Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1973                     Prop. 1973:182

Nr 182

Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående beskattad arbetslöshets­ersättning, m. m,; given den 26 oktober 1973,

Kungl, Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande tUl riksdagen föredragande departementschefen hemstäUt,

CARL GUSTAF

G.E, STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåU

1 propositionen behandlas bl, a, vissa frågor som hänger samman med att arbetslöshetsersättning fr, o. m, januari 1974 blir skattepliktig in­komst. Det föresläs att sjömansskatt skaU erläggas för sådan ersättning om mottagaren vid något tillfälle under en tolvmånadersperiod före inträffad arbetslöshet har varit skyldig att erlägga sjömansskatt för inkomst ombord. Skatten skall utgå enligt särskild tabell. Vidare skall enligt propositionen preUminär A-skatt tas ut på arbetslöshetsersättning även om mottagaren har debiterats preliminär B-skatl. Det föreslås också regler beträffande avräkningen mellan stat och kommun av sådan skatt som utgått pä sjukpenning eUer arbetslöshetsersättning m, m, vid arbe tsgivarin trade.

Förslag läggs fram om ändringar i uppbördsförfarandet, avseende preliminärskatt på folkpension och antal uppbördsterminer för debiterad tillkommande skatt samt i fråga om uppbörd av annuiteter på förskott för avlösning av frälseräntor. Slutligen föreslås att beslutanderätten i fråga om anstånd med lämnande av självdeklaration för de flesta fall överförs från länsstyrelse till lokal skaltemyndighet.

1 Riksdagen 1973. I samt. Nr 182


 


Prop, 1973:182

1 Förslag till

Lag om ändring i uppbördsförordningen (1953:272)

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 4 mom,, 3 § 3 mom., 10 §, 27 § 1 och 3 mom. samt 31 § uppbördsförordningen (1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.


Föreslagen lydelse

2

Med skatt förstås i denna för­
ordning, där icke annat angives,
statlig inkomstskatt, statlig för­
mögenhetsskatt, utskiflningsskatt,
ersättningsskatt, kommunal in­
komstskatt,
                        landstingsmedel,
skogsvårdsavgifter, sådana social­
försäkringsavgifter till folkpensio­
neringen och lUläggspensionsavgif-
ter som avses i 19 kap. 3 § lagen
om allmän försäkring, sjukförsäk­
ringsavgifter enligt 19 kap. 2 §
sistnämnda lag, sådana arbetsgivar­
avgifter enligt förordningen angå­
ende uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring,
m. m., avgifter enligt förordningen
om allmän arbetsgivaravgift och
redareavgifter enligt lagen om re­
dareavgift för sjöfolks pensione­
ring vUka icke uppbäras av riksför­
säkringsverket, avgift som avses i
116 a eller I16c§ taxeringsför­
ordningen, ävensom annuitet å av­
dikningslän.

Nuvarande lydelse

1

Med skatt förstås i denna för­
ordning, där icke annat angives,
statlig inkomstskatt, statlig för­
mögenhetsskatt, utskiflningsskatt,
ersättningsskatt, kommunal in­
komstskatt,
      landstingsmedel,
skogsvårdsavgifter, sådana social­
försäkringsavgifter till folkpensio­
neringen och tilläggspensionsavgif­
ter som avses i 19 kap. 3 § lagen
om allmän .försäkring, sjukförsäk­
ringsavgifter enligt 19 kap. 2 §
sistnämnda lag, sådana arbetsgivar­
avgifter enligt förordningen angå­
ende uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring,
m. m., avgifter enligt förordningen
om allmän arbetsgivaravgift och
redareavgifter enligt lagen om re­
dareavgift för sjöfolks pensione­
ring vilka icke uppbäras av riksför­
säkringsverket, avgift som avses i
116 a eller 116 c § taxeringsför­
ordningen, ävensom annuiteter å
avdikningslän och å förskott för
avlösning av frälseräntor.

Kungl. Maj:t må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna förordning stadgas angående skatt äga motsvarande tUlämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.

'   Förordningen omtryckt 1972:75.

2 Lydelse enligt förslag i prop. 1973:144.


 


Prop. 1973:182                                                                        3

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

4 mom. Skattereduktion åtnjutes

av ogift skatlskyldig, som har hemmavarande barn under 18 år, och av gift skattskyldig, vars make saknar taxerad inkomst enligt förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt, med 1 800 kronor,

av gift skattskyldig, vars make har taxerad inkomst enligt nämnda förordning som understiger 4 500 kronor, med 40 procent av det belopp som motsvarar skillnaden mellan 4 500 kronor och den taxerade inkomsten.

Ha gifta skattskyldiga var för sig till statlig inkomstskatt laxerad inkomst, som understiger 4 500 kronor, åtnjutes skattereduktion endast av den som har den högsta taxerade inkomsten, Äro de taxerade inkomsterna lika stora, tillkommer skattereduktion den äldre av de skattskyldiga.

Skattereduktion enligt första stycket åtnjutes endast av skattskyldig, som varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. För gift skattskyldig gäller dessutom följande. För att skattereduktion skall få åtnjutas, skall maken ha varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. Avser makens bosättning här i riket större delen av beskattningsåret, sker skattereduktionen enligt första stycket. Avser ma­kens bosättning här i riket endast en mindre del av beskattningsåret, åtnjuter den skatlskyldige skattereduktion, om maken saknar taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt, med 900 kronor, och om maken har taxerad inkomst enligt nämnda förordning som understiger 2 250 kronor, med 40 procent av det belopp som motsvarar skillnaden mellan 2 250 kronor och den taxerade inkomsten.

Vid  tUlämpningen  av bestäm-    Vid   tiUämpningen  av bestäm-

melserna i första, andra och tredje melserna i första, andra och tredje
styckena skall som taxerad in- styckena skall som taxerad in­
komst anses även under beskatt- komst anses även under beskatt­
ningsåret uppburen beskattnings- ningsåret uppburen beskattnings­
bar inkomst enligt förordningen bar inkomst enligt förordningen
(1958:295) om sjömansskatt. (1958:295) om sjömansskatt rawf
Skattereduktion som tUlkommer enligt 1 § 2 mom. nämnda förord-
skattskyldig enligt nämnda be- ning skattepliktig dagpenning.
stämmelser skaU minskas med en Skaltereduktion som tillkommer
tolftedel för varje period om tret- skatlskyldig enligt nämnda be-
lio dagar, för vilken den skattskyl- stämmelser skall minskas med en
dige uppburit beskattningsbar in- tolftedel för varje period om tret-
komst som förut nämnts.
             tio dagar, för vilken den skatlskyl-

dige uppburit inkomst som förut nämnts.

Skaltereduktion sker icke i frå-    Skattereduktion sker icke i frå-

ga om  statlig förmögenhetsskatt,        ga om statlig förmögenhetsskatt,

3 Lydelse enligt förslag i prop. 1973:144. 1* Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 182


 


Prop. 1973:182                                                                      4

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

socialförsäkringsavgift till folkpen- socialförsäkringsavgift till folkpen­sioneringen, tilläggspensionsavgift, sioneringen, tUläggspensionsavgift, arbetsgivaravgift, aUmän arbetsgi- arbetsgivaravgift, allmän arbetsgi­varavgift, redareavgift och förse- varavgift, redareavgift och förse­ningsavgift enligt 116c§ taxe- ningsavgift enligt 116 c § taxe­ringsförordningen samt annuitet å ringsförordningen samt annuitet å avdikningslän och å förskott för avdikningslän. avlösning av frälseränta.

Bestämmelserna om skattereduktion iakttagas vid debitering av slutlig skatt, tUlkommande skatt och preliminär B-skatt samt vid fastställande av preliminär A-skatt. Öretal som uppkommer vid beräkning av skattereduk­tion bortfaller.

3 mom. Kungl. Maj:t må förordna, att preliminär A-skatt skall utgå för tUläggspension enligt lagen om allmän försäkring saml för folkpension som utbetalas tUlsammans med tUläggspension eller annan förmån.

Om det är särskilt påkallat från    Kungl. Maj:t må förordna, att

uppbördssynpunkt, må Kungl. preliminär A-skatt skall utgå för Maj:t förordna att preliminär A- inkomst av artistisk verksamhet skall skaU utgå även för annan och för inkomst som avses i punkt inkomst än sådan som utgör den 12 av anvisningarna tiU 32 § kom-skattskyldiges huvudsakliga in- munalskattdagen (1928:370), ä-komst av tjänst eller likställes där- ven om inkomsten icke utgör hu-med enligt 2 mom. under 1 andra vudsaklig inkomst av tjänst, stycket.

Har förordnande meddelats enligt detta moment, skall i fråga om inkomst som förordnandet avser gäUa vad Kungl. Maj:t föreskriver om beräkning av preliminär skatt, avdrag för preliminär och kvarstående skatt samt ansvarighet för sådan skatt, m. m.

(Se vidare anvisningarna.)

10 § Preliminär A-skatt skall icke beräknas å ersättning, som vid kommunal tjänst anvisas för vissa med tjänsten förenade kostnader, ej heller å ersättning, som vid enskild tjänst anvisas för sådana kostnader, därest icke ersättningen väsentligen överstiger vad som skäligen kan anses vara erforderligt för kostnadernas bestridande. Preliminär A-skatt skall icke utgå för:

a) folkpension och lUläggspen-   a) folkpension och tUläggspen-

sion enligt lagen om allmän för- sion enligt lagen om allmän för­
säkring, där ej annat följer av säkring, där ej annat följer av
förordnande enligt 3 § 3 mom.;
   förordnande   enligt   3 §   3   mom.

eller den skattskyldige begär att avdrag för sådan skatt skall göras;


 


Prop. 1973:182                                                                        5

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

b)    bidrag som avses i 15 och 19 §§ lagen angående införande av lagen om allmän försäkring;

c)     familjebidrag enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 eller enligt förordningen den 29 juni 1946 om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada; eller

d)     sådan pension, livränta eller från försäkringsanstalt utgående annan
skattepliktig ersättning, som uppgår lill högst 3 000 kronor för år; dock
att vad nu sagts ej skall tUlämpas på pension, som utgår på grund av lagen
om allmän försäkring.

27 §

1 m o m.** Uträkning av de särskilda skatteposter som ingå i slutUg skatt saml debitering av sådan skatt sker med ledning av uppgifter i laxeringslängd eller annat beslut om taxeringen. 1 övrigt iakttages:

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom, förordningen om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tUlämpning av det procenttal av grundbeloppet, som faststäUts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas med led­ning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre som för inkomståret gäller i beskattningsorten;

att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas i en gemensam post, därvid skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt lill helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promUletal, som enligt vad därom särskilt är stadgal bestämts för det år då den slutliga skatten debiteras;

att tUläggspensionsavgift uträknas med tUlämpning av den för inkomst­året fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget, därvid öretal bortfaller;

att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel debiteras med belopp som uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen;

att i 1 § omförmäld sjukförsäkringsavgift debiteras enligt 19 kap, lagen om allmän försäkring och, såvitt gäller person med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, med beaktande av avgiftsbelopp som uträknats av allmän försäkringskassa;

all i I § omförmäld arbetsgivaravgift och redareavgift debiteras i en gemensam post; samt

alt  i  1 §  omförmäld annuitet      att  i  1 §  omförmäld annuitet

eller,  därest  skattskyldig har att       eller,  därest  skattskyldig har att erlägga flera annuiteter av samma        erlägga flera annuiteter, summan slag,   summan av dessa påföres i       av dessa påföres i helt antal kro-helt   antal  kronor,  därvid  öretal        nor, därvid öretal bortfaller, bortfaller.

