Mot. 1974:1708

4

Nr 1708

av herr Helén m. fl.

i anledning av Kungl. Majrts proposition 1974:28 angående den statliga
kulturpolitiken.

Museernas och kulturminnesvårdens framtid har utretts under mer än
ett årtionde, bl. a. av antikvarieutredningen (SOU 1965:10) och MUS 65
(SOU 1972:45, 1973:5). Flera andra utredningar har berört samma
område. Som följd härav har — med hänvisning till kommande
utredningsförslag — statliga insatser till förstärkning av museerna och
kulturminnesvården i stort sett uteblivit.

Trots de stagnerande statliga insatserna har museerna och

kulturminnesvården under senare år genomgått en vitalisering. Till stor
del beror detta på att primärkommuner och landsting ökat sina insatser
och att riksantikvarieämbetet, som innehar beslutanderätten enligt
kulturminnesvårdens speciallagstiftning, i ökad utsträckning delegerat
ansvar till landsantikvarierna. Även i ärenden där man av formella skäl
inte kunnat delegera de slutliga besluten har ämbetet regelmässigt följt de
förslag som landsantikvarierna framlagt vid förhandsberedningen på
kommunal nivå.

Denna delegering har nödvändiggjorts av det ökade trycket på
kulturminnesvården genom den intensifierade samhällsplaneringen och
kommunernas ökade ansvar för denna, som förskjutit kulturminnesvårdens
insatser från granskning i efterhand av färdiga planer till
underhandssamråd med kommuner och planförfattare innan planarbetet
inletts. En viktig följd av delegeringen har blivit en allt starkare lokal
förankring av och lokalt inflytande på kulturminnesvårdens bedömningar.
Under samma tid har vidare ett rutinmässigt samarbete vuxit fram
mellan landsantikvarierna och länsstyrelsernas plan- och naturvårdsenheter.
Det har haft till följd att länsmuseernas tjänstemän rutinmässigt
deltar i länsstyrelsernas beslutsberedning och bereder ärendena ur
antikvarisk synpunkt.

Landsantikvarierna/länsmuseerna fungerar genom denna framvuxna
ordning som regionala expertorgan åt såväl riksantikvarieämbetet som
länsstyrelsen och kommunerna. Länsmuseets resurser för information
och fältinsatser möjliggör också en effektiv upplysning till fastighetsägare
och allmänhet.

Propositionens förslag innebär dels att riksantikvarieämbetet mister
sina regionala organ, dels att vissa beslut decentraliseras till länsstyrelserna,
medan andra — vilka skall närmare utredas — förbehålls ämbetets
avgörande. Det dualistiska i denna organisationsbild är starkt framträdande.
På det regionala planet delas ansvaret mellan en tjänsteman på

Mot. 1974:1708

5

länsstyrelsen, som har det formella ansvaret, och länsmuseet som i
princip förväntas fortsätta sin nuvarande verksamhet — fastän berövat
den formella befogenheten. Härigenom förskjuts kulturminnesvårdens
insatser åter till en formell granskning i efterhand. Härtill kommer en
drastisk minskning av antalet deltagande i beslutsberedningen — en enda
tjänsteman skall överta det ansvar som länsmuseerna/landsantikvariekontoren
och riksantikvarieämbetet hittills haft för kulturminnesvården.

De organisatoriska förändringar i kulturminnesvårdens organisation,
som föreslås i propositionen, framstår därför som mindra väl avvägda.
Den mest konsekventa och effektivaste lösningen är enligt vår mening i
stället att bibehålla och bygga ut den nuvarande landsantikvarieorganisationen.

Bristerna i denna är dels att statsbidraget till länsmuseerna är
otillräckligt för den personalstyrka som är nödvändig, dels att formerna
för samarbetet mellan riksantikvarieämbetet-länsmuseet-länsstyrelsen inte
är reglerade. Det torde emellertid inte föreligga några formella svårigheter
att till statsbidragen för länsmuseernas museala och kulturminnesvårdande
verksamhet knyta villkor som tillförsäkrar såväl länsstyrelsen
som riksantikvarieämbetet en fast medverkan av länsmuseernas tjänstemän
i samhällsplaneringen. Detta har framhållits i flera remissvar över
MUS 65:s förslag. Landsantikvarien skulle liksom vägdirektören och
länsbostadsdirektören kunna ges ställning av föredragande inom sitt
område inom länsstyrelsen. Detta innebär visserligen ett avsteg från den
strävan till uppbyggnad av regionala myndigheter som propositionen i
enlighet med MUS 65:s intentioner vill uppnå, men kulturminnesvårdens
speciella karaktär med dess behov av förankring hos kommuner, i
hembygdsrörelsen och hos den breda allmänheten gör den nuvarande
organisationsformen till ett överlägset alternativ.

