Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 24 år 1974           Prop. 1974:24

Nr 24

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bisjukdomslag, m. m.; given den 18 januari 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbmksärenden, föreslå riksdagen att bifaUa de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements­chefen hemställt.

CARL GUSTAF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1946 års bipestförordning ersätts med en bisjukdomslag. Vidare föreslås ett utvidgat ekonomiskt stöd till bi­odlingen.

1    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 24

 

Prop. 1974: 24

Förslag till Bisjukdomslag

Härigenom förordnas som följer.

1    § Bekämpning enligt denna lag får ske i fråga om bisjukdomar som Kungl. Maj:t föreskriver. Sådan föreskrift får meddelas endast beträf­fande bisjukdomar som sprids genom smitta och som kan allvarligt skada biodling.

2    § Den som har anledning antaga att bisjukdom, som omfattas av föreskrift enligt 1 §, angripit bisamhälle som han innehar skall genast anmäla detta. Sådan amnälan göres till tUlsynsman eller annan myndig­het som Kungl. Maj:t bestämmer.

3    § För att bekämpa och hindra spridning av bisjukdom, som om­fattas av föreskrift enligt 1 §, får Kungl. Maj:t eller tillsynsman eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer

 

1.    förelägga innehavare av bisamhälle att vidtaga åtgärd för be­kämpning av sjukdom hos bisamhället,

2.    förordna om förintande av bisamhälle,

3.    föreskriva att bibostäder som ej längre hyser levande bin samt honung, bivax och avfall av honung eller bivax skall förvaras på sådant sätt att bin icke kan få tUlträde därtUI,

4.    förbjuda eller föreskriva vUlkor för införsel, utförsel eller bort­förande av levande bin, vaxkakor och avfall av sådana, begagnade bi-bostäder och begagnade biodlingsredskap,

5.    vidtaga eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egen­dom som finnes oundgängligen påkallad.

Åtgärd som avses i första stycket 2, 3 eller 5 kan verkställas genom tillsynsmans eller annan myndighets försorg.

4 § Innehavare av mark eller byggnad är skyldig att lämna tUlträde
för undersökning eller åtgärd som behövs för tillämpningen av denna
lag.

5    § Underlåter någon att fullgöra skyldighet som ålagts honom med stöd av 3 §, kan myndigheten låta verkställa åtgärden på den försum­liges bekostnad.

6    § För kostnad eller förlust som föranletts av beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser kan utgå ersätt­ning av statsmedel. Fråga om ersättning prövas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl Maj:t bestämmer.

7    § Kronofogdemyndigheten skall på begäran av tUlsynsman eller an­nan myndighet som avses i 3 § första stycket lämna handräckning när det behövs för kontroll av att lagen eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser efterleves eller för verkställighet av beslut enligt 5 §.

 

Prop. 1974: 24                                                          3

8 §    TUl böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    underlåter att göra anmälan enhgt 2 §,

2.    underlåter att efterkomma föreläggande eller bryter mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 3 §,

3.    åsidosätter skyldighet enligt 4 §.

9 §    Mot tillsynsmans beslut enligt 3 eller 5 § föres talan hos lant­
bruksstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut som annan myndighet än Kungl. Maj:t eller till­synsman meddelat med stöd av 3 eller 5 § föres genom besvär hos kam­marrätten, om beslutet meddelats i särskilt fall, och i övrigt hos Kungl. Maj:t.

Mot beslut som annan myndighet än Kungl. Maj:t meddelat enligt 6 § föres talan hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Beslut som avses i första och andra styckena länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då förordningen (1946: 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin skall upphöra att gälla.

 

Prop. 1974: 24

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 januari 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖF­BERG, LIDBOM, CARLSSON, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-'WALLÉN.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förslag till bisjukdomslag, m. m. och anför.

Inledning

Kungl. Maj:t uppdrog den 30 juni 1971 åt lantbruksstyrelsen att ut­reda den svenska biodlingens nuvarande förhållanden och utvecklings­möjligheter samt att tiU jordbruksdepartementet inkomma med förslag till de åtgärder som bedömdes nödvändiga för biodlingens framtid.

Med skrivelse den 5 juni 1973 överlämnade lantbruksstyrelsen sitt betänkande i ämnet. I betänkandet har styrelsen föreslagit att eko­nomiska stödåtgärder samt att förordningen (1946: 81) om bekämpan­de av smittsamma sjukdomar hos bin upphävs och ersätts av en ny lag. Styrelsen har bifogat förslag till bipestlag och tillämpningskungörelse till lagen. Styrelsens förslag till bipestlag torde få bifogas till statsråds­protokollet i detta ärende som bilaga.

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av statens jordbruks­nämnd, statens naturvårdsverk, statens växtskyddsanstalt, lantbrukshög­skolan, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Mal­möhus och Skaraborgs län. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges biodlares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Sveriges handelsträd-gårdsmästareförbund och Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund. Läns­styrelserna har bifogat yttranden från resp. lantbruksnämnder samt från ohka sammanslutningar.

I prop. 1974: 1 (bU. 11 s. 35) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Särskilt stöd åt bi­skötsel och växtodling för budgetåret 1974/75 beräkna ett reservations­anslag av 215 000 kr.

 

Prop. 1974: 24                                                                       5

Nuvarande förhållanden

I Sverige finns i dag ca 10 000 biodlare med omkring 75 000 bisam­hällen. Antalet biodlare beräknades år 1949 tiU drygt 33 000 med 224 000 samhällen. Såväl antalet biodlare som antalet bisamhällen har således minskat med omkring två tredjedelar under den senaste tjugo­årsperioden. Medelåldern bland biodlarna är hög, ca 60 år. Biodlaraa har vanligen endast några få bisamhällen vardera och stordrift är säll­synt. Det torde f. n. inte finnas mer än högst tio personer som bedriver biskötsel av sådan omfattning att man kan beteckna dem som yrkes­biodlare. Biodling förekommer huvudsakligen i Götaland och Svea­land. Flest bisamhäUen har Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs och Östergötlands län. I Norrland finns endast omkring 3 % av bisamhäl­lena.

Samhällsekonomiskt har bina betydelse dels som honungsproducen­ter, dels som pollinatörer av vissa kulturväxter. Det årliga värdet av den svenska honungsskörden uppgår till ca 10 milj. kr. i producentle­det. Värdet av binas pollinationsarbete är betydande.

