Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1974 Prop. 1974.149

Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till organisation av den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet m. m.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen all bifalla de förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligl tidigare riksdagsbeslut skall en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet m. m. inrättas i Jönköping från den 1 juli 1975. Denna proposition innehåller förslag till riktlinjer för den nya myndighetens ställning, arbetsuppgifter och organisation m. m. Förslaget medför vissa smärre ändringar i bl. a. rättegångsbalken.

Prop. 1974:149 3

Nuvarande lydehe Föreslagen lydelse

2 kap.
I §
Hovrätt är överrätt i mål, som Hovrätt är överrätt i mål, som

fullföljas från allmän underrätt. Den fullföljas från allmän underrätt. äger tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.

4 kap.
2§
Domare, som avses i I kap. 2 §, 2 Domare, som avses i I kap. 2 §, 2

kap. 3 § eller 3 kap. 4 §, utnämnes av kap. 3 § eller 3 kap. 4 §, utnämnes av regeringen. Revisionssekreterare ut- regeringen. namnes eller förordnas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, all 22 ¥' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §
Bestäraraelsema i nya rättegångs- Bestämmelserna i nya rättegångs
balken om fullföljd av talan mot un- balken om fullföljd av lalan mot un
derrätts beslut i rättegång skola äga derrätts beslut i rättegång skola äga
motsvarande tillämpning beträf- motsvarande tillämpning be-
fande talan mot underrätts beslut i träffande talan mot underrätts be
fråga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 slut i fråga, som avses i 4 kap. 5, 7
§e//er33/cap. 24 onämnda balk. Mot eller 8 § nämnda balk. Mot hovräl-
hovrätlens beslut i sådan fråga eller tens beslut i sådan fråga må talan ej
ifråga som avses i I kap. 4 § första föras.
stycket eller 6 § andra stycket sam
ma balk må talan ej föras.

Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1975.

' Senaste lydelse I974:,'i73 ' Senaste lydelse 1969:245

Prop. 1974:149

Utdrag av protokollet över justitieärenden håUet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 oktober 1974.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena|ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om organisationen av den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet m.m. och anför.

1 Inledning

Med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag i april 1970 särskilda sakkunniga för att utreda frågorna om vilken slällning och vilka arbetsuppgifter som borde tillkomma en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område samt organisationen av en sådan myndighet. De sakkunniga antog namnet domstolsverksulredningen (DVU).

I maj 1971 överlämnade DVU betänkandet (SOU 1971:41) Ny dom-stolsadminisiration. 1 betänkandet föreslogs att etl domstolsverk skulle inrättas frän den 1 juli 1972. Verkel föreslogs bli central förvaltningsmyndighet för de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, hyresnämnderna och Tornedalens rättshjälpsanslalt.

Efter remissbehandling av DVU:s betänkande föreslog Kungl. Maj:l riksdagen att besluta atl en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet skulle inrättas i Jönköping den 1 juli 1973 (prop. 1972:1 bil 4 s. 60).

Genom beslut vid 1972 ärs riksdags vårsession (JuU 1972:8, rskr 1972: 159) bifölls propositionen i vad avsåg förslaget atl inrätta den nya myndigheten. Behandlingen av propositionen i övrigt uppsköts till våren 1973, då riksdagen biföll propositionen även i återstående delar (JuU 1973:24, rskr 1973:221). Tidpunklen för inrättandet av myndigheten bestämdes dock lill den 1 januari 1975.

I motion till 1974 års vårriksdag (mot. 1974:965) hemställdes bl.a. atl riksdagen skulle upphäva 1972 års principbeslut om inrättande av en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet. Riksdagen avslog motionen (JuU 1974:6, rskr 1974:128). Efter förslag av Kungl. Maj:ti 1974 års slatsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 4 s. 90) beslöt riksdagen att senarelägga tidpunkten för inrättandet av myndighelen till den 1 juli 1975.

1 1971 års statsverksproposition (prop. 1971:1 bil. 4 s.48) föreslog Kungl.

Prop. 1974:149 5

Maj:t riksdagen att godkänna att — i avvaktan på ställningstagandet lill en central förvaltningsmyndighet för domstolarna — en organisalionsnämnd för domstolsväsendet skulle inrättas med uppgifi bl.a. att genomföra olika rationaliseringsprojekl. Riksdagen biföll förslaget (JuU 1971:5, rskr 1971:101). Nämnden, som fick namnet domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), började sin verksamhet den 1 juli 1971 och fick sitt kansli förlagt till Stockholm. DON är i de hänseenden som fraragår a v dess instruktion (1971:205; orairycki 1973:252) central förvaltningsrayndighet för de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna samt, i den mån uppgiften inte ankommer på statens hyresråd, för arrende-och hyresnämnderna. DON är vidare sedan den 1 juli 1973 enligl 3 § rättshjälpskungörelsen (1973:248) centralmyndighet för rättshjälpen.

Genom beslut i septeraber 1973 uppdrog jag ål särskilt tillkallade sakkunniga' alt i detalj utreda den centrala förvaltningsmyndighetens ställning, arbetsuppgifier och organisation. Till grund för arbetet skulle ligga förslagen i DVU:s betänkande och erfarenheterna av den av DON bedrivna verksamhelen särat riksdagens uttalanden om myndighetens ställning och uppgifler.

De sakkunniga, som antog namnet domstolsslyrelseutredningen (DSU), avlämnade i maj 1974 betänkandet (Ds Ju 1974:5) Central, regional och lokal domstolsförvaltning ra.ra. Belänkandet kompletterades i juni 1974 med en promemoria (Ds Ju 1974:11) innehållande förslag lill vissa författningsändringar med anledning av den föreslagna domstols-adrainislraiionen.

Efter remiss har yttranden över betänkandet och promemorian avgells av högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens ledaraöter, riksåklagaren (RA), riksdagens ombudsmannaexpedilion (JO), samlliga hovrätter, kammarrätten i Siockholm, kamraarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Göieborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, hyres-närandskansliet i Stockholra, riksrevisionsverket (RRV), statskontoret, DON, notarienäranden, byggnadsstyrelsen, slatens personalutbildningsnämnd (PUN), statens personalnämnd (SPN), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt Jönköpings kommun.

Yttranden över betänkandet har överlämnats, av Svea hovrätt från Köpings, Västerås och Falu tingsrätter, av Göta hovrätt från Linköpings och Oskarshamns tingsrätter, av hovrätten över Skåne och Blekinge från Helsingborgs och Ystads tingsrätter, av hovrätten för Västra Sverige från Uddevalla och Sjuhäradsbygdens tingsrätter, av hovrätten för Nedre

'Justitiekanslern Ingvar Gullnäs. ordförande, avdelningsdirektören Erik Lindgren, byråchefen Åke Lundborg, hovrättspresidenten Karl Sidenbladh och lagmannen Carl-Anton Spak.

Prop. 1974:149 6

Norrland från Sollefteå och Jämtbygdens tingsrätter, av hovrätten för Övre Norrland från Umebygdens och Luleå tingsrätter, av DON frän de allmänna advokatbyråerna i Göteborg, Örebro och Luleå och från rättshjälpsnämnderna i Jönköping och Sundsvall, av TCO från Statstjänstemannaförbundet (ST) särat av SACO från Jurist- och sarahälls-vetareförbundet (JUS).

2 DSU

2.1 Uppgiftsfördelningen inom den framtida domstols- och rättshjälpsadministrationen

2.1.1 Principiella överväganden beträffande centralmyndighetens ställning

Ulredningen delar den aUraänt omfattade meningen atl inrättandet av en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område inte får innebära något ingrepp i domstolarnas självständighet när det gäller den dömande verksamheten. Även om denna princip är inskriven i regeringsformen, är det enligt ulredningen av värde att en erinran därom tas in i centralmyndighetens instruktion.

Utredningen gör inte något försök att principiellt avgränsa den dömande verksamheten från den adrainistrativa. En sådan gränsdragning är enligt utredningen raeningslös, därför atl den ändå inte skulle kunna ligga till grund för kompetensfördelningen mellan centralmyndigheten och domstolarna. Många uppgifter som enligt vanligt betraktelsesätt är att bedöraa sora administrativa måste nämligen i detla saramanhang antingen betecknas som delar av den dömande verksamheten eller i vart fall raed hänsyn till principen om domstolarnas självständighet i dömandet inte handhas av centralmyndigheten.

Det sagda innebär enligt utredningen dock inte all centralrayndigheten bör utestängas från alla uppgifter som till sin natur är administrativa men som verkar reglerande på eller eljest har återverkningar på den judiciella verksamheten. Centralmyndigheten måsle givetvis ha lill uppgift alt aktivt verka för att de resurser som ställs till domstolsväsendets förfogande blir utnyttjade på bäsla sätt. Denna uppgift bör emellerlid inte ställas i motsats lill principen om domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Centralmyndigheten måste verka för en väl avpassad organisation och ändamålsenliga arbetsrutiner saml därigenora skapa förutsättningar för effektivt arbetande och i sin döraande verksamhet självständiga domstolar. Med effektivitet avses därvid såväl snabbhet som säkerhet i dömandet.

Tillvägagångssättet vid bestämmandet av uppgiftsfördelningen inom domslolsadminislrationen bör alltså enligl ulredningen inte vara att dra en skiljelinje mellan administration och dömande utan atl på ell lärapligt sätt fördela de administrativa uppgifterna mellan Kungl. Maj:t, centralmyndigheten och domstolarna med utgångspunkt i deh principen ora

Prop. 1974:149 7

domstolarnas självständighet i dömandet och deh centralmyndighetens uppgift alt aktivt verka för atl effektivisera det administrativa arbetet och därmed även dömandet.

Att i instruktioner eller liknande i alla detaljer reglera de olika myndigheternas uppgifter är enligt ulredningen inle möjligt. Det måste ankomma på de tillämpande myndigheterna all se lill alt föreskrifter och anvisningar lillämpas på ell sådant sätt att domstolarnas oberoende i den dömande verksamheten inle träds för nära och i sista hand på domstolarna själva att, bl.a. i skydd av grundlagen, värna om sin rätt.

DSU föreslår all centralmyndigheten genom sin instruktion får lill uppgifi all, med beaktande av principen om domstolarnas självständighet vid fullgörandet av sina dömande uppgifter, bl.a. tillse atl verksamheten inom förvaltningsområdet bedrives effektivt samt att leda och samordna verksamheten och meddela föreskrifier. råd och anvisningar.

Som en särskild fråga i avsnittet med principiella överväganden tar utredningen upp frågan om vilken myndighel som bör fastställa arbetsordning för enskild tingsrätt. Ulredningen pekar på att en arbetsordning i de flesta fall är ett oumbärligt instrument för alt en rationell verksamhet skall kunna bedrivas. Med hänsyn lill centralmyndighetens ekonomiska ansvar för verksamheten måste del i princip vara en uppgift för denna myndighet atl fastställa innehållet i arbetsordningen. A andra sidan finns det enligt utredningen skäl för att arbetsordningarna liksom nu bör fastställas av hovrätterna, framför allt att arbetsordningarna måste anpassas till de enskilda tingsrätternas förhållanden. Ora dessa förhållanden kommer hovrätterna även i fortsättningen i regel att ha bättre kunskaper än centralmyndigheten. Risken för att arbetsordningarna, om de fastställs av hovrätterna, utan sakliga skäl blir olika till form och innehåll kan väsentligl reduceras genom lämpligt utformade rikllinjer från centralmyndigheten.

Del sagda leder utredningen till uppfattningen att centralmyndigheten bör ha lill uppgift att fastställa arbetsordning för tingsrätt, men alt myndigheten bör få möjlighet att uppdra åt hovrätt atl fastställa sådan arbetsordning raed beaktande av föreskrifier som myndigheten utfärdar. Ulredningen utgår från att en sådan delegalionsmöjlighet kommer att utnyttjas i raycket stor utsträckning.

När det gäller de tre största tingsrätterna (Stockholras, Göteborgs och Malraö) anser utredningen atl del inle finns skäl atl behålla del nuvarande systeraet enligt vilket arbetsordning utfärdas av Kungl. Maj:t. 1 dessa fall bör enligt utredningen centralmyndigheten alllid fastställa arbetsordning efter hörande av ifrågavarande hovräll och tingsrätt.

Till vad som bör regleras i arbetsordning har utredningen inle hänfört beslut om indelning av domarpersonalen vid en tingsrätt till tjänstgöring på olika rotlar. Sådant beslut fattas f.n. av hovrätt. De tre största tingsrätterna har dock atl själva besluta i sådana frågor. Enligt utredningen bör

Prop. 1974:149 8

några ändringar inte genomföras i dessa hänseenden.

En ledamot av utredningen (Sidenbladh) är i denna del skiljaktig och anser att arbetsordning för tingsrätt åtminstone i väsentliga delar alltid bör fastställas av hovrätt.

2.1.2 Hovrätternas roll i den nya domstolsadministrationen

Enligt uiredningens förslag får hovrätter och tingsrätter i princip samma slällning gentemot centralmyndigheten i adminislrativi hänseende. Inom hovrätterna kommer dock enligl utredningen även i framtiden atl finnas kvar en god kännedom om förhållandena vid tingsrätterna, bl.a. genom hovrätternas prövning av fullföljda mål, deras ansvar för fiskals-ulbildningen och den yngre doraarpersonalens tjänstgöring i de olika instanserna.

Även om centralmyndigheten måste ha det avgörande inflytandet pä domstolarnas organisation och personaltilldelning, är del enligt utredningen ingenting sora hindrar, om det anses lämpligt, att hovrätterna kan få befogenhet att inom gränser, som bestäms av Kungl. Maj:t eller centralmyndigheten, träffa olika avgöranden i organisatoriska eller andra administrativa frågor som rör tingsrätterna eller hyresnämnderna.

