Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1972           Prop. 1972: 58

Nr 58

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om skatt på an­nonser och reklam, m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1972.

Kungl. Maj:t viU härmed, under åberopande av bilagda utdrag av StatsrådsprotokoUet över fmansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlätande till riksdagen föredragande departementsche­fen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakUga innehåll

I syfte främst att finansiera ett utökat statiigt stöd åt dagspressen föreslås i propositionen, att den skatt på annonser, som mfördes den 1 juli 1971, utsträcks tUl att omfatta vissa former av reklam, bl. a. fUm-, flyg-, ljus-, ljud- och utomhusreklam (s. k. A-mediareklam) samt tryck­saksreklam. Förslaget bygger på reklamutrednmgens betänkande (Ds U 1972: 1) Reklam I Beskattning av reklamen, men avviker i vissa väsent­liga hänseenden från det i betänkandet framlagda skatteförslaget.

Förslaget lämnar annonsskatten i princip orubbad. Skatten bUr såle­des oförändrad 6 % för annonser i dagspressen och 10 "la för andra an­nonser. Det nuvarande s. k. bottenavdraget för skatt på annonsintäkter upp tUl 3 milj. kr. per år bibehålls i fråga om dagstidningar och andra periodiska publikationer. Utanför beskattningen stäUs även i fortsätt­ningen annonser i medlemsblad och i periodiska publikationer som ut­gör organ för rehgiösa, nykterhetsfrämjande, pohtiska, idrottsUga och försvarsfrämjande sammanslutningar samt de handikappades intresseor­ganisationer.

För annan reklam än annonsreklam blir skatten 10 % och knyts till produktionskostnaderna för trycksaksreklam och till de s. k. mediakost-naderoa, dvs. kostnadema för offentliggörandet, för övrig reklam.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 november 1972. Genom den utvidgade beskattningen beräknas statens inkomster öka med ca 50 milj. kr. per år.

1    Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58

 

Prop. 1972: 58

1    Förslag till

Förordning om skatt på annonser och reklam

Härigenom förordnas som följer.

1 § Skatt (reklamskatt) erlägges enligt denna förordning till staten för
annons, som är avsedd att offentliggöras inom landet, och för reklam,
som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons.

I denna förordning förstås med

1.   trycksak, avtryck som framställts i flera lika exemplar i tryck­press eller genom screenförfarande,

2.   reklam, meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främ­ja avsättning av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst,

3.   annons, särskUt utrymme som upplåtits eller tagits i anspråk på annat sätt i trycksak för återgivning av text eller bild,

4.   periodisk publikation, publikation som enligt utgivningsplan skall komma ut med normalt minst fyra nummer om året,

5.   allmän nyhetstidning, periodisk publikation av dagspresskaraktär som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka,

6.   reklamtrycksak, trycksak som framställts huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam.

(Se vidare anvisningarna.)

2 § Beskattningsmyndighet för reklamskatt är riksskatteverket eller,
i fråga om reklamskatt vid införsel, generaltullstyrelsen.

Om reklamskatt vid införsel gäller 26—28 §§.

3 § Skatteplikt föreligger, om ej annat följer av 4 §, för annons enligt
1 § som avser reklam och för annan annons för vilken vederlag utgår.

4 §   Skatteplikt föreligger ej för annons i

1.    publikation som enligt 8 § 6 eller 1 förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt är undantagen från skatteplikt för sådan skatt eller som ges ut på främmande språk för spridning huvudsakligen utomlands,

2.    publikation eller bilaga till publikation, när annonsen avser endast publikationen eller annat nummer av denna eller, i fråga om bok, an­nan bokutgivning av samme förläggare,

3.    reklamtrycksak, när annonsen avser utgivarens egen verksamhet.

5 § Skatteplikt föreligger, om ej annat följer av 6 §, för reklam enligt
1 § som i annan form än annons återges

1.   i s. k. ljustidning, i eller i anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt,

2.   genom visning av film eller återgivning av ljud,

3.   på mässa eller utställning,

4.   i reklamtrycksak.

(Se vidare anvisningarna.)

Anm. 1 § andra stycket 1. första raden står i stencilupplagan: olika. Rättat tiU :lika

 

Prop. 1972: 58                                                                      3

6 §   Skatteplikt föreUgger ej för reklam som avses i

1.    5 § 1, om fråga är ohi reklam i eUer utanför företags butikslokal, arbetsplats, trafikmedel eller liknande och reklamen avser företaget, dess verksamhet eller utrymmet för reklamen,

2.    5 § 2, om reklamen avser kommande verksamhet av det slag som bedrives där reklamen offentliggöres,

3.    5 § 3, om mässan eller utställningen har permanent karaktär eller arrangeras i anslutning tUl föreningsmöte, konferens, kongress eller hk­nande tillställning för en sluten krets eller om försäljning av utställda alster utgör ett väsenthgt inslag på mässan eller utställningen.

 

7    § Riksskatteverket kan på ansökan förordna om undantag från skatteplikt för katalog för sådan postorderförsäljning från företag inom landet som sker i konkurrens med motsvarande försäljning från utlan­det och för reklam på sådan mässa eller utställning som huvudsakligen riktar sig till intemationeU publik.

8    § När synnerliga skäl föreligger, kan Konungen förordna om ytter­ligare undantag från skatteplikt.

9    § Skattskyldig är den som i yrkesmässig verksamhet inom landet offentiiggör skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form än annons eller framställer skattepliktig reklamtrycksak.

Den som bedriver verksamhet inom landet är skattskyldig för skatte­pliktig reklamtrycksak som avser verksamheten och inkommer från ut­landet, i den mån skatt för trycksaken icke erlagts vid införseln.

(Se vidare anvisningarna.)

10 § Delägare i enkelt bolag är skattskyldig i förhållande till sin an­
del i bolaget. Efter ansökan av samthga delägare kan riksskatteverket
besluta, att den av delägarna som dessa föreslär tills vidare skall anses
som ensam skattskyldig för bolagets hela skattepliktiga verksamhet.

I fråga om kommanditbolag eller annat handelsbolag är bolaget skattskyldigt. Har skattskyldig avlidit, är dödsboet skattskyldigt. Har skattskyldig försatts i konkurs, är konkursboet skattskyldigt.

11 § Skattskyldighet inträder, när vederlag inflyter kontant eUer på
annat sätt kommer den skattskyldige till godo. Utgår ej vederlag, inträ­
der skattskyldigheten vid offentliggörandet eller, i fråga om reklam-
trycksak, vid trycksakens färdigstäUande.

Riksskatteverket kan efter ansökan besluta, att skattskyldighet skall inträda redan när fordran uppkommer.

12    § Skatten utgår för annons i allmän nyhetstidning med 6 procent av beskattningsvärdet och annars med 10 procent av beskattningsvär­det.

13    § Beskattningsvärdet utgöres i faU som avses i 3 § samt 5 § 1 och 2 av vederlaget och i fall som avses i 5 § 3 av det vederlag som utgår för upplåtelse av utrymme för reklamen.

I fall som avses i 5 § 4 utgöres beskattningsvärdet av sådan del av vederlaget som avser likvid för sättning, kliché, reproduktionsarbete, tryckplåt eller cylinder, papper eUer annat tryckunderlag, tryckfärg, tryckning och bokbinderiarbete. Har den som utför tryckningen ej själv

 

Prop. 1972: 58                                                          4

eller genom underleverantör utfört sådant arbete eller tillhandahållit sådan materiel, skall värdet av arbetet eUer materielen inräknas i be­skattningsvärdet med ledning av uppgifter från den som bestäUt tryck­saken. Lämnas icke sådan uppgift, skall beskattningsvärdet uppskattas efter vad som är skäligt.

Utgår icke vederlag för skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form än annons eller understiger vederlaget uppenbarligen vad som är skäligt, utgöres beskattningsvärdet av belopp som svarar mot skäligt vederlag.

I beskattningsvärdet inräknas ej beloppet av reklamskatt eUer annan stathg skatt eller avgift.

(Se vidare anvisningarna.)

14 § I fråga om företag, som bedriver postorderförsäljning, får skat­
ten på företagets postorderkatalog nedsättas med 70 procent, om före­
tagets försäljning av sådana varor som presenteras i katalogen normalt
tUl mer än hälften sker i form av postorderförsäljning.

Sker högst hälften av försäljning enligt första stycket i form av post­orderförsäljning, får nedsättaingen beräknas på så stor del av skatten för katalogen som svarar mot postorderförsäljningens andel av först­nämnda försäljning. Nedsättning får dock ske endast om postorder­försäljningen utgör minst 10 procent av försäljningen eller uppgår till minst 5 miljoner kronor.

Nedsättning av skatt enligt första eller andra stycket prövas av riks­skatteverket efter ansökan av postorderföretaget.

(Se vidare anvisningarna.)

15    § Redovisning för reklamskatt sker för bestämda redovisningspe­rioder. Riksskatteverket kan besluta att den som äger två eller flera pe­riodiska publikationer skall lämna särskUd redovisning för varje sådan publikation.

16    § I fråga om periodisk publikation föreligger redovisningsskyldig­het endast om det sammanlagda beskattningsvärdet av publikationens annonser för helt kalenderår överstiger 60 000 kronor. I annat fall före­ligger redovisningsskyldighet endast om sammanlagda beskattningsvär­det för helt kalenderår överstiger 60 000 kronor eller, beträffande re­klam som skattskyldig offentliggör eller framställer för egen räkning, 20 000 kronor.

Reklamtrycksak, för vilken skattskyldighet föreligger enligt 9 § andra stycket, anses som reklam framställd för egen räkning.

(Se vidare anvisningarna.)

17    § Vederlag hänföres till den redovisningsperiod då vederlaget er-häUits eller, i fall då beslut enligt 11 § andra stycket meddelats, fordran uppkommit. Värdet av skattepliktig annons eller reklam, för vilken ve­derlag ej utgått, hänföres till den redovisningsperiod då offentliggö­randet skett eller, i fråga om reklamtrycksak, trycksaken färdigställts.

18    § Lämnas återbäring, bonus eUer annan förmån, som icke utgör s. k. vUlkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen något för vilket skattskyldighet inträtt, får avdrag för den del av den tidigare redovisa­de skatten som belöpt på förmånen göras i den ordning som gäller för den skattskyldiges redovisning för reklamskatt. Avser förmånen sådan

 

Prop. 1972: 58                                                          5

annons i periodisk publikation, för vilken skattskyldighet inträtt under tidigare kalenderår, får avdraget dock ej överstiga den skatt som den skattskyldige erlagt eller haft att erlägga för det tidigare året minskad med belopp som återbetalats enligt 24 § andra stycket.

Uppkommer förlust på fordran för vUken reklamskatt redovisats, äger första stycket motsvarande tillämpning. Har avdrag för skatt för sådan fordran gjorts och inflyter därefter betalning, skall redovisning åter lämnas för den skatt som belöper på det betalda beloppet.

19 § Skattskyldig, som ej är undantagen från redovisningsskyldighet,
skall anmäla sig för registrering hos riksskatteverket senast två veckor
innan verksamhet som medför skattskyldighet börjar eller övertages.
Anmälan göres på blankett enligt fastställt formulär. Ändras förhällan­
de som uppgivits i anmälningshandling skall riksskatteverket underrät­
tas inom två veckor efter ändringen.

Om verkställd registrering utfärdar riksskatteverket särskilt bevis som sändes till den skattskyldige.

För att avgöra om skattskyldighet föreligger kan riksskatteverket in­fordra uppgift från näringsidkare som ej anmält sig för registrering.

20    § Underlåter någon att göra anmälan eller lämna undertättelse eller uppgift enligt 19 §, kan riksskatteverket förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. Försuttet vite utdömes av verket.

21    § Skattskyldig, som ej är undantagen från redovisningsskyldighet, skall utan anmaning lämna deklaration rörande det sammanlagda be­skattningsvärde för vilket skatt skall redovisas (den skattepliktiga om­sättningen) för varje redovisningsperiod. Redovisningsperiod omfattar två månader. Redovisningsperioderna är januari och febmari, mars och april, maj och juni, juli och augusti, september och oktober samt no­vember och december.

När särskilda skäl föreligger, kan riksskatteverket besluta att redo­visningsperiod tills vidare skall vara halvt eUer helt kalenderår.

22    § Deklaration enligt 21 § skall lämnas tUl riksskatteverket senast den 5 i andra månaden efter utgången av den redovisningsperiod som deklarationen avser. Om synnerliga skäl föreligger, kan riksskatteverket medge att skattskyldig får lämna deklarationen senare.

23    § Har skattskyldig att redovisa skatt för annons i reklamtrycksak, får den skattskyldige vid redovisning för reklamskatt göra avdrag för sådan skatt som han utgivit för trycksaken. Avdraget får dock ej över­stiga beloppet av skatten på annonser i trycksaken.

Avdrag enligt första stycket får göras i redovisningen för den redo­visningsperiod då skattskyldigheten inträtt.

24 § I fråga om självständig periodisk publikation, för vilken den
skattepliktiga omsättningen av annonser kan förväntas med säkerhet
icke överstiga 3 miljoner kronor för helt kalenderår, får riksskattever­
ket medge befrielse tills vidare från skyldighet att inbetala reklamskatt.

TUl skattskyldig, som redovisat reklamskatt för annonser i självstän­dig periodisk publikation, återbetalar riksskatteverket så stor del av den erlagda skatten för ett kalenderår som svarar möt en skattepliktig om­sättning om högst 3 miljoner kronor för helt år. Återbetalningen sker

 

Prop. 1972: 58                                                          6

efter utgången av varje halvt kalenderår. För första halvåret av ett kalenderår får återbetalat belopp ej överstiga skatten på en omsättning om 1 500 000 kronor.

Om synnerliga skäl föreligger, kan riksskatteverket återbetala skatt tidigare än som anges i andra stycket.

25    § Har skattskyldig erlagt reklamskatt trots att redovisningsskyldig­het icke förelegat, återbetalar riksskatteverket det sålunda erlagda be­loppet.

26    § I fråga om reklamtrycksak som är skattepliktig enligt 5 § 4 och som införes till landet uppkommer skyldighet att erlägga reklamskatt vid införseln. Skattskyldig är den som i tullhänseende är att anse som vamhavare.

27    § Reklamskatt vid införsel utgår med 10 procent av beskattnings­värdet. Som beskattningsvärde anses varans värde beräknat enhgt 3 § tulltaxeringsförordningen (1960: 391). Visas att detta värde innefattar kostnad som ej ingår i beskattningsvärde enligt 13 § andra stycket, skaU beskattningsvärdet reduceras i motsvarande mån.

28    § Reklamskatt vid införsel fastställes och uppbäres i den ordning som gäller för tull. Bestämmelser om påförande och erläggande av tull samt om besvär över tullmjTidighets beslut i fråga om tull gäller i till­lämpliga delar beträffande reklamskatt i den mån Konungen icke för­ordnar annat.

29    § Förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtions­beskattning äger tillämpning på reklamskatt. Bestämmelsema i 46 § nämnda förordning gäller även beträffande reklamskatt vid införsel. Förordningens bestämmelser om kontroll hos annan än skattskyldig äger tillämpning på varje näringsidkare här i landet för vars räknmg annons eller reklam i annan form än annons offentliggöres eller re­klamtrycksak framställes.

30    § Skattskyldig skall under en tid av två år bevara ett exemplar av varje trycksak som han framställt.

31    § Talan mot beslut enUgt 7 §, 11 § andra stycket, 21 § andra styc­ket, 22 § eller 24 § första eller tredje stycket föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Talan mot beslut i fråga om utdömande av vite enligt 20 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot beslut av riksskatteverket enligt 10 § första stycket, 14 eller 15 § eller mot beslut om föreläggande av vite får talan ej föras.

Anvisningar

tUl 1 §

Meddelande anses som reklam även när meddelandet innefattar er­bjudande om inköp eller motsvarande.

Med avsättning förstås försäljning eller annan omsättning som nor­malt sker mot vederlag.

 

Prop. 1972: 58                                                         7

BUaga tUl annan publikation än reklamtrycksak anses som annons i publikationen.

tiU 5 §

Brevpapper, kuvert, affärshandling och annan kontorsmateriel, för­packning, annat emballage, etUsett och annat alster med tryck av un­derordnad betydelse med hänsyn till användningen anses icke utgöra re­klamtrycksak.

Trycksaker av följande slag anses ej utgöra reklamtrycksak, om de icke alls eller i endast ringa mån innehåller argumentering för försälj­ning eller annan omsättning (säljargumentering), nämUgen:

1.    prisHsta, offertpärm,

2.    teknisk produktbeskrivning, sortiments-, lager- eller reservdelskata­log, s. k. referenslista,

3.    instmktionsbok, monterings- eller bmksanvisning, skötselföre­skrift, garantisedel,

4.    förteckning över märkesverkstäder eller återförsäljare, annan adresslista,

5.    receptsamling som ej nämner eller framhäver visst företags pro­dukter,

6.    undervisningsmateriel,

7.    verksamhetsberättelse som är avsedd huvudsakligen för anställda, medlemmar eUer aktieägare, annan trycksak som är avsedd huvudsak­ligen för anställda,

8.    kalender eller liknande trycksak,

9.    trycksak som har historiskt, tekniskt, ekonomiskt eller annat ve­tenskapligt innehåll.

Förekomst av endast företags namn, vammärke, symbol för företag, teknisk avbildning av produkt eller teknisk upplysning om produkt eUer företag eller liknande i trycksak, som avses i föregående stycke, anses ej som säljargumentering.

tiU 9 §

Verksamhet anses som yrkesmässig när inkomsten därav utgör in­komst av rörelse, jordbmksfastighet eller annan fastighet enligt kom­munalskattelagen (1928: 370). TUl yrkesmässig verksamhet hänföres även statens eller kommuns arrangerande av mässa eller utställning. Verksamhet som ej utgör rörelse enligt kommunalskattelagen anses som yrkesmässig, när den innefattar ej enbart enstaka tillhandahållande av skattepliktig annons eller skattepliktig reklam.

Har innehavare av publikation träffat avtal med annan om rätt för denne att upplåta utrymme i publikationen för annons och uppbära vederlaget härför, är endast den sistnämnde skattskyldig. Motsvarande gäller i fråga om reklam enligt 5 §.

Har tryckeri åtagit sig att för annans räkning framställa reklamtryck­sak och anlitas underleverantör för uppdraget, är underleverantören ej skattskyldig.

till 13 §

Med vederlag avses, när skattskyldighet inträder enligt 11: § första stycket, den likvid som erhålles kontant eller som i annan form kom­mer den skattskyldige till godo och, när skattskyldighet mträder enligt

 

Prop. 1972: 58                                                          8

11 § andra stycket, det avtalade priset, däri inräknat avtalade pristillägg enligt faktura eller annan handling.

Från vederlag får ej avräknas s. k. villkorlig rabatt som utgår vid be­talning i efterhand inom viss tid. Utställes växel eller annat skuldebrev för betalningen, utgöres beskattningsvärdet av belopp enligt sådan handling med tUlägg av vederlag som dämtöver kommit den skattskyl­dige tUl godo. Avdrag får ej göras för diskonto vid diskontering av sådant skuldebrev.

Utgår i fråga om reklamtrycksak gemensamt vederlag för prestatio­ner som skall inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer, bestämmes beskattningsvärdet efter uppdelning av vederlaget efter skä­lig grund. Motsvarande gäller när gemensamt vederlag utgår för skat­tepliktig annons eller skattepliktig reklam och annan prestation.

Kan beställaren visa att kliché eller annan vara, vars värde skall in­räknas i beskattningsvärdet för reklamtrycksak, tidigare använts vid framställning av skattepliktig trycksak och att beställaren därvid påförts reklamskatt för värdet av varan, skall skatt ej beräknas på nämnda värde.

Skäligt värde enligt 13 § tredje stycket bestämmes enligt ortens pris enligt samma gmnder som föreskrives för saluvärde i kommunalskatte­lagen (1928: 370).

Beskattningsvärdet av särtryck utgöres av den faktiska kostnaden för framställning av särtrycket.

tUl 14 §

Med postorderkatalog avses skattepliktig trycksak som används vid postorderförsäljning under fömtsättning att den presenterar säljarens hela eller så gott som hela sortiment av varor och att sortimentet har stabilitet över tiden och sådan bredd som motsvarar normalt butiks­sortiment i branschen.

Med postorderförsäljning avses i denna paragraf försäljning i detalj­handel i vilken

1.    försäljningserbjudande sker via trycksak eller annons utan besöks­kontakt mellan säljare och köpare,

2.    ordergivning sker per post eller per telefon utan besökskontakt mellan säljare och köpare,

3.    varuleverans sker per post eUer järnväg eller med annat trans­portmedel till av köparen uppgiven adress och

4.    försäljning sker i konkurtens med butiker som har möjlighet att exponera varoma.

tUl 16 §

Redovisningsskyldighet för delägare i enkelt bolag bestäms av om-fattamgen av bolagets skatteplUctiga verksamhet.

1.    Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972, då för­ordningen (1971: 170) om annonsskatt upphör att gälla.

2.    Den nya förordningen gäller i fall då skattskyldighet enligt 11 § inträder den 1 november 1972 eUer senare, om ej annat följer av 3.