I Sverige konsumeras f. n. ca 0,3 kg honung per person och år. Det är internationellt sett en förhållandevis låg konsumtion. Den inhemska honungsproduktionen uppgår till omkring 2 000 ton per år och impor­ten till ca 600 ton per år. Exporten av honung är obetydlig. Import­honungens konkurrenskraft har stärkts genom att tullen på honung under senare år har sänkts. Sedan den 1 januari 1972 utgör tullen 25 öre per kg. Honung från utvecklingsländerna är tuUfri sedan den 1 januari 1973. Dessa länder svarar för 20 % av honungsexporten tUl Sverige. Importpriset på honung var år 1972 i medeltal 4,04 kr. per kg exkl. tiUl. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges biodlares riksför­bunds honungsförmedling vid kontantlikvid betalar biodlama 4,15 kr. per kg exkl. mervärdeskatt.

Sveriges biodlares riksförbund, till vilket en mycket stor del av biod­larna är anslutna, verkar bl. a. för avsättning av honung genom ett sär­skilt bolag, som tar hand om ca 40 % av honungsskörden. Resterande 60 % direktförsäljs eller förbrukas av biodlarna själva. De biodlare som själva förpackar och försäljer sin honung erlägger vid köp av eti­ketter en avgift till riksförbundet, vilken används till marknadsstimu-lerande åtgärder. Förhållandevis höga svenska honungsskördar alltsedan slutet av 1960-talet har i kombination med unport resulterat i att en stor del av den inhemska honungen har måst lagras 1—2 år innan den kunnat avyttras.

Många av våra viktigaste jordbmksgrödor, t. ex. vete, havre, korn och ärter är självbefruktande. Hos råg och i stort sett samtliga vallgräs överförs pollenet av vinden. Båda dessa växtgmpper är alltså obero-

It   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 24

 

Prop. 1974: 24                                                          6

ende av poUinerande insekter för sin reproduktion. Andra kulturväxter däremot är beroende därav. Hit hör främst klöver, lusern, åkerböna, fruktträd, bärbuskar samt i viss mån oljeväxter. Ett alltför lågt antal poUinatörer i samband med dessa grödors blomning kan leda till en betydande minskning av frukt- och fröskörden. Humlor och bin svarar för huvudparten av pollinationen. Inom slättbygdsområden med stora sammanhängande åkerarealer med obetydligt inslag av hagmark och impediment är humlor och andra vUda pollinatörer vanligen fåtaliga. Förekomsten av bisamhällen är där ofta en nödvändig förutsättning för odling av insektspoUinerade grödor.

En särskild form av biskötsel är s. k. vandringsbiskötsel. Biodlaren flyttar då sina bisamhällen till insektspoUinerade grödor eller tUl andra lämpliga s. k. dragväxter t. ex. ljung. Enligt Sveriges biodlares riksför­bunds statistik omfattar denna form av biodling f. n. drygt 5 000 sam­hällen, dvs. ca 7 % av det totala antalet. Över hälften av dessa finns i Skåne. Vid vandring för pollinationsändamål är det vanligt att växt-odlare betalar viss ersättning till biodlaren. Vandringsbiskötseln tende­rar att minska i omfattning i hela landet.

Smittsamma sjukdomar hos bin orsakar betydande kostnader och problem för biodlingen. Såväl binas larver som de fuUbildade bina an­grips. En del av sjukdomarna är tämligen ofarliga. Andra kan i hög grad försvaga bisamhället eller t. o. m. ödelägga det helt. Av de smUt-samma bisjukdomar som drabbar binas larver är amerikansk yngelröta f. n. den svåraste. Den förekommer i större delen av landet. Under den senaste tioårsperioden har i medeltal ca 1 % av bisamhällena varit an­gripna av sjukdomen. Den viktigaste sjukdom som drabbar fuUbUdade bin är nosemasjuka. Den fruktade kvalstersjukan som är spridd på den europeiska kontinenten och i Storbritannien har Sverige hittills undgått. För sjukdomsbekämpningen gäller särskilda författningsbestämmelser för vilka redogörs i det följande.

Central myndighet för bifrågor är lantbruksstyrelsen. Den lokala övervakningen av sjukdomarna sköts av s. k. bitillsyningsmän, som var och en inom sitt distrikt skall verka för bekämpningen av bisjukdomar. TlUsyningsmännen är inom varje län underställda lantbruksnämnden,, som leder och samordnar deras verksamhet. F. n. är landet indelat i 550 tillsyningsdistrikt. I bisjukdomsbekämpningen deltar också lant­brukshögskolans försöksavddning för bin inom institutionen för hus­djurens utfodring och vård. Bl. a. undersöks där prov för att diagnosti­cera misstänkta fall av amerikansk yngelröta.

Statligt stöd till biodlingen utgår från reservationsanslaget Särskilt stöd åt biskötsel och växtodling. Av anslaget utgör bidraget till främ­jande av biskötsel innevarande budgetår 81 000 kr. Det används till grundutbildning och fortbildning av bitillsyningsmän, försök med vand­ringsbiskötsel m. m. samt till bidrag åt Sveriges biodlares riksförbund.

 

Prop. 1974: 24                                                                       7

Vissa kostnader för bisjukdomsbekämpningen ersätts från förslagsan­slaget Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, m.m. Budget-' året 1972/73 var dessa kostnader 59 000 kr. Biodlingen erhåller f. n. inget stöd av prisregleringsmedel.

Förordningen (1946: 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin (omtryckt 1962:60, ändrad senast 1967:404) är tUlämplig på amerikansk yngelröta. Sjukdomen, som orsakas av en bakterie. Bacil­lus larvae, kallas även täckt yngelröta, nymfpest och bipest. Kungl. Maj:t kan bestämma att förordningen skall göras tillämplig också på andra smittsamma sjukdomar hos bin (1 §).

Om sjukdom som avses i förordningen inträffar inom länet eller det finns skälig anledning anta att sådan sjukdom förekommer där, skall länsstyrelsen förklara länet eller viss del därav smittat eUer misstänkt för smitta. Sedan sjukdomen upphört, skall länsstyrelsen förklara om­rådet fritt från smitta. Länsstyrelsen skall också omedelbart häva miss-tänktförklaring, om det konstateras att sjukdoinen i fråga inte före­kommer inom området (2 §).

