Motioner nr 1721—1724 år 1974

Mot. 1974

1721-1724

Nr 1721

av herr Werner i Tyresö m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:28 angående den statliga
kulturpolitiken.

Kultur är ingenting som kan ses isolerat i samhället eller som en
angelägenhet för en eller flera särskilda grupper. Kulturen i ett samhälle
är relaterad till den motsättning som är grundläggande för alla kapitalistiska
samhällen, den mellan kapital och arbete. I det monopolkapitalistiska
Sverige bestäms kulturens villkor av de krafter som har det
avgörande inflytandet över de ekonomiska och politiska besluten. Den
kultur som dominerar det moderna Sverige är den kultur som är
representativ för de maktförhållanden som råder i landet. Det är den
kommersiella kulturen, masskulturen. Det är den kultur som gör alla
kulturyttringar till spekulationsobjekt och konstprodukterna till varor.
Därför är reklamen en stadigt växande del av vårt samhälles kulturella
fasad. Därför isoleras också människornas kulturella verksamheter från
det sociala livet i övrigt, kulturen blir till slut en syssla för specialister, vi
får en särskild grupp som kallas kulturarbetare. Där står vi i dag. Kulturen
är hotad, masskulturen är på väg att omintetgöra t. o. m. den kultur som
har anor från borgarklassens progressiva traditioner, den kultur som ofta
felaktigt karakteriserats som ”finkultur”.

Borgarklassen var under kapitalismens tidigare skede den kulturbärande
klassen. Men då kapitalismen inträdde i sitt monopolistiska
stadium förlorade borgarklassen denna funktion. Produktionsmedlens
monopolisering gäller även inom kultursektorn. Bonnierkoncernen behärskar
över en fjärdedel av den totala medvetandeindustrin i Sverige
utanför Sveriges Radio.

Dagens Nyheters vardagsupplaga täcker 9,5 procent av hela dagstidningsmarknaden.
Motsvarande siffra för Expressen är 11 procent.
Tillsammans täcker alltså DN/Expressen över en femtedel av dagstidningsmarknaden.

Bonniers olika bokförlag svarar för 25 procent av den svenska
bokutgivningen. Det av Bonniers nyinköpta Svensk Filmindustri täcker
27 procent av filmproduktionen. Bonnierkoncernen äger 50 procent av
den svenska veckotidningsfloran.

Trots att borgarklassen mist sin centrala roll som kulturbärande klass,
svarar den för den övervägande delen av kulturkonsumtionen. Arbetarklassen,
småbrukarna och de lägre mellanskikten hindras från både
kulturproduktion och kulturkonsumtion av en rad samverkande faktorer:
brist på skolning och traditioner, tungt och slitsamt arbete, ofta i
kombination med obekväma arbetstider, långa arbetsresor, en boendemiljö
som präglas av brist på kulturinstitutioner (detta gäller både

1 Riksdagen 1974. 3 sami. Nr 1721-1724

Mot. 1974:1721

2

avfolkningsbygder och förortsområden långt från stadskärnorna).

Speciellt illa gynnande är en rad olika minoritetsgrupper, vilkas utsatta
och undanskuffade situation hindrar dem från att göra sina krav gällande:
barn och tonåringar, de fysiskt och psykiskt handikappade, invandrare,
etniska minoriteter.

I det tomrum som uppstått då borgarklassen mist sin roll som
kulturbärande klass och den reformistiska arbetarrörelsen avhänt sig en
stor del av sina möjligheter att skapa en alternativ kultur (t. ex. genom
försäljningen av Folket i Bild till Bonniers, genom att sluta utgivningen av
bra och prisbilliga böcker på Folket i Bilds förlag, genom att krympa ner
bokförlaget Tidens utgivning till ett minimum och genom att lägga ner en
stor del av A-pressen) florerar den kommersiella ogräskulturen, som
snedvrider och exploaterar människors behov och avleder deras intressen
från t. ex. fackligt och politiskt arbete.

