Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1974        Prop. 1974:139

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordning­en (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin, m. m.; given den 11 oktober 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementsche­fen hemställt.

CARL GUSTAF

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att komma till rätta med en på senare tid tilltagande hembrän­ning föreslås i propositionen att destillationsapparat inte får tillverkas, importeras, innehas eller överlåtas utan särskilt tillstånd. Regler om straffansvar och förverkande föreslås vidare för den som överlåter akti­verat kol eller annat renings- eller filtreringsmedel trots att han insett eller bort inse att varan skall komma till användning vid olovlig sprit­tillverkning eller renaturering. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 december 1974.

Efter framställning från Sveriges allmänna restaurangaktiebolag (SÄRä) föreslås slutligen att den reglering av -vissa bolagets förhållan­den som fiims intagen i rasdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) skall upphöra att gälla med 1974 års utgång.

1   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 139

 

Prop. 1974:139

1    Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961: 180) om till­verkning av sprit och vin

dels att i 2, 4, 5 och 13 §§ ordet "kontrollstyrelsen" i olika böjnings­former skall bytas ut mot "riksskatteverket" i motsvarande form,

dels att 3, 9 och 10 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas tre nya paragrafer, 9 a, 9 b och 9 c §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Kontroll över tillverkning av sprit och vin utövas av kontroll­styrelsen, som äger utfärda de fö­reskrifter rörande redovisning och särskilda kontrollanordningar som styrelsen finner erforderliga för kontrollens utövande.

Det åligger tillverkare att på anfordran av kontrollstyrelsen lämna tillträde till de lokaler och förvaringsställen som användas i verksamheten, tillhandahålla han­delsböcker och övriga handlingar hörande till verksamheten samt utan ersättning biträda med be­hövlig handräckning och lämna erforderliga varuprov. Kontrollen skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i tillverkarens verksamhet. Tillverkare åligger även att lämna kontrollstyrelsen de uppgifter som erfordras för upprättande av statistik över sprit-och vintillverkningen.

Beslut, som kontrollstyrelsen meddelat enligt denna förordning, länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda särskilt förord­nas.

3§

Föreslagen lydelse

Riksskatteverket utövar kontroll över tillverkning av sprit och vin samt meddelar närmare föreskrif­ter för tillämpningen av denna förordning.

Det åligger tillverkare att på anfordran av riksskatteverket läm­na tillträde till de lokaler och förvaringsställen som användas i verksamheten, tillhandahålla han­delsböcker och övriga handlingar hörande till verksamheten samt utan ersättning biträda med be­hövlig handräckning och lämna erforderliga varuprov. Kontrollen skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i tillverkarens verksamhet. Tillverkare åligger även att lämna riksskatteverket de uppgifter som erfordras för upprättande av statistik över sprit-och vintillverkningen.

Beslut, som riksskatteverket meddelat enligt denna förordning, länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda särskilt förord­nas.

 

1 mom. Den som tillverkar eller saluhåller för tillverkning av sprit

9§

Apparat, som kan användas för tillverkning av sprit (destillations-

 

Prop. 1974:139

Nuvarande lydelse

ägnad apparat eller del av dylik apparat med uppenbart syfte att apparaten eller apparatdelen skall komma att nyttjas vid olovlig sprittillverkning eller för att obe-hörigen antingen från denaturerad sprit borttaga denatureringstnedlet eller försvaga denatureringen eller göra annan till dryck ej ämnad al-koholhaltig vara användbar därtill,

så ock den som överlåter dylik apparat eller apparatdel, ehuru han har skälig anledning antaga att densamma skall komma att nyttjas för ändamål som nu sagts,

dömes till dagsböter eller fäng­else i högst sex månader, och vare apparaten och apparatdelen för­verkade.

2 mom. Innehar någon i annat fall än i 1 mom. sägs redskap som uppenbarligen är av honom avsett att nyttjas för ändamål som där sägs, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, och vare redskapet förverkat.

Föreslagett lydelse

apparat) eller föremål som uppen­barligen är avsett att ingå i så­dan apparat (apparatdel) får ej tillverkas, överlåtas eller innehas inom riket eller införas till riket utan tillstånd av riksskatteverket. Utan sådant tillstånd får dock des­tillationsapparat eller apparatdel tillverkas, innehas eller införas av

1.    staten,

2.    den som har tillstånd att till­verka sprit,

3.    apotek, kommunalt labora­torium eller läroanstalt som står under statlig tillsyn,

4.    sådant sjukhus som avses i 2 § sjukvårdslagen (1962: 242) el­ler 2 kap. 4 § fjärde stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Den som utan att vara berät­tigad därtill tillverkar, överlåter eller innehar destillationsapparat eller apparatdel dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Om ansvar för olovlig införsel av de­stillationsapparat eller apparatdel samt för försök till sådant brott finns bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

Destillationsapparat eller appa­ratdel som tillverkats, överlåtits eller innehafts utan tillstånd eller värdet av sådan apparat eller ap­paratdel skall förklaras förverkad. Detsamma gäller även utbyte av brott som har sagts nu.

9a§

Riksskatteverket återkallar till­stånd som avses i 9 § första styc­ket, såvida det icke är uppenbart obilligt, orh

1.       destillationsapparat använ­des vid olovlig tillverkning eller rening av sprit och tillståndsinne­havaren icke kan göra sannolikt att det inträffade skett utan hans vetskap och vilja,

2.       tillståndshavaren överlåter destillationsapparat eller apparat­del till någon som icke är berät-

 

Prop. 1974:139

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

tigad att inneha sådan utrustning, 3. ändring inträffat i förhållan­de, på vilket beslut om tillstånd grundats.

9b§

Talan mot beslut av riksskatte­verket enligt 9 eller 9 a § föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

9c§

Den som överlåter aktiverat kol, hänförligt till tulltaxenr 38.03, eller annat renings- eller filtre­ringsmedel trots att han insett eller bort inse att varan skall komma att användas vid olovlig tillverkning av sprit eller vid obe­hörigt borttagande eller försvagan­de av denatureringsmedel i dena­turerad sprit eller alkoholhaltigt preparat, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Begår någon brott som avses i första stycket skall hos honom befintliga förråd av aktiverat kol och annat renings- eller filtrerings­medel förklaras förverkat.

10

Tillverkar någon olovligen vin eller bryter någon eljest, i annat fall än i 7—9 §§ sägs, mot vad i denna förordning är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordningen, dömes till dagsböter.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar olovlig tillverkning av vin eller förfogande över till­verkat vin på otillåtet sätt, åtalas endast efter anmälan av kontroll­styrelsen.

Tillverkar någon olovligen vin eller bryter någon eljest, i annat fall än i 7—9 eller 9 c  sägs, mot vad i denna förordning är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordning­en, dömes till böter.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar olovlig tillverkning av vin eller förfogande över till­verkat vin på otillåtet sätt, åtalas endast efter anmälan av riksskat­teverket.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1974.

Den som vid lagens ikraftträdande iimehar destillationsapparat, för vilken tillstånd kräves enligt 9 § första stycket, skall, om han önskar så­dant tillstånd, ansöka härom senast den 31 december 1974. Intill dess meddelat beslut i ansökningsärendet vunnit laga kraft får destillations­apparat användas i enlighet med äldre bestämmelser.

 

Prop. 1974:139                                                                     5

2    Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961: 181) om försälj­ning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat,

dels att i 2, 3, 5, 6, 8, 16 och 17 §§ ordet "kontrollstyrdsen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "riksskatteverket" i motsvarande form,

dels att 13 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

13 §
Begår någon brott som avses i Begår någon brott som avses i

9—11 §§ skola, om det ej är up- 9—11 §§ skola, om det ej är up­
penbart obilligt, hos honom befint- penbart obilligt, hos honom befint­
liga förråd av teknisk sprit och al- liga fön-åd av teknisk sprit och al­
koholhaltiga preparat tillika med koholhaltiga preparat tillika med
kärl och emballage förklaras för- kärl och emballage samt renings-
verkade. Vad nu stadgats skall och filtreringsmedel förklaras för-
även gälla redskap, som nyttjats i verkade. Vad nu stadgats skall
fall, varom i 10 § sägs,           även gälla redskap, som nyttjats i

fall, varom i 10 § sägs.

Förverkad egendom tillfaller kronan.

Den som förövat gärning som  Den som förövat gärning som
avses i första stycket skall, om det avses i första stycket skall, om det
ej är uppenbart obilligt, dömas att   ej är uppenbart obilligt, dömas att
för teknisk sprit eller alkoholhal-  för teknisk sprit eller alkoholhal­
tigt preparat, varmed han förfarit    tigt preparat, varmed han förfarit
obehörigen, gälda skatt med 20  obehörigen, gälda skatt med 50
kronor för liter,                     kronor för liter.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1974.

3    Förslag tiD

Lag om ändring i nisdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521)

Härigenom förordnas i fråga om rusdrycksförsäljningsförordningen

(1954: 521)1, dels att 40 § 3 mom. och 76—79 §§ skall upphöra att gälla, dels att mellanrubriken närmast efter 75 § skall utgå, dels att rubriken till 6 kap. skall lyda "Om partihandelsbolaget och

detaljhandelsbolaget".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975,

' Senaste lydelse av 40 § 3 mom, 1970: 740

77 § 1969:717

78 § 1971:404

79 § 1957:212

 

Prop. 1974:139

Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet den 11 oktober 1974.

Närvarande: statsministern PÄLME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, HJELM-WAL­LÉN.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder mot hembränning, m. m., och anför.

Alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966: 33, APU)i avlämnade i juni i år en promemoria (Ds Fi 1974: 9) Åtgärder mot hembränning m. m, I promemorian föreslås, att fr. o. m. den 1 december 1974 visst förbud införs beträffande tillverkning, försäljning och innehav av apparater, som är ägnade för tillverkning av sprit eller för att ta bort eller för­svaga denatureringsmedel i denaturerad sprit samt att från samma tid­punkt vissa restriktioner itiförs beträffande handeln med aktiverat kol. Vidare tar utredningen upp fråga om åtgärder mot handeln med bl. a, böcker med redogörelser för tillvägagångssättet vid hembränning och renaturering av sprit. Ledamöterna Hillbo och Wennerfors har avgivit särskilt yttrande.

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av riksåklagaren (RÄ), hovrätten för västra Sverige, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdssty­relsen, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksskatteverket (RSV), nä­ringsfrihetsombudsmannen, konsumentombudsmannen, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Örebro, Gävleborgs och Väster­bottens län. Kooperativa förbundet. Landstingsförbundet, Nykterhets­rörelsens landsförbund. Svensk industriförening. Svenska bokhandlare­föreningen, Svenska kommunförbundet. Svenska tidningsutgivareför-eningen, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund samt Aktiebolaget Vin- & spritcentralen.

Yttranden har vidare kommit in från Sveriges nykterhetssällskaps re­presentantförsamling, Zoohandlamas riksförbund, Sveriges blåbandsför-bund samt från brottsförebyggande rådet.

I samband med de förslag som framlagts av ÄPU om åtgärder mot hembränningen avser jag att i det följande även behandla en den 4 sep-

1 Ledamöter förutvarande statsrådet Sigurd Lindholm, tillika ordförande, f, d riksdagsledamoten Astrid Bergegren, riksdagsmännen Karl Boo och Alf Wenner­fors, redaktören Olaus Nyberg, direktörerna Olof Burman, Gunnar Erbacke och Rune Hermansson, byråchefen Arne Hillbo och chefsrädmannen Stig Jungefors,

 

Prop. 1974:139                                                         7

tember 1974 dagtecknad skrivelse från Sveriges allmänna restaurangak­tiebolag (SARA) med hemställan om upphävande av -vissa bestämmelser i rasdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521), Över SARÄ:s skrivelse har yttrande avgetts av RSV.

Den illegala sprithanteringen Gällande bestämmelser

Nuvarande alkohollagstiftning innehåller vissa bestämmelser med syfte att motverka olaga rusdryckstillverkning. Bestämmelser härom finns i första hand i förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin.

Enligt 7 § nämnda förordning gäller straffansvar för den som olovli­gen tillverkar sprit, bereder mäsk i uppenbart syfte att därav tillverka sprit eller forslar, döljer eller lagrar sådan sprit eller mäsk. Påföljden är dagsböter eller fängelse i högst 6 månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst 2 år. Redskap, råvaror m, m. som använts vid olovlig till­verkning liksom påträffad sprit eller mäsk skall förklaras förverkade. Den som olovligen tillverkat sprit skall dessutom åläggas att för den till­verkade kvantiteten erlägga skatt med bdopp, som svarar mot omsätt­ningsskatten för den spritdryck med en alkoholhalt av 40 volymprocent som har det högsta utminuteringspriset. Skatten skall dock utgöra minst 100 kr.

Enligt 8 § förordningen gäller att tillverkare, som förfogar över till­verkad sprit i strid mot förordningen eller med stöd därav utfärdade föreskrifter, döms till dagsböter eller fängelse i högst 1 år eller, om brot­tet är grovt, till fängelse i högst 2 år. Även i detta fall gäller att påträf­fad sprit jämte kärl skall förklaras förverkade och att skatt för spriten skall erläggas.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är bestämmelserna i 9 § för­ordningen. Enligt 1 mom. denna paragraf skall den straffas med dags­böter eller fängelse, som tillverkar eller saluhåller apparat, ägnad för tillverkning av sprit, eller del till sådan apparat med uppenbart syfte att apparaten eller delen skall användas vid olaga sprittillverkning eller för att ta bort denatureringsmedel från denaturerad sprit eUer försvaga denatureringen eller göra alkoholhaltig vara, som ej är ägnad till dryck, användbar därtill. Därvid skall påträffad apparatur förklaras förverkad, Samma ansvar med förverkande gäller i fråga om den som överlåter apparat eller apparatdel, trots att det finns skälig anledning att anta att den skall användas för ändamål som nu har sagts och vidare — enligt 2 mom. samma paragraf —■ för den som innehar redskap som uppen­barligen är avsett att användas för sådant ändamål.

Nämnas kan också att den som olovligen tillverkar vin enligt 10 § kan straffas med dagsböter.

 

Prop. 1974:139                                                         8

APU:s promemoria

Hembränningen har, framhåller APU inledningsvis, ökat i omfattning under senare år. På senaste tiden har även renaturering av teknisk sprit tilltagit kraftigt. Det är därför angeläget att statsmakterna utan onödigt dröjsmål vidtar åtgärder för att begränsa denna hantering. Utredningen kommer att i sitt slutbetänkande behandla bl. a. frågan om hembrän­ningen. Med hänsyn till den tid som kommer att gå innan dessa förslag kan genomföras föreslår utredningen att vissa åtgärder mot hembrän­ning och olovlig spritrenaturering genomförs med verkan redan från den 1 december 1974.

Hembränningens omfattning m. m.

Av naturliga skäl finns det, konstaterar APU, inga tillförlithga upp­gifter om hembräimingens omfattning. Uppgifter om antalet för hem­bränning dömda personer och antalet fall av hembränning som kommit till polisens käimedom ger dock en antydan om utvecklingen på områ­det. Efter 1855 års reform av brännvinslagstiftningen höll sig hemtill­verkningen av sprit på en låg nivå fram till restriktionssystemets infö­rande år 1919, Antalet för hembränning dömda personer, som under en följd av år varit under 10, steg år 1920 till drygt 1 600 och höll sig sedan under 1920-talet vid drygt 500 per år för att under början av 1930-talet stiga till närmare 900 per år. Antalet sjönk därefter och uppgick sedan restriktionssystemet slopats år 1955 under en följd av år till mindre än 100. Fr. o, m, år 1972 noteras emellertid en ökning. Antalet fall som kommit till polisens kännedom steg således från 149 år 1971 till 315 år 1973. Samma utveckling kan avläsas i fråga om fall som föranlett insän­dande av prov och utredning till riksskatteverket (RSV) för analys och yttrande. APU påpekar i sammanhanget, att antalet avdömda förseelser utgör ca 2/3 av totala antalet fall som kommit till polisens kännedom,

APU hänvisar även till en av SIFO för Svenska bryggareföreningen gjord intervjuundersökning under februari—mars 1973. Enligt denna uppgav 32 % av männen och 9 % av kvinnorna eller 21 % av samtliga tillfrågade, att de någon gång hade drackit hembränt. En betydligt högre frekvens kimde noteras för de yngre åldersgrupperna än för de äldre och i jämförelse med glesbygden noterades för storstadsområdena en nära nog dubbelt så stor andel personer som sade sig ha smakat hem­bränt. Detta tyder enligt APU på att hembränningen håller på att breda ut sig i storstads- och tätortsområdena.

Enligt den nämnda utredningen hade 12 % av männen och 6 % av kvinnoma druckit hembränt under det senaste året, dvs, 1972, Jämfört med en av APU gjord undersökning (RUS, redovisad i SOU 1971: 77 s, 1: 57) skulle detta betyda att frekvensen sexdubblats mellan åren 1967

 

Prop. 1974:139                                                         9

och 1972. Viss reservation görs dock för denna jämförelse. ÄPU tilläg­ger emellertid att enligt en preliminär rapport rörande en av statistiska centralbyrån för RSV utförd undersökning skulle 17 % av de tillfrågade männen och 5 % av kvinnoma ha druckit hembränt under de senaste 12 månadema. APU erinrar vidare om en inom sodologiska institutionen vid Uppsala universitet år 1972 publicerad undersökning beträffande bl. a. hembränningens omfattning i en medelstor ort av glesbygdskarak­tär ("Brännarby"). Enligt denna undersökning kunde andelen hembrän-nare av den manliga befolkningen uppskattas till 10 %.

Ytterligare hållpunkter i fråga om hembränningens omfattning torde man enligt APU kunna få ur uppgifterna om förbrukningen av hushålls­jäst och mjöl. Inhämtade uppgifter härom för åren 1965—1973 visar att jästkonsumtionen efter år 1970 ökat på ett påtagligt sätt i förhål­lande till direktkonsumtionen av mjöl. Vid antagandet att proportionen jäst och mjöl vid brödbakning varit densamma under perioden som un­der åren närmast före eller 33,2 g jäst per kg mjöl skulle enligt APU kvantiteten jäst, användbar för annat än bakning, för vart och ett av åren 1969—1973 uppgått till 180, 118, 546, 892 resp, 876 ton.

Det kan beräknas, fortsätter APU, att det går åt 2 hg jäst för fram­ställning av 10 liter mäsk. Därav kan framställas en liter ren sprit eller ca 2 liter brännvin. Detta betyder, att det av den beräknade "överskotts­jästen" skulle ha kunnat framställas ca 44 milj. liter mäsk eller närmare 9 milj, liter brännvin vart och ett av åren 1972 och 1973. Sistnämnda år sålde Systembolaget AB 54,5 milj, liter sprit, varav 38 milj. liter bränn­vin.

Deima uppskattning är, framhåller APU, självfallet mycket osäker. Det förefaller inte osannolikt att man numera använder förhållandevis mer jäst än tidigare vid bakning i hemmen och det är vanskligt att dra några säkra slutsatser om vilka jästkvantiteter som verkligen förbrukats vid den olaga sprittillverkningen. Vissa förhållanden talar för att till­verkningen varit mindre än den beräkningen visar. A andra sidan har det sannolikt förekommit en betydande hembränning även åren 1965— 1968 och i så fall, konstaterar APU, antyder siffrorna endast den ökning i hembränningen som sedan skett.