3.    Den upphävda förordningen gäller fortfarande i fråga om annons som införts i publikation utgiven före den 1 november 1972 eller för

 

Prop. 1972: 58                                                         9

vilken skattskyldighet enligt samma förordning inträtt före nämnda tid­punkt.

4.   Den som kan antagas vara skattskyldig enligt den nya förordning­
en från och med den 1 november 1972 skall före nämnda dag anmäla
sig för registrering hos riksskatteverket.

För att avgöra om anmälnmgsskyldighet föreligger kan riksskatte­verket före den 1 november 1972 infordra uppgift från den som kan antagas bli skattskyldig.

I fråga om anmälan enligt första stycket och uppgift enligt andra stycket äger 20 § motsvarande tillämpning.

5.   Ytterligare föreskrifter för ikraftträdandet av denna förordning
meddelas av Konungen.

2   Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss kon­sumtionsbeskattning

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen (1959: 92) om förfaran­det vid viss konsumtionsbeskattning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 §
Bestämmelserna   i   denna   för- Bestämmelsema i denna förord-

ordning skola, i den mån sär- ning skola, i den mån särskild
skild föreskrift därom lämnas, äga föreskrift därom lämnas, äga till­
tillämpning å skatt eUer annan av- lämpning å skatt eller annan av­
gift som utgår vid tillverkning gift som utgår vid tillverkning,
eller försäljning av varor inom ri- försäljning eller förbrukning av
ket eller i samband med annan vara inom landet eller i samband
därmed jämförlig verksamhet med annan därmed jämförlig verk-
(s k a 11).                           samhet (s k a 11).

Vad i denna förordning sägs om vara äger motsvarande tillämp­ning på annan nyttighet och på tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1972.

 

Prop. 1972: 58

10

3   Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69)

Härigenom förordnas, att 1 § skattebrottslagen (1971:69) skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 §1   Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter för sär­skilda förmåner och rättigheter, förordnmgen (1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, kommunalskattelagen (1928: 370), förordningen (1933: 395) om ersättningsskatt, förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt, förordningen (1946: 324) om skogs­vårdsavgift, förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt, för­ordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt, förordningen (1958: 295) om sjömansskatt, förordningen (1970: 99) om investerings­avgift för vissa byggnadsarbeten,

2. förordningen (1941: 251) om särskild varuskatt, förordningen (1943: 477) om skatt å vissa päls­varor, förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt, förordningen (1953: 396) om accis å fettemul-sion m. m., förordningen (1953: 397) angående avgift för fettva-ror som användas för framstäU­ning av fettemulsion m. m., för­ordningen (1956: 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, förordningen (1957: 262) om allmän energiskatt, för­ordningen (1960: 253) om tillverk­ning och beskattning av malt-och läskedrycker, förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor, förordningen (1961: 372) om bensinskatt, förordningen (1961:394) om tobaksskatt, för­ordningen (1961: 653) om bränn-oljeskatt, stämpelskatteförordning­en (1964: 308), förordningen (1964:352) om gasolskatt, förord­ningen (1966:21) om särskUd skatt på motorbränslen, förordningen (1968:430) om mervärdeskatt, förordningen (1971: 170) om an­nonsskatt,

' Senaste lydelse 1971: 800.

2. förordningen (1941:251) om särskild vamskatt, förordningen (1943: 477) om skatt å vissa päls­varor, förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt, förordningen (1953:396) om accis å fettemul­sion m. m., förordningen (1953: 397) angående avgift för fettva-ror som användas för framställning av fettemulsion m. m., förord­ningen (1956: 545) angående om­sättningsskatt å motorfordon i vis­sa fall, förordningen (1957: 262) om allmän energiskatt, förord­ningen (1960: 253) om tiUverkning och beskattning av malt- och läske­drycker, förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor, förordningen (1961: 372) om ben­sinskatt, förordningen (1961: 394) om tobaksskatt, förordningen (1961:653) om brännoljeskatt, stämpelskatteförordningen (1964: 308), förordningen (1964: 352) om gasolskatt, förordningen (1966: 21) om särskild skatt på motor­bränslen, förordningen (1968:430) om mervärdeskatt, förordnmgen (1971: 170) om annonsskatt, för­ordningen (1972: 000) om skatt på annonser och reklam.

 

Prop. 1972: 58                                                                     H

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3. lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring i vad avser obliga­torisk försäkring, lagen (1955: 469) angående omreglering av vissa er-sättaingar enhgt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., förordningen (1960: 77) angående byggnads­forskningsavgift, lagen (1961: 300) om redareavgift för sjöfolks pen­sionering, lagen (1962: 381) om allmän försäkring, lagen (1962: 398) om finansiering av folkpensioneringen, förordningen (1968: 419) om all­män arbetsgivaravgift, lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift, lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkom­mande skatt som avses i uppbördsförordningen (1953: 272).

Lagen tillämpas ej om skatten eller avgiften fastställes eUer uppbäres i den ordning som gäUer för tuU och ej heller beträffande restavgift, skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1972.

 

Prop. 1972: 58                                                                     12

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet på Stockhohns slott den 17 mars 1972.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om skatt på reklam och anför.

Inledning

I 1971 års finansplan (prop. 1971: 1, bil. 1, s. 24) aviserade jag att re­geringen avsäg att lägga fram förslag om skatt på annonsering i pressen. Förslaget härom presenterades sedan för 1971 års riksdag i prop. 1971: 28. Intäkterna av skatten angavs i sin helhet vara avsedda för ut­ökat statligt stöd till pressen, dels genom ett särskilt produktionsbidrag, dels genom utvidgad statiig informationsverksamhet. Förslag om dessa åtgärder förelades riksdagen i prop. 1971: 27 och 1971: 56.

Annonsskatten föreslogs utgöra 6 "la på annonser i dagspressen och 10 "la på annonser i annan press. I propositionen erinrades om att re-klamutredningeni sedan en tid tillbaka behandlade frågan om en allmän avgiftsbeläggning av reklamen. Utredningens arbete beräknades bli slut­fört under år 1971 och resultera i förslag om en allmän reklampålaga. Den föreslagna annonsskatten kunde mot denna bakgrund ses som in­ledningen till en konunande generell beskattning av reklam eller som en provisorisk åtgärd i avvaktan på att en sådan beskattning införs.

Skatteutskottet (SkU 1971: 30) föreslog, att skatteförslaget med vissa ändringar skulle antas av riksdagen. I betänkandet uttalade utskottet bl. a. följande.

Den föreslagna annonsskatten bör som ovan nämnts betraktas som ett provisorium med förhåUandevis kort giltighetstid, eftersom redan nästa års riksdag kan väntas få ta ställning till förslag om en allmän re­klamskatt. Medvetandet härom torde avhålla annonsörerna frän att vidta några mer radikala förändringar till tidningarnas nackdel med an­ledning av att annonsskatten införs. Utskottet har genom detta uttalande inte tagit ställning till frågan om införande av en reklamskatt. Denna fråga får självfallet prövas i vanlig ordning, när förslag härom fram­läggs. Utskottet vill emellertid förutskicka att om förslag om reklam­skatt inte framläggs eller om ett sådant förslag inte kan godtas, frågan om annonsskatten bör omprövas.

1 Tillkallad av chefen för kommunikationsdepartementet med stöd av bemyn­digande den 14 oktober 1966.

 

Prop. 1972:58                                                                         13

Riksdagen godkände vad skatteutskottet föreslagit (rskr 1971: 181). Förordningen (1971: 170) om annonsskatt trädde i kraft den 1 juli 1971. Även de föreslagna ätgärdema om utökat presstöd godkändes av riksda­gen.

Reklamutredningeni har den 21 januari 1972 lämnat betänkandet Re­klam I Beskattning av reklamen (Utbildningsdepartementet 1972: 1; SOU 1972: 6). I betänkandet framläggs förslag om en allmän reklam-beskattning med skattesatsen 10 "lo.

Utredningen har inte varit enig. En majoritet bestående av ordföran­den och ytterligare 5 ledamöter förordar att en allmän reklampålaga in­förs i reklampolitiskt syfte, under det att en minoritet av 4 ledamöter motsätter sig sådan beskattning och dessutom uttalar sig för att annons­skatten slopas. En ledamot har avstått från att ta stäUning i skattefrå­gan. TUl stöd för sin uppfattning åberopar majoriteten att en reklampä-laga är ett verksamt medel för att åstadkomma en önskvärd dämpning av reklamens volym och dessutom kan användas för att stimulera till ett mer informativt innehåll och en från konsumentsynpunkt mer godtagbar utformning. Utredningens överväganden härvidlag anges dock inte vara avslutade i och med det framlagda förslaget utan utredningen avser att återkomma med ytterligare förslag med speciellt sikte på att utnyttja skatteinstrumentet som ett medel att styra reklamens innehåll.

Minoriteten avvisar principiellt tanken pä en reklampälaga i någon form pä den gmnden att en sådan pålaga är ett otjänligt reklampolitiskt medel. Man finner det olyckligt och otillfredsställande att utredningen avger ett förslag om en reklampolitisk åtgärd innan någon egentlig ana­lys av mål och verkningar kunnat genomföras.

Samtliga ledamöter i utredningen har deltagit i arbetet med den tek­niska utformningen av reklampålagan för att göra denna tekniskt så till­fredsställande som möjligt. I stor utsträckning har därvid enighet nätts rörande utformningen av pålagan. I den mån så inte är fallet kommer detta att redovisas i det följande.

Över utredningens betänkande har yttranden avgivits av kammarrät­ten i Göteborg, riksskatteverket (RSV), generaltullstyrelsen, poststyrel­sen, kommerskollegium, konsumentombudsmannen (KO), näringsfri­hetsombudsmannen (NO), marknadsrädet, statens konsumenträd, statens institut för konsumentfrågor. Affischeringsföretagens förening, AB FUmkontakt SF-Sandrews, Förenad filmreklam AB, Föreningen svensk fackpress (FACTU), Kooperativa förbimdet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO) — med bifogande av yttrande från Svenska metallindu-

' Ledamöter generaldirektören Nils Hörjel, tiUika ordförande, riksdagsleda­moten Karin Andersson, f. d. riksdagsmannen Johannes Blidfors, chefredaktören Sven Gerentz, statssekreteraren Nils-Olov Hasslev, direktören Lars G. Johnsson, författaren Sven Lindqvist, förste forskningssekreteraren Ursula WaUberg, direk­törerna Lars Wiege och Carl-Henrik Winqwist samt professorn Karl-Erik Wäme-ryd.

 

Prop. 1972: 58                                                                     14

striarbetareförbundet —, Lantbrukarnas riksförbund. Postorderföreta­gens samarbetskommitté. Svensk industriföréning, Svenska annonsörers förenmg. Svenska bokbindareförbundet, Svenska litografförbundet, Svenska Ijusreklamförbundet, Svenska plantskolomas riksförbund. Svenska reklambyrå förbundet. Svenska tidningsutgivareföreningen (TU), Svenska typografförbundet, Sveriges akademikers centralorganisa­tion (SACO), Sveriges direktreklamförening, Sveriges grafiska arbetsgi­vare- och industriorganisationer, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) — med bifogande av ytt­rande frän Svenska skrivbyrå- och kontorstryckeriförbundet samt Sveri­ges konditor-förening —, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmanna­förbund, Sveriges marknadsförbund och Tjänstemännens centralorgani­sation (TCO). Flertalet handelskammare har därjämte, efter remiss från kommerskollegium, yttrat sig i frågan.

Dessutom har yttranden över betänkandet inkommit från Elevkåren vid Grafiska institutet, Folkpartiets ungdomsförbund, Stockholms fastig­hetsägareförening, Svenska företagares riksförbund, Sveriges socialde­mokratiska ungdomsförbund och Tidningarnas arbetsgivareförening.

Härjämte har ett flertal skrivelser med olika uttalanden i reklamskat­tefrågan inkonunit till finansdepartementet.

Utredningen har i betänkandet också berört frågan om hur pressens ekonomi påverkas av den föreslagna beskattningen, som bl. a. innebär att skatten på annonser i dagstidningar höjs från 6 "lo till 10 "la. Utred­ningen har därvid pekat pä att stöd till pressen utgår inte endast direkt i form av produktionsbidrag och statlig informationsverksamhet utan också indirekt genom det i annonsskattesystemet inbyggda bottenavdra­get, som erbjuder skattefrihet i praktiken på skattepliktiga annonsintäk­ter upp tUl 3 milj. kr. för år. Utredningen diskuterar olika tekniska lös­ningar för att undvika negativa konsekvenser för pressens del av den föreslagna skatteomläggningen. Vad som diskuterats är ett bottenavdrag av samma slag som nu finns i annonsskatten eller ett kompletterande allmänt produktionsbidrag knutet till mängden redaktionell text. Utred­ningen har funnit att någon form av kompenserande åtgärd är nödvän­dig särskilt med tanke på dagspressen men har inte tagit stäUning till vil­ket av de två alternativen som bör föredras. Detta anges vara en press-politisk fråga som utredningen inte sett som sin uppgift att ta ställning till.

Skälet för att jag redan nu — innan utredningen hunnit vidareut­veckla sitt förslag om reklamskatt — tar upp frågan om införandet av en genereU reklampälaga är främst att det enhgt min uppfattaing är nödvändigt att utöka det nuvarande stödet till pressen. En utbyggnad av annonsskatten till en mera allmän reklamskatt ger de ekonomiska möj­ligheterna härtill. En sådan omläggning innebär också att missgynnandet av pressen i förhållande tUl andra reklammedia upphör. Den dämpning

 

Prop. 1972:58                                                                      15

av reklamutbudet, som kan bli följden av reklamskatten, bör enligt min mening ses som en positiv effekt.

Frågan om ett utökat stathgt presstöd behandlas i en särskild proposi­tion, varför jag i detta sammanhang kommer att beröra presstödsfrågan endast i den mån denna har direkt samband med skatteförslaget.

Utredningen har den 31 januari 1972 avlämnat ytterligare ett delbe­tänkande, Reklam II Beskrivning och analys. I samband med avläm­nandet av nämnda betänkande har utredningen anfört att den avser att i senare ddbetänkanden behandla bl. a. frågan om reklamsändningar i te­levision och redovisa en analys av visst statistiskt material. Betänkande II har av utredningen distribuerats tUl remissorganen för att finnas till­gängligt vid utformningen av remissyttrandena över utredningens skatte­förslag.

GäUande regler

I inkomstskattehänseende betraktas reklamkostnader på samma sätt som andra kostnader. Detta innebär att kostnader för reklam är av­dragsgilla vid inkomsttaxeringen, när de uppkommit i exempelvis för­värvskällan inkomst av rörelse eller inkomst av jordbruksfastighet. Nå­gon begränsning i avdragsrätten motsvarande vad som gäller t. ex. för representation förekommer inte beträffande reklamkostnader.

På den indirekta beskattningens område beskattas reklam dels enligt förordningen (1971: 170) om annonsskatt (AF), dels enligt förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt (ME).

Enligt AF erläggs annonsskatt för upplåtelse mot vederlag av annons­utrymme i allmän nyhetstidning eller i annan periodisk publikation som ges ut inom landet eller i bilaga till sådana publikationer.

Annonsskatt utgår såväl för kommersiell reklam som för alla andra slags meddelanden på betalt utrymme. Med allmän nyhetstidning avses publikation av dagspresskaraktär, som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka. Med annan periodisk publikation förstås pub-Ukation som enligt utgivningsplan kommer ut med normalt minst fyra nummer om året.

Skattskyldig är ägaren till yrkesmässigt utgiven publikation av nyss nämnt slag. Skattskyldighet föreligger dock inte för den som ger ut med­lemsblad eller publikation som utgör organ för sammanslutning med närmare angiven ideell inriktning. Vidare gäller undantag i vissa fall för utgivare av personaltidning, program eller katalog. Också den som ger ut publikation på främmande språk för spridning enbart utomlands är undantagen från skattskyldighet.

Skattskyldighet inträder i normalfallen när vederlag inflyter kontant eller på annat sätt kommer den skattskyldige tillgodo.

 

Prop. 1972: 58                                                                     16

Skattesatsen är 6 "/o av beskattningsvärdet för annons i aUmän nyhets­tidning och 10 "lo av beskattningsvärdet för annons i annan periodisk publikation. Beskattningsvärde är vederlaget för det upplåtna annonsut­rymmet med undantag av annonsskatt och annan statlig skatt eller av­gift.

Redovisningen av annonsskatt sker i regel särskilt för varje publika­tion. Redovisningsskyldighet föreligger inte om annonsintäktema för publikationen ej överstiger 60 000 kr. för kalenderår.

Redovisnhigen sker för bestämda redovisningsperioder om två kalen­dermånader. Skattskyldig skall utan anmaning lämna deklaration rö­rande sin skattepliktiga omsättning för varje redovisningsperiod.

Till den del inbetalad annonsskatt avser en annonsomsättning av högst 3 milj. kr. restitueras skatten halvårsvis tUl samtliga redovisningsskyl­diga. Outnyttjad restitutionsrätt under första halvåret kan överföras tiU det andra halvåret inom ramen för det angivna totalbeloppet 3 milj. kr. och omvänt. Ränta utgår inte pä restituerad skatt.

Antalet registrerade skattskyldiga uppgår till ca 360, varav något fler än 70 kan beräknas ha annonsintäkter överstigande 3 milj. kr.

Riksskatteverket är beskattningsmyndighet för annonsskatten.

Mervärdeskatten, som infördes den 1 januari 1969, är en genereU skatt på yrkesmässig omsättning inom landet av varor, tjänster och vissa byggnader samt på importen av varor till landet. Skatten utgår på om­sättning i samtiiga led i produktions- och distributionskedjan. Varje skattskyldig har rätt att i sin mervärdeskatteredovisning till staten en­ligt härför gällande deklarationsförfarande från skatten på egen om­sättning dra skatt som utgått på förvärv av varor, tjänster och byggna­der för den skattepliktiga verksamheten. Därmed erlägger varje skatt­skyldig endast så mycket i skatt som svarar mot det mervärde han tUl-skapat genom bearbetning, hantering eller annan egen insats. Den an­givna avdragsrätten är i princip generell och omfattar således skatt på anskaffningar och inköp av såväl investerings- som omkostnadskarak­tär. Restitution sker, när skatten på inköpen under en redovisningspe­riod överstiger skatten på omsättningen under perioden.

Genom denna utformning av skatten blir den slutliga effekten den­samma som om hela skatten tagits ut enbart i sista ledet på skatteplik­tiga omsättningar tUl sluthga konsumenter. Mervärdeskatten kan därför betraktas som en renodlad skatt på den slutliga konsumtionen inom lan­det av varor och tjänster. Den verkar samtidigt neutralt från säväl kon­sumtions- som konkurrenssynpunkt.

Mervärdeskatten omfattar även varor och tjänster för reklam. I fråga om varor bygger mervärdeskatten på en genereU skatteplikt med speci­fikt angivna undantag. Något undantag som kan gälla reklamvaror finns inte. Med vara likställs vissa rättigheter, bl.a. rätt till fotografisk bild

 

Prop. 1972: 58                                                        17

och till kinematografisk film som avser reklam, undervisning eller in­formation. Upplåtelser som avser sådana rättigheter är således skatte-, pliktiga.

I fråga om tjänster gäller att de tjänster som omfattas av skatten är specifikt angivna i förordningen hksom de inskränkningar som gjorts i denna skatteplikt. Bland de tjänster som omfattas av skatteplikten är an­nonsering och reklam. Med annonsering avses enhgt förordningen såväl ackvisition och utformning av annons som införande av annons, dvs. upplåtelse av annonsutrymme i tidning eller annan pubHkation eller i s. k. ljustidning.

Någon definition av begreppet reklam finns inte i förordningen. Frå­gan har emellertid behandlats av riksskattenämnden i anvisningar till ledning för beskattningsmyndigheterna. Enligt nämndens uttalanden be­står reklam av skilda metoder att i kommersiellt syfte påverka männi­skor att handla i enlighet med det inflytande för vUket de utsätts. Som reklam bör även betraktas information från den offentliga sektorn som sker under former som i allt väsentligt överensstämmer med kommer­siell reklam.

Vissa särskilda inskränkningar. gäUer i beskattningen av reklam. En inskränkning gäller reklam i vissa tryckalster som är undantagna från skatteplikt. Sålunda föreligger inte skatteplikt för reklam i medlemsblad eller i periodiska publikationer, som väsentHgen framstår som organ för sammanslutning med huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykter­hetsfrämjande, politiskt, idrottsligt eUer försvarsfrämjande ändamål el­ler att företräda handikappade medlemmar. Vidare gäller undantag från skatteplikt för reklam i personaltidningar, program och kataloger som utges av någon som ej är skattskyldig till mervärdeskatt.

Ett annat undantag har tillkommit för att tillgodose kravet på neu­tralitet i beskattningen. Detta undantag gäller sådan annonsering och annan reklam för utländsk uppdragsgivares räkning som avser skatte­pliktiga varor eller tjänster eller sådana varor och tjänster som är un­dantagna från skatteplikt med rätt för den skattskyldige att göra avdrag för ingående mervärdeskatt. Motivet för denna inskränkning i reklam­beskattningen är att utiändska företagare normalt inte är skattskyldiga till mervärdeskatt. De saknar därmed den möjlighet som tillkommer skattskyldiga svenska företagare att i deklarationerna för mervärdeskatt göra avdrag för skatt på kostnader för verksamheten.