" Senaste lydelse 1973:436.


 


Prop, 1973:182


inkomståret.

Har slutlig eller kvarstående skatt blivit påförd med oriktigt belopp genom fel vid debiteringen eller har preliminär skatt blivit tillgodoräknad med felaktigt belopp eller skaU kvarstående skatt av annan anledning nedsättas, skaU ny beräkning av ränta göras enligt första stycket.

Bestämmelserna i denna förordning om kvarstående och tillkommande skatt äga, där icke annat angives, motsvarande tillämpning beträffande ränta enligt detta moment.

31 §

Uträkning av de särskilda skatteposter som ingå i tUlkommande skatt samt debitering av sådan skatt sker efter samma grunder, som gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt. Vid debitering på grund av eftertaxering iakttagas bestämmelserna i 63 § kommunalskattelagen.

Sänkning av viss skatt vid ändrad debitering avräknas mot höjning av annan skatt till följd av ändringen. TiUkommande skatt under tio kronor uttages icke.


Nuvarande lydelse

3 mom. Överstiger skatt­
skyldigs slutliga skatt den prelimi­
nära skatt, som enligt 2 mom.
skall gottskrivas honom, med
minst en tiondel av den slutliga
skatten eller med minst femtusen
kronor, skall den skattskyldige
tiU statsverket erlägga ränta med
tolv procent, för en beräknad tid
av ett år, å den del av det över­
skjutande beloppet, som över­
stiger ettusen kronor; dock att det
belopp vara ränta sålunda skall
beräknas, skall avrundas tiU när­
mast lägre hundratal kronor. Vid
bedömande av om och medvUket
belopp ränta skall utgå, skall i den
slutliga skatten icke inräknas ut­
skiflningsskatt, ersättningsskatt,
skogsvårdsavgift, arbetsgivaravgift,
avgift enligt 2 § förordningen om
allmän arbetsgivaravgift, redareav­
gift, avgift som avses i 116 a eller
116 c §
      taxeringsförordningen

saml annuiteter, ej heller skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omför­mäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter


Föreslagen lydelse

3 mom. Överstiger skatt­skyldigs slutliga skatt den prelimi­nära skatt, som enligt 2 mom. skaU gottskrivas honom, med minst en tiondel av den slutliga skatten eller med minst femlusen kronor, skall den skattskyldige till statsverket erlägga ränta med tolv procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp vara ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas tUl närmast lägre hundra­tal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt, er­sättningsskatt, skogsvårdsavgift, arbetsgivaravgift, avgift enligt 2 § förordningen om allmän arbets­givaravgift, redareavgift, avgift som avses i 116a eller 116 c § taxeringsförordningen samt annui­tet, ej heller skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.


 


Prop, 1973:182


7


 


Nuvarande lydelse

TiUkommande skatt skall för­falla tUl betalning under upp­bördstermin eUer uppbördster­miner, som lokal skattemyndighet bestämmer, dock högst under sex på varandra följande uppbördster­miner. Därvid bör skatten / regel fördelas på samma antal upp­bördsterminer och efter samma grunder som i 28 § sägs.


Föreslagen lydelse

Tillkommande skatt skall för­falla till betalning under upp­bördstermin eller två på varandra följande uppbördsterminer, som lokal skattemyndighet bestämmer. Därvid skaU skatten fördelas efter samma grunder som i 28 § sägs.


Denna lag träder i kraft den I januari 1974, Äldre bestämmelser i fråga om annuitet på förskott för avlösning av frälseräntor gäller vid debitering av skatt på grund av 1973 års eller tidigare års taxering och eftertaxering för år 1973 eller tidigare år. Annan sådan annuitet uppbäres enligt bestämmelserna i kungörelsen (1953:685) angående inbetalning av vissa avgifter, som tidigare uppburits i samband med den allmänna uppbörden.

2 Förslag tiU

Förordning om ändring i förordningen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom   förordnas,   alt    I §   och   21 §   2   mom.   förordningen (1958 :295) om sjömansskatt' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


fart, som i 2 § sägs.

Den som är anställd uteslutande för fartygs iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller betjäning vid fartygs uppehåll i hamn anses enligt denna förordning icke vara anställd ombord på fartyget.

Förordningen är icke tillämplig vid anställning ombord på svenskt handelsfartyg i fart inom landet huvudsakligen i hamnar eller på floder.


Sjömansskatt enligt denna för­ordning skall eriäggas av envar, som är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100 registerton, vilket huvudsak­ligast nyttjas i sådan närfart eller fjärrfart, som i 2 § sägs.


If


1 mom. Sjömansskatt enligt denna förordning skall erläggas av envar, som är anställd i redarens tjänst, för inkomst ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100 re­gisterton, vilket huvudsakligast nyttjas i sådan närfart eller fjärr-


' Förordningen omtryckt 1970:933. 2 Senaste lydelse 1971:814.


 


Prop, 1973:182                                                                        8

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

kanaler  eller  insjöar eller inomskärs vid  kusterna eller i  Kalmarsund

(inre fart) utom i fall som avses i 7 § I mom, tredje stycket,

2 mom. Sjömansskatt er­lägges även för dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa inom sjöfartsnäringen, om mottagaren vid något tillfälle inom tolv må­nader före den månad då rätt till dagpenning uppkommer haft att erlägga sjömansskatt enligt 1 mom. Sjömansskatt enligt detta stycke utgår enligt de grunder som gälla vid uttagande av preliminär A-skatt på ersättning från erkänd arb e t slös h e tskassa.

Kungl. Maj:t meddelar närmare föreskrifter i fråga om sjömans­skatt enligt första stycket.

(Se vidare anvisningarna.)

21

2 m o m, Sjömansskattenämnden skall bestå av ordförande och ytterligare fyra ledamöter, vilka utses för en tid av fyra år. En av ledamöterna skall förordnas tiU vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap. Ordföranden och vice ordföran­den skola vara lagfarna och hava erfarenhet i domarvärv eller i administrativ verksamhet. Av övriga ledamöter skall en äga särskild insikt och erfarenhet i allmänna värv samt två vara i arbetsförhållandena ombord på fartyg erfarna och kunniga. Av sistnämnda ledamöter skall en företräda redarna och en de ombordanstäUda. För envar ledamot skall utses en suppleant enligt samma regler, som gälla för utseende av ledamöter.

Nämnden är beslutför, då ord-    Nämnden är beslutför, då ord-

föranden och minst två andra le- föranden och minst två andra le­
damöter eller suppleanter äro till- damöter eller suppleanter äro till­
städes, dock att — efter nämndens slädes. Beslut i ärenden eller grup-
uppdrag — beslut må av ordföran- per av ärenden, som äro av enklare
den eller, vid förfall för denne, av beskaffenhet, må — efter nämn-
vice ordföranden ensam fattas i dens uppdrag — fattas
sådana  ärenden   eller grupper av
1)   av   ordföranden   eller,   vid

ärenden, som äro av enklare be- förfaU för denne, av vice ordföran-skaffenhet. Nämnden må upp- den ensam eller — då särskilda skäl draga åt suppleant för ordföran- föreligga - av suppleant för ord-den  respektive  vice  ordföranden        föranden respektive vice ordföran-

3 Senaste lydelse 1971:814.


 


Prop, 1973:182                                                                        9

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

att, då särskilda skäl föreligga fat- den,   såvitt   fråga   är   om   annat

ta nu ifrågavarande beslut.   Upp- ärende än som avses i 1 mom. vid

drag som avses i detta stycke må                       2) eller 1), samt

icke avse ärenden, som omforma- 2)   av   sjömansskattekontoret,

ks i 1 mom. vid 2) eUer 7).      såvitt avser ärende enligt 1 mom.

3).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1974. Bestämmelserna i 1 § 2 mom. gäller icke i fråga om dagpenning som belöper på tid före ikraftträdandet.

3 Förslag till

Lag om ändrmg i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas, att 19 §, 46 § 3 mom. och 48 § 2 mom, kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

19§'

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eUer eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom i andra fall än som avses i 35 § 3 eller 4 mom,;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid vinsldragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;

ersättning, som pä grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring till­fallit den försäkrade, om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst av

4 500 kronor eller högre belopp för år eller utgör föräldrapenning, så ock
sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått
annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid
sjukdom eUer olycksfall i arbete eller under mUitärtjänstgöring om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst av 4 500 kronor eller högre
belopp för år, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall
tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits i samband
med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av
pension eller annan livränta, så ock ersättning som utgår på grund av
trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring och avser förlorad
inkomst av skattepliktig natur;

'  Senaste lydelse 1973:434. Ändrad lydelse föreslagen även i prop. 1973:181.


 


Prop, 1973:182                                                                      10

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

belopp, som tUl följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av skadeförsäkring, dock ej i den mån köpe­skilling, som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att hänföra tUl inläkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon av nämnda förvärvskällor;

vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på grund av skadeförsäkring, och premieåterbetalning på grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat;

ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst av 4 500 kronor eller högre belopp för år;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren jämUkt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier tUl studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens utbUdning;

allmänt barnbidrag;                     allmänt barnbidrag;

lön   eller   annan   gottgörelse,     lön eller annan gottgörelse, för

som  enligt förordningen om sjö-       vilken  skall  erläggas  skatt enligt mansskatt utgör inkomst ombord;       förordningen  (1958:295) om sjö­mansskatt;

kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel;

invaliditetstillägg eller invaUditetsersättning enligt 9 kap. lagen om allmän försäkring, så ock hemsjukvårdsbidrag, som utgår av kommunala eller landstingskommunala medel till den vårdbehövande;

kommunalt bostadstiUägg enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension;

kommunalt bostadstillägg tUl handikappade;

bostadstillägg som avses i kun-   bostadstillägg som avses i kun-

görelserna den 28 maj 1968 (nr       görelserna (1968:425) om statliga 425) om stafliga bostadstUlägg tiU       bostadstUlägg tiU barnfamiljer och barnfamiljer   och   (nr   426)   om        (1973:379)   om   statskommunala statsbidrag    till   kommunala   bo-       bostadstUlägg; stadstillägg till barnfamiljer;

sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från pensions- eller personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid första tUlfäUe dylika medel finnas i stiftelsen;

kompensation av staten för bensinskatt på bensin som förbrukats vid yrkesmässig användning av motorsåg.

(Se vidare anvisningarna.)


 


Prop, 1973:182


11


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


46 §


3 mom. Ha makar med
hemmavarande barn under 16 år
båda haft A-inkomst enligt 9 § 3
mom. förordningen (1947:576)
om statlig inkomstskatt, må den
make som haft den lägsta inkoms­
ten av sådant slag åtnjuta förvärvs­
avdrag. Ha makarna haft lika stora
A-inkomster, åtnjutes avdraget av
den yngsta maken. Avdraget är i
fråga om inkomst av rörelse 25
procent av nettointäkten av rörel­
sen och i fråga om inkomst av
tjänst 25 procent av inkomsten, i
båda fallen dock högst 2 000 kro­
nor. I fråga om inkomst av jord­
bruksfastighet är avdraget 1 000
kronor. Vid jämförelsen av makar­
nas inkomster skall hänsyn tagas
även tUl under beskattningsåret
uppburen kontant inkomst om­
bord
       enligt              förordningen
(1958:295) om sjömansskatt.