Med utgångspunkt i detla resonemang vill utredningen lägga på hovrätterna etl anlal uppgifler rörande tingsrätterna, där hovrätternas kännedom om verksamheten kan utnyttjas eller där det på grund av uppgifternas natur kan finnas anledning alt lägga dem på hovrätt. Dessa uppgifter är — förutom de ovan nämnda atl fastställa arbetsordning och att förordna rotelinnehavare i tingsrätt — atl avge yttrande till centralmyndigheten över tingsrätts anslagsframställning, atl meddela fasta förordnanden för icke-ordinarie domarpersonal och att tilldela domararbetskraft som behövs tillfälligt samt slutligen att meddela vissa förordnanden för tingsnotarie.

I detta sammanhang har ulredningen tagit upp ett par frågor sora finns reglerade i 1 kap rättegångsbalken (RB), nämligen fastställande av s.k. tingsordning (6 §) och bestämmande av antalet närandemän (4 §).

Enligt 1 kap 6 § RB bestämmer hovräll 'när och å vilkel tingsställe allmänt ting skall hållas'. Enligl uiredningens raening saknar dessa s.k. tingsordningar numera ofta praktisk betydelse, framför allt i storstadsområdena. I glesbygdsområden kan de däremot vara värdefulla, bl.a. från advokatsynpunkt. Utredningen föreslår att den obligatoriska bestämmelsen om tingsordning tas bort. Det bör i stället ankorama på tingsrätt att, om det behövs och efter sararåd med andra tingsrätter inom samma region, tillkännage när samraanträde för huvudförhandling skall hållas på vissorl.

Hovrätt bestämmer enligt I kap 4 § RB antalet nämndemän i domsaga. Vid bestämmandel av antalet nämndemän bör enligt utredningen hänsyn

Prop. 1974:149 9

tas lill bl.a. anlal tingsdagar och befolkningstal. Målet bör vara alt en nämndeman för att hålla sig å jour med verksamheten inte tjänstgör för sällan, men av andra skäl heller inle för ofta. Från dessa utgångspunkter råder f.n. stora skillnader mellan olika tingsrätter i fråga om antalet nämnderaän. Om tingsrätterna själva får bestämma härvidlag, är det risk att skillnaderna blir ännu större. Ulredningen föreslår därför att uppgifien att bestäraraa antalet nämndemän i tingsrätt förs över till centralmyndigheten.

Slutligen har utredningen i avsnittet om de olika myndigheternas principiella ställning tagit upp frågan om hovrätternas tillsyn över tingsrätterna enligt 2 kap 1 § RB. Enligt förarbetena till detta lagrum omfattar tillsynsplikten bl.a. skyldighet för hovrätterna att utöva allmän uppsikt över atl underrätternas rättskipning försiggår i laga ordning och att domare och andra befattningshavare fullgör sina åligganden. Utredningen utgår från att centralmyndigheten skall ha atl kontrollera endast den administrativa verksamhelen vid domstolarna och att det alltjämt behövs en allmän tillsyn i storl — vid sidan av den kontroll som bedrivs av JO och justitiekanslern (JK) — över att tingsrätternas rättskipning försiggår i laga ordning. Utredningen föreslår därför att hovrätternas tillsynsplikt över lingsrätterna skall finnas kvar. Även ora det — med hänsyn lill alt tillsynsplikten är reglerad i RB — kan synas uppenbart att denna inle omfatlar den administrativa verksamheten, föreslår ulredningen att tillsynen även i själva lagtexten inskränkes till att avse att rättskipningen i tingsrätterna inom hovrättens domkrets sker i laga ordning. Enligl uiredningens mening finns del i fortsättningen inte anledning att hovrätterna utövar tillsyn över arrende- och hyresnäranderna så länge begränsningar inle görs i den tillsyn som utövas av centralmyndigheten och statens hyresråd.

I en reservation till betänkandet anför uiredningens ordförande som sin mening all bestämmelsen i 2 kap 1 § RB om hovrätts tillsyn över tingsrätt bör tas bort. En tillsyn, genom vilken hovrätterna genom inspektioner e.d. kontrollerar hur tingsrätterna dömer, strider mot principen om domstolarnas självständighet. Om tillsynen skall vara begränsad till den formella handläggningen av mål och ärenden, är behovet av en sådan tillsyn mycket begränsat och den tillsyn som utövas av JO och JK tillräcklig. Hovrätt bör därför inte utöva annan tillsyn än den som föranleds av varje överprövande myndighets skyldighet att vid prövning av lägre myndighels beslut vara uppmärksam på eventuella brister hos den lägre instansen och la de initiativ som eventuella iakttagelser kan ge anledning till. Om stadgandet i 2 kap 1 § RB bibehålls, kräver konsekvensen enligt reservationen atl motsvarande regler införs även för t.ex. HD:s tillsyn över hovrätterna och kammarrätternas över länsrätterna och länsskallerällerna.

Prop. 1974:149 10

2.1.3 Ekonomiadministration

Centralmyndigheten bör enligl utredningen leda budgetarbetet på myndighetsnivå inom förvaltningsområdet. Detta innebär att myndigheten skall handha verksamhetsplanering och långtidsprognoser samt avge anslagsframställning för samtliga myndigheter inom förvaltningsområdet (domstolar, hyresnämnder, rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer). Varje myndighet skall avge egel förslag lill anslagsframställning till centralmyndigheten. Som ovan nämnts skall hovrätt yttra sig över sådant förslag från tingsrätt. Centralmyndigheten skall vidare avge anslagsframställning för vissa anslag för särskilda ändamål som upptas under justitiehuvudtiteln.

Centralrayndigheten föreslås få dispositionsrätten till de raedel som anvisats för verksamhelen inom förvaltningsområdet. Myndigheten bör därvid i viss utsträckning ha räll och skyldighet att delegera dispositionsrätten tiU underlydande myndigheter.

Centralrayndigheten bör också överta de ekonomiadminislraliva uppgifler som f.n. åvilar DON, dvs. atl omhänderha de allmänna advokatbyråernas ekonomi, att utföra arbete som ankommer på redovisningscentral, att inora raraen för ett revisionskontor bedriva redovisningsrevision och förvaltningsrevision samt att utföra ekonomi-administrativt utvecklingsarbete.

2.1.4 Organisationsfrågor

Under beteckningen organisationsfrågor har utredningen fört samman en rad till sin art helt olika uppgifter som enligt utredningens mening bör åvila centralmyndigheten. Utredningen har till organisationsfrågor hänfört bl.a. ansvaret för utveckling och drift av inom förvaltningsområdet förekommande ADB-system, frågor rörande rationalisering av både administrativ och operaliv verksamhei, ansvar för framtagande av statistik, blanketter och tekniska hjälpmedel samt handläggning av beredskapsfrågor och byggnads-, lokal- och utrustningsfrågor inom förvaltningsområdet.

2.1.5 Personaladministration

På del personaladrainistraliva området anser utredningen lill en början att det bör åligga centralmyndigheten alt fastlägga en personalpolitik för förvaltningsområdet och att centralt svara för personalplanering och personalrekrytering. Centralmyndigheten bör vidare, i den utsträckning det delegeras från Kungl. Maj:l, ha att inrätta tjänster inom förvaltningsområdet. Det yttersta ansvaret på myndighetsnivå för dispositionen av befintiig personal mellan olika enheter raåste också tillkomma centralmyndigheten.

När det gäller personalutbildningen framhåller ulredningen atl

Prop. 1974:149 11

utbildningsbehovet för personalen inom förvaltningsområdet är stort. DON:s planerings-, samordnings- och ledningsfunktioner rörande kursverksamheten bör övertas av centralmyndigheten. Ambitionsnivån när det gäller kursverksamhetens omfattning bör höjas ytterligare.

Centralmyndigheten bör överta den informationsverksamhet som DON f.n. bedriver. Myndighelen bör också kunna få i uppdrag att svara för information till allmänheten om ny lagstiftning m.m.

Beträffande tjänsletillsättningsförfarandet föreslår utredningen att centralrayndigheten får till uppgift att svara för information om samtliga lediga tjänster inom förvaltningsområdet genom utgivande av ett särskilt personalcirkulär.

I fråga om tillsättningsförfarandet när det gäller ordinarie domartjänster finner utredningen till en början att alla sådana tjänster även i fortsättningen bör tillsättas av Kungl. Maj:t. Gränsen mellan tjänster som skall kungöras och tjänster som tillsätts utan kungörelseförfarande bör f.n. inte ändras. Alla tjänster sora kungörs lediga bör tillsättas efter förslag. Utredningen konstaterar atl förordsförfarandet i nuläget är oenhetligt. Vissa tjänster tillsätts sålunda efter förslag av det s.k. presidentkollegiet, vissa efter förslag av hovrätlsplenum och vissa efter förslag av kammarrättskollegium. Utredningen anser a» starka skäl talar för att ett och samma organ — en tjänsteförslagsnämnd — avger förslag på alla ifrågavarande tjänster. Skillnaderna mellan de olika tjänsterna är inte av den naturen att de kan motivera olika förslagsorgan för olika tjänster, inte ens för å ena sidan de aUmänna domstolarna och å andra sidan de allmänna förvaltningsdomstolarna. Tjänsteförslagsnämnden föreslås ingå i centralmyndigheten och avge förord i styrelsens ställe. Nämndens kansligöromål bör utföras av personal vid centralmyndigheten. I nämnden bör domare av olika kategorier vara representerade. De allmänna förvaltningsdomstolarna bör få inflytande på utnämningar i de allmänna domstolarna och vice versa på grund av den pågående integrationen mellan de båda domarkarriärerna. Med hänsyn till nämndens vida verksamhetsfält utgår utredningen från all direkt personkännedom i betydande utsträckning kommer atl saknas. Bristerna i denna del får avhjälpas genom att upplysningar inhämtas om de sökande och genom samrådsförfarande mellan ledamölerna i nämnden och deras kolleger. Utredningen föreslår att tjänsteförslagsnämnden skall bestå av sju personer, nämligen centralmyndighetens chef, sora bör vara ordförande, ett justitieråd eller regeringsråd, en hovrättspresident, en kammarrättspresident samt ytterligare tre domare, varav en utsedd på förslag av Jurist- och samhälls-vetareförbundel och två på förslag av Sveriges domareförbund. En av de båda sistnämnda bör representera de allmänna domstolarna och en de allmänna förvaltningsdomstolarna.

En av utredningens ledaraöter (Sidenbladh) är skiljaktig i frägan hur förslag till de här akluella tjänsterna bör avges.

Prop. 1974:149 12

När det gäller fiskaler och fiskalsaspiranter anser utredningen — i motsats till DVU — all varje hovräll och kammarrätt liksom hittills själv skall ha alt anta sina aspiranter och utfärda förordnanden för sina fiskaler. Befogenheten alt fördela och omfördela tillgängliga fiskals- och aspiranl-ijänsier mellan olika hovrätts- och karamarrällsområden bör däremol — liksom beträffande annan personal — tillkomma centralmyndigheten.

Förordnande för assessor i hovräll och kammarrätt, revisionssekreterare och regeringsrätlssekrelerare meddelas f.n. av Kungl. Maj:l efter framställning av ifrågavarande domstol. Enligt utredningens mening är del en naturlig uppgifi för en central förvaltningsmyndighet att meddela förordnanden på tjänster på de nivåer som här är i fråga. För de fiskaler sora hovrätterna och kararaarrätterna själva antagit bör doraslolarna liksom hittills efter vederbörligt adjunktionsgodkännande göra framställning om assessorsförordnande. Utredningen föreslår således att centralmyndigheten skall överta Kungl. Maj:ts uppgift att efter framställning eller förslag från resp. domstol meddela förordnande för assessor, revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare. Ledamoten Sidenbladh är skiljaktig i denna del och anser att alla här avsedda tjänster bör tillsättas av ifrågavarande domstol.

Alla adrainistrativa chefstjänster vid domstolarna utom kanslichefstjänsterna vid högsta domstolen och regeringsrätten skall enligl utredningen tillsättas efter kungörelseförfarande. Vilken instans som skall tillsätta tjänsterna bör bli beroende av den slällning tjänsterna får.

När det gäller notarieaniagningen föreslår ulredningen alt notarienämnden förs in i centralmyndigheten och att näranden i fraratiden blir ell organ för saraordning och avgörande av principiella frågor rörande notarieraeritering. Löpande ärenden ora bl.a. antagning lill notarie-tjänstgöring bör däremot avgöras av centralmyndigheten.

Centralmyndigheten bör enligt ulredningen tillsätta biträdestjänsler i lägst lönegrad F 3 vid tingsrätter (utom de tre största) och hyresnämndskanslier. Övriga biträdestjänster vid domstolar och hyresnärandskanslier föreslås vederbörande myndighet själv få tillsätta.

Ingen ändring föreslås i lillsältningsförfarandel för tjänst vid allmän advokatbyrå. Beträffande rältshjälpsnämndskanslierna anser ulredningen att centralmyndigheten bör tillsälta tjänster i lägst lönegrad F 18 (f.n. tillsätter DON alla handläggarljänster), medan övriga tjänster bör tillsättas av hovräll.

I fråga om rätlen atl beslula om tjänstledighet föreslås en förenkling och samordning av reglerna, så atl myndigheterna själva får beslämma om rutinmässiga och kortare ledigheter för sin personal, medan centralmyndigheten beslutar om övrig ledighet. Kungl. Maj:t bör dock även i fortsättningen besluta om ledighet för offentligt uppdrag i vissa fall.

