken visat sig vara förenat med svårigheter att ulföra transport av atomsubslanser till sjöss

 

Prop. 1974: 38                                                         26

beroende på att redarna inle har åtagit sig sådana transporter med mindre atomanläggningarnas innehavare har utfärdat mycket långt­gående ansvarsförbindelser. 1971 års konvention är avsedd att undan­röja de olägenheter av praktisk art som detta förhållande har medfört. Det imdantag från principen om fullständig ansvarskanalisering som alomansvarighetskonventionerna innehåller och som gör del möjhgt att utkräva ansvar också enligt transporträttsliga konventioner är inte motiverat av något sakligt betingat önskemål om dubbel ansvarighet. Ansvaret för irmehavare av alomanläggningar är nämligen så pass högt och dessutom täckt av obligatorisk ansvarsförsäkring att del från de skadelidandes synpunkt inle föreligger något behov av dubbel ansvarig­het. Undantaget från kanaliseringspruicipen tillkom enbart därför att det var nödvändigt alt respektera de folkrättsliga förpliktelser som åvilade de stater vUka hade tillträtt de transporträttsliga konventio­nerna.

Vid atomansvarighetskonventionernas tUlkomst var avsikten att den fullständiga ansvarskanaliseringen så småningom skulle genomföras i samband med revision av de transporträttsliga konventionerna. Detta har emellertid visat sig la åtskillig tid. Del får därför anses önskvärt alt snabbt få till stånd en lösning för sjötransporternas del, där be­hovet gjort sig mest känt.

Vid nordiska deparlemenlsöverläggningar i Köpenhamn i september 1972 rådde enighet om alt de nordiska länderna borde tiUträda 1971 års konvention. Erforderhga lagändringar har redan genomförts i Norge och Norge kan antas ratificera konventionen i början av år 1974 (Ot. prop. nr 34/1972—73). I Danmark och Finland förbereds den lagstift­ning som erfordras fÖr tUlträde till konventionen. Den danska propo­sitionen avses bli avlämnad under hösten 1973.

Med hänsyn till det som anförts förordas alt Sverige tiUträder 1971 års konvention.

7    Huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen

7.1 Metoden för konventionens införlivande med svensk rätt

En ratifikation av 1971 års konvention förutsätter all den svenska lagstiftningen anpassas till konventionen. Konventionen synes böra införlivas med svensk rätt antingen genom ändring i enbart atomansva­righetslagen eller genom att konventionsbestämmelserna las in i sjö­lagen saml erforderliga hänvisningar till dessa görs i alomansvarig­hetslagen. Flera skäl talar för att det första alternativet väljs. Framför allt har denna lösning den fördelen alt aUa regler som har anknytning till ansvarighet för atomskada finns i samma lag. Härtill kommer att det inle skulle bli mer överskådligt att i stället införa de erforderliga bestämmelserna   i   sjölagen.   Vid   de   nordiska   överläggningarna   har

 

Prop.1974: 38                                                          27

enighet också uppnåtts om att ta in de på 1971 års konvention granda­de bestämmelserna i atomansvarighelslagstiftningen.

På grand av vad nu anförts föreslås att den lagstiftaing som behövs för att Sverige skall kunna tillträda 1971 års konvention genomförs genom ändringar i alomansvarighetslagen.

7.2 Omfattningen av undantagen från kanalisationsprincipen

Som nämnts i redogörelsen för gäUande räll (avsnitt 4) firms f. n. i 14 § tredje stycket atomansvarighetslagen bestämmelser om undantag från kanalisationsprincipen beträffande atomskada i samband med transport. I överensstämmelse med Pariskonventionen föreskrivs alt beträffande ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport av alomsubslans eUer atomskada som i övrigt uppkoirmier vid begagnande av fartyg eller annat transportmedel lagens regler om an­svarskanalisering inle skall utgöra hinder mot tillämpning av intema­tioneUt fördrag som är äldre än Pariskonvenlionen. Med äldre fördrag jämställs bestämmelser i nationell lagstiftning som grandas på sådant fördrag.

För att Sverige skall kunna tillträda 1971 års konvention måste des­sa bestämmelser ändras. All ansvarighet som grundas på konventioner rörande sjötransport skall kanaliseras lUl den enligt Pariskonventionen ansvarige innehavaren. Detta gäller både då ansvarigheten föreligger direkt enligt en konvention rörande sjötransport och då den föreligger enligt bestämmelse i nationell lagstiftning som grandas på sådan kon­vention. Samma princip skall gälla när skadan omfattas av Wienkonven­lionen eller av nationell lagstiftning om ansvarighet för atomskada som i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen. Bestämmelser av denna innebörd måste tas in i den svenska lagstiftningen.

Som tidigare berörts (avsnitt 3) har Sverige liksom också Grekland, Norge och Österrike genom särskild reservation till Pariskonventionen förbehålUt sig rätt att göra undantag från kanalisationsprincipen för ansvarighet, som grandas på beslännmelser i nationell lagstiftning vilka i huvudsak motsvarar bestämmelserna i sådant intemationeUt fördrag som avses i Pariskonventionens undantagsbestämmelse. Härmed avses främst sådana nationella bestämmelser genom vUka reglerna i en Iran­sporträtlslig konvention har utsträckts all gälla i förhållande till stal som inle har lillträtt konventionen. Reservationen kan också utnyttjas av en stat som inte har tUllrält en Iransporträtlslig konvention men som genom nationell lagstiftning har infört ansvarighelsregler som väsentli­gen överensstämmer med konventionen.

Reservationen har kommit tUl uttryck i 14 § tredje stycket sista punkten atomansvarighelslagen. Där föreskrivs alt Kungl. Maj:t får

 

Prop. 1974: 38                                                         28

förordna om undantag från kanalisationsprincipen även i fråga om an­nan bestämmelse i konventionsstals lag än sådan som grundar sig på äldre fördrag, om bestämmelsen i huvudsak motsvarar föreskrift i så­dant fördrag. Med stöd härav har Kungl. Maj:t i 2 § kungörelsen (1968: 46) med förordnanden enligt atomansvarighetslagen föreskrivit, a« bestämmelse i 8 kap. sjölagen (1891:35 s. 1), lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tiUträde till 1924 års internationella konven­tion rörande konossement, lagen (1937: 73) om befordran med luft­fartyg och 9 kap. luftfartslagen (1957: 297) skall tUlämpas även i fall då skyldighet att tillämpa bestämmelsen inte följer av sådant inter­nationellt fördrag som avses i 14 § tredje stycket atomansvarighets­lagen. Kungl. Maj:t har dessutom förordnal all, om motsvarande före­skrift meddelats i Grekland, Norge eUer Österrike i fråga om bestäm­melse i grekisk, norsk resp. österrikisk lag, föreskriften skall gäUa vid tiUämpning i Sverige av lagen i den stal där föreskriften har med­delats, sedan Pariskonvenlionen trätt i kraft för den staten.

1971 års konvention innebär emellertid att en internationell konven­tion eller nationell lagsliftning rörande sjötransport inle får åberopas som gmnd för ansvarighet för atomskada, om ansvarighet för skadan föreligger enligt Paris- eller Wienkonventionen eUer enligt nationell lagstiftning som är lika förmånlig för de skadelidande som någon av dessa konventioner. Efter elt svenskt tillträde till 1971 års konvention kommer därför reservationen såvitt gäller sjötransporter att sakna be­tydelse i förhållande till stat som har lilltiätl denna konvention. I för­hållande lUl sådan stat får därför kanalisationsprincipen inte åsidosät­tas med åberopande av 8 kap. sjölagen eller konossementslagen. Det torde inle finnas någon anledning alt behålla möjligheten alt med stöd av dessa lagar avvika från kanalisationsprincipen i förhållande till stat som inle har lillträtt 1971 års konvention. Det nu gäUande förordnan­det beträffande 8 kap. sjölagen och konossementslagen bör därför upp­hävas i fall då någon skyldighet att tUlämpa lagarna inte föreligger enligt de bakomliggande konventionerna. På motsvarande sätt bör un­dantag från kanalisationsprincipen inle heller få göras med tillämpning av grekiska, norska eller österrikiska regler såvitt avser atomskada som uppkommer i samband med sjötransport.