3 mom. Ha makar med hem­mavarande barn under 16 år båda haft A-inkomst enligt 9 § 3 mom, förordningen (1947:576) om stat­Ug inkomstskatt, må den make som haft den lägsta inkomsten av sådant slag åtnjuta förvärvsavdrag. Ha makama haft lika stora A-in­komster, åtnjutes avdraget av den yngsta maken. Avdraget är i fråga om inkomst av rörelse 25 procent av nettointäkten av rörelsen och i fråga om inkomst av tjänst 25 procent av inkomsten, i båda fal­len dock högst 2 000 kronor, I fråga om inkomst av jordbruks­fastighet är avdraget 1 000 kro­nor. Vid jämförelsen av makarnas inkomster skall hänsyn tagas även tUl under beskattningsåret uppbu­ren kontant inkomst ombord en­Ugt förordningen (1958:295) om sjömansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nyssnämnda förordning skattepliktig dagpenning. Har gift skattskyldig med hemmavarande bam under 16 år haft A-inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har maken ulfört arbete i förvärvskällan, må den skattskyldige åtnjuta förvärvsavdrag med värdet av makens arbetsinsats, dock med högst 1 000 kronor.

Avdrag enligt första och andra styckena må åtnjutas endast av make som levt tillsammans med andra maken under beskattningsåret.

Har skattskyldig med hemmavarande barn under 16 år, som under beskattningsåret antingen varit gift men icke levt tillsammans med sin make eller ock varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild), haft A-inkomst, må han åtnjuta förvärvsavdrag. Avdraget är i fråga om inkomst av jordbraksfastighet och rörelse 25 procent av nettointäkten av förvärvskällan och i fråga om inkomst av tjänst 25 procent av inkomsten, i samtliga fall dock högst 2 000 kronor.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas endast av den som under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosalt. Avdraget må åtnjutas endast om och i den mån den inkomst som berättigar till avdrag därtill förslår. Avdrag må för skattskyldig eUer, om skattskyldig varit gift

2  Senaste lydelse 1970:633.

1** Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 182


 


Prop, 1973:182                                                                       12

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

och   levt   tillsammans med sin  make,  för makama  tUlsammans  icke

överstiga

om avdrag ifrågakommer enligt första stycket vid inkomst av rörelse eller tjänst eUer enligt fjärde stycket: 2 000 kronor; och

i övriga faU: 1 000 kronor.

Avdrag enUgt detta moment skaU erhållas i kommun där inkomst, som berättigar till avdrag, tages tUl beskattning, i första hand, när så kan ske, inom hemortskommunen och i övrigt enligt fördelning som bestämmes av taxeringsnämnden i sagda kommun,

48 §

2 m o m, Skatlskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under större delen av beskattningsåret, äger att å den i hemortskommu­nen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt grundavdrag enligt vad nedan sägs.

Grundavdraget är 4 500 kronor om den skatlskyldiges enligt förord­ningen (1947:576) om statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår tUl högst 30 000 kronor och, om inkomsten är större än 30 000 kronor, 4 500 kronor minskat med en femtedel av inkomsten till den del den överstiger 30 000 kronor.

Har skattskyldig under beskatt-  Har skattskyldig under beskatt-

ningsåret uppburit lön eller annan ningsåret uppburit lön eller annan
gottgörelse som utgör beskatt- gottgörelse som utgör skatte-
ningsbar inkomst enligt förord- pliktig inkomst enligt förord­
ningen (1958:295) om sjömans- ningen (1958:295) om sjömans­
skatt skall grundavdraget beräknas skatt skall grundavdraget beräknas
med hänsyn till summan av den med hänsyn till summan av den
skattskyldiges taxerade inkomst skattskyldiges taxerade inkomst
enligt andra stycket och den be- enligt andra stycket, den beskatt-
skattningsbara inkomsten enligt ningsbara inkomsten enligt nämn-
nämnda förordning. Del sålunda da förordning samt enligt 1 § 2
beräknade grundavdraget skall mom. förordningen skattepUktig
minskas med en tolftedel för varie dagpenning. Det sålunda beräk-
period om trettio dagar, förvUken nade grundavdraget skall minskas
den skattskyldige uppburit be- med en tolftedel för varje period
skattningsbar inkomst som förut om trettio dagar, för vilken den
nämnts.
                                        skattskyldige    uppburit    beskatt-

ningsbar inkomst som förut nämnts.

Det belopp för grandavdrag, som erhålles vid tillämpning av andra eller tredje stycket, avrundas uppåt tUl helt tiotal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, Äldre lydelse av 19 § gäller fortfarande i fräga om bostadstUlägg enligt kungörelsen (1968:426) om statsbidrag till kommunala bostadstillägg till barnfamiljer,

3 Senaste lydelse 1970:633


 


Prop, 1973:182                                                                     13

4 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 7§ förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m, m,' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

7 §2

Arbetsgivare, som icke inom föreskriven tid avlämnat arbetsgivarupp-gift eller uppgift som avses i 5 § andra stycket, må anmanas att inkomma med de felande handlingarna. Är avlämnad arbetsgivaruppgift ofullstän­dig, må arbetsgivaren anmanas att komplettera densamma.

Efter anmaning äro arbetsgivare och arbetstagare skyldiga att i den omfattning och inom den tid, som i anmaningen angivits, meddela de upplysningar som finnas erforderliga för beräkning av avgiftsunderlag för arbetsgivaren.

För kontroll av att arbetsgivare fullgjort sin uppgiftsskyldighel enligt denna förordning är arbetsgivare, som avses i 78 § 1 mom. uppbördsför­ordningen, skyldig att efter anmaning tiUhandahåUa där angivna hand­lingar. I fråga om verkställandet av kontrollen skall gälla vad i fjärde stycket nämnda moment sägs.

Anmaning  som   avses i denna   Anmaning  som  avses i denna

paragraf   utfärdas   av   riksförsäk-       paragraf   utfärdas   av   riksförsäk­ringsverket, lokal skattemyndighet        ringsverket, lokal skattemyndighet eller  föreståndaren  för  sjömans-       eUer sjömansskattekontoret, skattekontoret.

I anmaning må vite föreläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

' Förordningen omtryckt 1962:396. 2 Senaste lydelse 1966:245,


 


Prop, 1973:182


14


5 Förslag till

Lag om ändring i taxeringsförordningen (1956:623)

Härigenom förordnas, att 34 § 2 mom, taxeringsförordningen (1956: 623)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


34 § 2   mom.   Visar någon att hinder på grund av särskilda omständig­heter möter alt avlämna självdeklaration inom föreskriven lid, må han efter ansökan erhålla annan tid, inom vUken självdeklarationen skall vara avlämnad.

Ansökan göres hos skatte­chefen i det län, där sökanden är skattskyldig tUl statlig inkomst­skatt eller statlig förmögenhets­skatt, eUer, om sådan skattskyldig­het ej föreligger, i det län, där självdeklarationen skall avlämnas.

Ansökan prövas, såvitt fråga är om fysisk person, dödsbo eller familjestiftelse, av lokala skatte­myndigheten i det fögderi, där sökanden är skatlskyldig tiU stat­lig inkomstskatt eller statlig för­mögenhetsskatt, eller, om sådan skattskyldighet ej föreligger, i del fögderi, där beskattningsorten är belägen. Ansökan göres hos myn­dighet som har att pröva den.

Mot   skattechefens   beslut  må talan ej föras.

I fråga om annan skattskyldig än som avses i andra stycket prö­vas ansökan av skattechefen i det län, där sökanden är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller stat­lig förmögenhetsskatt, eller, om sådan skattskyldighet ej föreligger, i det län, där beskattningsorten är belägen. Skattechefen får dock förordna att ansökan i stället skall prövas av lokal skattemyndighet som skattechefen bestämmer. An­sökan göres hos skattechefen.

Mot skattechefens eller lokal skattemyndighets beslut må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

1 Förordningen omtryckt 1971:399.


 


Prop, 1973:182                                                                       15

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om

kommuns och annan menighets utdebitering av skatt

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1965 :269) med särskilda bestäm­melser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

2§' Vid tillämpning av I § skall i skatteunderlaget icke inräknas skatte­kronor och skatteören som kan anses hänföra sig till följande skatteplik­tiga intäkter, nämligen dels sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller ersättning enligt förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, kungörelsen (1962:607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m, m,, kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m, m,, förordningen (1954: 250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m., lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl., mUitärersättningsförordningen (1950:261) och- lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare, allt tUl den del sjukpenningen eller ersättningen grundas på förvärvsinkomst av minst 4 500 kronor för år, dels föräldrapenning och vårdbidrag enligt lagen om allmän försäkring, dels dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknads­stöd, dels utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning såvitt avser grundbidrag, hyresbidrag på hemorten och barnlillägg. Intäkterna upp­tages härvid tUl belopp som anges på kontrolluppgift enligt taxeringsför­ordningen (1956:623).

Vid beräkning av skatteunder­laget för fysisk person skall avdrag vidare göras för skattekronor och skatteören, som kan anses motsva­ra sjukpenning, vilken vid arbetsgi-varin trade enligt 3 kap. 16 § lagen (1962:381) om allmän försäkring för honom uppburits av arbetsgi­varen, om arbetsgivarinträdet skett den 9 november 1973 eller

Denna  lag träder i kraft den  I januari  1975  och tillämpas första gången i fråga om utdebitering för år 1976.

' Senaste lydelse 1973:437.


 


Prop, 1973:182                                                                      16

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 oktober 1973,

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLM­QVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om beskat­tad arbetslöshetsersättning, m. m. och anför.

Inledning

Enligt beslut av 1973 års vårriksdag skall förmåner vid sjukdom, arbetslöshet m, m. vara skattepliktiga fr, o, m, år 1974 (prop, 1973:46, 47, 49, 56 och 60, SfU 1973:19 och 21, SkU 1973:30 samt InU 1973:19 och 23, SFS 1973:370-373, 434-440, 442, 465-471, 473-475 och 505), Genom reformen åstadkoms en bättre samordning och större rättvisa inom skatte-, bidrags- och socialförsäkringssystemen. I det följande vUl jag ta upp några frågor som hänger samman med den praktiska tillämpningen av reformen. En av dessa gäller behandlingen av sjömäns arbetslöshetsersättning från skattesynpunkt. Denna fråga har varit föremål för framställning från Svenska sjöfolksförbundet m. fl, I samband därmed vill jag anmäla en av riksskatteverket (RSV) föreslagen ändring av arbetsrutinerna inom sjömansskattekontoret. Andra frågor gäller källskatteavdrag vid arbetslöshetsersättning till anställda i land och bestämmelsema om arbetsgivarinträde inom sjukförsäkringen. Jag anhål­ler också att få ta upp några frågor, som inte har samband med införande av beskattad sjukpenning m. m., nämligen frågan om källskatteavdrag på folkpension och om beslutanderätten angående anstånd med att lämna självdeklaration. Slutligen avser jag att anmäla promemorior och förslag av RSV angående uppbörd av annuiteter på frälseränta och om antalet uppbördsterminer för tillkommande skatt.

Arbetslöshetsersättning till sjömän, m, m.

Nuvarande ordning

Sjömansskatt skall enligt förordningen (1958:295) om sjömansskall erläggas av den som är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg av viss storlek under förutsättning att fartyget används i närfarl eller fjärrfart. Sjömansskatten är en definitiv källskatt. Den tas ut


 


Prop, 1973:182                                                                       17

genom   skatteavdrag   enligt   särskilda   tabeUer,   olika   för   närfart   och fjärrfart. Deklaration och taxering förekommer inte.