I denna situation blir kulturen en kraft som gör mostånd mot
kapitalismen. Kulturarbetarna radikaliseras. De kanaliserar sina protester
genom att skapa centrumbildningar och fria teatergrupper, genom att
möjliggöra en alternativ bok- och tidskriftsutgivning genom t. ex.
Författarförlaget och Folket i Bild/Kulturfront.

Kulturen är inte fristående från klasskampen. Det gäller alla kända
historiska kulturer och även vår. Kulturen är ingen resurs som det bara är
att fördela litet rättvisare än tidigare. Arbetarrörelsens viktigaste kulturella
insats under 1900-talet har bestått i bildandet av fackföreningar,
politiska partier och andra organisationer. Denna verksamhet har utgjort
ett försvar för arbetarklassens egen kultur, och utan en fortsättning av
denna kamp kan ingen socialistisk kulturpolitik förverkligas. En socialistisk
kulturpolitik måste därför arbeta för att denna politik knyts intimt
samman med den allsidiga politiska kampen och kampen för demokrati
och yttrandefrihet för arbetarklassen och dess förbundna. Det ligger i
linje med denna kamp att kräva upphävande av förbud mot politisk
agitation på arbetsplatserna, att kräva rätt att hålla fackliga möten på
betald arbetstid och arbeta för ökade möjligheter för progressiva
kulturarbetare att inom arbetarklassens organisationer och på arbetsplatserna
konfrontera sitt arbete med den klass som de vänder sig till.

Vi anser att statliga stödåtgärder av den typ som kulturrådets
betänkande skisserar skall tas för vad de är och knyter inga illusioner till
dem. En socialistisk kulturpolitik måste vara en del av arbetarklassens
och dess förbundnas kamp för socialismen. Detta utesluter inte att den
nuvarande statliga kulturpolitiken inte kan förbättras. Ett försvar av den
hotade kulturen är ett led i kampen mot monopol och storfinans.

Statsapparatens agerande gentemot den hårt trängda kulturen präglas
av motsägelsefullhet. Åena sidan låter man de kommersiella krafterna härja
fritt. Å andra sidan strävar man efter att föra en statlig kulturpolitik, som
manifesterats i kulturrådets betänkande och i propositionen 1974:28.
KUR formulerar mål och ideologi, medan propositionen i stor utsträckning
avstår från detta och begränsar sig till att formulera konkreta
förslag. KUR skriver utförligt om kultursatsningar till eftersatta grupper,

Mot. 1974:1721

3

medan propositionen nöjer sig med att omnämna vilka eftersatta
minoritetsgrupper som finns, utan att gå in på vilka resurser som bör
satsas på dem. KUR intar en generös attityd till centrumbildningarna och
de fria grupperna, medan propositionen satsar på de etablerade bildningsorganisationerna.
KUR anslår otillräckliga ekonomiska resurser då det
gäller att förverkliga den vision man har, och i propositionen är de
otillräckliga resurserna ytterligare nerbantade. Fackföreningsrörelsen nr
7/1974 kommenterar propositionen: ”Det som satsas för nästa budgetår
ger inga möjligheter att på ett märkbart sätt öka den kulturella
jämlikheten — och det var ju ändå det som var meningen med
reformen.” Både i KUR och i propositionen är man medveten om vilken
roll de sociala faktorerna spelar för att underlätta resp. försvåra
människors möjligheter att på olika sätt ta del i kulturaktiviteter. Men
denna insikt utmynnar inte i några utsagor om nödvändigheten av att
kombinera kulturaktiviteterna med fackligt och politiskt arbete för att
möjliggöra en verklig kulturell jämlikhet.