I län där det bedrivs biodling av någon betydelse skall länsstyrelsen efter samråd med lantbruksnämnden och styrelserna för större bi-odlarföreningar inom länet utse erforderligt antal tillsyningsmän med uppgift att inom för var och en av dem bestämt tiUsyningsdistrikt verka för bekämpning av sjukdomar som avses i förordningen (3 §).

När ett bisamhälle angrips av en sjukdom som är eller misstänks vara sådan sjukdom som avses i förordningen, är bisamhäUets inne­havare skyldig att ofördröjligen anmäla detta hos tillsyningsmannen i det tillsyningsdistrikt, inom vilket bisamhället är uppställt. Sådan anmälan kan också göras hos länsstyrelsen (4 §).

Om tillsyningsmän har grundad anledning misstänka förekomst av sjukdom som avses i förordningen, skall han verkställa erforderlig un­dersökning för att fastställa sjukdomens art. Finner han att bisamhälle smittats, skall han vidta de åtgärder som behövs för bekämpning av sjukdomen. Bisamhälle som tagit bostad i annat föremål än därtUl av­sedd bibostad (vildbisamhälle) och som kan misstänkas vara smittat får tillsyningsmannen förinta utan föregående undersökning. Annat bi­samhälle får han inte förinta utan medgivande av lantbruksstyrelsen. Sådant medgivande erfordras emellertid inte, om innehavaren av bi­samhället samtyckt tUl åtgärden eller dä fråga är om vUdbisamhälle och den skada som uppkommer genom förintandet är ringa (5 §).

Innehavare av bisamhälle eller av föremål vari herrelöst bisamhälle tagit bostad skall lämna tillsyningsmannen erforderligt biträde vid un­dersökning och behandling av bisamhället (6 § första stycket). Om in­nehavaren föredrar att själv vidta behandlingsåtgärd som ankommer på tillsyningsmän, får tillsyningsmannen skriftiigen förelägga honom att inom viss tid verkställa åtgärden och underrätta tiUsyningsmannen när

 

Prop. 1974: 24                                                          8

den verkställts (6 § andra stycket). Utförs inte förelagd åtgärd, kan tillsyningsmannen själv vidta den (7 §).

Det är förbjudet att förvara bibostäder som ej längre hyser levande bin samt honung, bivax och avfall av honung eller bivax på sådant sätt att bin kan få tillträde därtUl. Är område förklarat smittat eller miss­tänkt för smitta, är det förbjudet att från tillsyningsdistrikt eller del därav, som tillhör området, föra ut levande bin, begagnade bibostäder eller begagnade biodlingsredskap utan tillsyningsmannens medgivande. Detsamma gäller utbyggda vaxkakor och avfall av sådana. Sistnämnda föremål får emellertid under tiden oktober—mars utföras för om-smältning (8 §).

Uppkommer skada genom att vUdbisamhälle avlägsnas eller förintas kan den skadelidande, om bisamhället inte tillhörde honom, av allmänna medel få ersättning med belopp som länsstyrelsen bestämmer efter hörande av tUlsyningsmannen. För att rätten till ersättning inte skall gå förlorad, skall ersättningsanspråket framställas hos länsstyrelsen inom tre månader från det avlägsnandet eller förintandet ägde rum. Inne­havare av bisamhälle är i princip skyldig att ersätta tUlsyningsman för behandhng som denne ägnar bisamhället. Beträffande herrelöst bisam­hälle utgår motsvarande ersättning av aUmänna medel liksom all er­sättning för undersökning av bisamhälle (10 §).

Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 4 § eller att lämna tUlsyningsman biträde enligt 6 § första stycket eller att full­göra förelagd åtgärd som avses i 6 § andra stycket eller som veterligen lämnar oriktig uppgift i underrättelse som avses i 6 § andra stycket dömes tUl böter. Till samma straff dömes den som bryter mot före­skriftema i 8 § eller vägrar tUlsyningsman tUlträde till bisamhälle inom hans tUlsyningsdistrikt eller annars hindrar åtgärd som tillsyningsman­nen är berättigad vidta enligt bestämmelserna i förordningen (11 §).

Kungl. Maj :t kan delegera tUl lantbruksstyrelsen att meddela närmare föreskrifter rörande tiUämpningen av förordningen (13 §).

Tillämpnhigsbestämmdser tUl förordningen finns i kungörelsen (1946: 82) angående tUlämpning av förordningen den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin (omtryckt 1962: 61, ändrad senast 1968: 7).

Kungörelsen (1962: 62) angående införsel av levande bin innehåUer bestämmelser som avser att förebygga att genom införsel av levande bin smittsamma bisjukdomar kommer in i riket eller här vinner ytterligare spridning.

Bestämmelser om bin finns också i 21 kap. byggningabalken.

I sammanhanget kan även nämnas bestämmelsen i 38 § kungörelsen (1973: 334) om hälso- och mUjöfarliga varor enligt vUken det är för­bjudet — om inte lantbruksstyrelsen på gmnd av särskUda skäl med­gett undantag — att använda bekämpningsmedel, som är särskilt skad-

 

Prop. 1974: 24                                                         9

ligt för poUinerande insekter, för att behandla växter under den tid då pollination kan förekomma.

Lantbruksstyrelsen

Stödåtgärder

Lantbruksstyrdsen konstaterar att det inom överskådlig tid kommer att finnas ett behov av bin för att möjliggöra en tillfredsställande frukt-och frösättning hos vissa insektspoUinerade växtarter. Den nuvarande utvecklingen inom svensk biodling pekar på en markant minskad bi-hållning i framtiden. Styrelsen anser det angeläget att den pågående nedgången i biodlingen bryts och att i landet bibehålls en biodling av i stort sett nuvarande omfattning. Styrelsen anser det däremot inte moti­verat från poUinationssynpunkt att stimulera tUl en ökad bihållning. Stödet till näringen bör därför anpassas så att biodhngen kan behållas på den nivå den har i dag.

