Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91   år 1973         Prop. 1973: 91

Nr 91

Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat belöningssystem för stats­anställda m. fl.; given Stockholms slott den 23 mars 1973.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, inhämta riksdagens yttrande över vad föredraganden förordat.

GUSTAF ADOLF

BERTIL LÖFBERG

Propositionens huvudsaldiga innehåll

I propositionen dras riktlinjerna upp för en reform av belöningssyste­met för statsanställda m. fl. Reformen innebär att de nuvarande skill­naderna mellan innehavare av högre och lägre tjänster upphör. Enligt förslaget skall samma utmärkelse i form av armbandsur eller medalj delas ut som belöning till alla anställda i statlig tjänst oberoende av löneställning, medan utdelandet av ordnar lUl svenska medborgare upp­hör.

1    Riksdagen 1973.1 saml Nr 91

 

Prop. 1973: 91

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majtt Konungen {statsrådet på Stockholms slott den 23 mars 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MO­BERG, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Statsrådet Löfberg anmäler efter samråd med statsrådet Nilsson i frå­ga om ordensväsendet och efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrat belöningssystem för stalsanstäUda m. fl. och anför.

1    Inledning

För anställning hos staten och för vissa andra typer av samhällsin­satser finns f. n. ett system av belöningar som utdelas av staten eller under medverkan av statlig myndighet. Till innehavare av högre tjänst hos stat eller kommun utdelas sålunda ordensulmärkdser. Sådana ut­märkelser utdelas även för vissa andra samhällsinsatser. Det övervägan­ de antalet stats- och kommunalanställda får inle någon ordensutmär­kelse, men statsanställda som inte är berättigade till sådan utmärkelse tUldelas i stället efter viss tids tjänstgöring medaljen "För nit och red­lighet i rikets tjänst". Medaljen kan bytas ut mot armbandsur.

Frågan om formerna för tjänsteutmärkelser och andra principiella frågor i samband med ordensväsendet m. m. har på senare tid varit föremål för särskild uppmärksamhet bl, a, inom Kungl, Maj:ts kansli. Inom civildepartementet redovisades år 1969 en undersökning av kom­munala och enskilda arbetsgivares praxis i fråga om hedersbevisningar till anställda, I februari 1969 hölls en överläggning i dessa frågor mel­lan företrädare för statsrådsberedningen och civildepartementet, å ena sidan, samt de statsanställdas huvudorganisationer, å andra sidan. Där­vid föreslogs bl. a. att statsmyndigheternas medverkan i ordensärenden i princip skulle avskaffas och alt ett enhetligt belöningssystem för stats­anställda skulle införas.

Riksdagen har därefter i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat som sin förväntan, att "lämpliga och mer demokratiska former än ordnar för belöning av offentlig tjänst" skulle genomföras efter samråd med per­sonalorganisationerna (ABU 1969: 14, rskr 1969: 118). Samtidigt hem­ställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om uppdrag tUl gmndlagberedningen

 

Prop. 1973: 91                                                          3

att pröva statschefens befogenheter beträffande ordensväsendet. Sådant uppdrag lämnades år 1969.

I skrivelse tUl Kungl. Maj:t uttalade 1970 års riksdag att det fanns skäl för en reform, innebärande att statsanställda oberoende av löne­grad skulle kunna tilldelas en utmärkelse "För nit och redlighet i rikets tjänst" (ABU 1970: 6, rskr 1970: 136). En sådan ordning skuUe enligt riksdagen också slå i överensstämmelse med 1969 års riksdags princi­piella ställningstagande i fråga om ordensväsendet.

Inom statsrådsberedningen och finansdepartementet upprättades år 1972 en promemoria (Ds Fi 1972: 5) Ordnar och medaljer. I denna pro­memoria, som utarbetades efter kontakter med bl. a. de statsanställdas huvudorganisationer och kommunförbunden, föreslogs att utmärkelsen "För nit och redlighet" i form av armbandsur eller medalj skulle bli enhetUg tjänstebelöning ål aUa statsanställda efler samma kvalifikations­tid, oberoende av tjänsteställning och anstäUningsform. Samtidigt skulle enligt förslaget de statliga myndigheternas medverkan i ordensärenden upphöra i fråga om såväl tjänsteordnar som övriga ordensutmärkelser, när det gäller svenska medborgare.

Grundlagberedningen, som hölls underrättad om överläggningama med organisationerna och om det förslag som redovisades i departe­mentspromemorian, behandlar frågan om statschefens befattning med ordensväsendet i sitt slutbetänkande (SOU 1972: 15) Ny regeringsform. Ny riksdagsordning. Enligt beredningen skulle statschefen i konse­kvens med promemorieförslaget i framliden inte längre komma alt be­fatta sig med utdelning av ordnar till svenska medborgare. En av be­redningens ledamöter anmälde reservation i fråga om ordensväsendet.

Promemorian Ordnar och medaljer, vilken lades fram samtidigt som grundlagberedningens slutbetänkande, har också remissbehandlats sam­tidigt som detla. Över promemorian har yttranden avgetts av justitie­kanslem (JK), hovrätten över Skåne och Blekinge, statens järnvägar (SJ), statskontoret, myntverket, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, sta­tens heraldiska nämnd, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gävleborgs och Jämtlands län, ämbetsan­svarskommittén, offentlighets- och sekrelesslagsliflningskommittén (OSK), riksdagens förvaltningsstyrelse, kanslersämbetet vid Kungl. Maj:ls Orden, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riks­förbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) samt Statsanställdas förbund (SF). Heraldiska nämnden, som har yttrat sig i riksarkivets heraldiska sektions ställe, har bifogat särskilt yttrande av sin föredragande, statsheraldikern Scheffer. Länsstyrelsen i Gävle­borgs län har lämnat över yttranden även från Gävleborgs läns lands­tings förvaltningsutskott och från handelskammaren i Gävle. I länssty­relsen i Jämtlands län och i riksdagens förvaltningsstyrelse har före­kommit skiljaktig mening.

 

Prop. 1973: 91                                                                       4

2    Ordnarnas tillkomst

AUtsedan 1500-talel har statscheferna i de flesta länder inrättat ordnar med uppgift att bilda bakgrund åt de belöningar med officiell prägel som ansågs böra tiUdelas vissa särskilt förtjänta personer. Ordnarnas organisation har huvudsakligen hämtats från de senmedeltida furstliga ordensgillena. Därmed betonas givetvis den högtidliga formen. Det vä­sentliga — både för den belönade och för omvärlden — är emellertid det synliga beviset på uppskattningen, själva dekorationen, och inte medlemskapet i ordenssällskapet i och för sig. Dekorationerna, "ord­narna", utgörs i allmänhet av konstfullt utförda kors av olika slag.

Några länder, bl. a. Irland, Israel, Schweiz och USA, saknar ordens­väsende.

De svenska Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna har kommit till jämförelsevis sent. Del skedde under viss medverkan från riksdagens sida, vilket synes ha saknat motsvarighet på de flesta andra håll. Ar 1747 hemställde sålunda sekreta utskottet på riksdagens vägnar hos Fredrik I om inrättande av tre s. k. kungliga riddarordnar, nämligen Serafimer-, Svärds- och Nordstjarneordnama. Utmärkelse inom dessa ordnar skulle främst vara avsedd som belöning för förtjänster med an­knytning tUl den statliga förvaltningen. Sedan ordensstaluler (stadgar) hade utarbetats inom riksrådet, stadfästes de av kungen i rådet den 23 februari 1748. Enligt dessa statuter var det kungen i rådet som förläna­de ordensulmärkelse. För beslut om utnämnande av ny riddare krävdes två tredjedels majoritet i rådet, varvid kungen hade två röster. För­fattningsenligt skulle emellertid den av riksrådet och kungen mellan två riksmöten vidtagna åtgärden att instifta ordnarna prövas av nästkom­mande riksdag. Denna samlades år 1751. Adolf Fredrik, som samma år hade tUlträtt tronen, hemställde hos riksdagen om vissa ändringar i statuterna. Han föreslog bl. a. att kungen skulle få utdela utmärkelse i ordenskapitlet och vara oberoende av omröstning. Sedan två stånd — adeln och bondeståndet — hade förenat sig om alt bifalla förslaget, ansågs detta godkänt av riksdagen. Här kan anmärkas alt den sålunda år 1751 införda ordningen att utdelandet av ordensutmärkelse beslutas av kungen i ordenskapitel fortfarande gäller. I 1751 års statuter fanns intaget ett förbud för kungen att upplösa ordnarna. — Ar 1771 före­slog Gustav III ständerna att en ny riddarorden. Vasaorden, skuUe ska­pas som grund för belöning av förtjänster utanför statsförvaltningen. Riksdagen biföll förslaget och kungen fick rätt att utforma statuterna. Gustav III instiftade Vasaorden den 29 maj 1772.

 

Prop. 1973: 91

3    Gällande regler 3.1 Ordensväsendet

De fyra ordnarnas verksamhet regleras alltjämt främst genom deras stadgar och genom sedvanerätt. Det finns sålunda ingen lagbestämmelse e. d. som reglerar verksamheten. I 39 § första stycket regeringsformen (RF) nämns att regent, som utövar riksstyrelsen när kungen vistas ut­rikes, inle får förläna adelskap eller utdela "riddarevärdighel". Detta uttryck har ansetts syfta på ordensulmärkelse. Grundlagen reglerar emellertid inte kungens egen rätt att dela ut ordnar.

Nuvarande stadgar för de svenska riddarordnarna är fastställda i s. k. extra ordenskapitel den 22 mars 1952. Vissa ändringar har senare gjorts. Enligt stadgarna gäller bl. a. följande.

De svenska riddarordnarna är Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna. Sveriges konung är riddarordnarnas "Herre och Mäs­tare". Vid ordnarna finns vissa "ämbets- och tjänstemän".

För behandling av ordensfrågor hålls ordinarie och extra ordens­kapitel. Vid ordmarie ordenskapitel behandlas fråga om stadgeändring, ekonomiska frågor, frågor om ordenspensioner, m. m. Vidare behandlas sådana frågor som medlem av ordenskapitlet tar upp. Rätt alt deltaga i ordinarie ordenskapitel tillkommer medlemmarna av kungahuset samt ordenskanslern, vice ordenskanslern, serafimerriddare, ordnarnas över-officianler, kommendörer med stora korset och kommendörer av första klassen. Ordförande är kungen, annan medlem av kungahuset, kanslern eller vice kanslern. I extra ordenskapitel behandlas bl. a. frågor om ordensutdelande oeh fråga om att fråndöma någon hans orden eller därmed förenad förmån. Där beslutar kungen ensam, efler föredragning av kanslern. FÖr överläggning i ärende som uteslutande rör endera av ordnarna kallas denna orden till s. k. särskilt ordenskapitel.