Centralmyndigheten bör enligt utredningen ta hand om personalregistrering och malrikelföring beträffande alla anstäUda inom

Prop. 1974:149 13

förvaltningsområdet samt handlägga frågor om inplacering i löneklass och förmånsgrupp. Centralmyndigheten bör vidare sköta kontakter med statens avtalsverk, statens personalpensionsverk och personalorganisationerna. När det gäller löneadminislrationen föreslår utredningen att hovrätternas medverkan i tingsrätternas löneadministration upphör. De större enheterna bör själva ombesörja den månatliga lönerapporteringen, medan de mindre enheterna, får sin lönerapporlering ombesörjd av centralmyndigheten.

På företagsnämndsområdet föreslår utredningen atl del centrala samrådsorganet för dorastolsväsendet ombildas till en central företagsnämnd för alla myndigheter inom förvaltningsområdet.

1 fråga om instansordningen för besvär över domstols beslut i administrativt ärende anser utredningen att centralmyndigheten i princip bör placeras in sora besvärsinstans före Kungl. Maj:l eller allmän förvaltningsdomstol.

2.1.6 Juridiska ärenden

Utredningen konstaterar all en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område naturiigen kommer alt få handlägga en mängd uppgifter med juridisk anknytning. Myndigheten bör sålunda på uppdrag av Kungl. Maj:t eller pä egel initiativ företa utredningar i lagfrågor. Vidare kan det uppdras ål myndigheten att utfärda följdföreskrifter och tillämpningsanvisningar till olika författningar, särskilt inom inskrivningsväsendets område och inom övriga delar av den s.k. frivilliga rättsvården.

I syfte att befria Kungl. Maj:l från arbetsuppgifter av enkelt eller rutin-betonat slag föreslår utredningen vidare alt lill centralmyndigheten delegeras beslutanderätten i vissa tillståndsärenden inom familjelagstiftningen, nämligen

1. beslut enligl 4 kap 1 § och 5 kap 1 § lagen (1904: 26 s.l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (vård av värdehandlingar m.m. för underårig eller orayndigförklarad svensk medborgai-e med hemvist utomlands)

2. beslut enligl 3 § lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption (utrikes adoptions giltighet i Sverige)

3. medgivande enligl 3 kap 2 § förul nämnda 1904 års lag all svensk domstol får pröva talan om äktenskapsskillnad

4. förordnande enligt 1 kap förut nämnda 1904 års lag om tillämplig lag m.m. vid prövning om hinder föreligger att ingå äktenskap inför svensk myndighet.

Endast när det gäller ärendena under punkt 1 krävs lagändring för att ge möjlighet lill delegation av ärendena frän Kungl. Maj:t. / övriga fall som nämnts nu finns delegalionsmöjlighet enligt nu gällande lag.

Utredningen konstaterar i detta avsnitt vidare a» det i samband med

Prop. 1974:149 14

rättshjälpsreformen uppdragits ål DON atl vara centralmyndighet för rättshjälpen och att denna uppgift givetvis bör överflyttas till den nya myndigheten. Här avses bl.a. prövning av besvär över rättshjälpsnämnds beslut enligt rättshjälpslagen (1972:429). Dessa ärenden avgörs f.n. av en besvärsnämnd som finns inom DON. I besvärsnämnden ingår företrädare för domarkåren och advokatkåren samt ledamöter med erfarenhet av riksdagsarbete. Nämnden föreslås överflyttad till centralmyndigheten. Vidare ankommer på centralmyndigheten att leda och övervaka rättshjälpsnämnds tillämpning av rättshjälpsregler, att fastställa taxa enligt 22 § rättshjälpslagen och 22 kap 10 § rättegångsbalken samt atl föra det allmännas talan mot allmän domstols beslut om ersättning av allmänna medel till biträden enligt rättshjälpslagen och till offentliga försvarare.

Slutligen bör centralmyndigheten enligt utredningens förslag handlägga säkerhets- och sekretessfrågor samt disciplin- och åtalsärenden m.ra. beträffande all personal inom förvaltningsområdet. Som en omfattande uppgift med juridisk anknytning bör räknas arbetet med besvarande av remisser av olika slag.

2.2 Centralmyndighetens organisation och personalbehov

2.2.1 Verksledning

Utredningen föreslår att centralmyndigheten skall ledas av en styrelse med inslag av lekmän. Centralmyndighetens chef, som bör ha generaldirektörs StäUning, bör vara ordförande i styrelsen. I styrelsen föreslås vidare ingå tvä representanter för domarkåren, varav en från de allmänna domstolarna och en från de allmänna förvaltningsdomstolarna, samt två personer med erfarenhet av riksdagsarbete. Med hänsyn till de funktioner myndigheten har på rättsbjälpsområdet bör vidare en advokat ingå i styrelsen. De anställda inom förvaltningsområdet bör företrädas av två representanter, en från SACO och en från TCO, vilka bör vara likställda med övriga styrelseledamöter. Styrelsen föreslås alltså bestå av totalt åtta personer. I fråga om personalrepresenlation i styrelsen reserverar sig utredningen för vad som kan bli resultatet av det pågående arbetet med en författningsreglering av frågan om personalföreträdare i myndigheternas högsta beslutande organ.

Som tidigare nämnts föreslår utredningen att det inom myndigheten skall finnas en tjänsteförslagsnämnd, en notarienämnd och en besvärsnämnd, vilka beträffande vissa typer av ärenden fattar beslut i styrelsens ställe.

2.2.2 Huvudorganisation

Enligl ulredningen bör centralmyndigheten indelas i — förutom etl revisionskontor — fyra enheter, varav en för ekonomiadministration, en

för personaladministration, en för organisationsfrågor och en för juridiska frågor. Varje enhet föreslås av utredningen i stort få de uppgifter som tidigare nämnts under motsvarande avsnitt.

De båda enheterna för organisationsfrågor och juridiska frågor föreslås sammanförda till en huvudenhet för planering och utveckling. Det främsta skälet härtill är enligt utredningen att centralmyndighetens uppgift att övervaka effektivitet och rationalitet vid domstolarna förutsätter nära samverkan mellan de båda nämnda enheterna. Chefen för huvudenheten föreslås bli generaldirektörens ställföreträdare.

2.2.3 Personalbehov

Centralmyndighetens personalbehov beräknas av utredningen lill 115 tjänster, varav en generaldirektör, sex som chef för enhet m.m., 46 handläggare och 62 biträden. Tjänsterna föreslås fördelade på det sättet mellan enheterna atl ekonomienheten får 29, personalenheten 42, organisationsenheten 20, den juridiska enheten 15 och revisionskontoret 5 tjänster.

2.2.4 Centralmyndighetens namn

Enligl direktiven till utredningen bör myndighelen enligl gängse mönster benämnas domstolsstyrelsen och inle, som DVU föreslagil, domstolsverket. Utredningen konstaterar att detta uttalande torde syfta på att benämningen verk bör reserveras för myndigheter med egen regional eller lokal verksamhet men atl undanlag finns från mönstret. Enligt vad ulredningen sagl sig ha erfarit anses det att benämningen domstolsstyrelse kan ge ett intryck av all rayndighelen skulle kunna fatta beslut som innebär ingrepp i domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Om denna uppfattning skulle vara utbredd, kan del enligl ulredningen finnas skäl att föredra benämningen domstolsverk.

2,3 Förslagets inverkan på de regionala och lokala myndigheternas administrativa resurser

Utredningen räknar med att antalet tjänster i hovrätterna kan minskas med ungefär 35 till följd av atl hovrätterna avlastas större delen av tingsrättsadministrationen. Genom all åtskilliga uppgifter av främst administrativ karaktär delegeras från justitiedepartementet lill centralrayndigheten kan enligl uiredningens beräkningar orakring tre årsarbetskrafter inbesparas i departementet. Utredningen har inte funnit underlag för några ytterligare personalinskränkningar med anledning av förslaget.

I fråga om den administrativa personalen vid tingsrätter och hyresnärandskanslier konstaterar ulredningen atl flera administrativa

Prop. 1974:149 16

uppgifter visserligen enligt förslaget läggs på dessa myndigheter men att i stället andra därmed sammanhängande uppgifter tas bon. Utredningen anser därför inle atl tingsrätter och hyresnämndskanslier behöver tilldelas någon ytterligare personal med anledning av de föreslagna ändringarna i domstolsadministrationen.

2.4 Kostnadsberäkningar

Genom de personalinskränkningar som utredningen föreslagil och på grund av atl kostnaderna för 73- tjänstemän vid DON försvinner beräknar utredningen att lönekostnaderna i den nya domslolsadminislrationen ökar med elt belopp motsvarande kostnaderna för cirka tre tjänster. Utredningen beräknar denna merkostnad till 200000 kr. Härtill kommer kostnader för konsultarvoden. Vidare kan en inte obetydlig ökning av resekostnaderna väntas. Även lokalkostnaderna torde bli något högre. 1 övrigt kan enligt utredningen inga större ändringar förutses.

2.5 Genomförande

Centralmyndigheten skall enligt riksdagens beslut börja sin verksamhet den I juli 1975. Ulredningen anser atl det är angeläget atl beslut snarast möjligt föreligger både om tjänster och anställningsvillkor i den nya organisationen för all övergångssvårigheterna så långt möjligt skall begränsas. Av samma skäl bör alla tjänster finnas inrättade redan från starttidpunkten och tillsättas i en så snabb takt som möjligt.

Utredningen räknar med att centralmyndigheten bör kunna ta över de ekonomiadminislraliva uppgifierna den I juli 1975. De personaladministrativa uppgifterna bör däremol tas över successivt från de olika hovrätterna. Övriga delar av verksamheten bör kunna sättas i gång allt eftersom tjänsterna vid myndigheten blir besatta. Viss dubblering av personal torde bli erforderlig i övergångsskedet.

3 Remissyttrandena

3,1 Uppgiftsfördelningen inom den föreslagna domstols- och rätthjälps-administrationen

3.1.1 Principiella överväganden om centralmyndighetens ställning

Remissinstanserna har i allmänhel inle något atl erinra mot alt centralmyndigheten övertar de uppgifler som DON har idag. De har heller inte kritiserat DON:s sätt att sköta sina nuvarande uppgifter när det gäller respekten för domstolarnas integritet i den döraande verksamheten.

Meningarna är däremot delade i frågan om den blivande centralmyndigheten generellt skall tilläggas ledande funktioner för verksaraheten inom domstolsväsendet eller om myndigheten endast skall ges karaklär av

-Avser läget i maj 1974.

Prop. 1974:149 17

i huvudsak ett serviceorgan för domstolarna.

Ett stort antal remissinstanser, bl.a. JO. hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt samt ytteriigare sju tingsrätter, kammarrätterna, DON och statskontoret accepterar i stort DSU:s principiella resonemang om centralmyndighetens ställning och ansvarsområde. Flera av de myndigheter som nämnts nu instämmer i DSU:s uttalanden om värdet av och svårigheterna med en gränsdragning mellan administraliv och dömande verksamhet.

Flera remissinstanser, bland dem högsta domstolens ledamöter, fem hovrätter och Malmö tingsrätt är negativa till den av DSU föreslagna uppgiftsfördelningen och menar atl den inle tillräckligl beaktar domstolarnas självständighet. Man kritiserar utredningen för att den — trots justitieutskottets uttalande i betänkandet JuU 1972:8 — inle gjort något försök att närmare avgränsa den administrativa verksamheten frän den dömande.

Några remissinstanser försöker tolka innebörden av principen om domstolarnas självständighet. Stockholms tingsrätt och Falu tingsrätt synes utgå från att denna inte sträcker sig längre än vad som framgår av 11 kap 2 § i den nya regeringsformen, dvs. att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Kammarrätten i Göteborg går något längre och menar att principen om domstolarnas självständighet också kräver att centralmyndigheten inte skall ha möjlighet att bestäraraa vilken eller vilka domare som skall handlägga ett visst mål eller ärende. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att även planeringen av hur grupper av mål och ärenden skall handläggas är en del av domstolarnas självständighet, även om denna planering med fog kan kallas administration. Enligt Västerås tingsrätt utesluter självständighetsprincipen atl centralmyndigheten utfärdar direktiv för eller övervakar domstolarnas handläggning i vid bemärkelse av mål och ärenden. Härmed menar tingsrätten även utsättning av mål samt bedömning av tidsåtgång och awerkningstakt. Regeringsrättens ledamöter menar att man vid bestämmandet av centralmyndighetens ställning och arbetsuppgifter bör utgå från att — även om uttryckliga regler därom i stort setl saknas i 1974 års regeringsform — domstolarna skall åtnjuta fullständig självständighet och integritet i sin dömande verksamhet.

Flera av de remissinstanser, som är negativa lill att centralmyndigheten tilläggs generellt ledande funktioner inom domstolsväsendets område, uttrycker farhågor för att centralmyndigheten alltför mycket skall hävda effektivitetssynpunkter på bekostnad av laglighets- och rättssäkerhets-aspekter. Dylika synpunkter anläggs av bl.a. högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens ledamöter. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge.

De remissinstanser, som enligt vad ovan sagts är negativa till DSU:s

Prop, 1974:149 18

principiella överväganden om centralmyndighetens ställning, vill gå olika långt när det gäller att med hänsyn till domstolarnas självständighet tilldela centralmyndigheten uppgifter. En grupp, bestående av bl.a. regeringsrättens ledamöter, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Malmö tingsrätt, vill att myndigheten i stort sett endast skall fä ta över de uppgifter som DON f.n. har och alltså endast ha ställning som ett serviceorgan för domstolarna. Andra menar däremot att ingenting hindrar atl centralmyndigheten får styrande funktioner på områden där man inte behöver riskera atl komma i konfiiki raed självständighetsprincipen. Sålunda anser t.ex. Västerås tingsrätt att naturliga uppgifter för centralmyndigheten bör vara planering för domstolsväsendets räkning, den huvudsakliga ekonomiadministrationen och handhavandet av allmänna organisationsfrågor. Liknande synpunkter anläggs av Svea hovrätt.