Som ytterligare belägg för att hembränningen tilltagit pekar APU på den mycket påtagliga uppgången i försäljning, annonsering och övrig marknadsföring av destillationsapparater, tillbehör därtill och vissa spe­ciella hjälpmedel, t. ex. aktivt kol, samt av faktaböcker om sprittillverk­ning.

Renaturering

Erfarenhetsmässigt har, framhåller APU, olaga renaturering förekom­mit i viss utsträckning, t. ex. rening av rödsprit med pottaska. Under de

11    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 139

 

Prop. 1974:139                                                        10

allra senaste månaderna har emellertid en betydande ökning skett av så­dan verksamhet. Den har enligt APU inriktats på den enda starkdenatu-rerade sprit som nu förekommer i den allmänna handeln, nämligen den förgasarsprit som säljs under namnet K-sprit, Som exempel uppger APU, att polisen i Gävle under våren 1974 uppdagade att en person re-naturerat K-sprit i stor omfattning enligt en metod som bygger på an­vändning av aktivt kol och som enligt APU är ganska enkel och tämli­gen effektiv. Personen i fråga och även andra har genom annonser i tid­ningarna bjudit ut "recept" för renaturering av K-sprit till allmänheten. Enligt uppgifter från polishåll i Gävleborgs län har följden blivit en märkbar ökning av försäljningen av K-sprit i länet. Vidare har försälj­ning av aktivt kol anordnats i närheten av bensinstationerna, där K-spri-ten kan köpas.

Orsakerna till den ökade hembränningen

En förklaring till ökningen av den olaga sprittillverkningen är, fram­håller APU, våra höga priser på den legalt tillverkade och försålda spri­ten. Detta förhållande torde dock, enligt APU, inte i och för sig ha orsa­kat ökningen av hembränningen under senare år. Realpriset har i själva verket inte ökat under denna tid. Det är i stället andra förhållanden som spelat in och utlöst den aktuella tendensen. Prisnivåns höjd har endast varit en fömtsättning för att dessa faktorer fått genomslagskraft.

En faktor som med all säkerhet haft stor inverkan är enligt ÄPU den ändring som ungefär samtidigt inträdde beträffande hembränningen i Norge, Denna har länge ansetts vara av stor omfattning. Enligt en be­dömning av det norska statliga institutet för alkoholforskning skulle 20 % av den totala spritkonsumtionen i Norge utgöras av hembränt.

Förhållandena ledde sommaren 1972 till att bestämmelser infördes i den norska alkohollagen om förbud att utan tillstånd av socialdeparte­mentet inneha, införa, saluhålla eller försälja eller att i tidningar, genom skyltning eller på annat sätt göra reklam för apparat, apparatdel eller ut­rustning, som är avsedd eller lämpad för tillverkning eller omdestille-ring av sprit, spritdryck eller isopropanol. Vidare infördes förbud mot att i böcker, skrifter, annonser eller på annat sätt uppmana till eller ge råd om dylik tillverkning m, m. Överträdelse straffas med böter eller fängelse i högst 6 månader.

Den nya lagstiftningen i Norge resulterade mycket snart i en bety­dande försäljning och marknadsföring av norska apparater m. m. i vårt land. Denna import har inte stått att hejda och en avsevärd aktivering av den svenska marknaden har vidare ägt rum genom import från andra håll, bl, a. Danmark, samt genom uppträdande av svenska producenter och försäljare på marknaden. Detta har, framhåller ÄPU, uppenbarligen starkt stimulerat hembränningen i Sverige.

 

Prop. 1974:139                                                                    11

Samtidigt har, påpekar APU, en teknisk produktutveckling ägt rum. Genom effektivare rening och tillsats av smakämnen har den hemtillver-kade spriten blivit attraktivare samtidigt som apparaturen effektiviserats varigenom olägenheter med oangenäm lukt vid tillverkningen kunnat elimineras. Härigenom har förutsättningarna för hembränning i tätor­terna ökat.

En annan orsaksfaktor i sammanhanget är, framhåller APU, att mass­medierna ägnar stort intresse åt den ökade aktiviteten i fråga om mark­nadsföring och produktutveckling av hembränningsapparater. Därvid lämnas ofta mer eller mindre utförliga redogörelser för eller antyd­ningar om tillvägagångssättet vid tillverkning av sprit, ibland även av vin och öl. Inslagen är inte sällan av utpräglat glorifierande karaktär och den kommersiella inriktningen är ibland framträdande. Samtidigt framgår det av den allmänna debatten och massmediernas behandling av ämnet, att myndigheterna med nuvarande lagstiftning ansett sig stå i stort maktiösa gentemot nu pågående oblyga handel med hembrännings­apparater, aktivt kol m. m. Allmänheten kan därigenom ha bibringats den uppfattningen att det rör sig om en legaliserad företeelse. Därför är det inte att undra på att man i allt större utsträckning betraktar hem­bränning för eget behov som en bagatdlartad lagöverträdelse. Enligt Svenska bryggareföreningens tidigare omnämnda undersökning var detta 39 % av de intervjuades uppfattnmg och enligt RSV:s tidigare omnämnda undersökning ansåg 51 % att hembränning var en bagatell-artad eller mindre allvarlig förseelse.

Enligt sistnämnda undersökning uppgavs som motiv för hembränning i första hand att hembränt är billigare (86 %). Ändra uppgivna motiv var bl. a. att det är spännande att bränna själv (29 %), att hembränt blir starkare (9 %) och att det var lång väg till systembutik (8 %).

Den tidigare omnämnda norska undersökningen gav i stort sett samma bild. Som motiv för hembränning uppgav sålunda 88 % att hembränt är billigare, 24 % att det var lång väg till utminuteringsbutik, 22 % att det var besvärligt att köpa i sådan butik, 14 % att hembränt blir starkare och 12 % att det var spännande att bränna själv. Dessutom uppgav 17 % som motiv för hembränning att det gick att tjäna pengar på detta.

APU:s bedömning och förslag

Utvecklingen i fråga om hembränning och annan illegal alkoholhante­ring bedömer APU som allvarlig. Den omfattande och oförblommerade försäljningen och marknadsföringen av destillationsapparater, alkohol­mätare, aktivt kol m. m. tyder på att vi har en utbredd och ökande akti-•vitet på området. Som särskilt allvarligt fmner APU, att antalet fall av hembränning i större, "industriell" skala synes öka.

 

Prop. 1974:139                                                        12

En utbredd hembränning medför uppenbarligen samhälleliga olägen­heter. Den bristande laglydnaden ger upphov till minskad respekt för lagstiftning och lagtillämpning. Hembränningen är också ofta kombine­rad med annan kriminalitet, särskilt olovlig spritförsäljning. Genom tillgången på billig sprit gynnas uppkomsten av illegala klubbar, vUka erfarenhetsmässigt är tillhåll för kriminella personer. Hembränningens alkoholpolitiska följder måste, tillägger APU, bedömas som allvarliga, eftersom det i stort sett saknas möjlighet att kontrollera användning­en av den hemtillverkade varan. Den kan lätt komma att nyttjas av minderåriga och missbrakare. Tillgång på billig hembränd sprit torde överhuvud medföra ökade risker för storkonsumtion, berasning, vane­bildning och annat missbrak. Vidare kan hembränningen i vissa fall or­saka hygieniska olägenheter för omgivningen och innebära brand- och explosionsfara.

Den uppenbarligen på senare tid kraftigt ökade renatureringen av tek­nisk sprit har, konstaterar APU, samma olägenheter som hembrän­ningen. Det är också uppenbart att ett starkt samband råder mellan dessa olaga hanteringar. Lyckas man hindra hembränning måste man befara att renatureringen i stället ökar, om inte även denna kan effektivt motverkas.

Det krävs enligt APU att samhället genom kraftiga åtgärder motver­kar den illegala sprithanteringen, I annat fall är det risk för att det all­männa får allt mindre möjligheter att genom lagstiftning, beskattning, upplysning osv. styra den alkoholpolitiska utvecklingen, APU föreslår därför att en reglering av hanteringen med destillationsapparater och aktivt kol nu genomförs enligt följande.

Destillationsapparater. Tillverkning, saluhållande och innehav av för sprittillverkning lämpad apparat eller del därav är, framhåller APU, straffbar enligt gällande lagstiftning endast under förutsättning att det föreligger uppenbart syfte att apparaten eller delen skall komma att nytt­jas vid olovlig sprittillverkning eller olovlig renaturering eller motsva­rande förfarande. Bestämmelserna härom tillkom 1919. Under hänvis­ning till att den olaga sprithanteringen fått en allt större omfattning lade dåvarande kontrollstyrelsen i ett utlåtande till Kungl. Maj:t fram förslag till förordning, enligt vilken tillverkning, saluhållande och försäljning av destillationsapparater inte skulle få ske utan styrdsens tillstånd och utan sådant tillstånd skulle apparat inte få förvärvas, införas eller innehas av annan än legal sprittillverkare, laboratorieföreståndare vid statlig eller statsunderstödd institution eller apoteksinnehavare. Överträdelse skulle straffas med böter eller fängelse och apparaturen skulle dömas förbra-ten.

Frågan togs upp i prop. 1919: 131 och i denna föreslogs att i 1907 års brännvinstillverkningsförordning, som då gällde, skulle tas in bestäm­melser om straffansvar för tillverkning, saluhållande, försäljning och in-

 

Prop. 1974:139                                                        13

nehav av destillationsapparat eller del till sådan, när det fanns skälig an­ledning anta, att apparaten eller delen skulle brukas för olovligt ända­mål. Apparaten eller delen skulle dessutom vara förbraten.