Den som erlägger sjömansskatt skall avlämna självdeklaration och taxeras på vanligt sätl för skattepUktig inkomst i land. Vid införandet av skattepUkt för arbetslöshetsersättning m.m, förutsattes (prop, 1973:49 och 55) alt sådan ersättning till sjömän skuUe betraktas som inkomst i land och taxeras i vanlig ordning.

Framställningen

I en skrivelse den 13 september 1973 liU finansdepartementet har Svenska sjöfolksförbundel. Svenska maskinbefälsförbundet och Sveriges fartygsbefälsförening samt de tre erkända arbetslöshetskassorna inom sjöfarten lagt fram etl förslag i fråga om beskattning av arbetslöshetser­sättning för sjömän, I skrivelsen erinras om att arbetslöshetskassorna enligt de nu genomförda bestämmelserna skall sända kontrolluppgift beträffande sådan ersättning tUl inkomsttagare och taxeringsmyndighe­ter. Emellertid har många av kassornas medlemmar inte någon fast bostadsadress och ett stort antal av medlemmarna är utländska medbor­gare. Betydande svårigheter föreligger sålunda att nå vederbörande med kontrolluppgift, framhåUs del i skrivelsen. Vidare anförs att det är tveksamt om skattskyldighet föreligger i Sverige för utländsk medborgare som uppbär kassaersätlning i någon av de s, k, centralhamnarna utom­lands. Det är från rättvisesynpunkt oliUfredsställande, sägs det, att en utländsk sjöman skulle kunna uppbära bruttoersältning medan motsvaran­de ersättning för svensk sjöman beskattades, Organisationema och kassorna hemställer att beskattning sker enligt den av myndighet fastställda schablontabellen, då en ombordanstäUd, som normalt betalar sjömans­skatt, uppbär arbetslöshetsersättning. Skatteavdrag enligt denna tabell bör innebära definitiv beskattning med åtföljande befrielse från deklara­tionsskyldighet.

Remissyttrandena

Skrivelsen har remitterats tUl arbetsmarknadsstyrelsen och RSV, Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker framställningen.

Även RSV har i princip uttalat sig för bifall tUl framställningen. Verket anser att sjömansskatteförordningens bestämmelser om skatteav­drag i princip skulle kunna tUlämpas på dagpenningen. Vissa komplikatio­ner skulle emellertid uppkomma med denna lösning genom att värdet av fri kost f. n. är "inbakat" i sjömansskattetabellema och alt dagpenning utgår för högst fem dagar i veckan. Vid bestämning av beskattningsbar inkomst borde därför dagpenningens bruttobelopp reduceras med värdet av fri kost för det antal dagar inkomsten avser samt dagar då dagpenning utgår omräknas på visst sätt.

RSV hänvisar till att reglerna för utbetalning av dagpenning från arbetslöshetskassa   är   invecklade   och   att   sjöfolksförbundet   m. fl.   i


 


Prop. 1973:182                                                                       18

framstäUningen har uttalat farhågor för att arbetslöshetskassorna med nuvarande resurser inte skulle klara att verkställa skatteavdrag med iakttagande av alla bestämmelser som gäller för sjömansskatten, dvs. skatteavdrag enligt rätt kolumn med rätt jämkningsbelopp enligt beslut av sjömansskattenämnden samt därutöver med eventuell jämkning för ej erhållen kostförmån och uppräkning av dagpenningdagar till "skatteda­gar". I detta sammanhang måste beaktas att sjömansskatten är definitiv och att ett felaktigt skatteavdrag inte kan rättas till genom deklarations­förfarande och debitering av slutlig skatt.

Med hänsyn tUl de praktiska svårigheter som är förknippade med del skisserade förfarandet förefaUer det RSV angelägel att eftersträva en förenkUng i likhet med den som gäller för skatteavdrag beträffande landanställda men likväl inom sjömansskatteförordningens ram. Skatteav­drag bör enUgl verket kunna göras efter viss procentsats eller eventuellt med visst skattebelopp per dag, för vilken dagpenning utgår. Skatteavdra­get bör kunna göras lUca för närfart och fjärrfart med utgångspunkt från kolumn I i närfartstabellen och med samma belopp för såväl svenska som utländska sjömän.

Sammanfattningsvis uttalar RSV, att även om såväl arbetslöshetskas­sorna som skattemyndigheterna från administrativ synpunkt kan förorda det ytterst förenklade förfarande, som skisserats och som torde väl överensstämma med de i framställningen anförda förslagen, verket inte vUl underlåta att peka på att schabloniseringen strider mot den s, k, skalleförmågeprincipen, som utgör grunden för del differentierade skatteuttaget. Därför förordar RSV att dagpenningen från arbetslöshets­kassa inordnas i sjömansskattesystemet och att en särskild skattetabell utformas korrigerad med hänsyn lill kostförmån och schablonavdrag, som ej börmedges då sjömannen vistas i land under arbetslöshet.

Departementschefen

Svenska sjöfolksförbundet m, fl, har i skrivelse till finansdepartemen­tet påtalat vissa olägenheter som kan uppkomma i den nyligen beslutade ordningen vid beskattning av arbetslöshetsersättning till sjömän, I skrivelsen föreslås att sjömansskatt skaU tas ut på sådan arbetslöshets­ersättning.

Skrivelsen har remitterats tUl arbetsmarknadsstyrelsen och RSV, vilka tUlstyrkt att beskattning av dagpenningen infogas i sjömansskattesyste­met. RSV har dock förordat en annan lösning än den i skrivelsen föreslagna i fråga om utformning av den skattetabell som skall tiUämpas för dagpenningen.

För egen del anser jag all vad som anförts i skrivelsen motiverar att beskattningen av arbetslöshetsersättning till sjöman får karaktär av sjömansskatt. Landtaxering av sådana ersättningar medför praktiska svårigheter för såväl kassorna som inkomsttagarna. Skattskyldighet för denna förmån enligt sjömansskatteförordningen innebär att all arbetslös­hetsersättning tUl sjömän beskattas i Sverige,


 


Prop, 1973:182                                                                       19

Jag föreslår sålunda att arbetslöshetsersättning från de berörda kassorna skaU beskattas enligt förordningen om sjömansskatt.

Beträffande frågan efter vUka grander sjömansskatten på sådan ersättning skall beräknas vill jag först hänvisa till att de arbetslöshets­kassor som berörs har att betala ersättning inte bara tUl arbetslösa som normalt betalar sjömansskatt utan också tUl sjömän, som landtaxeras i vanlig ordning, nämligen sådana som tjänstgör i s, k, inre fart. Dessa taxeras som andra skattskyldiga och skall alltså lämna självdeklaration. Även arbetslöshetsersättning tUl sådana skattskyldiga blir givetvis land-laxerad.

För kassorna skulle det självfallet vara enklast att tillämpa endast en skattetabeU för samtliga ersättningar, oavsett mottagarens beskattnings­situation. Även andra skäl talar för en sådan ordning. Del statliga bidragssystemet är utarbetat mot bakgrunden av att uppräknade ersätt­ningsbelopp av samma storlek skall beskattas lika. Systemet bygger f, ö, på principen att beskattad dagpenning efter skatteavdrag skaU belopps­mässigt motsvara tidigare obeskattad dagpenning. Enligt min mening talar därför övervägande skäl för att skatteavdrag för sjömansskatt på arbetslöshetsersättning utgår enligt eljest gällande preUminärskattetabell för sådan ersättning. Jag föreslår att en regel med sådant innehåU införs i sjömansskatteförordningen. Del nyss beskrivna förhållandet att vissa sjömän betalar sjömansskatt och andra landtaxeras för sin inkomst av sjötjänstgöring fordrar emellertid en särskild reglering. En lämplig avgränsning erhåller man enligt min mening om den definitiva sjömans­skatten tillämpas på arbetslöshetsersättning i aUa de faU då mottagaren vid något tillfälle under de tolv sista månaderna före inträffad arbetslös­het har haft att erlägga sjömansskatt för sjöinkomst,

Mina förslag föranleder ändring i I § förordningen om sjömansskatt samt 19 §, 46 § 3 mom, och 48 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370). Huruvida den nu föreslagna ordningen bör inverka på kommunandelen av sjömansskatten enligt 4 § förordningen om sjömans­skatt får övervägas i ett annat sammanhang.

Jag vill föreslå även en annan ändring i sjömansskatteförordningen. Förslaget är föranlett av en hemställan från riksskatteverket, som grundas på en inom verket utarbetad rapport (RSV 1709) angående arbetsrutinerna vid sjömansskattekontoret.

Enligt 21 § 1 mom, sjömansskalteförordningen åUgger det sjömans­skattenämnden att bl, a, meddela beslut om jämkning av sjömansskatt och om rättelse av skatteavdrag. Beslut i sådana ärenden kan emellertid fattas av nämndens ordförande på grund av delegation enligt 21 § 2 mom. I rapporten föreslås att beslutanderätten i sådana ärenden av enklare beskaffenhet skaU få delegeras till sjömansskattekontorel, där de bör avgöras av chefen för kontoret. En sådan ordning medför snabbare handläggning av ansökningarna, vUket medför att besluten när sjömän och fartyg snabbare och därmed kan iakttas tidigare. Detta innebär i sin tur  att  antalet   restitutioner blir färre.  I rapporten föreslås också en


 


Prop, 1973:182                                                                       20

teknisk ändring av 7 § förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Vad RSV föreslagit bör genomföras. Jag föreslår all berörda författ­ningar ändras i enlighet med förslaget.

Preliminär skatt på dagpenning vid arbetslöshet, m, m.

Nuvarande ordning

Dagpenning vid arbetslöshet räknas som skattepliktig intäkt av tjänst enligt punkt 12 av anvisningarna tUl 32 § kommunalskattelagen i dess lydelse fr. o, m. den 1 januari 1974 (SFS 1973:434). Vid utbetalning av dagpenning skall i regel dras preliminär A-skatt med tillämpning av en schabloniserad skattetabell så som närmare anges i prop. 1973:49 (s. 55). För inkomsttagare med B-skatl avses däremot att skatteavdrag inte skall ske. 1 dessa fall har förutsatts att inkomsttagaren själv enligt huvudregeln skall göra inbetalningen av preliminär skatt. Jämkning av den preliminära skatten liksom avdrag för kvarstående skatt förutsätts normalt inte böra ske.

Departementschefen

Systemet för preliminärskatteavdrag på arbetslöshetsersättning m. m. innebär överlag att de regler som gäUer enligt uppbördsförordningen (1953:272), UF, fuUt ut tUlämpas bara i speciella faU. Det fordras avsevärda schabloniseringar för alt systemet skaU fungera. De nödvändiga avvikelserna från vanliga regler för uppbörd av skatt har berörts närmare i prop, 1973:49.