De remissinstanser, som är positiva till DSU:s resonemang i självständighetsfrågan, accepterar i allmänhet att raan med utgångspunkt i domstolarnas självständighet och centralmyndighetens ansvar för ett riktigt utnyttjande av resurserna inom förvaltningsområdet gör en lämplig uppgiftsfördelning mellan de olika instanserna.

Kammarrätten i Siockholm instämmer i DSU:s uttalande att det är svårt eller omöjligt alt instrukiionsvis eller annorledes ange var gränserna gär för centralmyndighetens befogenheter i varje enskilt hänseende för att principen om domstolarnas självständighet ej blir ifrågasatt. Liknande uttalanden görs av hovrätten för Övre Norrland, Umebygdens tingsrätt och Luleå tingsrätt.

Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt säger sig inte känna någon oro för all centralmyndigheten skall komma att inkräkta pä domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Stockholms tingsrätt påpekar att en del administrativa beslut självfallet indirekt påverkar den dömande verksamhelen, något som i sin mån talar för att den enskilda dorastolen tillerkänns frihet också på det administrativa planet. Enligt tingsrätten är det eraellertid också angeläget att de samlade resurserna tas till vara på bäsla sätt. För delta krävs centrala insatser. Liknande synpunkter anläggs av Uddevalla tingsrätt.

JO, som i sitt yttrande över DVU:s belänkande efterlyst en mer konkret gränsdragning raellan uppgifter som skall ankomma på centralmyndigheten och uppgifler som skall ankomma på domstolarna, förklarar sig med tillfredsställelse se den av DSU gjorda åskådliga uppgiftsfördelningen mellan de olika myndigheterna. JO betonar all del är av utomordentligt stor vikt att centralmyndigheten går varligt fram och noggrant ser lill atl den inle kränker domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Det är givetvis också av stor belydelse atl domstolarna själva är pä sin vakt och hävdar sin självständighet. Vidare fär del naturligtvis ankomma på JK och JO att följa centralmyndighetens verksamhei och vaka över att den bedrivs i enlighet med uppdragna rikllinjer.

Prop. 1974:149 19

De flesta av de till DSU:s principresonemang positiva remissinstanserna instämmer i eller har inle något att erinra mot förslaget att i centralmyndighetens instruktion ta in en erinran om domstolarnas självständighet vid fullgörandet av sina dömande uppgifter. Flera reraissinstanser anser dock alt cenlralrayndighetens uppgifter i instruktionen bör ges en mindre generell avfattning än enligt förslaget.

Kammarrätten i Göteborg förordar att i myndighetens instruktion läggs fast alt myndigheten inte fär föreskriva att viss rotel eller viss arbetsuppgift skall tilldelas viss enskild domare eller eljest bestämma hur arbetsuppgifter skall fördelas mellan enskilda domare.

Sveriges advokatsamfund samt de allmänna advokatbyråerna i Göteborg, Luleå och Örebro menar atl i cenlralrayndighetens instruktion bör tas in en erinran om de vid de allmänna advokatbyråerna tjänstgörande advokaternas självständighet vid utförandet — under advokatsamfundets tillsyn — av de uppdrag som anförtrotts dem.

DON förklarar sig ense med nyssnämnda remissinstanser om giltigheten av principen om advokatbyråernas självständighet i fråga om den egentliga advokatverksamhelen. DON anser dock inte påkallat att tynga instruktionen med en erinran av angiven innebörd.

DSU:s förslag om ordningen för fastställande av arbetsordning för tingsrätt tillstyrks av Stockholms tingsrätt, Göieborgs tingsrätt, ytterligare tre tingsrätter samt DON. Ell stort antal reraissinstanser, näraligen högsta domstolens ledamöter, JO, alla hovrätter, elva tingsrätter och Sveriges domareförbund anser däremol att den nuvarande ordningen, enligl vilken hovrätt alltid fastställer arbetsordning för tingsrätt (utom de tre största), bör behållas. De skäl som anförs mot atl centralmyndigheten får avgörande inflytande över arbetsordningarnas innehåll är i allraänhet att ett sådant infiylande kan inkräkta på domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten, atl effektivitetskrav kan prioriteras för mycket på bekostnad av laglighets- och rättssäkerhetssynpunkter och att hovrätterna har bättre förulsättningar än centralmyndigheten att låta de lokala förhållandena vid varje tingsrätt komma till uttryck i arbetsordningen.

De flesta remissinstanserna har inte någon erinran mot DSU:s förslag att hovrätt skall indela domarpersonalen vid tingsrätt (utom de tre största) till tjänstgöring på rotlar. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och DON anser att del bör kunna överlåtas åt varje tingsrätt att själv besluta härvidlag.

3.1.2 Hovrätternas roll i den nya domstolsadminislrationen

De flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan har inget atl erinra mot att hovrätt behåller vissa administrativa funktioner rörande tingsrätterna, även om hovrätt och tingsrätt blir i princip likställda i administrativt

Prop. 1974:149 20

hänseende. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt menar atl hovrätternas medverkan i lingsrällsadministralionen i många delar bör vara en övergängsföreteelse och att varje domstol på sikt bör sköta sin egen administration. Flera större tingsrätter anser att den större frihet i administrativt hänseende, sora enligt DSU bör åtnjutas av de tre största tingsrätterna, skall delas av alla avdelningsindelade tingsrätter. Vad DSU föreslagit om att hovrätt bör yttra sig över tingsrätts förslag lill anslagsframställning, fördela viss förstärkningspersonal till tingsrätterna samt meddela vissa förordnanden för tingsnotarie har i allmänhet accepterats av remissinstanserna.

DSU:s förslag atl tingsordningarna tas bort tillstyrks eller lämnas ulan erinran av det stora flertalet remissinstanser. RA framhäller att det är nödvändigt för åklagare och andra att i förväg kanna till var och när tingsrätt skall sammanträda, men att det är ointressant om sammanträdena tillkännages genom tingsordning eller på annat sätt. Hovrätten för Övre Norrland och Västerås tingsrätt finner det beklagligt om den gamla termen 'ting" som DSU föreslår utmönstras ur rättegångsbalken. Högsta domstolens ledamöter påpekar att de föreslagna ändringarna förutsätter all man lar ställning till om bestämmelsen i 1 kap 5 § rättegångsbalken om tingsställe skall bibehållas oförändrad.

Det stora flertalet remissinslanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om att centralmyndigheten skall bestämma antalet nämndemän i tingsrätt.

När det gäller frågan om hovrätternas tillsyn över tingsrätterna uttalar sig ett stort antal remissinstanser, bl.a. regeringsrättens ledamöter, kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt, yttertigare nio tingsrätter samt DON för att bestämmelsen i 2 kap 1 S RB tas bort. Man hävdar därvid i allmänhet att någon sådan tillsyn som DSU förordar inte behövs och hänvisar i övrigt till de skäl som DSU:s ordförande utvecklat i sin reservation till betänkandet. Man ställer sig också frågande till den olika behandlingen i detta hänseende av ä ena sidan tingsrätter och å andra sidan arrende- och hyresnämnder.

Svea hovrätt anser det ligga närmast lill hands atl upphäva bestämmelsen i 2 kap 1 S RB och att i stället pä lämplig plats införa bestämmelser av innebörd att varje hovrättspresident har att genom besök eller på annat sätt hålla sig underrättad om förhållandena vid tingsrätterna under resp. hovrätt.

Högsta domstolens ledamöter. JO, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrutten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, Ystads tingsrätt, Uddevalla tingsrätt, statskontoret och Sveriges domareförbund förordar däremot att bestämmelsen om tillsyn i 2 kap 1 S RB fär slå kvar oförändrad.

Ystads tingsrätt, med vilken hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer, menar att tillsynen bör innebära att hovrätten övervakar hur

Prop, 1974:149 21

rättskipningen mera allmänt sett fungerar vid tingsrätterna. Särskilda skäl för att denna tillsyn bör vara kvar är hovrättens skyldighet att tillhandahålla tingsrätterna förstärkningspersonal samt hovrättens ansvar för domarutbildningen. Om tillsynen tas bort, bortfaller emellertid också den legala grunden för det värdefulla stöd, som tingsrätterna f.n. har i hovrätterna och som av allt att döma behövs även i framtiden bl.a. för att slå vakt om tingsrätternas självständighet i den dömande verksamheten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge tillägger härutöver att bestämmelsen inle saknar innehåll, även om den numera inle tolkas så att den tar sig uttryck i att hovrätten genom inspektioner kontrollerar hur tingsrätterna sköter sina åligganden. Hovrätten är ej sällan den klagomur, till, vilken allmänheten vänder sig när man anser sig bryskt eller illa behandlad i tingsrätt. Tillsynen innebär därvid en skyldighet för hovrätten att, snabbt och med små medel, ställa till rätta innan dylika konflikter vuxit sig för stora.

JO anför att Hovrätt genom sin överprövande verksamhet utövar en form av tillsyn över tingsrätterna inom sin domkrets. Vad som framkommer i samband med denna tillsyn eller på annat sätt kan vara av den beskaffenhet att hovrätten bör ha möjlighet alt för vidtagande av lämpliga åtgärder undersöka sådana förhållanden vid en tingsrätt vilka har eller kan få direkt betydelse för den dömande verksamhelen där. Det kan alltså uppkomma behov för hovrällen att själv skaffa sig insyn i tingsrätternas verksamhet. JO anser det därför naturligt att det finns en bestämmelse om hovrätts befogenhet all utöva tillsyn och atl 2 kap I § RB sålunda inte ändras. JO tillägger dock alt tillsynen med hänsyn lill självständighetsprincipen måste vara inskränkt till den formella handläggningen av mål och ärenden och alt behovel av en sådan tillsyn är myckel begränsat.

Högsta domstolens ledamöter framhåller att någon konflikt inte lär behöva uppkomma mellan den tillsyn som hovrätterna har atl utöva enligl 2 kap. I § RB och den uppsikt som i adminislrativt avseende skall tillkomma den nya centralmyndigheten.

Uddevalla tingsrätt menar att ell upphävande av tillsynsbestämmelsen i 2 kap 1 § RB i samband med tillkomsten av centralmyndigheten kan tolkas som att den nya myndigheten avses skola ta över hovrätternas uppgift enligl stadgandet.

Samlliga remissinslanser, som i och för sig är positiva lill atl hovrätternas tillsyn skall finnas kvar, motsätter sig alt stadgandet i 2 kap I § RB ändras på det sätt som DSU föreslagil. Som skäl härför anförs bl.a. all den av DSU föreslagna lydelsen kan leda till en mycket längre gående och mer organiserad tillsyn, som ej är påkallad (hovrätten för Övre Norrland). Ystads tingsrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge menar alt tillsynen skulle bli försvårad eller meningslös, om hovrätterna inte fick befogenhet att gå in på problem som anses höra till tingsrätternas administration.

Prop, 1974:149 22

3.1.3 Ekonomiadministration

Den av DSU föreslagna uppgiftsfördelningen rörande de ekonomiadministrativa göromålen lämnas i stort setl utan erinran av remissinstanserna. Stockholms tingsrätt, Falu tingsrätt och DON raenar atl det är ändamålsenligt att centralmyndigheten anförtror åt de större enheterna inom verksamhetsorarådet att själva disponera över läraplig del av i första hand de allmänna verksamhetsanslagen. Kammarrätten i Stockholm förklarar sig inte helt tilltalad av att domstolarna får ett i förstone minskat rörelseulryrame när det gäller rådigheten över anvisade anslag och i förekoramande fall blir beroende av vad som kan utverkas genom kontakter med centralmyndigheten. Kamraarrätten vill dock inte beteckna förslaget som ett obehörigt ingrepp i domstolsverksamheten.

3.1.4 Organisationsfrågor

DSU:s förslag i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

3.1.5 Personaladministration

Många remissinstanser har förklarat sig dela DSU:s uppfattning atl utbildningsbehovet inom förvaltningsområdet är stort och att ambitionsnivån när det gäller kursverksamhetens omfattning bör höjas ytterligare.

DSU:s förslag om uppgiftsfördelningen när det gäller inrättande och ledigförklarande av tjänst samt entledigande från tjänst har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.

När det gäller tjänstetillsättningsförfarandet har intresset i första hand knutits till de ordinarie domartjänsterna. En grupp remissinstanser, bl.a. två ledamöter av högsta domstolen, regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och fyra tingsrätter, har i första hand förordat att man avvaktar resultatet av 1972 års domarutrednings arbete innan man gör några ändringar i tillsättningsförfärandet för ordinarie domartjänster.

Etl stort antal reraissinstanser har förklarat sig tillstyrka eller acceptera att en Ijänsteförslagsnärand inrätlas med de uppgifter och i stort den sammansättning som DSU föreslagit. Till denna grupp hör högsta domstolens flesta ledamöter, Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Siockholm, kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, ytterligare sex tingsrätter, DON och JUS. Regeringsrättens ledamöter förklarar sig i andra hand acceptera förslaget i denna del.

En annan grupp reraissinstanser vill ha kvar presidenlkollegiet som

Prop, 1974:149 23

förslagsorgan i samma utsträckning som f.n. Denna grupp utgörs av bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, två tingsrätter, hyresnämndskansliet i Stockholm och Sveriges domareförbund samt — för den händelse det anses atl man inte bör avvakta resultatet av domaruiredningens arbete — Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt ytterUgare tre tingsrätter. Som skäl för denna ordning framförs i huvudsak att presidentkollegiet genom sin slörre personkännedom får bättre förutsättningar atl avge förord än en tjänsteförslagsnämnd med den föreslagna sammansättningen.