Även efter ett    svenskt tillträde till  1971  års konvention blir del

däremot nödvändigt att göra undantag från kanalisationspricipen för

sjötransporternas del i den mån tillämpning av denna princip skulle

vara oförenlig med Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot stal

. som inle har tillträtt 1971 års konvention.

1971 års konvention berör inte frågan om kanalisering av ansvarig­heten för atomskada som uppkommer vid flyg-, järnvägs- eller lands­vägstransport. Även i fråga om sådana transporter måste det nu gäl­lande undantaget från kanalisationsprincipen upprätthållas med hänsyn

 

Prop. 1974: 38                                                         29

tUl våra folkrättsliga förpliktelser enligt fördrag på dessa områden. Med stöd av ovannämnda reservation tUl Pariskonvenlionen är det möjligt all, såvitt avser sådana transporter, i svensk lagstiftaing även framdeles låta undantaget från kanalisationsprincipen omfatta också de fall då ansvarighet föreligger enligt nationell lag som inle gmndas på äldre internationellt fördrag utan endast i huvudsak motsvarar före­skrift i sådant fördrag. Del synes emeUertid vara lämpligt alt i samband med de överväganden som föranleds av elt svenskt tiUträde till 1971 års konvention la upp frågan om undantaget från kanaUsalionsprinci-pen även i framtiden bör ha större omfattning än som föranleds av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

Som skäl för en utvidgning av undantaget från kanalisationsprinci­pen lUl all omfatta det fall att ansvarigheten grundas på nationell lag­sliftning av del slag som nyss nämnts har anförts, att domstolarna häri­genom befrias från uppgiften alt utreda om kanalisationsprincipens upprätthållande i visst fall strider mot en Sverige åvUande folkrällslig förpliktelse. Detta är f. n. av praktisk betydelse när det gäller flyg-transporter. Luflbefordringslagen och luftfartslagen bygger nämligen på den av Sverige lUllrädda Warszawakonventionen resp. 1955 års Haagprotokoll till denna men har gjorts tiUämplig också på transport mellan Sverige och stat som inle har tUllrält Warszawakonventionen.

Efter elt svenskt tUlträde till 1971 års konvention bör enligt vad förat anförts undantag från kanalisationsprincipen som grundas på nationell lagstiftning av nyss nämnt slag inte göras såvitt avser sjö­transport. Om elt på dyUk nationell lagstiftning grundat undantag bi­behölls i fråga om skador som uppkommer vid annan transport än sjö­transport skulle detta medföra alt skilda principer skulle komma alt gälla för sjötransporter och andra transporter. En sådan skillnad synes svår att motivera även med beaktande av den fördel det i vissa fall kan medföra för domstolarna alt kunna tillämpa nationell lag utan att be­höva undersöka om en avvikelse från kanalisationsprincipen påkallas av en Sverige åvilande folkrällslig förplUftelse. På grund härav föreslås att undantaget från kanalisationsprincipen inte ges stön-e omfattning än som är nödvändig med hänsjm till Sveriges folkrättsliga förpliktel­ser. Del innebär all Sverige helt avstår från att utnyttja den tidigare om­nämnda reservationen till Pariskonventionen.

8    Lagförslag

Mol bakgrand av vad ovan anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag lUl lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968: 45).

Förslagel fogas vid denna promemoria som bilaga 1.

 

Prop. 1974: 38                                                                     30

9    Specialmotivering

Bestämmelserna i 1971 års konvention föranleder följande ändringar i atomansvarighetslagen. I 14 § tas i ett nytt tredje stycke upp de be­stämmelser som föranleds av konventionens regler om ansvarets ka­nalisering vid ansvarighet som omfattas av Wienkonvenlionen eller av nationell lagstiftning om ansvarighet för atomskada som i alla av­seenden är lika förmånlig för skadelidande som Paris- eller Wienkon­ventionen. Bestämmelser om de undantag från kanalisationsprincipen som föranleds av folkrättsliga förphktelser som åvUar Sverige pla­ceras i en ny paragraf, 14 a §, vilken ersätter 14 § tredje stycket i dess nuvarande lydelse. I 3 § första stycket görs en ändring av innebörd alt bestämmelserna i 14 § tredje stycket och 14 a § skall tillämpas utan hinder av vad i övrigt föreskrivs om lagens tUlämpningsområde. Vidare föreslås vissa följdändringar i 3 § tredje stycket och 15 § första stycket.

3§

Denna paragraf innehåller regler om den yttersta gränsen för atom-ansvarighetslagens geografiska tillämpningsområde.

Av första stycket i dess nu gällande lydelse framgår all lagen inte är tillämphg på atomskada i följd av atomolycka som inträffat i icke-konventionsslat. Med icke-konvenlionsstal avses stat som inle liUlrätt Pariskonventionen.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) kommer atomansvarighelslagen enligl förslaget att innehålla bestämmelser om ansvarets kanalisering som i viss omfattning skall tillämpas på skada orsakad av alomolycka vUken inte omfattas av lagens på Paris­konvenlionen grandade ersättningsbestämmelser. Detta gäller 14 § tredje stycket och 14 a §. Dessa lagrum skall tillämpas i de faU då alomansvarighelslagens övriga bestämmelser inle är tillämpliga men atomolyckan inträffat inom Wienkonventionens tUlämpningsområde eller inom tillämpningsområdet för sådan nationell lagstiftning vars be­stämmelser är lika förmånliga för de skadelidande som Paris- eUer Wienkonvenlionen. Första stycket i förevarande paragraf ändras där­för så alt del uttryckligen anges all lagen innehåller vissa bestämmel­ser (14 § tredje stycket och 14 a §), som är tiUämpliga då atomolycka inträffat i icke-konventionsslat. Ändringen påverkar inte i någol av­seende lagens övriga bestämmelser, vUket torde klart framgå av den föreslagna lagtexten.

Andra stycket, som bibehåUs oförändrat, innehåller bl. a. den på artikel 2 i Pariskonventionen byggda fakultativa bestämmelsen att innehavare av atomanläggning i Sverige även ansvarar för atomskada som uppkommit i icke-konvenlionsstal i anledning av alomolycka som inträffat i Sverige.

 

Prop. 1974: 38                                                         31

Enligt tredje stycket första punkten kan Kungl. Maj:t förordna alt ersättning för skada som uppkommer i icke-konvenlionsstal inle skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i sådan stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Denna bestämmelse kompletteras av en uttrycklig föreskrift i andra punkten alt sådant förordnande inte får leda tiU inskränkning i ansvarighet som grandas på intemationeUt fördrag som avses i 14 § tredje stycket och som Sverige tUlträtt. Denna föreskrift bör bibehållas med den ändringen alt hänvisningen till 14 § tredje stycket ersätts med en regel av irmebörd att sådant förordnande inle får tiUämpas i strid mot förpliktelse som åvilar Sverige enligt internationellt fördrag. Den föreslagna ändringen är sålunda av redak­tionell karaktär.

I paragrafens fjärde stycke föreslås ingen ändring.

14 §

Paragrafens första stycke innehåller i dess nu gällande lydelse hu­vudregeln om kanalisering av ansvarighet för atomskada till anlägg­ningens innehavare och hans försäkringsgivare. I bestämmelsen görs en erinran om att enligt 16 § andra punkten visst imdantag från kana­lisationsprincipen föreligger såvitt avser ansvarighet för skada i följd av joniserande strålning. Eftersom bestämmelserna om de undantag från kanalisationsprincipen som påkallas av intemationella fördrag enligt förslaget överförs från 14 § Iredje stycket till en ny paragraf, 14 a §, har det ansetts lämpligt att komplettera bestämmelsen i första stycket med en hänvisning till den nya 14 a §.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt (avsnitt 4) föreskrivs i 11 och 12 §§ vissa undanlag från anläggningsinnehavarens ansvarig­het. Detta gäller atomolyckor som orsakats av krigshandling och vissa andra därmed jämställda händelser eller av allvarUg naturkatastrof av osedvanlig art. Innehavaren är inte heller ansvarig för skada på s. k. on-site-property. Slutligen föreligger i vissa fall ingen ansvarighet för skada på transportmedel som inträffat under transport av alomsubslans.

