Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1974:1709

Nr 1709

av herr Helén m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:28 angående den statliga
kulturpolitiken.

Sedan slutet av 1960-talet har olika delar av kulturpolitiken varit
föremål för ett stort och omfattande utredningsarbete. Det har emellertid
varit ett i hög grad splittrat utredningsarbete. Den allmänna inriktningen
av den statliga kulturpolitiken samt stödet till teater-, musik- och fritt
skapande verksamhet har behandlats av kulturrådet. Musei- och utställningsfrågoma
har utretts av MUS 65. Film- och litteraturfrågoma har
tagits upp av särskilda branschutredningar, och insatserna för grupper
som invandrare och handikappade är föremål för överväganden inom
särskilda utredningar.

Av praktiska skäl har en sådan uppdelning varit motiverad under
utredningsskedet. Det hade emellertid varit motiverat att riksdagen givits
möjlighet att i ett sammanhang diskutera och ta ställning till resultatet av
de senaste årens kulturpolitiska utredningsarbete. Det hade gjort det
lättare att anlägga en helhetssyn på de statliga insatserna inom olika
områden och beakta samspelet dem emellan. De förslag som riksdagen nu
har att ta ställning till bär ofullständighetens prägel — alltför många och
stora sektorer har lämnats utanför för att det skall vara möjligt att tala
om en stor kulturpolitisk reform.

Liksom kulturrådets betänkande präglas propositionen av allmänna
resonemang och — i och för sig vällovliga — försök att formulera mål för
de statliga kulturinsatserna. De konkreta ekonomiska åtgärder som
föreslås är emellertid starkt begränsade — inte minst med tanke på den
återhållsamhet som präglat kultursektorn under pågående utredningsarbete
— och det är svårt att se hur de på något avgörande sätt skall kunna
förändra det kulturpolitiska klimatet och öka medborgarnas möjligheter
att medverka i kulturella aktiviteter eller ta del av det kulturella utbudet.

För att förverkliga de uppställda målen fordras under de återstående
åren av treårsperioden insatser av en annan storleksordning än de som nu
föreslås. Vi är för vår del beredda att medverka till att en snabb höjning
av anslagen för kulturella ändamål kommer till stånd.

Liberal kultursyn

De senaste årens kulturpolitiska diskussioner inom och utom riksdagen
har visat att det råder betydande enighet om huvudlinjerna i
reformarbetet på det kulturpolitiska fältet. Folkpartiet har för sin del
närmare preciserat synen på dessa frågor i dels skriften En liberal
kultursyn (1970), dels ett antal riksdagsmotioner, bl. a. 1971:812.

Mot. 1974:1709

De grundläggande utgångspunkterna i en liberal kultursyn finns
fastlagda i folkpartiets program från 1972 (bilaga 1). Där heter det bl. a.

Ett levande och vitalt kulturliv är en omistlig del av ett mänskligare
samhälle. Kulturpolitikens syfte skall vara att frigöra, stödja och utveckla
individens förmåga till upplevelser och engagemang i dagens värld, med
dess historiska bakgrund. Människans egen skapande förmåga, hennes
förutsättningar att skapa inte blott ting utan även relationer till
medmänniskorna är central.

Kulturpolitiken måste präglas av vidsynthet, öppenhet och tolerans.
Detta är en förutsättning för ett dynamiskt kulturliv, där det finns
utrymme för såväl det traditionella som det okonventionella, det sökande
och det stridande. Den måste lämna utrymme även för långtgående
politiskt engagemang och samhällskritik. Alla tendenser till värdemonopolisering
måste motarbetas.

Stat, landsting och kommuner har ansvar för att medborgarna har
tillgång till kulturell service lika väl som annan service. Det är ett
fundamentalt rättvisekrav att varje medborgare oberoende av bostadsort
och ekonomiska förhållanden ges tillfälle att uppleva och utöva kulturell
verksamhet i enlighet med sin egen önskan — det betyder att bättre
regional rättvisa måste skapas, att olika barriärer måste forceras och att
valfriheten måste garanteras.

Det allmänna måste också sträva efter att garantera kulturlivets
allsidighet för att motverka det ensidiga kulturutbud som marknadsmekamismema
kan medföra. Kulturpolitikens strävan skall bl. a. vara att
medverka till utformningen av en stimulerande livsmiljö, att målmedvetet
söka nå de kulturellt underförsörjda och att decentralisera kulturstödet
till regionala och lokala nivåer.