Luleå tingsrätt och — om domaruiredningens arbete ej anses böra avvaktas — hovrätten för Västra 5i'er/ge anser att presidentkollegiet bör fä avge förord beträffande alla ordinarie doraartjänster som tillsätts efter ansökningsförfarande.

Av de remissinstanser som är positiva till en tjänsteförslagsnämnd har lämnats en rad synpunkter och förslag rörande nämndens samraansältning. Det förordas t.ex. att såväl ett justitieråd som ett regeringsråd skall ingå i nämnden, att generaldirektören inte bör vara nämndens ordförande, alt justitieråden, regeringsråden och presidenterna själva skall få Ulse eller föreslå företrädare för sig i nämnden och att tingsrätterna bör vara direkt representerade där. Det har också anförts att Sveriges domareförbund inte kan anses representera de allmänna förvaltningsdomstolarna och att domarnas fackliga organisation inte bör vara företrädd i nämnden.

Högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens flesta ledamöter, alla hovrätter, fem tingsrätter, DON och Sveriges domareförbund anser alt nämnden bör få en friare ställning i förhållande lill centralmyndigheten än vad DSU föreslagit. Argumentet härför är i allmänhet atl avgivande av förslag på ordinarie domartjänster tillhör de administrativa uppgifter som inte bör ligga inom centralmyndighetens kompetensområde. Regeringsrådet Sjöberg anser att den avgörande synpunkten vid valet av tillsättningsordning bör vara att varje tillsättningsärende tillförs etl allsidigt och pä sakkunskap och erfarenhet grundat material för bedömande av vederbörandes lämplighet och att det därvid är av underordnad betydelse om förslag avges av ett särskilt organ som formellt är inordnat i centralmyndigheten eller om det sker genom ett från myndigheten fristående organ.

DSU:s förslag om fortsall decentraliserat antagningsförfarande för fiskaler och fiskalsaspiranter har hälsats med tillfredsställelse av flera remissinstanser. Stockholms tingsrätt och DON anser dock att centralmyndigheten bör utfärda det formella förordnandet för fiskaler och fiskalsaspiranter.

Vad DSU föreslagit om förordnande av assessor tillstyrks eller lämnas ulan erinran av hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, ytterligare nio tingsrätter saml DON. Nägra remissinstanser, bl.a. JO, Göta hovrätt, kammarrätterna och två tingsrätter menar att Kungl. Maj:t

Prop. 1974:149 24

även i fortsättningen bör förordna assessor. Som skäl för detta anförs friimst att assessorsförordnandet innebär det slutliga godkännandet för domarbanan, varför centralmyndigheten av principiella skäl bör uteslutas från beslutanderätt. En tredje grupp remissinstanser, bestående av högsia domstolens ledamöter, regeringsrättens ledamöter. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, fyra tingsrätter samt Sveriges domareförbund, anser att det bör ankomma pä hovrätt och kammarrätt att själv meddela förordnande för sina assessorer. Härvid åberopas i allmänhet att det är en onödig omgång att låta centralmyndigheten Utfärda förordnandet, när den reella prövningen av veder-bör;mdes lämplighet ankommer på domstolen.

Remissinstanserna har delade meningar också i frägan vilken myndighet som skall utfärda förordnande för revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare. En grupp biträder uiredningens förslag, en annan, bestående av bl.a. högsta domstolens ledamöter och regeringsrättens ledamöter, vill att domstolen själv skall få meddela förordnande. Etl par remissinstanser vill bibehålla nuvarande ordning, enligt vilken ifrågavarande tjänster tillsätts av Kungl. Maj:t,

När det gäller förfarandet vid tillsättning av notarietjänster och notarienämndens funktioner anser JO, Sollefteå tingsrätt och notarienämnden att den nuvarande ordningen bör behållas. Övriga remissinslanser har biträtt DSU:s förslag eller lämnat del utan erinran.

DSU:s förslag rörande tillsättning av biträdestjänster m.m. har biträtts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanser. Nägra anser att särskilt de större tingsrätterna bör få större befogenheter än enligt förslaget, andra atl centralmyndigheten bör få beslutanderätt även beträffande tjänster på något lägre nivå. Det framhålls också från några håll alt allmän advokatbyrå bör få samma befogenhet att tillsätta tjänster som tingsrätt.

Ingen remissinstans har något att erinra mot att centralmyndigheten får svara för personalregistrering och malrikelföring för all personal inom förvaltningsområdet. När det gäller löneadministrationen har från några håll uttryckts tvivel om den månatliga lönerapporteringen bör decentraliseras så mycket som DSU har foreslagit.

3.1.6 Juridiska ärenden

DSU:s förslag att centralmyndigheten skall besluta i disciplin- och åtalsärenden m.m. rörande alla tjänstemän inom förvaltningsområdet har mötts av negativ krilik, bl.a. från högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens ledamöter, JO, samtliga hovrätter. Stockholms lingsrätt och DON. Några menar därvid att det med hänsyn till principen om domstolarnas självständighet är olämpligt alt en administraliv myndighet beslutar i sådana ärenden när det gäller personal med dömande uppgifter. Man

Prop, 1974:149 25

föreslår därför atl beslutanderätten tilläggs varje enskild domstol. Andra anger som skäl för en sådan decentralisering endast atl domstolarna torde vara väl kvalificerade att handlägga ärenden av den typ som är i fråga.

Mot DSU:s förslag i övrigl i avsnittet om juridiska ärenden har remissinstanserna i allmänhet inte haft nägon erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge motsätter sig dock alt centralmyndigheten tillåts att självrådigt la på sig uppgiften alt fastställa rutiner och anvisningar för den s.k. frivilliga rättsvården. Hovrätten anser inte heller att beslutanderätten i de av DSU behandlade tillståndsärendena bör delegeras från Kungl. Maj:t till centralmyndigheten.

3,2 Centralmyndighetens organisation och peronalbehov

3.2.1 Verksledning

Förslaget att centralmyndigheten skall ledas av en lekmannastyrelse har lämnats utan erinran av reraissinstansema. Flertalet har också accepterat den av DSU förordade samraansättningen. Regeringsrättens flesta ledamöter och Svea hovrätt vill dock ha en starkare representation från domstolarna. Hovrätten över Skåne och Blekinge, de allmänna advokatbyråerna i Örebro oeh Luleå samt Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser atl ytterligare en advokat bör ingå i styrelsen. RRV framhåller vikten av att personer med administrativ och ekonomisk erfarenhet finns i styrelsen. När det gäller personalföreträdarnas ställning menar regeringsrättens flesta ledamöter, hovrätten över Skåne och Blekinge och statskontoret atl kungörelsen (1974:224) om personalförelrädare i statlig myndighets styrelse bör vara tillämplig.

3.2.2 Huvudorganisation

Den av DSU föreslagna huvudorganisationen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Statskontoret anser dock att en från huvudorganisationen fristående utvecklings- och planeringsgrupp bör ersätta den av DSU föreslagna huvudenhetschefstjänsten. SPN pekar på ett behov av atl samordna planerings- och utvecklingsarbetet inom hela det administrativa området.

3.2.3 Personalbehov

DSU:s beräkningar av centralmyndighetens personalbehov har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanser. Statskontoret förklarar sig på det föreliggande materialet inte kunna uttala sig om personalbehovet. Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland anlägger liknande synpunkler. Ett par remissinslanser anser all bl.a. utbildningssidan behöver förstärkas personellt.

Prop, 1974:149 26

3.2.4 Centralmyndighetens namn

De fiesta remissinstanser som yttrat sig i frågan anser att centralmyndigheten bör benämnas 'domstolsverket'. Några föredrar benäraningen 'centrala domstolsförvaltningen'. En remissinstans vill ha kvar namnet 'domstolsväsendets organisationsnämnd'. De remissorgan som tagit upp namnfrågan motsätter sig nära nog genomgående benämningen 'domstolsstyrelsen'. Man menar att detta namn kan ge intrycket alt centralmyndigheten 'styr' även domstolarnas dömande verksamhet.

3.3 Förslagets inverkan på de regionala och lokala myndigheternas administrativa resurser

När del gäller personalbehovet i hovrätt lämnas DSU;s beräkningar ulan erinran av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland anser att hovrätterna behöver mer personal för administration än vad DSU föreslagit. Göta /lovräft anser sig inle kunna la ställning på det föreliggande materialet.

I fråga om personalbehovet för tingsrätter och hyresnämnder anser hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs tingsrätt, ytteriigare fem tingsrätter, hyresnämndskansliet i Siockholm, DON, Sveriges domareförbund och ST att mer personal kommer att behövas om den av DSU föreslagna uppgiftsfördelningen genomförs. Övriga remissinslanser har lämnat DSU:s ställningstaganden härvidlag utan erinran.

3.4 Genomförande

DON anser del nödvändigt för att verksamhelen vid centralmyndigheten skall fungera från början att myndighetens organisation läggs fast och tjänsterna inrättas och kungörs lediga minst ett halvår innan myndigheten börjar sin verksamhet. Ju snabbare läget klarnar i dessa hänseenden dess slörre är möjlighelerna att få personal, som nu arbetar i DON, att gå över till centralmyndigheten. Alt så sker är av centralt intresse från kontinuitetssynpunkt. F.n. avser endast få av DON:s tjänstemän att söka anställning vid centralmyndigheten. DON hyser också farhågor för all myndighetens stora nyrekryteringsbehov inte kan tillgodoses i Jönköping, bl.a. till följd av att andra myndigheter utlokaliseras dit samtidigt som centralmyndigheten skall börja sin verksamhet. Arbetet inom myndighelen blir vidare av så speciell karaktär atl personal från andra verksamhetsområden måste fä särskild utbildning. DON biträder

Prop. 1974;149 27

utredningens förslag att vissa uppgifter successivt flyttas över till myndigheten. Betydande dubbleringar av personal torde därvid bli nödvändiga för alt viktiga löpande uppgifter inte skall eftersättas i övergångsskedet. Vidare fordras att samtliga tjänster inrättas redan från den dag myndigheten skall börja fungera.

SPN instämmer i DON:s uttalande att det kan bli svårt att rekrytera arbetskrafi — främst biträdespersonal — i Jönköpingsregionen sommaren 1975. Vidare kommer det att råda bos'adsbrist i regionen vid nämnda tidpunkt. Det kan också visa sig svårt att skaffa lämpligt arbete åt med-flyttande anhöriga. Nämnda svårigheter beror framför allt på att lanlbruksstyrelsen och skogsstyrelsen med totalt ca 280 anställda utlokaliseras till Jönköping sommaren 1975. SPN föreslår därför att statsmakterna noga prövar möjligheterna att senarelägga inrättandet av centralmyndigheten.

4 Departementschefen

4.1 Inledning

Riksdagen har tidigare beslutat att en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet skall inrättas i Jönköping (prop. 1972:1 bil. 4 s.60 , JuU 1972:8, rskr 1972: 159, JuU 1973:24, rskr 1973:221). Tidpunkten för inrättandet har av 1974 års riksdag bestämts till den I juli 1975 (JuU 1974:6, rskr 1974:128).

Domstolsslyrelseutredningen (DSU) har på mitt uppdrag i betänkande (DsJu 1974:5) lämnat förslag till den blivande centralmyndighetens ställning, arbetsuppgifier och organisation. Till grund för förslaget har legat domstols verksutredningens (DVU) betänkande SOU 1971:41. den av domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) bedrivna verksamheten samt vad riksdagen uttalat om myndighetens ställning och arbetsuppgifter. DSU: s belänkande har remissbehandlats i vanlig ordning.

4.2 Uppgiftsfördelningen inom den framtida domstols- och rätthjälps-administrationen

4.2.1 Principiella överväganden om centralmyndighetens slällning

Redan i direktiven till DVU betonade jag, till undvikande av varje missförstånd, atl tillskapandet av en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område självfallet inte får innebära något som helst ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet när det gäller den dömande ■ verksamheten. Jag uttalade emellerlid också att självständigheten i den dömande verksamheten inte utesluter att ett centralt organ får lill uppgifi att ta tillvara alla möjligheter att rationalisera domstolsarbetet och att göra den administrativa verksamheten inom domstolsväsendet så effektiv som möjligt.

Prop. 1974; 149 28

Vid riksdagsbehandlingen av principfrågan om inrättande av en centralmyndighet för domstolsväsendet instämde justitieutskottet (JuU 1972:8 S.4) i mitt uttalande om att inrättandet av en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område självfallet inte får innebära något ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet i den dömande verksamheten. Utskottet förutsatte samtidigt att man i det fortsatta arbetet med fastläggandet av centralmyndighetens ställning, organisation och arbetsuppgifter noga övervägde den problematik som sammanhänger med gränsdragningen mellan dömande och administrativ verksamhet.

DSU har i sitt betänkande anförl att en formell gränsdragning mellan dömande och administrativ verksamhet är raeningslös, därför att den inle kan läggas lill grund för kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t, centralmyndigheten och domstolarna. 1 stället gäller det enligt utredningen att på ett lämpligt sätt fördela de administrativa uppgifierna mellan nämnda instanser. En första utgångspunkt bör därvid vara domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. En lika given utgångspunkt bör vara att centralmyndigheten skall aktivt verka för att effektivisera det administrativa arbetet och därmed även dömandet.

DSU:s resonemang härvidlag har vunnit gehör hos ett stort antal remissinstanser. Andra har däremot ansett att centralmyndighetens verksamhetsområde bör ytterligare begränsas. Flera instanser menar att myndigheten skall ha en ställning sora enbari serviceorgan ål dorastolarna. Några remissinslanser har också föreslagit all myndighelen endasl skall ta över DON: s nuvarande uppgifter.