Det är således att märka att ordensstadgarna, som ursprungligen skulle stadfästas av kungen i riksrådet, numera fastställs i ordenskapit­let. Det är vidare att märka att det tidigare nämnda förbudet för kungen att upplösa ordnarna enligt ordenskanslersämbetets uppfattning fort­farande gäller. Alt den uttryckliga bestämmelsen därom i 1751 års sta­tuter fick utgå vid 1952 års stadgerevision motiverades nämligen enligt ämbetet med att bestämmelsen betraktades som överflödig, inte med att någon ändring i rättsläget åsyftades.

Både svenskar och utlänningar kan erhålla utmärkelse inom ordnarna. Svensk medborgare skall efter utnämningen betala "den fastställda or­densavgiften" till ordensskattmästarämbetet och kan på begäran få sär­skUt ordensbrev mot erläggande av expeditionsavgift. Utländsk med­borgare betalar ingen ordensavgifi och får ordensbrev utan avgift. När

 

Prop. 1973: 91                                                          6

ordensinnehavare har avlidit, återfordras ordenstecknet från dödsboet. Ordensinsignierna skall i allmänhet återställas även när innehavaren får högre grad inom samma orden.

Stadgarna innehåller vidare åtskUliga bestämmelser om de särskilda ordnarna.

Serafimerorden består av endast en klass och är enligt stadgarna av­sedd som belöning "för dem, vilka genom sina tjänster lUl Konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att be­kläda rikets högsta ämbeten". Serafimerorden kan ges även liU främ­mande statschefer, furstliga personer eller andra utlänningar "av syn­nerligen framstående förtjänst". Serafimerriddarnas antal får enligt stadgarna inle överstiga 32. Inom denna orden finns alltsedan tUl­komsten en Serafimermedalj, avsedd att förlänas "personer som gjort sig synnerligen förtjänta genom verksam vård om falliga och sjuka".

Svärdsorden är avsedd som belöning "för gagnande och långvarig verksamhet" inom krigsmakten. Inom Svärdsorden finns fem grader. Inom denna orden har vidare år 1850 instiftats ett Svärdstecken för "underofficer" och en Svärdsmedalj för "manskap", vilka utmärkelser numera används för kompaniofficerare resp. plutonsofficerare.

Nordstjärneorden är avsedd som belöning "för medborgerliga för­tjänster, för ämbets- eller tjänstemannagärning, för vetenskaper, vittra, lärda och nyttiga arbeten samt för nya och gagneliga inrättningar". Inom Nordstjämeorden finns fyra grader.

Vasaorden, slutligen, är enligt stadgarna avsedd som belöning "för förtjänster om jordbruk, bergshantering, konst, handel, industri, hant­verk och undervisning, för nyttiga skrifter i dessa ämnen samt för väl förrättade allmänna värv och uppdrag". Inom Vasaorden finns fem gra­der. Dessutom finns inom orden sedan år 1895 ell Vasatecken och en Vasamedalj.

I fråga om ordensstadgarna skall här ytterligare bara nämnas att de också innehåller en del bestämmelser om pensioner tUl ordensinne­havare m. m.

Som sammanfattande beteckning på Serafimer-, Svärds- och Nord­stjärneordnarna brukar ibland användas "Kungl. Maj:ls Orden". Denna Orden har gemensam organisation med Vasaorden. När det i fortsätt­ningen talas om Kungl. Maj:ls Orden, avses den för dessa fyra riddar­ordnar gemensamma organisationen.

För fullständighetens skull bör anmärkas alt det sedan år 1811 finns ytterligare en kungl. svensk riddarorden, Carl XIII:s orden. Den har egna statuter och egen organisation, som är frislående från Kungl, Maj:ts Orden. Kungen är emellertid "Herre och Mästare" även i Carl XIII:s orden. Den kan endast lUldelas frimurare. Antalet riddare skall — frånsett medlemmar av kungahuset och utlänningar — vara 27 av världsliga och tre av andliga ståndet. Ordensärendena handläggs utan

 

Prop. 1973: 91                                                                       7

statliga myndigheters medverkan. I det följande bortser jag helt från Cari XIII:s orden.

Inom statsrådsberedningen har år 1955 utarbetats två promemorior till ledning vid förslag om ordensförläning inom Kungl. Maj:ls Orden till svensk medborgare. Den ena promemorian behandlar allmänna or­densprinciper, den andra militära ordensprinciper. I promemoriorna ut­talas bl. a.

Svärdsorden är tjänsteorden för militära tjänstemän, Nordstjäme­orden Ijänsteorden för civUa och civilmUitära tjänstemän. Dekorationer inom dessa båda ordnar delas väsentligen ut för förtjänstfull utövning av tjänst under viss lid. Nordstjärneorden kan delas ut som tjänsteor­den också till kommunalt anställd tjänsteman. Till ledning för värdering av tjänslemeriterna har inom statsrådsberedningen utarbetats en s. k. normalplan jämte särskUda anvisningar. Planen innehåller Ijänsteför-leckningar och uppgifter om det antal tjänsteår som normalt krävs för alt få orden. För riksdagsledamöter och för tjänstemän hos riksdagen och dess verk har riksdagens förvaltningskontor upprättat motsvarande normalplan. Enligt normalplanerna är i allmänhet lönegrad A 25 den lägsta ordensberätligade lönegraden. Kvalifikationstid är där i regel 20 år. I allmänhet blir den lid som krävs för all få ordensutmärkelse kor­tare ju högre tjänsten är. För vissa högre tjänster ställs över huvud laget inga krav på kvalifikationstid. Andra förtjänster än offentlig anställning kan belönas med s. k. fri orden, i regel inom Vasaorden.

I praxis beaktas i allmänhet bara ordensförslag som ges in av departe­mentschef, riksdagens talman, landshövding, verkschef m. fl. Bakom de årligen avgivna förslagen ligger ofta ett omfattande beredningsarbete. Förslagsverksamheten, som omfattar både tjänsleordnar och fria ord­nar, utgör ett tjänsteåliggande för dem som har förslagsrätt. Vederbö­rande torde alltså inte utan vidare kunna vägra att handlägga ordens­ärenden inom tjänsteområdet. Det sagda innebär bl. a. också att för­slagsverksamheten äger rum under ämbetsansvar. Handläggningen av ordensärendena inom statsdepartementen och regeringen framgår i öv­rigt av två cirkulär, utfärdade åren 1968 och 1969 av det konsultativa statsråd som inom regeringen närmast svarar för hithörande frågor (ordenskonsulten, f. n. statsrådet NUsson). Enligt cirkulären ges försla­gen numera in direkt till Kungl. Maj:ts Orden. Ordensförslag, som av­ges av departementschef m. fl. eller som avser utmärkelse till utländsk medborgare, bereds dock liksom tidigare i vederbörande statsdeparte­menl och i regeringen, innan det expedieras till Kungl. Maj:ls Orden.

Det kan här nämnas att Kungl. Maj:t har meddelat vissa speciella bestämmelser som berör ordensväsendet, bl. a. bestämmelser om bäran­de av ordnar m. m. lill uniform. Vidare bör nämnas att statliga tjänste­män och myndigheter medverkar, när utmärkelse sänds ut, när ordens­avgift infordras och i vissa faU när ordenstecken återfordras.

 

Prop. 1973: 91                                                          8

Den avgift som den belönade skaU betala till Kungl. Maj:ts Orden för utmärkelsen fastställs i ordenskapitlet. Staten betalar emellertid bl. a. avgiften för ordenstecken åt utlänning. Något nämnvärt överskott pä ordensavgifterna torde inte uppstå. Den s. k. ordenskassan förvaltas som en stiftelse.

För Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna finns i stadgarna inga antalsmässiga restriktioner. Antalet svenska ordensinnehavare kan f. n. uppskattas till drygt 24 000. Det årliga antalet ordensutnämningar har inom Nordstjärneorden under senaste tiden ökat allt mer. Sålunda ut­gjorde antalet åren 1955—1961 i genomsnitt ca 600 och åren 1962— 1971 närmare 900. Det årliga antalet utnämningar inom Svärds- och Vasaordnarna har under åren 1955—1971 närmast minskat — i slutet av perioden utdelades varje år ca 200 Vasadekorationer och ca 150 Svärdsdekorationer. Ar 1971 ägde 1 240 ordensutnämningar rum, varav 149 inom Svärdsorden, 900 inom Nordstjämeorden och 191 inom Vasa­orden. Ar 1972 lär antalet utnämningar inom Svärds- och Vasaordnar­na ha ökat kraftigt. Av det totala antalet utnämningar synes omkring 200 om året ha avsett utländska medborgare. Som en jämförelse kan nämnas att i Danmark utdelas inom landet ca 200 ordensdekorationer om året och i Norge bara ca 60.

3.2 Medaljerna

Kungen utdelar personligen vissa medaljer på föredragning av riks­marskalken, bl. a. "Litteris et artibus" och den s. k. Hovmedaljen (Konungens medalj).

Kungl. Maj:t i statsrådet delar ut dels fem medaljer för särskUda gärningar, dels vissa medaljer för bl. a. förtjänster i offentlig anställning. Bland de sistnämnda märks "Illis quorum meruere labores", instiftad år 1785, "För nit och redlighet i rikets tjänst", instiftad år 1803, och "För medborgerlig förtjänst", instiftad år 1832.

Av intresse i detta sammanhang är främst den statliga medaljen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Denna utmärkelse ulgör belöning för väl vitsordad anställning hos staten. Det kan med andra ord sägas vara fråga om en rent statlig tjänsteutmärkelse. Den första närmare kända utdelningen av medaljen ägde mm år 1830. Under senare tid har den använts för den stora majoritet av statsanställda som inte i likhet med de högre tjänstemännen har kunnat få ordnar. Medaljen har så­lunda tjänat som ett slags surrogat för orden. Tidigare förekom tre olika storlekar i guld och dessutom en i silver. Medaljens valörer graderades efter de anställdas löneställning. Fr. o. m. den 1 juli 1947 präglas me­daljen emellertid bara i ett enda format, sjätte storleken i guld (motion 1946:1: 80, första kammarens första tiUfäUiga utskotts utlåtande 1946: 16; motionen 1946: II: 84, andra kammarens första tillfälliga utskotts

 

Prop. 1973: 91                                                                       9

utlåtande 1946: 14; riksdagens skrivelse 1946: 325; Kungl. Maj:ts beslut den 23 maj 1947).

Inom statsrådsberedningen har den 23 april 1968 meddelats följande regler för tilldelning av medaljen. För att få medalj fordras 30 väl vits­ordade tjänsteår i statstjänst. Om den anstäUde dessförinnan avgår med pension eller annan särskild anledning föreligger, kan tiden minskas, dock inte under 25 år. Tjänstetiden räknas fr. o. m. den dag då den an­ställde uppnått 18 års ålder. Vid beslutet om belöning skall han ha fyllt 50 år. Deltidstjänstgöring får tillgodoräknas i förhållande lill tjänstgö­ringens faktiska omfattning. Med statstjänst, inbegripet fast anställning vid krigsmakten, jämställs tjänstetid i sådan kommunal eller enskild tjänst som har blivit förstatligad. Utmärkelsen får tilldelas den som är anställd som arbetare eller som tjänsteman på löneplan A eller i högst lönegrad U 22. Även om tjänsten är "ordensmerilerande", kan den an­ställde tilldelas utmärkelsen. Den som har avböjt erbjudande om orden kan dock inte komma i fråga för medalj.