Den enskilda människans inneboende lust och förmåga till initiativ
och hennes skapande kraft måste i hög grad få komma till uttryck på
kulturlivets område. Det skulle vara en fara för kulturens vitalitet och
mångfald att inte positivt ta till vara dessa tillgångar. Det är därför
nödvändigt att noga skilja mellan kravet att det allmänna tar ansvar för
ett mångsidigt och kvalitativt värdefullt kulturliv och tanken att endast
det allmänna skall uppträda som producent eller ansvarig utgivare av
kultur. Lika bestämt som vi säger ja till det första kravet säger vi nej till
det andra.

En betydligt starkare satsning från det allmännas sida på kulturell
verksamhet är både angelägen och nödvändig. Med det behöver inte
innebära att man skapar en stor kulturbyråkrati eller att hela kulturlivet
institutionaliseras. Det gäller nämligen att undvika de faror för förstelning
och likriktning som lurar. Det är därför viktigt att en stor del av
kulturutbudet kommer från föreningar och organisationer, studieförbund
och fria grupper samt enskilda. Det skapar de bästa garantierna för den
förnyelse och anpassning till nya strömningar och förhållanden som är
nödvändig. En sådan beredskap är störst då inte alla resurser är bundna i
institutionaliserade former.

Mot denna bakgrund har folkpartiet förordat en kulturpolitik från det

Mot. 1974:1709

allmännas sida som kan sammanfattas i fyra punkter:

O De kulturpolitiska insatserna bör bygga på en långtgående decentralisering
och i första hand utgå från fasta lokalt eller regionalt
förankrade institutioner,
o Stat, landsting och kommuner måste motverka det ensidiga kulturutbud
som marknadsmekanismerna kan medföra och sträva efter att
garantera kulturlivets allsidighet,
o Verksamheter som ligger vid sidan av de etablerade kulturinstitutionerna
skall stödjas och stimuleras.

O Det allmänna måste medverka till att ge kulturarbetare av olika slag
möjlighet att arbeta under trygga ekonomiska och sociala förhållanden.

Den allmänna syn som kommer till uttryck i propositionen ligger i
sina huvuddrag väl i linje med här skisserade uppfattningar och kan enligt
vår mening bilda grunden för det fortsatta reformarbetet på kulturområdet.

Kulturfond

För att förhindra en alltför stark dominans från etablerade kulturinstitutioners
sida måste verksamheter vid sidan av dessa stödjas och
stimuleras ekonomiskt. Med den utgångspunkten har — som påpekats i
propositionen — folkpartiet under flera år föreslagit en statlig kulturfond.
Syftet har varit att vid sidan om ett fast bidragssystem bygga upp resurser
som skulle kunna användas på ett fritt och från år till år skiftande sätt.
Bland verksamheter som skulle kunna stödjas genom en sådan fond har
nämnts fria grupper och centrumbildningar av olika slag, kulturnämnder
och i kommuner och landsting för enstaka större projekt, enskilda som
behöver ekonomiska bidrag för att kunna t. ex. skriva en bok eller
komponera ett musikverk.

Tanken på en statlig kulturfond behandlades av kulturrådet, som
visserligen avstyrkte själva kulturfondstanken men underströk behovet av
medel för tillfälliga insatser av olika slag. I propositionen föreslås som en
del av Bidraget för särskilda kulturella ändamål ett särskilt bidrag till
experiment och utvecklingsarbete. Med denna komplettering och vissa
förändringar som föreslås i det följande har Birdraget till särskilda
kulturella ändamål fått en omfattning och inriktning som står väl i
överenstämmelse med förslaget om en statlig kulturfond. Vi avstår därför
från att ånyo föra fram förslaget.

Det föreslagna bidraget till experiment och utvecklingsarbete har
emellertid givits ett avsevärt mer begränsat användningsområde än vad en
kulturfond avsetts att få. Det skall ”avse projekt av experiment- och
utvecklingskaraktär på lokal nivå dels inom amatörverksamheten, dels
beträffande uppföljning av andra kulturaktiviteter” och utgå till ”verksamhet
som bedrivs av föreningar och organisationer”. I vissa fall skall
dock även löst organiserade grupper kunna komma i fråga för bidrag.
Enligt vår mening bör bidraget till experiment och utvecklingsarbete

Mot. 1974:1709

användas utan de inskränkningar som anges i propositionen. Det bör
således över huvud taget avse experiment- och utvecklingsprojekt inom
kulturområdet för vilka inga reguljära bidragsmöjligheter står till buds.
Inskränkningen till lokal nivå m. m. bör således utgå. Vidare bör bidraget
även kunna utgå till enskilda eller för ändamålet speciellt organiserade
grupper. Genom dessa utvidgningar av bidragets användningsområde
uppkommer ett ökat medelsbehov. Totalt 3 milj. kr., dvs. 1 milj. kr.
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, bör därför anvisas för ändamålet.