För egen del anser jag atl en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område, med de begränsningar som föranleds av domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten, kan och bör ges samma ställning och arbetsuppgifter som centrala förvaltningsmyndigheter i allmänhet. Någon annan lösning synes ej heller ha varit avsedd av riksdagen när den log slällning i principfrågan om inrättande av en centralmyndighet för domstolsväsendet.

Domstolarnas självständighet innebär enligt 11 kap. 2 § regeringsformen (RF) atl ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Varken regeringen eller något annat organ kan alltså gripa in och bestämma hur en domstol i sin rättstillämpning skall besluta i visst fall. Bestämmelsen i RF utesluter däremot inte alt domstolar liksom andra myndigheter i administrativt hänseende är skyldiga att åtlyda direktiv från regeringen eller annan myndighel som är behörig all meddela sådana direktiv.

Som regel torde det inte vara förenat med svårigheter att avgöra om en fråga är av rent administrativ karaktär och alltså ligger utanför del område som RF exklusivt förbehåller domstolarna. Ett beslut som i sig är av administrativ karaktär kan emellerlid indirekt ha belydelse för handlägg-

Prop, 1974:149 29

ningen av visst mål eller ärende. Exempel härpå kan vara beslut om fördelningen av domare mellan olika mål eller grupper av mål.

Som jag tidigare betonat måsle domstolarnas självständighet i den dömande och rättstillämpande verksamheten upprätthållas. Det framstår med hänsyn härtill som motiverat att domstolarna även i fortsättningen ges befogenhet att avgöra också vissa frågor av administrativ art som har eller kan uppfattas ha betydelse för den rättstillämpande verksamheten. Härtill kommer att vissa spörsmål av rent administrativ karaktär även av prakiiska skäl lämpar sig bäsl för avgörande på det regionala eller lokala planet.

Om man vill låta vissa frågor som inte omfattas av självständighetsprincipen ligga kvar hos domstolarna kan det inte göras genom en uppdelning i administrativa eller judiciella frågor. Det återstår då enligt min mening ingen annan lösning än den som DSU förordat, nämligen att på ett lämpligt sätt fördela de administrativa uppgifterna mellan regeringen, centralmyndigheten och domstolarna raed utgångspunkt från å ena sidan självständighetsprincipen och vad som därutöver bör förbehållas domstolarna och å andra sidan cenlralrayndighetens givna uppgift att ansvara för att tilldelade resurser inora förvaltningsområdet utnyttjas sä rationellt och effektivt som möjligt. För att kunna fullfölja sistnämnda uppgift mäste myndigheten sä långt det är möjligt få ledande och samordnande funktioner samt ha rätt atl meddela föreskrifier och anvisningar för verksamheten. I de enskilda frågorna mäste det, som utredningen anfört, ytterst ankomma på de tillämpande myndigheterna själva atl se till att gränserna för vad som anses böra vara förbehållet domstolarna inte överskrids.

Vad här sagts talar enligt min mening för all centralmyndighetens kompetensområde i stort avgränsas på det sätt som utredningen föreslagit. Jag delar också utredningens uppfattning all i centralmyndighetens instruktion bör tas in en erinran om att myndighetens verksamhet inte får innebära något ingrepp i domstolarnas självständighet när det gäller den dömande verksamheten. Som en remissinstans föreslagit, kan det också vara lämpligt att begränsa centralmyndighetens kompetensområde på det sättet, att myndigheten inte får föreskriva hur arbetsuppgifter skall fördelas mellan enskilda domare. Det ankommer pä regeringen att i bl.a. instruktion för centralmyndigheten meddela de föreskrifter som behövs.

Frågan vilken instans som skall fastställa arbetsordning för tingsrätt och arrende- och hyresnämnd, har av utredningen och remissinstanserna satts i nära samband med den principiella diskussionen om centralmyndighetens ställning. Utredningen menar därvid, med instämmande av några remissinstanser, att det i princip måste vara en uppgift för centralmyndigheten — med hänsyn till dess ekonomiska ansvar för verksamheten — alt i sista hand fastställa sådan arbetsordning. Flera remissinstanser anser däremot att den föreslagna ordningen skulle kunna ge centralmyndigheten

Prop, 1974:149 30

möjlighet atl obehörigen påverka domstolarnas dömande verksamhei. Man förordar därför att det nuvarande förfarandet, enligt vilket hovrätt fastställer arbetsordning, bibehålls. För egen del finner jag att centralmyndigheten med hänsyn till det ansvar för verksamheten som myndigheten avses få, också måste få den yttersta bestämmanderätten belräffande arbetsordningarnas innehåll, även om uppgiften atl fastställa arbetsordning i regel kan delegeras frän centralmyndigheten till hovrätt. Det ankommer pä regeringen att besluta i dessa frågor.

4.2.2 Hovrätternas roU i den nya domstolsadministrationen

Hovrätter och tingsrätter får enligt utredningens förslag i princip samma ställning gentemot centralmyndigheten i administrativt hänseende. Utredningen anser dock — bl.a. med hänsyn till hovrätternas kännedom om verksaraheten vid lingsrätterna — atl hovrätten bör ha kvar vissa uppgifler när det gäller tingsrättsadministrationen. Enligt utredningsförslaget bör vederbörande hovrätt avge yttrande över tingsrätts förslag till anslagsframställning. Hovrätten bör vidare bistå tingsrätterna inom sitt område med fiskaler eller annan förstärkningspersonal på domarsidan samt meddela vissa förordnanden för tingsnotarie. Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva lill förslaget i denna del.

Inle heller enligl min mening föreligger något principiellt hinder mot att hovrätt får befogenhet att inom gränser, som bestäms av regeringen eller centralmyndigheten, besluta i frågor som rör administrationen eller organisationen av tingsrätterna. De uppgifter, som utredningen har nämnt, synes väl ägnade att anförtros åt hovrätt. Erfarenheten kan emellertid komma all visa atl även andra uppgifler kan behöva delegeras till hovrätt eller att uppgift bör lyftas bort frän hovrätterna.

En särskild fråga utgör hovrätternas tillsynsskyldighet över lingsrätterna enligt 2 kap. 1 § RB. Denna tillsynsplikt omfattar enligt förarbetena bl.a. skyldighet för hovrätt att utöva allmän uppsikt över att underrätternas rättskipning försiggår i laga ordning och all domare och andra befattningshavare fullgör sina åligganden. Såväl DVU som DSU:s majoritet har föreslagit att tillsynsplikten skall finnas kvar, medan DSU:s ordförande menar att någon särskild föreskrift om tillsyn inte behövs. Remissinstanserna har olika meningar i frägan.

Den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. I § RB måste ses mot bakgrund av de allmänna underrätternas organisation och slällning vid tiden för tillkomsten av nya rättegångsbalken. Bestämmelsen i RB torde med hänsyn till sin placering inte avse annat än tillsyn över den dömande verksamheten vid tingsrätterna. Domstolarnas självständighet innebär emellertid även att domstolarna är självständiga i den dömande verksamheten gentemot varandra. Hovrätts möjlighet att utöva tillsyn över lingsrätt måste därför till sitt innehåll vara så till vida begränsad att

Prop. 1974:149 31

hovrätten inte har rätt alt ingripa i avgörandet av enskilda mål. Hovrätt kan ej heller med stöd av bestämmelsen i 2 kap. 1 § RB lämna bindande anvisningar till tingsrätt för dess rättstillämpning.

Enligt min uppfattning skulle ett bibehållande av ifrågavarande bestämmelse i RB, särskilt med hänsyn till den uppmärksamhet frågan fått under remissbehandlingen, kunna uppfattas som ett uttryck för att det föreligger missförhållanden vid tingsrätterna vad gäller den dömande verksamheten och etl behov av att vidta ålgärder mot sädana missförhållanden. Detta skulle vara olyckligt. Det är i stället min uppfattning att landets tingsrätter vad gäller den dömande verksamheten står på en hög kvalitativ nivå. Den tillsyn över den dömande verksamheten som är möjlig med hänsyn till varje tingsrätts självständighet i den dömande verksamheten är därför av begränsad betydelse. Däremot är den tillsyn över den administrativa verksamheten som både hovrätt och centralmyndighet har att utöva pä grund av de olika uppgiferna rörande tingsrätternas adrainislration av stor betydelse. För atl t.ex. kunna bedöraa en tingsrätts behov av personal kan både hovrätt och centralmyndighet behöva informera sig om arbetsläget, handläggningsrutiner, ärendebalanser m.m. Införskaffande av ifrågavarande information kan enligt min uppfattning ske ulan stöd av nuvarande bestämmelse i RB. Av vad jag anfört tidigare framgår att hovrätterna avses skola behålla vissa uppgifter rörande tingsrätternas administration. Detta innebär att hovrätternas roll i sammanhanget är av stor betydelse för centralmyndigheten som har det yttersta ansvaret för administrationen av tingsrätterna. Del är därför av stor betydelse att goda samarbetsformer utbildas mellan hovrätterna och centralmyndigheten. För att fullgöra sina uppgifter i sammanhanget behöver emellertid hovrätterna inle söka stöd i lag. Bestämmelsen i 2 kap. I § RB bör därför upphävas. Det kan däremot vara lämpligt att i instruktioner för hovrätterna och centralmyndigheten meddela beslämmelser som syftar till att samordna hovrätternas och centralmyndighetens tillsynsuppgifter avseende tingsrätterna samt till att ge centralmyndigheten möjlighet att genom hovrätternas medverkan få tillgång till den informalion rörande tingsrätterna som centralmyndigheten behöver.

När det gäller tillsynen över verksamheten vid arrende- och hyresnämnder är silualionen delvis en annan. Den tillsyn som hovrätterna f.n. utövar är reglerad uteslutande i administrativ ordning. Det yttersta tillsynsansvaret för dessa nämnder bör i fortsättningen ligga på centralmyndigheten. Hovrätterna bör emellerlid i huvudsak i lillämpliga delar ha samma uppgifter för ifrågavarande nämnder som för tingsrätterna. Vad jag tidigare har anförl beträffande samverkan i administrativa frågor mellan hovrätterna och centralmyndigheten rörande administrationen av tingsrätterna gäller naturligtvis även administrationen av arrende- och hyresnämnderna.

Prop, 1974:149 32

Utredningen föreslår vidare att bestämmelserna om s. k. tingsordning i 1 kap. 6§ RB las bort. Tingsordningarna saknar enligl ulredningen för de flesta tingsrätters vidkommande praktisk betydelse. Bestämmelsen om dem bör enligt förslaget ersättas med en föreskrift i tingsrättsinstruklionen (1970:108) av innehåll alt tingsrätt, om det behövs, i förväg skall tillkännage när sammanträden för huvudförhandling skall hållas pä viss ort. Utredningens förslag innebär också att begreppen 'allmänt ting' och 'särskilt sammanträde för huvudförhandling' försvinner ur RB och ersätts av begreppet 'sammanträde för huvudförhandling'. Det sakliga innehållet i uiredningens förslag har biträtts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser, medan flera vänt sig mot att begreppet 'allmänt ting' utmönstras ur RB.

Jag delar utredningens uppfattning att det numera inte är motiverat med en obligatorisk bestämmelse om tingsordning. Denna bör därför upphävas och ersättas av ett fakultativt stadgande i tingsrättsinstruklionen. Ändringen innebär att det inte längre finns anledning skilja mellan 'allmänt ting' och 'särskilt sammanträde för huvudförhandling'. Dessa begrepp bör därför som utredningen föreslagil utgå ur lagtexten (1 kap. 6 och 7§§ RB) och ersättas av begreppet 'samraanträde för huvudförhandling'. 1 samband härmed kan det vara lämpligt att redaktionellt föra samman bestämmelserna i 1 kap. 6 och 7 §§ RB till en paragraf avseende både sammanträde för huvudförhandling och annat sammanträde. Bestämmelser om domstolarnas organisation som inte avser betydelsefullare frågor meddelas av regeringen (jfr 11 kap. 4 § nya RF). I sammanhanget bör därför 1 kap. 10 § och 2 kap. 7 § RB upphävas. Däremot är det enligt min mening inte nödvändigt att i detta sammanhang göra ändring i 1 kap. 5 S RB. Förslaget atl begreppei 'allmänt ting' skall utmönstras ur RB syftar inte till någon ändring i valet av plats för tingsrätternas sammanträden. Med 'tingsställe' bör sålunda även fortsättningsvis förstås ort där tingsrätten regelbundet skall hålla sararaan-iräde för huvudförhandling, låt vara atl samraanträdesordningen inte alltid fastställts i förväg pä samma formella sätt som f.n.

Utredningen föreslår slutligen i detla sammanhang att uppgiften att bestämma antalet nämndemän i tingsrätt förs över frän hovrätt till centralmyndigheten. Förslaget har i allmänhet lämnais ulan erinran av remissinstanserna. Jag biträder utredningens ståndpunkt pä de skäl sora anförts. Föreskriften i I kap. 4 § första stycket RB bör i enlighet härmed ändras på sätt utredningen föreslagit. 1 konsekvens härmed bör också antalet nämndemän i fastighetsdomstol bestäramas av centralmyndigheten i stället för av vederbörande hovrätt. 1 denna del behöver dock inle någon ändring i lag göras (jfr 6 § lagen om fastighetsdomstol).