Förevarande paragrafs andra stycke, som bibehålls oförändrat, inne­håUer i första punkten en bestämmelse av innebörd all kanalisations­principen skall tUlämpas även beträffande atomskada för vilken an­läggningsinnehavaren på grund av bestämmelserna i 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstals lag inte är an­svarig. Delta leder lUl alt något ersättningsansvar över huvud tagel i princip inte skall gälla vid sådan skada. Ersätlnmgsanspråk får dock göras gällande mot fysisk person som vållat skadan uppsåtligen. Be­träffande skada på transportmedel som uppkommer under transport av atomsubstans gäUer enligt andra punkten alt anläggningsinnehavaren är ansvarig enligt allmänna skadeståndsregler om ansvarighet inle före­hgger enligt alomansvarighetslagen eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstals lag.

 

Prop. 1974: 38                                                         32

Tredje stycket innehåller de nya reglerna om kanalisering av an­svarighet för atomskada som uppkommit i samband med sjötransport.

Lagrummet är endast tillämpligt på skada som inle omfattas av ersättningsbestämmelserna i atomansvarighelslagen eUer motsvarande bestämmelser i annan konventionsstals lag, dvs. som inte omfattas av Pariskonventionen. I fråga om skada inom Pariskonventionens lill-lämpningsområde skall reglema om kanalisering av ansvaret i första och andra styckena tUlämpas. För sådan skada skall — som framhåUits i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) — avsteg från kanalisations­principen göras endast om folkrättslig förpliktelse därtiU föreligger gentemot stat som inte är bunden av 1971 års konvention. Denna fråga regleras i 14 a §.

De nya reglema i tredje stycket är tillämpliga på skada som upp­kommit under transport med fartyg av atomsubstans eller som i öv­rigt uppkommit i samband med begagnande av fartyg. Genom de nya bestämmelserna upphävs således inte bara ansvarighet som grundas på sjörällslig konvention. I överensstämmelse med 1971 års konvention utesluts även ansvarighet som grundas på andra sjörättsliga regler eller på allmänna skadeståndsregler. Såvitt gäller atomskada, på vilken Paris-eller Wienkonventionen är tillämplig, hade det i och för sig varit tillräckligt att i 1971 års konvention föreskriva, att ansvarighet som grundas på äldre sjörättslig konvention skulle vara utesluten. Endast för sådan ansvarighet innehåller nämligen alomansvarighetskonven­tionerna undanlag från kanalisationsprincipen. När 1971 års konven­tion gjordes tillämplig på all ansvarighet som kan uppkomma i samband med sjötransport skedde detta främst med hänsyn till länder, som inte är bundna av någon av Paris- och Wienkonventionerna men som ge­nomfört nationell atomansvarighetslagstiftning, vilken ger de skadelidan­de samma skydd som Paris- och Wienkonvenlionema men inte inne­håller dess kanaliseringsregler. Men även i elt land som Sverige, vilkel är bundet av Pariskonvenlionen, kan det tänkas förekomma att talan väcks om ersättning för atomskada, på vilken Pariskonventionen inte är tiUämplig. Om exempelvis en atomolycka inträffar på det fria havet i samband med transport av alomsubslans mellan icke-konvenlions­stater (t. ex. USA-Förbundsrepubliken Tyskland) och tUl följd härav skada uppkommer i Sverige, är Pariskonventionen inte tillämplig och därmed inte heller atomansvarighelslagen. Är i sådant faU vederbörande atomanläggnings innehavare ansvarig enligl lagsliftning som är lika för­månlig för de skadelidande som Pariskonventionen, skall enligl 1971 års konvention den ansvarighet bortfalla som kan åvila t. ex. redaren enligt nationell lag som är tillämplig på sjötransport ("national law applicable in the field of maritime transport" resp. "loi nationale applicable dans le domaine du transport maritime"). Härmed avses inle bara nationella regler som grundas på eller överensstämmer med en

 

Prop. 1974: 38                                                         33

sjörällslig konvention utan även andra tillämpliga skadeslåndsrättsliga regler.

Den nu berörda delen av konventionslexten har ansetts i lagtexten böra återges genom alt kanalisationsregeln i tredje stycket — liksom den nuvarande bestämmelsen i samma stycke — görs tillämplig på atomskada som uppkommit i följd av alomolycka "under transport med fartyg av alomsubslans eller som i övrigt uppkommit i följd av be­gagnande av fartyg". Möjligen har man därmed gått något längre än konventionen. En ordagrann tolkning av konventionen torde leda till att kanalisationsregeln inte blir tillämplig t. ex. på det skadeståndsan­svar som kan åvUa elt varv, om skadan orsakats av bristfälligt utförd reparation av elt fartyg, eller en leverantör av en behållare, avsedd för den transporterade atomsubstansen. Enligl vanhgt språkbruk kan skadeståndsansvaret i dessa fall inte anses grundat på regler som är tillämpliga på sjötransporter, och kanalisationsprincipen skulle därför inle upprätthållas i förhållande till varvet resp. tillverkaren. En så be­gränsad tillämpning av kanalisationsprincipen som följer av en orda­grann tolkning av konventionslexten står dock knappast i överens­stämmelse med konventionens syfte all utesluta att ansvarighet för atomskada, som uppkommit i samband med sjöfart, bedöms efter andra regler än dem som särskilt tiUkommit för att reglera ansvarighet för atomskada. Del har därför ansetts all den dubbla ansvarigheten för atomskada bör uteslutas i samtliga fall då sådan skada uppkommit i samband med begagnande av fartyg. Även om härigenom den svenska lagstiftningen går något längre än konventionen, föreligger inle något hinder mol en sådan utvidgning av konventionens tiUämpingsområde.

När det gäller sådan atomskada, på vilken lagrummet enligt vad ovan anförts är tillämpligt, föreskrivs i första punkten att ansvarighet inte får göras gällande i Sverige om den som innehar eller driver atoman­läggning är ansvarig för skadan antingen enligl lagen i stal som är bun­den av Wienkonvenlionen eller enligt sådan i annan främmande stat gällande lagstiftning om ansvarighet för atomskada som i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonven­lionen.

Enligt definitionen i 1 § atomansvarighelslagen avses med uttrycket "innehavare av atomanläggning" endast innehavare av anläggning som ligger i stat som tUlträtt Pariskonvenlionen. För innehavare som är ansvarig enligt Wienkonventionen eller enligt sådan nationell lagstift­ning som avses i 1971 års konvention har därför i lagtexten använts ullrycket "den som innehar eller driver atomanläggning".

Kanalisering av ansvarigheten skall sålunda ske inte bara om den som innehar eUer driver alomanläggning är ansvarig enligt lagen i stat som tUlträtt Wienkonvenlionen, dvs. enligt på Wienkonvenlionen grun-

3   Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 38

 

Prop. 1974: 38                                                         34

dad lagstiftning. Kanalisering skall också ske om ansvarighet förelig­ger enligt atomansvarighelslagsliflningen i stal som inle tillträtt vare sig Paris- eller Wienkonventionen, dock endast om denna lagstiftning i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som någon av dessa konventioner.

Frågan om viss nationell lagstiftning angående ansvarighet för atomskada är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wien­konvenlionen skall avgöras efter en abstrakt bedömning. Denna ab­strakta jämförelse meUan två regelsystem har överlämnats åt dom­stolarna. Jämförelsen förutsätts omfatta alla konventionernas bestäm­melser. Framkommer det all skUlnaderna mellan atomansvarighetskon­ventionerna, å ena, samt den nationeUa lagstiftningen, å andra sidan, är så stora att den nationella lagstiftningen sedd som helhet måste anses vara mindre förmånlig än atomansvarighetskonventionerna, skall ka­nalisationsprincipen inle tiUämpas. Delta gäller även om den skadeli­dande i det enskilda faUet skulle vara tillförsäkrad ersättning på lika för­månliga eller förmånligare villkor än som gäller enligt alomansvarig­hetskonventionerna.

