Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1973 Prop. 1973:130

Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder för bättre arbetsmiljö; given Stockholriis slott den 27 april 1973.

Kungl, Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollel över socialärenden,

dels föreslå riksdagen all bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt,

dels inhämta riksdagens yttrande över vad föredragande departementschefen förordat.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

CARL GUSTAF

SVEN ASPLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag om en rad åtgärder för att skapa en bättre arbetsmiljö och tillförsäkra de anställda ett ökat inflytande över dessa frågor på den egna arbetsplatsen. Förslagen bygger på arbetsmiljö-utredningens första betänkande och en remissbehandling som bl. a, innefattar en arbetsplatsremiss med omkring 85 000 deltagare, 1 propositionen pekas på det samspel mellan lagstiftningsåtgärder och insatser från den fackliga rörelsens sida sorn är nödvändigt inte minst när det gäller arbetsmiljöfrågorna.

Propositionen innehåller förslag om lagändringar som väsentligt ökar de anställdas inflytande på de lokala skyddsfrågorna. Skyddsombud skall utan undantag finnas på alla arbetsplatser med minst fem anställda, även kontor, butiker etc. Skyddsombudens lagfästa befogenheter utvidgas. Bl. a, införs i arbetarskyddslagen regler om att skyddsombud skall delta i planeringen av arbetslokaler, maskiner och andra arbetsanordningar samt arbetsmetoder. Skyddsombud fär också rätt att ta del av alla handlingar och upplysningar i företaget som är av betydelse för hans verksamhet. Skyddsombud ges rätt att bestämma att vissl arbete skall avbrytas i avvaktan på stäUningstagande av yrkesinspektionen om arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. Detsamma gäller om förbud från tillsynsmyndigheten överträds av arbetsgivaren. En regel införs i arbetarskyddslagen som frilar skyddsombud från skadeståndsskyldighet, I lagen slås vidare fast att skyddsombud skall ges

1 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 2

erforderlig ledighet med lön för att fullgöra sina uppgifter. Skyddsombudens anställningstrygghet säkras. De ges också rätt lill erforderlig utbildning. Systemet med regionala skyddsombud byggs ut.

Skyddskommitté skall alltid tillsättas när det finns minst 50 anställda på arbetsplatsen men skall också inrättas på mindre arbetsplatser om parterna är ense eller arbetstagarsidan begär det. Även skyddskommittéernas uppgifter breddas, bl, a. i fråga om planeringen av nya eller ändrade arbetslokaler, arbetsmetoder e, d. Skyddskommittén skaU planera och övervaka hela skyddsarbetet inkl, förelagshälsovården. Skyddskommitténs uppgifter när del gäller utbildning och information markeras särskilt.

Lagändringar föreslås som innebär skärpta regler om förhandsprövning av nya eUer ändrade arbetslokaler m. m. Nya lagregler införs om samordning av och ansvar för skyddsåtgärderna på arbetsställen, som är gemensamma för flera arbetsgivares anställda, bl, a, byggarbetsplatserna. Effektivare påföljdsbestämmelser mot arbetsgivaren införs för att tillsynsmyndigheten snabbt skall kunna åstadkomma rättelse av missförhållanden i skyddshänseende. Yrkesinspektionen skall ha möjlighet att ge föreläggande vid vite om att en åtgärd skall vara vidtagen inom viss lid.

På grundval av en enig uppfattning hos både arbetslagarnas och arbetsgivarnas organisationer slås fast all kostnaderna för arbetsmiljöförbättrande åtgärder skall vara en del av företagens produktionskostnader.

Utbildningen för skyddsombud byggs ut kraftigt. Kostnaderna för utbildningen skall falla på arbetsgivarna. Detta sker genom alt utbildningen finansieras över arbetarskyddsfonden. Vidare öppnas möjlighet lill UtbUdning i arbetsmiljöfrågor även för arbetsledare, tekniska planerare och andra som är-med om att forma arbetsmiljön. En ulbildningsdelega-tion med representanter för arbetsmarknadens parter knyts till arbetarskyddsslyrelsen.

Antalet yrkesinspektionsdistrikt ökas från 11 till 19, 1 varje distrikt .skall verksamheten ledas av en nämnd med representanter för arbetsmarknadens parter. Den kommunala tillsynen av mindre arbetsställen effektiviseras.

Den arbetarskyddsavgift som erläggs av arbetsgivarna höjs från 0,05 % till 0,10 % fr, o. m. år 1974, Genom att arbetsgivaravgiften till yrkesskadeförsäkringen enhgt redan framlagt förslag sänks från 0,30 % till 0,25 % kan höjningen av arbetarskyddsavgiften ske inom ramen för en oförändrad sammanlagd arbetsgivaravgift. Av arbetarskyddsavgiften för år 1974 avsätts viss del för utbildningsverk.samhet i anslutning lill de anställdas styrelserepresenlation i aktiebolagen.

Eftersom hela lagstiftningen om arbetarskyddet även avser staten som arbetsgivare skall arbetarskyddsavgifl i fortsättningen också betalas av staten. Härigenom och genom den höjda arbetarskyddsavgiften tillförs arbelarskyddsfonden ytterligare ca 50 milj. kr. om året. Dessa medel skall bl, a, finansiera den utvidgade och förbättrade utbildningen av skyddsombud liksom utbildningen i arbelsmiljöfrågor för arbetsledare, tekniska planerare ni. fl. De regionala skyddsombudens verksamhet skall också

Prop. 1973:130

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

På annat gemensamt arbetsställe än som avses i andra stycket kunna arbetsgivarna överenskomma att en av dem skall ha ansvaret för samordningen. Finnes ej överenskommelse äger yrkesinspektionen föreskriva vem som skall ha sådant ansvar.

Den som har ansvar enligt andra eller tredje stycket skall tillse att samordning sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och på arbetsstället sysselsatta arbetstagare äro skyldiga att följa de anvisningar som lian i detta syfte lämnar.

Vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare äger motsvarande tillämpning på den som driver verksamhet ulan att ha arbetstagare anställd.

Arbetsgivare skall göra anmälan till yrkesinspektionen när arbetslokal, beträffande vilken byggnadslov eller anmälan enligt 66 § byggnadsstadgan (1959:612) ej erfordras, skall tagas i bruk för stadigvarande användning i verksamhet, på vilken denna lag är tillämplig. Anmälan skall göras senast tre veckor innan lokalen tages i bruk.

Anmälan enligt första stycket skall även göras dels när erforderUg prövning i arbetarskyddshänseende ej kunnat ske i ärende om byggnadslov, dels när arbetslokal skall tagas i bruk för annan verksamhet än den. vartiU lokalen senast varit använd, dels ock när arbetstagare skall anställas i verksamhet, i vilken arbetstagare förut icke använts till arbete för arbetsgivares räkning.

Å arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare, skall, där ej särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, -på framställning av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetarskyddsslyrelsen medgiva att organisation som ovan sägs utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsstäl-

På arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättas, skall bland arbetstagarna utses ett eUer flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat arbetsställe, om arbetsförhållandena påkalla det. För skyddsombud bör ersättare utses.

Skyddsombud utses av lokal facklig organisation, som är bunden av kollektivavtal i förhållande Ull arbetsgivaren. Finnes ej sådan organisation, utses skyddsombud av arbetstagarna.

För arbetsställe där skyddskommitté ej tiUsalts äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkalla del, medgiva att lokal avdelning av sådan organisation, som är att anse som huvudorganisation enligt

Prop. 1973:130 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

le ävensom meddela de föreskrif- lagen (1936:506) om förenings-ler, som därvid skola iakttagas. och förhandlingsrätt, utser Vad nu stadgals ulgör ej hinder skyddsombud utanför kretsen av för all skyddsombud tillika utses arbetstagare. enligt andra stycket.

För skyddsombud bör ersättare Finnes vid arbetsstäUe mer än

utses. ' skyddsombud, skall ett av om-

buden utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet.

40 a

Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I detta syfte skall ombudet inom sitt skyddsområde vaka över sundhet och säkerhet i arbetet och deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder.

Skyddsombud skall söka vinna övriga arbetstagares medverkan i skyddsarbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare svara gemensamt för att skyddsombud får erforderlig utbildning.

Skyddsombud skaU beredas erforderlig ledighet med bibehållna anställningsförmåner för att fullgöra sina uppgifter.

Skyddsombud har rätt att taga del av dejiandlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som är av betydelse för ombudets verksamhet.

40 b

Innebär visst arbete omedelbar och aUvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse icke

Prop. 1973:130

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

handlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetarskydd.

42 §

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare må ej på den grund alt han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhållanden, ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen eller försämra hans anställningsvillkor.

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats, är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad fnån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fuUständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum, Äro flera ansvariga för skada, skall skadeslåndsskyldighelen dem emellan fördelas efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot vad i första stycket är stadgat, är ogill.

Skyddsombud, som gör gällande att han uppsagts från sin anställning eller tillskyndats försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor med anledning av uppdraget att vara skyddsombud, har rätt att kvarstå i anställningen under oförändrade arbetsförhållanden och anställningsvillkor till dess frågan slutligt prövats. På yrkande av arbetsgivaren kan domstol förordna att vad nu sagts ej skall äga tillämpning.

Har skyddsombud efter det att anställningen upphört väckt talan om att anställningsförhållandet skall bestå med hänsyn tiUinnehållet i tredje stycket, kan domstol på

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i yrkesinspektionens förtroenderåd ävensom i fråga om läkare, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

Den som tagit befattning med tiUsyn enligt denna lag eUer utsetts till skyddsombud eller ledamot I skyddskommitté får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté som utsetts av organisationen.

Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom förmäles i 8-13 §§, eller som eljest utan att hänföra sig till 3-6 kap. inbegripes under 7 §, och innebär missförhållandet icke överträdelse av någon särskilt straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören, där så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande lokal som denne fått till sig upplåten, jämväl upplåtaren.

Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att avbida vederbörandes yttrande meddela förbud som där sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, IntiU dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.

Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande lokal, som arbetsgiva-

Uppfyller arbetsställe ej de krav som gälla enligt denna lag eller föreskrifter eller anvisningar som meddelats med stöd av lagen, äger yrkesinspektionen förelägga arbetsgivaren att avhjälpa missförhållandet. Yrkesinspektionen kan också förbjuda honom att bedriva visst arbete eller använda viss lokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga villkor som angivits när förbudet meddelades. Föreläggande eller förbud som nu sagts gäller även beträffande verksamhet som den mot vilken påbudet riktats bedriver på arbetsstället utan att använda arbetstagare.

1 beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen utsätta vite. Underlåter arbetsgivare alt vidtaga åtgärd som åligger honom enligt föreläggande äger inspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Är i fall som avses i första stycket fråga om åtgärd beträffande lokal som upplåtits till arbetsgi-

45 § första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av sådan anordning lill utrönande huruvida den erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall eller att tillhandahälla erforderliga prov för sådan undersökning.

Underlåter någon att efterkomma anmodan, som i första eller andra stycket sägs, äger arbetarskyddsslyrelsen förelägga honom att vid vite av högst ett tusen kronor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.

Undersökning enligt denna paragraf skall, där arbetarskyddsstyrelsen så föreskriver, bekostas av arbetsgivaren eller, i fall som avses i andra stycket, tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren.

45 § första stycket, är skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektionen föranstalta om undersökning av sådan anordning eller tillhandahålla prov för undersökning.

Underlåter någon att efterkomma anmodan enligt första eller andra stycket, kan myndigheten förelägga honom att vid vite vidtaga åtgärden.

Undersökning enligt denna paragraf skall bekostas av arbetsgivaren eller, i fall som avses i andra stycket, tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren, om ej myndigheten beslutar att kostnaden helt eller delvis skall ersättas av statsmedel

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift angående vidtagandet av åtgärd, varom anvisning lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i 45 §, mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndighet oriktig uppgift angående vidtagandet av åtgärd, varom anvisning lämnats honom av sådan myndighet, dömes till böter.

TUl böter dömes också tillverkare, försäljare eller upplåtare som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndighet oriktig uppgift beträffande anordning som avses i 45 §.

Första och andra styckena äga motsvarande tUlämpning på den som uppsåtUgen lämnar oriktig uppgift för annans räkning.

Prop. 1973:130 18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

68 §

Bryter någon mot vad i 51 § är Den som uppsåtligen eller av

stadgat, straffes med dagsböter el- oaktsamhet bryter mot 51 §
ler fängelse, dömes till böter eller fängelse ;

högst ett år.
Å brott som nu sagts må allmän Gäller brottet annat än förhål-

åklagare tala allenast efter angivel lande av betydelse för landets för
se av målsäganden. svar, får aUmänt åtal väckas endast

om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal är påkallat från aUmän synpunkt.

69 §

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfaUa kronan.

70 §

Beträffande verksamhet, som Myndighet äger förordna att

bedrives av staten, skall vad i den- dess beslut skall lända till efterräl-na lag är stadgat om arbetsgivare lelse ulan hinder av'förd klagan, samt om tillverkare eller annan, som avses i 45 eller 46 §, gälla arbetsföreståndaren.

1 fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall ock vad om arbetsgivare är stadgat gälla arbets föreståndaren såvitt angår efterlevnaden av 4 och 5 kap. saml föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 § meddelats arbetsgivaren. Samma lag vare i fråga om verksamhet, som bedrives av annan än staten eller kommun, därest arbetarskyddsstyrelsen på framställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i hans ställe.

73 §

Över arbelarskyddsslyrelsens Mot arbelarskyddsstyrelsens

beslut i ärende, som avses i 23, 24, beslut i ärende som avses i 23-25, 25, 29, 30, 31 eller 33 §, 40 § 29-31 eller 33 § eller 40 §

Senaste lydelse 1971:599.

Arbetsgivare erlägger årligen arbetarskyddsavgift med belopp som motsvarar en tiondels procent av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.

Arbetsgivare erlägger årligen arbetarskyddsavgifl med belopp som motsvarar fem hundradels procent av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön i pengar eUer naturaförmåner i form av kost eller bostad.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn lill arbetstagares lön i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kronor. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse lUl den del lönen motsvarar sjukpenning eUer föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära enligt bestämmelserna i 3 kap, 16 § lagen om allmän försäkring.

4§

Prop. 1973:130

Nuvarande lydelse

statsverkets kostnader för arbetarskyddsstyrelsens, yrkesinspektionens och arbetsmedicinska institutets verksamhet och tre femtedelar bidrag till kostnader i övrigt för forskning, utbildning och upplysning beträffande arbetarskydd. Den sistnämnda delen skall föras lill en fond, benämnd arbetarskyddsfonden, som förvaltas enligt grunder som Konungen fastställer.

Föreslagen lydelse

statsverkels kostnader för arbelarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet och tre fjärdedelar bidrag tUl kostnader i övrigt för forskning och utveckling samt UtbUdning och upplysning beträffande arbetarskydd ävensom till kostnader för skyddsarbete som utföres av skyddsombud som utsetts enligt 40 § tredje stycket arbetarskyddslagen (1949:1). Den sistnämnda delen skall föras lUI en fond, benämnd arbelarskyddsfonden, som förvallas enligt grunder som Konungen fastställer.

Prop. 1973:130 24

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för aUmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för aUmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning som utfärdals före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:

1, mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande av förslag lill befattning eUer uppdrag,

2, mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om resekostnads-och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgifi lill pensions-inrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,

3, mål om ersättning lUl tjänsteman vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet,

4, mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel, såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk pä ersättning att vid tvist anhängiggöra talan hos aUmän domstol eller expropriationsdomslol eller ersätining enligt författningen utgår liU kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen (1942:350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen (1964:822),

5, mål om beslul av tuUmyndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgifi som meddelats med slöd av Konungens bemyndigande, mål om tillstånd all hålla provianleringsfrilager,

6, mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse oeh meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol, eller om beslut enligt lagen (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m, m, föranledda arbetsuppgifter.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra aUmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller avser avgifi vars uttagande genom utmätning förutsätter beslul av allmän domstol,

den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskUt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tUlstånd eller godkännande eUer angående omhändertagande, smitlrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949:1), allmänna ordningsstadgan (1956: 617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller strålskyddslagen (1958:110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen (1963:246),

8, anmärknings- och avkorlningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,

9, mål om beslut som enligt 9, mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande författning eller föreskrift rörande

den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande eller angående omhändertagande, smitlrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om beslul enligt arbelarskyddslagen (1949:1) eller med stöd därav meddelade föreskrifter, allmänna ordningssladgan (1956:617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller slrålskyddslagen (1958:1 10) eller i ärende som avses i skogsförlägg-

ningslagen (1963:246),

10, mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är anställd i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,

11, mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om föreläggande enligt lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m, m,, lagen (1942:335) om särskUda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1950:272) om räll för utländsk försäkringsanstall alt driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959:73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m, m,, lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960:74), lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, jord-

Prop. 1973:130 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förvärvslagen (1965:290), förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om sladshypoleksföreningar, miljöskyddslagen (1969:387), jordhävdslagen (1969:698), lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar eller lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering,

12, mål om utdömande av vite,

13, mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljesl hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstall,

14, mål om handräckning, såvida ej fråga är om beslut enligt lagen (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974,

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden tillse, att det tillämnade företagel ej strider mot byggnadslagen, väglagen (1971:948), lagen om enskilda vägar, naturvårdslagen, miljöskyddslagen, denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag lUl kostnad för gala eller all anordna utfarlsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

1 mom. Vid prövning av ansö
kan om byggnadslov skall bygg
nadsnämnden tUlse, att det tilläm
nade företaget ej strider mot bygg
nadslagen (1947:385), väglagen
(1971:948), lagen (1939:608) om
enskilda vägar, naturvårdslagen
(1964:822), miljöskyddslagen

(1969:387), arbetarskyddslagen (1949:1), denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare enligt byggnadslagen skyldig alt gälda bidrag till kostnad för gata eller all anordna utfarlsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Byggnadslov för byggnadsföretag som avses i 55 § 4 mom. får beviljas endast om utlåtande föreligger från yrkesinspektionen och av detla framgår alt skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över byggnadsförelaget. Vad nu sagts gäller dock icke om del ej är kän I för vilke I slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd.

Har i utlåtande från yrkesinspektionen angivits att erforderlig prövning ej kunnat ske i arbetarskyddshänseende, skall i beslut om byggnadslov erinras om skyldigheten att göra anmälan enligt 8 a § andra stycket arbetarskyddslagen. Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

Prop. 1973:130 32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

64 §

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar. Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartUI byggnadslov ej erfordras,

I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggnaden förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbotten, stommen och byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl föranleda annat, särskild besiktning företagas vid ellvart av de tUlfällen, som omnämnas i 62 § första stycket b), c), d) och e) (grundbottenbesiktning, lägesbesiklning, stombesiktning, slutbesiktning),

I faU då byggnadslov beviljats må slutbesiktning ej underlåtas, om den byggande begär sådan besiktning.

Begär yrkesinspektionen slutbesiktning av byggnadsföretag som avser arbetslokal eller personalrum skall sådan besiktning företagas. Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnadsnämnd, bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar,

4 mom. Yrkesinspektionen skall kallas till slutbesiktning som avser arbetslokal eller personalrum.

66 §

Med avseende å byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, vilken har att pröva ritningarna tUl byggnaden, medgiva avvikelser från bestämmelserna i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrifter. Detsamma gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar, stängsel och andra anordningar å byggnaden eller tomten.

Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan om företaget i god lid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av situationsplan som i 55 § I mom, sägs samt av ritningar och beskrivningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagels lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej motsvarar skäliga anspråk på sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighel eller hänsyn lill stads- eller landskapsbilden, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre veckor efter handlingarnas mottagande hos vederbörande föivaltning begära, att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Prop. 1973:130 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Byggnadsnämnden skall underrätta yrkesinspektionen om anmälan som avser arbetslokal eller personalrum. Finner nämnden vid besiktning eller eljest all fastställda ritningar ej följas eller eljest all gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra anmälan därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande, eUer, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen,

Där fråga är om befästning eller annan anläggning av hemlig natur, äger länsstyrelsen förordna, alt situationsplan, ritningar och beskrivningar icke skola tUlställas nämnden samt att utstakning av byggnad och besiktning av företaget genom nämnden icke skall äga rum. Länsstyrelsen har att på lämpligt sätt lämna nämnden meddelande om företaget.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974,

3 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 34

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 27 april 1973.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder för bättre arbetsmiljö samt anför.

Arbetsmiljöutredningen' har till uppdrag att göra en genomgripande översyn av arbetarskyddslagstiftningen och arbetarskyddets organisation. Utredningen, som valt alt bryta ut och prioritera vissa viktiga frågor för särskild behandling innan hela utredningsuppdraget slutförts, avlämnade i december 1972 delbetänkandet (SOU 1972:86) Bättre arbetsmUjö,

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av arbetarskyddsslyrelsen, socialstyrelsen, arbelarskyddsfonden, riksåklagaren (RÄ), hovrätten för övre Norrland, kammarrätten i Göteborg, överbefälhavaren, fortifikationsförvaltningen, statens vägverk, luftfartsverket, statskontoret, statistiska centralbyrån, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens personalnämnd, statens personal-utbUdningsnämnd, universitelskanslersämbetet (UKÄ), kommerskollegium, arbetsdomstolens ordförande, arbetsmarknadsstyrelsen, statens planverk, statens naturvårdsverk, statens brandinspektion, statens valten-fallsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Skaraborgs, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län, arbetsrättskommitlén, bygglagutredningen, utredningen för översyn av hälsovårdsinspektörsutbUdningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Sveriges hantverks- och industriorganisalion (SHIO), Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO), Svenska teknologföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Byggherreföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsförelag (SABO), Byggproduktion aktiebolag (BPA), Kooperativa förbundet (KF) och Svenska brandförsvarsföreningen. Ett flertal remissinstanser har bifogat yttranden som de inhämtat.

• Ledamöter generaldirektören Gunnar Danielson, ordförande, ombudsmannen Sivert Andersson, förbundsjuristen Kerstin Gustafsson, ombudsmannen Leif Kjell-strand, direktören Gunnar Larsson, direktören Gunnar Lindström och f, d. generaldirektören Otto Westling,

Prop. 1973:130 35

Yttranden har vidare inkommit från statens handikappråd, länsstyrelsen i Västmanlands län, Föreningen teknisk företagshälsovård. Föreningen skogsbrukets arbetsgivare, Svenska gruvföreningen, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska journalistförbundet, Sveriges skorslensfejaremäslares riksförbund, Svenska musikerförbundet. Handikappförbundens centralkommitté. Socialdemokratiska partidistriktet i Uppsala län, Uppsala arbetarekommun. Upplands FCO-distrikt, Uppsala FCO och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

På grundval av en sammanfattning av utredningens förslag har Sveriges socialdemokratiska arbetareparti i samverkan med LO anordnat en omfattande diskussionsverksamhet på arbetsställen och i lokala organisationer. En skrivelse jämte en sammanfattande rapport över synpunkter som framkommit vid dessa diskussioner har fogats till handlingarna i delta ärende.

Jag vill erinra om att vissa organisatoriska frågor inom arbetarskyddet som haft betydelse för medelsanvisningen för budgetåret 1973/74 redovisats för riksdagen i prop, 1973:1 (bU. 7), Därefter har dessa frågor behandlats av riksdagen (SoU 1973:5, rskr 1973:102).

Prop. 1973:130 36

1 Gällande arbetarskyddsförfattningar 1.1 Arbetarskyddslagen

Arbelarskyddslagen (1949:1) innehåller i första kapitlet bestämmelser som anger lagens tillämpningsområde. Fr, o, m, den 1 januari 1964 är lagen med vissa angivna undanlag tillämplig på varje verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning (1 § första stycket), I lagen förstås med arbetstagare var och en som utför arbete för annans räkning utan all han i förhållande lill den andre är att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare var och en, förvars räkning arbete utförs av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person vilken som självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande (1 § andra stycket),

Lagen gäller dessutom för 1) arbete som två eller flera personer utför för gemensam räkning under sådana förhållanden, alt lagen enligt 1 § skulle ha tillämpats på arbetet, om arbetstagare funnits anställd, 2) arbete som utförs av elever vid sådan undervisnings- eller utbildningsanslalt beträffande vUken Kungl, Maj:t förordnat att lagen skall gälla, 3) arbete som värnpliktiga i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden att lagen enligt 1 § skulle ha tillämpats på arbelet, om detta utförts av arbetstagare för arbetsgivares räkning, samt 4) arbete som personer som mlagits på fångvårdsanslalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, mentalsjukhus eller vissa andra anstalter utför på anstalten efter anvisning av anslaltsledningen, I dessa fall skall lagens bestämmelser om arbetstagare ha motsvarande tillämpning på den som utför arbetet, och vad som sägs om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vUken arbetet utförs (2 §),

Från lagens tillämpning undantas å andra sidan a) arbete som utförs i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren alt vaka över arbetets anordnande, b) arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj, om arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk med binäringar m, m,, c) arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll och d) arbete som är att hänföra till skeppstjänst. Vidare undanlas övningar för försvarets ändamål och annat arbete inom krigsmakten eller civilförsvaret än sådant som utförs under väsentligen samma förhållanden som civUt arbete (3 §),

Vissa bestämmelser i lagen, som rör minderåriga och kvinnor, saml lagens bestämmelser om arbetstidens förläggning och om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare har inte tillämpning på dem som utför arbete för gemensam räkning, på elever vid anstalter för yrkesutbildning och på dem som är intagna pä anstalt. Nämnda bestämmelser om arbetstiden samt om minderåriga och kvinnor gäller med visst undanlag inle heller beträffande arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj, I fråga om arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen (1958:110) är arbetarskyddslagen tillämplig i begränsad omfattning (4§).

Prop. 1973:130 37

Kungl, Maj:t har bemyndigats att i särskUt fall förordna att arbetarskyddslagen skall tillämpas på arbete, som annars inte omfattas av lagen och inte heller utgör skeppstjänst. Som förutsättning gäller att arbetet bedrivs under sådana förhållanden att arbetstagarna utsätts för allvarlig fara för ohälsa eller olycksfall. Vid förordnande får Kungl, Maj:t meddela de föreskrifter som kan behövas (5 §),

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivaren är skyldig all iaktta allt som med hänsyn lill arbetets natur och de förhållanden under vUka arbetet bedrivs samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för all förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa tUl följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbelet. Arbetstagaren å sin sida åläggs att använda de skyddsanordningar som finns och att noga följa i lagen eller med slöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt iaktta tillbörlig försiktighet och medverka till alt ohälsa och olycksfall förebyggs (7 §),

1 frågan hur arbetslokal skall vara inrättad hänvisar lagen lill vad som kan vara särskilt föreskrivet (8 §), Därutöver sägs att arbetslagarna i erforderlig utsträckning skall ha tillgång på eller invid arbetsstället till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för ombyte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig mållidsplats. Där så kan anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagarnas förfogande (9 §), Del skall vara sörjt för tillräckligt luftutrymme, i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare, tillfredsställande luftväxling, tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuktighetsgrad på arbetsstället. Dessutom skall del finnas lämpliga anordningar för alt hindra att damm, rök, gas eller ånga sprids i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttas. Arbetet skall anordnas sä alt det kan utföras på säll som inte är onödigt tröttande (10§),

För att förekomma olycksfall i arbetet skall motorer och vissa angivna maskinella anordningar, ängpannor och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt vara så utförda och anordnade all de erbjuder betryggande säkerhet. Ätgärder skall också vidtas för att imdvika att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande föremål eller ras eller splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller hela vätskor. Vidare skall undvikas skada genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller eljesl hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller genom bländande ljus (11 §),

Ytterligare finns bestämmelser om personlig skyddsutrustning (12 §) och om första hjälpen vid olycksfall (13 §) samt bemyndigande för Kungl, Maj:t alt meddela föreskrifter i vissa avseenden (14-16 §§),

I 3 kap, (17-21 §§) ges särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Här regleras arbetslagarnas rätt till rast och paus i

Prop. 1973:130 38

arbetet samt deras rätt till behövlig ledighet för nattvUa och veckovUa, I nattvilan skaU i princip ingå liden mellan kl, 24 och 5, VeckovUan skall omfatta minst 24 sammanhängande timmar och om möjligt förläggas till söndag,

SärskUda bestämmelser om minderårigas användande i arbete finns i 4 kap, (22—33 §§), Minderårig, varmed här förstås den som inte fyllt 18 år får inte användas lill arbete före del år han fyller 14 år. Såvitt del inte är fråga om arbete under ferietid skall han också ha fullgjort sin skolpUkl. Dispens kan meddelas för lätt arbete. Till industriellt eller därmed likställt arbete, transportarbete eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse får minderårig inte användas före det år han fyller 15 år. Budskickning och lättare distributionsarbete är undantagna från delta förbud och viss dispensmöjlighet finns. TUl underjordsarbete i gruva o, d, får minderårig inte användas. Också härvidlag är dispens i vissa faU möjlig. Arbetsgivaren skall särskilt se till att den minderårige inle utsätts för fara för olycksfall, överansträngning e, d. För den minderåriges arbetstid uppstäUer lagen speciella begränsningar, Kungl, Maj:t får under vissa förutsättningar föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till arbete eller förordna om förbud all använda minderårig till vissa arbeten. Minderårig arbetstagare skall ha en arbetsbok, utsläUd av skolan och försedd med uppgifter om ålder och skolförhållanden samt läkarintyg. För att utröna att minderåriga inte tar skada lill sin hälsa eller kroppsul-veckUng av den sysselsättning vartill de används skall de en gång om året undersökas av läkare som länsstyrelsen utsett. Befrielse härifrån kan medges under vissa villkor.

För kvinnors användande i arbete finns särskilda bestämmelser i 5 kap. (34, 35 och 38 §§). Dessa tar numera sikte endast pä kvinnors användande till arbete under jord i gruva eller stenbrott samt på kvinnor som väntar eller just fött barn. Vidare ges bemyndigande för Kungl, Maj:t att under vissa förutsättningar föreskriva särskilda villkor eller förordna om förbud att använda kvinna i visst arbete,

I 6 kap, upptas regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället (39—44 §§), Här ges bl, a, regler om utseende av skyddsombud och tillsättande av skyddskommitté. Närmare redogörelse för samverkansreglerna lämnas i avsnitt 3,1,2,

1 7 kap. föreskrivs skyldighet för tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att se till att sådan anordning, då den avlämnas för att tas i bruk inom landet eller här utställs tUl försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med behövUga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mol ohälsa och olycksfall. Tillverkare och försäljare skall vidare tillhandahålla föreskrifter för anordningens användning. Vad som nu sagts gäller även den som upplåter anordningen till begagnande. Utför någon som självständig företagare installation av sådan anordning, skall han se till att föreskrivna skyddsanordningar uppsatts och att för installationen i övrigt gällande föreskrifier iakttas (45 §). I 46 § föreskrivs vissa särskilda skyldigheter

Prop. 1973:130 39

för ägare och nyttjanderättshavare till grustag o, d, EnUgt bestämmelse i lagens inledningskapitel (6 §) skaU arbetarskyddslagen ha tillämpning i de avseenden som nämns i 45 och 46 §§ även om del inte är fråga om verksamhet som omfattas av lagen.

Kapitel 8 handlar om tillsyn över lagens efterlevnad, TUlsyn utövas av arbetarskyddsstyrelsen och, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Inspektionens befattningshavare är yrkesinspektörer oeh dem underordnad personal, Kungl, Maj:t kan förordna att tillsyn över visst slag av verksamhet skall utövas av specialinspeklör. Det åligger hälsovårdsnämnd att utse en eller flera lämpliga personer att utöva den kommunala tiUsynen (47 och 48 §§). En närmare redogörelse för arbelarskyddstill-synens organisation lämnas i avsnitt 7.1.

Den som har att utöva tillsyn skall ha tiUträde till arbetsstäUe som är underkastat hans tillsyn samt räll alt där företa undersökning som hans tjänsteåligganden kan ge anledning till. Arbetsgivare är skyldig att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar som behövs för att utöva tUlsynen (50 §), Bestämmelser om tystnadsplikt tinns i 51 §, 1 52§ föreskrivs att i stateris eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande vilket strider mol lagen eller med slöd därav meddelad föreskrift, skall göra anmälan hos tillsynsorgan. Tjänsteläkare, skolråd, skolstyrelse, hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd och polismyndighet skall lämna tillsynsorgan upplysningar och biträde,

I 8 kap, finns vidare bestämmelser om förfarandet om missförhållande råder vid arbetsstäUe m, m, (53-58 och 60 §§), En närmare redogörelse för dessa bestämmelser lämnas i avsnitt 8.1,

För att utröna om ämne eller material, som arbetsgivare använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för alt hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är arbetsgivaren skyldig all på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller tillhandahålla prov för sädan undersökning. Underlåter arbetsgivaren alt efterkomma anmodan får arbetarskyddsslyrelsen förelägga honom vite. Motsvarande föreskrivs beträffande tillverkare, försäljare eller upplåtare av teknisk anordning (59 §),

Lagens nionde kapitel (61-69 §§) innehåller ansvarsbestämmelser. För dessa redogörs i avsnitt 8,1,

I 10 kap, finns vissa särskilda bestämmelser. I vad dessa gäller arbetsföreslåndare (70 §) och fullföljd av talan (73 §) lämnas redogörelse i avsnitt 8,1, Enligt 71 § skall i den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsslyrelsen av ärenden rörande tUlämpning av lagen eller med stöd av denna meddelade föreskrifier i vissa fall delta särskUda ledamöter som utses efler förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Bestämmelserna i 72 § innebär att arbetarskyddsslyrelsen får överlämna åt yrkesihspektör att medge undantag i fråga om vissa minderårigbestämmelser.

Prop. 1973:130 40

Slutligen innehåller lagen bemyndigande för Kungl, Maj:t att meddela närmare föreskrifter angående lagens tillämpning och för arbetarskyddsslyrelsen all meddela råd och anvisningar tiU ledning vid lagens tillämpning (74 och 75 §§),

1.2 Övriga författningar

Den centrala tillämpningsförfatlningen tiU arbelarskyddslagen är arbetarskyddskungörelsen (1949:208). Däri har samlats bestämmelser som i olika avseenden utvecklar lagens mera allmänt utformade föreskrifter. Ytterligare preciseringar för en rad arbetsområden, arbetsuppgifter eller anordningar har sedan skett i generella anvisningar som arbetarskyddsslyrelsen meddelat eller fastställt med stöd av 74 § lagen,

Arbelarskyddskungörelsen innehåller främst ell stort.antal regler som knyter an till de allmänna föreskrifterna i arbetarskyddslagens 2 kap, om åtgärder mot ohälsa och olycksfall. Bl, a, behandlas arbetsgivares informations- och instruktionsskyldighet, arbetslokalers beskaffenhet, åtgärder mot risker lill följd av luftföroreningar, buller, skakningar, kyla, värme m, m, samt åtgärder lill förebyggande av fara frän maskinella anordningar, tryckkärl, lyft- och transportanordningar, verktyg och redskap m, m. Därutöver upptar kungörelsen vissa bestämmelser om minderåriga arbetstagare, om lokal skyddsverksamhet saml om tUlsyn, De regler som finns rörande den lokala skyddsverksamheten behandlas närmare i avsnitt 3,1,2, Bestämmelser i kungörelsen som gäUer förhandsprövning av arbetslokaler berörs i avsnitt 4,l-,2,

Med stöd av arbetarskyddslagen har utfärdats ytterligare ett antal kungörelser, Föreskrifier med hänsyn till förekomsten av farliga ämnen finns i kungörelsen (1949:210) om förbud alt använda arbetstagare till målningsarbete med bly färg och kungörelsen (1949:491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon. SärskUt viktig är kungörelsen (1949:211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar. Medför visst arbete särskild fara för uppkomst av bensol-, bly-, kadmium- eller kvicksilverförgiftning, dammlunga (pneumokonios) eller tryckfallssjuka hos arbetstagarna skall arbetarskyddsstyrelsen enligt kungörelsen föreskriva att arbetstagare ej får användas till arbetet, om han inte vid läkarundersökning befunnits vara fri från sjuklighel eller svaghet som kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbetet förbundna hälsofaran. Beträffande sådant arbete skall styrelsen dessutom föreskriva att arbetstagare skall undergå periodisk läkarbesiktning,

I fråga om minderårig gäller kungörelsen (1949:213) om läkarundersökning och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare, I vissa slag av farliga arbeten får minderårig arbetstagare användas endast i den män det följer av förteckning som är bifogad kungörelsen (1966:521) om förbud all använda minderårig till vissa arbeten. Utom i arbetarskyddslagen och med stöd därav utfärdade kungörelser behandlas frågan om minderårigas

Prop. 1973:130 41

arbete bl, a, i lagen (1926:72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.

Med stöd av 2 § arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelsen (1963: 662) om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa undervisnings- och UlbUdningsanstaller, En till kungörelsen fogad förteckning över skolor där arbelarskyddslagen i viss utsträckning äger tUlämpning på elevernas arbete har genom ändringskungörelse (1971:55) reviderats i anslutning till förändringar inom skolväsendet.

En särskild reglering finns sedan gammalt om skogsförläggningar för vissa arbetstagare. Numera gäller i detta hänseende skogsförläggningslagen (1963:246).

I anslutning till ratificering av internationella konventioner har utfärdats dels lagen (1932:55) öm viklmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas ä fartyg, dels kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m. fl.

Som tidigare nämnts är arbelarskyddslagen inte tillämplig på skeppstjänst och avser endast i begränsad omfaltning arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen. Huvudförfattning beträffande arbetarskyddet för de ombordanställda är lagen (1965:7 19) om säkerheten på fartyg,

I strålskyddslagen finns bestämmelser om skydd mot skada som orsakas av joniserande strålning.

För arbetarskyddet betydelsefulla föreskrifter finns dessutom i ett flertal andra författningar. Bland dessa kan nämnas förordningen (1949:341) om explosiva varor, kungörelsen (1957:601) om elektriska starkslrömsanläggningar, byggnadsstadgan (1959:612), förordningen (1961:568) om brandfarliga varor, brandlagen (1962:90), .brandstadgan (1962:91), giftförordningen (1962:702.) och bekämpningsmedelsförordningen (1962:703). De båda sistnämnda författningarna upphör att gälla den 1 juli 1973, då lagen (1973:00) om hälso- och miljöfarliga varor träder i kraft.

Slutligen skall nämnas lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift. Den ålägger arbetsgivare att betala arbetarskyddsavgift med 0,05 % av samma löneunderlag som gäller för avgiften till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Staten erlägger dock ej avgift. Avgifterna beräknas under nuvarande förhållanden inbringa ca 40 milj, kr. årligen. Av influtna belopp förs tre femtedelar till en särskild arbetarskyddsfond som skall stödja forskning, utbildning och information på arbetarskyddsområdet. Återstoden utgör bidrag lill statsverkels kostnader för de offentliga arbelarskyddsorganens verksamhet.

Prop. 1973:130 42

2 Allmänna synpunkter 2.1 Utredningen

Utredningen anför att den efter hand som utredningsarbetet fortskridit och överblick vunnits över ämnesområdet kommit lill den slutsatsen att vissa frågor inom ramen för det omfattande utredningsuppdraget kunde och borde brytas ut och prioriteras för särskild behandling. Urvalet av frågor har gjorts med beaktande av såväl problemens angelägenhetsgrad som möjligheterna att nå fram till lösningar som inte är direkt beroende av ställningstaganden i andra avseenden. Av betydelse har också varit att utredningen ansett att särskilda fördelar kan vinnas om man går fram i etapper när del gäller arbetarskyddels organisationsfrågor.

Som en bakgrund lill de förslag som läggs fram redovisar utredningen vissa allmänna överväganden rörande arbetarskyddslagsliftning och arbe-larskyddsorganisation. Utredningen konstaterar efler en blick på utvecklingen inom arbetslivet och samhället i övrigt att väsentliga förändringar skett med avseende på det underiag för bedömning av arbetarskyddets behov som fanns när arbetarskyddslagen kom till för drygt tjugo år sedan. Förändringarna gäller såväl tekniska och ekonomiska som sociala förhållanden. Betydande återverkningar kan noteras i fråga om medborgarnas synsätt och önskemål i olika avseenden. Intresset för arbetsmiljöförhållanden har stegrats avsevärt och anspråksnivån har aUmänt höjts när del gäller arbetslivets villkor.

Utredningen konstaterar alt också den enskUde arbetslagarens arbels-miljösituation har påverkals starkt av utvecklingen. Framstegen på teknikens område har lett till förbättringar av förhållandena i en del avseenden, t, ex. när del gällt att begränsa fysiskt tungt och nerslitande arbete, och arbetstiderna har generellt förkortals. De traditionella arbetarskyddsfrägoma har emellertid enligt utredningen alltjämt stor aktualitet och det har inte gått att undvika att många nya skyddsproblem har uppstått. De sistnämnda hänför sig såväl till tidigare obefintliga arbelsmil-jöfaklorer som till förut existerande faktorer som uppmärksammals genom ökade erfarenheter och kunskaper. Bl, a, har den snabba utvecklingen på del kemisk-lekniska området haft myckel stor betydelse för uppkomsten av nya förhållanden och risker i arbetslivet. Även sådana arbetsmiljöfaktorer som buller, vibrationer, drag, kyla, värme och strålning ger upphov lill problem för många arbetstagare. Utredningen framhåUer att problematiken när det gäller skadeverkningar numera inle sällan omfattar komplicerade frågor om långtidseffekter och kombinationseffekter på människans organism. Bedömningarna av olycksfallsrisker har blivit mer invecklade än förr lill följd av ändrade konstruktioner för maskiner och anläggningar m. m, men ocksä mot bakgrunden av att ökad uppmärksamhet kommit att riktas på beteendevetenskapliga problem. Psykologiska och sociologiska aspekter har efler hand tillmätts allt

Prop. 1973:130 43

större betydelse i skyddssammanhang och förutsättningar har skapats för insatser på området för arbetstagarnas psykiska hälsa.

Förhållanden av del slag som här nämnts gör det enligt utredningens mening nödvändigt att från grunden pröva om innehållet i arbetarskydds-lagstiftningen, som inte undergått väsentliga ändringar i materiellt hänseende sedan år 1949, Därvid bör siktet vara inställt på att åstadkomma regler som svarar mot en modern grundsyn på arbetarskyddets uppgifter och metoder.

Huvudmålet för arbetarskyddet bör enligt utredningens mening vara att skapa sådana förhållanden i arbetslivet att de anställda skyddas tUl hälsa och säkerhet. Skyddsverksamheten bör bedrivas genom förebyggande ätgärder mot olycksfall och ohälsa i samband med arbetet. Därvid anmärker utredningen att begreppet ohälsa inte används i någon snävt begränsad mening. Utredningen framhåller att nya bestämmelser på arbetarskyddets område uppenbarligen måste utformas med hänsyn lill nu rådande uppfattning om sjukdomar och sjukdomars uppkomst. Frågor som rör den psykiska hälsan och anpassningen förtjänar i det sammanhanget stor uppmärksamhet, I anslutning härtiU erinras om att arbetarskyddets ansvarsområde i praktiken sedan länge gått utöver vad som täcks av begreppet yrkessjukdom och om att den framväxande förelagshälsovården här haft stor betydelse. Det framstår enligt utredningen i dag som naturligt att slå fast att arbelarskyddsverksamheten skaU ta sikte på alla slag av hälsorisker med anknytning lUl arbetstagarnas arbetsförhållanden. Till grund för bestämningen av vad som konstituerar risk för hälsan kan inle enbart läggas renodlat medicinska bedömningar utan också psykologiska och sociala aspekter måste tillåtas att väga in.

Arbetarskyddet i dagens och morgondagens samhälle bör emellertid enligt utredningens åsikt inle vara främmande för ytterligare uppgifter. En strävan bör vara att se till den enskilde individens hela hälsosituation i arbetslivet. Därmed följer med nödvändighet att bevakningen stundom kommer in pä ett område där skyddsaspekter inte är omedelbart framträdande. Del kan dessutom vara svårt att dra en skiljelinje mellan vad som är hälsofrågor och vad som är frågor om välbefinnande eller liknande. Utredningen konstaterar också att en del arbelsmiljöproblem som inle i första hand uppfattas som skyddsfrågor — som exempel nämns spörsmål som primärt angår den enskilde individens anspråk på meningsfyllt arbete eller gäller andra psykologiska krav på arbetet - med den nyss förordade mera vidsträckta synen på vad som är arbelsbelingad ohälsa i själva verket kan beröra arbetarskyddet myckel nära. Enligt utredningen kan del således finnas fall då del är motiverat att inbegripa också dessa frågor under skyddsverksamheten, EnUgt utredningens uppfattning bör man över huvud laget vara försiktig med att på förhand genom generella gränsdragningar avskära vissa frågekomplex som gäller arbetsmiljön från arbetarskyddets ansvarsområde.

Det material som utredningen samlat in och sammanställt rörande utvecklingen av arbetsolycksfallen visar enligt utredningen att vidgade insatser måste tiU för alt vända olycksfallskurvan nedåt. Vidare framhål-

Prop. 1973:130 44

ler utredningen att del uppenbariigen krävs mycket stora insatser för skyddet mot andra hälsorisker i arbetslivet. Detta motiverar för utredningen ståndpunkten att arbetarskyddet för överskådlig tid framöver har sin huvuduppgift i att värna den arbetande människan från fysiska och psykiska skador av skilda slag. Åtgärder som vidtas i sådant syfte bör emeUertid, anför utredningen, inriktas också på all främja hälsa, arbetsanpassning och tillfredsställelse i arbetet. Utredningen framhåUer att denna syn på den förebyggande verksamheten står i samklang med målsättningen för företagshälsovården. Den bör ocksä, i vart fall i ett längre perspektiv, vara ägnad all bidra till att största möjliga skyddseffekt erhålls av de insalta resurserna.

Utredningen framhåller, att del visserligen är samhället och dess organ som ytterst svarar för alt säkerheten i arbetslivet tryggas men att det samtidigt är betecknande all så mycket ligger i parternas, arbetsgivarnas och arbetstagarnas, händer när del gäller att förverkliga och utstaka målsättningen. Det har med tiden kommit alt slå aUtmer klart att en förutsättning för en god arbetsmiljö är ett samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare när del gällerati utforma arbetsförhåUandena. Många av de frågor som uppkommer är av den naturen att en samverkan mellan de närmast berörda är en nödvändighet för alt man skall nå resultat. Utredningen påpekar all detta inte innebär all lagstiftningen skulle vara överflödig. Den måsle alltid finnas i bakgrunden, både som vägledare och som garanti för att de anställdas intressen blir tillgodosedda. Det är enligt utredningen karakteristiskt alt utvecklingslinjerna i vårt land pekar mot att man i lagstiftningen mer och mer bygger in regler om samverkan i skyddsfrågorna. Efiersom dessa regler normalt också innebär ökande möjligheter för de anställda att medverka i skyddsarbetet och få sina intressen tillgodosedda leder utvecklingen till ökal inflytande för de anställda över arbetsmiljön. Utredningen anser att det finns all anledning alt arbeta vidare på denna utveckling. Det ändrade synsättet på förhällan-del mellan arbetsgivare och arbetstagare som vuxit och växer fram inom ramen för det alltmer utvecklade företagsdemokratiska tänkandet verkar mot ett allt större inflytande för de anställda. Knappast någol område ligger enligt utredningen så nära till för medbestämmande från de anställdas sida som just arbetsmiljön. Utredningen finner det naturligt att den som själv vistas och verkar på arbetsplatsen är intresserad av förhållandena där och ligger väl till för att bedöma dessa. Den anställde tillbringar en stor del av sin tid på arbetsplatsen och del är motiverat och naturUgt att han får vara med om att forma förhållandena där. Han har erfarenhet att ge, som kan vara av stort värde för utformningen av arbetsförhållandena, erfarenhet av värde också för företagel som sådant. Utredningen anser all del genom en sådan medverkan också skapas förutsättningar för ökad inlevelse i och engagemang för arbetsuppgifterna. Ett ytterligare skäl för de anställdas medverkan i arbetsmiljöns utformning är enligt utredningen att man här kan komma in på avvägningar som också berör arbetstagarna i andra avseenden.

Utredningen pekar på att samarbetet mellan parterna i arbetarskydds-

Prop. 1973:130 45

frågor i vårt land har gamla och goda traditioner. Med tiden har vuxit fram och utvecklats en mängd skiftande former, Detla har skett inom ramen för arbetarskyddslagsliftningens regler men också - och del inle minst - spontant och utan särskilt slöd eller påverkan av lagföreskrifter. Dessa samarbetssträvanden är nu livligare och mera målinriktade än någonsin. Utredningen anser all samarbetet även i fortsättningen till en del bör regleras i lagstiftningen. Det måste dock undvikas att tillskapa regler som är stela och binder samarbetet i alltför byråkratiska former. Förhållandena är så skiftande inom olika förelag och branscher och utvecklingen går så snabbt att det är angeläget att lämna stort utrymme för olika initiativ och variationer. Ett levande och utvecklingsbart samarbete frodas enligt utredningen bäst inom ramen för en lagstiftning som lämnar stort utrymme för del enskUda initiativet. De nya samverkansregler som behövs bör därför i mycket utformas som rambestämmelser avsedda att bilda grund för en samverkan som i hög grad bör präglas av anpassning till förhållandet på det enskilda arbetsstället. Tonvikten bör, framhåller utredningen, läggas på att garantera de anställdas medinflytande i arbetsmiljöns utformning med syfte all åtgärder skall kunna sättas in på ett tidigt stadium och kunna ge effektiva och snabba resullal.

Den satsning på samverkan mellan parterna och ökat inflytande för de anställda som bör ske får enligt utredningens uppfattning inte ses som något avsteg från den princip om arbetsgivarens huvudansvar för att arbetsförhållandena är sunda och säkra som arbetarskyddslagstiftningen bygger på. Liksom hittills bör det ankomma på den som har anställda i sin tjänst alt se till och verka för att de anställdas hälsa och säkerhet i arbetet inle äventyras.

Konstruktionen med arbetsgivarens ansvar i förhållande rill hans egna anställda är inte lill fyllest i alla situationer, framhåller utredningen. För vissa fall finns därför i arbetarskyddslagstiftningen kompletterande bestämmelser som lägger förpliktelser i skyddshänseende på andra personer. Utredningen erinrar om det ansvar som vilar på tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner m, m. Efter hand har det dock enligt utredningen blivit alltmer märkbart att lagstiftningen i sin nuvarande utformning inte ger behövlig vägledning för lösningen av de särskilda skyddsproblem som uppstår när arbetsställe är gemensamt för olika arbetsgivares anställda. Dessa problem sägs vara vanliga framför allt inom byggnadsbranschen. Utredningen pekar på att svårigheter av likartad natur kan sägas föreligga när anställda sysselsätts på arbetsplats som deras arbetsgivare inte har rådighel över. Med avseende på dessa praktiskt vikliga situationer finner utredningen del således angelägel att komma fram till regler som ger ökat skydd och åstadkommer nödvändig samordning. Enligt utredningens bedömning bör delta kunna ske utan att principen om arbetsgivaransvaret överges.

Utredningen erinrar om alt en viktig förutsättning för alt en breddad målsättning för arbetarskyddet skall kunna förverkligas är all bedömningarna av vad den förebyggande verksamheten kräver och av hur kraven skall tillgodoses sker vid rätt lidpunkt. Strävan måste också vara att så

Prop. 1973:130 46

långt möjligt anpassa arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra arbetsmiljöfaktorer lill arbetskraftens fysiska och psykiska förutsättningar. Det är således nödvändigt att redan vid planeringen av de olika leden i en produktionsprocess väga in arbetarskyddels krav. Om t, ex, det grundläggande valet av tekniska och organisatoriska lösningar vid arbetsprocessernas uppbyggnad sker utan tillräckligt beaktande av konsekvenserna i den blivande arbetsmiljön är del i regel inte möjligt att i efterhand korrigera bristerna eller alt göra del fullt ul. Garantier bör därför ges i lagstiftningen för alt en från skyddssynpunkt tillfredsställande bevakning kommer till stånd genom förhandsprövning. Inför en sådan prövning är del enligt utredningens mening viktigt att de anställda bereds möjligheter att själva eller genom sina fackliga organisationer lägga fram sina synpunkter. Sådan medverkan bör enligt utredningens bedömning leda lill en betydande ökning av de anställdas reella inflytande på sin arbetsmiljösiluation.

En effektiv tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen måste enligt utredningens mening säkras genom samhället och dess tiUsynsorgan, Arbetarskyddsmyndigheternas organisation och verksamhetsformer kräver därför stor uppmärksamhet. Betydande resurser fordras för att den höjda ambitionsnivån för arbetarskyddet skall slå igenom i den praktiska tillämpningen över hela linjen. Utredningen framhåller alt de resursförstärkningar som under de senaste åren tillförts arbetarskyddsmyndighe-lerna bör ses som inledande faser i en successiv utbyggnad av arbetarskyddets organisation.

Del är enligt utredningens mening angeläget alt huvudansvaret för arbetarskyddsinsatserna på olika områden är samlat hos den centrala arbetarskyddsmyndighelen. Därigenom underlättas överblick och samordning till fördel för effektiviteten i skyddsarbetet. Utredningen förklarar att den ser med tillfredsställelse på den förändring i arbetarskyddsstyrelsens organisation som skedde den 1 juli 1972 och som innebar att verksstyrelsen kom all inrymma bl, a, representanter för arbetsmarknadens huvudorganisationer. Förändringen står enligt utredningen i överensstämmelse med utredningens uppfattning om värdet av att tillsynsmyndigheternas handlande har god förankring hos dem som närmast berörs av åtgärderna.

Utredningen framhåller, att forskningen på det arbetsmedicinska området har genomgått en snabb utveckling och alt dess resultat alltmer uppmärksammats och kommit lill användning i det praktiska skyddsarbetet. Den växande insikten om att betydande landvinningar kan göras inom arbetarskyddet med hjälp av arbetsmedicinskt forsknings- och utredningsarbete har så småningom lett till krav på förbättrad samordning mellan arbetarskyddels och arbelsmedicinens aktiviteter. Bl, a, har framhållits viklen av att forskningen lill väsentliga delar inriktas på projekt av mera direkt betydelse för arbetsmiljöns utformning. Utredningen erinrar om att synpunkter av sådant slag ligger bakom slalsmaklernas beslul all inordna arbetsmedicinska institutet i arbetarskyddsstyrelsen per den 1 juli 1972, Utredningen framhåller för sin del att det

Prop. 1973:130 47

moderna arbetarskyddet i myckel stor utsträckning måsle kunna repliera på erfarenheter och rön som gjorts och görs inom de arbetsmedicinska vetenskaperna. Genom integreringen av arbetsmedicinska institutet i styrelsen har rillgodosetls önskemål om en basorganisation för arbetsmedicinsk verksamhet inom den centrala arbetarskyddsmyndighelen. Mot bakgrunden av det nyss anförda bedömer utredningen delta som en högst avsevärd förstärkning för arbetarskyddet.

Utredningens principiella överväganden rörande yrkesinspektionen hänger nära samman med den redovisade synen på spörsmålen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor. De synpunkter som anförts rörande den fortsatta utvecklingen av samarbetet och angående det ökade arbetstagarinflylandel i arbetsmiljöhänseende kan enligt utredningens bedömning inte få sin fulla genomslagskrafl om inte en utbyggnad och förstärkning av yrkesinspektionen kommer till stånd.

Enligt de nya tankegångar utredningen för fram kommer yrkesinspektionen alt träffa avgöranden som avser olika slags frågor där parterna på del lokala planet inte kunnat enas. Ytterst kan det gälla användning av det sanktionssystem som lagstiftningen erbjuder. Oavsett i vUken omfattning sådana avgöranden kan komma att behövas är det enligt utredningens mening synnerligen viktigt all avgörandena omfattas med förtroende och respekt av dem som berörs. För all tillgodose önskemålet härom behöver yrkesinspektionen enligt utredningens uppfattning förstärkas så att representanter för arbetsmarknadens parisorganisationer kommer att delta i besluten i viktigare frågor av den typ som antytts. Del är dessutom önskvärt all en sådan representation ges ett bestämmande inflytande på frågor som rör den allmänna inriktningen av verksamheten inom yrkesinspektionens arbetsområde.

Utredningen framhåller att det särskilt mot bakgrunden av avsedda nya regler om parissamverkan är ett vitalt intresse att nära kontakter kan upprätthållas och att intimt samarbete kan bedrivas meUan skyddsombud eller andra i skyddsorganisationen på arbetsplatsen saml yrkesinspektionens personal. Yrkesinspektionens verksamhetsområde bör därför inle vara för stort i geografiskt hänseende. Del är enligt utredningens mening nödvändigt att en ny organisation för all bli effektiv måste bygga på alt distriktens storlek begränsas jämfört med nuläget. Vid fastställande av distriktsindelningen för den allmänna yrkesinspektionen får beaktas vUka bedömningar som görs i fråga om specialinspeklörernas ställning och beträffande den kommunala tillsynen.

Genom en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet grundad på samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare samt genom effektivast möjliga bistånd via myndighelsorganen anser utredningen alt del finns goda förutsättningar för alt lösa skyddsproblem utan ingripanden av Ivångska-raktär. Del är emellertid enligt utredningen ofrånkomligt att i bakgrunden måsle finnas ell sanktionssyslem som medger ingripanden från tillsynsorganen i sådana fall då missförhållande i skyddshänseende kunnat konstateras eller annars då lagstiftningens krav inte uppfylls. Ett sådant

Prop, 1973:130 48

system medverkar också till att tillsynsorganens beslut och agerande i övrigt får behövlig tyngd. Sanktionernas användning är en fråga i vilken det för utredningen ter sig naturligt att arbetsmarknadsparterna bereds ett väsentligt inflytande. Önskemålet bör enligt utredningen tillgodoses genom arrangemang för beslutsmedverkan i yrkesinspektionen beträffande viktigare tillämpningsfrågor. Sanktionsformer bör finnas som är lillräckligt pådrivande för alt förmå lill rättelse, I brådskande fall bör de kunna göras verksamma utan tidsutdräkt.

Utredningen anser alt stor vikt måsle läggas vid alt de anställda har goda kunskaper om arbetarskydd. Information och utbUdning kräver följaktligen insatser på bred bas. Möjligheterna att ge vissa kunskaper inom del allmänna undervisningssystemets ram bör utnyttjas. Mot bakgrunden av de synpunkter som utredningen för fram rörande formerna för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare anser utredningen att del är av särskild betydelse att behövlig utbUdning kan ges åt skyddsombud och andra som engageras i den lokala skyddsorganisationen. När utredningen lar upp vissa frågor om utbildningen på arbetsmiljöområdet siktar utredningen främst på att ge underlag för en utbyggnad av den utbildningsverksamhet som bedrivs av arbelsmarknadsparlerna.

För att tillgodose de krav som bör ställas på arbetsmiljön kan enligt utredningen behövas åtgärder som för en del företag utgör en betydande belastning med hänsyn till de ekonomiska insatser som erfordras. Det står emellertid samtidigt klart, säger utredningen, all det inte kan tillåtas att företag av kostnadsskäl avstår från att vidta åtgärder som är nödvändiga med hänsyn till de anställdas hälsa och säkerhet. Utredningen noterar all del mot bakgrunden härav kanske inte är sä märkligt att tanken förts fram alt del allmänna skulle träda in och svara för kostnader för arbetsmiljöförbältringar i enskilda förelag. 1 anslutning härtill anför utredningen följande.

Det bör enligt utredningens uppfattning slås fast att kostnaderna för arbelsmiljöförbältrande åtgärder är en del av produktionskostnaderna och att de i princip bör bäras av produktionen. Till saken hör också att det i allmänhet är ytterligt svårt att göra en uppdelning mellan kostnader som är direkt hänförliga till arbetsmiljön och andra kostnader i produktionen. De insatser som behövs varierar dessutom i hög grad från fall lill fall, bl, a, beroende på hur man tidigare sett på arbetarskyddet i företagen. Redan dessa synpunkter talar enligt utredningen mot all man inför särskilda former för ekonomiskt stöd från det allmänna till åtgärder för att förbättra arbetsmiljön. Som ett skäl mot att införa ett sådant stöd åberopar utredningen vidare att förhandenvaron av möjlighet att få bidrag lill sanering av arbetsmiljön i många fall skulle kunna fördröja upprustningen av arbetsplatserna, därför alt företagen skulle avvakta stöd från del allmänna i stället för alt själva la itu med problematiken. En förskjutning av ansvaret för arbetsmiljön från förelagen till det allmänna skulle också lätt kunna bli följden på ett sätt som inte kan anses önskvärt och inle heller står i samklang med de principer den svenska arbetar-

Prop. 1973:130 49

skyddslagstiftningen vilar på. Ytterligare en synpunkt som framhålls är att man genom bidrag kan stimulera till olika slags sfcyddsinstallationer, medan i stället det mest effektiva sättet att förbättra arbetsmiljön i mänga fall skulle vara att förändra själva produktionsprocessen. Vad nu sagts utesluter enligt utredningen inte att del inom ramen för samhällets näringspolitik och arbetsmarknadspolitik kan göras insatser som innefattar stöd till åtgärder på arbetsmiljöområdet. Utgångspunkten för stödinsatserna bör då vara näringspolitiska eller sysselsällningspoliliska överväganden oeh stödet bör utgå enligi det regelsystem som gäller på dessa områden.

Utredningen påpekar i sammanhanget all samhället i många andra former satsar på förbättringar av arbetsmiljön. Därvid framhålls att hela den offentliga tillsynsverksamheten är direkt till för att verka för förbättrade förhållanden i arbetslivet och att samhäUets insatser för forskning och utbildning i arbetsmiljöfrågor strävar i samma riktning liksom olika former av service. Utredningen anför att det i dessa hänseenden är angeläget med ökade insatser och att utredningens förslag också syftar därtill.

Den valda metoden att lägga fram förslag i vissa särskilda frågor innan hela utredningsarbetet slutförts bör enligt utredningens mening få den följden i lagtekniskt hänseende att nya bestämmelser tills vidare inarbetas i den nuvarande arbelarskyddslagen och därtill anslutande författningar. Utredningen avser att sedan utredningen behandlat återstående delar av lagstiftningen återkomma till frågan om en hell ny lag på området,

2.2 Reinissyttrandena

Utredningens betänkande har allmänt mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Den uppläggning av reformarbetet som utredningen vall och som innebär att ett antal viktiga frågor brutits ut för särskild behandling innan hela utredningsarbetet slutförts godtas genomgående. Många remissinstanser klargör att de anser att åtgärder för en bättre arbetsmiljö är angelägna och att det är värdefullt att underlag för sådana insatser nu kunnat läggas fram. Bland de instanser som gör direkta uttalanden i den riktningen märks LO, TCO, arbetarskyddsstyrelsen. Svenska kommunförbundet, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus och Norrbottens län, riksrevisionsverket, RÄ och kammarrätten i Göteborg. Den omfattande diskussionsverksamhel på arbetsställena och i lokala organisationer, som nämnts inledningsvis och i vilken över 85 000 deltagare medverkat, har inneburit en kraftig opinionsyttring till förmån för utredningens förslag sett i dess helhet. Rapporten över diskussionsverksamhetens utfall — i fortsättningen benämnd arbetsplatsremissen — visar en allmän uppslutning kring de av utredningen föreslagna åtgärderna. Enligt arbelsplalsremissen svarar utredningens förslag mol angelägna och på arbetstagarnas egna erfarenheter grundade önskemål om förbättringar på arbetsplatserna. På en del enskilda punkter föreslås ändringar eller tillägg i förhållande till betänkandet. Arbetsplatsremissen

4 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 50

visar att det också knyts slora förhoppningar på utredningens fortsatta arbete, bl. a. då det gäller frågorna om hygieniska gränsvärden.

Alt utredningen i den första etappen av sitt arbete lagt tyngdpunkten vid frågor om den lokala skyddsverksamheten och arbelarskyddstill-synens organisation har såväl vid arbetsplatsremissen som i LO:s remissyttrande ansetts fördelaktigt, LO framhåller all utredningens förslag lägger en behövlig grund såväl lagsliflningsmässigt som organisatoriskt för ett effektivt samarbete mellan arbetsmarknadens parter och för en tUlfredsstäUande tillsyn genom samhällets försorg. Arbetarskyddsstyrelsen understryker värdet av alt en kraftig utbyggnad och upprustning av arbetarskyddsmyndigheternas organisation är genomförd vid den tidpunkt då den avsedda nya lagstiftningen på arbetarskyddsområdet skall träda i kraft, TCO anser likaledes att särbehandling med den inriktning som utredningen föreslagit är motiverad men framhåller också all ett definitivt ställningstagande i vissa frågor inle kan ske förrän förslag om en helt ny lag föreligger.

Många remissinstanser har utan reservationer eller närmare kommentarer slutit upp kring utredningens allmänna synsätt när det gäller arbetarskyddets syfte i det nutida arbetslivet. Samtidigt har utredningens uttalanden i delta avseende föranlett andra remissorgan att utveckla och markera sin ståndpunkt,

LO framhåller att utvecklingen inom arbetslivet inneburit en förskjutning av det traditionella arbelarskyddsbegreppet. Arbetarskyddet har numera ell betydligt vidgat ansvarsområde som omspänner frågorna om hälsa kontra arbete i vidare mening. Arbetarskyddsinsatserna måste syfta tiU en successiv sanering av arbetsmiljön och lägga grunden för ett nytt sätt att möta utvecklingen. Redan i planeringssammanhang måste miljöhänsyn vägas in i alla deras dimensioner. Förbättrad kunskap om samband mellan miljöfaktorer och hälsa samt en fortgående värderingsförskjutning mot ell vidgat välfärdsbegrepp där arbetsmiljöförhållandena spelar en alltmer framträdande roll har föranlett att kraven på arbetarskyddet skärpts. Gapet mellan förutsättningar och krav har därmed blivit alltmer markerat för LO:s medlemmar ute på arbetsplatserna, LO konstaterar att arbelsmiljöutredningens direktiv i allt väsentligt återspeglar de grundläggande värderingar på arbelarskyddsområdel som den fackliga rörelsen i en rad sammanhang gett uttryck för,

TCO stryker under att de psykologiska och sociala faktorerna i arbetsmiljön måsle behandlas med samma tyngd som andra faktorer, SR förutsätter att utredningen i sitt fortsatta arbete behandlar problemen kring den psykiska arbetsmiljön utförligare och även beaktar de sociala faktorernas inverkan på hälsan, arbetstillfredsställelsen och arbetsförmågan,

SACO menar att man inte bör sälla målet för arbetarskyddet så högt att det blir ouppnåeligt. Målsättningen måste vara att sträva efter en bättre arbetsmiljö. En uppgift med hög prioritet bör vara att begreppet arbetarskydd i det praktiska arbetet vidgas lill att omfatta hela arbetsmiljön och att ell likarlat betraktelsesätt tillämpas inom samtliga arbetsmarknadssektorer.

Prop. 1973:130 51

SAF anför alt begreppet arbetsmiljö stundom används i myckel vid bemärkelse och därvid får innefatta bl, a, sådana faktorer som påverkan av arbetsledning, olika samarbetsformer och lönesystem. Enligt SAF:s mening bör i nu förevarande sammanhang begreppet arbetsmiljö i huvudsak anses inbegripa traditionellt arbetarskydd jämte modern förelagshälsovård. En fortsatt snabb utveckling av förelagshälsovården utgör enligt SAF ett väsentligt inslag i arbelet för bättre arbetsmiljö,

SFO finner del med hänsyn liU den föränderliga situationen i arbetslivet och samhället riktigt att inte söka bestämt avgränsa området för den vidgade arbetarskyddsverksamheten och inle heller försöka finna en entydig definition av begreppet arbetarskydd.

Statens personalnämnd noterar som sin uppfattning att utredningen i och med införandet av begreppet arbetsmiljö ger uttryck för en ambitionshöjning och att därmed också följer att psykologiska och'sociala faktorer skall inbegripas under skyddsverksamheten,

UKA uttalar att samhällsutvecklingen har klargjort att begreppet arbetsmiljö måste ges en vid tolkning och avse såväl den fysiska som den sociala, administrativa och organisatoriska omgivningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen pekar för sin del på vissa till arbetsmiljön hörande frågor av arbetsmarknadspolitisk betydelse. Det gäller här främst problemen kring utstötning ur arbetslivet av arbetstagare som inte fyller kraven frän en ny teknik eller anspråken på en höjd produktivitet. Ett behov av samordning finns mellan arbetarskyddet och den verksamhet för äldre och handikappade med anpassningsgrupper, som arbetsmarknadsstyrelsen inlett tillsammans méd arbetsmarknadens parter på grundval av de s, k. äldrelagarna. Också statens handikappråd och Handikappförbundens centralkommitté framhåller sambandet mellan arbetsmiljöns utformning och de handikappades arbetsmarknadssituation.

En avgörande förutsättning för goda arbetsmiljöer är enligt utredningen att ell utvecklat samarbete på arbetarskyddsområdet sker mellan arbetsmarknadens parter. Samverkanssystemet ger upphov lill ökal inflytande för de anställda över arbetsmiljöns utformning och ger därmed möjligheter att förverkliga arbetarskyddets breddade målsättning. Enligt utredningen bör man därför bygga vidare pä den grund som redan finns i samverkanshänseende och sorn återspeglas i lagstiftningen och därtill anslutande partsöverenskommelser. Samtidigt bör förutsättningar skapas för ett effektivt stöd frän tillsynsorganens sida åt samarbetet i förelagens och förvaltningarnas lokala skyddsorganisationer.

Dessa huvudtankar bakom utredningens betänkande har fått starkt stöd under remissbehandlingen. Till dem som uttalar sig i instämmande ordalag beträffande dessa frågor hör LO, SAF, flertalet av de hörda länsstyrelserna, SFO, vattenfallsverket och RÅ.'Wid arbetsplatsremissen har behovet av en stärkt ställning åt skyddsombuden och skyddskommittéerna underslrukits och starka krav framförts på ökade insatser från yrkesinspektionen,

LO pekar för sin del särskilt på nödvändigheten av att skapa ett mönster som tillförsäkrar arbetslagarna inflytande vid handläggningen av

Prop. 1973:130 52

arbetsmiljö frågorna i hela kedjan som löper frän det enskilda förelagets sfär till samhällets tiUsynsorgan.