De föreslagna ändringarna i 1 kap. 4 och 6 §§ RB påkallar vidare en jämkning av 22 S lagen (1946:804) om införande av nya RB. Enligl detta lagrum gäller bl.a. atl lalan inle får föras mot hovrätts beslut angående

Prop, 1974:149 33

fråga om antalet nämndemän i domsaga och om tingsordning. Förbudet mot fullföljd bör i stället avse centralmyndighetens beslut angående antalet nämndemän. Beslämmelser härom bör lämpligen införas i 1 kap. 4 S RB. Av 22 S lagen om införande av nya RB följer vidare alt lalan mol tingsrätts beslut i vissa ärenden angående nämndemän skall föras i hovrätten. Frägan om den angivna besvärsordningen skall bibehållas även efter inrättandet av den nya centralmyndigheten bör inte tas upp i detta sammanhang ulan i samband med andra spörsmål rörande sättet för utseende av nämndemän.

Avslutningsvis kan anmärkas all bestämmelserna i nya RF om fördelningen av normgivningskompetensen mellan riksdagen och regeringen torde motivera ändringar även på åtskilliga andra ställen i RB än som föreslagits här. Frågan om en översyn av RB från dessa utgångspunkter kan dock inte tas upp i delta sammanhang.

4.2.3 Ekonomiadministration

När det gäller fördelningen av de ekonomiadrainistrativa uppgifterna ansluter jag mig i huvudsak till utredningens förslag, som biträtts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Centralmyndigheten bör alltså leda budgetarbetet på myndighetsnivå för förvaltningsområdet och därvid avge förslag till anslagsframställning för samlliga myndigheier inom området samt svara för verksamhetsplanering och långtidsprognoser. Centralmyndigheten bör vidare avge förslag lill anslagsframställning för vissa särskilda ändamål som upptas under justitiehuvudtiteln. Anslagen inom förvaltningsområdet bör givetvis ställas till centralmyndighetens förfogande med rätt och skyldighet i viss utsträckning all delegera dispositionsrätten till underlydande myndigheter. Vidare bör centralmyndigheten ta över de ekonomiadministrativa uppgifter som f.n. åvilar DON, bl.a. uppgifter rörande de allmänna advokatbyråerna, arbete som ankommer på redovisningscentral, revisionsverksamhet samt ekonomi-administrativt utvecklingsarbete.

4.2.4 Organisationsfrågor

Utredningen föreslår att centralmyndigheten skall svara för ett antal till sin art olika uppgifter, som samraanförls under beteckningen organisationsfrågoi- och som i stor utsträckning f.n. åvilar DON. Jag kan i allt väsentligl ansluta mig till förslaget i denna del. Centralmyndigheten bör sålunda ansvara för utveckling och drift av flertalet inom förvaltningsområdet förekommande ADB-system. för statistik, blanketter, tekniska hjälpmedel och beredskapsplanering samt för byggnads-, lokal-och utrustningsfrägor. Myndigheten bör vidare svara för frågor om rationalisering av de underlydande myndigheternas verksamhei, både den

Prop. 1974:149 34

administrativa och, sä långl det är förenligt med domstolarnas självständighet, den dömande. Inte minst det sistnämnda bör vara en viktig och omfattande uppgift med tanke pä centralmyndighetens skyldighet att verka för att tilldelade resurser inom förvaltningsområdet kommer till effektivast möjliga användning.

4.2.5 Personaladministration

1 fråga om de personaladrainistraliva uppgifterna delar jag utredningens uppfattning att centralrayndigheten bör svara för personalpolitiska frågor för förvaltningsområdet. Inom ramen för regeringens bemyndigande skall centralmyndigheten vidare ha det yttersta ansvaret för dispositionen av befintlig personal mellan olika myndigheter inom verksamhetsområdet samt överta DON:s uppgift att svara för utbildnings- och informationsverksamheten inom området.

När del gäller tillsällningsförfarandet för de ordinarie domartjänslerna delar jag utredningens uppfattning att alla sådana tjänster även efter centralmyndighetens tillkomst bör tillsättas av regeringen, att gränsen mellan de tjänster sora kungörs lediga och de tjänster som tillsätts ulan kungörelseförfarande inte f.n. bör ändras och all alla tjänster som kungörs lediga bör tillsättas efter förslag. Härom har i slort sett enighet rått vid remissbehandlingen.

Utredningen föreslår alt de nuvarande förslagsorganen (det s.k. presidentkollegiet, hovrättsplenum och kammarrällskollegium) ersätts med ett enda organ, en tjänsteförslagsnämnd, som bör vara knuten till centralmyndigheten och avge förord i dess styrelses ställe. I nämnden föreslås ingå myndighetens chef som ordförande samt sex domare av olika kategorier. Många remissinstanser har förklarat sig biträda förslaget om ell enhetligt förslagsorgan och den föreslagna sammansättningen i stort. Andra har däremot menat att presidentkollegiet, som sägs besitta större personkännedom än den föreslagna nämnden, bör fä avge förord i samma utsträckning som hittills. 1 fråga om nämndens slällning och sammansättning har en rad olika synpunkter lämnats. Åtskilliga remissinstanser vill ge nämnden en friare ställning gentemot centralrayndigheten än enligl förslaget.

För egen del anser jag starka skäl tala för att förslagsförfarandet i fråga ora de ordinarie domartjänsterna görs mer enhetligt än f.n. Sålunda måste det vara ett allmänt iniresse att förslagen grundar sig på bedömningsgrunder som är enhetliga för samtliga domstolar inom förvaltningsområdet. Det är vidare en fördel om förslag avges av ett officiellt organ, över vars beslut besvär kan anföras. Som utredningen anfört är skillnaderna mellan de olika domartjänsterna inte av den naturen att de motiverar skilda förslagsorgan. Jag anser alltså att man nu bör övergå till ell system med elt enda förslagsorgan, vars beslut kan överklagas.

Prop, 1974:149 35

Ett centralt förslagsorgan bör enligt min mening byggas upp med utgångspunkt i kravet på att de förslag som organet avger skall grundas på objektivitet, sakkunskap och erfarenhet. Tillsättningsförfarandet beträffande de ordinarie domartjänsterna är en fråga av allmänt intresse. Förslagsorganet bör omfattas med förtroende även av dem som är direkt berörda av dess arbete. Förslagsorganet bör ha en sådan sammansättning att där samlas kunskaper om domarpersonalen inom olika grenar av domstolsväsendet. Självklart bör i förslagsorganet finnas företrädare för domarkåren.

Jag delar den uppfattning som kommit fram under remissbehandlingen av DSU:s förslag och som går ut pä att den avgörande synpunkten vid valet av lillsättningsordning bör vara all varje tillsättningsärende tillförs etl allsidigt och på sakkunskap och erfarenhet grundat material. Det är därvid av underordnad belydelse om förslag avges av ett särskilt organ som formellt ingår i centralmyndigheten eller av ett från myndigheten frislående organ. De uppgifter som åvilar ett förslagsorgan är enligt min raening av beskaffenhel att de naturligen bör fullgöras av en centralmyndighet. Det finns enligt rain raening inga principiella eller praktiska skäl som hindrar att uppgifterna när det gäller domstolsväsendet läggs pä centralmyndigheten. Centralmyndighetens styrelse är dock inte etl lämpligt förslagsorgan. Inle heller det nuvarande presidenlkollegiet, som bl.a. saknar företrädare för de allmänna förvaltningsdomstolarna och för de berörda domarna, kan anses vara ett lämpligt förslagsorgan. Valet bör därför enligt min mening slå raellan ell ändrat presidentkollegium och ett nylt särskilt sammansatt organ. Under hänvisning till vad jag anfört om de krav sora bör ställas på etl förslagsorgan anser jag helt övervägande skäl tala för att det inora centralrayndigheten tillskapas ett nytt organ, en särskild ijänsteförslagsnärand, sora avger förslag i styrelsens ställe.

DSU har föreslagit atl tjänsleförslagsnäranden skall bestå av centralmyndighetens chef sora ordförande och av ett justitieråd eller regeringsråd, en hovrättspresident, en kammarrätlspresident samt ytterligare tre domare, varav en utsedd på förslag av Jurist- och samhällsvetareförbundet och två på förslag av Sveriges domareförbund.

Den av DSU föreslagna sararaansätlningen fyller enligt min mening i stort de anspråk som jag i det föregående ställt upp. Särskilt som beredningen av de ärenden sora skall tas upp i nämnden skall ske inom centralmyndigheten under ledning av dess chef, anser jag del vara självklart att centralmyndighetens chef bör vara ordförande i tjänsteförslagsnämnden. För all näranden skall få ytterligare bredd bör — utöver en hovrättspresident, en kammarrättspresident och ytterligare tre domare, utsedda på förslag av Jurist- och samhällsvetareförbundet och Sveriges domareförbund — som föreslagils av flera reraissinstanser både ell justitieråd och ell regeringsråd ingå i nämnden.

Prop, 1974:149 36

När del gäller fiskaler och fiskalsaspiranter föreslår utredningen att den nuvarande ordningen för antagning och förordnande skall bestå, dvs. att de skall antas resp. förordnas av hovrätt och kammarrätt. Förslaget har vunnit allraän anslutning under remissbehandlingen. Inte heller jag anser del motiverat atl f. n. genomföra några ändringar i dessa hänseenden.

Kungl. Maj:t tillsätter f.n. tjänst som assessor i hovrätt och kammarrätt, revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare. Regler härom finns i ifrågavarande domstolars instruktioner utom såvitt avser revisionssekreterare, för vilka beslämmelser meddelats även i 4 kap. 2§ RB. Ulredningen föreslär att dessa åligganden förs över lill centralmyndigheten. Enligt utredningen är det en naturlig uppgift för en central förvaltningsmyndighet att tillsätta tjänster på dessa nivåer. När det gäller assessorerna menar nägra remissinstanser under hänvisning till att assessorsförordnandet innebär det slutliga godkännandet för domarbanan, att centralmyndigheten av principiella skäl bör uteslutas från beslutanderätt. Detta resonemang är enligt min mening inte bärande. Den raateriella prövningen av vederbörandes lämplighet för doraarbanan kommer att åvila ifrågavarande domstol som efter sådan prövning har atl framlägga förslag om assessorsförordnande. Jag kan inte finna några skäl som talar emot att den forraella beslutanderätten rörande assessorsförordnanden tilläggs centralmyndigheten. Motsvarande gäller belräffande revisionssekreterare och regeringsrätlssekreterare. Jag biträder alltså utredningens förslag även i denna del. Det lorde i denna del ankomma på regeringen att vidta erforderliga ändringar i instruktionerna för resp. domstolar. Eftersora grundläggande bestämraelser om tjänstetillsättning meddelats redan i grundlag (se II kap. 9§ nya RF), kan i detla sammanhang föreskriften om revisionssekreterare i 4 kap. 2 § RB tas bort. Även i fråga om antagningsförfarandet m.m. rörande notarietjänster biträder jag utredningens förslag. Jag förordar alltså att notarienämnden organisatoriskt inlemmas i centralmyndigheten och att nämndens uppgifter begränsas till samordning och avgörande av principiella frågor rörande tillsättning av notarietjänster och notarietjänstgöring. Närdet gäller tillsättning av biträdestjänster vid tingsrätter och arrende- och hyresnämndskanslier samt av tjänster vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer bör en kompetensfördelning göras i huvudsak i enlighet raed utredningens förslag. 1 likhei med ulredningen anser jag också att centralmyndigheten bör bevilja vissa typer av tjänstledighet för personalen inom förvaltningsområdet, handha frågor rörande personalregistrering och malrikelföring samt utföra lönerapporteringsgöromål. Vidare bör, sora utredningen föreslagit, centralmyndigheten i princip pröva besvär över underlydande myndighets beslut i administrativt ärende. I alla de hänseenden som nämnts nu ankommer det på regeringen att besluta genom bl. a. ändringar i myndigheternas instruktioner.

Prop, 1974:149 37

4.2.6 Juridiska ärenden

Som utredningen anför kommer regeringen att kunna lägga en hel del uppgifter med juridisk anknytning på centralmyndigheten. Som exempel kan nämnas utredningar i författningsfrågor och utarbetande av följdföreskrifter och anvisningar för verkställigheten av olika författningar. Myndigheten komraer vidare givetvis att behöva göra utredningar i olika juridiska frågor. Vidare kan del antas att arbetet med besvarande av remisser av olika slag kommer att bli av stor omfattning.

Utredningen föreslår också att centralmyndigheten skall besluta i ärenden om disciplinstraff, åtalsanmälan och flytlningsskyldighet samt andra ärenden enligt 23 §, 26 § andra stycket och 27 S andra stycket statstjänstemannalagen (1965:274) rörande all personal inom förvaltningsområdet. Förslaget har i denna del bemötts negativt vid remissbehandlingen. Del har därvid bl.a. sagts att denna verksamhet skulle kunna komma i konflikt med kravet på domstolarnas oberoende i den dömande verksamheten och att domstolarna är väl skickade alt själva handha dessa uppgifler. För egen del anser jag det på domstolsväsendets område liksom på andra områden vara en naturlig uppgift för en administrativ chefsmyndighet att handlägga ärenden om disciplinstraff, åtalsanmälan och flytlningsskyldighet. Sålunda avgör hovrätt f.n. — i egenskap av administrativ chefsmyndighet — disciplin- och åtalsärenden rörande personal vid tingsrätterna. Ingen dömande personal är f.n. underkastad disciplinärt ansvar. Fråga om avstängning av domare prövas av Kungl. Maj:t. Det kan under dessa förhållanden inte gärna komraa i konflikt med kravet på domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten om uppgifien alt beslula i de ärenden om vilka nu är fråga läggs på centralmyndigheten. Ärenden av detta slag är mycket sällsynta. Önskvärdheten av en enhetlig bedömning av dessa betydelsefulla ärenden talar också för att beslutanderätten centraliseras. Jag ansluter mig alltså till utredningens förslag såvitt nu är ifråga. Det ankommer på regeringen att meddela bestämmelser härom i myndigheternas instruktioner.