Fastän reglerna för utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" inle innehåller några uttryckliga undantagsbestämmelser i fråga om militär eller civilmilitär personal, är det förutsatt att sådan personal ur dessa kategorier som kan få Svärdstecken eller Svärds- eller Vasamedalj inte tUldelas utmärkelsen "För nit och redUghet i rikels tjänst".

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 aprU 1968 får den som tilldelas medaljen "För nit och redlighet i rikets tjänst" numera välja mellan medaljen och armbandsur av guld. Guldklocka väljs f. n. till ungefär 98 %. Det beräknas att del till staten under år 1972 har levererats ca 6 600 ur, varav ca 2 800 tUl SJ.

Medaljen "För medborgerlig förtjänst" förekommer i fyra storlekar i guld och i en storlek i silver. Den delas ut huvudsakhgen tUl kommunala förtroendemän men har även använts som belöning för mer allmänna samhällsinsatser. Denna medalj är näst efter "För nit och redlighet i rikets tjänst" den vanligaste statUga medaljen.

Medaljen "Illis quorum" förekommer i guld i fyra storlekar. Främst har denna medalj delats ut som erkänsla för personliga insatser för kul­turella, vetenskapliga, välgörande och andra allmännyttiga ändamål. Undanlagsvis har den utdelats även som belöning för insats i offentlig tjänst eller för offentligt uppdrag.

3.3 Förhållandena på den kommunala och privata arbetsmarknaden

Under beredningen inom civildepartementet av det ärende som ledde tiU Kungl. Maj:ts nyss anförda beslut år 1968 om valrätt mellan medal­jen "För nit och redlighet i rikets tjänst" och guldklocka insamlades från kommunala och privata arbetsgivare uppgifter om deras system för belöning av lång och trogen tjänst.  Undersökningen  omfattade dels

It    Riksdagen 1973, 1 saml Nr 91

 

Prop. 1973: 91                                                                        10

Stockholms stad och Göteborgs stad, dels 82 större privatföretag. Det visade sig bl, a, att den ojämförligt vanligaste belöningsformen hos pri­vatföretagen var värdegåvor i form av guldur eller aktier i företaget. Anställda hos Stockholms stad fick välja mellan medalj och guldklocka och anställda hos Göteborgs stad meUan olika värdeföremål.

Vid årsskiftet 1968—1969 undersöktes komplelteringsvis om arbets­givare inom de kommunala och enskilda sektorerna av arbetsmarknaden använder samma form av hedersbevisning för långt och troget arbete i fråga om alla anställda — oberoende av deras ansvars- och inkomst-ställning — och i vilken mån det förekommer skUlnader mellan olika personalkategorier. Uppgifter inhämtades från Stockholms stad, Göte­borgs stad. Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och 59 av de tidigare lUlfrågade större privatföretagen. Kommunförbundet redovisade förhållandena i 90 städer.

Den kompletterande undersökningen, vars resultat har återgetts i en promemoria den 27 januari 1969, visar att bara åtta av 152 arbetsgivare — dvs. omkring 5 % — tiUämpade olika belöningsformer beroende på den belönades ansvars- eller inkomslslällning. Av dessa åtta arbetsgivare delade tre ut en något värdefullare belöning lill tjänstemän än tiU ar­betare, medan en arbetsgivare delade ut belöning endast till arbetare och två arbetsgivare gav alla anställda en bestämd andel av utgående lön vilket ledde till varierande belopp i kronor räknat. De två åter­stående arbetsgivarna lät direktörer få större medaljer ("Pro patria" av första ordningen) än andra arbetstagare.

Hela 95 % av arbetsgivarna belönade således alla sina anstäUda på samma sätt. Samtliga 92 redovisade primärkommuner gav samma slag av belöning liU alla anställda. Däremot fick kommunala förtroendemän normalt annan belöning än de anställda.

Stockholms kommuns hedersbelöning tUl anställda har t, o, m, år 1972 utgått i form av en medalj, kallad S:t Eriksmedaljen, eller ett guldarm-bandsur. Möjligheten alt välja mellan medalj och klocka infördes år 1966, Omkring 93 eller 94 % har brukat välja klockan. Med tUlämpning fr, o, m, år 1973 har medaljen slopats för de anställda, I samband med genomförandet av denna reform övervägdes ett förslag att införa möjlig­het att välja mellan klockan och en obligation. Detta förslag föranledde emellertid inte någon åtgärd. För de anställda är således numera guld­klockan den enda formen av hedersbelöning, I princip fordras 30 års sammanlagd tjänstetid, I undantagsfall, företrädesvis i samband med pensionsavgång, kan 25 års tjänstetid vara tillräcklig. Fast deltidstjänst­göring jämställs med heltidstjänslgöring. Tjänstledighet för sjukdom e, d, avräknas inte vid beräkning av tjänstetiden, I allmänhet bortses från eventuella anmärkningar mol tjänstgöringen.

 

Prop. 1973:91                                                                         11

4    Riksdagen och belöningssystemet

4.1 Ordensväsendet

Ordensväsendet har vid åtskUliga tillfällen — åren 1869, 1911, 1912, 1913, 1917, 1919, 1920, 1927, 1928 och 1947 — debatterats i riksdagen (se närmare ABU 1969: 14 s, 2), Utgångspunkten har därvid varit för­slag om att ordensväsendet skulle avskaffas. Vid riksdagsbehandlingen har bl, a, frågan om själva formen för ett sådant avskaffande diskute­rats.

I anledning av motion att ordnar inte längre skulle tilldelas svenska medborgare uttalade 1869 års riksdag sålunda alt del inte tUlkommer riksdagen att falla beslut i fråga om inskränkning eller upphävande av ordensväsendet. Vid 1927 års riksdag förklarade visserligen konstitu-tionsutskotlets majoritet (KU 1927: 12) att ordnarnas upphörande lorde kräva jämkning i 39 § RF, men redan år 1928 uttalade samma utskott (KU 1928: 14) att ordnarnas avskaffande "i varje faU" inte lorde kräva ändring i grundlag. Är 1947 förklarade andra kammarens första lill­fäUiga utskott i anledning av väckt motion om avskaffande av ordens­väsendet m. m. i sitt ullålande nr 8, alt varken riksdagen eller Kungl. Maj:t i statsrådet äger beslutanderätt beträffande ordensväsendet. Ut-skollel tillade bl. a. all del dock är uppenbart, att bestämmelser i ordens­väsendets stadgar inle kan betaga riksdagen dess rätt alt ge uttryck för den uppfattning riksdagen kan hysa i saken. Utskottets majoritet före­slog också riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära utredning rörande tid­punkten och formerna för avskaffande av ordensväsendet. Kammaren följde emellertid ulskollsminoriteten, som visserligen delade majorite­tens uppfattning om det rättsUga läget men i sakfrågan hemställde alt motionen inte skulle föranleda någon åtgärd.

Riksdagen har på nytt tagit upp frågan om belöningssystemet för of­fentligt anställda och därmed ordens- och medaljfrågorna åren 1969 och 1970.

I två likalydande motioner (1969:1: 244, 1969: II: 282) till 1969 års riksdag föreslogs sålunda en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande ordensväsendets avskaffande.

Med anledning av motionerna anförde allmänna beredningsutskottet (1969: 14) bl. a.

Ordensväsendet har sitt ursprung i äldre tiders samhäUssyslem, och
principerna för utdelning av ordnar som belöning för samhällsinsatser
kan svårligen förenas med nutida demokratiskt betraktelsesätt. Utskot­
tet ser därför med tillfredsställelse att åtgärder företagits för att avveck­
la ordnar som en statlig belöning för offentlig tjänst, I vad avser tjänste­
ordnar har ordensväsendet ett nära samband med det rent statliga me-
daljväsendel,------ Utskottet har inhämtat, att överväganden om ord­
nar och medaljer som statlig belöning pågår inom statsrådsberedningen
och att civildepartementet---- tagit en första kontakt med personal-

 

Prop. 1973: 91                                                         12

organisationerna. Utskottet anser sig kunna förvänta, att det vid den fortsatta behandlingen av dessa frågor skall visa sig möjligt att efter samråd med organisationema finna lämpliga och mer demokratiska

former än ordnar för belöning av offenthg tjänst.   På grund av

------- ordensväsendets anknytning tUl statschefen är det enligt ut­
skottets mening lämpligt att grundlagberedningen erhåller i uppdrag att
i samband med den prövning av statschefens befogenheter som ankom­
mer på beredningen även utreda statschefens befattning med ordensvä­
sendet.

Utskottet föreslog att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle dels ge till känna vad utskottet anfört rörande former för belöning av offentlig tjänst, dels hemställa om uppdrag åt gmndlagberedningen att pröva stats­chefens befogenheter även beträffande ordensväsendet.

Riksdagen beslöt i enlighet med   utskottets förslag (rskr 1969: 118).

Kungl. Maj:t lämnade år 1969 grundlagberedningen det av riksdagen önskade uppdraget (jfr avsnitt 7 i det följande).

Här kan också nämnas att allmänna beredningsutskottet i senare ut­låtande samma år (ABU 1969: 26) hänvisade till sill nyss anförda ut­talande om en avveckling av ordnar som belöning för statlig tjänst.

4.2 Den statliga tjänstemedaljen

Vid 1970 års riksdag hemställdes i motion (1970: II: 1142) att riksda­gen skuUe hos Kungl. Mai:t anhålla om vidtagande av sådan åtgärd, att statsanställda oberoende av lönegrad och löneplan kunde tilldelas utmär­kelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" och detta även i sådant fall att intjänad orden blivit avböjd. Till stöd för motionen åberopades bl. a. alt det inte är ovanligt att statligt anställda i ordensberätligande tjänst av principiella skäl avböjer intjänad orden. Det får enligt motio­nen anses vara oriktigt att de statsanställda i sådana fall skall vara ute­stängda från möjligheten att bli tUldelade utmärkelsen "För nit och redlighet i rikels tjänst".

AUmänna beredningsutskottet (1970: 6), som lämnade TCO och SACO tillfäUe att yttra sig i ärendet, fann att motionärerna hade anfört bärande skäl för en reform av innebörd att statsanstäUda oberoende av lönegrad skulle kunna tilldelas ifrågavarande utmärkelse. En sådan ordning skul­le enligt utskottet också stå i god överensstämmelse med 1969 års riks­dags principiella ställningstagande i fråga om ordensväsendet. Utskottet hemställde därför alt riksdagen med bifall till motionen i skrivelse tUl Kungl. Maj:t som sin mening skulle ge lill känna vad utskottet an­fört.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1970: 136),

 

Prop. 1973: 91                                                                     13

5    Överläggningar med organisationerna

Som framgår av ABU 1969: 14, önskade riksdagen att "lämpliga och mer demokratiska former än ordnar för belöning av offentlig tjänst" skulle inrättas efter samråd med personalorganisationerna. Ett sådant samråd hade inletts redan innan riksdagen behandlade frågan. I över­ensstämmelse med riksdagens uttalande och i enlighet med nutida praxis vid handläggningen av statliga personalfrågor skedde därefter fortsatta överläggningar i ämnet med företrädare för SF, SR, SACO och TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S).

