Motion nr 1706 år 1974

Mot. 1974:1706

Nr 1706

av herr Fälldin m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:28 angående den statliga
kulturpolitiken.

Kulturpolitiken är ett av samhällets instrument för att främja
gemenskap och tolerans samt en mångskiftande verksamhet, som ökar
den enskildes möjligheter till personlig utveckling. Det är en grundsats
som betonas i inledningen till det kulturpolitiska avsnittet i centerns
partiprogram från 1970. Där slås också fast att kulturlivet måste
decentraliseras, så att alla människor oavsett ekonomi och bostadsort
skall ha möjlighet att delta i kulturella aktiviteter. De negativa effekterna
av ett kommersiellt kulturliv skall motverkas. Kulturdebatten skall vara
fri och obunden, så att skilda uppfattningar kan komma till tals, och
förutsättningar skall garanteras för religiös verksamhet. Bildningsorganisationerna
skall ges ett aktivt samhälleligt stöd liksom fristående grupper
och den nyskapande verksamheten. Kulturpolitiska synpunkter måste få
påverka samhällsplaneringen.

Det kulturpolitiska området

Den kulturpolitiska debatten under 1960- och 1970-talen har bl. a.
kännetecknats av att själva kulturbegreppet successivt har vidgats.
Samtidigt har samhällets kulturpolitiska insatser förstärkts. Men förstärkningarna
har företrädesvis satts in på ”traditionella” kulturområden som
litteratur, teater, musik osv. Även de ökade statliga insatser som föreslås i
propositionen om den statliga kulturpolitiken (1974:28) tar i första hand
sikte på dessa områden.

I ett konkret handlingsprogram måste emellertid en klar och relativt
snäv avgränsning av det kulturpolitiska området anses nödvändig, bl. a.
för att man skall kunna ange på vilka organ samhällets åtgärder skall
ligga. Det område som i sådana sammanhang räknas till kulturpolitiken
är framför allt området för de konstnärliga uttrycksformerna, medier
för kommunikation som press, radio och TV, verksamhet för att bevara
kulturarv samt en del av folkbildningsverksamheten (fri skapande
gruppverksamhet och kulturförmedling).

Samspelet med andra samhällsinsatser

Samhällets påverkan på miljön får med denna definition formen av ett
samspel mellan kulturpolitiska åtgärder och insatser på andra områden.
Särskilt tydligt framträder detta vid utformningen av ny bebyggelse,

1 Riksdagen 1974. 3 sami. Nr 1706

Mot. 1974:1706

2

naturmiljö osv. Samhällets påverkan sker här endast i mindre utsträckning
genom kulturpolitiska åtgärder i den mening som här har nämnts
och desto mer genom byggnadslagstiftningen, miljöskyddslagstiftningen
osv.

Kulturpolitiken i vidare mening måste enligt vår uppfattning få en
mera framträdande plats i samhällsplaneringen. Boendemiljöerna måste
utformas med tanke på att de skall utgöra en ram för människors
gemenskap och aktivitet. En samhällsutveckling som isolerar människor,
antingen det sker genom bostadsområdenas utformning eller genom
isolering i glesbygder och stadsbygder där det saknas förutsättningar för
kulturell gemenskap och aktivitet, måste förhindras. Kulturen måste få
komma in redan på planeringsstadiet när nya boendeområden planeras
och även i högre grad göra sig gällande i befintliga områden.

Det bör understrykas att det finns ett behov av växelspel mellan
kulturpolitik och andra samhällsaktiviteter också från andra utgångspunkter.
Behovet är särskilt framträdande när det gäller kultur och
utbildning men också beträffande t. ex. kultur och social verksamhet.
Den ojämlikhet som råder på det kulturella området kan således bara till
en del angripas med kulturpolitiska åtgärder. Det fordras ett samspel
mellan sådana åtgärder och andra insatser för att bl. a. utjämna
ekonomiska och sociala klyftor i samhället och förändra arbetslivets
villkor för att alla människor skall bli delaktiga i en kulturell gemenskap
och aktivitet.

Människors möjligheter till delaktighet och aktivitet i kulturlivet
hänger samman med den grund för detta som läggs i tidiga år och den
stimulans som uppväxtmiljö, förskola och skola ger. En aktivare
kulturpolitik måste ta sin början i förskola och skola, och samhälleliga
insatser måste sättas in till stöd för en barnkultur som utgör en motvikt
till den ”skräpkultur” som omger barnen i alltför hög grad i dag.