I samband med rättshjälpsreformen har det uppdragils ål DON alt vara centralmyndighet för rättshjälpen. Denna uppgift bör överläs av den nya centralmyndigheten.

Utredningen föreslår vidare att Kungl. Maj:t till centralmyndigheten delegerar beslutanderätten i vissa tillständsärenden inom familjelagstiftningens område. Enligt min mening är dessa ärenden av beskaffenhet att väl kunna avgöras av den nya centralmyndigheten. För att delegation skall kunna ske av beslut enligt 4 kap 1 § och 5 kap 1 § lagen (1904:26 s.l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap krävs en ändring i dessa paragrafer. Denna fråga kan lämpligen tas upp vid ett senare tillfälle i samband med andra ändringar i lagen.

Prop, 1974:149 38

4,3 Centralmyndighetens organisation och personalbehov

4.3.1 Verksledning m.m.

DSU har utgått från att centralmyndigheten skall ledas av en styrelse med inslag av lekmän. I styrelsen bör enligt DSU ingå centralmyndighetens chef som ordförande samt ytterligare sju ledamöter, nämligen två representanter för domarkåren, två ledamöter med erfarenhet av riksdagsarbele, en advokat saml två representanter för de anställda inom förvaltningsområdet, företrädande SACO och TCO.

I likhet raed utredningen förordar jag atl centralmyndigheten skall ledas av en styrelse raed inslag av lekraän. Någon erinran häremot har inle framförts vid remissbehandlingen av DSU:s förslag. Styrelsens sammansättning fastställs av regeringen. I styrelsen bör ingå centralmyndighetens chef som ordförande. Bland övriga styrelseledamöter bör finnas bl.a. personer med erfarenhet av riksdagsarbete och personer med erfarenhet av den verksamhet som bedrivs inom myndighetens förvaltningsområde. I fråga om personalrepresentation i styrelsen reserverade sig DSU för vad sora skulle kunna bli resultatet av del dä pågående arbetet med en författningsreglering av frågan om personalförelrädare i myndigheternas högsta beslutande organ. Frågan om personalrepresentation regleras numera i kungörelsen (1974:224) om personalförelrädare i statlig myndighets styrelse m.m. Eventuell representation i myndighetens styrelse för de anställda hos myndigheten bör åstadkommas med tillämpning av reglerna i denna kungörelse.

Inom myndigheten bör finnas en tjänsteförslagsnämnd och en notarienämnd med i huvudsak de uppgifter jag förordat i del föregående. Vidare bör centralmyndighetens uppgift att pröva besvär enligt 49 § första stycket rältshjälpslagen (1972:429) fullgöras av en särskild besvärsnämnd inom myndigheten. Det får förutsättas att nämndernas sammanträden i stor utsträckning kommer att förläggas till Jönköping. Tjänsteförslags-nämndens sammansättning har jag behandlat i det föregående. Nolarienämndens saramansättning torde inte behöva ändras med anledning av förslaget. När del gäller besvärsnämnden kan det visa sig nödvändigt att revidera den av raig i saraband med rättshjälpsreformens genomförande förordade sammansättningen (prop. 1972:4 s. 298). Jag anförde då att tre av besvärsnämndens ledamöter borde ha erfarenhet av riksdagsarbete. Det har visat sig att besvärsnämnden behöver sammanträda betydligt oftare än som kunde förutses vid reformens genomförande. Om nämndens sammanträden förläggs till Jönköping, kan del uppkomma svårigheter atl finna personer med erfarenhet av riksdagsarbete som kan ingå i besvärsnämnden. Jag anser därför att man i detta sammanhang med erfarenhet av riksdagsarbete bör kunna jämställa

Prop, 1974:149 39

erfarenhet från arbete i kommuner eller organisationer.

För centralmyndighetens chef bör inrättas en ordinarie tjänst med beteckningen p.

4.3.2 Huvudorganisation och personalbehov

Utredningen föreslår att centralmyndigheten indelas i — förutom ett revisionskontor — fyra enheter, varav en för ekonomiadministrativa uppgifter, en för personaladministrativa uppgifter, en för organisationsfrågor och en för juridiska ärenden. Utredningen föreslår vidare att det vid centralmyndigheten skall finnas 115 tjänster med viss fördelning raellan enheterna. Jag ansluter raig till utredningens nyssnäranda förslag beträffande uppdelningen på enheter och kan även i huvudsak dela uiredningens bedömning av personalbehovet,

4.3.3 Centralmyndighetens namn

Enligt DVU borde den centrala förvaltningsmyndigheten för domstolsväsendet kallas domstolsverket. I direktiven till DSU uttalade jag att myndigheten enligt gängse mönster torde böra benämnas domstols-styrelsen. Sistnämnda utredning har funnit att det kan finnas skäl att föredra benämningen domstolsverk om det skulle vara en utbredd uppfattning att benämningen domstolsstyrelse kan ge ett intryck av atl myndigheten skulle kunna fatta beslut som innebär ingrepp i domstolarnas självständighet när det gäller den dömande verksamheten. Under remissbehandlingen har allmänt ansetts att man av nämnda skäl bör undvika benämningen domslolsstyrelsen.

Såsom DSU framhållit, har benämningen verk enligt hittills tillämpade regler i allmänhet använts endast för myndigheter med egen regional eller lokal organisation. Som utredningen påpekar finns det eraellertid undantag från denna regel. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av att flertalet remissinstanser bestämt avstyrkt benämningen domslolsstyrelsen förordar jag att centralmyndigheten får namnet domstolsverket.

4,4 De regionala och lokala myndigheternas administrativa resurser

Utredningen räknar med att, om dess förslag genomförs, personalbehovet vid hovrätternas administrativa avdelningar minskar med ungefär 35 tjänster. Några vägande invändningar mot uiredningens beräkningar har inte framställts vid remissbehandlingen. Jag anser mig i princip kunna godtaga förslaget i denna del.

När det gäller förslagets inverkan på personalbehovet vid tingsrätter och arrende- och hyresnämndskanslier har flera reraissinstanser ställt sig tveksamma till utredningens uppfattning att personalen vid dessa rayndig-

Prop. 1974; 149 40

heter inte behöver utökas. Jag anser i likhet med utredningen att den föreslagna uppgiftsfördelningen inte innebär en sådan ökning av dessa myndigheters arbetsbörda att nägra personaltillskott framstår som motiverade.

Jag delar utredningens uppfaUning att inrättandet av centralmyndigheten bör kunna leda till visst minskat behov av arbetskraft i justitiedepartementet.

4.5 Kostnadsberäkningar

DSU har beräknat att lönekostnaderna i den nya domstolsadministrationen stiger med, bortsett från konsultkostnader, ca 200 000 kr.

För egen del har jag i det föregående i huvudsak anslutit mig till DSU:s uppfattning om personalbehovet vid centralmyndigheten. Jag delar också utredningens uppfattning att kostnaderna för ungefär 112 tjänster kan inbesparas vid DON, hovrätterna och justitiedepartementet. När det gäller kostnaderna för den föreslagna centralmyndigheten räknar jag med att denna skall behöva ett anslag budgetåret 1975/76 pä ca 14 milj. kr. Jag avser att återkomma till anslagsfrågan vid anmälan av 1975 års budgetproposition.

4.6 Genomförande

Centralmyndigheten skall enligt riksdagens beslut inrättas i Jönköping den 1 juli 1975. Som DSU framhållit är det vid genomförandet av den nya domstolsadministrationen angeläget att provisoriska förhållanden under en övergångstid så långt möjligt undviks. Både av hänsyn till den nuvarande personalen vid DON och vid hovrätternas administrativa avdelningar och för uppbyggnaden av den nya centralmyndigheten är det av vikt att beslut så snart som möjligt fattas om principerna för den nya domstolsadministrationen. Kungl. Maj:t bör bemyndigas atl vidtaga de förberedelseålgärder som är påkallade för genomförandel av den nya domstols- och rättshjälpsadministrationen. Häri bör bl.a. inrymmas ett bemyndigande för Kungl. Maj:t alt fr.o.m. tidigare tidpunkt än den 1 juli 1975 inrätta den tjänst för chef för centralmyndigheten som jag förordat i det föregående. Om det uppstår kostnader för förberedande ålgärder bör dessa belasta anslaget till DON för innevarande budgetär.

Det kan både av hänsyn till nuvarande personal och av rekryteringsskäl men också av hänsyn till den löpande verksamheten vid myndigheterna inom förvaltningsområdet komma att visa sig nödvändigt att centralmyndigheten successivt under en övergångstid lar över de uppgifter som i den nya administrationen skall ligga på centralorganet. Det kan av samma skäl också visa sig nödvändigt att utflyttningen till Jönköping av den verksamhet som f.n. bedrivs vid DON måste göras successivt under en

motsvarande övergångstid. De övergångstider som jag berört nu bör dock enligl min mening, såvitt nu kan bedömas, inte sträcka sig längre än till utgången av år 1975. Kungl. Maj:t bör också erhålla bemyndigande att beslula om den senareläggning av reforraen sora kan visa sig nödvändig på grund av förseningar som f.n. inte kan förutses.

Beträffande avialsbara anställnings- och arbetsvillkor avser jag att snarast ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs.

När det gäller den personal vid hovrätterna och DON som kan bli övertalig i den nya organisationen delar jag uiredningens principiella ståndpunkt att denna personal så långt det är möjligt bör beredas anställning vid centralmyndigheten. För personal som inte önskar en sådan lösning förutsätter jag att ifrågavarande myndighet i samråd med SPN medverkar till fortsatt anställning med andra arbetsuppgifter vid hovrätterna eller vid annan myndighet, i första hand på den ort där vederbörande är bosall. När det gäller personalen vid DON, bör dessa åligganden efter DON:s upphörande ankomma på centralmyndigheten.

5 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t dels föreslår riksdagen att antaga inom justitiedepartementet upprättade förslag till

1 lagom ändring i rättegångsbalken,

2 lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

dels föreslår riksdagen atl

3 godkänna de av mig förordade riktlinjerna för den nya domstols-förvaltningen m.m.,

4 bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en ordinarie tjänst med beteckningen p för chef för domstolsverket,

5 bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder som behövs för att förbereda övergängen till den nya domstolsförvallningen särat att fatta de beslut i fråga om genomförandet av reforraen som jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter heraställt förordnar Hans Maj:t Konungen att lill riksdagen skall avlåtas proposition av den ly delse bilaga till detta protokoll ulvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Prop, 1974:149 42
Innehållsförteckning

Propositionen..................................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 1

Förslag lill

lag om ändring i rättegångsbalken................................. ..... 2

lag om ändring i lagen (1946:804) ora införande av nya

rättegångsbalken............................................................ ..... 3

Uldragav statsrådsprotokollet den ISoktober 1974........... ..... 4

1 Inledning....................................................................... ..... 4

2 DSU................................................................................ ..... 6

2.1 Uppgiftsfördelningen inom den framtida domstols- och
rättshjälpsadministrationen.................................... ..... 6

2.1.1 Principiella överväganden beträffande centralmyndighetens ställning 6

2.1.2 Hovrätternas roll i den nya domstolsadministrationen 8

2.1.3 Ekonomiadministration................................... 10

2.1.4 Organisationsfrågor........................................ ... 10

2.1.5 Personaladministration................................... ... 10

2.1.6 Juridiska ärenden............................................ 13

2.2 Centralmyndighetens organisation och personalbehov 14

2.2.1 Verksledning.................................................. 14

2.2.2 Huvudorganisation......................................... 14

2.2.3 Personalbehov............................................... 15

2.2.4 Centralmyndighetens namn........................... 15

2.3 Förslagets inverkan på de regionala och lokala myndigheternas administrativa resurser 15

2.4 Kostnadsberäkningar.............................................. ... 16

2.5 Genomförande......................................................... 16

3 Remissytirandena........................................................... 16

3.1 Uppgiftsfördelningen inom den föreslagna domsols- och
rättshjälpsadministrationen.................................... 16

3.1.1 Principiella överväganden om centralmyndighetens ställning 16

3.1.2 Hovrätternas roll i den nya domstolsadministrationen 19

3.1.3 Ekonomiadministration................................... 22

3.1.4 Organisationsfrågor........................................ 22

3.1.5 Personaladministration.................................. 22

3.1.6 Juridiska ärenden........................................... 24

3.2 Centralmyndighetens organisation och personalbehov 25

3.2.1 Verksledning................................................ 25

Prop, 1974:149 43

3.2.2 Huvudorganisation....................................... 25

3.2.3 Personalbehov.............................................. 25

3.2.4 Centralmyndighetens namn.......................... 26

3.3 Förslagels inverkan på de regionala och lokala myndigheternas administrativa resurser 26

3.4 Genomförande....................................................... 26

4 Departementschefen.................................................... 27

4.1 Inledning................................................................ 27

4.2 Uppgiftsfördelningen inom den framtida domstols- och rättshjälpsadministrationen 27

4.2.1 Principiella överväganden om centralmyndighetens ställning 27

4.2.2 Hovrätternas roll i den nya domslolsadminislrationen 30

4.2.3 Ekonomiadministration.................................. 33

4.2.4 Organisationsfrågor...................................... 33

4.2.5 Personaladministration................................. 34

4.2.6 Juridiska ärenden.......................................... 37

4.3 Centralmyndighetens organisation och personalbehov 38

4.3.1 Verksledning ra. ra......................................... . 38

4.3.2 Huvudorganisation och personalbehov......... 39

4.3.3 Cenlralrayndighetens namn.......................... .. 39

4.4 De regionala och lokala myndigheternas administrativa resurser 39

4.5 Kostnadsberäkningar............................................ 40

4.6 Genomförande....................................................... 40

5 Hemställan................................................................... .. 41