Ytterligare en inskränkning i mervärdeskatten är här av intresse. Som tidigare nämnts hänförs till vara även rätt till bl. a. reklamfilm och därmed föreligger skatteplikt för upplåtelse av sådan rätt. Samtidigt gäl­ler emellertid undantag från skatteplikt för visning av kinematografisk film. Detta undantag är generellt och omfattar även visning av reklam­film.

Av det anförda framgår att en genereU beskattning av reklam sker

2   Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58

 

Prop. 1972: 58                                                         18

inom mervärdeskattens ram. Denna beskattning medför dock endast i begränsad omfattning en faktisk skattebelastning med återverkningar på prisbildningen. För de skattskyldiga till mervärdeskatt elimineras be-skattaingen genom den i systemet inbyggda avdragsrätten. För andra än skattskyldiga medför skatteplikten för såväl reklam som annonsering en faktisk belastning.

Bank- och försäkringsrörelser är exempel på verksamheter som inte omfattas av skattskyldighet till mervärdeskatt. Detsamma gäller i fråga om sjukvård, läkarvård, tandläkarvård och andra tjänster av personlig natur samt offentliga verksamheter av olika slag. Inom dessa områden utgör mervärdeskatten en del av kostnaderna för alla förvärv för den verksamhet som bedrivs.

Reklambeskattning utomlands

Utredningen har låtit inhämta uppgifter om förekomsten av särskUd reklambeskattning i utlandet. Av det införskaffade materialet, som dock inte representerar någon fullständig kartläggning, framgår att ohka for­mer av skatt på reklam förekommer eller diskuteras för närvarande i en del länder.

Liksom i Sverige gäller att mervärdeskatter i utlandet omfattar även varor och tjänster för reklam. Mervärdeskatt utgår således pä reklam men verkningarna därav för de skattskyldiga till mervärdeskatt elimine­ras normalt genom den i systemet inbyggda avdragsrätten. Mervärde­skatter förekommer i Belgien, Danmark, Frankrike, Luxemburg, Neder­länderna, Norge och Västtyskland. I Italien införs mervärdeskatt den 1 juli 1972. Övergång till mervärdeskatt är för närvarande under behand­ling i Irland, Storbritannien och Österrike. Även i andra västeuropeiska länder har frågan om mervärdeskatt uppmärksammats.

Fömtom beskattningen av reklam inom mervärdeskattens ram före­kommer en särskUd fristående reklambeskattning i några västeuropeiska länder. I Belgien, Frankrike och Nederländerna sker i begränsad omfatt­ning en särskild beskattning av utomhusreklam. I Frankrike förekom­mer dessutom en reell beskattning av vad som närmast kan betraktas som representationsgåvor på så sätt, att avdrag inte medges för mervär­deskatt på sådana gåvor.

I Italien sker en beskattning efter differentierade skattesatser av re­klam i press, radio och TV samt av filmreklam och utomhusreklam. En avveckling av denna beskattning sker vid införandet av mervärdeskat­ten. En särskild kommunal skatt på utomhusreklam avses dock skola utgå även i fortsättningen.

I Storbritannien utgår en särskild skatt om 11 "la på TV-reklam. I Ös­terrike förekommer reklambeskattning i olika delstater. Sålunda utgår i Wien skatt på i princip alla former av reklam genom särskUda skatter

 

Prop. 1972: 58                                                        19

på annonser i tidningar och tidskrifter (10 "la), på direktreklam i tryck, skrift, bUd eller ljud i radio och TV (10 Vo) samt på utayttjande av aU­mänt utrymme för reklamändamål (specifika skattesatser).

I de nordiska länderna förekommer ingen speciell beskattning av re­klam. Nämnas kan dock, att filmreklam för tobaksvaror i Finland med­för höjd skatt för visningen av huvudfilmen.

I Förenta staterna finns ingen federal reklambeskattning, men inom olika delstater beskattas skilda former av reklam i massmedia. I första hand är det fråga om någon form av omsättningsskatt på reklam i radio och TV, men i vissa fall förekommer även skatt på annonser i tidningar och tidskrifter och på utomhusreklam. Utredningen anger att någon form av reklambeskattning år 1971 förekom i 8 amerikanska delstater och under 1969 hade en sådan beskattning övervägts av 14 delstater och ett antal lokala myndigheter.

Utredningen Reklamkostnaderna

Utredningen har undersökt reldamkostnaderna i Sverige åren 1965— 1967 och på grundval härav gjort en prognos för utvecklingen till 1975. Kostnaderna för i näringsverksamhet bedriven reklam samt PR och andra goodwillskapande åtgärder riktade till allmänheten har utred­ningen beräknat tiU 1152 milj. kr. år 1965, 1 277 mUj. kr. år 1966 och 1 370 milj. kr. år 1967. Med hänsyn till i undersökningen utelämnade företag och branscher har beloppet för år 1967 uppräknats till ca 1 600 milj. kr. avseende den kommersiella reklamen. DärtUl kommer icke kommersiell reklam (familjeannonser, platsannonser, politisk och ideell annonsering etc.) som beräknas till 200—300 milj. kr.

De media, som svarade för den största andelen av de pä basis av un­dersökningen framräknade kostnaderna, var pressen, direktreklamen och butiksreklamen med respektive 586, 255 och 128 milj. kr. Av de framräknade reklamkostnaderna har ca 70 "lo beräknats vara riktade till privata köpare och hushåll och ca 30 "/o till företag. 85 "lo av reklam­kostnaderna hänförde sig tUl ca 1 700 företag.

Utredningens undersökning omfattar även en beräkning av reklamin­tensiteten, varmed avses förhållandet mellan reklamkostnader och om­sättning, i fabrikant- och unportörledet. För konsumentvamsektorn uppgick reklamintensiteten till 2,0 "la inklusive och till 2,4 "lo exklusive indirekta skatter, för producentvarusektom till 0,6 "lo. Reklamintensite-terna för enskilda vamgmpper inom konsumentvamsektorn varierade mellan 0,2—0,3 "lo och 25 »/o.

Beträffande uppskattaingen av reklamkostnadernas storlek år 1975 betonar utredningen,  att beräkningen  bygger på prognosförfaranden

 

Prop. 1972: 58                                                         20

som närmast kan karakteriseras som enkla trendframskrivningar. Upp­skattningen avser den långsiktiga utvecklingen och inte utvecklingen från år till år. Enligt ett normalalternativ uppskattas reklamen mellan 1970 och 1975 stiga i samma takt som den privata konsumtionen. Enligt 1970 års långtidsutredning beräknas konsumtionen under perioden stiga med 18 "la och samma ökning skulle alltså enligt normalalternativet gälla för reklamvolymen.

Utredningen har kompletterat normalalternativet med ett lågalterna­tiv. Detta skiljer sig från normalaltemativet därigenom att mediakostaa-derna för den s. k. märkesvamreklamen i press och andra A-media (filmreklam samt trafik- och annan utomhusreklam) beräknats stiga med mindre än 1 "la per år.

Utredningens beräkningar visar följande resultat med reklamkostna­derna uttryckta i miljarder kr.

 

 

Normal-

Låg-

 

altemativ

alternativ

Reklamkostnad 1970

2,1

2,0

Reklamkostnad 1975

—

 

i 1970 års reklampriser

2,4—2,5

2,2

(volymutveckling)

(-f 18%)

(+11%)

i 1970 års konsumentpriser

2,7—2,8

2.5

(köpkraftsutveclding)

(+33%)

(+25%)

Möjligheterna att belysa utveckhngstendenserna för reklam i olika media är enligt utredningen starkt begränsade. I fråga om reklam i A-media anses dock statistiken beträffande märkesvarureklam ge underlag för en beskrivning av vissa huvuddrag i utvecklingen under 1970-talet. Utredningen redovisar följande genomsnitt för märkesvamreklamens år­liga procentuella ökningstakt under perioden. 1962—1970, räknat i lö­pande priser.

 

 

 

 

totalt

1962-

-1966

1966-

-1970

1962—1970

a)    Storstadspress

b)    Landsortspress

c)    Populärpress

9

11 11

 

7,5 8,5 0

 

8

10 5,5

Summa a—c

d) övriga A-media Märkesvarureklam,

10

 

5,5

8 6

 

7,5

Som jämförelse nämns, att prisstegringen för märkesvamreklamen under hela perioden torde ha utgjort 5—6 "la per år. Den privata kon­sumtionen räknat i löpande priser steg under den första delperioden med ca 8 "la per år och under den andra med ca 7 "/o per år.

Under perioden 1962—1966 steg således märkesvamreklamen inom

 

Prop. 1972: 58                                                        21

angivna presskategorier snabbare än den privata konsumtionen, räknat i löpande priser. SkUlnaden svarar i huvudsak mot den snabbare prissteg­ringen på reklamsidan. Volymmässigt torde märkesvamreklamen och privat konsumtion under denna period ha vuxit i samma takt.

Efter 1966 har ökningstakten avtagit för alla tre presskategoriema. För storstadspress och landsortspress synes det dock även under denna period ha varit fråga om en påtaglig volymtillväxt (ca 2—3 "la per år), även om den varit lägre än den privata konsumtionens. För populär­pressen däremot har annonsinkomsterna i löpande priser stagnerat under senare delen av 1960-talet, vilket innebär en icke obetydlig minskning i volym.

Huvudtendenserna i utvecklingen av reklamens mediafördelning im­der senare delen av 1960-talet har enligt utredningen inneburit en något minskad andel för dagspressen, en starkt minskad andel för populär­pressen, en oförändrad andel för gmppen övriga A-media och en ökad andel för trycksaksreklam. Andelsutvecklingen för andra media än de nu nämnda har utredningen inte kunnat uppskatta på grundval av till­gänglig statistik.

Om de av utredningen angivna tendenserna blir bestående under de närmaste åren, kommer populärpressens andel av reklamvolymen 1975 att ha minskat med ungefär en tredjedel jämfört med förra hälften av 1960-talet. Denna förskjutning motsvaras enligt utredningen troligen i första hand av en ökning för trycksaksreklamen. För övriga nämnda media anses de observerade tendensema inte vara så markanta, att de motiverar föratsägelser om andelsförskjutningar fram till 1975.

Utredningen betonar avslutningsvis att de framtidsbedömningar som gjorts är mycket osäkra.

Två av utredningens ledamöter har tagit avstånd från framtidsbedöm-ningama och anfört att man i dessa underlåtit att försöka beakta det av­stannande av reklamens tillväxttakt som inträffat sedan år 1967. Här­igenom har reklamkostnaderna beräknats tUl alltför höga värden.

Reklampolitiska synpunkter

Utredningen framhåller, att den redan på ett tidigt stadium av sitt ar­bete beslöt utreda frågan om en reklampålaga. För dem som bedömt re­klamvolymen för stor låg det nära till hands att överväga om en reklam­pålaga kunde vara ett verksamt medel att begränsa reklamvolymen. Inom utredningen fördes vidare den meningen fram, att en reklampå­laga skulle kunna användas som ett medel för att påverka reklamens ut­formning och kvalitet.

Utredningen anger att dess motiv för att ta upp frågan om en reklam­pålaga varit andra än dem som föranlett tillkomsten av annonsskatten. Utredningen har också ansett sig böra beakta de uttalanden som gjorts i proposhionen med förslag till annonsskatten och vid riksdagsbehand-

 

Prop. 1972: 58                                                         22

lingen av denna fråga. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det angeläget att redovisa de motiv som bör tillmätas särskild vikt vid fort­satta överväganden om en reklampålaga.

I frågan om de reklampolitiska övervägandena har utredningen inte varit enig. De olika synpunkter som förts fram av utredningens majori­tet och minoritet redovisas i betänkandet i olika avsnitt. Synpunkterna har utvecklats mycket utförligt. I nu förevarande sammanhang behand­las de allmänna resonemang som förts mycket kortfattat med tonvikt på de delar därav som är av särskilt intresse i skattefrågan. I övrigt torde kunna hänvisas tiU betänkandet kap. 4 och 5.

Utredningens majoritet

En utgångspunkt för majoriteten vid dess överväganden har varit att reklamen i en marknadsekonomi av Sveriges typ skall bedömas som ett i och för sig legitimt och nödvändigt medel för att främja avsättning av varor och tjänster.

Gällande marknadsrättsliga och civUrättsliga regelsystem förutsätter bl. a. att säljare och köpare är i princip jämspelta parter. Köparna skall i varje läge vara välinformerade och tillfredsställa sina anspråk och be­hov i fråga om varor eller tjänster på ett förnuftsstyrt sätt. Vidare skall köparnas preferenser förmedlas till säljarna utan att styras av dessa. De angivna förutsättningarna är enligt majoriteten i aUmänhet ej uppfyUda.

I en perfekt fungerande marknadsekonomi skall, framhåller majorite­ten, priserna och produktionens sammansättning bestämmas av ett sam­spel meUan utbud och efterfrågan, där ingen enskild säljare eller köpare har kontroll över marknaden. I verklighetens marknadsekonomi är detta inte fallet. På många marknader där reklamen har stor omfattning dominerar ett fåtal säljare. Reklamen har i stor utsträckning blivit ett medel i konkurrensen om marknadsandelar mellan stora säljare eller mellan säljare av märkesvaror och märkestjänster.

Den statliga konkurrenspolitiken har inriktats på att förbättra beting­elserna för i första hand pris- och kvalitetskonkurrens. I den mån re­klamen genom sitt informativa innehåll förstärker sådan konkurrens har den en från dessa utgångspunkter positiv funktion. En betydande del av den nuvarande reklamen anses dock snarare som en störande faktor i förhållande till den egentliga konkurrensen. Det anges därvid vara en allvariig brist, särskilt hos märkesvamreklamen, att prisargumentering inte spelar den framträdande roll som dess vikt för konsumenten och som konkurrensmedel motiverar.

En stor del av den information i vidsträckt mening om varor och tjänster som ställs till konsumenternas förfogande består av reklam. Detta innebär att innehållet i och omfånget av informationen kan be­stämmas av säljaren. Konsumenten kan därför nödgas fatta beslut på grundval av partisk information.

 

Prop. 1972: 58                                                        23

Frånvaron av en väl fungerande information i säljareris reklam med­för att det behövs kompletteringar och kortektiv tUl den information re­klamen faktiskt förmedlar. Reklamen bör därför bedömas i ett större in­formationssammanhang. Av särskild betydelse är härvidlag sambandet mellan reklam och konsumentupplysning. Majoriteten har i detta hän­seende funnit att det frän samhällsekonomiska utgångspunkter inte före­faller rimligt att två dyrbara informationssystem består sida vid sida och att huvuduppgiften för det ena — konsumentupplysningen — är att ba­lansera och motverka det andra — reklamen. Under fömtsättning att reklamen ges ett mer informativt innehåll kan den vamcentrerade kon­sumentupplysningen inriktas exempelvis på mer översiktlig, jämförande information.

Såväl säljarens marknadsföringsintresse som konsumentens intresse av att få erforderlig information anses i och för sig berättigade. Om det föreligger en motsättning mellan dessa intressen, anses dock i princip konsumentintresset böra tilläggas den större vikten.

Resursåtgången för reklam anges vara ett allvarligt problem i de branscher, där reklamen svarar för en mycket betydande del av säljarnas totala kostnader. Det rör sig i flertalet fall om fätalsmarknader, där ett begränsat antal företag konkurterar inbördes, tUl stor del genom re­klaminsatser. Enligt majoritetens mening kan det också konstateras, att en förhållandevis intensiv reklaminsats, ofta i strid med konsumenternas berättigade intressen, tycks i mindre grad tjäna som informationsmedel till konsumenten än som påtryckande säljhjälpmedd.

En mycket stor reklaminsats fyller samhällsekonomiskt inte någon egenthg uppgift i den mån den används för att öka avsättningen av en bland flera synonyma — och prismässigt ungefär likvärdiga — varor på de övrigas bekostnad. I branscher, där betydande reklamansträngningar sätts in på att försvara eller öka marknadsandelar för etablerade pro­dukter, skulle insatserna av reklam kunna minskas utan att efterfräge-förddningen påverkades.

Majoriteten finner vidare att säljarens bedömning av vad som är en lämpligt avvägd reklaminsats inte alltid baseras på ingående kalkyler utan i stället följer enkla tumregler. Detta talar mot att reklamen spelar den centrala roll i konkurrensekonomin som i vissa fall görs gällande.

Reklamen gynnar ofta en stor, kapitalstark och väl etablerad säljare på bekostnad av en mindre säljare och är därigenom ett konkurrensme­del som kan förstärka tendenser till stordrift och företagskoncentration med åtföljande risker för en monopolistisk utveckling.

I reklamintensiva branscher synes reklamen, enligt majoriteten, ha en tendens att användas som ersättning för priskonkurrens. Från samhälls­ekonomisk synpunkt är priset det konkurrensmedel som främst bör stöd­jas. I den mån reklamen motverkar dessa strävanden måste den höga reklamintensiteten värderas negativt.

 

Prop. 1972:58                                                          24

Höga reklamintensiteter kan, framhåller majoriteten, av flera skäl bi­dra till att vampriserna blir högre än som eljest skulle vara fallet. Majo­riteten anser dock, att det i allmänhet bör bedömas positivt om re­klamen ersätter andra, resurskrävande marknadsföringsmedel, t. ex. per­sonlig försäljning. TUlgänghga uppgifter anses dock inte tyda på högre grad av utbytbarhet. Sådan kan dock i många fall föreligga på längre sikt mellan fabrikanternas reklam och detaljhandelns personalinsatser. Ett ofta anfört exempel på detta är, att betydande reklaminsatser från fabrikanternas sida bidragit till att självbetjäningssystemet införts inom dagligvaruhandeln.

Reklamens volym för viss vara är inte relaterad till konsumentemas behov av information om just den avsedda varan utan tiU säljarnas in­tresse av att söka påverka konsumenterna till förmån för varan.

Majoriteten övergår därefter tUl att behandla frågan om åtgärder påreklamensområde.

F. n. finns bestämmelser, som reglerar användning av utomhusreklam i bl. a. naturvårdslagen (1964: 822) och väglagen (1971:123). Natur­vårdslagens bestämmelser har tUlkommit för att landskapsbUden skall skyddas. Väglagens bestämmelser är motiverade främst av trafiksäker­hetshänsyn.

Därutöver finns normer i form av handlingsdirektiv till sändare av re­klam och, i viss utsträckning, även till dem som medverkar vid tillkoms­ten eller sändningen. Flertalet normer tar sikte på reklamens innehåll, på reklam såsom kommunikationsmedel. Den centrala författningen härvidlag är lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring (MEL).

Enligt MFL kan marknadsrådet förbjuda näringsidkare att vid mark­nadsföring av vara eller tjänst företa "reklamåtgärd eller annan hand­ling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otill­börlig mot konsumenter eller näringsidkare". Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidka­res vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt bidragit till hand­lingen. Därutöver finns specialbestämmelser som behandlar särskilda förfaranden.

MFL kompletteras av författningar som berör vissa varor eller tjäns­ter, t. ex. livsmedel, läkemedel och bekämpningsmedel.

Enligt majoritetens bedömning är reklamen, så som den nu ter sig, inte tiUräckligt effektiv vare sig såsom säljhjälpmedd eller såsom infor­mationskälla för konsumenten.

För att tUlgodose konsumentens intresse av adekvat information bör man länka in reklamen på en mera informativ linje. Därvid kan man di­rekt korrigera reklamens brister genom att dels få till stånd en minsk­ning av resursinsatser på inadekvat reklam, dels påverka innehållet i re­klamen så att den blir mer adekvat.

Majoriteten redovisar översiktligt de åtgärder, utöver en reklampå-

 

Prop. 1972: 58                                                        25

laga, som den överväger att föreslå i dämpnings- eller styrningssyfte. Vad som enligt majoritetens mening fordras är styrmedel, t. ex. i form av en speciallagstiftning om övervakning, av reklamen och ingripanden mot överdrivet bruk av reklam eller om särskild skyldighet för säljare att lämna viss information efter ett fastställt system. De slutliga övervä­gandena rörande dessa åtgärder kommer att redovisas i ett senare betän­kande.

Majoriteten anser sig dock redan nu kunna konstatera att reklamen bör nedbringas, lämpligen med hjälp av en generellt verkande finanspo­litisk åtgärd, en allmän reklampålaga. Grunden för denna bedömning är att reklamvolymen bäst påverkas genom medel som är ägnade att in­verka på de ekonomiska bedömningar vUka ligger bakom användande av reklam.

I förening med andra nyss nämnda åtgärder kan en pålaga väntas bli ett verksamt medel för att påverka reklamens innehåll. Detta förutsätter dock bl. a. att till pålagan fogas ett befrielseinstitut. Utredningen över­väger att senare lägga fram förslag härom. För att en sådan ordning skall kunna verka på åsyftat sätt krävs sannolikt en högre skattesats än den nu föreslagna, som är 10 "la. Majoriteten anser det angeläget att lägga fram förslag om en reklampålaga och finner det också möjligt att göra detta utan att avvakta utredningens slutliga ställningstagande till vare sig ett till pålagan fogat befrielseinstitut eller övriga tänkbara åtgär­der för att minska reklamens volym och göra den mera adekvat vad be­träffar innehåll och utformning.