Kulturrådet har i sin utredning framhållit vikten av att den kommersiella
kulturens negativa verkningar bekämpas. I remissbehandlingen av
rådets utredning framkom från en rad olika instanser kritik av rådets
otillräckliga förslag på denna punkt. Sammanfattningsvis gick kritiken ut
på att så länge den statliga kulturpolitikens insatser är begränsade till att
innebära ett stöd till de kultursektorer som är dömda till undergång i
konkurrensen med de växande monopolintressen som alltmer sätter sin
prägel på det kulturliv som dominerar i det monopolkapitalistiska
Sverige, så länge är de statliga stödåtgärderna av den typ som kulturrådet
skisserat helt otillräckliga. Metallarbetarförbundets remissvar innehöll ett
bra exempel på denna kritik:

”Man kan därför tänka sig, att flertalet av kulturrådets förslag
genomförs utifrån liberala värderingar — men att resultatet ändå blir ökad
ojämlikhet. Så sker nämligen om man samtidigt som man genomför
kulturpolitiska reformer i jämlikhetsskapande syfte ger ett ökat stöd åt
kulturkommersialismen.”

Denna, som vi ser det, fundamentala kritik av kulturrådets betänkande
har inte alls beaktats, i propositionen. Visserligen finns där formuleringar
som tyder på att man inte är helt omedveten om problemet som t. ex.:
”Samhällets stöd får inte reduceras till att endast komplettera den
kommersiella kulturmarknaden eller ta över det ekonomiska ansvaret när
den privata företagsamheten inte längre har något intresse för verksamheten.”
(s. 298) Det är t. o. m. så att kommersialismens bekämpande
utgör ett av de föreslagna målen för den statliga kulturpolitiken:
”Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar
inom kulturområdet.” (s. 295)

Men om man studerar vad propositionen konkret avser med en sådan
formulering visar det sig att den inte på en enda punkt leder till förslag
till åtgärder för att bryta storfinansens makt över kulturen. Propositionen
innehåller ett enda exempel på vad regeringen menar med sådana
åtgärder: det statliga stödet till folkbiblioteken!

Mot. 1974:1721

4

Ett talande exempel på vad denna passivitet leder till är det faktum,
att medan det statliga stödet till tidskrifter för år 1974/75 föreslås uppgå
till 1,5 milj. kr., erhåller samtidigt den kommersiella veckopressen en
indirekt subvention via posttaxorna som redan för något år sedan
uppgick till 8 milj. kr.!

En av de viktigaste och mest positiva tankegångarna i kulturrådets
betänkande är den att det statliga kulturstödet kraftigt måste prioritera
det man kallar ”den fria kollektiva skapande verksamheten”. Bl. a.
föreslog man ett s. k. lokalt aktivitetsstöd till kulturell verksamhet av det
slag som inte faller inom de ramar som reglerna för statsbidrag tili
studiecirkelverksamhet uppställer. Emellertid är storleken på de anslag
som kulturrådet tänker sig för detta ändamål helt otillräcklig, vilket
också framhållits i en reservation av ledamoten P.-O. Enquist. Kulturrådet
tänkte sig två alternativa vägar att förmedla det lokala aktivitetsstödet,
antingen via folkbildningsorganisationerna eller via kommunernas
kulturnämnder. På denna punkt föranledde betänkandet en intensiv
diskussion. Regeringen löser i sitt förslag denna knut med ett svärdshugg
och avvisar förslaget om ett lokalt aktivitetsstöd. I stället föreslår den ett
statligt bidrag till experiment och utvecklingsarbete att fördelas av
kulturrådet. Detta bidrag skall endast kunna utgå till föreningar och
organisationer. Vi finner detta helt oacceptabelt. För det första menar vi
att kulturrådet helt tillfredsställande har dokumenterat behovet av stöd
till kulturaktiviteter av det slag det här gäller, varför påståendet i
propositionen att denna verksamhet ytterligare måste utforskas endast är
ett uttryck för ett byråkratiskt tänkande. För det andra är denna
verksamhet till sin natur experimentell, bl. a. därigenom att den är tänkt
att ske i andra former än de traditionella, av bildningsorganisationerna
tillämpade, varför det ligger en klar motsägelse i att begränsa det statliga
stödet till dessa organisationer.