Vid överläggningarna med personalorganisationerna diskuterades al­ternativa lösningar. De alternativ som behandlades var närmast att sta­ten helt upphör att ta befattning med tjänsteutmärkelser av varje slag, alt ordenssyslemet reformeras så, att det överensstämmer med nu rå­dande samhäUsvärderingar, samt alt utdelandet av utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" utsträcks till alt omfatta alla statsanställda efter samma regler oberoende av tjänsteställning och anställningsform, medan statens befattning med ordensutdelandet upphör. Från organisa­tionernas sida uttalades viss sympati för det första alternativet. Med hänsyn dels till att utmärkelsen "För nit och redlighet i rikels tjänst" har kommit att bli uppskattad bland personalen, sedan möjlighet har införts att välja armbandsur i stället för medalj, dels till alt del före­kommer belöningar för lång och trogen tjänst inom de kommunala och privata sektorerna av arbetsmarknaden, ansåg organisationerna dock att övervägande skäl talade för någon form av sådan belöning även till de statsanställda. Det andra alternativet — en "reformering" av ordens­väsendet — hade inte någon förespråkare vid överläggningarna. Tvärt­om uttalade representantema för SF och TCO-S att varje befattning från statens sida med ordensväsendet borde upphöra med det snaraste. Båda organisationernas företrädare förklarade att de talade på sina huvudorganisationers vägnar, alltså för Landsorganisationen resp. TCO, och att deras yrkande om att statens befattning med ordensväsendet skall upphöra gällde ordnar även till andra än statsanställda. Såväl SF som TCO-S förordade att ett förslag som motsvarade det tredje alterna­tivet skulle genomföras snarast. Även SR tUlstyrkte delta förslag. Före­trädaren för SACO tUlstyrkte förslaget i fråga om utmärkelsen "För nit och redlighet" men avstyrkte förslaget att staien inle längre skulle medverka i ärenden om ordnar till svenska medborgare.

Med hänsyn till att riksdagens uttalande gällde belöning för offentlig tjänst i allmänhet och i överensstämmelse med praxis vid handlägg­ningen av personalfrågor som berör både statens och kommunernas anställda skedde vidare samråd med de kommunala arbetsgivamas or­ganisationer om åtgärder med anledning av 1969 års riksdags uttalan­den. Vid samrådet med Svenska kommunförbundets ledning förklarade

 

Prop. 1973: 91                                                         14

denna sig biträda det av flertalet personalorganisationer förordade för­slaget. Svenska landstingsförbundets styrelse (med undantag av en leda­mot) redovisade samma inställning.

6    Departementspromemorian

I promemorian (Ds Fi 1972: 5) Ordnar och medaljer anförs i huvud­drag följande.

De motiv som ursprungligen låg till grund för inrättandet av de svens­ka riddarordnarna framstår inle längre som bärande. Ordensutdelandet uppfattas numera i vida kretsar i Sverige som otidsenligt och orättvist. Stora kategorier av medborgare, som enligt gällande regler är berätti­gade tiU orden, avböjer av principiella skäl sådan utmärkelse. Därige­nom har ordensväsendet förlorat sin funktion att uttrycka samhällets värdering av medborgarnas insatser. Det finns därför inte längre någon grund för statens medverkan i ordensärenden.

Kritiken mot ordensutdelandet synes framför allt ha gällt systemet med skilda typer av utmärkelser för olika kategorier av offentligt an­ställda. Detta system, som innebär att tjänsteställningen avgör vUken utmärkelse som skall komma i fråga och vilken kvalifikationstid som skall tillämpas, saknar motsvarighet inom de icke statliga sektorerna.

Av personalpolitiska skäl bör staten inle nu upphöra alt belöna sina anställda för långvarigt och troget arbete. Det är emellertid inte möjligt att reformera ordensväsendet så, alt det uppfyller de krav som från nutida demokratiska synpunkter bör ställas på ett statligt belönings­system. Det återstående alternativet är alt — i enlighet med vad 1969 års riksdag har förordat — söka finna andra former än ordnar för be­löning av statsanställda. Närmast till hands ligger därvid att anknyta till den vanligaste statliga utmärkelsen, tjänstemedaljen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Det föreslås därför att denna utmärkelse i fortsättningen delas ut till alla statligt anställda enligt enhetliga, förenk­lade regler. Samtidigt skall enligt förslaget statens medverkan i ordens-ärenden upphöra. Det innebär främst alt förslagsverksamheten upphör och att myndighet eller tjänsteman inte heller på annat sätt handlar så, att en ordensutmärkelse kommer alt framstå som ett uttryck för myndig­hetens eller tjänstemannens värdering i tjänsten.

Enligt promemorian skulle det bli en angelägenhet enbart för Kungl. Maj:ts Orden alt avgöra, om tjänsleordenssystemet skall behållas även efter reformen. De principer, normalplaner e. d. som Kungl. Maj:ts Orden önskar följa vid eventuell fortsatt utdelning av ordnar på grund av tjänst skulle alltså fastställas av Orden utan medverkan av statsråds­beredningen eller statlig myndighet.

De principiella invändningar mot ordenssystemet som ligger till grund

 

Prop. 1973: 91                                                         15

för den föreslagna nyordningen för statsanställda kan självfallet riktas också mot systemet med ordensbelöningar till kommunaltjänstemän och vissa andra offentligt anställda. Det bör dock ankomma på kommuner­na liksom på andra icke statliga arbetsgivare alt avgöra vilka belönings-former som de själva vill använda för sina anställda. Motsvarande gäl­ler belöningar åt kommunala förtroendemän.

Finner staten alt den inle längre bör medverka vid ordensuldelning åt offentligt anställda m, fl,, är det knappast tänkbart att statliga organ fortsätter att handlägga ordensärenden, när det gäller övriga kategorier av medborgare. Även systemet med s. k. fria ordnar har kommit att bygga på värderingar som innebär att vissa positioner i samhället har belönats, medan samhällsinsatser som enligt nutida värderingar ter sig minst lika värdefulla och individuella insatser av stor betydelse för sam­hället har blivit obelönade. Det synes ogörligt att finna ett godtagbart, allmänt accepterat system för värdering uteslutande av andra samhälls­insatser än offentlig tjänst.

Statliga myndigheter och tjänstemän skall enligt förslaget sålunda upphöra att i tjänsten lämna förslag till utdelning av orden. Fortsätter Kungl. Maj:ts Orden att utdela utmärkelser, bör det överlämnas åt de enskilda tjänstemännen att — under beaktande av bisysslebeslämmel-serna i 13 § statstjänstemannalagen (1965: 274) ■— själva bedöma, om de vill avge förslag till ordensutmärkelse utanför sitt tjänsteområde, t. ex. på grund av särskUda personliga kontakter.

Det föreslås att reformen genomförs på så sätt, all Kungl. Maj:t i ett cirkulär meddelar nya bestämmelser för användningen av utmärkelsen "För nit och redlighet" och samtidigt föreskriver att de statliga myndig­heternas befattning med ärenden som rör utmärkelser inom Kungl, Maj:ts Orden tUl svenska medborgare skall upphöra. Därmed avses, förutom förslagsverksamheten, även expeditioner, överlämnande eller återfordrande av ordensutmärkelse, utkrävande av ordensavgift och andra åtgärder som f. n, ulgör tjänsteåUgganden.

I konsekvens därmed föreslås alt vissa administrativa författningar ändras eller upphävs. Vidare föreslås att det inte längre bör komma i fråga att avgiften för ordensmedaljer betalas av allmänna medel, när den belönade är svensk medborgare.

I fråga om utlänningar är de principiella argument som har förts fram för alt statens befattning med ordensväsendet skall upphöra naturligtvis av mera begränsat intresse än när det gäller svenska medborgare. I de flesta länder finns någon form av ordensväsende med statUg medverkan. Svenska ordensutmärkelser kan måhända ännu vara av viss betydelse för förbindelserna med andra länder. Därför föreslås i promemorian ingen ändring i den nuvarande ordningen för statens medverkan vid ut­delning av ordnar till utländska medborgare eller statslösa som är bo­satta utomlands. Utdelningen av ordnar till utlänningar bör emellertid i

 

Prop. 1973: 91                                                         16

princip inte ske enbari på gmnd av tjänsleinnehav utan bara för sär­skilda insatser till förmån för Sverige eller svenska intressen.

Enligt promemorian torde det vara en allmänt godtagen uppfattning att de svenska riddarordnarna inte är statliga myndigheter. Det innebär bl. a. att handlingar som inkommer tUl eller upprättas hos ordnarna inte blir allmänna handlingar och att ordnarnas anställda inte är stats­tjänstemän. Ordnarna måste därför betraktas som självständiga rätts­subjekt. Vissa skäl anförs för att ändå beteckna ordensutddandel som en statlig angelägenhet, bl. a. att ordensväsendet genom det sätt på vilket ordnarna skapades under 1700-talet har fått en offentligrättslig regle­ring som godtogs vid tillkomsten av 1809 års RF. I promemorian an­förs även omständigheter som talar i annan riktning. Bl. a. påpekas att ordensstadgarna, som utgör grunden för ordnarnas verksamhet, numera är fastställda i ordenskapitlet och att endast ordenskapitlet kan ändra eller upphäva dem. Enligt promemorian disponerar Kungl. Maj:t i stats­rådet inte över stadgarna. I promemorian las emellertid inte ställning till frågan om ordensväsendets karaktär av statlig angelägenhet. Ge­nomförs förslagen, blir enligt promemorian ordensväsendet i varje fall därefter alt betrakta som icke statligt.

Förslagen, som alltså hänför sig tUl statsmyndighetemas befattning med ordensväsendet, avses vara så utformade, att de skall kunna ge­nomföras av Kungl. Maj:t även utan riksdagens medverkan.

Av förslaget till cirkulär om utmärkelsen "För nit och redlighet" framgår att utmärkelsen i framtiden skall kunna utdelas i form av arm­bandsur eller medalj till i princip alla arbetstagare hos staten efter 30 års anställningstid. Detta skall ske utan hänsyn till arbetstagarens möj­ligheter att få en orden eller till hans eventuella avböjande av ett er­bjudande om sådan utmärkelse. Merkostnaden för utmärkelsen "För nit och redlighet" beräknas — enligt vad som sägs i promemorian — mer än väl bli uppvägd av den arbetsbesparing som inom statsförvalt­ningen görs i fråga om ordensärendena,

7    Grundlagberedningen

Som redan har nämnts, erhöll grundlagberedningen år 1969 i enlighet med riksdagens hemstäUan (ABU 1969: 14, rskr 1969: 118) i uppdrag att pröva statschefens befogenheter även beträffande ordensväsendet. Beredningen underrättades vidare den 6 december 1971 om de åtgärder i fråga om statens medverkan i ordensärenden som hade vidtagits efter riksdagens behandling av frågan. Senare har en avskrift av ett yttran­de, avgivet av kanslersämbetet vid Kungl. Maj:ts Orden den 3 januari 1972, överlämnats från finansdepartementet till beredningen.