TCO understryker behovet av garantier för att de anställda ges ökat inflytande och medbestämmande i arbetsmiljöfrågorna.

SR anser att utredningen lagt en god grund för fortsatt utveckling av ett system där parterna på arbetsmarknaden och samhällsorgan med olika uppgifter kan samverka för att skapa goda arbetsmiljöer i såväl enskild som offentlig tjänst.

SAF framhåller att samarbetssträvandena varit starkt bidragande tiU att förhållandena på arbetsmiljöns område trots att nya risker uppstår ständigt förbättras. Överenskommelserna mellan SAF och LO angående den lokala skyddsverksamheten och företagshälsovården liksom det skyddsarbete som bedrivits i flera framsynta förelag har varit vägledande för utvecklingen. Det är därför enhgt SAF:s mening naturiigt alt de nämnda överenskommelserna delvis tjänat som inspirationskällor för utredningen och att de principer som utredningen föreslår för skyddsarbetets bedrivande redan vunnit tiUämpning i åtskiUiga företag, "

Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer hell i utredningens grundsyn på samspelet mellan arbetsmarknadens parter och samhällsorganen när det gäller arbetsmiljöfrågorna, Samma uppfattning har statskontoret, som anför att del fordras en väl utbyggd organisation på myndighelsplanet, som bl, a, kan initiera och leda utvecklingsarbetet på arbelarskyddsområdel och föra ut resultaten i praktisk tillämpning, men att det dock i första hand är den lokala skyddsorganisalionens effektivitet som är avgörande för möjligheterna alt förverkliga målet för arbetarskyddsverksamheten. Vidgade befogenheter för skyddsombud och skyddskommittéer och ökal parisengagemang i arbelarskyddsmyndigheternas verksamhet bör därför genomföras.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det välmotiverat med förstärkning av möjligheterna för arbetslagarna alt aktivt medverka i skyddet av arbetsmUjön. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det rimligt att de anställda så långl praktiskt möjligt bereds inflytande på arbetsmiljöns utformning.

Utredningen betonar att förebyggande och tidigt insatta åtgärder är VäsentUga för att arbetarskyddets mål skall kunna uppfyllas. Inte heller i detla avseende anmäler remissinstanserna avvikande meningar. Instämmande synpunkter redovisas av bl, a. LO, UKÄ, länsstyrelsen i Stockholms län och RÅ. Statens personalnämnd anser alt förebyggande psykisk hälsovård i ökad omfattning bör kunna utnyttjas för att åstadkomma en i alla avseenden god arbetsmiljö. Enligt nämnden satsar utredningen med rätta på ell ökat ansvarslagande när ökade möjligheter föreslås för skyddsombud och samrådsorgan att påverka arbetsmiljöförhållandena,

Ell flertal remissorgan pekar på att utbildning i arbelsmiljöfrågor får ses som en synneriigen viktig förutsättning för positiva resultat av ansträngningarna på arbelarskyddsområdel. Vid arbetsplatsremissen har utbUdningsfrågorna ägnats stort intresse. Det framhåUs att de ökade

Prop. 1973:130 53

befogenheterna för skyddsombuden bör förenas med en omfattande utbildningsverksamhet. Enligt de flesta grupperna bör utbildningen organiseras branschvis. Även LO understryker kraftigt utbildningsfrågornas stora betydelse. Arbetarskyddsfonden framhåller behovet av insatser för arbetsmedicinsk forskning och utveckUng saml tekniska förändringar i syfte att eliminera brister och förebygga olyckor och ohälsa i vid bemärkelse. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sig för all i den arbetsmedicinska verksamheten särskild uppmärksamhet ägnas ål arbetsmiljöns långsiktiga inverkan på fysisk och psykisk hälsa. Svenska teknologföreningen anser att väsentliga förbättringar i arbetsmiljön nås på lång sikt om man nu bl. a, grundlägger ett bättre utnyttjande av tekniken och ger stimulans till teknisk utveckling, UKÄ framhåUer all hela det mönster av åtgärder som utredningen föreslår — lagstiftningsmässiga, organisatoriska och administrativa — måsle stödjas av samhälleliga insatser som syftar till förmedling och spridning av kunskaper på det arbelsvetenskapliga området. Ökade insatser inom utbildnings- och forskningsverksamheten är av stor betydelse för all utredningens intentioner skall kunna förverkligas.

Utredningens enhälliga fastslående av principen om att kostnaderna för arbelsmiljöförbältrande åtgärder skall vara en del av förelagens produktionskostnader har genomgående lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Prop. 1973:130 54

3 Den lokala skyddsverksamheten 3.1 Nuvarande förhållanden 3.1.1 Bakgrund

Sedan flera decennier tillbaka förekommer ell reglerat samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i syfte att förebygga olycksfall och ohälsa i arbetet. Samarbetet har vuxit fram med stöd av dels lagstiftning och dels överenskommelser mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

Ett första steg lUI ett organiserat samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare togs åren före tillkomsten av 1912 års lag om arbetarskydd. Det förekom då att arbetarna bland sig valde ett ombud för att framföra deras önskemål beträffande arbetets säkerhet och sundhet till inspek-tionsförrättare. En uttrycklig bestämmelse om s. k, arbetarombud infördes i 1912 års arbetarskyddslag. Om arbetarna på ett arbetsställe valt ett eller flera sådana ombud ålåg det enligt bestämmelsen inspektionsför-rältare att vid besök på arbetsstället lämna ombuden tillfälle att fullgöra sitt uppdrag. Det blev dock under en följd av år tämligen sällsynt all ombud utsågs. Ännu år 1920 fanns sålunda enligt tillgängliga uppgifter bara drygt 300 arbetsställen med arbetarombud.

Bestämmelsen om arbetarombud utformades vid 1931 års ändringar av lagen som en direkt uppmaning åt arbetarna vid alla större industri-, byggnads- och transportföretag att bland sig utse ett eller flera ombud med uppgift att företräda arbetarna i skyddsfrågor. Antalet arbetsställen med skyddsombud ökade därefter och uppgick år 193 5 till närmare 2 000,

Genom ändringar i lagen år 1938 stärktes skyddsombudsinstitutionen. Bland annat föreskrevs att skyddsombud borde utses bland arbetarna vid alla arbetsställen, där industriellt arbete, byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportarbete stadigvarande bedrevs. Resultatet blev all antalet arbetsställen med skyddsombud år 1940 beräknades ha ökat till omkring 4 000.

Under tiden hade inom en del företag prövats att tillsätta särskilda kommittéer för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor. Denna tanke logs upp genom ett tillägg år 1938 till dåvarande arbetarskyddslag. Det angavs att säkerhetskommitté borde bildas på större arbetsställe. Kommittén skulle vara sammansatt av skyddsombud och en eller flera företrädare för arbetsledningen. Dess uppgift skulle vara att verka för säkerhet och sundhet i arbelet. Det kan nämnas att det år 1940 fanns uppgifter om ca 300 sådana kommittéer inom företag i landet.

Den första centrala partsöverenskommelsen på arbetarskyddets område kom till år 1942. SAF och LO träffade dä en överenskommelse om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation. Här fanns

Prop. 1973:130 55

mera preciserade regler om när skyddsombud och säkerhetskommitté skulle tillsättas. I anslutning till överenskommelsen inrättade parterna samma år ett centralt samarbelsorgan, Arbetarskyddsnämnden, med uppdrag att verka för effektivisering av den lokala säkerhetstjänsten liksom av arbetarskyddet över huvud.

Tillkomsten av 1949 års arbetarskyddslag ledde till att 1942 ärs överenskommelse reviderades år 1951. År 1967 antog SAF och LO nya regler för arbetarskyddsverksamheten. Reglerna innefattas i överenskommelser om allmänna regler för den lokala arbetarskyddsverksamheten och om arbelarskyddsnämnd, förbundssamverkan och lokalt samråd på arbetarskyddets område. Vidare träffades år 1967 överenskommelser om riktlinjer för företagshälsovård och om förbundssamverkan och lokalt samråd på förelagshälsovårdens område. Samtidigt gjorde parterna ett gemensamt uttalande i skolningsfrågorna, i vilket framför allt utbildningen av skyddsombud uppmärksammas.

LO har träffat liknande överenskommelser om regler för den lokala arbelarskyddsverksamheten med centrala organ för statliga, kommunala och kooperativa företag. Detsamma gäller i viss utsträckning TCO och SACO.

För att främja den lokala arbelarskyddsverksamheten finns en rad centrala och branschvisa samarbetsorgan.

De mellan parterna på arbetsmarknaden träffade avtalen om företagsnämnder m. m. berör även arbetsmUjöfrågor. Enligt de gällande avtalen åligger det nämnden bl. a. att verka för arbetarskydd, trivsel och i övrigt en god arbetsmiljö.

Ett samarbete mellan parterna förekommer också genom att representanter för dem deltar i tillsynsorganens verksamhet.

3,L2 Gällande reglering

Arbetarskyddslagens kapitel om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare upptar till en början en grundläggande bestämmelse om att arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skall i samverkan och under arbetsgivarens ledning bedriva ett på lämpUgt sätt organiserat skyddsarbete. Syftet skall vara att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället (39 §),

Skyddsombud

1 40 § arbetarskyddslagen föreskrivs att på arbetsställe, där regelbundet sysselsätts minst fem arbetstagare, skall bland arbetslagarna utses ett eller flera skyddsombud all företräda arbetstagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Reservation görs dock för fall då särskilt förhållande berättigar till undanlag. Valet av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning av dem, av lokal organisation genom vilken de kan anses företrädda. Angående anmälan tili arbetsgivare och

Prop. 1973:130 56

yrkesinspektör om val av skyddsombud ges regler i 66 § arbetarskyddskungörelsen,

Lagen innehåller ingen bestämmelse om utseende av huvudskyddsombud. I partsöverenskommelserna har emellertid huvudskyddsombudsinsti-tutionen tagits upp.

Genom 1949 års arbetarskyddslagsliftning infördes möjlighet att utse s. k, regionala skyddsombud. I 40 § arbetarskyddslagen upptas sålunda en bestämmelse att arbetarskyddsstyrelsen kan medge lokal organisation, som företräder arbetstagarna, att utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe. Styrelsen meddelar samtidigt de föreskrifter som skall iakttas. Hinder .föreligger inte för arbetstagarna att också utse skyddsombud bland sig. Bestämmelsen tillkom med tanke på sådan verksamhet där på grund av ofta förekommande växlingar i fråga om arbetsstäUe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet föreligger att utse skyddsombud bland arbetstagarna. Härvid syftades på de speciella förhållandena inom byggnads- och anläggningsverksamhet. Del förhållandel att inom ell verksamhetsområde i regel endast en eller ett par arbetstagare sysselsätts på varie arbetsställe skulle inte i och för sig utgöra tillräcklig anledning att medge utseende av regionalt ombud (prop, 1948:298 s. 239).

Antalet skyddsombud bestäms enligt 63 § arbelarskyddskungörelsen efter arbetsställets storlek, arbetets natur och arbetsförhållandena, I bestämmelsen ges vidare vissa riktlinjer för vad som skall iakttas vid val av skyddsombud och bestämmande av skyddsområde, dvs, område inom vilket skyddsombud har att verka. Bestämmelsen kompletteras i parts-överenskommelserna. I de fall då enighet om antalet skyddsombud inte nås vid samråd skall minst två skyddsombud utses om antalet arbetstagare uppgår till 25. Uppgår antalet arbetstagare lill 75 skall minst tre skyddsombud utses. För varje hundratal arbetstagare utöver 75 skall ytterligare minst ett skyddsombud utses. Enligt överenskommelserna utses skyddsombud av den lokala fackliga organisationen för en lid av lägst två och högst fyra år.

Angående skyddsombuds kvalifikationer sägs i 63 § arbetarskyddskungörelsen att till skyddsombud skaU utses lämplig person med gott omdöme samt nödig insikt i och intresse för skyddsfrågor. Skyddsombud skall vidare äga förtrogenhet med arbetsförhållandena inom sitt skyddsområde.

Frågan om utbildningen av skyddsombud regleras inte i lagstiftningen men tas upp i tidigare nämnda uttalande av SAF och LO i skolningsfrågorna, I detta sägs att det är en uppgift för såväl de fackliga organisationerna som företagen att ge skyddsombuden en utbildning som gör dem skickade att fylla sina funktioner på ett effektivt sätt. Vissa riktUnjer dras upp i fråga om utbildningens ordnande.

I 64 § arbetarskyddskungörelsen finns bestämmelser om skyddsombuds uppgifter. Ombudet har att skaffa sig noggrann kännedom om skyddsförhållandena inom sill skyddsområde. Han skall verka för sund-hel och säkerhet i arbetet och söka vinna övriga arbetstagares medverkan

Prop. 1973:130 57

därtill. Finner skyddsombud all viss skyddsåtgärd bör vidtas har ombudet att göra framställning hos arbetsgivaren i den ordning denne föreskrivit. Besked i frågan skall därefter lämnas skyddsombudet utan dröjsmål. Kungörelsen anvisar skyddsombud möjligheten att påkalla ingripande av yrkesinspektör om framställningen inte beaktas inom skälig tid. Finns skyddskommitté äger skyddsombud direkt påkalla kommitténs behandling av skyddsfråga av större vikt. I partsöverenskommelserna ges närmare regler om den ordning som skall gälla för hänvändelse till arbetsgivaren i skyddsfrågor.

Instruktioner för skyddsombud, liksom i förekommande fall för skyddskommitté, skall enligt partsöverenskommelserna meddelas av arbetsgivaren efter samråd med skyddsombuden eller skyddskommittén, Normalinstruklioner har bifogats överenskommelserna.

För alt kunna fullgöra sina uppgifter har skyddsombuden tillförsäkrats rätt att ta del av visst material. Enligt 64 § arbetarskyddskungörelsen äger skyddsombud ta del av vissa handlingar rörande minderåriga, de skriftliga råd och anvisningar, som tillsynsorgan lämnat vid inspektion på arbets-stiillet, vissa intyg över besiktning och provning samt handlingar över undersökningar av luftförhällandena på vissa arbetsplatser. Stadgandet kompletteras av bestämmelser i partsöverenskommelserna. Genom dessa berättigas skyddsombud att dessutom ta del av företagets olycksfallsstatistik, anmälningar om olycksfall eller yrkessjukdomar, arbetshygienisk-tekniska och arbetsmedicinska utredningar som är av väsentlig betydelse för förhållandena på arbetsstället och — på det statliga området -sjukfrånvarostatistik som gäller ombudets skyddsområde.

Det ursprungliga syftet med skyddsombudsinstitutionen återspeglas i 67 § arbetarskyddskungörelsen som säger att tillsynsorgan skall träda i förbindelse med skyddsombud vid inspektion eller annan förrättning på arbetsställe. Tillsynsorgan skall kostnadsfritt tillställa skyddsombud eller skyddskommitté avskrift av råd, anvisning eller annat skriftligt meddelande som avlätits till arbetsstället i skyddsfråga. Enligt arbetsordningen för yrkesinspektionen skall underrättelse om tillämnad inspektion i regel ske. Härvid skall såväl arbetsgivaren som skyddsombud underrättas,

I partsöverenskommelserna finns bestämmelser om rätt och skyldighet för skyddsombud att närvara vid förrättningar, som tillsynsorgan eller skyddskommitté verkställer på arbetsstället, och undersökningar, som arbetsledningen företar i skyddsfrågor. Partsöverenskommelserna innehåller också vissa regler om ledighet i övrigt och om ersättning till skyddsombud. Om huvudskyddsombud ej på annat sätt bereds möjlighet att utöva sin verksamhet kan arbetsgivaren sålunda medge att han utan förlust av arbetsinkomst får disponera viss ledighet. Omfattningen av ledigheten bör därvid i förväg bestämmas för en angiven tidsperiod, 1 kommentaren till de mellan SAF och LO gällande reglerna anmärks att i särskilda fall behov av sådan ledighet kan finnas också för övriga skyddsombud, varvid arbetsgivaren kan ge även dessa skyddsombud rätt att disponera viss ledighet. Bestämmelsen om ersätining avser sammanträden, förrättningar eller undersökningar som skyddsombud deltar i utom arbetstiden.

Prop. 1973:130 58

I 42 § arbetarskyddslagen ges bestämmelser mot s, k, trakasseri. Skyddsombud får enligt bestämmelserna inte hindras att fullgöra sina uppgifter. Det anges särskilt att arbetstagare inte får ges försämrade arbetsförhållanden därför att han utsetts lill skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud. Arbetsgivaren får heller inte av sädan orsak avskeda honom eller försämra hans anställningsvillkor. Som påföljder för överträdelse av dessa bestämmelser föreskrivs dels skadeståndsskyldighet, som kan drabba såväl arbetsgivare som arbetsledare och arbetskamrater, dels ogiltighet av avtalsuppsägning och annan sådan rättshandling. Påföljdsbestäinmelserna har utformats efter förebilder i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. I 43 och 44 §§ arbetarskyddslagen finns bestämmelser om lid, inom vilken talan skall väckas, och om rättegången.

Enligt SAF:s och LO:s regler för den lokala skyddsverksamheten kan tvister angående trakasseri mot skyddsombud hänskjutas till avgörande av den av SAF och LO inrättade arbetsmarknadsnämnden. Om nämnden finns närmare bestämmelser i huvudavtalet mellan dessa organisationer.

Ställföreträdare för arbetsgivaren

Hur det lokala skyddsarbetet bör ledas och organiseras från arbetsgivarens sida utvecklas i 62 § arbetarskyddskungörelsen. Arbetsgivare, som ej själv leder skyddsarbetet på arbetsstället, skall uppdra åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsulent eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i hans ställe handlägga skyddsfrågor. Om detta skall arbetsgivaren underrätta skyddsombuden liksom om den ordning, vari hänvändelse till honom skall göras i skyddsfrågor. Arbetsgivaren har alt se till att arbetsledare och övriga arbetstagare medverkar i skyddsarbetet. Det ankommer på arbetsgivaren, hans ställföreträdare och annan arbetsledare att söka samråd med skyddsombuden i skyddsfrågor. Yrkesinspektör skall enligt 66 § arbelarskyddskungörelsen underrättas när ställföreträdare utsetts för arbetsgivaren.

1 förarbetena till gäUande arbetarskyddslagstiftning diskuterades om arbetsledarnas funktion inom arbetarskyddet borde särskilt regleras. En särreglering av ansvaret för viss kategori arbetstagare befanns emellertid inte lämplig utan det ansågs tillräckligt med lagens allmänna bestämmelse i 7 § om arbetstagares skyldighet att i vad på honom ankommer medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall, Arbelsledarens roll uppmärksammades dock i någon mån genom bestämmelsen i 1 § andra stycket arbetarskyddskungörelsen, som säger all ledningen av visst arbete inte får anförtros en med arbetet oerfaren person om genom detta kan anses uppkomma fara för ohälsa eller olycksfall. Vidare nämns i kungörelsens 62 § att arbetsgivare skall se till alt bl, a, arbetsledare medverkar i skyddsarbetet samt att arbetsledare skall i skyddsfrågor söka samråd med skyddsombuden.

Prop. 1973:130 59

Skyddskommitté m. m.

Enligt 41 § arbetarskyddslagen skall vid arbetsställe, där minst 50 arbetstagare regelbundet sysselsätts, finnas en skyddskommitté, som är sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud. Antalet ledamöter bestäms enligt 65 § arbetarskyddskungörelsen med hänsyn till antalet arbetstagare vid arbetsstället, arbetets natur och arbetsförhåUandena, Av samma paragraf framgår all kommitténs uppgift är rådgivande och förslagsställande. Yrkesinspektören skall enligt 66 § kungörelsen underrättas om tillsättande av skyddskommitté.

Partsöverenskommelserna innehåller ett flertal bestämmelser om skyddskommitté. Enligt SAF-LO-reglerna bör i kommittén alllid ingå minst två skyddsombud, varav ett huvudskyddsombud om sådant finns. Har skyddsombud utsetts av flera arbetstagarorganisationer, skall enUgt överenskommelsen på det statliga området de för skyddsombuden avsedda mandalen i skyddskommittén fördelas i förhållande till det antal skyddsombud som resp, organisation utsett. Som ledamot av kommittén nämner överenskommelserna därefter skyddsingenjör eller jämförlig tjänsteman, 1 övrigt bör enligt överenskommelsen pä det statliga området som arbetsgivarens representanter i kommittén ingå tjänstemän i chefs-, avdelningschefs- eller arbelsledarställning. Enligt överenskommelsen mellan SAF och LO skall avdelningsingenjörer samt verkmästare, förmän eller med dem jämställda arbetsledare vara representerade bland de av arbetsgivaren utsedda ledamöterna. Finns företagsläkare bör denne enligt överenskommelserna närvara vid kommitténs sammanträden. Ordförande och sekreterare i kommittén utses av arbetsgivaren. Vice ordföranden utses i allmänhet av arbetstagarledamöterna i kommittén.

Överenskommelserna innehåller också bestämmeLser om hur ofta skyddskommittén skall sammanträda, i regel minst en gång i kvartalet, och om den formella ordningen för sammanträdena,

I överenskommelserna föreskrivs vidare att skyddskommittén skall se över arbetsstället minst en gäng varje halvår. Kommittén kan i stället uppdra åt en eller flera mindre grupper av representanter för arbetsgivaren och arbetstagarna att med kortare mellanrum se över arbetsstället eller delar av arbetsställe.

Enligt SAF:s och LO:s riktlinjer för företagshälsovård är det viktigt att samråd äger rum mellan arbetsgivaren och de anställda angående såväl införandet av företagshälsovård som utövningen av företagshälsovård, I riktlinjerna ges en vidsträckt ram för behandlingen av företagshälsovårdsfrågor. Samrådet kan sålunda föras antingen inom företagsnämnden, skyddskommittén eller ett för ändamålet tillsatt råd för företagshälsovård. Väljs företagsnämnden som forum bör nämnden utökas med ett skyddsombud — helst huvudskyddsombudet om sådant finns - om det inte normalt ingår skyddsombud i nämnden. Då enighet om var företags-hälsovärdsfrägorna skall behandlas inte kan uppnås, skall lösningen med förstärkt företagsnämnd användas. I företag med färre än 50 anställda äger samrådet rum mellan arbetsgivaren och företagsonibud eller skyddsombud. I de fall då företagshälsovård anordnas gemensamt för liera

Prop. 1973:130 60

förelag i form av företagshälsovårdscentral bör valda representanter för de anställda få tillfälle att samråda med centralens ledning.

3.1.3 Vissa uppgifter om den lokala skyddsorganisationen

Utredningen redovisar olika statistiska uppgifter om den lokala skyddsorganisationen. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att det vid årsskiftet 1971/1972 enligt arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens årsberättelse fanns lokala skyddsombud vid ca 38 000 arbetsställen och skyddskommitté vid ca 4 200 arbetsställen. Enligt samma källa syntes omkring 250 regionala skyddsombud vara verksamma. Eftersläpning beträffande uppgifternas aktualitet m, fl. felkällor gör dock att de angivna siffrorna ter sig osäkra. Från yrkesinspektionens sida har framhållits att fler arbetsställen kan antas ha skyddsombud och skyddskommitté än som uppgetts i årsberättelsen. Tillgängligt slalistikmaterial visar att antalet arbetsställen med lokala skyddsombud resp, skyddskommitté successivt ökat under de senaste decennierna trots alt antalet arbetsställen minskat till följd av sammanslagningar m, m. Några närmare uppgifter om del totala antalet skyddsombud finns inte. Antalet skyddsombud inom LO-området har emellertid uppskattats till 70 000-80 000, varvid man utgått från att det i genomsnitt finns två eller tre skyddsombud på arbetsställen med sådant ombud.

Utredningen anför att uppgifter som utredningen inhämtat från yrkesinspektionen tyder på att arbetarskyddslagens bestämmelser om utseende av skyddsombud och skyddskommittéer regelmässigt följs vid större företag med undantag i någon mån för kontorsarbetsplatser. Beträffande mindre företag har en mindre fördelaktig bild erhållits, Pä arbetsställen med 5-9 arbetstagare saknas sålunda skyddsombud vid de flesta arbetsställen inom gruppen. Motsvarande gäller i fråga om skyddskommitté på arbetsställen med 50—99 arbetstagare, varvid dock får beaktas att notering i allmänhet saknas om företagsnämnder som fungerar som skyddskommitté. Även något större arbetsställen synes i en del fall sakna skyddsombud resp, skyddskommitté,

3,2 Utredningen

3.2.1 Utredningens allmänna överväganden

Utredningen erinrar inledningsvis om att utredningen i avsnittet med allmänna synpunkter (se under 2.1) utvecklat sin uppfattning om värdet av samverkan mellan arbetsmarknadsparterna i arbetarskyddsfrågor. Bl, a, mot bakgrunden av all enighet råder om alt man bör söka uppnå en allmän höjning av nivån i fråga om skyddsförhållanden och arbetsmiljö över huvud bör enligt utredningen en utbyggnad av samverkanssystemet komma till stånd och därvid bör tillvaratas möjligheterna lill ökat inflytande för de anställda i arbetsmiljöfrågor. Utredningen anser att man bör ta fasta på ett växande intresse från arbetstagarnas sida att medverka

Prop. 1973:130 61

i alt lösa arbetsmiljöfrågorna. Utredningen framhåller att det är arbetslagarna som omedelbart berörs om arbetsplatsen är olillfredsslällande i skyddslekniskt, arbetshygieniskt eller ergonomiskt avseende eller om arbetet eljest innebär ogynnsamma förhållanden från arbelsmiljösyn-punkt. 1 ett tekniskt alltmer utvecklat arbetsliv är det enligt utredningen nödvändigt att la vara på de erfarenheter som utgår från människans upplevelse av arbetssituationen. Arbetstagarna bör därför i större utsträckning än f. n. beredas möjligheter alt hävda sina synpunkter på arbetsförhållandena. Utredningen tillägger att de anställdas inflytande över arbetsmiljön framstår som värdefull även såtillvida, att möjligheten att påverka miljön kan ge ökat engagemang vid fullgörande av arbetsuppgifterna i övrigt.

Utredningen konstaterar all den gällande arbetarskyddslagsliftningens regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare ger de anställda vissa möjligheter att under arbetsgivarens ledning öva inflytande i skyddsfrågor. Regleringen är emellertid enligt utredningen otillfredsställande i väsentliga hänseenden. Den innehåller inte bestämmelser om hur skyddsombud bUr i stånd all fullgöra sina uppgifter. Del finns sålunda inga regler om att skyddsombud kan förfoga över viss del av arbetstiden för alt bevaka skyddsförhållandena inom sitt skyddsområde. Om skyddsombudets utbildning sägs endast all ombudet har alt skaffa sig noggrann kännedom om skyddsförhållandena. Några särskilda befogenheter inrymmer arbetarskyddslagen varken för skyddsombud eller för skyddskommitté. Utredningen framhåller också att den organiserade samverkan enligt lagen är begränsad lill frågor om förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbetet. Lagen nämner inget om deltagande från de anställdas sida vid planeringen av arbetsmiljön. Utredningen finner att lagens samverkansregler inte synes kunna möta de krav på inflytande från de anställdas sida som numera måste ställas.

Utredningen anmärker att överenskommelserna mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer lagt grunden för en god utveckling av samarbetet och att det dessutom på många arbetsställen tas lokala initiativ för att öka de anställdas möjligheter alt öva inflytande på arbetsmiljön. Ä andra sidan har del också framgått av utredningens undersökningar att ofta inte ens de formella krav på organisation som den nuvarande lagen ställer är uppfyllda.

Utredningen finner, att ett system som byggde på att garantera arbetstagarna beslutsinedverkan beträffande alla åtgärder som berör arbetsmiljön skulle förutsätta en mycket långtgående omgestaltning av reglerna om arbetsledning och över huvud av vad som nu gäller om företagens och förvaltningens organisation. En sådan omgestaltning av rättsförhållandena är enligi utredningen uppenbarligen avhängig av centrala regler inom lagstiftningen i övrigt vilka berör arbetsledningsrälten samt också ägarförhållanden och det ekonomiska och straffrättsliga ansvaret. Utredningen påpekar också alt vid investeringar inom företag och förvaltningar går ingen klar gräns mellan satsningar som avser arbetsmiljön och investeringar som avser verksamheten i övrigt utan att

Prop. 1973:130 62

kostnaderna för en tillfredsställande arbetsmUjö ytterst är en del av driftkostnaderna i stort. En så långtgående omvandling av rättsreglerna som antytts anser utredningen i vart fall inte tänkbar att genomföra i förevarande sammanhang. Utredningen går därför inte direkt in på förelagsorganisationen vad gäller driftförhållanden och personaladministration. Utredningen framhåller att intressanta resultat beträffande utvecklande av olika former av kvalificerad beslutsmedverkan bör kunna komma fram genom olika pågående försök med fördjupad företagsdemokrati. Vidare erinrar utredningen om all den i slutet av år 1971 tillsatta arbetsrättskommittén har till uppgift att göra en översyn av arbetsfreds-lagstiftningen. Enligt utredningen är det möjligt all en del djupgående problem som berör arbetsmiljön kan vinna sin lösning genom förändringar i arbetsledningsrätten.

Utredningen anser dock inte att man 1. v. måste begränsa sig till smärre ändringar i nuvarande samverkansregler. 1 stället är det enligt utredningen nödvändigt all söka finna vägar som på ett påtagligt sätt leder till ökat medinflytande för de anställda över arbetsmiljöns utformning. Utredningen bedömer det också möjligt att finna lösningar som inte förutsätter nyssnämnda långtgående omgestaltningar men ändock ger de anställda ett betydligt större inflytande än hittills i skyddsfrågor.

Mot den angivna bakgrunden bör enligt utredningens uppfattning i lagstiftningen införas nya bestämmelser som bereder arbetstagarna en påtagligt stärkt ställning i den lokala skyddsorganisationen. Beroende på att reglerna skall läcka alla förekommande typer av förelag kan inte undvikas att bestämmelserna blir av ganska allmän natur, 1 möjligaste mån bör enligt utredningen eftersträvas alt inle differentiera reglerna efter skilda branscher och strukturer. En fördel med ett sådant system anges vara att man undviker risken att binda utvecklingen i stela former.

I sina överväganden ulgår utredningen vidare från att de nya samver-kansreglerna skall tillförsäkra de anställda räll att i ett tidigt skede delta i planering av arbetsförhållandena. Många arbetsmiljöproblem löses bäst redan på planeringsstadiet, framhåller utredningen, och det är en viktig uppgift för lagstiftningen att skapa garantier för att de :'nställda bereds inflytande vid planering av nyanläggningar och ändringar i befintliga anläggningar.

Gäller det å andra sidan förbättringar eller korrigeringar vid befintliga arbetsställen anser utredningen att man bör eftersträva att ge de nya reglerna en sådan konstruktion alt erforderliga åtgärder vidtas snarast möjligt efter det att de anställda väckt en arbetsmiljöfräga. Om åtgärder ej vidtas inom överenskommen eller eljest skälig tid måste man lita lill ingripanden genom samhällets tillsynsorgan. På samma sätt blir det tillsynsorganen som får träffa avgörande när parterna inte når enighet om vilka skyldigheter som författningsenligt åvilar arbetsgivaren.

Vad beträffar verksamhetsområdet för lokalt skyddsarbete framhåller utredningen att de skyddstekniska frågorna fortfarande framstår som utomordentligt betydelsefulla och alt det på arbetshygienens fält krävs vidgad uppmärksamhet och allt kraftigare insatser. Även de erfarenheter

Prop. 1973:130 63

som vunnits om psykiska hälsorisker måste uppmärksammas i del lokala skyddsarbetet. Frågor om företagshälsovård bör enligt utredningen också falla inom ramen för samverkan, särskilt som en tillfredsställande utveckling av förelagshälsovården i hög grad synes vara beroende av att man kan finna former för de anställdas inflytande över denna.

Utredningen förutsätter att lagstiftningen som hittills skett kompletteras genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Det är enligt utredningen av stort värde att sådana överenskommelser existerar vid sidan av lagstiftningen och ger detaljregler angående den lokala skyddsorganisationen. Den frivilliga överenskommelsen innebär fördelar i fråga om föreskrifternas genomförande i praktiken. Framför allt är en sådan överenskommelse ägnad alt öka parternas intresse för skyddsarbetet och befordra deras aktiva medverkan och ansvarskänsla.

3.2.2 Utredningens förslag till nya samverkansregler

Utredningen framhåller all frågorna om arbetsmiljöns utformning är en angelägenhet för alla på arbetsplatsen. Det är enligt utredningen viktigt att den enskUde ges impulser all själv aktivt medverka till förbättringar i arbetsmiljön och att det lokala skyddsarbetet organiseras med beaktande av intresset alt alla anställda engageras däri. Olika vägar all förverkliga önskemål härom diskuteras av utredningen.

Det står dock samtidigt klart för utredningen att de särskilda kanaler som finns för de anställdas medverkan i skyddsorganisationen - skyddsombud och skyddskommitté - måsle tilldra sig speciellt intresse när lagregler om den lokala skyddsorganisationen skall formas. Utredningen föreslår härvidlag en rad nyheter.

Tillsättande av skyddsombud

Utredningen föreslår alt skyddsombud skall utses vid alla arbetsställen ' med minst fem arbetstagare. Därmed vill utredningen slopa en nu gällande undantagsregel som främst tar sikte på mindre kontor, butiker och liknande arbetsställen. Utredningen åberopar att skyddsförhållandena vid den typ av arbetsställen som nyss nämnts ej sällan är sådana att del är starkt påkallat att arbetstagare och arbetsgivare genom ett organiserat skyddsarbete tar itu med problemen. Därjämte är det enligt utredningen motiverat att skyddsombud alltid utses på arbetsställe med mindre än fem arbetstagare om arbetsförhållandena påkallar det. Utredningen föreslår att arbetarskyddslagen (40 § första stycket) ändras i enlighet med det anförda. Utredningen pekar på alt det ankommer på lillsynsorganen att verka för all arbetslagarna utser skyddsombud i den utsträckning som är föreskrivet.

Utredningen erinrar om alt del vid åtskilliga arbetsställen finns huvudskyddsombud med uppgift bl, a, att vara en samordnande länk mellan skyddsombuden. För arbetsställen med flera skyddsombud anser utredningen det lämpligt att ett av skyddsombuden företräder dessa i

Prop. 1973:130 64

frågor som sträcker sig över mer än ett skyddsområde. Med hänsyn till värdet av all ett av skyddsombuden svarar för kontakten dels utåt och dels mellan skyddsombuden inbördes bör enligt utredningens mening huvudskyddsombud alltid utses vid arbetsställe med mer än ett skyddsombud. Utredningen föreslår att i arbetarskyddslagen (40 §) skrivs in en bestämmelse om utseende av huvudskyddsombud i sådana fall.

Regionala skyddsombud

Utredningen framhåller att den lokala skyddsorganisationen på många arbetsställen är otillfredsställande. Det framsiår som angeläget att finna regler som stimulerar lill lokal skyddsverksamhet och därigenom ökar de anställdas medverkan i fråga om arbetsmiljöns utformning vid alla de arbetsställen det här gäller.

Utredningen erinrar om all möjligheten att utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe infördes med tanke på sådan verksamhet där svårighet föreligger att utse skyddsombud bland arbetstagarna på grund av ofta förekommande växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning. Enligt utredningen står dock inte numera de tillfälliga arbetsställena på samma sätt som tidigare i förgrunden när det gäller att utse regionala skyddsombud. I stället koncentrerar sig intresset kring de speciella svårigheterna vid mindre arbetsställen att skapa en tillfredsställande skyddsorganisation inom företaget.

Det ringa antalet anställda vid mindre arbetsställen gör alt kretsen inom vilken skyddsombud kan utses är liten och att det kan vara svårt att inom företaget få fram personer som är lämpliga och vilUga att bli skyddsombud. Vid sådana arbetsställen är också tillgängligt erfarenhets-och jämförelsematerial ofta litet. Vid mindre arbetsställen är det vidare inte ovanligt att arbetslagarna känner sig så bundna i förhållande till arbetsgivaren att de inte med kraft verkar för förbättringar i arbetsmiljön, i synnerhet inte om erforderliga åtgärder skulle belasta företaget ekonomiskt. Dessutom måsle man räkna med alt del finns särskilt stora svårigheter att ordna utbildningsfrågan vid små företag. Ytterligare en påtaglig omständighet som gör att skyddsorganisationen kan behöva förstärkas utifrån är att de mindre företagen i allmänhet saknar tillgång till medicinska och tekniska experter inom företagshälsovårdens område.

Skäl kan alltså enligt utredningen anföras för att bygga ul systemet med regionala skyddsombud med sikte på att ge de anställda på arbetsställen med bristfällig skyddsorganisation ökal stöd. Utredningen framhåller samtidigt alt vissa omständigheter har ansetts motivera att möjligheterna alt utse regionala skyddsombud inte bör vara obegränsade. Därvid erinras om att samverkansreglerna syftar till alt just de anställda pä arbetsstället genom att engageras i skyddsverksamheten skall tillföra denna sina erfarenheter och fä intresse och ansvar för arbetsmiljön. Det finns en risk för att detta syfte skjuls i bakgrunden om skyddsarbetet för de anställdas räkning utförs av personer utanför arbetsstället. Det har också framhållits att skyddsombud i princip bör ha tillträde överallt inom

Prop. 1973:130 65

företaget och kunna ingå som medlem i projektgrupper av alla slag. Detta kan stöta på svårigheter beträffande regionalt skyddsombud, vare sig denne är fackföreningsfunktionär eller arbetstagare inom konkurrerande företag, eftersom ombudets tillträde resp. närvaro kan ge anledning till invändningar bl. a. från konkurrenssynpunkt. Vidare har anförts att kontakten mellan skyddsombud och tjänsteman från yrkesinspektionen vid dennes besök på arbetsstället försvåras om skyddsombud utsetts utanför de anställdas krets.

Vid övervägande av olika synpunkter som kan anföras i frågan har utredningen kommit fram lill alt systemet med regionala skyddsombud bör vidareutvecklas. Utredningens avsikt är inte att bygga upp en organisation vid sidan av yrkesinspektionen och den kommunala tillsynen för att utifrån kontrollera skyddsverksamheten i företagen. Huvuduppgiften för de regionala skyddsombuden skall i stället vara att aktivera det lokala skyddsarbetet. Med hänsyn lill de befogenheter som avses tillkomma skyddsombuden framhålls att verksamhetsområdet även för de regionala ombuden måsle vara klart angivel beträffande såväl olika arbetsställen som skyddsområden inom dessa.

När det sedan gäller att närmare avgöra för vilka arbetsställen regionall skyddsombud skall kunna utses, finns det enligt utredningen anledning att beakta att skyddsorganisationens beskaffenhet inte bara är avhängig av företagets storlek, ulan att goda arbetsmUjöer kan finnas i små företag och att även stora företag kan ha en bristfällig skyddsorganisation. Detla talar för att man inte genom en lagregel bör låsa möjligheten att utse regionalt skyddsombud till förelag med visst högsta antal anställda. Avgörande vikt bör i stället kunna fästas vid förekomsten av skyddskommitté. Utredningen anser att man kan ge det riktmärket alt i företag, där skyddskommitté saknas, ett behov ofta föreligger av regionall skyddsombud. Har å andra sidan skyddskommitté tillsatts bör man kunna utgå från att arbetstagarna är beredda att på ett aktivt sätt engagera sig i skyddsarbetet och har möjlighet att i samarbete med arbetsgivaren bevaka att arbetsmUjön är tUlfredsstäUande. Vid bedömningen av om regionalt skyddsombud bör utses finner utredningen alt man får ta hänsyn lill de riskförhållanden som föreligger på arbetsstället. Däremot skall arbetsgivaren inte, såsom enligt nuvarande tillämpning, ha möjlighet att ensidigt motsätta sig att sådant skyddsombud utses. Prövningen av frågan om regionalt skyddsombud får utses vid visst arbetsställe bör enligt utredningen ligga hos yrkesinspektionen. Frågan avses därvid skola behandlas i den yrkesinspeklionsnämnd som utredningen föreslår inrättad.

Utredningen föreslår alt arbelarskyddslagen (40 § Iredje stycket) ändras i enlighet med del anförda. För arbetsställe där skyddskommitté ej tillsatts skall således yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar del, kunna medge alt skyddsombud utses utanför kretsen av arbetstagare. Utredningen utgår därvid från all skyddskommitté alltid tillsätts på arbetsställe där arbetsgivaren eller arbetslagarna begär del.

5 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 66

Skyddsombudens uppgifter

Utredningen anmärker att del i gällande arbetarskyddslag saknas grundläggande bestämmelser om vad som är skyddsombudens uppgifter. För att ytterligare befästa skyddsombudsinstilulionen bör enligt utredningens uppfattning sådana bestämmelser tas in i lagen. Uppgifter för såväl lokala som regionala skyddsombud bör enligt utredningen vara all företräda arbetstagarna i skyddsfrågor och verka för tiUfredsställande skyddsförhållanden inom skyddsområdet. Skyddsombudet skall inom sitt skyddsområde vaka över säkerheten och sundheten i arbelet. En aktiv insats frän skyddsombudets sida bör enligt utredningen på allt sätt främjas. Finns grundad anledning att misstänka all arbetsförhållandena innebär risker för arbetstagarna med hänsyn lill exempelvis förekomsten av farliga ämnen eller produkter skall skyddsombudet kunna kräva att arbetsgivaren låter kontrollera skyddsförhållandena. Där skyddskommitté inte finns skall skyddsombud och arbetsgivare gemensamt planera förelagshälsovården efler företagels behov. Skyddsombudet skall vidare delta vid planeringen av lokaler, maskiner och andra anordningar samt arbetsmetoder. Uppgifterna i samband med planeringen av arbetslokaler m, m, behandlas närmare av utredningen i anslutning till förslagen om nya regler om förhandsprövning (se under avsnitt 4,2),

Utredningen betonar också den del av skyddsombudens uppgifter som går ut på att vinna övriga arbetstagares aktiva medverkan i skyddsarbetet. Utredningen erinrar om att det regionala skyddsombudets uppgift i första hand ligger på detla plan och all även lokala skyddsombud har en viktig roll när det gäller att höja övriga arbetstagares skyddsmedvetande.

I anslutning till det anförda framhåller utredningen all det är väsentligt att skyddsombuden erhåller lämplig utbildning för att de skall kunna effektivt fuUgöra sina uppgifter. Utredningen anser att detla bör markeras genom en grundläggande lagbestämmelse av innehåll att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får behövlig utbUdning. Utredningen behandlar utbildningsfrågan närmare i ett särskilt avsnitt (se under 6,2),

Utredningen föreslår att de nya bestämmelsema om skyddsombudens uppgifter liksom den grundläggande regeln om ansvaret för skyddsombudens UtbUdning tas in i en ny paragraf (40 a §) i arbetarskyddslagen,

1 anslutning till en redovisning av synpunkter på skyddsombudens verksamhet föreslår utredningen dessutom vissa kompletteringar av arbetarskyddskungörelsen för att åstadkomma ökad fasthet i formerna för skyddsombudens handlande. Det gäller här frågor om skyddsombuds framställning lill arbetsgivaren samt skyddsombuds möjlighet att påkalla behandling av skyddskommittén resp, yrkesinspektionen.

Utredningen föreslår att i 64 § arbetarskyddskungörelsen anges alt arbetsgivaren skall underrätta skyddsombud om till vem framställning skall ske i skyddsfrågor, I framställning skall bl, a, kunna begäras alt viss undersökning sker av förhållandena inom skyddsombudels bevaknings-område. Vidare föreslås i samma paragraf en föreskrift om alt skyddsombud på begäran skall erhålla skriftligt bevis om framställning som han

Prop. 1973:130 67

gjort lill arbetsgivaren. En jämkning förordas av den gällande bestämmelsen i kungörelsen om rätt för skyddsombud att påkalla skyddskommitténs behandling av skyddsfråga. Sådan rätt bör enligt utredningen avse alla frågor som skyddsombud anser bör behandlas direkt av skyddskommittén. Utredningen föreslår också att särskilda bestämmelser införs i kungörelsen om möjlighet för skyddsombud att påkalla ingripande av yrkesinspektionen i fall då ombudet inte ulan dröjsmål får besked i en fråga där framställning gjorts till arbetsgivaren samt i fall då framställning till arbetsgivaren inte beaktas inom skälig tid.

Arbetarskyddslagens samverkansbestämmelser är tillämpliga också när det gäller att förebygga personskador lill följd av brand. En erinran härom finns i brandstadgan (21 §). Utredningen framhåller bl. a. att medverkan måste kunna påräknas av skyddsombud beträffande brandförsvarsuppgifter som motiveras från arbetarskyddssynpunkl. Utredningen ser det som angelägel alt skyddsombud ges tillfälle att närvara vid förrättningar enligt brandlagen på arbetsstället. 1 sistnämnda avseende föreslår utredningen att en regel införs i brandstadgan (21 §).

Skyddsombuds rätt att få upplysningar

Utredningen framhåller att skyddsombud för alt kunna fullgöra sina uppgifter måste ha möjlighet att följa utvecklingen inom sitt skyddsområde genom att ta del av handlingar som ger upplysningar av betydelse för bedömande av skyddsförhållandena. Arbetarskyddskungörelsen och partsöverenskommelserna innehåller f. n. vissa bestämmelser i ämnet. Med hänsyn till frågans vikt anser utredningen all bestämmelser av detta slag bör tas in i lagen.

I första hand skall skyddsombud ha rätt att ta del av uppgifter i sådana handlingar som nu nämns i 64 § arbetarskyddskungörelsen, nämUgen arbetsbok, minderårigförteckning, meddelanden från tiUsynsorgan samt intyg över besiktning och provning av tekniska anordningar av olika slag. Skyddsombudets befogenheter i delta avseende bör emellertid enhgt utredningen inte låsas genom någon uppräkning utan bör avse en rätt att ta del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som är ay betydelse för skyddsombudets verksamhet. Den bestämmelse härom som föreslås intagen i arbetarskyddslagen (40 a §) bör innebära en rätt all få del även av upplysningar som arbetsgivaren inhämtat från exempelvis utomstående konsultföretag. Utredningen understryker vikten härav bl. a. med hänsyn till att skyddsombudet enligt utredningens förslag skall delta vid planeringen av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder.

Skyddsombudets rätt till ledighet för uppdraget

Utredningen anser att det är av grundläggande betydelse att bristande tid inle lägger hinder i vägen för skyddsombudet all fullgöra sina uppgifter. För all ge tUlräckligt fast form åt skyddsombudsinstilulionen och för alt tillförsäkra skyddsombuden möjlighet att ägna sig åt skyddsverksamheten är del enligt utredningen nödvändigt all i lagen

Prop. 1973:130 68

skriva in en bestämmelse att skyddsombud skall beredas erforderlig tid för att fuUgöra sina uppgifter. 1 en sådan bestämmelse ligger att skyddsombud under denna tid skall kunna verka ulan att göra ekonomiska förluster genom minskad arbetsinkomst.

1 alla akuta situationer Ugger det enligt utredningen i sakens natur att ombudet på egen hand bestämmer lidsålgången för skyddsåtgärden. Beträffande det löpande skyddsarbetet, såsom allmänna översyner samt rådgivning och diskussioner i skyddsfrågor, är det å andra sidan lämpligt att arbetsgivare och arbetstagare genom lokala förhandlingar träffar överenskommelser. Utredningen anser all arbetsgivare och skyddsombud i de flesta fall bör kunna nå enighet om den lid som bör stå lill ombudets förfogande. Kan man i någol fall inte enas får frågan hänskjutas till avgörande av yrkesinspektionen.

Mot bakgrunden av all det kan vara fråga om vikliga skyddsfrågor skall enligt utredningens (majoritetens) uppfattning skyddsombudet i avvaktan på inspektionens ställningslagande ej vidkännas löneavdrag för den lid han ägnar åt del löpande skyddsarbetet. Om sedan yrkesinspektionen finner all skyddsombudet uppenbarligen tagit ut alltför mycket tid för skyddsombudsuppdragel får delta regleras i efterhand genom löneavdrag eller på annat lämpligt sätt. På den förevarande punkten har arbetsgivarnas båda representanter i utredningen anmält reservation. De har hävdat alt ulredningsmajoritelen här uttalat sig på ell sätt som strider mol gällande princip om tolkningsföreträde för arbetsgivaren i tolkningslvisler om arbetsskyldigheten. Därjämte har reservanterna ansett att utredningen över huvud taget inte bort gå in på en fråga som gäller tolkningsföreträ-del med hänsyn till att hela detta problemkomplex ligger inom ramen för arbetsrättskommitténs uppdrag.

En överenskommelse mellan parterna om den lid som skall stå till skyddsombudets förfogande bör enligt utredningen gälla till dess ny överenskomrnelse ingås mellan parterna eller nytt avgörande träffas av yrkesinspektionen, Detla får betydelse i fall då omständigheterna ändrats enligt den ena partens uppfattning. Parterna kan även överenskomma att frågor av denna art skall hänskjutas lill avgörande av samarbetsorgan. Dessa frågor finner utredningen väl ägnade all avgöras i sådan ordning.

Kostnaderna för de regionala skyddsombudens verksamhet bör enligt utredningen bäras av arbetsgivarna. De arbetsgivare som har lokala skyddsombud förutsätts ju enligt utredningsförslaget ersätta dessa för förlorad arbetsförtjänst. Utredningen föreslår att principen om arbetsgivarnas ersättningsskyldighet slås fast i lagstiftningen. Detta sker lämpUgen så, att Kungl. Maj:t genom en bestämmelse i arbetarskyddslagen bemyndigas att utfärda föreskrifier i ämnet. Med stöd härav intas en bestämmelse i arbelarskyddskungörelsen av innebörd att ersättning för skyddsarbete som regionalt skyddsombud utför skall utges av arbetsgivaren vid arbetsstället. Hur ersättningsfrågorna i praktiken skall regleras bör enligt utredningen med den angivna utgångspunkten kunna lösas mellan parterna. Utredningen anser all överenskommelser branschvis ligger nära till hands.

Prop. 1973:130 69

Särskild befogenhet för skyddsombud

Utredningen anmärker att del hittills inte funnits någon allmän reglering vare sig i lag eller pä annat säll beträffande skyddsombuds inöjlighet all ingripa i farliga situationer. Skyddsombud har alltså f. n. inte några befogenheter att avbryta ett arbete även om han bedömer att delta är alltför riskabelt för den arbetstagare som skall ulföra uppgiften. Det är enligt utredningens uppfattning en brist i nuvarande lagstiftning att skyddsombud, till vars uppgifter det hör att verka för säkerhet i arbetet, inle har tillräckliga befogenheter att handla då allvarlig fara hotar på grund av bristfälliga skyddsförhållanden.

Föreligger en fara skall ombudet i första hand vända sig till arbetsgivaren eller dennes företrädare och begära att åtgärder vidtas. Ger denna framställning inle resullal har skyddsombudet alt påkalla ingripande av yrkesinspektionen. Enligt utredningen aktualiseras frågan om all avbryta arbelet genom skyddsombudets ingripande i de fall där rättelse på grund av all faran är överhängande inte kan ske den normala vägen. Utredningen anser all skyddsombud i delta läge måste ha särskUd befogenhet att agera. Innebär arbetsuppgift omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa bör skyddsombudet, i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande, under angivna förutsällning ha räll all bestämma att arbetet skall avbrytas. Utredningen föreslår en bestämmelse av detta innehåll i arbetarskyddslagen (40 b §). Utredningen framhåller att de situationer som avses inle behöver vara av livshotande karaktär. Det räcker i och för sig med risk för kroppsskada. Samtidigt måste hällas fast vid att det skall vara fräga om lägen då faran är överhängande och dessutom av allvarUg beskaffenhet. Den förordade bestämmelsen bör enligt utredningen tUlämpas endast då den förelagda arbetsuppgiften går utöver de åtaganden som följer av anställningsavtalet. Det måste nämUgen beaktas all i många arbetsuppgifter ligger ett risklagande och all detta är nödvändigt från samhällssynpunkl. Som exempel härpå nämns brandmannens arbetsuppgifter i samband med eldsvåda. I förutsätlningarna för ingripande ligger alltså också alt risklagandel framstår som onödigt och gående utöver vad som kan vara förutsatt med hänsyn lill arbetets karaktär.

En annan situation då motsvarande befogenhet för skyddsombud som nyss sagts bör vara motiverad är enligt utredningen del fall all överträdelse sker av tillsynsorgans förbud mot visst arbete eller mot användning av viss lokal, maskin e. d. Utredningen föreslår att skyddsombud ges räll att bestämma alt arbete skall avbrytas om arbetsgivare underlåter alt ställa sig till efterrättelse meddelat sådant förbud som vunnit laga kraft eller som skall gälla omedelbart. Ett tillägg i arbetarskyddslagen föreslås också i detla hänseende.

Föreslagna utvidgningar av skyddsombudens befogenheter syftar enligt

utredningen lill alt ge ökad tyngd åt skyddsombudens handlande i riskfyllda lägen och all inskärpa viklen av all förelagen har en effektiv skyddsorganisalion med möjlighet att utan dröjsmål fatta beslul i skyddsfrågor. Det framsiår för utredningen som uppenbart att rätten att

Prop. 1973:130 70

stoppa ett -arbete endast bör aktualiseras i undantagsfall. Med en fungerande lokal skyddsorganisalion bör i de allra flesta fall möjlighet finnas alt behandla frågan inom denna organisation.

Utredningen erinrar om att skyddsombud som förfarit vårdslöst eller mot bättre velande i samband med sitt ingripande enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler kan åläggas skyldighet att ersätta de skador som ingreppet medfört. Utredningen anser emellertid att en särskild reglering av skadeståndsfrågan i stället bör gälla på området. Denna reglering bör i vissa avseenden knyta an till kollektivavtalslagens skadeståndsbestämmelser.

Rätt till ersättning för arbetsgivaren bör enligt utredningens uppfattning inträda endast om skyddsombud avbryter arbete fastän skäl härtill uppenbarligen saknas. Liksom enligt koUeklivavtalslagen bör vid bedömande av om och i vad mån skada uppstått hänsyn skall las även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Vidare bör skadeståndet under vissa omständigheter kunna nedsättas och, beträffande skyddsombudet, vara begränsat liU beloppet. Vid utformningen av reglerna bör hänsyn las lill alt skyddsombud, som valts av fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare eUer tUlhör sådan förening, uppträder inle för egen räkning utan som företrädare för föreningen. Skyldighet all utge skadestånd bör då kunna uppkomma för vederbörande arbetslagarorganisation. Detta skall dock gälla först sedan organisationen haft tUlfälle att la ställning i frågan. Någon skadeståndsskyldighet skall inle inträda om organisationen omedelbart därefter förklarar att arbete bör återupptas.

1 fråga om skadeståndsansvaret föreslår utredningen att bestämmelser i enUghet med det anförda tas in i arbetarskyddslagen (40 b §), Talan om skadestånd bör enligt utredningen föras inför arbetsdomstolen. Bestämmelse härom föreslås i 44 § arbelarskyddslagen.

Utredningen pekar också på att det för skyddsombud som missbmkal sina befogenheter att ingripa kan bli fråga om avskedande på grund av kontraktsbrott i anställningsförhållandet.

Ans tälln ings trygghet

.Arbetarskyddslagen (42 §) upptar i sin gällande lydelse ett förbud för arbetsgivare mot att skilja arbetstagare från anställningen på grund av all han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud. Utredningen har kommit fram lill alt man bör söka ytterligare förstärka skyddet för skyddsombud beträffande uppsägning och avskedande. Skyddsombud, som gör gällande att han skilts från sin anställning med anledning av uppdraget att vara skyddsombud, bör sålunda enligt utredningen ha rätt att kvarstå i anställningen till dess frågan avgjorts genom förhandlingsuppgörelse eller av domstol. Undantag måste dock göras för sädana fall då arbetsgivaren visar att åtgärden vidtagits på grund av förfarande som berättigar honom att omedelbart häva arbetsavtalet. En reglering med motsvarande innehåll finns i överens-

Prop. 1973:130 71

kommelse mellan SAF och LO den 20 februari 1970 om klubbordförandens ställning i förelaget. Utredningen föreslår att lagbestämmelser av nu angiven innebörd tillskapas genom ett tillägg i 42 § arbelarskyddslagen.

Tillsättande av skyddskommitté

Utredningen framhåller att skyddskommittéinslilutionen är av väsentlig betydelse för att samarbetslanken beträffande skyddsarbete skall kunna förverkligas i önskvärd utsträckning. Är riskerna för yrkesskador påtagliga finns det enligt utredningen ofta anledning att ha skyddskommitté redan då antalet arbetstagare är avsevärt lägre än 50, Utredningen anser det emellertid rimligt all som hittills låta antalet 50 arbetstagare vara den nedersta gränsen för de fall då skyddskommitté under alla förhållanden skall finnas. Dessutom föreslår utredningen all skyddskommitté oberoende av antalet anställda alltid skall lillsällas om arbetsgivaren eller arbetstagarna begär del. Bestämmelse härom föreslås intagen i arbelarskyddslagen (41 §). Utredningen klargör att den inte anser att del finns något att erinra mot att förelagsnämnd handlägger även skyddsfrågor. Därvid förutsätter utredningen dock att parterna är ense om att företagsnämnden skall ersätta skyddskommitté och att nämnden i sin angivna funktion inrymmer de ledamöter som enligt utredningens förslag bör ingå i skyddskommitté.

Skyddskommitténs uppgifter

Skyddskommittén skall enligt utredningens uppfattning ha en central ställning inom den lokala skyddsverksamheten. Huvuduppgiften för kommittén skall vara att verka för och få till stånd en god arbetsmiljö, Inga väsentliga arbelsmiljöfrågor bör få undandras skyddskommittén. Kommittén skall bl, a. avhandla målsättningen för och planeringen av skyddsverksamheten samt diskutera investeringsbehoven.

Skyddskommittén skall redan enligt gällande lagstiftning noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbete, TUl skyddskommitténs område hör traditionsenligt skyddsförhållandena på arbetsstället saml även utbildnings- och upplysningsfrågor beträffande arbetsmiljön. Utredningen vill emellertid särskilt fästa uppmärksamheten på skyddskommitténs befattning med företagshälsovårdsverksamhel som berör arbetsstället.

Planeringen av företagshälsovården på det lokala planet skall enligt utredningens uppfattning i princip ske inom skyddskommittén. Där skall således inriktningen av verksamheten läggas upp. Där skall också handläggas andra frågor om företagshälsovården så att de anställda ges inflytande både då den planeras och byggs upp och då den utövas.

Utredningen framhåller att det är den förebyggande verksamheten inom företagshälsovården som de anställdas inflytande framför allt bör inriktas på. Som exempel på frågor där detla inflytande bör komma till

Prop. 1973:130 72

uttryck nämns förelagshälsovårdens organisation samt uppläggningen av förelagshälsovårdens arbetsrutiner och av generellt verkande hälsovårdsåtgärder som direkt berör arbetstagarna. Vidare kan frågorna gälla exempelvis vilka yrkeshygienisk-lekniska mätningar och utredningar som bör företas liksom ergonomiska bedömningar i samband med planering och konstruktion.

Med del sagda avser utredningen inte att hindra att parterna lokalt väljer alt bedriva samarbetet i frågor angående företagshälsovård i annat samarbetsorgan, exempelvis företagsnämnd eller särskilt råd för företagshälsovård. Skyddskommittén skaU dock inte kunna förbigås. Har behandling i särskilda former skett måsle i vart fall en redovisning av resultatet härav ske i skyddskommittén. Därvid skall alltid tinnas möjlighet att påfordra ytterligare behandling också i skyddskommittén.

Utredningen understryker alt skyddskommittén i sin verksamhet inle endast skall inrikta sig på de rådande förhållandena inom dess skyddsområde. Stor uppmärksamhet skall även ägnas ål frågor om planering av lokaler, anordningar och arbetsmetoder. Denna sida av skyddskommitténs verksamhet behandlas närmare i avsnittet om förhandsprövning (se under 4,2),

Utredningen föreslår alt det genom nya bestämmelser i arbetarskyddslagen (41 a §) slås fast att skyddskommitténs uppgifter skall utformas i enlighet med vad utredningen anfört.

Skyddskommitténs befogenheter

Om en fråga faller inom skyddskommitténs område skall enligt utredningen därav följa att frågan i princip skall behandlas inom kommittén innan något avgörande sker, I undanlagsfall kan dock situationen vara sådan att det är motiverat alt exempelvis skyddsombud för frågan direkt lill yrkesinspektionen. Vidare får undanlag göras för sådana frågor varom enighet kunnat uppnås redan i ett tidigare skede mellan skyddsombud och företrädare för arbetsgivaren och där åtgärd kommer lill stånd pä denna väg.

Rörande ordningen för skyddskommitténs behandling anför utredningen följande. Uppnås enighet mellan å ena sidan dem som representerar arbetsgivaren och å andra sidan dem som företräder arbetstagarna finns grund för skyddskommittén alt fatta beslul som kan förutsättas bli verkställt. Kan i skyddskommittén företrädare för de båda parterna inte ena sig om beslut bör den ordningen gälla att fråga som faller inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen utan dröjsmål hänskjuts tUl yrkesinspektionen på begäran av ledamot. Därvid skall protokoll från skyddskommitténs sammanträde så snart det kan ske genom ordförandens försorg översändas till yrkesinspektionen, som har att la ställning i den hänskjut-na frågan.

1 anslutning härtill framhåller utredningen att yrkesinspektionen vid sin prövning av hänskjulna frågor självfallet har att tillämpa den gällande arbetarskyddslagstiftningen och att hålla sig inom de gränser som beting-

Prop. 1973:130 73

as härav. Utredningen pekar på att vissa frågor som uppkommer i skyddskommittén lorde vara av den art att de mera lämpar sig för behandling i särskilt samarbetsorgan. Eventuellt omfattas de inle av lagstiftningen och kan då inte avgöras av yrkesinspektionen. Utredningen understryker värdet av att samarbetsorgan tillskapas till vilka frågor av sådan art kan hänskjutas frän skyddskommittén.

Utredningens förslag innebär bl, a, en garanti för att skyddsfrågor, inberäknat frågor om förelagshälsovård, blir behandlade i skyddskommittén. Kan enligt nyss angivna förfarande avgörande inte ske — beroende på att parterna ej kan gemensamt nå fram till beslut i skyddskommittén och att ej heller annat samarbetsorgan slår lill buds samt att frågan ej faller inom yrkesinspektionens kompelens - tillkommer avgörandet arbetsgivaren. Utredningen erinrar om alt också frågor av denna art kan hänskjutas till förhandUng,

Utredningen anför att svårigheter ibland synes föreligga att få skyddsåtgärder verkställda utan dröjsmål, även om enighet i och för sig föreligger om alt åtgärden skall vidtas. Därför bör enligt utredningens uppfattning samtidigt som skyddskommittén beslutar om viss åtgärd anges den tid eller det lidsprogram som gäller för beslutels verkställighet. Har åtgärden inte vidtagits inom denna tidsram eller, om viss tid ej har angetts, inom skälig tid efler beslutets fattande, kan yrkesinspektionens ingripande påkallas. Med hänsyn lill all parterna en gång varit överens om att åtgärden skall vidtas anser utredningen en sådan utveckling tänkbar endast i undanlagsfall. En särskild bestämmelse att skyddskommittén om möjligt skall ange den tid, inom vilken åtgärd skall vara verkställd, bör emellertid enligi utredningen ge arbetsgivaren särskild anledning att se till hur verkställigheten fungerar.

Utredningen föreslår all den förordade ordningen för handläggning av skyddsfrågor kommer lill uttryck i lagstiftningen — förutom genom tidigare nämnda bestämmelse om skyddskommitténs uppgifter — genom bestämmelser som införs i arbelarskyddskungörelsen. Där bör sålunda föreskrivas all fråga, som faller inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen, på begäran av ledamot i skyddskommitté skall hänskjutas till avgörande av yrkesinspektionen om inle företrädare för arbetsgivare och arbetstagare kunnat ena sig om kommitténs beslut. Där föreslås också en bestämmelse som anger att i beslut av skyddskommitté bör anges den tid inom vilken beslutet skall vara verkställt.

Skyddskommitténs sammansättning

Utredningen anser att om arbetet i skyddskommittén skall kunna bedrivas effektivt måste i kommittén ingå företrädare för arbetsgivaren med tillräckliga beslutsbefogenheter. En representant för ledningen på arbetsstället bör enligt utredningen ingå i skyddskommittén. Det framhålls alt man inte kan fordra alt arbetsgivarrepresentanten har oinskränkta befogenheter att fatta beslut beträffande arbetsmiljön på arbetsstället. Utredningen syftar emellertid till ett smidigt beslutsförfarande, som gör

Prop. 1973:130 74

att inom skyddskommittén behandlade frågor inte behöver prövas ytterligare. För all trygga en stark ställning för skyddskommittén bör på motsvarande säll företrädare för arbetstagarnas organisationer på arbetsstället om möjligt ingå i kommittén. Skyddsombud skall också finnas bland kommitténs ledamöter.

Utredningen föreslår att bestämmelser om skyddskommitténs sammansättning i angivna avseenden förs in i arbelarskyddskungörelsen. Därjämte föreslås i kungörelsen bestämmelser om att företrädare för företagshälsovården bör vara närvarande vid kommitténs sammanträden samt om att skyddskommitté bör sammanträda minst en gång var tredje månad. Utredningen framhåller att den velat undvika formaUsering av det lokala skyddsarbetet och att den därför avstått från att föreslå ytterligare bestämmelser om skyddskommitténs sammansättning eller organisationen kring kommittén.

Tystnadsplikt

Med hänsyn till de utökade befogenheter som föreslås för skyddsombud och skyddskommitté och den vidgade insyn för skyddsombud och ledamot i kommittén som kan följa därav bör enligt utredningens uppfattning för dem införas tystnadspUkt i vissa avseenden. Det bör sålunda åligga skyddsombud och ledamot av skyddskommittén att inte obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landels försvar. Bestämmelser om tystnadsplikt av sådan innebörd och straffbestämmelser som ansluter därtill föreslås i arbelarskyddslagen (51 och 68 §§), Alt sålunda viss tystnadsplikt åvilar skyddsombud och ledamot i skyddskommitté bör enligt utredningen ytterligare bidra till att stärka skyddsombuds och skyddskommittés ställning och handlingsmöjligheter.

3,3 Remissyttrandena 3.3.1 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna instämmer allmänt i utredningens bedömning att samarbetet mellan arbetsmarknadsparterna i de lokala skyddsorganisationerna bör byggas ut och intensifieras. Stor enighet råder också om att huvudtemat därvid måste vara ökad medverkan och förbättrat inflytande vid arbetsmiljöns utformning för dem som är sysselsatta på arbetsplatserna. Synpunkter i remissyttrandena av denna innebörd bl, a, från arbetsplatsremissen har redovisats i avsnitt 2,2.

Utredningsförslaget beträffande den lokala skyddsverksamheten uppfattas genomgående av remissinstanserna som välmotiverat. Bl, a, LO har åsikten att förslaget otvivelaktigt ökar förutsättningarna för de anställda att påverka sin arbetsmiljö.

LO, TCO och arbetsrättskommittén noterar att utredningen inte

Prop. 1973:130 75

ansett sig kunna gå så långt i sina förslag att arbetstagarna blivit jämställda med arbetsgivarna när det gäller alt fatta beslut i arbetsmiljöfrågor. Samtidigt uttrycker dessa remissinstanser sin förståelse för att utredningen bl, a, med hänsyn till arbetsrättskommitténs uppdrag inte gått direkt in på frågor om arbetsledningsrätten och arbetstagarnas beslutsmedverkan när det gäller driftsförhållanden och personaladministration, utan i huvudsak begränsat sig till att inom ramen för gäUande arbetsrätlsliga principer söka skapa ett förbättrat mönster för hur de anställda i arbelsmiljöfrågor skall föra fram synpunkter och få dessa beaktade, Arbetsrättskommiltén erinrar om att kommitténs direktiv ger anvisningar om lagstiftningsåtgärder som kan komma att medföra betydelsefulla ändringar i rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare även när del gäller de senares inflytande över arbetsmUjöområdet, Behovet av sådana åtgärder har understrukits vid arbetspktsremissen. SAF anser för sin del att den organiserade skyddsverksamheten i företagen även i fortsättningen bör bedrivas under arbetsgivarnas ledning.

Utredningens förslag med syfte att förstärka skyddsombudens och skyddskommittéernas ställning i den lokala skyddsverksamheten har fått mycket stark anslutning under arbetsplatsremissen. Därvid har inte minst den avsedda ökade självständigheten vid skyddsombudsuppdragets fullgörande noterats med gillande. Som förut nämnts har behovet av utbildning för all möta det större ansvar för skyddsombuden som blir följden av utredningens förslag understrukits pä många håll. Utredningens inriktning i första hand på åtgärder för att vidga uppgifter och befogenheter för skyddsombud och skyddskommittéer anses riktig.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen finner att bestämmelser för att bättre än f, n, markera skyddsombudens ställning och precisera deras befogenheter kan vara motiverade. Enligt föreningen har utredningen emeUertid i vissa delar skjutit över målet och föreslagit bestämmelser som kan vara svåra att tillämpa och som dessutom kan skapa svårbemästrade situationer för skyddsombud, SAF anser att efterlevnaden av allmänna och lokala skyddsföreskrifter från de anställdas sida inte är tillfredsställande och anser att dessa frågor i första hand bör angripas med utökad information och upplysning och genom att uppmärksamheten på den enskilde arbetstagarens ansvar skärps.