Samhällets insatser på det sociala området har på samma sätt en
avgörande betydelse för många gruppers möjligheter att ta del av kultur
och själva delta i kulturlivet. Det gäller inte minst sådana människor, som
rent fysiskt har svårt att delta i olika kulturaktivieter på grund av
handikapp, samt människor som tagits om hand för vård. Vidgade
kontaktmöjligheter med olika kulturaktiviteter för sådana grupper måste
ingå som ett viktigt led i samhällets kulturpolitiska strävanden. Människor
som vistas på institutioner av olika slag måste få tillgång till
kulturaktiviteterna, bl. a. genom uppsökande verksamhet. För att nå ut
till de många människorna måste kulturen också komma ut på
arbetsplatserna.

De statliga insatserna på det kulturpolitiska området har hittills fått
stå tillbaka för resursanspråk på andra områden. Detta är en orsak till att
en betydande del av kulturaktiviteterna och framför allt kulturarbetarna
är koncentrerade till storstadsområdena. De ökade insatserna från statens
sida måste därför med kraft inriktas på att understödja den regionalt och
lokalt förankrade kulturella verksamheten ute i landet. Med hänsyn till
de stora skillnader i förutsättningar som råder måste den statliga

Mot. 1974:1706

3

kulturpolitiken i stor utsträckning omfatta insatser som är av betydelse
för att fylla eftersatta kulturbehov ute i länen och kommunerna.

Kulturpolitikens mål

Målen för den statliga kulturpolitiken sammanfattas i propositionen
om den statliga kulturpolitiken på följande sätt:

o Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och
skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,
o Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande
aktivitet och främja kontakt mellan människor,
o Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar
inom kulturområdet,
o Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och
beslutsfunktioner inom kulturområdet,
o Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till
eftersatta gruppers erfarenheter och behov.

O Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.
O Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och
levandegörs.

0 Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och ide'er inom
kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

Samma mål kan givetvis i stor utsträckning läggas till grund för
kommunernas och landstingens kulturpolitik.

Dessa målsättningar för samhällets insatser på det kulturpoltiska
området ansluter sig till de värderingar, som kommer till uttryck i
centerns partiprogram. Vi anser det särskilt värdefullt om kulturpolitiken
starkare än hittills kan inriktas på att främja egen skapande aktivitet och
strävanden till kontakt mellan människor. Det innebär bl. a. att olika
former av amatörverksamhet och verksamhet bedriven av frivilliga
organisationer bör få ökat stöd. Strävandena att decentralisera kulturlivet
måste ges stor tyngd. En konsekvens härav blir att kommuner och
landsting måste påta sig ett ökat samhälleligt kulturpolitiskt ansvar.

Kulturpolitiken måste vidare inriktas på att stimulera kulturaktiviteter
som har sin utgångspunkt i människors vardagsliv och är förankrade i
en kulturmiljö vilken färgas av lokala och regionala uttrycksformer. Men
det är också viktigt att kulturlivet bärs upp av ett samband i tiden, där ett
levande kulturarv blir en länk mellan det förflutna, nutiden och
framtiden. Det sambandet finns inte enbart i tingen som omger oss, utan

1 hög grad också i folkliv och kulturella traditioner. Folkmusik, folkdans,
folkdiktning, hembygdsrörelsen, hemslöjden och gamla hantverksformer
är väsentliga inslag i detta levande kulturarv, där tradition och förnyelse
möts. Den samhälleliga kulturpolitiken måste inte minst ta hänsyn till
arvet från bondesamhället, industrialismens tidigare skede, folkrörelsernas
framväxt osv.

Mot. 1974:1706

4

I detta sammanhang kommer också det kristna kulturarvet in som en
viktig beståndsdel. Såväl traditioner såsom inslag i kulturlivet som föremål
och byggnader med religiös innebörd eller anknytning har i hög grad
fortfarande en grundläggande betydelse för den enskildes känsla av
trygghet och förankring i tillvaron. Kyrklig och annan religiös verksamhet
liksom vården av kyrkans och samfundens minnesmärken ligger därför i
stor utsträckning inom det kulturpolitiska området.

Samhällets ansvarsområde

De enskilda människornas egna behov måste självfallet ligga till grund
för samhällets kulturpolitik. Samhällets åtgärder skall skapa förutsättningar
för att tillgodose ett upplevelse-, uttrycks- och kontaktbehov samt
ge redskap för utforskning av verkligheten och kritisk granskning av
samhället. Det innebär att samhället på olika sätt måste stödja och skapa
förutsättningar för egenverksamhet genom att stödja både yrkesverksamma
kulturskapare och olika slag av amatörverksamhet. Samhället har
också ett ansvar för att människor i rimlig grad kan tillgodose sitt
upplevelsebehov oberoende av bostadsort, inkomst osv. När statens,
landstingens och kommunernas egna organ själva inträder som arrangörer
av olika kulturella aktiviteter bör målsättningen bl. a. vara att komplettera
den frivilliga verksamheten. Samtidigt måste samhället som inslag i
kulturlivet tolerera även sådana uttrycksformer och aktiviteter, som är
kritiska till olika företeelser i samhället.