På en punkt har emellertid hittills ansetts att UF:s regler bör tillämpas fuUt ut även beträffande de förmåner som det här gäller. Jag avser regeln att skattskyldiga, som debiterats preliminär B-skatt och alltså har att själva betala in denna skatt tUl statsverket, inte skall vidkännas skatteavdrag på sådan förmån. Numera framkomna omständigheter talar emellertid för att man bör göra undantag från denna regel beträffande dagpenning vid arbetslöshet. De flesta som uppbär sådan ersättning är visserligen anställda och har preUminär A-skatt, men del finns bland de arbetslöshetsförsäkrade även skattskyldiga med B-skatt. Att göra undan­tag för dessa i den förenklade rutinen för skatteavdrag skulle medföra svårigheter. Även statsbidragssystemet skulle avsevärt förenklas om samma regler kunde tUlämpas gentemot alla som uppbär dagpenning från arbetslöshetskassa. Arbetsmarknadsstyrelsen har under hand starkt un­derstrukit detta.

Enligt 3 § 3 mom. UF får Kungl. Maj:t, om det är särskilt påkallat från uppbördssynpunkt, förordna att preliminär A-skatt skall utgå även för annan inkomst än sådan som utgör den skattskyldiges huvudsakliga inkomst av tjänst eller likställs därmed. Bestämmelsen tUlkom för att preliminärskatteavdrag från artistersättning skuUe göras möjligt och den


 


Prop. 1973:182                                                                       21

har hittills begagnats endast för sådan ersättning (SFS 1969:5). Erfaren­heterna av systemet är goda. Det har inte medfört något större antal ansökningar om jämkning av debiterad B-skatt. Sådan jämkning kan givetvis ske om preliminär artistskatt tillsammans med B-skatten blir högre än beräknad slutlig skatt för samma inkomst.

Jag anser att vägande skäl talar för alt preliminärskatteavdrag görs från dagpenning från arbetslöshetskassa oavsett vilken typ av preUminärskatl mottagaren har att eriägga. Härtill kommer att ett sådant förfarande medför fördelar från uppbördssynpunkt genom att den preliminära skatten inbetalas snabbare och säkrare. Självfallet kan B-skatteskyldig i sådant fall erhålla jämkning av B-skatten om det visar sig att den totala preUminärskatten eljest skulle bli för hög.

Även i ett annat avseende erfordras en justering av nuvarande regler, om den eftersträvade förenklingen av skalleavdrag skall kunna genomfö­ras. Jag avser del fallet att skattskyldig uppbär sjukpenning men jämsides därmed sjuklön med större belopp än sjukpenningen. EnUgt nuvarande system skulle skatteavdrag i sådant fall inte göras från sjukpenningen, eftersom den inte utgör den huvudsakliga inkomsten av tjänst. För sjukkassorna torde det emellertid bU omöjligt att för varje särskUt faU utreda om sjukpenningen är den huvudsakliga inkomsten av tjänst under sjukdom. Därför måste generellt den regeln gälla att skatteavdrag på sjukpenning alltid skaU göras om vederbörande har alt erlägga preliminär A-skatt. Samma regel bör gäUa för skatteavdrag från andra ersättningar som berörs av reformen.

Vad jag föreslagit i detta hänseende bör komma till uttryck i 3 § 3 mom. andra stycket UF, som f. ö. bör omformuleras så att därav uttryckligt framgår i vilka fall Kungl. Maj:t får förordna att för en och samme skattskyldig preliminär A-skatt skall utgå jämsides med annan A-skatt eller med B-skatl.

För att förekomma missförstånd vill jag i detta sammanhang anmäla att den beskattning som fr, o, m. den 1 januari 1974 skall avse utbildningsbidrag tUl arbetslösa m, fl, också får anses inbegripa s, k, klientersättning som utgår vid arbelsprövning och arbetsträning. Dessa ersättningar är nämUgen till sin karaktär helt att jämställa med ulbUdningsbidragen och är därför skattepliktiga förmåner enligt den nya lydelsen av punkt 12 av anvisningama tUl 32 § kommunalskaltelagen. Mot bakgrund av att skatteintäkterna avses tillfalla statsverket bör de merkostnader som beskattningen medför avlastas huvudmännen. Chefen för inrikesdepartementet avser därför att senare föreslå Kungl, Maj:t erforderliga ändringar av statsbidragsbestämmelserna.


 


Prop, 1973:182                                                                    22

Arbetsgivarinträde inom sjukförsäkringen Departementschefen

Som jag närmare berört i prop. 1973:49 (s. 57) medför beskattningen av sjukpenning m. m. en ökning av skatteunderlaget vid inkomstbeskatt­ningen. Ökningen kan beräknas till drygt 7,5 mUjarder kr. De totala skatteintäkterna beräknas öka med sammanlagt ca 3,6 miljarder kr. Av detta belopp kan drygt hälften beräknas hänföra sig till kommunalt beskattningsbar inkomst. Vid beslutet om införande av skatteplikt har förutsatts att de genom reformen ökade skatteintäkterna skall i sin helhet komma statsverket tillgodo. Detta sker genom ett särskilt avräkningsför­farande vid utbetalningen av kommunalskaltemedlen,

Avräkningsförfarandet innebär i korthet följande. Sjukpenning, dag­penning vid arbetslöshet m, m, deklareras av mottagarna och taxeras i vanlig ordning. Intäkterna ingår i skatteunderlaget och föranleder debitering av statlig skatt och kommunalskatt på samma sätt som övriga skattepliktiga intäkter. Då länsstyrelserna beräknar det kommunala skatteunderlaget redovisas emellertid det underlag som hänför sig tUl sjukpenning m. m, särskilt, Särredovisningen grundas därvid på kontroll­uppgifter från riksförsäkringsverket angående utgivna belopp. Till kommunerna redovisas skatteunderlaget med undantag för vad som avser sjukpenning m, m, viUcet läggs tiU grund för deras beslut om utdebitering liksom för avräkningen av kommunalskattemedel. Även förskottsutbetal­ningarna av kommunalskattemedel beräknas på detta nettounderlag. Detsamma gäller skatteutjämningsbidrag och skatteborlfallsbidrag. Tek­niskt sett innebär förfarandet att man i datasystemet registrerar två taxeringar, den ordinarie och den där sjukpenning m. m, har räknats bort. Härigenom kan man för varje kommun, landstingskommun och försam-Ung beräkna dels hur stor skatt som belöper på skatteunderlaget bortsett från sjukpenning m. m,, dels skallen på sjukpenningförmånerna m, m. Sistnämnda skattebelopp tillförs alltså i sin helhet staten.

Om arbetsgivare beviljats arbetsgivarinträde enligt 3 kap. 16 § lagen (1962:381) om allmän försäkring innebär detta att den anstäUde vid sjukdom får sjuklön från arbetsgivaren. Sjuklönen är skattepUktig intäkt av tjänst på samma sätt som vanliga löneförmåner och den särskiljs inte på det sätt jag nyss angett från det övriga skatteunderlaget vid beräkning av kommunalskattemedlen. Den sjukpenning som utgår med anledning av sjukfallet uppbärs av arbetsgivaren och utgör skattepliktig inläkt i hans verksamhet om den till arbetstagaren utbetalade lönen utgör avdragsgill omkostnad,

I de fall arbetsgivarinträde redan beviljats ingår alltså både sjuklön tiU den anställde och sjukpenning tiU arbetsgivaren i det skatteunderlag på vilket kommunalskatt beräknas. Någon ändring i detta hänseende har inte avsetts. Skatteutskottet (SkU 1973:30 s, 25) anförde i denna fråga att de ersättningar som försäkringskassoma vid arbetsgivarinträde betalar ut lill arbetsgivarna även i fortsättningen skall ingå i beskattningsunderlaget för den kommunala inkomstskatten. Ersättningarna kommer således inte att


 


Prop, 1973:182                                                                       23

tUlföras statsverket vid avräkningen mellan staten och kommunerna,

F, n, gäller arbetsgivarinträde främst beträffande anställda hos staten och försäkringskassor samt beträffande lärarpersonal och sjömän. Om emellertid arbetsgivarinträde tillämpas i större omfattning i framtiden kommer ett motsvarande större antal anställda inte längre att uppbära sjukpenning utan sjuklön. Det innebär att deras ersättning vid sjukdom ingår i det kommunala skatteunderlaget på vanligt sätt. I dessa fall kommer inte, som statsmakterna avsett vid reformen, staten att tillföras hela skatteintäkten på ersättningen. Förutsättningen för reformens finansiering med huvudsakligen statsmedel blir då rubbad. För att undvika delta föreslår jag att de av vårriksdagen antagna bestämmelserna kompletteras med en regel av innebörd att det vid arbetsgivarinträde, som sker den 9 november 1973 eller senare, fr. o, m. den 1 januari 1975 skall göras samma slags avräkning från det kommunala skatteunderlaget som kommer att ske beträffande sjukpenning tUl anställda. Avräkning bör därvid ske till belopp motsvarande den anställdes sjukpenning.

För detta avräkningsförfarande föreslår jag följande ordning.

I riksförsäkringsverkets datasystem finns erforderliga uppgifter om de försäkrade och de sjukpenningbelopp som utbetalats för varje försäkrad. Från verket lämnas uppgifter i dessa hänseenden till länsstyrelserna. I samband med all länsstyrelsema beräknar det kommunala skatteunder­laget och därvid särskilt redovisar det skatteunderlag som avser sjukpen­ning beaktas även de sjukpenningbelopp som utbetalats tUl arbetsgivare. Dessa belopp hänförs till varje enskild försäkrad och avräknas från hans beskattningsbara inkomst på samma sätt som sker beträffande sjukpen­ning som betalas direkt lUl den försäkrade när arbetsgivarinträde inte föreligger. Skatten på den del av skatteunderlaget som motsvarar sjukpenning för den försäkrade tillförs likaledes i sin helhet staten.

Överföringen av uppgifter från riksförsäkringsverket till länsstyrelserna sker i huvudsak genom ADB och innebär inte några administrativa svårigheter. Genom förfarandet uppnår man den vid sjukpenningrefor­men avsedda kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna även vid fall av arbetsgivarinträde. Mitt förslag i detta hänseende föranleder ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt. Ändringen bör liksom avräknings­förfarandet i övrigt träda i kraft den 1 januari 1975 och tillämpas första gången i fråga om utdebitering för år 1 976,

Skatteavdrag från folkpension

Nuvarande ordning

Preliminär A-skatt skall utgå för folkpension bara då folkpensionen utbetalas tillsammans med tilläggspension eller annan förmån (10 § och 3 § 3 mom, UF). På grund härav görs inte heller avdrag för kvarstående skatt från folkpension, som inte utbetalas tillsammans med annan förmån. Av bestämmelserna följer även att förhöjt skatteavdrag enligt 41 § 1 mom. UF inte kan göras från enbart folkpension.


 


Prop, 1973:182                                                                       24

Departementschefen

Avdrag för preliminär A-skatt kan enligt nuvarande regler inte göras för inkomsttagare med enbart folkpension. På grund av reglema om extra avdrag påförs dessa inkomsttagare i regel inte heller någon slutlig skatt. Det förekommer emellertid inte säUan att sådana inkomsttagare påförs slutUg skatt. Orsaken kan bl, a, vara att pensionären har en inkomst av förvärvsarbete eller en enskUd pension vid sidan av folkpensionen. Den sammanlagda inkomsten kan på gmnd härav överskrida den gräns för skattefrihet som gäller för folkpensionär genom det extra avdraget. Ett annat sådant fall föreUgger då pensionären på grund av egen förmögenhet eller makes inkomst inte tUlgodoförs så stort extra avdrag alt skattefrihet uppkommer, I dessa fall påförs pensionärens hela skatt som kvarstående skatt vilket givetvis kan vara förenat med betydande olägenheter för denne. Enda möjligheten att undvika detta är att den skattskyldige vänder sig till den lokala skattemyndigheten och begär att en debetsedel för preUminär B-skatt utfärdas för honom. Han har sedan att själv betala in den preUminära skallen under årets sex uppbördsterminer.