Riksdagsbehandlingen (BeU 1919: 49) medförde att förslaget bifölls dock med den ändringen av kravet på straffbarhet, att det skulle före­ligga uppenbart syfte att apparaten eller delen skulle användas för otill-låtet ändamål.

Enligt APU kan konstateras, att lagtillämpningen inte motsvarat lag­stiftarnas intentioner. Apparater utbjuds på ett oförblommerat och för­argelseväckande sätt och lagstiftningens maktlöshet kan sägas under­gräva lagens auktoritet. Det är i hög grad påkallat att nu ändra lagstift­ningen så att möjlighet ges att effektivt ingripa mot hanteringen med hembränningsapparater. Med utgångspunkt i de av kontrollstyrdsen år 1919 föreslagna och de i Norge år 1972 genomförda åtgärderna föreslår APU, att tillverkning, införsel, försäljning och innehav av för sprittill­verkning lämpad apparat och del därav skall vara underkastade till­ståndstvång med undantag för apparater hos legala sprittillverkare, stat­liga och kommunala laboratorier och apotek. Tillstånd bör enligt APU kunna lämnas industrier, institutioner o, d, men däremot i regel ej för privat bruk. Enligt förslaget skall tillstånd meddelas av RSV. Överträ­delse av bestämmelserna skall straffas lika med hembränning och på­träffade apparater skall förklaras förverkade. Förslaget innebär vidare, att vid den nya lagstiftningens ikraftträdande befintliga destillations­apparater o. d., för vilka tillstånd ej meddelats, bör inom viss tid redo­visas till polisen och att straffrihet bör gälla om så sker.

Aktivt kol. Med hänsyn till den alltmer ökade användningen av aktivt kol som renings- och renatureringsmedd vid olaga sprithantering finner APU det angeläget, att även handeln med denna vara underkastas kon­troll. Aktivt kol, eller, som varan benämns i tulltaxan, aktiverat kol torde enligt APU inte framställas i Sverige, varför försörjningen sker genom import. Omfattningen därav åren 1968—1973 framgår av följande sam­manställning, som utvisar en kraftig ökning för åren 1971 och 1973.

 

Är

1968

1969

1970

1971

1972

1973

Ton, netto

570

492

567

867

534

940

Aktivt kol används för avfärgning av vätskor, gasadsorbtion vid åter­vinning av flyktiga ämnen, kemtvätt, vattenrening, framställning av vat­ten-, luft- och akvariefilter, för medicinska ändamål m. m. Huvuddelen används av företag i egen produktion, en mindre del går till återförsäl­jare. Under tiden december 1973—februari 1974 importerades 120 ton av företag med egen förbrukning och 7 ton av ett mindre antal återför­säljare.

Apoteken säljer aktivt kol som pulver i lös vikt samt i form av tablet-

 

Prop. 1974:139                                                        14

ter och suspensioner, dvs. uppslammat i vatten. För medicinskt bruk säljs endast tabletter och suspensioner.

Enligt APU gäller frågan att genom en reglering komma åt detaljhan­deln med aktivt kol i lös vikt till privatpersoner. För att få kontroll över denna handel är det nödvändigt med licenstvång för import och tillverkning av aktivt kol. För att få behålla medgivet tillstånd bör importör eller tillverkare åläggas att vid återförsäljning vidta rimliga åtgärder mot att aktivt kol kommer att saluhållas till privatpersoner i andra fall än då ett legitimt behov föreligger t. ex. för medicinskt brak eller speciella spisfläktsfilter. Genom en sådan reglering kommer, ut­talar APU, tillgången på aktivt kol för hembränningsändamål att vä­sentligt begränsas. Det kan visserligen inte förhindras att tabletter av­sedda för medicinskt bruk eller kol för fläktar används vid hembrän­ning, men kostnaden kommer att bli väsentligt högre än f, n. APU till­lägger, att apoteken inte bör sälja större mängder tabletter till enskilda,

APU föreslår att bestämmelser om en reglering av angivna innebörd tas in i en särskild lag om handel med aktiverat kol,

I ett särskilt yttrande uttalar ledamöterna Hillbo och Wennerfors att det är synnerligen tveksamt om de föreslagna ätgärdema kommer att få avsedd verkan, speciellt åtgärderna beträffande handeln med aktivt kol. Övervägande skäl har dock ansetts tala för att förslagen blir föremål för prövning av remissinstanser, regering och riksdag, I anslutning härtill uttalar dessa ledamöter också sin bristande tilltro till ett alltför restrik­tivt alkoholpoUtiskt system och den uppfattningen, att i ett samhälle med en liberalare alkoholpolitik skulle problemen med hembrärming och illegal alkoholhantering bli ringa.

Handeln med böcker m. m. Utöver nu redovisade förslag har, som ti­digare nämnts, APU även tagit upp den omfattande marknadsföringen av böcker med redogörelser för tillvägagångssättet vid hembränning. Ut­redningen pekar på att man i sådana böcker sökt undgå risken att bli dömd för delaktighet i hembränning eller renaturering genom att i böc­kerna ange att sprittillverkning i hemmen är olaglig.

Det är uppenbart, framhåller APU, att denna marknadsföring och försäljning verksamt bidragit till att popularisera hembränningen. För­säljningen medför otvivelaktigt så stora alkoholpolitiska olägenheter att motåtgärder måste övervägas. APU erinrar om att frågan togs upp vid riksdagsbehandlingen av prop. 1973: 123 med förslag till ändring av tryckfrihetsförordningen. I motion 1973: 1982 hemställdes, att den i propositionen föreslagna möjligheten att införa förbud mot kommersiell annons avseende marknadsföring av alkoholhaltiga drycker och tobaks­varor skulle utvidgas till att avse även kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av redogörelse för tillvägagångs­sättet vid tillverkning av sprit eller av varor ägnade att användas vid så­dan tillverkning. Motionen avslogs av riksdagen (KU 1973: 23, rskr 229).

 

Prop. 1974:139                                                        15

APU anser, att förbud mot eller inskränkningar i marknadsföring­en av nu aktuella redogörelser inte är möjliga med hänsyn till tryck­frihetsförordningen. Det förtjänar emellertid att övervägas, om de som i kommersiellt syfte uppenbart söker stimulera brottsliga handlingar för­tjänar att skyddas av tryckfriheten. Starka skäl talar onekligen för att samhället bör sätta stopp för sådana spekulationer. Frågan har emeller­tid principiell räckvidd och berör också andra brott än hembränning. Enligt APU:s mening bör därför massmedieutredningen (Ju 1970: 59) få i uppdrag att utreda möjligheten att ändra tryckfrihetsförordningen så att denna typ av marknadsföring förhindras, I avbidan härpå bör efter­strävas att få till stånd en frivillig sanermg av marknaden. Detta kan ske genom att RSV inleder förhandlingar med de organisationer som före­träder dagspress, veckopress och bokhandlare i syfte att få dem att re­kommendera sina medlemmar att upphöra med försäljning av eller re­klam för ifrågavarande alster.

Enligt APU måste den verksamhet på området, som idag även seriösa företag bedriver, antas till stor del bero på ovetskap om de följder verk­samheten kan få. Det borde därför vara möjligt att på fri-villighetens väg uppnå en avsevärd begränsning av marknadsföringen. En självsanering från berörda branschers sida är desto mer angelägen, tillägger ÄPU, som man kan beräkna att marknadsföringen av destillationsapparater och aktivt kol kommer att bli särskilt intensiv under månaderna före ikraftträdandet av den föreslagna nya lagstiftningen beträffande nämn­da varor.

Remissyttrandena

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser i likhet med APU den senaste tidens utveckling i fråga om hembränning och annan olaglig alkoholhantering allvarlig. Remissinstanserna anser också ge­nomgående att åtgärder utan dröjsmål bör sättas in i syfte att komma till rätta med den olovliga hanteringen. I fråga om tillvägagångssättet är meningarna något mera delade. Särskilt APU:s förslag om aktivt kol har mött erinringar från flera håll.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till ÄPU:s förslag om att ap­parat, som är ägnad att användas för tillverkning av sprit, inte får till­verkas, införas till riket, innehas eller säljas utan särskilt tillstånd, RÄ anser dock att ett system med särskild tillståndsgivning blir kostsamt och administrativt tungrott. RÄ föreslår i stället sådan ändring av 9 § 1 mom. förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin att straffbarhet inträder när det inte är uppenbart att apparaten i fråga skall användas för annat än olovlig sprittillverkning. Rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län anför liknande synpunkter.

RSV och generaltullstyrelsen anser att tillståndstvånget bör begränsas

 

Prop. 1974:139                                                        16

till destillationsapparater i egentlig mening, dvs. apparater försedda med anordning för uppvärmning och kylning. Vad som föreskrivs för appa­rat bör emellertid också gälla apparatdel som uppenbarligen är avsedd att ingå i destillationsapparat. Vidare anser RSV att APU:s förslag om undantag från tillståndstvång bör kompletteras med ytterligare en punkt för yrkesmässig tillverkare av icke alkoholhaltiga vätskor och general­tullstyrelsen att apparater av glas bör undantas från importförbudet. Landstingsförbundet uttalar att den föreslagna undantagsbestämmelsen för sjukhus synes onödigt snävt utformad. Enligt förbundet bör undan­tag också gälla de utbildningsanstalter som behöver destillationsappara­ter i undervisningen.