I den kulturpolitiska diskussionen har decentraliseringssträvandena i
KUR-betänkandet intagit en stor plats. Detta avsätter sig i propositionens
allmänna formuleringar i instämmanden. Däremot saknas konkreta
förslag till hur ”decentraliseringsmålet” skall uppnås. Tvärtom är det
möjligt att i propositionen finna exempel på förslag som leder till en
ökad centralisering av kulturen. Som ett sådant kan man se anslaget till
de centrala amatörorganisationerna på 400 000 kr., som i princip skall
reserveras för dessas centrala verksamhet. Ett annat är det centrala
anslaget till studieförbunden, som föreslås ökat med 4 milj. kr., varav
hälften skall gå till pedagogiskt utvecklingsarbete. Vi menar att dessa
exempel visar på en tendens i propositionen att gynna de stora etablerade
organisationerna på kulturens område på ett sätt som strider mot de på
andra ställen uttalade ambitionerna att sprida kulturen. Även på denna
punkt instämmer vi i de synpunkter som P.-O. Enquist ger uttryck för i
sin reservation:

”Det är, inte minst ur principiell synpunkt, också viktigt att undvika
att centralt uppbyggda övergripande organisationer tilldelas alltför stora
eller alltför många kulturpolitiska uppgifter, eller tillåts bli alltför

Mot. 1974:1721

5

dominerande och ensamma. Att skapa alternativa vägar är därför viktigt,
inte bara inom amatörismens sektor. Att betrakta t. ex. studieförbundens
organisationsnät som ett system av neutrala, opolitiska och till allt
användbara kanaler är uppenbarligen en felsyn, också ur dessa organisationers
synpunkt.”

Enquist kritiserar i sin reservation sammansättningen av den föreslagna
Föreläsningsbyrån, dvs. att den rekryteras enbart ur Folkbildningsförbundet,
och han avslutar sin kritik på följande sätt:

”1 kulturrådets betänkande redovisas på flera ställen en pluralistisk
kultursyn. Många av de goda skälen för den synen finns angivna i
målkapitlet, med motiveringar som omfattar både decentralisering,
förnyelse och värnande av yttrandefriheten. När kulturrådets förslag
realiseras bör de målsättningarna inte tillåtas försvinna ur bilden.”

Det svenska kulturlivet i dag är starkt präglat av de motsättningar som
karakteriserar samhället i stort. Kapitalkoncentrationen och monopoliseringstendenserna
ger storfinansen ett avgörande inflytande också över
kulturen. Både kulturlivet i vid mening och kulturen i betydelsen
konstnärlig verksamhet utarmas. Ytterst är kulturrådets betänkande och
andra statliga initiativ till stödåtgärder endast en bekräftelse på detta. Ett
exempel på det svenska samhällets kulturfientlighet är de motsättningar
som råder mellan de kulturkommersiella krafterna och de s. k. kulturarbetarna
och som tillspetsats starkt under det senaste decenniet.
Kulturarbetarnas verksamhet har allt svårare att få plats, deras arbete kan
inte göras lönsamt och deras insatser har att konkurrera med masskulturprodukter,
vilka gör det omöjligt för den seriösa kulturen att skaffa sig
en förankring bland bredare grupper av befolkningen. Kulturarbetarnas
oppositionsställning mot den kommersiella kulturens makthavare har
accentuerats, och nya vägar har lagts för att sprida den progressiva,
seriöst arbetande kulturen, när de traditionella ”kulturvägarna” inom
organisationer av folkrörelsetyp har visat sig oförmögna att utgöra ett
alternativ till den kommersiella kulturen. Detta är bakgrunden till att
kulturlivet i Sverige i dag rymmer en starkt expanderande sektor som går
under namnet ”fria grupper och ensembler”. Genom sammanslutningar
av typ Författarcentrum och Teatercentrum bedrivs ett framgångsrikt
uppsökande och arbetsförmedlande arbete av och bland kulturarbetare.
Centrumbildningarna och de ”fria” grupperna utgör i dag det viktigaste
alternativet till monopolens masskultur och bildar den faktor som
verksammast kan bidra till den spridning av kulturen som förespråkas av
kulturrådet. Därför menar vi att det statliga stödet till dessa är av mycket
stor betydelse, och de föreslagna anslagen i propositionen är alldeles för
snålt tilltagna. I vad gäller stödets form anser vi det positivt att
propositionen beaktat de synpunkter som kommit fram under remisstiden
från de berörda organisationerna. Stödet bör som föreslås fördelas
centralt av kulturrådet, men vi finner att det med sin föreslagna storlek är
helt otillräckligt. Det finns i propositionen en rad faktorer som gör det
statliga stödet till de fria grupperna otillräckligt redan i jämförelse med
de ambitioner som uttrycks i kulturrådets betänkande: där tänker man