Bidraget till särskilda kulturella ändamål bör — som framhållits ovan —
kunna ges en sådan användning att huvudsyftet bakom kulturfondsförslaget
tillgodoses. Det förutsätter emellertid bl. a. att det varje år står en
betydande summa till förfogande som kan fördelas till nya ändamål. För
närvarande fördelas visserligen medlen varje år efter särskild ansökan,
men i vissa fall har anslaget onekligen kommit att få karaktären av ett
permanent stöd. När en verksamhet är av den karaktären att ett mer fast
statligt bidrag bedöms lämpligt bör det enligt vår mening utgå i annan
form — ev. som särskilt anslag — än via Bidraget till särskilda kulturella
ändamål.

Den icke institutionsbundna verksamheten på framför allt teater- och
musikområdet har varit en viktig injektion för det svenska kulturlivet inte
minst under senare år. Det är därför erforderligt att det inom ramen för
Bidraget till särskilda kulturella ändamål finns betydande utrymme för
att stödja icke institutionsanknutna verksamheter. I propositionen
skisseras en viss utvidgning av användningen av anslaget. Bl. a. skall stöd
till mindre musikensembler i fortsättningen utgå ur det. För att
möjliggöra ett generöst stöd till den icke institutionsbundna verksamheten
bör anslaget räknas upp med 3 milj. kr. utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit. Detta belopp bör reserveras för stöd till fria grupper av olika
slag och mindre musikensembler.

Kulturarbetarna och det allmänna

Samhällets ansvar gentemot kulturarbetarna omfattar i första hand
den utbildning som skapar förutsättningar för en fruktbar insats samt
garantier för en rimlig materiell försörjning. Inte minst i sistnämnda
avseende finns det mycket övrigt att önska.

Att få avsättning för sina produkter på en i hvudsak kommersiellt
inriktad marknad är för de flesta kulturarbetare förutsättningen för en
dräglig försörjning och trygga arbetsföhållanden. I en marknadsekonomi
byggd på fri konkurrens mellan olika varor och tjänster kan emellertid
den kulturella produktionen många gånger ha svårt för att hävda sig. I
kampen med en ständigt växande ström av varor och tjänster avsedda att
tillfredsställa mer materiellt inriktade behov hamnar kulturprodukterna
ofta långt ner på ”inköpslistan”. Följden blir att många kulturarbetare
fortfarande måste kämpa inte bara för en med andra medborgare
likvärdig standard utan också många gånger för sin blotta existens.

Av den undersökning om kulturarbetarnas inkomster som kulturrådet,

Mot. 1974:1709

litteraturutredningen och låginkomsutredningen presenterade under 1971
framgår klart att många kulturarbetare befinner sig i en ekonomiskt svår
situation. Om man ser till medianinkomsten ligger den för bildkonstnärer,
konsthantverkare och författare lägre än för löntagargruppen i dess
helhet. Till bilden hör också att endast en del av kulturarbetarnas
inkomster härrör från direkt konstnärlig verksamhet. Materialet visar att
stat och kommun måste ta på sig ett större ansvar än hittills för att ge
kulturarbetarna möjlighet att arbeta under stimulerande och meningsfulla
former och kunna känna rimlig trygghet i ekonomiskt avseende.

Den grundläggande principen för det allmännas engagemang för att
förbättra kulturarbetarnas situation bör vara att i största möjliga
utsträckning söka skapa arbetstillfällen och att ge ersättning för
fullgjorda arbetsprestationer. Genom att betala generöst för de kulturella
produkterna visar man att det angelägnaste i kulturpolitiskt avseende inte
är att hålla kulturarbetarna ekonomiskt flytande utan att deras insatser är
viktiga och nödvändiga. Detta innebär emellertid inte att det samhälleliga
stöd som nu utgår i form av arbetsstipendier o. d. bör försvinna. Det är
tvärtom nödvändigt att stat och kommun medverkar till att göra det
möjligt för kulturarbetare av skilda slag att under ekonomiskt trygga
förhållanden färdigställa större verk och pröva nya uttrycksmedel etc.