Från några håll har framförts synpunkter på de av APU framlagda förslagen om straff- och förverkandepåföljd vid olovlig befattning med destillationsapparat. Kriminalvårdsstyrelsen är tveksam om så allvarlig påföljd som fängelse bör ifrågakomma för de brott det här gäller. So­cialstyrelsen är inte heller övertygad öm att straff i form av kortvarigt frihetsberövande enligt den föreslagna lagstiftningen får annat än mera marginell verkan på hembränningen. Brottsförebyggande rådet har inget att erinra mot att påföljder av straffrättslig karaktär tillgrips mot dem som handlar med destillationsapparater och aktivt kol, I fråga om inne­hav av destillationsapparat föreslår rådet som huvudregel att straffsank­tionen utgår och att verkan av det olovliga innehavet begränsas till för­verkande av apparaten. Rådet liksom generaltullstyrelsen anser att på­följd för olovlig införsel av destillationsapparat bör regleras genom en hänvisning till lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling. RSV fram­håller att olovlig befattning med destillationsapparat bör bedömas på samma sätt som olovlig sprittillverkning. Till straffstadgandet i APU:s förslag bör därför läggas en punkt enligt vilken straff för grovt brott skall vara fängelse i högst två år.

APU:s förslag att tillstånd skall återkallas om destillationsapparat an­vänds vid olovlig sprittillverkning och tillståndsinnehavaren inte kan visa att det inträffade skett utan hans vilja och vetskap och vidare om tillståndshavare saluhåller apparat eller apparatdel till annan än den som äger rätt att inneha sådan utrastning har uppmärksammats av några re­missinstanser. RSV anser sålunda att tillstånd också skall återkallas om ändring inträffat i förhållande som legat till grand för tillståndsgiv­ningen. Verket bör också ha möjlighet att häva rätt att utan tillstånd in­neha apparat eller apparatdel, Äterkallelse av tillstånd eller upphävande av sådan rätt bör enligt verket inte komma i fråga om åtgärden framstår som uppenbart obillig. Hovrätten för västra Sverige anser att kraven satts alltför högt när det gäller för en tillståndshavare att värja sig mot återkalldse. Enligt hovrätten bör tillstånd inte återkallas om omständig­heterna gör sannolikt att den olovliga hanteringen ägt rum utan till-ståndshavarens vilja och vetskap. Hovrätten är vidare kritisk mot de av

 

Prop. 1974:139                                                                       17

APU föreslagna ikraftträdandebestämmelserna och anser att inlösen i någon form av destillationsapparater torde vara nödvändig.

Förslaget om tillståndstvång för tillverkning och import av aktivt kol tillstyrks av bl. a. hovrätten för västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, konsumentombudsmannen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Söderman­lands och Örebro län. Kooperativa förbundet. Nykterhetsrörelsens landsförbund, Sveriges blåbandsförbund och Sveriges nykterhetssäll­skaps representantförsamling.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Gävleborgs län, generaltullstyrel­sen och Sveriges köpmannaförbund känner tvekan inför förslaget främst med hänsyn till förväntade kontrollsvårigheter och problem för legala förbrukare av aktivt kol. RÅ och rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget. Enhgt RÅ:s mening gäller det främst att komma till rätta med handeln med destillationsapparater. Kan denna begränsas är särskild lagstift­ning om aktivt kol inte erforderlig. I stället bör frågan lösas genom effektivare denaturering av teknisk sprit.

Aktiebolaget Vin- & spritcentralen är också kritisk mot förslaget i denna del. Den legala försäljningen av aktivt kol skulle komma att avse­värt försvåras och med hänsyn till att andra reningsmedel, exempelvis träkol, kan användas i stället är det tveksamt om det önskade resultatet skulle uppnås. Bolaget föreslår i stället en frivillig överenskommelse med importörer och försäljare i syfte att hindra olovlig användning av aktivt kol. RSV avstyrker också den föreslagna regleringen om aktivt kol. Enligt verket bör handeln med aktivt kol vara fri med hänsyn till att den övervägande delen aktivt kol används för fullt legitima syften. I syfte att förhindra att aktivt kol används för hembrännings- och renatu-reringsändamål bör dock handeln med aktivt kol ställas under RSV:s tillsyn. Framkommer härvid att aktivt kol sålts olämpligt skall den för­sumlige genom varning och vite om möjligt förmås ta rättelse. Blir dessa åtgärder verkningslösa föreslår verket straffsanktion för otillåten försälj­ning, Zoohandlamas riksförbund påpekar att aktivt kol används som re­ningsmedel i akvarier och anser därför att från tillståndstvång bör un­dantas akvarie- och zoohandel,

APU:s förslag att massmedieutredningen ges i uppdrag att undersöka möjligheten att så ändra tryckfrihetslagstiftningen att nu förekommande marknadsföring av böcker och andra skrifter med redogörelser för till­vägagångssättet vid olovlig sprittillverkning förhindras har tillstyrkts av flertalet remissinstanser som yttrat sig i saken. Kriminalvårdsstyrelsen, Svenska bokhandlareföreningen och Svenska tidningsutgivareföreningen avstyrker dock förslaget i denna del under hänvisning till att begräns­ningar av tryckfrihetsförordningen inte kan accepteras utan mycket tungt vägande skäl. Aktiebolaget Vin- & spritcentralen anser att even­tuell ändring av tryckfrihetslagstiftningen inte skulle bli effektiv, efter­som nödvändig vägledning för sprittillverkning kan fås ur läroböcker, uppslagsböcker och liknande.

 

Prop. 1974:139                                                                    18

Departementschefen

Alkoholpolitiska utredningen (ÄPU) har i sitt arbete med en allmän översyn av nykterhets- och alkoholpolitiken funnit anledning att med förtur behandla frågan om åtgärder mot den illegala sprithanteringen i vårt land. Resultatet av detta arbete har APU redovisat i promemorian (Ds Fi 1974: 9) Åtgärder mot hembränning m, m, APU motiverar sin åtgärd att med förtur behandla denna fråga med att den illegala hante­ringen ökat kraftigt under senare år, APU redovisar flera olika förhål­landen som ger belägg härför. Antalet fall av hembränning som kom­mit till polisens kännedom har ökat markant, I flera fall har det rört sig om tillverkning i närmast industriell skala för avsalu. Olika intervju­undersökningar visar att en betydande del av de tillfrågade druckit hem­bränt. Konsumtionen av jäst visar en uppgång som tyder på att be­tydande kvantiteter förbrakas utöver vad som kan beräknas gå åt för bakningsändamål, APU anger att kvantiteten "överskottsjäst" stigit till inemot 900 ton vart och ett av åren 1972 och 1973, Detta är en kvan­titet som skulle räcka till en årlig olaga tillverkning av 9 milj, liter brännvin. Som jämförelse nämns, att Systembolaget AB år 1973 sålde totalt 54,5 milj. liter sprit, varav 38 milj. liter brännvin. Även om det är osannolikt att hela den beräknade kvantiteten "överskottsjäst" an­vänts för hembränning visar dock uppgifterna på en kraftig ökning av denna olaga hantering.

Ett annat belägg för den ökade hembränningen är enligt ÄPU den mycket påtagliga uppgången i försäljningen av destillationsapparater och tillbehör därtill samt av vissa speciella hjälpmedel, såsom aktivt kol, och av faktaböcker om sprittillverkning. En mycket omfattande annonsering och annan marknadsföring förekommer beträffande sådana artiklar. Nuvarande lagstiftning har enligt APU visat sig vara otillräcklig för in­gripanden mot hanteringen. Det har endast i något undantagsfall varit möjligt att bevisa att syftet med apparatens användning uppenbarligen varit att tillverka sprit.

En med hembränningen parallell utveckling föreligger enligt APU be­träffande renaturering av teknisk sprit. En metod som bygger på rening av starkdenaturerad sprit med aktivt kol har utnyttjats i stor skala. Be­skrivningar av metoden marknadsförs bl, a, genom annonsering i pres­sen. Detta har lett till ökad försäljning både av teknisk sprit, i första hand s, k, K-sprit, och av aktivt kol.

Försörjningen med aktivt kol sker genom import. Denna låg åren 1971 och 1973 betydligt över importen åren närmast tidigare. Aktivt kol har en legal användning vid olika processer, vid tillverkning av vissa vatten- och luftfilter, vid kemtvätt och för medicinskt bruk. Apoteken säljer aktivt kol i form av tabletter och uppslammat i vatten (suspen­sioner). Sådant kol säljs även i lös vikt på apoteken.

 

Prop. 1974:139                                                        19

En förklaring till att hembränning förekommer är enligt ÄPU de höga priserna på den legalt tillverkade spriten. Den på senare tid ökan­de hembränningen tillskrivs dock andra faktorer. En väsentlig sådan anses vara att man i Norge år 1972 genom ny lagstiftning vidtog åt­gärder för att komma till rätta med den omfattande hembränningen där. De nya bestämmelserna innebar bl, a, förbud mot tillverkning, import, försäljning och innehav av apparater, lämpade för sprittillverkning och förbud mot att i skrift eller på annat sätt göra reklam för sådan appa­ratur eller ge råd om sprittillverkning. Detta har lett till att norska ap­parater i stället bjuds ut på den svenska marknaden. Import sker även från andra länder. Till detta kommer, att apparaterna blivit effektivare och luktfria, varigenom förutsättningar för hembränning i tätorterna ökat. En bidragande orsak till utvecklingen är enligt APU också att massmedierna ägnat stort intresse åt hanteringen och därvid ofta på ett sätt som kan ge allmänheten det intrycket att hembränning är en bagatdlartad förseelse.