Partssamverkan och arbetstagarinflytandet i den lokala skyddsorgani-salionen kan enligt utredningen främjas genom att behandlingen av arbetsmiljöfrågorna knyts fastare till skyddskommittéerna. Denna uppfattning delas av det slora flertalet remissinstanser. Arbetsplatsremissen ger besked om ett markant stöd åt utredningens förslag rörande skyddskommittéernas organisation och uppgifter. Däremot innehåller yttrandena från SACO och SR reservationer i detta hänseende. Dessa remissinstanser anser alt utredningen inte tagit tillräcklig hänsyn till det syslem för arbetstagarinflytande, van företagsnämnderna ingår och där frågor med nära samband med arbetsmiljön skall behandlas. Landstingsförbundet har vissa invändningar rörande skyddskommittéernas kompetensområde.

Prop. 1973:130 76

3.3.2 Skyddsombud

Tillsättande av skyddsombud

Utredningens förslag om att skyddsombud utan undantag skall utses vid arbetsställen med minst fem arbetstagare har inte mött några invändningar under remissbehandlingen. Likaså har förslaget om alt skriva in en besiämmelse om huvudskyddsombud i lagen genomgående tillstyrkts eller lämnats ulan erinran.

Värdet av en reglering av huvudskyddsombudsinstitutionen understryks av arbetarskyddsstyrelsen, LO, KF och SFO. LO pekar på att bestämmelsen om huvudskyddsombud ökar möjligheterna lill samordning av den fackliga arbelarskyddsverksamheten på arbetsstället och underlättar för arbetsgivaren och dennes representanter att vända sig till huvudföreträdare på den fackliga sidan. Viktigt är också att utbildningen av skyddsombud kan koncentreras till huvudskyddsombud i initialskedet.

Utredningen föreslår en i huvudsak redaktionell ändring i gällande bestämmelse om hur skyddsombud utses. 1 remissyttrandena från arbetsdomstolens ordförande, arbetsrättskommiltén, RÅ och socialstyrelsen framförs önskemål om förtydliganden när det gäller ordningen för utseende av skyddsombud, LO förordar alt bestämmelsen i detta hänseende utformas så att det i första hand ankommer på avlalsbunden lokal organisation att utse skyddsombud. Härigenom nås överensstämmelse med vad som enligt avtal mellan arbetsmarknadsparternas huvudorganisationer gäller för större delen av arbetsmarknaden,//ovrötfen/ör övre Aforr-land anser alt del i första hand bör ankomma på dem som är anställda på arbetsstället att utse skyddsombud. Enligt Skogs- och lantarbetsgivareföreningen bör del finnas möjlighet för tillsynsorgan att påverka valet av skyddsombud sä att lämpliga personer med gott omdöme utses,

KF är tveksamt till det formella krav på huvudskyddsombud som utredningen uppställt, KF åberopar all del i vissa typer av verksamhet finns risk för att samordningsfunktionen går förlorad om man får en mängd huvudskyddsombud i samma skyddsorganisation, TCO framhåller för sin del att flera huvudskyddsombud bör kunna utses på arbetsställen med verksamheter av skilda slag och i skilda former.

Regionala skyddsombud

I stort sett alla remissinstanser godtar utredningens förslag om ökade möjligheter att utse regionala skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid arbetsstället, 1 samband med arbetsplatsremissen har stort och positivt intresse visats för förslaget om de regionala skyddsombuden av deltagare från fackliga organisationer vars verksamhet lill stor del läcker mindre arbetsställen, Arbelarskyddsstyrelsen framhåller alt del är angelägel att regionala skyddsombud utses i ökad omfattning med hänsyn lill skyddsfrågorna vid mindre förelag. Styrelsen betonar alt de regionala ombuden bör ses som representanter för arbetslagarna och inle som något slags tillsynsorgan.

Prop. 1973:130 77

Några arbetsgivarorganisationer visar en viss reservation i hållningen lill utredningsförslaget om de regionala skyddsombuden, SAF finner att förslaget i stort sett är rimligt. Föreningen anser dock att man för arbetsställen där regionala ombud förekommer har att räkna med en viss risk för att den gemensamma skyddsverksamheten inom företaget eftersatts i avvaktan på initiativ utifrån. Det finns enligt SAF också en risk för all det regionala skyddsombudet av såväl arbetsgivaren som arbetslagarna kommer alt betraktas mera som en utomstående inspektör än som en medverkande i företagets skyddsarbete. Med hänsyn härtill anser SAF att regionalt skyddsombud bör tillsättas mycket restriktivt och att samråd alltid bör ske mellan arbetsmarknadsparterna i dessa frågor,

HAO framhåller att parterna i första hand bör gemensamt bedöma förutsättningarna för tillsättande av regionall skyddsombud, grunderna för ombudets verksamhet, ersättningsfrågor m, m. Först i andra hand bör frågan gå till yrkesinspektionen för avgörande och lagreglerna bör utformas i enlighet härmed.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser alt ändringar inte bör göras i nuvarande förutsättningar för tillsättande av regionalt skyddsombud, vilket bl, a, innebär att sådant ombud bör kunna tillsättas först efter hörande av arbetsgivarorganisation,

1 utredningens betänkande föreslås att regionalt skyddsombud skall kunna tillsättas efler yrkesinspektionens behovsprövning för arbetsställen där skyddskommitté inte finns. Därvid har förutsatts alt bestämmelserna om tillsättande av skyddskommitté också ändras så att redan begäran av arbetsgivaren eller av arbetslagarna skall leda lill alt kommitté inrättas,

LO och TCO pekar på all den föreslagna ordningen medför viss risk för alt skyddskommitté tillsätts enbart för att undvika att arbetsstället skall komma att omfattas av regionalt skyddsombuds verksamhet. För att skapa garantier mot risken bör enligt LO regionalt skyddsombud alltid kunna utses utan myndighelsprövning vid företag med färre än 50 anställda. Sådant företag bör emellertid efler ansökan hos yrkesinspektionen under vissa förutsättningar kunna befrias från skyldigheten att tillhöra regionalt ombuds verksamhetsområde. För företag med minst 50 anställda bör den av utredningen föreslagna ordningen gälla, TCO föreslår i stället den lösningen all förutsättningarna för tillsättande av skyddskommitté jämkas så att skyddskommitté skall kunna inrättas pä arbetsställen med mindre än 50 anställda endast om parterna är ense därom eller arbetstagarna begär det.

Enligt LO.s mening bör kostnadsfrågan för de regionala skyddsombuden lösas genom en generell arbetsgivaravgift,

LO anser vidare att del av praktiska och administrativa skäl bör införas möjlighet för arbelarskyddsstyrelsen att medge huvudorganisation (arbetstagarförbund) att utse regionalt skyddsombud för hel bransch eller för större bevakningsområde än som täcks av lokal organisation. Villkoren för att medgivande skall kunna ges bör vara desamma som när det gäller lokal organisations möjlighet att utse regionalt skyddsombud.

Prop. 1973:130 78

Skyddsombuds uppgifter och befogenheter

Utredningens förslag om att skyddsombudens grundläggande uppgifter skall anges i lag tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Likaså godtar remissinstanserna allmänt vad utredningen anfört om skyddsombudsuppdragets innehåll i stort. Vid arbetsplatsremissen har särskilt stor vikt fästs vid den avsedda rätten att delta i planeringen av arbetslokaler, anordningar och arbetsmetoder, I anslutning därtiU har betonats att skyddsombuden behöver tillgång lill informationer om förhållanden i företagen som rör arbetsmiljön,

TCO understryker värdet av att fasta former liUskapas för skyddsombudens handlande. Av särskilt intresse är att möjhghet finns för skyddsombud att påkalla yrkesinspektionens ingripande om arbetsgivaren dröjer onödigtvis med besked i skyddsfråga.

SAF anser beträffande handläggningsordningen, all alla framställningar i skyddsfrågor bör gå genom arbetsgivaren som är ansvarig för arbetarskyddet i förelagen. Enligt SAF är det knappast motiverat att skyddsombud skall kunna direkt påkalla skyddskommitténs behandling av skyddsfråga, SAF påpekar också all skyddsombudels verksamhet måste gå ul på att i samråd med arbetsgivaren aktivt verka för bättre skyddsförhållanden i företaget och att en aktiv insats även måste inbegripa att påverka arbetskamraternas inställning till skyddsarbetet och gällande regler för detla.

Skyddsombudets föreslagna rätt all ta del av handlingar och upplysningar av betydelse för uppdraget möter inte någon erinran från remissinstanserna, SAF godtar förslaget i och för sig men anser att den lystnadsplikt som utredningen föreslagit för skyddsombud inte är tillräckligt omfattande för att balansera risken för företagen att uppgifter av konfidentiell natur skall komma till allmänhetens kännedom, LO anser alt det behöver klargöras att skyddsombud har möjUghet all föra vidare information till fackföreningsstyrelse eller klubbstyrelse och att motsvarande tystnadsplikt då bör gälla. Denna fråga har också tagils upp av några grupper vid arbetsplatsremissen.

Frågan om särskild befogenhet för skyddsombud alt avbryta farligt arbete i vissa allvarliga situationer har tilldragit sig stor uppmärksamhet under remissbehandlingen. Vid arbetsplatsremissen har utredningens förslag i denna fråga fått ett mycket starkt gensvar.

Remissinstanserna har även i övrigt mottagit förslaget om en lagbestämmelse i ämnet i huvudsak positivt. Endast i två yttranden, från Skogs- och lantarbetsgivareföreningen och Föreningen skogsbrukets arbetsgivare, intas en avstyrkande hållning.

Många remissinstanser synes ha uppfattat förslaget som viktigt framför allt från principiell synpunkt. Inte sällan förutsätts att bestämmelsen om arbetsavbrott kommer att tillämpas bara i rena undanlagsfall. Denna bedömning görs av bl, a, arbetarskyddsstyrelsen, TCO och arbetsrättskommittén.

LO anser alt förslaget ger skyddsombudet ökade befogenheter av stor betydelse, eftersom skyddsombud hittills inte kunnat ingripa direkt ens

Prop. 1973:130 79

mol allvarliga missförhållanden utan påtagliga ekonomiska risker för egen del. TCO framhåller att skyddsombudens ställning som arbetstagarnas ombud blir klart markerad om förslaget genomförs. Genom skyddsombudets särskilda befogenhet undviks att den enskilde arbetstagaren i allvariiga farosituationer kommer i det läget att han behöver vägra utföra visst arbete, Arbetsrättskoinmittén uttalar att befogenheten kan ge stöd ål skyddsombuden i deras samarbete med arbetsgivaren i skyddsfrågor,

SAF finner det önskvärt att arbete som innebär akut fara för arbetstagares liv eller hälsa omedelbart avbryts. Kan inte rättelse ske efter hänvändelse till arbetsledningen på vanligt sätt är det rimligt att skyddsombud kan avbryta arbetet eller på annat sätt eliminera faran. SAF framhåller dock att oskickligt uppträdande av en arbetstagare väl så ofta är orsaken till fara som maskinen eller arbetsprocessen som sådan,

EU flertal remissyttranden berör omfattningen och verkningarna av den föreslagna stoppningsrätten.

Enligt LO bör omedelbar fara alltid anses föreligga om arbetsgivaren efter framställning frän skyddsombud inte genast vidtar den begärda åtgärden ehuru risken för kroppsskada är så stor att yrkesinspektionens besked inte kan avvaktas. Allvarlig fara bör anses föreligga så snart risk för kroppsskada finns för arbetstagaren och dennes anställningsavtal inte uppenbart förutsätter att visst risklagande är förenat med arbetsuppgifterna. Huruvida den skada som kan befaras är att bedöma som allvarlig från rent medicinsk synpunkt bör däremot vara ovidkommande.

Kammarrätten i Göteborg anser att det kan framstå som en onödig inskränkning att kräva att arbetet skall innebära både omedelbar och allvarlig fara. Det bör kunna övervägas att ta bort eller mjuka upp kravet på att faran även skall vara allvarlig.

Arbetsdomstolens ordförande och arbetsrättskommittén antar all en räll för den enskilde arbetstagaren att vägra arbeta på grund av risk för ohälsa eller olycksfall föreligger i alla de fall där skyddsombud enligt utredningsförslaget skall få ingripa. Dessa remissinstanser anser att behov finns av all i olika hänseenden klarlägga verkningarna av den föreslagna rätten att avbryta arbete. Bl. a, berörs frågan om den enskilde arbetstagarens rätt till lön vid arbetsavbrott pä grund av skyddsombuds ingripande.

SACO uttalar att de ökade befogenheterna för och kraven på skyddsombud aktualiserar ansvarsfrågor av juridisk natur som inte närmare berörts av utredningen, SACO utgår från att dessa frågeställningar analyseras så att praktiska anvisningar till ledning för skyddsombuden kommer till stånd. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen befarar att skydd.sombud kan komma alt utsättas för påtryckningar av arbetskamrater att avbryta arbete som kan vara farofyllt men som inle är av den arten att det bör få stoppas,

I anslutning till utredningens åsikt att särregler för offentlig förvaltning inte behövs erinrar statens avtalsverk och statens personalnämnd om att det på flera områden inom den offentliga sektorn finns funktioner som med hänsyn till det allmänna bästa alltid måste upprätthållas.

Beträffande ordningen för skyddsombudets ingripande »framhåller

Prop. 1973:130 80

Svenska kommunförbundet att samråd om möjligt bör ske mellan skyddsombud och huvudskyddsombud och att huvudskyddsombudets mening bör gälla om dessa har olika meningar. SHIO anser för sin del att det bör krävas att skyddsombudet, om rättelse inte kan näs genom arbetsgivaren, hänvänder sig till yrkesinspektionen innan han ingriper.

Utredningens förslag om skadeståndspåföljd för skyddsombud då det uppenbart saknas skäl att avbryta ett arbete har tagits emot kritiskt i samband med arbetsplatsremissen. Den övervägande delen av de grupper som behandlat frågan om den föreslagna ersättningsskyldigheten för skyddsombud redovisar en negativ inställning. Del framhålls särskilt att skyddsombudet utses av de fackliga organisationerna och att i detla Ugger en garanti mot missbruk av skyddsombudets befogenheter,

LO reser också invändningar mot utredningens förslag i denna fråga, LO ser bestämmelsen om skadestånd för skyddsombud på högst 200 kr, som en begränsning av den skadeståndsskyldighet som skulle kunna drabba skyddsombud enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, LO ifrågasätter Ukväl om skadeståndsskyldigheten bör lagfästas nu. Bl, a, med hänsyn till risken att försvåra rekryteringen av skyddsombud bör I, v, annan påföljd inte kunna förekomma för skyddsombud som missbrukar rätten att avbryta arbete än att fackföreningen fråntar skyddsombudet dennes uppdrag. Vidare motsätter sig LO bestämt lagregler om skadestånd för fackföreningar.

Från juridiska utgångspunkter riktar at-betsdomstolens ordförande och arbetsrättskommittén kritik mot innehåll och utformning av de föreslagna lagbestämmelserna om skadeståndsansvaret,

SHIO anser att skyddsombuds och fackorganisationers ansvar för oberättigat ingripande bör förstärkas för att förhindra att ingripandemöj-hgheten missbrukas som stridsåtgärd i arbetskonflikter. Även kammarrätten i Göteborg finner det viktigt att rätlen alt avbryta arbete kombineras med skadeståndsskyldighet. Någon uppmjukning av den föreslagna 200-kronorsbegränsningen bör enligt kammarrätten övervägas, SAF godtar i princip utredningsförslaget men finner det motiverat att vidga skadeståndsansvaret något utöver de fall utredningen avsett.

Bl, a, med hänsyn till de invändningar som kan resas mot den föreslagna skadeståndsregleringen anser arbetsdomstolens ordförande att man möjligen kan överväga en annan lösning än att ge skyddsombud rätt att avbryta arbete, • Alternativet skulle innebära att skyddsombudet får befogenhet att anmoda arbetsgivaren att avbryta farligt arbete och att skadeståndsskyldighet föreskrivs för arbetsgivaren om han inte efterkommer anmodan. Skadeståndsskyldighet skulle dock inte drabba arbetsgivaren om skyddsombudet saknat skäl för sin åtgärd. Fördelen med en sådan ordning anses vara att risken för felbedömning läggs på arbetsgivaren, varav skulle följa en minskad benägenhet att söka motverka skyddsombudet.

Utredningen har ullalat att det för ett skyddsombud som missbrukat sin befogenhet att avbryta arbete också kan bli fråga om avsked på grund av kontraktsbrott i anställningen. Såväl LO som arbetsdomstolens ord-

Prop. 1973:130 81

förande och arbetsrättskommiltén ställer sig tveksamma lill ullalandet och framhåller att möjligheten till avsked i princip förutsätter alt skyddsombud när han utövar sin särskilda befogenhet handlar under det ansvar som är förbundet med anställningsavtalet. Vidare påpekas att det är oklart hur möjlighet att avskeda skyddsombud skall kunna förenas med anställningsskyddet enhgt 42 § arbetarskyddslagen. Inte heUer TCO godtar utredningens uttalande om avsked.

Skyddsombuds ledighet för uppdraget

Remissinstanserna anser allmänt alt det är en självklar princip all skyddsombud skall beredas erforderlig lid för att fullgöra sina uppgifter. Inte från något håll motsätter man sig all principen slås fast i lag, SAF framhåller att skyddsombud måste ha god kännedom om skyddsområdet saml lid för att få sådan kännedom och för att verka inom skyddsområdet.

Utredningens åsikt att skyddsombud skall kunna fullgöra sina uppgifter ulan alt bli ekonomiskt Udande genom minskad arbetsinkomst lämnas också utan erinran vid remissbehandhngen. Betydelsen av utredningens ståndpunkt har särskilt underslrukits vid arbetsplatsremissen. Arbetsrätlskommittén och arbetsdomstolens ordförande framhåller att lagbestämmelsen i frågan måste klart ange vad som åsyftas.

Utredningens uttalande all skyddsombud i akuta risksilualioner skall kunna avgöra lidsåtgången för sin insats har inte heller mött några invändningar vid remissbehandlingen.

Rörande behovet i övrigt av ledighet för uppdraget har utredningen hänvisat lill alt parterna bör kunna träffa överenskommelser, I fall av oenighet bör frågan kunna avgöras av yrkesinspektionen. Arbetarskyddsstyrelsen instämmer i utredningens bedömning all olika uppfattningar beträffande tidsåtgången normalt bör kunna sammanjämkas avlalsvägen. I den mån sä inte sker finner styrelsen att det blir en tidskrävande och grannlaga uppgift för yrkesinspektionen att ta ställning i del särskilda fallet, SAF framhåller att behovet av ledighet växlar från företag till företag. Anpassning till olika branscher och företag sker bäst genom avtal mellan parterna.

Utredningens majoritet har hävdat att skyddsombud i avvaktan på yrkesinspektionens avgörande av vad som är behövlig tid inte skall vidkännas löneminskning för den tid han lägger ner på det löpande skyddsarbetet, LO och TCO instämmer i denna ståndpunkt som också fåll kraftigt stöd vid arbetsplatsremissen. SAF, SHIO och Skogs- och lantarbetsgivareföreningen har däremot anslutit sig till den reservation som två av utredningens ledamöter anmält i denna fråga.

Mot bakgrund av principen att skyddsombud skall kunna fuUgöra sina uppgifter på betald arbetstid har utredningen ansett all arbetsgivaren skall svara också för kostnaderna för regionall skyddsombuds verksamhet. Utredningens uppfattning har under remissbehandlingen vunnit stöd såväl på arbetsgivarsidan som på arbetstagarhåU, Några invändningar har inle heller gjorts mot att kostnadsansvaret slås fast i lagstiftningen, LO 6 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 82

anser dock i motsats tiU utredningen att det inte är möjligt att förhandlingsvägen lösa de praktiska frågorna kring uppbörd m. m. av ersättningen till regionala skyddsombud. Som förut nämnts finner LO därför att kostnadsfrågan bör regleras genom en generell arbetsgivaravgift. Arbetsdomstolens ordförande anser all de föreslagna reglerna om ersättning till regionalt skyddsombud inle är tillräckligt uttömmande. En möjlighet bör vara att ge arbetarskyddsstyrelsen bemyndigande att fastställa taxor avseende ersättningens storlek m. m.

Skyddsombuds anställningstrygghet

Frågan om anställningstryggheten för skyddsombud har under arbetsplatsremissen bedömts som myckel viktig. Ett stort antal grupper har särskilt framhållit att garantin inte bör begränsas liU själva anställningen utan att den bör gälla också mol försämrade anställningsvillkor m. m.

De remissinstanser som berör utredningens förslag om komplellering av gällande bestämmelser i fråga om anställningsskydd för skyddsombud tUlstyrker i huvudsak detta,

LO anser dock att motsvarande utvidgning av skyddet som föreslagits beträffande skiljande från anställningen bör komma till stånd när skyddsombud gör gällande att han tillskyndats försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor med anledning av uppdraget som skyddsombud. Skyddsombud bör således i dessa fall ha rätt att kvarstå i anställningen vid förut gällande förhållanden och villkor till dess frågan slutligt prövats. Enligt LO behöver del klarläggas vem som skall begära förhandUng eller väcka talan enligt föreslagna bestämmelser. LO liksom arbetsdomstolens ordförande och arbetsrättskommiltén anser alt det behöver belysas hur tolkningen av trakasseribestämmelserna i 42 § arbetarskydds-lagen påverkas av utredningens förslag om skyddsombudens ändrade ställning. Vidare pekar de båda sistnämnda instanserna på att del finns ett behov av att samordna bestämmelser om anställningsskydd i arbetarskyddslagen med den lagstiftning om anställningsskydd som förbereds på grundval av betänkandet SOU 1973:7, Socialstyrelsen ifrågasätter om inte denna lagstiftning kommer att göra det obehövligt med särskilda bestämmelser om anställningsskydd för skyddsombud.

3.3.3 Skyddskommitté

Tillsättande av skyddskommitté

Utredningens förslag innebär att skyddskommitté som hittills skall vara obUgatorisk vid arbetsställen med regelbundet minst 50 arbetstagare samt att skyddskommitté i övrigt skall tillsättas så snart arbetsgivaren eller arbetstagarna begär det. Förslaget har, sett för sig, inte mött några direkta invändningar vid remissbehandlingen. Med hänsyn till det samband som utredningen avsett med reglerna om tillsättande av regionalt skyddsombud har dock, som nämnts i avsnitt 3,3,2, väckts förslag från TCO om jämkning av förutsättningarna för inrättande av skyddskommit-

Prop, 1973:130 83

té. Innebörden av jämkningsförslagel är att skyddskommitté skall kunna tillsättas på arbetsställen med mindre än 50 arbetstagare endast när parterna är ense därom eller när arbetstagarna begär del, Enhgt SAF kan övervägas att moderera rällen all tillsätta skyddskommitté på små arbetsställen eller vid tillfälliga arbetsplatser så att skyddskommitté inrättas endast där den verkligen har en funktion att fylla i skyddsarbetet.

Några remissinstanser instämmer i vad utredningen anfört om att förelagsnämnd skall kunna fungera som skyddskommitté under vissa villkor. Svenska kommunförbundet anser att möjligheten att låta förelagsnämnd träda i stället för skyddskommitté bör anges i lag, TCO godtar utredningens uttalande men betonar att bedömningen av frågan kan komma att påverkas bl, a, av de diskussioner som pågår om företagsnämnderna och deras verksamhet i samband med den förelagsdemokratiska UtveckUngen i stort, HAO anser, alt det bör vara tillåtet med överenskommelser som går ut på förelagsanpassning av skyddsarbetet också på annat sätl än genom alt företagsnämnd fullgör skyddskommitténs uppgifter.

Skyddskommitténs uppgifter, befogenheter och sammansättning

Utredningens uppfattning all skyddskommittén skall ha en central position i det lokala skyddsarbetet och all den skall planera och övervaka hela skyddsarbetet inbegripet företagshälsovården tillstyrks i allmänhet vid remissbehandUngen, De förslag som utredningen lagt fram i detla syfte har fått ett myckel kraftigt stöd vid arbetsplatsremissen.

LO godtar vad utredningen föreslagit i denna del. Därvid framhåller LO att informations- och utbildningsfrågorna tillhör de viktigaste uppgifterna för skyddskommittén och att detta bör komma till direkt uttryck i lagbestämmelsen, I samband med sin tillstyrkan anför LO alt utredningsförslaget om skyddskommitténs befogenheter inte i och för sig tillgodoser arbetstagarnas krav på inflytande i företaget. Om inle demo-kratifrågorna löses på grundval av förslag från arbetsrättskommiltén förutsätter LO att skyddskommittén i framtiden tillförs beslutsbefogenheter i ökad utsträckning genom förslag från utredningen. Liknande synpunkter har framförts vid arbetsplatsremissen,

TCO instämmer i utredningens grundsyn på skyddskommitténs uppgifter och handläggningsordningen i kommittén. Enligt TCO måste man dock för framliden inrikta sig på att ge de anställda längre gående garantier för en med arbetsgivaren jämställd position, SAF anser del uppenbart alt skyddskommittén i egenskap av främsta samarbetsorgan . inom ett företag skall delta i planeringen och övervakningen av skyddsarbetet i företagel. Samrådet i skyddskommittén bör alltid utgöra ell viktigt underlag för arbetsgivarens beslul. Skyddskommitténs verksamhet måste anpassas till föreliggande avtal om andra samrådsformer beträffande rationalisering, företagshälsovård etc. Av stor vikt är då att andra samrådsorgans arbete med frågor som har betydelse för skyddsarbetet i

Prop. 1973:130 84

företagel redovisas i skyddskommittén.

Frågor om förelagshälsovårdens ställning diskuteras i några remissyttranden. LO konstaterar att de principer som utredningen lägger fast beträffande företagshälsovården står i överensstämmelse med de grund-Unjer som LO hävdar. LO syftar här bl. a, på att företagshälsovården skall vara en funktion inbyggd i förelagets organisation och förankrad i skyddskommittén, LO finner alt samtliga frågor om företagshälsovårdens funktion inom den förebyggande delen är av sådan art att de vid oenighet kan hänskjutas till yrkesinspektionen. Frågor om etablering av företagshälsovård ligger dock utanför yrkesinspektionens kompetens. Här finns ett område där arbetslagarinflytandel inle läcks in av utredningsförslaget, LO anser att det är av vital betydelse att nå fram tiU en lösning också i del hänseendet, LO menar all del bör finnas möjligheter all komma till rätta med denna fråga på andra vägar men utesluter inle att del kan bli aktuellt all la upp frågan under utredningens fortsalla arbete,

SACO anser sig inle kunna biträda förslaget om skyddskommitténs befattning med förelagshälsovården. Förslaget sägs innebära en presumtiv möjlighet att hävda praktiskt huvudmannaskap för såväl tekniska som medicinska specialistfunklioner inom företagshälsovården. Företagshälsovården bör enligt SACO:s mening tillförsäkras en fri och obunden ställning som ger objektivitet i arbetet för de anställdas och företagels gemensamma bästa. Svenska läkaresällskapet anför Uknande synpunkter, SR betonar att företagshälsovårdens befattningshavare bör ha en fri och obunden ställning oavsett hur inflylandesystemel byggs upp i övrigt.

Svenska kommunförbundet pekar på vissa komplikationer för kommuner med flera skyddskommittéer och förelagsnämnder med skydds-funktion. Del skuUe vara praktiskt att låta central skyddskommitté eller annat samrådsorgan kunna behandla företagshälsovårdsfrågor. Förbundet har ingen erinran mot de av utredningen föreslagna bestämmelserna om skyddskommitténs befogenheter, men påpekar alt utredningens tanke rörande praktiskt utövande av beslutanderätt för skyddskommitté inte är direkt tillämpbar i kommunal förvaltning med hänsyn till kommunallagens nuvarande regler. Förbundet förutsätter emellertid alt detta förhållande inle skall behöva på något praktiskt betydelsefullt sätt försvåra skyddskommittéarbelet.

Landstingsförbundet anser att företagshälsovård bör ses som ell övergripande begrepp som inkluderar en medicinsk, en teknisk och en social del och vari bl, a, arbetarskyddet ingår, I linje härmed anser förbundet att skyddskommittéernas kompetensområde bör begränsas till frågor som regleras av arbetarskyddslagstiftningen. Landstingsförbundet har i övrigt liknande synpunkter som Kommunförbundet anlagt beträffande behovet av all kunna låta central skyddskommitté eller annat sam arbetsorgan överta uppgifter från lokala skyddskommittéer.

Beträffande ordningen för skyddsfrågornas handläggning i skyddskommittén anser SAF att rätten för enskild ledamot i skyddskommitté att hänskjuta fråga lill yrkesinspektionens prövning inle får leda till att frågor av mindre betydelse kommer att belasta yrkesinspektionen. Stora

Prop. 1973:130 85

krav på omdöme och kunskaper bör ställas på dem som skall ingå i skyddskommitté, TCO anser för sin del alt en bestämmelse behövs som hindrar arbetsgivare att vidta åtgärder i strid mot arbetstagarnas uppfattning när fråga hänskjutits till yrkesinspektionen.

Remissinstanserna godtar utredningens förslag liU reglering av frågan om skyddskommitténs sammansättning,

SAF framhåller behovet av att sammansättningen anpassas tiU branschens och förelagels förhållanden.

KF anser det viktigt all skyddskommittén behåller sin förankring i skyddsombudskåren. Huvudskyddsombud bör tillförsäkras plats i kommittén.

Tystnadsplikt

Utredningens förslag om rätt för skyddsombud att ta del av arbetsgivarens handlingar och upplysningar av betydelse för uppdraget har kombinerats med ell förslag om lagfäst tystnadsplikt i vissa avseenden för skyddsombud och ledamöter av skyddskommittéer. En sådan tystnadsplikt anser remissinstanserna allmänt som ett behövligt komplement lill de vidgade uppgifterna och befogenheterna för skyddsombud och skyddskommittéer. Även under arbetsplatsremissen har en klar majoritet tillstyrkt utredningens förslag om denna tystnadsplikt. Som redan.framhållits i föregående avsnitt har vid arbetsplatsremissen dock betonats att tystnadspliktens utformning inte får lägga hinder i vägen för angelägen facklig debatt i t, ex. fackföreningsslyrelser eller klubbstyrelser.

LO stryker också under att tystnadsplikten inle får begränsa möjligheten för skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté all rådgöra i arbelsmiljöfrågor med styrelsen för facklig organisation som utsett honom. Enligt LO bör ett tUlägg göras till den föreslagna bestämmelsen som underlättar bedömningen av vad som omfattas av tystnadsplikten.

Arbetarskyddsstyrelsen finner att begreppet obehörigen i den föreslagna lagregeln bör tolkas så att fackligt ombud i skyddskommittén har möjlighet att diskutera uppkommande problem med sina huvudmän. Vidare anser styrelsen att tystnadsplikten bör gälla även beträffande enskilds förhållanden som inle bör komma lill allmän kännedom. Socialstyrelsen och Landstingsförbundet anser att tystnadsplikten även bör omfatta enskildas personliga angelägenheter. SAF anser all tystnadsplikten måste göras mer omfattande än utredningen föreslagit. Enligt SAF:s mening bör förslaget kompletteras så att skydd ges mot utlämnande av varje uppgift som kan vara ägnad alt skada arbetsgivaren.

Prop. 1973:130 86

4 Förhandsprövning av arbetslokaler m. m.

4.1 GäUande bestämmelser

Föreskrifier som gäller byggnaders utförande och beskaffenhet finns väsentligen samlade i byggnadsförfatlningarna, Detla gäller även bestämmelser om byggnader som inrymmer arbetslokaler, I fråga om arbetslokalers anordnande och beskaffenhet upptar arbetarskyddslagen därför endast - utöver de allmänna föreskrifterna i 7 § - en hänvisning till vad som kan vara särskilt föreskrivet (8 §), Med den ordning som sålunda gäller måste arbetarskyddslagstiftningens fåtaliga bestämmelser om förhandsgranskning av arbetslokaler och därtill hörande anordningar ses mot bakgrunden av de regler om byggnadslovsplikt och byggnadsnämnds prövning av ansökan om byggnadslov som finns i byggnadsstadgan (1959:612).

4.1.1 Bestämmelserna om byggnadslov i byggnadsstadgan

Byggnadslov är ett medgivande all uppföra viss byggnad och meddelas av kommunens byggnadsnämnd. Bestämmelserna om byggnadslov avser i första hand nybyggnad (54 § byggnadsstadgan). Skyldigheten att söka byggnadslov är emellertid vidsträckt och föreligger även vid till- eller påbyggnad av befintlig byggnad, vid ombyggnad och vid byggnads inredande helt eller delvis för väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut använts (75 §), Byggnadslov krävs också vid ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finns angivet på godkänd ritning (54 § 1 mom,).

Bestämmelserna om byggnadslov gällde tidigare i princip endast inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och inom område med utomplansbestämmelser. Genom ändring i byggnadsstadgan år 1971 har byggnadslovspliklen vidgats till all omfatta hela landet. Undantag gäller endast i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring när byggnaderna ligger utanför område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (35 §),

Statens och landstings byggnader omfattas dock inte av bestämmelserna om byggnadslov (54 § 2 mom,). Anmälan skall i stället i god tid göras hos byggnadsnämnden innan byggnad påbörjas för statens eller landstings räkning (66 §), Byggnadsnämnden kan därefter begära att frågan underställs Kungl, Maj:ts prövning. Beträffande primärkommunala byggnader gäller däremot vanliga regler om byggnadslov.

Befrielse från skyldighet att söka byggnadslov kan medges av länsstyrelsen beträffande industriområde som ligger avskilt från annan bebyggelse och är i en ägares hand, om del kan anses uppenbart att området ändock kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt och medgivandet

Prop. 1973:130 87

tillstyrkts av byggnadsnämnden (54 § 3 mom,). Medgivandet kan när som helst återkallas. Befrielsen har inte någon inverkan på skyldigheten att inge ritningar och andra handlingar eller i fråga om byggnadsnämnds besiktningar. Gällande bestämmelser skall även i övrigt följas vid byggandet. Den egentliga innebörden av bestämmelsen är att den byggande inte behöver avvakta byggnadsnämndens beslut utan kan påbörja byggnadsföretaget så snart ritningar och övriga handlingar ingettslill nämnden.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skaU byggnadsnämnden se till att del tillämnade företaget inte strider mol byggnadslagen (1947: 385), väglagarna, naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969: 387), byggnadsstadgan eller med stöd av dessa författningar meddelade föreskrifter (56 §), I byggnadsstadgan finns grundläggande bestämmelser om hur byggnader och anordningar därtill skall vara utförda. Bestämmelserna i byggnadsstadgan omfattar även arbetslokaler, för vilka i stadgan används beteckningen arbetsrum.

Enligt 46 § byggnadsstadgan gäller all byggnad för stadigvarande bruk, vari inryms arbetsrum, skall anordnas och inredas så att byggnaden bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall innehålla erforderliga förvaringsutrymmen och vara försedd med behövlig sanitär utrustning. Särskilt skall beaktas att byggnaden skall bereda erforderiig värme- och ljudisolering samt tillfredsställande skydd mot fukt, alt byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande sätt samt alt arbetsrum och därtill hörande personalrum skaU ha tillräckligt luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas. Dagerbelysning bör anordnas om förhållandena medger sådan. Byggnadsnämnden får medge undantag från de anförda bestämmelserna om arbetsrum om detla påkallas med hänsyn till arten av den verksamhet för vUken lokalen är avsedd.

Enligt 48 § byggnadsstadgan skall byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för undervisning, vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal samt lokal för hantverk eller handel, dessutom fylla de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppställas på hygien, skydd mol ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden. Särskilt skall iakttas, att väggar, tak och golv utförs i sådant material och får sådan utformning att de ulan svårighet kan rengöras i behövlig omfattning, att erforderliga anordningar vidtas för att avlägsna och oskadliggöra fast eller flytande avfall och orenlighet samt damm, rök, gas eUer. ånga, som uppkommer i verksamheten, saml att tillräckliga utrymmen avses till personalrum.

Närmare föreskrifter, rådochanvisningarförbyggnadsväsendel meddelas av statens planverk (76 §), Föreskrifier, som rör annan myndighets verksamhetsområde, meddelar planverket efter samråd med den myndigheten. Föreskrift som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse skaU fastställas av Kungl. Maj:l. Detsamma gäller om föreskrift av annan orsak är av större vikt. Planverkets föreskrifter, råd och anvisningar utges i planverkets publikationsserie som Svensk Byggnorm 67, De innehåUer

Prop. 1973:130 88

även vissa bestämmelser om arbetslokaler.

Med avseende på byggnad som tillhör staien gäller enligt 66 § byggnadsstadgan den undantagsregeln alt den myndighet som har alt pröva ritningarna tUl byggnaden kan medge avvikelser från stadgan och med stöd därav meddelade bestämmelser.

Enligt 64 § skall byggnadsnämnd öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras. Nämnden äger verkställa erforderliga besiktningar. Föreskrifterna om besiktningar har inle gjorts lika för alla typer av bebyggelseområden. Endast beträffande områden under stadsplan har nämndens skyldigheter reglerats mera i detalj genom föreskrift all nämnden skall verkställa åtminstone fyra besiktningar, däribland slutbesiktning, såvida inte särskilda skäl föranleder annat. Byggnadsnämnden har rätt men är ej skyldig att verkställa besiktning av byggnadsföretag vartill byggnadslov inte erfordras.

Genom slutbesiktning klarläggs om byggnadsföretaget utförts i enlighet med byggnadslovet eller om fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade föreskrifter ej följts, I de senare fallen kan påföljder i form av straff resp, vitesföreläggande eller tvångsutförande enligt 69 och 70 §§ byggnadsstadgan bli aktuella,

I 1 § byggnadsstadgan finns en allmän bestämmelse, som ålägger byggnadsnämnden all i erforderlig utsträckning samarbeta med övriga, myndigheter vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet. Formerna för samrådsförfarandet har inte reglerats i stadgan. Frågan om byggnadsnämnds samarbete med andra myndigheter omnämns i företalet lill Svensk Byggnorm 67, Det sägs där att byggnadsnämnd vid tillämpning av de givna föreskrifterna, råden och anvisningarna har att i erforderlig omfattning samråda med övriga berörda myndigheter, såsom arbetarskydds-, brand-, civilförsvars- och hälsovårdsmyndigheter.

Byggnadslagstiftningen är sedan år 1968 föremål för översyn av bygglagutredningen,

4.1.2 Arbetarskyddslagstiftningens regler om förhandsgranskning

Bestämmelse om frivillig förhandsgranskning av arbetslokal finns i 6 § arbelarskyddskungörelsen. Arbetsgivare kan enligt denna paragraf underställa förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personal-mm yrkesinspektörs granskning. Granskningen sker kostnadsfritt. Yrkesinspektören skall snarast möjligt avge skriftligt yttrande över ingivna förslag. Motsvarande möjlighet till granskning finns även i fråga om ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande och mera väsentlig omläggning av arbetsmetoden. Har yrkesinspektör från byggnadsnämnd eller arbetsgivare mottagit förslag för granskning, äger yrkesinspektören enligt 7 § arbetarskyddskungörelsen från arbetsgivaren infordra de ytterligare ritningar och uppgifter som erfordras för förslagets granskning frän arbetarskyddssynpunkl.

Prop. 1973:130 89

En bestämmelse om anmälningsskyldighet beträffande arbetslokal finns i 9 § kungörelsen. Erfordras ej byggnadslov i samband med all lokal, som tidigare använts för annat ändamål, tas i bruk för stadigvarande användning som arbetslokal för industriell verksamhet, skall arbetsgivaren göra anmälan till yrkesinspektören innan han börjar använda lokalen. Med stadigvarande användning avses i bestämmelsen regelmässig användning under längre tid än sex månader i följd eller under säsongarbete. Försummelse alt iaktta den angivna skyldigheten medför straff enligt

72 § kungörelsen. Anmälan behöver dock ej ske om yrkesinspektören
granskal förslag till om- eller tillbyggnad för den ändrade användningen.
Det åligger yrkesinspektören att ofördröjligen meddela de särskilda
föreskrifter för lokalens användande eller för arbetets bedrivande som
behövs med hänsyn till den nya verksamheten.

Särskilt medgivande av arbetarskyddsstyrelsen krävs enligt 8 § arbetarskyddskungörelsen för alt inrätta bergverkstäder och jämförliga helt under jord förlagda arbetslokaler. Bestämmelsen gäller dock inle arbetslokal under jord i gruva eller stenbrott och inle heller från försvarssyn-, punkt betydelsefull statUg anläggning, beträffande vUken Kungl, Maj:l förordnat att anläggningen skall vara förlagd i berg eller under jord, I

73 § arbetarskyddskungörelsen finns en straffbestämmelse som ansluter
till kungörelsens 8 §.

Bland gällande bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen om förhandsgranskning av förslag lill anordningar för arbetets bedrivande kan vidare framhållas 45 § Iredje stycket arbelarskyddslagen om obligatoriskt typgodkännande. Regleringen innebär att arbetarskyddsslyrelsen kan föreskriva att särskilt farliga maskiner och redskap skall vara godkända av styrelsen innan de levereras eller utställs. Beträffande vissa slag av anordningar såsom tryckkärl och lyftanordningar m, m, finns dessutom i arbelarskyddskungörelsen och med slöd därav meddelade föreskrifier utförliga bestämmelser om besiktning och provning innan anordningen tas i bruk,

4.2 Utredningen

4.2.1 Brister och reformbehov

Utredningen framhåller att det är av stor och ofta avgörande betydelse för möjligheterna att fä lill stånd goda arbetsmiljöer att en prövning från arbelsmiljösynpunkl kommer lill stånd på ett tidigt stadium av en verksamhets tillblivelse. Härigenom kan man nå tillfredsställande lösningar redan från början och kostnadskrävande ändringsarbeten undviks. Del kan i ett tidigt skede också finnas långl bättre möjligheter att beakta inte bara rena skyddssynpunkter utan även frågor som sammanhänger med hela arbetsmiljön i övrigt.

Utredningen anför att det enligt den reglering som föreligger gäller en vidsträckt skyldighet för den som ämnar inrätta arbetslokaler all låta myndigheter förhandsgranska förslag över lokalerna. Även arbetarskydds-

Prop. 1973:130 90

synpunkter kommer in vid denna granskning. Man har dessutom regler enligt vilka vissa arbetslokaler skall besiktigas av arbetarskyddsmyndigheten på ell tidigt stadium. Motsvarande gäller i viss utsträckning anordningar för arbetets bedrivande. Enligt utredningen fungerar emellertid den gällande ordningen inte tillfredsställande. Detta anser utredningen bero på flera olika faktorer. Utredningen nämner följande,

I vissa fall får arbetarskyddsmyndighelen inle tillfälle all framföra sina synpunkter i byggnadslovsärendel. Detta gäller särskilt i mindre kommuner. Undantaget från byggnadslovsplikten för statliga och landslingskommunala byggnader är i viss mån ägnat att sätta yrkesinspektionens granskning ur spel. Byggnadsstadgans bestämmelse om byggnadslovs-skyldighet när byggnad tas i anspråk för väsentligen annat ändamål än det, vartill den förut använts eller som finns angivet på godkänd ritning, har knappast vunnit någon större efterföljd. Vidare är handlingarna i byggnadslovsärendet ofta inle tUlräckligt fullständiga för att en bedömning skall kunna ske från arbetsmUjösynpunkt, Detla kan bero på all byggnaden uppförts för uthyrning av arbetslokaler och all hyresgäst ännu inte är bestämd vid byggnadslovsärendets avgörande. En annan orsak kan vara att vederbörande arbetsgivare ännu inle närmare planerat den verksamhet som han skall bedriva i lokalerna. Rent allmänt gäUer även att underlag ofta saknas för granskning av anordningar för arbetets bedrivande och arbetsmetoder, trots alt uppgifter härom kan vara en förutsättning för all arbetslokalernas lämplighet skall kunna prövas.

Någon reglerad ordning finns inte för kontroll av att de villkor, som yrkesinspektionen föreskriver vid sin granskning, följs av sökanden i byggnadslovsärendel. Yrkesinspektionen deltar också endast i undantagsfall vid byggnadsnämndens slutbesiktning. Bestämmelsen i arbetarskyddskungörelsen om anmälningsskyldighet när lokal las i bruk utan föregående byggnadslovsprövning har i praktiken knappast tillämpats. Denna bestämmelse syftar f, ö, endast på industriell verksamhet.

Den gällande regleringen innehåller inte någon bestämmelse som ger grund för arbetstagarnas deltagande i planeringsarbetet. Ett visst samarbete har likväl utvecklats mellan arbetsgivare och arbetstagare i planeringsfrågor. Frånvaron av bestämmelser om delta i lagstiftningen kan dock antas ha hämmat en medverkan frän arbetstagarnas sida och medfört all deras synpunkter på arbetslokalernas utformning inle alltid beaktats i den utsträckning som eljest kunnat ske. Motsvarande gäller förslag till nya eller ändrade anordningar och arbetsmetoder.

En förprövning av arbetslokaler och lill dessa hörande anordningar måste enligt utredningen i princip bygga på all granskning sker från arbetarskyddsmyndighetens sida innan byggnadsföretaget påbörjas och innan lokalerna tas i bruk. Om förprövningen skall ge ett bra resultat ur arbelsmiljösynpunkl är del nödvändigt att bedömningen kan ske på grundval av ett material som återspeglar även den närmare utformningen av de tilltänkta arbetsplatserna. Vidare är det av största vikt att få fram ett system som tillförsäkrar även arbetstagarparten möjlighet alt medverka på planeringsstadiet och tillföra prövningen sina erfarenheter och synpunkter.

Prop. 1973:130 91

Den angivna inriktningen av prövningen bör enligt utredningen avse inte bara planerade nyanläggningar och väsentliga ändringar på befintliga arbetsplatser. Ocksä befintliga arbetslokaler bör granskas av tillsynsmyndighet innan de tas i bruk. Del måsle dock samtidigt eftersträvas alt en förprövning sker på ett enkelt och smidigt sätl och inte leder till onödig tidsspillan vid inrättande av nya arbetsplatser och nya anordningar och arbetsmetoder. Man måste vidare se till att yrkesinspektionen inle belastas med förprövningar av lägre angelägenhelsgrad än vad som är rimligt med hänsyn till inspektionens uppgifter i övrigt.

För att få lill stånd en förprövning enligt nu angivna riktlinjer krävs efter vad utredningen funnit ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och byggnadsstadgan,

4.2.2 Arbetsmiljöprövning i byggnadslovsärenden

Utredningen framhåller all byggnadslovspliklen är av vidsträckt omfattning. Att i byggnadsärenden vid sidan av prövningen i byggnadslovsärendet införa ytterligare ett förfarande med skyldighet för byggherre eller arbetsgivare att inhämta arbelarskyddsmyndighetens godkännande skulle enligt utredningen gå stick i stäv mot strävandena att förenkla och samordna prövningen i sådana ärenden. Del finns så mycket mindre anledning all vidta en sådan åtgärd som förfarandet med frivUlig förhandsgranskning anlitas i stor och ökande utsträckning. För arbetsgivarna och andra byggare slår del i allmänhet klart att de genom all vända sig till yrkesinspektionen på ett tidigt stadium och i byggnadslovsärendet åberopa yrkesinspektionens utlåtande kan undvika tidsödande och kostsamma omdisponeringar i det rilningsmalerial som lämnas in till byggnadsnämnden,

I stället för ätt införa en dubbel förhand.sprövning av byggnadsprojekt anser utredningen att man bör eftersträva en ordning, varigenom arbels-miljösynpunktema förs in i byggnadslovsärendet i ökad utsträckning. Det gäller såväl alt vidga prövningen i byggnadslovsärendet som att skapa garantier för att arbetstagarna får tillfälle att yttra sig över projektet. Av vikt är härvid att åstadkomma en bättre samordning av yrkesinspektionens och byggnadsnämndernas verksamhet.

Enligt utredningen måste del förutsättas all i byggnadslovsprövningen verkligen ingår att se till att lokalerna får en sådan utformning som krävs med hänsyn lill arbetarskyddslagstiftningen, I den bestämmelse i byggnadsstadgan, som anger prövningens omfattning (56 §), föreslår utredningen därför ett tillägg som uttryckligen anger alt byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om byggnadslov skall se till att det tillämnade förelaget inle strider mot arbelarskyddslagen eller med slöd därav meddelade föreskrifier. Utredningen stryker under all byggnadsnämnden helt naturligt i stor utsträckning måste grunda sitt avgörande på yrkesinspektionens sakkunskap, detta så myckel mer som det blir yrkesinspektionen som sedan verksamheten kommit igång avgör om arbetsmiljöförhållandena kan anses tillfredsställande. Utredningen betonar, all prov-

Prop. 1973:130 92

ningen inte pä grund av det förordade Ullägget skaU gå in på detaljer utan skall avse utformningen i slort av arbetslokalerna med hänsyn till alt arbetstagare skall sysselsättas där i vissl slag av verksamhet.

Utredningen har övervägt att genom en särskild bestämmelse i byggnadsstadgan markera att arbetarskyddsmyndigheten i princip skall höras i byggnadsärenden som helt eller delvis angår arbetslokaler eller personalrum. Om utlåtande från yrkesinspektionen över frivillig förhandsgranskning inte föreligger i byggnadslovsärendet, bör enligt utredningen remiss lill yrkesinspektionen kunna underlåtas i stort sett endast när del gäUer vissa typer av lokaler för vilka finns preciserade arbetarskyddsföreskrif-ler. Alt i byggnadsstadgan ge en särskild bestämmelse om remissmyndighet i vissa ärenden strider emellertid, framhåller utredningen, mot det sätt på vilket stadgan i övrigt är uppbyggd, och utredningen vill därför inte f, n, gå in för en sådan ordning. Fortsatta ansträngningar bör i stället göras för att på andra vägar komma till rätta med de problem som visat sig på en del håll. Utredningen anser alt arbetarskyddsmyndighetens roll i sammanhanget kan framhävas genom en föreskrift om skyldighet för byggnadsnämnden att underrätta yrkesinspektionen om byggnadslovsansökan. Yrkesinspektionen ges härigenom tillfälle att följa att remiss sker lill inspektionen i tillräcklig utsträckning. En sådan bestämmelse behövs också för att yrkesinspektionen skall kunna kontrollera om den anmälningsskyldighet, som utredningen föreslår för fall då byggnadslovs-plikt inte föreligger, har fullgjorts. Utredningen föreslår därför alt 55 § byggnadsstadgan kompletteras med en bestämmelse all byggnadsnämnden skall underrätta yrkesinspektionen om ansökan om byggnadslov som avser arbetslokaler.

Som redovisats förut föreslår utredningen bestämmelser som går ut på att få till stånd en medverkan av skyddsombud och skyddskommittéer vid planering av nya eller ändrade arbetsplatser. För alt garantera all dessa bestämmelser vinner efterföljd anser utredningen att granskningen av byggnadsförslag måste innefatta även en kontroll av alt arbetstagarparten beretts tUlfälle delta i planeringsarbetet. Vid myndigheternas prövning av förslaget måste också tillses att arbetstagarnas synpunkter beaktats i erforderlig utsträckning. Kontrollen kan enligt utredningen ske på följande säll. Gäller det ändringar eller utbyggnad vid befintligt förelag föreligger niånga gånger yttrande från skyddsombud eller skyddskommitté. Det förutsätts att protokoll vid sammanträde med skyddskommitté ger uttryck för de uppfattningar som framförts av arbetstagarna. Yrkesinspektionen kan också inhämta arbetstagarpartens synpunkter vid genomgång på arbetsstället av förslaget och anteckna detta i sill gransk-ningsutlålande. Vid nystartade företag kan yrkesinspektionen, eller byggnadsnämnden om remiss i någol fall ansetts obehövlig på grund av ärendets enkla beskaffenhet, i erforderlig utsträckning ta kontakt med vederbörande arbetstagarorganisationer. Är del fråga om mindre anläggningar bör en kontakt med lokala organisationer vara tillräcklig, 1 övriga fall bör fackförbunden kontaktas. Mot bakgrunden av det anförda förordar utredningen all i byggnadsstadgan (56 §) las in en bestämmelse

Prop. 1973:130 93

om att byggnadslov för byggnadsföretag som avser arbetslokal eller personalrum inte skall få beviljas innan skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfäUe att yttra sig över byggnadsföretaget.

Utredningen framhåller att en granskning av alla faktorer som har betydelse för arbetsmiljön och som har avseende på de planerade arbetslokalerna så långt möjligt skall ske i byggnadslovsärendel eUer i del frivilliga granskningsförfarande som kan ha föregått ärendet. Frågan om byggnaden är godtagbart anordnad från arbetsmiljösynpunkt kan inte bedömas utan att man samtidigt tar hänsyn till vad för slags verksamhet som skall bedrivas i byggnaden. Som underlag för granskningen i byggnadslovsärendel kan därför krävas bl. a, ritningar angående maskinplacering, anordningar för bullerskydd, ventilationsanordningar och annan inredning. Vidare kan man behöva en beskrivning av den planerade arbetsprocessen eller arbetsmetoderna i övrigt. Sökanden skall enligt utredningen i förekommande fall foga sådana handlingar vid ansökan om byggnadslov. Om sökanden inte kan ge besked om vartill och hur arbetslokalerna skall användas bör byggnadslovet ej heller anses innefatta någon prövning av om lokalerna är lämpliga att las i bruk för viss verksamhet, 1 sådana fall bör enligt utredningen fordras särskild anmälan och förprövning i enlighet med det förfarande som utredningen föreslår för situationer då byggnadslovsplikt inte föreligger. Utredningen anser del nödvändigt att av meddelat byggnadslov klart framgår vad för slag av verksamhet som enligt byggnadslovet får bedrivas i byggnaden eller del därav. Byggnadslov bör dock inle knyta an lill exempelvis en preciserad tillverkningsmetod ulan bör lämna utrymme för utveckling.

Eftersom arbelarskyddsmyndighetens prövning ingår som ett led i byggnadslovsärendel finner utredningen att yrkesinspektionen bör delta i slutbesiktningar enligt byggnadsstadgan när det gäller byggnader vari arbetslokaler ingår. Med en sådan ordning får yrkesinspektionen ett lämpligt tillfälle alt pröva om de påpekanden som skett angående arbetsmiljön följts, I enlighet härmed anser utredningen att byggnadsstadgan bör innehålla en bestämmelse att yrkesinspektionen skall kallas lill slutbesiktning. Eftersom det inle är föreskrivet all slutbesiktning skall äga rum i alla byggnadslovsärenden måsle yrkesinspektionen också ges generell befogenhet all påkalla slutbesiktning. Kompletterande regler härom föreslås införda i 64 § byggnadsstadgan.

Utredningen anser del betydelsefullt all arbetstagarsidan fär kännedom om beviljat byggnadslov och om innehållet i detta. Därigenom ges arbetstagarna möjlighet att bedöma den situation som föreligger sedan byggnadslov meddelats. Utredningen förordar en särskUd bestämmelse i arbetarskyddskungörelsen om skyldighet för arbetsgivare att underrätta skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna om alt byggnadslov beviljats.

Prop. 1973:130 94

4.2.3 Anmälan när arbetslokaler tas i bruk

Med avseende på arbetslokaler som inte omfattas av byggnadslovsplikten behövs enligt utredningen ett kompletterande regelsystem. Eftersom utgångspunkten är alt nya arbetsplatser inle skall komma lill ulan att arbetarskyddsmyndigheten har haft tillfälle att dessförinnan kontrollera alt verksamheten kan bedrivas under godtagbara förhållanden, måsle del krävas en anmälan till yrkesinspektionen innan arbetslokal tas i bruk eller börjar användas för annan verksamhet än den vartill lokalen förut varit använd. Anmälningsskyldigheten kan begränsas lill fall då byggnadslov inle fordras. Den bör åläggas arbetsgivaren och del bör fordras all anmälan görs i så god tid alt inspektionen har möjlighet att besiktiga lokalen före användandet.

Utredningen erinrar om all motsvarande situation som när en arbetslokal tas i bruk första gången uppkommer när arbetstagare börjar arbeta i lokal där verksamheten dittills bedrivits av ensamföretagare, EnUgt utredningen är det därför nödvändigt alt anmälningsskyldigheten gäller även i detla fall.

Utredningen föreslår att bestämmelser om anmälningsskyldigheten tas in i arbetarskyddslagen (8 a §),

I anslutning härtill understryker utredningen betydelsen av att yrkesinspektionen får möjlighet till prenumeration på meddelanden från centrala företagsregistret hos statistiska centralbyrån. Genom att ha tillgång till registret får inspektionen relativt snart efter företags igångsättande uppgift härom. Detta ger inspektionen helt andra möjligheter än hittills att följa utvecklingen inom distriktet och utöva erforderlig kontroll. Genom meddelanden från registret kan även på ell effektivt sätt kontrolleras att anmälan verkligen sker när arbetslokal tas i bruk. Meddelanden från centrala företagsregistret kan däremot inle ersätta den förordade bestämmelsen om anmälningsskyldighet. Man kan nämligen inte räkna med att yrkesinspektionen får uppgift från registret innan lokalen tas i bruk.

Syftet med den föreslagna anmälningsskyldigheten är itt få till stånd en förprövning av nystartad eller ändrad verksamhet även i de fall då byggnadslov ej erfordras när arbetslokaler las i bruk. Enligt utredningen bör därför yrkesinspektionen efter det anmälan inkommit utan dröjsmål besiktiga lokalen och pröva om den kan godtas för den avsedda verksamheten. Besiktning bör dock kunna uppskjutas eller underiåtas om det kan antas att behov av granskning inte föreligger innan lokalen tas i bruk, Föreskrifier om yrkesinspektionens ätgärder i anledning av inkommen anmälan bör ges i särskild ordning.

Utredningen framhåller att besiktning av lokals lämplighet för viss verksamhet givelvis måste omfatta även permanenta anordningar, som exempelvis ventilationsanordningar och bullerskydd. Åtgärden kan också innebära att uppmärksamhet måste ägnas åt arbetsmetoder. Yrkesinspektionen får enligt utredningen avgöra från fall lill fall om arbetstagarnas synpunkter skall inhämtas genom särskilt förfarande.

Prop. 1973:130 95

4.2.4 Byggande för staten eller landsting m. m.

Byggnadslovsplikten gäller inte beträffande byggnader tillhöriga staten eller landsting. Utredningen erinrar emellertid om att byggnadslagstiftningen f, n. ses över av bygglagulredningen. Eftersom därvid lorde komma att övervägas att införa enhetliga regler i fråga om byggnadslovsplikt, föreslår utredningen i avvaktan härpå inga generella regler om skyldighet att söka byggnadslov för offentliga byggnadsföretag. Utredningen förutsätter emellertid all stal och landsting anpassar sig efter de regler om förhandsgranskning från arbetsmiljösynpunkt av byggnadsförslag som gäller beträffande byggande i övrigt. De anställda måste sålunda ges tillfälle att framföra sina synpunkter och få dessa beaktade vid prövningen av byggnadsärendet.

1 ell avseende bör dock enligt utredningen förfarandet i byggnadslovsärende direkt avse även statligt och landstingskommunalt byggande. Yrkesinspektionen måsle sålunda få befogenhet all påkalla slutbesiktning även beträffande sådant byggande. Vidare måsle det åligga byggnadsnämnden att underrätta yrkesinspektionen när enligt 66 § byggnadsstadgan anmälan inkommit alt byggnad skall påbörjas för statens eller landstings räkning. Utredningen anför alt del även i ifrågavarande ärenden ofta finns anledning lill samråd mellan yrkesinspektionen och byggnadsnämnden. Utredningen föreslår att den nämnda paragrafen i byggnadsstadgan kompletteras med en bestämmelse om underrättelseskyldighet.

De bestämmelser som utredningen föreslår om anmälningsskyldighet för arbetsgivaren och besiktning av yrkesinspektionen när arbetslokaler las i bruk bör enligt utredningen vara tillämpliga även för byggnader tillhöriga staten eller landsting, om anmälan ej erfordras enligt 66 § byggnadsstadgan.

EnUgl 54 § byggnadsstadgan kan länsstyrelsen efter tillstyrkan av byggnadsnämnden medge dispens från byggnadslovskravet beträffande vissa industriområden. För alt ge garantier för att yrkesinspektionen får tillfälle att bevaka dessa byggnadsärenden anser utredningen att som villkor för befrielse från skyldighet att söka byggnadslov bör gälla all ansökan om sådan befrielse tillstyrkts även av yrkesinspektionen. Utredningen föreslår ett tillägg på denna punkt i 54 § 3 mom, byggnadsstadgan. Utredningen förutsätter all yrkesinspektionen, om dispens beviljas, ser till all arbetstagarsidan ges tillfälle all framföra synpunkter under byggnadsföretagets gång,

4.2.5 Särskild befogenhet för arbetarskyddsmyndighet

För normalfallen anser utredningen att den föreslagna ordningen, rätt tillämpad, ar till fyllest för alt förebygga att arbetslokaler som inle är tillfredsställande frän skyddssynpunkt tas i bruk. Med tanke på utveckUngen mol alltmera komplicerade yrkeshygieniska problem och arbetsprocesser anser utredningen dock att del kan behövas mera långtgående

Prop. 1973:130 96

bestämmelser som kan tillämpas beträffande verksamheter som arbetar under särskilt riskabla förhållanden. Bestämmelserna bör ge arbetarskyddsslyrelsen befogenhet att för sådan verksamhet föreskriva att arbetslokal inle fär tas i bruk utan att den besiktigats av yrkesinspektionen, Arbetarskyddsslyrelsen avses kunna bestämma ifrågavarande slag av verksamhet med angivande exempelvis av att i denna används vissa anordningar, viss tillverkningsmetod eller vissa ämnen. Som ytterligare exempel nämns verksamhet i arbetslokaler med viss belägenhet. Utredningen föreslår att ifrågavarande bestämmelser tas in i arbetarskyddslagen (8 a §) och, i vad anges att den särskilda befogenheten skall tillkomma arbelarskyddsstyrelsen, i arbetarskyddskungörelsen.

4.3 Remissyttrandena

AUmänt

Utredningens förslag om skärpta regler för förhandsprövning av nya eller ändrade arbetslokaler har fått ett i stort sett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Under arbetsplatsremissen har fästs särskilt avseende vid det inflytande för de anställda redan på planeringsstadiet som utredningens förslag öppnar möjlighet rill.

Arbetarskyddsstyrelsen finner att utredningens förslag i princip ger lillräckligt slöd för en utvidgad granskningsverksamhet och kommer att medföra att alla viktiga ärenden blir granskade.

LO - som inte har några principiella erinringar mot förslaget - anför att det vore värdefullt om förhandsprövningen skedde centralt inom arbetarskyddsstyrelsen beträffande vissa projekt av större omfattning och ined besvärliga arbetsmiljöförhållanden, LO anser vidare all det är möjligt att utarbeta normer för vad som skall beaktas vid granskning av byggnadsförslag eller besiktning av ny-, lill- eller ombyggnad. Värdet med sådana normer är bl. a. att tillsynsmyndigheternas bedömning blir enhetlig. Enligt LO:s uppfattning bör statens planverk och arbetarskyddsstyrelsen få i uppdrag att i samarbete utarbeta normer av detta slag,

SAF finner att de av utredningen föreslagna ändringarna i fråga om förhandsprövning av arbetslokaler är i stort sett ändamålsenliga. Enligt SAF är del mera tillfredsställande med en omfattande förhandsprövning än med ingripanden i efterhand. En förutsättning för att de föreslagna reglerna verkligen skall innebära en förbättring är dock att resp, myndigheter — i första hand yrkesinspektionen - blir lämpligt dimensionerade för att snabbi kunna handlägga sina utökade arbetsuppgifter,

TCO tillstyrker förslaget och understryker att vid myndigheternas prövning mäste tillses att de anställdas synpunkter beaktas i erforderlig utsträckning. Även BPA tillstyrker förslaget, som bedöms som välgrundat, och pekar på betydelsen av att yrkesinspektionens och arbetstagarnas granskning sätts in på ett så tidigt stadium av byggprocessen att onödig fördröjning och andra komplikationer i görligaste mån undviks, SHIO anser det viktigt alt yrkesinspektionen inte görs till särskild

Prop. 1973:130 97

tillståndsmyndighet när det gäller förhandsprövning av arbetslokaler utan att samordning och förenkling av tUlslåndsgivningen eftersträvas.

Svenska kommunförbundet har i princip inte något att erinra mot att arbetsmiljösynpunkter skall i ökad utsträckning beaktas vid prövning av ansökan om byggnadslov. Förbundet betonar att en förutsättning för en sådan vidgad prövning är att byggnadsnämnderna ges möjlighet att på ett rationellt säll anlita arbetarskyddsmyndigheternas sakkunskap, F, n. pågår inom förbundet i nära samråd med statens planverk en total översyn av byggnadsnämndernas handläggningsrutiner. Förbundet är berett att i anslutning härtill ta kontakt med arbetarskyddsslyrelsen för att i samråd söka åstadkomma lämpliga samarbetsformer mellan byggnadsnämnderna och arbetarskyddsmyndighelerna.

Statens handikappråd och Handikappförbundens centralkommitté understryker vikten av att handikappfrågor ägnas uppmärksamhet under hela planeringsprocessen och att vid förprövningen beaktas 42 a § byggnadsstadgan som säger att arbetslokaler skall vara så utformade alt handikappade kan utnyttja dem.

För en delvis annan uppläggning än förslagets talar Föreningen teknisk företagshälsovård, KF och SACO. Föreningen och KF hänvisar tUl uppläggningen i miljöskyddslagen och menar alt det kan vara ändamålsenligt med anmälnings- och rillståndsplikl för arbelsmiljöfaktorer av vissl slag. SACO framhåller att insatserna bör ske under själva projekteringen. SACO ifrågasätter om inte skyldighet borde föreligga att i byggnadslovsärendet styrka att samarbete mellan arbetstagarna och projektören ägt mm.

ArbetsmiUöprövning i byggnadslovsärenden

Vissa remissinstanser anför synpunkter på den närmare utformningen av prövningsförfarandet enligt förslaget.

Statens planverk biträder förslaget att i byggnadsstadgan skriva in skyldighet för byggnadsnämnd all se tUl att byggnadsföretag inte strider mot arbelarskyddslagen. Däremot ställer sig planverket negativt till att byggnadsnämnderna åläggs all kontrollera all arbetstagarsidan fått liUfälle att yttra sig över byggnadsföretaget. Kontrollen kan enligt planverkets mening i stället utövas av yrkesinspektionen. Planverket anser i vart fall att konlrollskyldigheten för byggnadsnämnderna bör begränsas till att avse endast arbetslokal av viss betydelse, exempelvis lokal avsedd för visst minsta antal personer. Dessutom bör bestämmelsen om kontrollen utformas så, att byggnadslov inle får beviljas om inte sökanden företer intyg att ifrågavarande samråd skett.

Byggnadsstyrelsen anser att den föreslagna kontrollen att arbetslagarna haft tillfälle att ge sina synpunkter kan leda tUl att kravet på delaljering drivs i höjden. Själva syftet med byggnadslovsprövningen - att få en kontrollstation tidigt i projekteringsprocessen - kan därigenom komma all motverkas. Denna effekt undviks om yrkesinspektionens prövning när arbetslokal skall tas i bruk ges en tydligare markering som huvudkontroll-

7 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 98

station och om kontrollen av att arbetstagarsidan haft tillfälle alt delta i planeringen förläggs till detta stadium. Detta innebär att del måste framgå av byggnadslovet i vUka avseenden och för vilken verksamhet lokalerna är godkända samt i vUka avseenden prövning och kontroll återstår alt göra när lokalen las i bruk.

Att införa tillståndsprövning hos arbetarskyddsmyndigheterna i fråga om åtgärder som är byggnadslovspliktiga skulle enligt bygglagutredningen komplicera förfarandet och rubba gränsdragningen mellan byggnads- och arbetarskyddsförfaltningarna. Även bygglagutredningen ansluter sig därför lill bedömningen alt en sådan ändring inle bör företas. Kontrollen alt arbetstagarsidan haft tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget anser bygglagutredningen falla utom ramen för byggnadsnämndernas naturliga verksamhetsområde. Den bör enligt bygglagulredningen i stället läggas på yrkesinspektionen. Bygglagutredningen förordar att den behövUga förbindelsen med byggnadslovsgivningen uppnås genom en föreskrift i byggnadsstadgan som ålägger byggnadsnämnden att höra yrkesinspektionen i alla byggnadslovsärenden som gäller arbetsrum och därtill hörande personalrum. En bestämmelse bör vidare införas i byggnadsstadgan om att sökanden i byggnadslovsärenden bör ge in ett intyg om samråd med arbetstagarna. Yrkesinspektionen får då möjlighet att utföra den åsyftade kontrollen vid sin behandling av remissärendet.

LO understryker ståndpunkten i utredningens belänkande att en arbetslokal inte kan anses prövad ur arbelsmiljösynpunkl om besked om lokalens användningssätt inte kan presteras av sökanden i byggnadslovsärendet.

Frågan om kontrollen av att de anställda fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget har behandlats även i andra remissvar än de redan nämnda. Kammarrätten i Göteborg anser att det ligger närmast till hands att låta yrkesinspektionen svara för kontakten med arbetstagarna när detla är möjligt. Kammarrätten föreslår därför att byggnadsnämnden generellt bereder yrkesinspektionen tillfälle att yttra sig innan byggnadslov beviljas. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det avgörande beslutet i arbetarskyddsfrågan vid prövning av lokaler och inredningar bör ligga hos yrkesinspektionen samt att kontrollskyldighet för byggnadsnämnderna inte bör införas. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte — för alt undvika att byggnadslovsärendena försenas genom remiss tUl arbetstagarrepresentanterna — sökanden bör i förväg höra dessa och redovisa yttrandet i byggnadslovshandlingarna. Svenska kommunförbundet förordar att byggnadslovsansökningar, som berör arbetslokaler och därtiU hörande anordningar, kompletteras med yttrande från yrkesinspektionen, innan ärendet ges in lill byggnadsnämnden. Det skulle därvid ankomma pä inspektionen att granska ritningar angående maskinplacering osv. och att kontrollera alt arbetstagarna bereds tillfälle att delta i planeringsarbetet.