Utredningens majoritet föreslär därför att en allmän reklampålaga med skattesatsen 10 "la införs den 1 juli 1972 och då ersätter den nuva­rande annonsskatten. Det betonas dock att majoritetens förslag utgör ett första försök att komma till rätta med den växande volymen av reklam. Majoriteten tänker sig att, allteftersom erfarenheter vinns på området, pålagan kan omformas och utvecklas steg för steg.

Med hänsyn till att erfarenheter av en allmän reklampälaga saknas finner majoriteten önskvärt att den föreslagna beskattningsformen, punktskatt, och det senare påkopplade befrielseinstitutet efter en tid blir föremål för omprövning och eventuell revision, förslagsvis ca fem år ef­ter skattens införande.

I fråga om pålagans storlek och effekter konstaterar majoriteten att en reklampålaga åtminstone på längre sikt får en ned-åtriktande effekt på den samlade volymen av reklam. Det anses inte möjligt att mera exakt förutse verkningarna på reklamvolymen. Dessa påverkas bl. a. av reklamefterfrågans priskänslighet. Underlaget för upp­skattning av denna anges vara bristfälligt.

Tillgängliga data beträffande reklamanvändningen i olika företag sy­nes dock inte tyda på en hög grad av utbytbarhet mellan reklam och andra påverkansmedel, t. ex. personlig försäljning. I stället kompletterar

 

Prop. 1972: 58                                                         26

olika konkurtensmedel ofta varandra. De uppskattningar, som gjorts be­träffande volymeffekter, har därför baserats på antaganden om relativt låg priskänslighet i genomsnitt för samtliga företag. Det understryks, att stora variationer i fråga om priskänsUghet kan föreligga, särskilt mellan mindre, speciaHserade företag, för vilka varje enskUd reklamkampanj svarar för en betydande del av reklambudgeten. I företag med stort sor­timent och snabb produktförändringstakt är en möjlig effekt att antalet produktlanseringar begränsas och att därvid insatserna av såväl reklam som andra påverkansmedel minskas.

En pålaga, som höjer prisnivån för reklam med omkring 10 "la torde, i ett normalt konjunkturläge, för flertalet företag ge tämligen små eko­nomiska incitament att ändra reklamvolymen. I många fall kan dock själva införandet av en allmän reklampålaga leda till en omprövning av marknadsföringspolitiken med en minskning av reklamvolymen som följd. Volymeffekten av en 10-procentig punktskatt har bedömts mot­svara en fördröjning av reklamvolymens trendmässiga tillväxt med ett till två år. Reklamkostnaderna skulle sålunda för 1975 sänkas med 100—150 milj. kr. (4—6 "la), räknat i 1970 års priser.

Vid högre pälagesatser, t. ex. 20—40 »/o, kan man med tämligen stor säkerhet räkna med en påtaglig minskning av den totala reklamvolymen och att i varje fall den högre skattesatsen, om pålagan infördes i ett enda steg, skulle medföra en påtaglig nedgång av reklamvolymens abso­luta nivå. Pålagans införande skulle därigenom medföra betydande om­ställningsproblem för särskilt den grafiska industrin och andra reklam­producenter samt mediaföretagen.

Småföretagen har oftast låg reklamintensitet. En reklampälaga skulle därför få synnerligen begränsad betydelse för dem. Detsamma torde gälla de kooperativa företagen. I reklamintensiva branscher kan en re­klampålaga försvåra nyetablering. Sådan nyetablering har dock under de senaste årtiondena skett huvudsakligen av stora företag.

Det framhålls, att om en större del av reklamen lämnas utanför be­skattningen det är troligt att minskningen blir betydande för sådan re­klam som berörs av pålagan, medan den totala reklamminskningen får mindre omfattning. Man räknar med att de reklamköpande företagen kommer att genom olika slag av omdispositioner anpassa sig inom re­klambudgetens ram. Sådana omfördelningseffekter kan också upp­komma, om undantagsregler gäller för vissa varianter inom ett reklam­medel, t. ex. viss annonsplacering.

Den slutliga fördelningen av en pålagas effekter mellan reklamens säl­jare och köpare bestäms av förhåUandena på marknaden för leklam-tjänster. En avgörande fråga är i vad mån priserna på reklamtjänster (exkl. skatt) kan komma att sänkas som följd av det volymbortfall, som förorsakas av pålagan.

Utbudet från reklamproducenter bedöms pä längre sikt vara starkt

 

Prop. 1972: 58                                                        27

priskänsligt. För exempelvis den grafiska industrin torde det enligt ma­joriteten inte vara möjligt att i nämnvärd omfattning pressa priserna, om viss efterfrågan på reklamtryck bortfaller. Pålagan antas därför i huvudsak "övervältras" på reklamköparna i form av högre priser.

Ej heller när det gäller mediaföretagen torde, vid nuvarande struktur på mediamarknaden, en nunskad efterfrågan eller en minskad öknings­takt hos efterfrågan påverka den långsiktiga prisnivån i någon högre grad. För mediaföretagen, närmast då tidningarna, uppkommer dock även andra ekonomiska verkningar av en reklampålaga. En minskad an­nonsvolym medför påtagligt sänkta nettointäkter vid oförändrade priser. Detta beror pä den speciella prisbUdning, som råder på annons- och upplagemarknaderaa och vilken i sin tur sammanhänger med att tid­ningarnas fasta kostnader är tämligen givna, oberoende av annonsvoly­men. Pålagans inverkan på pressens ekonomi behandlas av utredningen i ett särskilt avsnitt efter skatteförslaget.

En reklampålaga kan också i viss utsträckning komma att bäras av konsumenterna i form av högre varupriser. Om och i vilken utsträckning säljarna kommer att kunna eller vilja på konsumenterna övervältra kost­nadshöjningar, orsakade av en reklampålaga, är dock svårt att bedöma. Vid en 10-procentig reklampälaga kan den genomsnittliga kostnadssteg­ringen för samtliga konsumentvamföretag antas motsvara ca en pro­mille av företagens totala kostnader. För säljare pä enstaka marknader med mycket hög reklamintensitet ligger samma andel omkring eller nå­got över en procent. Effekten av en sådan pålaga på varupriserna blir knappast märkbar i de flesta branscher. I de mest reklamintensiva varu­grupperna skulle den förväntade prisstegringen i detta fall utgöra en halv till en procent.

Den reklampålaga majoriteten föreslår, liksom åtgärder i övrigt som övervägs inom utredningen, kan enligt majoriteten synas utgöra allvar­liga ingripanden i näringslivets sätt att fungera. Härtill anmärks i första hand att åtgärderna i omfattning inte bör överdrivas. Man hyser också inom näringslivet viss tvekan, om reklamen i dess nuvarande former till­godoser företagens syften på bästa sätt. Den allmänna opinionen i mänga länder, inte minst i Sverige, uttrycker en ökad misstänksamhet inte enbart mot förekommande uppenbara överdrifter och övertramp i reklamen utan också mot den ofta knapphändiga och selektiva informa­tion som reklamen ger.

För beslutsfattare inom näringslivet som ser problemen långsiktigt måste det vara betänkligt att ett konkurrensmedels effektivitet urholkas till följd av att det mister i aUmänt förtroende. Samtidigt måste hänsyn tas till det ständigt ökade intresset för adekvat information till konsu­menterna om varor och tjänster och till de krav som reses med anled­ning därav.

Det föreligger inte någon nödvändig motsättning mellan konsumen-

 

Prop. 1972: 58                                                         28

temas berättigade anspråk på reklamen och säljarnas i och för sig berät­tigade intresse av att använda reklam för att avsätta sina produkter. Vis­serligen synes ingripanden i ohka former, omfattande bl. a. en reklam­pålaga, vara nödvändiga därför att förändringar av önskat slag är alltför ovanliga, då de helt lämnas åt säljarnas egna initiativ. Mot bakgmnd av erfarenheter från närliggande områden anser dock majoriteten, att så­dana åtgärder kan bli inledning till ett konstruktivt samarbete mellan berörda parter.

En av majoritetsledamöterna har i särskilt yttrande tagit avstånd frän tanken på ett befrielseinstitut med syfte att påverka reklamens innehåll.

Utredningens minoritet

Minoriteten i utredningen redovisar i betänkandet en annan uppfatt­ning än majoriteten om de reklampolitiska grunderna för majoritetens förslag liksom om förslagen.

Inledningsvis anförs att det är en väsentlig förutsättning för att mark­nadsekonomin skall kunna fungera tillfredsställande att alla kan fritt och utan konstlade hinder kommunicera med varandra. Friheten att kommunicera kan liksom all annan frihet missbrukas. På reklamens om­råde finns därför ett system med rättsliga och utomrättsliga regler, som med avseende på sitt innehåll fyller högt ställda konsumentkrav. Behov av att bygga ut normsystemet finns inte enligt minoriteten.

Det görs gällande att varje företag försöker välja just den kombina­tion av konkurrensmedel — pris, kvalitet, säljvillkor, service, reklam etc. — som intresserar kundkretsen. Varje gång förutsättningarna för att begagna ett konkurrensmedel rubbas får företagen anledning att om­pröva sin marknadspolitik. Försämras villkoren för att bruka reklam in­skränker sig inte effekterna tiU enbart reklamen. Insatsema av andra konkurrensmedel — reklamens substitut — ökar, i regel till nackdel för konsumenterna.

Riskema för att konsumenternas och säljarnas intressen kommer i konflikt på reklamens område överdrivs, menar minoriteten, ofta starkt och är mestadels skenbara. Säljare- och konsumentintressen samman­faller ofta, t. ex. inom konsumentkooperationen.

Det anses, framhåller minoriteten, alltid vara i säljarnas intresse att utforma reklamen så att den blir begriplig för de avsedda mottagarna. Överdrifter i reklam motverkas av att reklamens offentlighet främjar saklig information och av de reklamnormer som skapats.

I fråga om reklamintensiteten anför minoriteten att denna inte torde vara något konsumentproblem. Reklamihtensitetens inverkan på konsu­mentpriserna är väsentligt mindre än de tal som framgår av utredning­ens undersökning eftersom denna avser fabrikant- eller grossistledet.

De absoluta belopp som ges ut på reklam är mycket viktigare från in­formationssynpunkt än reklamintensitetema.  Den genomsnittliga om-

 

Prop. 1972: 58                                                        29

sättningen för konsumentvarugrupper med högre reklamintensiteter än 5 o/o var 86 milj. kr. Motsvarande tal för varugrupper med reklaminten­siteter om 1 "fa eller lägre var 853 milj. kr., dvs. nära tio gånger störte.

Reklamen anses i huvudsak.bidra tUl att främja priskonkurrens och betraktas som ett hjälpmedel för rationalisering. Utvecklingen visar en­ligt minoriteten att varor med högre reklamintensiteter ökar långsam­mare i pris än de med låga. Från 1960 tiU 1970 steg konsumentprisindex med 52 "lo. De varugmpper som enligt utredningens undersökning hade reklamintensiteter över 10 "la ökade under samma period med blott 39 o/o.

Minoriteten finner vidare att effekterna av en reklampälaga torde bli att den totala reklamvolymen minskar under det att de totala reklam-och marknadsföringskostnaderna sannolikt stiger. Även marknadsfö­ringens krav på reala resurser kommer att öka. En minskning av re­klamvolymen frigör alltså inte några nämnvärda resurser för andra än­damål.

En reklampålaga kommer enligt minoriteten troligen att påverka pro­duktutvecklingen till nackdel för konsumenterna eftersom speciellt vär­defulla nya produkter kräver särskilt mycket reklam.

En reklampålaga innebär att det svenska näringslivet diskrimineras i förhällande till utländska konkurrenter. I den män en reklampålaga bromsar produktutvecklingen försämras de svenska företagens konkur­rensläge såväl hemma som i utlandet.

Minoriteten behandlar särskilt en reklampålagas effekter för småföre­tagen och den grafiska industrin. Det anges därvid att nyetablering av småföretag försvåras och att äldre företag gynnas i förhällande till nya. Vidare skulle småföretagen, som ofta ingår i kedjor, få mindre reklam­stöd och därför svårare att hävda sig gentemot större företag.

Den grafiska industrin upplever en smärtsam strukturomvandling. Gjorda beräkningar visar att varje tiotal procents minskning av reklam-trycksvolymen medför ett bortfaU av arbeten för den svenska grafiska industrin motsvarande närmare 50 mUj. kronors omsättning. Enligt tUl­gänglig statistik kan varje årsarbetare inom grafisk industri genomsnitt­ligt sett sägas representera drygt 100 000 kronors årsomsättning. Detta bortfall av arbetsuppgifter skulle därför, framhåller minoriteten, svara mot en sysselsättningsminskning motsvarande närmare 500 årsarbetare. Därtill kommer effekten för de berörda företagens övriga anställda.

Effekterna för pressens del av en reklampälaga anges vara svära att bedöma. En minskning av reklamvolymen skulle, med hänsyn till an­nonsintäkternas stora betydelse för pressen, få allvarliga återverkningar på tidningarnas möjligheter att förmedla nyheter, åsikter och samhälls­information.

Varje reklamskattesats rubbar tidningarnas inbördes konkurrensläge. En huvudorsak är att den icke kommersiella annonseringen, som enligt

 

Prop. 1972: 58                                                                     30

utredningens förslag ej skall beskattas, varierar i omfattning mellan olika tidningar.

Utredningens minoritet anser hänsyn till pressens vUlkor tala för att den nuvarande annonsskatten avskaffas utan att ersättas av någon all­män reklampålaga.

Minoriteten tar också avstånd från tanken på ett befrielseinstitut, främst därför att det inte anses möjligt att nu fastställa generella krite­rier för befrielse, men också på grund av svårigheter att finna en tek­niskt fullgod lösning av befrielseförfarandet.

Skatteförslaget

Utredningen har övervägt olika tekniska lösningar för att åstad­komma en beskattning av reklam. Sålunda framhåller utredningen möj­ligheten att åstadkomma en sådan beskattaing genom att slopa den nu­varande rätten till avdrag för reklamkostnader i inkomstskattehänseende eller att i mervärdeskattesystemet slopa rätten till avdrag för s. k. in­gående skatt på varor och tjänster för skattskyldigs reklam.

Utredningen avvisar dock båda dessa lösningar och anser att reklam­pålagan bör ges en självständig och fristående ställning i överensstäm­melse med den principiella lösning som valts för annonsskatten. I enlig­het härmed bör reklamskatten tekniskt sett ges formen av en särskild in­direkt skatt.

Denna uppfattning delas av den minoritet inom utredningen som stäl­ler sig helt avvisande till tanken på en särskild reklampålaga. Trots denna principiella inställning har även de fyra ledamöter som tiUhör mi­noriteten medverkat i arbetet med att utforma en reklampålaga frän rent tekniska utgångspunkter. Detta innebär, att allmän enighet förele­gat inom utredningen beträffande övervägandena och förslagen i fråga om reklampålagans tekniska utformning. En ledamot av utredningen förordar dock en annan form för reklampålagan än den som övriga le­damöter uttalat sig för.

Utredningen anger, att dess mål varit att utforma en pålaga av allmän räckvidd med endast sädana inskränkningar som betingas av skattetek­niska skäl. Det har dock ansetts berättigat, att från beskattning ta undan reklamformer som beloppsmässigt är av mindre betydelse, om därmed väsentliga praktiska fördelar stått att vinna och inga konkurrenssnedvri-dande verkningar kunnat befaras.

Val av beskattningsform Vid utformning av pålagan har utredningen närmare övervägt två principiella beskattningsformer, nämligen en punktskatt på reklamsäl­jarnas omsättning och en omkostnadsavgift på reklamköparnas reklam­kostnader. I fråga om valet mellan dessa båda alternativ tar utredningen inledningsvis upp frågan om beskattningsformens betydelse för det tidi-

 

Prop. 1972: 58                                                                     31

gare antydda befrielseinstitutet. Ett sådant institut kan enligt utredningen användas vid båda beskattningsformerna. Omkostnadsav­giften anses dock i detta hänseende vara enklare att tillämpa än punkt­skatten eftersom befrielse från punktskatt berör både den skattskyldiga reklamsäljaren och reklamköparen. Utredningen framhåller dock, att det är möjligt, att dess slutiiga överväganden beträffande befrielseinstitutet leder fram till en utformning av detta, som medför att de båda pålage­formerna framstår som mera hkvärdiga från reklampolitisk synpunkt. Utredningen framhåller också, att för- och nackdelar med de båda pä-lageformema från denna synpunkt inte är sä framträdande att de nu bör vara direkt utslagsgivande.

I fråga om antalet skattskyldiga anför utredningen, att en generell reklambeskattning utformad som en omkostnadsavgift skul­le beröra ett mycket stort antal reklamköpare.

Det är utredningens bestämda uppfattning, att en omkostaadsavgift måste utformas på ett sätt som kraftigt begränsar de avgiftsskyldigas an­tal. Det hävdas också, att det är av mindre betydelse från reklampoli­tisk synpunkt att under avgiften fånga in det stora antal reklamköpare som i endast mindre omfattning använder reklam. Vid en begränsning av avgiftsskyldigheten till reklamköpare med reklamkostnader över 60 000 kr. per år skulle antalet avgiftsskyldiga bli starkt reducerat. Ut­redningen uppskattar i sådant fall de avgiftsskyldigas antal till i mnt tal 3 000. Sätts gränsen vid 100 000 kr. skulle antalet avgiftsskyldiga stanna vid ca 2 000.

En så radikal begränsning av avgiftsskyldigheten skulle enligt utred­ningen i betydande grad förta avgiften dess karaktär av generell reklam­beskattning. Det ifrågasätts också om avgiften i sådant fall är acceptabel från konkurrenssynpunkt. Ett gränsvärde för avgiftsskyldighet vid 60 000 kr. skulle betyda inte oväsentliga kostnadsmässiga förmåner för ett stort antal näringsidkare som begagnar reklam och medföra oför­månliga marginaleffekter för reklamköpare med reklamkostnader över gränsvärdet. Enligt utredningens mening kan en begränsning av avgifts­skyldigheten vid viss beloppsgräns accepteras endast under förutsätt­ning, att de avgiftsskyldiga reklamköpama får tillgodoräkna sig ett av­drag (avgiftsfritt bottenavdrag) motsvarande gränsbeloppet. Detta med­för en betydande reducering av avgiftsunderlaget.

Enligt utredningens beräkningar skulle avgiftsunderlaget vid ett gränsvärde för avgiftsskyldighet om 60 000 kr. och ett motsvarande bot­tenavdrag för de avgiftsskyldiga reduceras med totalt 20—25 "la. Härav representerar ca 10 procentenheter bottenavdrag för de avgiftsskyldiga och återstoden reklamkostnader hos de reklamköpare som skulle vara befriade frän avgiftsskyldighet. Ett gränsvärde och bottenavdrag om 100 000 kr. skulle reducera avgiftsunderlaget med ca 30 "la, varav ca hälften skulle falla på de avgiftsskyldiga reklamköpama.

 

Prop. 1972: 58                                                         32

Utredningen framhåller, att en reklampålaga enligt punktskattemodél-len primärt träffar en begränsad krets mediaföretag. Vid en generell re­klamskatt tillkommer emellertid andra skattskyldiga, i första hand före­tag inom den grafiska branschen som sysslar med reklamtryck, vidare företag som tillhandahåller skyltningsmaterial och annat material för re­klamändamål samt företag som framställer eller säljer artiklar för pre­sentreklam eller liknande.

Därtill kommer de reklamköpare, som själva ombesörjer reklam för den egna verksamheten.

Även vid punktskattealternativet blir antalet skattskyldiga förhållan­ devis stort, om inte särskilda åtgärder vidtas för att begränsa skattens räckvidd. Utredningen anser det också uppenbart, att en generell punkt­skatt skulle medföra så stora skattetekniska ölägenheter, bl. a. i redovis­nings- och kontroUhänseende, att en begränsning måste ske av såväl skattens räckvidd som skyldigheten att ta ut och redovisa skatt.

Utredningen anser att en begränsning bör kunna ske utifrån enbart skattetekniska bedömningar och erinrar om att skyldighet att redovisa annonsskatt inte föreligger i fall då intäkterna av skattepliktig annonse­ring ej överstiger 60 000 kr. Denna gräns anser utredningen kunna till-lämpas även på en reklamskatt av ungefär sarrima höjd söm annonsskat­ten. Gränsen för redovisningspUkt för sådana reklamköpare som utför reklam för den,egna verksamheten i egen regi bör dock sättas väsentligt lägre än för skattskyldiga reklamsäljare. Utredningen föreslår därför att skattskyldighet för reklamköpare i fråga om egen reklam skall föreligga redan vid ett gränsvärde av 30 000 kr. per år. Frihet frän redovisnings­skyldighet i angiven omfattaing medför inte en reducering av skatteun­derlaget av samma storlek som frihet från skyldighet att erlägga omkost­nadsavgift för reklamkostnader upp till 60 000 kr. per år. Ej heller kan enligt utredningens uppfattning nämnda frigränser för redovisning av reklamskatt föranleda konkurrensmässiga störningar av betydelse.

Vid den föreslagna utformningen av beskattningsområdet för punkt­skatten beräknas antalet skattskyldiga i fråga om annan reklam än trycksaksreklam komma att uppgå till i runt tal 400. DärtiU kommer företag inom den grafiska branschen och andra företag med egen tryc-keriutrustaing.

Utredningen antar att antalet redovisningsskyldiga till punktskatt inte blir större än antalet avgiftsskyldiga till omkostnadsavgift vid ett botten­avdrag om 100 000 kr.