Beredningen behandlar ordensfrågorna i sitt slutbetänkande (SOU 1972: 15). Där anförs bl. a. (s. 140).

 

Prop. 1973: 91                                                                     17

Om statsmyndigheterna upphör att befatta sig med ordensfrågor, måste vissa praktiska konsekvenser uppkomma även för statschefens vidkommande. Det får till en början betraktas som uteslutet att stats­chefen i så fall kommer att befatta sig med utdelning av ordnar såsom belöning för insatser i offentlig tjänst. Med hänsyn till sambandet mel­lan olika ordnar för skilda former av samhällsinsatser måste en annan konsekvens vara att statschefen inte heller befattar sig med utdelning av ordnar som belöning för insatser i det svenska samhället utanför den offentliga tjänsten. I den mån ordensutdelandet skall fortsätta därefter — t. ex. beträffande utländska medborgare — förutsätter beredningen att principerna för statschefens handlande utformas under det samråd mellan statschefen och regeringen varom har talats i det föregående.

I denna del har en av beredningens ledamöter, herr Hernelius, anmält reservation och anfört (s. 335).

Jag finner dessa uttalanden opåkallade och gjorda utan stöd av nå­gon ingående prövnuig rörande statschefens befogenheter i detta sam­manhang, vUken riksdagen begärt. Skulle ordensväsendet avskaffas, bör detta dessutom ske öppet och icke genom att myndighet använder sig av eventuella avtalsrattsUga befogenheter. En omprövning av ordens­väsendets karaktär borde kunna ske efter samråd mellan alla behöriga instanser och utan förutfattad målsättning.

Under remissbehandlingen av gmndlagberedningens slutbetänkande har endast ett fåtal instanser funnit anledning yttra sig i ordensfrågoma. Dessa yttranden redovisas kortfattat i det följande i samband med re­dogörelsen för remissyttrandena över departementspromemorian.

8    Remissyttrandena

8.1 Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser tUlstyrker departementspromemorians för­slag i fråga om både ordnar och medaljer eller lämnar förslaget i huvudsak utan erinran. Till dessa instanser hör SJ, statens avtalsverk, AMS, länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsstyrelsen i Jämtlands län, riksdagens förvaltningsslyrelse, kommunförbundet, landstingsförbundet samt personalorganisationerna, dvs. TCO, SR, SACO och SF. Det kan tiUäggas att också länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget i sitt yttrande över gmndlagberedningens betänkande. Bland de mest positiva remissinstanserna märks SF, som anför att situationen på delta område blir allt orimligare för varje år som går utan att en jämlikhels­reform genomförs. SJ säger sig visserligen inte ha anledning till erinran mot förslaget men sätter ändå i fråga, om det finns tillräckliga skäl att ändra nuvarande ordning, AMS motsätter sig inte förslaget men ifrågasätter för sin del, om någon utmärkelse alls behövs.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget att utdelandet av

 

Prop. 1973: 91                                                         18

tjänsteordnarna upphör och att utmärkelsen "För nit och redlighet" används som belöning för samtliga kategorier av statsanställda. Läns­styrelsen anför bl, a, alt utdelandet av tjänsteordnar i de former som nu gäUer inte står i överensstämmelse med gällande samhällssyn och att det saknar stöd inom en bred opinion. Det torde i allmänhet sakna mot­svarighet i andra länder. Men reformen bör enligt länsstyrelsen gå ut på att tjänsteordnarna slopas för alla offentliga tjänstemän, alltså även för kommunaltjänstemän m. fl. Länsstyrelsen finner att skälen mot att be­hålla tjänsleordnar i större eUer mindre grad äger tillämpning även på de fria ordnarna. Inle minst det förhållandet alt stora grupper intar en avvisande hållning till ordensväsendet innebär en sådan faktisk ojämn­het i fråga om ordenslilldelning tUl olika medborgarkategorier, alt det inte kan anses motiverat att ha kvar ett ordensväsende i nuvarande form med bibehållen statlig anknytning. Den remitterade promemorian utgår säkerUgen med rätta från att f. n. ett sådant motstånd mot ordens­syslemet föreligger, att utsikterna att genom en reform få till stånd ett allmänt accepterat ordensväsende också ler sig begränsade eller i varje fall högst osäkra. Otvivelaktigt är emellertid att tilldelandet av ordnar i stora kretsar utgör ett uppskattat bevis för samhällets värdering av gjorda insatser, fortsätter länsstyrelsen. Det hade därför enligt länssty­relsens mening ändå varit värdefullt, om ett försök hade gjorts att i stora drag ange hur ett demokratiserat ordensväsende skulle kunna ut­formas. Länsstyrelsen har emellertid inget yrkande som avviker från förslaget i promemorian.

Andra instanser intar en mer negativ hållning till förslaget, såvitt rör ordensväsendet. Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig sålunda visserligen i många stycken lill de kritiska synpunkter på ordensväsen­det som ligger til! grund för förslaget i promemorian och tiUstyrker för­slaget om generell användning av utmärkelsen "För nit och redlighet". Men länsstyrelsen anser samtidigt att ett reformerat ordensväsende kan vara förenligt med nutida samhäUsvärderingar och förordar därför ytterligare utredning om detta. Statskontoret, som begränsar sitt ytt­rande till alt avse det föreslagna belöningssystemet för statligt anställda, anför att det knappast kan befrämja effektiviteten, om staien byter ut en belöningsform mot en annan utan att försäkra sig om att den nya förmånen har fått en för det stora fierlalet statstjänstemän attraktiv utformning. Statskontoret vill därför att formerna för belöning åt stats­anställda utreds ytterligare i samråd med personalorganisationerna.

Fyra remissinstanser avstyrker uttryckligen förslaget i fråga om ordensväsendet, nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge, riks­revisionsverket, statens heraldiska nämnd och kanslersämbetel vid Kungl. Maj: Is Orden.

Enligt riksrevisionsverkels mening skulle ett reformerat ordensvä­sende ge staten möjlighet att enligt internalionell sedvänja uttrycka sin

 

Prop. 1973: 91                                                                        19

erkänsla för särskilt berömvärda gärningar och extraordinära insatser. En i stort sett likartad ståndpunkt har, fömtom heraldiska nämnden, även ordenskanslersämbelet. Ämbetet, som särskilt åberopar ordens­väsendets utbredning i andra länder, menar att den kriiik som från jämlikhetssynpunkt kan anföras mot ordensväsendet också kan avse det i vårt land rikt utvecklade medaljsystemet. Ordenskanslersämbelet säger sig därför inte kunna underlåta den reflexionen att ett avskaffande av ordensväsendet för att leda till avsedd verkan måste fullföljas med åt­gärder som riktar sig mot de statliga och kommunala medaljerna. Enligt ämbetets uppfattning skulle emellertid det svenska ordensväsendet allt­jämt kunna fylla en inte betydelselös statsuppgift som belöningsform för särskilt förtjänta medborgare. Det bör därför — efter en översyn ■—■ bevaras. Därvid bör tjänsleordenssystemet avvecklas. Ämbetet har vid sitt yttrande fogat bl. a. en översikt över ordensväsendet i främ­mande länder och ett preliminärt förslag tUl utformningen av ett re­formerat svenskt ordensväsen med återhållsamt utdelade, fria ordnar.

Här kan nämnas att riksmarskalksämbetel i sitt yttrande över grund­lagberedningens betänkande ansluter sig till ordenskanslersämbetets yttrande över promemorian.

Skånska hovrätten avstyrker visserligen promemorieförslaget men från helt andra utgångspunkter än övriga instanser som är negativa tUl förslaget. Hovrätten finner att nuvarande ordnar och medaljer speglar en gången tids samhällsstruktur och måste anses vara föråldrade. Med ordensbelöningar gynnas framför allt den administrativa ihärdigheten — av obestridligt men måhända begränsat samhällsvärde — medan origi­nella och nyskapande insatser inte uppmärksammas i lika hög grad. En fast och konsekvent anknytning till lönegrader och kvalifikationstider skapar och vidmakthåller bilden av ett hierarkiskt kairiärsamhälle. Kvinnorna har endast långsamt och med tvekan kunnat få sina insatser beaktade i samma grad som männen. Åtskilligt i de invändningar som kan göras mot ordnarna gäller också medaljerna. Att systemet likväl har sina försvarare och synes tillfredsställa många beror helt naturligt på att varje utdelning av orden eller annan utmärkelse, hurdant systemet än är, vinner ett gensvar i mottagarens självuppskaltning. För ett ställ­ningstagande i sak krävs dock en bättre utredning än den som föreligger i ärendet. Enligt hovrättens mening bör nämligen i ett sammanhang klarläggas i vad mån ett statligt belöningssystem är behövligt och, om så är faUel, i vilka former belöningen bör utdelas (jfr vidare av­snitt 8.3 i del följande),

Ell par remissinstanser vänder sig mot den skillnad som enligt för­slaget görs mellan utlänningar och svenskar. Bland dessa instanser är JK, ämbelsansvarskommUtén och ordenskanslersämbelet. Skånska hov-rätlen ställer sig tvivlande till möjligheten alt behålla ordnar för ut­länningar, medan ordensväsendet i övrigt avskaffas.

 

Prop. 1973: 91                                                                     20

8.2 FormeUa frågor rörande ordensväsendet

Några remissinstanser har uttalat sig i fråga om ordensutdelandets beskaffenhet av statlig angelägenhet och om möjligheterna att refor­mera eller avskaffa ordensväsendet utan medverkan av riksdagen. Äm­belsansvarskommUtén uttrycker tveksamhet om möjligheten att låta av­vecklingen av statsmyndigheternas befattning med ordensärenden ske på administrativ väg. Kommittén anser sig sakna tiUräckligt underlag för en bestämd ståndpunkt i fråga om ordnarnas privaträttsliga eller offent­ligrättsliga karaktär. Oavsett vilken bedömning man gör av ordnarnas rättsliga ställning och den lagstiftningsform som formellt är nödvändig för avveckling av statens befattning med ordnarnas verksamhet, fin­ner kommittén emellertid den föreslagna reformen röra frågor av så­dan natur att den inte gärna bör genomföras ulan riksdagens medver­kan. En liknande inställning har länsstyrelsen i Stockholms län. Läns­styrelsen i Jönköpings län "förordar ytterligare utredning om ordens­väsendet och statschefens befattning med detta med utgångspunkt från att vårt ordensväsende får anses vara en statlig angelägenhet och en uppgift för statschefen i denna hans egenskap". Skånska hovrätten — som i likhet med sistnämnda länsstyrelse anser alt ordensväsendet är en statlig verksamhet och att "det organ som handhar Kungl. Maj:ts Orden är en statlig myndighet" — förklarar att avgörandet, huruvida ordnarna skall avskaffas eller behållas och reformeras, kräver ett po­litiskt beslut som det i första hand ankommer på "landets ansvariga re­gering" att fatta. Skulle regeringen finna att frågan är sådan att den inte kan avgöras genom beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet, ankommer det enligt hovrätten på regeringen att lägga fram erforderliga förslag för riksdagen. Att ordensväsendet på sin tid inrättades genom beslut av riksdagen talar enligt hovrättens mening för alt frågan bör avgöras ge­nom lagstiftning.