Utredningen har framhållit att arbetstagarnas företrädare måste handla snabbt, då deras synpunkter inhämtas i byggnadslovsärenden, så att ärendet inte onödigtvis förlängs, LO anför att del är ett lika oavvisligt

Prop. 1973:130 99

krav att arbetstagarnas representanter får en rimUg handläggningstid för kontakter med arbetskamrater och eventuellt den fackliga organisationen.

Utredningens förslag att införa skyldighet för byggnadsnämnd att underrätta yrkesinspektionen om byggnadslovsansökan rörande arbetslokal eller personalrum biträds av statens planverk, som dock anser alt skyldigheten bör begränsas till att gälla arbetslokal av viss betydelse. Bygglagutredningen - som enligi vad tidigare angetts föreslår alt yrkesinspektionens yttrande alltid skall inhämtas i byggnadslovsärendel -konstaterar all detta förslag, om del genomförs; gör underrättelseskyldigheten överflödig.

De föreslagna tUläggen i byggnadsstadgan om yrkesinspektionens medverkan vid slutbesiktning finner statens planverk överflödiga. Planverket hänvisar till den redan befintliga bestämmelsen i 64 § 1 mom. byggnadsstadgan att byggnadsnämnden bör verka för samordning av nämndens besiktningar med besiktning av annan myndighet. Enligt bygglagulredningen faller det inom ramen för byggnadsnämndernas åligganden enligt den allmänna samarbetsföreskriflen i 1 § byggnadsstadgan att påkalla yrkesinspektionens medverkan i besiklningsverksamheten i lämplig utsträckning. Bygglagutredningen motsätter sig emellertid inle att man i 64 § byggnadsstadgan tar upp särskilda bestämmelser om samverkan med yrkesinspektionen utformade med hänsyn till att rutinerna med avseende på inspektionens medverkan bör vara flexibla.

Anmälan när arbetslokal tas i bruk

Del av utredningen föreslagna anmälningsförfarandet enligt arbetarskyddslagen har nästan genomgående godtagits av remissorganen. Som förut nämnls anser byggnadsstyrelsen att yrkesinspektionens kontroll när arbetslokal skaU tas i bruk bör vara huvudkontrollstationen i den arbetsmiljömässiga förprövningen. Styrelsen ifrågasätter om inte arbetsgivarens anmälningsskyldighet bör gälla även i de fall då byggnadslov behövs men ytterligare prövning fordras innan lokalen tas i bruk. Samtidigt framhåller styrelsen att ombyggnader, som är så obetydliga att de inte kräver byggnadslov, över huvud taget inte skall behöva anmälas till yrkesinspektionen. Styrelsen utgår från all någon anmälningsplikt inte föreligger för styrelsen eller arbetsgivaren när en myndighet flyttar och en likartad enhet övertar lokalerna utan nämnvärda ändringar, SAF utgår från all bestämmelsen om anmälningsskyldighet inte avser sådan löpande förändring av produktionen som särskilt inom slora förelag ofta innebär omdisponering av arbetslokaler.

Hovrätten för övre Norrland erinrar om vikten av alt yrkesinspektionen inte belastas med förprövningar av lägre angelägenhelsgrad än som är rimligt med hänsyn till inspektionens uppgifter i övrigt. Hovrätten ifrågasätter om inle den avvägning som måste göras med hänsyn härlUl borde föranleda att granskningsobjekt, som typiskt sett kan anses vara av lägre angelägenhelsgrad, uttryckligen undanlas från anmälningsskyldig-

Prop. 1973:130 100

hel. Även rättssäkerhetsskäl talar enligt hovrätten för en sådan begränsning. Med hänsyn tiU förslaget att yrkesinspektionen fortlöpande skall hållas underrättad om förändringar i centrala företagsregistret anser SHIO att det inte finns tillräckliga skäl för en särskild anmälan till inspektionen när arbetslokal tas i bruk.

Enligt LO:s mening bör besiktning av anmäld arbetslokal bara undantagsvis kunna underlåtas och alltid ske när det är fråga om industriell verksamhet eller liknande. Vidare framhåller LO all den anmälningsskyldige - om det redan när arbetslokalen tas i bruk finns arbetstagare på arbetsstället - bör vara skyldig att till anmälan foga frän arbetstagarna inhämtade synpunkter. Arbetsmarknadsstyrelsen förordar att arbetstagarnas synpunkter regelmässigt inhämtas när företag flyttar in i redan existerande lokaler utan att ändringar vidtas som kräver byggnadslov.

Statistiska centralbyrån förklarar alt den söker beakta de behov som kommer alt föreligga med avseende på fortlöpande komplettering av yrkesinspektionens arbelsslälleregisler genom centrala företagsregistret.

Byggande för staten eller landsting m. m.

Utredningen förutsätter att stat och landsting anpassar sig efler de regler om förhandsgranskning från arbelsmiljösynpunkl av byggnadsförslag som gäller beträffande byggande i övrigt. LO, SACO och SABO anser all nuvarande undanlag för stat och landsting från byggnadslovsplikten bör upphöra. Även TCO ifrågasätter om inte mera tvingande regler för stat och landsting är nödvändiga för att utredningens intentioner skall uppfyllas.

Byggnadsstyrelsen tar upp frågan om inhämtande av de anställdas synpunkter i statliga byggnadsärenden och konstaterar alt det i praktiken kan vara förenat med vissa svårigheter att följa utredningens rekommendation att handla som om byggnadslovsbestämmelserna gällde även här. Uppgiften alt kontrollera att arbetstagarsidan haft tUlfälle att delta i arbelslokalplaneringen skulle med en tUlämpning av de allmänna reglerna komma att vila på byggnadsstyrelsen i de byggnadsärenden där styrelsen är byggherre. En viss konflikt mellan styrelsens uppgifter att söria för god arbetsmiljö och att svara för bl. a. ekonomiska aspekter på lokalförsörjningen kan härvid inte uteslutas. Styrelsen påpekar att kontrolluppgiften är främmande för styrelsen som serviceorgan och som part i lokalförsörjningsärenden. Beträffande tillämpningen på statligt byggande av de föreslagna bestämmelserna om yrkesinspektionens medverkan vid slutbesiktning anför styrelsen att den inle utför sådan slutbesiktning som åsyftas i 64 § byggnadsstadgan utan i stället slutbesiktning som reglerar mellanhavandel mellan styrelsen och entreprenören. Styrelsen anser alt överenskommelse får träffas med arbelarskyddsstyrelsen om lämpligt förfarande vid tillämpningen av 64 och 66 §§ byggnadsstadgan.

Enligt utredningsförslaget skall byggnadsnämnd lämna underrättelse lUI yrkesinspektionen när anmälan enligt 66 § byggnadsstadgan inkommit ora att byggnad skall påbörjas för statens eller landstings räkning.

Prop. 1973:130 101

Förslaget tillstyrks av bygglagulredningen. Statens planverk anser däremot den föreslagna bestämmelsen överflödig, eftersom byggnadsstyrelsen har utfärdat anvisning om att samrådsskyldighet skall gälla även vid byggande för kronans eller landstingskommuns räkning.

Utredningen föreslår att yrkesinspektionens tUlstyrkan skall fordras för att länsstyrelsen skall kunna medge befrielse från byggnadslovsplikten i fråga om industriområde. Förslaget tillstyrks av statens planverk och bygglagutredningen. Planverket påpekar att det finns anledning anta alt arbetsmiljösynpunkter inle alllid har beaktats vid hittills lämnade dispenser enligt nämnda paragraf. Planverket anser att givna dispenser bör återkallas för att ge byggnadsnämnderna möjlighet att i samråd med yrkesinspektionen ompröva i vilken utsträckning dispens kan vara lämplig. LO framhåller att synpunkter från arbetstagarsidan i dispensärende skall lämnas av arbetstagarorganisation och alt fråga om tillstyrkan i sådant ärende bör avgöras i den föreslagna yrkesinspeklionsnämnden.

Prop. 1973:130 102

5 Gemensamma arbetsställen 5.1 Gällande bestämmelser

Om arbete på gemensamt arbetsstäUe talar man i första hand när två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsstäUe. Det kan vara fråga om ett slags gemensamt arbetsställe även i fall då arbetstagare är sysselsatt på arbetsplats över vilken den egna arbetsgivaren inte råder. Gemensamt arbetsstäUe föreligger i och för sig också när den som driver verksamhet ulan anstäUd utför arbete på arbetsställe, där dessutom arbetsgivare eller annan ensamföretagare är verksam.

För att arbetarskyddslagen skall vara tillämplig förutsätts i allmänhet ett anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare, TiU grund för föreskrifterna i lagen ligger uppfattningen attdet är arbetsgivarens skyldighet att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbelet. Härmed avses endast arbetsgivarens egna anställda, Förehgger missförhållande på ett arbetsställe kan enligt arbetarskyddslagen åtgärder i princip påkallas endast hos den som är arbetsgivare i förhållande till utsatta arbetstagare.

Del finns dock i arbelarskyddslagen vissa bestämmelser som utvidgar kretsen av ansvariga. Enligt 45 § åligger det således tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar alt se till att anordningen är betryggande i skyddshänseende när den avlämnas för att tas i bruk inom landet, Samma ansvar föreskrivs för installatör. Vidare föreligger enligt 46 § beträffande grustag och liknande arbetsställe ett ansvar för ägare eller nyttjanderättshavare att tillse att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt, I faUen enligt 45 och 46 §§ omfattar den skyddade kretsen bl, a, arbetstagare, som ej är anställd hos den mot vilken bestämmelserna riktar sig. Bestämmelserna gäller även utanför anställningsförhållanden över huvud.

Ytterligare kan nämnas föreskriften i 53 § Iredje stycket arbelarskyddslagen, som ger möjlighet att hos upplåtare av lokal tvångsvis påkalla åtgärder för rättelse av missförhållande beträffande lokalen. Förbud kan meddelas mot upplåtelse av lokalen lill arbetslokal eller lokal för visst arbete eller ändamål, intill dess viss angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Skyddsobjekt är här arbetstagare anställd hos annan än upplåtaren,

I arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen finns härutöver inga regler som syftar till att lösa de speciella skyddsfrågor som uppkommer på arbetsplatser där flera arbetsgivare bedriver arbete. Ej heller regleras där den situationen all arbetstagare är verksam på arbetsställen varöver den egna arbetsgivaren saknar rådighet.

Vissa bestämmelser i byggnadsstadgan blir dock av intresse när det gäller arbetstagares förhållanden på främmande arbetsplatser. Här kan nämnas 45 § om skyddsanordningar på byggnadstak, 44 § 6 mom, om

Prop. 1973:130 103

utrymme för transporter i trappor, 53 § 3 mom, om utrymme på tomt för parkering, lastning och lossning av fordon samt 60 och 61 §§ om hur byggnadsarbete skall utföras och om tillsyn över sådant arbete,

5.2 Utredningen

5.2.1 Gemensamma arbetsställen i aUmänhet

Utredningen framhåller att gemensamma arbetsställen kan vara av sinsemellan synnerligen skiftande karaktär. Vid mycket stora byggnadsprojekt kan uppåt hundratalet entreprenörer vara sysselsatta på byggarbetsplatsen och kombinationerna i förhåUandet mellan byggherre och entreprenörer av olika slag är olaliga, Å andra sidan kan också på byggarbetsplatser verksamheten vara av blygsam omfattning med endast en eller ett par entreprenörer sysselsatta. Vidare är gemensamma arbetsplatser vanligen förekommande vid olika slags underhålls- och tillsynsarbeten o, d, på fasta driftställen. Parallellt med del ordinarie arbetet kan här drivas antingen vad som räknas som byggnadsarbete eller annat slag av arbete. Det kan gälla både tillfälliga uppdrag och uppgifter av mer eller mindre stadigvarande beskaffenhet. Ytterligare en typ av gemensamt arbetsställe, vilken inom sig rymmer många varianter, föreligger då skUda företag delar olika slags utrymmen. Ett hell annat slag av gemensamt arbetsställe uppkommer åter då fler än en arbetsgivare är verksamma med skogsarbete e, d, på tillfälligt arbetsställe. Exemplifieringen kan fortsätia med varvsarbetsplalser, med olika slags transportarbete som bedrivs vid fasta arbetsställen som butiker, varuhus eller lager eller mera tillfälliga arbetsställen som gruslag e, d,, med olika former av "utlåning" av arbetstagare från ett företag till ett annat osv.

Arbetsförhållandena på gemensamma arbetsställen innebär enligt utredningen ofta ökade risker för dem som sysselsätts där. Del krävs på sådana arbetsställen en samordning i skyddshänseende beträffande alla de aktiviteter som pågår samtidigt. Därvid måste eftersträvas att uppnå tillfredsställande säkerhet för dem som utför arbete på gemensamt arbetsställe även beträffande risker på grund av verksamhet som bedrivs av annan än den egna arbetsgivaren.

Del har enligt utredningen konstaterats att skyddsförhållandena ofta är otillfredsställande på arbetsställen där två eller flera entreprenörer samtidigt bedriver arbete, I detta avseende har särskUt framhållits att det brister i samordningen av arbetarskyddet på arbetsplatserna inom byggnadsindustrin. Önskemål om en fastare ansvarsfördelning på dessa arbetsplatser har framförts av arbetstagarorganisationer och behovet härav har omvittnats från såväl yrkesinspektörshåll som av byggnadsföretag och byggherrar.

Utredningen anför att de särskilda förhållandena på gemensamma arbetsställen inle har beaktats i den gällande arbetarskyddslagstiftningen, 1 stället har konstruktionen av ansvaret enligt arbetarskyddslagen visat sig medföra svårigheter alt komma till rätta med skyddsfrågor i vissa

Prop. 1973:130 104

situationer. Bl. a, saknas i stor utsträckning stöd för effektivt ingripande mot dåliga arbetsförhållanden för dem som är verksamma på arbelssläUen över vilka den egna arbetsgivaren inte råder och där alltså denne inte kan avhjälpa föreliggande missförhåUanden,

Utredningen anser att även om förhållandena på gemensamma arbetsställen skiftar starkt bör beträffande alla sådana arbetsställen kunna krävas att de arbetsgivare, som bedriver arbete där, samråder och gemensamt verkar för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället. Utredningen föreslår att en bestämmelse av detta innehåU införs i arbetarskyddslagen (7 a §). Förslaget innebär att varje arbetsgivare skall vara skyldig att medverka i en gemensam skyddsorganisation, om en sådan är erforderlig, och att samordna sin verksamhet med övrig verksamhet pä arbetsstället så att säkerhetsrisker inte uppkommer för någon av arbetstagarna på platsen. I kravet att arbetsgivare på gemensamt arbetsställe skall gemensamt verka för sunda och säkra förhållanden på arbetsstället ligger också att arbetsgivare skall undvika all genom sin verksamhet eller sina anordningar utsätta någon arbetstagare på arbetsstället för risk för ohälsa eller olycksfall. Utredningen påpekar att en bestämmelse av delta innehåll inte på något sätl får inskränka varje arbetsgivares ansvar gentemot de egna arbetslagarna.

Enligt utredningen måste beaktas att arbete på gemensamt arbetsställe ofta utförs också av personer som bedriver verksamhet ulan att ha arbetstagare anställd, s, k, ensamföretagare. Utredningen förordar alt denna kategori omfattas av samma förpliktelser som arbetsgivare vid arbete på gemensamt arbetsställe.

Utredningen har efter närmare överväganden inle bedömt del möjligt att för alla typer av gemensamma arbetsställen ange vem som har huvudansvaret för samordning av skyddsåtgärder. Utredningen har därför inriktat sig på att finna en allmän regel för samordningsansvarets placering när det gäller det verksamhetsområde - byggnadsverksamhet — där behovet av en sådan regel bedömts vara störst,

5.2.2 Gemensamma arbelssläUen för byggnadsverksamhet

Utredningen konstaterar att det på sådana gemensamma arbetsställen som utgörs av byggarbetsplatser är särskilt vanligt med ett flertal entreprenörer som i sill arbete är beroende av varandra. Härtill kommer som en riskskapande faktor att en byggarbetsplats ständigt förändras. Moderna byggmetoder har gjort att dessa förändringar sker i allt snabbare tempo. Del är därför enligt utredningens uppfattning i första hand angelägel alt få fram en allmän regel om samordningsansvaret för skyddsåtgärder beträffande gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet. Förutsättningarna att finna en sådan regel för detta speciella område bedömer utredningen som gynnsamma. Begreppet byggnadsverksamhet är relativt väl avgränsat och arbetet på byggarbetsplatser utförs i allmänhet i entreprenadform. Delta ger en grund för enhetlig bedömning och dessutom goda möjligheter alt bygga upp ett ansvarssystem. Vidare

Prop. 1973:130 105

gör inriktningen på byggnadsprojektet i fråga att omfattningen av del gemensamma arbetsstället bör vara klar. Gränsfall kan dock uppkomma, såsom då ombyggnad sker på befintligt driflsläUe, Byggnadsverksamhetens omfattning får då avgöra om del skall anses föreligga ett arbetsställe för byggnadsverksamhet eller om man skall betrakta byggnadsarbetet på samma sätt som andra uppdrag som utförs på driftstället.

Utredningen anser det av flera orsaker naturligt att låta del primära ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet vila på byggherren, dvs, den som låter uppföra byggnad eller anläggning. Framför allt är det byggherren som ensam kan överblicka vilka olika förelag som kommer att vara verksamma på platsen. Ett sådant ansvar för byggherren anknyter också till bestämmelserna i Allmänna Bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB 72) om samordning av beställarens, entreprenörens och sidoentreprenörers arbeten. Man kan vidare inte bortse från att det är byggherren som slutligt står för samtliga kostnader.

Samtidigt finner utredningen del inle lämpligt all byggherren själv har samordningsansvaret i alla de fall då byggande inle sker i egen regi utan på general- eller totalentreprenad, 1 dessa fall är det entreprenören som i förhållandet mellan parterna har ansvaret för byggnadsplalsens organisation och samordningen av samtliga entreprenörers arbeten. Byggherren måste här ha möjlighet alt överlåta även ansvaret för samordningen i skyddshänseende. Detsamma gäller andra fall då entreprenör anlitas och byggherren ej utför arbete på platsen genom egna anställda.

En bestämmelse alt samordningsansvaret i skyddshänseende vilar på byggherren bör alltså enligt utredningen kompletteras med en möjlighet för denne att överlåta ansvaret till arbetsgivare på arbetsstället. Vid general- och totalentreprenad anser utredningen att en sådan överlåtelse normalt bör ske, liksom överhuvud då byggherren ej bygger i egen regi. Utredningen framhåller att överlåtelse lämpligen sker till den som framsiår som huvudarbetsgivare.

Mot den angivna bakgrunden föreslår utredningen en bestämmelse i arbetarskyddslagen (7 a §) om att byggherre skall vara ansvarig för samordning av skyddsåtgärder på byggarbetsplats och att byggherren skall kunna överlåta ansvaret för samordningen till arbetsgivare på arbetsstället.

Ansvaret för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet bör enligt utredningens mening framför allt innebära att del åligger den ansvarige byggherren eller arbetsgivaren att bygga upp och svara för en lämplig organisation för att bedriva skyddsarbete i samverkan. Rörande samordningsansvarets innebörd anför utredningen dessutom bl, a, följande. Riktlinjerna för samordningen bör fastställas vid gemensamt sammanträde mellan byggherre eller den han utsett att svara för samordningen och anlitade entreprenörer. Detta sammanträde bör äga rum snarast efter det alt entreprenörerna blivit antagna. Vid sammanträdet eller eljest på ett förberedande stadium bör överenskommelse träffas om lämpligt organ

Prop. 1973:130 106

för samverkan. En viktig del av ansvaret för samordning av skyddsåtgärder bör vara att tidsmässigt planera de skilda arbetsgivarnas verksamhet så alt hälso- och olycksfallsrisker inte uppstår på grund av att olika gruppers arbeten sammanstöter på arbetsplatsen. Det gäller sedan också att följa om planeringen stämmer och vid behov justera denna, 1 samordningsansvaret bör vidare ligga en skyldighet all tillse att allmänna ordnings- och skyddsregler för arbetsstället utfärdas. Bl, a, kan det gälla att bevaka att erforderliga föreskrifter om läkarundersökning och läkarbesiktning meddelas. Det bör åligga den för samordningen ansvarige att antingen själv låta ombesörja eller också se till att allmänna skyddsanordningar utförs och underhålls. Genom dennes försorg niåste vidare göras klart vilka arbetsgivare som skall stå för olika slags speciella skyddsanordningar på arbetsstället. Beträffande olika slags anordningar, som skall användas på gemensamt arbetsställe och för vilka särskilda föreskrifter gäller om besiktning och provning, bör det kunna ligga i samordningsansvaret alt ha överinseende över alt kontroll sker att anordningen är behörigen besiktigad och provad. Motsvarande bör kunna gälla i fråga om överinseende och kontroll av förares kompetens,

1 konsekvens med den föreslagna bestämmelsen om skyddssamverkan mellan alla arbetsgivare på gemensamt arbetsställe bör enligt utredningen arbetsgivare som inte har samordningsansvar påläggas skyldigheter som svarar mol den samordningsansvariges åligganden. Dessa arbetsgivare bör sålunda ha all följa meddelade allmänna skyddsregler, alt delta i del gemensamma skyddsarbetet, att utföra och underhålla de skyddsanordningar som enligt vad som överenskommits åvilar vederbörande arbetsgivare och att följa uppgjorda tidsplaner. För att byggherren eller den samordningsansvarige arbetsgivaren skall kunna samordna skyddsarbetet anser utredningen det vidare nödvändigt att de övriga arbetsgivarna ställer sig till efterrättelse de anvisningar som behövs för att samordna skyddsåtgärder på det gemensamma arbetsstället. Motsvarande befogenheteratt samordna skyddsarbetet bör dessutom tillkomma den samordningsansvarige gentemot andra arbetstagare än de egna. Utredningen föreslår alt i arbelarskyddslagen tas in en föreskrift att övriga arbetsgivare och hos dem sysselsatta arbetstagare är skyldiga all följa de anvisningar som i samordnande syfte lämnas av den samordningsansvarige (7 a §),

Utredningen anser att det bl. a. av praktiska skäl bör finnas möjlighet att på gemensamt arbetsställe samordna även verksamhet som bedrivs av ensamföretagare och att ingripa om denne i sin verksamhet vållar fara för andra som arbetar där, Samma bedömning avses gälla också i den situationen, att det är enbari ensamföretagare som bedriver arbete på samma arbetsställe. Utredningen föreslår att denna ståndpunkt kommer till uttryck i arbetarskyddslagen,

5.2.3 Andra gemensamma arbetsställen än byggarbetsplatser

Utredningen anför, alt det ej sällan finns ett behov av att ha någon som är ansvarig för samordningen av skyddsåtgärder även på andra

Prop. 1973:130 107

gemensamma arbetsställen än byggarbetsplatser. På vissa slags gemensamma arbetsställen kan delta vara en nödvändighet. Utredningen pekar på att en enkät som utredningen gjort hos varvsföretag visar att man fäster stor vikt vid alt ledningen av skyddsarbetet på varvsarbelsplats skall ligga hos varvsförelaget i förhållande tiU anlitade underentreprenörer. Som ett ytterligare skäl till att möjligheter bör finnas alt utse samordningsansvarig även på andra områden än på byggarbetsplatser åberopar utredningen att del annars skulle uppkomma en rad frågor om gränsdragningen mellan arbetsställen för byggnadsverksamhet och andra gemensamma arbetsställen. Utredningen föreslår därför — vid sidan av tidigare förordade regel om samordningsansvar för byggherre eller arbetsgivare till vilken ansvaret överlåtits - en bestämmelse i arbetarskyddslagen (7 a §), enligt vilken arbetsgivare på annat gemensamt arbetsställe än byggarbetsplats kan överenskomma att en av dem skall ha ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på arbetsstället,

I fråga om den samordningsansvariges åligganden bör allmänt sett motsvarande gälla som anförts tidigare beträffande byggarbetsplatser. Likaså bör övriga arbetsgivare och deras arbetstagare vara skyldiga alt ställa sig till efterrättelse den samordningsansvariges anvisningar i det gemensamma skyddsarbetet. Bestämmelserna avses också i förevarande hänseenden omfatta ensamföretagare.

Med den föreslagna regleringen kan arbete ibland komma att bedrivas på gemensamt arbetsställe utan att del finns någon som har samordningsansvar. Detta bör enligt utredningen i viss utsträckning kunna ske utan olägenhet. Utredningen finner emellertid alt det kan bli erforderligt att någon bär ansvaret för samordningen av skyddsåtgärder även på dessa gemensamma arbetsställen. Yrkesinspektionen bör då kunna ingripa och meddela föreskrift om vem som skall ha sådant ansvar. Utredningen föreslår en kompletterande bestämmelse av detta innehåll (7 a § arbetarskyddslagen). Föreskrift av denna art avses kunna aktualiseras efter framstäUning av vederbörande arbetsgivare eller arbetstagare eller på yrkesinspektionens eget initiativ.

Också i fall då den samordningsansvarige försummar sitt ansvar eller om övriga arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse den samordningsansvariges anvisningar anser utredningen att arbetarskyddslagen bör ge möjlighet till ingripande frän yrkesinspektionens sida. Detta bör gälla såväl beträffande gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet som andra gemensamma arbetsställen. Utredningen föreslår all i lagen införs en bestämmelse (53 a § andra stycket) att yrkesinspektionen äger meddela föreskrifier för att få till stånd samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe. Inspektionen skall sålunda enligt förslaget kunna ingripa mot arbetsgivare även vad gäller skadeverkningar som på gemensamt arbetsställe hotar att drabba andra arbetstagare än dem som är anställda hos honom. Med hänsyn till att del inte bör vila på yrkesinspektionen att i detalj reglera hur samordningen skall ske är avsikten all ifrågavarande föreskrifter skall gå ul på att viss åtgärd skall vidtas eller underlåtas.

Prop. 1973:130 108

De anvisningar som den samordningsansvarige lämnar i samordnande syfte skall enligt utredningens förslag följas även av de arbetstagare som är anställda hos övriga arbetsgivare, I konsekvens härmed finner utredningen att yrkesinspektionen bör ha möjlighet att ingripa med föreskrifter mot arbetstagare som försummar denna skyldighet. Utredningens förslag inrymmer en sådan möjlighet.

Utredningen föreslår vidare all yrkesinspektionens angivna befogenheter alt meddela arbetsgivare föreskrifter om samordningen skaU ha motsvarande tillämpning beträffande ensamföretagare,

5.2.4 ArbetsstäUe över vilket arbetsgivaren inte råder

Utredningen framhåller att de föreslagna bestämmelserna om samråd och samverkan på gemensamma arbetsställen och om samordningsansvar är av intresse även för lösningen av de skyddsproblem som sammanhänger med att arbetstagare helt eller delvis är verksamma på arbetsställen där den egna arbetsgivaren saknar rådighet och därför inle har möjlighet att avhjälpa föreliggande missförhåUanden. Med stöd av dessa bestämmelser skall ingripande kunna ske bl. a, för alt skydda ifrågavarande arbetstagare mol risker lill följd av den verksamhet som bedrivs på det främmande arbetsstället. Även de former av samråd som diskuterats i del föregående antas få betydelse på vissa av de arbetsställen där den egna arbetsgivaren saknar rådighet. Utredningen finner emellertid att bestämmelser som syftar till att få i gång samråd och samverkan i skyddshänseende mellan arbetsgivare inbördes och mellan arbetsgivare och ensamföretagare på gemensamt arbetsställe lämnar vissa frågor olösta beträffande anställdas arbete på arbetsställen över vilka den egna arbetsgivaren saknar rädighet. Detta är främst fallet beträffande åtgärder och anordningar som påkallas med hänsyn till del arbete som dessa anställda själva bedriver på det främmande arbetsstället.

Eftersom de problem, som finns på arbetsställen över vUka den egna arbetsgivaren inle råder, till stor del avser transportområdet kunde enligt utredningen övervägas en reglering med direkt avseende på ansvaret vid avhämtande och avlämnande av gods. Utredningen anser emellertid att man bör undvika att införa bestämmelser i arbelarskyddslagen som lar sikte på förhållandena inom en viss bransch men lämnar likartade situationer på andra områden oreglerade.

En lämplig utgångspunkt är enligt utredningen i stället bestämmelsen i 53 § arbetarskyddslagen om de åtgärder som kan riktas mol arbetsgivare. Enligt denna bestämmelse kan arbetsgivare vid missförhållande på ett arbetsställe föreläggas att vidta viss åtgärd eller förbjudas alt bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal m. m. Bestämmelsen syftar endast på arbetsgivaren till de arbetstagare som utsätts för missförhållandet. För all också komma till rätta med dåliga arbetsförhållanden för dem som sysselsätts på främmande arbetsplatser anser utredningen alt en bestämmelse bör införas som medger ingripande med föreläggande eller förbud också mot den som råder över arbetsstället. Regleringen bör utformas så

Prop. 1973:130 109

att man bibehåller den egna arbetsgivarens ansvar även i de fall då man inför ett ansvar för den som råder över arbetsstället. Bestämmelsen bör inte begränsa verkningarna av meddelat föreläggande eller förbud för den som råder på arbetsstället till att avse endast den aktuella situationen. Föreläggande eller förbud bör i stället gäUa oavsett vilken arbetsgivare som i fortsättningen bedriver arbete på det främmande arbetsstäUet, Bestämmelsen bör vidare avse även den situationen alt det är ensamföretagare som råder över arbetsställe, där åtgärd påkallas med hänsyn till arbetsförhållandena för främmande arbetstagare.

Utredningen föreslår en komplettering av arbelarskyddslagen i enlighet med del anförda (53 a §),

Svårigheter i skyddshänseende kan uppkomma då arbetstagare är sysselsatt på platser över vUka den egna arbetsgivaren inte råder men där verksamhet som faller under arbelarskyddslagen i övrigt inte förekommer. Detta kan vara fallet exempelvis vid transporter till bostadsfastigheter och vid underhålls-, reparations- och tillsynsarbeten beträffande sådan fastighet. Enligt utredningen får man dock hålla fast vid all regleringen av hithörande frågor i princip hör lill byggnadslagstiftningen. Ett särskilt ansvar för ägare och nyttjanderättshavare till fastighet bör aUlså inte införas i arbetarskyddslagstiftningen. Utredningen understryker i anslutning härtill betydelsen av ett nära samarbete mellan byggnads- och arbetarskyddsmyndigheterna för att få lill stånd säkra arbetsplatser.

5.3 Remissyttrandena

Behovet av en reglering av skyddsförhållandena på arbetsställen, där två eller flera arbetsgivare eller ensamföretagare samtidigt bedriver arbete, omvittnas av remissinstanserna. Utredningens förslag till reglering på området hälsas med tillfredsställelse av bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, statens vägverk och SFO. Tillstyrkanden av förslaget lämnas vidare av bl. a. SAF, TCO, BPA och Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Även Byggherreföreningen godtar förslaget, LO finner förslaget välmotiverat men anför vissa kompletterande synpunkter. Också under arbetsplatsremissen har förslaget i allt väsentligt accepterats.

De flesta remissinstanserna är positiva även vad avser den närmare utformningen av utredningens förslag. RÄ konstaterar alt ansvarsfördelningen på gemensamma arbetsställen inneburit svårigheter för rättstillämpningen och att de föreslagna ändringarna synes ägnade att öka klarheten på detla område. SAF finner den av utredningen föreslagna ordningen för samverkan angående skyddsfrågor på gemensamma arbetsställen ändamålsenlig.

Gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet

Enligt utredningens förslag skall en särskild ordning gälla i fråga om ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på gemensamma arbetsställen

Prop. 1973:130 110

för byggnadsverksamhet. Där skall sålunda byggherren vara ansvarig med rätt för honom att överlåta ansvaret lill arbetsgivare på arbetsstället. Länsstyrelsen i Stockholms län finner del naturligt all på säll som utredningen föreslagit en separat reglering sker av samordningsansvaret på dessa arbetsplatser och har inle heller några invändningar mol förslaget all i första hand låta byggherren vara samordningsansvarig.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser förslaget om samordningsansvaret på byggarbetsplatser vara väl ägnat att förhindra kompe-tenskonflikter och förebygga annars förekommande svårigheter att i förväg avgöra vem som i ett visst skede är att anse som huvudarbetsgivare. Genom den föreslagna ordningen når man enligt föreningen också att frågan om samordningen av arbetarskyddet på byggarbetsplats uppmärksammas redan i upphandlingsskedet. Föreningen framhåller att förslaget i praktiken innebär att byggnadsentreprenören ges både rätt och skyldighet att ta initiativet till och svara för denna samordning. Den reglering av arbetarskyddets samordning som förslaget innehåller står i god överensstämmelse med de former i vilka arbetarskyddet redan organiseras på större arbetsplatser.

BPA konstaterar alt ett stort antal byggherrar, som inte bygger i egen regi, saknar kompetens och resurser alt själva svara för de många gånger svåra samordningsuppgifter som här avses. Eftersom förslaget ger byggherre rätt all överlåta ansvaret för samordningen till arbetsgivare på arbetsstället, bör man emellertid enligt BPA rimligen kunna förutsätta all så sker i de fall byggherren saknar möjlighet att själv ta ansvaret på sig.

Byggnadsstyrelsen förklarar att det för styrelsen torde bli huvudregel alt överlåta ansvaret för samordningen av skyddsarbetet på huvudarbetsgivaren på arbetsstället. I detta sammanhang framhåller styrelsen att samordningsansvaret bör vila pä den som har bäst förutsättningar att bära det från teknisk, ekonomisk och administrativ synpunkt. Bestämmelserna bör därför formuleras så att byggherren blir skyldig att se till att ansvaret kommer all vila på den mest lämplige arbetsgivaren.

Förslaget att samordningsansvaret för skyddsåtgärder på byggarbetsplatser i första hand skall vila på byggherren har mött in"ändningar från några remissinstanser. Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter om del inte är lämpligare att placera ansvaret på den som är att anse som huvudarbetsgivare, eller där sädan inte kan urskiljas, på någon av de på platsen verksamma arbetsgivarna i princip enligt överenskommelse mellan dem. Hovrätten påpekar att byggherren i många fall inte har närmare kännedom om skyddsfrågor och i vissa fall kan vara okunnig om förekomsten av en sådan regel som utredningen föreslår. Med den av utredningen förordade regleringen kan var,och en som låter uppföra en byggnad åt sig redan genom ofullständighet i avtalet med byggmästaren komma att ådra sig ett svåröverskådligt ansvar. Kammarrätten i Göteborg anser inte heller att utredningens skäl för den föreslagna lösningen är övertygande och föreslår för sin del att huvudregeln om arbetsgivarnas gemensamma ansvar för arbetarskyddet skall vara den primära också på byggarbetsplats, med möjlighet för arbetsgivarna all överlåta samord-

Prop. 1973:130 111

ningsansvaret på byggherren efter överenskommelse med denne.

Ytterligare två remissinstanser vill lösa frågan om samordningsansvaret på byggarbetsplatser på ell principiellt annorlunda sätt än utredningen föreslagit, Fortifikationsförvallningen föreslår att total-, general- eller huvudentreprenör skall vara ansvarig för samordning av skyddsåtgärder på byggarbetsplatser med rätt för byggherren att själv överta ansvaret. Enligt SABO.s mening är vid bostadsbyggnadsentreprenader en lösning som lägger samordningsansvaret på huvudentreprenören att föredra framför utredningens förslag, eftersom man så långt som möjligt bör hävda grundprincipen att ansvaret för en god arbetsmiljö skall ligga på arbetsgivaren.

Beträffande samordningsansvarets innehåll förutsätter LO att när det gäller byggnadsverksamhet den samordningsansvarige har samma ansvar för personalulrymmen och sanitära anordningar som för övriga arbels-miljöförhållanden.

Enligt vad utredningen har uttalat är det ofta lämpligt alt på gemensamt arbetsställe utse någol slags samarbelsorgan med representanter för arbetsgivare och arbetstagare från de företag som bedriver verksamhet på platsen. TCO anser att sådant samarbetsorgan bör vara obligatoriskt.

Under arbetsplatsremissen har på en del håll framkommit önskemål om att skyddskommitté skall inrättas på gemensamt arbetsställe.

Andra gemensamma arbetsställen

På andra gemensamma arbetsställen än byggarbetsplatser kan enligt utredningsförslaget yrkesinspektionen — om inte arbetsgivarna träffat överenskommelse om samordningsansvaret — föreskriva vem som skall ha sådant ansvar.

Enligt LO bör del vara en uppgift för yrkesinspektionen att kartlägga förekomsten av mera regelbundet förekommande gemensamma arbetsställen av fast karaktär, såsom hamnområden och godslerminaler, och föreskriva vem som skall ha samordningsansvaret vid de olika arbetsställena. Yrkesinspektionen bör dessutom så snart det kommer till inspektionens kännedom att gemensamt arbetsställe finns inom lillsynsområdet kontrollera att samordning sker. Det är enligt LO:s uppfattning angeläget alt tillsynsmyndighelen kopplas in så snart som möjligt när ett gemensamt arbetsställe etableras. LO framhåller också att särskilda skyddsproblem uppkommer när på fast driftställe mer än en arbetsgivare börjar bedriva verksamhet. Enligt LO:s uppfattning bör ägaren eller brukaren av driftstället i alla de fall då annan arbetsgivare bedriver verksamhet på driftstället åläggas del primära samordningsansvaret, frånsett de förut behandlade särskilda reglerna för byggnadsverksamhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner alt den av utredningen föreslagna ordningen för utseende av samordningsansvarig på andra gemensamma arbetsställen än byggarbetsplatser ger anledning till tvekan. Enligt länsstyrelsen bör övervägas om inte vid gemensamma arbetsplatser av viss storlek skyldighet skall föreligga alt utse en av arbetsgivarna som ansvarig för samordningen av skyddsåtgärder och alt anmäla valet till yrkesinspek-

Prop. 1973:130 112

6 Särskild utbildning i arbetsmiljöfrågor 6.1 Nuvarande förhållanden

Sedan åtskillig tid tillbaka bedrivs utbildning och information i arbetarskydd genom kurser anordnade av olika myndigheter, institutioner och organisationer samt internt vid åtskilliga förelag. UtbUdning av företagsläkare, skyddsingenjörer, företagsskölerskor och tekniska planerare m, fl, meddelas numera av arbelarskyddsstyrelsen. Arten och omfattningen av denna utbildningsverksamhet grundar sig på beslut av statsmakterna år 1971 (prop, 1971:23, SoU 1971:11, rskr 1971:157),

Utbildnings- och informationsverksamhet i arbetarskydds- och före-lagshälsovårdsfrågor har sedan en följd av år bedrivits av SAF. Delvis har denna verksamhet överlagils av samhällets organ för arbetsmedicinska frågor (tidigare arbetsmedicinska inslilulet, numera arbetarskyddsstyrelsen). I SAF:s regi ordnas årliga forlbildningskonferenser för företagsläkare och skyddsingenjörer i företagshälsovårdsfrågor. Vidare hålls genom SAF ett stort antal kurser och konferenser i förelagshälsovårds- och niiljövårdsfrågor för företagsledare, personalchefer, ombudsmän, företagsläkare, skyddsingenjörer m, fl. Kurser i ergonomi anordnas av det till SAF anslutna ALI-RATI för personalgrupper inom förelagshälsovården.

På den fackliga sidan har en omfattande specialutbildning vuxit fram inom ramen för del fackliga utbildningsprogram som bedrivs vid LO:s skolor i Brunnsvik och Äkers-Runö, Sålunda byggs utbUdning i arbetsmiljöfrågor in som en integrerad del i den fackliga tre-månaderskursen för LO-funktionärer, En arbetsmiljökurs på 14 dagar riktar sig till huvudskyddsombud, företagsnämndsledamöter, klubbordförande m, fl, oeh arrangeras f. n, åtta gånger om året, LO har även arrangerat utbildning för förbundsfunktionärer med ansvar för arbelarskyddsfrägor,

I SAF:s och LO:s gemensamma organ arbelarskyddsnämnden har resurser byggts upp för arbetarskyddsulbildning som ligger inom parternas gemensamma ansvarsområde. Genom kurser och konferenser ges en brett upplagd arbetsmiljöinformation. Efter hand har arbetarskydds-nämndens kurser inriktats mol olika huvudfrågor inom arbetsmiljö-området såsom ergonomi, buller, företagshälsovård m. m. Nämnden ägnar sig framför allt ål att framställa kursmaterial dels i form av brevkurser, dels i form av programmerad undervisning, lärarhandledningar o, d. Under de senaste åren har tyngdpunkten mer och mer lagts på utbildning av utbildare. Med branschanpassat utbildningsmaterial söker nämnden stimulera branscherna lill ulbildningsaktiviteler.

Genom skilda kurser och konferenser görs insatser för utbildning och information i arbetarskydds- och arbelsmiljöfrågor av olika förbund inom SAF, LO och TCO samt av olika samarbetsorgan på förbundsplanel, I dessa kurser och konferenser deltar främst arbetsledare och skyddsombud men i en del fall också företagsläkare, skyddsingenjörer och skyddstekniker, i vissa fall även personalchefer, planerare och konstruktörer.

Prop. 1973:130 113

Liknande kurs- och informationsverksamhet bedrivs också sedan länge av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet — i många fall tUlsammans med organisationerna på personalsidan — samt av Kooperationens förhandlingsorganisation.

På del statliga området meddelas utbildning och information i frågor om arbetarskydd och företagshälsovård genom en numera betydande kursverksamhet. Inom den civila statliga verksamheten har statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd i samarbete med statens personalutbildningsnämnd anordnat ett flertal kurser i arbetarskydds- och arbelsmiljöfrågor för verkschefer, arbetsföreslåndare, representanter för myndigheter och personalorganisationer, skyddsombud m, fl. På försvarels område har försvarets centrala arbetarskyddsnämnd bedrivit motsvarande kursverksamhet.

Utöver den angivna utbildningen anordnar många enskUda företag interna kurser i arbetarskydd, ergonomi m, m. Inom många större företag hålls fortlöpande konferenser för vidareutbUdning i arbetsmiljö- och företagshälsovårdsfrågor.

Utredningen har låtit utföra en kartläggande undersökning rörande utbildningen av skyddsombud. Rapporten häröver bygger helt på enkätsvar från olika organisationer. Den ger sålunda ingen kunskap om den utbildning som bedrivs internt inom förelagen. På basis av uppgifter från 59 organisationer redovisas i rapporten sammanlagt drygt 1 000 kurser om året - lill stor del i form av konferenser - med ell antal kurstimmar som ligger över 16 000, Antalet kursdeltagare per år beräknas tUl omkring 35 000, Härvid måsle dock observeras all de redovisade kurserna visserligen oftast riktar sig i första hand till skyddsombud men många gånger även till andra personalgrupper som arbetsledare, skyddstjänstemän, fackföreningsfunktionärer och företagsrepresentanter. Kursinnehållet varierar frän grundläggande arbetarskyddsulbUdning lill målinriktad specialutbildning för vissa branscher. 1 de flesta fall delas kostnaderna mellan löntagarorganisation och arbetsgivare. Myndigheters kursverksamhet finansieras över statsbudgeten.

6.2 Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis all den undervisning i arbetsmiljöfrågor som nu förekommer i anslutning till allmänutbildning och yrkesutbildning inle svarar mot de krav som måste ställas, SärskUda åtgärder bör vidtas för att förbättra situationen. Utredningen påpekar att del inle ligger inom ramen för utredningens uppdrag att gå närmare in på de problem som här föreligger. Utredningen förutsätter all arbetarskyddsstyrelsen i lämpligt sammanhang lar initiativ lill åtgärder för alt säkra en framträdande plats åt arbetsmiljöfrågorna inom utbildningsområdet.

Utredningen framhåller, att en väl fungerande skyddsverksamhet i företagen förutsätter utbildning av olika personalgrupper i den lokala

S Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 1 14

skyddsorganisationen. Arbetsmarknadens parter är medvetna om detta och bedriver sedan åtskillig tid tillbaka i samverkan och var för sig en betydande utbildningsverksamhet. Utbildningsbehovet är emellertid enligt utredningens bedömning mycket stort. Det avser i första hand skyddsombud men också arbetsledare, företagsrepresentanter, fackföreningsfunktionärer m, fl. Speciellt svårt har del visat sig vara att få till stånd utbUdning för dem som sysselsätts i mindre företag. En blick på utbildningens former och innehåll ger anledning att efterlysa ökad enhetlighet när del gäller grundläggande ulbildningsavsnitt. Utredningen anser att förstärkningar av utbildningsinsatserna nu måste aktuaUseras,

Utredningen erinrar om sina förslag om att skyddsombudens uppgifter skall breddas och om att skyddsombuden skaU få vissa särskUda befogenheter i riskabla lägen. För att skyddsombuden på ett effektivt och riktigt säll skall kunna fullgöra sina uppgifter mäste särskild uppmärksamhet ägnas ål deras utbildning. Del bör krävas alt den som är skyddsombud också har utbildning för uppgiften. Att ombudet erhåller denna utbUdning anser utredningen vara ett gemensamt intresse för arbetsgivare och arbetstagare. Väl utbUdade skyddsombud bör vara en väsentlig tillgång för företag när det gäller att införa ett skyddstänkande bland övriga arbetstagare. En förstärkt utbildning bör också ge förutsättningar att påverka arbetsplatsernas utformning i arbetsmiljöförbätlrande riktning. Med hänsyn till utbildningsfrågans vikt förordar utredningen som tidigare nämnts att bestämmelse i ämnet tas in i arbelarskyddslagen. Där bör således enligt utredningen slås fast att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får erforderiig utbUdning, De närmare formerna för utbildningens bedrivande bör däremot - lika litet som hittills - regleras i lag.

Utredningen anser att det måste finnas garantier för all utbildning kommer till stånd över hela fältet av skyddsombud och att utbUdningens innehåll är sådant att skyddsombuden ges förutsättningar att göra en insats i skyddsarbetet. Såväl grundutbildning som vidareutbildning på olika nivåer bör kunna erbjudas.

Enligt utredningen är det naturligt all ansvaret för utbildningsverksamheten för skyddsombuden även i fortsättningen främst vUar på arbetsmarknadens parter som redan har väsentliga erfarenheter i dessa frågor. Inte minst kan man därigenom dra nytta av de fördelar som Ugger i branschvis anordnad utbildning, Arbetarskyddsmyndighelen - som är ansvarig för huvuddelen av övrig specieU utbildning på arbelarskyddsområdel - bör dock inle ställas utanför den viktiga utbildningsfrågan för denna personalgrupp. Utredningen föreslår därför att en central utbildningsdelegation knyts till arbelarskyddsstyrelsen, 1 delegationen bör ingå representanter för arbetsmarknadens parter. Delegationens uppgift bör vara att verka för samordning av utbildningsverksamheten samt alt ange riktlinjerna för utbildningarnas innehåll och främja all erforderliga kurser kommer lill stånd.

Kostnaderna för skyddsombudens utbildning bör enligt utredningen i princip falla på arbetsgivarna. För de större och medelstora förelagen

Prop. 1973:130 115

bedöms kostnaderna för genomförande av den skisserade utbUdningen inle innebära några nya problem. När det gäller de mindre företagen har del hittills varit svårt att få lill stånd ett fungerande lokall arbetarskydd, I den mån skyddsombud funnits har de som regel saknat utbUdning för sitt uppdrag. Det kan således inle uteslutas att kostnadsfrågan kan komma alt verka hämmande på genomförandet av en snabb upprustning av skyddsorganisationen i dessa förelag bl, a, när det gäller utbildningen av skyddsombuden. Utredningen anser därför all del finns skäl att pröva andra vägar än hittills när det gäller finansieringen av skyddsombuds-utbildningen,

Efiersom utbildningen av skyddsombud är en fråga som berör alla arbetsgivare finner utredningen all de kostnader som uppkommer bör kunna täckas genom någon form av kollektiva avgifter. Utredningen erinrar om den arbetarskyddsavgift som enligt lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgifl fr, o, m, den I januari 1972 las ut i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgiften saml om möjligheten att disponera medel ur arbelarskyddsfonden för vissa utbildningsinsatser. Med hänsyn tUl det stora utbildningsbehovet anser utredningen emellertid de tillgängliga resurserna otillräckliga för att täcka de direkta kostnaderna för skyddsombudens utbildning, dvs, kursmaterial, lärararvoden, resor och traktamenten vid kurser på annan ort etc. Utredningen anser det emellertid rimligt och ägnat all verksamt bidra lill att få lill stånd en ökad och förbättrad utbildning om bidrag kan utgå även till sådana kostnader. Man kan enligt utredningen diskutera olika vägar att tillskapa generella finansieringskällor för ändamålet. Utredningen har för sin del funnit alt den f, n, lämpligaste vägen är att bygga vidare på arbetarskyddsfonden. När ytterligare erfarenheter vunnits bör stäUning kunna las lill om man bör pröva andra vägar.

Med den utgångspunkt som utredningen sålunda vall finner utredningen det nödvändigt att genom ökning av arbelarskyddsavgiften tillföra arbelarskyddsfonden ytterligare medel för all kunna stödja skyddsombudsutbildningen enligt de angivna riktlinjerna. Kostnaderna sägs vara svåra att beräkna innan man hunnit närmare analysera utbUdningsbe-hoven och de program som läggs upp för utbildningen. Det är också svårt att i förväg bedöma tillslulningen lill verksamheten. Utredningen har med utgångspunkt i vissa grova uppskattningar stannat för att föreslå en höjning av arbelarskyddsavgiften med 0,02 procenlenheter. Förslaget innebär all arbetarskyddsfonden tillförs ytterligare ca 16 milj, kr, per år för utbildningsändamål. Vad gäller statlig verksamhet avses utbildningen liksom hittills finansieras över statsbudgeten, detla med beaktande av att staten inte bidrar lill arbetarskyddsfonden.

Utredningen framhåller att del vid arbetarskyddsfondens tillkomst betonades att fonden inte syftade lill att avlösa de arbelarskyddsinsatser som bekostas av staten, enskilda företag eller på annat säll, utan att den i stället skulle utgöra grunden för en reell ökning av resurserna för en förbättrad arbetsmiljö. Någon sådan begränsning bör enligt utredningens mening inte gälla för de medel som tillförs fonden genom den nu

Prop. 1973:130 116

föreslagna höjningen av arbetarskyddsavgiften för utbUdningsändamål.

Bidragsgivningen bör enligt utredningen avse den organisation eller det företag som anordnar utbildningen och bör i princip avse alla direkta med utbildningen förenade kostnader men däremot inte kostnader för förlorad arbetsförtjänst under kurstiden. Utredningen framhåller all del får ankomma på den föreslagna utbildningsdelegationen att i enlighet med dessa principer och inom ramen för tillgängliga medel lösa bidragsfrågorna. Utredningen förutsätter att kursdeltagarna inte skall vidkännas löneavdrag i samband med genomgående av kurs i arbelsmiljöfrågor. Samtidigt påpekar utredningen att en del praktiska och andra problem därvid uppkommer att lösa. Utredningen anser att én lämpUg väg är att den nyssnämnda utbildningsdelegationen tar upp hithörande frågor lill närmare övervägande i syfte att komma fram lill enhetliga riktlinjer.

6.3 Remissyttrandena

Övervägande fierlalet av de remissinstanser som uttalat sig i utbild-nhigsfrågorna ansluter sig till utredningens allmänna synpunkter beträffande utbildningens och informationens roll i strävandena att skapa en bättre arbetsmiljö. För att komma lill rätta med de på sina håll mycket allvarliga bristerna i arbetsmiljön måste enligt LO:s mening informations-och utbildningsfrågorna ges hög prioritet. Utbildningsfrågornas betydelse har också underslrukits kraftigt vid arbetsplatsremissen.

Utredningens uppfattning att stor uppmärksamhet måste ägnas åt skyddsombudens utbildning för alt dessa på ell effektivt och riktigt sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter betonas allmänt av remissinstanserna. LO framhåller att de vidgade uppgifter och det större ansvar som skyddsombuden kommer att få måsle på ett adekvat sätt komma till uttryck i utbildningens mål, innehåll och arbetsformer. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. TCO. Ell stort antal grupper vid arbetsplatsremissen uttalar särskilt all en utbyggd utbildning är viktig och av grundläggande betydelse med hänsyn tUl skyddsombudens ökade befogenheter och ansvar. Såväl LO som TCO framhåller ocksä att utbildningen måste organiseras så att alla skyddsombud kan beredas tillfälle all genomgå den inom en rimlig lidsrymd.

Utredningens förslag all genom en lagregel slå fast alt arbetsgivare och arbetstagare gemensamt skall svara för att skyddsombuden får erforderlig utbildning tillstyrks eller lämnas utan erinran av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. LO och TCO framhåller att del bör klart framgå av lagregeln att det är arbetsmarknadens parter som skall ha ansvaret för utbildningen.

Utredningens uttalande att kostnaderna för skyddsombudens utbildning i princip bör falla på arbetsgivarna har godtagits av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. All utbildningen skall bekostas av arbetsgivarna har också fått starkt stöd vid arbetsplatsremissen.

Utredningens synpunkter på utbildningens inriktning m. m. tas upp av

Prop. 1973:130 117

flera remissinstanser. LO betonar att utbildningen bör vara praktisk oeh verklighetsnära och ges formen av en grundkurs av mera allmängiltig karaktär saml ett antal påbyggnadskurser som lätt kan fogas samman och anpassas till skilda behov, exempelvis för skyddsombud från olika branscher. Vid arbetsplatsremissen har funnits en bred uppslutning kring kravet pä branschvis ordnad utbildning. SAF anser all utbildningens mål, genomförande, branschanpassning etc, måste bli föremål för ytterligare diskussioner, inom utredningen eller på annat sätt, exempelvis inom arbelarskyddsnämnden.

Utredningens förslag om en lill arbetarskyddsslyrelsen knuten central utbildningsdelegalion med representanter för arbetsmarknadens parter, som bl. a, skall ange riktlinjer för utbildningens innehåll, tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl, a. arbetarskyddsstyrelsen, statens personal nämnd, LO, TCO och SR. LO och TCO betonar i delta sammanhang att de anställda själva genom sina organisationer måste tillförsäkras ett avgörande inflytande över utbildningen och att i konsekvens härmed utbildningen bör bedrivas av de fackliga organisationerna i samverkan med de egna studieförbunden ABF och TBV, Delegationens uppgift bör därför begränsas till att fastställa normer för erhållande av ekonomiskt bidrag till den av arbetsmarknadsorganisationerna bedrivna skyddsombudsutbildningen och fördela de resurser för skyddsombudsulbildning som utredningen föreslår. Vid arbetsplatsremissen har uttalats all ansvaret för utbildningens innehåll och inriktning bör åvila arbetstagarorganisalionerna. Arbetarskydds fonden finner det tveksamt om en särskild utbildningsdelegalion behöver inrättas, eftersom fonden har en styrelse med sådan parlssammansältning som utredningen föreslagit för den tilltänkta utbildningsdelegalionen. Vissa andra remissinstanser, däribland statskontoret, SACO och SAF, menar att utredningens förslag i denna del behöver övervägas ytterligare. Enligt SAF bör frågan om delegationens arbetsuppgifter och kompetensfördelningen mellan denna och arbelarskyddsfonden och arbetarskyddsnämnden ägnas ytterligare uppmärksamhet.

Utredningens förslag att genom en höjning av arbelarskyddsavgiften med 0,02 procentenheter lUlföra arbetarskyddsfonden ytterligare medel för att kunna stödja skyddsombudsutbildningen enligt de av utredningen angivna riktlinjerna tillstyrks eller lämnas ulan erinran av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Förslaget avstyrks emellertid av SAF och vissa andra arbetsgivareförbund. SAF anför i detta sammanhang alt yrkesskadefonden lämnar utrymme för att belopp från denna lämpligen kan överföras till arbelarskyddsfonden för att användas för förebyggande åtgärder inom arbelsmiljöområdel.

TCO anser det förhållandel att staten såsom arbetsgivare f. n. inte erlägger avgifter till arbelarskyddsfonden såsom otillfredsställande, eftersom utbildningen av skyddsombud m. fl, inom den statliga sektorn är lika angelägen som inom andra delar av arbetslivet. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att kunna samordna utbildningen över skilda sektorer av arbetsmarknaden förordar TCO all staten säsom arbetsgivare åläggs all

Prop. 1973:130 118

erlägga avgifi till arbelarskyddsfonden. Även statens personalnämnd och statens personalutbildningsnämnd anser att också staten bör bidra lill arbetarskyddsfonden genom den särskUda arbelarskyddsavgiften.

Utredningens uttalande .alt kursdeltagare inle skall vidkännas löneavdrag i samband med genomgående av kurs i arbetsmUjöfrågor understryks vid arbetsplatsremissen. LO betonar att sådan utbildning skall ske på betald arbetstid eller ersättas som om den fullgjorts på betald arbetstid och anser alt detta bör lagfästas.

Flera remissinstanser, däribland arbetarskyddsstyrelsen, UKÄ, LO, TCO, SACO och SAF understryker arbetsmiljöutredningens uppfattning att förutom skyddsombuden även andra personalkategorier såsom tekniska planerare, personal i arbetsledande ställning och andra som är med om alt forma arbetsmiljön äger goda kunskaper i arbetarskydd. Liknande synpunkter har också framkommit vid arbetsplatsremissen.

1 remissyttrandena från bl. a. LO och TCO förordas all en total översyn kommer tiU stånd inom utbUdningsdepartementet rörande undervisningen i arbetarskydds- och arbetsmiljöfrägorna i grundskolan, gymnasiet, högskolan och den AMS-bedrivna utbildningen.

Prop. 1973:130 119

7 Vissa frågor om tillsynens organisation 7.1 Nuvarande förhållanden 7.1.1 Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet på arbelarskyddsområdel samt chefsmyndighet för yrkesinspektionen. Styrelsens uppgift är bl. a. att planera, samordna och övervaka tillsynsverksamheten, alt meddela föreskrifier, råd och anvisningar rörande arbetarskyddslagstiftningens tillämpning, att bedriva forsknings- och utredningsverksamhet i arbetsmedicinska frågor samt att handha utbildningen av såväl tjänstemännen vid arbetarskyddsorganen som personal av olika kategorier inom företagshälsovården.

Ledamöter i arbelarskyddsstyrelsen är en generaldirektör, som är styrelsens ordförande, en överdirektör, som är styrelsens vice ordförande och högst nio andra ledamöter, som Kungl. Maj:l utser särskilt. Genom beslul av Kungl. Maj:t angående styrelsens sammansättning för tiden den 1 juli 1972—den 30 juni I97S ingår i styrelsen fyra representanter för arbelslagarsammanslutningar och två representanter för sammanslutningar av enskilda arbetsgivare. De offentliga arbetsgivarna representeras av en ledamot. Slutligen ingår i styrelsen tvä ledamöter av riksdagen.

Inom styrelsen finns tre avdelningar, nämligen tillsynsavdelningen, arbetsmedicinska avdelningen samt administrativa avdelningen. Tillsynsavdelningen, som har alt svara för styrelsens anvisnings- och granskningsarbete, består av en allmänleknisk och en maskinteknisk byrå saml därutöver en trafiksektion, en skogssektion, en social sektion och en medicinsk seklion. Den arbetsmedicinska avdelningen består av det förutvarande arbetsmedicinska institutets medicinska, kemiska, tekniska, arbetsfysiologiska och arbetspsykologiska enheter. Den administrativa avdelningen beslår av en arbetslidsbyrå, en kanslibyrå samt en utbildnings- och informationssektion.

På grundval av prop. 1973:1 (bil, 7 s, 225) har riksdagen beslutat att en arbetsmedicinsk filial till arbetarskyddsstyrelsen skall inrättas i Umeå den 1 januari 1974 (SoU 1973:5, rskr 1973:102), FUialen skaU utgöra en del av styrelsens arbetsmedicinska avdelning. Uppbyggnadsperioden avses omfatta tre år.

I samma proposition (bil. 7 s. 219) har redovisats förslag till omorganisation av arbelarskyddsstyrelsens tillsynsavdelning och administrativa avdelning på grundval av arbetsmUjöutredningens förslag. Omorganisationen, som i huvudsak avses bli genomförd den 1 juli 1973, innebär att lillsynsavdelningen indelas i fem enheter, nämligen en allmän enhet, en maskinenhel, en byggnadsenhet, en kemisk enhet och en enhet för sociala och medicinska frågor. Den administrativa avdelningen tillförs tvä nya enheter, en för planerings- och utredningsfrågor och en för juridiska frågor. Vidare inrättas särskilda sektioner för utbildningsadmi-

Prop. 1973:130 120

nistrativa frågor och för informationsfrågor. Riksdagen har lämnat förslaget ulan erinran (SoU 1973:5, rskr 1973:102).

I verksstyrelsen avgörs viktigare frågor om arbetarskyddets omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad, viktigare författningsfrågor och viktigare frågor om organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter. Vidare avgörs där frågor om anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse. Rätlstillämpningsfrågor av principiell betydelse eller större vikt som ej skall handläggas i en särskUd arbetslidsnämnd avgörs i styrelsen. Slutligen avgörs i styrelsen vissa frågor av administrativ karaktär, däribland vissa personalfrågor, samt de andra frågor som generaldirektören hänskjuter dit. Övriga ärenden avgörs av generaldirektören eller, i kraft av arbetsordning eller särskilt beslut, annan tjänsteman hos styrelsen.

I arbetslidsnämnden avgörs främst ärenden som avser tillämpning av allmänna arbetstidslagen (1970:103) samt arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstid, raster, arbetspauser, nalt- och veckovila. Ledamöter i arbetslidsnämnden är generaldirektören, som är nämndens ordförande, chefen för arbetslidsbyrån, en tjänsteman inom styrelsen som generaldirektören bestämmer samt sex av Kungl, Maj:l särskilt utsedda ledamöter (partsrepresentanter). Av partsrepresentanterna utses tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare samt en efler gemensamt förslag av statens avtalsverk. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Till arbetarskyddsstyrelsen är knuten en företagshälsovårdsdelegation med uppgift all fortlöpande följa och främja förelagshälsovårdens utveckling samt att vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan främst mellan företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbetarskyddet. Till styrelsen är vidare knuten en central bedömningsnämnd för dammlunga,

7.1.2 Yrkesinspektionen

Den direkta tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas under arbetarskyddsstyrelsens överinseende och ledning av yrkesinspektionen. Yrkesinspektionens personal utgörs till största delen av tjänstemän vid allmänna yrkesinspektionen. I tillsynen över mindre arbetsställen biträds dessa av kommunala tillsynsman som utses av kommunernas hälsovårdsnämnder. För tillsyn på vissa områden eller avseende vissa slags arbetsuppgifter finns särskilt förordnade specialinspektörer.

Den allmänna yrkesinspektionen är enligt vad som anges i instruktionen (1965:791) för yrkesinspektionen indelad i elva distrikt, som omfattar: första distriktet Stockholms kommun och Gotlands län (stationeringsort Stockholm), andra distriktet Stockholms län utom Stockholms kommun, Uppsala och Västmanlands län (Sundbyberg), tredje distriktet Södermanlands och Östergötlands län (Linköping), fjärde distriktet Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län (Jönköping), femte

Prop. 1973:130 121

distriktet Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län (Malmö), sjätte distriktet Hallands samt Göteborgs och Bohus län (Göteborg), sjunde distriktet Skaraborgs län samt Älvsborgs län utom Dalsland (Borås), åttonde distriktet Värmlands och Örebro län saml Dalsland (Karlstad), nionde distriktet Kopparbergs och Gävleborgs län (Gävle), tionde distriktet Västernorrlands och Jämtlands län (Härnösand) saml elfte distriktet Västerbottens och Norrbottens län (Umeå).

Varie yrkesinspeklionsdislrikl står under ledning av en yrkesinspektör. Yrkesinspektör har alt planera och leda distriktets verksamhet inom ramen för de direktiv som kan ha lämnats av arbetarskyddsstyrelsen. Han har ensam befogenhet att avgöra frågor om föreläggande, förbud och åtalsanmälan. Åt honom har också förbehållits all besluta i olika slag av dispensärenden. Som yrkesinspektörens ställföreträdare fungerar en biträdande yrkesinspektör. Den inspekterande personalen i övrigt beslår av förste dislriktsingenjörer och en socialinspektör. I vissa distrikt finns dessutom en biträdande socialinspektör. Vissa av dislriklsingenjörerna har utbildning och erfarenhet för speciella uppgifter. Sålunda finns i samtliga yrkesinspektionsdistrikt personal med särskilda kunskaper och erfarenheter rörande byggnadsverksamhet. Vidare finns personal, yrkes-hygieniker, med uppgift alt ulföra mätningar av luftföroreningar, buller och andra miljöfaktorer på arbetsplatserna, I vissa yrkesinspeklionsdislrikl finns därutöver personal med speciell utbildning och erfarenhet när del gäller arbetarskyddet i sluveriarbete resp. jordbruksarbete. Denna personal tjänstgör i viss utsträckning i flera distrikt för all tillgodose behoven i sådana distrikt som inle har lillräckligt underlag för alt effektivt kunna utnyttja en egen specialist. Till yrkesinspektionen har vidare knutits läkare med arbetsmedicinsk inriktning, som på dellid medverkar vid lillsynsarbelel. Slutligen finns biträdespersonal, Arbelarskyddsstyrelsen fördelar tjänstemännen till tjänstgöring på de olika distrikten.

För främjande av samarbetet mellan den allmänna yrkesinspektionen, arbetsgivare och arbetstagare finns i varje distrikt ett rådgivande organ, benämnt yrkesinspektionens förtroenderåd. Rådet har sju ledamöter, som förordnas av Kungl, Maj:t. I rådet är yrkesinspektören ordförande. Förtroenderådet består därjämte av företrädare för arbetsgivare och arbetstagare saml en läkare och en person med erfarenhet i kommunala värv. Enligt föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen skall ärenden om användande av tvångsmedel, ärenden angående planläggning av yrkesinspektionens informations- och propagandaverksamhet samt övriga ärenden som yrkesinspeklören anser böra tas upp i rådet på grund av deras intresse för förtroenderådets ledamöter eller deras allmänna vikt, före avgörandet föredras i förtroenderådet.

Enligt 48 § arbetarskyddslagen skall kommunal tillsynsman, en eller flera, utses av hälsovårdsnämnden i kommunen. Om lillsyningsman för den allmänna hälsovården förordnas att vara kommunal tillsynsman, är han skyldig all åtaga sig detla. Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel erhålla skälig ersättning för uppdraget.

Prop. 1973:130 122

Kommunal tillsynsman är vid tillsynens utövande underställd yrkesinspektören. Hälsovårdsnämnden har dock ansvar så lill vida, att nämnden är skyldig ingripa om tillsynsman inte fullgör sina åligganden. Sker inte det och detta genom anmälan av yrkesinspek lör eller på annat sätt kommer till nämndens kännedom, skall nämnden enligt 49 § arbetarskyddslagen vidta erforderliga åtgärder för att åstadkomma rättelse. Underlåter nämnden att utse kommunal tillsynsman eller att vidta åtgärder som nyss nämnts, kan länsstyrelsen utse kommunal tillsynsman och därvid om del behövs även bestämma den ersättning för uppdraget, som skall utgå till tillsynsmannen.

Närmare regler om de kommunala tillsynsmannens medverkan vid tillsynen meddelas i instruktionen för yrkesinspektionen. Där föreskrivs att kommunal tillsynsman skall utöva tillsyn av arbete som bedrivs utan användande av maskinella hjälpmedel eller ängpannor, kokare eller andra tryckkärl och vari i regel används mindre än tio arbetstagare. Arbelarskyddsstyrelsen äger emellertid besluta om jämkning av kompetensfördelningen. Styrelsen har beslutat all den kommunala tillsynen skall omfatta även vissa mindre arbetsställen med maskinella hjälpmedel, tryckkärl eller svetsutrustning av enklare beskaffenhet liksom vissa arbetsställen med tio eller flera arbetstagare, t. ex. inom handels- och konlorsverksamhet saml servicenäringar. Från den kommunala tillsynen har undantagils arbetsställen inom all förvallningsverksamhel som bedrivs av staten eller kommun.

Specialinspeklörer inom yrkesinspektionen är enligt särskilda kungörelser bergmästarna, skogsyrkesinspeklörerna, chefen för arbelarskyddsstyrelsens Irafiksektion, chefen för luftfartsinspektionen, sprängämnesinspektören samt tillsynsmännen över elektriska starkströmsanläggningar. Bergmästarna, sprängämnesinspektören och tillsynsmännen över elektriska starkslrömsanläggningar är organisatoriskt anknutna lill kommerskollegium. Chefen för luftfartsinspeklionen är tjänsteman vid luftfartsverket. Vid arbetarskyddstillsynens utövande står även dessa specialinspektörer under arbetarskyddsstyrelsens överinseende,

I prop, 1973:1 (bil, 7 s. 225) har på grundval av arbetsmiljöutredningens förslag förordals en omläggning av tillsynsorganisationen av innebörd att bergmästarnas arbelarskyddsverksamhel saml den tillsynsverksamhet som utövas av skogsyrkesinspektionen och yrkesinspektionen för landlrafiken förs över till allmänna yrkesinspektionen den I januari 1974, Riksdagen har ej haft någol all erinra häremot (SoU 1973:5, rskr 1973:102).

7.2 Utredningen

Utredningen behandlar i belänkandet hela den offentliga arbetar-skyddstillsynen. Förslag läggs fram om en ändrad och väsentligt utbyggd organisation. Förslagen syftar framför allt till att möjliggöra ett effektivt slöd från tillsynsorganens sida ät skyddsverksamheten på arbetsställena. De föreslagna förstärkningarna och ändringarna berör också i särskilt hög

Prop. 1973:130 123

grad yrkesinspektionen som har att utöva tillsynen ute pä fältet. Utredningens förslag rörande tillsynsorganisationen avses närmast utgöra ett led i en successiv utbyggnad och anpassning av organisationen till de behov som finns och som framdeles kommer att finnas på området. Bl, a, framhålls all utredningen lar upp stora delar av arbetarskyddslagsliftningens innehåll först i ett kommande betänkande. Utredningen ser det emellertid som en betydande fördel om en ny och utbyggd organisation redan finns på plats och är inkörd i verksamheten när de slutliga lagreglerna skall föras ut i tillämpning.