1971 års konvention behandlar inle frågan om vem det åligger att förebringa utredning om innehållet i den tillämpliga nationella lag­stiftningen, utan det har överlämnats ål de fördragsslutande staterna att reglera denna fråga. Det torde ligga närmast lUl hands att låta be­visskyldigheten åvila den som till befrielse från ansvarighet för atom­skada åberopar att ansvarighet för anläggningsinnehavare föreligger enligt nationell lagsliftning som är hka gynnsam för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen. Förebringas inle tillfredsställande utredning om innehållet i den åberopade nationella lagstiftningen bör domstolen under hänvisning härtill kunna lämna påståendet om ansvars­frihet på denna grund utan avseende.

Som nämnts i det föregående (avsnitt 3) föreligger enligt Pariskon­ventionen vissa inskränkningar i anläggningsinnehavarens ansvarighet. Detta gäller atomskada som orsakals av krigshandling eller vissa där­med jämstäUda handlingar eller av allvarlig naturkatastrof av osedvan­lig art. Vidare är innehavaren inte ansvarig för skada på s. k. on-site-property. Slutligen kan innehavaren vara befriad från ansvarighet enligt reglerna om ansvarighet för atomskada för skada på transportmedel som uppkommit under transport av alomsubslans. Motsvarande be­stämmelser finns i Wienkonventionen.

Förslaget till ny lydelse av 14 § tredje stycket innehåller i andra punkten en föreskrift av innebörd att bestämmelserna om ansvarskana­lisering skall gäUa även i fråga om atomskada orsakad av krigshandling eller naturkatastrof, atomskada på on-site-property eller atomskada på del transporterande fartyget även om del inle föreligger någol ansvar för skadan för någon som innehar eller driver alomanläggning men

 

Prop. 1974: 38                                                         35

detta endast är en följd av de särskilda bestämmelser rörande sådan skada som finns i Wienkonvenlionen eller av föreskrifter i tiUämplig na­tionell lagstiftning som svarar mol dessa konvenlionsbestämmelser. Om ansvarsbefrielse föreligger på grund av föreskrifter i nationell lagstift­ning är givetvis en förutsättning för ansvarskanalisering att denna lag­stiftning i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen.

Bestämmelsen i andra punkten grundar sig på artikel 2 i 1971 års kon­vention. Den avviker emellertid i elt avseende från konventionens inne­håll på denna punkt. Som nämnts i redogörelsen för konventionens inne­håll (avsnitt 5) reglerar konventionens artikel 2 ansvarigheten vid skada på on-site-property och vid skada på transportmedel. Däremot innehåller konventionen ingen bestämmelse som reglerar kanaliseringen i det fall vederbörande anläggningsinnehavare enligl Paris- eller Wienkonvenlio­nen är befriad från ansvarighet på gmnd av atomolycka som orsakats av krigshandling eller naturkatastrof. Då 1971 års konvention utarbe­tades ansågs del inte nödvändigt all i konventionen uttryckligen fastslå all reglerna om ansvarsbefrielse skulle gälla även i dessa fall. I före­varande paragrafs andra stycke har emellertid beträffande skada som omfattas av Pariskonventionen uttryckligen föreskrivits alt kanalisa­tionsprincipen skall iakttas även beträffande dylika skador. Det har därför ansetts lämpligt alt i tredje stycket la in motsvarande besläm-m.else rörande atomskada orsakad av krigshandling eller naturkatastrof. Detta torde inte innebära någon skUlnad i sak i förhållande till 1971 års konvention.

I likhet med vad som är fallet enligt 14 § andra stycket beträffande skada pä vilken Pariskonventionen är tiUämplig gäUer de föreslagna kanalisationsreglerna i tredje stycket andra punkten inle i fråga om fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. Ägaren till on-site-pro­perty eller till del skadade transportmedlet kan alltså göra gällande anspråk på ersättning mot uppsåtiig skadevållare.

I redogörelsen för Paris- och Wienkonventionerna (avsnitt 3) har påpekats att konventionsstat genom lagstiftning kan bestämma att frakt­förare, som utför transport av alomsubslans, med samtycke av inne­havare av anläggning i den staten och under förutsättning att han fullgör föreskriven försäkringsskyldighel skall vara ansvarig för olycka under transporten i anläggningsinnehavarens ställe. I 1971 års konvention nämns inte särskilt huruvida kanalisationsprincipen skall tillämpas vid sådant särskilt fraktföraransvar. Mol bakgrund av de diskussioner i denna fråga som ägde rum under 1971 års diplomatiska konferens torde det dock vara fullt klart alt reglerna om ansvarsbefrielse i 1971 års konvention omfattar även de fall då en fraktförare övertar inne­havarens ansvarighet i enlighet med bestämmelserna i Paris- eller Wien­konventionen. Delsamma gäller om i sådan nationell lagstiftning an-

 

Prop. 1974: 38                                                         36

gående ansvarighet för atomskada som i alla avseenden är lika för­månlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen införts bestämmelser om särskilt fraktföraransvar och detta ansvar är likställt med det ansvar som åvUar innehavare av atomanläggning. 14 § tredje stycket är därför tUlämphgt även i sådana fall.

Slutiigen bör anmärkas att 1971 års konvention endast avser ulom­obligatoriskl skadeståndsansvar. Reglerna om ansvarsbefrielse gäller därför inte gentemot den som på konlraktsrältslig grund kan göras an­svarig för atomskada. Ulan hinder av kanalisationsprincipen kan så­ledes elt kontraktsrätlsligt ansvar för annan än anläggningsinnehavaren bestå vid sidan av dennes ansvarighet.

14 a §

Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse som avser all lösa konflikter meUan atomansvarighetslagens kanalisationsregler och sådana bestämmelser i svensk lag som gmndas på andra internationella fördrag än Pariskonventionen och 1971 års konvention. I fråga om de över­väganden som ligger tUl grund för denna bestämmelse hänvisas lUl den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2). Del bör i detta sammanhang erin­ras om alt 1971 års konvention innehåUer en bestämmelse (art. 4) av vUken det klart framgår alt fördragsslulande stal inle är förpliktad alt iaktta konventionens regler om ansvarskanalisering om detta skulle med­föra åsidosättande av en folkrättslig förpliktelse som grandas på en kon­vention rörande sjötransport som är äldre än 1971 års konvention.

I paragrafen föreskrivs all bestämmelserna i 14 §, dvs. kanalisations­reglerna, inte skall tUlämpas i den mån en sådan tUlämpning skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligl internationellt fördrag.

Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen (av­snitt 7.2) blir tUlämpningsområdet för förevarande paragraf olika be­roende på om atomskada uppkommit i samband med sjötransport eller i samband med annan transport. Såvitt angår atomskada som uppkommit i samband med sjötransport kan konflikt med atomansvarighetslagens kanahsalionsregler endast uppstå i förhållande till stal som tUlträtt en viss konvention rörande sjötransport men inte tillträtt 1971 års konven­tion. I fråga om andra transporter kan däremot konflikt uppstå i förhål­lande till varje stat som lilllrätl den transporträttsliga konvention som är tUlämplig på en viss atomskada.

Frågan i vUka fall en skadelidande enligt folkrättsliga regler har rätt att vid svensk domstol granda ersättningstalan mol annan än den enligl alomansvarighetslagen ansvarige atomanläggningsinnehavaren på äldre Iransporträttslig konvention eller därpå grundad lagstiftning kan inte besvaras generellt utan får avgöras med beaktande av omständigheterna i det speciella fallet. Sådan räll torde dock alltid föreligga för med­borgare i en stat som tUlträtt ifrågavarande konvention och i förhållande

 

Prop. 1974: 38                                                                     37

till vilken Sverige är folkrättsligt förpliktat att tillämpa konventionen.