Lantbruksstyrelsen beräknar att poUinationsvärdet inom jordbruk och yrkesmässig frukt- och bärodling är av storleksordningen 16—21 milj. kr., varav 3,5 milj. kr. faller på klöverfröodlingen, 7,5 mUj. kr. på oljeväxtodlingen och 5—9,5 mUj. kr. på fmkt- och bärodlingen. Värdet för husbehovsodlingen av frukt och bär är ca 7 mUj. kr. Därtill kommer betydelsen för produktionen av vilda bär samt för den vUda floran. Dessa värden är betydligt lägre än vad som beräknats av tidi­gare utredningar om biodlingen. SkUlnaderna orsakas av dels förändrad inriktning av växtodlingen, dels delade uppfattningar om bipollinationens mervärde för olika grödor. Senare tids forskning har där gett nya be­räkningsunderlag.

Biodlarna får i aUmänhet inte någon direkt ersättning för binas pollinationsarbete. Med hänsyn tUl det nyttiga arbete som bina utför i flera jordbruksgrödor föreslår lantbruksstyrelsen att biodlingen av pris­regleringsmedel inom fördelningsramen tilldelas ett årligt belopp av 500 000 kr. Dessutom bör enhgt styrelsens mening av medel utom för­delningsramen anvisas ett lika stort belopp. Sammanlagt föreslås alltså biodlingen erhålla ca 1 milj. kr. av prisregleringsmedel. Medlen bör till­föras en fond vars behållning skall användas till kollektiva åtgärder för näringen. Sådana åtgärder är stöd tiU marknadsföring, lagring och ex­port.

Lantbmksstyrelsen föreslår vidare att biodlingen tiUdelas medel för produktionsfrämjande åtgärder. Den dd av reservationsanslaget Sär­skilt stöd till biskötsel och växtodling som gäller främjande av biskötseln föreslås med hänsyn härtUl höjd från nuvarande 81 000 kr. tiU 200 000 kr. Anslagsökningen skall bl. a. användas till utveckling av bin för polli-

 

Prop. 1974: 24                                                         10

nationsändamål samt till aveisarbete. Kostnaderna för utbUdning och fortbildning av bitillsyningsmän väntas också öka.

Biodlare föreslås få ersättning för förintade sjuka bisamhällen. Med en ersättning av 40 kr. per samhälle beräknas den årliga kostnaden härför till 40 000 kr. Vidare föreslås att staten helt svarar för kostnader­na för saneringen av sjuka bisamhällen. Merkostnaden för detta beräk­nas till ca 20 000 kr. Anslaget Bekämpande av smittsamma husdjurs­sjukdomar, m. m. beräknas därmed komma att belastas med ytterligare 60 000 kr.

Författningsfrågor

Lantbmksstyrelsen framhåller att syftet med den föreslagna bipest-lagen är att förhindra spridning av sådana smittsamma sjukdomar hos bin som allvarligt kan skada biodlingen. För att lagen snabbt skall kun­na göras tUlämplig vid en eventuell ny sjukdomssituation bör det an­komma på Kungl. Maj:t att förordna om vilka sjukdomar som skall omfattas av lagens bestämmelser. Innehavare av bin skall vara skyldig att hos myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer anmäla misstanke om sjukdom som omfattas av Kungl. Maj:ts förordnande. Bekämpningen av sjukdomarna kräver att ingrepp görs som ofta kan komma att med­föra inskränkning i enskildas förfoganderätt till egendom. Lagen bör an­ge de åtgärder som får tillgripas för att bekämpa eller hindra spridning av sjukdomarna. Åtgärderna föreslås i huvudsak motsvara de åtgärder som får tUlgripas enligt gällande förordning av år 1946. Kungl. Maj:t el­ler myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall kunna förelägga inne­havare av bin att vidta åtgärd för bekämpning av sjukdomar, förordna att bibostäder som inte längre hyser levande bin samt honung och bivax eller avfall därav skall förvaras på ett från smittsynpunkt be­tryggande sätt samt förbjuda förflyttning av levande bin, vaxkakor eller avfall därav, begagnade bibostäder eller begagnade biodlingsredskap. Det bör även vara möjligt för myndighet att vidta eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egendom som myndigheten finner oundgäng­Ugen påkallad. Vissa bekämpningsåtgärder bör lämpligen utföras genom myndighets försorg. För att uppnå bästa möjliga effektivitet i bekämp­ningsarbetet är det i allmänhet väsentiigt att en beslutad åtgärd kan sättas in snabbt. Med anledning härav föreslås att myndighets beslut omedelbart skall lända till efterrättelse.

Lantbmksstyrelsen anför vidare att det med de nuvarande bestämmel­serna inte varit möjligt att utan biodlarens eller markinnehavarens sam­tycke vinna tillräde för undersökning av misstänkta smittkällor. Om vederbörande motsätter sig sådan kontroll, kan fömtsättningama för en effektiv sjukdomsbekämpning starkt begränsas inom området. I lagen bör därför föreskrivas skyldighet att lämna tillträde för bekämp­ningsåtgärd som myndighet beslutat. Det har vidare visat sig att straff-

 

Prop. 1974:24                                                                      11

sanktioner inte är tillräckliga för att effektivt förhindra en sjukdoms­spridning. Även om böter utdömts, har den potentiella smittkällan fun­nits kvar oförändrad. Styrelsen föreslår därför att vederbörande myn­dighet får befogenhet att låta verkställa föreskriven åtgärd på den försumliges bekostnad. Myndighet bör även kunna få handräckning av polismyndigheten när det behövs för kontroll av att lagen efter­levs eller för verkställighet av beslutad bekämpningsåtgärd. Myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer bör kunna tillerkänna innehavare av bisamhälle som förintats med stöd av bestämmelserna i lagen ersätt­ning av statsmedel.