7.2.1 Arbetarskyddsstyrelsen

Utredningen erinrar om att statsmakterna under år 1972 i vissa betydelsefulla hänseenden har tagit ställning till arbelarskyddsstyrelsens organisation. Som följd härav har verksstyrelsen ombUdats och innefattar numera bl, a, representanter för arbetsmarknadens huvudorganisationer. Vidare har arbetsmedicinska institutet integrerats i arbelarskyddsstyrelsen och bildar där en i huvudsak sammanhållen enhet benämnd arbetsmedicinska avdelningen. Med dessa utgångspunkter och med beaktande av riksdagens beslut om inrättande av en arbetsmedicinsk filial i Umeå har utredningen prövat den centrala arbelarskyddsmyndighetens närmare organisatoriska uppbyggnad. I syfte att förbättra arbelarskyddsstyrelsens möjligheter att fullgöra sina betydelsefulla planerings- och ledningsuppgifter har utredningen lagt fram förslag om en i olika avseenden ändrad administrativ indelning av verksamheten. Vidare har föreslagils att den arbetsmedicinska fUialen i Umeå inrättas den 1 januari 1974. Som angetts i avsnitt 7.1.1 har utredningens förslag i dessa hänseenden lagts till grund för förslag i prop. 1973:1 (bil. 7 s. 219). Riksdagen har godkänt förslagen (SoU 1973:5, rskr 1973:102).

Såväl när det gäller organisationen av den arbetsmedicinska filialen som organisationen av den arbetsmedicinska avdelningen i övrigt har utredningen framhållit all det med hänsyn till de arbetsmedicinska verksamheternas karaktär och breda intresseområde är nödvändigt alt eftersträva goda kontaktytor och samordning med näraliggande verksamheter pä andra håll, särskUt dä den forskning och utbildning med anknytning till arbetsmedicin som bedrivs inom universitet och högskolor. Utredningen anser att ett led i strävandena att skapa sådana vidgade kontakter bör kunna vara alt professorer och laboratorer inom arbelarskyddsslyrelsens arbetsmedicinska avdelning, inkl. den planerade arbetsmedicinska filialen i Umeå, förordnas lill ledamöter i den fakultet eller motsvarande, inom vilken de har sin vetenskapliga grundkompetens. För all stimulera forskare all ta upp arbelsvetenskapliga projekt bör den arbetsmedicinska avdelningen engagera sig i forskarutbildningen genom att medverka vid handledning av doktorander med anknytning lill ämnesområdet arbetsmedicin saml vid forskarhandledning och annan högre undervisning. Utredningen ser det också som betydelsefullt all en nära samverkan och ell utbyte av erfarenheter utvecklas med de yrkesmedicinska klinikerna vid regionsjukhusen.

Prop. 1973:130 124

Arbetsmiljöfrägornas förgreningar in på olika områden av samhällslivet gör del enligt utredningen nödvändigt att lägga stor vikt vid de kunskaper och rön som redovisas inom ett flertal vetenskapliga discipliner. Särskilt för del centrala arbelarskyddsorganet måsle det finnas möjligheter alt följa utvecklingen och fånga upp synpunkter av betydelse för arbetarskyddet. Expertis från olika håll behövs för styrelsens verksamhet. En kontaktyta gentemot de för arbetarskyddet viktigaste vetenskapliga ämnesområdena och en hjälp att penetrera särskilda frågor anser utredningen kan erhållas om man till styrelsen knyter ett vetenskapligt råd av den typ som finns hos bl. a. socialstyrelsen och livsmedelsverket. Ledamot av rådet skulle kunna anlitas vid beredning av ärende som hör till hans vetenskapsgren eller verksamhetsområde. Utredningen föreslär att till arbetarskyddsstyrelsen knyts ett vetenskapligt råd av denna karaktär. I rådet avses ingå i första hand företrädare för de grunddiscipUner från vilka de arbetsvetenskapliga disciplinerna utgått. Även andra områden, bör dock kunna komma i fråga. Sammansättningen får avgöras pä grundval av erfarenheterna och de behov som visar sig. Det bör ankomma pä Kungl. Maj:t all förordna ledamöterna.

7.2.2 Yrkesinspektionen

Specialinspektionerna

Utredningen tar som utgångspunkt alt man bör sträva efter en organisatorisk lösning för yrkesinspektionens del som underlättar en samordning av de regionala skyddsinsalserna. Det nuvarande systemet med en allmän yrkesinspektion och vid sidan av denna flera specialinspektioner inrymmer enligt utredningen betydande gränsdragningsproblem. Det finns bl, a, risk för att man vid tillsynen förlitar sig på varandra och alt missförstånd därigenom uppkommer till förfång för arbetarskyddet. Del förhållandel kan också uppkomma att olika tillsynsorgan ger olika besked om åtgärder som erfordras av säkerhetsskäl. Utredningen framhåller i anslutning härtill att de verksamheter och tekniska anordningar som faller under olika specialinspektioners tillsyn många gånger också förekommer inom den allmänna yrkesinspektionen och all aktiviteterna vid alla dessa inspektioner i stor utsträckning griper in i varandra, Detla förhållande kan även ge anledning till onödigt dubbelarbete. Vidare anförs alt man bör eftersträva att tillsynsorganen i möjligaste män är närbelägna i förhållande lill arbetsställen under deras tillsyn. Härigenom erhålls bättre kontakt vid rådgivning och övervakning frän lillsynsorga-nens sida. De dislriklsindelningar som gäller för olika specialinspektioner avser att i första hand tillgodose behoven inom dessa inspektioners egentliga arbetsområden och erbjuder inte möjlighet lill närkontakt i tillräcklig utsträckning.

En samlad bedömning av nu anförda och andra synpunkter som kan anläggas på tillsynsverksamheten talar enligt utredningens mening för all man vid övervägandena om organisationen bör utgå frän all all tillsyns-

Prop. 1973:130 125

verksamhet i princip bör samlas inom den allmänna yrkesinspektionen. Undantag härifrån bör endast göras när starka särskUda skäl motiverar en annan organisatorisk lösning. Därigenom bör man lättare nå ell samlat grepp om arbetsmiljöfrågorna och kunna på ett enhetligt sätl driva arbelsmiljöutvecklingen framåt inom olika områden med utnyttjande av erfarenheterna inom alla grenar av arbetslivet. Med denna utgångspunkt ser utredningen det som naturligt att i största möjliga utsträckning integrera de s. k. specialinspektionerna i den allmänna yrkesinspektionen. I enlighet med det anförda har utredningen lagt fram förslag om att bergmästarnas arbelarskyddsverksamhel — som omfattar tillsyn över främst arbete under jord i gruvor och andra underjordsanläggningar - skall hänföras lill den allmänna yrkesinspektionen och att i samband därmed viss del av bergsstatens gruvtekniska personal förs över lill den allmänna yrkesinspektionen och fördelas på distrikten med beaktande av behovet av sådan personal i oUka delar av landet. Vidare har utredningen föreslagit alt den tillsyn som utövas av skogsyrkesinspektionen, yrkesinspektionen för landlrafiken samt specialinspektionen för luftfart skall föras över till allmänna yrkesinspektionen. Som angetts i avsnitt 7,1.2 har dessa förslag med undantag för det som gäller specialinspeklionen för luftfart lagts lill grund för förslag som redovisats i prop. 1973:1 (bU, 7 s. 225). Riksdagen har lämnat förslagen utan erinran (SoU 1973:5, rskr 1973:102). Vad gäller sprängämnésinspéktionen har utredningen uttalat sig för en integrering hell eller delvis med arbetarskyddsverket, Efiersom en sådan omorganisation bl. a. kräver en omfattande översyn av explosivvaruförordningen och förordningen om brandfarliga varor lägger utredningen dock inte fram någol förslag pä denna punkt. Enligt utredningens uppfattning bör frågan om inordnande av sprängämnesinspektionen under arbetarskyddsverkel las upp i särskild ordning, I fråga om specialinspeklionen för elektriska starkslrömsanläggningar har utredningen låtit sitt ställningstagande bero i avvaktan på överväganden på annat håll rörande organisationen på energiområdet.

Den kommunala tillsynen

För frågan om yrkesinspektionens organisation är det ocksä väsentligt vilka bedömningar som görs beträffande den kommunala arbetarskydds-tillsynen över flertalet mindre arbetsställen. Till utredningen har för övervägande överlämnats en av arbetarskyddsslyrelsen pä Kungl, Maj:ts uppdrag verkställd utredning om arbetarskyddslillsynen vid mindre arbetsställen. Utredningen finner all styrelsens redovisning ger vid handen all den kriiik för bristande effektivitet som i skilda sammanhang riktals mol tillsynen över arbetarskyddet vid mindre arbetsställen och särskilt mot den kommunala tillsynen i myckel varit berättigad. De konstaterade bristerna beträffande den kommunala tillsynen hänför sig framför allt till tillsynsmännens kompelens och utbildning samt till de organisatoriska förhållandena kring lillsynsarbelel som inte ger garantier för att de ,som utsetts all sköta tillsynen kan ägna erforderlig lid och omsorg ät

Prop. 1973:130 126

uppdraget. Kontakterna och samarbetet mellan yrkesinspektionen och den kommunala tillsynen har ocksä bedömts som otillräckliga. Utredningen bedömer det således liksom arbetarskyddsstyrelsen nödvändigt att arbetarskyddsövervakningen vid de arbetsställen som ligger under kommunal tillsyn förbättras väsentligt.

Mol den angivna bakgrunden är del enligt utredningen motiverat att ställa frågan om det är möjligt att uppnå de behövUga förbättringarna inom ramen för en bibehållen kommunal tillsyn. Arbetarskyddsstyrelsen har ingående diskuterat om den kommunala tillsynen bör slopas och dess uppgifter föras över på yrkesinspektionens befattningshavare. Styrelsen har emellertid funnit att den kommunala tillsynen kan innebära en effektiv arbelarskyddstillsyn om den byggs upp på lämpligt sätt och bedrivs med heltidsanställd och väl utbildad personal. Samtidigt anser styrelsen att den kommunala tillsynen innebär ett rationellt utnyttjande av samhällets resurser, eftersom den i stor utsträckning avser arbetsställen som regelmässigt skall inspekteras av kommunalt anstäUda inspektörer främst i avseende pä den allmänna hälsovården och livsmedelshygienen.

Utredningen instämmer i allt väsentligt i de synpunkter arbelarskyddsstyrelsen anfört i frågan om bibehållande av den kommunala tillsynen, I anslutning därtill stryker utredningen under att de kommunala tillsynsmännen i många fall bör kunna utgöra en värdefull länk för upprättandet av den önskvärda närkonlakten mellan skyddsombud i mindre förelag och yrkesinspektionen. Den ökning av antalet yrkesinspeklionsdislrikl med åtföljande minskning av disklriktens storlek som utredningen förordar bör vidare kunna ge okade möjligheter för yrkesinspektionen att stödja de kommunala lUlsynsmännen i deras verksamhet. Utredningen tillfogar att den kommunala tillsynens uppgifter är av sådan omfattning att ett överförande av dem på yrkesinspektionens befattningshavare skulle avsevärt begränsa utrymmet för andra förstärkningar som nu bör komma till stånd inom arbetarskyddsorganisalionen. Den bUd som föreliggande bedömningsunderlag ger av hälsoriskerna vid mindre arbetsställen är dessutom inle sådan att det bör komma i fråga att i hög grad koncentrera resurserna pä att göra det möjligt för yrkesinspektionens tjänstemän all överta den kommunala tillsynens uppgifter. Enligt utredningens uppfattning bör man således inrikta sig på alt rusta upp den kommunala tillsynen sä att den kommer alt utgöra en fungerande del av den offentliga tillsynsverksamheten.

Arbetarskyddsslyrelsen har lagt fram en rad förslag som syftar lill en kvalitativ förstärkning av den kommunala tillsynen och utredningen stöder med vissa undanlag dessa förslag.

Liksom styrelsen fäster utredningen mycket stor vikt vid att den kommunala tillsynen genomgående utförs av kommunala tjänstemän med behövlig utbildning i arbetarskydd. Med hänsyn lill de fördelar som kan vinnas genom samordning av arbetarskyddslillsynen på de arbetsställen som det här är fråga om med tillsynen inom närliggande områden anses det naturiigt all i första hand hälsovårdsinspektör bör ifrågakomma för uppgiften. Ett ytterligare skäl som talar i samma riktning är all frågan om

Prop. 1973:130 127

specialutbildning i arbetarskydd för de kommunala tillsynsmännen kan lösas förhållandevis enkelt genom all sådan utbUdning byggs in i en fast utbUdningsgång som den för blivande hälsovårdsinspektörer. Formerna för integreringen i hälsovärdsinspektörsutbUdningen bör prövas i särskild ordning och utredningen erinrar om att hälsovårdsinspektörsutbUdningen ses över av en särskilt tillkallad sakkunnig. Den föreslagna vidareutbUdningen av de kommunala tillsynsmännen genom utbyggd kursverksamhet som leds från arbetarskyddsstyrelsen bör enligt utredningens uppfattning ocksä ses som en viktig förutsättning för goda resullal och ökad enhetlighet i lillsynsarbelel.

Ansvaret för att kommunala tiUsynsmän utses vUar enligt gällande arbelarskyddslag på hälsovårdsnämnden. Nämnden skall också i viss utsträckning kontroUera att tUlsynen fungerar på avsett vis, Arbelarskyddsslyrelsens förslag går ul på att behålla den kommunala tillsynens anknytning till hälsovårdsnämnden och samtidigt säkerställa att kommunens beslutande ledning känner ett sådant ansvar för tillsynsuppdraget att tillräckliga resurser ställs lill hälsovårdsnämndens förfogande. För alt markera det sistnämnda förordas att ansvaret för att utse kommunala tillsynsman flyttas över på kommunens styrelse. Utredningen har ingen erinran mot tanken bakom detta förslag. Utredningen anser dock att det avsedda syftet kan nås om man i arbetarskyddslagen slår fast att det är kommunen som sådan som skall utse tillsynsmän med tillräcklig kompetens. Med en sådan regel fastläggs ansvaret för att den kommunala tUlsynen tillförsäkras behövliga personella resurser och för att den kommunala tillsynen fungerar. Därmed blir det möjligt all om tillsynen inte organiseras på lämpligt sätt rikta kritiken mot kommunens styrelse. Enligt utredningen är det däremot inle nödvändigt all i lagen ange vUket kommunalt organ som skall ombesörja uppgiften att utse kommunal tillsynsman.

Med utgångspunkt i att det är naturligt att hälsovårdsinspektör fungerar som kommunal tillsynsman anser utredningen att hälsovårdsnämnden regelmässigt bör handha vissa uppgifter på den kommunala tillsynens område. Väsentligen gäller del här uppgifter av rent administrativ art såsom all samräda med yrkesinspektör angående valet av kommunal tillsynsman, att föra centralt register över arbetsställen och att medverka i den årliga rapporteringen till yrkesinspektionen, I det egentliga tillsynsarbetet bör de kommunala tillsynsmännen inte vara underställda hälsovårdsnämnden utan direkt yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen kan mol bakgrunden härav inte tillstyrka arbetarskyddsstyrelsens förslag om en lagbestämmelse som anger att hälsovårdsnämnden har en ledande funktion när det gäller tillsynsmans arbete.

Utredningen anser liksom styrelsen att man bör kunna emotse en förbättring när det gäller kontakterna mellan yrkesinspektionens tjänstemän och den kommunala tillsynen om den kommunala tillsynen uppdras åt kommunalt anställda tjänstemän med arbetarskyddsutbildning. En ny distriktsindelning för yrkesinspektionen som bygger pä minskad distrikts-

Prop. 1973:130 128

storlek verkar i samma riktning. Bl, a, bör de kommunala tillsynsmännen därigenom få ökade möjligheter att rådfråga yrkeshygieniker och andra specialister hos yrkesinspektionen. Utredningen understryker samtidigt alt det ankommer på yrkesinspektionen att följa och övervaka att den kommunala tillsynen fullgörs tillfredsställande. Utredningen anser inte all yrkesinspektionen bör påläggas regelbunden rapporteringsskyldighet gentemot kommunerna angående samarbetet mellan yrkesinspektionens tjänstemän och de kommunala tillsynsmännen. Det bör emellertid vara en uppgift för yrkesinspektionen att till vederbörande kommun anmäla eventuella missförhållanden beträffande den kommunala tillsynen som inle yrkesinspektionen kan komma till rätta med så alt kommunen sätts i tillfälle alt vidta åtgärder.

Utredningen anser sig inte kunna biträda styrelsens förslag rörande statsbidrag till kommunerna, beräknat efter antalet registrerade arbetsställen i resp, kommun, för kostnaderna för den kommunala tiUsynen, Frågan om kompensation till kommunerna bör enligt utredningens mening prövas i samband med andra överväganden om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.

Yrkesinspektionens distriktsindelning

En effektiv tillsynsverksamhet kräver enligt utredningen en nära samverkan mellan samhällets tillsynsorgan och den lokala skyddsorganisationen. Utredningen hänvisar till alt syftet med de föreslagna reglerna om den lokala skyddsverksamheten bl, a, är all stimulera intresset hos såväl företag som anställda när del gäller att bevaka arbetsmiljöfrågorna. Den utveckling som den nya regleringen kan väntas medföra kommer att ställa höga krav på yrkesinspektionen, t, ex, när del gäller att snabbt kunna ta ställning till frågor som en intensifierad bevakning ger upphov lill. Det är därför enligt utredningens mening av stor betydelse att distriklsindel-ningen är sådan att yrkesinspektionen kan verka nära arbetsställena och bidra lill goda kontaktmöjligheter. Nu gällande dislriktsindelning medger enligt utredningens uppfattning inle den närkontakt som bör eftersträvas. Delta talar för att man söker uppnå en distriktsindelning med fler enheter än f, n. Fler och mindre distrikt medför minskade avstånd mellan yrkesinspektionens stationeringsort och arbetsställena varigenom de inspekterande tjänstemännens restid förkortas och mera lid kan ägnas ät tillsynsverksamhet.

Utredningen pekar på att del också finns skäl som talar till förmän för relativt stora distrikt. Ett modernt arbetarskydd innefattar komplicerade frågor som många gånger kräver medverkan av specialister. Yrkesinspek-lionsdislriklen bör då inte vara mindre än alt de ger ett lillräckligt underlag för all effektivt kunna utnyttja sådana specialister, såvida man inte kan lösa frågan om särskilda specialister på andra vägar.

Vid sina överväganden har utredningen kommit till alt yrkesinspektionen i princip bör organiseras och byggas upp länsvis. Länsgränserna bör med andra ord inle rubbas på så säll att ell län delas upp pä olika

Prop. 1973:130 129

distrikt. Detta innebär dock inte att utredningen är beredd alt nu förorda att ett yrkesinspeklionsdislrikl inrättas för varie län. Länen är sä oUka till storleken när det gäller de krav som kan stäUas på resurser frän yrkesinspektionen att man inte utan vidare kan utgå från att varje län bör förses med en egen inspektion. En fullständig anknytning till länsindelningen skulle innebära att vissa distrikt blev mycket små jämfört med nuvarande distriktsindelning. Man bör enligt utredningens mening eftersträva en organisation som ger underlag för en personaluppsättning som i huvudsak täcker hela fältet, Detla utesluter inte att vissa specialister bör kunna vara gemensamma för flera distrikt eller vara stationerade centralt i arbelarskyddsstyrelsen. Om ett distrikt blir alltför beroende av experter från andra distrikt kan emellertid ifrågasättas om det är motiverat alt i sådant fall ha ett särskilt distrikt.

En omedelbar utbyggnad av inspektionen lUl länsorgan finner inle utredningen vara den bästa användningen av nu tUlgängliga resurser för arbetarskyddsverksamheten. Utredningen har prövat olika altemativ för en ny distriktsindelning och därvid stannat för att förorda en utökning av antalet distrikt från nuvarande 11 lill 18, Del betyder att några distrikt kommer att omfatta två län. Distriktsindelningen följer dock hela liden länsgränserna. Frågan om en ytterligare ökning av antalet yrkesinspeklionsdislrikl får enligt utredningen prövas sedan verksamheten konsoUde-rats i sina nya former och erfarenheter vunnits av den nya organisationen. Utredningens förslag till distriktsindelning redovisas i tabellform enUgt följande.

Utredningens förslag till yrkesinspektionens dislriktsindelning
Län Stationeringsort

Stockholms	Stockholm
Södermanlands	Eskilstuna
Östergötlands	Linköping
Jönköpings	Jönköping
Kronobergs + Blekinge	Växjö
Kalmar + Gotlands	Kalmar
Malmöhus + Kristianstads	Malmö
Göteborgs och Bohus + Hallands	Göteborg
Älvsborgs	Borås
Skaraborgs	Skövde
Värmlands	Karlstad
Örebro	Örebro
Västmanlands	Västerås
Kopparbergs	Falun
Uppsala -1- Gävleborgs	Gävle
Västernonlands + Jämtlands	Härnösand
Västerbollens	Umeå
Norrbottens	Luleå

Utredningen har således funnit all tolv av rikets län vart för sig bör bilda underlag för ett inspektionsdistrikt. Återstående län fördelas på sex

9 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 130

distrikt med två län i varie. Utredningen har stannat för att med tre undantag förorda all residensstäderna också blir stalioneringsorter för yrkesinspektionen. Undantagen hänför sig tUl Älvsborgs län, Södermanlands län och Skaraborgs län. Utredningen föreslär att distrikten benämns efler stationeringsorlerna.

Utredningen har diskuterat möjligheten att i första hand inom de distrikt som omfattar två län inrätta lokalkontor där några av distriktels inspekterande tjänstemän skulle placeras. Härigenom skulle även i sådana distrikt de ömsesidiga kontakterna underlättas mellan yrkesinspektionen och arbetslivet i de län som inte blir egna yrkesinspeklionsdislrikl. Sådana lokalkontor skulle emellertid enligt utredningen också medföra vissa nackdelar främst i form av en uppsplittring av tillgängliga resurser. Utredningen är därför inle beredd att utan ytterligare prövning generellt förorda inrättande av lokalkontor i de län där stationeringsort för yrkesinspektionen inle kommer alt finnas. Beträffande ett av de föreslagna distrikten, nämligen distriktet för Västernorriands och Jämtlands län, anses dock föreligga särskUt starka skäl att pröva en ordning som nu nämnts. Utredningen anser det motiverat att överväga all en del av distriktets tjänstemän stadigvarande placeras i Östersund med uppgift all i första hand betjäna denna del av distriktet. Det bör ankomma på arbetarskyddsslyrelsen att närmare finna ut de lämpliga formerna för en sädan organisation.

Inrättande av en yrkesinspektionsnämnd

Utredningen framhåller att arbetsmarknadens parter f, n, har vissa möjligheter till insyn och inflytande över yrkesinspektionens verksamhet genom sin representation i yrkesinspektionens förtroenderåd. Förtroenderådet har emellertid enbart rådgivande funktioner. Ledningen och planeringen av verksamheten i yrkesinspeklionsdistriktet samt befogenheten att besluta i viktigare frågor ligger nämligen hos yrkesinspektören. Utredningen erinrar om alt arbelarskyddsstyrelsen numera har en lekmannastyrelse, i vilken bl, a, ingär representanter för parterna på arbetsmarknaden och som har att besluta bl. a, i frågor som gäller inriktning, omfattning och samordning av arbetarskyddsverksamhelen. Utredningen framhåller ocksä all dess förslag till nya samverkansregler syftar till ett vidgat engagemang frän parternas sida i det lokala skyddsarbetet. Enligt utredningens mening framstår del som naturligt att också de regionala lillsynsorganen inom arbetarskyddet ges förutsättningar för ett utvecklat samarbete med de närmaste arbetarskyddsintressenterna. Tillkomsten av yrkesinspektionens förtroenderåd innebar ett steg i denna riktning. Tiden är enligt utredningens uppfattning nu mogen att tillskapa ett organ med en fastare förankring i organisationen och med direkta beslutsfunktioner. Förtroenderådet bör därför omvandlas lill en nämnd, förslagsvis med namnet yrkesinspektionsnämnden.

Yrkesinspektören bör enligt utredningens mening vara ordförande i yrkesinspektionsnämnden, och i nämnden skall vidare ingå representanter

Prop. 1973:130 131

för arbetsmarknadens parter. Föredragande bör i allmänhet vara den tjänsteman vid yrkesinspektionen som haft hand om den omedelbara handläggningen av ärendet. Vid nämndens sammanträden bör läkaren vid yrkesinspektionen vara närvarande. En lämplig sammanträdesordning anses vara all nämnden sammanträder en gång i månaden och vid behov oftare.

Inom ramen för av Kungl, Maj:t och arbetarskyddsslyrelsen lämnade direktiv bör det enligt utredningen ankomma på yrkesinspektionsnämnden att besluta i frågor om inriktning och samordning av verksamheten inom distriktet. Vidare bör nämnden i princip avgöra ärenden angående meddelande av föreläggande, förbud eller föreskrifter enUgl arbetarskyddslagen. Ärenden som kräver skyndsamt avgörande skall dock kunna avgöras av vederbörande tjänsteman i avvaktan på att nämnden har tillfälle att sammanträda. Ärenden angående anmälan till åtal anser utredningen också bör avgöras av nämnden liksom andra frågor som yrkesinspeklören hänskjuter lill nämnden,

7.3 Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Utredningens förslag om den offentliga arbelarskyddstillsynens organisation och om en kraftig förstärkning av dess resurser har i allmänhet mottagits positivt av remissinstanserna. Behovet av ökade resurser åt yrkesinspektionen för att intensifiera dess verksamhet ute på arbetsplatserna har kraftigt understmkits vid arbetsplatsremissen.

Arbetarskyddsstyrelsen anser det uppenbart nödvändigt med en kraftig utbyggnad av arbetarskyddsverkel om detta skall kunna uppfylla de krav som numera ställs inom dess område. TCO instämmer i utredningens synpunkter och förslag om förstärkning av den offentliga tillsynsorganisationen. Även LO tillstyrker utredningens målsättningar och principer i fråga om den offentliga arbetarskyddslillsynen men är tveksam om de av utredningen föreslagna resursförstärkningarna är tillräckliga. ÅvenSACO uttrycker farhågor för att yrkesinspektionen kan fä svårt att klara de såväl kvantitativt som kvalitativt starkt ökade arbetsuppgifterna. Social styrelsen pekar på behovet av en utökad regional arbetsmedicinsk verksamhet.

Specialinspektionerna vid yrkesinspektionen

Utredningens förslag all inordna skogsyrkesinspektionen och yrkesinspektionen för landtrafiken i den allmänna yrkesinspektionen och att dit hänföra även den arbetarskyddsverksamhet som f. n, bedrivs av bergmästarna och specialinspektionen för luftfarttjänst tillstyrks av bl, a, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, LO, TCO, SACO och SFO. LO finner utredningens strävan att i största möjliga utsträckning inordna specialinspeklionerna under den allmänna yrkesinspektionen riklig och menar all del är en fördel från ar-

Prop. 1973:130 132

betstagarsynpunkt om man har endast en regional myndighet att vända sig tUl. SAF anser utredningens förslag i princip ändamålsenhgt. Med instämmande av Svenska gruvföreningen anser dock SAF att utredningens förslag beträffande arbetarskyddet vid gruvdriften borde bli föremål för närmare överväganden. Luftfartsverket ansluter sig i princip lill utredningens förslag beträffande specialinspeklionen för luflfartstjänst.

Utredningens principförslag att sprängämnesinspektionens uppgifter efler ytterligare utredning helt eller delvis integreras i arbelarskyddsver-ket mottas i allmänhet positivt av remissinstanserna. Kommerskollegium-avstyrker dock utredningens förslag och framhåller bl. a. att ärenden om skydd för allmänheten mot skador lUl liv och egendom dominerar kvantitativt framför arbetarskyddsärendena inom inspektionens verksamhet.

Kommunala tillsynen

Arbetarskyddsstyrelsen, vars tidigare utredning i fråga om den kommunala tillsynen ligger till grund för arbetsmiljöutredningens förslag, har inte något att erinra mot de justeringar som utredningen gjort i styrelsens tidigare förslag. Utredningen för översyn av hälsovårdsinspektörsutbildningen framhåller att hälsovårdsinspektörer med utbildning enligt utredningens kommande förslag kommer att vara kompetenta att utöva en fullgod kontroll på de arbetsställen som ligger under kommunal tillsyn,

LO framhåller att en förutsättning för att den kommunala tillsynen skall effektiviseras är att den handhas av heltidsanställd och välutbildad personal, LO anser att utredningens förslag att lUlsynsmännen inte som f. n. skall vara underställda hälsovårdsnämnden utan arbeta direkt under yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen är befogat. En eller flera tjänstemän inom varje yrkesinspektionsdistrikl bör enligt LO:s mening ha lill uppgift all hälla kontakt med de kommunala tillsynsmännen och även delta i deras förrättningar, vilket förutsätter ökade resurser åt yrkesinspektionen. LO anser det vidare av stor betydelse att slalsbidragsfrågan för den kommunala tillsynen får en snar lösning.

TCO och SACO instämmer i utredningens synpunkter beträffande den kommunala tillsynen. Svenska kommunförbundet försöker i sitt yttrande ange konsekvenserna och värdet av de åtgärder utredningen föreslagit för att förbättra effektiviteten inom den kommunala tillsynen. Dessa bedömningar görs inom ramen för en bibehållen kommunal tillsyn. Enligt förbundets uppfattning bör det dock på längre sikt övervägas att sammanföra denna tillsyn med den statliga tillsynsorganisationen.

Yrkesinspektionen

Det övervägande antalet remissinstanser, däribland arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, de hörda länsstyrelsema, LO, TCO och SR, tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag beträffande principerna för yrkesinspektionens dislriktsindelning,

SAF anser all den av utredningen förordade distriklsindelningen har

Prop. 1973:130 133

säväl fördelar som nackdelar. Det större antalet distrikt torde underlätta yrkesinspektionens kontakter med förelagen men minska underlaget för specialistkunskaper inom varie inspektionsdistrikt. SAF finner det angeläget att yrkesinspektionen får tillgäng till sådana specialistkunskaper, att en allsidig bedömning av förekommande arbelarskyddsfrägor kan ske.

Arbetarskyddsstyrelsen finner övervägande skäl tala för det av utredningen framlagda förslaget till distriktsindelning, som i huvudsak tillstyrks. Med hänsyn till att större delen av arbetsställena i Uppsala län ligger i dess södra del samt med hänsyn till att länet är expansivt med huvudsaklig tillväxt i de södra delarna föreslår styrelsen dock att Uppsala län bör ingå i samma distrikt som Västmanlands län i stället för — som utredningen föreslagit - i samma distrikt som Gävleborgs län. Liknande synpunkter anförs av Slalsljänstemannaförbundet, som anser att mycket talar för att Uppsala län bör utgöra ett eget distrikt eller eventuellt ingå i samma distrikt som Västmanlands län. Uppsala arbetarekommun. Socialdemokratiska partidistriktet i Uppsala län. Upplands FCO-distrikt och Uppsala FCO anser att Uppsala län med hänsyn till sin befolknings- och arbetsmässiga tyngdpunkt i de södra länsdelarna saml till antalet arbetsställen och arbetstagare utgör underlag för ett eget yrkesinspektionsdistrikl.

Utredningens förslag om inrättande av en yrkesinspektionsnämnd med representanter för arbetsmarknadens parter tillstyrks av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. LO förutsätter att nämnden administreras och utformas på samma sätt som arbetarskyddsverkets styrelse. SAF finner det angeläget att betona vUcten av en tillfredsställande representation för arbetsmarknadens parter i nämnden.

Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen finner med hänsyn lUl alt utredningens förslag i fräga om styrelsens organisation behandlats i årets statsverksproposition inte anledning alt ta upp frågan tiU närmare övervägande.

LO understryker starkt utredningens förslag om all professorer oeh laboratorer vid den arbetsmedicinska avdelningen inkl. den arbetsmedicinska filialen i Umeå avses bli förordnade lill ledamöter i fakultet eller motsvarande inom vilken de har sin vetenskapliga grundkompetens, samt att denna universitetsanknytning avses kombinerad med viss undervisningsskyldighet, LO framhåller i samband härmed angelägenheten av all avdelningens forsknings- och utbildningsverksamhet ständigt måste tillföras idéer från en vidare forskningskrels och att den framför allt måsle ha möjlighet att tillförsäkra sig nyrekrytering av forskare och kvalificerade specialister som kommer i kontakt med delta område i sin utbildningsgång. LO anser att dessa samordningsproblem fordrar större uppmärksamhet än vad utredningen ägnat dem. Enligt LO:s mening är de resurser som utredningen föreslagit för den arbetsmedicinska avdelningen otillräckliga för behoven av samverkan med universiteten. Motsvarande resursförstärkningar pä universitetssidan behövs också.

Prop. 1973:130 134

UKÄ föreslår att den arbetsmedicinska avdelningen med hänsyn till verksamhetens tvärvetenskapliga karaktär benämns arbetsvetenskaplig avdelning. UKÄ ansluter sig till utredningens förslag om fakullelslill-hörighet för ämnesföreträdare från arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning. Om den av utredningen föreslagna integrationstanken skall kunna realiseras måste vederbörande tjänsteman vid arbelarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning beredas fullt ledamolskap i fakultet. Tjänsletillsätlningsreglerna bör därvid harmoniseras, varvid fakulteterna i någon form bör ges inflytande vid tjänstetillsättningarna. Även socialstyrelsen finner alt utredningens förslag i förevarande hänseende är angeläget. EnUgt naturvårdsverket bör dock frågan utredas ytterligare. Verket framhåller att ell vidgat intresse bör ägnas åt frågor som gäller samspelet mellan yttre och inre miljö.

Utredningens förslag i fråga om organisationen av en arbetsmedicinsk filial i Umeå tillstyrks av bl. a. UKÄ, länsstyrelsen i Norrbottens län saml SAF. UKÄ understryker i samband härmed att även de socialpsykologiska och sociologiska ämnesområdena bör företrädas. Den av utredningen föreslagna inriktningen av filialens arbete mol de arbetsmiljöproblem som är framträdande hos de i Norrland i särskilt stor omfattning förekommande industrigrenarna finner länsstyrelsen i Norrbollens län vara av särskilt intresse.

Utredningens förslag alt till arbelarskyddsstyrelsen knyta ett vetenskapligt råd med bl. a, företrädare för de vetenskapliga discipliner från vilka de olika specialiteterna inom arbetsmedicinen utgått tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Utredningens förslag om skyldighet för läkare att göra anmälan till tillsynsorgan om sjukdom som kan ha samband med arbete tillstyrks av bl, a, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen. Landstingsförbundet och LO. Behovet av närmare anvisningar om hur anmälningsskyldigheten skall uppfyllas i praktiken framhålls i flera remissvar. SAF anser alt anmälningsskyldigheten enligt utredningsförslaget blir alltför betungande för läkare, särskilt företagsläkare, och tillsynsorgan. Enligt SAF bör därför förslaget modifieras, SACO, SR och statens personalnämnd anser också att den föreslagna bestämmelsen är för kategoriskt formulerad. Svenska läkaresällskapet finner förslagets utformning helt oacceptabel. Bl, a, åberopar sällskapet all en anmälningsskyldighet av avsedd omfattning inle kan efterlevas och att det inte heller är möjligt för tillsynsorganen all registrera och följa upp inkomna anmälningar pä ett meningsfullt sätt. Vidare anser sällskapet att den föreslagna bestämmelsen strider mot patienternas krav på sekretesskydd.

Prop. 1973:130 135

8 Sanktionssystem m. m. 8.1 Gällande bestämmelser

Sanklionssyslemet enligt 1949 års arbelarskyddslag följer i stort sett mönstret i tidigare lagstiftning. Om arbetsgivare underlåter att följa de allmänna föreskrifterna om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall i 2 kap. arbelarskyddslagen ger enbart denna underlåtenhet i princip inte upphov tiU någol straffansvar. Förutsättningarna för att ett slraffhot skaU uppkomma anges i 53 § arbelarskyddslagen. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är att vid arbetsställe råder missförhållande i skyddsavseende, som inte hänför sig lill lagens särskilda bestämmelser i 3—6 kap. om arbetstid, minderåriga, kvinnor och samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. En ytterligare förutsällning är all missförhållandet inte innebär överträdelse av någon särskild straffbelagd föreskrift, Yrkesinspeklören kan under angivna förutsättningar enligt 53 § första stycket "där så prövas nödigt" skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidla viss åtgärd för att avhjälpa missförhållandet. Alternativt kan yrkesinspektören meddela arbetsgivaren förbud mot att efler utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iaktta angivel villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas skaU tillfälle beredas arbetsgivaren att avge yttrande. Medför ett missförhållande synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa kan yrkesinspektören enUgl 53 § andra stycket utan alt avvakta vederbörandes yttrande meddela förbud som har omedelbar verkan.

1 samband med omedelbart verkande förbud kan tiUsynsorgan låta poUsmyndigheten vidta åtgärder pä arbetsgivarens bekostnad för alt säkerställa att förbudet upprätthälls. Dä fråga är om åtgärd beträffande lokal som upplåtits till arbetsgivaren skall även upplåtaren beredas tillfälle att yttra sig, I sådant fall kan yrkesinspektören enligt 53 § tredje stycket meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för vissl arbete eller ändamål till dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Förutsättningarna för förbud är desamma som när det gäller förbud riklat mot arbetsgivaren. Arbetarskyddsstyrelsen kan enligt 53 § fjärde stycket förordna om åtgärd som avses i paragrafen utan föregående beslut av yrkesinspektör.

Föreläggande eller förbud innebär ett hol om straff för den händelse den föreskrivna åtgärden inte vidtas av arbetsgivaren eller upplålaren. Straffbestämmelsen finns i 63 § arbetarskyddslagen som föreskriver dagsböter eller, där omständigheterna är synnerUgen försvärande, fängelse i högst sex månader för den som underlåter att ställa sig lill efterrättelse föreläggande eller förbud.

Bestämmelser om Ivångsförfaranden av liknande konstruktion som enligt 53 § finns i 54-58 §§ arbelarskyddslagen.

Prop. 1973:130 136

Med stöd av 54 § kan arbetarskyddsslyrelsen meddela arbetsgivare föreskrifter för att trygga arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden. Föreskrifier kan också meddelas om arbetsgivare åsidosatt bestämmelsen i 26 § första stycket arbelarskyddslagen om arbetsgivares aUmänna åligganden i fråga om minderårig. Enligt 55 § kan yrkesinspeklör förbjuda arbetsgivare att använda minderårig i arbete om inle läkarundersökning enligt 28 § arbelarskyddslagen skett och intyg om undersökningen förts in i arbetsboken. Direkt straffpåföljd finns inte för överträdelse av nämnda bestämmelser om arbetstiden eller om användande av minderårig, I stället kan underlåtenhet att iaktta föreskrifier enligt 54 § eller förbud enligt 55 § medföra straff enligt bestämmelsen i 63 § arbetarskyddslagen.

Ej heller bestämmelserna i 45 och 46 §§ arbetarskyddslagen om vissa skyldigheter för tillverkare m. fl, motsvaras av direkta straffbestämmelser. Enligt 56 § första stycket arbetarskyddslagen kan arbetarskyddsstyrelsen förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare att avlämna eller utställa teknisk anordning om inte de skyddsåtgärder vidtas som styrelsen finner erforderliga. Beträffande installatör som åsidosätter gällande föreskrifter kan arbetarskyddsstyrelsen enligt 57 § föreskriva vUlkor att iakttas vid installationsarbete eller utfärda förbud mol visst slag av sådant arbete. Mot grustagsägare m. fl, som eftersätter sina skyldigheter enligt 46 § arbetarskyddslagen kan enligt 58 § motsvarande åtgärder riktas som enligt 53 §. Även vid underlåtenhet alt följa förbud, föreskrift eller föreläggande enhgt 56-58 §§ kan straff utdömas enligt bestämmelserna i 63 § arbetarskyddslagen.

Möjlighet för tiUsynsorgan att förelägga vite finns enbart i ett speciellt avseende. Enligt 59 § arbetarskyddslagen kan arbetarskyddsslyrelsen eller yrkesinspektör anmoda arbetsgivare all låta undersöka ämne eller material, som arbetsgivaren använder eller framställer i sin verksamhet, eller tUlhandahålla prov för sådan undersökning. Genom förfarandet avses all fä konstaterat om särskild åtgärd är påkallad från skyddssynpunkt. Vid underlåtenhet att efterkomma sådan anmodan kan arbetarskyddsstyrelsen förelägga arbetsgivaren vite av högst 1 000 kr. Styrelsen kan föreskriva alt arbetsgivaren skall bekosta undersökningen.

Straffbestämmelser som ansluter sig lill föreskrifterna i arbetarskyddslagen om minderåriga och kvinnliga arbetstagare finns i lagens 62, 64 och 66 §§. Straffet är dagsböter, i vissa fall penningböter,

I 65 § arbetarskyddslagen föreskrivs dagsböter för den som fått anvisning att vidla åtgärd och lämnar arbetarskyddsslyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift om åtgärden och för den som lämnar styrelsen eller yrkesinspeklör oriklig uppgift om anordning som avses i 45 §,

Enligt 67 § arbetarskyddslagen straffas arbetstagare som olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning med 5-200 kronors böter. För åtal krävs alt yrkesinspektör anmält förseelsen liU åtal.

I 68 § arbetarskyddslagen slutligen föreskrivs dagsböter eller fängelse för brott mot bestämmelsen i 51 § arbetarskyddslagen om tystnadsplikt

Prop. 1973:130 137

för dem som har befattning med tillsyn över efterlevnaden av lagen eller som ingår i yrkesinspektionens förtroenderåd. Angivelse av målsäganden krävs för åtal.

Kungl, Maj:t kan meddela särskilda föreskrifter i de frågor som avses i lagens 8-13 §§ (14 §) samt närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen (74 § första stycket). Enligt 75 § arbelarskyddslagen äger Kungl. Maj:t vid meddelande av föreskrift med stöd av lagen utsätta straff för förseelse mot föreskriften, dock högst fängelse i sex månader. Med stöd härav har intagits straffbestämmelser i såväl arbetarskyddskungörelsen som vissa andra kungörelser. 1 72 § arbelarskyddskungörelsen anges vissa fall då generella föreskrifier som arbelarskyddsstyrelsen meddelar är försedda med direkt straffsanktion.

Efterlevnaden av de anvisningar arbelarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av 74 § arbetarskyddslagen tryggas inte av någon direkt straffbestämmelse. För att ell slraffhot skaU uppkomma i ett avseende som behandlas i styrelsens råd och anvisningar fordras att föreläggande eller förbud utfärdals enligt 53, 56, 57 eller 58 §, Ej heller har styrelsen befogenhet att själv förse anvisningarna med straffbestämmelser. Styrelsens anvisningar ges dock stundom en imperativ form ("skall"). Syfiet med delta får antas vara alt tillsynsorgan skall utfärda föreläggande eller förbud när del framkommer att normen ej efterlevs.

Föreläggande och förbud enligt 53 § arbetarskyddslagen kan enligt 60 § samma lag inte tillgripas när det gäller verksamhet som bedrivs av staten. Dä ingripande är påkallat vid arbetsställe inom statlig verksamhet har yrkesinspektören alt göra anmälan till arbetarskyddsslyrelsen. Styrelsen skall, då missförhållanden som sägs i 53 § föreligger, påkalla erforderlig åtgärd hos den myndighet som har överinseende över verksamheten. Vidtas inte sådan åtgärd kan ärendet underställas Kungl, Maj:t, Ärende som gäller riksdagen eller dess verk skall dock underställas det riksdagens organ som riksdagen bestämmer, Samma förfarande föreskrivs beträffande statlig verksamhet i fall som avses i 54 § arbelarskyddslagen.

Enligt 70 § första stycket arbetarskyddslagen skall beträffande verksamhet som drivs av staten vad som i lagen föreskrivs om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Denne har enligt samma bestämmelse även det ansvar som är föreskrivet för tillverkare eller annan som avses i 45 eller 46 § arbelarskyddslagen,

1 fråga om annan verksamhet än statlig finns regler om arbetsföreslåndare i 70 § andra stycket arbetarskyddslagen. Bestämmelserna om arbetsgivare skall här gälla arbetsföreständaren vad avser efterlevnaden av arbelarskyddslagens särskilda bestämmelser om arbetstid saml om minderåriga och kvinnor. Ett villkor är dock beträffande verksamhet, som bedrivs av annan än staten eller kommun, att arbelarskyddsstyrelsen på framställning av arbetsgivaren godtagit viss person som arbetsgivare i hans ställe. Däremot kan någon överflyttning inte ske av ansvaret enligt arbetarskyddslagen för åtgärder som avser att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete.

Vad som i arbetarskyddslagen är föreskrivet om arbetsföreslåndare har

Prop. 1973:130 138

enhgt särskilda bestämmelser, som hänvisar till 70 §, motsvarande tUlämpning i fråga om arbetarskyddskungörelsens ordningsföreskrifter och bestämmelserna i vissa andra med stöd av arbetarskyddslagen utfärdade kungörelser.

Enligt 61 § arbetarskyddslagen förs talan mot föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör genom besvär hos arbelarskyddsstyrelsen.

Arbetarskyddsslyrelsen är enhgt 73 § första stycket arbelarskyddslagen slutinstans i vissa dispensärenden enligt lagen. Klagan är vidare utesluten i frågor om tiUsältande av regionalt skyddsombud och överflyttning av arbetsgivaransvaret. Mot arbelarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enUgt 53-59 §§ förs talan hos kammarrätten. Talan mot beslut av arbetarskyddsslyrelsen i annan fräga enligt arbetarskyddslagen förs hos Kungl, Maj:l.

8.2 Utredningen

Utredningen framhåller inledningsvis att ett framgångsrikt skyddsarbete vid företag och förvaltningar i första hand bygger på att samarbete sker mellan arbetsgivare, arbetstagare och tUlsynsmyndighet. Strävan bör även i fortsättningen vara alt lösa arbetsmiljöfrågor i samförstånd och på övertygelsens väg. Enligt utredningen är del dock av vikt att effektiva tvångsmedel står till förfogande för tillsynsmyndigheten och all myndigheten inte tvekar all vid behov använda dessa medel.

Utredningen redovisar en genomgång av anvisningar, förelägganden, förbud, åtal och domar för att ge en bild av hur sanklionssyslemet i arbetarskyddslagstiftningen har fungerat i praktiken. Som ett negativt drag noterar utredningen därvid att lång tid ofta förlöper innan yrkesinspektionens framställning till arbetsgivare ger resultat. Även då del varit fräga om rätt allvarliga missförhållanden har det ofta tagit åtskilliga är från del första ingripandet tUls påkallade åtgärder vidtagits. Det har f, ö, ocksä hänt att förfarandet avstannat ulan alt rättelse kommit till stånd av klart olillfredsslällande förhållanden. I vissa fall har ej ens efter dom någon ändring kunnat konstateras av yrkesinspektionen. Vad gäller ålalsförfarandel lorde stundom ha avvaktats att något ingripande från yrkesinspektionens sida inte längre är aktuellt varefter åtalet nedlagts. Detta framstår för utredningen som särskilt anmärkningsvärt eftersom åtalsanmälan i regel gjorts först sedan yrkesinspektionen under lång tid försökt komma till rätta med missförhållandena på ett arbetsställe. Den verkställda genomgången av domar ger ocksä vid handen att domstolarna sett milt på överträdelser av arbetarskyddslagstiftningen.

Med hänsyn till de svårigheter som visat sig föreligga att komma till rätta med missförhållanden inom arbetslivet med slöd av de medel arbelarskyddslagen anvisar lar utredningen redan i den första etappen av utredningsarbetet upp frågan om ändringar i arbetarskyddslagens sanktionssystem. Sädana ändringar kan enligt utredningen också motiveras av

Prop. 1973:130 139

önskemål om att ge den föreslagna tillsynsorganisationen ökad tyngd.

Utredningen finner att den nuvarande konstruktionen av tvångsförfarandet enligt arbetarskyddslagen i många fall inle är ändamålsenlig. För alt öka effektiviteten av tillsynsorganens verksamhet bör det vara värdefullt om ett vitesförfarande står till förfogande. Det låga straff som i regel utdöms efter det att föreläggande visat sig verkningslöst anser utredningen ej vara tillräckligt pådrivande. Vid ett vitesförfarande kan däremot vitcsbeloppet sältas i direkt relation.till vad som i det enskilda fallet krävs för att få till stånd åtgärder enligt föreläggandel. Vitet kan bestämmas till högre belopp än vad som skulle kunna dömas ut i form av dagsböter. Beloppet kan faslstäUas med hänsyn både till handlingens svårighetsgrad och tiU exempelvis storleken av de ekonomiska insatser som krävs för att uppfylla ett föreläggande. Med hänsyn lill den förstärkning av yrkesinspektionen med en nämnd som utredningen föreslår har de betänkUgheter som anfördes vid arbetarskyddslagens tiUkomst mot vilesförfarande i arbelarskyddsärenden inte längre samma bärkraft. Utredningen anmärker att utredningen också föreslår att förstärkningar skall tillföras tillsynsmyndigheterna för att förbättra deras kapacitet att träffa avgöranden i frågor av juridisk karaktär. Utredningen lägger således fram förslag om att tillsynsmyndighet ges befogenhet att utsätta vite i beslul om föreläggande (53 § arbetarskyddslagen).

Utredningen anser det dock inle lämpligt att använda vite i alla de situationer då föreläggande krävs för alt komma lill rätta med otillfredsställande skyddsförhållanden, I en del fall behövs endast alt tillsynsmyndighelen fastställer rättsläget genom ett föreläggande. Det är då onödigt all tillföra handläggningen det ytterligare moment som Ugger i utsättande av vite. Vidare kan ett vitesföreläggande vara olämpligt genom att påföljdens ekonomiska natur skjuts i förgrunden. Arbetsgivaren kan av denna orsak föranledas att överklaga ärendet för att få vitet nedsatt, vilket medför fördröjning. Det bör därför finnas en valm.öjlighet för tillsynsmyndigheten alt vid utfärdande av föreläggande antingen sätta ut vite, när detta framsiår som den mest effektiva och lämphga påföljden, eller också meddela föreläggande ulan vite. För det senare fallet bör man bibehålla den nuvarande ordningen med slraffhot vid överträdelse av föreläggande. Utredningens lagförslag har utformats i enUghet härmed.

Gäller det förbud mol viss verksamhet eller del av verksamhet är enligt utredningens uppfattning vilesförfarandel inte på samma sätt som vid föreläggande ägnat att verka pådrivande. Förbud meddelas i allvarliga fall då verksamheten under inga förutsättningar får fortsätia om inte villkor som meddelats vid förbudet iakttas. Då förbud meddelats bör emellertid möjlighet alllid finnas att säkerställa förbudet genom att polismyndigheten lämnar handräckning. Utredningen föreslår all en bestämmelse i detla avseende tas in i 50 § arbelarskyddslagen.

Som en anpassning till straffbestämmelserna i jämförhg lagstiftning anser utredningen att straffmaximum vid överträdelse av påbud som tillsynsmyndighet meddelat bör höjas till fängelse ett år (63 § arbelarskyddslagen). Utredningen understryker betydelsen av att straff utdöms

Prop. 1973:130 140

med beaktande av alt underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse meddelade förelägganden eller förbud enUgt arbetarskyddslagen kan vara av allvarlig art.

Den som överträtt vitesföreläggande bör enligt utredningen ej kunna dömas tiU straff enligt arbetarskyddslagen för gärning som omfattas av föreläggandet. En bestämmelse i detla avseende föreslås i 63 § arbetarskyddslagen. Utredningen framhåller att nytt föreläggande, eventuellt vid förhöjt vite, eller förbud kan meddelas sä snart påkallad åtgärd ej vidtagits inom utsatt tid.

Förbud eller föreläggande som meddelas för en arbetsgivare rörande t. ex. användandet av en anordning bör enligt utredningen omfatta varje användning av anordningen som sker vid arbetsställe där arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Gäller påbudet hel anläggning som tidigare drivits med anställd arbetskraft bör påbudet avse även sådant arbete som utförs endast av arbetsgivaren själv. Följden blir annars bl, a, att förbudet eUer föreläggandel inte kan säkerställas genom polismyndighetens försorg. En uttrycklig bestämmelse i berörda avseende föreslås i 53 § arbetarskyddslagen, 1 samma paragraf föreslås också en regel som säkerställer alt förbud mot upplåtelse av arbetslokal kommer all omfatta varje upplåtelse av ifrågavarande slag till arbetsgivare eller ensamföretagare, intill dess påkallad åtgärd vidtagits med lokalen. Regeln motiveras med att i tillämpningen förbud inte ansetts hindra upplåtelse av lokalen till ny arbetsgivare eller i vart fall till ensamföretagare trots att denne driver verksamhet av samma slag som avsetts med förbudet.

Enligt utredningens uppfattning föreligger starka skäl för den nuvarande konstruktionen av arbetarskyddslagens ansvarsbestämmelser som inn bär att ett straffhot i aUmänhet inträder först sedan tillsynsmyndighet meddelat föreläggande eller förbud och påkallade åtgärder inte vidtagits inom utsatt tid. Utredningen framhåller all del Ugger i sakens natur att arbetsuppgifter kan innehålla vissa riskmoment. Skälig skyddsstandard beträffande arbetslokaler, anordningar för arbetets bedrivande och arbetsmetoder är dessutom begrepp som förändras under inflytande av teknikens utveckling och tillgängliga resurser. Vad som i det särskilda fallet är alt anse som ell missförhållande framkommer därför ofta först efter en avvägning av olika omständigheter, TiUsynsmyndigheten bör i dessa fall med beaktande av arbetsgivares och arbetstagares synpunkter fastställa vad som bör gälla och därefter vid behov tillgripa tvångsmedel.

Utredningen framhåller att det sagda inle innebär att direkt straffsanktion saknas om allvarliga missförhållanden föreligger vid arbetsställe. Utredningen fäster uppmärksamheten pä vissa bestämmelser som finns i brottsbalken och som kan bli aktuella i sådana fall. Förutom straffbestämmelser för situationer då skada eller sjukdom åsamkas annan uppsåtligen nämns ansvarsbestämmelserna i 3 kap, 7-9 §§ brottsbalken som gäller vällande lill annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom saml framkallande av fara för annan.

Utredningen har emellertid funnit alt det i anslutning till arbelarskyddsmyndighetens befattning med förprövning av arbetslokaler kan

Prop. 1973:130 141

finnas behov för arbelarskyddsstyrelsen all meddela föreskrifier som är direkt straffsanktionerade. Utredningen föreslår därför att Kungl. Maj:t genom ändring i 14 och 75 §§ arbetarskyddslagen ges möjlighet att delegera till arbetarskyddsstyrelsen all meddela föreskrifter av sådan art. Utredningen erinrar i sammanhanget om alt arbetarskyddsslyrelsen numera inrymmer bl, a. representanter för arbetsmarknadens huvudorganisationer och att man i arbetarskyddsstyrelsens styrelse kan diskutera principieUa frågor i anslutning till en vidgad räll för arbetarskyddsslyrelsen att meddela straffbelagda föreskrifter.

Utredningen anser alt del på arbelarskyddsområdel i likhet med vad som gäller på vissa andra områden bör finnas möjlighet för myndigheterna all, när någon underlåter att vidla en åtgärd som åUgger honom, låta verkstäUa åtgärden på den försumliges bekostnad. Institutet tvångsut förande kan visserligen, framhåller utredningen, vara något svårhanterligt om mera omfattande åtgärder krävs för att komma till rätta med missförhållanden på ett arbetsställe. Om det emellertid rör sig om exempelvis skyddsanordningar, som saknas på ett arbetsställe men som kan köpas i färdigt skick, kan det vara praktiskt alt yrkesinspektionen har möjlighet att för tredskande arbetsgivares räkning inköpa anordningen. Ell snabbt resultat av ingripandet kan härigenom åstadkommas. Kanske främst som påtryckningsmedel kan möjligheten till Ivångsul-förande bli av icke ringa betydelse. En bestämmelse om tvångsutförande föreslås följaktligen i arbetarskyddslagen (53 §),

Utredningen ger vissa rekommendationer beträffande lillsynsmyndig-hetemas handhavande av föreläggande- och förbudsförfarandena i syfte att undvika lidsutdräkt när det gäller att komma tiU rätta med brister i arbetarskyddet, I anslutning härtill finner utredningen alt tillsynsmyndighet bör ha generell befogenhet att förordna att dess beslut skall gälla utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Sådant förordnande avses således kunna meddelas inle bara då det gäller missförhållanden som medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa utan i alla de fall då det är angeläget att rättelse av ett missförhållande snabbt kommer lill stånd. Utredningen föreslår en bestämmelse härom i arbetarskyddslagen (70 §). Utredningen anmärker alt möjligheten all meddela interimistiskt förordnande bör användas med tillbörlig varsamhet.

Utredningen pekar på alt det från yrkesinspektionshåll anförts att nuvarande särreglering beträffande del statliga arbetsgivaransvaret i 60 § arbelarskyddslagen inneburit vissa svårigheter när det gäller att fä lill stånd erforderiiga skyddsåtgärder beträffande verksamhet som bedrivits av staien, Efiersom utredningen förordar att ansvar enligt arbetarskyddslagens straffbestämmelser skall inträda bara när uppsåt eller oaktsamhet föreligger, anser utredningen att del inte längre finns skäl att bibehålla särregleringen för staten. Utredningen framhåller, att det med angivna förutsättning i fräga om subjektivt rekvisit i straffbestämmelserna inle bör kunna bli aktuellt med straffansvar för arbetsföreståndare vid statlig verksamhet, om denne trots all han gjort vad som ankommil på honom inle fått medel anslagna för vidtagande av påkallad åtgärd. Mot denna

Prop. 1973:130 142

bakgrund föreslår utredningen all reglerna i 60 § arbetarskyddslagen upphävs.

Utredningens ståndpunkt i fråga om subjektiva förutsättningar för ansvar leder också till överväganden om ändrad konstruktion av arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddslagen i ett annat hänseende. Utredningen framhåller att om ansvaret för förelagaren är strikt — dvs. inträder utan hänsyn lill om företagaren handlat med uppsåt eller varit värdslös -kan det finnas påtagliga skäl alt föreskriva att denne genom överflyttning av ansvaret tUl annan person kan undgå att själv drabbas av ansvar. Härigenom undviks nämligen stötande resultat då arbetsgivaren varit ovetande om förseelsen eller av annat skäl saknat praktiska möjligheter att ingripa. Om det däremot fordras uppsåt eller oaktsamhet för att straffansvar skall inträda ligger i detta en anvisning att ansvaret skall riktas mot den som enligt arbetsfördelningen inom företaget har del faktiska ansvaret pä ifrågavarande punkt. I samband med att ändringar genomförs i arbetarskyddslagens sanktionssystem anser utredningen det följaktligen önskvärt att slopa de stela bestämmelserna om arbetsföreslåndare i 70 § arbetarskyddslagen lill förmån för de mera flexibla regler om ansvarigt subjekt som kan knytas till straffstadganden utan strikt ansvar. Utredningen föreslår därför att dessa bestämmelser upphävs. Om förslaget genomförs bortfaller arbetarskyddsstyrelsens prövning av om viss person kan godtas som arbetsföreståndare. Utredningen understryker att det även i fortsättningen blir av vikt alt inom företag och förvaltningar klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för all arbetarskyddslagsliftningens bestämmelser följs.

Utredningen föreslår f. n. ingen ändring vad gäller arbetstagares allmänna skyldighet att följa arbetarskyddslagen eller föreskrifter som meddelats med slöd av lagen. Som förut nämnts föreslås emellertid alt yrkesinspektionen beträffande samordning på gemensamma arbetsställen skall kunna meddela föreskrifier även för arbetstagare. Sådana föreskrifter avses bli straffsanktionerade enligt utredningens förslag. Påföljden enligt 67 § arbetarskyddslagen för arbetstagare som tar bort eller försätter ur bruk skyddsanordning anser utredningen bör ändras lill dagsböter. Samtidigt föreslås att föreskriften i nämnda lagrum om yrkesinspektörs åtalsanmälan som förutsättning för åtal ulgår.

Vad gäller besvärsförfarandel enligt arbetarskyddslagstiftningen erinrar utredningen om den diskussion som fördes om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet samt kammarrätt och regeringsrätt i förarbetena till lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Utredningen uttalar, att överklagade ärenden angående förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53-59 §§ arbelarskyddslagen med hänsyn lill den lillsynsorganisation som utredningen föreslår kan komma alt prövas av två partssammansatta myndigheter. Enligt utredningen är det inte minst med tanke på vikten att nå ett avgörande inom skälig tid knappast tillfredsställande att ell sådant ärende därefter skulle kunna fullföljas till kammarrätt, varefter ytterligare överklagande skulle kunna ske i regeringsrätten. Ifrågavarande ärenden är vidare ofta av sådan beskaffenhet att

Prop. 1973:130 143

allmänekonomiska synpunkter och allmänna resursavvägningar över huvud bör spela stor roll vid avgörandet. Även talan mot arbelarskyddsstyrelsens beslut om förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53-59 §§ bör därför enligt utredningen i fortsättningen föras genom besvär hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Av samma skäl bör Kungl, Maj:l i statsrådet pröva talan mot arbelarskyddsstyrelsens beslut om förbud eller föreläggande enligt skogsförläggningslagen och kungörelsen om förbud att använda arbetstagare lill målningsarbete med blyfärg. Del enda tänkbara alternativet lill den förordade besvärsordningen är enligt utredningen att besvär över arbelarskyddsslyrelsens beslul går till arbetsdomstolen. Med hänsyn till att denna domstols prövning hittUls i första hand begränsats till tvister av mera renodlad partskaraklär föreslår emellertid utredningen slutlig prövning av ifrågavarande ärenden hos Kungl. Maj:t. Utredningen lägger fram förslag om ändrade författningsbestämmelser i enlighet härmed.

8.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna delar i allt väsentligt utredningens syn på behovet av ett sanktionssyslem i arbetarskyddslagstiftningen och uppgifterna för ett sådant syslem. Utredningens förslag till ändringar i nuvarande system har sett som helhet bedömts ändamålsenligt. Behovet av ökad effektivitet i det gällande systemet har understrukits på många håll under arbetsplatsremissen.

Förslaget om att ge arbetarskyddets tiUsynsorgan möjlighet att utfärda vitesföreläggande tillstyrks eller lämnas utan erinran i praktiskt taget samtliga remissvar. RÅ ifrågasätter dock om myndighet, säsom föreslagits, bör ha möjlighet att vid utfärdande av föreläggande välja mellan att sälla ut vite och alt låta straffsanktion gälla. Vidare ifrågasätts om straff, vare sig fängelse eller böter, över huvud taget behövs i arbetarskyddslagstiftningen i anslutning till förelägganden eller förbud. Enligt RÄ:s uppfattning är vite allmänt sett att föredra framför straff på detta område.

Enligt utredningsförslaget skall finnas möjlighet all utsätta vite i samband med föreläggande men inte vid förbud. Enligt LO och kammar-rätlen i Göteborg bör vite kunna tillgripas även vid förbudsförfarande. Under arbetsplatsremissen har fästs särskilt avseende vid att yrkesinspektionen skall kunna meddela föreläggande vid vite att en åtgärd skall vidtas inom viss angiven tid.

Vad gäller tillämpningen av vitesinslilutet anför LO alt möjligheten att sätta ut vite nästan genomgående bör utnyttjas vid föreläggande, eftersom en anvisning frän tillsynsmyndigheten regelmässigt föregått föreläggandet.

Förslaget om höjning av maximistraffet för överträdelse av förbud och föreläggande avstyrks av SAF och HAO men godtas av övriga remissinstanser. Enligt SAF har en slraffskärpning knappast effekt i de fåtaliga

Prop. 1973:130 144

fall, då straff för överträdelse över huvud laget övervägs. Hos seriösa arbetsgivare är en bestämmelse, som föreskriver straff på upp till ett års fängelse redan vid oaktsamhet, enligt SAF enbari ägnad all väcka anslöt, SAF anser i vart fall alt det för slraffbarhel bör krävas grov oaktsamhet.

Kritiska synpunkter anförs av en del remissinstanser mot förslaget alt Kungl, Maj:l skall kunna uppdra åt arbetarskyddsstyrelsen all meddela föreskrifter i vissa avseenden och i sädana föreskrifier bestämma straff. Enligt hovrätten för övre Norrland bör det inle ankomma pä administrativ myndighet att meddela straffbestämmelser, framför allt inte då frihetsstraff ingår i straffskalan. Kammarrätten i Göteborg anför att lagstiftningsåtgärd inom specialstraffrällen bör förbehållas Kungl. Maj:t, RÅ har samma inställning, LO anser att delegationsmöjligheten inte bör vara begränsad — som utredningen närmast avsett - lUl frågan om förprövning av arbetslokaler ulan bör gälla generellt för alla frågor som faller under arbetarskyddslagen.

Den föreslagna rätten för arbetarskyddsmyndigheterna att förordna om rättelse på arbetsgivarens bekostnad avstyrks av SAF och HAO men tillstyrks eller lämnas utan erinran av övriga remissinstanser. Behovet av en sädan bestämmelse understryks vid arbetsplatsremissen. Arbetarskyddsstyrelsen anser att Ivångsutförande endast relativt sällan behöver utnyttjas. Redan det förhållandet att möjligheten finns att verkställa åtgärd på arbetsgivarens bekostnad bör dock enligt styrelsens mening ge ökad stadga åt kraven på bättre arbelarskyddsförhållanden.

Utredningens förslag alt slopa särregleringen i arbetarskyddslagen för statlig verksamhet och att förbud eller föreläggande således i fortsättningen skall kunna meddelas även för staien som arbetsgivare godtas av remissinstanserna. LO anser dessutom att den allmänna principen om att statlig myndighet inte kan föreläggas vite inle bör upprätthällas vad gäller arbetarskyddslagstiftningen.

Förslaget att upphäva de speciella bestämmelserna om arbetsföreslåndare i arbetarskyddslagstiftningen tillstyrks av ett flertal remissinstanser. Statens vägverk och statens personalnämnd anser dock alt bestämmelserna bör behållas.

Några remissinstanser berör frågan om arbetstagares ansvar i arbelar-skyddshänseende. Byggnadsstyrelsen understryker vikten av all detta ansvar lyfts fram i anvisningar och tillämpningsföreskrifter. Svenska brandförsvarsföreningen konstaterar att många svåra personskador och omfattande egendomsskador orsakats av att arbetstagarna inte efterlevt allmänna eller lokala skyddsföreskrifter. SAF anför att de enskilda arbetslagarnas dåliga efterlevnad av allmänna och lokala skyddsföreskrifter är en realitet i det dagliga skyddsarbetet i förelagen och menar att upprepat åsidosättande av en lokal skyddsföreskrift bör utgöra saklig grund för uppsägning. Föreningen skogsbrukets arbetsgivare framhåller att det är en brist alt utredningens förslag inte upptar en generell straffbestämmelse för fall då arbetstagare vägrar följa givna skyddsin-struklioner eller använda tillhandahållen personlig skyddsutrustning.

Prop. 1973:130 146

9 Departementschefen 9.1 Inledning

Arbetshvets vUlkor står i centrum för 1970-talets reformpolitik. För att stärka arbetslagarnas inflytande och ge dem medbestämmanderätt i fråga om företagets ledning har enligt beslul av 1972 års riksdag de anställda i större förelag rätt alt vara representerade i företagets styrelse. Inom den statliga företagsgruppen pågår en försöksverksamhet med ökal inflytande och medbestämmande för de anställda. De s, k, äldrelagarna som trädde i kraft under år 1971 har ökal anställningstryggheten förde äldre. Förslag om ny lagstiftning som ytterligare i väsentliga avseenden förstärker tryggheten i anställningen for arbetstagarna läggs fram inom kort. Vidare har arbetsrättskommittén i uppdrag alt föreslå sådana ändringar i de arbetsrättsUga lagarna att arbetslagarna och deras organisationer skall få en med arbetsgivaren mer jämbördig ställning och ett ökat inflytande inom företagen, särskilt pä områden som berör arbetstagarna nära och dagligen.

Genom dessa reformer på arbetslivets område och genom en rad ätgärder för bättre arbetsmiljö, som jag här skall gå närmare in pä, skapas förutsättningar för en förnyelse av arbetslivels villkor. Dessa nya möjligheter måsle utvecklas och fördjupas genom samarbete på arbetsplatserna och i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Reformerna innebär att samhället genom lagstiftning och på annat sätt ställer sig bakom löntagarorganisationernas krav och ger dem det stöd de behöver för att få till stånd en förbättring av arbetsförhållandena och en demokratisering av arbetslivet.

Ett sådant samspel mellan lagstiftningsåtgärder och den fackliga rörelsens insatser är nödvändigt inte minst när det gäller de vikliga frågorna om arbetsmiljön. Kraven på bättre arbetsmiljö förs fram med stor tyngd av hela den fackliga rörelsen. Det är krav som har sill ursprung i en många gånger bister verklighet ute på arbetsplatserna med risker för ohälsa och skador på grund av bl. a. buller, luftföroreningar och psykisk press. Undersökningar inom LO-förbunden har visat alt över 80 % av medlemmarna upplever risker för hälsan på grund av förhållanden i arbetsmiljön. Mänga upplever sitt arbete som psykiskt pressande. De kemiska miljöriskerna är stora problem i arbetsmiljön. På många arbetsplatser förekommer ljudnivåer som överstiger gränsen för vad som ger hörselskador. Det är mot bakgrunden av dessa påtagliga och vardagsnära förhållanden på arbetsplatserna som kraftfulla åtgärder för en bättre arbetsmUjö måste ges en central plats i reformpolitiken.