De frågor som regleras i förevarande paragraf kan belysas med föl­jande exempel. Vid en fartygskollision uppkommer atomskada i följd av atomolycka vid vUken medverkat atomsubstans som transporteras med elt av de sammanstötande fartygen. Vid olyckan skadas dels med­borgare i stal A, som tillträtt både 1971 års konvention och 1910 års kollisionskonvenlion, dels medborgare i stat B, som inte tillträtt 1971 års konvention ulan endast kollisionskonvenlionen. De skadelidande väcker talan i Sverige, som förutsätts ha tillträtt båda konventionerna, mol en av farlygsredarna under åberopande av ansvarighelsreglema i kollisionskonventionen. På grund av Sveriges folkrättsliga förpliktelser måste kanalisationsprincipen upprätthållas när del gäller talan som väcks av medborgare i staten A, medan staten B:s medborgare har rätt lUl ersättning av redaren enligt de på kollisionskonventionen grundade reg­lerna, och detta även om denne är hemmahörande i stal som tillträtt 1971 års konvention. Från folkrällslig synpunkt är lägel någol annor­lunda om en alomolycka uppkommer i samband med landsvägs-, jäm­vägs- eUer lufttransport och atomskada tUlskyndas dels medborgare i stat A, som har lillträtt en på transporten tillämplig Iransporträtlslig konvention som är äldre än Pariskonvenlionen, dels medborgare i stat B som inle har tUlträtt den konventionen. Väcker de skadelidande talan här i landet och har Sverige tUlträtt den transporträttsliga konventio­nen, måste staten A:s medborgare få åberopa den konventionens an­svarighetsregler. I förhållande till staten B står Sverige däremot fritt att reglera frågan huruvida ansvarskanalisering skall gälla beträffande dylika skador, varför atomansvarighetslagens kanalisationsregler är di­rekt tillämpliga när del gäller talan av medborgare i den staten.

15 §

Denna paragraf innehåller regler om rätt till återkrav mot anlägg­ningsinnehavaren för den som tvingats utge ersättning för atomskada.

Som tidigare nämnts (avsnitt 2) gäller enligt Pariskonventionen att den som ålagts ansvar för atomskada med tUlämpning av ett äldre trans-porträttsligl fördrag har rätt all inträda i den skadelidandes ställe mol den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt konventionen. I atornansvarighetslagen har denna regel kommit till uttryck i 15 § första stycket där del föreskrivs, alt den som nödgals utge ersättning för atomskada på gmnd av fördrag eller bestämmelse som avses i 14 § Iredje stycket inträder i den skadelidandes rätt mol anläggningsinne­havaren. I stället för hänvisningen till 14 § Iredje stycket anges i den föreslagna lagtexten att rätt till återkrav föreligger då ersättning utgivits på grund av internationellt fördrag. Del har inte ansetts påkallat att särskilt ange alt med internationellt fördrag avses fördrag som var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den

4    Riksdagen 1974. 1 saml Nr 38

 

Prop. 1974: 38                                                         38

29 juli 1960 (jfr art. 6. b. och d.). Det förutsätts sålunda att stat som tUlträtt Pariskonventionen inte gör undantag från kanalisationsprincipens tillämpning i andra fall än då detta följer av konventionens regler.

Del bör framhållas all den omständigheten att Sverige inte medger undantag från kanalisationsprincipens upprätthållande i de fall då kon-venlionsstat med stöd av den tidigare nämnda reservationen till Paris­konventionen (avsnitt 7. 2) i sin nationella lagstiftning infört bestäm­melser som i huvudsak motsvarar föreskrifter i de trarisporträttsliga fördragen inle innebär, all den som med stöd av sådana regler ålagts skadeslåndsskyldighel i konvenlionsstal berövas rätlen till återkrav. Nå­gon ändring av lagtexten påkallas inle för alt upprätthåUa denna rätt. Detta följer av att återkravsrätt enligt lagtexten tUlkommer den som ålagts ersättningsskyldighet på gmnd av lagsliftning i "främmande stat", varmed avses även konventionsstat.

Ikraftträdandebestämmelsen

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft samtidigt med 1971 års konvention. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:l att förordna om lagens ikraftträdande.

 

Prop. 1974: 38                                                                           39

BUaga 2

Konvention om'skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans

 

Prop. 1974: 38

40

 

Convention relating to Civil Liability in the fleld of Maritime Carriage of Nuclear Mate­rial

Convention relative ä la responsabilité civile dans le domaine du transport maritime de matiéres nucleaires

 

The High Contracting Parlies,

Considering that the Paris Convention of 29 July 1960 on Third Party LiabUity in the Field of Nuclear Energy and ils Addi-tional Prolocol of 28 January 1964 (here-inafter referred to as "the Paris Conven­tion") and the Vienna Convention of 21 May 1963 on CivU LiabUity for Nuclear Damage (hereinafter referred lo as "the Vienna Convention") provide that, in the case of damage caused by a nuclear inci­dent occurring in the course of maritime carriage of nuclear material covered by such Conventions, the operator of a nuclear installation is the person liable for such damage,

Considering that similar provisions exist in the national law in force in certain States,

Considering that the application of any preceding international Convention in the field of marithne transport is however maintained,

Desirous of ensuring that the operator of a nuclear installation will be exclusively liable for damage caused by a nuclear in­cident occurring in the course of maritime carriage of nuclear material,

Have agreed as follows:

Les Haules Parties Contraclantes,

Considérant que la Convention de Paris sur la responsabilité civile dans le domaine de rénergie nucléaire du 29 juiUel 1960 el son Prolocole Additionnel du 28 janvier 1964 (dénommée ci-aprés « Convention de Paris ») el que la Convention de Vienne relative å la responsabUilé civile en maliére de dommages nucleaires du 21 mal 1963 (dénommée ci-aprés «Convention de Vienne »), prévoient qu'en cas de dommage causé par un accident nucléaire survenu au cours d'un transport maritime de matiéres nu­cleaires couverl par ces Conventions, Tex-ploilant d'une installation nucléaire est la personne responsable de ce dommage,

Considérant que des dispositions sembla-bles existent dans les lois nationales en vigueur dans certains Etats,

Considérant que rapplication de loule convention internalionale anlérieure dans le domaine du transport maritime est loule-fois mainlenue,

Désireuses de faire en sorte que Texploi-lanl d'une installation nucléaire soit respon­sable ä Texclusion de loule aulre personne en cas de dommage causé par un accident nucléaire survenu au cours d'un transport maritime de matiéres nucleaires,

Soni convenues de ce qui suit:

 

Artide 1

Any person who by virtue of an inter­national convention or national law appli­cable in the field of maritime transport might be held liable for damage caused by a nuclear incident shall be exonerated from such liability:

(a) if the operator of a nuclear installa­tion is liable for such damage under either the  Paris  or  the Vienna  Convention,   or

Artide premier

Toule personne qui, en verlu d'une con­vention internalionale ou d'une loi nationale applicables dans le domaine du transport maritime, est susceptible d'élre rendue res­ponsable d'un dommage causé par un acci­dent nucléaire, est exonérée de sa responsa­bUilé :

a) si Fexploitant d'une installation nu­cléaire est responsable de ce dommage en vertu de Tune ou Tautre des Conventions de Paris ou de Vienne, ou

 

Prop. 1974: 38                                                                                                    41

(Översättning)

Konvention om skadeståndsansvar vid sjötran­sport av atomsubstans

De höga fördragsslulande parterna, vUka beaktar all Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atom­energins område och dess tUläggsprotokoU den 28 januari 1964 (i det följande benämnd "Pariskonvenlionen") samt Wienkonventio­nen den 21 maj 1963 om ansvarighet för atomskada (i del följande benämnd "Wien­konventionen") föreskriver, att i händelse av skada orsakad av atomolycka, som in­träffar under sjötransport av alomsubslans och som omfattas av dessa konventioner, in­nehavaren av en atomanläggning är den som är ansvarig för denna skada.

vilka beaktar all liknande bestämmelser finns i den nationella lagsliftning som gäl­ler i vissa stater,

vilka beaktar all äldre internationella kon­ventioner rörande sjötransport dock alltjämt skall vara tillämpliga,

vilka önskar uppnå att endast hinehava-ren av en atomanläggning blir ansvarig för skada som orsakats av atomolycka som in­träffar under sjötransport av alomsubslans,

har överenskommit om följande:

Artikel 1

Den som enligt internationell konven­tion eller nationell lag rörande sjötransport kan håUas ansvarig för skada som orsakats av atomolycka skall vara befriad från denna ansvarighet

a) om innehavare av en atomanläggning är ansvarig för skadan enligl Pariskonven­tionen eller Wienkonvenlionen, eller

 

Prop. 1974: 38

42

 

(b) if the operator of a nuclear instaUa­tion is liable for such damage by virtue of a national law governing the habUity for such damage, provided that such law is in all respects as favourable to persons who may suffer damage as either the Paris or the Vienna Convention.

b) si rexploilant d'une installation nu­cléaire est responsable de ce donunage en verlu d'une loi nationale relative å la res­ponsabUilé pour de tels dommages, ä con-dilion que cetle loi soit å lous égards aussi favorable aux personnes pouvant subir des dommages que Tune ou Tautre des Conven­tions de Paris ou de Vienne.