Erforderliga bestämmelser om smittförklaring m. m., utseende av tillsyningsmän, ersättning tUl skadelidande och ersättning tiU tillsy­ningsmän bör enligt lantbmksstyrelsen inte tas in i den nya lagen utan i tiUämpningskungördse till denna. I samband härmed föreslås att lantbruksstyrelsen skall ta över länsstyrelsens nuvarande uppgift att meddela smittförklaring och härmed sammanhängande förordnanden och att pröva ersättningsfrågor. Ändringarna motiveras främst med att lant­bruksstyrdsen numera förfogar över veterinärmedicinsk expertis och har bättre möjligheter än länsstyrelserna att göra bedömningar rörande sjukdomsläget och besluta om lämpliga åtgärder. Detta gäller i syn­nerhet frågor som berör flera län samtidigt. Vidare har lantbmksstyrel­sen numera från den fömtvarande veterinärstyrelsen tagit över admi­nistrationen av förslagsanslaget Bekämpande av smUtsamma husdjurs­sjukdomar m. m., varifrån det allmännas ersättningar i anledning av bekämpningen av smittsamma sjukdomar hos bin utbetalas. Om lant­bruksstyrelsen görs till central övervakningsmyndighet, skapas enligt styrelsens mening garantier för att frågor rörande smittförklaring m. m. av områden samt ersättningsärenden blir hkartat bedömda i hela landet. Vidare föreslås att lantbmksnämnden tar över länsstyrelsens nuvarande uppgifter att utse tillsyningsmän och att jämte tillsyningsmän ta emot anmälan om inträffad bisjukdom. Genom att länsstyrelsens uppgifter flyttas över till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna betonas en­ligt lantbruksstyrelsen sambandet mellan biskötsel och växtodling ytter­ligare. De organisatoriska förändringarna medför dessutom en redu­cering av antalet myndigheter som har att svara för den direkta till-lämpningen av bestämmelserna. Samtidigt minskar riskerna för att biodlare, tillsyningsmän och andra skall vända sig till fel instans.

Tillsyningsmän skall enligt de föreslagna tillämpningsbestämmelserna rapportera till lantbmksriämnden om inträffad eller misstänkt bisjukdom i tidigare ej smittförklarat område. Biodlares generella anmälningsskyl­dighet i fråga om inträffad eller misstänkt bisjukdom skall förutom hos lantbruksnämnd kunna fullgöras hos tUlsyningsman. Har tillsyningsmän anledning misstänka förekomst av sjukdom som avses i lagen, skall han verkställa undersökning för att fastställa sjukdomens art. Finner till-

 

Prop. 1974: 24                                                         12

syningsman att bisamhälle smittats av sådan sjukdom, skall han vidta nödiga åtgärder för bekämpning av sjukdomen. TUlsyningsman skall också se till att meddelade föreskrifter efterlevs. Tillsyningsmän får även förelägga biodlare att inom viss tid vidta anbefallda åtgärder och att därefter rapportera om den skedda verkställigheten.

Av de av lantbruksstyrelsen i övrigt föreslagna tillämpningsbestäm­melserna kan nämnas skyldighet för innehavare av bisamhälle att på tid och sätt som styrelsen bestämmer lämna lantbmksnämnden uppgift om var bisamhällena är stadigvarande uppställda. Genom registrering av erhållna uppgifter underlättas erUigt styrelsen såväl bekämpningen av sjukdomarna som möjligheterna att undvika förgiftningar hos bina i samband med användandet av kemiska bekämpningsmedel. Lantbmks­styrelsen anser vidare att det allmänna bör svara för en större del av kostnaderna för sjukdomsbekämpningen än som f. n. är fallet. Man torde därigenom kunna förvänta sig en bättre efterlevnad av bestäm­melserna och ett ökat iritresse från biodlarnas sida att mera aktivt ta itu med bisjukdomarna. Styrelsen anser att detta på sikt bör bidra verksamt till att minska det allmännas kostnader för sjukdomsbekämpningen samtidigt som man uppnår större effektivitet.

Remissyttrandena

Stödåtgärder

Lantbmksstyrelsens bedömning av det framtida behovet av bin delas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, bl. a. lant­brukshögskolan, länsstyrelserna och LRF. Naturvårdsverket, som be­gränsat sitt yttrande till frågan om biodlingens biologiska betydelse, an­ser att bin behövs som ett komplement till vilda pollinatörer för att tUl­försäkra kulturlandskapet och den naturhga vegetationens insektspoUi­nerade arter en jämnare tUlgång till aktiva pollinatörer.

Sveriges biodlares riksförbund anser att biodlingens nuvarande om­fattning måste vidmakthållas och inom vissa distrikt förstärkas för att möjliggöra en fullgod pollinerrng. Sveriges handelsträdgårdsmästareför-bund och Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund ifrågasätter om det inte från poUinationssynpunkt är motiverat med en ökad bihållning i fram­tiden.

Sveriges biodlares riksförbund är kritiskt mot lantbruksstyrelsens be­räkning av binas pollinationsvärde, främst därför att den bygger på ut­ländska forskningsresultat som enligt förbundet inte till alla delar är tillämpbara i Sverige.

Remissinstansema tiUstyrker i huvudsak förslaget att det ekono­miska stödet till näringen bör avpassas så att biodlingens nuva­rande omfattning i stort sett bibehålls. LRF finner det angeläget att bi-

 

Prop. 1974:24                                                          13

odlingen tillförsäkras sådana ekononuska betingelser att den nuvarande ogynnsamma utvecklingstrenden bryts. Sveriges biodlares riksförbund framhåller att om en stabil bihållning skall erhållas i framtiden, är det nödvändigt att den görs någorlunda lönsam. De ekonomiska förutsätt­ningarna bör vara sådana att enstaka personer lockas att bedriva bi­odling yrkesmässigt.

Förslaget om ekonomiskt stöd av prisregleringsmedel tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom jordbruksnämnden. Jordbruksnämnden finner sig inte kunna ta ställning tUl förslaget med hänsyn tUl tillgången på regleringsmedel.

LRF anser det föreslagna stödbeloppet på 1 milj. kr. väl avvägt. 500 000 kr. bör tillföras av prisregleringsmedel, vilka bör fördelas med lika belopp inom och utom fördelningsramen. Resterande 500 000 kr. bör dock enligt riksförbundets uppfattning täckas av budgetmedel.

Sveriges biodlares riksförbund tillstyrker att biodlmgen tillförs 500 000 kr. med hänsyn till binas pollinationsarbete i jordbmksgrödor. Förbundet anser dock att anslaget på sikt är otUlräckligt. Ett anslag på 2 milj. kr. är befogat på grund av de stora skördeökningar som vinns. De 500 000 kr. som avser utomramsmedd tillstyrks men även dessa me­del är otillräckliga. De bör uppgå tUl minst 1 milj. kr. Förbundet anser dessutom att med hänsyn till binas betydelse för den vilda floran 500 000 kr. bör tillföras biodlingen av naturvårdsverkets medd.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran försla­get om höjt anslag till produktionsfrämjande åt­gärder. Naturvårdsverket anser att ökad uppmärksamhet bör ägnas biavdsarbetet för att utveckla lätthållna och för poUinationsändamål ef­fektiva biarter. Lantbrukshögskolan finner förslaget om ökat bidrag för undersökningar om binas utnyttjande i pollineringen väl motiverat.