Föreningslivet

Den kulturella verksamheten är sedan länge i stor utsträckning knuten
till föreningslivet. Genom ideella organisationer av vitt skilda slag har
betydande insatser gjorts under årens lopp för att åstadkomma ett ökat
intresse för kulturell aktivitet och verksamhet.

Den ökande fritiden för människorna och andra förhållanden borde
leda till att den kulturella aktiviteten inom föreningslivet ökar. Men de
olika folkrörelserna och deras organisationer för en ojämn kamp med den
kommersiella kulturen. Det är därför av största vikt att folkrörelserna
och de ideella organisationerna får samhällets stöd för att kunna bedriva
sitt arbete samt fullfölja och utveckla sina traditioner. Det gäller bl. a. i
fråga om att erhålla lokaler, som passar för kulturella aktiviteter.
Lokalerna måste vara belägna där människorna bor och vara inredda på
sådant sätt att de kan utnyttjas för aktiviteter som passar för olika
intressen och olika åldrar. Ekonomiskt stöd till uppförande av lokaler
samt som bidrag till lokalernas driftskostnader är angeläget. Ungdomsorganisationerna
måste ges ekonomiskt bidrag för alla de direkta kostnader,
som är förenade med verksamheten. Det gäller kostnader för ledare,
material och hyror. En sådan samverkan mellan samhälle och organisationer
gör det möjligt att få förankring i de breda folklagren.

Mot. 1974:1706

5

Ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna

Aktiveringen av samhällets kulturpolitik måste ske med gemensamma
insatser av stat, landsting och kommuner. Det finns därvid anledning att
hålla fast vid en i stort sett oförändrad ansvarsfördelning. Staten bör inte
heller genom lagstiftning försöka reglera kommunernas och landstingens
organisation och verksamhet. En lagstiftning skulle bl. a. försvåra för
kommuner och landsting att välja former för sin verksamhet, som är
anpassade till lokala förutsättningar och behov. Den senare principen
måste också vara vägledande, när det gäller att fördela ansvaret mellan
kommunala instanser, studieförbund och andra organisationer på det
lokala planet.

Ledningen av den statliga kulturpolitiken skall enligt förslaget i
propositionen handhas av ett nyinrättat kulturråd. Det övertar delvis
uppgifter från det nuvarande teater- och musikrådet, skolöverstyrelsens
bibliotekssektion m. fl. instanser och kommer på så sätt att få övergripande
uppgifter över en mycket stor del av kulturområdet. Enligt vår
uppfattning utgör detta en bättre lösning än den tidigare föreslagna
organisationen med ett särskilt kulturdepartement. Rådet bör enligt vår
uppfattning ha parlamentarisk förankring med representanter nominerade
av riksdagspartierna. Den anslagsfördelning som skall ankomma på
rådet bör så långt möjligt kunna delegeras till länsorgan, vilket bl. a.
skulle möjliggöra en bättre avvägning mellan olika ändamål av det totala
stödet från stat, landsting och kommuner.

Teater, musik, bildkonst m. m.

Teatern, musiken, bildkonsten, utställningsverksamheten m. m. är i
stor utsträckning knutna till särskilda institutioner. Det innebär att dessa
kulturyttringar i stor utsträckning är förbehållna de tätbefolkade delarna
av landet, främst storstäderna. Jämsides med detta förekommer emellertid
också en mångsidig amatörverksamhet, som bl. a. när det gäller musik
och konsthantverk har en mycket bred förankring. Förutsättningar har
dessutom efter hand skapats för en ökad decentralisering av den
institutionsbundna verksamheten dels genom den förnyelse som flera
konstarter — bl. a. teatern — genomgått det senaste årtiondet, dels genom
medvetna kulturpolitiska insatser från stat och kommun för att sprida
verksamheten. Ett led i detta har varit införandet av ekonomiskt stöd till
fria grupper och de s. k. centrumbildningarna och utbyggnad av stödet
till kulturarbetarna.

Riksutställningar och Rikskonserter och utbyggnaden av Riksteatern
har medverkat till att föra ut dessa verksamheter i regionerna. Det är
angeläget att detta nu följs upp med kraftfulla satsningar på att etablera
regionalt och lokalt förankrade institutioner och grupper.