Enprocentsregeln

Stat och kommun har möjlighet att påverka bildkonstnärernas
arbetsvillkor och levnadsförhållanden genom sin inköpspolitik i vad gäller
konst. Det är därför klart otillfredsställande att de statliga anslagen för
inköp av konst ännu inte motsvarar den norm som man länge sökt
tillämpa i det offentliga byggandet, nämligen att minst en procent av
byggnadsvärdet skall anslås till konstnärlig utsmyckning. Den kritiken
drabbar självfallet också landstingen och primärkommunerna. Kulturrådet
bör ges i uppdrag att framlägga förslag om åtgärder för att
upprätthålla enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning.

Biblioteks- och utställningsersättningar

Som vi understrukit ovan bör en huvudlinje i den statliga kulturpolitiken
gentemot kulturarbetarna vara att ge dem ersättning för vad de
producerar. Den s. k. biblioteksersättningen, dvs. ersättningen till författarna
för de böcker som biblioteken lånar ut till allmänheten, är en
ersättningsform som ligger helt i linje med denna vår grundsyn.

Bildkonstnärerna befinner sig i en situation som påminner om
författarnas. En stor del av deras verk ställs genom utställningar o. d. till
allmänhetens förfogande utan särskild kostnad. Alldeles oavsett att
utställningsverksamheten är en försäljningsform svarar bildkonstnärerna
genom den för en viktig kulturell insats. Utställningarna är offentliga och
öppna för alla som kan vara intresserade — enskilda, skolklasser,
studiegrupper etc. Dessutom är de i allmänhet gratis. Samtidigt krävs det

Mot. 1974:1709

en betydande ekonomisk satsning från konstnärens sida för att kunna
genomföra en utställning. Han måste ta påsig ett betydande ekonomiskt
ansvar för att kunna sprida sina verk till allmänheten och för att få dem
sålda. I många fall resulterar utställningarna inte heller i ett nettoöverskott.

Enligt vår mening är det inte rimligt att samhället på det här sättet
åker snålskjuts på bildkonstnärerna. Som vi framhållit tidigare tillhör det
samhällets uppgifter att se till att den kulturella produktionen sprids ut
till olika delar av vårt land, och när nu en yrkesgrupp själv tar initiativet
till att så sker, bör samhället träda in och ge dem ersättning för detta. Vi
vill därför ansluta oss till den uppfattning som kommit till uttryck på en
rad håll, nämligen att det allmänna bör ersätta konstnärerna för att de
ställer ut sina produkter.

Operan

Under verksamhetsåret 1974/75 kommer Operan att vara hänvisad till
att arbeta utanför sina vanliga lokaler till följd av den sedan länge
planerade ombyggnaden. Då de alternativa spelmöjligheterna i huvudstaden
är begränsade kommer teaterledningens planering för Stockholmsverksamheten
att endast till viss del utnyttja teaterns fasta konstnärliga
resurser. Den har därför begärt att få komplettera den begränsade
spelplanen för huvudstaden med en utvidgning av turnéverksamheten i
övriga delar av landet samt med ett extra stort inslag av gästspel i
utlandet. Genom bortfallet av de normala recetterna från Operahuset
ställer det anspråk på ett för detta år höjt statsanslag.

Skälen för en sålunda upplagd spelplan är, som styrelsen för kungl,
teatern anfört i en skrivelse till Kungl. Maj:t, det ansvar som gäller mot
både publiken och skattebetalarna att inte låta teaterns stora och dyra
resurser stå obrukade i någon betydande utsträckning. Skälet är också
ansvaret mot de anställda som rimligen kan ställa krav på att få utföra
meningsfullt arbete och som ju i den mån sådant inte kan beredas
åsamkas skada också i form av förlorade tränings- och utvecklingsmöjligheter
— i sin tur till förfång för publiken i ett senare skede.
Teaterledningen har med den framlagda spelplanen också velat vidmakthålla
det under senaste åren starkt ökande opera- och balettintresset.

