Mot. 1974:1713

9

Nr 1713

av herrar Nisser och Nilsson i Agnäs

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:28 angående den statliga
kulturpolitiken.

En nation och ett folk kan bedömas ur ett flertal synvinklar. En del
nationer är materiellt sett mycket högtstående, andra är i detta avseende
mindre lyckligt lottade. Betraktar man samma problem ur kulturell
synvinkel kan man även här tillämpa en viss graderingsskala, vilken dock
av naturliga skäl måste bli mera diffus eller flytande, enär kultur i dess
egentliga betydelse aldrig kan mätas i ekonomiska termer, BNP eller
liknande uttryck. Härav följer att materiellt och kulturellt framåtskridande
inte automatiskt går så att säga hand i hand. Fastmer torde
förhållandet vara så att det ena många gånger går fram på det andras
bekostnad. Många länder, bl. a. vårt eget, är materiellt högtstående men
kan inte, objektivt sett, räknas till de kulturellt tongivande, om vilket
naturligtvis delade meningar kan råda. Andra däremot, ofta fattiga
länder, är i detta avseende oss överlägsna. Överlägsna om man med ordet
kultur innefattar bl. a. sådana begrepp som allmän medmänsklighet,
tolerans i största allmänhet och respekt för gångna generationers verk —
bildning i mera vidsträckt bemärkelse. Stundom synes det som om ett
folks snabba materiella framsteg skulle betyda trängre plats för kultur i
nyss nämnda mening.

Av detta framgår att i just sådana länder, som materiellt sett är
lyckligt lottade, särskild vikt och särskilda omsorger bör läggas på att
underlätta och förkovra inte bara kulturens kvalitet utan även söka
garantera dess bestånd. En nation, om än aldrig så materiellt rik men med
ett sviktande kulturunderlag, blir i längden fattigare än en nation med
omvända förhållanden. Detta är ett historiskt faktum, om än svårt att
förstå för många i dagens helt ”penninginriktade” tidsålder. Statsmakternas
intentioner i vad gäller omsorgen om vårt lands kultur, uttryckta i
propositionen är i stort beaktansvärda även om, helt naturligt, detaljer
kan ställas under diskussion. Men man varken skapar eller vidmakthåller
en kultur, i dess vidaste bemärkelse, med blott och bart museer,
kulturella institutioner eller konstnärs- eller författarlöner, om inte
underlaget för alla dessa aktiviteter finns — nämligen medborgare av alla
kategorier, som är mottagliga för kultur i dess olika former. Men kultur
faller inte som manna från himlen, kultur kommer inte över människorna
som andens utgjutelse på pingstdagen. Kultur måste läras, man skulle
t. o. m. i vissa fall kunna säga att man måste vänjas vid den. Därför bör
kulturen meddelas människorna så tidigt som möjligt, dvs. redan i
skolorna. Önskvärt vore att svensk ungdom i skolorna kunde erhålla ett
betydligt större utbud av verkligt humanistisk kultur och därmed få

Mot. 1974:1713

10

grunden till vad som skulle kunna betraktas som bildning i dess djupare
bemärkelse. Därmed skulle alla, oberoende av klass eller socialgrupp, få
möjlighet att erhålla detta ”salt i tillvaron” som en god kulturstandard
onekligen innebär.

Även om kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik och prop. 1974:28
inte direkt räknar skola och undervisning till det område som i särskild
mening skall vara föremål för kulturpolitiska insatser och åtgärder, är det
dock uppenbart att ”kulturundervisning” i skolorna spelar en utomordentligt
viktig roll i det allmännas strävan att vidga möjligheterna till
rikare kulturupplevelser. 1 kulturrådets verksamhetsområde borde även
innefattas de problem som sammanhänger med nyss nämnda förhållanden.

Med hänvisning till det anförda hemställes

att riksdagen som sin mening ger till känna att till kulturrådet
knytes en nämnd med särskilt ansvar för kulturens plats i
undervisningen, varvid särskild vikt lägges vid ämnen, tillhörande
det s. k. humanioraområdet.

Stockholm den 4 april 1974

PER-ERIK C. NISSER (m)

TORE NILSSON (m)
i Agnäs