Den eftersträvade utbyggnaden av Sveriges Radios programverksamhet
och produktion ute i landet kan vidare spela en stor roll för att
åstadkomma en decentralisering av den kulturella verksamheten och

Mot. 1974:1706

6

engagera en vidare krets av kulturarbetare. Sveriges Radio har genom sin
ställning och sin dominerande roll i fråga om att nå breda folkgrupper
som inte annars får del av kulturaktiviteter ett särskilt kulturpolitiskt
ansvar. För att fylla kraven på mångfald och spegling av olika regioners
särart måste företaget eftersträva en stark förankring på det regionala och
lokala planet och anknytning till samhälls- och kulturliv i skilda delar av
landet.

Landstingen har också påtagit sig ökat ansvar för den kulturpolitiska
utvecklingen genom en ökad bidragsgivning till folkbildningsorganisationer
och andra frivilliga sammanslutningar. Detta innebär en utbyggnad av
de insatser som bl. a. folkhögskolorna länge gjort.

Även kommunerna har i hög grad ökat sitt engagemang på det
kulturella området. De kommunala kulturnämnderna eller motsvarande
organ spelar bl. a. en viktig roll som samordnare av kulturlivet i
kommunerna. Till detta kommer det ökade ekonomiska stödet till
frivillig verksamhet. I många fall har också kulturnämnderna vid sidan av
kommunala institutioner som folkbibliotek m. m. påtagit sig uppgiften
att vara arrangörer för olika slag av verksamhet. De kommunala musikskolorna
har lagt grunden för ett starkt ökat musikintresse och kan bilda
mönster för annan verksamhet.

Det är angeläget att denna utveckling kan fortsätta. Det förutsätter
emellertid betydande ekonomiska insatser från såväl staten som landsting
och kommuner. De statliga bidragen bör inriktas så, att de bl. a. bidrar till
att jämna ut de stora skillnader i förutsättningarna för kulturell
verksamhet som ännu föreligger mellan olika delar av landet.

Inte minst när det gäller teater och musik i mera fria former är det
angeläget med en experimentellt inriktad verksamhet. Vi ser därför med
tillfredsställelse att medel enligt förslag i propositionen skall ställas till
förfogande från statens sida för experiment- och utvecklingsarbete på
detta område.

Ombildningen av det nuvarande föreläsningsbidraget till ett allmänt
arrangemangsbidrag bör också vara ägnat att främja kulturell verksamhet
i nya former, bl. a. inom föreningslivet. Det är angeläget att detta anslag
efter hand räknas upp för att möjliggöra en ökad aktivitet på det
kulturella området inom alla delar av föreningslivet. Bidrag bör vidare
enligt vår uppfattning i enstaka fall kunna utgå även till kommuner för
arrangemang i sådana områden där föreningslivet är svagt.

När det gäller statsbidraget till teater- och musikinstitutioner m. m.
måste statsbidragsnivån sättas så högt att man uppnår den önskvärda
spridningen av institutionernas utbud. Om kommuner och landsting
uppfattar bidragsnivån som låg är det risk för att de ansvariga regionala
och lokala instanserna inte är villiga till nyetablering av länsinstitutioner
och inte heller är beredda att vidga verksamheten genom turnéer utanför
institutionerna. Bidragsnivån måste därför omprövas med jämna mellanrum
med hänsyn till vunna erfarenheter. Statsbidragskonstruktionen får
inte heller ges en sådan utformning att utbyggnaden av en decentraliserad
verksamhet inom kommunerna försvåras.

Mot. 1974:1706

7

Kulturminnesvården

Nu existerande bebyggelse och landskapsbild har i allmänhet formats
under lång tid. Befolkningsomflyttningen, exploateringen av mark och
andra naturresurser för bebyggelse, förslumningen av äldre stadsdelar osv.
medför samtidigt att miljöer, som bär stark prägel av gångna tiders
förhållanden, går förlorade i hastig takt. Härigenom försvåras förståelsen
av det moderna samhällets framväxt och nuvarande förhållanden.
Samtidigt försvinner väsentliga miljövärden.

Medvetandet om detta och önskan att för framtiden bevara olika
inslag i den nuvarande samhällsbilden har under senare år ställt ökade
krav både på kulturminnesvården och på musei- och arkivväsendet.
Strävandena har dessutom i allt högre grad inriktats på att inte bara
bevara enstaka fasta kulturminnen och föremål utan också sammanhållna
miljöer såsom vissa stadsdelar och naturområden. Parallellt med detta har
musei- och arkivverksamheten mer och mer inriktats på att göra
föremålen tillgängliga för en större publik och på att utforska och
förklara deras funktion. Det är angeläget att statens och kommunernas
insatser på kulturminnesvårdens och museiväsendets område inriktas så
att dessa strävanden kan fullföljas.