Sveriges fröodlareförbund betonar angelägenheten av att nya vägar söks för att möjliggöra en säkrare polhnering av klöverarterna och fin­ner det därför motiverat att höja bidraget tUl produktionsfrämjande åtgärder. Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund och Sveriges yrkes­fruktodlares riksförbund anser det angeläget att vandringsbiskötsdn om­fattas av stödåtgärderna. Om forsknings- och försöksverksamheten på detta område erhåller samma andel som hittills av bidraget tUl främjan­de av biskötseln skulle för utvecklingen av vandringsbiskötsel utgå 50 000 kr. Enligt förbundets mening bör sistnämnda belopp fördubblas.

Sveriges biodlares riksförbund ansluter sig till förslaget men anser det otillräckligt med hänsyn tUl starkt ökade undervisningskostnader och behovet av ett väsentligt utökat aveisarbete. Forsknings- och för­söksverksamheten behöver också förstärkas. Förbundet bedömer att 500 000 kr. behövs för nämnda ändamål.

Lantbruksstyrelsens förslag rörande    kostnaderna    för    bi-

 

Prop. 1974: 24                                                        14

sjukdomsbekämpningen   tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Författningsbestämmelser

Lantbruksstyrelsens förslag till   bipestlag   tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Departementschefen

Stödåtgärder

Kungl. Maj:t uppdrog år 1971 åt lantbruksstyrelsen att utreda den svenska biodlingens nuvarande förhållanden och utvecklingsmöjligheter samt att lämna förslag till de åtgärder som bedömdes nödvändiga för biodlingens framtid. Lantbruksstyrelsen avlämnade år 1973 betänkandet 1971 års biutredning.

Av betänkandet framgår att biodlingen f. n. är på tillbakagång. Såväl antalet biodlare som antalet bisamhällen har den senaste tjugoårs­perioden minskat med omkring två tredjedelar till ca 10 000 biodlare med 75 000 bisamhällen. Enligt lantbruksstyrelsen pekar utvecklingen på en markant minskad bihållning även i framtiden.

Samhällsekonomiskt har bina betydelse dels som honungsproducen­ter, dels som pollinatörer av vissa kulturväxter. Det årliga värdet av den svenska honungsskörden uppgår till ca 10 milj. kr. i producentledet. Värdet av binas pollinationsarbete är betydande. Lantbruksstyrelsen beräknar att det uppgår till mellan 16 och 21 milj. kr. inom jordbruk och yrkesmässig frukt- och bärodling. DärtUl kommer ca 7 milj. kr. för husbehovsodlingen av frukt och bär samt värdet för den vilda floran. Från jordbruks-, trädgårdsnärings- och naturvårdssynpunkt har pollina-tionsfunktionen understrukits såsom särskilt värdefull av såväl lantbruks­styrelsen som remissinstanserna. Styrelsen har bedömt att det ur denna synvinkel är angeläget att ha kvar en biodling av i stort sett nuvarande omfattning för att denna funktion skall kunna upprätthållas. Även jag delar uppfattningen att bihållningen har en sådan omfattning att en tillfredsställande polhnering kan ske av både odlade och vilda växter. I likhet med remissinstanserna delar jag lantbruksstyrelsens bedömning att biodlingen därför bör behållas på nuvarande nivå. Stödet till näringen bör således avpassas så att den nuvarande ogynnsamma utvecklingen bryts.

Samhället stöder redan nu på olika sätt biodlingen. Över statsbudge­ten lämnas ekonomiskt stöd tUl utbUdning och forskning m. m. på om­rådet. Vidare ersätts vissa kostnader i samband med bisjukdomsbekämp­ningen. Sveriges biodlares riksförbund erhåller också bidrag. Genom författningsmässigt reglerade bekämpningsåtgärder minskar biodlarnas förluster till följd av bisjukdomar.

 

Prop. 1974: 24                                                         15

Lantbruksstyrelsen föreslår att stödet till biodlingen skall förbättras i olika avseenden. Med hänsyn tUl det nyttiga pollineringsarbete som bina utför i flera jordbruksgrödor anser styrelsen att biodlingen årligen bör erhålla 1 milj. kr. av införselavgiftsmedel. Kungl. Maj:t har till sta­tens jordbruksnämnd överlämnat de delar av styrelsens förslag som rör stöd till biodlingen med införselavgiftsmedel. Nämnden har fått i upp­drag att efter överläggningar med lantbrukarnas förhandlingsdelegation och nämndens konsumentdelegation avge förslag om prisregleringen för jordbrukets produkter för tiden efter den 30 juni 1974. Förslaget kom­mer bl. a. att omfatta den beräknade storleken och den huvudsakliga dispositionen av införselavgiftsmedlen.

Statligt stöd till biodlingen utgår från reservationsanslaget SärskUt stöd åt biskötsel och växtodling. Lantbruksstyrelsen föreslår att den del av anslaget som avser främjande av biskötsel höjs från 81 000 kr. till 200 000 kr. I likhet med vad som redan nu gäller bör medlen an­vändas till forskning och försök på biskötselns område, utbUdning av bitillsyningsmän samt till bidrag till Sveriges biodlares riksförbunds verksamhet. Liksom flera remissinstanser vill jag framhålla vikten av att en ökad försöksverksamhet rörande vandringsbiskötsel och andra frågor av betydelse för binas utnyttjande i pollineringen kan komma till stånd. Jag tillstyrker lantbruksstyrelsens förslag och föreslår så­ledes att till främjande av biskötsel anvisas 200 000 kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t, eUer myndighet som Kungl. Maj:t bestäm­mer, att besluta om den närmare användningen av medlen.

Vissa kostnader för bekämpningen av smittsamma bisjukdomar er­sätts f. n. från förslagsanslaget Bekämpande av smittsamma husdjurs­sjukdomar, m. m. Dessa ersättningar uppgick budgetåret 1972/73 till 59 000 kr. Lantbruksstyrelsen föreslår att kostnaderna för bisjukdoms­bekämpningen skaU täckas med statsmedel samt att viss ersättning skall utgå för förintade bisamhällen. Förslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Enligt min mening bör ersättningsbestäm­melserna utformas så att de leder till en ändamålsenlig och effektiv sjukdomsbekämpning. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller myndig­het som Kungl. Maj:t bestämmer att utforma ersättningsbestämmelser­na.