En utbredd hembränning medför allvarliga samhälleliga olägenheter, konstaterar APU vidare. Bristande laglydnad leder till minskad respekt för lagstiftningen. Hembränning är ofta förenad med annan kriminalitet och hembränd sprit säljs till illegala klubbar. Sådan sprit kan lätt komma att nyttjas av minderåriga och missbrukare. Vidare föreligger ökade risker för storkonsumtion, berusning, vanebildning och annat missbruk. Härtill kommer hygieniska risker och brand- och explosions­faror. Vad som nu har sagts gäller enligt ÄPU även i fråga om den olaga renatureringen av teknisk sprit.

APU anser att nuvarande lagstiftning visat sig otillräcklig för att mot­verka de olika formerna av illegal sprittillverkning. I förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin intagna bestämmelser om straffansvar i fråga om tillverkning, saluhållande och innehav av appa­rater m. m. lämpade för sprittillverkning har inte motsvarat de intentio­ner som man hade när de infördes år 1919, Det är därför enligt APU i hög grad påkallat att lagstiftningen på området ändras och görs effekti­vare. Under hänvisning till synpunkter som framfördes redan då nuva­rande bestämmelser infördes och till lagstiftning som år 1972 infördes i Norge för att bekämpa den omfattande hembränningen där föreslår APU att följande åtgärder vidtas med verkan fr, o, m, den 1 december 1974.

1. Tillverkning, införsel, försäljning och innehav av för sprittillverk­ning lämpade apparater och delar därav skall få förekomma endast efter tillstånd av riksskatteverket (RSV). Undantag från tillståndstvång skall gälla för legal sprittillverkare, statligt eller kommunalt laboratorium, sjukhus och apotek. Tillstånd skall kunna lämnas industrier, institutio­ner o. d. överträdelse skall straffas som hembränning och påträffad ap­parat skall förklaras förverkad. I samband med de nya reglernas ikraft-

 

Prop. 1974:139                                                        20

trädande föreslås att apparat, för vilken tillstånd ej lämnats inom viss tid skall redovisas till poUsen. Sker detta skall straffrihet gälla. Bestäm­melser av nu antydd innebörd tas in i en särskild lag om destillationsap­parater i ersättning för nuvarande bestämmelser i 9 § förordningen om tillverkning av sprit och vin.

2.   I en särskild lag om aktivt kol införs bestämmelser om förbud att utan RSV;s tillstånd tillverka eller införa aktiverat kol samt om att så­dant kol får saluhållas endast till återförsäljare, till rörelseidkare för hans rörelse, i apotek för medicinskt bruk eller för användning i filter som uppenbarligen är avsett för annat ändamål än olovlig sprittillverk­ning eller renaturering. Överträdelse straffas med böter eller fängelse i högst sex månader och påträffat kol skall förklaras förverkat.

3.   Massmedieutredningen ges i uppdrag att utreda möjligheten att ge­nom ändring i tryckfrihetsförordningen hmdra marknadsföring av böc-, ker o, a, med redogörelser för tillvägagångssättet vid sprittillverkning och renaturering av teknisk sprit.

Remissinstanserna har allmänt understrukit nödvändigheten av effek­tivare medel mot den illegala sprithanteringen. Ett flertal instanser fin­ner ÄPU:S förslag välgrandade och tillstyrker de föreslagna åtgärderna. Några remissmstanser anmäler viss tvekan beträffande den föreslagna lagstiftningen om aktivt kol. Meningarna går också i sär i fråga om be­hovet av ändring av tryckfrihetslagstiftningen.

För egen del vill jag anföra följande.

Som jag framhöll i ett svar på en enkel fråga under riksdagens vår­session är möjligheterna till ingripanden mot den illegala sprithante­ringen alltför begränsade. Jag uttalade att jag avsåg att utan onödigt dröjsmål undersöka hur man effektivare skulle kunna ingripa mot denna hantering. Helt i linje härmed har APU med förtur behandlat frågan och framlagt förslag till skärpt lagstiftning på området. Utred­ningen tecknar en bild av förhållandena som klart visar att det förekom­mer en omfattande olaga sprithantering i skilda former med väsentliga alkoholpolitiska och andra samhälleliga risker och olägenheter som följd. Enligt min uppfattning har förhållandena under den tid som gått sedan APU lade fram sina förslag närmast förvärrats. En ohämmad marknadsföring av destillationsapparater och liknande anordningar, av aktivt kol, m. m, har bedrivits under den senaste tiden genom riksomfat­tande annonsering, på varamässor och på annat sätt, Åtskillliga repor­tage i massmedia har fäst ytterligare uppmärksamhet på hanteringen och givit besked om hur omfattande och lönande den är. Uppenbarligen har de åtgärder som APU föreslagit bidragit till att dessa aktiviteter in­tensifierats.

Den enligt min mening klart dokumenterade utvecklingen kan tyckas anmärknmgsvärd mot bakgrund av det straffansvar som redan enligt nuvarande lagstiftning gäller i fråga om hembränning, förfogande över

 

Prop. 1974:139                                                        21

illegalt tillverkad sprit och mäsk samt tillverkning, försäljning och inne­hav av apparater m. m. lämpade för sprittillverkning eller renaturering. Enligt APU är förklaringen härtill att de ansvars- och förverkandebe­stämmelser som gäller i fråga om apparater och redskap, lämpade för sprittillverkning och renaturering, visat sig vara otillräckliga. Anled­ningen härtill skulle enligt ÄPU främst vara, att det för straffansvar för­utsätts att fråga är om tillverkning eller saluhållande med uppenbart syfte att apparaturen skall användas vid olaga sprithantering, APU an­ger att åtal endast i något enstaka fall lett till fällande dom. De av APU framförda synpunkterna torde återspegla en allmänt utbredd uppfatt­ning och ger också en förklaring tUl den ohämmade marknadsföring av apparater och aktivt kol som kunnat noteras under senare tid. Som riks­åklagaren (RÅ) påpekat är emellertid de gällande bestämmelserna inte så ineffektiva som man allmänt uppfattat dem och jag har med tillfreds­ställelse noterat, att myndigheterna under den allra senaste tiden med kraft gripit in mot den ohämmade försäljningen av destillationsappara­ter. Av uttalanden som gjorts i detta sammanhang framgår klart att det är fråga om en mycket omfattande hantering och att det nu förekommer ett mycket stort antal apparater hos privatpersoner runt om i landet.

Missförhållandena är emellertid enligt min mening så allvarliga och inställningen till nuvarande lagstiftning så undergrävd att skärpta åtgär­der mot hanteringen genom ändrad lagstiftning måste vidtas utan dröjs­mål. Detta krävs inte endast i fråga om den aktuella apparaturen utan också beträffande handeln med aktivt kol.

APU föreslår som jag tidigare nämnt att nuvarande ansvarsbestäm­melser i fråga om tillverkning och marknadsföring av apparater m. m, i 9 § förordningen om tillverkning av sprit och vin ersätts med en särskild lagstiftning om tillståndsgivning beträffande tillverkning, import, för­säljning och innehav av destillationsapparater i vidsträckt mening. För­slagen har rönt viss kritik från några håll, RÄ har som alternativ till APU:s lösning förordat att ansvarsbestämmelserna skulle bibehållas i idlverkningsförordningen men ändras så att ansvar inträder så snart det inte är uppenbart att apparat, redskap eller del därav skall användas för annat än olovlig sprittillverkning,

I likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter jag mig till förslaget om tillståndstvång för nu nämnd befattning med destillationsapparater. RSV bör vara tillståndsmyndighet. Till skillnad från vad som hittills varit fallet blir genom tillståndsgivningen otvetydigt klarlagt vem som äger rätt att tillverka, importera, inneha eller sälja den utrustning det här gäller. Sådan befattning med apparaturen utan tillstånd blir i princip förbjuden och straffbelagd. Det ligger i sakens na­tur att tillståndsgivningen kommer att präglas av restriktivitet.

TiU skillnad från APU anser jag dock att det tillståndssystem, som nu utan dröjsmål bör införas, kan utformas inom ramen för nu gällande

 

Prop. 1974:139                                                        22

lagstiftning och arbetas in i förordningen om tillverkning av sprit och vin.

Med destillationsapparat förstås enligt APU:s förslag apparat, som är ägnad för tillverkning av sprit eller för borttagning eller försvagning av denatureringsmedel i teknisk sprit eller alkoholhaltiga preparat. Invänd­ningar har gjorts mot denna begreppsbestämning, I likhet med RSV an­ser jag att med destillationsapparat bör avses endast apparat, som är an­vändbar för tillverkning av sprit. Sådan anordning måste vara försedd med kokkärl och utrastning för kylning. Som också påpekats vid remiss­behandlingen bör emellertid enligt min mening tillståndstvånget omfatta även delar som uppenbarligen är avsedda att ingå i destillationsapparat. Jag förordar att 9 § första stycket tillverkningsförordningen utformas i enlighet härmed.

I nämnda lagrum bör också anges i vilka fall tillstånd för befattning med destillationsapparat inte behövs. APU:s förslag innebär härvidlag endast undantag för innehav av destillationsapparat. Jag förordar emel­lertid att, föratom innehav, också införsel och tillverkning bör omfattas av undantagen. Dessa bör, som APU föreslagit, begränsas tämligen snävt. Viss utvidgning av undantagsbestämmelserna är emellertid enligt min mening påkallad för att tillgodose statlig verksamhet främst för un­dervisnings- och forskningsändamål. Med statlig läroanstalt bör jämstäl­las sådan som står under statlig tillsyn. Övriga vid remissbehandlingen föreslagna utvidgningar av utredningsförslaget bör på ett smidigt sätt kunna tillgodoses inom ramen för tillståndssystemet.