Möjligheterna att lösa de växande uppgifter som kulturminnesvården
ställs inför skulle otvivelaktigt förbättras om kulturminnesvården fick en
starkare ställning både i den översiktiga planeringen och i den detaljerade
bebyggelseplaneringen. Insatserna för att ta till vara exempelvis äldre
byggnader bör sålunda inte begränsas enbart till kulturminnesvården i
mera snäv bemärkelse utan måste dessutom omfatta åtgärder på andra
samhällsområden. Kulturminnesvården måste exempelvis enligt vår mening
tillmätas stor vikt vid den kommande moderniseringen av bygglagstiftningen.
När det gäller upprustningen av äldre byggnader, iordningställande
av naturområden m. m. blir de ekonomiska resurser, som stat och
kommun ställer till förfogande, ofta avgörande. Vården av äldre
byggnader kan i allmänhet underlättas, om de samtidigt kan finna en
praktisk användning och infogas som en del av en levande miljö.

Institutionerna på kulturminnesvårdens område arbetar med starkt
stöd av olika frivilligorganisationer. Hembygdsrörelsen har på kort tid
utvecklats till en av de mest vitala folkrörelserna i landet. Utöver att vara
opinionsbildare har föreningarna i stor utsträckning påtagit sig praktiska
uppgifter när det exempelvis gäller att hålla fornlämningar och äldre
byggnader i stånd, inrätta lokala muséer och arkiv samt att på andra sätt
dokumentera nutida och äldre tiders förhållanden. Det är enligt vår
uppfattning angeläget att stat och kommun lämnar ekonomiskt stöd till
hembygdsföreningarna för denna verksamhet.

Beslutsfunktionerna enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning tillkommer
i första hand riksantikvarieämbetet. Ämbetet är också tillsynsmyndighet
för forn- och kulturminnesvården i landet. Formellt föreligger
det således en starkt centraliserad beslutsordning på detta område. I
praktiken fattas dock en stor del av besluten på regional nivå genom
delegering.

Mot. 1974:1706

8

Musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) har föreslagit, att
besluten även formellt och i ökad utsträckning skall överföras på
länsorgan. En sådan förändring kan medverka till att förenkla beslutsprocessen
och skapa förutsättningar för medinflytande för de lokala
intressena. Vi förutsätter därför att en sådan decentralisering av
beslutsfunktionerna kommer till stånd snarast möjligt.

På länsnivå leds arbetet med de kulturminnesvårdande uppgifterna av
landsantikvarien. Denne är samtidigt chef för länsmuseet i de län, där det
finns sådana. Huvudman för verksamheten är genomgående föreningar
med bl. a. starka kommunala och landstingskommunala intressen. Landsantikvarien
har på så sätt en obunden ställning, som ger unika möjligheter
att samverka såväl med statliga och kommunala instanser som med de
frivilliga krafter vilka är verksamma på kulturminnesvårdens område.

I syfte att stärka kulturminnesvårdens ställning i den översiktliga
samhällsplaneringen föreslås i propositionen att ledningen för kulturminnesvården
i länen skall delas upp på en tjänsteman knuten till
länsstyrelsen och en särskild chef för länsmuseet. Det av MUS 65
framlagda förslaget om inrättande av en särskild kulturminnesenhet vid
länsstyrelserna tas däremot inte upp i propositionen. Utredningar och
särskilda undersökningar, som är nödvändiga för länsstyrelsernas beslut,
skall kunna ske genom länsmuseernas försorg.

Den kritik, som framförts vid remissbehandlingen av utredningens
förslag, mot en tudelning av landsantikvariernas nuvarande arbetsuppgifter
är enligt vår uppfattning välgrundad. Bäst tillgodoses det angivna
syftet att stärka planeringsfunktionerna enligt vår uppfattning inom
ramen för en i stort sett oförändrad organisation. Detta kan ske genom
att landsantikvarien eller ställföreträdare för denne blir föredragande i
länsstyrelsen i frågor som rör kulturminnesvården. Samtidigt kan
ledningen för museiverksamheten och för kulturminnesvården i övrigt
fortfarande hållas samman. Ett bibehållande av nuvarande organisation
möjliggör således den fortsatta samordning av inventeringar, planverksamhet,
granskningar, dokumentation och information som är nödvändig för
att kulturminnesvården skall fungera smidigt och effektivt. Om landsantikvarien
eller en motsvarande befattningshavare inordnas i länsstyrelsens
organisation skulle bl. a. samarbetet med kommuner och frivilliga
organisationer försvåras av formella skäl.