Kungl. Maj:t har i prop. 1974: 1 (bil. 11 s. 79) föreslagit att på förslagsanslaget Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. skall för budgetåret 1974/75 anvisas 4 mUj. kr. Jag föreslår att de kostnadsökningar som kan komma att följa av nyssnämnda förslag rö­rande bisjukdomsbekämpningen får bestridas från detta anslag.

Från anslaget Särskilt stöd åt biskötsel och växtodling utgår inneva­rande budgetår bidrag med 15 000 kr. till främjande av växtodling. Bi­draget har de senaste åren använts till att utreda betingelserna för pro­duktion av grönytefrö. Lantbruksstyrelsen föreslår att bidraget tas upp med oförändrat belopp nästa budgetår. Jag biträder förslaget.

 

Prop. 1974: 24                                                         16

Förf attningsf lågor

Bestämmelser om bekämpning av smittsamma sjukdomar hos bin finns i 1946 års s. k. bipestförordning med därtill hörande tillämp­ningskungörelse. I en år 1962 utfärdad kungörelse finns bestämmelser som syftar till att förebygga att genom införsel av levande bin smitt­samma sjukdomar kommer in i riket eller vinner ytterligare spridning här. Lantbruksstyrelsen bedömer de nuvarande bestämmelserna vara otillräckliga och att behov föreligger av nya regler som medger effek­tivare insatser mot bisjukdomarna. Styrelsen föreslår därför att bipest-förordningen upphävs och ersätts av en ny lag, benämnd bipestlag, som innehåller de gmndläggande reglerna om bekämpningsåtgärder från myndigheternas sida. Vidare föreslår styrelsen att en ny tillämpnings­kungörelse utfärdas, till vilken bör flyttas över vissa bestämmelser av huvudsakligen administrativ karaktär som f. n. finns i bipestförordning-en, t. ex. om smittskyddsförklaring, utseende av tillsyningsmän, ersätt­ning till skadelidande och ersättning till tUlsyningsman.

Lantbmksstyrelsens författningsförslag har i allt väsentligt tillstyrkts av remissinstanserna. Även jag anser mig i princip kunna godta för­slaget. Jag finner i likhet med styrelsen det vara angeläget att bestämmel­serna i ämnet utformas så att de möjliggör en effektiv sjukdomsbe­kämpning. De åtgärder som det allmänna skall kunna tillgripa för bekämpning av bisjukdomar bör understäUas riksdagen och anges i lag. Med hänsyn till omfattningen av de föreslagna ändringama finner jag det lämpligt att 1946 års bipestförordning ersätts med en ny lag i hu­vudsaklig överensstämmelse med förslaget. Inom jordbruksdepartemen­tet har upprättats förslag tUl en sådan lag. I fråga om förslaget vill jag anföra följande.

Eftersom bipest är namnet på en av flera bisjukdomar på vilka la­gen fömtsatts kunna bli tillämplig, synes bisjukdomslag vara en lämp­ligare mbrik för lagen än bipestlag som lantbruksstyrelsen föreslagit.

Bipestförordningen är enligt 1 § tillämplig på amerikansk yngelröta, även kallad täckt yngelröta, nymfpest och bipest och, i den mån Kungl. Maj:t så bestämmer, också på andra smittsamma sjukdomar hos bin. Något sådant beslut har inte meddelats. Det bör såsom lantbmksstyrel­sen föreslagit ankomma på Kungl. Maj:t att föreskriva i fråga om vUka sjukdomar bekämpning enligt lagen får ske. Sådan föreskrift bör få med­delas endast beträffande bisjukdomar som sprids genom smitta och som kan allvarligt skada biodling. Härigenom kommer bisjukdomsbestäm-mdserna att närmare ansluta sig tUl bestämmelserna i epizootUagen (1935: 105) med epizootikungördsen (1935: 106) och växtskyddslagen (1972: 318) med växtskyddskungördsen (1972: 319).

En generell anmälningsplikt bör liksom f. n. förehgga för envar som har anledning anta att bisjukdom, på vilken lagen gjorts tillämplig, an-

 

Prop. 1974: 24                                                         17

gripit bisamhälle som han innehar. Anmälan bör göras tiU tUlsynsman dier annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Jag anser att till­synsman är en lämpligare benämning än tUlsyningsman som hittUls an­vänts.

Bekämpningen av bisjukdomarna kräver ingrepp som ofta kan komma att beröra enskildas intressen. Lagen bör ange de åtgärder som får till­gripas för att bekämpa och hindra spridning av bisjukdomar. Åtgärder­na bör i huvudsak motsvara de åtgärder som får tillgripas enligt gällan­de bipestförordning. De kan avse föreläggande för innehavare av bi­samhälle att själv vidta åtgärd för bekämpning av sjukdom hos bisam­hället. Ofta är det emellertid fråga om bekämpningsåtgärder som lämp­ligen bör utföras genom myndighets försorg. TUlsynsman eUer annan myndighet bör kunna förordna om förintande av bisamhälle och före­skriva att bibostäder som inte längre hyser levande bin samt honung, bivax och avfall av honung eller bivax skall förvaras på sådant sätt att bin inte kan få tUlträde därtUl. Vidare bör det vara möjligt att förbjuda eller föreskriva vUlkor för införsel, utförsel eller bortförande av levande bin, vaxkakor och avfall av sådana, begagnade bibostäder och begag­nade biodlingsredskap. Det bör även vara möjligt för tillsynsman eller annan myndighet att vidta eller föreskriva annan åtgärd i fråga om en­skilds egendom som anses oundgängligen påkallad. Eftersom det är angeläget från bekämpningssynpunkt att en beslutad åtgärd vidtas snabbt, bör beslutet omedelbart lända till efterrättelse.