JK finner att ordensförläning är en statlig angelägenhet. Enligt JK är befogenheten att utdela ordnar en "rättighet för Konungen i denna hans egenskap", och den kan därför ändras bara genom ändring i RF.

Efter en ingående historisk utredning finner ordenskanslersämbelet för sin del att Kungl. Maj:ts Orden är ett statsorgan, sannolikt en offent­ligrättslig stiftelse. Ämbetet framhåller vidare alt synnerligen olika me­ningar om beslutanderätten och beslutsformerna i fråga om ordens­väsendet har framförts under tidigare överväganden av frågan. Ett av dessa synsätt innebär att riksdagens medverkan behövs för ett förverk­ligande av det aktuella förslaget med hänsyn tiU att riksdagen dels år 1751 har godtagit författningen om Serafimer-, Svärds- och Nord­stjärneordnarna, dels år 1771 har gett sitt medgivande till inrättandet av Vasaorden. A andra sidan har den uppfattningen uttryckts att riks­dagen mte har något med ordensväsendet all skaffa. I annat samman-

 

Prop. 1973: 91                                                         21

häng i yttrandet förklaras att ett "förbud för statschefen alt som de svenska ordnarnas överhuvud taga befattning med ordensutdelning till svenska medborgare kräver ett uttryckligt ställningstagande av lagstif­taren" och att en sådan ändring bör "komma till klart uttryck vid fast­ställandet av ny regeringsform". Ämbetets egen uppfattning i lagstift­ningsfrågan synes emellertid närmast vara att ett genomförande av de aktuella förslagen, med hänsyn även till ämnets vikt och den förut­satta ändringen av Ordens offentiigrättsliga status, rimligen kräver riksdagens medverkan, dock inte grundlagsändring.

Den särskilda frågan huruvida Ordens handlingar är allmänna eller inte har tagits upp av tre instanser. Skånska hovrätten anser att till Kungl, Maj:ts Orden inkomna och där upprättade handlingar är allmän­na, OSK uttalar den motsatta uppfattningen, nämligen att offentlighets­principen inle är tillämplig på ordenssällskapens handlingar, eftersom dessa sällskap inte anses som myndigheter. Myndigheternas handlingar i ordensärenden måste däremot enligt kommitténs mening anses offent­liga, Ordenskanslersämbelet anser sig inte utan vidare kunna vitsorda promemorieförfattarnas uppfattning att handlingama inte är alhnänna. Ämbetet uppger att frågan aldrig har varit föremål för rättslig prövning.

De organisatoriska frågorna i samband med ordensutdelandet berörs bara av två remissinstanser, nämligen Skånska hovrätten och ordens­kanslersämbelet. Hovrätten anser det omotiverat att behålla ett ordens­kapitel, om ordensväsendet avskaffas såvitt rör svenska medborgare, eftersom ärenden om orden åt utlänning enligt hovrätten bör kunna handläggas helt inom utrikesdepartementet. Man kan emellertid inle bortse från att ett avskaffande av ordensväsendet får praktiska och ekonomiska konsekvenser som man får la ställning till i förväg. Hov­rätten finner det sålunda vara statsmakternas skyldighet alt bestämma, hur man skall förfara t, ex, med ordnarnas egendom, med de anställdas förhållanden, med ansvaret för utfästa pensioner och med eventuellt fortsalt återfordrande av ordenstecken efter innehavarens död, Ordens­kanslersämbelet finner det säreget om Kungl, Maj:ls Orden efter att ha förvandlats till ett privaträttsligt subjekt skulle fullgöra en rent statlig uppgift. Det finns enligt ämbetet inget exempel från något an­nat land på att en enskild sammanslutnings utmärkelselecken på en regerings föranstaltande genom dess förmedling tilldelas personer i andra länder som uttryck för en stats uppskattning och erkänsla. En förändring av den innebörden promemorian avser i fråga om tilldelan­det av ordnar tiU utlänningar aktualiserar även problemen rörande or­ganisationen och finansieringen av denna verksamhet. Utlänningar har hittills inte haft att erlägga någon avgift för svenskt ordenstecken. De bidrag av statsmedel som vanUgtvis har utdelats har endast läckt kost­naderna för själva ordenstecknet men inte för administrationen och verksamheten, anför ordenskanslersämbelet.

 

Prop. 1973: 91                                                                      22

8.3 Medaljerna

Så gott som alla de remissmstanser, som särskilt har yttrat sig i fråga om förslaget lill förenkUng av reglema för de statliga medaljerna, har tillstyrkt förslaget i denna del eller lämnat det utan erinran. Bland dessa instanser kan nämnas riksrevisionsverket, de fyra länsstyrelserna, ordenskanslersämbelet, TCO och SF. Sålunda anför exempelvis TCO att reglerna för belöningar tUl statsanställda bör ändras så, att belö­ningar efter viss kvalifikationslid kan tilldelas alla statligt anställda oberoende av lönegradsplacering. De nuvarande bestämmelsema om åldersgränser bör enligt TCO:s mening slopas,

I några yttranden anläggs särskilda synpunkter. Skånska hovrätten varnar sålunda för möjligheten alt medaljerna kan komma tiU använd­ning på ett nytt sätt och i stegrad omfaltning så att man efter någon lid kan ha ett medaljsystem som är minst Uka omfattande och otill­fredsställande som det nuvarande ordensväsendet. Hovrätten anser att den valrätt som sedan något år har gällt utmärkelsen "För nit och red­lighet i rikets tjänst" bildar ett starkt skäl att nu helt avskaffa medal­jerna. Man bör i stället kunna tänka sig att vidga valrätten till att om­fatta även andra föremål än armbandsur. Att numera de flesta föredrar armbandsur framför medalj är inget bevis för att denna form av belö­ning är ändamålsenlig. Hovrätten föreslår därför alt mottagaren i stället skall kunna välja även andra hedersgåvor, t, ex, konst, konsthantverk, böcker eller resor. Även heraldiska nämnden anser att man bör skapa en större valfrihet än den som nu gäller. Nämnden förordar att man gör det möjligt att välja en kontant gratifikation i stället för medalj eller klocka.

9    Föredraganden

9.1 Allmänna synpunkter

Det system för belöning av olika samhällsinsatser som nu tillämpas av staten eller upprätthålls under statUg medverkan är resultatet av en lång historisk utveckling och återspeglar en gången tids samhäUsvär­deringar. Även rent organisatoriskt bygger systemet på äldre tiders förhåUanden.

När de fyra svenska s. k. riddarordnarna under medverkan av stän­derna tUlkom på 1700-talet, skedde det delvis efter utländska förebUder. Detla torde vara förklaringen bl. a. till att ordensväsendet formellt organiserades genom sammanslutningar av ordensinnehavare med or­denskapitlet som högsta beslutande organ och att beslut om ordensut­märkelse meddelas av kungen i ordenskapitlet, således inte i den ord­ning  som  gäller  för  regeringsärenden.   Riddarordnarnas  lillkomsthis-

 

Prop. 1973: 91                                                        23

tor ja visar emellertid också att avsikten redan från början var alt skapa ett system för belöning i huvudsak av insatser på högre poster inom statsförvaltningen och att ge dessa belöningar karaktären av er­känsla från det allmännas sida. Detta har kommit till uttryck i det för­hållandet att förslagen till ordensutmärkelser avgelts av statliga myn­digheter och att det reella avgörandet av ärendena legat hos rege­ringen eller underordnade statliga myndigheter. Den fortsatta utveck­lingen, särskilt från mitten av 1800-talel, har förstärkt den för det svenska ordensväsendet ganska särpräglade inriktningen på de offent­ligt anställda. Flertalet dekorationer inom de svenska ordnarna delas numera ut för innehav av offentlig tjänst. Detta sker efler strikta regler som är så utformade, att de automatiskt och utan antalsmässiga restrik­tioner gynnar de högsta tjänstemännen och helt utesluter dem som innehar tjänst i lägre lönegrad. På annan grund än offentlig anställning utdelas s. k. fria ordnar huvudsakligen inom Vasaorden. De fria ordnar­na har under senare år kommit att utgöra en allt mindre andel av det totala antalet ordensutmärkelser. Uppskattningsvis utgör utnämningar­na inom Vasaorden f. n. bara 15—20 % av alla ordensutmärkelser.

Som ett slags ersätining för ordensutmärkelser instiftades redan i början av 1800-talet för lägre statsanställda en rent statlig tjänsle-medalj med beteckningen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Denna tillfaller normalt — efler beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet — den som har varit anställd hos staien i 30 år, som är minst 50 år gammal och som högst är placerad i lönegrad A 30 eller har motsvarande avlöning. Medaljen får numera bytas ut mot armbandsur. Delta sker i nästan samtliga fall. Anställda i lägre lönegrad än A 25 tilldelas bara utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" och tjänste­män i högre lönegrad än A 30 bara orden, medan för tjänstemän i löne­graderna A 25—30 medalj eller orden kan komma i fråga.

Det historiskt framvuxna belöningssystemet innebär sålunda en ka­tegoriuppdelning mellan högre och lägre statsanställda. Att denna upp­delning är uttryck för olika värderingar av arbetsinsatserna på grund­val av personalens tjänsteställning framgår klart. Också inom den kate­gori av statsanställda som får ordensutmärkelser finns en långt driven differentiering av belöningssystemet med hänsyn till de anställdas tjäns­teställning.

Även inom den offentliga sektorn i övrigt har det nuvarande be­löningssystemet utformats med hänsyn till tjänsteställning. Högre an­ställda hos kommun eller landstingskommun har sålunda under statlig medverkan tUldelats ordensutmärkelser, medan arbetsgivarna själva fått svara för eventuella belöningar till den stora mängden anställda.

De fria ordnarna har i stor utsträckning kommit alt få motsvaran­de funktion på den privata arbetsmarknaden. Efter förslag av statliga myndigheter  har  ordensutmärkelser   där  tilldelats  förelagsägare   och

 

Prop. 1973:91                                                                      24

-ledare samt anställda på högre tjänster inom företagen. Andra anställ­da har inte kommit i fråga.

Att detta belöningssystem strider mot en vitt utbredd mening om vad som är en rättvis bedömning av olika arbetsinsatsers värde står klart. Detla har kommit tUl uttryck bl. a. i det förhållandet att i stor utsträck­ning personer som enligt gällande regler är berättigade till ordensut­märkelser har avböjt alt ta emot sådan utmärkelse. Samma slutsats måste dras av en jämförelse med de belöningssystem som kommunala och privata arbetsgivare allmänt tiUämpar.