Det bör i detta sammanhang understrykas, att kommunerna efter
hand kommit att spela en allt viktigare roll i kulturminnesvården. Det är
t. ex. knappast möjligt att upprätta och genomföra några mer omfattande
bevaringsplaner utan en intim samverkan mellan kommunerna och de
kulturminnesvårdande organen i länen. För att förverkliga sådana planer
fordras också ofta ekonomiska insatser från kommunernas sida. Kommunerna
har dessutom fått större inflytande genom att länsstyrelserna i
ökad utsträckning delegerat beslut om byggnadslov, rivningslov m. m. till
kommunerna. Många för kulturminnesvården viktiga avgöranden i löpande
planärenden sker på ett förberedande stadium i planarbetet, dvs. långt
innan planerna föreläggs länsstyrelsen.

Mot. 1974:1706

9

Byggnadsminnesvården

Större delen av de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna i landet ägs
av enskilda och kommuner. Iståndsättningen av sådana byggnader har de
senaste åren i stor utsträckning skett som beredskapsarbete, dvs. med
bidrag från AMS. Under senare tid har emellertid riksantikvarieämbetet
på nytt i större utsträckning blivit hänvisat till egna resurser för denna
verksamhet. De medel som ämbetet förfogar över är utomordentligt
begränsade i förhållande till behovet.

MUS 65 föreslog i sitt betänkande att en särskild fastighetsfond skulle
inrättas vid riksantikvarieämbetet och att ämbetet dessutom skulle få
resurser för att kunna ge kommuner och andra behövlig service. Men
dessa förslag har inte tagits upp i propositionen.

Skulle den minskning av anslagen genom AMS som genomförts bli
bestående utan att resurserna i övrigt ökas, kommer byggnadsminnesvården
i landet att hamna i en mycket svår situation. Förutsättningarna för
att tillförsäkra byggnadsminnesvården tillräckliga resurser bör därför
enligt vår uppfattning bli föremål för närmare utredning. I avvaktan på
att förslag kan läggas fram till en mera definitiv lösning bör riksantikvarieämbetets
nuvarande anslag till vård och underhåll av fornlämningar
och kulturhistoriskt värdefulla byggnader ökas till 3 078 000 kr. för
budgetåret 1974/75, dvs. med 2 000 000 kr. utöver vad som föreslagits i
propositionen.

Museer och arkiv

Museer och arkiv spelar, som departementschefen starkt understryker
i propositionen, en central roll när det gäller att levandegöra och att öka
intresset för gångna tiders förhållanden. Bl. a. genom utställningsverksamheten
kan museerna engagera och stimulera människor att aktivt delta i
kulturell verksamhet av olika slag. En viktig målsättning måste enligt vår
uppfattning vara, att i ökad utsträckning förlägga sådan verksamhet även
utanför de bestående institutionerna, bl. a. genom vandringsutställningar
och depositioner.

Museer och arkiv har emellertid också andra funktioner. De ingår
t. ex. som ett viktigt led i forskningsorganisationen.

I propositionen föreslås att ett nytt statsbidrag skall införas till
länsmuseerna. Bidragets närmare utformning skall beslutas senare. I
avvaktan härpå bör enligt vår uppfattning visst ekonomiskt stöd lämnas
till sådana icke statliga museer, som på olika sätt utnyttjas för vetenskaplig
forskning och undervisning. För detta ändamål bör riksdagen för
budgetåret 1974/75 bevilja ett särskilt anslag på 2 milj. kr.

De förslag till organisatoriska förändringar beträffande vissa statliga
museer, som MUS 65 har lagt fram, skall enligt uttalanden i propositionen
i flera fall bli föremål för ytterligare överväganden. Med hänsyn till
att utredningsarbetet pågått under många år är det enligt vår uppfattning
angeläget, att avgörandena inte skjuts alltför långt fram i tiden. Den

Mot. 1974:1706

10

osäkerhet som en sådan situation skapar både för personal och för andra
intressenter kan lätt påverka dessa museers verksamhet i negativ riktning.

Folkbiblioteken

Särskilt på mindre orter och i glesbygderna är biblioteket ofta den
enda fasta bas, som kulturlivet har tillgång till. Folkbiblioteken intar
därför överallt en central ställning inom kulturlivet.

Utvecklingen mot en mera mångsidig verksamhet (diskotek, filmotek,
artotek, utställningar, kommunal information, utrymmen för sammankomster
och studieverksamhet, mindre teaterföreställningar, mera allmän
träffpunkt, uppsökande verksamhet riktad mot vårdinstitutioner, arbetsplatsutlåning
osv.) är något i sig tillfredsställande. Samtidigt får emellertid
biblioteken inte förlora sin grundfunktion som en plats för böcker,
bokläsning och utlåning.