Mot. 1974:1721

6

sig en ökning av stödet från en till sjutton miljoner fram till år 1981/82.
Samtidigt föreslås att denna ökning skall ske snabbast i början av
perioden. Dessa synpunkter och förslag leder inte ens till en kommentar i
propositionen, varför innebörden i den nu föreslagna ökningen med 1,7
milj. kr. är svår att fastställa. Likaså är definitionen av begreppet ”fria
grupper och ensembler” och gränsdragningen mellan yrkesverksamma
och icke-yrkesverksamma grupper problematisk. För tillfället är det enda
effektiva sättet att undanröja de risker dessa faktorer innebär för de fria
gruppernas framtid att kraftigt höja anslaget till dem.

Över huvud taget är det minst sagt anmärkningsvärt att den grundliga
diskussion om den statliga kulturpolitiken i framtiden som förs i
kulturrådets betänkande och som blivit följden av detsamma under
remisstiden inte leder fram till några riktlinjer eller ens kommentarer i
propositionens skrivning. Nu vilar alltför många och viktiga bedömningar
på det kommande kulturrådet.

Vi har tidigare berört brister i den analys av masskulturens roll som
företas i propositionen. Den redan i dag viktigaste sektorn av denna är
kanske radio- och TV-området. Där har staten reella förutsättningar att
motverka de ekonomiska intressenternas makt, varför det är särskilt
anmärkningsvärt att den framtida politiken på detta område inte berörs i
propositionen. I en riktig analys av dessa mediers roll i dagens svenska
kulturliv, och ännu mera i framtiden, måste man konstatera att de
kulturkommersiella krafterna även här har en dominerande ställning.
Detta faktum är centralt och måste uppmärksammas och redan nu
föranleda åtgärder från statens sida. Beträffande Sveriges Radios kulturpolitiska
roll instämmer vi i det remissvar till KUR:s betänkande som
avgavs av Stockholms FCO: ”Man tävlar med metoder som är kommersialismens,
utan att det finns något egentligt skäl till det. Ungdomar från
kulturellt stimulansfattiga miljöer får inte längre en ökad kulturell
valfrihet via TV .”

Det finns grupper som i särskilt hög grad är utsatta för kulturkommersialismens
verkningar, t. ex. barn och invandrare. Detta uppmärksammas
i propositionen men leder för dessa gruppers del inte till
några förslag till åtgärder. Det är en allvarlig försummelse, som bara lätt
maskeras av förslaget att det skall falla på kulturrådet att utforska
framtida åtgärder. Vi anser att betydande belopp kan och bör anslås
redan nu. För barnkulturens del kan det t. ex. ske genom stöd till
förskolornas och ungdomsgårdarnas verksamhet, för invandrarnas del
genom stöd till deras respektive länderorganisationer.

För många kulturarbetare är arbetet som ledare för studiecirkelverksamhet
en viktig inkomstkälla. En höjning av ledararvodet för dessa
framstår därför som en viktig åtgärd. Den föreslagna höjningen med 2 kr.
per studietimme framstår som alltför liten, då den inte ens täcker
penningvärdeminskningen sedan förra gången anslaget höjdes. Det arvode
som cirkelledare normalt erhåller är påfallande litet i jämförelse med den
ersättning som utbetalas för likvärdigt arbete t. ex. på skolans område.