Kulturell verksamhet för blinda

År 1955 igångsatte De blindas förening vid sitt bibliotek inläsning och
utlåning av s. k. talböcker. Från början finansierades verksamheten i
huvudsak med medel från en 1957—1958 genomförd landsomfattande
insamling för ändamålet. Redan från början utgick statsbidrag till
verksamheten. Detta har undan för undan ökats och täcker nu i huvudsak
nämnda biblioteks driftkostnader. För innevarande budgetår 1973/74
utgår ett statsanslag om 2 700 000 kr.

1971 gjordes en utredning för att få en grund för den framtida
verksamheten.

Mot. 1974:1709

Därvid föreslogs bl. a.
o En övergång till talböcker på kassett så snart möjligt,
o En successiv höjning av nyförvärven för såväl blindskrift som
talböcker under åren 1972—1975.
o ökad satsning på information genom tillsättande av en ”informationssekreterare”.

O Med den högre ambitionsnivån ett avsevärt ökat statligt ekonomiskt
stöd.

Tyvärr har ännu knappast något av detta uppfyllts.

Från staten och fram till och med kalenderåret 1973 har produktionen
av talböcker skett på öppna bandspolar, och landets synskadade
låntagare har som fria tekniska hjälpmedel erhållit erforderliga rullbandspelare.
År 1972 beviljade riksdagen ett extra anslag om 100 000 kr. för
praktiska prov inför en övergång till talböcker på kassetter. Resultatet av
dessa prov talade starkt för en övergång till att använda vanliga
standardkassetter och därmed också kassettbandspelare. För den enskilde
synskadade låntagaren framkom flera fördelar, främst då lättheten att
sätta in en kassett mot att som nu lägga på bandspolar och föra in ett
tunt band till avspelningshuvudet. För biblioteken framkom också
fördelar, bland annat krävs mindre hyllutrymme. För samhället i stort
innebär övergången till kassetter lägre kostnader för det fria ”tekniska
hjälpmedlet” — kassettbandspelaren — samt en sänkning av portoavgiften,
som nu betalas genom särskilt anslag från socialhuvudtiteln till
postverket.

När De blindas förening ingav anslagsäskanden för budgetåret 1974/75
räknade man med en övergångstid av 4—5 år. Överläggningar mellan
föreningen, skolöverstyrelsen och Bibliotekstjänst har lett till starka
önskemål om en kort övergångstid, helst 2 år. I DBF:s anslagsäskande
upptogs 475 000 kr. för övergång till kassetter, och detta är i dag ett
minimibelopp.

I propositionen föreslås en höjning av anslaget till DBF:s biblioteksverksamhet
med 600 000 kr. Av detta bör 20 000 avsättas för framställning
av studielitteratur för synskadade högskolestuderande samt ett
belopp om ca 400 000 för allmän kostnadshöjning till bibliotekets drift.
180 000 kr. återstår därmed till själva övergången till kassetter. Detta
belopp är tillräckligt för en kort övergångstid. Utöver vad Kungl. Maj.t
föreslagit bör därför ytterligare 275 000 kr. anvisas till biblioteksverksamheten
inom De blindas förening.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

A. att riksdagen för budgetåret 1974/75

1. under anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit anvisar

a) dels 1 milj. kr. för bidrag till experiment och utvecklingsarbete,

b) dels 3 milj. kr. för stöd till fria kulturgrupper och mindre
musikensem bier,

Mot. 1974:1709

2. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit anvisar 1 milj. kr. som
bidrag till Operan.

3. under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit anvisar 275 000 kr.
för överföring av talböcker till kompaktkassetter,

B. att riksdagen

1. ger Kungl. Maj:t till känna vad som anförts i motionen om
Bidrag till särskilda kulturella ändamål och Bidrag för
experiment och utvecklingsarbete,

2. hos Kungl. Majit begär att kulturrådet ges i uppdrag att
framlägga förslag om

a) åtgärder för att upprätthålla enprocentsregeln för konstnärlig
utsmyckning av offentliga byggnader,

b) system för utställningsersättningar.