 

Artide 2

1.    The exoneralion provided for in Ar­
tide 1 shall also apply in respect of damage
caused by a nuclear incident:

(a)    to the nuclear installation itself or lo any properly on the site of that in­stallation which is used or to be used in connexion with that installation, or

(b)   to the means of transport upon which the nuclear material involved was at the time of the nuclear incident,

for which the operator of the nuclear in­staUation is not liable because his liability for such damage has been exduded pur­suant lo the provisions of either the Paris or the Vienna Convention, or, in cases re­ferred lo in Artide 1 (b), by equivalent provisions of the national law referred to therein.

2.    The provisions of paragraph 1 shall
not, however, affect the liability of any
individual who has caused the damage by
an act or omission done with inlent lo
cause damage.

Artide 2

1.     L'exoneralion prévue å Tarticle pre­
mier s'applique aussi en ce qui concerne
un dommage causé par un accident nu­
cléaire :

a)    a rinslallation nucléaire elle-méme ou aux biens qui se trouvent sur le site de cetle installation el qui soni ou doivent étre uli-lisés en rapport avec elle,

b)    au moyen de transport sur lequel les matiéres nucleaires en cause se trouvaient au moment de raccidenl nudéahe,

dont rexploilant de rinslallation nucléaire n'est pas responsable du falt que sa respon­sabilité pour ce dommage a élé exclue con-formémenl aux dispositions de Tune ou Tautre des Conventions de Paris ou de Vienne, ou, dans les cas vises ä rarlicle premier, alinéa b), par des dispositions équi-valenles de la loi nationale susmentionnée.

2.     Toulefois, les dispositions du paragra-
phe 1 n'affectenl pas la responsabilité de
loule personne physique qui a causé le
dommage par un acte ou une omission pro-
cédant de rinlention de causer un dommäge.

 

Artide 3

No provision of the present Convention shall affect the liability of the operator of a nuclear ship in respect of damage caused by a nuclear incident involving the nuclear fuel of or radioactive products or wasle produced in such ship.

Artide 3

Aucune disposition de la présente Con­vention n'affecle la responsabilité de rex­ploilant d'un navire nucléaire pour un dom­mage causé par un accident nucléaire dans lequel soni impliqués le combuslible nu­cléaire ou les produils ou déchets radioac-tifs de ce navire.

 

Artide 4

The present Convention shall supersede any international Conventions in the field of maritime transport which, at the date on which the present Convention is opened for  signature,  are  in force  or open  for

Artide 4

La présente Convention Temporte sur les Conventions intemationales dans le domaine des transports maritimes qui, ä la date ä låquelle la présente Convention est ouverte å la signature, soni en vigueur ou ouvertes

 

Prop. 1974: 38                                                                                 43

b) om innehavare av en alomanläggning är ansvarig för skadan enligl nationell lag­stiftning som reglerar ansvarighet för sådan skada och denna lagstiftning i alla avseen­den är lika förmånlig för dem som kan lida skada som Pariskonventionen eller Wien­konvenlionen.

Artikel 2

1.   Den befrielse från ansvarighet som fö­
reskrivs i artikel 1 skall gälla även när
atomolycka har orsakat skada på

a)    alomanläggningen eller sådan egen­dom inom anläggningens område som an­vändes eller är avsedd all användas i för­bindelse med anläggningen, eller

b)   del transportmedel på vilkel alomsub­slansen befann sig vid liden för alomolyc­kan,

och anläggningens innehavare icke är an­svarig för skadan på grund av alt hans an­svarighet är utesluten enligt bestämmelsema i Pariskonventionen eller Wienkonventionen eller, i de fall som avses i artikel 1 (b), enligt motsvarande bestämmelser i sådan nationell lagstiftning som där avses.

2.   Bestämmelserna i första stycket skall
emellertid icke inverka på ansvarigheten för
fysisk person som orsakat skadan genom
uppsåtiigt handlande eller uppsåtlig underlå­
tenhet.

Artikel 3

Bestämmelserna i denna konvention in­verkar icke på ansvarigheten för innehavare av atomfartyg för skada orsakad av atom­olycka vid vUken medverkat fartygets atom­bränsle eller på fartyget bildade radioakliva produkter eller avfallsämnen.

Artikel 4

Denna konvention ersätter varje interna­tionell konvention rörande sjötransport som är i kraft eller öppen för undertecknande, ratifikation eller anslutning den dag då denna konvention öppnas för underlecknan-

 

Prop. 1974: 38

44

 

signature, ratification or accession but only to the extent that such Conventions would be in conflict with it; however, nothing in this Artide shall affect the obligations of the Contracting Parties to the present Con­vention to non-Contracting States arising under such international Conventions.

å la signature, å la ratification ou ä Tad-hésion mals seulement dans la mesure ou ces Conventions seraient en conflit avec elle; toulefois, le present artide n'affecte pas les obligations qu'onl les Parties contraclantes å la présente Convention envers les Etats non conlraclanls du fail de ces Conventions in­temationales.

 

Artide 5

1.    The present Convention shall be open­
ed for signature in Brussels and shall re­
main open for signature in London al the
Headquarters of the Inler-Governmental
Maritime Consultative Organization (here­
inafter referred to as "the Organization")
unlU 31 December 1972 and shall there­
after remain open for accession.

2.     States Members of the United Na­
tions or any of the Specialijed Agendes
or of the International Atomic Energy
Agency or Parlies to the Slalute of the In­
ternational Court of Juslice may become
Parties lo the present Convention by:

(a)     signature without reservation as lo ratification, aeceptance or approval;

(b)    signature subject to ratification, ae­ceptance or approval followed by ratifica­tion, aeceptance or approval; or

(c)    accession.

3.     Ratification, aeceptance, approval or
accession shall be effecled by the deposit
of a formål instrument to that effect with
the Secretary-General of the Organization.

Artide 5

1.    La présente Convention est ouverte å la signature å Bruxelles el reste ouverte å la signature ä Londres au siége de TOrgani-sation inlergouvernemenlale consultative de la navigation maritime (dénommée ci-aprés « rOrganisalion ») jusqu'au 31 décembre 1972 el reste ensuite ouverte ä Tadhésion.

2.    Les Etats membres de FOrganisation des Nations Uiues, de Tune quelconque de ses institutions spécialisées ou de TAgence internalionale de Ténergie atomique, ou Par­ties au Statut de la Cour internalionale de Juslice peuvent devenir parties å la présente Convention par :

 

a)    signature sans réserve quanl å la rati­fication, racceptation ou Tapprobation;

b)    signature sous réserve quanl å la ra­tification, 1'acceptalion ou 1'approbalion, suivie de ratification, acceptation ou appro-bation; ou

c)    adhésion.

3.    La ratification, racceptation, Tappro-
balion ou Tadhésion s'effectuent par le dé-
pöl d'un instrument en bonne el due forme
auprés du Secrétaire general de TOrganisa-
lion.

 

Artide 6

1.     The present Convention shall enter into force on the ninetieth day following the date on which five States have either signed il without reservation as to ratifica­tion, aeceptance or approval or have de­posited instruments of ratification, aecep­tance, approval or accession with the Sec­retary-General of the Organization.

