Mot. 1974:1691

7

Nr 1691

av herrar Nilsson i Agnäs och Nisser

i anledning av Kungl. Majrts proposition 1974:28 angående den statliga
kulturpolitiken.

Kulturstödets upprinnelse

I den historiska tillbakablicken i propositionen 1974:28 visar departementschefen
att statens insatser inom kulturområdet ”har en lång
tradition i vårt land”. Det torde i stort sett vara riktigt att insatserna
avsåg att ”skapa nationell prestige eller glans kring kungamakten” och att
endast begränsade gruppers kulturverksamhet stöddes och att detta
endast nådde en begränsad geografisk sfär kring några städer.

Mera tveksam är man att skriva under på att det var kungarna och de
övre samhällsklasserna som svarade för det samhälleliga kulturstödet
från början. Om med samhälle här menas staten, kan påståendet
inte godtagas, men eftersom kyrkan i yttre mening måste räknas till
samhället, är det riktigast att slå fast att den samhälleliga insatsen i
kulturlivet från början kommer från kristendomen. Det samhälle som vi
kallar vårt är i hela sin struktur sådant att det kan härledas från den
händelse som kallas Sveriges kristnande. Hela vår kultur har sina rötter i
kristendomen, och när den kristna tron kommer, uppstår alltid en kyrka
och när en kyrka finns präglar den sin omgivning. Så kom även den kyrka
som slog rot och växte i Sverige att bli kulturskapande och kulturstödjande.

Kulturens rötter

Det egendomliga är att kyrkan skapar kultur fastän den först inte är
ute för att göra det. Dess djupaste och enda ärende är att rädda
människan för en annan värld, den fullkomliga som inte fullbordas i
tiden, men medan kyrkan utför denna sin gärning och fyller sin
egentligaste uppgift ger den tiden och världen liksom i förbigående en
kultur. Den rätta kyrkomedlemmen är en förvandlad människa, den rätta
kyrkan innebär inbördes stöd människor emellan och ansvar mot alla
medmänniskor. När kyrkan restes i vårt land byggde den byn, bygden,
staden, fastän den var ute för att upprätta Jerusalem. Den grundade
sjukstugan och skapade örtagården och införde läkemedelsväxten eller
upptäckte den. Barmhärtighet och själavård och livsrätt för alla från
spädbarnet till åldringen var dess frukter, men medan den förkunnelse
skedde som krävde kyrkorum och katedraler och medan den tro vårdades
som behövde kloster och ”stugor” vid pilgrimslederna uppstod alla de
kulturyttringar som statsrådet talar om i dagens proposition, där han
särskilt nämner fyra områden för nutida kulturpolitiska åtgärder —

Mot. 1974:1691

8

ordets, scenens, bildens och tonens.

Ordet — predikan, ofta kantig och torftig — innebar dock att
talandet blev något mer och allmännare än det varit. Både prästen och
vandringsmunken var föregångare och förebilder till samlad framställning
av ord, bilder och begrepp. Framför allt gav han människorna en värld av
gestalter utifrån och från andra tider. Hela den bibliska bildvärlden, hela
den ”centrala” kulturens miljö, kristendomen med dess litteratur och
legender och allt som häftade därvid av hellenistiskt material tågade in i
staden, bygden och skogen i Norden. Frånvaron av böcker — pergamentets
handskrivna och senare den tryckta boken — bidrog på sitt sätt till
att främja just det talade ordets utveckling och inflytande genom
nödvändigheten av mern orerande, upprepning, gester, ordlekar och
betonade satser. När sedan Sverige fick sina första tryckta böcker av
betydelse var det kyrkliga böcker. Därtill fylldes den översatta och den
inhemska litteraturen av bibliska bilder och talesätt som sedan trängde
till även den icke bokläsande allmogen och blev den förtrogen. Ända in i
vardagen, i arbetslivet och armodet sträckte sig o r d e t, berikande och
bildande, av ofantlig betydelse för allt det som danat vårt nutida
demokratiska samhälle. Almanackan var mer än runstaven, den av
kristendomen framburna ord- och bokskatten mer än den hedna tidens
saga. Det var också kyrkan som lärde folket att läsa i bok — den är
skolans moder.

Scenen — kyrkospelet, processionen men också själva gudstjänsten
— var kultur som inte bara i kyrkorummet gav kulturell lyftning utan steg
ut till allmogen, till barnens lekar och till gillen och familjehögtider. Den
moderna teatern har inte bara hellenistisk bakgrund, och just för de
många, för grupperna som inte fick njuta av vad kungamakt och
huvudstad kunde ge åt vissa privilegierade, var kyrkans scen av oerhörd
betydelse. De vise männen och de enkla herdarna vandrade förbi,
Herodes och Johannes döparen, de tolv apostlarna och stundom
patriarkerna och ärkeänglarna steg in i stugorna.