Genomgripande ätgärder för bättre arbetsmiljö är av avgörande betydelse för industrilivets villkor och arbetslivets förnyelse. De nya utvecklingstendenserna inom arbetslivet har lett till att arbetarskyddets ansvarsområde har vidgats. Ett modernt arbetarskydd mäste ta ansvar för de anställdas hälsa i vid bemärkelse. Arbetsplatserna måste så långt som

Prop. 1973:130 147

möjligt göras säkra och riskfria utifrån en mera total hälsosynpunkt, I produktionsförloppet måste skyddsfrågorna ständigt hållas aktuella med rätt för de anställda alt medverka och utöva ett direkt inflytande.

Arbetsmiljön skapas genoin beslut som fattas i företagen. Dessa beslul har hittills i hög grad fatlats av arbetsgivarna och deras företrädare. En social förnyelse av villkoren i arbetslivet förutsätter att de anställda själva får större möjligheter att påverka förhållandena på de arbetsplatser där de gör sin insats, Arbetsmäjön bUr därmed både en social trygghetsfråga och en fräga om de anställdas inflytande på den egna arbetsplatsen.

Det är mot denna bakgrund i hög grad angeläget att genom ett omfattande reformarbete skapa en bättre arbetsmiljö och tillförsäkra de anställda ett ökat inflytande på den egna arbetsplatsen.

Under de senaste åren har arbetarskyddet fått kraftigt förstärkta resurser bl, a, för att öka yrkesinspektionens insatser ute på arbetsplatserna. Samtidigt har organisatoriska förändringar genomförts, som bl, a, innebär att arbetsmedicinska institutet integrerats i arbetarskyddsstyrelsen. En översyn av yrkesskadestatistiken har satts i gång för att få en bättre och snabbare redovisning av yrkesskadefrågorna. Ett utbyggnadsprogram för företagshälsovården häller samtidigt på att genomföras. En arbetarskyddsfond vars medel används för forskning, utbildning och information startade sin verksamhet den 1 januari 1972, Arbetstiden är också en viktig arbetsmiljöfråga, och på detta område har den nya arbetstidslagens bestämmelser om 40 timmars arbetsvecka trätt i kraft fullt ut den 1 januari i år. Nyligen har tillsalts en utredning med uppgift all göra en översyn av vissa regler i lagstiftningen om semester.

Jämsides med denna utveckling har de mera övergripande frågorna om en bättre arbetsmiljö behandlats i den år 1970 tillsatta arbetsmiljöulredningen, vars uppdrag främst är att göra en genomgripande översyn av hela arbetarskyddslagstiftningen. Utredningen har i december 1972 -lämnat sitt första betänkande (SOU 1972:86) Bättre arbetsmiljö. Del innehåller förslag till ändrad lagstiftning framför allt på de viktiga områden som berör de anställdas inflytande över arbetsmiljön. Betänkandet innehåller också förslag lill en organisatorisk förstärkning av arbetarskyddet.

Betänkandet har nu remissbehandlats. Remissinstanserna har i huvudsak godtagit den uppläggning av reformarbetet som utredningen förordat. Resultatet av remissbehandlingen förstärks genom de djupgående diskussioner inom den fackliga rörelsen som ligger bakom remissyttrandena frän både LO och TCO.

Genom initiativ av LO och socialdemokratiska partiet har parallellt med den sedvanliga remissbehandlingen genomförts ett omfattande remissförfarande rörande utredningens förslag i form av diskussioner vid arbetsplatsmöten och andra sammankomster. Denna arbetsplatsremiss, som redovisats i samband med de övriga remissyttrandena, innebär att utredningens förslag har diskuterats i över 7 000 olika grupper med sammanlagt mer än 85 000 deltagare från alla näringsgrenar och alla delar av landet. Den granskning av utredningens förslag som genomförts på detta sätt av dem som direkt berörs av förslagen saknar motstycke i fråga

Prop. 1973:130 148

om offentUga utredningar i vårt land. Redovisningen av arbetsplatsremissen visar all dellagarna haft ett starkt intresse för och engagemang i de frågor utredningen lar upp. Resultatet är sammanfattningsvis att utredningens förslag fått ett klart positivt mottagande vid arbetsplatsremissen och alt en rad synpunkter kommit fram som är av värde vid ställningstagandet i de olika frågorna. Såväl arbelsplalsremissen som remissyttrandena frän LO och TCO aktualiserar på en del punkter vissa ändringar i förhållande till utredningens förslag. Jag återkommer härtill i det följande.

ArbetsmUjöutredningens belänkande och remissbehandlingen ger enligt min mening underiag för ett betydelsefullt steg pä vägen mot förbättrade arbetsförhållanden och ökal löntagarinflytande på arbetsplatsema. Utredningen har i detta första betänkande lagt tyngdpunkten vid den lokala arbetarskyddsverksamheten och de anställdas inflytande över den egna arbetsmiljön samt vid den offentliga tillsynsorganisationens utbyggnad, I sitt fortsatta arbete kommer utredningen att fullfölja översynen av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag om arbetsmiljön. Att en rad betydelsefulla frågor därvid återstår att lösa har omvittnats vid arbetsplatsremissen. Inte minst frågorna om de s, k, hygieniska gränsvärdena, som enligt de av regeringen meddelade utredningsdirektiven skall tas upp i arbelsmiljöutredningens fortsatta arbete, är enligt min mening av stor betydelse.

Jag vill tillägga alt arbetsmiljöfrägorna i ett längre perspektiv inle kan avgränsas till alt enbart gälla enskUda länder, Arbelsmiljöfrågorna griper över gränserna. Det är därför en angelägen uppgift att även i olika internationella sammanhang ta upp dessa frågor. Från svensk sida har vi med kraft aktualiserat arbetsmiljöfrägorna i internationella arbetsorganisationen (ILO) och under.slrukil angelägenheten av att ILO som en huvudfråga snarast tar upp arbetsmiljön vid en av sina konferenser. Jag vill också erinra om att nordiska ministerrådet beslutat inrätta ett permanent nordiskt samarbetsorgan för arbetsmiljöfrågor,

Arbetsmiljöutredningen är i huvudsak enig i sina överväganden och förslag. Detta i förening med remissinstansernas aUmänt positiva hållning ger stöd för min uppfattning att betänkandet och de vid remissbehandUngen framkomna synpunkterna är en god grundval för reformpolitiken på detta område.

De förbättringar i arbetsmiljön som utredningens förslag syftar till kan i en del fall fordra ekonomiska insatser av betydande omfattning för de berörda förelagen. När det gäller denna fräga är utredningen enig om alt kostnaderna för arbetsmiljöförbättrande ätgärder skall vara en del av företagens produktionskostnader. Det är enligt min mening av grundläggande betydelse att denna princip om alt kostnaderna för arbetsmiljön skall bäras av produktionen så entydigt kan slås fast i delta sammanhang pä grundval av en enig uppfattning hos både arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer.

De reformer i fråga om arbetsmiljön som jag här kommer alt förorda innebär i korthet följande.

Prop. 1973:130 149

1, Den lokala skyddsverksamheten byggs ut och de anstäUdas inflytande i de lokala skyddsfrågorna förstärks. Skyddsombud skall utan undanlag finnas på alla arbetsplatser med minst fem anställda, även kontor, butiker etc. Skyddsombudens lagfästa befogenheter utvidgas. Bl, a, införs i arbelarskyddslagen (1949:1) regler om all skyddsombud skall delta i planeringen av arbetslokaler, anordningar och arbetsmetoder. Skyddsombud får ocksä räll all ta del av alla handlingar och upplysningar i företagel som är av betydelse för hans verksamhet. Skyddsombud ges rätt all bestämma att visst arbete skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen, om arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. Delsamma gäller om förbud från tillsynsmyndigheten överträds av arbetsgivaren. En regel införs i arbetarskyddslagen som frilar skyddsombud frän skadeståndsskyldighet, I lagen slås vidare fast att skyddsombud skall ges erforderiig ledighet med lön för att fullgöra sina uppgifter. Skyddsombudens anställningstrygghet säkras. De ges också rätt till erforderlig utbildning. Systemet med regionala skyddsombud byggs ut,

2, Skyddskommitté skall alltid tillsättas när del finns minst 50 anställda på arbetsplatsen men skall ocksä inrättas på mindre arbetsplatser om parterna är ense eller arbetstagarsidan begär del. Även skyddskommittéernas uppgifter breddas, bl, a, i fräga om planeringen av nya eller ändrade arbetslokaler, arbetsmetoder e,d. Skyddskommittén skall planera och övervaka hela skyddsarbetet inkl, företagshälsovården. Skyddskommitténs uppgifter när del gäller utbildning och information markeras särskilt,

3, Lagändringar föresläs som innebär skärpta regler om förhandsprövning av nya eller ändrade arbetslokaler m, m. Nya lagregler införs om samordning av och ansvar för skyddsåtgärderna på arbetsställen som är gemensamma för flera arbetsgivares anställda, bl, a, byggarbetsplatserna,

4, Effektivare påföljdsbeslämmelser mol arbetsgivarna införs för att tillsynsmyndighelen snabbt skall kunna åstadkomma rättelse av missförhållanden i skyddshänseende. Yrkesinspektionen skall ha möjlighet att ge föreläggande vid vite om att en åtgärd skall vara vidtagen inom viss tid,

5, Utbildningen för skyddsombud byggs ut kraftigt. Kostnaderna för utbildningen skall falla på arbetsgivarna. Detta sker genom att utbildningen finansieras över arbetarskyddsfonden. Vidare öppnas möjlighet till utbildning i arbetsmiljöfrågor även för arbetsledare, tekniska planerare och andra som är med om att forma arbetsmiljön. En utbildningsdelegation med representanter för arbetsmarknadens parter knyts till arbetarskyddsstyrelsen,

6, Antalet yrkesinspektionsdistrikl ökas frän 1 1 lill 19, 1 varje distrikt skall verksamheten ledas av en nämnd med representanter för arbetsmarknadens parter. Den kommunala tillsynen av mindre arbetställen effektiviseras,

7, Den arbetarskyddsavgift som erläggs av arbetsgivarna höjs från 0,05 % till 0,10% fr. o. m, är 1974, Genom att arbetsgivaravgiften till yrkesskadeförsäkringen enligt redan framlagt förslag sänks frän 0,30 % lill 0,25 % kan höjningen av arbelarskyddsavgiften ske inom ramen för en

Prop. 1973:130 150

oförändrad sammanlagd arbetsgivaravgift. Av arbetarskyddsavgiften för år 1974 avsätts viss del för utbildningsverksamhet i anslutning till de anstäUdas styrelserepresenlation i aktiebolagen,

8, Eftersom hela lagstiftningen om arbetarskyddet även avser staten som arbetsgivare skall arbetarskyddsavgift i fortsättningen också betalas av staten. Härigenom och genom den höjda arbelarskyddsavgiften tillförs arbetarskyddsfonden ytterligare ca 50 milj, kr, om året. Dessa medel skall bl, a, finansiera den utvidgade och förbättrade utbildningen av skyddsombud liksom utbildningen i arbelsmiljöfrågor för arbetsledare, tekniska planerare m, fl. De regionala skyddsombudens verksamhet skall ocksä finansieras genom arbetarskyddsavgiften. Fondmedlen skall dessutom täcka vissa utbildningskostnader för personal inom förelagshälsovården och ge betydligt ökade resurser för slöd åt forskning och produktutveckling inom arbetsmUjöområdet,

Samtliga de nämnda reformerna bör genomföras den 1 januari 1974, Innan jag övergår liU den närmare utformningen av förslagen vUl jag erinra om att anslagsfrågorna för budgetåret 1973/74 i anledning av utredningens förslag om en förstärkning av den offentliga tillsynsorganisationen redan har behandlats i årets statsverksproposilion (prop, 1973:1 bil, 7 s, 209), Därvid har jag förordat att arbetarskyddsstyrelsens resurser byggs ul kraftigt fr, o, m, den 1 juh 1973, bl, a, för att snarast möjligt ytterligare öka kapaciteten för utarbetande av arbelarskyddsan-visningar och för att leda och samordna yrkesinspektionens verksamhet. Förslagen i stalsverkspropositionen gäller också ' inrättandet av en arbetsmedicinsk filial i Umeå i enUghet med tidigare principbeslut samt en ytterligare kraftig utbyggnad och förstärkning av yrkesinspektionens resurser fr, o. m, den 1 januari 1974, Anslagsberäkningen är gjord så att det finns möjlighet att inom ramen för anslaget genomföra en ny distriklsorganisation i huvudsak enhgt utredningens förslag. Sammanlagt uppgår personalförslärkningar inom arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen för nästa budgetär till 84 nya tjänster. Samtliga dessa förslag har numera godkänts av riksdagen (SoU 1973:5, rskr 1973:102),

9.2 Den lokala skyddsverksamheten

9.2.1 Allmänna utgångspunkter

Arbelsmiljöfrågorna har ett starkt samband med de djupgående strukturförändringarna i samhälle och arbetsliv. Ny teknik och nya produktionsformer har skapat ändrade arbetsförhållanden. Den enskilde arbetstagaren har därvid ofta ställts inför en ny eUer väsentligt ändrad situation, I vissa avseenden har arbetsförhållandena otvivelaktigt kunnat förbättras och den ekonomiska utvecklingen har möjliggjort en successiv förkortning av arbetstiden så att älta limmars arbetsdag numera är en realitet även inom ramen för fem dagars arbetsvecka. Samtidigt är det uppenbart all nya och ofta allvarliga problem följt i utvecklingens spår. De tekniska förändringarna har medfört nya risker för skador på grund av buUer, damm, gaser osv. Nya kemiska produkter har tillkommit, vars verkningar i många fall är okända. Den psykiska påfrestningen inom

Prop. 1973:130 151

mänga yrken och arbetsprocesser har ocksä blivit ett allt mer påtagligt problem. Den intensiva debatt som på senare är förts om arbetsmiljöfrägorna får till stor del ses som ett uttryck för att mänga arbetstagare upplever oro och osäkerhet inför utvecklingstendenserna i dessa avseenden. Det allmänt ökade intresset för arbetsmiljön är samtidigt uttryck för den generellt höjda levnadsstandarden och den förbättrade kunskapsnivån. Förändringar har skett i attityder och synsätt när del gäller arbetslivets villkor och kraven pä arbetarskyddet har därför ställts allt högre. Dessa krav är enhgt min mening berättigade,Som jag redan framhållit mäste ett modernt arbetarskydd la ansvar för de anställdas hälsa i vid bemärkelse och skyddsfrågorna ständigt hållas aktuella i produktionsförloppet med rätt för de anställda alt medverka och utöva ett direkt inflytande.

Samhället och dess organ skall ytterst svara för alt säkerheten i arbetslivet tryggas. Samtidigt framstår del som hell klart att grunden för en bättre arbetsmiljö måste läggas i den lokala skyddsverksamheten ute på arbetsplatserna. För att en bättre arbetsmiljö skall bli en realitet för den enskilde arbetstagaren måste de anställda själva få större möjligheter att påverka förhåUandena pä den egna arbetsplatsen. Frågan om de anställdas inflytande i den lokala skyddsverksamheten är därför enligt min mening av grundläggande betydelse då det gäller alt genomföra reformer på arbetsmUjöområdet.

Som jag förut nämnt formas arbetsmiljön genom beslul som fattas i företagen. Inflytandet på denna beslutsprocess kan inte förbehållas arbetsgivarna och deras företrädare. För all det skall bli möjligt att pä ett avgörande sätt förbättra arbetsmiljön är del enligt min mening en förutsättning alt man kan nå fram lill en ordning för arbetsmiljöfrägornas behandling i företagen som ger garantier för ell reellt inflytande ät de anställda. Jag finner del därför naturligt och riktigt att utredningen i sitt första betänkande har ägnat huvudintresset åt de viktiga frågorna om den lokala skyddsverksamheten och de anställdas direkta inflytande över arbetsmiljön. Betydelsen av att reformarbetet på arbelsmiljöområdel inleds med kraftfulla åtgärder i dessa avseenden har ocksä Underslrukits vid arbetsplatsremissen. Utredningens förslag ger enligt min mening en god grund för en ordning där samhället genom lagstiftning och på annat sätt ställer sig bakom löntagarorganisationernas och de anställdas krav och ger dem del stod de behöver i dessa frågor.

Utredningen har kunnat konstatera att del lokala skyddsarbetets omfattning och kvalitet varierar kraftigt mellan olika företag. Utredningen har därför kommit till slutsatsen alt det är nödvändigt att skapa förutsättningar för en tillfredsställande nivå på arbetarskyddet över lag. Utredningen betonar att den önskvärda kontinuerliga bevakningen av arbetsmiljöfrågorna i ett förelag inte kan uppnäs på annat sätt än genom all de som är sysselsatta där engageras i skyddsarbetet. Mot denna bakgrund anser utredningen alt del behövs ändringar i arbetarskyddslagstiftningen med inriktning främst på alt påtagligt stärka de anställdas ställning i den lokala skyddsorganisationen.

Remissinstanserna har allmänt godtagit utredningens uppfattning att

Prop. 1973:130 152

arbetarskyddets möjligheter att svara mol de ökade ambitionerna på ell alltmer vidgat verksamhetsfält är i hög grad beroende av en effektivare organisation av den lokala skyddsverksamheten på arbetsställena. Remissbehandlingen har också gett övertygande bevis för behovet av ökad medverkan och förbättrat inflytande för de anställda vid arbetsmiljöfrågornas handläggning. Den uppslutning kring utredningens grundläggande bedömningar som kan noteras från bl, a, arbetsmarknadsparternas sida och även från arbetsplatsremissen ger goda förutsättningar för alt de förslag som utredningen lagt fram skall kunna ge åsyftat resuhat.

Utredningens förslag tUl nya lagregler för den lokala skyddsverksamheten ger enligt min mening del underlag som behövs för alt utan dröjsmål kunna vidga de anställdas inflytande och handlingsmöjligheter på arbelarskyddsområdel. Mot denna bakgrund anser jag, i motsats lill vad SAF hävdat i sitt remissyttrande, att det inte längre finns anledning alt i arbetarskyddslagen särskilt markera att den lokala skyddsverksamheten i företaget skall bedrivas under arbetsgivarens ledning. Vid bestämmelsernas utformning blir det i stället naturligt att särskilt uppmärksamma de organ som finns för de anställdas medverkan i den lokala skyddsorganisationen, nämUgen skyddsombud och skyddskommitté. Detta bör självfallet inte innebära att strävan att främja den enskilde arbetstagarens dellagande i arbetsmiljöns utformning eftersatts. En aktiv insats från den enskilde arbetslagaren är i stor utsträckning en fråga som berör skyddsombudens och skyddskommittéernas uppgifter.

Samtidigt med att anspråken på arbetarskyddet ökar kommer uppgifterna för den lokala skyddsverksamheten all vidgas. Jag delar utredningens och de största löntagarorganisationernas åsikt att de frågor som gäller företagshälsovården inryms i reglerna för den lokala skyddsverksamheten så att de anställda kan göra sitt inflytande gällande också vid uppbyggnaden och utövandet av denna viktiga del av arbetarskyddet. Jag vill också understryka att det är av största betydelse alt de anställda i enlighet med utredningens förslag tillförsäkras möjligheter att genom sina representanter delta redan vid planeringen av arbetsplatsema. Det är också angeläget alt möjligheter finns att vid behov fä till stånd arbelsmiljöförbältrande åtgärder ulan onödigt dröjsmål,

9.2.2 Skyddsombud

I direktiven för utredningen har angetts att skyddsombudens ställning borde särskilt beaktas och deras handlingsmöjligheter förstärkas. Utredningens förslag syftar också till alt pä oUka sätl stärka skyddsombudens ställning i den lokala skyddsorganisationen. De förslag som utredningen lagt fram i dessa hänseenden har tagits emot positivt vid remissbehandUngen och de har också fått ett starkt gensvar vid arbelsplalsremissen. Förslagen omfattar huvudfrågorna om tillsättande av skyddsombud och regionalt skyddsombud, om skyddsombudets uppgifter och befogenheter, om skyddsombudets rätt till ledighet för uppdragets utförande samt

Prop. 1973:130 153

om skyddsombudets anställningstrygghet. Särskilda åtgärder föreslås dessutom för en omfattande utbildning av skyddsombud. TiU den sistnämnda frågan återkommer jag i ett senare avsnitt,

TiUsältande av skyddsombud

Utredningen har föreslagit all skyddsombud skall utses vid alla arbetsställen med minst fem arbetstagare. Därmed vUl utredningen slopa den nu gällande undantagsregeln som främst tar sikte på mindre kontor, butiker och liknande arbetsställen. Samtidigt är avsikten att skyddsombud vid behov skall utses också på arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem.

Den utökning av kravet på organiserad skyddsverksamhet som utredningen sålunda förordat är enligt min mening värdefull. Därigenom skapas möjligheter att vid alla arbetsställen av någon storlek behandla frågor om arbetsmiljön i organiserade former. Förslaget är också ett viktigt led i åtgärderna för all förbättra bevakningen av arbelsmiljöför-hällandena vid mindre arbetsställen. Jag föreslår således all utredningens förslag genomförs.

Några remissinstanser, bland dem LO, har tagit upp frågan om ordningen för utseende av skyddsombud. Utredningens förslag innebär på denna punkt ingen väsentlig förändring av nuvarande regel, enligt vilken del ankommer på arbetstagarna på arbetsstället eller, efter särskild begäran, pä lokal organisation som kan anses företräda dem att välja skyddsombud, LO vill få till stånd en anpassning av lagens bestämmelse om utseende av skyddsombud lill vad som i enlighet med bl, a, LO:s och SAF:s centrala överenskommelse om arbetarskydd gäller för större delen av arbetsmarknaden, nämligen alt skyddsombud i första hand utses av den lokala fackliga organisationen pä sätt som denna bestämmer. För egen del ser jag i LO:s förslag en möjlighet att framhäva alt arbetarskyddet i företagen är en uppgift av hög angelägenhetsgrad för den lokala fackliga verksamheten. Det står också klart att den lokala skyddsverksamheten främjas genom att arbetstagarnas representanter i skyddsorganisationen har förankring och förtroende på den fackliga sidan. Jag förordar därför att utredningsförslaget jämkas på denna punkt i enlighet med vad LO anfört, Lagen bör ange att skyddsombud utses i första hand av lokal facklig organisation, som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Härmed åsyftas en till arbetsstället direkt anknuten avlalsbunden verksladsklubb, företagsklubb eller liknande eller också lokalavdelning av fackförbund, till vilken arbetstagare på arbetsstället är anslutna. Finns inte någon sådan organisation bör skyddsombud utses av arbetstagarna pä arbetsstället. Den sålunda föreslagna lagregeln bör bidra lill ökad fasthet och effektivitet i bevakningen av att skyddsombud tillsätts. Den bör ocksä leda till att risken minskar för alt oklarhet i praktiken uppslår om vem som skall utse skyddsombud. Det kan dock inte anses uteslutet att behov kan visa sig av vissa ytterligare föreskrifter om ordningen för utseende av skyddsombud. Jag förutsätter

Prop. 1973:130 154

alt i sådant fall utredningen lar upp frågan lill behandling i sitt fortsatta arbete,

Pä åtskUliga arbetsställen finns flera skyddsombud. Ett av ombuden har då ofta ställning av huvudskyddsombud med uppgifter av samordningskaraktär, I gällande lagstiftning finns inga särskilda bestämmelser om huvudskyddsombud. Enligt utredningens uppfattning är liden nu mogen att skriva in begreppet huvudskyddsombud i lag. Enligt min mening finns det ell praktiskt behov av att i fall då flera skyddsombud finns vid ett och samma arbetsställe ell av ombuden ges en samordnande funktion och får företräda de övriga i vissa frågor, t, ex, sädana som berör mer än ell skyddsområde. Stöd för en sådan ordning bör då ocksä finnas i lagstiftningen. En föreskrift i ämnet bör kunna ges den innebörd som utredningen föreslagit, nämligen all huvudskyddsombud alllid skall utses vid arbetsställe med mer än ett skyddsombud. Avsikten är inle att utesluta att flera huvudskyddsombud tillsätts inom samma skyddsorganisalion, t, ex, när arbetsställets storiek eller förekomsten av olika verksamheter på arbetsstället gör det motiverat. Samtidigt bör naturligtvis uppmärksammas att huvudskyddsombud inte utses i sådan utsträckning att den avsedda samordningsfunktionen går föriorad.

Regionala skyddsombud

Mot bakgrunden av att utredningen redovisat att den lokala skyddsverksamheten på många håll är klart otUlräcklig för att fylla ens kraven i nuvarande lagstiftning måsle särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan hur man bäst skall kunna åstadkomma organiserad skyddsverksamhet vid arbetsställen där brister i dessa avseenden föreligger. Självfallet måste det vara en viktig uppgift för arbetarskyddsmyndighelerna att medverka till att avhjälpa brister i del lokala skyddsarbetet. Att i detta sammanhang förlila sig enbari på tillsynsorganens verksamhet lorde emellertid inte vara inöjligt. Utredningen har ocksä funnit att det krävs särskilda åtgärder för att komma till rätta med problemet. Den väg utredningen anvisat innebär att man bygger ul nuvarande system med regionala skyddsombud. Ett stort och positivt intresse för denna fråga har visats vid arbetsplatsremissen.

Enligt gällande lagstiftning kan arbetarskyddsstyrelsen om förhållandena vid vissl slag av verksamhet fordrar det, medge lokal organisation av arbetstagare att utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe. Möjligheten att utse sådant regionalt skyddsombud har emellertid utnyttjats i begränsad omfattning. Som allmänt villkor för rätt alt utse regionalt skyddsombud har i praktiken gällt att arbetsgivar- och arbetstagarsidan varit ense om behovet av sådant ombud. Utredningen anser alt det behövs vidgade möjligheter att utse regionalt skyddsombud vid mindre arbetsställen där det av olika skäl är svårt att skapa en tillfredsställande skyddsorganisation inom förelaget. Enligt utredningens förslag skall regionalt skyddsombud, om förhållandena påkallar del, kunna utses för arbetsställe där skyddskommitté inte tillsatts. Därvid

Prop. 1973:130 155

förut-sätter utredningen att också den regeln införs, att skyddskommitté skall tillsättas pä ett arbetsställe sä snart arbetsgivaren eller arbetstagarna begär det. Prövningen av frågor om tUlstånd att utse regionalt skyddsombud skall ske hos yrkesinspektionen och frågorna avses bli behandlade i den yrkesinspeklionsnämnd med partsrepresentation som föreslås inrättad. Vid bedömningen av om regionall skyddsombud bör få utses anser utredningen att hänsyn får tas till riskförhållandena på arbetsstället. Något krav på samtycke från arbetsgivaren till alt regionalt skyddsombud utses skall enligt utredningens förslag inle finnas.

Vid remissbehandlingen har några arbetsgivarorganisationer intagit en något reserverad hållning till utredningens förslag, I övrigt har utredningsförslaget tagits emot positivt av remissinstanserna, och behovet av ökade möjligheter att utse regionalt skyddsombud har särskilt understrukits vid arbetsplatsremissen. Enligt min mening berör utredningens förslag om de regionala skyddsombuden en angelägen fråga för de mindre arbetsplatserna, och den har sin särskilda betydelse för sådana yrkesgrupper som t, ex, lantarbetarna. Genom utredningens förslag skapas väsentligt förbättrade möjligheter att nä ut med effektiva insatser till företag med otUlräcklig skyddsorganisation. Genom arbetstagarnas fackliga organisationer skapas förutsättningar att erbjuda de anställda vid dessa arbetsställen den hjälp och det stöd som behövs när det gäller att bevaka och förbättra arbetsmiljön. Jag förordar därför att utredningens förslag genomförs.

Beträffande de närmare reglerna för tillsättande av regionall skyddsombud har LO och TCO pekat på att utredningens förslag leder till en risk att arbetsgivaren inrättar skyddskommitté enbart för att undvika all arbetsstället skall ingå i regionalt skyddsombuds bevakningsomräde, LO ifrågasätter därför om inte regionalt skyddsombud alltid bör kunna utses vid företag med mindre än 50 anställda, varvid myndighetsprövningen skulle kunna begränsas till frågan om visst företag skall vara befriat från skyldigheten att tillhöra ett regionalt skyddsombuds verksamhetsområde, TCO föreslår den lösningen, att förutsättningarna för tillsättande av skyddskommitté jämkas sä att skyddskommitté skall kunna inrättas pä arbetsställen med mindre än 50 anställda enbart när parterna är ense därom eller arbetstagarna begär del och således inte pä begäran av enbart arbetsgivaren. Enligt min mening bör man i enlighet med vad som anförts frän LO och TCO skapa en garanti mot att en arbetsgivare inrättar skyddskommitté närmast i syfte att utestänga regionall skyddsombud. En sädan garanti åstadkommer man enligt min mening lämpligast på sätt som TCO föreslagit. Jag kommer därför att i del följande förorda den ändringen i utredningsförslaget om skyddskommitté, att arbetsgivaren inle skall kunna inrätta skyddskommitté mot arbetstagarnas önskan vid arbetsstäUe med färre antal regelbundet sysselsatta än 50,

Genom ett ansökningsförfarande före tillsättandet av regionalt skyddsombud skapas enligt min mening förutsättningar för en fullständig registrering av vilka personer som innehar uppdrag av delta slag och av vilka arbetsställen eUer delar därav som deras verksamhetsområde omfattar. Vidare ges på detta sätt också underlag för en praktisk lösning

Prop. 1973:130 156

av frågan om ersättning för de regionala skyddsombudens insatser, som jag strax återkommer till. Yrkesinspektionens prövning av frågor beträffande tillsättande av regionalt skyddsombud bör i enlighet med utredningens förslag ske med utgångspunkt i att huvuduppgiften för regionalt skyddsombud skall vara att aktivera del lokala skyddsarbetet samt under hänsynstagande jämväl till risksituationen och arbetsmiljöförhållandena i övrigt på arbetsställe där ombudet avses vara verksamt. Genom alt yrkesinspektionen på sätl jag kommer alt förorda i det följande blir förstärkt med representanter för arbetsmarknadsparterna bör förutsättningar skapas för en tillfredsställande ordning beträffande handläggningen av dessa frågor.

Rätt att utse regionalt skyddsombud kan enligt gällande bestämmelser medges lokal organisation som kan anses företräda arbetstagarna, I viss överensstämmelse med vad jag föreslagit beträffande utseende av skyddsombud i allmänhet förordar jag en precisering i detta hänseende. Preciseringen bör innebära att medgivande skall kunna ges åt lokal avdelning av fackförbund eller motsvarande fackligt organ.

Inom ramen för den här förordade ordningen bör del vara möjligt att tillgodose önskemål om en smidig handläggning av frågor om utseende av regionall skyddsombud ocksä när ombudet avses få ett större bevakningsområde än som täcks av lokal fackorganisation. Det torde därför inte behövas några särregler för att möjliggöra en prövning av vissa tillståndsfrågor hos arbelarskyddsstyrelsen som första instans.

Utredningen har ansett att arbetsgivaren i princip skall svara för kostnaderna för regionalt skyddsombuds verksamhet. Utredningens förslag går ut på att kostnadsansvaret skall slås fast i lagstiftningen men att frågorna om ersättningens storlek, debitering och uppbörd m, m. skall lösas förhandlingsvägen, LO har i sitt remissyttrande framhållit att del inte är möjligt att genom förhandlingar klara av de praktiska frågorna kring t, ex. uppbörden av ersättningen, Mol denna bakgrund ansluter jag mig till LO:s uppfattning att en kostnadstäckning för de regionala skyddsombuden genom en generell arbetsgivaravgift är den enda praktiskt framkomliga vägen. Med hänsyn härtill kommer jag i det följande alt förorda all den arbetarskyddsavgifl som ertäggs av arbetsgivarna och tillförs arbelarskyddsfonden skall disponeras även för bidrag till facklig organisation, som utsett regionalt skyddsombud, för kostnaderna för ombudels skyddsverksamhet på grund av uppdraget.

Skyddsombuds uppgifter och befogenheter

För att skyddsombudens ställning skall bli tillräckligt stark är det angelägel all deras uppgifter breddas och att de ges ökade möjligheter att göra en aktiv insats. Behovet härav har kraftigt understrukits vid arbetsplatsremissen. Gällande arbetarskyddslag preciserar inte vad som är skyddsombudets uppgifter. Jag anser liksom utredningen att grandläggande bestämmelser härom bör införas i arbelarskyddslagen. Enligt utredningen skall skyddsombud företräda arbetstagarna i skyddsfrågor

Prop. 1973:130 157

och verka för tillfredsställande skyddsförhällanden. Skyddsombud skall vaka över säkerheten i arbetet. Utredningen betonar alt skyddsombuden har en viktig uppgift i att delta vid planeringen av lokaler, maskiner och andra anordningar samt arbetsmetoder. Där skyddskommitté inte finns skall skyddsombud tillsammans med arbetsgivaren planera företagshälsovården efter företagels behov. Skyddsombud skall dessutom sträva efler att vinna övriga arbetstagares medverkan i arbetarskyddet.

Jag förordar att lagbestämmelser införs som täcker in de huvudmoment i skyddsombudens verksamhet som utredningen sålunda angett. Jag vill i detta sammanhang också peka pä att utredningen lagt fram förslag lill nya tillämpningsbestämmelser i syfte att skapa ökad fasthet i formerna för skyddsombudens handlande. Tillämpningsbestämmelserna, som avses införda i arbelarskyddskungörelsen (1949:208), gäller frågor om skyddsombuds framställning till arbetsgivaren - bl, a. vid behov av kontroll av skyddsförhällandena - och om skyddsombuds möjligheter att påkalla behandling i skyddskommitté eller hos yrkesinspektionen. För de föreslagna nya bestämmelserna har redogjorts i avsnitt 3,2,2, Jag tillstyrker all kompletterande regler införs i dessa avseenden. Bestämmelserna om handläggningen i den lokala skyddsorganisationen hör hemma i tillämpningsförfattning. Det ankommer på Kungl, Maj:l alt besluta om de ändringar i arbelarskyddskungörelsen som kan behövas. Med anledning av att SAF i sitt remissvar ansett att ett skyddsombud inte skall ha rätt att direkt påkalla skyddskommitténs behandling av en fråga vill jag framhålla att jag ser det som naturligt att ett skyddsombud lika väl som arbetsgivaren skall kunna direkt påkalla skyddskommitténs behandling av skyddsfråga om han finner det nödvändigt.

Skyddsombudens möjligheter att ta del av handlingar och upplysningar är av största vikt för att deras verksamhet skall bli meningsfylld. Bl, a, är en insats pä planeringsstadiet beroende av att tillräckligt informationsunderlag är tillgängligt för skyddsombuden. Bestämmelserom rätt att ta del av vissa handlingar finns nu i arbetarskyddskungörelsen. Bestämmelserna har emellertid, som utredningen påpekat, inte tillräcklig räckvidd. Skyddsombud bör i princip ha befogenhet all ta del av alla handlingar och upplysningar som arbetsgivaren har och som är av betydelse för skyddsombudets uppgifter. Behovet av skärpta lagregler i detta hänseende har särskilt framhållits vid arbetsplatsremissen, I enlighet med vad utredningen föreslagit och remissinstanserna tillstyrkt förordar jag att en lagregel införs som tillförsäkrar skyddsombud en sädan rätt. Jag återkommer i det följande till frågan om tystnadsplikt i vissa avseenden för bl, a, skyddsombud och ledamot i skyddskommitté.

För att skyddsombud skall kunna ulföra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt fordras all han har säväl kunskaper som erfarenhet. Utbildningen av skyddsombud blir därför en angelägenhet av största vikt. Detta har kraftigt betonats vid arbetsplatsremissen. Självfallet gäller detta inte minst i det nuvarande skedet av snabb utveckling på arbetarskyddsområdet. Kravet på alt skyddsombud får erforderlig utbildning för sina uppgifter bör därför i enlighet med utredningens förslag förankras i

Prop. 1973:130 158

lagstiftningen. Ansvaret för att sådan utbUdning kommer till stånd bör därvid ligga på arbetsmarknadens parter gemensamt. Jag förordar således en lagbestämmelse på denna punkt i överensstämmelse med utredningens förslag. Till frågan om särskilda åtgärder för att främja utbUdningen av skyddsombud m, fl, återkommer jag i avsnitt 9,5.

Utredningen anser att skyddsombud bör ges ökade möjligheter att handla i vissa fall när allvarlig fara hotar på grund av bristfälliga skyddsförhållanden. De situationer som avses är fall dä rättelse inte kan ske den normala vägen på grund av att faran är överhängande. Skyddsombud bör dä kunna ingripa genom all avbryta arbetet i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen. Utredningen föreslär en lagregel av delta innehåll. En befogenhet för skyddsombud att avbryta arbetet bör enligt utredningen vidare vara motiverad i det fall all överträdelse sker av lillsynsorgans förbud mot visst arbete eller mot användning av viss lokal, maskin e, d. Utredningen föreslär därför ocksä att skyddsombud ges rätt att bestämma all arbete skall avbrytas om arbetsgivaren underlåter att ställa sig lill efterrättelse meddelat sådant förbud som vunnit laga kraft eller som skall gälla omedelbart,

1 den allmänna debatten om arbetsmiljön har stort intresse knutits till frågan om skyddsombudens möjligheter att avbryta arbete i farofyllda situationer. Remissbehandlingen har gett ett kraftigt stöd åt utredningens förslag om särskild befogenhet för skyddsombud all ingripa direkt i vissa allvarliga farosituationer. Det är enligt min mening av särskUd betydelse att diskussionerna vid arbetsplatsremissen har gett sä entydigt besked om en allmän uppslutning kring utredningens förslag pä denna punkt. Även remissyttrandena frän LO och TCO understryker betydelsen av den lagregel som utredningen föreslagit. Enligt min mening är utredningens förslag riktigt utformat genom att del lar sikte på de fall dä ett påtagligt behov av snabbt ingripande föreligger. Det låter sig sägas att den enskilde arbetstagaren enligt allmänna rättsprinciper torde ha rätt att vägra arbeta i de risksilualioner som avses med förslaget. Detta minskar emellertid inte värdet från principiell synpunkt av den avsedda befogenheten för skyddsombud. Som framhållits vid remissbehandlingen kan befogenheten också ge stöd ät skyddsombuden i deras samarbete med arbetsgivaren i skyddsfrågor. Jag vill också peka på att del inom ramen för den lokala skyddsorganisalionen bör finnas möjlighet att i samverkan behandla även sådana skyddsfrågor som fordrar snabba avgöranden. Dessutom bör tillsynsorganen hälla god beredskap för skyndsamma insatser i akuta situationer.

Jag förordar således att i lagstiftningen las in regler om skyddsombuds rätt att avbryta arbete dels i fall då omedelbar och allvarlig fara hotar arbetstagares liv eller hälsa och rättelse inte genast kan ske genom hänvändelse till arbetsgivaren, och dels i fall då arbetsgivaren överträder tillsynsorgans förbud mot vissl arbete eller mot användning av viss lokal, maskin e, d. Jag ansluter mig också till att beslut av skyddsombud om avbrytande av arbete skall gälla i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen.

Prop. 1973:130 159

Utredningen har tagit upp frågan om skyddsombudet och hans fackförening skall kunna åläggas att betala skadestånd, om skyddsombudet pä den grund jag nyss nämnt avbryter arbete och det uppenbart saknats skäl för en sådan åtgärd. Enligt utredningens förslag skulle skadeslåndsskyldighelen för skyddsombud maximeras lill 200 kr,, vilket skulle vara en begränsning i förhällande till de allmänna reglerna om skadeståndsansvar. Fackförenings skadeståndsansvar skulle inte vara begränsat till beloppet.

Utredningens förslag i skadeståndsfrågan har mött stark kriiik vid arbelsplalsremissen, LO har i sill remissyttrande gått emot utredningens förslag om skadeståndsskyldighet vad gäller såväl skyddsombud som fackförening. Enligt LO:s mening bör det t, v, inle kunna förekomma annan påföljd för skyddsombud som missbmkar rällen att avbryta arbete än alt fackföreningen fråntar skyddsombudet dennes uppdrag.

Enligt vad jag tidigare föreslagit skall skyddsombud som regel utses av den fackliga organisationen på arbetsplatsen. Skyddsombudet är alltså en av fackföreningen utsedd förtroendeman för sina arbetskamrater, och enligt min mening bör skyddsombudet dä ocksä ha förtroendet att utöva sitt uppdrag utan någon risk för skadeståndsskyldighet, Detla synsätt har ocksä kommit lill starkt uttryck vid arbetsplatsremissen. Jag instämmer i LO:s uttalande alt den enda påföljd som t, v, bör kunna förekomma om ett skyddsombud mol förmodan skulle missbruka sina befogenheter är att fackföreningen då fråntar skyddsombudet dennes uppdrag. Mot denna bakgrund vUl jag förorda att skyddsombud skall vara fri från skadeståndsskyldighet. En uttrycklig regel härom bör tas in i arbetarskyddslagen, I konsekvens härmed bör enligt min mening inte heller gälla någon skadeståndsskyldighet för fackförening i detla avseende.

Skyddsombuds ledighet för uppdraget

Bristande tid fär självfallet inte lägga hinder i vägen för skyddsombud att fullgöra sina viktiga uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Som framhållits vid arbelsplalsremissen måste del finnas garantier för att skyddsombudens möjligheter att ägna sig åt sitt uppdrag inte beskärs. Utredningen föreslår alt i arbetarskyddslagen skrivs in en bestämmelse om att skyddsombud skall beredas erforderlig lid för all fuUgöra sina uppgifter. Innebörden härav är enligt utredningen att skyddsombud under den lid som går ål för uppdraget skall kunna verka utan att göra ekonomisk förlust genom mistad arbetsinkomst, Mol de principer som den föreslagna lagregeln bygger på har inte rests några invändningar under remissbehandlingen. Jag finner därför all utredningens förslag kan tjäna som grundval för att skyddsombuden skall kunna fullgöra sina uppgifter pä betald arbetstid. Med anledning av vad som framförts vid arbetsplatsremissen vill jag påpeka all lagbestämmelsen ges en sådan formulering, att det klart framgår att skyddsombud skall ha bibehållna anställningsförmåner under den tid som behövs för uppdraget.

Det kan naturligtvis i del enskilda fallet uppstå tvekan eller olika meningar om den lid som bör stå till skyddsombudels förfogande. Tiden

Prop. 1973:130 160

för den insats som skyddsombudet behöver göra i akuta risksilualioner eller i samband med olycksfall eller liknande kan självfallet inle bedömas och fastläggas på förhand. Del måste därför ankomma pä skyddsombudet att själv avgöra lidsålgången i sådana fall. Vad gäller det löpande skyddsarbetet — t, ex, deltagande i skyddsronder och rådgivning och diskussioner i arbetsmiljöfrågor — bör som utredningen funnit tidsål-gängen med fördel kunna bestämmas genom överenskommelser mellan de lokala parterna. Om enighet inte uppnäs mellan parterna bör det vara möjligt all hänskjuta frågan till yrkesinspektionens bedömning.

Utredningens majoritet har hävdat att skyddsombud i avvaktan på yrkesinspektionens uttalande om vad som är behövlig tidsåtgång inte skall vidkännas löneminskning för den tid han lägger ned på det löpande skyddsarbetet. Arbetsgivarnas representanter i utredningen har här reserverat sig och menat all denna uppfattning skulle strida mot gällande princip om tolkningsföreträde för arbetsgivaren vid oenighet i tolkningsfrågor som rör arbetsskyldigheten. Dessutom anser reservanterna att utredningen bort avstå från alt la upp en fråga som gäller tolkningsföreträdet med hänsyn till att sådana frågeställningar skall behandlas av arbetsrättskommittén. Av de remissinstanser som har berört denna fråga har arbetsgivarorganisationerna instämt i reservanternas ställningslagande medan LO och TCO har följt utredningsmajoritelens uppfattning. Utredningsmajoritetens ståndpunkt har också fått ett kraftigt slöd vid arbetsplatsremissen.

Jag kan inte dela det synsätt som kommit till uttryck på arbetsgivarsidan, I detta sammanhang är det enligt min mening framför allt av vikt att se till alt de regler som införs i arbetarskyddslagstiftningen om skyddsombuds rätt till ledighet under arbetstid ger underlag för praktiskt handlande i enlighet med arbetarskyddets intressen. Eftersom skyddsombudens löpande verksamhet utgör ett ytterst väsentligt led i den lokala skyddsorganisationens kontinuerliga bevakning av arbetsplatsförhållandena anser jag det vara av stor betydelse att understödja alt skyddsombuden kan fullgöra sina uppgifter utan avbrott eller inskränkningar. Om överenskommelse inte nåtts om tidsåtgången för de löpande skyddsuppgifterna bör skyddsombudet enligt min mening t, v, kunna utföra skyddsarbete i den omfattning han anser rimlig utan att drabbas av ekonomisk förlust. Jag kan inte se all ett sådant ställningstagande i detla sammanhang på något sätt föregriper arbetsrältskommitténs arbete. Jag ansluter mig således lill den åsikt i frågan som ulredningsmajoritelen ullalat.

Skyddsombuds anställningstrygghet

Skyddsombud får enligt gällande arbetarskyddslag inte hindras att fullgöra sina uppgifter. Han får inte heller ges försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor eller skiljas från anställningen på grund av alt han utsetts till skyddsombud eller i anledning av sin verksamhet som skyddsombud, Detla är bestämmelser av central betydelse för skyddsom-

Prop. 1973:130 161

buds ställning och handlingsmöjligheter. Den utvidgning av uppgifterna och befogenheterna för skyddsombud som jag förordat i del föregående ökar betydelsen av dessa regler om skyddsombuds anställningstrygghet. Exempelvis kominer fullgörandet av skyddsombudens nya uppgifter pä planeringsstadiet alt garanteras av dessa regler om anställningstryggheten. Vidare kommer anställningsskyddet att gälla även när skyddsombud utnyttjar den föreslagna rätten att i avvaktan pä yrkesinspektionens ställningstagande avbryta ett arbete i farofyllda situationer.

Utredningen har härutöver föreslagit en komplettering av reglerna beträffande skyddsombuds anslällningslrygghet. Med förebild i gällande överenskommelse mellan LO och SAF rörande klubbordförandens ställning i företagel har utredningen föreslagit att skyddsombud, som gör gällande att han skilts från sin anställning med anledning av uppdraget alt vara skyddsombud, skall ha rätt all kvarstå i anställningen lill dess frågan avgjorts genom förhandlingsuppgörelse eller av domstol.

Frågan om anställningstryggheten för skyddsombud har under arbetsplatsremissen på mänga håll ansetts mycket viktig och uppmärksamheten har varit riktad inle bara pä skyddet för själva anställningen utan ocksä på garantierna mot försämrade anställningsvillkor och liknande. Även LO har i sitt remissyttrande ansett all en förstärkning av anställningsskyddet bör komma till stånd när skyddsombud gör gällande att han fått försämrade anställningsvillkor eller arbetsförhållanden med anledning av uppdraget som skyddsombud.

Inom inrikesdepartementet förbereds f, n, ett förslag lill lagstiftning som syftar till att öka anställningstryggheten för alla arbetstagare. Förslaget, som avses skola föreläggas årets riksdag, avses omfatta en ny generell lag om anställningsskydd, som ger garantier mot obefogade uppsägningar. En sådan lagstiftning kan väntas leda till ett grundläggande anställningsskydd även för den som är skyddsombud. Därav följer emellertid inte alt den särskilda regleringen i arbetarskyddslagen av skyddsombuds anställningsskydd blir obehövlig. Den omfattar ju garantier även mol försämrade anställningsvillkor och arbetsförhållanden. Det finns dessutom skäl som talar för att ocksä det särskilda förbudet mot att skilja skyddsombud från anställningen med anledning av hans uppdrag bör behållas även efter införande av ett allmänt anställningsskydd. Del lorde emellertid ankomma på utredningen rörande ökad anställningstrygghet m, m, att under sitt fortsatta arbete närmare överväga frågan om samordningen mellan bestämmelserna i en generell lagstiftning om anställningsskydd och annan arbetsrättslig lagstiftning.

Mot bakgrunden av bl, a, arbelsplatsremissens resultat framstår del enligt min mening som angelägel all nu komplettera arbetarskyddslagens regler om skyddsombudens anställningstrygghet på vissa punkter. Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att det finns ett behov av att säkerställa att skyddsombud fär slå kvar i anställningen i avvaktan på att en tvist om uppsägning skett pä grund av skyddsombudsuppdragel avgörs i förhandling eller av skiljenämnd eller domstol. Har skyddsombud sagts upp med omedelbar verkan bör i motsvarande fall

11 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 162

finnas möjlighet för domstol att förordna att skyddsombudet skall få återgå i arbetet tills tvistefrågan slutligt prövats, I likhet med LO anser jag att skyddsombud, som gör gällande att hans anställningsvillkor eller arbetsförhållanden försämrats med anledning av uppdraget, bör tillförsäkras rätt att behålla sina tidigare villkor eller förhållanden tills frågan blivit avgjord. Jag förordar således alt nya regler införs i arbetarskyddslagen i de hänseenden jag nu nämnt. Till vissa frågor om tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna återkommer jag i specialmotiveringen.

9.2.3 Skyddskommitté

Tillsättande av skyddskommitté

Skyddskommitté skall enligt utredningens förslag ges väsentligt ökade uppgifter. Betydelsen av att så sker har understrukits vid arbetsplatsremissen. Det är angeläget att skyddskommitté inrättas på allt fler arbetsställen. Reglerna om tillsättande av skyddskommitté bör utformas med hänsyn härtill. Utredningens förslag innebär att skyddskommitté som hittills skall vara obligatorisk vid arbetsställen med regelbundet minst 50 arbetstagare och att skyddskommitté i övrigt skall tillsättas så snart arbetstagarna eller arbetsgivaren begär del. Jag har inte något att erinra mot de grundläggande synpunkterna bakom utredningens förslag. Jag vill klargöra att det enligt min mening är det behov som finns på arbetsställena av att diskutera och behandla arbelsmiljöfrågorna under de former som en skyddskommitté erbjuder som i första hand bör vara avgörande för om en sådan kommitté skall inrättas. Som jag tidigare anfört vid behandlingen av frågan om regionala skyddsombud bör det skapas garantier mot att skyddskommitté inrättas pä arbetsgivares begäran i syfte att utestänga regionalt skyddsombud från arbetsstället. Jag förordar således att nuvarande gräns för obligatoriskt inrättande av skyddskommitté bibehålls samt att skyddskommitté skall inrättas också vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare än 50 när parterna är ense därom eller så snart arbetstagarna begär det.

Liksom utredningen anser jag att företagsnämnd bör kunna ersätta skyddskommitté och fungera som sädan. Parterna skall dock vara ense om arrangemanget och det bör vara ett villkor att företagsnämnden därvid inrymmer de ledamöter som avses ingå i skyddskommitté. Under motsvarande villkor bör överenskommelse kunna träffas om all annat organ än företagsnämnd fär träda i stället för skyddskommitté.

Skyddskommitténs uppgifter och befogenheter

Skyddskommittén niåste ges en central ställning inom den lokala skyddsverksamheten. Detta är en ståndpunkt som har kommit lill klart uttryck vid arbetsplatsremissen. Utredningens förslag går ut på att skyddskommittén skall planera och övervaka hela skyddsarbetet, inbegripet företagshälsovården. Medverkan skall ske också i frågor om

Prop. 1973:130 163

planering av nya eller ändrade arbetslokaler, anordningar och arbetsmetoder. En reform i fråga om skyddskommittéerna med denna inriktning har fått kraftigt stöd vid arbetsplatsremissen. Flertalet remissinstanser,, däribland LO och TCO, delar utredningens grundläggande inställning till skyddskommitténs uppgifter. Jag anser att utredningens förslag innebär ett betydelsefullt steg för att förankra de anställdas inflytande över arbetsmiljöfrågorna och förordar därför att en lagregel införs som ger uttryck för detta synsätt på skyddskommitténs ställning och uppgifter. Jag fäster stort avseende vid att skyddskommitténs uppgifter breddas i enlighet med utredningens förslag så all de spänner över hela del vidgade arbelarskyddsområdel. Härigenom kommer inga väsentliga frågor som rör arbetsmiljön att undandras kommittén. Målsättningen för skyddsverksamheten pä arbetsstället saml skyddsverksamhetens uppläggning och genomförande blir viktiga frågor för skyddskommittén. Därvid kommer man ofrånkomligen in också på t. ex. behov av investeringar m. m, frän arbelsmiljösynpunkl. Utbildnings- och upplysningsfrågor rörande arbetsmiljön hör naturligt hemma under skyddskommittén och bör där ägnas stor uppmärksamhet, 1 enlighet med vad LO påpekat vid remissbehandlingen bör detta komma lill direkt uttryck i lagbestämmelsen. Skyddskommittén skall också kunna göra en aktiv insats på planeringsstadiet i samband med att skilda faktorer som inverkar på arbetsmiljön tillkommer eller ändras.

All skyddskommittén ges kompelens alt behandla frågorna kring förelagshälsovården ser jag i likhet med bl, a, LO som väsentligt. Företagshälsovården bör ses som en del av ett modernt arbetarskydd. Den är en viktig förutsättning för en fortlöpande effektiv bevakning av arbetsmiljön på arbetsstället och kan därför inle frikopplas från den lokala skyddsorganisationen i övrigt. Jag kan således inte dela uppfattningen hos några remissinstanser, bl, a, SACO och Svenska läkaresällskapet, att företagshälsovården skulle ligga utanför skyddskommitténs uppgifter. Som utredningen framhållit är det angeläget att finna tillfredsställande former för de anställdas inflytande över företagshälsovårdens funktioner. Jag anser del vara av stor betydelse att de anställda får ett direkt inflytande över de viktiga frågor som gäller företagshälsovården och förordar därför att utredningens förslag genomförs,

1 arbetarskyddslagen bör anges de grundläggande uppgifter som sålunda tillkommer skyddskommittén. Därigenom skapas förutsättningar för att i princip alla frågor som faller inom skyddskommitténs område kommer att behandlas i kommittén.

Med anledning av vad som anförts i en del remissyttranden vill jag framhålla att del i företag eller förvaltningar med ett flertal skyddskommittéer eller andra organ som fyller kommitténs funktioner bör vara möjligt att låta en central skyddskommitté eller liknande organ överta vissa uppgifter. Det är emellertid viktigt - och del ligger i den lagregel som föresläs - all en lokal skyddskommitté inte undandras insyn i de frågor som behandlas i en central skyddskommitté. Om vissa frågor behandlas i en central kommitté skall dessa redovisas i lämpliga former

Prop. 1973:130 164

för de lokala kommittéerna. Motsvarande ordning bör gälla beträffande delegation av vissa uppgifter från skyddskommittén till utskott eller arbetsgrupper m, m.

Med utgångspunkt i vad jag anfört om skyddskommitténs uppgifter skall arbetsgivarens och arbetslagarnas representanter i skyddskommittén överlägga om och söka uppnå enighet i frågor som omfattas av kommitténs kompelens. Om enighet mellan de båda parterna föreligger finns del, som utredningen framhälUt, grund för skyddskommittén alt fatta beslut som kan förutsättas bli verkställt. Kan parterna däremot inte enas skall enligt utredningen gälla att frågan utan dröjsmål hänskjuts till yrkesinspektionen om någon ledamot i kommittén begär del. En handläggningsordning enligt utredningens förslag ger ökad stadga och effektivitet ät skyddskommitténs verksamhet. Uttryckliga föreskrifter i enlighet med utredningens förslag bör därför enligt min mening införas, 1 likhet med utredningen finner jag att bestämmelser i ämnet har sin plats i arbetarskyddskungörelsen. Del ankommer på Kungl, Maj:t att besluta härom.

Verkställigheten av skyddskommittés beslut om skyddsåtgärder får självfallet inte fördröjas. Detta är en uppfattning som har kommit till starkt uttryck vid arbetsplatsremissen. Utredningen har pekat pä att det ibland uppstår svårigheter all få skyddsåtgärder verkställda ulan dröjsmål, även om enighet i och för sig föreligger om all åtgärderna skall vidtas, 1 enlighet med utredningens förslag bör därför skyddskommitté i samband med beslut om viss åtgärd kunna ange den lid eller det lidsprogram som gäller för beslutets verkställighet. Om åtgärden inte vidtagits inom denna tid skall yrkesinspektionens ingripande kunna påkallas. Bestämmelser om detta bör också tas in i arbetarskyddskungörelsen,

Skyddskom minens sammansättning

För sammansättningen och organisationen i övrigt av skyddskommittén bör enligt utredningen inle ges detaljerade föreskrifter. Hänsyn måste tas till att bl. a, personalsammansätlningen varierar starkt mellan olika slags arbetsställen. Utredningen anser del emellertid nödvändigt att vissa föreskrifier ges om skyddskommittés sammansättning i syfte att främja snabbhet och smidighet i beslutsförfarandet i arbetsmiljöfrägorna. Enligt utredningen bör finnas underlag för att i skyddskommittén kommer att ingå sädan företrädare för arbetsgivaren som representerar arbetsledningen pä arbetsstället. Betydelsen härav har särskilt påpekats vid arbetsplatsremissen. Vidare bör företrädare för arbetstagarnas organisation på arbetsstället ingå i kommittén. Dessutom skall skyddsombud finnas bland kommitténs ledamöter. Företrädare för företagshälsovården på arbetsstället bör vara närvarande vid kommitténs sammanträden. Enligt utredningen bör sammanträden med kommittén hällas minst en gång var tredje månad,

1 del föregående har jag förordat all skyddsombud skall utses i första

Prop. 1973:130 165

hand av lokal facklig organisation, som är bunden av kollektivavtal i förhällande till arbetsgivaren. Av samma skäl som jag anförde i det sammanhanget anser jag att motsvarande regel bör gälla för utseende av arbelslagarledamol i skyddskommittén. Den till arbetsstället anknutna fackliga organisationen får därmed företräde också när det gäller alt välja skyddskommittéledamöler för arbetslagarna. Lagbestämmelsen om utseende av skyddskommittéledamot på arbetstagarsidan bör utformas i enlighet härmed. Jag biträder i övrigt utredningens synpunkter och förslag i de här berörda frågorna. De bestämmelser i dessa avseenden som behövs får tas in i arbetarskyddskungörelsen i samband med de övriga ändringar i kungörelsen som aktuaUseras i anslutning lill ett genomförande av vad jag här föreslagit,

TystnadspUkt

Vidgade uppgifter och befogenheter för skyddsombud och skyddskommittéer aktualiserar vissa frågor om tystnadsplikt. Utredningen har ansett att det behövs en rege! om att skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté inle fär obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget fått vela om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Denna regel ansluter lill vad som redan gäller för dem som utövar tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen. Utredningens förslag att införa en sådan tystnadsplikt för skyddsombud och skyddskommitléledamol har tillstyrkts under remissbehandlingen. Även vid arbetsplatsremissen har de alha flesta godtagit förslaget, dock med den reservationen att bestämmelsen inte fär förhindra de nödvändiga diskussionerna i skyddsfrågor i fackföreningssly-relse, klubbstyrelse e d. Jag anser ocksä att en begränsad tystnadsplikt bör införas. Åtgärden får ses som en följd av bl, a, rätten för skyddsombud alt ta del av handlingar och upplysningar som är av betydelse för uppdraget.

Som jag nyss nämnde har vid arbelsplalsremissen framhållits att tystnadsplikten inte får medföra inskränkningar i möjhgheterna för skyddsombud och ledamot i skyddskommitté alt rådgöra fullt ut i arbelarskyddsfrägor med styrelsen för den fackliga organisation som valt honom. Även LO har i sitt remissyttrande ansett att det behöver klargöras alt skyddsombud har möjlighet all föra vidare information lill fackföreningsstyrelse eller klubbstyrelse och all motsvarande tystnadsplikt då kan behöva gälla även sådan styrelseledamot med avseende på vad han fått kännedom om genom skyddsombudet eller skyddskommittéledamoten. Jag förordaratt den av utredningen föreslagna lagregeln om tystnadsplikt kompletteras så all också styrelseledamot i lokal facklig organisation kommer att omfattas av motsvarande tystnadsplikt som skyddsombud och skyddskommitléledamol. Därigenom blir det fastslaget all skyddsombud och ledamot av skyddskommitté har den möjlighet som behövs att till fackföreningsstyrelse, klubbstyrelse e, d, föra vidare information som omfattas av tystnadsplikten.

Prop. 1973:130 166

9.3 Förhandsprövning av arbetslokaler ra. m.

Den förebyggande skyddsverksamheten måste sättas in på tidigast möjliga stadium. Detta har beaktats i samband med de lagregler som föreslagils beträffande skyddsombudens och skyddskommittéernas uppgifter. Det är emellertid nödvändigt att lagstiftningen ger ytterligare garantier för att bevakning från arbelsmiljösynpunkl kommer lill stånd redan i planeringsskedet. Allmänt sett bör man inrikta sig på att fä till stånd ett system för effektiv förhandsprövning av aUl fler arbelsmiljöfaktorer. Förprövning när det gäller arbetslokaler och därtill hörande anordningar utgör ett viktigt inslag i ett sådant system och är därmed av grundläggande betydelse för möjligheterna att skapa tillfredsställande arbetsmiljöer. Utredningen har lagt fram förslag om utvidgade och skärpta lagregler pä området. Starka krav på effektivare regler i dessa avseenden har framförts vid arbetsplatsremissen.

Utredningen har funnit all den nuvarande ordningen är behäftad med brister och att den inle ger en tilhäckUgt effektiv kontroll. En förprövning av arbetslokaler och tillhörande anordningar bör enligt utredningen i princip bygga på att granskning sker från arbetarskyddsmyndighets sida innan byggnadsföretaget påbörjas och innan lokalerna tas i bruk, Ocksä befintliga arbetslokaler som skall las i användning bör omfattas av sådan granskning liksom arbetslokaler som skall användas för annan verksamhet än tidigare. Bedömning bör ske på grundval av material som så långt möjligt återspeglar de tillämnade arbetsplatsernas utformning. Utredningen understryker att systemet bör ge arbetstagarparten möjUghet att medverka på planeringsstadiet och tillföra prövningen sina synpunkter och erfarenheter. Ordningen för förprövningen måsle vidare utformas så enkelt och smidigt som möjligt. För att dessa riktlinjer skall kunna förverkligas behövs det ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och i byggnadsstadgan (1959:612), Med hänsyn till den granskning som enligt byggnadslagstiftningen skall ske av det stora flertalet byggnadsprojekt anser utredningen inte lämpligt att införa ett särskilt förfarande för obligatorisk granskning av nya eller ändrade lokaler inför arbetarskydds-myndighet, 1 stället anser utredningen att man bör sträva efter en ordning varigenom arbetsmiljösynpunkter i ökad utsträckning kommer, att bevakas i byggnadslovsärenden som gäller arbetslokaler. Som komplement härtill behövs ett syslem som bygger på särskild anmälningsskyldighet och som ger arbetarskyddsmyndighelerna tillfälle alt kontrollera att lokalerna med anordningar är tillfredsställande när de tas i bruk, Detla gäller enligt utredningen främst med avseende på arbetslokaler som inle omfattas av byggnadslovsplikten.

Utredningens grundläggande synpunkter och bedömningar har vunnit stöd hos de flesta remissinstanserna. När det gäller själva handläggningsordningen i byggnadslovsärenden har dock flera remissinstanser haft invändningar mot utredningens förslag.

Det är enligt min mening hell klart att den ordning som nu finns för förhandsprövning av arbetslokaler och tillhörande anordningar behöver utvecklas och förbättras. Detta bör ske i huvudsaklig överensstämmelse

Prop. 1973:130 167

med vad utredningen föreslagit. Mot bakgrunden av de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen anser jag dock att arbetarskydds-myndigheternas roll vid förprövningen bör framhävas starkare än som skett i utredningens förslag. Enligt min mening är det även angeläget att ytterligare betona att systemet med särskild anmälningsskyldighet avser också fall då arbetslokaler inle kunnat prövas fullständigt från arbetarskyddssynpunkt i byggnadslovsärende.

Jag vill i detta sammanhang understryka betydelsen av all en tillfredsställande samverkan sker mellan olika myndigheter när del gäller att meddela föreskiifter och anvisningar som har betydelse för arbetsmiljön. Vid utformningen av normer för byggande av arbetslokaler mäste största vikt läggas vid synpunkter som arbetarskyddsslyrelsen har till uppgift att bevaka, I den mån särskilda anvisningar eller föreskrifter behövs med hänsyn lill arbetarskyddets krav är självfallet arbetarskyddsslyrelsen oförhindrad att meddela sådana bestämmelser. Med anledning av vad statens handikappråd och Handikappförbundens centralkommitté anfört vid remissbehandlingen vill jag ocksä understryka betydelsen av all vid förprövningen beaktas byggnadsstadgans bestämmelser om att arbetslokaler skall vara så utformade att handikappade kan utnyttja dessa,

Arbetsmiljösynpunkter vid byggnadslovsprövningen

Vid avgörande av byggnadslovsärende som avser arbetslokaler skall ske ett ställningstagande till frågan om byggnadsförelaget uppfyller arbetarskyddels krav, I enlighet med vad utredningen föreslagit bör detla markeras genom ett tillägg i byggnadsstadgan som utsäger att byggnadsnämnden skall se lill att det tillämnade företaget inte strider mot arbetarskyddslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifier.

En effektiv arbelsmiljöbevakning på planeringsstadiet förutsätter enligt min mening att arbetarskyddsmyndigheterna regelmässigt medverkar genom sakkunnig bedömning i samband med all nya arbetslokaler kommer lill eller befintliga arbetslokaler byggs om. Jag vill betona värdet av att yrkesinspektionen ges tillfälle till genomgäng av byggnadsförslag genom frivillig förhandsgranskning före byggnadslovsstadiel, 1 den mån frivillig förhandsgranskning inte skett krävs emellertid i regel en bedömning av arbetarskyddsmyndighet i byggnadslovsärendet. Med hänsyn härtill anser jag att man bör kunna fordra att utlåtande från yrkesinspektionen rörande byggnadsförelagets lämplighet från arbetarskyddssynpunkl skall företes i byggnadslovsärendet. En sådan bestämmelse anknyter till det förfarande som redan utbildats i praktiken på många häll. Del är numera vanUgl att byggnadsförslag som granskas av yrkesinspektionen i anslutning lill byggnadslovsärenden ges in direkt till yrkesinspektionen från konsulter eller arbetsgivare, Efler samråd med chefen för civildepartementet i hithörande frågor förordar jag således att en föreskrift införs i byggnadsstadgan som innebär all utlåtande av yrkesinspektionen alllid skall företes i byggnadslovsärende som gäller

Prop. 1973:130 168

arbetslokal eller personalrum. Med hänsyn till arbetarskyddslagens tUlämpningsområde avses härvid lokaler för verksamhet vari arbetstagare skall användas till arbete för arbetsgivares räkning. Detta bör framgå av bestämmelsen. Vissa föreskrifier om utlåtande av yrkesinspektionen till ledning för byggnadsnämnds prövning i byggnadslovsärenden bör efler beslul av Kungl, Maj,t tas in i arbetarskyddskungörelsen. Därvid bör föreskrivas att utlåtandet skall innehålla uppgift om huruvida skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle alt yttra sig över byggnadsförelaget,

I gällande regler för förhandsprövning finns inte några föreskrifter som ger grund för arbetstagarnas deltagande i planeringsarbetet. Att detta är en stor brist har framhållits vid arbetsplatsremissen, 1 det föregående har jag betonat viklen av vidgat arbetstagarinflytande vid arbetsmiljöns utformning och förordat lagbestämmelser om att skyddsombud och skyddskommitté skall delta vid planering av nya eller ändrade arbetslokaler, anordningar och arbetsmetoder. Vid utformningen av reglerna om förprövning av arbetslokaler m. m. genom myndighets försorg är del enhgt min mening viktigt att även skapa garantier för alt intentionerna bakom de nämnda lagbestämmelserna kan förverkhgas. Arbetstagarparten måste även i delta hänseende ges ett genom lagstiftningen garanterat inflytande pä hur grundläggande arbetsmiljöfaktorer som hänger samman med arbetslokalerna skall vara beskaffade.

Utredningen har ansett att granskningen av byggnadsförslag som gäller arbetslokaler måsle innefatta en kontroll av att arbetstagarparten beretts tillfälle att delta i planeringen och av att arbetslagarnas synpunkter beaktats i erforderiig utsträckning.

Som jag nyss nämnt skall utlåtande från yrkesinspektionen, som skall Ugga till grund för slutbedömningen i byggnadslovsärende, ge upplysning om huruvida skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget. För att byggnadslov i dessa ärenden om arbetslokaler skall kunna beviljas bör fordras all utlåtandet från yrkesinspektionen anger att arbetstagarsidan fått tillfälle att yttra sig. Byggnadsstadgan bör uppta en bestämmelse härom. Denna bestämmelse kompletteras av den nya föreskrift i arbelarskyddskungörelsen som jag förut nämnt.

Vid tiden för byggnadslovsprövningen saknas ibland kännedom om vilket slag av verksamhet som skall bedrivas i lokalerna. Del är inte lämpligt att man av denna orsak uppskjuter prövningen. Del är emellertid angeläget att de byggnadsförelag, som av denna anledning inle bhr föremål för fullständig prövning i skyddshänseende i byggnadslovsärendet, uppmärksammas av yrkesinspektionen när arbetslokalerna skall tas i bruk. Jag vill understryka vad LO i detta hänseende har anfört vid remissbehandlingen. För dessa fall förordar jag i det följande en särskild regel i arbetarskyddslagen om anmälningsskyldighet till yrkesinspektionen. Har enhgt utlåtande frän arbetarskyddsmyndigheten erforderlig prövning i skyddshänseende inte kunnat ske i samband med byggnadslovsärendet, bör i beslutet om byggnadslov erinras om skyldigheten att

Prop. 1973:130 169

till yrkesinspektionen göra anmälan innan arbetslokalen tas i bruk, Ell tillägg bör införas i byggnadsstadgan om att sådan erinran skall göras när byggnadslov meddelas i situationer som här avses.