Enligt uppgifter som jag inhämtat från riksförsäkringsverket inkom­mer varje år framställningar om skatteavdrag från folkpensionärer som inte uppbär tilläggspension. Verket kan på grund av gällande bestämmel­ser inte bifalla dessa framställningar. Vintern 1972-73 skedde detta i närmare 3 000 fall. Riksförsäkringsverket ställer sig positivt till alt skatteavdrag från folkpension sker även i defalljaghär berört, trots att det innebär visst merarbete från administrativ synpunkt. Reglerna bör emeller­tid enligt riksförsäkringsverket utformas så att verket får möjlighet men inte skyldighet alt göra avdrag för skatt vid utbetalning av enbart folkpension. Avdrag bör därvid kunna ske för både preliminär och kvarstående skatt. Även RSV anser att skatteavdrag från folkpension bör kunna ske i de nu aktuella fallen.

Jag anser det rimUgt att folkpensionärerna får service i form av skatteavdrag i de fall detta begärs. Skatteavdrag bör enligt min mening göras på ansökan av pensionären utan att särskilda skäl anses föreligga för bifaU till ansökningen. Bestämmelser om skatteavdrag på folkpension har sin plats i 10 § UF, som bör ändras i enlighet med det anförda.

Uppbörd av annuiteter

Nuvarande ordning m, m,

Frälseränla är ett numera avvecklat institut som enligt äldre lagstift­ning ansågs hänförUgt till fast egendom. Frälseräntorna uppkom på 1500- och 1600-talen och utgjordes av dels offentligrättslig skattefräl-seränta - kronans rätt tUl grundskatterna från ett skattehemman som överlåtits till enskild person - dels privaträttslig frälseskatteränta som vanligen hade uppkommit genom att ägaren vid överlåtelse av frälsehem­man gjort förbehåll att få åtnjuta viss ränta.


 


Prop, 1973:182                                                                       25

Genom lagstiftning som slutfördes på 1930-talet avlöstes frälseräntor­na till ägarna. Räntor, för vilka sådan lösen ej påkallats senast under förra delen av 1940-talet, upphörde. Statsverket förskotterade vissa belopp för lösen och dessa skulle sedan avbetalas. Frälseskatteränta kunde enligt lagen (1912:277) om avlösning av vissa frälseräntor avlösas lill räntans ägare om detta påfordrades före den 1 januari 1942 av kronan, ränteägaren eller den besvärade fastighetens ägare. Av ersättningsbeloppet skulle statsverket i princip erlägga en fjärdedel och faslighetens ägare återstoden. Statsverket skuUe emellertid förskjuta fastighetsägarens an­del. Denne skulle betala beloppet jämte 4 % ränta på årsvis oguldna belopp med årliga belopp (annuiteter) under 40 år. Hela det återstående beloppet kunde dock när som helst inbetalas jämte upplupen ränta efter sex månaders uppsägning. Tidigare bestämmelser om anteckningar i fastighelsbok har numera upphört (1968:282), Frälseränta hänfördes i och med lagen (1966:453) om vad som är fast egendom ej längre liU sådan egendom. Annuiteter på förskott för avlösning av frälseränta uppbärs tUlsammans med direkt skatt.

RSV:s framställning

I skrivelse till finansdepartementet den 3 september 1973 har RSV med hänvisning till en inom verket upprättad promemoria föreslagit att debiteringen av annuiteter på förskott för avlösning av frälseräntor utmönstras från den allmänna uppbörden.

1 promemorian framhålls att dels de nyss nämnda annuiteterna, dels annuiteterna på avdikningslän är att anse som skatt enligt UF, vilket innebär att de tas upP på debetsedel på slutlig och tillkommande skatt.

Fördelningen av antalet debiterade poster och belopp år 1972 redovisas i promemorian på följande sätt.

 

Län

Antal poster

Summa kr.

AB

13

827

C

16

1 144

D

21

479

E

14

502

F

18

100

G

38

392

H

31

825

L

83

477

M

231

3 230

N

3

17

O

4

42

P

25

655

R

116

1 373

S

40

611

T

40

835


 


 

Prop, 1973:182

 

Län                        Antal poster

Summa kr.

U                                7

603

W                                1

24

X                                 1

201


26


Även annuiteterna på avdikningslän behandlas i promemorian och redovisas på motsvarande sätt.

Det framhålls i promemorian att utrymmet på debetsedeln på slutlig skatt i ökande omfattning tas i anspråk för ytterligare specifikationer, uppgifter och upplysningar. Som exempel på nytillkomna uppgifter kan nämnas utrymme för beskattningsbar B—inkomst, skattereduktion, skat­tetillägg och förseningsavgift. Ytterligare utrymme kan snart väntas bli erforderligt, bl. a. för 3 1/2-procentig ränta på överskjutande skatt. Annuiteterna på avdikningslän synes enligt promemorian - bl. a. med hänsyn till antal och belopp, det relativt stora antal fastigheter, som kan beräknas vara berörda, och kostnadsaspekterna — åtminstone f. n. inte böra avskiljas från den allmänna skatteuppbörden. Annuiteterna på frälseränta däremot uppgår till blott ca 700 poster med ett sammanlagt belopp av endast ca 12 000 kr. De kommer all vara helt återbetalda senast år 1982. Detta torde enligt promemorian motivera att dessa annuiteter skiljs ut från skatteuppbörden för att lämna plats åt mera allmänt förekommande uppgifter. Annuiteterna på förskott för avlösning av frälseräntor bör därför enligt promemorian inte längre debiteras och uppbäras som skatt. Debitering och uppbörd av sådana annuiteter föreslås i stället ske enligt kungörelsen (1953:685) angående inbetalning av vissa avgifter, som tidigare uppburits i samband med den allmänna uppbörden.

Remissyttrandena

Efter remiss har yttranden över RSV:s framställning avgetls av kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Skara­borgs och Västerbottens län.

Kammarkollegiet utgår från att anledningen tUl RSV:s förslag är att det behövs utrymme på debetsedeln för nytillkommande specifikationer, uppgifter och upplysningar. Kollegiet anser all man genom att krympa utrymmet för vissa av de nuvarande uppgifterna bör kunna få plats med åtskilligt fler uppgifter. Vidare hänvisar kollegiet till att som skäl för att skilja ut annuiteterna från skatteuppbörden också har anförts att det rör sig om bara ca 700 fall och att de kommer att vara helt avvecklade senast år 1982. Eftersom del tydligen inte är tänkt annat än att annuiteterna även i fortsättningen skall drivas in, är inte heller detta något bärande motiv enligt kollegiets åsikt.

Kollegiet ifrågasätter det lämpliga i RSV:s förslag att uppbörden av dessa annuiteter läggs på länsstyrelserna. Om det likväl - på grund av tekniska   eller   andra   skäl   -  skulle  befinnas  nödvändigt  att  avskilja


 


Prop, 1973:182                                                                       27

frälseräntorna från den allmänna skatteuppbörden bör enligt kollegiets mening övervägas om inte statens kvarvarande fordringsanspråk — f. n. uppgående tiU omkring 12 000 kr om året eUer i genomsnitt 17 kr. per post — i stället skulle kunna avskrivas.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig avvisande till förslaget. Länsstyrelsen påpekar att uppbörden av annuiteter på förskott för avlösning av frälseräntor f. n. sker till mycket låg kostnad. Särskild uppbörd av annuiteterna kommer emellertid att medföra betydande höjning av uppbördskostnaderna och det kan enligt länsstyrelsen ifråga­sättas om inte kostnaderna för uppbörden kommer att överstiga del belopp som skall totalt inbetalas. Av Malmöhus läns 231 annuiteter understiger 131 stycken 10 kr. (därav 93 under 5 kr.). Endast 42 överstiger 20 kr. Om annuiteterna skall uppbäras i särskild ordning kommer det övervägande antalet av dessa ej att bära sina egna uppbördskostnader. Länsstyrelsen förordar i första hand att annuiteterna även i fortsättningen uppbärs gemensamt med den allmänna skalteupp-börden. Måste av blankettekniska skäl annuiteterna Ukväl avskiljas, bör belopp under 10 kr. efterskänkas i likhet med vad som gäller beträffande kvarstående skatt eller, om sådant efterskänkande ej är möjligt, de betalningsskyldiga beredas tUlfälle att inlösa annuiteterna med i särskUd ordning uträknade engångsbelopp.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län lämnar följande sammanställning av annuiteter på frälseräntor som i länet påförs vid 1973 års taxering.

 

Annuitet

Antal

poster

Summa kr.

1-2   kr.

44

 

59

3-5   "

24

 

91

6-9   "

22

 

169

10-20"

16

 

241

21-     "

6

 

559

Summa

112 poster

1 119 kr.

Motivet för att i uppbördshänseende skilja frälseräntorna från avdik-ningslånen anser länsstyrelsen inte sakligt grundat. Med hänsyn lill båda gruppernas nära anknytning till skatteuppbörden bör någon ändring härvidlag inte ske. Lokal skattemyndighet bör Uksom hittills vara debiteringsmyndighet eftersom debitering påförs med ledning av lokal skattemyndighets fastighetsregister. Länsstyrelsen framhåller att annuite­terna på frälseräntorna uppgår till sammanlagt endast ca 12 000 kr. Kostnaderna för uppbörd och annan administration torde väsentligt överstiga vad annuiteterna inbringar. Länsstyrelsen finner det därför vara mest rationellt att helt avskriva annuiteterna på frälseräntor. 1 andra hand föreslår länsstyrelsen att 2 § UF ändras så att de påförs som tillkomman­de skatt. Enligt 31 § UF skall tillkommande skatt under 10 kr. inte uttas, vUket innebär att inte mindre än 90 av de 112 posterna enligt sammanställningen   skulle   bortfalla   från  debitering  i   Skaraborgs  län,


 


Prop. 1973:182                                                                       28

medan endast 22 poster med sammanlagd annuitet på 800 kr. skulle kvarstå.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ingenting att erinra mot förslaget och länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker bifall till detsamma.

Departementschefen

RSV har i en skrivelse hemställt att annuiteter på förskott för avlösning av frälseräntor i fortsättningen inte skall tas ut som skatt enligt UF. Annuiteterna uppgår f. n. till endast 700 poster med ett sammanlagt belopp av 12 000 kr. Genom att utmönstra dessa poster från debetsedlar­na skulle utrymme beredas för andra uppgifter som måste anges där. Vissa remissinstanser avstyrker förslaget eller ställer sig tveksamma med hänsyn tiU kostnaden för en separat uppbörd av annuiteterna.

För egen del vill jag självfallet inte ifrågasätta att om annuiteterna på frälseräntor inte längre uppbärs enligt UF kommer uppbörden av dem att medföra viss merkostnad. Merkostnaden torde dock bU obetydlig. Väsentligt i sammanhanget är däremot att det utrymme som debite­ringen av annuiteterna upptar på debetsedeln behövs för notering av andra uppgifter. Att skapa ytterligare utrymme genom krympning av utrymmet för andra uppgifter på debetsedeln låter sig tyvärr inte genomföra. Jag föreslår därför att RSV:s förslag genomförs. Delta fordrar ändring i 1 §, 2 § 4 mom. samt 27 § 1 och 3 mom. UF.

