Mot. 1974:1269

5

Nr 1269
av fru Dahl m. fl.

om erkännande av republiken Guinea-Bissau.

Den 23—24 september 1973 sammanträdde för första gången den
under hösten 1972 valda folkförsamlingen i Guinea-Bissau för att utropa
den självständiga republiken Guinea-Bissau, godkänna författningen samt
utse det nationella rådet och regeringen. Självständighetsproklamationen
ägde rum den 24 september. Då utsågs också till ordförande i det
nationella rådet — en sorts kollektiv statsledning — Luiz Cabral, bror till
den mördade generalsekreteraren i PAIGC Amilcar Cabral. Till regeringschef
utsågs Francisco Mendez.

Självständighetsförklaringen innebar inte någon förändring av situationen
inne i landet. PAIGC kontrollerar effektivt mer än 3/4 av territoriet.
Därtill kommer en del omstridda områden. Portugiserna är sedan länge
instängda i några få städer och befästa fort. De tvingas successivt överge
den ena fästpunkten efter den andra. De portugisiska styrkorna kan inte
röra sig till lands utanför sina befästa ställningar. Under det senaste året
har t. o. m. deras möjligheter att röra sig med flyg inskränkts, sedan
befrielserörelsen fått ett bättre luftförsvar.

Inne i de befriade områdena finns ett utomordentligt väl organiserat
samhälle, som styrs av demokratiskt valda organ i byarna, sektorerna
(ung. motsvarande distrikt) och regionerna. En folkbokföring har genomförts,
och en lagstiftning grundad på den inhemska rättstraditionen håller
på att kodifieras på grundval av arbetet i domstolarna. Skolan, vuxenutbildningen,
hälso- och sjukvården, mödra- och barnavården når ut till
varje by. Genom upplysningskampanjer har man lyckats utveckla jordbruket
och hantverket så att självförsörjningsgraden förbättrats och
grunden lagts för en utveckling av produktionen. Målet är ett modernt
produktionssystem utan klassförtryck och utan rovdrift av människor
och naturtillgångar. Genom ett väl utbyggt distributionssystem når man
ut till alla byar med förmedlingen av nödvändiga varor för utbildning,
hälso- och sjukvården och den dagliga försörjningen. Guinea-Bissaus folk
står i dag bättre rustat än många andra inför framtiden. Där finns en
bättre mobilisering av folket, en bättre fungerande demokrati och en mer
effektiv samhällsorganisation än i många stater som varit självständiga
länge.

Självständighetsförklaringen var därför snarast en bekräftelse inför
omvärlden på ett sedan länge existerande förhållande samtidigt som det
markerade att uppbyggnaden av den demokratiska självstyrelsen nu har
fullbordats. Den nuvarande presidenten i Guinea-Bissau Luiz Cabral
uttrycker detta på följande sätt: ”För oss som kämpar i ett nationellt
befrielsekrig är proklamationen av Guinea-Bissau som en självständig stat

Mot. 1974:1269

6

en normalisering av en juridisk situation som inte stod i överensstämmelse
med den verkliga situation som existerar inne i vårt land. Och i

dessa befriade områden finns det redan en struktur som motsvarar en
suverän stat med alla dess maktorgan. Det vilk säga att i vårt land är vi fria
och suveräna.”

Självständighetsförklaringen innebär också att omvärlden tvingas ta
ställning till om man skall erkänna Guinea-Bissaus folks rätt att självt styra
sitt land eller Portugals överhöghet och kolonialförvaltning. Att underlåta
att erkänna den nya staten innebär att man i strid med FNs beslut i
frågan medverkar till att legalisera den portugisiska kolonialförvaltningen.

FN har nämligen vid flera tillfällen antagit resolutioner, vilka Sverige
stött, som klart och entydigt i folkrättsligt avseende olagligförklarar
Portugals närvaro i Afrika och dess rätt att administrera och representera
folken i dess kolonier. I resolutionen den 14 november 1972 bekräftas
Guinea-Bissaus folks oförytterliga rätt till självstyrelse och självständighet.
Man uttalar på förslag av den särskilda kommittén för avkolonisering
att befrielserörelsen PAIGC är den enda lagliga representanten för folket i
Guinea-Bissau. Hösten 1973 antogs en resolution, också den med svenskt
stöd, som ger folket i Guinea-Bissau rätt att med alla till buds stående
medel kämpa för sin självständighet. Detta bygger på en folkrättslig
bedömning som säger att Guinea-Bissau inte kan betraktas som en del av
Portugal. Portugals närvaro i Guinea-Bissau är att betrakta som en
ockupation och olaglig aggression. Den militära kamp som pågår är inte
ett inbördeskrig som omvärlden saknar rätt att blanda sig i.

De militära aktioner som befrielserörelsen tvingas genomföra när
Portugal vägrar förhandla är inte olagliga. Befrielserörelsens kamp är inte
en aggression, det är inte terroraktioner och det är inte uppror emot en
inhemsk regering, utan det är ett av FN och folkrätten skyddat försvar
mot en främmande angripares ockupation. Detta är den folkrättsliga
innebörden av FN-besluten.

Det är mot denna bakgrund klart att republiken Guinea-Bissau väl
uppfyller de folkrättsliga kriterier som brukar uppställas för att Sverige
skall erkänna en främmande makt, nämligen att ha uppnått ”ett rimligt
mått av självständighet utåt, som någorlunda allmänt godtagits av
omvärlden” samt ”en rimlig stabilitet inåt, genom att det finns statliga
myndigheter som faktiskt upprätthåller kontroll över ett visst territorium
och där utövar suveräna befogenheter”.

Den nya staten har under hösten 1973 erkänts av drygt 70 stater. Den
har upptagits som medlem i den afrikanska enhetsorganisationen OAU
samt i Internationella teleunionen och FNs livsmedels- och jordbruksorganisation
FAO. Därmed har Guinea-Bissau också rätt att sända en
ständig observatör till FN-kontoren i New York och Genéve.

De förhållanden och skäl som här redovisats visar enligt vår mening att
ett svenskt erkännande av Guinea-Bissau är både möjligt och nödvändigt
från folkrättslig synpunkt, inte minst mot bakgrund av FNs tidigare
ställningstaganden. Därtill kommer att ett brett internationellt erkännande
av den nya staten skulle vara en verksam metod att med fredliga medel

Mot. 1974:1269

7

få till stånd en avveckling av det portugisiska kolonialväldet. Sverige bör
därför snarast erkänna republiken Guinea-Bissau. Det är önskvärt att så
kan ske gemensamt med flera andra stater i Västeuropa. Men om det
skulle visa sig att de diskussioner om ett gemensamt erkännande, som nu
förs med de skandinaviska ländernas regeringar och den holländska
regeringen, skulle dra ut på tiden, bör Sverige inte tveka att gå före och
ensamt erkänna Guinea-Bissau. Mycket talar för att ett svenskt erkännande
då mycket snabbt skulle leda till efterföljd i andra länder.

Under hänvisning till det anförda yrkar vi

att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj .7 att Sverige snarast
erkänner republiken Guinea-Bissau och upprättar fulla diplomatiska
förbindelser med dess regering.

Stockholm den 26 januari 1974

BIRGITTA DAHL (s)

ÅKE GUSTAVSSON (s)

i Nässjö

LARS-ÅKE LARSSON (s)
i Vänersborg

LENNART PETTERSSON (s)
i Lund

JAN BERGQVIST (s)