En utvidgad arbetsmiljöprövning i byggnadslovsärenden förutsätter att det finns granskningsunderlag som ger tUlräckliga upplysningar om den verksamhet som skall bedrivas i lokalerna och om de fasta anordningar som skall finnas där. Det ankommer på sökanden all foga de handlingar som behövs till sin begäran om byggnadslov, 1 enlighet med vad bygglagutredningen anfört vid remissbehandlingen förordar jag all byggnadsstadgan skall uppta en bestämmelse om att erforderlig beskrivning av den avsedda verksamheten skall fogas tiU ansökan om byggnadslov, dä det är känt för vilket slag av verksamhet lokalerna skall användas. Skulle sökanden inte kunna ge besked om för vilket ändamål och hur arbetslokalerna skall användas, bör ett byggnadslov inte anses innefatta någol godkännande av alt lokalerna är lämpade alt las i bruk. Som utredningen framhållit aktualiseras i stället i sådana fall kravet pä särskild anmälan och förprövning enligt den ordning som avses gälla när byggnadslovsplikt inte föreligger. Som jag redan nämnt bör uttryckliga bestämmelser härom las in i arbelarskyddslagen och byggnadsstadgan.

Utredningen har ansett att yrkesinspektionen bör delta i slutbesiktningar enligt byggnadsstadgan när det gäller byggnader vari arbetslokaler ingår. Som bygglagutredningen påpekat i sitt remissyttrande är det med hänsyn till den arbetsmiljöprövning som skall ingå i byggnadslovsärendet naturhgt att yrkesinspektionen lämnar byggnadsnämnderna biträde vid de besiktningar som enligt 64 § byggnadsstadgan ankommer på nämnden, I likhet med bygglagutredningen anser jag all rutinerna med avseende på yrkesinspektionens medverkan bör vara flexibla. Särskilt viktigt är givelvis alt byggnadsnämnden under byggnadsföretagets gång rådgör med yrkesinspektionen beträffande eventuella avvikelser från byggnadslovet. Jag anser att yrkesinspektionens roll vid besiklningsförfarandet bör markeras genom alt byggnadsstadgan på sätt utredningen föreslagit kompletteras med föreskrifter om att yrkesinspektionen skall kallas lill slutbesiktning samt om befogenhet för yrkesinspektionen att påkalla slutbesiktning.

Utredningen har också föreslagit att del bör åligga arbetsgivare som ansökt om byggnadslov för arbetslokal eller personalrum att underrätta skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna när byggnadslovet beviljats. Jag delar uppfattningen att arbetslagarna inle skall behöva sväva i okunnighet om all byggnadslov har beviljats eller om byggnadslovels innehåll. En regel om underrättelseskyldighet i enlighet med utredningens förslag är därför motiverad. Regeln bör efler beslul av Kungl, Maj:t tas in i arbelarskyddskungörelsen.

Särskilt anmälnings- och granskningsförfarande

I de fall då byggnadslovsplikt inte föreligger måsle del finnas motsvarande möjligheter lill förhandsprövning från arbetarskyddsmyn-

Prop. 1973:130 170

digheternas sida som enligt det föregående skall gälla i anslutning till handläggningen av byggnadslovsärenden. Utredningen har föreslagit att en särskild anmälningsskyldighet för arbetsgivare införs för dessa situationer. Enligt utredningen skall anmälan ske till yrkesinspektionen innan arbetslokal tas i bruk eller böriar användas för annan verksamhet än den till vilken lokalen förut varit använd. Anmälningsskyldigheten bör också omfatta det fall att arbetstagare skall böria arbeta i lokal där verksamheten dittills bedrivits av ensamföretagare. Anmälan skall syfta lill all ge yrkesinspektionen möjhghet att besiktiga lokalen innan arbetet sätts i gång där. Anmälan skaU normalt följas av besiktning och prövning av om lokalen med permanenta anordningar kan godtas för avsedd verksamhet.

Ett anmälnings- och granskningsförfarande enligt utredningens modell bör enligt min mening kunna leda till alt en effektiv förprövning av arbetslokaler och tillhörande anordningar kommer till stånd också när byggnadslov inle behövs. En förutsättning är emellertid alt garantier finns för att anmälningsskyldigheten kommer alt iakttas i tillfredsställande omfattning. Som utredningen har påpekat bör det numera finnas ökade möjligheter att genom meddelanden från centrala förelagsregistret hos statistiska centralbyrån kontrollera all föreskriven anmälan sker, Enhgt vad som framgår av statistiska centralbyråns remissyttrande övervägs inom centralbyrån åtgärder beträffande företagsregistret för att möta de behov som kommer att föreligga för yrkesinspektionen att komplettera sina arbelsslälleregisler. Det är naturligtvis angeläget all anmälningsförfarandet läggs till grund för en aktiv granskningsverksamhel från yrkesinspektionen. Jag har ingen erinran mot vad utredningen uttalat rörande granskningsverksamhetens omfattning. Jag vill dock understryka betydelsen av alt yrkesinspektionen har särskild uppmärksamhet riktad pä frågan om alt inhämta arbetstagarsidans synpunkter i ärenden av detta slag. Reglerna om anmälningsskyldigheten bör som utredningen funnit tas in i arbetarskyddslagen.

Jag har tidigare framhåUit alt det vid tiden för byggnadslovsprövningen ibland inte är känt för vilket slag av verksamhet ifrågavarande arbetslokaler skall användas. Om sökanden vid byggnadslovsgranskningen inte kan ge besked vartill och hur arbetslokalerna skall användas kan enligt utredningen byggnadslovet inte anses innefatta prövning av om lokalerna är lämpliga all las i bruk för viss verksamhet. Detta uttalande av utredningen har underslrukits av LO, Som förut nämnls anser jag att del behövs en uttrycklig bestämmelse om all anmälningsskyldighet föreligger i fall då byggnadslov fordrats men fullständig prövning i skyddshänseende inte kunnat ske i byggnadslovsärendet. Jag förordar att en sådan bestämmelse om anmälningsskyldighet till yrkesinspektionen införs i arbelarskyddslagen. Jag vill tillägga all någon tvekan om när anmälningsskyldighet föreligger i dessa situationer inle kan uppslå, efiersom erinran om anmälningsskyldigheten enligt vad jag tidigare anfört skall göras i beslutet om byggnadslov.

Prop. 1973:130 171

Särregler för vissa fall

Byggnadslovskravet omfattar inte byggnader som tillhör staten eller landsting. För sädana byggnader gäller i stället enligt 66 § byggnadsstadgan att anmälan skall göras hos byggnadsnämnd innan byggnaden påbörjas. Utredningen anser att de regler om förhandsgranskning som avses gäUa i byggnadslovsfallen i princip bör tillämpas ocksä på statligt och landslingskommunalt byggande. Enligt utredningen bör man t, v. - i avvaktan på en eventuell utvidgning av byggnadslovsplikten — kunna förutsätta all staien och landstingskommunerna anpassar sig till den ordning för arbelsmiljöprövning som skall gälla vid byggande av arbetslokaler inom andra sektorer. För att ge yrkesinspektionen ökade kontrollmöjUgheler föreslår utredningen dock vissa kompletterande föreskrifter i byggnadsstadgan. Skyldighet föreslås sålunda för byggnadsnämnd att underrätta yrkesinspektionen när anmälan inkommit om all byggnad, avsedd för arbetslokaler eller personalrum, skall påbörjas för statens eller landstingskommuns räkning. Dessutom avses rätt föreligga för yrkesinspektionen all påkalla slutbesiktning också vid sådant byggande.

Jag delar utredningens bedömning att ett genomförande av en bättre arbelsmiljöprövning i byggnadslovsärenden kan väntas bli vägledande ocksä för förhandsgranskningen i samband med statligt och landstings-kommunalt byggande av arbetslokaler. Som utredningen framhållit är del särskilt angelägel att möjligheterna för arbetstagarna att framföra synpunkter och få dessa beaktade tas till vara även vid granskningen av ell statligt eller landstingskommunall byggande. På samma säll som vid byggnadslovsprövning bör härvid lämpligen föreligga ett utlåtande frän yrkesinspektionen varav bl, a, bör framgå att arbetstagarsidan fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget. Särskilda föreskrifter bör införas i byggnadsstadgan enligt utredningens förslag för alt öka kontrollmöjligheterna för yrkesinspektionen.

Beträffande vissa industriområden kan dispens från byggnadslovsplikten medges av länsstyrelsen efter tillstyrkan av byggnadsnämnden. Inte heller i dispensfallen får yrkesinspektionen stå utan möjligheter till bevakning av förhållandena. I överensstämmelse med utredningens förslag bör därför uppställas del villkoret för befrielse frän skyldigheten att söka byggnadslov, att tillstyrkan föreligger jämväl från yrkesinspektionen. Delta sker genom en kompletterande föreskrift i byggnadsstadgan.

Med tanke pä utvecklingen mot alltmer komplicerade yrkeshygieniska problem har utredningen ansett det lämpligt all speciella kontrollmöjligheter införs för arbetarskyddsorganen i vissa fall. Utredningens förslag innebär att arbetarskyddsslyrelsen skall ges befogenhet att för visst slag av riskfylld verksamhet föreskriva att arbetslokal inte fär tas i bruk utan att den besiktigats av yrkesinspektionen.

Jag anser att del i del föregående förordade systemet med förhandsprövning från arbelsmiljösynpunkl dels i anslutning till handläggningen av byggnadslovsärenden och dels på grundval av särskilt anmälningsförfarande bör leda till en tillräckligt omfattande granskning

Prop. 1973:130 172

av byggnadsförslag som gäller arbetslokaler. För särskilda förhållanden kan det likväl behövas regler som ger underlag för en strängare kontroll frän arbetarskyddsmyndighelernas sida innan arbetslokal tas i bruk, I likhet med remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att en särskild kontrollmöjlighet bör finnas för riskfyllda verksamhetsområden. Jag anser också alt det bör ligga i arbetarskyddsstyrelsens hand att närmare avgöra för vilka slag av verksamheter del är motiverat med sådan intensifierad bevakning. Del bemyndigande som behövs för arbetarskyddsslyrelsen bör ges genom bestämmelser i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen.

9.4 Gemensamma arbetsställen

Arbetsförhållandena på arbetsställen som är gemensamma för flera arbetsgivares anställda innebär många gånger ökade risker för dem som är sysselsatta där. På olika slags gemensamma arbetsställen inom skilda branscher har man konstaterat att oklarhet rätt i fräga om ansvaret för skyddsåtgärder och att brister förelegat när del gällt att samordna arbetarskyddsinsatserna. Arbetarskyddslagstiftningen lar i första hand sikte på att ge regler för arbetsgivarens arbetarskyddsansvar gentemot de arbetstagare som är sysselsatta hos honom. Del finns inga regler som direkt syftar till att lösa de speciella skyddsfrågor som uppslår pä gemensamma arbetsställen.

Utredningens genomgång har bekräftat att behov finns av nya lagregler som ger vägledning för ett effektivt skyddsarbete på de gemensamma arbetsställena samt underiag för ingripande och åtgärder från myndigheternas sida i fall då missförhållanden råder. Gemensamma arbetsställen kan vara av högst skiftande slag. Genomgående gäller emellertid att del är den väsentligen samtidiga förekomsten av flera olika verksamheter som ger upphov lill ökade risker för de sysselsatta. Säkerheten för den som arbetar på gemensamt arbetsställe är således beroende inle bara av vad hans arbetsgivare och dennes övriga anställda gör ulan också av vilka åtgärder som vidtas av andra arbetsgivare och deras anställda, I sammanhanget är också att beakta att pä gemensamt arbetsställe inle sällan bedrivs verksamhet utan anställda, avs, k, ensamföretagare. Del är därför tydligt att de nya bestämmelser som behövs inte kan bygga enbari på del sedvanliga arbetsgivaransvarets princip.

Av alla arbetsgivare på gemensamma arbetsställen bör man, som utredningen funnit, kunna fordra att de inle genom sin verksamhet och anordningarna pä arbetsstället utsätter någon arbetstagare på arbetsstället för risk för ohälsa eller olycksfall. Skyldighet bör föreligga för arbetsgivarna att medverka i gemensam skyddsorganisation när sädan behövs och att samordna den egna verksamheten med övrig verksamhet pä arbetsstället. Behovet härav har understrukits vid remissbehandlingen. Jag delar utredningens uppfattning att det bör införas en grundläggande bestämmelse i arbetarskyddslagen som ger uttryck för denna ståndpunkt. Föreskrift bör också ges om att ensamföretagare på gemensamt

Prop. 1973:130 173

arbetsställe skall ha samma förpliktelser med avseende på samråd och samverkan i skyddshänseende.

Det är självfallet av största vikt att erforderliga initiativ tas till samordning av skyddsåtgärderna på gemensamt arbetsställe och alt effektiv planering, ledning och övervakning av skyddsinsalserna i gemensamt intresse kommer till stånd. Ett påtagligt behov finns därför av att reglera huvudansvaret för samordningen av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe.

Gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet

Del lorde inte vara möjligt att för alla typer av gemensamma arbetsställen ange en fast placering av samordningsansvaret. Utredningen har funnit att en allmän regel för samordningsansvaret bör ha speciellt värde inom byggnadsbranschen och att del inom detta område finns förutsättningar alt uppnå en enhetlig reglering. Utredningen har föreslagit att samordningsansvaret pä gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet läggs på byggherren. Möjlighet skall dock finnas för denne alt överlåta ansvaret lill viss arbetsgivare på arbetsstället och utredningen har förutsatt att detta i regel kommer att leda till all ansvaret flyttas över på den som framstår som huvudarbetsgivare. Utredningens förslag har fått ett starkt stöd vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock haft erinringar mot att samordningsansvaret i första hand läggs pä byggherren och framfört olika synpunkter som syftar till all ansvaret primärt skall falla på arbetsgivare på del gemensamma arbetsstället.

De problem som föreligger i fråga om arbetarskyddet på gemensamma arbetsställen har visat sig särskilt framträdande på byggarbetsplatser. Vanligtvis är det ett flertal entreprenörer som bedriver väsentligen samtidig verksamhet på ett byggnadsprojekt och under byggandels gäng sker kontinueriigt förändringar av betydelse för säkerhetsförhållandena pä arbetsplatsema. Del är därför enligt min mening väl motiverat all den reglering som skall införas lägger en fast grund för samordningsåtgärder pä just byggnadsomrädel.

En reglering som fyller kravet pä fasthet måste kunna leda till klarhet i ohka sammanhang om vem som har ansvaret för samordning av skyddsåtgärder. Anspråken i ~tta avseende tillgodoses genom att samordningsuppgiften i enlighet med utredningens förslag i första hand läggs på byggherren, EU primärt ansvar för byggherren bör bidra till att samordningsfrågorna tas upp tidigt under byggnadsplaneringen. Möjligheten att överföra samordningsansvaret lill arbetsgivare pä arbetsstället ger det nödvändiga komplementet för alt samordningsuppgifterna i varje särskilt fall skall handhas av den som med hänsyn till omständigheterna är mest lämpad. De synpunkter som utredningen anfört om vem som bör ha huvudansvaret bör kunna tjäna till ledning vid tillämpningen och ytterst har man att lita lill att arbetarskyddsmyndighelerna ger de föreskrifter som behövs på gemensamt arbetsställe. Jag förordar således att utredningens förslag genomförs. Jag har inle heller någon erinran mot

Prop. 1973:130 174

vad utredningen anfört beträffande den närmare innebörden av samordningsansvaret på byggarbetsplatser. Det bör understrykas all en av de viktigaste uppgifterna för den samordningsansvarige blir alt så snart behov därav kan förutses ta initiativ till att ett lämpligt organ tillskapas för handläggning av de gemensamma skyddsfrågorna under arbetstagarnas medverkan. Med anledning av vad som anförts under remissbehandlingen vill jag ocksä framhålla att samordningsansvaret självfallet måsle gälla även beträffande frågor om personalutrymmen och sanitära anordningar. För att en effektiv samverkan mellan arbetsgivarna pä gemensamma arbetsställen skall uppnås krävs att de arbetsgivare som inte har huvudansvaret för samordningsfrågorna har skyldigheter som svarar mot den samordningsansvariges uppgifter. Bl, a, fordras att arbetsgivarna på arbetsstället följer den samordningsansvariges anvisningar rörande det gemensamma skyddsarbetets bedrivande. Befogenheter som följer med samordningsansvaret mäste vidare kunna gälla beträffande samtliga anställda på det gemensamma arbetsstället. Utredningens förslag om en särskild föreskrift i arbelarskyddslagen som klargör dessa förhållanden bör genomföras. Jag förordar också att motsvarande samordningsmöjligheter som nyss sagts införs beträffande verksamhet som ensamföretagare bedriver pä gemensam byggarbetsplats.

Andra gemensamma arbetsställen

Samordning av skyddsåtgärder behövs naturligtvis många gånger också på gemensamma arbetsställen utanför byggnadsbranschen. Som nämnts förut möter det svårigheter att finna genereUa regler om samordningsansvar pä dessa arbetsställen. Mot den bakgrunden har utredningen föreslagit en lagregel av innebörd alt arbetsgivarna pä annat gemensamt arbetsställe än inom byggnadsverksamhet skall kunna komma överens om att en av dem skall ha ansvaret för samordningen och att, för fall då överenskommelse inte finns, yrkesinspektionen skall ha befogenhet all föreskriva vem som skall ha sådant ansvar.

En bestämmelse om samordningsansvaret i dessa fall bör vara enkel och klar, så att del inle kan råda någon tvekan om all ett särskilt samordningsansvar föreligger. Någon särreglering för gemensamt arbetsställe som utgör fast driftställe, vilket ifrågasatts i LO:s remissyttrande, synes därför inte lämplig, I anslutning till vad LO anfört vill jag emellertid framhålla att det bör vara lämpligt att yrkesinspektionen kartlägger förekomsten av mera permanenta gemensamma arbetsställen och ser till att samordningen av skyddsåtgärderna fungerar effektivt. Yrkesinspektionen bör naturligtvis även i övrigt ha uppmärksamheten riktad på behovet av att i ett tidigt stadium få till stånd en sädan samordning på gemensamma arbetsställen.

Det är enligt min niening viktigt att lagstiftningen i enlighet med utredningens förslag ger klart uttryck för att lösandet av skyddsfrågorna på gemensamt arbetsställe ofta kräver att en av arbetsgivarna utses att ha ansvar för samordningsuppgifterna. Vidare bör yrkesinspektionen ges

Prop. 1973:130 175

lagfäst stöd för att kunna meddela föreskrifier om vem som i det enskilda fallet skall ha detta samordningsansvar. Med hänsyn härtill förordar jag all de av utredningen föreslagna bestämmelserna införs i lagstiftningen. Som utredningen avsett bör fråga om föreskrift av yrkesinspektionen i samordningshänseende kunna väckas av arbetsgivare eller arbetstagare som berörs. Dessutom bör yrkesinspektionen själv kunna la initiativ till sådana föreskrifter.

Samordningsansvar enligt nu förordade bestämmelser bör i huvudsak ha likartad innebörd som utredningen angett för byggnadsområdets del. Övriga arbetsgivare och deras arbetstagare liksom ensamföretagare pä arbetsstället bör pä motsvarande sätt som på byggarbetsplatser vara skyldiga att följa direktiv om skyddsverksamheten som den huvudansvarige meddelar i samordningssyfte.

Om samordningsansvaret försummas eller om arbetsgivare, ensamföretagare eller arbetstagare underiåter att följa anvisningar från den samordningsansvarige bör del finnas möjligheter för arbetarskyddsmyndighelerna att åstadkomma rättelse. Jag godtar utredningens förslag i detla hänseende som gär ut på att yrkesinspektionen skall kunna meddela föreskrifter för att få till stånd samordning av skyddsåtgärder. Förslaget gäller säväl gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet som andra gemensamma arbetsställen. Yrkesinspektionens föreskrifter bör vara straffsanktionerade.

Särskilda frågor för vissa arbetsställen

Arbetarskyddsproblem av liknande art som på gemensamma arbetsställen uppkommer när arbetstagare helt eller delvis sysselsätts pä arbetsställe över vilket hans arbetsgivare inte råder, något som är vanligt bl, a, i samband med transporlverksamhet. Det gäller här situationer då arbetsgivaren inte har möjlighet att avhjälpa missförhållanden på ell främmande arbetsställe. Den gällande arbetarskyddslagstiftningen ger i sådant fall inle heller tillräckligt stöd för ingripande frän arbetarskyddsmyndigheterna mot den som råder över arbetsstället.

De bestämmelser som i det föregående förordats rörande samråd och samverkan och om samordningsansvar på gemensamma arbetsställen blir av betydelse ocksä för skyddet av arbetstagare som sysselsätts på främmande arbetsplats. Många gånger är det ju här fråga om arbetsställe där två eller flera arbetsgivare bedriver verksamhet samtidigt och därmed aktualiseras de förut diskuterade nya kraven på skyddsåtgärder till förmån för envar som sysselsätts pä arbetsstället. Utredningen har emellertid pekat på att detta inte är tillräckligt som underlag för lösningen av alla skyddsproblem beträffande anställdas arbete på arbetsplats över vilken deras arbetsgivare saknar rådighet. Utredningen syftar därvid främst på situationer då speciella skyddsåtgärder eller anordningar behövs för det arbete som dessa anställda utför på främmande arbetsplats. Utredningen har därför föreslagit att möjligheter skall finnas för arbetarskyddsmyndighelerna att gripa in med föreläggan-

Prop. 1973:130 176

de och förbud inte bara som hittills mot arbetsgivaren till dem som utsätts för risker i arbetet ulan ocksä mol den som råder över det arbetsställe där missförhållande finns.

Den sålunda avsedda utvidgningen av arbetarskyddsmyndigheternas handlingsmöjligheter kan enligt min niening få stor praktisk betydelse. Den som utför arbete på främmande arbetsställe får en stärkt position när han eller företrädare för honom framför önskemål om skyddsåtgärder till den som råder över arbetsstället. För arbetsgivaren, vars ansvar i skyddshänseende mol sina anställda naturiigtvis gäller även när de anställda sysselsätts utanför arbetsgivarens fasta driftställe, bör det också finnas anledning att i ökad utsträckning bevaka arbetsförhållandena för sina anställda på främmande arbetsställe när han vet att det finns effektiva medel att genomdriva de skyddsåtgärder som behövs. Jag anser således i likhet med utredningen all bestämmelser bör införas i arbetarskyddslagen som ger arbetarskyddsmyndighelerna befogenhet all i fall då arbetsgivaren inte disponerar över förhållandena på ell arbetsställe rikta föreläggande eller förbud också mot den som råder över arbetsstället. För att ingripande skall kunna göras bör i princip krävas att den som råder över arbetsstället bedriver verksamhet som faller under arbetarskyddslagen. Liksom utredningen anser jag dock alt det av effektivitetsskäl måsle finnas möjlighet till ingripande också när den som råder över ett arbetsställe är ensamföretagare,

9.5 Utbildningsfrågor

En förutsällning för att skyddsombuden på ett effektivt sätt skall kunna fullgöra sina vidgade uppgifter är att de får en för uppdraget väl anpassad och tillräckligt omfattande utbildning. Vid arbetsplatsremissen har ett slort antal grupper särskilt uttalat att en utbyggd utbildning är av grundläggande betydelse med hänsyn lill skyddsombudens ökade befogenheter och ansvar. Både LO och TCO har i sina remissyttranden ocksä framhållit att de vidgade uppgifter och det ökade ansvar som skyddsombuden kommer alt fä måsle motsvaras av en kraftig satsning då det gäller utbildningsfrågorna. Jag vill starkt understryka den uppfattning om utbildningsfrågornas slora vikt som har kommit lill uttryck säväl hos utredningen som vid remissbehandlingen. Bland de olika åtgärder som mäste vidtas för alt komma till rätta med bristerna i arbetsmiljön är en ökad uppmärksamhet ät utbildningsfrågorna enligt min mening av grundläggande betydelse.

Utredningen har föreslagit en lagbestämmelse om att arbetsgivare och arbetstagare skall ha ett gemensamt ansvar för att skyddsombuden får den utbildning som behövs. Utredningen anser alt kostnaderna för denna utbildning i princip bör falla på arbetsgivarna. Vidare förutsätter utredningen att deltagare i skyddsombudsutbildningen inte skall vidkännas löneavdrag i samband med genomgång av kurs. Utredningens förslag i dessa delar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, LO och TCO anser dock att det bör komma till klarare ullryck i

Prop. 1973:130 177

lagen att ansvaret för utbildningen skall ligga på arbetsmarknadens parter, LO anser också alt det borde komma till uttryck i lagstiftningen all utbildning av skyddsombud skall ske på betald arbetstid eller ersättas som om den fullgjorts på betald arbetstid.

Som jag förat nämnt förordar jag all del i arbetarskyddslagen införs en grundläggande bestämmelse om erforderiig utbildning ät skyddsombuden av den innebörd som utredningen föreslagit. Med anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen finns det anledning understryka alt ansvaret för denna utbildning skall ligga på arbetsmarknadens parter.

Jag biträder ocksä utredningens förslag att kostnaderna för skyddsombudens UtbUdning bör falla på arbetsgivarna. Insatser för att tillföra skyddsombuden de kunskaper som de behöver för att pä ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter är ett betydelsefuUt led i alla de åtgärder som niåste till för alt förbättra arbetsmiljön, I enlighet med vad jag tidigare anfört bör kostnaderna för sådana ätgärder ses som en del av produktionskostnaden. Eftersom utbildningen av skyddsombud är en fråga som berör alla arbetsgivare bör utbildningskostnaderna i enlighet med utredningens förslag finansieras genom en ökning av den kollektiva arbetarskyddsavgifl som erläggs av arbetsgivarna. Jag återkommer i ett följande avsnitt närmare lill denna fråga. Som utredningen förutsatt bör arbetsgivarnas kostnadsansvar för skyddsombudens utbUdning inte bara omfatta de direkta utbildningskostnader som finansieras kollektivt genoin arbetarskyddsavgiften utan även inbegripa att utbildningen skall ske pä betald arbetstid eller ersättas som om den fullgjorts pä betald arbetstid. Jag förutsätter således i likhet med utredningen och i överensstämmelse med vad som framhållits vid arbetsplatsremissen att deltagande i kurs i arbelsmiljöfrågor skall ske med ersättning i form av lön och andra anställningsförmåner och att kursdeltagare bereds erforderlig ledighet för ändamålet, I avvaktan på erfarenheter om utbildningens omfattning, genomförande ni, m, är jag f, n, inle beredd att ta ställning till om dessa frågor bör regleras i lag.

Som jag redan framhållit är det naturligt all ansvaret för utbildningsverksamheten för skyddsombuden ankommer på arbetsmarknadens parter som redan har stor erfarenhet i dessa frågor. Härigenom främjas en praktisk och verklighetsnära inriktning av utbildningen. Jag ställer mig ocksä bakom de synpunkter som framförts vid arbetsplatsremissen om en i stor utsträckning branschvis ordnad utbildning.

Utredningen har föreslagit att till arbetarskyddsslyrelsen skall knytas en central utbildningsdelegalion med uppgift att verka för samordning av utbildningsverksamheten samt att ange riktlinjer för utbildningens innehåll m, m. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i denna fräga, däribland arbetarskyddsstyrelsen, LO och TCO, har tillstyrkt detla förslag eller lämnat del utan erinran. Jag förordar att den av utredningen föreslagna utbildningsdelegationen inrättas.

När det gäller utbildningsdelegationens uppgifter vill jag peka pä att den utbildning det här gäller avses rikta sig till flera olika personalkategorier med olika utbildningsbakgrund och praktiska erfarenheter, UtbUd-

12 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 178

ningsbehoven varierar också mellan olika näringsgrenar. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att säväl en grundutbUdning av mera allmängiltig karaktär som en med hänsyn till olikartade behov differentierad vidareutbUdning står till förfogande. Utbildningen bör vidare organiseras sä att skyddsombuden kan genomgå den inom en rimlig tidsrymd. Delegationen bör ocksä utarbeta förslag till de normer som skall gälla för bidragsgivningen lill utbUdningsverksamheten, Till denna fråga återkommer jag i ett följande avsnitt om arbetarskyddsfonden.

De här nämnda uppgifterna för utbildningsdelegationen kräver stor tillgång till sakkunskap i fråga om arbetslivels behov av utbUdning i arbetarskyddsfrågor. Det är därför betydelsefuUt att de erfarenheter arbetsmarknadens parter har i dessa frågor las till vara och att parterna ges ett betydande inflytande över utbUdningens uppläggning, 1 delegationen, som det bör ankomma på Kungl, Maj:t att utse, bör således ingå bl, a, representanter för arbetsmarknadspartema. Jag anser del vidare naturligt att även arbetarskyddsfonden blir representerad i utbildningsdelegalionen. Delegationen bör samarbeta med organisationer och andra som har en verksamhet med anknytning lill delegationens. Inte minst gäller delta SAF:s och LO:s gemensamma organ, Arbelarskyddsnämnden, som har en omfattande erfarenhet av den arbetarskyddsulbildning som ligger inom parternas gemensamma ansvarsområde.

Utredningen har med instämmande av ell slort antal remissinstanser framhållit att det är av stor vikt att föratom skyddsombuden även vissa andra personalkategorier har goda kunskaper i arbetarskydd. Betydelsen härav har också underslrukits vid arbetsplatsremissen. Jag förordar därför att utbildningsdelegationens uppgifter får omfatta även arbetarskyddsutbildning för personal i arbetsledande stäUning, Finansieringen av denna utbildningsverksamhet bör ske pä motsvarande sätt som jag tidigare föreslagit för skyddsombudens utbUdning, Från arbetarskyddsfonden bör även kunna utgå bidrag rill utbildning i arbelsmiljöfrågor för tekniska planerare och andra som är med om att forma arbetsmiljön.

I remissyttrandena från bl, a, LO och TCO har också tagits upp den vidare frågan om undervisningen i arbetsmiljöfrägorna inom det allmänna utbildningsväsendet och frågan beträffande forskningen på arbelsmiljöområdel.

Inom grundskolan och gymnasieskolan förekommer redan nu viss utbildning i frågor med anknytning till arbetsmiljön. Vid remissbehandlingen har särskUt LO och TCO kraftigt understrukit behovet av en mera omfattande och systematisk orientering om grandläggande förhållanden på arbelsmiljöområdel inom ramen för den undervisning som ges i skolväsendet, 1 dessa remissyttranden framhålls också alt frågan om arbetsmiljön måsle vara en integrerad del av undervisningen i de mera yrkesinriktade studievägarna och i den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna arbetsmarknadsutbUdningen,

Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet vill jag beträffande dessa frågor framhåUa följande.

Prop. 1973:130 179

I läroplanerna för de utpräglat yrkesinriktade studievägarna i gymnasieskolan ingär som ett av målen för undervisningen all utveckla förmågan all iaktta och analysera sociala förhållanden pä arbetsplatsen samt att förvärva insikt om yrkes- oeh arbetsförhållandenas föränderiig-hel. Som ell huvudmoment upptas arbetsplatsens skyddsfrågor, I prop, 1972:1 (bil, 10 s, 232) har underslrukits angelägenheten av att dessa skrivningar i läroplanerna följs upp i skolöverstyrelsens fortsatta arbete.

Med anledning av de nu aktuella satsningarna på arbetsmiljöns område är del angeläget med ytterligare insatser på utbildningssidan. Chefen för utbildningsdepartementet kommer senare att föreslå Kungl, Maj:t en sådan ändring av läroplanen för främst de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan att huvudmomentet arbetsplatsens skyddsfrågor ändras till arbetsplatsens miljöfrågor. Skolöverstyrelsens fortsatta arbete bör leda fram till anvisningar lill kursplanerna för dessa studievägar, Detla kursplanearbete bör bedrivas i kontakt med arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadsorganisationerna.

Även inom universitets- och högskoleulbUdningen har frågor rörande arbetsmiljön ägnats allt större uppmärksamhet under de senaste åren, LO lämnar i sitt remissyttrande en rad exempel på den stora aktivitet som pågår på universitelshåll inom arbetsmiljöområdet och framhåller behovet av integrering av den verksanknulna utbUdningen och forskningen på detta område med motsvarande verksamhet vid universitet och högskolor, UKÄ framhåller också i sitt remissyttrande att ökade insatser inom utbildningen och forskningen är av stor betydelse för all utredningens intentioner skall kunna förverkligas, UKÄ har nyligen tillsatt en samrådsgrupp med uppgift alt inom universitetsväsendet stödja och samordna del lokala planeringsarbetet rörande arbetsvetenskaplig utbildning och forskning inom främst de samhällsvetenskapliga, medicinska och tekniska områdena. Dessutom har UKÄ uppdragit ål de tekniska fakulteternas utbildningsnämnder att komma in med förslag lill studieplaner för kurser i arbetsvetenskap vid samtliga utbildningslinjer i civilingenjörsutbildningen, att om möjligt tillämpas som försöksverksam-hel redan läsåret 1973/74. Efter samråd med statsrådet Moberg vill jag stryka under angelägenheten av att sådana förändringar genomförs i utbildningen vid berörda fakulteter att blivande yrkesutövare bättre än i dag är förberedda för konstruktiva insatser i syfte alt förbättra arbetsmiljön, UKÄ har föreslagit alt en arbetsvetenskaplig utbildning och forskning anordnas vid högskolan i Luleå, Beredning av denna fräga pågår inom utbUdningsdepartementet med sikte pä prövning i budgetarbetet kommande höst.

Av betydelse i detta sammanhang är också den samverkan som måste finnas mellan verksamheten vid arbelarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning och den högre utbildningen och forskningen inom universitet och högskolor, I likhet med vad UKÄ framhåller i sitt yttrande finner jag del angelägel alt organisatoriska åtgärder vidtas för all stärka en sådan samverkan. Sålunda bör innehavare av tjänst som professor och som laborator vid styrelsens arbetsmedicinska avdelning i Stockholm liksom

Prop. 1973:130 180

vid filialen i Umeå åläggas skyldighet all i tjänsten undervisa, handleda och examinera inom universitetsorganisationen, företrädesvis inom forskarutbildningen. Vidare bör innehavare av sådan tjänst erhålla ledamotskap i vederbörande fakultet. Det ankommer på Kungl, Maj:t att efter förslag från arbetarskyddsstyrelsen och UKÄ besluta i dessa frågor. Utredningen föreslär ocksä att ett vetenskapligt råd knyts till arbelarskyddsstyrelsen, I detta avses ingå företrädare för bl, a, de grunddiscipUner från vilka de arbelsvetenskapliga disciplinerna utgått. Jag förordar att detta förslag genomförs. Det ankommer på Kungl, Maj:t att förordna ledamöter i rådet,

9.6 Vidgade uppgifter för arbetarskyddsfonden

Genom beslul vid 1971 års riksdag (prop, 1971:22, SfU 1971:1 7, rskr 1971:108) har införts en särskild arbetarskyddsavgifl som skall bidra till vidgade insatser för en förbättrad arbetsmiljö. Avgiften utgör 0,05 % av samma löneunderiag som gäller för avgiften till yrkesskadeförsäkringen. Av denna avgifi ulgör 0,02 % bidrag lill statens kostnader för arbetarskyddsverkels verksamhet, medan 0,03 % tillförs en arbetarskyddsfond för att användas för bidrag till forskning, utbildning och information inom arbelsmiljöområdel. Under år 1973 beräknas fonden tillföras ca 24 milj, kr,

Arbetsmiljöutredningen har i anslutnmg till sina förslagom utbildning av skyddsombud konstaterat att denna fråga berör alla arbetsgivare varför de kostnader som uppkommer bör kunna täckas genom kollektiva avgifter. Utredningen föreslår att arbetarskyddsavgiften höjs med 0,02 procentenheter, varigenom fonden skulle tillföras ytterligare ca 16 milj, kr, om året för att användas för utbildningsändamål. Dessa medel är enligt utredningen avsedda för bidrag till organisation eller företag som anordnar utbildning av skyddsombud. Bidragsgivningen föresläs i princip avse alla direkt med utbildningen förenade kostnader men däremot inte kostnader för förlorad arbetsförtjänst under kurstiden. Del avses ankomma på den utbildningsdelegation som föreslås knuten till arbelarskyddsstyrelsen att i enlighet med dessa principer och inom ramen för tillgängliga medel utarbeta regler för bidragsgivningen.

Vid min anmälan av frågan om uttaget av avgifter till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen (prop, 1973:48) berördes även arbelarskyddsavgiften. Jag meddelade därvid min avsikt att vid behandlingen av arbetsmiljöutredningens förslag förorda en höjning av arbelarskyddsavgiften från 0,05 till 0,10% från den 1 januari 1974 för att göra det möjligt all genomföra en intensifierad utbildning av skyddsombuden samt att föreslå en utvidgning av arbetarskyddsfondens verksamhet även i andra avseenden. Jag uttalade ocksä min avsikt att i det sammanhanget ta upp en av LO och SAF aktualiserad fråga om kollektiv finansiering av vissa kostnader i samband med utbildning av personal för företagshälsovården. Jag vill nu ta upp dessa och vissa andra frågor om arbetarskyddsfondens verksamhet till närmare behandling.

Prop. 1973:130 181

Jag har i det föregående understrukit viklen av alt skyddsombuden tillförsäkras en utbildning som ger dem förutsättning att göra en aktiv insats i skyddsarbetet. Jag har i det sammanhanget också behandlat frågan om utbildning i arbetsmiljöfrågor för vissa andra personalkategorier, främst arbetsledare, tekniska planerare och andra som är med om att forma arbetsmiljön. Utbildningen av såväl skyddsombuden som dessa andra personalkategorier skall bekostas av arbetsgivarna. Eftersom denna utbildning är en fräga som berör alla arbetsgivare bör finansieringen ske genom kollektiv arbetsgivaravgift, I enlighet med vad jag tidigare anfört bör dessa utbildningskostnader täckas genom bidrag från arbetarskyddsfonden. Hur slora kostnader del här blir fråga om är svårt all beräkna innan utbildningsbehoven kartlagts närmare och utbildningsprogrammen utformats. Med utgångspunkt i vissa uppskattningar beräknar jag all ca 20 milj, kr, av arbetarskyddsfondens medel för är 1974 behöver disponeras för bidrag till dessa ändamål.

Det bör ankomma på den föreslagna utbildningsdelegationen att utarbeta förslag till normer för bidrag till här avsedd utbildning. Bidragsnormerna bör fastställas av arbetarskyddsfondens styrelse som även har att besluta om bidrag,

SAF och LO har i gemensam skrivelse den 15 maj 1972 föreslagit att vissa kostnader i samband med den utbildning i företagshälsovård som bedrivs av arbetarskyddsslyrelsen skall finansieras kollektivt. Däivid avses ersättning under utbildningstiden till blivande företagsläkare, företagssköterskor och skyddsingenjörer, I samband med att riktlinjer för denna utbildning drogs upp i prop, 1971:23 föratsattes att erforderliga praktikmöjligheter skulle ställas till förfogande av näringslivet och att lön därvid skulle utgå från resp, företag. Hittills har denna fråga inte inneburit några större problem eftersom kursdeltagarna i allmänhet redan haft anställning och uppburit lön under utbildningstiden, 1 skrivelsen framhålls emellertid att det på längre sikt kommer att bli stora svårigheter att fä fram erforderliga praktikplatser om den som tar emot praktikanten också skall svara för dennes lön under utbildningstiden.

Jag har förståelse för de synpunkter som redovisas i skrivelsen från SAF och LO, Med hänsyn till de praktiska problem som kan förutses för kommande år finner jag det lämpligt att även i detta fall utnyttja möjligheten till kollektiv finansiering av utbildningskostnaderna. Jag förordar således alt bidrag skall kunna utgå frän arbetarskyddsfonden till den som deltar i arbetarskyddsstyrelsens utbildning för personal inom företagshälsovården. Bidraget bör utgå under såväl teoretisk som praktisk del av kursen. Den som redan har anställning inom företagshälsovård förutsätts uppbära lön under kurstiden och bör inte vara berättigad till utbildningsbidrag från fonden. Det bör ankomma på arbetarskyddsslyrelsen alt fastställa bestämmelser beträffande bidragsbelopp m, m. Jag uppskattar kostnaderna för den här förordade bidragsgivningen till högst 5 milj. kr. per år under de närmaste åren.

Jag har i tidigare avsnitt anslutit mig till utredningens förslag om en betydande utvidgning av möjligheterna att utse regionala skyddsombud

Prop. 1973:130 182

för att stärka arbetarskyddet på de mindre arbetsplatserna. Behovet härav har ocksä underslrukits vid arbetsplatsremissen. Utredningen har utgått från alt ersättningsfrågan för de regionala skyddsombuden skall kunna lösas genom överenskommelser mellan parterna. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har bl, a, LO framhållit svårigheterna att nä en sädan lösning och förordat all finansieringen i stället sker genom en generell arbetsgivaravgift. Jag har blivit övertygad om de praktiska svårigheter som följer med en lösning som skulle innebära att kostnaderna för de regionala skyddsombudens verksamhet betalades individuellt av arbetsgivarna vid berörda arbetsställen. Jag förordar i överensstämmelse med syftet med vad LO anfört att medel frän arbetarskyddsfonden ställs till förfogande för bidrag lill kostnaderna för de regionala skyddsombudens verksamhet. Ersättningen bör i princip utformas som ett belopp per arbetsställe. Förslag lill bestämmelser för dessa ersättningar bör utarbetas av arbetarskyddsstyrelsen och fastställas av Kungl, Maj:t, Omfattningen av dessa ersättningar blir givetvis beroende av i vilken utsträckning regionala skyddsombud kommer all utses. Kostnaderna för fonden under de första åren torde kunna uppskattas till 5 milj, kr, per år.

Jag vill i delta sammanhang också något beröra arbelarskyddsfondens insatser när det gäller forskning och utveckling. Fonden skall enligt sin instruktion stödja forskning som syftar till att förbättra arbetsmiljön och dä främst sådana forskningsprojekt som kan väntas få praktisk användning inom arbetslivet. Hittills har insatserna främst inriktats på projekt som gäller undersökningar, kartläggningar och analyser av olika problemområden för alt därigenom bl, a, få ökade kunskaper om de faktorer som har betydelse för människor i arbetslivet. Det räcker emellertid inle med att fä fram dessa kunskaper, de mäste också tas till vara genom praktiska ätgärder. Erfarenheterna frän detta och andra områden visar att det kan uppstå svårigheter när det gäller att föra ut resultaten av forskningen i praktisk tillämpning. Jag vill därför understryka angelägenheten av att de forskningsresultat som kommer fram genom de olika undersökningar och analyser som bedrivs med stöd av fonden kan följas upp genom praktiskt utvecklingsarbete. Fonden bör därför ha möjlighet att stödja projekt sä långt i produktutvecklingen som behövs för att garantera att den nya tekniska lösningen kan komma i praktisk tillämpning. Stöd till sådant målinriktat forsknings- och utvecklingsarbete, som jag nu berört, lämnas f, n, av styrelsen för teknisk utveckling. Genom att arbetarskyddsfonden enligt mitt förslag får vidgade uppgifter bör en viss arbetsfördelning mellan styrelsen och fonden komma till stånd. Vid planeringen av verksamheten bör därför samråd förutsättas mellan fonden och styrelsen.

En ökad satsning från arbelarskyddsfondens sida pä sädan uppföljning och utveckling kommer all kräva betydande ekonomiska insatser. Jag finner det därför angeläget att ytterligare medel ställs till fondstyrelsens förfogande för bidrag till forsknings- och utvecklingsarbete.

Enligt nu gällande regler är staten som arbetsgivare undantagen från

Prop. 1973:130 183

skyldigheten att erlägga arbetarskyddsavgifl. Vid remissbehandlingen har TCO samt statens personalnämnd och statens personalutbildningsnämnd ansett att även staten bör bidra lill arbetarskyddsfonden genom den särskilda arbetarskyddsavgiften. Av olika skäl, främst angelägenheten av att underlätta en önskvärd samordning av insatserna för forskning, utbildning och information i arbetsmiljöfrågor över gränserna för skilda sektorer av arbetsmarknaden, bör staten inte längre inta någon särställning när det gäller all bidra till arbelarskyddsfonden. Hela lagstiftningen om arbetarskyddet avser även staten som arbetsgivare. Jag förordar därför att staten betalar avgift till arbetarskyddsfonden enligt motsvarande regler som gäller för övriga arbetsgivare.

När del gäller den arbetarskyddsavgifl som faller på staten bör del ankomma på riksförsäkringsverket att beräkna den del av avgiften som skall tillföras arbelarskyddsfonden och tillgodoföra fonden det framräknade beloppet med debitering av titeln Pensionsmedel m, m. på motsvarande sätl som nu sker beträffande statens sjukförsäkringsavgift m, m, I samband härmed bör de arbetarskyddsprojekt m, m. som arbetarskyddsslyrelsen f. n. bekostar frän ett särskilt anslag fr. o, m, budgetåret 1974/75 finansieras över arbetarskyddsfonden. Därvid bör årligen reserveras medel som ställs till arbetarskyddsstyrelsens förfogande,

Mol bakgrund av vad jag här anfört om behovet av ytterligare insatser på arbetsmiljöområdet förordar jag att ökade medel tillförs arbetarskyddsfonden, I enlighet med vad jag anfört vid min anmälan av prop, 1973:48 förordar jag alt arbelarskyddsavgiften höjs från 0,05 % till 0,10 % fr, o, m. den 1 januari 1974, Denna avgifi bör liksom nu fördelas mellan bidrag till kostnaderna för utbyggnaden av arbetarskyddsverkel och bidrag lill arbetarskyddsfonden. Därvid bör en fjärdedel belöpa på arbetarskyddsverket och tre fjärdedelar på arbetarskyddsfonden. Härigenom och genom all arbetarskyddsavgifl i fortsättningen skall erläggas även av staten kommer arbelarskyddsfonden att tillföras ytterligare omkring 50 milj, kr, per år. Genom den i prop, 1973:48 föreslagna sänkningen av arbetsgivaravgiften till yrkesskadeförsäkringen kan de ökade insatserna för arbetarskyddet genomföras inom ramen för en oförändrad sammanlagd arbetsgivaravgift.

De utökade uppgifter för arbetarskyddsfonden som följer av vad jag här förordat kommer att föranleda ändringar i instruktionen (1971:803) för styrelsen för arbetarskyddsfonden. Del ankommer på Kungl, Maj:t att i administrativ ordning utfärda erforderliga bestämmelser beträffande handläggningen av den utvidgade bidragsgivningen.

Efter samråd med chefen för industridepartementet vill jag i detta sammanhang ock§å ta upp frågor om finansieringen av de utbildningsinsatser som krävs i samband med genomförandet av riksdagens beslut om styrelserepresenlation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar (prop, 1972:116, NU 1972:62, rskr 1972:340), Denna reform skapar behov av omfattande och målmedvetna insatser för introduktion och utbildning. Som förutsatts i den nämnda propositionen har

Prop. 1973:130 184

löntagarnas organisationer visat sig beredda att här göra aktiva insatser. En omfattande utbildningsverksamhet har sålunda planerats och redan satts igång av organisationerna.

Överenskommelse om ersättning för förlorad arbetsförtjänst i samband med utbildningen har nyligen träffats mellan SAF, LO och TCO-P, Del är tillfredsställande att denna för verksamheten viktiga fräga kunnat lösas pä detla sätt. När det gäller utbildningskostnaderna bör en väsentlig del kunna finansieras genom en kollektiv arbetsgivaravgift. Av praktiska skäl bör detta enligt min mening ske i den formen att en viss del av den höjda arbetarskyddsavgiften för år 1974 som en engångsåtgärd avsätts för detta utbildningsändamål. Jag förordar därför att av den del av arbetarskydds-avgiften för år 1974 som skall föras lill arbetarskyddsfonden ett belopp som motsvarar 0,01 % av löneunderlaget avsätts för bidrag till nämnda utbildningskostnader, Detla belopp kan beräknas uppgå till ca 11 milj, kr. Planeringen av utbildningens omfattning och utformning bör ske med utgångspunkt i att de sålunda tillgängliga medlen kan användas för att läcka ungefär tre fjärdedelar av de totala kostnaderna. Den resterande fjärdedelen bör kunna finansieras av organisationerna själva.

Bidrag bör utgår för utbildning som de fackliga huvudorganisationerna anordnar i anslutning till beslutet om styrelserepresentation. Bidragsreglerna bör anpassas till det varierande utbildningsbehov som kan föreligga för olika grupper av styrelseledamöter. Bidrag bör utgå för kostnader för undervisning, resor och uppehälle. Det bör ankomma på Kungl, Maj:t att fastställa bidragsnormerna och att bestämma hur administrationen av bidragsverksamhelen skall anordnas.

Förslaget innebär att bidrag kan börja utbetalas först under år 1974 men enligt vad jag inhämtat är berörda organisationer beredda att förskotlera dessförinnan uppkomna utgifter,

9.7 Den offentliga tillsynsorganisationen

AUmänna synpunkter

Utredningen har lagt fram förslag om en kraftig förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens resurser. Som jag inledningsvis nämnt har en första etapp av delta utbyggnadsprogram redan godkänts av riksdagen pä grundval av de förslag som lades fram i årets statsverksproposition (prop, 1973:1 bil, 7, p, L 1 och 2). En fortsatt utbyggnad av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens resurser planeras på grundval av utredningens förslag.

Arbetarskyddsstyrelsens resurser kommer således att byggas ut kraftigt redan fr, o, m, den 1 juli i år. Kapaciteten för all bl, a, utarbeta arbetarskyddsanvisningar och för alt leda och samordna arbetarskyddsverksamheten förstärks. Möjligheterna till forsknings- och utvecklingsarbete förbättras genom att en arbetsmedicinsk filial till styrelsen inrättas i Umeå, Samtidigt har medel anvisats för betydande resursförstärkningar även för yrkesinspektionen redan under budgetåret 1973/74, Därvid har också delvis tagits ställning till arbelsmiljöutredningens förslag om alt

Prop. 1973:130 185

integrera vissa specialinspeklioner i den allmänna yrkesinspektionen. Sålunda inordnas skogsyrkesinspektionen och yrkesinspektionen för landtrafiken liksom bergmästarnas arbelarskyddsverksamhel i den allmänna yrkesinspektionen, I enlighet med utredningens förslag vill jag nu förorda att även tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen i vad angår luflfartstjänst övertas av allmänna yrkesinspektionen. Det ankommer på Kungl, Maj:t att besluta i denna fråga. Den av utredningen behandlade frågan om inordnande av sprängämnesinspektionens arbelarskyddsuppgifter i den allmänna yrkesinspektionen bör i enlighet med utredningens förslag bli föremål för närmare prövning genom utredning i särskild ordning. Detta utredningsarbete kommer att verkställas inom berörda departement.

Den kommunala tillsynen

Utredningen har vid sin översyn av arbetarskyddets organisation också behandlat frågan om den kommunala tillsynen, vilken omfattar arbete som bedrivs utan användande av maskinella hjälpmedel eller tekniska anordningar och vari i regel används mindre än tio arbetstagare. Denna tillsynsform gäller ocksä vissa arbetsställen med enklare tekniska anordningar liksom vissa arbetsställen med tio eller fler arbetstagare, t. ex. inom handels- och konlorsverksamhet samt servicenäringar.

Till grund för utredningens överväganden i denna fräga har legat en av arbetarskyddsstyrelsen på uppdrag av Kungl. Maj:t verkställd utredning. Utredningen har liksom arbetarskyddsstyrelsen funnit del angeläget att åstadkomma en ökad effektivitet i den kommunala tillsynen och föreslagit olika åtgärder i delta syfte. Utredningen anser att denna tillsynsform innebär ett rationellt utnyttjande av samhällets resurser, eftersom den kommunala tillsynen i stor utsträckning avser arbetsställen som i andra sammanhang - främst vad gäller den allmänna hälsovården och livsmedelshygienen - inspekteras av kommunalt anställda tjänstemän. Utredningens ståndpunkt har i allmänhet godtagits av remissinstanserna, däribland löntagarorganisationerna. Kommunförbundet har uttryckt tveksamhet om denna tillsyn kan bli tillräckligt effektiv inom ramen för nuvarande organisation.

Det är enligt min mening viktigt att den kommunala tillsynen ges en ökad effektivitet. Av väsentlig betydelse för en effektiv tillsyn är att den utövas av heltidsanställda kommunala tjänstemän som har erforderlig utbildning. Den kommunindelningsreform, som skall vara genomförd vid årsskiftet 1973/74 kan beräknas ge kommunerna förutsättningar att organisera arbetarskyddstillsynen på ett mera effektivt sätt än som tidigare varit möjligt. Tillsynsmännens utbildning är av central betydelse. Frågan om specialutbildning i arbetarskydd för de kommunala tillsynsmännen utreds f, n, av en särskilt tillkallad sakkunnig i samband med en pågående översyn av hälsovårdsinspektörsutbildningen. Den sakkunnige har i sitt remissyttrande bl, a, framhållit att den hälsovårdsinspektörsul-bildning, varom förslag kommer att läggas fram, ger inspektörerna

Prop. 1973:130 186

kompetens att utöva en fullgod kontroll på de arbetsställen som ligger under kommunal tillsyn.

Utredningens förslag om en lagändring, som innebär alt det skall vara kommunen som sädan - i stället för enligt nu gällande regler hälvsovårdsnämnden - som skall svara för att kommunala tillsynsman utses, syftar till en starkare politisk förankring av den kommunala tillsynen hos kommunens ledning. Jag biträder detta förslag. Som utredningen anfört bör tillsynsman vara direkt underställd yrkesinspektionen och arbelarskyddsstyrelsen i del egentliga tillsynsarbetet. Dessa samt övriga av utredningen föreslagna åtgärder på detla område är enligt min mening ägnade att ge den kommunala tillsynen ökad effektivitet. Jag kommer i det följande att förorda en ökning av antalet yrkesinspektionsdistrikt från nuvarande 11 till 19, Därigenom ökar yrkesinspektionens möjligheter att stödja de kommunala tillsynsmännen i deras verksamhet.

Utredningen har föreslagit att frågan om statsbidrag lill den kommunala tillsynen prövas i samband med pågående överväganden om kostnadsfördelningen mellan stal och kommun. Som bl. a, LO anfört i sitt remissyttrande är del viktigt att finna en lösning av denna fråga, och beslut har därför fattats tidigare denna dag om att uppdra åt kommunalekonomiska utredningen att pröva frågan om statsbidrag till den kommunala arbetarskyddslillsynen.

Yrkesinspektionens arbetsformer

Jag har i det föregående föreslagit regler som innebär en kraftig förstärkning av den lokala skyddsorganisationens ställning. Detta kan väntas leda tUl en betydelsefull intensifiering av skyddsarbetet. Del är därför viktigt att även yrkesinspektionens resurser och organisation kan förslärkas. Betydelsen av ökade resurser åt yrkesinspektionen har också kraftigt understrukits vid arbelsplalsremissen. Som jag nyss nämnt kommer yrkesinspektionen att tillföras betydande resursförstärkningar för budgetåret 1973/74 i enlighet med förslag som lagts fram i årets statsverksproposition. På grundval av utredningens förslag planeras en fortsatt utbyggnad under följande budgetär.

Utvecklingen lyder pä att yrkesinspektionens insatser i ökande omfaltning kommer att avse rådgivning och praktiskt slöd ål den lokala skyddsorganisationen. Inspektion och rådgivning får givetvis inle ses som från varandra fristående arbetsformer. De griper in i varandra pä olika sätl och är båda Uka nödvändiga, 1 likhet med utredningen vill jag därför understryka all yrkesinspektionen vid sidan av sin inspekterande funktion har betydelsefulla uppgifter som rådgivande och stödjande organ i förhållande lill den lokala skyddsorganisationen. Betydelsen härav har också framhållits vid arbetsplatsremissen.

En annan viktig fråga när det gäller yrkesinspektionens verksamhet är fördelningen av resurserna pä en regelbunden allmän tillsyn resp, riktad tUlsyn av olika slag. Med den senare formen av tillsyn avses exempelvis en systematisk genomgäng av arbetsmiljöproblemen i en hel bransch eller

Prop. 1973:130 187

projekt rörande enskilda miljöfaktorer såsom buller, luftföroreningar m. m. som kan förekomma inom flera branscher. Jag instämmer i utredningens uppfattning att olika former av riktade insatser innebär en rad fördelar. Genomgången av problemen blir mera grundlig och bedömningen av dessa och tillämpningen av meddelade arbetarskyddsanvisningar mera enhetlig. Som utredningen anfört bör därför yrkesinspektionens tillsynsverksamhet i ökad omfattning ges formen av insatser riktade på vissa branscher eller vissa miljöproblem.

Självfallet är del av stor betydelse att yrkesinspektionen regelbundet besöker arbetsplatserna. Denna fråga har ägnats stort intresse vid arbetsplatsremissen, där ett genomgående krav varit att få till stånd tätare besök av yrkesinspektionen ute på arbetsplatserna. Att generellt ange hur ofta tiUsyn skall ske är givetvis inte möjligt eftersom tillsynsbehovet växlar avsevärt mellan olika branscher och även mellan förelagen i samma bransch. Av stor betydelse är också om den lokala skyddsorganisationen fungerar väl, och som jag förut nämnt bör yrkesinspektionens arbete i stor utsträckning gå ut på att stödja den lokala skyddsorganisationen i dess verksamhet. Jag vill i likhet med utredningen betona att det bör vara en strävan att nedbringa tiden mellan inspektionsbesöken och att detta bör ske med beaktande av tillsynsbehovel i det enskilda fallet.

Yrkesinspektionen förfogar förutom över personalen för allmänna tillsynsuppgifler också över vissa specialister. Del gäller personal med särskUda kunskaper och erfarenheter om byggnadsverksamhet, sluveriarbete, jordbruksarbete osv. Vidare finns särskilda yrkeshygieniker med uppgift alt utföra mätningar av luftföroreningar, buller och andra miljöfaktorer på arbetsplatserna. Samtliga yrkesinspektionsdistrikt har tillgång lill läkarexpertis på det arbetsmedicinska området. Socialinspektörerna representerar en personalkategori med social utbildning. Av stor betydelse när det gäller att tillgodose yrkesinspektionens behov av specialisthjälp i lillsynsarbelel är vidare den sakkunskap på olika områden som finns inom arbetarskyddsslyrelsen, I samband med alt bergmästarnas arbelarskyddsverksamhel förs över lill den allmänna yrkesinspektionen kommer även viss bergteknisk expertis att tillföras yrkesinspektionen och placeras i distrikt där gruvdrift förekommer. Jag vill i delta sammanhang liksom utredningen framhålla vikten av att samarbete sker med bergmästarna som får ses som expertmyndighel och som bör konsulteras av arbetarskyddsmyndighelerna på liknande sätt som sker på andra speciella områden. Genom de förstärkningar som kommer alt tillföras yrkesinspektionen bör det också bli möjligt att placera ytterligare personal med särskild sakkunskap inom de distrikt där gruvdrift förekommer, 1 samband med all skogsyrkesinspektionen inordnas i den allmänna yrkesinspektionen kommer denna även alt få tillgång till skogsteknisk expertis, Skogsyrkesinspeklionens personal kommer alt fördelas liU tjänstgöring inom de olika yrkesinspektions-distrikten med hänsyn till skogsbrukels omfattning.

Yrkesinspektionens personal är f, n, till helt övervägande delen tekniskt skolade tjänstemän, vilket hänger samman med att olycksfalls-

Prop. 1973:130 188

skydd och annat tekniskt arbetarskydd krävt och alltjämt kräver stora insatser i tillsynsverksamheten. Denna personal utför ett myckel viktigt arbete inom arbetarskyddet. Ett modernt förebyggande arbetarskydd kräver emellertid inte endast tekniska utan även andra insatser som riktar sig mol såväl fysiska som psykiska faktorer och deras relation lill arbetet. Det är givetvis viktigt all yrkesinspektionen även förfogar över personal med lämplig utbildning och erfarenhet för sådana uppgifter. Det finns enligt min mening också anledning att understryka de synpunkter som förts fram vid arbetsplatsremissen om värdet av att rekrytera personal med direkt erfarenhet av arbetslivet.

Socialinspektörernas nuvarande verksamhet är till övervägande delen inriktad pä en allmän tillsyn över arbetsställen, där arbetslagarna i särskilt stor utstiäckning utgörs av kvinnor. De skall också ägna uppmärksamhet åt vissa allmänna frågor rörande kvinnlig och minderårig arbetskraft och vissa andra sociala frågor. Denna verksamhetsinriktning är betingad av ett äldre synsätt i fråga om kvinnors särskilda problem i arbetslivet, 1 likhet med utredningen anser jag det inte moiiverat eller riktigt att på detta sätt dela upp arbetarskyddstillsynen efter kön eller efler olika åldersgrupper. Del bör ankomma på all inspekterande personal, i förekommande fall i samverkan med specialister pä olika områden, alt utforma tillsynsverksamheten pä ett sådant sätt att en allsidig bedömning blir möjlig.

Nämnder i yrkesinspektionen med partsrepresentation

Utredningen har föreslagit att det nuvarande förtroenderådet hos yrkesinspektionen omvandlas lill en nämnd med beslutsfunktioner. Yrkesinspektören föreslås vara ordförande i nämnden, 1 denna skall vidare ingå representanter för arbetsmarknadens parter. Genom nämnden skall parterna få möjlighet att utöva ett direkt inflytande på yrkesinspektionens verksamhet. Nämnden avses få beslutsfunktioner bl, a, när det gäller att tillämpa arbetarskyddslagstiftningens sanktionssystem. Utredningens förslag har tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Jag biträder utredningens förslag. Det är enligt min mening naturligt all den regionala tillsynen inom arbetarskyddet har en förankring i ett organ som företräder de närmaste arbetarskyddsintressena inom distriktet. En sädan nämnd bör också kunna medverka lill alt yrkesinspektionens avgöranden omfattas med förtroende av dem som berörs. Del bör ankomma på Kungl, Maj:t att utse ledamöterna i nämnden och att närmare reglera nämndens verksamhet, I samband därmed bör övervägas en samordning med de funktioner som nu handhas av länsdelegationerna för företagshälsovård.

Prop. 1973:130 189

Yrkesinspektionens distriktsindelning

Den allmänna yrkesinspektionen är f, n, indelad i elva distrikt, vilka i fråga om såväl geografisk storlek som antal arbetsställen under inspektionens tillsyn företer betydande skillnader. Vissa distrikt, framför allt i landets mellersta och norra delar, är mycket stora till ytvidden, 1 fråga om antal arbetsställen är främst slorsladsdislrikten mycket omfattande i förhållande till övriga distrikt.

Som jag redan framhållit kommer de ökade insatserna i olika avseenden för en bättre arbetsmiljö att ställa höga krav på yrkesinspektionen när det gäller all snabbt kunna lä ställning i olika frågor. Delta har också betonats vid arbetsplatsremissen. Utredningen har i detta hänseende bl, a, framhållit angelägenheten av att yrkesinspektionen kan verka nära arbetsställena och konstaterat att nu gällande distriktsindelning inle medger den närkontakl som bör eftersträvas. Utredningen anser därför att det behövs en distriktsindelning med fler och därmed mindre enheter än f, n. Samtidigt har utredningen pekat på att yrkesinspektionsdistrikten inle bör vara mindre än alt de ger ett tillräckligt underlag för specialister av olika slag.

Utredningen förordar en ökning av antalet distrikt från 11 till 18, varvid distrikten bör följa länsgränserna. Tolv av länen föreslås vart för sig bilda eget inspektionsdistrikt medan återstående län fördelas på sex distrikt med två län i varje. Följande län skall sålunda enligt utredningsförslaget bilda var sitt distrikt, nämligen Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. Sex yrkesinspektionsdistrikl skall omfatta två län vardera, nämligen Kronobergs och Blekinge län, Kalmar och Gotlands län. Malmöhus och Kristianstads län, Göteborgs och Bohus samt Hallands län, Uppsala och Gävleborgs län samt Västernorrlands och Jämtlands län. Lokalkontor föreslås inrättat i Jämtlands län.

Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag lill distriktsindelning. Arbetarskyddsstyrelsen menar dock att Uppsala län med hänsyn lill den befolkningsmässiga och arbetsmässiga tyngdpunkten i de södra länsdelarna bör föras samman med Västmanlands län i stället för som utredningen föreslagit med Gävleborgs län, Statstjänstemannaförbundet anser att myckel talar för att Uppsala län bör utgöra ett eget distrikt. Även socialdemokratiska partidistriktet i Uppsala län, Uppsala arbetarekommun samt Upplands FCO-distrikt och Uppsala FCO har anfört skäl för att Uppsala län med hänsyn till antalet arbetsställen och arbetstagare utgör underlag för ett eget yrkesinspektionsdistrikt.

Del ankommer på Kungl, Maj:l alt i administrativ ordning besluta om indelningen i yrkesinspektionsdistrikt. Utredningens förslag bör därvid i huvudsak kunna läggas till grund för en omläggning av distriktsindelningen, vilken av praktiska skäl lorde få genomföras i etapper under är 1974, De skäl som under remissbehandlingen anförts för all Uppsala län skall utgöra ett eget distrikt är enligt min mening övertygande, och jag

Prop. 1973:130 190

avser därför föreslå Kungl. Maj:l att Uppsala län skall utgöra ett yrkesinspektionsdistrikt. Som en följd härav bör även Gävleborgs län bilda ett eget distrikt. Det sammanlagda antalet yrkesinspektionsdistrikt kommer härigenom att uppgå till 19, Jag vill i delta sammanhang erinra om all vid behandlingen av arbetarskyddsfrägoma i årets statsverksproposilion medel beräknats för att kunna genomföra en ändrad distriktsin-dehiing,

9.8 Sanktionssystem m. m.

En väl utbyggd lokal skyddsverksamhet, som ger garantier för de anställdas inflytande, i förening med en effektiv myndighetsorganisalion bör ge goda förutsättningar att lösa arbelsmiljöfrågor ulan ingripanden av tvångskaraktär. Utformningen av det sanktionssyslem som likväl måsle finnas saknar dock inte betydelse, EU fast underlag måste finnas för snabba och verksamma myndighetsålgärder mot dåliga arbetsmiljöförhållanden.

Utredningen har kunnat konstatera all nuvarande sanktioner inte fungerat tillfredsställande i praktiken. Utredningen har därför tagit upp sanktionssystemet till prövning och lagt fram förslag om förändringar. Syftet har bl, a, varit att öka sanklionssyslemels effektivitet och ge tillsynsorganens agerande ökad tyngd. Förslagen häri huvudsak bedömts ändamålsenliga av remissinstanserna. Behovet av större effektivitet i sanktionssysteniet har underslrukits vid arbetsplatsremissen.

En väsentlig brist som utredningen påvisat är att nuvarande sanktioner inte varit lillräckligt pådrivande för att förmå till snar rättelse av missförhållanden i skyddshänseende, I stället har tidsutdräkten i många fall varit avsevärd innan åtgärder som arbetarskyddsmyndighelerna påfordrat kommit till stånd. Även när föreläggande om skyddsåtgärder meddelats har dröjsmål kunnat noteras. Påföljden för överträdelse av tUlsynsorganens föreläggande eller förbud har i regel stannat vid låga böter. Utredningen har föreslagit olika kompletteringar av den gällande regleringen. Förslaget om att införa ett vitesförfarande är den viktigaste nyheten. Tanken är att arbetarskyddsmyndigheterna i samband med föreläggande om skyddsåtgärder skall kunna fastställa ett vitesbelopp som är avpassat främst efter vad som i del särskilda fallet behövs för att skyddsåtgärderna skall vidtas. Underlåtenhet att vidta förelagd åtgärd inom angiven lid leder lill att vitet på talan av åklagare utdöms av domstol. Nytt föreläggande, eventuellt med förhöjt vite, kan också meddelas i denna situation.

Förslaget om att införa ett vilesinslilut i arbetarskyddslagstiftningen har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remissinstanserna. I arbetsplatsremissen har framhållits att beslut och förelägganden måste bli verkställda inom rimlig lid, och jag vill för egen del stryka under detta uttalande. Vitesförfarandet bör kunna bli ett viktigt instrument för att säkerställa skyndsamt genomförande av arbetarskyddsmyndigheternas förelägganden. I enlighet med utredningens förslag förordar jag att

Prop. 1973:130 191

yrkesinspektionen anförtros de nya uppgifter som sammanhänger med tUlämpningen av vilessanktionen.

Utredningen har ansett att del bör finnas möjUghet för tillsynsmyndigheterna alt välja mellan att sätta ut vite i föreläggande och all meddela föreläggande utan vite. Vidare har utredningen ansett att straff bör kunna följa på överträdelse av föreläggande, såvida vite inle utsatts i föreläggandet, RÅ har stäUt sig tveksam tiU den nämnda valmöjligheten och, under hänvisning bl, a, till att vitessanktionen allmänt sett är att föredra på arbelarskyddsområdel, ifrågasatt om behov över huvud laget finns av straff i anslutning till föreläggande eller förbud enligt arbetarskyddslagstiftningen. Även om det finns fördelar i systematiskt hänseende genom en sådan omläggning av sanklionssyslemet som RÅ antytt, måste man enligt min mening fästa avgörande vikt vid andra aspekter på frågan som talar för utredningens förslag. Om man låter vite helt ersätta straff i dessa faU skulle tillsynsmyndigheten ställas inför uppgiften att i varje särskilt fall när förbud, föreläggande eller föreskrift aktuaUseras göra bedömningar och ta stäUning i vilesfrågan. En sådan ordning skulle leda till omgång och minskad snabbhet i handläggningen och framstår i vart fall inte f, n, som den lämpUgaste. Jag förordar därför den av utredningen föreslagna konstruktionen, som ger möjlighet att så snart behov av ett pådrivande moment kan antas föreligga tillgripa vite och som dessutom innebär automatiskt straffhot vid överträdelse av förelägganden m, m, som inle förenats med vite.