Frågan om reformering av belöningssystemet har vid olika tillfällen behandlats bl, a, i riksdagen. Är 1969 uttalade sig riksdagen för att hela tjänsleordenssystemet skulle avvecklas. Riksdagen uttryckte därvid en förväntan att det skulle visa sig möjligt att efter samråd med per­sonalorganisationerna finna lämpliga och mer demokratiska former än ordnar för belöning av offentlig tjänst.

Vid de överläggningar med personalorganisationerna som påbörjats redan innan riksdagens uttalande i frågan gjordes och som därefter fullföljts har enighet rått om behovet av ändring i det nuvarande sy­stemet. Vid överläggningarna har framkommit tre alternativ till änd­ring. Det första innebär att varje form av tjänsteutmärkelse från statens sida slopas. Det andra innebär att ordensväsendet utsträcks till att om­fatta alla personalkategorier och att utdelningen sker oberoende av tjänsteställning. Det tredje alternativet innebär att en utmärkelse av samma slag som den nuvarande statliga utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" används för alla statligt anställda efter enhet­liga regler och att utdelningen av tjänsteordnar under statens med­verkan upphör.

Från personalorganisationernas sida uttrycktes viss sympati för det första altemativet. Med hänsyn tih den uppskattning av den nuvaran­de utmärkelsen i form av armbandsur som man ansett sig kunna konstalera bland de anställda och tUl förekomsten av tjänstebelöning­ar på den kommunala och privata arbetsmarknaden förordade organi­sationerna dock att ett belöningssystem bibehålls även för de stats­anställda.

Det andra alternativet saknade förespråkare vid överläggningarna. De båda organisationer — SF och TCO — som företräder det klart övervägande antalet statsanställda ställde sig helt avvisande till detla alternativ. I stället förordades bestämt det tredje alternativet. Samtidigt yrkades att all statlig befattning med ordensväsendet skulle upphöra snarast. SR anslöt sig i sak till denna uppfattning.

Vid samråd med kommunförbundet och landstingsförbundet klar­lades att dessa organisationer anslöt sig till tanken att statens befatt­ning med tjänsteordnar på det kommunala området skulle upphöra

 

Prop. 1973: 91                                                        25

och att kommuner och landstingskommuner fortsättningsvis själva skulle svara för belöningarna till alla sina anstäUda.

På gmndval av vad som framkommit vid samrådet med personal­organisationerna och de kommunala arbetsgivarnas organisationer upp­rättades i statsrådsberedningen och finansdepartementet en promemoria med förslag till ändring av belöningssystemet. Förslaget motsvarar det tredje alternativet.

Promemorieförslaget har tUlstyrkts eller lämnats utan erinran av fler­talet remissinstanser, däribland alla personalorganisationerna, kommun- och landstingsförbunden samt riksdagens förvaltningsstyrelse.

Vissa skäl talar onekligen emot upprätthållandet av ett system med belöningar för längre tids anställning i statens tjänst. Med hänsyn till att de organisationer som företräder de statsanställda uttalat sig för ett tjänstebelöningssystem och tUl att motsvarande system förekommer hos andra såväl offentliga som privata arbetsgivare anser jag dock att ett sådant system bör bibehållas även för de statsanställda.

Enligt min mening måste varje tjänstebelönrngssystem bygga på så­dana normer för värdering av de anställdas arbetsinsatser som är all­mänt godtagna av de anställda. Det kan därför inte komma i fråga att staten upprätthåller eller medverkar till ett tjänslebelöningssystem som av stora grupper anställda betraktas som orättvist. Detta är, som framgått av överläggningarna med personalorganisationerna, fallet med det nuvarande systemet. Jag delar organisationernas uppfattning att detta system med ordensutmärkelser till högre tjänstemän och andra utmärkelser lill det stora flertalet statsanställda inle motsvarar vår tids värderingar av olika personalkategoriers arbetsinsatser. Pro­memorians förslag däremot uppfyller enligt min mening väl de krav som nutida förhållanden och värderingar på arbetsmarknaden ställer på ett tjänstebelöningssystem. Förslaget svarar också mot praxis hos kommunala och privata arbetsgivare. Det förefaller mig uteslutet att staten som arbetsgivare i detta hänseende skulle avvika från vad som är allmänt vedertaget på arbetsmarknaden i övrigt.

Jag förordar således alt det system för hedersbelöning som nu an­vänds för statsanställda i högst lönegrad A 30, dvs. utmärkelse i form av medalj eller armbandsur, utvidgas tUl att omfatta alla statsanställda. Samma kvalifikationsregler bör gälla för alla oberoende av tjänsteni­vå. Utmärkelsens båda former — medalj och armbandsur — bör vara jämställda. Erfarenheten visar, som jag redan har nämnt, att praktiskt taget alla anstäUda väljer armbandsuret. Om detta förhållande visar sig bli bestående, torde skäl saknas att behålla medaljen. Kungl. Maj:t bör efter samråd med personalorganisationerna kunna besluta i denna fråga. Under remissbehandlingen har den uppfattningen framförts att belöningsformerna borde göras mera differentierade för att ge den

 

Prop. 1973: 91                                                         26

anställde större valfrihet. Praktiska skäl talar emellertid för restrik­tivitet i detta hänseende, och jag är inte beredd att förorda någon änd­ring i denna del. Om förutsättningar senare skulle visa sig föreligga, bör emellertid Kungl, Maj:t efter samråd med personalorganisationerna kunna besluta om andra belöningsformer. Likaså bör befogenheten att besluta om belöning kunna delegeras till myndighet.

Under remissbehandlingen har från några håll den tanken framförts att — jämsides med en enhetlig utmärkelse av typen "För nit och red­Ughet i rikets tjänst" tUl alla statsanställda — någon form av refor­merat ordensväsende skulle kunna upprätthållas för belöning även av offentlig tjänst. Detta är inte förenligt med personalorganisationernas inställning i frågan. Deras inställning förefaller mig naturlig. Ett s, k, reformerat ordensväsende kan nämligen i praktiken inte utformas och tUlämpas på ett sätt som motsvarar det grundläggande kravet på jämlik­het och enhetlighet i bedömningen av olika personalkategoriers arbets­insatser. Ett kombinerat system av enhetliga utmärkelser för alla stats­anställda och ordnar för ett mindre antal av dem skulle inte heller mot­svara det önskemål som riksdagen uttalade år 1969 om att ordnarna som belöning för offentlig tjänst skulle ersättas av lämpliga och mer de­mokratiska belöningsformer. Något system för ordensulmärkdser på grund av offentlig tjänst bör således inte i fortsättningen upprätthållas under statlig medverkan.

På det kommunala området betyder förslaget likaledes att tjänsle­ordenssystemet försvinner och att det överlämnas åt de kommunala arbetsgivarna och deras organisationer att utforma sina egna belö­ningssystem. Om denna ändring råder enighet med de kommunala ar-betsgivama och de anställdas företrädare.

När det gäller den rent statliga utmärkelsen "För medborgerlig för­tjänst", som tilldelats främst konununala förtroendemän, råder också enighet med kommun- och landstingsförbunden om att belöning för in­satser inom detta område fortsättningsvis bör vara en angelägenhet för resp. uppdragsgivare och organisation. I fråga om den likaledes rent statliga utmärkelsen "Illis quorum" bör konsekvensen av det nya be­löningssystemet bli att utmärkelsen i princip inte utdelas på gmnd av tjänst eller uppdrag. Däremot bör dessa båda medaljer liksom hittills kunna användas som belöning för mer allmänna samhällsinsatser.

Även i fråga om belöningar för samhällsinsatser utanför den offent­liga tjänsten måste enligt min mening en förutsättning för statlig med­verkan vara att belöningssystemet motsvarar allmänt accepterade vär­deringar av olika samhällsinsatser. De fria ordnarna uppfyller inte den­na förutsättning. Detta framgår av den avvisande hållning till ordens­utmärkelser som en betydande del av de i och för sig ordensberätligade medborgarna intagit. Därigenom har ordensväsendet redan i avsevärd utsträckning förlorat den avsedda funktionen som belöningssystem för

 

Prop. 1973: 91                                                        27

viktiga samhäUsinsalser av aUmän karaktär. Under remissbehandlingen har emellertid från några håll hävdats att systemet med fria ordnar borde behållas och att det kunde revideras så, att det stämmer överens med nutida samhäUsvärderingar.

Inom den privata arbetsmarknaden har, som redan antytts, systemet med fria ordnar kommit alt bygga på i stort sett samma värderingar som inom den offentliga sektorn. Samma invändningar som gäller tjänsleordnarna till de offentligt anställda är därför tillämpliga i frå­ga om de fria ordnamas användning inom den privata arbetsmarkna­den liksom näringslivet i övrigt. Det är därför naturligt alt de personal­organisationer, som under överläggningarna om tjänsleordenssyste­met vänt sig mot detta system, även för de privatanställdas del krävt att statens befattning med ordensväsendet i dess helhet skall upphöra. Under remissbehandlingen av departementspromemorian har också SACO godtagit denna ståndpunkt. Av samma skäl som jag anfört i fråga om de offentligt anställda anser jag det inte möjUgl att konstru­era och praktiskt tillämpa ett ordenssystem som inom den privata sek­torn av arbetsmarknaden motsvarar nutida uppfattningar om jämlikhet i arbetslivet och likvärdig bedömning av olika arbetsinsatser. Ingel ordenssyslem skulle få den allmänna anslutning inom detla område som är en förutsättning för alt ett belöningssystem skall fylla sin upp­gift. Även utanför arbetslivets område finns i vida kretsar en sådan principiellt avvisande inställning till varje form av ordensulmärkelse, alt reella förutsättningar enligt min mening saknas för att genom en reform åstadkomma ett ordensväsende som uppfattas såsom ullryck för allmänt godtagna samhäUsvärderingar.

Sambandet mellan ordnar som belöning för offentlig tjänst och som utmärkelse för andra insatser i samhällslivet har också prövats av grundlagberedningen vid dess behandling av frågan om statschefens befattning med ordensväsendet. Enligt grundlagberedningen, vars åsikt jag delar, föreligger ett sådant samband mellan olika ordnar för skilda former av samhällsinsatser alt den bedömning som görs i fråga om tjänsteordnarna blir tillämplig även på de fria ordnarna.