I fråga om valet av beskattningsform med hänsyn till beskatt­ningsområdet framhåller utredningen att en begränsning av det­ta vid punktskattealternativet måste ske av tekniska skäl. Detta anses följa bl. a. därav att skattskyldighet för t. ex. presentartiklar eller andra varor avsedda för reklam skulle åvUa antingen säljarna, dvs. ofta före­tag utanför reklambranschen, eller köparna. Man bör utan negativa

 

Prop. 1972: 58                                                                        33

verkningar kunna bortse från sådana former av reklam som belopps­mässigt är av liten betydelse och inte kan anses utgöra ett realistiskt alternativ till skattepliktig reklam. 1 enlighet härmed anser utredningen att en reklamskatt bör kunna begränsas i första hand till reklam i s. k. A-media (press-, film- samt trafik- och annan utomhusreklam) och till trycksaksreklam. Beskattningen skulle då omfatta sådana former av reklam, där en egentlig konkurrenssituation föreligger. Andra former av reklam bör beskattas endast om så kan ske utan mera väsentliga skatte­tekniska olägenheter.

När det gäller omkostnadsavgiften anger utredningen att inskränk­ningar av avgiftens tillämpningsområde i vart fall måste ske därför att vissa kostnader, t. ex. för material eller egen personals arbete, är svära att beräkna, redovisa och kontrollera.

Utredningen kommer till den slutsatsen, att tillämpningsområdet för en omkostnadsavgift på reklam knappast kan göras mera avsevärt vid­sträcktare än området för en punktskatt.

Vid införsel av reklam tar tullverket vid punktskattealter­nativet ut skatt för i princip all från utlandet kommande skattepliktig reklam i samband med införseln i samma ordning som gäller för tull och annan införselavgift. Vissa svårigheter föreligger att upprätthälla en sådan beskattning.

Omkostnadsavgift skulle också tas ut vid införseln men endast då in­förseln sker av någon som inte själv är avgiftsskyldig. Detta skulle or­saka svårigheter för tullverket. Om i stället avgift alltid tas ut, måste ett system införas som undanröjer dubbel avgiftsbeläggning då avgiftsskyl­dig importerar reklam. Vidare menar utredningen att en motsvarighet måste skapas för utiändska företag till det gränsvärde och grundavdrag som skall tillkomma avgiftsskyldiga inom landet.

Utredningen finner att anförda omständigheter talar till förmän för punktskattealternativet.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen följande. Med avseende på antalet skattskyldiga, det område som kan inrymmas under beskatt­ningen och de problem som uppstår vid införsel av reklam anser utred­ningen de bägge beskattningsformerna vara förenade med för- och nackdelar, som om de sammantagna vägs mot varandra leder fram till att båda alternativen bedöms som praktiskt taget likvärdiga. Med av­seende på en reklambeskattning som på sikt är avsedd att begagnas som ett aktivt reklampolitiskt medel anses alternativet omkostnadsavgift ha företräde framför punktskattealternativet. Fördelarna är dock inte så­dana att de enligt utredningens mening kan vara direkt utslagsgivande. Valet av beskattningsform måste därför i nuläget bli beroende av prak­tiska eller mera renodlat skattetekniska förhållanden.

En fördel med punktskattealternativet får anses vara, att denna be­skattningsform sedan länge tillämpats i Sverige. Det finns erfarenheter,

3    Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58

 

Prop. 1972: 58                                                                        34

som kan utnyttjas för en reklampålaga enligt punktskattemodell. Detta gäller i fråga om både ■ beskattningsmyndigheter och skattskyldiga. Av väsentiig betydelse är enligt utredningen även, att skattskyldigheten till reklamskatt i redovisningshänseende kan samordnas med samma före­tags skyldighet att redovisa och erlägga mervärdeskatt. Detta förhål­lande var av avgörande betydelse vid utformningen av annonsskatten som en omsättningsskatt. Möjligheterna till samordning av redovisningen av reklamskatt med mervärdeskatteredovisningen erbjuder fördelar även i fråga om skattekontrollen. En utbredd uppfattning är också, framhål­ler utredningen, att kontrollen av skatt på omsättning är enklare att göra effektiv än kontroUen av en beskattning grundad på olika slag av kost­nader.

Beskattningsformen omkostnadsavgift är inte helt okänd i det svenska skatte- och avgiftssystemet. Nu utgående arbetsgivaravgifter utgör en form av omkostnadsavgift. Det rör sig dock här om avgifter på ett mera entydigt avgiftsunderlag. Vad beträffar arbetsgivaravgifterna torde det för övrigt inte ha förelegat något realistiskt alternativ.

Vad nu anförts talar enligt utredningens mening klart till förmån för punktskattealternativet. Som ytterligare skäl härför framhålls, att avlös­ningen av annonsskatten med en mera generell reklampålaga skulle un­derlättas av att även den senare ges formen av omsättningsskatt. Utred­ningens slutsats blir därför att övervägande skäl talar för att en reklam­pålaga nu bör utformas som en omsättningsskatt enhgt punktskattemo­dell. Med hänsyn till att de båda beskattningsformerna är från skilda synpunkter förenade med för- och nackdelar, förordar majoriteten, att valet av beskattningsform bör omprövas efter ca fem år.

Skattens utformning

Beskattningsområdet.

Utredningen framhåller att en reklamskatt bör ges en så generell ka­raktär som möjligt. Särskilt måste beaktas att svenska och utiändska uppdragsgivare behandlas lika i största möjliga utsträckning och att med varandra direkt konkurrerande reklammedia får samma behandling i skattesystemet. Skatten bör vidare vara inriktad på reklamutbudet på den svenska marknaden. Reklam som framställs här men som uppen­barligen är avsedd för spridning enbart utomlands, t. ex. för att främja svensk export, turism i Sverige eller liknande, bör ej beskattas. Om re­klamen skall spridas utomlands torde detta normalt framgå av omstän­digheterna, i tveksamma fall bör beställaren lämna skriftiigt besked i saken.

Reklamskatten bör vidare, enligt mönster från indirekt beskattning i övrigt, begränsas till reklam som sker i Sverige för den svenska markna­den. Därvid saknar det i princip betydelse om reklamen sker för in-

 

Prop. 1972: 58                                                                       35

hemskt eller utländskt företags räkning. Reklam som offentliggörs här i landet och avser t. ex. turism i utlandet föreslås aUtså bli skattepliktig. Sker införsel av reklam som beskattas om den sker inom landet, bör så­dan reklam i princip beskattas också vid införseln.

Beskattningen bör enligt utredningen i princip omfatta åtgärder som vidtas i syfte att främja avsättning av varor, fastigheter, nyttigheter, rät­tigheter eller tjänster. Till sistnämnda kategori hänförs t. ex. tillhanda­hållande av förströelse i form av teater- eller biografföreställning, idrottstävHng, konstutställning och Hknande.

Med den angivna utformningen kommer beskattningen att omfatta endast meddelanden med kommersiellt ändamål. Även när detta ända­mål framstår som något mindre klart, t. ex. då ett företag låter meddela endast sitt namn, anser utredningen att ett avsättningsfrämjande syfte föreligger.

I tidningar införda legala notiser, familjeannonser, kungörelser, poli­tiska meddelanden, meddelanden om styrelsesammanträden, ideella för­eningars sammankomster, gudstjänster m. m. utgör inte reklam och om­fattas därmed inte av den föreslagna skatten. Utanför denna ställer ut­redningen även platsannonser av arbetsgivare och platssökande.

Utredningen uppmärksammar särskilt att icke-kommersiell reklam, som är införd i eller som utgör tryckt skrift, faller under bestämmel­serna i tryckfrihetsförordningen (TF). Det kan därför ifrågasättas om en beskattning av sådan s. k. tryckfrihetsprivUegierad reklam är förenlig med TF. I samstämmighet med vissa uttalanden av justitieministern rö­rande reklamen och tryckfriheten, gjorda i prop. 1970: 57 angående otillbörlig marknadsföring, anser utredningen att reklam i tryckt skrift, som är inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning, bör betraktas såsom icke-kommersiell reklam i skattehänseende.

Om företagare i reklamens form tillkännager åsikter eller lämnar uppgifter av allmänt intresse, t. ex. gör ett inlägg i miljövårdsdebatten eller den politiska debatten, faller framställningen under TF. Inte ens om framställningen lämnats i kommersiellt syfte anses den vara av så­dan kommersiell art att den faller utanför TF. Försiktigheten bjuder, menar utredningen, att man även i denna del följer tankegångarna i nyssnämnda proposition och undantar framställningar av nu angivet slag från beskattning.

Det kan förekomma att reklam i tryckt skrift innehåller framställning såväl om rent kommersiella förhållanden som om icke-kommersiella förhåUanden. En rimlig lösning anses här vara att man anser blandat re­klammeddelande i tryckt skrift beskattningsbart, när det vid en helhets­bedömning framstår som huvudsakligen inriktat pä rent kommersiella förhållanden.

Avsättningsfrämjande syfte ligger bakom även säljerbjudanden frän

 

Prop. 1972:58                                                                         36

enskilda personer t. ex. av personligt lösöre. Särskilt när det gäller an­nonsering, finner utredningen det förenat med stora svårigheter att till-förlithgt skilja mellan reklam för yrkesmässig säljares räkning och an­nan reklam. Det anses därför nödvändigt att låta även enskilda perso­ners reklam omfattas av beskattningen.

Det förekommer vidare, påpekar utredningen, att den som önskar förvärva exempelvis en vara tar initiativet. Genom att köparen får kon­takt med säljaren kan han främja dennes avsättning. Säljerbjudande i t. ex. annons kan vara kombinerat med köperbjudande. Reklammedde­lande kan även vara utformat sä att därav inte framgår om det är fråga om sälj- eller köperbjudande. Enhgt utredningens mening bör det i skat­tehänseende inte tillmätas betydelse om initiativet till en transaktion tas av säljare eller köpare. Som reklam bör enligt utredningen anses också infordrande av anbud eller offert.

I begreppet avsättning Hgger att det skall vara fråga om transaktion som normalt sker mot vederlag och inte gåvotransaktion. Förutom kon­tant vederlag kan förekomma vederlag i form av vara, tjänst eller annan motprestation. Formen för vederlaget bör sakna betydelse för beskatt­ningen.

Utredningen behandlar skattens utformning med avseende på olika reklamformer efter en uppdelning av reklam i A- och B-media samt andra s. k. påverkansfaktorer enligt följande.

A-media: pressannonsering, filmreklam, trafik- och annan utomhusre­klam, reklam i radio och reklam i television.

B-media: trycksaker och direktreklam, mässor och utställningar, de­monstrationer, vamprover avsedda för konsumenter, gåvor, presentre­klam, promotions och dylikt, butiks- och återförsäljarmaterial, ersätt­ning till reklambyråer och liknande, kostnader för egen reklamavdel­ning, PR- och goodwiUskapande åtgärder samt reklamundersökningar.

Övriga påverkansfaktorer: förpackningar, butiksskyltning, publicitet, särskilda kostnader för affärsläge, inredning av försäljningslokal m. m. samt personlig försäljning.

Pressannonsering m. m. Annonseringen svarar för en stor del av den totala reklamvolymen i landet och bör enligt utredningen naturligen om­fattas av reklamskatten. Utredningen erinrar emellertid om, att undan­tag frän gällande annonsskatt gjorts för annonser i vissa från mervärde­skatt befriade trycksaker. Undantag gäller sålunda för annonser i med­lemsblad eller i periodisk publikation som väsentHgen framstår som organ för sammanslutning med huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykterhetsfrämjande, politiskt, idrottsligt eller försvarsfräriijande ända­mål eller att företräda vanföra eller arbetshindrade medlemmar (8 § 6 ME). Utredningen föreslår att detta undantag överförs på reklamskat­ten.

Vidare gäller undantag från annonsskatt för annonser i personaltid­ningar, program och kataloger. Den frihet från mervärdeskatt som detta

 

Prop. 1972: 58                                                        37

undantag bygger på framstår enligt utredningen närmast som praktiskt betingat. Den som inte är skattskyldig till mervärdeskatt och ger ut dylik publikation har inte ansetts böra belastas med redovisning av mervär­deskatt enbart för publikationen, särskilt som denna ofta tillhandahålls utan fullt vederlag. Motsvarande praktiska skäl kan enligt utredningens mening inte åberopas för undantag från reklamskatt. Många publikatio­ner av nu avsett slag är skattepliktiga till mervärdeskatt därför att utgi­varen är skattskyldig. Det kan inte anses befogat att vid en generell re­klambeskattning göra skillnad mellan publikationer enbart därför att de behandlas olika i mervärdeskattehänseende. Utredningen föreslår därför att reklamskatt bör utgå på annonser i publikationer som avses i 8 § 7 MF.

Annonser förekommer även i trycksaker som inte utgör publikationer av de slag som berörts. Således finns ofta reklam i lokala telefonkatalo­ger, televerkets kataloger, upplysnings- eller informationsbroschyrer, re­ceptsamlingar m. fl. trycksaker. Det kan också någon gäng förekomma att skönlitterära, dokumentära, vetenskapliga och andra böcker innehål­ler reklam. I många fall har såväl utgivningen av trycksaken som annon­seringen däri en klart kommersiell prägel. Så är fallet med reklamtryck­saker, i vilka det även kan förekomma annonsering mot vederlag. I vissa fall rör det sig om mycket omfattande och kostnadskrävande annonse­ring. Utredningen anser att annonsering i sådana trycksaker bör omfat­tas av reklamskatten.

Beskattningen av annonser kan tillsammans med den redan antydda beskattningen av reklamtrycksaker ge upphov till en dubbel beskatt­ning. Trycksaken beskattas vid framställningen och annonserna beskat­tas hos trycksakens utgivare. En sådan dubbel beskattning anses dock utan svårighet kunna elimineras via beskattningsförfarandet. Skattskyl­dig utgivare av trycksak som påförts reklamskatt vid framställning av trycksaken kan, dä han redovisar skatt på annonsintäkterna, göra av­drag för skatten på framställning av trycksaken. Sådant avdrag bör dock vara begränsat tiU belopp som svarar mot skatten på annonsintäkterna.

Annonser i periodisk publikation som avser publikationen som sådan har ofta karaktär av utfyllnad, s. k. pluggbitar, på utrymmen som inte har kunnat täckas av betalda annonser och framstår dessutom mer som redaktionella meddelanden än som reklam i vanlig mening. Sådana an­nonser bör därför enligt utredningens mening kunna ställas utanför be­skattningen. Motsvarande bör gäUa i fråga om andra trycksaker än pe­riodiska pubUkationer. Utredningen finner också motiverat att från be­skattning undanta reklam i bok, när reklamen avser annan bokutgivning av samma förläggare.

Det förekommer ofta att den som ger ut publikation gör reklam i denna för andra varor eller tjänster som han säljer i direkt konkurrens med andra företag, som vid annonsering påförs reklamskatt. R.eklam av

 

Prop. 1972: 58                                                         38

detta slag i publikation bör därför i princip beskattas. Utredningen är medveten om att en sådan bestämmelse om beskattning ibland kan med­föra vissa svårigheter vid tillämpningen. Således förekommer det att re­klam sker på sådant sätt att den till formen framstår som del av den re­daktionella texten. Beskattningen av sådana annonsinföranden får, me­nar utredningen, prövas från fall till fall. Det torde vara möjhgt för be­skattningsmyndigheten att lämna vägledning för de skattskyldiga. I tvek­samma fall bör det inte föreligga hinder mot beskattning av hela det ut­rymme som tas upp av meddelandet i fråga.

Beskattningen av annonsering bör enhgt utredningen ta sikte på att det är själva införandet av annons som skall beskattas.

Det förekommer att bilaga följer med trycksak (huvudtrycksak). Utgi­vare av huvudtrycksak, som ej utgör reklamtrycksak, t. ex. tidning, kan av tekniska eller andra skäl låta annons som tidningen tryckt följa med tidningen som bilaga i stället för att införa den på vanligt sätt i tid­ningen. 1 sädana fall föreslår utredningen att reklamen i bilagan beskat­tas på samma sätt som om den var införd i tidningen. I princip kommer därvid det totala vederlaget för offentliggörandet att beskattas.

Tidning eller annan publikation kan ges ut i två eller flera delar utan att det därför är fråga om huvudtrycksak och bilaga. Sädana delar bör betraktas som en publikation.

I andra fall kan tidningsföretag låta trycksak för annans räkning följa med tidningen som bUaga. Sådan bUaga utgörs vanligen av reklamtryck. Beskattningen bör i dessa fall omfatta det vederlag som utgår för bila­gans offentliggörande. På sådant sätt distribuerad reklamtrycksak blir enligt utredningens förslag beskattad även i sin egenskap av sådan tryck­sak. Utredningen har övervägt om restitution skall medges för skatt som bilagans beställare erlagt till tryckeriet, i den mån han kan visa att han också erlagt skatt till utgivaren. Av bl. a. praktiskt-administrativa skäl avvisar utredningen dock tanken på restitution i dessa fall. Dubbel be­skattning som härigenom uppkommer får alltså accepteras.

Den för vars räkning bilaga tUl huvudtrycksak framställts kan tänkas låta annan införa reklam i bUagan mot vederlag. Sådant vederlag bör beskattas hos den som uppbär detta. I den mån denne får erlägga re­klamskatt för framstäUning av bilagan, vilket är fallet när bilagan utgör reklamtrycksak, bör skatten på vederlaget fä avräknas från skatten på bilagan på samma sätt som föresläs beträffande reklamtrycksaker i öv­rigt.

Samdistribution av reklamtrycksaker sker i viss utsträckning för flera företags räkning. I vissa fall kan trycksakerna framstå som huvudtryck­sak och bilaga, i andra fall är det närmast fråga om likvärdiga trycksa­ker. I sistnämnda fall bör beskattning ske av varje trycksak för sig enligt reglerna för beskattning av reklamtrycksak:

Om utgivare av trycksak gör reklam i bilaga till huvudtrycksaken bör

 

Prop. 1972: 58                                                        39

reklamen i bilagan ej beskattas när den avser huvudtrycksaken som så­dan. Avser reklamen däremot inte huvudtrycksaken bör beskattning ske. I övrigt menar utredningen att bilagor bör frän beskattningssynpunkt behandlas pä samma sätt som trycksaker i aUmänhet.

Filmreklam. Filmreklam förekommer i stort sett i två former, dels som förprogram till spelfUm, dels som separat program. Filmreklamen bör enligt utredningen omfattas av reklamskatten. Beskattning bör därvid träffa visningen av filmen.

Som inledning till och avslutning pä visning av reklamfilm lämnar re­klamfilmföretag normalt vissa meddelanden angående sin verksamhet. I analogi med vad som föreslagits i fråga om annonsering föreslår utred­ningen att reklamfilmmeddelanden av denna karaktär bör vara skatte­fria. Detsamma bör gälla reklam pä biograf som består i visning av ut­drag ur kommande program pä biografen eller på annan biograf med samma innehavare.

Reklam i form av ljusbilder, film eller dylikt som visas på teater före eller efter föreställningen eller i paus bör enligt utredningen bedömas på samma sätt som filmreklam.

Trafikreklam och annan utomhusreklam. Utomhusreklam sker i vä­sentlig utsträckning genom affischering. Reklamen förekommer på sär­skilt iordningställda affischpelare eller affischtavlor, pä fastigheter, i of­fentliga lokaler, i trafikmedel, utomhusanläggningar för idrotts-, sport-dier andra tävlingar och på Hknande ställen. Till utomhusreklam räknar utredningen också reklam i s. k. ljustidning samt i form av ljusskylt och flygreklam. Hit hör också reklam som görs utomhus med hjälp av hög­talaranläggning eller eljest genom spridning av ljud.

Utredningen anser att utomhusreklam i princip bör ingå i beskatt­ningsområdet och att offentliggörandet av reklammeddelandet bör be­skattas. Den föreslagna beskattningen träffar därför upplåtelse av plats för uppsättning av affisch under det att affischen inte beskattas i sin egenskap av trycksak. Affischeringsföretag som t. ex. i brist på uppdrag sätter upp affischer om det egna företaget pä sina affischeringsplatser bör inte beskattas för det utrymme som tagits i anspråk härför.

Utredningen föreslår att ljusskyltar, andra skyltar och liknande skall beskattas. Av praktiska skäl — framför allt svårigheter att beräkna be­skattningsunderlaget dä skylt sätts upp pä egen fastighet — förordar ut­redningen att skyltar som förekommer i anslutning till visst företags bu­tikslokal, kontor, byggnadsplats eller Hknande ej beskattas.

Skyltar av annat slag, t. ex. skyltar som placeras på husfasader, längs vägar eller på andra platser som saknar ett direkt lokalt samband med verksamheten, konkurrerar med annan utomhusreklam. Utredningen förordar därför att upplåtelse av utrymme för sådan skyItreklam beskat­tas.

Trafikreklam, dvs. reklammeddelande i järnvägs- eller tunnelbanevag-

 

Prop. 1972: 58                                                        40

nar, spårvagnar, bussar, flygplan, fartyg eller taxibilar, bör enhgt utred­ningen beskattas på samma sätt som affischering.