2.     For any State which subsequenlly signs the present Convention without reser­vation as lo ratification, aeceptance or approval, or deposits ils instrument of ra-

Article 6

1.    La présente Convention entré en vi­gueur le quatre-vingt-dixiéme jour apres la date å låquelle cinq Etats, soit Toni signée sans réserve quanl å la ratification, raccep­tation ou Tapprobation, soit ont déposé un ir.strument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou d'adhésion auprés du Se­crétaire general de TOrganisation.

2.    Pour loul Etal qui ultérieuremenl signe la présente Convention sans réserve quanl å la ratification, racceptation ou Tapproba-lion ou dépose un instrument de ratification.

 

Prop. 1974: 38                                                                                                   45

de, dock endast i den utsträckning sådan konvention skulle strida mot denna konven­tion. Denna artikel inverkar emeUertid icke på fördragsslutande parts förpliktelser gent­emot icke fördragsslulande stat enligt sådan internationell konvention.

Artikel 5

1.    Denna konvention öppnas för under­tecknande i Bryssel och är öppen för under­tecknande i London hos Mellanstatliga råd­givande sjöfartsorganisationen (i det föl­jande benämnd "organisationen") till och med den 31 december 1972 samt är därefter öppen för anslutning.

2.    Stat som är medlem i Förenta Natio­nerna, i något av dess fackorgan eller i in­ternationella atomenergiorganel eller som är ansluten till stadgan för den internatio­neUa domstolen kan tUlträda denna konven­tion genom

 

(a)   undertecknande ulan förbehåll för ra­tifikation, antagande eller godkännande;

(b)   undertecknande med förbehåll för ra­tifikation, antagande eller godkännande följt av ratifikation, antagande eller godkännan­de; eller

(c)    anslutning.

3.   Ratifikation, antagande, godkännande
eller anslutning skall verkställas genom de­
ponering hos organisationens generalsekrete­
rare av ett i behörig form upprättat instru­
ment.

Artikel 6

1.    Denna konvention träder i kraft på nittionde dagen efter den dag då fem stater antingen undertecknat den utan förbehåll för ratifikation, antagande eller godkännan­de eller hos organisationens generalsekrete­rare deponerat instrument angående ratifi­kation, antagande, godkännande eller an­slutning.

2.    För stat som vid senare lidpunkt un­dertecknar konventionen ulan förbehåll för ratifikation, antagande eller godkännande eller deponerar instrument angående ratifi-

 

Prop. 1974: 38

46

 

tificalion, aeceptance, approval or acces­sion, the Convention shall come into force on the ninetieth day after the date of such signature or deposit.

d'acceptalion, d'approbalion ou d'adhésion, la Convention entré en vigueur le quatre-vingt-dixiéme jour apres la date de la signa­ture ou du dépot.

 

Artide 7

1.    The present Convention may be denounced by any Contracting Party to it at any lime after the date on which the Convention comes into force for that State.

2.    Denunciation shall be effecled by a notification in writing delivered lo the Sec­retary-General of the Organization.

3.    A denunciation shall take effect one year, or such longer period as may be specified in the notification, after its re-ceipt by the Secretary-General of the Orga­nization.

4.    Notwithstanding a denunciation by a Contracting Party pursuant lo this Artide the provisions of the present Convention shall conlinue lo apply to any damage caused by a nuclear incident occurring be­fore the denunciation lakes effect.

Artide 7

1.    La présente Convention peul étre dé-noncée par Tune quelconque des Parlies contraclantes ä loul moment å compler de la date å låquelle la Convention sera entrée en vigueur å Tégard de cet Etal.

2.    La dénoncialion s'effectue par noti­fication écrile adressée au Secrétaire ge­neral de rOrganisalion.

3.    La dénoncialion prend ef fet un an apres la date de reception de la notifica­tion par le Secrétaire general de rOrgani­salion ou ä Fexpiration de loule période plus longue qui pourrait étre spécifiée dans cetle notification.

4.    Nonobstanl une dénoncialion effec-luée par une Partie conlractanle conformé-menl au present artide, les dispositions de la présente Convention restenl applicables pour loul dommage causé par un accident nucléaire survenu avanl que cetle dénon­cialion ne prenne effet.

 

Artide 8

1.   The United Nations where il is the adminislering authority for a territory, or any Contracting Party to the present Con­vention responsible for the international relations of a territory, may al any lime by notification in writing to the Secretary-General of the Organization declare that the present Convention shall extend to such territory.

2.   The present Convention shall, from the date of receipl of the notification or from such other date as may be specified in the notification, extend lo the territory named therein.

3.   The United Nations, or any Contract­ing Party which had made a dedaration under paragraph 1 of this Artide may at any time after the date on which the Convention has been so exlended to any territory declare by notification in writing to the Secretary-General of the Organiza-

Article S

1.      L'Organisation des Nations Unies,
lorsqu'elle assume la responsabilité de Tad-
ministration d'un territoire, ou loute Partie
contractante å la présente Convention qui
assume la responsabihté des relations inler-
nationales d'un territoire, peut, å tout mo­
ment, par notification écrile adressée au
Secrétaire general de rOrganisalion, faire
connailre  que  celte  extension  a  eu  lieu.

2.   L'application de la présente Conven­tion est étendue au territoire désigné dans la notification ä partir de la date de re­ception de celle-ci ou telle aulre date qui y serait indiquée.

3.   L'Organisalion des Nations Unies, ou toule Partie contractante ayant fait une dedaration en verlu du premier paragraphe du present artide, peul å loul moment, apres la date å låquelle rapplication de la Convention a élé ainsi étendue a un territoire, faire connaitre, par notification

 

Prop. 1974: 38                                                                                 47

kation, anlagande, godkännande eller an­slutning träder konventionen i kraft på nit­tionde dagen efter den dag då underteck­nandet eller depositionen ägde rum.

Artikel 7

1. Denna konvention får uppsägas av för­dragsslulande part när som helst efter del att den trätt i kraft för dess vidkommande.

2.    Uppsägning skall verkställas genom skriftligt meddelande lUl organisationens ge­neralsekreterare.

3.    En uppsägning träder i kraft ett år efter den dag då meddelandet mottogs av organisationens generalsekreterare eller vid den senare tidpunkt som anges i meddelan­det.

4.    Utan hinder av en fördragsslulande parts uppsägning enligl denna artikel skall bestämmelserna i konventionen fortsätta alt gälla beträffande skada som orsakals av atomolycka vUken inträffat innan upp­sägningen trätt i kraft.

Artikel 8

1.   I de fall Förenta Nationerna förvaltar ett område eller en fördragsslulande part svarar för elt områdes internationella för­bindelser får Förenta Nationerna eller staten när som helst genom skriftligt med­delande till organisationens generalsekre­terare förklara att konventionens giltighet utsträckts att omfatta sådant område.

2.   För del område som anges i medde­landet gäller konventionen från dagen för mottagandet av meddelandet eller från an­nan dag som anges i detta.

3.   Förenta Nationerna eller fördragsslu­lande part som avgivit förklaring enligt första stycket i denna artikel får när som helsl efter den dag då konventionen har på sådant sätt utsträckts att gälla för visst område genom skriftligt meddelande tUl organisationens generalsekreterare förklara

 

Prop. 1974: 38

48

 

4. The present Convention shall cease lo extend to any territory mentioned in such notification one year, or such longer period as may be specified therein, after the date of receipl of the notification by the Secretary-General of the Organization.

écrile adressée au Secrétaire general de rOrganisalion que la présente Convention cesse de s'appliquer au territoire désigné dans la notification.

4. La présente Convention cesse de s'appliquer au territoire désigné dans la notification un an apres la date de sa re­ception par le Secrétaire general de rOr­ganisalion ou a Fexpiration de loule aulre période plus longue spécifiée dans la noti­fication.

 

Artide 9

1.    A Conference for the purpose of re­
vising or amending the present Convention
may be convened by the Organization.

2.     The Organization shall convene a
Conference of the Contracting Parties to
the present Convention for revising or
amending it at the request of not less than
one-third of the Contracting Parlies.