Kommunreformen har medfört att samtliga kommuner i landet
numera har ett folkbibliotek. Det bör dock uppmärksammas att problem
som tidigare gällde för glesbygdskommunerna numera är tillämpliga för
stora glesbygdsområden inom kommunerna. Vid den fortsatta utbyggnaden
av biblioteksverksamheten bör det inte minst i sådana områden i
många fall vara fördelaktigt att integrera inte bara vuxen-, barn- och
ungdomsavdelningar utan också skolbibliotek i en biblioteksenhet, där
detta kan ske med hänsyn till skolans krav. Detta möjliggör också att
upprätthålla biblioteksfilialer i större utsträckning än vad som annars blir
fallet.

Praktiskt taget alla kommuner i landet har under senare år på eget
initiativ kraftigt förstärkt bibliotekens resurser. Ökningen är ofta
betydligt större än för andra kommunala utgiftssektorer. Fortfarande
gäller dock att större kommuner satsar mer per innevånare inom
kultursektorn än de mindre kommunerna. Man måste också räkna med
att biblioteksverksamhet — liksom alla kommunala kulturutgifter — även
i framtiden kommer att bli relativt sett dyrare inom de arealmässigt stora
kommunerna som också regelmässigt är glesare befolkade. Risker
kommer därför fortfarande att föreligga för en sämre situation för
medborgarna inom vissa områden. Insatser för att utjämna dessa
förhållanden liksom för anskaffning av talböcker och ordnande av service
för handikappade, invandrare och andra grupper kommer därför att bli
nödvändiga. Enligt vår uppfattning bör statligt stöd utgå direkt till de
kommuner som har svårigheter att hålla önskvärd standard på sin
biblioteksverksamhet.

Vi vill understryka att ett framtida statligt stöd inte bör utformas som
ett stimulansbidrag som upphör efter viss begränsad tid och därefter
binder kommunen till en viss kostnadsnivå. Ett system med dels klart
avgränsade punktbidrag (för inköp av exempelvis bokbussar, upprustning
av bokbestånd eller förvärv av inventarier), dels kontinuerliga driftsbidrag
framstår som mera ändamålsenligt.

Mot. 1974:1706

Stöd till invandrarnas kulturella verksamhet

Både bibliotekens tjänster och andra kulturaktiviteter som erbjuds i
vårt land är till mycket stor del språkbundna. För invandrarna har
åtgärder vidtagits för att förbättra svenskundervisningen. Det är första
förutsättningen för att dessa skall kunna finna sig till rätta och för att de
skall kunna delta i kulturlivet. Men det gäller också att ge invandrarna
information och kulturell stimulans på deras eget språk. Här spelar
litteraturförsörjningen, dvs. inte minst biblioteken, den största rollen.
Andra media som kan utnyttjas är film, radio och TV.

Gruppen invandrare är mycket heterogen i vad gäller nationell
härkomst och sociala förhållanden. På samma sätt som när det gäller
annan egenverksamhet måste samhället stödja invandrargruppernas strävanden
att utveckla ett mångsidigt kulturliv.

Samhällets insatser måste också ta sikte på att skapa kontakt mellan
invandrare och infödda. Sådana kontakter berikar hela det svenska
kulturlivet samtidigt som ökad förståelse skapas för invandrarnas
bakgrund. Svensk kultur kan på detta sätt också få betydelsefulla
impulser till nyskapande. Risken för att invandrargrupper skall isoleras
minskar, och inställningen till invandrarna kan påverkas i positiv
riktning.

Glesbygdsverksamhet

Kommunerna har efter hand tagit på sig ett ökat ansvar när det gäller
tillgången på samlingslokaler. Men alltjämt ägs och drivs en stor del av
samlingslokalerna av olika folkrörelser eller särskilda föreningar. Dessa
tillhör i allmänhet någon av de tre riksorganisationerna Folkets Husföreningarnas
riksorganisation, Bygdegårdarnas Riksförbund samt Riksföreningen
Våra Gårdar.

En stor del av de tre organisationernas medlemsföreningar hör hemma
i utpräglade glesbygdsområden eller på andra orter med vikande
befolkningsunderlag. För att säkerställa att innevånarna på sådana orter
får tillgång till olika sociala och kulturella aktiviteter bör enligt vår
uppfattning medel ställas till förfogande för de nämnda organisationerna
för utpräglad glesbygdsverksamhet. Organisationerna har själva i skrivelse
till utbildningsministern hemställt om ett sådant bidrag för vissa film- och
teaterföreställningar liksom för speciellt ungdomsinriktade program. De
förutsätter att kostnaderna för verksamheten fördelas lika mellan stat
och kommun. Medlen skall enligt organisationernas eget förslag fördelas
av en särskild nämnd i vilken de själva är representerade.