Reklam i lokaler av olika slag, t. ex. butikslokaler, idrottsarenor, sta­tionsbyggnader, flyghallar eller tunnelbanestationer, sker sä gott som uteslutande genom affischering. Beskattning bör ske av upplåtelse av ut­rymme för sådan reklam. Beskattning bör ej ske när reklamen avser verksamhet som bedrivs på platsen eller varor som säljs där.

Beskattning bör i nu nämnda fall ske oberoende av om vederlag utgår eller ej så snart reklamen görs på utrymme som är avsett att användas för reklamändamål.

Flygreklam bör omfattas av skatten genom beskattning av flygföreta­gets prestation. Högtalarreklam bör betraktas som skattepliktig när den sker på allmän plats e. dyl. Högtalarreklam inom en lokal som avser nå­got som tillhandahålls där bör inte beskattas.

Reklam i radio och television. Utredningen avser att, om så erfordras, behandla frågan om beskattning av reklam i radio och television sedan den tagit ställning till om sådan reklam bör få ske.

Trycksaker och direktreklam. Utredningen anför inledningsvis att en icke oväsentlig del av reklamvolymen i Sverige utgörs av trycksaksre­klam. Denna omfattar en mängd olika typer av trycksaker, som sprids t. ex. genom postbefordran, genom utdelning i butiker eller utomhus till presumtiva kunder. Utredningen finner att en reklamskatt bör omfatta reklamtrycksaker i allmänhet, däribland även sädana som sprids såsom direktreklam.

Utredningen påpekar, att begreppet trycksak (tryckalster) har olika innebörd i tryckfrihetsförordningen, allmänna poststadgan och tull­taxan. Utredningen förordar att tryckfrihetsförordningens definition får bilda utgångspunkt för definitionen vid beskattningen. Som trycksak an­ses därför skrift som framställts i tryckpress men ej skrift som mångfal­digas genom stencilering, ljuskopiering, fotokopiering eller liknande för­faranden. Som trycksak betraktas även alster som framställs genom screentryckmetod.

Brevpapper, förpackningar och etiketter avsedda att fästas på varan eller förpackningen eller andra varor för vilka trycket ej är det väsent­liga bör falla utanför trycksaksbegreppet. Med reklamtrycksak avser ut­redningen trycksak som primärt ges ut för att främja avsättning av va­ror, tjänster etc. Trycksak som ges ut i annat primärt syfte beskattas ej som reklamtrycksak.

Vissa trycksaker utgör hjälpmedel i kommersiell verksamhet utan att ha reklamkaraktär. Till denna kategori räknar utredningen prislista, of­fertpärm, teknisk produktbeskrivning, sortiments-, lager- eller reserv-ddskatalog, s. k. referenslista, instruktionsbok, monterings- eller bruks­anvisning, skötselföreskrift, förteckning över märkesverkstäder eller återförsäljare,   annan   adresslista,   garantisedel,   receptsamling   som   ej

 

Prop. 1972: 58                                                                    41

nämner eller framhäver visst företags produkter, undervisningsmaterial, verksamhetsberättelse, som i huvudsak är avsedd för anställda, medlem­mar eller aktieägare och annan trycksak som i huvudsak är avsedd för anstäUda, kalender eller Hknande trycksak och trycksak, som har histo­riskt, tekniskt, ekonomiskt eller annat vetenskapligt innehåU. Om sådan trycksak i endast ringa män innehåller säljargumentering utgör den en­ligt utredningen ej reklamtrycksak. Det bör därvid vara möjligt att återge företags namn, varumärke, symbol för företag, teknisk avbildning av produkt eller teknisk upplysning om produkt eller företag eller lik­nande i trycksak utan att trycksaken anses som reklamtrycksak.

I fråga om vissa av de nu nämnda trycksakerna ställer utredningen upp särskilda krav på utformningen eller innehållet för att de ej skall anses som skattepliktiga. Sålunda anges beträffande prislistor att sådana anses som skattepliktiga om priset framhävs som fördelaktigt.

Reklam för trycksaksutgivarens egna eller honom närstående företags varor etc. (egenreklam) beaktas när det gäller att skilja reklamtrycksa­ker frän övriga trycksaker. Om trycksak, inbegripet egenreklam, väsent­ligen har ett annat syfte än att främja avsättningen av varor etc. anses den ej som reklamtrycksak.

Den som ger ut reklamtrycksak kan för egen räkning låta bilaga följa med trycksaken. Är bilagan i sig själv en reklamtrycksak bör den be­skattas endast i denna sin egenskap. I annat fall bör beskattning ej ske.

Om den som ger ut reklamtrycksak låter bilaga med reklam för annat företag följa med trycksaken kommer skatt att utgå både för bilagan i dess egenskap av reklamtrycksak och på offentliggörandet (distributio­nen) av bilagan. Detta kan i vissa fall leda till en dubbel beskattning, som dock accepteras av utredningen.

Utredningen föreslär att utomhusreklam inbegripet trafikreklam skall beskattas hos mediaföretagen men butiksreklam i form av trycksak hos tryckerierna. Det anses emellertid inte alltid möjligt för tryckeriet att avgöra huruvida viss trycksak är avsedd att användas för trafikreklam eller för butiksreklam eller för bådadera.

I fråga om sädana trycksaker, som med hänsyn till format och andra kännetecken uppenbarligen är avsedda att användas enbart som ut­omhusreklam skall offentliggörandet beskattas och inte trycksakens framställning vid tryckerier. I fall dä andra användningssätt också är möjliga måste trycksaken däremot beskattas hos tryckeriet som reklam­tryck.

Utredningen avvisar tanken pä restitution av skatt för att undvika dubbel beskattning eftersom diskrimineringseffekterna av denna torde bli små. Man åberopar också praktiskt administrativa skäl för sitt ståndpunktstagande.

Utredningen har särskilt uppmärksammat effekterna av en generell reklamskatt för   postorderföretagens   del. Enligt de av ut-

 

Prop. 1972: 58                                                        42

redningen föreslagna allmänna reglerna om beskattning av trycksaks-reklam skall postorderkatalogerna beskattas som reklamtrycksaker, om företagen inte utmönstrar sälj argumenteringen från katalogerna. Med postorderförsäljning avser utredningen detaljhandel där försäljningser­bjudandet sker via trycksak eller annons utan besökskontakt mellan säl­jare och köpare, ordergivning sker per post eller per telefon utan be­sökskontakt mellan säljare och köpare, varuleveransen sker per post, per järnväg eller med annat transportmedel till av köparen uppgiven adress och försäljningen sker i konkurrens med butiker som har möjlighet att exponera varor.

Postorderföretagens reklamkostnader är koncentrerade till trycksaker och överstiger reklamkostnaderna vid andra försäljningsformer. En vä­sentlig del av reklamkostnaderna vid postorderförsäljning utgör postor­derföretagens motsvarighet till lokalkostnaderna vid butiksförsäljning. Eftersom utredningen föreslår att butiksexponering av varor och ex­ponering i skyltfönster inte skall beskattas, anses det rimligt att företag, som konkurrerar med butikshandeln, inte beskattas för reklam som mot­svarar butikshandelns vamexponering.

Utredningen anser därför att skattereduktion bör medges för postor­derkatalog under förutsättning att den används vid postorderförsälj­ning, att den presenterar säljarens hela eller så gott som hela sorti­ment av varor samt att sortimentet har en sådan bredd och stabili­tet över tiden att en butik som för enbart detta sortiment skulle kunna öppnas, dvs. motsvarar normalt butikssortiment i branschen.

Pä grund av bristen pä empiriskt material anger utredningen att skat­tereduktionens omfattning måste grundas på en allmän skälighetsbe­dömning.

Vid sådana förhållanden föreslår utredningen att nedsättning av skatt på postorderkatalog skall kunna ske med 70 %, om företagets omsätt­ning av varor som presenteras i katalogen till minst hälften hänför sig till postorderförsäljningen. Är andelen postorderförsäljning lägre, bör nedsättningen beräknas endast på den del av skatten, som motsvarar postorderförsäljningens andel av hela omsättningen. Nedsättning bör dock inte komma i fråga, om postorderförsäljningens andel av omsätt­ningen understiger 10 "la. För större företag med relativt liten andel postorderförsäljning bör dock nedsättning proportionsvis kunna med­ges om omsättningen på postorderförsäljning uppgår till minst 5 milj. kr. per år.

Utredningen föreslår av kontrollskäl, att skattskyldig skall vara pliktig att under två år förvara framställda trycksaker.

Mässor och utställningar. Med hänsyn tUl att det inte synes möjligt att beskatta utställningar i egna lokaler finner utredningen att perma­nenta utställningar bör lämnas utanför beskattningen. Tillfälliga mässor

 

Prop. 1972: 58                                                                       43

och utställningar pä vilka utställare bedriver försäljning av utstäUda als­ter kan närmast jämställas med tillfälliga försäljningsställen och bör ej heller beskattas. Sker sådan försäljning inte alls eller i endast begränsad omfattning bör dock deltagande på sädana mässor eller utställningar an­ses som skattepUktig reklam.

Mässa eller utställning som riktar sig till sä gott som uteslutande in­ternationell publik bör — efter prövning från fall till fall av riksskatte­verket — kunna ställas utanför beskattningen. Vidare bör från skatte­plikt undantas mässa eller utställning som arrangeras i anslutning till föreningsmöte, kongress, konferens eUer Hknande och som ej är öppen för allmänheten.

Beskattningen av icke permanenta mässor och utställningar föreslås få fonuen av skatt på upplåtet utrymme, den s. k. monterhyran. Skatt­skyldigheten bör åvila arrangören. Som arrangör bör den anses, som uppbär monterhyrorna från utställarna.

Demonstrationer samt varuprover, avsedda för konsumenter. Utred­ningen avvisar en beskattning av varudemonstrationer liksom av varu­prover, avsedda för konsumenter, med hänvisning till de gränsdragnings-och tillämpningssvårigheter som en beskattning skulle medföra.

Gåvor, presentreklam. Enligt utredningens uppfattning skulle det vara förenat med stora praktiska svårigheter att åstadkomma en reklambe­skattning på detta område. Man pekar därvid särskilt på att beskattning av presentreklam skulle medföra skattskyldighet för företag som huvud­sakligen står utanför den egentliga reklambranschen, vUket anses inne­bära särskilda praktiska komplikationer. Dessutom framhålls bl. a. svå­righeterna att vid försäljning av vara bedöma om denna skall användas för reklam. Utredningen förordar därför, att nu avsedd reklam ej be­skattas.

Butiks- och återförsäljarmaterial. Kundernas uppmärksamhet på de produkter eller tjänster som erbjuds kan väckas genom butiksarrange­mang av skilda slag och genom skyltning. Därvid kan användas dekora­tionsmaterial, virke, papp m. m. som i detta sammanhang alltså används för reklamändamäl. En beskattning av sådant material ter sig enligt ut­redningen mycket svär att upprätthålla och kontrollera, eftersom det inte gäller varor som vid omsättningstillfället framstår som avsedda för reklamändamål. Liknande svårigheter skulle uppstå vid beskattning hos den som använder materialet för reklamändamål genom en skatt på eget uttag. Utredningen finner därför, att nu avsett material för butiksreklam bör ställas utanför beskattningen. Motsvarande bör gälla även för åter­försäljarmaterial.

Lämnade reklambidrag. Beskattning av reklam sker genom att den som köpt reklam får betala skatt på bruttokostnaden för reklamen. Nä-' got behov av att därutöver beskatta reklambidrag hos bidragsgivaren an­ses inte föreligga. Sker sådant bidrag dolt, t. ex. genom en anpassning av

 

Prop.1972: 58                                                         44

prissättningen på de varor för vilka reklam sker, torde en beskattning av bidraget inte vara praktiskt möjlig.

Ersättning till reklambyråer, kostnader för egen reklamavdelning. Frågan huruvida ersättning till reklambyråer bör beskattas måste enligt utredningen ses i sammanhang med frågan om beskattning av kostnader för reklam som ett företag producerar för egen räkning. Därmed avses i princip alla kostnader för framställning av reklam i egen regi.

Utredningen anger att det många gånger torde vara så gott som ogör­ligt att göra en någorlunda exakt värdering av alla de insatser som ett företag gör i eller i anslutning tiU den egna reklamavdelningen. Det sy­nes ofrånkomligt att man i fråga om företag med egen reklamavdelning skulle fä nöja sig med en schablonmässig bestämning som på ett någor­lunda rimligt sätt under beskattningen inrymmer företagets kostnader för sådan avdelning. En sådan beräkningsgrund skulle dock i regel, me­nar utredningen, ge ett missvisande resultat och inbjuda tUl åtgärder inom företaget i syfte att kringgå en beskattning. Sädana åtgärder skulle svårligen kunna upptäckas i kontrollsammanhang.

Man kan inte heller, fortsätter utredningen, helt utesluta att reklam­köparna skulle gå över till att anlita utiändska eller i utiandet etablerade reklamföretag för att därmed undgå viss del av skatten.

Utredningen finner på angivna grunder, att beskattning av ersättning till reklambyråer och av egen reklamverksamhet inte bör ske.

PR- och goodwillskapande åtgärder, reklamundersökningar m. m. De skäl utredningen anför för att beskattning inte bör ske av ersättning till reklambyråer eller av kostnader för egen reklamavdelning inom ett före­tag gäller i allt väsentiigt också i fråga om beskattning av PR- och good­willskapande åtgärder samt reklamundersökningar. Enligt utredningens mening bör sådana åtgärder och undersökningar därför inte falla inom beskattningsområdet.

Övriga påverkansfaktorer. Utredningen anser det, huvudsakligen av praktiska skäl, omöjligt att beskatta förpackningar, butiksskyltning, pub­licitet, kostnader för bra affärslägen eller hög standard på lokaler och personlig försäljning.

Sammanfattning av utredningens förslag beträffande beskattningsom­rådet. Utredningen definierar i skattehänseende reklam som meddelande med syfte att åstadkomma eller främja avsättning av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst.

Med utgångspunkt i denna grundläggande definition föreslår utred­ningen att reklamskatten skall omfatta annonsering i dagspress, popu­lärpress och andra publikationer eller trycksaker. Skatten skall vidare omfatta film- och teaterreklam, trafikreklam och annan utomhusreklam, reklamtrycksaker samt reklam på vissa mässor och utställningar. Be­skattning skall ske av upplåtelse av utrymme för reklam eller, när det gäller reklamtrycksaker, av framställningen av dessa.

 

Prop. 1972: 58                                                        45

Utredningen redovisar i en tabell omfattningen av det skattepliktiga reklamområdet och grunderna för beskattningen av olika reklamformer. I detta sammanhang torde kunna hänvisas till denna tabell i betänkan­det (avsnitt 6.6.16).

Skattskyldighet

Med den förordade formen för reklamskatten följer att skattskyldig­het skall åvila den som yrkesmässigt tillhandahåUer skattepliktig reklam och den som framställer reklamtrycksaker för egen reklam. Beskatt­ningen av importerad reklam behandlas längre fram.

Begreppet yrkesmässig ges i huvudsak samma innebörd som i mervär­deskattehänseende. Verksamhet bör därvid anses som yrkesmässig, när inkomsten därav utgör inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet el­ler annan fastighet enligt kommunalskattelagen. Verksamhet anses som yrkesmässig även när den innefattar inte enbart enstaka försäljning eller uttag av vara. Skattskyldighet föreslås föreligga också för statens eller kommuns arrangerande av mässa eller utställning.

1 enlighet härmed kommer skattskyldighet enligt förslaget att åvila ut­givare eller ägare av annonsorgan, tryckeri som framställer reklamtryck­saker, den som för reklamköpares räkning ombesörjer film- eller ljudre­klam, trafikreklam och annan utomhusreklam, fastighetsägare som upp­låter plats för reklam samt den som artangerar sådant deltagande i mäs­sor och utställningar som föreslås bli beskattat.

Den som ger ut en trycksak eller disponerar ett utrymme som an-vands för reklam, t. ex. fastighet, sportanläggning eller trafikmedel, kan upplåta till ett fristående reklamföretag att ha hand om den reklam som skall fä ske på utrymmet. Om avtal träffas mellan reklamföretaget och reklamköparen bör skattskyldigheten åvila endast reklamföretaget. Ingås däremot avtal direkt mellan reklamköpare och lokalinnehavaren bör skattskyldigheten åvila den sistnämnde, även om upplåtelse för re­klamändamäl sker genom medverkan av agent eller annat motsvarande ombud. Motsvarande bör gälla dä placering av reklamfilm för visning på biograf eller annat visningsställe sker under medverkan av s. k. film­reklambyrå och när utgivare av reklamtrycksak träffar avtal med tryc­keri om att tryckeriet skaU anskaffa annonser i trycksakerna och upp-biira likviden härför.

Anlitar tryckeri eller annat företag, som åtagit sig att framställa en re­klamtrycksak, annat tryckeri eller annat företag, t. ex. sätteri, för att fullgöra uppdraget bör skattskyldighet inte föreligga för sådan underle­verantör. Det företag, som åtagit sig uppdraget gentemot reklamköpa­ren, bör ensamt svara för skatten på grundval av det totala debiterade priset.

 

Prop. 1972: 58                                                        46

Beskattningsvärde m. m.

Frågan om beskattningsvärde har tvä aspekter. Det gäller dels att bestämma det underlag på vilket skatten skall beräknas för varje reklam­medium, dels att avgöra beskattningsunderlaget för varje enskUd trans­aktion. I förstnämnda hänseende har utredningen eftersträvat att göra beskattningsunderlaget för olika reklammedia så likvärdigt som möjligt.

Utredningen föreslår, såvitt gäller pressannonsering samt film-, trafik-och annan utomhusreklam, att beskattningen skall avse offentliggöran­det av reklamen. Hänsyn skall alltså inte tas tUl produktion eller fram­ställning av material avsett för offentliggörande.

Utredningen har övervägt att även i fråga om reklamtrycksaker be­skatta offentiiggörandet, dvs. distributionen. Därvid konstaterar utred­ningen att distributionsföretagen bl. a. pä grund av tidspress skulle få svårigheter att tillämpa skattebestämmelserna och att reklam som dis­tribueras t. ex. av beställarens försäljare eller återförsäljare skuUe falla utanför beskattningen.

För att uppnå en med annonsbeskattningen likvärdig nivå skulle dess­utom en uppskrivning få ske av distributionskostnaderna. Detta skulle gynna obeskattade distributionsmetoder. Distributionskostnaderna har inte alls eller endast delvis samband med produktionskostnader för trycksaker. Även på denna grund skulle distributionskostnaderna be­höva skrivas upp. Detta skulle gynna påkostade men missgynna enkla reklamtrycksaker.

Enligt utredningens mening kan därför en beskattning av reklam­trycksaker inte bygga pä distributionskostnaderna. Beskattningen får i stället utformas som en skatt på framställning av trycksaker avsedda för reklamändamål. För att tillgodose kravet på likformighet i beskatt­ningen bör i beskattningsvärdet för trycksaker inrymmas inte bara tryckningen som sådan utan också kostnad för sättning, klichéer m. m. och bokbinderiarbete.

När den som utför tryckningen inte utför övrigt arbete får värdet av detta inräknas i beskattningsvärdet med ledning av uppgifter från bestäl­laren eller efter en skälighetsbedömning frän tryckeriets sida.

Utredningen tar också upp frågan om hur beskattningsvärdet skall be­räknas i de fall då ombud tillgodoförs provision eller annan gottgörelse av reklamsäljare. Om reklamsäljare debiterar visst nettopris för reklam kan beskattningen inte omfatta annat än detta pris. För att kunna be­skatta provision till reklamförmedlare skulle man fä införa skattskyldig­het för reklambyråer m. fl. Provision eller annan gottgörelse som tillgo­doförs reklamförmedlare kan betraktas som en definitiv rabatt. Den lämnas i huvudsak till vissa större kunder som i många fall kan framstå närmast som återförsäljare: Utredningen föreslår därför att beskatt­ningen — i likhet med vad som nu gäller för annonsskatten — skall träffa det faktiska vederlag som reklamsäljaren erhåller.

 

Prop. 1972: 58                                                        47

I övrigt föreslär utredningen, att beskattningsvärdet skall bestämmas på i princip samma sätt som i MF och AF. Skattens belopp skall dock ej inräknas i beskattningsvärdet.

Beskattning av egenproducerad reklam bör ske med ledning av det allmänna saluvärdet av den skattepliktiga reklamen. Det bör därvid vara möjligt att ta hänsyn till eventuella mängdrabatter.

Redovisningsskyldighet

Utredningen har funnit att det av praktiska och administrativa skäl är motiverat att minska antalet skattskyldiga genom att, i likhet med vad som gäller både mervärdeskatten och annonsskatten, anknyta skyl­digheten att redovisa reklamskatt till storleken av verksamheten. Som nämnts tidigare har utredningen stannat för att föreslå att gränsen dras vid en skattepliktig omsättning om 60 000 kr. per år. Tidningsutgivare, tryckerier m. fl. som har en lägre skattepliktig årsomsättning än 60 000 kr. behöver därvid inte redovisa reklamskatt till beskattningsmyndig­heten.

Redovisningsskyldigheten bör enligt utredningen anknytas till den skattskyldiges hela verksamhet. Ger skattskyldig t. ex. ut mer än en pu­bHkation eller äger han mer än en fastighet pä vilken han upplåter plats för reklamskyltar, bör frigränsen gälla hans totala skattepliktiga reklam­intäkter.