Stockholm den 5 april 1974
GUNNAR HELÉN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

INGEGÄRD FR/ENKEL (fp)
CECILIA NETTELBRANDT (fp)
INGEMAR MUNDEBO (fp)

i Arvika

ROLF WIRTÉN (fp)
OLA ULLSTEN (fp)
ERIC ENLUND (fp)

ANDERS JONSSON (fp)

i Mora

Mot. 1979:1709

Bilaga 1

Utdrag ur folkpartiets partiprogram antaget vid landsmöte i Göteborg
1972

Decentraliserat kulturliv

Människor som får möjlighet att växa upp, bo och arbeta i miljöer som
befrämjar trivsel och gemenskap har bättre utsikter att förverkliga sig
själva än de som vistas i utarmade och nedbrytande miljöer. Kulturpolitik
i vid mening kommer därför att innefatta åtgärder som vanligen hänförs
till andra samhällssektorer, exempelvis till den fysiska planeringen eller
miljö- och trafikpolitiken. En målmedveten kulturpolitik av detta slag
kan på längre sikt undanröja många sociala problem.

Kulturpolitiken måste präglas av vidsynthet, öppenhet och tolerans.
Detta är en förutsättning för ett dynamiskt kulturliv, där det finns
utrymme för såväl det traditionella som det okonventionella, det
sökande och det stridande. Den måste lämna utrymme även för
långtgående politiskt engagemang och samhällskritik. Alla tendenser till
värdemonopolisering måste motarbetas.

På kulturlivets område måste den enskilda människans inneboende
initiativförmåga och skapande kraft komma till sin rätt. Stimulans och
uppmuntran till initiativ från enskilda och grupper av samverkande står i
samklang både med en liberal samhällssyn och med kulturlivets egna
villkor. På detta sätt skapas samtidigt de bästa förutsättningarna att
fördjupa kulturengagemanget hos medborgarna i allmänhet. Entusiasm
och spontanitet är tillgångar som bör stödjas utan att de därför behöver
kanaliseras i kulturbyråkratins former. Amatörverksamhet inom olika
konstarter bör uppmuntras och stödjas. Det rikt förgrenade föreningslivet
och det frivilliga folkbildningsarbetet måste spela en stor roll i kulturlivet.

Kulturpolitikens mål skall vara att ge alla medborgare samma
möjligheter att uppleva och ta del i kulturell verksamhet. Det allmänna
bör sträva efter att garantera kulturlivets allsidighet för att motverka det
ensidiga kulturutbud som marknadsmekanismerna kan medföra. Kulturpolitikens
strävan skall bl. a. vara att medverka till utformningen av en
stimulerande livsmiljö, att målmedvetet söka nå de kulturellt underförsörjda
och att decentralisera kulturstödet till regionala och lokala nivåer.

För att förhindra en alltför stark dominans för etablerade kulturinstitutioner
bör verksamheter vid sidan av dessa stimuleras och stödjas
ekonomiskt. Utöver ett väl utbyggt statsbidragssystem finns det därför
behov av resurser, som kan disponeras på ett friare och från år tili år

Mot. 1974:1709

skiftande sätt. En statligt finansierad kulturfond kan tillgodose dessa
behov. Genom denna kan enskilda, grupper och föreningar samt
kulturnämnder få medel till speciella aktiviteter och arrangemang.

De statliga kulturinstitutionernas verksamhet bör decentraliseras. Men
regional rättvisa kan inte skapas enbart genom utbyggd turnéverksamhet.
Det fordras i första hand insatser från fasta lokalt eller regionalt
förankrade institutioner som bibliotek, konsthallar, länsmuseer, länsteatrar
och regionmusik. Dessa institutioner skall ges ekonomiska och
personella resurser att starta, producera och samordna olika former av
uppsökande verksamhet.

I det lokala kulturlivet fyller de kommunala biblioteken en viktig
funktion. Ett utbyggt filialsystem med en vidgad bokbussverksamhet i
glesbygdsområden och ett ökat öppethållande är nödvändigt för att fler
människor skall kunna utnyttja bibliotekens tjänster. Samtidigt fordras
också en satsning på utåtriktade och uppsökande verksamheter. Bibliotekens
möjligheter att fungera som kulturella centra, inte minst i nya
kommundelar, bör tas till vara. Förutsättningar för ökade insatser från
bibliotekens sida inom sjukvård, åldringsvård och kriminalvård måste
skapas.

En målmedveten satsning på det lokala planet bör ske genom
kommunala kulturnämnder och genom stimulans och stöd till föreningar
och organisationer. Ett nära samarbete mellan kulturnämnden och
föreningar och organisationer samt inom kommunen verksamma kulturarbetare
skall eftersträvas. Både kulturnämnden coh samarbetsförmer
måste utformas efter lokala förutsättningar.