Folkparkernas Centralorganisation förutsätts i propositionen erhålla
statsbidrag med 700 000 kr. till bl. a. central service, metodutveckling,
utbildning och försöksverksamhet. Folkets Husföreningarnas riksförbund
erhåller också ett bidrag på 200 000 kr. för visning av kvalitetsfilm.

Det är av olika anledningar, inte minst från rättvisesynpunkt,
angeläget att även Bygdegårdarnas Riksförbund och Föreningen Våra

Mot. 1974:1706

12

Gårdar erhåller bidrag till den planerade verksamheten, företrädesvis i
glesbygderna. Vid kommande utredningsarbete bör också beaktas behovet
av samhällsstöd till centrala insatser till dessa lokalhållande organisationer.

I avvaktan på resultat av detta utredningsarbete bör bidrag kunna utgå
till utpräglad glesbygdsverksamhet i enlighet med organisationernas egna
förslag redan under budgetåret 1974/75. Riksdagen bör därför anvisa
250 000 kr. för detta ändamål.

Bidragen till studieförbunden

Särskilt när det gäller egenaktiviteter, men också när det är frågan om
annan kulturell verksamhet, intar studieförbunden, som tidigare understrukits,
en central plats i det svenska kulturlivet. Till detta kommer de
omfattande uppgifterna på utbildningens område.

Genom de i propositionen föreslagna ändringarna i bestämmelserna
om studiecirklar får studieförbunden ökade möjligheter att bedriva
allsidig verksamhet på det kulturella området. Omläggningen av det
nuvarande föreläsningsbidraget till ett allmänt arrangemangsbidrag för
kulturprogram inom föreningslivet verkar i samma riktning.

Vid fördelningen av statsbidraget till studieförbundens centrala
verksamhet skall enligt förslag i propositionen hänsyn inte längre tas till
verksamhetens geografiska spridning inom respektive förbund. De bestämmelser
som för närvarande gäller i detta avseende har enligt vår
uppfattning haft betydelse när det gällt att tillgodose behovet av
vuxenutbildning och kulturell service i glesbygder. Bestämmelserna om
att fördelningen av detta bidrag till viss del skall grundas på den
geografiska spridningen av verksamheten bör därför bibehållas.

Hemställan

Med hänvisning till vad som har anförts i motionen hemställer vi

att riksdagen vid behandlingen av proposition 1974:28 beslutar

1. att som sin mening uttala att insatserna till stöd för äldre
tiders kultur skall utformas med hänsyn till att kulturlivet
måste bäras upp av ett samband i tiden, där ett levande
kulturarv är en länk mellan det förflutna, nutiden och
framtiden;

2. att hos Kungl. Maj:t hemställa att det föreslagna nya
kulturrådet ges sådan sammansättning, att det får parlamentarisk
förankring med representanter nominerade av riksdagspartierna;

3. att bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m. m. skall
kunna lämnas även till kommuner för arrangemang på
platser, där föreningslivet är svagt;

4. att kulturminnesvårdens nuvarande organisation på länsnivå
skall behållas med skyldighet för landsantikvarien eller

Mot. 1974:1706

13

ställföreträdare för denne att vara föredragande i länsstyrelsen
i frågor som rör kulturminnesvården;

5. att hos Kungl. Majit anhålla om utredning beträffande
byggnadsminnesvårdens finansiering;

6. att till Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum:
Värd och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt
värdefulla byggnader för budgetåret 1974/75 anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag med 2 000 000 kr.
förhöjt reservationsanslag av 3 078 000 kr.

7. att till ett nytt anslag, Bidrag till museer för vissa vetenskapliga
tjänster m. m., för budgetåret 1974/75 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.;

8. att till ett nytt anslag, Glesbygdsverksamhet inom vissa
organisationer, för budgetåret 1974/75 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kr.; samt

9. att fördelningen av bidrag till studieförbund även i fortsättningen
skall ske med hänsynstagande till verksamhetens
geografiska fördelning.

Stockholm den 5 april 1974

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

JOHANNES ANTONSSON (c)

BENGT SJÖNELL (c)

TORSTEN BENGTSON (c)
i Jönköping

ERIC CARLSSON (c)
i Vikmanshyttan

LENNART MATTSSON (c)
i Lane-Herrestad

RUNE GUSTAVSSON (c)
i Alvesta

ANNA-LISA NILSSON (c)
i Kristianstad

KARIN SÖDER (c)

IVAN SVANSTRÖM (c)

FRITZ BÖRJESSON (c)
i Glömminge

ELVY OLSSON (c)
i Hölö

JAN-IVAN NILSSON (c)
i Tvärålund

THORSTEN LARSSON (c)
i Staffanstorp

BERTIL JONASSON (c)

GOTAB 74 7413 S Stockholm 1974