Det av APU föreslagna sanktionssystemet vid olovlig befattning med destillationsapparatur har föranlett vissa påpekanden från remissinstan­serna. För egen del finner jag det uppenbart att fängelse bör ingå i straffskalan. För att underlätta vidtagande av säkerhetsåtgärder i form av häktning förordar jag att straffmaximum sätts till ett år. Såsom på­pekats av brottsförebyggande rådet och generaltullstyrdsen bör påföljd för olovlig införsel av destillationsapparatur regleras genom en hänvis­ning till varusmugglingslagen, I fråga om förverkande biträder jag i likhet med remissinstanserna det av APU framlagda förslaget. Jag för­ordar att reglerna om straff och fötverkande i enlighet med vad jag nu anfört förs in i 9 § förordningen om tillverkning av sprit och vin.

Utredningsförslaget om återkalldse av tillstånd har föranlett vissa påpekanden från ett par remissinstanser. Om åtgärden framstår som uppenbart obillig bör enligt min mening återkalldse inte ske. Tillstånds­innehavarens möjligheter till att freda sig mot återkalldse bör också nå­got underlättas. Såsom RSV framhållit skall vidare återkalldse ske om ändring inträffat i förhållande, på vilket beslut om tillstånd grundats. Något behov av möjlighet att häva rätt att utan tillstånd tillverka, im­portera eller inneha destillationsapparat föreligger inte med de av mig förordade undantagsreglerna. Bestämmelser om återkalldse av tillstånd

 

Prop. 1974:139                                                        23

föreslår jag intagna i ny paragraf, 9 a §, i tillverkningsförordnmgen, som också bör kompletteras med en regel om att talan mot beslut enligt 9 eller 9 a § förs hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Som APU och flera remissinstanser framhållit bör åtgärderna sättas in utan dröjsmål. Jag föreslår att de nya reglerna om befattning med destillationsapparater sätts i kraft den 1 december 1974, Övergångsbe­stämmelserna kan enligt min mening göras mer begränsade än vad som föreslagits. Jag föreslår att den som vid de nya reglernas ikraftträdande innehar apparat för vilken krävs tillstånd bör inom viss tid, förslagsvis en månad, söka det tillstånd som behövs, I avvaktan på att ansöknings­ärendet blivit rättskraftigt avgjort bör apparaten få användas i enlighet med äldre bestämmelser.

APU har med fog framhållit, att skärpta åtgärder mot marknadsfö­ringen av apparater måste kompletteras med åtgärder även mot handeln och användningen av aktivt kol. Risken är annars att renatureringen av denaturerad sprit ökar. Flera remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget beträffande det aktiva kolet. Man har härvid pekat på att de förbrukare som står för den ojämförligt största delen av konsumtionen använder det aktiva kolet för fullt legitima ändamål och att det är ange­läget att denna förbrakning inte förhindras eller onödigt försvåras. Från andra håll har invänts att om åtkomsten av aktivt kol försvåras, rena­turering av sprit med andra hjälpmedel mycket väl är möjlig, RSV har föreslagit att handeln med aktivt kol även i fortsättningen i princip bör vara fri men ställas under verkets tillsyn. Vid olämplig försäljning bör den försumlige förmås till rättelse eller, om detta inte lyckas, utsättas för straffsanktion.

För egen del vill jag beträffande handeln med aktivt kol framhålla följande. Såväl APU som RSV har vid utformningen av sina förslag strä­vat efter att inte lägga onödiga hinder i vägen för den legitima förbruk­ningen. Även jag anser att sådan hänsyn måste tas. Vidare bör beaktas att syftet med en reglering av handeln med aktivt kol lätt kan omintet­göras genom en övergång till andra renings- och filtreringsmedel. Jag anser mot bakgrund av det anförda övervägande skäl tala för att en in­sats av annat slag görs för att bemästra hithörande problem. Ett godtag­bart resultat bör kunna nås om förordningen om tillverkning av sprit och vin kompletteras med en regel om straff för den som överlåter ak­tivt kol eller annat renings- eller filtreringsmedel trots att han insett eller bort inse att varan kommer att användas vid olovlig sprittillverkning eller renaturering. Straffskalan bör vara densamma som för olovlig befattning, med destillationsapparat, dvs. böter eller fängelse i högst ett år. Till straffstadgandet bör också knytas en regel om förverkande. De av mig föreslagna ändringarna i tillverkningsförordningen föranleder viss juste­ring av 3 §.

Vidare föreslår jag att bestämmelsen om förverkande i 13 § förord-

 

Prop. 1974:139                                                                    24

ningen (1961: 181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat utvidgas till att avse också renings- och filtreringsmedel. Den i nämnda paragraf intagna schablonskatten för teknisk sprit och alkohol­haltiga preparat bör vidare anpassas till nuvarande skatteuttag för kon­sumtionssprit. Jag föreslår att beloppet höjs från 20 kr. till 50 kr. för liter.

Jag utgår från att handeln med aktivt kol kommer att hållas under skärpt uppmärksamhet såväl av RSV som polismyndigheten. Visar det sig att den föreslagna straffbestämmelsen skulle vara otillräcklig, är jag beredd att på nytt ta upp frågan i samband med prövning av ÄPU:s slutbetänkande.

Utöver nu behandlade åtgärder har APU också föreslagit, att mass­medieutredningen får i uppdrag att utreda frågan om sådan ändring i tryckfrihetsförordningen att möjlighet öppnas att förhindra marknads­föring av s, k. faktaböcker om sprittillverkning. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget, medan andra bestämt tar avstånd från tanken på ingrepp i tryckfrihetslagstiftningen. Enligt min mening talar övervägande skäl för en undersökning av frågans tryckfrihetsrättsliga aspekter. Ei-Jigt vad jag har inhämtat kommer emellertid massmedieutredningen redan med stöd av sina nuvarande direktiv att ta upp frågan. Betänkandet torde komma att avges under första halvåret 1975. Frågan om lämpliga åtgärder torde därför få övervägas i samband med att ställning tas till utredningsförslaget.

Framställningen frän SARA

I skrivelse den 4 september 1974 har Sveriges allmänna restaurangak­tiebolag (SARA) hemställt att 40 § 3 mom. och 76—79 §§ rusdrycksför-säljningsförordningen (1954: 521 — Rff) upphävs, att samtidigt mellan staten och SARA träffat avtal upphör att gälla samt att SARÄ:s bolags­ordning framgent får ändras utan tillstånd av Kungl. Maj:t.

Till stöd för framställningen har SARA framhållit följande.

De allmänna restaurangbolagen, fem till antalet, bildades åren 1915, 1921 och 1922. De ägdes av det dåvarande systembolaget. Restau­rangbolagen tillkom för att tillgodose ett socialt syfte, främst genom en exklusiv rätt att driva de s, k. folkrestaurangerna. Dessa hade tidigare i allmänhet varit systembolagsvärdshus. De allmänna restaurangbolagen hade under restriktionstiden en prisreglerande betydelse.

Bolagen har undergått en markant utveckling. De förvärvade efter hand restauranger av högre klass än folkrestaurangerna inom alla delar av landet och började också att i betydande omfattning bedriva hotell­verksamhet.

Från att ha varit rent lokala företag har restaurangbolagen utvecklats till landsomfattande företag. Bestämmelser i författning avseende de all-

 

Prop. 1974:139                                                        25

manna restaurangbolagen infördes första gången i 1937 års rusdrycks-försäljningsförordning. Enligt dessa bestämmelser ägde systembolag, ef­ter samtycke av dåvarande kontrollstyrelsen, rätt att bilda särskilt aktie­bolag för drivande av restaurangrörelse. Det ankom på kontrollstyrelsen att godkänna bolagsordning för restaurangbolag och granska dess räken­skaper. Vidare fanns bestämmelser om vem som fick inneha bolagets ak­tier, om styrelse m. m. Restaurangbolag fick inte utan kontrollstyrelsens medgivande inköpa eller sälja fastighet, vidta större förändringar inom fastighet, ingå viktigare hyresavtal, placera kapital annat än på bank­räkning samt bestämma löner och pensioner tUl anställd personal.

Några år efter införandet av ovannämnda bestämmelser började man diskutera om det var lämpligt att kontrollstyrelsen hade denna dubbla roll som både direktivgivande och kontrollerande myndighet gentemot de allmänna restaurangbolagen. I samband därmed diskutera­des också frågan om restaurangbolagens framtida organisation. Efter gjorda utredningar i dessa frågor beslöt statsmakterna år 1945 att restau­rangbolagens verksamhet skulle överflyttas på en från systembolagen och kontrollstyrelsen helt fristående aktiebolagsorganisation (prop, 1945: 199, Bev U 36, rskr 231, SFS 173). Denna består sedan dess av ett cen­tralbolag med dotterbolag.

De ändringar i då gällande rasdrycksförsäljningsförordning som gjor­des samma år innebar att systembolagen i fortsättningen inte fick driva restaurangrörelse eller därmed jämförlig verksamhet. I fråga om restau­ranger som betecknades som folkrestauranger fick tillstånd till ut-skänkning inte överlåtas på annan än ett för ändamålet bildat aktiebo­lag, som Kungl. Maj:t godkänt för bedrivande av restaurangrörelse av sådant slag. Sådant godkännande lämnades det nybildade centralbolaget. Vidare fanns bestämmelser om aktieägare, styrelse, vinstdisposition m. m. rörande detta bolag.

Den mest genomgripande förändringen i restaurangbolagens verksam­het — och för restaurangnäringen i sin helhet — skedde i oktober 1955 genom den av statsmakterna beslutade ändringen av vårt lands alkohol-och nykterhetspolitik, varvid bl, a, motbokssystemet avskaffades. Den nya ordningen hade betydande konsekvenser för utskänkningen på de flesta restaurangerna, främst på folkrestaurangerna. Man kan anse att folkrestaurangepoken tog slut i oktober 1955, Begreppet folkrestau­rang utmönstrades år 1957 ur Rff,

Även i Rff finns bestämmelser om godkännande av restaurangbolag, I 40 § 3 mom, förordningen föreskrivs att tUlstånd tUl utskänkning skall meddelas ett för ändamålet bildat aktiebolag, som godkänts av Kungl, Maj:t (restaurangbolag), när så av särskilda skäl finnes påkallat till främ­jande av nykterhet eller ordning.