Utredningen har ansett alt tillsynsmyndighets föreläggande men inte dess förbud skall kunna kombineras med vite. Därvid har utredningen åberopat att vite inle i samband med förbud är ägnat alt verka pådrivande så som vid föreläggande. Utredningen har också hänvisat till sitt förslag om generell möjlighet att säkerställa förbud genom polismyndighets handräckning, LO har ansett att man inte bör avstå frän att införa vite som påtryckningsmedel även vid förbud. Även kammarrätten i Göteborg har denna uppfattning. Som utredningen framhållit är behovet av vite i anslutning tiU förbud inte lika uttalat som vid föreläggande. Jag vill också erinra om att jag i det föregående har förordat att skyddsombud fär särskild befogenhet att avbryta arbete som innebär överträdelse av tillsynsmyndighets förbud. Den generella möjligheten alt säkerställa förbud genom polismyndighets försorg, som bör införas enligt utredningens förslag, bör också bli ett användbart medel för att förhindra överträdelser. Med anledning av vad LO anfört vill jag framhålla alt del likväl inte är otänkbart all del kan uppkomma fall där vite som anknyts lill förbud skulle kunna fylla en funktion. Bl, a, bör beaktas all förbud väsentligen kan syfta lill alt vissa villkor som tillsynsmyndighelen angett vid förbudels meddelande skall iakttas. Gränsen mellan förbud och föreläggande är då inte så markerad. Jag förordar därför att möjlighet skall finnas all kombinera också vite och förbud där del är påkallat. Då sådan kombination skett av vite och förbud bör straff inte kunna följa vid överträdelse av förbudet,

LO har i sill remissyttrande tagit upp frågan om ett regelmässigt

Prop. 1973:130 192

utnyttjande av vite i samband med föreläggande. Eftersom tillsynsorganens strävan måsle vara att vinna resultat av sina ingripanden snarast möjhgt, bör man enligt min mening kunna räkna med att lillsynsorganen använder denna möjlighet när man kan förutse en risk att föreläggande ensamt inte kommer att fä avsedd effekt. Erfarenheterna fär visa i vilken utsträckning vite lämpligen bör komma till användning. Jag förutsätter att arbetarskyddsslyrelsen noga följer denna fråga och verkar för enhetlighet i tillämpningen bland de olika yrkesinspeklionsdislriklen.

Utredningen har inle funnit skäl alt frångå den nuvarande konstruktionen av arbetarskyddslagens ansvarsregler i vad den innebär att slraffhot i allmänhet inte inträder förrän tillsynsmyndighet meddelat förbud, föreläggande eller föreskrift och påbudet inte efterkommits. Liksom remissinstanserna godtar jag i princip denna ståndpunkt, 1 sammanhanget är del naturligtvis av betydelse all brottsbalken inrymmer vissa bestämmelser som kan bli aktueUa vid allvarligare missförhållanden på ett arbetsställe. Enligt min mening skulle del dock allmänt sett vara en inte önskvärd utveckling om frågor beträffande de krav som arbetarskyddslagstiftningen ställer blev i ökad omfattning hänskjulna lill domstolsprövning i straffrättsligt förfarande. Del ligger i sakens natur att de bedömningar och avvägningar som behövs för att avgöra sådana frågor görs bäst av arbetarskyddels organ under medverkan av arbetsmarknadsparterna,

F. n, finns vissa möjligheter för arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrifier som är direkt straffsanktionerade, 1 huvudsak gäller det föreskrifter om besiktning och provning av olika slags tekniska anordningar samt om undersökning av luftförhällandena vid vissa arbeten. Straffgarantin har getts av Kungl. Maj:t i arbetarskyddskungörelsen. Utredningen har i anslutning till sin behandling av frågan om förhandsgranskning av arbetslokaler och tillhörande anordningar ansett att behov kan finnas för arbetarskydd,sstyrelsen att i något avseende meddela direkt straffgaranterade föreskrifter om förprövningen. Mot den bakgrunden har utredningen föreslagit att Kungl. Maj:t skall kunna delegera lill arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrifier i frågor som avses i 8-13 §§ arbetarskyddslagen. LO har anfört att delegationsmöjligheten inte bör vara begränsad lill förprövning av arbetslokaler utan bör gälla generellt för alla frågor som inbegrips under arbetarskyddslagen.

Området för den delegationsmöjhghet som utredningen avsett måste enligt min mening ses som en konsekvens av att utredningen i den första etappen koncentrerat sig på vissa huvudfrågor av främst organisatorisk art. Det kan förutsättas att utredningen under sitt fortsatta arbete med tonvikt pä det materiella innehållet i arbetarskyddslagstiftningen kommer att fä tillfälle att närmare pröva den lämpligaste omfattningen av arbetarskyddsstyrelsens rätt att meddela föreskrifter som är förenade med omedelbar straffgaranti. Denna prövning, som har samband med andra överväganden av bl. a, lagteknisk natur, bör inte föregripas. Jag anser således aU man inle nu bör närmare överväga en mera omfattande delegationsmöjhghet än som utredningen funnit motiverad. Att genom-

Prop. 1973:130 193

föra en vidgad rätt att meddela föreskrifier med direkt slraffgaranti pä sätl utredningen tänkt sig möter emellertid svårigheter. Utredningens förslag går ut på att det skall kunna uppdras ål arbetarskyddsstyrelsen att vid behov också sätta ut straff för förseelse mol föreskrifter som styrelsen meddelar. Som några remissinstanser anmärkt är det tveksamt om uppgifter av den karaktären skall ankomma på administrativ myndighet. Jag vill därför förorda att hela frågan om den rättsliga karaktären av föreskrifier som arbetarskyddsstyrelsen meddelar tas upp lill samlad bedömning i anslutning lill alt utredningen genomför sin fortsatta översyn av hela lagstiftningen pä arbelarskyddsområdel.

Utredningen har lagt fram förslag om förhöjt maximistraff för överträdelse av tillsynsorgans föreläggande, förbud eller föreskrift. Förslaget har godtagils av det slora flertalet remissinstanser men har mölt invändningar pä arbetsgivarhåll. För egen del ser jag förslaget som en betydelsefull markering av att man måsle se allvarligt pä överträdelser av del slag som det här gäller. Sådana överträdelser bör i regel medföra kännbar påföljd. Ett siraffmaximum pä fängelse ell år slår f, ö, helt i överensstämmelse med vad som föreskrivits inom andra lagstiftnings-områden för jämförliga fall. Jag förordar följaktligen att den föreslagna ändringen genomförs.

Utredningens förslag om att ge tillsynsorganen möjlighet att när arbetsgivare underlåter att vidla skyddsåtgärd låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad syftar främst lill att införa ytterligare ett påtryckningsmedel. Detta förslag har avstyrkts av SAF och HAO, medan del tillstyrkts bl, a, av arbetarskyddsstyrelsen. Enligt min mening bör en bestämmelse om Ivångsutförande i enlighet med utredningens förslag skrivas in i arbetarskyddslagstiftningen. Som utredningen anfört kan man räkna med all tvångsutförande bara behöver komma till direkt användning i speciella situationer. Som slöd för tillsynsmyndigheterna i vissa fall då svårigheter visar sig att åstadkomma frivillig rättelse bör bestämmelsen vara av en viss betydelse. Liknande bestämmelser om Ivångsutförande finns f.ö. i bl.a, miljöskyddslagen (1969:387), livsmedelslagen (1971:511) och den nyligen antagna lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Av stor vikt är all tillsynsmyndigheternas beslut om ingripande för alt komma till rätta med brister i arbetsmiljön kan fä verkan utan tidsutdräkt. Delta har särskilt understrukits vid arbetsplatsremissen, Förhalning av fattade beslut t, ex, genom onödigt överklagande mäste också kunna förebyggas. Jag förordar därför all del i överensstämmelse med utredningens förslag införs möjlighet för tillsynsorganen att förordna att beslul om ingripande skall gälla utan hinder av att del inte vunnit laga kraft. Befogenheten bör inle vara begränsad till särskilt allvarliga risksilualioner ulan bör i och för sig kunna utnyttjas i alla situationer där det är angeläget alt fallat beslut följs med omedelbar verkan. Det ankommer därvid på den tillämpande myndigheten att avgöra om omständigheterna i det särskilda fallet fordrar interimistiskt förordnande eller ej,

13 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 194

En strävan bör vara att i arbetarskyddshänseende så långt möjligt jämställa verksamhet som bedrivs av staten med annan verksamhet. När det gäller arbetarskyddslagstiftningens sanktionssystem finns fortfarande en särreglering av statens arbetsgivaransvar. Den innebär att föreläggande eller förbud eUer föreskrift om arbelslidsförläggningen inte kan tillgripas beträffande statlig verksamhet, I stället får arbetarskyddsslyrelsen, om missförhållande i skyddshänseende föreligger i sådan verksamhet, göra framställning om behövliga skyddsåtgärder hos den myndighet som har överinseende över verksamheten. Med hänsyn till de jämkningar som utredningen förordat i straffbestämmelsernas utformning har utredningen föreslagit alt denna särreglering för statens arbetsgivaransvar upphävs. Förslaget har vunnit stöd under remissbehandUngen, Jag tillstyrker att del genomförs. Som utredningen angett förutsätter förändringen en precisering — i form av krav på uppsåt eller oaktsamhet — av villkoren för ansvar enligt arbetarskyddslagens straffbestämmelser. Jag förordar att la'greglerna ändras ocksä i detta hänseende.

Jag ansluter mig till utredningens förslag om att upphäva de specieUa bestämmelserna om arbetsföreståndare i arbetarskyddslagstiftningen. En hknande förändring skedde i arbetstidslagstiftningen i samband med tiUkomsten av den nya allmänna arbetstidslagen (1970:103), Jag vill stryka under utredningens uttalande alt förslaget inte minskar vikten av att i företag och förvaltningar klargörs vem som i olika avseenden har ansvaret för att arbetarskyddslagsliftningens bestämmelser följs.

Med avseende på besvärsföifarandet enligt arbetarskyddslagstiftningen har utredningen föreslagit den förändringen, att talan mol arbetarskydds-styrelsens beslut om sanktion i form av förbud, föreläggande eller föreskrift enligt arbelarskyddslagen och skogsförläggningslagen (1963: 246) fortsättningsvis skall föras hos Kungl, Maj:t i stället för hos kammarrätt. Förslaget har avstyrkts av kammarrätten i Göteborg men godtagits av övriga remissinstanser. Jag anser att man i frågan om besvärsordningen måsle fästa stor vikt vid formerna för behandlingen av ifrågavarande ärenden hos arbetarskyddsmyndighelerna. Prövning hos yrkesinspektionen avses i fortsättningen väsentligen komma att ske i en partssammansatt nämnd under yrkesinspektörens ordförandeskap. Arbetarskyddsstyrelsens avgöranden av rältslillämpningsfrägor av principiell betydelse eller större vikt beslutas fr.o.m. den I juli 1972 av verksstyrelsen, i vilken representanter för arbetsmarknadspartema har beretts en stark ställning. Alt låta arbetarskyddsfrågorna efter handläggning under dessa former gä till prövning av allmän förvaltningsdomstol, eventuellt i två instanser med den fördröjning av det slutliga avgörandet som kan uppstå därigenom, är enligt min mening inte någon lämplig ordning. Man fär dessutom räkna med all ärenden som gäller myndighetsingripanden på arbetarskyddsområdet inte sällan kommer att ha stark anknytning till arbetarskyddsärenden av skilda slag som nu förs direkt från arbetarskyddsstyrelsen till Kungl. Maj:t, Med hänsyn härtill vill jag förorda all ändring sker i den gällande besvärsordningen i enlighet med utredningsförslaget.

Prop. 1973:130 195

10 Upprättade författningsförslag

I enlighet med del anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag till

1, lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1),

2, lag om ändring i lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgifl,

3, lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963:246),

4, lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,

5, lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970:103),

6, lag om ändring i lagen (1970:943) om arbetstid m, m. i husligt arbete,

7, lag om ändring i lagen (1932:55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas ä fartyg,

8, kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612),
Lagförslaget under punkt 4 har upprättats i samråd med chefen för

justitiedepartementet. Vid upprättande av kungörelseförslaget under punkt 8 har samråd skett med chefen för civildepartementet.

Prop. 1973:130 196

11 Specialmotivering

Förslag om en hell ny lag pä arbetarskyddets område kan inle läggas fram i detta sammanhang. Övervägandena i den allmänna motiveringen har i stället kommit till författningsmässigt uttryck genom ändringar i och tillägg till den gällande arbetarskyddslagen och därtill anslutande författningar,

11.1 Förslaget tiU lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1)

6§

Arbelarskyddslagen har enligt 1 § tillämpning på verksamhet vari arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Vissa utvidgningar och inskränkningar i tillämpningsområdet anges i 2—6 §§, Enligt denna paragraf skall lagen tillämpas i fråga om all verksamhet såvitt angår de särskilda skyldigheter som avses i 45 och 46 §§ beträffande tekniska anordningar och vissa arbetsställen,

1 avsnitt 9.4 har förordats bestämmelser om gemensamma arbetsställen av innebörd att lagen på sådant arbetsställe i viss utsträckning kan bh tillämplig även pä byggherre, arbetsgivare i förhållandel till andra än dem som är sysselsatta hos honom, arbetstagare i förhållandet lill annan arbetsgivare än den egna samt ensamföretagare. Genom den föreslagna ändringen i paragrafen markeras denna utvidgning i lagens tillämpningsområde.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om samråd och samverkan i arbetarskyddshänseende på gemensamt arbetsställe samt om huvudansvaret för samordning av skyddsåtgärder på sådant arbetsställe.

Paragrafens första stycke upptar den grundläggande bestämmelsen om skyldighet för arbetsgivarna all samråda och samverka beträffande arbetarskyddet på gemensamt arbetsställe. Den huvudsakliga innebörden av bestämmelsen har angetts i avsnitt 9,4, Det bör understrykas all bestämmelsen inle inskränker varje arbetsgivares ansvar gentemot sina anställda. Som förutsättning för tillämpning av regleringen har bl, a, angetts att arbete bedrivs samtidigt pä samma arbetsställe, 1 anledning av vad som anförts i ett remissyttrande bör framhållas att ordet samtidigt inte får tolkas för snävt, ulan alt avsikten är att fånga in arbeten som har vissl samband i lid och rum. Verksamheter som bedrivs på samma arbetsställe under en sammanhängande arbetsperiod bör sålunda regelmässigt falla under bestämmelserna om gemensamma arbetsställen, även om verksamheterna är något olika fördelade under arbetsperioden,

I den allmänna motiveringen har föreslagits all samordningsansvaret pä gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet primärt läggs på

Prop. 1973:130 197

byggherren och alt möjlighet öppnas för denne att överlåta detla ansvar på viss arbetsgivare på arbetsstället. Bestämmelser härom har upptagits i andra stycket. Lagtextens definition på byggherre som den som låter uppföra byggnad eller anläggning ansluter lill begreppsbestämningarna i gällande allmänna material- och arbetsbeskrivningar för byggnadsverksamhet (ByggAMA) och vid tillämpningen bör man därför kunna utgå från redan utbUdad praxis. Den föreslagna regleringen bygger pä alt möjligheten för byggherren alt överiåta ansvaret kommer att utnyttjas i stor utsträckning. När huvudarbetsgivare kan urskUjas på arbetsstället är del naturligt att denne kommer i fräga för att överta samordningsansvaret. Det torde inte vara behövligt all fastlägga formerna för all utse samordningsansvarig. Betydelsefullt är dock alt del för alla på gemensamt arbetsställe klart framgår vem som har samordningsansvaret. Enligt vad utredningen föreslagit bör det åvila den samordningsansvarige att sälla upp anslag på arbetsstället med uppgift härom. Som utredningen avsett får en bestämmelse i detta hänseende tas in i arbetarskyddskungörelsen efler beslut av Kungl, Maj:t,

Tredje stycket i paragrafen upptar de bestämmelser som förordats beträffande samordningsansvar på andra gemensamma arbetsställen än byggarbetsplatser. En överenskommelse om ansvarsplaceringen skall naturligtvis biträdas av samtliga arbetsgivare på arbetsstället. Även nytillkommande arbetsgivare måsle vara införstådda med överenskommelse som kan ha träffats. Någon generell rekommendation om vem samordningsansvaret bör vila på kan inle ges. För vad som kan betraktas som fast driftställe är det i allmänhet naturligt att lägga ansvaret på den som stadigvarande bedriver verksamhet där. Ledning kan också i vissa fall hämtas ur begreppet huvudarbetsgivare. Möjlighet finns alllid alt inhämta yrkesinspektionens uppfattning. För fall då överenskommelse inte träffas har yrkesinspektionen enligt förslaget generell befogenhet att vid behov ge föreskrift om alt samordningsansvar skall läggas pä någon av arbetsgivarna.

Beträffande den närmare innebörden av samordningsansvaret bör de synpunkter som utredningen anfört och som i huvudsak redovisats i avsnitt 5.2,2 kunna vara vägledande. Såväl med avseende pä byggarbetsplatser som andra gemensamma arbetsställen föreskrivs i fjärde stycket skyldighet för arbetsgivare som inte har huvudansvar för samordningen och för arbetstagare på arbetsstället att följa anvisningar som den samordningsansvarige ger i denna sin egenskap. Bestämmelse som ger yrkesinspektionen möjlighet att meddela föreskrifter för att behövlig samordning skall uppnås har tagits in i 53 a § andra stycket. Sådana föreskrifter aktualiseras om samordningsansvaret försummas eller om anvisningar frän den samordningsansvarige inte följs. Yrkesinspektionens föreskrifter blir straffsanktionerade enligt 63 §,

Som framgått av den allmänna motiveringen avses ensamföretagare på gemensamt arbetsställe ha samma förpliktelser och skydd som andra som är verksamma pä sådant arbetsställe, Detla har kommit till uttryck i femte stycket,

14 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 130

Prop. 1973:130 198

Paragrafens regler blir av betydelse också för skyddet av arbetstagare, som sysselsätts på arbetsställe över vUkel hans arbetsgivare inle råder. Med avseende på sådana situationer föreslås dessutom i 53 a § särskild befogenhet för yrkesinspektionen alt ingripa,

8a§

Paragrafen innehåller bestämmelserna om det särskilda anmälnrngs-och granskningsförfarande, som enligt vad som anförts i avsnitt 9,3 fordras som komplement till förhandsprövningen av arbetslokaler m, m. i byggnadslovsärenden. Anmälningsskyldigheten omfattar enligt huvudregeln i första stycket inte fall dä byggnadslovsplikt föreligger eller då anmälan enligt 66 § byggnadsstadgan skall göras i samband med byggande för statens eller landstingskommuns räkning, I dessa situationer avses den behövliga arbetsmiljöprövningen ske i anslutning till byggnadsärendets behandling hos byggnadsnämnd. För att möjliggöra en motsvarande förhandsprövning i andra fall har arbetsgivare ålagts skyldighet att i övrigt göra anmälan till yrkesinspektionen när arbetslokal skall tas i bruk för stadigvarande användning i verksamhet på vilken arbetarskyddslagen är tillämplig. Med stadigvarande användning avses enligt nuvarande lydelse av 9 § arbetarskyddskungörelsen regelmässig användning under längre tid än sex niånader eller under säsongarbete. En sädan definition torde kunna tillämpas i många fall. Som utredningen påpekat finns dock situationer dä en fast tidsgräns leder till omotiverad begränsning av anmälningsskyldigheten. Skäl alt underlåta anmälan bör således inte anses föreligga t, ex, när en och samma verkstadsrörelse med kortare tidsmellanrum flyttar mellan olika lokaler.

Anmälan skall därjämte ske i vissa särskUda situationer som anges i paragrafens andra stycke. Regeln om anmälan när erforderlig arbetarskyddsprövning inte kunnat ske i byggnadslovsärendet skall ses i samband med de föreslagna nya bestämmelserna i 56 § 1 mom, byggnadsstadgan. Det är här fråga om fall då det vid tiden för byggnadslovsprövningen är ovisst för vilket slags verksamhet arbetslokalerna skall användas. Kravet på anmälan innan arbetslokal börjar användas för annan verksamhet än tidigare innebär naturligtvis inte all varje omdisponering av lokaler inom förelag eller förvaltning medför anmälningsskyldighet. För sådan bör fordras att den avsedda verksamheten är artskild från den som senast bedrivits i lokalen.

Som nämnts i den allmänna motiveringen förutsätts viss begränsning i yrkesinspektionens skyldighet att besiktiga lokal innan den las i anspråk. Besiktning bör sålunda kunna uppskjutas eller underlåtas, om det kan antas all behov av granskning inte föreligger innan lokalen tas i brak. Som exempel på fall dä besiktning inle är obetingat nödvändig kan nämnas alt yrkesinspektionen anser att besiktning kan uppskjutas med hänsyn till den kännedom om lokalen som yrkesinspektionen har. Även i fråga om besiklningsverksamheten bör naturligtvis gälla att yrkesinspektionen måste göra prioriteringar bland sina uppgifter med hänsyn till var

Prop. 1973:130 199

risker är att vänta.

Bestämmelsen i tredje stycket gör det möjligt för Kungl, Maj:t att bemyndiga arbetarskyddsslyrelsen alt med avseende på visst slag av riskfylld verksamhet föreskriva särskild kontroll i form av obligatorisk besiktning innan arbetslokal tas i bruk. Avsikten är att arbetarskyddsslyrelsen skall kunna bestämma ifrågavarande slag av verksamhet genoin att ange t, ex, att vissa anordningar, viss tillverkningsmetod eller vissa ämnen används däri. Även verksamhet i arbetslokaler med viss belägenhet skall kunna omfattas av föreskrift av delta slag. Bemyndigande för arbetarskyddsslyrelsen får som utredningen föreslagit ges i arbetarskyddskungörelsen.

Försummelse av anmälningsskyldigheten enligt första eller andra stycket medför påföljd i form av dagsböter enligt 64 § i den föreslagna lydelsen. Bestämmelse om straff för överträdelse av föreskrift som meddelats med stöd av tredje stycket föreslås i 63 §,

39 §

De föreslagna ändringarna i paragrafen är av väsentligen redaktionell art. Enligt vad som utvecklats i den allmänna motiveringen förordas att det befintliga systemet för samverken mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor byggs ut under tillvaratagande av möjligheterna till ökat inflytande för arbetstagarna vid arbetsmiljöns utformning. Mot denna bakgrund har påpekandet i paragrafens gällande lydelse om att samarbetet skall ske under arbetsgivarens ledning fått utgå.

40 §

Första och andra styckena innehåller bestämmelser om utseende av lokala skyddsombud. Enligt den föreslagna lydelsen skall skyddsombud utses vid alla arbetsställen, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts. Förbehåll görs sålunda inte längre för arbetsställen där särskilda förhållanden råder, I huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills gällt skall skyddsombud utses också vid arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem om arbetsförhållandena fordrar det. Innebörden av andra stycket, som gäller ordningen för utseende av skyddsombud, har i huvudsak angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 9,2,2), Det torde kunna förutsättas att lokal facklig organisations verksamhetsområde regelmässigt blir avgörande för omfattningen av skyddsområdet för skyddsombud som organisationen utser. Företrädesrätten för avlalsbunden organisation att utse skyddsombud kan därför inte antas leda lill någon begränsning av möjligheterna att utse särskilt skyddsombud för eventuell annan verksamhet på arbetsstället än som täcks av den företrädesberättigade organisationens intresseområde.

Bestämmelser om mandattiden för skyddsombud bör tas in i arbetarskyddskungörelsen. Vissa jämkningar bör samtidigt ske i kungörelsens bestämmelser om skyldighet all lämna uppgifter lill yrkesinspeklio-

Prop. 1973:130 200

nen beträffande skyddsombud.

I den allmänna motiveringen har förordats vidgade möjligheter att utse regionala skyddsombud. Tredje stycket i paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

Prövning av fråga om tillstånd att utse regionalt skyddsombud skall ske hos yrkesinspektionen. Som förutsättning för sådant medgivande skall gälla att skyddskommitté inte tillsatts på arbetsstället och alt förhållandena pä arbetsstället påkallar att regionalt skyddsombud utses. Utgångspunkterna för behovsprövningen har angetts i den allmänna motiveringen. Det är naturligtvis lämpligt att samråd sker mellan de lokala partema innan ansökan om tillslånd inges till yrkesinspektionen.

Medgivande enligt tredje stycket skall kunna ges ål lokalavdelning av fackförbund eller av annan organisation, som är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt. Detta innebär i praktiken ingen skillnad gentemot nuläget.

Lokalt skyddsombud skall också i fortsättningen kunna utses även om regionalt skyddsombud tillsatts. De bestämmelser som kommer att ges i arbetarskyddskungörelsen om mandattid och uppgiftsskyldighet i vissa avseenden rörande skyddsombud skall tillämpas också beträffande regionalt skyddsombud. Det är självfallet angelägel alt uppgiftsskyldigheten är fullgjord innan regionalt skyddsombud besöker ett arbetsställe.

Det regionala skyddsombudets skyddsområde på ett arbetsställe bör som hittills i princip vara begränsat med hänsyn till verksamhetsområdet för den organisation som utsett ombudet. Om i en verkstadsrörelse sysselsätts dels verkstadsarbetare och dels konlorsanställda finns alltså möjlighet för båda gruppernas lokala fackliga organisation att utse regionalt skyddsombud. Dessas skyddsområden blir då verkstads- resp, kontorsavdelningen. Beträffande sådana fall då flera fackliga organisationer som tillhör olika centrala organisationer är verksamma bland samma personalkategorier och inom samma skyddsområde på ett arbetsstäUe, bör del som utredningen ansett vara lämpligt att den organisation som har flest medlemmar på arbetsstället väljer regionalt skyddsombud. Detta ombud arbetar sedan inom arbetsstället utan avseende på organisationstillhörighet. Om det åter på ett arbetsställe finns flera lokala organisationer, tillhörande samma centrala organisation, är det lämpligt att dessa gemensamt utser det regionala skyddsombudet för ett skyddsområde.

Medgivande som lämnats av arbelarskyddsstyrelsen enligt tredje stycket i äldre lydelse bör vara gällande intill utgången av år 1974 men ej därefter. En övergångsbestämmelse föreslås som klargör detla,

1 paragrafens fjärde stycke har tagits upp en bestämmelse om huvudskyddsombud. Som framhållits i den allmänna motiveringen avses regeln inte utesluta att i vissa fall flera huvudskyddsombud utses pä ett arbetsställe. Har flera huvudskyddsombud utsetts under den förutsättningen att ett av ombuden skall fungera som talesman för de övriga blir endast denne att anse som huvudskyddsombud i lagens mening.

Prop. 1973:130 201

40 a §

Paragrafens första och andra stycke anger skyddsombudels grundläggande uppgifter. Denna fråga har behandlats i avsnitt 9,2,2,

1 Iredje stycket fastslås ansvaret för att skyddsombud får den utbildning som behövs för att ulföra uppgifterna som följer med uppdraget. Bestämmelsen innebär att ansvaret skall ligga pä arbetsmarknadens parter gemensamt. Frågan om särskilda åtgärder för att främja utbildningen av skyddsombud har behandlats i avsnitt 9,5,

Bestämmelsen i fjärde stycket klargör att skyddsombud har rätt att fullgöra sitt uppdrag under arbetstid och med bibehållen lön och andra anställningsförmåner. Bestämmelsens innehåll har väsentligen behandlats i den allmänna motiveringen. Tidsåtgången för uppdraget beror på en rad faktorer, som växlar meUan olika branscher och arbetsställen, och det är inte möjhgt att göra några generella uttalanden om vad som är behövlig tid. Utgångspunkter för bedömningen bör bl, a, kunna vara skyddsområdets storlek och arbetets natur. Medan huvudskyddsombudssysslan på ett stort företag kan vara en heltidsuppgift kan i andra fall ett skyddsombud övervaka sill skyddsområde från sin egen arbetsplats eller annars under arbetets gång, varvid han inte behöver någon särskild tid anslagen för uppgifterna som skyddsombud, I allmänhet bör dock viss tid anslås under vilken skyddsombudet kan ägna sig uteslutande åt att bevaka arbelsmiljöfrågor. Överenskommelser bör kunna nås mellan partema om tidsåtgången. Frågor av delta slag bör i vart fall kunna lösas sedan yrkesinspektionen gjort en bedömning. En eventuell lönetvisl som har samband med lidsålgången får naturligtvis ytterst avgöras domstolsvägen.

Paragrafens femte stycke ger skyddsombud rätt att la del av handlingar och upplysningar som arbetsgivaren har tillgängliga och som är av betydelse för skyddsombudets uppdrag. Den nuvarande mera begränsade bestämmelse i ämnet som finns i 64 § arbetarskyddskungörelsen avser enbari vissa angivna handlingar såsom inspeklionsbok, arbetsbok, minderårigförteckning, intyg över föreskrivna besiktningar och provningar samt protokoU m, m. över undersökningar av luftförhållandena på arbetsstället. Enligt partsöverenskommelser finns dessutom rätt alt ta del av upprättad slalislik över yrkesskadefall samt arbelshygienisk-tekniska och arbetsmedicinska utredningar,' som är av väsentlig betydelse för förhållandena pä arbetsstället och som avser ombudels skyddsområde. Dessa handlingar hör naturligtvis tiU dem som omfattas av den föreslagna rällen. Denna går emellertid avsevärt därutöver och kan därmed ge ökade möjligheter lill en meningsfylld insats från skyddsombudels sida i olika sammanhang då arbetsmiljön planeras. Som utredningen uttalat bör del vara värdefullt om kompletterande och vägledande bestämmelser kan ges i partsöverenskonimelsernas form. Den berörda bestämmelsen i arbetarskyddskungörelsen fär upphävas efler beslut av Kungl, Maj:t,

Utredningen har framhållit behovet av skyddsombudens medverkan i brandförsvarsuppgifter som motiveras från arbetarskyddssynpunkt. Med

Prop. 1973:130 202

hänsyn härtill har utredningen föreslagit en bestämmelse i brandstadgan (1962:91) som rekommenderar att skyddsombud deltar i brandsyn. Liksom de remissinstanser som berört frågan delar jag utredningens uppfattning att skyddsombud bör medverka i brandförsvarsfrågor med anknytning till arbetarskyddet och jag har sålunda ingen erinran mol syftet med den föreslagna regeln i brandstadgan. Inom civildepartementet pågår einellertid arbete med inriktning på att till årets riksdag lägga fram proposition pä grundval av räddningstjänstutredningens betänkande (SOU 1971:50) Räddningstjänst, I del sammanhanget övervägs också vissa ytterligare ändringar i brandlagstiftningen som har föreslagits i en särskild framställning frän statens brandinspektion. Det är därför inte lämpligt att nu ta ställning till den föreslagna kompletteringen av brandstadgan. Frågan får las upp under den fortsatta behandlingen av ärendet om räddningstjänsten.

40 b §

Paragrafen upptar regler om skyddsombuds befogenhet att ingripa genom att bestämma att vissl arbete skall avbrytas. De två situationer som reglema lar sikte pä har behandlats i den aUmänna motiveringen,

I några remissyttranden har berörts omfattningen och verkningarna av rällen att avbryta arbete, I anledning av vad LO anfört i delta hänseende bör understrykas att de situationer som avses är fall dä faran för liv eller hälsa är på en gäng omedelbar och allvarlig samtidigt som tidsmässigt utrymme inle finns för att genast fä till stånd rättelse genom hänvändelse till arbetsgivaren. Faran skall inte behöva vara livshotande utan risk för kroppsskada skall räcka. Något krav på att skyddsombudet skall göra en närmare bedömning av den befarade skadan är inte avsett. Det ligger i sakens natur att rätt att avbryta arbete inte föreUgger när visst risktagande ingår som ett nödvändigt led i arbetsuppgiften på grund av dennas beskaffenhet. Som exempel på sådana fall har utredningen anfört brandmannens uppgifter i samband med eldsvåda. Det kan förutsättas att en reglering av här angiven innebörd bara kommer att behöva tillämpas undantagsvis, I fall då arbete avbrutits efter beslut av skyddsombud bör situatioiien vad gäller arbetslagarnas rätt till lön m, m, i princip bedömas på samrria sätt som om yrkesinspektionen gjort motsvarande ingripande. Trakasseribestämmelserna i 42 § medför att arbetsgivare eller arbetstagare inte fär hindra skyddsombud från alt utnyttja sin befogenhet att besluta om arbetsavbrott.

Bestämmelsen i tredje stycket har ansetts behövlig för att ge skyddsombud garantier mot skadeståndsanspråk och ersättningsskyldighet pä grund av beslut som denne fattal om att arbete skall avbrytas. Underlåtenhet av skyddsombud att i farosituationer som avses i paragrafen begagna sig av rätten att avbryta arbete får självfallet inte heUer föranleda skadeståndsansvar.

Prop. 1973:130 203

41 §

De ändringar som föreslagits i paragrafen har behandlats i avsnitt 9.2,3. Där har ocksä framhållits alt företagsnämnd eller annat Uknande organ under vissa förutsättningar skall kunna fungera som skyddskommitté. Bestämmelserna lägger inte heller hinder i vägen för all dela in ett större arbetsställe i skyddsområden och tillsätta en skyddskommitté för varje område. Möjligheten att inrätta central skyddskommitté eller motsvarande organ står också öppen. Delegation av vissa uppgifter från skyddskommUté lill utskott, nämnder eller arbetsgrupper m. m. skall kunna ske. Kontakterna mellan skyddskommittén och andra organ får dock inle eftersättas.

Vissa bestämmelser om skyddskommitténs sammansättning avses bli upptagna i arbetarskyddskungörelsen. Utredningens förslag fär läggas till grund för Kungl, Maj:ts beslut i delta hänseende.

41 a§

Paragrafen anger skyddskommitténs grundläggande uppgifter. Dessa har i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen. Beträffande skyddskommitténs befallning med företagshälsovården bör tillfogas att del är den förebyggande verksamheten inom företagshälsovården som kommitténs verksamhet bör inriktas på. Där förelagshälsovården är organiserad i form av företagshälsovårdscentral gemensam för flera företag eller förvaltningar är skyddskommittén på motsvarande sätt som vid inbyggd förelagshälsovård samrådsorgan för planering och inriktning av den del av verksamheten som gäller del egna företagels eller den egna förvaltningens behov.

Reglema om handläggningsordningen i skyddskommittén bör införas i arbetarskyddskungörelsen i enlighet med vad utredningen föreslagit. Som utredningen funnit kan vissa frågor som kommer upp i skyddskommittén falla utom ramen för arbetarskyddslagstiftningen och blir därmed undandragna avgörande av tiUsynsorgan, Detla får beaktas vid kungörelsebestämmelsernas utformning. De bestämmelser som finns i 65 § andra stycket kungörelsen beträffande skyddskommitténs uppgifter bör utgå.

Under remissbehandlingen har TCO uttryckt önskemål om en bestämmelse som hindrar arbetsgivaren alt vidta åtgärder i strid mot arbetstagarnas uppfattning när fråga hänskjutits lill yrkesinspektionen. Som utredningen framhållit måsle det ligga i arbetsgivarens intresse all inle föregripa yrkesinspektionens ställningstagande. Skulle likväl något sådant fall uppkomma finns det inte anledning all anta att yrkesinspektionen skulle känna sig bunden av arbetsgivarens åtgärd när ställning skall tas till den hänskjulna frågan. Yrkesinspektionen har också de möjligheter som behövs för alt ingripa om en sådan åtgärd innebär avsteg från lagstiftningens krav. Erfarenheterna av den nya handläggningsordningens tillämpning fär visa om särskilda bestämmelser behövs och det kan förutsättas att utredningen har uppmärksamheten riktad på denna fräga under sitt fortsatta arbete.

Prop. 1973:130 204

42 §

Paragrafen syftar till att ge skyddsombud skydd mot trakasseri som har samband med skyddsombudsuppdragel. Som nämnts i avsnitt 9,2,2 föranleder den föreslagna utvidgningen av skyddsombudens uppgifter och befogenheter att paragrafen får ett delvis nytt innehåll. Med hänsyn lill paragrafens lydelse sker denna anpassning av Irakasseriskyddet automatiskt i och med att nya uppgifter anförtros skyddsombuden. Olika tolkningsfrågor kan naturligtvis uppstå att lösa vid tillämpningen. Det är dock knappast möjUgt alt här ge några bestämda anvisningar för hur sädana spörsmål skall avgöras i de skiftande situationer som är tänkbara.

De bestämmelser som tillfogats i fjärde och femte styckena har i huvudsak motiverats i avsnitt 9,2,2. Genom bestämmelserna säkerställs det skydd som åsyftas med paragrafens nuvarande regler. Vid tvist om uppsägning skett med anledning av skyddsombudsuppdragel eller haft annan orsak får skyddsombudet, oavsett att uppsägningstiden kan ha gått ut, kvarstå i anställningen tills frågan hunnit avgöras i vederbörlig ordning. En motsvarande rätt all t, v, vara bibehållen vid sina tidigare arbetsförhållanden resp, anställningsvillkor skall gälla om tvisten angår sambandet mellan förändringar i någol av dessa hänseenden och skyddsombudsuppdraget.

Talan vid domstol pä grund av den förevarande paragrafen skall enligt

43 § vara väckt inom sex månader frän avslutandet av den åtgärd saken
gäller, Detla innebär att begäran om förhandUng meUan parterna i
tvistefråga som här avses bör vara väckt i sådan tid att sexmånadersfristen
inte försitts, I vart fall mäste anses att rätlen att t, v, kvarstå i
anställningen eller att t, v, behäUa tidigare arbetsförhållanden eller
anställningsvillkor inte skall kunna göras gällande, om vid sexmånaders-
tidens utgång förhandling inte begärts och frågan då inte heller
hänskjutits till skiljenämnd eller tagits upp vid domstol. Del kan
emellertid inte vara rimligt att skyddsombud, som uppenbart saknar fog
för påstående om samband mellan skyddsombudsuppdraget och upp
sägning eller annan åtgärd som kan vara aktuell, skaU kunna utnyttja
rätten enligt del föreslagna fjärde stycket liU att under avsevärd tid
kvarstå i anställningen eUer behålla tidigare arbetsförhållanden eller
anställningsvillkor. Med hänsyn härtill har tillfogals en bestämmelse som
gör del möjligt för domstol att på yrkande av arbetsgivaren förordna att
rätten enhgt fjärde stycket inte skall bestå. Det bör emellertid
understrykas att förordnande inte är avsett alt meddelas annat än i klara
fall.

Om skyddsombud faktiskt skilts från sin anstäUning genom avskedande eller anställningen upphört på grund av att uppsägningstiden gäll ul bör del i visst fall vara möjligt för skyddsombudet all ulan längre tids väntan få återgå till arbetet. Den situation som avses är dä skyddsombudet inle ulan fog gör gällande att han skilts från anställningen på grund av sitt uppdrag. I femte stycket har med hänsyn härtill intagits en bestämmelse som ger domstolen möjlighet att, när talan väckts med yrkande om anställningsförhållandets fortsatta bestånd på grund av ogiltighets-

Prop. 1973:130 205

regeln i tredje stycket, förordna att skyddsombudet skall få återgå i arbetet. Förordnande skall längst kunna avse tiden intill dess laga kraft ägande dom eller beslut föreligger. Under den tid förordnande gäller skall skyddsombudet ha rätt att åtnjuta sina tidigare arbetsförhållanden och anställningsvillkor.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om det inle alltid bör ankomma på arbetsgivaren att - sedan skyddsombud gett uttryck för sin uppfattning att arbetsgivarens ifrågavarande åtgärd innebär trakasseri -begära förhandling och väcka talan inom tid som sägs i 43 §, Någon regel av denna innebörd lorde inte kunna uppställas, MöjUgheten att påkalla förhandling och väcka talan måste stä öppen för säväl arbetsgivare som skyddsombud och vem som utnyttjar denna får bh beroende på omständigheterna i del särskilda fallet. Bevisbördefrågornas lösning i t, ex, en tvist, som gäller frågan om en arbetstagare skilts från sin anställning på grund av sin verksamhet som skyddsombud, synes inle vara beroende av vem som intar stäUning av kärande i målet,

EnUgt 6§ lagen (1971:202) om vissa åtgärder för alt främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden har bestämmelserna i 42 § motsvarande tillämpning pä den som av arbetstagarorganisation utsetts all företräda organisationen i frågor enligt lagen. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet förordar jag att det utökade anställningsskyddet enhgt fjärde och femte styckena kommer också nämnda företrädare lill del. Hänvisningen i 1971 års lag slår därför kvar oförändrad,

47 §

I avsnitt 9,7 har förordats en omorganisation av yrkesinspektionen som bl, a, innebär alt en yrkesinspektionsnämnd inrättas som i princip beslutande organ när del gäller regional tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen. Paragrafens lydelse har ändrats med hänsyn härtill. Frågan om beslutsbefogenheterna inom yrkesinspektionen får regleras närmare genom bestämmelser i instruktionen för yrkesinspektionen.

48 §

Frågor kring den kommunala tillsynen har behandlats i avsnitt 9.7, Som framhåUits där bör det ses som ett åliggande för kommunen som sädan att utse kommunala tillsynsmän med behövlig kompetens att biträda yrkesinspektionen i arbetarskyddslillsynen. Inför valet av kommunal tillsynsman är det av värde alt samråd i lämpUg form sker med yrkesinspektionen. Paragrafens första stycke har getts ny lydelse i enlighet härmed.

Nuvarande regler om skyldighet för lUlsyningsman för den allmänna hälsovården att vara kommunal tillsynsman om han förordnas därtill och om kommunal tillsynsmans rätt tiU ersätining för uppdraget har slopats som en följd av ståndpunkten att den kommunala tillsynen skall utövas av tjänsteman, i regel hälsovårdsinspektör, som är anstäUd hos 15 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 130

Prop. 1973:130 206

kommunen. För hälsovårdsinspektör eUer motsvarande tjänsteman bör tillsynsuppgiflerna kunna betraktas som åligganden som hör till tjänsten. I den män annan i kommunen anställd tjänsteman åtar sig alt pä deltid fullgöra tillsynen bör ersättningsfrågan kunna lösas genom överenskommelse i varje särskilt fall.

Hittillsvarande system med årsredogörelser lill yrkesinspektionen för den kommunala tillsynens utövande frän varje särskild kommunal tillsynsman har mte fungerat tillfredsstäUande, Ofta har rapporter inte avlämnats och de rapporter som inkommit har ej sällan varit ofuUslän-diga. Dessa brister bör undanröjas. Samtidigt bör man se till att i kommuner med flera kommunala tillsynsmän en gemensam rapportering kommer till stånd som avser hela den kommunala tillsynen i kommunen. Detta kan ske om skyldigheten att avge årsredogörelsen läggs på kommunen. En sådan ordning bör ge såväl yrkesinspektionen som kommunen möjligheter till förbättrad överblick och kontroll över tillsynsverksamheten. Dessutom uppnäs viss lättnad i yrkesinspektionens expeditionsgöromål genom att antalet rapporter minskar, Pä grund härav har i andra stycket upptagits en bestämmelse om skyldighet för kommun att årligen lämna redogörelse till yrkesinspektionen om den kommunala tUlsynens utövande.

49 §

Förslaget i avsnitt 9.7 om att skyldigheten att utse kommunal tillsynsman skall åvila kommunen innebär att också ansvaret enligt denna paragraf för all åtgärder vidtas om tillsynsman inte fullgör sina åUgganden bör läggas på kommunen. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse härmed.

Det kan förutsättas att kommunerna utan undantag utser kommunala tillsynsmän och att de även i övrigt kan ombesörja vad på dem ankommer för den kommunala tillsynens fullgörande. Något behov av en regel som ger länsstyrelsen rätt all uppdra den kommunala tillsynens utövande åt särskilt förordnad tillsynsman föreligger därför inle. Andra stycket i paragrafen har följaktligen fåll utgå,

50 §

Paragrafen har tillförts en allmän bestämmelse om handräckning av poUsmyndighet, Bestämmelsen har motsvarighet i bl, a, livsmedelslagen, PoUsmyndighetens skyldighet att lämna tillsynsorgan upplysningar och biträde enligt 52 § i gällande lydelse innefattas i den föreslagna bestämmelsen om handräckning. Enligt nuvarande 53 § andra stycket kan tillsynsmyndighet vid synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa låta polismyndighet vidta behövliga åtgärder på arbetsgivarens bekostnad för att säkerställa meddelat förbud. Möjligheten all säkerställa förbud genom polismyndighets försorg bör emellertid inte vara begränsad lill fall när synnerlig fara föreligger utan bör gälla generellt. Detta ligger också i den föreslagna handräckningsbeslämmelsen. De nämnda reglerna i 52 § och 53 § andra stycket kan därmed upphävas.

Prop. 1973:130 207

51 §

Frågan om tystnadspUkt för skyddsombud, ledamot av skyddskommitté och styrelseledamot i lokal facklig organisation har behandlats i avsnitt 9,2,3, Ändringar i paragrafen har skett i enUghet med vad som sagts där, 1 anslutning härlUl bör framhållas att en redaktionell ändring vidtagits i 68 § som gäller påföljd för brott mol lystnadsplikten. Därigenom markeras att straff för överträdelse förutsätter att denna skett med uppsåt eller av oaktsamhet. Påföljd skall således inte drabba t, ex, skyddsombud som sprider en uppgift som omfattas av tystnadsplikten, om han inte insett eUer bort inse att uppgiften var av denna natur.

Även i övrigt har jämkningar vidtagits i paragrafen. Tystnadsplikten kommer därmed att omfatta alla som på något sätt deltar i tillsynsverksamheten, antingen de är anstäUda eller har särskilt uppdrag eller medverkar på annat sätl. För dem som omfattas av paragrafen i dess nuvarande lydelse innebär ändringarna att tystnadsplikten vidgas till att gälla också enskilds personUga förhållanden och förhåUanden av betydelse för landets försvar.

52 §

Paragrafen har i enlighet med utredningens förslag getts ett betydligt vidgat innehåll. Anmälan skall enligt den nya lydelsen ske till tiUsynsorgan — yrkesinspektionen eller arbelarskyddsstyrelsen — i situationer då läkare i sin verksamhet fär kännedom om sjukdom som kan ha samband med arbete. Någon begränsning lill viss eller vissa kategorier av läkare har inle skett. Bestämmelsen syftar till att förbättra arbetarskyddsmyndighelernas informationsunderlag beträffande uppkomsten av hälsorisker i arbetslivet. Efter sammanställning och bearbetning av inkomna anmälningar bör kunna utvinnas betydelsefuUa upplysningar i delta hänseende. Syftet med anmälningsskyldigheten måste kunna nås utan alt de sekrelesshänsyn som hgger bakom bestämmelserna om tystnadspUkt i aUmänna läkarinslruktionen (1963: 341) träds för nära. Det bör ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att i samråd med socialstyrelsen meddela närmare anvisningar om former m,m, för anmälningsskyldighetens fullgörande. Anmärkas bör alt tystnadsplikten för dem som medverkar i tillsynen vidgas enligt 51 § i föreslagen lydelse tiU alt gälla ocksä enskilds personliga förhållanden.

Också skyldigheten enligt denna paragraf all lämna tillsynsorganen upplysningar och biträde har vidgats till att gälla alla läkare. Det Ugger i sakens natur att skyldighet för läkare som ej är i allmän tjänst att lämna upplysningar och biträde åt tillsynsmyndighet närmast kan komma att beröra företagsläkare.

Paragrafen har vidare jämkats med hänsyn lill alt skolråd och skolstyrelse numera enligt skollagen (1962:319) motsvaras av skolstyrelsen. Polismyndighets åligganden enligt paragrafens gällande lydelse täcks av den föreslagna bestämmelsen i 50 § fjärde stycket.

Prop. 1973:130 208

53 §

Den viktigaste sakliga ändringen i paragrafen är att möjlighet införts för tillsynsorgan att förena föreläggande eller förbud med vite. Frågan har behandlats i avsnitt 9,8, Bestämmelsen om vitesförfarandet har tagils upp i andra stycket. Där har ocksä, i överensstämmelse med vad som anförts i den aUmänna motiveringen, skrivits in en ny regel om möjlighet för tillsynsmyndighet att förordna om rättelse på arbetsgivarens bekostnad.

Tvångsmedel enligt 53 § kan med hänsyn rill första styckets gäUande lydelse bara användas då missförhållande inte innebär överträdelse av någon särskUd straffbelagd föreskrift. Denna begränsning har slopats. Detta har främst betydelse pä så sätt att det blir möjligt att meddela förbud mot viss verksamhet även om det förhållande som föranleder förbudet omfattas av direkt straffbestämmelse. Genom ändringama i första stycket bortfaller vidare nuvarande hinder mot alt använda förbudsförfarande i fråga om personalrum.

När arbetsgivare meddelas förbud eller föreläggande avseende användandet av en anordning e. d. i befintiigl skick måsle ingripandet anses omfatta varje användning av anordningen som sker vid arbetsställe där arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Gäller föreläggande eller förbud hel anläggning som vid ingripandet drevs med anstäUd arbetskraft bör påbudet avse också sådant arbete vid anläggningen som utförs av arbetsgivaren hell ensam. Följden blir annars all förbudet eller föreläggandet inte kan säkerställas genom polismyndighetens försorg. En uttrycklig bestämmelse härom har tagits in i första stycket.

I den föreslagna lydelsen av första stycket anges inte att tillsynsmyndighets framställning skall vara skriftlig eher att myndigheten i allmänhet skall utsätta skälig tid, inom vilken den behövliga åtgärden skall vidtas eller efter vilken meddelat förbud gäUer. Sådant förfarande skall på grand av allmänna regler .tillämpas även om särskUd föreskrift inte finns. Vad som sägs i nuvarande första stycket om yttrande från part innan förbud eller föreläggande meddelas har utgått med hänsyn lill att förvaltningslagen (1971:290) innehåller bestämmelser i ämnet.

Nuvarande bestämmelser i andra stycket har slopats med hänsyn bl, a, till att tillsynsmyndighet enligt förslagets 70 § skall ha en allmän befogenhet att meddela beslut som gäller omedelbart. Som anförts under 50 § läcks den gällande regeln om åtgärder genom polismyndighets försorg av den där införda handräckningsbestämmelsen.

Genom ändringen i tredje stycket ges tillsynsmyndighet befogenhet att meddela förbud mol upplåtelse av lokal för visst slag av arbete eller ändamål. Det har ansetts nödvändigt att vidga förbudsmöjligheten så att upplåtelse inle sker under oförändrade förhållanden till annan arbetsgivare eller till ensamföretagare som bedriver verksamhet av samma slag som förbudet avser.

Prop. 1973:130 209

53 a §

De frågor som paragrafen gäller har behandlats i avsnitt 9.5 om gemensamma arbelssläUen samt i förevarande avsnitt under 7 a §. Första stycket ger yrkesinspektionen möjligheter att vid missförhållande i skyddshänseende ingripa mot den som råder över arbetsstället, även om missförhållandet anknyter tUl arbete som utförs av arbetstagare som inte är anställd hos denne. Bestämmelsen riktar sig uttryckligen mot den som råder över visst arbetsställe. Härav torde framgå att avsikten är alt fastlägga ett ansvar för arbetsgivare eUer ensamföretagare, som disponerar över ett arbetsställe, men inte att reglera ansvaret för ägare eller nyttjanderättshavare tUl fastighet. Ingripande sker i samma ordning som enligt 53 §, vilket bl. a. innebär att föreläggande eller förbud också i dessa fall kan förenas med vite.

Som ett annat led i regleringen beträffande gemensamma arbetsställen har förordats att yrkesinspektionen skaU kunna meddela föreskrifter för att åstadkomma samordning av skyddsåtgärder på byggarbetsplatser eller pä andra gemensamma arbetsställen. Bestämmelsen härom har tagils upp i andra stycket. Med slöd härav skaU föreskrifter kunna ges om den samordningsansvarige försummar sina skyldigheter eUer om arbetsgivare, ensamföretagare eUer arbetstagare pä del gemensamma arbetsstället inte följer den samordningsansvariges anvisningar. Överträdelse av sådan föreskrift blir straffbelagd enligt 63 §.

59 §

De ändringar som föreslagits i tredje stycket innebär att också yrkesinspektionen skall kunna meddela föreläggande vid vite i avsedda fall och att beloppsgränsen för vitet slopats. Viss jämkning har gjorts i kostnadsregeln i fjärde stycket. Övriga ändringar i paragrafen är av redaktionell art.

60 §

Motiven för all paragrafen föreslås upphävd har anförts i avsnitt 9,8. Att paragrafens särreglering beträffande statens arbetsgivaransvar slopas innebär dock inte något avsteg från den allmänna princip som kommit till uttryck inom olika lagstiftningsområden och som innebär att staten inte kan föreläggas vite. Föreläggande eller förbud som riktas mol statlig myndighet bör därför inle förenas med vite.

62 §

Straffbestämmelserna i 62—68 §§ har genomgående kompletterats genom att subjektivt rekvisit angetts. Uppsåt eller oaktsamhet skall i regel fordras för alt straffansvar skall inträda.

Prop. 1973:130 210

63 §

Straffmaximum enligt paragrafen har höjts av skäl som anförts i avsnitt 9,8, Under straffbestämmelsen i föreslagen lydelse inbegrips också överträdelse av föreläggande, förbud eller föreskrift enligt 53 a § samt brott mot föreskrift som meddelats med stöd av 8 a § tredje stycket,

1 andra stycket har upptagits en undantagsregel för att undvika att straff utdöms i fall när föreläggande eller förbud kombinerats med vite,

64 §

Paragrafen har utvidgats rill att avse också anmälningsskyldigheten för arbetsgivare enligt 8 a §, Straffet för försummelse av anmälningsskyldighet har ändrats till dagsböter. Övriga ändringar i paragrafen är av väsentligen redaktionell art,

65 och 66 §§

Ändringama i paragraferna är i huvudsak av redaktionell natur,

67 §

Straffet för arbetstagare som tar bort eller försätter ur bruk skyddsanordning har ändrats till dagsböter. Bestämmelsen att anmälan av yrkesinspektör krävs för åtal har utgått med hänsyn bl, a, rill de önskemål härom från yrkesinspektörshåll som utredningen redovisat,

68 §

Paragrafen har jämkats med ledning av motsvarande bestämmelser i jämförlig lagstiftning,

69 §

Paragrafen har fått utgå med hänsyn Ull innehållet i 25 kap, 6 och 8 §§ brottsbalken,

70 §

Nuvarande bestämmelser om arbetsföreståndare har utgått i enlighet med vad som anförts i avsnitt 9,8, Beslut som fallats inom företag eller förvaltning beträffande placeringen av ansvaret enligt arbetarskyddslagstiftningen påverkas inte av att bestämmelserna upphävs. Framdeles blir det lika angeläget som nu alt förhållandena beträffande arbetarskydds-ansvaret klargörs,

I paragrafen har tagits in en bestämmelse som ger arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen befogenhet att vid meddelande av beslut förordna att detta skall gälla utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft. Frågan har berörts i den aUmänna motiveringen.

Prop. 1973:130 211

73 §

I avsnitt 9.8 har förordats en ändring av besvärsordningen när det gäller talan mol arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt arbetarskyddslagstiftningen. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed. Dessutom har jämkning vidtagits med hänsyn tiU att 49 § andra stycket och 70 § utgått i förslaget.

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift

2§

Ändringen i paragrafen är föranledd av förslaget i avsnitt 9,6 om all staien skall bidra lill arbetarskyddsfonden genom arbetarskyddsavgifl enligt motsvarande regler som gäller för andra arbetsgivare. Ändringen innebär att staien är att betrakta som arbetsgivare enligt lagen om arbetarskyddsavgift, oavsett att staten enligt 3 § kungörelsen (1954:670) med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å arbetstagare i statens tjänst inte erlägger någon avgift till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

3§ ' .

Höjningen av arbelarskyddsavgiften har motiverats i avsnitt 9.6.

4§

I avsnitt 9,6 har föreslagils en utvidgning av arbetarskyddsfondens uppgifter i olika hänseenden. Med hänsyn lill de nya ändamål för vilka fondmedel skall kunna disponeras föreslås vissa tillägg i paragrafen, 1 den föreslagna lydelsen återspeglas också den ändring i fördelningen av arbetarskyddsavgiften som förordals i den allmänna motiveringen. Vidare har jämkning skett med hänsyn lill att arbetsmedicinska institutet uppgått i arbetarskyddsstyrelsen.

Övergångsbestämmelse

1 avsnitt 9,6 har föreslagits att viss del av medel som tillförs arbetarskyddsfonden genom arbetarskyddsavgift för är 1974 skall kunna disponeras för utbildning som facklig huvudorganisation av arbetstagare anordnat i anledning av lagen (1972:829) om styrelserepresenlation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Förslagets genomförande fordrar en uttrycklig lagregel. En sådan har tillförts lagförslaget som en övergångsbestämmelse. Som facklig huvudorganisation kommer i delta sammanhang främst LO, TCO eller SACO i fråga. Även fackförbund räknas emellertid dit, I första hand bör bidrag utgå för utbildning av arbetstagare som utsetts till ledamot i företags styrelse med

Prop. 1973:130 212

stöd av lagen. Även i vissa andra fall bör bidrag kunna utgå. Här åsyftas bl, a, det fall all arbetstagare efter överenskommelse mellan företaget och de fackliga organisationerna eller efter dispens av dispensnämnden för arbetstagarrepresentation adjungerats i styrelsen. Också när företag har beslutat att lagen skall tillämpas trots att antalet anställda är mindre än 100 bör bidrag kunna utgå.

11.3 Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

54 §

I den allmänna motiveringen, avsnitt 9,3, har föreslagits all yrkesinspektionen skall ges ökade möjligheter tiU bevakning av arbetsmiljösynpunkter i fall då befrielse söks med stöd av 3 mom, i denna paragraf från byggnadslovsplikten beträffande industriområde. Som villkor för dispens har därför uppställts att tillstyrkan skall föreligga ocksä från yrkesinspektionen,

55 §

Enligt vad som utvecklats i avsnitt 9,3 skall i byggnadslovsärende som avser arbetslokaler eller personalrum regelmässigt ske en prövning av byggnadsföretaget från arbetarskyddssynpunkl. För alt denna prövning skall kunna bli tillfredsställande fordras till en börian ell gransknings-undertag som ger närmare upplysning om den verksamhet som skaU bedrivas i de avsedda lokalerna. En bestämmelse föreslås därför som ålägger sökanden i byggnadslovsärendet att såvitt möjligt foga behövlig beskrivning av den tUlämnade verksamheten till ansökningshandlingarna. Den reservation som inryms i orden "såvitt möjligt" åsyftar endast de fall där det på byggnadslovsstadiet ännu inte är känt vUket slags verksamhet som skall bedrivas i lokalerna. Som framgår av bestämmelsens lydelse gäller skyldigheten att inge beskrivning inte när arbetslokalen skaU användas enbari av ensamföretagare. De närmare föreskrifter som kan behövas rörande innehållet i beskrivning som här avses får meddelas av statens planverk efter samråd med arbetarskyddsslyrelsen.

För att underlag för arbelsmiljöprövning skaU föreligga har vidare ansetts böra fordras att utlåtande från yrkesinspektionen aUtid företes i byggnadslovsärenden, som avser arbetslokaler eller personalrum för verksamhet vari arbetstagare skall sysselsättas. Bestämmelse som ålägger byggnadslovssökanden denna skyldighet föreslås inlagen i denna paragraf. Fullgörs inte skyldigheten kan ansökningen avvisas av byggnadsnämnden, 1 vissa faU, t. ex. när preciserade föreskrifter finns beträffande det slag av lokaler, för vilka byggnadslov söks, bör yrkesinspektionens utlåtande kunna begränsas till att gälla frågan om arbetstagarsidans hörande. Detta bör också kunna ske när andra myndigheter än tillsynsorgan inom arbetarskyddet utfört ritningsgranskning och därvid haft att beakta även arbetarskyddssynpunkter. Central granskning av byggnadsritningar sker

Prop. 1973:130 213

f. n. i viss utsträckning hos arbetarskyddsslyrelsen och denna ordning kan självfallet vara praktisk bl. a, när det gäller prototyper och standardanläggningar.

Bestämmelserna om utlåtande från yrkesinspektionen och om beskrivning över avsedd verksamhet har sammanförts i ett nytt 4 mom,

56 §

Genom tillägg i 1 mom, första stycket har markerats alt byggnadsnämnd vid avgörande av byggnadslovsärende skall se till att byggnadsföretaget inle strider mol arbetarskyddsförfaltningarna.

Enligt vad som framhåUits i den allmänna motiveringen skall som förutsättning för bevUjande av byggnadslov för byggnadsföretag med arbetslokaler i princip gälla, att utlåtande från yrkesinspektionen som avses i förslagets 55 § 4 mom, skall ge upplysning om att skyddsombud, skyddskommitté eUer organisation som företräder arbetslagarna fått tUlfälle all yttra sig över byggnadsföretaget. Bestämmelsen härom har tagits in i 1 mom, andra stycket,,Undantag från denna huvudregel måsle dock göras för faU då del på byggnadslovsstadiel inte är känt för vilket slag av verksamhet de arbetslokaler som ingår i byggnadsförelaget skall användas. Byggnader för administration, hantverk eller industri uppförs ibland för uthyrning till olika förelag. Del kan då hända all vare sig hyresgäster eller den närmare inriktningen av de verksamheter som skall bedrivas i byggnaden kan bestämmas förrän byggnaden är uppförd. Den arbetsmiljömässiga granskningen i byggnadslovsärendet kan i sådana, fall inte bli fullständig. Den slutliga prövningen från arbetarskyddssynpunkt skall enligt förslaget då ske i samband med anmälan innan lokalerna las i bruk. Den undantagsregel som upptagits i 1 mom. andra stycket gäller dessa situationer.

När i de undanlagsbetonade fallen byggnadslov meddelas utan all erforderlig prövning frän arbetarskyddssynpunkt kommit till stånd föreligger enligt den föreslagna nya 8 a § i arbetarskyddslagen skyldighet alt göra anmälan när arbetslokalerna skall tas i bruk. För att full klarhet om anmälningsskyldigheten skall föreligga har i den allmänna motiveringen förordats all beslut om byggnadslov i dessa fall skall uppta en erinran om denna skyldighet. Föreskriften om att sådan erinran skall göras har förts in i 1 mom. Iredje stycket. Försummelse av anmälningsskyldigheten är straffbelagd enligt 64 § arbetarskyddslagen i föreslagen lydelse.

64 §

1 paragrafen har införts de i avsnitt 9,3 förordade bestämmelserna som rör yrkesinspektionens medverkan vid slutbesiktning. Genom ett nytt fjärde stycke i 1 mom. har föreskrivits alt slutbesiktning beträffande byggnadsföretag som avser arbetslokal eller personalrum inte får underlåtas om yrkesinspektionen begär sådan besiktning, och i ett nytt

Prop. 1973:130 214

4 mom. har föreskrivits att yrkesinspektionen skall kallas till slutbesiktning. Vissa synpunkter angående omfattningen av yrkesinspektionens medverkan vid slutbesiktning har getts i den allmänna motiveringen.

66 §

För statliga och landstingskommunala byggnader - för vilka byggnads-lovsplikl inte föreligger — gäller enligt paragrafen alt anmälan skall göras till byggnadsnämnd innan byggnaden påbörjas. Med hänsyn till behovet av alt öka yrkesinspektionens kontrollmöjligheter har i avsnitt 9,3 förordals en särskild föreskrift om skyldighet för byggnadsnämnd att underrätta yrkesinspektionen om anmälan enligt paragrafen som avser arbetslokal eller personalrum. Bestämmelse härom har införts i ell nytt fjärde stycke. Rällen för yrkesinspektionen att begära slutbesiktning enligt förslagets 64 § 1 mom. omfattar i princip också statligt och landslingskommunalt byggande,

I fall dä anmälan enligt 66 § inle fordras bör de bestämmelser som föreslagits i 8 a § arbetarskyddslagen om anmälningsskyldighet lill yrkesinspektionen ha motsvarande tillämpning,

11.4 Övriga författningsförslag

Den i avsnitt 9,8 föreslagna omläggningen i besvärsförfarandet enligt arbetarskyddslagstiftningen föranleder ändring - förutom i 73 § arbetarskyddslagen — i 23 § skogsförläggningslagen. Motsvarande ändring får efler beslut av Kungl. Maj:l företas i kungörelsen (1949:210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg,

I anslutning lill den föreslagna ändringen i besvärsordningen bör ske ett förtydligande av 1 § 9, lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Med nuvarande lydelse av lagrummet kan oklarhet råda om besvärsordningen när det gäller beslut som arbetarskyddsstyrelsen meddelar i särskilt fall angående föreskrift, tillstånd eller godkännande enligt kungörelser som utfärdals med slöd av arbetarskyddslagen före den I januari 1972, Genom den ändring som föreslås i behörighelslagen blir det fullt klart alt besvär mot arbelarskyddsslyrelsens beslul i sådana ärenden skall prövas av Kungl, Maj:t och inte av kammarrätt.

I skogsföriäggningslagen, allmänna arbetstidslagen, lagen (1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete och lagen (1932:55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas ä fartyg har skett jämkningar med hänsyn till den omorganisation av yrkesinspektionen som redovisats i avsnitt 9.7.

Prop. 1973:130 215

12 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl, Maj:t dels föreslär riksdagen att antaga förslagen till

1, lag om ändring i arbelarskyddslagen (1949:1),

2, lag om ändring i lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgifl,

3, lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963:246),

4, lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,

5, lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970:103),'

6, lag om ändring i lagen (1970:943) om arbetstid m. m, i husligt arbete,

7, lag om ändring i lagen (1932:55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg,

dels bereder riksdagen tillfälle att yttra sig över förslaget till

8, kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612),

Hinder föreligger inle mot att ärendet behandlas först under riksdagens höstsession.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ulvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Prop. 1973:130 216

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. I

Lagförslag .................................................................... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 april 1973 ........ ... 34

1 Gällande arbetarskyddsförfattningar 36

1.1 Arbelarskyddslagen .......................................... ... 36

1.2 Övriga författningar ........................................... ... 40

2 Allmänna synpunkter.......... ". 42

2.1 Utredningen ..................................................... ... 42

2.2 Remissyttrandena................................................. ... 49

3 Den lokala skyddsverksamheten 54

3.1 Nuvarande förhållanden 54

3.1.1 Bakgrund .................................................. 54

3.1.2 Gällande reglering......................................... ... 55

3.1.3 Vissa uppgifter om den lokala skyddsorganisalionen . 60

3.2 Utredningen 60

3.2.1 Utredningens aUmänna överväganden ..... ... 60

3.2.2 Utredningens förslag till nya samverkansregler , . . , 63

3.3 Remissyttrandena 74

3.3.1 Allmänna synpunkter ................................ ... 74

3.3.2 Skyddsombud ........................................... ... 76

3.3.3 Skyddskommitté ........................................ ... 82

4 Förhandsprövning av arbetslokaler m, m 86

4.1 Gällande bestämmelser 86

4.1.1 Bestämmelserna om byggnadslov i byggnadsstadgan , 86

4.1.2 Arbetarskyddslagstiftningens regler om förhandsgranskning 88

4.2 Utredningen 89

4.2.1 Brister och reformbehov ........................... 89

4.2.2 Arbelsmiljöprövning i byggnadslovsärenden 91

4.2.3 Anmälan när arbetslokaler tas i bruk ........ 94

4.2.4 Byggande för staten eller landsting m. m...... 95

4.2.5 Särskild befogenhet för arbetarskyddsmyndighel ,, 95

4.3 Remissyttrandena 96

5 Gemensamma arbetsställen 102

5.1 Gällande bestämmelser .................................... ... 102

5.2 Utredningen ..................................................... ... 103

5.2.1 Gemensamma arbetsställen i allmänhet ..... 103

5.2.2 Gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet , 104

5.2.3 Andra gemensamma arbetsställen än byggarbetsplatser 106

5.2.4 Arbetsställe över vilket arbetsgivaren inte råder , . . 108

5.3 Remissyttrandena 109

Prop. 1973:130 217

6 Särskild utbildning i arbetsmUjöfrågor......................... 112

6.1 Nuvarande förhållanden....................................... 112

6.2 Utredningen ..................................................... 113

6.3 Remissyttrandena................................................. . 116

7 Vissa frågor om tillsynens organisation .................. 119

7.1............................................................................. Nuvarande förhållanden 119

7.1.1 Arbetarskyddsslyrelsen ............................. 119

7.1.2 Yrkesinspektionen ..................................... 120

7.2............................................................................. Utredningen 122

7.2.1 Arbetarskyddsstyrelsen ............................. 123

7.2.2 Yrkesinspektionen ..................................... 124

7.3............................................................................. Remissyttrandena 131

8 Sanktionssyslem m, m................................................. 135

8.1 Gällande bestämmelser .................................... 135

8.2 Utredningen ...................................................... . 138

8.3 Remissyttrandena................................................. 143

9 Departementschefen .............................................. 146

9.1 Inledning ........................................................... 146

9.2 Den lokala skyddsverksamheten ...................... 150

9.2.1 Allmänna utgångspunkter............................. 150

9.2.2 Skyddsombud ............................................ . 152

9.2.3 Skyddskommitté ........................................ . 162

9.3 Förhandsprövning av arbetslokaler m, m.............. 166

9.4 Gemensamma arbetsställen................................. . 172

9.5 Utbildningsfrågor ............................................... . 176

9.6 Vidgade uppgifter för arbetarskyddsfonden ...... . 180

9.7 Den offentliga tillsynsorganisationen ................ . 184

9.8 Sanktionssyslem m, m........................................... 190

10 Upprättade författningsförslag ................................. 195

11 Specialmotivering ..................................................... . 196

11.1 Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1) 196

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgifl 211

11.3 Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) 212

11.4 Övriga förfatlningsförslag...................................... 214

12.................................................................................... Hemställan 215

Golebor;OfIcyckcl AB, Siblm 1} 2 b»l S