Gränsen 60 000 kr. är avsedd att tillämpas för skattskyldig som utför skattepliktig reklam för annans räkning. Det finns anledning att utgå från att kund till sådan skattskyldig får betala reklamskatt till den skatt­skyldige. Den som framställer skattepliktig reklam för egen räkning är i princip skattskyldig härför. Med samma gräns för redovisningsskyldig­het i detta fall skulle reklam till ett värde av upp till 60 000 kr. bli helt skattefri. En sådan effekt kan verka diskriminerande för övriga skatt­skyldiga, främst tryckerierna. Utredningen föreslår därför att gränsvär­det för skyldighet att redovisa skatt för egenproducerad reklam sätts vid 30 000 kr. per är.

Med hänsyn till svårigheterna att bedöma verkningarna av de före­slagna reglerna, bör beskattningsmyndigheten med uppmärksamhet följa utvecklingen på området, t. ex. om reglerna orsakar bolagsbildningar el­ler ger upphov till andra transaktioner som motiveras enbart av skatte­skäl.

Utredningen har övervägt huruvida bestämmelser om gränsen för re­dovisningsskyldigheten bör kombineras med ett skattefritt bottenavdrag, som skulle fä utnyttjas av de redovisningspliktiga skattskyldiga. Behov av sådant bottenavdrag anses dock Inte föreligga. Frågan om bottenav­drag för tidningsföretagen tar utredningen upp i samband med behand­lingen av reklamskattens inverkan på pressens ekonomi.

 

Prop. 1972: 58                                                        48

Import av reklam

Utredningen framhåller att reklamskatten inte kan begränsas tUl en­bart reklam som framställs inom landet. Med hänsyn till kravet på konkurrensneutralitet i beskattningen måste skatten också omfatta reklam som införs till landet för att användas här, när det rör sig om sådan reklam som är skattepliktig vid framställning inom landet. Inför­sel av sådan reklam bör beskattas oavsett om det är fråga om reklam för svenskt eller utländskt företags räkning.

Med den av utredningen förordade utformningen av beskattningsom­rådet blir det aktuellt att beskatta endast införsel av skattepHktiga re­klamtrycksaker eftersom beskattningen i övrigt föreslås utformad som en skatt pä mediakostnadérna, dvs. pä offentliggörandet här i landet.

Det är enligt utredningen naturligt att importen av skattepliktiga re­klamtrycksaker beskattas i samband med införseln och att skatten därvid tas ut av tullverket i samma ordning som gäller för tull. Detta in­nebär att skyldigheten att erlägga reklamskatt vid införsel åläggs den som i tullhänseende är att anse som vamhavare. I princip betyder detta en till reklamköparna knuten skattskyldighet.

Utredningen anser att skatt av praktiska skäl bör tas ut vid import oberoende av om importören själv är skattskyldig inom landet. Beskatt­ningen av importerad reklam bör, menar utredningen, Hksom indirekt beskattning av importerade varor i allmänhet, grundas på tullvärdet, dvs. i princip df-värdet. Detta ger en anknytning till framställningskost­naden. Härigenom kan dock, med hänsyn till utredningens förslag om beskattning inom landet av reklamtrycksaker, uppkomma en högre be­skattning av importerade reklamtrycksaker. Utredningen anser därför att huvudregeln om en importbeskattning på grundval av tullvärdet bör kompletteras med en regel av innebörd att skatt får beräknas pä ett läg­re värde än tullvärdet, om det kan visas att skatten annars skulle bli högre än om reklamtrycksaken framställts här i landet.

När det gäller beskattning av reklamtrycksaker, som införs som post­paket, synes några praktiska svårigheter inte föreligga. Postverket kan ta ut reklamskatten samtidigt med tull och andra införselavgifter, t. ex. mervärdeskatt, när paketet lämnas ut till adressaten. Normalt torde adressaten i dessa faU vara reklamköpare eller ombud för denne.

Reklamtrycksaker inkommer emellertid från utlandet även som brev eller som trycksak (posttiycksak). När det gäller reklamtrycksaker, som skickas såsom brev, är det i regel inte fråga om massändningar, i varje fall inte mera betydande sådana. Praktiska möjligheter — bl. a. med hänsyn till posthemligheten — att beskatta dessa försändelser föreligger inte. En beskattning av reklamtrycksaker, som skickas från utlandet med posten, måste därför ta sikte på massändningar av posttrycksaker. Kan en beskattning av sådana sändningar ske uppnås enligt utredning­ens mening det väsentligaste syftet.

 

Prop. 1972: 58                                                        49

Det svenska postverket är enligt världspostkonventionen inte skyldigt att här i landet distribuera posttrycksaker, som lämnats in i utiandet av person eller företag med hemvist i Sverige för befordran hit med post, om det gäller ett större antal eller inlämningen skett i utlandet i avsikt att draga fördel av lägre porton. Poststyrelsen har meddelat Världspost-unionens intemationeUa byrå att det svenska postverket ämnar strikt tillämpa världspostkonventionens bestämmelser på denna punkt. I den mån distribution likväl sker, bör sändningar av detta slag enligt utred­ningen beskattas.

Enligt utredningens uppfattning bör såsom massändning betecknas sändning omfattande minst 500 trycksaker. Det bör ankomma pä post­verket och tullverket att i samråd meddela här erforderliga tillämpnings­föreskrifter.

Utredningen har erfarit att sådana massändningar brukar inkomma från ett relativt begränsat antal länder, huvudsakligen från avsändare som år efter år bearbetar den svenska marknaden med här åsyftade re­klamtrycksaker. Utredningen anser att det i regel inte föreligger större praktiska svårigheter att vid postbehandlingen identifiera sådana mass­sändningar.

Det är emeUertid i praktiken inte möjligt att beskatta de enskUda för­sändelserna och ta ut skatten av varje adressat för sig. Det är också an­tagligt att adressaten i flertalet fall skulle föredra att låta försändelsen bli behandlad som obeställbar framför att betala skatten. För att införsel av reklam i form av massändning skall kunna medges och genomföras på ett för avsändaren meningsfuUt sätt är det därför, framhåller utred­ningen, nödvändigt att skatten erläggs av avsändaren i stället för av adressaterna.

Detta villkor kan uttryckas antingen som en formell skyldighet för av­sändaren att betala skatten eller också på så sätt att avsändaren erbjuds möjlighet att frivilligt i eget intresse erlägga skatten i stället för adressa­terna. Utredningen lämnar öppet vilken utformning av bestämmelserna som bör ges företräde och menar att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att efter den ytterligare utredning, som kan krävas i berörda avseende, meddela erforderliga bestämmelser.

För att underlätta genomförandet av beskattningen bör vidare post­styrelsen hemställa att Världspostunionens internationella byrå i sin cir­kulärsamling tar in ett meddelande om beskattningens huvudsakliga in­nebörd. Detta leder till att unionens medlemsländer inför meddelandet i sina respektive posttaxor. Poststyrelsen bör vidare hos postförvaltning­arna i de länder, varifrån företag erfarenhetsmässigt brukar skicka massändningar tUl vårt land, begära att förvaltningarna särskilt under­rättar nu avsedda företag om den svenska reklambeskattningen och dess praktiska tillämpning.

Utredningen tillägger att den föreslagna beskattningen av posttrycksa-

4    Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58

 

Prop. 1972: 58                                                        50

ker kan praktiskt genomföras utan att den lagfästa posthemligheten och den för postpersonalen gällande tystnadsplikten vid behandlingen av försändelser behöver i något avseende åsidosättas.

Utredningen tar upp också det förhållandet, att det enligt gällande be­stämmelser föreligger frihet frän tull och annan införselavgift i viss ut­sträckning för material, som inkommer speciellt för här i landet an­ordnad mässa eller utställning. TiU material hänförs vissa reklamtryck­saker. Utredningen förutsätter att denna särskilda frihet frän tull och in­förselavgift omprövas vid införandet av en reklamskatt.

Beskattningsförfarandet m. m.

Utredningen föreslår en utformning av det praktiska förfarandet för reklamskatten i nära överensstämmelse med vad som gäller fÖr mer­värdeskatten och annonsskatten. För större delen av den indirekta be­skattningen gäller i olika tillämpningshänseenden m. m. förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning (förfarande­förordningen). Så är fallet i fråga om annonsskatten och utredningen finner det lämpligt att knyta även reklamskatten till nämnda förordning. Den föreslagna beskattningsmyndigheten, riksskatteverket, är redan be­skattningsmyndighet i fråga om ett flertal indirekta skatter för vilka förfarandeförordningen gäUer.

Anknytningen tiU förfarandeförordningen innebär, att de bestämmel­ser som där meddelas i fråga om skattekontroll, besvärsrätt, påföljd m. m. kommer att gälla även reklamskatten. Förordningen är utformad med tanke på beskattning av i första hand varor. För att dess bestäm­melser skall kunna tillämpas på reklamskatten föreslår utredningen vissa ändringar i förordningen.

Utredningens förslag innebär vidare, att registrering av de skattskyl­diga skall ske i enlighet med motsvarande bestämmelser för annonsskat­ten. Skatten skall redovisas för bestämda redovisningsperioder om fyra kalendermånader, nämligen januari—april, maj—augusti och septem­ber—december. Den som har en låg skattepliktig omsättning skall dock enligt mönster från mervärdeskatten fä redovisa skatt för helt kalender­år. Det bör ankomma på beskattningsmyndigheten att meddela beslut härom. Man bör försöka undvika att skattskyldig får redovisa skatt för löpande redovisningsperioder trots att hans årliga omsättning i efter­hand visar sig understiga 60 000 kr. Skulle detta ändå ske någon gång, t. ex. därför att en skattskyldig upphör med sin verksamhet, får redan erlagd skatt återbetalas.

Deklaration skaU enligt förslaget lämnas vid samma tidpunkt som nu gäller i fråga om mervärdeskatt och annonsskatt, dvs. den femte i andra månaden efter utgången av den period deklarationen avser. Samtidigt skall skatten betalas genom insättning pä särskilt postgirokonto. Dekla­ration och inbetalningskort bör utformas som en handling.

 

Prop.1972: 58

51

Utredningen har upprättat förslag tUl förordning om reklamskatt och förslag till ändring i förfarandeförordningen. I fråga om dessa torde få hänvisas tiU betänkandet.

Inkomstberäkning

Utredningen har gjort uppskattningar av reklamkostnaderna för att fä fram ett ungefärligt mätt på det sammanlagda beskattningsunderlaget. Uppskattningarna har gjorts på basis av utredningens undersökning av 1967 års reklamkostnader med beaktande av den föreslagna utformning­en av beskattningsområdet och av den föreslagna gränsen för redovis­ningsskyldighet.

Värdena för 1967 har framräknats 5 1/2 år utifrån uppskattade ök­ningstakter för respektive kostnadsslag, räknade i löpande priser. Upp­skattningen förutsätter att budgetåret 1972/73 i konjunkturavseende kan betraktas som ett normalår. Den årliga tillväxttakten har antagils utgöra 4 o/o för annonsering i populär- och fackpress, 9,5 "lo för trycksaker, bu­tiksreklam, reklambyråtjänster, egen reklamavdelning och 8 "/o för övrig reklam.

Med hänsyn tiU skattens förväntade volymeffekt har beloppen för 1972/73 i fråga om reklam, som omfattas av skatteförslaget, därefter re­ducerats med 5 o/o. Beräkningama redovisas på följande sätt.

Uppskattade kostnader för olika reklammediä budgetåret 1972/73 samt beskattningsunderlag vid reklamskatt enligt utredningens förslag. Belopp i milj. kr.

Reklamkost­nader 1967 enligt reklam­utredningens undersökning

Total reklam-    därav be­
kostnad       skattnings-
1972/73       underiag

I. Mediagrupper, som helt faUer inom beskattningsomrädet:

 

Annonsering i dagspress

1

660

=610

Annonsering i populär-

\   585

 

 

och fackpress

 

285

'265

Film-, utomhus- och traflkreklam

55

100

75

Trycksaker och direktreklam

255

465

310

895

1510

1260

 

II. Mediagrupper, som delvis faller inom beskattningsområdet:

Mässor och utställningar samt butiks-och återförsäljarmaterial

190

345

70

' Endast A- och B-media enligt Intemationella Handelskammarens indelnings­schema.

 Med ett bottenavdrag om högst 3 milj. kr. per tidning eller motsvarande all­männa produktionsbidrag minskar de effektiva beskattningsvärdena till ca 415 milj. kr. för dagspress och 175 milj. kr. för populär- och fackpress.

 

Prop. 1972: 58                                                         52

 

 

Reklamkost-

Total reklam-

därav be-

 

nader 1967

kostnad

skattnings-

 

enUgt reklam-

1972/73

underlag

 

utredningens

 

 

 

undersökning

 

 

III. Mediagrupper eller kostnads-

 

 

 

slag, som helt faller utanför beskatt-

 

 

 

ningsomrädet:

 

 

 

Övriga B-media'

180

315

__

Reklambyråtjänster och egen

 

 

 

reklamavdelning

115

215

—

 

295

530

—

Totalt I—III

1380

2 386

1330

' Demonstrationer, varuprover, gåvo- och presentreklam, reklamundersökningar samt PR och goodwillskapande åtgärder.

De reklamkostnader, som skall beskattas enligt utredningens förslag beräknas av utredningen uppgå till 1330 milj. kr. för budgetåret 1972/73. Vid skattesatsen 10 "lo skuUe bruttointäkterna av reklamskatten därför uppgå till 133 milj. kr. för helt är räknat.

Reklamskattens inverkan på pressens ekonomi

Utredningen framhåller, att presspolitiska frågor faller utanför ut­redningens ram men finner det ändock angeläget att diskutera säväl verkningarna för pressen av den föreslagna skatten som tänkbara kom­penserande åtgärder. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt att vidta sådana åtgärder av något slag särskilt med tanke på dags­pressen.

Utredningens skatteförslag innebär, jämfört med annonsskatten, att beskattningsområdet begränsas till enbart kommersiell annonsering och att skattesatsen för dagspressannonsering höjs från 6 "lo till 10 "lo. Därtill kommer frågan om reklamskatten skall inrymma en motsvarig­het till den återbetalning (bottenavdrag), som enligt den nuvarande an­nonsskatten för varje tidning kan uppgå till skatten på en omsättning om högst 3 milj. kr.

Den icke-kommersiella annonseringen svarar enligt utredningen för i genomsnitt 18 "lo av dagspressens totala reklamintäkter. I flertalet dags­tidningar är andelen omkring 16 "lo, i kväUstidningarna endast några procent. I några av de största storstadstidningarna utgör andelen om­kring 25 o/o.

Utredningen har som nämnts beräknat skatteunderlaget til! ca 1 330 milj. kr. för år 1972 i det fall bottenavdrag inte tillämpas för någon re­klamform. Skatteunderlaget för enbart pressen (kommersiell annonse­ring) utgör knappt 900 milj. kr., varav i runt tal tvä tredjedelar faller pä dagspressen. Vid en 10-procentig reklamskatt utan bottenavdrag skulle

 

Prop. 1972:58                                                                        53

skattebeloppet för pressens del utgöra ca 88 milj. kr., fördelat med 61 milj. kr. på dagspressen och 27 milj. kr. på populär- och fackpressen. Om den nu gäUande annonsskatten (med bottenavdrag) tillämpades un­der 1972 på beskattningsunderlaget enligt reglerna för annonsskatten, skuUe skattebeloppet uppgå till något över 50 milj. kr.

Om bottenavdrag motsvarande det nu gällande medges för alla tid­ningar, kan det totala reklamskattebeloppet för pressen år 1972 beräk­nas bU ca 60 mUj. kr., varav ca 42 mUj. kr. faller pä dagspressen och 18 milj. kr. pä populär- och fackpressen. Den reella skattebelastningen skulle i genomsnitt för samtliga dagstidningar motsvara ungefär 7 0/0. För enskilda tidningar skulle dock betydande variationer föreligga kring detta genomsnitt.

Omläggningens konsekvenser för dagstidningarna

Utredningen anför att dagstidningarnas situation på annonsmarkna­den påverkas inte enbart av den skattehöjning som förslaget innebär utan också av de ändrade skatteregler, som skulle gälla för konkurre­rande reklammedia. Det är svårt att bedöma i vad mån en skatteskärp­ning för konkurrerande media ger dagstidningarna ökade möjligheter att övervältra egna kostnadshöjningar utan att annonsvolymen minskar.

För att kunna belysa skatteomläggningens inverkan pä olika dagstid­ningars annonsintäkter har utredningen för ett urval dagstidningar in­hämtat uppgifter om 1969 års intäkter från kommersiell och icke-kom­mersiell annonsering. Uppskattningarna betraktas som mycket osäkra vad gäller enskilda tidningar. De anses dock kunna användas för att il­lustrera vissa huvudtendenser, som skulle uppkomma för olika katego­rier av tidningar som följd av de aktueUa åtgärderna.

Uppskattningarna visar att kombinationen av minskat skatteunderlag och höjd uttagsprocent för dagspressen som helhet innebär en genom-snittiig skatteskärpning för annonser om 1—2 procentenheter om botten­avdrag medges. Till övervägande del drabbar denna skattehöjning storstadstidningarna. Enskilda tidningar med annonsintäkter som avse­värt överstiger bottenavdraget på 3 milj. kr. och som har relativt låg an­del icke-kommersiell annonsering möter dock, uttalar utredningen, sär­skilda svårigheter.

Reklamskatten skulle för andratidningar i landsorten och andra mindre dagstidningar inte innebära en försämring jämfört med situatio­nen vid nuvarande annonsbeskattning. Däremot kan ett visst bortfall av annonsintakter uppkomma för större tidningar, särskilt kvällstidningar. För populärpressen och fackpressen skulle med de givna fömtsättning­arna inget intäktsbortfall ske.

Om bottenavdrag inte medges, uppkommer en ytterligare skatteskärp­ning om i genomsnitt 2—3 "lo. Skatteskärpningen i detta fall skulle drabba olika tidningar mycket ojämnt eftersom bottenavdraget har myc-

 

Prop. 1972: 58                                                                        54

ket varierande betydelse för tidningar i olika storleksklasser. De mindre tidningarna drabbas jämförelsevis hårt. För de mindre landsortstidning­arna rör det sig här om en minskning av annonsintäkterna på 6—9 0/0.

Antagandet om att priset inklusive skatt inte skulle påverkas bedöms av utredningen som mindre realistiskt. Skattehöjningen kommer säkerli­gen till en del att övervältras pä annonsörerna genom höjda annonspri­ser. Detta torde å andra sidan medföra visst volymbortfall, och det är inte troligt att tidningarna helt kan kompensera sig för skatteomlägg­ningens effekt genom att anpassa priserna. Detta anges i synnerhet gälla för det fall att bottenavdrag inte medges.

Kompenserande åtgärder

Utredningen påpekar att den eftersträvat konkurrensneutralitet mel­lan reklammedia. 1 fråga om andra reklammedia än pressen föreslås inga bottenavdrag. Utredningen har trots detta ansett det motiverat att överväga ett alternativ med bottenavdrag för pressens del. Som skäl här­för anförs bl. a. att reklamskatten kan hårdare drabba annonsering än reklam i andra media, beroende på att en större del av de totala kostna­derna för produktion och distribution ingår i beskattningsunderlaget vid annonsering. Vidare anförs, att konkurrensförhållandena inom pressen kan förändras om bottenavdraget bortfaller, eftersom tidningar av olika storlek skulle drabbas ohka hårt av omläggningen.

Utredningen ifrågasätter ändå om inte ett allmänt bottenavdrag för pressens del skulle innebära ett avsteg från den eftersträvade konkur­rensneutraliteten och skisserar som alternativ tUl ett bottenavdrag en komplettering av det produktionsbidrag, som nu utgår till andratidning-arna. Detta skulle kunna ordnas sä, att bottenavdraget byts ut mot ett allmänt produktionsbidrag knutet tUl mängden redaktionell text och be­räknat t. ex. pä pappersförbrukningen. Utredningen pekar därvid på att de s. k. annonsbladen, som nu får bottenavdrag vid annonsbeskatt­ningen, skulle få bidrag som avser enbart den redaktionella texten i tid­ningen.

För enbart dagstidningarna beräknar utredningen att det komplette­rande produktionsbidraget troligen skulle uppgå till ca 20 milj. kr. per år. Om också övriga pressorgan skulle beröras uppgår beloppet till ca 30 milj. kr. per är.

Utredningen tar inte ställning till vilket av alternativen som är att föredra.

Sluthgen berör utredningen också frågan om en omprövning av det nuvarande selektiva produktionsbidraget. Man nöjer sig dock med att konstatera att den kombinerade effekten av skatt och stöd ej bör leda till en försämring av de ekonomiska villkoren för dagspressens opinions­bildande verksamhet.

 

Prop. 1972: 58                                                                       55

Reservationer och särskilda yttranden

Flera av ledamöterna i utredningen redovisar avvikande uppfattning i olika frågor. Tvä reservationer och fem särskilda yttranden har avgivits.

Ledamötema Andersson, Gerentz, Wiege och Winqwist anför i ge­mensam reservation att reklamskatten bör utformas med samma botten­avdrag för pressen som nu gäller beträffande annonsskatten.

Winqwist anför i reservation att utredningen inte bort lägga fram del­betänkande om reklamskatt eftersom dels detta inte krävts av utred­ningen, dels utredningens arbete inte slutförts.