Om landsantikvariens/länsmuseets funktioner regleras i länsstyrelsens
instruktion och statsbidragskungörelsen till länsmuseerna skulle det också
innebära att decentraliseringen av beslut enligt kulturminnesvårdens
speciallagstiftning skulle kunna genomföras, utan att man riskerar en
försvagning av beslutsunderlaget.

Genom vårt förslag skulle man också frigöra resurser för en snabbare
ökning av statsbidraget till länsmuseerna och därigenom snabbt nå en
reell förstärkning av kulturminnesvården. Nuvarande statsbidrag till
landsantikvarieorganisationen/länsmuseerna föreslås i propositionen ersatt
av ett nytt bidrag. Om storleken på detta sägs emellertid inte något i
propositionen.

Att man inte omedelbart jämställer länsmuseerna med de regionala
teater- och musikinstitutionerna och föreslår samma statsbidragskonstruktion
som för dessa har skapat en betydande oro bland
länsmuseernas huvudmän. Vi finner det väsentligt att riksdagen i
samband med kulturpropositionen uttalar att statsbidraget till länsmuseerna
bör ges samma konstruktion som bidraget till de regionala
teater- och musikinstitutionerna med ett tilläggsbidrag som motsvarar
den grundläggande kulturminnesvårdande insatsen. Endast då kan man

Mot. 1974:1708

6

säkerställa att länsmuseerna blir i stånd att axla det huvudansvar för
utställningar och museiundervisning som förutses i propositionen.

Årets statsverksproposition innebar en kraftig nedbantning av saneringsutredningens
förslag till stödåtgärder för bevarande av kulturhistoriskt
värdefulla byggnadsmiljöer. Detta har orsakat en betydande oro,
inte minst därför att den oväntade nedskärningen av förslagen sammanfaller
med en stark åtstramning av möjligheterna att bedriva vårdarbeten
inom kulturminnesvården såsom beredskapsarbeten. Så sent som budgetåret
1971/72 uppgick den totala volymen av sådana beredskapsarbeten
till ca 53 Mkr., varav statsbidrag utgick med 45 Mkr. Under det senaste
budgetåret har AMS:s handläggning av dessa ärenden förändrats, och
detta har medfört att kostnaden för den viktigaste sektorn — byggnader i
kommunal eller enskild ägo — har minskat med över 2/3, i statsbidrag
räknat ännu mer.

Att byggnadsvärden befinner sig i en krissituation är särskilt anmärkningsvärt
med tanke på dels det svenska deltagandet i Europeiska
byggnadsvårdsåret 1975, dels den omfattande planeringen av bevaringsinsatser
inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Kulturminnesvårdens
trovärdighet kommer här genom de uteblivna statsbidragen i
tvivelsmål. Inget av dessa problem beaktas i propositionen. Departementschefen
konstaterar endast att den anslagsmässiga utvecklingen av
”stödet” från arbetsmarknadsverket är av stor betydelse för kulturminnesvården.
Samtidigt lämnas också flertalet av MUS 65:s förslag till
förbättringar inom byggnadsminnesvården utan åtgärd. Detta gäller såväl
lagstiftning som organisatoriska åtgärder.

Anledningen till nedskärningen av beredskapsarbetena är att de
hittillsvarande bidragsnormerna saknat stöd i gällande författning för
AMS. För riksantikvarieämbetet finns heller ingen författning som anger
riktlinjer för bidragsgivning inom kulturminnesvården. AMS saknar
därför formella möjligheter att, som tidigare skedde, anvisa högre
bidragsprocent än till sedvanliga statskommunala och enskilda beredskapsarbeten,
dvs. 33 %. Inom kulturminnesvården innebär detta att
flertalet företag blir ekonomiskt outförbara för huvudmannen, som också
i inköp-, underhåll, öppethållande m. m. ådrar sig avsevärda förpliktelser.
Tidigare förekom därför bidrag på ända upp till 75 eller 100 %, beroende
på riksantikvarieämbetets skälighetsprövning.

En återgång till tidigare normer för bidragsgivningen är inte möjlig
utan en statsbidragskungörelse för riksantikvarieämbetets disposition av
anslaget för vård av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla
byggnader. Detta innebär i sin tur att ämbetet måste få egna medel för
byggnadsvård av minst den storleksordning som MUS 65 föreslagit, 3
Mkr., och att en statsbidragskungörelse utfärdas som kar, ligga till grund
också för AMS:s bidragsgivning. På så sätt blir behandlingen av
beredskapsarbeten inom kulturminnesvården ensartad med den som
gäller samlingslokaler, skolbyggnader, reningsverk m. m., där statsbidragskungörelserna
för vederbörande centrala ämbetsverk ligger till grund för
statsbidragens storlek även då AMS av sysselsättningsskäl går in i
projekten.