Det finns enligt min mening skäl att överväga framförda förslag om att återstående annuiteter skall avskrivas. Denna fråga får dock tas upp i annat sammanhang.

Antal uppbördsterminer för tillkommande skatt Nuvarande ordning

Skatt enligt UF, som skall eriäggas för visst beskattningsår utöver slutlig skatt, debiteras som tillkommande skatt på manuellt framställd debetsedel.

TUlkommande skatt skall i enlighet med lokal skattemyndighets bestämmande förfalla tUl betalning under en eller flera — högst sex - på varandra följande uppbördsterminer (31 § UF). I regel skall skatten fördelas på samma antal terminer och efter samma grunder som angetts i 28 § UF angående kvarstående skatt. Därvid skall skatt som ej överstiger 200 kr. förfaUa till betalning under endast en termin och i övrigt med lika belopp under vardera av terminerna, i regel tvä. Enligt dåvarande centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens anvisningar den 19 januari 1968 (nämndens tryckta meddelande 1968:2), som ännu gäller, skall vid fördelning på två eller flera terminer av skatt, som inte är jämnt delbar med lerminsantalet, belopp som förfaller lill betalning under annan termin än den sista avrundas till närmast lägre hela krontal, varvid återstoden   förfaller   under   den  sista   terminen.  Terminsantalet  har  i


 


Prop, 1973:182                                                                      29

anvisningarna knutits till den skattskyldiges betalningsförmåga. Det sägs där att endast när den skatt som skall erläggas är mycket hög i förhållande tUl den skatlskyldiges betalningsförmåga får fördelning ske på tre eller flera terminer.

Lokal skattemyndighet kan medge skattskyldig anstånd med eriäggan-de av tillkommande skatt om hans skattebetalningsförmåga är nedsatt av viss angiven anledning (48 § I mom. UF) eller om taxeringen till statlig inkomstskatt på grund av fastighets- eller rörelseförsäljning mot betal­ning, som erläggs under minst tre år, blivit dubbelt så hög som medeltalet under de tre närmast föregående beskattningsåren (48 § 4 mom. UF). Anstånd med erläggande av tillkommande skatt kan medges även vid taxeringsbesvär eller fel vid debiteringen m. fl. faU (49 § UF).

RSV:s framställning

RSV har i skrivelse till finansdepartementet den 23 augusti 1973 under hänvisning till en skrivelsen bifogad promemoria föreslagit att 31 § UF ändras så att betalning av tillkommande skatt skall fördelas på högst två uppbördsterminer.

I promemorian framhålls all lokal skattemyndighet f. n. vanligtvis inte utan utredning kan avgöra när fördelning av tillkommande skatt bör ske på tre eller flera terminer. I praktiken torde därför regelmässigt föreskrivas alt skatten skall förfalla tUl betalning under en eller två uppbördsterminer. Först efter ansökan av den skattskyldige omfördelas skatten på ytterligare antal terminer,

I promemorian hänvisas till att ADB införts vid debitering av slutlig skatt, vUket medfört åtskilliga fördelar. Förutom de besparingar och administrativa förenklingar som vunnits har säkerheten i debiteringen ökat. Undersökningar pågår successivt för att utröna om ytterligare besparingar och administrativa förenklingar kan göras. Statskontoret har i en promemoria, som den 4 april 1972 överlämnats till RSV, föreslagit att omräkning av slutlig skatt skall ske med utnyttjande av ADB. Sker det beräknas omkring 6 miljoner kr. kunna sparas per år. Av detta belopp bedöms hälften kunna realiseras på kort sikt. Debitering av tillkommande skatt är också en form av omräkning av slutlig skatt. De fördelar som står att vinna vid ADB-mässig omräkning av slutlig skatt bör därför enligt promemorian utnyttjas även vid debitering av tillkommande skatt.

Av de undersökningar som gjorts har framkommit att debileringsmyn-digheteraa väl följt rekommendationen i 31 § UF att tUlkommande skatt skall fördelas på samma antal uppbördsterminer och efter samma grunder som kvarstående skatt, framhålls vidare i promemorian. Av statistiska uppgifter framgår att antalet debetsedlar på tillkommande skatt årligen kan beräknas tUl omkring 37 000, Betalning enligt ca 2 500 debetsed­lar beräknas bli fördelade på fler än två uppbördslerminer. Del har framkommit att debitering på mer än två terminer ofta sker på framställning av den skattskyldige sedan debetsedel utsänts med den tillkommande skatten fördelad på två terminer. Det har också framkom-


 


Prop, 1973:182                                                                       30

mit att i de fall sådana omständigheter föreligger att anstånd skulle kunna medges, de lokala skattemyndigheterna ofta föredrar att debitera den tillkommande skatten på fler än två terminer.

Enligt promemorian är mot bakgrund härav motiven att ha kvar möjligheten att debitera skatten på fler än två terminer svaga, 1 stället bör den principen gälla konsekvent att kvarstående och tillkommande skatt fördelas på samma sätt, dvs, på en eller högst två uppbördsterminer. Den som påförs tillkommande skatt bör inte komma i bättre läge än den som påförts kvarstående skatt. Ett system där denna regel tillämpas konsek­vent är också mest rationellt. I de fall skäl för anstånd föreligger gäller samma bestämmelser för kvarstående skall som för tiUkommande skatt.

För att den skattskyldige skall beredas skäligt rådrum föreslås i promemorian att debetsedel på tillkommande skatt skaU översändas till den skattskyldige senast två månader före ingången av den uppbördsmå­nad då skatten första gången förfaller tUl betalning. Effekten härav sägs bli att om tUlkommande skatt, som annars skulle ha fördelats på mindre än fyra uppbördsterminer, i stället fördelas på föreslaget sätt kredittiden blir längre än f. n. Om skatten hade fördelats på fyra uppbördsterminer blir enligt förslaget kredittiden lika lång. Enligt statistiken fördelas tUlkommande skatt på fler än fyra terminer i omkring I 300 fall årligen, 1 dessa fall blir kredittiden enligt förslaget kortare än f, n. För dessa fall gäller liksom för andra fall att anstånd kan medges i den mån skäl därtill föreligger.

Departementschefen

RSV har i en skrivelse tUl finansdepartementet föreslagit ändrade regler för fördelning av tillkommande skatt pä antal uppbördsterminer. Verket hänvisar till en promemoria enligt vilken antalet uppbördstermi­ner för tillkommande skatt föreslås begränsas till en eller högst två, Uksom f. n. är fallet med kvarstående skatt. Tillkommande skall kan enligt gällande regler fördelas på högst sex uppbördslerminer. Debetsedel på tillkommande skatt bör enligt promemorians förslag skickas tiU den skattskyldige senast två månader före den första uppbördsmånaden.

Med hänvisning till vad som anförts i promemorian föreslår jag att RSV:s förslag, som inte ansetts fordra remissbehandling, genomförs i oförändrat skick. Jag föreslår att 31 § UF ändras i enlighet härmed. Den i promemorian föreslagna regeln om senaste tidpunkt för översändande av debetsedel av tUlkommande skatt tUl den skattskyldige bör, som RSV föreslår, införas i 26 § uppbördskungörelsen (1967:626).

Anstånd med att lämna självdeklaration

Inledning

RSV och länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har den 6 februari 1973 till civildepartementet avlämnat slutrapport över en undersökning av arbetsrutiner m. m. vid länsstyrelsernas taxeringsenheter


 


Prop, 1973:182                                                                       31

och rättsenheter (RSV-LON Projekt 1), I slutrapporten, som utarbetats av en särskild arbetsgrupp, har lagts fram förslag till rationaliseringsåtgär­der vid enheterna jämte vissa förslag tUl författningsändringar.

Remissyttranden över slutrapporten har avgetts av justitiekanslem (JK), kammarrätten i Göteborg, statskontoret, riksrevisionsverket och samtliga länsstyrelser. Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Värmlands och Västmanlands län har yttrat sig efter hörande av ett antal lokala skaltemyndiglieter. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttrande från fögderidirektören i Stockholms fögderi. För JK:s och kammarrättens del har remissen i första hand avsett förslagen till författningsändringar.

Bl. a. ett förslag i rapporten, att ärenden angående anstånd med avlämnande av deklaration skall överflyttas från skattechef till lokal skattemyndighet, har överlämnats till finansdepartementet för handlägg­ning.

Nuvarande ordning

Självdeklaration skall normalt lämnas senast den 15 februari under taxeringsåret. För vissa bokföringsskyldiga m, fl. är tiden utsträckt till den 31 mars (34 § 1 mom. taxeringsförordningen 1956:623, TF).

Deklarationsskyldig kan efter ansökan få anstånd med att lämna deklaration. Som förutsättning härför gäller att han visar att hinder möter på grund av särskilda omständigheter att lämna deklaration inom föreskriven tid. Ansökan om anstånd görs hos skattechefen i det län där sökanden är skattskyldig tiU statlig inkomstskatt eller statlig förmögen­hetsskatt eller, om sådan skattskyldighet inte föreligger, i det län där självdeklarationen skall avlämnas. Skattechefens beslut får inte överklagas (34 § 2 mom. TF).

RSV—LON-gruppens slutrapport

Arbetsgruppen konstaterar i rapporten att arbetsläget vid vissa länsstyrelsers taxeringsenheter och rätlsenheter är besvärande och att länsstyrelserna har stora balanser av taxeringsmål. Gruppen har diskuterat olika åtgärder för alt komma tUl rätta med detta förhållande inom ramen för nuvarande personalresurser. En framkomlig väg anser gruppen vara att avlasta enheterna vissa arbetsuppgifter. Därigenom skulle personal kunna friställas för utredning av taxeringsmål. För taxeringsenheternas del finner gruppen att ärenden rörande bl. a. anstånd med avlämnande av deklaration bör kunna överflyttas till lokal skattemyndighet. Gruppen framhåller att antalet ansökningar om uppskov med avlämnande av deklaration ökat avsevärt jämfört med tidigare år tUl följd av bestämmel­serna om förseningsavgift vid för sent avlämnad självdeklaration. På flera taxeringsenheter har arbetet med kontroll av att vederbörande sökande är mantalsskriven inom länet, framtagning av personnummer och utskrift av beslut varit synnerligen tidsödande. En överflyttning av anståndsärendena till lokal skattemyndighet och en samtidig förenkling av arbetsrutinerna


 


Prop, 1973:182                                                                       32

bör enligt gruppen kunna ske utan att det fiskala intresset eftersatts. Om en ansökan innehåller erforderliga identifieringsuppgifter bör beslut i anståndsfrågan kunna ske utan kontroll av fögderilillhörighet. Gruppen anser inte alt någon större praktisk olägenhet uppkommer om beslut i anståndsfrågor i ett mindre antal faU skuUe meddelas av lokal skattemyn­dighet inom vars fögderi den skattskyldige inte är mantalsskriven, om beslutet sedan tillställs rätt myndighet för insortering i deklarationen. Eftersom en spridning av beslutsfattandet kan förväntas medföra risk för olikformig bedömning, anser gruppen att RSV bör utfärda anvisningar för tUlämpning av de materiella bestämmelserna. Gruppen erinrar slutligen om att den förtryckta deklarationsblanketten innehåller uppgift om till vilken lokal skattemyndighet deklarationen skall insändas.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över arbetsgruppens förslag i denna del ställer sig positiva till förslaget. Förslaget tillstyrks av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Hal­lands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Flera av dessa betonar därvid, liksom arbetsgruppen, vikten av att RSV vid en överflyttning utfärdar anvis­ningar för tillämpning av de materiella bestämmelserna.