Artide 9

1.     L'Organisalion peut convoquer une conference ayant pour objet de réviser ou d'amender la présente Convention.

2.     L'Organisalion convoque une con­ference des Parties contraclantes å la pré­sente Convention ayant pour objet de la réviser ou de Tamender å la demande du tiers  au  molns  des  Parties  contraclantes.

 

Artide 10

A Contracting Party may make reserva­tions corresponding to those which it has validly made lo the Paris or Vienna Con­vention. A reservation may be made al the lime of signature, ratification, aecep­tance, approval or accession.

Artide 10

Une Partie contractante pourra formuler des réserves correspondant ä celles qu'elle aura valablement formulées å la Conven­tion de Paris ou ä la Convention de Vienne. Les réserves pourront étre failes au moment de la signature, de la ratification, de rac­ceptation, de rapprobalion ou de Tad-hésion.

 

Artide 11

1.  The present Convention shall be de­posited with the Secretary-General of the Organization.

2.  The Secretary-General of the Organiza­tion shall:

(a) inform all States which have signed or acceded lo the present Convention of:

(i) each new signature and each de­posit of an instrument together with the date thereof;

(ii) any reservation made in conformity with the present Convention;

(iii) the date of entry into force of the present Convention;

(iv)  any denunciation of the present

Artide 11

1.    La présente Convention sera déposée auprés du Secrétaire general de rOrganisa­lion.

2.    Le Secrétaire general de rOrganisa­lion

a) informe tous les Etats qui ont signé la Convention ou y ont adhéré :

i) de loute signature nouvelle et de loul dépöt d'instrumenl et de la date å låquelle cetle signature ou ce dépot soni inlervenus,

ii) des réserves failes conformément å la présente Convention,

iii) de la date d'enlrée en vigueur de la présente Convention,

iv)  de toule dénoncialion de la pré-

 

Prop. 1974: 38                                                                                                      49

att  konventionen  skall  upphöra  att  gälla för det område som anges i meddelandet.

4. Denna konvention skall upphöra all gälla för område som anges i sådant med­delande ett år efter den dag då organisa­tionens generalsekreterare mottog medde­landet eller vid den senare tidpunkt som anges i meddelandet.

Artikel 9

1.    Organisationen har rätt att samman­kalla en konferens för alt revidera eller ändra denna konvention.

2.    Organisationen skall på begäran av minst en tredjedel av de fördragsslutande parterna sammankalla en konferens beslå­ende av de fördragsslulande parterna för att revidera eller ändra denna konvention.

Artikd 10

Fördragsslulande part får göra reserva­tioner motsvarande dem som den i behörig ordning gjort tiU Pariskonventionen eller Wienkonvenlionen. Reservation får göras vid lidpunkten för undertecknande, ra­tifikation, antagande, godkännande eller an­slutning.

Artikel 11

1.    Denna konvention skall deponeras hos
organisationens generalsekreterare.

2.       Organisationens generalsekreterare
skall

(a) underrätta alla stater som har under­tecknat eller anslutit sig till konventionen om

(i) varje nytt undertecknande eller ny

deponering   av   instrument   samt   dagen

härför,

(U) varje reservation som gjorts enligt denna konvention,

(iii) dagen för konventionens ikraft­trädande,

(iv)   varje   uppsägning   av  konvenlio-

 

Prop.1974: 38

50

 

Convention and the date on which it lakes effect;

(v) the extension of the present Con­vention to any territory under paragraph 1 of Artide 8 and of the termination of any such extension under the provi­sions  of  paragraph  4  of  that  Artide slathig in each case the date on which the present   Convention   has   been   or   wUl cease to be so exlended; (b) transmit certified true copies of the present Convention to all Signatory States and lo all States which have acceded lo the present Convention.

3. As soon as the present Convention comes into force, a certified true copy thereof shall be transmitted by the Sec­retary-General of the Organization lo the Secretariat of the United Nations for reg­istration and publication in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations.

sente  Convention  et  de  la  date  å  lå­quelle celle-ci prend effet,

v) de Textension å tout territoure de la présente Convention en vertu du pa­ragraphe 1 de rarlicle 8 et de la cessa­tion de loute extension susdite en vertu du paragraphe  4  du méme  artide,  en indiquant   dans   chaque   cas   la   date   ä låquelle Textension de la présente Con­vention a pris ou prendra fin, b)   transmet   des   copies   cerlifiées   con-formes de la présente Convention å tous les  Etats  signataires  de  cetle  Convention et å tous les Etats qui y ont adhéré.

3. Dés Tenlrée en vigueur de la présente Convention, le Secrétaire general de TOrga-nisation en transmet une copie certifiée conforme au Secretariat des Nations Unies en vue de son enregistrement el de sa publication conformément å 1'Artide 102 de la Charle des Nations Unies.

 

Artide 12

The present Convention is established in a single original in the English and Freneh languages, both texts being equally authen­tic. Official Iranslations in the Russian and Spanish languages shall be prepared by the Secretariat of the Organization and deposited with the signed original.

Artide 12

La présente Convention est établie en un seul exemplaire en langues frangaise et anglaise, les deux texles faisant égale-ment foi. Il en est établi des Iraductions officielles en langues russe et espagnole qui soni préparées par le Secretariat de rOrganisalion el déposées avec Texemplaire original revétu des signatures.

 

In witness whereof the undersigned being duly authorized by their respective Govem-ments for that purpose have signed the present Convention.

En foi de quoi les soussignés, dirment aulorisés a cet effet par leurs gouverne-ments,  ont signé la présente  Convention.

 

Done at Brussels this seventeenlh day of December 1971.

Fait  a Bruxelles  le  dix-sepl  décembre 1971.

 

Prop. 1974: 38                                                                                 51

nen och den dag då uppsägningen trä­der i kraft,

(v)  utsträckande av konventionen lUl all gälla för ett område enligt artikel 8 första stycket samt  upphörande  av så­dan utsträckt giltighet enligt fjärde styc­ket i nämnda artikel med angivande i varje särskUl fall av den dag från vUken konventionen äger eller skall upphöra att äga sådan utsträckt giltighet, (b)   överlämna   bestyrkta   avskrifter   av denna konvention till alla stater som under­tecknat  konventionen  och  till  alla  stater som ansluter sig till den.

3. Så snart denna konvention har trätt i kraft skall en bestyrkt avskrift av kon­ventionen överlämnas av organisationens generalsekreterare tUl Förenta Nationemas sekretariat för registrering och offentliggö­rande enligl artikel 102 i Förenta Natio­nernas stadga.

Artikel 12

Denna konvention är upprättad i elt enda exemplar på engelska och franska språken, vilka båda texter äger lika vits­ord. OfficieUa översättningar till ryska och spanska språken skall utarbetas av organi­sationens sekretariat och deponeras tillsam­mans   med   del   undertecknade   originalet.

Till bekräftelse härav har underteckna­de, därlUl vederbörligen befulhnäkligade av sina respektive regeringar, undertecknat denna konvention.

Som skedde i Bryssel den 17 december 1971.

 

Prop. 1974: 38                                                                    52
Innehåll

Sid.

Propositionen   ....................................................      I

Propositionens huvudsakliga innehåll......................... ... 1

Lagförslag  .........................................................     2

Utdrag av protokollet över justitieärenden.................     5

Inledning   .......................................................     5

Föredraganden   ............................................... ... 8

Bilaga A: PM med förslag lUl ändring i lagstiftningen om skade­ståndsansvar vid  sjötransport  av  alomsubslans  m. m.   (Ds  Ju

1973:19)   ......................................................    11

1   Inledning   .....................................................    12

2   Del internationella konventionsarbelel..................    13

3   Huvuddragen av de internationella atomansvarighelskonven-tionema                  16

4   Gällande räti...................................................    19

5   1971 års konvention   .....................................    22

6   Frågan om Sveriges tillträde till 1971 års konvention            25

7   Huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen...... .. 26

 

7.1    Metoden för konventionens införlivande med svensk räll   26

7.2    Omfattningen av undantagen från kanalisationsprincipen  27

 

8   Lagförslag...................................................... .. 29

9   Specialmolivering  ........................................... .. 30

BUaga till departementspromemorian

Konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsub­
stans   ......................................................... .. 39

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974     740075