Mot. 1974:1708

7

Ett annat väsentligt problem inom byggnadsminnesvården ville MUS
65 lösa genom inrättande av en fastighetsfond vid riksantikvarieämbetet.
Denna skulle möjliggöra överförandet av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader till ämbetets förvaltning. I förslaget ingick också inrättande av
en särskild fastighetsbyrå med en förvaltnings- och en vårdavdelning, som
skulle kunna bistå hela landet med expertis för utbildning, projektering
och kontroll av byggnadsvårdsarbeten. Dessa frågor behandlas inte i
propositionen utan hänskjuts till den föreslagna organisationskommittén.
Enligt vår mening är det angeläget att MUS:s förslag på dessa
punkter genomförs. Detsamma gäller de föreslagna förändringarna av
byggnadsminneslagen, med införande av listningsförfarande och decentralisering
av byggnadsminnesförklaringarna till länsplanet.

I betänkandet om kulturminnesvården framhåller MUS bl. a., att
utvecklingen inom byggnadsverksamheten resulterat i en rad brister på
restaureringsområdet beroende på att de traditionella materialen ersatts
med nya, att arbetsmetoderna förändrats och att utbildningen av
fackmän inte ger tillräckliga kunskaper i äldre teknik. För att återvinna
vissa delar av redan förlorad materialkännedom erfordras en forskning
med tillgång till laboratorieresurser för materialprovning och hantverksteknik
för restaureringsändamål.

De påtalade bristerna inom området är omfattande och behovet av i
praktiken omsättbara sakkunniga anvisningar och råd om hur de gamla
byggnaderna lämpligen bör vårdas är stort. Riksdagen har nyligen
beslutat att lån för upprustning av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse
ställs till förfogande under de kommande budgetåren. Dessa
lån utgör ett positivt tillskott till byggnadsvården, men behovet av
resurser till utarbetande av råd och anvisningar om lämpliga material och
metoder har inte heller här beaktats. Görs icke betydande satsningar
kommer samhället att medverka direkt till en omfattande kulturell och
ekonomisk kapitalförstöring.

Det är självklart att denna verksamhet bör bedrivas vid riksantikvarieämbetet,
vilket som central myndighet för vården av landets byggnadsmonument
vunnit och vinner betydande erfarenheter inom detta område.
Inom monumentvården finns huvuddelen av alla de problem samlade
som man ställs inför vid vården av enklare byggnader. Genom brist på
medel har emellertid de erfarenheter som gjorts inom detta område inte
kunnat tas till vara och erforderligt utvecklingsarbete inte kunnat komma
till stånd i nämnvärd omfattning. För nästa budgetår bör därför riksdagen
ställa 250 000 kr. till riksantikvarieämbetets förfogande för utarbetande
av råd och anvisningar och för utvecklingsarbete rörande vård av äldre
byggnader och miljöer.

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi
att riksdagen beslutar

1. att uttala att nuvarande landsantikvarieorganisation skall
bibehållas och att formerna för samarbetet mellan länsstyrelsen
och landsantikvarien regleras i enlighet med vad som
anförts i motionen,

Mot. 1974:1708

2. att ge Kungl. Maj:t till känna vad som anförts i motionen om
statsbidraget till länsmuseerna,

3. att höja anslaget för vård av fornlämningar och kulturhistoriskt
värdefulla byggnader från 728 000 till 3 000 000 kr.
samt i anslutning härtill hos Kungl. Maj:t begära att en
särskild statsbidragskungörelse utarbetas,

4. att en särskild fastighetsfond och fastighetsavdelning inrättas
vid riksantikvarieämbetet för förvaltning av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader,

5. att uttala att beslut rörande byggnadsminnesförklaringar bör
decentraliseras tilli länsstyrelserna,

6. att anvisa 250 000 kr. till riksantikvarieämbetet för utarbetande
av råd och anvisningar och för utvecklingsarbete
rörande vård av äldre byggnader och miljöer.

Stockholm den 5 april 1974
GUNNAR HELÉN (fp)

ROLF WIRTÉN (fp) OLA ULLSTEN (fp)

CECILIA NETTELBRANDT (fp) ERIC ENLUND (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp) SVEN GUSTAFSON (fp)

i Arvika i Göteborg

INGEGÄRD FRANKEL (fp) INGEMAR MUNDEBO (fp)

ANDERS JONSSON (fp)
i Mora