Enligt förordningen får såsom restaurangbolag godkännas endast så­dana bolag som genom bestämmelse i bolagsordningen eller på annat

 

Prop. 1974:139                                                        26

betryggande sätt berett staten övervägande inflytande på bolagets led­ning och som förbundit sig att driva sin restaurangrörelse genom dotter­bolag. Sådant restaurangbolag skall därutöver vid verksamhetens bedri­vande vara underkastat den särskilda kontroll från statens sida som Kungl. Maj:t anser behövas.

Det ankommer på restaurangbolag att ansöka om ifrågavarande god­kännande, varefter Kungl. Maj:t kan lämna godkännande för viss tid, högst fyra år. Det senaste godkännande som Kungl. Maj:t lämnat avser SÄRA, Avtalet gäller för tiden den 1 januari 1973—den 31 de­cember 1975. EnUgt avtalet kommer Ktmgl. Maj:t inte att godkänna an­nat bolag som restaurangbolag för nämnda tid. Det åligger SARA att tillse att utskänkning av rusdrycker utövas på sätt som föratsatts i för­ordningen och att också andra föreskrifter följs rörande utskänkning. I övrigt innehåller avtalet i huvudsak regler om arbetsutskott, om slutande av avtal, om fondering och om aktier m. m. i dotterbolagen.

I Rff finns också andra regler som gäller det godkända restaurangbo­laget. Sålunda sägs att aktieägare i bolaget endast kan vara svenska sta­ten eller, efter Kungl. Maj:ts tillstånd, svensk medborgare eller svenskt aktiebolag. Aktiebolaget Statsföretag innehar nu samtliga aktier i SÄRÄ. I SARÄ:s dotterbolag får aktier ägas endast av moderbolaget och svensk medborgare som därtill erhållit tillstånd av länsstyrelsen i det län där dotterbolagets styrelse har sitt säte. Aktieägare skall avlämna förbindelse till Kungl. Maj:t eller länsstyrelse att på anmodan överlåta sin aktie mot erhållande av aktiens nominella belopp jämte upplupen vinstutdelning. Vidare finns bestämmelser om hur restaurangbolagets årsvinst får användas m, m.

De allmänna restaurangbolagen tillkom, som nämnts, för att driva de s, k, folkrestaurangema. En exklusiv rätt för bolagen att driva sådana restauranger kom till uttryck genom den ändring som år 1945 gjordes i rusdrycksförsäljningsförordningen. Efter rusdrycksförsäljningsreformen år 1955 kan man anse att drivandet av typen folkrestauranger upphörde. Som konsekvens härav togs begreppet folkrestaurang ett par år senare ut ur Rff. Därmed hade det främsta skälet bortfallit för godkännande en­ligt förordningen av restaurangbolag. Kriterierna för Kungl. Maj:ts god­kännande av restaurangbolag är i nu gällande förordning mera allmänt hållna, nämligen "när så av särskilda skäl finnes påkallat till främjande av nykterhet eller ordning".

I dag driver SARA sin verksamhet under samma förutsättningar som branschens övriga seriösa företag och i fri konkurrens med dessa. Det kan knappast göras gällande att SARA:s verksamhet avviker från kon­kurrerande företags genom att innehålla uppgifter som grundar sig på särskilda skäl till främjande av nykterhet eller ordning. Inte heller i av­talet med staten har tagits in några speciella uppgifter rörande SARA:s externa verksamhet. I avtalet sägs rent allmänt att det åhgger SÄRA att

 

Prop. 1974:139                                                        27

tillse att utskänkning av rusdrycker utövas på sätt som förutsätts i Rff och att andra utfärdade föreskrifter följs för sådan utskänkning, Åtlyd-naden av nämnda bestämmelser är inte något speciellt för SÄRA utan gäller också för andra företag som erhållit utskänkningstillstånd. Vidare åligger det SARA att ha kontakt med lokala myndigheter m, fl, i frågor som berör lokala förhållanden.

Åtskilliga av reglema i Rff, i bolagsordningen och i avtalet med staten avser SARArs intema förhållanden. Av dessa regler kan framhållas skyl­digheten att driva verksamheten i dotterbolag, begränsningarna i fråga om att sluta avtal, vinstutdelnings- och fonderingsregler, sättet för ut­seende av styrelse i central- och dotterbolag samt reglerna rörande ak­tieägare i dotterbolagen.

I dagens kärva konkurrensförhållanden inom restaurangbranschen är det nödvändigt för företagen att på alla sätt rationalisera och utveckla sin verksamhet. För SARA utgör ovannämnda regler en hel del begräns­ningar i möjligheterna att vidta nödvändiga rationaliseringar och verkar också hindrande för bolaget att gå in på nya verksamhetsområden, SARA riskerar härigenom att komma i ett sämre konkurrensläge än andra företag i branschen.

Med stöd av vad förut anförts anser SARA att det ur nykterhetspoli-tisk synpunkt inte längre kan vara behövligt med bestämmelser i Rff rörande godkännande m. m. av ett restaurangbolag. Eftersom dessa bestämmelser samt vissa av de i bolagsordningarna för de allmänna restaurangbolagen och i avtalet mellan staten och SARA intagna be­stämmelserna dessutom innebär hinder för de statliga restaurangbola­gens konkurrensförmåga och utvecklingsmöjligheter, anser SARA att de bör upphävas. Härigenom skulle SARA komma att få likartade förat­sättningar att bedriva sin verksamhet som övriga företag inom stats­företagsgruppen liksom förutsättningar till konkurrens på lika villkor med övriga företag i branschen,

RSV har i sitt yttrande över SARÄ:s framställning ifrågasatt om inte frågan är av den karaktär att den bör tas upp i samband med behand­lingen av APU:s slutbetänkande. I sakfrågan har verket i huvudsak framhållit följande. Sedan folkrestaurangsbegreppet utmönstrades år 1957 har det allmänna restaurangbolagets särställning försvunnit. En­skilda restauratörer får driva rörelse av den typ som tidigare skulle klas­sificerats som folkrestauranger och det allmänna restaurangbolaget får utan inskränkningar driva restauranger av högre klass. Endast i vissa sär­skilda fall har centralbolaget förbehållits rätten till utskänkning. Enligt den från år 1957 gällande lydelsen av 40 § 3 mom. Rff är detta fallet när det av särskilda skäl finnes påkallat till främjande av nykterhet eller ordmng. Bestämmelsen har dock aldrig utnyttjats. En aspekt på det all­männa restaurangbolagets verksamhet bör enligt RSV alltjämt beaktas. Det sätt på vilket detta bolag och dess dotterbolag utformar sina restau-

 

Prop. 1974:139                                                        28

ranger och utövar sin utskänkning är i icke oväsentlig omfattning vägle­dande för många andra företag inom branschen. Skälet härtill är kopp­lingen mellan den samhälleliga alkoholpolitiken som kommer till uttryck bl. a. genom Rff och det faktum att staten har ett avgörande inflytande över bolagen. På grund härav är det angeläget att bolagen lojalt följer gällande utskänkningsbestämmelser och utgör goda förebilder för andra företag. Skulle Kungl. Maj:t bifalla SARA:s framställning bör garantier därför skapas att också framdeles de allmänna bolagen bedriver sin verksamhet med den alkoholpolitiska och sociala målsättning som hit­tills har gällt.

Departementschefen

1957 års ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521 — Rff) har lett till att det allmänna restaurangbolagets särställning försvun­nit. Numera bedriver detta bolag genom sina dotterbolag en verksamhet som är av samma karaktär som hos privata restaurang- och hotellföre­tag. De nykterhetspolitiska överväganden som låg bakom regleringen i 40 § 3 mom. Rff saknar numera aktualitet. Jag föreslår därför att denna bestämmelse upphävs. Detta kommer i praktiken inte att leda till några förändringar av bolagets verksamhet. I likhet med RSV anser jag att det sätt på vilket bolaget utformar sina restauranger och utövar sin utskänk­ning i icke oväsentlig omfattning är vägledande för många företag inom branschen. Jag anser det därför vara av vikt att bolaget framdeles bedri­ver sin verksamhet med samma alkoholpolitiska och sociala målsättning som hittills.

övrig reglering i Rff av det allmänna restaurangbolagets förhållanden har enligt min mening numera i allt väsentligt mist sin betydelse. Skäl saknas att för detta företag, som ingår i Aktiebolaget Statsföretag, ha en särreglering i Rff. Med tillstyrkande av SARA:s framställning föreslår jag därför att 76—79 §§ Rff upphävs. Med hänsyn till vad SARA upp­givit om att dessa bestämmelser hindrar bolaget i dess rationaliserings-och utvecklingssträvanden bör den förordade ändringen vidtagas utan dröjsmål, lämpligen med verkan fr. o. m. den 1 januari 1975.

Med de av mig förordade ändringarna av Rff rycks förutsättningarna undan för det mellan staten och centralbolaget träffade avtalet. Jag för­utsätter, att partema, när statsmaktemas beslut föreligger, genom ny överenskommelse bringar avtalet att upphöra.

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda har anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

 

Prop. 1974:139                                                        29

1.  lag om ändring i förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin,

2.  lag om ändring i förordningen (1961: 181) om försäljning av tek­nisk sprit och alkoholhaltiga preparat,

3.  lag om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521),

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974     740548