Lantbruksstyrelsen framhåller att det enligt nuvarande bestämmelser inte är möjligt att utan biodlarens eller markinnehavarens medgivande vinna tillträde för att undersöka misstänkta smittkällor. Om biodlaren eller markinnehavaren motsätter sig sådan kontroll, blir enligt styrelsen fömtsättningama för en effektiv sjukdomsbekämpning starkt begrän­sade. I likhet med styrelsen finner jag det nödvändigt att sädana hinder mot en effektiv sjukdomsbekämpning undanröjs. I lagen bör därför tas in en bestämmelse om skyldighet för innehavare av mark eUer byggnad att lämna tillträde för undersökning eller åtgärd som behövs för tillämp­ningen av lagen. Härigenom blir det också möjligt att snabbt ingripa, om någon underlåter att fullgöra bekämpningsåtgärd som ålagts honom. Styrelsen uttalar att straffsanktion ofta visat sig otUlräcklig för att för­hindra sjukdomsspridning. Även om böter utdömts, har den potentieUa smittkällan funnits kvar oförändrad. Jag delar uppfattningen att tillsyns­man eller annan myndighet bör få befogenhet att låta verkställa före­skriven åtgärd på den försumliges bekostnad. Myndigheten bör också kunna få handräckning av kronofogdemyndigheten när det behövs för kontroll av att lagen efterlevs eller för verkställighet av föreskriven åt­gärd.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eUer myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att besluta i vad mån ersättning av statsmedel skall

 

Prop. 1974: 24                                                         18

utgå för kostnad eller förlust som föranletts av åtgärd som vidtagits en­ligt lagen eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser.

Straffsanktionen i lagen bör liksom i bipestförordningen vara böter. Till böter bör dömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot den generella anmälningsplikten, underlåter att efterkomma före­läggande eller bryter mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av lagen eller åsidosätter skyldighet att lämna tillträde till mark eller byggnad för undersökning eller åtgärd som behövs för tillämpning­en av lagen.

Som tidigare nämnts skall enligt förslaget vissa beslut kunna delegeras till tillsynsman. Dennes beslut bör kunna överklagas hos lantbmkssty­relsen. Talan mot övriga beslut om bekämpnmgsåtgärder som annan myndighet än Kungl. Maj:t meddelat bör föras hos kammarrätt, om beslutet meddelats i särskUt fall, och annars hos Kungl. Maj:t. Talan mot myndighets beslut om ersättning av statsmedel bör föras hos Kungl. Maj:t.

Den nya bisjukdomslagen bör träda i kraft den 1 juli 1974.

I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag att de i den nuvarande bi­pestförordningen intagna bestämmelserna om smittförklaring och där­med sammanhängande förordnanden (2 §), utseende av tillsyningsmän (3 §), ersättning till den som drabbats av skada genom avlägsnande eller förintande av bisamhälle (9 §) samt ersättning till tillsyningsmän (10 §) inte bör tas in i den nya lagen. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor. I detta sammanhang vill jag informera riksdagen om att jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att länsstyrelsens nu­varande uppgifter i samband med bekämpningen av bisjukdomar bör flyttas över till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. För en så­dan överflyttning talar flera skäl, t. ex. det nära sambandet mellan bi­skötsel och växtodling liksom det förhållandet att lantbruksstyrelsen förfogar över veterinärmedicinsk expertis. Lantbruksstyrelsen kan snabbt göra bedömningar om sjukdomsläget och besluta lämpliga åtgärder även i frågor som berör flera län samtidigt. Det är min avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen. Upplysningsvis kan nämnas att jag i det sammanhanget kom­mer att föreslå Kungl. Maj:t att lantbruksstyrelsen får meddela smittför-klaringar och liknande förordnanden och pröva ersättningsärenden samt att lantbruksnämnd får utse tillsynsmän och motta anmälningar om misstänkt bisjukdom.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

 

Prop. 1974: 24                                                                        19

1.  antaga förslaget tUl bisjukdomslag,

2.  godkänna vad jag förordat om stöd tUl biodlingen samt om er­sättningar m. m. vid bekämpning av smittsamma bisjukdomar,

3.  medge att kostnaderna för bekämpningen av smittsamma bi­sjukdomar får bestridas från förslagsanslaget Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. under nionde huvud­titeln,

4.  tUl SärskUt stöd åt biskötsel och växtodling för budgetåret 1974/75 under nionde huvudtiteln anvisa elt reservationsanslag av 215 000 kr.

Med bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Margit Edström

 

Prop. 1974: 24                                                                     20

Bilaga

Lantbruksstyrelsens förslag till bipestlag

1 §

Denna lag äger i den utsträckning Konungen förordnar tUlämpning på bisjukdomar som sprids genom smitta och som kan allvarligt skada biodlingen.

2 §

Om innehavare av bin har anledning antaga att bisjukdom enligt 1 § angripit bina skall han göra anmälan härom till myndighet som Ko­nungen bestämmer.

3 §

För att bekämpa eller hindra spridning av bisjukdom som omfattas av lagen får Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

1.   förelägga innehavare av bin att vidtaga åtgärd för bekämpning av sjukdomen,

2.   förordna att bibostäder som inte längre hyser levande bin samt honung och bivax eller avfall därav förvaras på ett ur smittsypunkt be­tryggande sätt,

3.   förbjuda förflyttning av levande bin, vaxkakor eller avfaU därav, begagnade bibostäder eller begagnade biodlingsredskap,

4.   vidtaga eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egendom som befinnes oundgängligen påkaUad.

Åtgärd som avses i första stycket 1, 2 eller 4 kan verkställas genom myndighets försorg. Myndighets beslut länder omedelbart till efterrät­telse.

4 §

Innehavare av bin eller i 3 § första stycket angivna föremål och pro­dukter är skyldig att lämna tUlträde för åtgärd som avses i 3 §.

5 §

Underlåter någon att fullgöra förordnande enligt 3 § 2 kan myndig­heten låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

6 §

Innehavare av bisamhälle, vUket efter föreläggande därom förintats, kan tillerkännas ersättning av statsmedel. Fråga om ersättning prövas av myndighet som Konungen bestämmer.

7 §

Polismyndigheten skall på begäran av annan myndighet lämna hand­räckning när det behövs för kontroll av att lagen eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser efterlevs eller för verkstäUighet av åtgärd enligt 5 §.

 

Prop. 1974: 24                                                        21

TUl böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    underlåter att göra anmälan enligt 2 §,

2.    underlåter att efterkomma åläggande eller bryter mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 3 §,

3.    åsidosätter skyldighet enligt 4 §.

9 §

Närmare föreskrifter om tiUämpningen av denna lag får meddelas av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1974. Genom lagen upphävs för­ordningen (1946: 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974     740022