I överensstämmelse med vad grundlagberedningen anfört och av skäl som jag i övrigt redovisat finner jag sålunda att även utanför den of­fentliga sektorn förutsättningar numera saknas för ett under statlig medverkan utformat och upprätthållet ordensväsende, I den mån sär­skUd utmärkelse för allmänna samhällsinsatser anses böra utdelas i nå­gon form, synes detta —• som jag nyss har anfört — kunna ske genom användning av medaljerna "För medborgerlig förtjänst" och "Illis quo­rum",

I promemorieförslaget görs på en punkt ett undantag från denna be­dömning av ordensväsendet, nämligen i fråga om utlänningar. Som skäl för detta undantag har anförts den betydelse för förbindelserna mellan

 

Prop. 1973: 91                                                         28

Sverige och andra länder som ordnar till utlänningar fortfarande kan an­ses ha. Mot det föreslagna undantaget i fråga om utlänningar har invänts att det skulle utgöra en inkonsekvens. Denna invändning synes närmast ha anförts som skäl för att behålla ordensväsendet även i fråga om svenskar. Hänsyn till intresset av ordensförbindelser med andra länder kan naturligtvis inte väga tyngre än de bedömningar som görs av svenska samhällsförhållanden. Detta gäller särskilt som flera andra länder helt saknar ordenssystem i fråga om både egna medborgare och utlänningar. Slutsatsen av uppfattningen om inkonsekvens borde där­för närmast bli att ordensutmärkelser slopas även i fråga om utlän­ningar. Vissa skäl talar onekligen för en sådan slutsats. Något hinder mot det föreslagna systemet kan dock inte anses föreligga. Det förut­sätter emellertid att utdelningen av ordnar till utlänningar, som en konsekvens av vad som föreslås i fråga om svenskar, i princip sker endast på gmnd av personliga insatser för Sverige och svenska intres­sen och inte som följd av tjänsteinnehav e. d. Under denna förutsätt­ning anser jag övervägande skäl tala för att ordensutmärkelser fortfa­rande används för utlänningar.

9.2 Formella och organisatoriska frågor. Övergångsproblem

Om ordensväsendets rättsliga ställning och om formerna för beslut angående ordensväsendet har vitt skilda meningar uttalats såväl tidiga­re som i det aktuella ärendet. Detta är förklarligt med hänsyn tUl or­densväsendets höga ålder och dess tillkomst efter utländska förebilder under helt andra konstitutionella förhållanden än de nuvarande. Bil­den kompliceras särskilt av statschefens befattning med ordensväsen­det. Reglema därom finns i ordensstatulerna. I RF finns däremot om ordensväsendet endast en regel i 39 § som anses innebära förbud för regent att utdela ordnar, I förening med statsmyndigheternas befattning med ordensärendena är emellertid statschefens medverkan i dessa ären­den ägnad alt ge ordensulmärkelserna en officiell prägel i det allmänna medvetandet.

Ordensväsendets anknytning till statschefen gav 1969 års riksdag an­ledning att hemställa om uppdrag åt grundlagberedningen att i sam­band med beredningens prövning av statschefens befogenheter pröva även statschefens befattning med ordensväsendet. Ett sådant uppdrag gavs också åt beredningen, och frågan har av beredningen behandlats i samband med det förslag tUl ny regeringsform som framgår av prop. 1973: 90.

I departementspromemorian undvek man uttryckligen att ta ställ­ning till frågan, om ordensväsendet är en statlig angelägenhet eller inte. Ett förslag till avveckling av statens befattning med ordensvä-

 

Prop. 1973: 91                                                                        29

sendet delgavs grundlagberedningen. Enligt detta förslag skulle beslut om avvecklingen meddelas av konungen i statsrådet. Mot detta förfa­rande har grundlagberedningen inte haft någon invändning. För egen del har beredningen dragit slutsatsen att statschefens befattning med ordensväsendet bör upphöra i samma utsträckning som statsmyndighe­temas medverkan i ordensärendena skulle upphöra enligt det framlag­da förslaget.

Från något håll har under remissbehandlingen ifrågasatts, om inte förslaget kräver ändring i RF. Denna fråga har förut behandlats av riksdagen som därvid senast funnit att någon sådan ändring inte be­hövs. Inte heller grundlagberedningen har ansett någon grundlagsänd­ring behövlig. Enligt min mening har man all utgå från denna be­dömning som riktig.

Vidare har några remissinstanser menat att frågan bör underställas riksdagen. Denna mening har grundlagberedningen emellertid inte framfört, och riksdagen har vid tidigare behandling av frågan om or­densväsendets avskaffande hävdat att denna fråga inte ligger inom riksdagens beslutanderätt. Samtidigt har dock riksdagen ansett sig ha rätt att ge uttryck för sin uppfattning i frågan. Meningsskiljaktighe-terna angående beslutsformerna är emellertid i och för sig ett skäl att underställa riksdagen frågan, även om detla inte är nödvändigt. Där­vid är det naturligt att ■—• oavsett uppfattning i ämnet — ta särskild hänsyn till ordenskanslersämbetets egen uppfattning om ordensväsen-dels rättsliga ställning. HärtUl kommer att ett lämpligt tUlfälle för riksdagen att bedöma frågan synes föreligga i samband med prövning­en av statschefens ställning. Jag förordar därför att hela frågan om be­löningsväsendet nu anmäls för riksdagen. Detta bör emellertid inte hindra att Kungl. Maj:t framdeles ulan riksdagens medverkan beslutar om sädana ändringar i belöningssystemet som är förenliga med den nu redovisade grundsynen i denna fråga.

I departementspromemorian begränsades förslagen till frågan om statsmyndigheternas medverkan i ordensväsendet. Frågan om ordnar­nas fortsatta existens utan statlig medverkan lämnades öppen, Ordens­kanslersämbetets uppfattning om ordensväsendet synes närmast vara att Kungl, Maj:ts Orden är en offentligrättslig stiftelse, att den är grundad på riksdagens beslut och att en ändring i ordensväsendets offentUg-rättsliga ställning kräver riksdagens medverkan. Oavsett riktigheten i denna uppfattning förefaller det mig nu, när hela frågan om belö­ningsväsendet anmäls för riksdagen, vara lämpligast att riksdagen be­reds tUlfälle tiU uttalande om Kungl, Maj:ls Ordens fortsatta verk­samhet över huvud. Som jag redan nämnt, har riksdagen ansett sig ha rätt att göra sådana uttalanden. En konsekvens av ordenskanslersämbe­tets uppfattning måste också vara alt riksdagens uttalanden i ämnet uppfattas som bindande för Kungl. Maj:ls Orden.

 

Prop. 1973: 91                                                         30

I det föregående har jag intagit den ståndpunkten att, bortsett från ordensutmärkelser tUl utlänningar, förutsättningar numera saknas för ett under statlig medverkan utformat och upprätthållet ordensväsende. Om statens medverkan i ordensväsendet upphör, skulle naturligtvis en fortsatt verksamhet av Kungl. Maj:ts Orden få en helt annan karaktär än hittills. Även om något formellt huider mot en fortsättning av verk­samheten inle föreligger, finns det inle heller något samhällsintresse av en fortsatt verksamhet. Tvärtom är det med hänsyn till verksamhe­tens hittillsvarande karaktär önskvärt alt utdelandet av utmärkelser från Kungl. Maj:ts Orden upphör i den mån staten inte längre lämnar sin medverkan. Jag vill därför förorda att riksdagen bereds tillfälle att ut­tala sig för en sådan begränsning av verksamheten hos Kungl, Maj:ts Orden,

Organisatoriskt kan den föreslagna ändringen genomföras på mer än ett sätt. Denna fråga torde inte behöva underställas riksdagen. Den när­mast liggande lösningen synes emellertid vara en ändring av ordenssta­tulerna som innebär att en av de nuvarande ordnarna kvarstår och reserveras för utlänningar, medan utdelandet av utmärkelser i övriga ordnar helt upphör. För att klart markera den officiella karaktären hos de utmärkelser som i framtiden tilldelas förtjänta utlänningar kan skäl finnas att låta Kungl, Maj:t, dvs, konungen i statsrådet, fastställa stad­garna för den orden som används för delta ändamål. Formerna för handläggningen av ordensärendena bör prövas i det sammanhanget. Givetvis bör handläggningen liksom hittills ske på sådant sätt att den politiska ledningens inflytande över avgörandena säkerställs.

Den föreslagna ändringen medför en del praktiska övergångspro­blem, såsom personal- och pensionsfrågor samt frågor om ordnarnas egendom. Enligt uppgift av ordensskatlmästaren täcker de aktuella till­gångarna i den s, k, ordenskassan den beräknade kapitaliserade kost­naden för pensioner m. m. vid en fullständig avveckling av ordensvä­sendet. I den mån övergångsproblemen inte kan lösas inom Kungl. Maj:ls Orden, torde Kungl. Maj:t kunna besluta om den medverkan som behövs. I fråga om orden där nya utmärkelser inte delas ut aktuali­seras efter en övergångslid frågan om dess fortsatta existens. Kungl. Maj:t torde i delta läge enligt allmänna rättsregler kunna besluta om upplösning av en sådan orden.

Bestämmelser om det system för belöning till statsanställda som jag förordat i det föregående bör meddelas av Kungl. Maj:t. Kostnaden för den föreslagna utvidgningen av tjänsleutmärkelsens användnings­område uppvägs mer än väl av den arbetsbesparing som görs, om or­densärendena i huvudsak försvinner från statsförvaltningen.

Från fackligt håll har framställts önskemål om ett snabbt genomfö­rande av den föreslagna reformen. Enligt prop. 1973: 90 med förslag tUI ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. skall emellertid de före-

 

Prop. 1973: 91                                                         31

skrifter i nuvarande RF som reglerar konungens ställnmg och befogen­heter fortfarande tillämpas, så länge Gustaf VI Adolf är konung. Med hänsyn tUl konungens hittUlsvarande befattning med ordensväsendet bör därför den av mig förordade ändringen i fråga om ordensväsendet genomföras först i samband med att den nya regeringsformens regler om statschefens ställning och befogenheter träder i kraft. I övrigt bör den av mig förordade ändringen i belöningssystemet genomföras så, att den nya ordningen kan tillämpas fr. o. m. år 1974.

10    Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens yttrande över de av mig förordade riktlin­jerna för en reform av belöningssystemet för statsanställda m.fl.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: BrUla Gyllensten

 

Prop. 1973: 91                                                                     32

Innehållsförteckning

Propositionen   ....................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll  ....................... ... 1

Utdrag av statsrådsprotokoUet den 23 mars 1973 .....      2

1       Inledning   .................................................... .... 2

2       Ordnarnas tillkomst......................................... .... 4

3       Gällande  regler   ........................................... .... 5

 

3.1    Ordensväsendet     .................................... .... 5

3.2    Medaljerna    ............................................ .... 8

3.3    Förhållandena på den kommunala och privata arbetsmark­naden                  9

4  Riksdagen och belöningssystemet....................... .. 11

4.1    Ordensväsendet     .................................... .. 11

4.2    Den statliga tjänstemedaljen  ....................... .. 12

 

5       Överläggningar med organisationerna  ................ .. 13

6       Departementspromemorian     ........................... .. 14

7       Grundlagberedningen  ..................................... .. 16

8       Remissyttrandena     ...................................... .. 17

 

8.1    Allmänna synpunkter  ................................. .. 17

8.2    Formella frågor rörande ordensväsendet.......... .. 20

8.3    Medaljerna     ........................................... .. 22

9  Föredraganden     .......................................... .. 22

9.1    Allmänna synpunkter  .................................    22

9.2    Formella och organisatoriska frågor.  Övergångsproblem 28 10    Hemställan                      31

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1973   730180