I tidigare motioner (bl. a. 1973:169) har vpk föreslagit höjningar av

Mot. 1974:1721

7

det statliga tidskriftsstödet. Den ringa höjning som föreslås i propositionen
täcker i stort sett endast realkostnadsökningarna för de tidskrifter
som nu erhåller statligt stöd. Det tillåter inte att några fler tidskrifter
kommer i fråga. Detta rimmar dåligt med strävanden att bygga ut det
statliga stödet till kulturyttringar som hotar att dö ut i kampen med
ekonomins övermakt. Vi föreslår att det statliga tidskriftsstödet höjs till
2 milj. kr., och vi menar att höjningen skall gälla stödformen grundbidrag.

Ett samhälles kultur är inte bara eller ens i första hand den
konstnärliga produktion som de kulturellt verksamma bedriver. Att
kulturen i det monopolkapitalistiska Sverige är hotad är inte en sanning
som bekräftas bara av kulturarbetarnas situation. Att kulturen är hotad
är i första hand ett faktum som berör de arbetande människornas villkor,
deras arbetsplatser, deras bostäder och bostadsområden, deras städer. Det
är på dessa områden som lönsamheten och kapitalintressena slår ut de
mänskliga behoven. Det är detta faktum som måste utgöra bakgrunden
till varje diskussion av det vida, sociologiska kulturbegreppet. Det måste
också leda till konkreta politiska åtgärder som riktar sig mot storfinansens
intressen. En sådan åtgärd är att skapa utrymme för lokaler till
kulturella aktiviteter av olika slag. Kulturrådets betänkande berör dessa
frågor men leder inte till några konkreta förslag från regeringen. Vi är
medvetna om att utredningar arbetar med dessa frågor, men anser ändå att
det är viktigt att framhålla vikten av dessa kulturpolitiska åtgärder. Vi
hänvisar här endast till de krav vpk rest i tidigare motioner på detta
område: motion 1974:722 om kommunala konstsalonger och motion
1972:673 om statliga normer för aktivitetslokaler i varje bostadsområde.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen måtte besluta

1. att som riktlinjer för den statliga kulturpolitiken uttala dels
vad som anförs i denna motion, dels vad som i övrigt förordas
i propositionen 1974:28,

2. att hos regeringen hemställa om förslag till lokalt aktivitetsstöd
till kulturell verksamhet i enlighet med vad som
föreslagits i ledamoten Enquists reservation till kulturrådets
betänkande,

3. att i propositionen under punkt 27.8 Bidrag till särskilda
kulturella ändamål begärt anslag om 22 777 000 kronor
uppräknas med 3 800 000 kronor till 26 577 000 och att
denna anslagsökning fördelas så att ytterligare 1 900 000
kronor fördelas på de olika centrumbildningarna och att
ytterligare 1 900 000 kronor ställs till teater- och musikrådets
förfogande för bidrag till mindre ensembler och fria
grupper,

4. att hos regeringen begära förslag om ett särskilt anslag att
användas för stöd till kulturell verksamhet bland barn i
enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att hos regeringen begära förslag om ett särskilt anslag att

Mot. 1974:1721

8

användas för stöd till kulturell verksamhet bland invandrare i
enlighet med vad som anförs i motionen,

6. att hos regeringen hemställa om förslag om en kraftig
förhöjning av bidragen till cirkelledararvodet,

7. att i propositionen under punkt 27.7 Tidskriftsstöd begärt
anslag om 1 540 000 kronor förhöjs till 2 000 000 kronor.

Stockholm den 5 april 1974

LARS WERNER (vpk)
i Tyresö

EIVOR MARKLUND (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

GUSTAV LORENTZON (vpk) GUNVOR RYDING (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk) BARBRO BACKBERGER (vpk)

i Malmö