Bilden, — tavlan och målningarna — följde kyrkan. De snidade
gestalterna åskådliggjorde eviga sanningar och stora personligheter. Redan
i tidig medeltid skapades i vårt land kyrklig konst som ännu i dag
uppbygger och hänför, och vad målningarna på väggar och tak i kyrkan
och altarets tavla eller uppsatser betytt just för de breda lagren av vårt
folk under sekler kan aldrig överskattas. Från Notkes monument till
dalmålningens gripande enkla bild finns hela skalan av färg och form och
uttryck som fyllt folkets liv och fördjupat dess upplevelse av livets
storhet och meningsfylldhet. Här gav kyrkan vad aldrig den världsliga
makten kunnat ge.

Tonen — den musik som aldrig kan skiljas från ordet, från
kristendomen — gav genom kyrkan helgen skönhet och vardagen klang.
Just inom kyrkan ljöd tonen ”från ovan”, psaltaren fick röst, Marias
lovsång kom på människornas läppar, och från entonighet till symfoni av
stor mångfald gick kyrkans sång. In i folkvisan flätades inte bara de
bibliska bilderna utan också den andliga melodin. Man sjöng inte bara i

Mot. 1974:1691

9

mässan eller ottan utan på vägen och i arbetet. Inspirationen till mycken
konstnärlig verksamhet och drivkraften till kulturellt skapande var tonen.

Så har vårt samhälle sina rötter i kristendomen. Vår kultur både i vid
mening och i begränsad härflyter från Bibeln. Det första stödet åt de
områden vi i dag räknar till kulturlivet kom från kyrkan. Och den första
breda kulturupplevelsen, den som nådde de många, stod kyrkan för.

Kulturens bärande kraft i dag

Det är nödvändigt att i dag fråga sig om vi kan reda oss utan
drivkraften, inspirationen, den skapande styrka som den bibliska berättelsen,
den kyrkliga traditionen, innebär,

I kulturbetänkandet och kulturpropositionen finns ingen antydan om
betydelsen av denna drivkraft. In i dagens samhälle och dess kulturliv har
givetvis mycket annat trängt som inte har kristet ursprung. Vi har ett
mångfasetterat kulturutbud. Betydande inslag kommer från andra religioner
och från politiska läror och system som kontrasterar eller bekämpar
kristendomen. Det finns ju i världen en icke kristen kultur, folkliga och
ursprungliga kulturyttringar, som inte får underskattas. Frågan är
emellertid om vår demokrati kan försumma sina rötter och om det
kulturella arv vi har från kristendomen och kyrklig tradition kan
försummas och åsidosättas. Boken och talet, bilden och teatern,
målningen och skulpturen, sången och den stora tonskapelsen hade hos
oss sin upprinnelse huvudsakligen i e n källa. Vad kan ersätta den?

Enligt vår mening är det som kyrkan innerst står för och som danat så
mycket av omistlig kultur och berikat de mångas liv så starkt att det
kommer av egen kraft att stanna hos vårt folk och överleva, men det
måste anses riktigt att även kulturpolitiken beaktar frågan om bärkraften
och källan till det som de flesta av oss i dag ännu betraktar som omistligt.
Inte minst för kulturrådet bör spörsmålet om kulturens bärande kraft
alltid vara centralt.

I det nya kulturråd som skall tillsättas bör därför ingå minst en
representant från det kyrkliga området. Det kan visserligen förutsättas att
även icke direkt kyrkligt engagerade personer som kommer att ingå i
rådet kan känna till och bevaka de kulturella intressen som har samband
med vår kyrkas historia, dagliga verksamhet och kulturellt inriktade
frågor — arkitektur, miljö, kyrklig konst etc. — men med tanke på vad
som i motionen anförts om kyrkans avgörande betydelse för kulturen i
vårt land och det förnyade intresse för kyrkans liv och gärning som kan
förväntas i framtiden måste det anses av vikt att från kyrkan i vårt land
en representant ingår i rådet.

Mot. 1974:1691

10

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställes

att riksdagen måtte besluta att i kulturrådet skall ingå en
representant med särskild anknytning till svenskt kyrkoliv.

Stockholm den 5 april 1974

TORE NILSSON (m) PER-ER1K C. NISSER (m)

i Agnäs