På det regionala planet bör landstingskommunala organ — ev. i
samverkan med länsbildningsförbunden — bl. a. förmedla och samordna
utbudet från centrala, regionala och lokala organ. Möjligheterna att göra
landstingen till huvudmän för en utbyggd länsteaterverksamhet bör
prövas. Det administrativa ansvaret för en vidgad regionalisering av
musiklivet bör åvila landstingen.

Folk- och bygdekulturen som den kommer till uttryck i konsthantverk,
folkmusik, lokala seder och bruk är en viktig del av vårt kulturarv.
Dessa kulturformer bör stödjas för att bevara och utveckla ett mångsidigt,
folkligt förankrat kulturliv. 1 detta avseende är hembygdsföreningarna
av stor betydelse. Studier av folkliga kultur- och hantverkstraditioner
bör uppmuntras. Inventering och dokumentering av kulturminnen bör
intensifieras.

Möjligheterna att skydda kulturellt intressanta byggnader och miljöer
mot ingrepp måste kraftigt utvidgas och förstärkas. Inom kulturminnesvården
bör länsmuseerna inta en central ställning. Bevarande av genuina
kulturmiljöer skall i större utsträckning kunna stödjas med allmänna
medel.

Studieförbunden utgör en naturlig bas för en omfattande och
mångsidig kulturell aktivitet och bör ges stöd av stat och kommun som
svarar däremot. Varje stöd måste ges på ett sådant sätt att studieförbundens
självständighet och oberoende vidmakthålls. Alla studieförbund

Mot. 1974:1709

skall ges en likartad behandling.

Det är viktigt att det svenska kulturlivet kan berikas av invandrarkulturerna
samtidigt som invandrarna ges möjlighet att bevara sin kulturella
och etniska särart. Deras behov bör beaktas bl. a. vid utformandet av
statsbidragsbestämmelserna för studieförbundens verksamhet och av
programutbudet i radio och TV.

Ett kulturvänligt klimat förutsätter inte bara frihet och öppenhet. Det
kräver också generositet och stimulans i ekonomiskt avseende. Stat och
kommun måste medverka till att kulturarbetarna kan arbeta under trygga
ekonomiska och sociala förhållanden. Den grundläggande principen bör
därvid vara att skapa arbetstillfällen och ge ersättning för färdiga
produkter och fullgjorda prestationer. Detta måste emellertid kompletteras
med ett stipendiesystem så utformat att det blir möjligt att under
trygghet pröva nya uttrycksmedel och genomföra större projekt.

Genom utställnings- och utlåningsverksamhet ställs en kulturell
produktion avgiftsfritt till allmänhetens förfogande. För dessa tjänster
bör kulturarbetarna tillförsäkras en rimlig ersättning. En förstärkt statlig
biblioteksersättning till författarna ligger i linje med denna grundsyn. En
likartad ersättning bör utgå till bildkonstnärerna i samband med
offentliga utställningar. Ersättningarnas storlek och uppbyggnad bör
fastställas efter förhandlingar mellan kulturarbetarnas fackliga organisationer
samt stat och kommun. För att förbättra den ekonomiska
situationen för bildkonstnärerna bör mervärdeskatten vid förstagångsförsäljning
av konst slopas. Det är angeläget att enprocentregeln för
konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader tillämpas.

Filmen är en väsentlig kulturfaktor i det moderna samhället och
upprätthållandet av en inhemsk produktion på detta område är angeläget.
Ett produktionsstöd efter kvalitetsgrund som kan säkerställa en fortsatt
svensk filmproduktion bör därför utgå. Stödet bör ske i former som
uppmuntrar fria producenter och arbetsgrupper och stimulerar kunniga
amatörfilmare. Visning av kvalitetsfilm för skilda åldersgrupper bör vara
ett självklart kommunalt intresse.

Reformer är nödvändiga för att öka böckernas spridning, stimulera
bokutgivningen, pressa bokprisema och vidga arbetsmöjligheterna för
författare och förlag. Därvid bör prövas ett system med statliga
garantiköp av ett givet antal exemplat av skönlitterära verk, projektstöd
för viktigare översättningar, biblioteksersättning också till förlagen samt
insatser för att trygga försäljning av kvalitetslitteratur över hela landet.
Kommunerna bör bl. a. genom sin inköpspolitik kunna stödja den lokala
bokhandeln.

GOTAB 74 7414 S Stockholm 1974