Kammarrätten i Göteborg förklarar sig inte ha något att erinra mot den föreslagna författningsändringen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att arbetet med ärenden om bl. a. anstånd med avlämnande av självdeklaration är betungande för personalen på taxeringsavdelningen och inverkar menligt på arbetsinsat­sen vid behandling av besvärsmål. En överföring av dessa arbetsuppgifter till lokal skattemyndighet hälsas därför av taxeringsavdelningen med tillfredsställelse. Fögderidirektören i Stockholms fögderi förklarar sig inte ha något att erinra mot att ifrågavarande typ av ärenden överflyttas till lokal skattemyndighet under förutsättning att myndigheten tillförs erforderlig personalförstärkning. Denna ståndpunkt intar också ett par lokala skattemyndigheter som hörts av länsstyrelsen i Kronobergs län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att beslutsfattandet underlättas efter en överflyttning, eftersom lokal skattemyndighet i motsats till taxeringsenheten förfogar över hela taxeringsmaterialet. En överflyttning enUgt förslaget kan för länsstyrelsens i Blekinge län del beräknas innebära inbesparing av en halv arbetskraft under tiden januari-april. Denna länsstyrelse anser att ändring i ifrågavarande hänseende bör vidtas från 1974 års taxering.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som hört de lokala skattemyndigheterna i länet, anför alt antalet ansökningar om anstånd ökat från omkring 2 000 vid 1971 års taxering tUl mdlan 7 500 och 8 500 vid 1972 och 1973 ärs taxeringar. Risken att en spridning av beslutsfattandet medför en olikformig bedömning bör enligt länsstyrelsen vara mycket liten.

Länsstyrelserna   i   Södermanlands,   Gotlands   och Jämtlands  län   är


 


Prop. 1973:182                                                                       33

kritiska mot förslaget. Kritiken gäller främst den risk för olikformig bedömning av ifrågavarande uppskovsärenden som kan uppstå om beslutsfattandet sprids på de lokala skattemyndigheterna. Med hänsyn härtiU förordar länsstyrelsen i Södermanlands län att uppskovsärendena bibehålls inom skatteavdelningen men att behandlingen av dessa förenk­las så långt som möjligt.

Länsstyrelsen i Gotlands län, som under hand hört lokala skattemyn­digheten i länet, delar inte arbetsgruppens uppfattning att arbetsrutinerna kan förenklas i nämnvärd omfattning om deklarationsanstånden flyttas lill den lokala skattemyndigheten. Länsstyrelsen framhåller att samma resursinsats krävs oavsett vilken myndighet som handhar uppgiften. Den med förslaget åsyftade lättnaden för taxeringsenheterna kan enligt länsstyrelsen uppnås på ett ändamålsenligare sätt om dessa tillförs samma personalförstärkning som i överflyttningsalternalivet skulle ha behövts på fögderierna.

Departementschefen

Självdeklaration skall lämnas senast den 15 februari eller, för vissa bokföringsskyldiga m.fl., senast den 31 mars under taxeringsåret. Deklarationsskyldig kan dock få anstånd med att lämna deklaration om han visar att han på grund av särskUda omständigheter är förhindrad att lämna deklaration inom föreskriven tid. Anståndsärendena prövas av skattechefen i länet. Dennes beslut får inte överklagas.

RSV—LON har i slutrapport till civildepartementet över en undersök­ning av arbetsrutiner m. m. vid länsstyrelsernas taxeringsenheter och rätlsenheter bl. a. föreslagit att prövningen av ärenden angående anstånd med att lämna deklaration skall överflyttas till lokal skattemyndighet. RSV—LON har bedömt överflyttningen lämplig såsom etl led i strävan­dena att lätta taxeringsenheternas arbetsbörda och därigenom skapa ökade resurser för handläggningen av taxeringsmål. RSV—LON har vidare funnit överflyttningen fördelaktig frän rationaliseringssynpunkt.

RSV-LON:s förslag har tillstyrkts av det helt övervägande antalet remissinstanser. Flera länsstyrelser har uttalat sin tillfredsställelse över den minskning av taxeringsenheternas arbetsbörda som skulle bli följden av en överflyttning. En av de tillstyrkande instanserna har särskilt framhållit att beslutsfattandet underlättas vid en överflyttning därför att lokal skattemyndighet förfogar över hela taxeringsmaterialet. Några lokala skattemyndigheter har förklarat sig kunna biträda förslaget endast under förutsättning att myndigheterna lUlförs erforderlig personalför-slärkning.

Tre instanser har ställt sig kritiska mot förslaget. Kritiken avser främst det förhållandet att en spridning av beslutsfattandet medför ökad risk för olikformig bedömning. En instans har också ifrågasatt arbetsgruppens uppfattning att arbetsrutinerna kan förenklas i nämnvärd omfattning genom en överflyttning.

För egen del får jag anföra följande. Det är en angelägen uppgift att


 


Prop, 1973:182                                                                       34

genom rationaliseringar av rutinerna inom skatte- och taxeringsmyndig­heterna förbättra möjligheterna att effektivt utnyttja tiUgängliga perso­nalresurser. Det föreliggande förslaget betingas främst av behovet av att lätta taxeringsenhetemas arbetsbörda. Jag anser emeUertid att etl genomförande av förslaget även medför inte obetydliga vinster från rationaliseringssynpunkt och ökar förutsättningarna för att erforderligt underlag utan omgång finns tillgängligt vid beslutsfattandet.

För en överflyttning av rationella hänsyn talar enligt min mening bl. a. de faktiska förhållanden som författningsenligt gäller i fråga om hanteringen av självdeklarationer. Enligt gällande ordning åligger det sålunda i regel lokal skattemyndighet att sortera inkomna deklarationer och överlämna dem till vederbörande taxeringsnämnd. Den lokala skattemyndigheten bistår även regelmässigt taxeringsnämnderna med kontroll av att de som kan antas vara deklarationsskyldiga inom distriktet avlämnar deklaration. Det ankommer sedan på taxeringsnämnderna att med ledning härav anmana den som underlåtit att lämna deklaration att fullgöra sin deklarationsskyldighet. För att undvika att anmaning riktas till nägon som fått deklarationsanstånd måste därför taxeringsnämnden snarast underrättas om sådana beslut. F. n. får taxeringsnämnderna sådana underrättelser genom lokal skattemyndighets försorg på grundval av de anståndsbeslut som länsstyrelserna expedierar till skattemyndighe­ten. En överflyttning av anståndsärendena lill lokal skattemyndighet innebär i flertalet fall en administrativ förenkling och medför att taxeringsnämnderna snabbare kan få underrättelser om anståndsbesluten.

Den tid som står lUl buds för prövningen av anståndsärenden är ofta mycket begränsad. Det är därför regelmässigt endast de uppgifter som finns tUlgängliga inom myndigheten som får bilda underlag för besluten. Lokal skattemyndighet disponerar vanligen över det material i form av kontrolluppgifter m. m. som avlämnats till ledning för taxeringen i fråga och över tidigare års deklarationer. Det finns också anledning anta att lokal skattemyndighet ofta har bättre kännedom om den deklarations­skyldiges förhållanden än länsstyrelsen. Angivna omständigheter talar enligt min mening för en överflyttning av anståndsärendena tUl lokal skaltemyndighet.

1 detta sammanhang vill jag även peka på del förhållandet att lokal skattemyndighet har att pröva frågan om förseningsavgift på grund av för sent avlämnad deklaration. Det torde vara en lämplig ordning att en och samma myndighet prövar ärenden om anstånd med att lämna deklaration och ärenden om förseningsavgift.

Den kritik som från remissinstanserna riktats mot förslaget avser främst det förhållandet att en spridning av beslutsfattandet medför ökad risk för olikformig behandling. Arbetsgruppen har uppmärksammat denna fråga och ansett alt RSV bör utfärda anvisningar i ämnet. Allmänna anvisningar har redan utfärdats av RSV, Jag anser därför att det finns goda föratsättningar för alt en enhetlig praxis skall upprätt­hållas på området även efter en överflyttning. Det får ankomma på RSV att följa utvecklingen och i mån av behov ge ytteriigare anvisningar.


 


Prop, 1973:182                                                                      35

Mot bakgrund av det anförda vill jag i princip förorda arbetsgruppens förslag att anståndsärendena överflyttas till lokal skattemyndighet. Vad jag tidigare sagt om de fördelar som står att vinna med en sådan överflyttning gäller emellertid främst i fråga om fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, 1 fräga om dessa skattskyldiga kommer nämligen förslaget att innebära att den myndighet, som har att ombesörja sortering och längdföring samt pröva förseningsavgift vid försenad deklaration, även får besluta om anstånd med lämnande av deklarationen. Jag tillstyrker därför att anståndsärendena beträffande dessa grupper överflyttas tUl den lokala skattemyndigheten.

När det gäller övriga skattskyldiga, således aktiebolag m, fl,, är läget etl annat, 1 fråga om dessa sker sorteringsarbetet och längdföringen vanligen hos länsstyrelsen, 1 vissa län har dessa uppgifter dock lagts på lokala skattemyndigheten i residensorten. Även annan fördelning av uppgifterna i fråga förekommer. Prövningen av förseningsavgift för dessa skattskyldiga ankommer på lokal skattemyndighet som länsstyrelsen bestämmer (116 e § TF), I regel har länsstyrelserna uppdragit åt lokala skattemyndigheten på residensorten att handha denna uppgift. Om prövningen av anståndsärendena i enlighet med förslaget även i dessa faU läggs på lokal skattemyndighet i resp. fögderi uppnår man endast i undantagsfall tidigare angivna syften med överflyttningen.

Man bör därför enligt min mening här välja en annan väg som bättre tUlgodoser önskemålet att anknyta anståndsprövningen till den myndig­het som i övrigt sköter hanteringen av de deklarationer som anståndsan­sökningarna avser. Från denna utgångspunkt vUl jag föreslå all pröv­ningen i princip bibehålls hos skattechefen, men att denne får befogenhet att delegera prövningen till lokal skattemyndighet. Med en sådan lösning får skattechefen möjlighet att välja den ordning som bäst passar förhållandena i det egna länet. Av vad jag nu anfört följer också att jag inte kan ansluta mig tiU arbetsgruppens uttalande att beslut i anstånds­frågan i vissa fall bör kunna ske utan kontroll av fögderitillhörighet. För att tUlgodose de skattskyldigas berättigade krav att i förväg kunna veta tUl vilken myndighet ansökan skall lämnas vill jag föreslå den regeln, att ansökan om anstånd vad gäller nu ifrågavarande skattskyldiga aUtid skall ges in lUl skattechefen i länet. Den här förordade lösningen får ses som ett provisorium i avvaktan på att enhetliga regler utformas angående längdföring m, m, för bolag m, fl, juridiska personer.

Vad jag nu föreslagit medför ändring av 34 § 2 mom. TF. Ändringen bör gälla fr. o. m. 1974 års taxering.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag tiU

1.    lag om ändring i uppbördsförordningen (1953:272),

2.    lag om ändring i förordningen (1958:295) om sjömansskatt.


 


Prop. 1973:182                                                                       36

3,    lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

4,    lag om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m, m,,

5,    lag om ändring i taxeringsförordnmgen (1956:623),

6,    lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighels utdebitering av skatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoU ulvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

GOTAB 73 5375 S    Stockholm 1973