Andersson ställer sig i särskilt yttrande starkt kritisk mot tanken på ett befrielseinstitut, men uttalar också stark sympati för alternativet om­kostnadsavgift därför att den läggs direkt på företagen och kan begrän­sas till endast stora reklamköpare. En omprövning av pålagans form bör därför ske efter förslagsvis fem år.

Gerentz och Johnsson anför i gemensamt yttrande, att utredningen inte beaktat reklamens faktiska utveckling sedan år 1967 och därför räk­nat med för höga reklamkostnader. Är 1971 bör de beräknas uppgå tiU ca 1 800 milj. kr.

Johnsson hävdar i annat särskilt yttrande bl. a. att det skulle strida mot konkurrensneutraliteten att tillämpa bottenavdrag för pressen men ej för andra reklammedia. Om sådant avdrag införs för pressen är det av skattetekniska skäl motiverat att trycksaker, mässor och utställningar undantas från beskattningen.

Lindqvist anför i särskilt yttrande att alternativet omkostnadsavgift är att föredra framför en punktskatt därför att avgiften kan koncentreras till stora reklamköpare, kan utvecklas till ett effektivt instrument för styrning av reklamens innehåll och kan utvidgas till att omfatta andra kostnadsslag och bearbetningsmetoder än de som kan fångas in vid punktskatt. Författningsförslag rörande omkostnadsavgift finns intaget i yttrandet.

Wiege framhåller i särskilt yttrande att reklamtrycksaker — utom an­nonser däri — bör undantas från beskattning bl. a. med hänsyn till den grafiska branschen och den tyngre industrin. Beträffande importbeskatt­ningen anförs betänkligheter med hänsyn till posthemligheten och sam-färdsmeddsfriheten. Ytterligare åberopas administrativa svårigheter vid beskattningen. Om beskattning ändå skall ske bör denna träffa distribu­tionen av trycksaker till konsumenterna.

Remissyttranden

Allmänna synpunkter

Utredningens förslag om införande av en reklamskatt grundad på re­klampolitiska överväganden har mött omfattande kritik. Positiva röster saknas dock inte och flera remissinstanser har på åtskilliga punkter ut­tryckt sitt gUlande av utredningens synpunkter och förslag.

 

Prop. 1972: 58                                                                        56

Kritik har anförts mot att utredningen över huvud behandlat frågan om reklamskatt och i några fall har utredningens kompetens i ämnet ifrågasatts. Man finner det otillfredsställande att utredningen avgett ett förslag till en reklampolitisk åtgärd innan någon egentlig analys av mål, medel och verkningar kunnat genomföras. Sådana synpunkter framförs av handelskammaren i Göteborg, Stockholms handelskammare, handels­kammaren för Örebro och Västmanlands län, SACO, SHIO, Svenska re­klambyrå förbundet, Sveriges direktreklamförening, Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisationer, Sveriges grossistförbund, Sveri­ges industriförbund och TCO. Sveriges industriförbund framhåller bl. a. att skatteförslaget inte underbyggs genom redovisning av resultaten från någon insamling, bearbetning och analys av data beträffande reklamens roll, mål, medel eller utvecklingstendenser. Betänkandet kan därför inte läggas tiU grund för en beskattning. Liknande åsikter framförs av Svenska annonsörers förening och handelskammaren i Göteborg. Skånes handelskammare menar att det är förkastligt att ersätta den provisoriska annonsskatten med en mer långtgående reklamskatt av provisorisk ka­raktär.

Flera remissinstanser understryker att reklamen fyller en viktig funk­tion. Bl. a. Stockholms handelskammare anser det nödvändigt att före­tag och konsumenter kan fritt och utan onödiga hinder kommunicera med varandra, bl. a. genom reklam. Denna är en del av tiUverknings-och försäljningsprocessen och kan inte betraktas som en särföreteelse. Sistnämnda uppfattning delas av Svenska annonsörers förening och Sveriges köpmannaförbund. Enligt LO har reklamen en ganska betydan­de roll. Informativ reklam utgör ett legitimt sätt för säljare av varor och tjänster att meddela sig med köpare. NO menar i likhet med Svenska annonsörers förening att reklam kan bidra till att öka omsättningen och därmed, genom att sprida de fasta kostaadema på fler produktenheter, leda tUl lägre pris per sådan enhet. NO framhåller dock att reklamkost­naderna i vissa marknadssituationer kan bli så höga att stordriftsför­delarna uppvägs. Sveriges industriförbund pekar på att reklamen har en klart angiven sändare och är ute i ett klart angivet ärende. Den kan därför vara mindre försåtlig än argumentation från anonyma sändare med för mottagaren okända värderingar och syften.

Reklamvolymen

Flera remissinstanser har kritiserat utredningens beräkningar av re­klamvolymen och dess tUlväxt fram till år 1975. Svenska annonsörers förening anför, att år 1967, som utredningen använt som basår för framskrivningen, var ett extremt högkonjunkturår. Denna omständighet leder till felslut, som snedvrider prognosen. Därtill kommer att utveck­lingen åren 1967—1971 karakteriseras av en dämpning av reklamvoly-

 

Prop. 1972: 58                                                                        57

mens tUlväxt. Dämpningen förstärktes är 1971 av lågkonjunktur och an­nonsskatt. Samma synpunkter förs fram av Östergötlands och Söder­manlands handelskammare. Affischeringsföretagens föreni-ng, KF, Svenska Ijusreklamförbundet, Svenska reklambyrå förbundet, Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisationer, Sveriges grossistför­bund, Sveriges industriförbund och TU. Några menar att man bör räkna med konstant reklamvolym fram till år 1975 under det att andra instäm­mer i den av två ledamöter av utredningen gjorda beräkningen av re­klamvolymens storlek år 1971 till 1 800 mUj. kr. TU utvecklar sina syn­punkter på tiUväxten, framför allt i pressen, och menar att pressrekla­men uppvisar ingen eller obetydlig tillväxt. Märkesvaruannönseringen har under åren 1962—1971 stagnerat i storstadspressen och ökat i någon mån i landsortspressen. Senare delen av 1960-talet uppvisar en icke obe­tydlig minskning.

Remissinstanserna tar i allmänhet också upp frågan om reklamvoly­men generellt eller på särskilda punkter kan anses vara för hög och därför motivera införandet av dämpande åtgärder.

Kammarrätten i Göteborg anser det vara svårt att bestrida att en del av den reklam som förekommer inte syftar till att ge konsumenten den bästa och mest adekvata informationen. En viss dämpning av sådan re­klam måste anses i och för sig önskvärd. Konsumenternas möjligheter. att träffa riktiga val bör därigenom förbättras eller i vart fall underlät­tas.

Kommerskollegium, statens konsumentråd, statens institut för konsu­mentfrågor. Affischeringsföretagens förening och LO kritiserar använ­dandet av stora reklaminsatser för att öka avsättningen av en bland flera synonyma och prismässigt ungefär likvärdiga varor pä de övrigas be­kostnad. Detta är ett samhällsekonomiskt slöseri med resurser. KoUegiet anför dock att detta slöseri pä kort sikt allmänt anses acceptabelt sä länge konsumenternas intressen pä längre sikt gagnas.

Ätskilliga remissinstanser anser att påståendet om att reklamvolymen är för stor inte styrkts. Sveriges industriförbund menar dessutom att det inte kan påvisas att hög reklamintensitet allmänt bidrar till höjda priser. Enligt TU är det också felaktigt att påstå, att det skulle råda obalans mellan reklam och annan information. TU pekar särskilt på den starka ökningen av information via radio, TV, tidningar, tidskrifter och böc­ker. Svensk industriförening framhåller, att reklamvolymen redan be­gränsas genom reklamförbudet i radio och TV.

KO anför att reklamvolymen visserligen kan behöva begränsas men hävdar att utredningens material inte visar att reklamen behöver däm­pas i alla branscher och hos alla företag.

Statens konsumentråd understryker att mycket stark obalans råder mellan utbudet av reklam och annan information och framhåller, att den icke kommersiella informationen trängs undan av reklamen i större

 

Prop. 1972: 58                                                                        58

utsträckning än vad som är försvarligt. En producent kan genom att sätta in stora resurser för reklam förta effekterna av samhällets upplys­ningsinsatser. Reklamen stöder snabba modellbyten utan egentlig bety­delse för konsumenten och kan därigenom bl. a. förkorta realkapitalets ekonomiska livslängd. Statens institut för konsumentfrågor anför lik­nande synpunkter.

KF menar att resursslöseri inte kan accepteras. Det är troligt att viss misshushållning med resurser förekommer. Det råder dock brist på kunskap om vilken reklamvolym som kan anses som den riktiga.

LO framhåller att det ur konsumentens och samhällets synvinkel är befogat med åtgärder som syftar till att begränsa reklamens omfattning. Det är enligt LO orimligt att den samhälleliga konsumentupplysningen och reklamen består sida vid sida och att den förstnämndas huvudupp­gift är att balansera och motverka reklamen.

Visst slöseri förekommer i vissa fall enligt Svenska annonsörers för­ening genom att reklamen bidrar till att bmksdugliga varor och produk­tionsprocesser kasseras i förtid. Därigenom uppstår kapitalförluster, som inte kompenseras av produktförbättringar.

TCO framhåller att man bör eftersträva att reklamutbudet och där­igenom reklamkostnaderna håUs inom en rimlig nivå. Det anses uppen­bart att reklamen medför avsevärda kostnader för konsumenterna. TCO pekar på det frän konsumentsynpunkt allvarliga förhållandet, att den to­tala reklamvolymen med all sannolikhet kommer att öka under 1970-ta-let. En del varugrupper kommer på grund av denna utveckling att bli mycket reklamintensiva och därmed vidkännas kostnadsökningar som i sista hand övervältras på konsumenterna. En dämpning av reklamvoly­mens och reklamkostnadernas tillväxt anses därför klart motiverad.

ÄtskiUiga remissinstanser vänder sig mot utredningens påstående att reklamen har en tendens att ersätta priskonkurrens och hävdar tvärtom att reklam stimulerar till priskonkurrens. Man framhåller att den största priskonkurrensen förekommer just i reklamintensiva branscher och att prisutvecklingen är lugnare i dessa branscher. Till dem som företräder dessa åsikter hör kommerskollegium. Svenska annonsörers förening. Svenska reklambyrå förbundet, Sveriges direktreklamförening, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.

Reklamens innehåll

Utredningens uttalanden om reklamens informationsvärde tas upp av flera instanser. KommerskoUegium betonar att det inte är riktigt att ställa samma krav på informationsvärde i producentinriktad som i kon­sumentinriktad reklam. I fråga om konsumentinriktad reklam bör kra­ven differentieras och ställas betydligt högre beträffande märkesvamre­klamen än för detaljhandelns prisinriktade reklam. Kollegiet anser det

 

Prop. 1972: 58                                                                        59

uppenbart att det råder en betydande brist på adekvat information i stora delar av den konsumentinriktade reklamen. Det anses inte tUl­fredsställande att samhället för att motverka följderna av ovederhäftig eller ofullständig reklam tvingas till kostnadskrävande konsumentupp­lysningsinsatser. Det förefaller rimHgt att företagen i framtiden får ta pä sig en större del av informationsuppgifterna än som nu är fallet.

KO anför att det frän konsumentsynpunkt ofta finns skäl att kräva mer information i reklamen och att i övrigt söka påverka reklamens in­nehåll. NO framhåller att många reklammeddelanden är inadekvata ge­nom att t. ex. framhålla fiktiva kvalitetsskillnader och utnyttja fördo­mar. Marknadsrådet bestrider inte att ytterligare konsumentskyddande anordningar med ändamål att direkt frammana en mera faktaupply-sande reklam kan vara önskvärda. LO uttalar att reklam utan informa­tion bör försvinna och är tveksam inför möjligheten att uppnå detta på frivillig väg.

KF anser det orealistiskt att räkna med att samhäUets konsumentin­formation skall helt kompensera bristerna i den kommersiella informa­tionen. Det är därför angeläget att finna metoder för att — utöver de möjligheter som marknadsföringslagen ger — ytterligare förbättra re­klamens innehåll.

TU anför att individen snarare behöver mer än mindre information för att bättre förstå och behärska sin situation i ett samhälle som präglas av ökad komplexitet och snabba förändringar. I reklam i vissa bran­scher, såsom den kemisk-tekniska och tobaksbranschen, anses ha före­kommit en kombination av stora reklaminsatser, ringa saklig informa­tion och suggestiv argumentering. Detta gäller dock inte all reklam.

Sveriges grossistförbund anför att reklam nu är mer informativ än ti­digare och att särskilt den producentinriktade reklamen ger faktisk in­formation. Förbundet betonar, att enstaka reklamåtgärder bör ses till­sammans och att de då kan ge god information. Sistnämnda uppfattning anförs även av Sveriges industriförbund, som också menar att utred­ningens åsikt, att reklammeddelanden alltid innebär inadekvat informa­tion, är en dåUgt underbyggd hypotes. Däremot avvisas inte tanken på en sanering bland sälj- och reklammetoder. SACO och TCO betonar att reklamen bör länkas in på en mer informativ Hnje.

Statens konsumentråd anser att konsumentens möjligheter att påverka företagen att ge en lämplig och passande information knappast är till­räckliga. Bl. a. Sveriges grossistförbund anför att konsumentemas för­måga att fatta beslut och till självständigt handlande är underskattad.

Reklamskatt som reklampolitiskt medel

Generellt kan sägas att de remissinstanser som funnit reklamen i all­mänhet eller på särskilda punkter vara behäftad med fel eller brister också ansett det lämpligt med åtgärder för att komma till rätta härmed.

 

Prop. 1972: 58                                                                        60

Ätskilliga remissinstanser framhåUer därvid särskilt de möjHgheter till påverkan av reklamen som ligger i marknadsföringslagen. Några uttalar att erfarenheterna av lagens tillämpning bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas. Vissa remissinstanser uttalar också att marknadsförings­lagen kan utvidgas eller kompletteras med åtgärder av annat slag. Vi­dare hänvisas i några remissyttranden tUl livsmedelslagen, varudeklara­tionssystemet och konkurtensbegränsningslagen.

Majoriteten bland remissinstansema tar avstånd frän utredningens förslag om en allmän reklamskatt i reklampolitiskt syfte. De som anser att åtgärder ej behöver vidtas för att påverka reklamens volym eller in­nehåll avstyrker självfallet skatteförslaget. De remissinstanser som anser åtgärder påkallade framhåller i allmänhet att de möjligheter, som bl. a. marknadsföringslagen erbjuder, bör användas i stället för en skatt. TCO å andra sidan menar att nuvarande medel att styra reklamen mot ett mer informativt innehåll är otillräckliga.

Statens konsumentråd menar också att nuvarande regelsystem inte kan utnyttjas för att komma till rätta med alla reklamens brister. Rådet förordar, trots att effekterna därav anses inte vara utredda, att reklam­skatt införs för att man därigenom skaU utröna dess effekter. Sannolikt borde skatten för att ge påtaglig effekt vara väsentligt högre än den av utredningen föreslagna skattesatsen. Även LO förordar att reklamskatt införs men tillägger att detta ej bör ske förrän ett godtagbart befriel­seinstitut har konstruerats. LO:s ställningstagande grundas på att orga­nisationen hälsar en uppbromsning i reklamens volymutveckling med tillfredsställelse och på en önskan att minska den ej informativa re­klamens volym.

Flera remissinstanser anser det motiverat med presstöd men tar av­stånd från sammankoppling av stödet med skatt. Till dessa hör Skånes handelskammare, NO, SACO, Svenska bokbindareförbundel, Svenska li­tografförbundet. Svenska typografförbundet, Sveriges grossistförbiind och Sveriges industriförbund. Dessa och flera andra remissinstanser motsätter sig också förslaget med hänsyn till att det betyder en utvidgad punktbeskattning.

Åtskilliga remissyttranden innehåller synpunkter av tryckfrihetsrätts­lig natur på skatteförslaget. Kammarrätten i Göteborg anför att re­klamskatten enligt förslaget skall i princip träffa all skattepliktig reklam i tryckt skrift lika. Den kan därför inte anses innebära någon diskrimine­ring av viss tryckt reklamskrift på grund av dess innehåll. Den kan inte heller sägas utgöra ett så svårt ekonomiskt hinder för tryckning och spridning att yttrandefriheten trängs för när. Enligt kammarrättens me­ning föreligger inte något hinder enligt tryckfrihetsförordningen mot en reklamskatt av den typ utredningen föreslagit.

Andra remissinstanser är kritiska mot skatteförslaget från tryckfri­hetssynpunkt. Sveriges industriförbund menar att det inte finns någon

 

Prop. 1972: 58                                                        61

möjlighet att beskatta reklam i trycksaker och medge befrielse från skatt för trycksaker som innehåller adekvat information. Det anses inte heller möjligt att beskatta sådant meddelande i tryckt skrift som innehåller så­väl rent kommersieUa som icke kommersiella element. Förbundet häv­dar också att det strider mot yttrande- och tryckfriheten att försvåra kommunikation med hänvisning till framförda åsikter och värderingar. Vidare anförs att förslaget om beskattning av reklamtrycksaker som framställts utom landet också torde strida mot tryckfrihetsförordningen. Liknande synpunkter framförs bl. a. av SACO, Svenska reklambyrå för­bundet, Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisationer, Sveri­ges marknadsförbund och TU. TU tar särskilt upp frågan om tryckt skrifts försändande med postverket och menar, att det strider mot tryck­frihetsförordningen att som villkor för postverkets befordran av tryckt skrift föreskriva att skatt erlagts. Sveriges grossistförbund anför att all­varliga handelspolitiska hinder måste anses föreligga mot införandet av ett vUlkorligt importförbud för reklamtrycksaker.

Reklamskattens verkningar

Flertalet remissinstanser hävdar att en generell reklamskatt, som träf­far all reklam i princip lika, är ett ineffektivt medel för att minska den informationsfattiga reklamens volym och påverka innehåll och utform­ning.

Det av utredningen antydda institutet för befrielse från skatt för re-. kläm som motsvarar vissa angivna krav har mött kritik på ensartade grunder från åtskilliga remissinstanser. Kommerskollegium uttalar tvivel på möjligheterna att förena ett sådant institut med kraven på förutsebar­het, skydd mot skönsmässiga bedömningar samt enkelhet. KO anför att det torde krävas en omfattande organisation för att administrera ett be­frielseinstitut och att problem uppkommer vid samordning av ett sådant institut med övriga påverkansmedel. Marknadsrådet framhåller att be­frielseinstitutet kan gynna kapitalstarka företag, som inte är så beroende av befrielse, genom att ge dem ett friare arbetsområde i förhållande till kapitalsvagare företag som är beroende av skattebefrielse. Flera andra remissinstanser pekar på det bortfall av skatteinkomster som blir följden av skattebefrielse.

NO är positivt inställd till skattebefrielse för sådan reklam som är sär­skilt värdefull för konsumenterna men hävdar, att det sannolikt torde krävas högre skattesats än 10 "lo för att en reklampålaga med befriel­seinstitut skall få någon positiv effekt pä reklamens kvalitet. NO fram­håller vidare att beskattning av reklam innebär ingrepp mot en form av marknadsföring under det att andra sädana former förblir obeskattade och menar att detta innebär en diskriminering av konkurrensmedlet re­klam, vilket kan leda till övergång till andra, obeskattade konkurrens-

 

Prop. 1972: 58                                                                        62

medel, t. ex. hemförsäljning, annan personHg försäljning eller en för konsumenterna dold påverkan från fabrikant på handelsled. Sädana substitut kan inte anses som önskvärda alternativ till mindre insynsskyd-dad och betydligt mindre resurskrävande reklam. Risk för sådana eller Hknande effekter förehgger enligt NO i synnerhet pä sikt och vid en Ökad skattesats. Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisatio­ner pekar på risken att företag övergår till att använda stenciler eller trycksaker framställda i egen regi eller utomlands i stället för reklam­trycksaker som framställs på tryckeri i Sverige. Kommerskollegium, KO, inarknadsrådet m. fl. framför liknande synpunkter på risken för över­gång tiU obeskattad reklam eller annan marknadsföring.

I fråga om den föreslagna skattens effekt på reklamvolymen råder re­lativ enighet om att en viss dämpning av dess tillväxt troligen blir följ­den. Östergötlands och Södermanlands handelskammare menar att en reklamskatt med skattesatsen 10 "k påverkar reklamvolymen endast temporärt. Marknadsrådet anför att mycket talar för att resultatet av skatten kommer att visa sig i form av en tillfällig uppbromsning av re­klamvolymens ökning. KF anser det säkert att skatten påverkar reklam­volymen i dämpande riktning. Vilken reklam som kommer att dämpas anses bero pä möjligheten till övervältring frän reklamköpare till re-klamsäljare och till konsumenter. Statens institut för konsumentfrågor, LO, SACO, Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisationer, Sveriges industriförbund och TU ger också uttryck för åsikten att viss uppbromsning av tUlväxttakten är trolig. Industriförbundet menar dock att det är tveksamt om någon dämpning uppkommer för reklaminten­siva företag, eftersom reklamen för dessa är ett effektivt marknadsfö­ringsmedel.

En reklamskatt som den föreslagna anses av flera remissinstanser komma att rubba konkurrensneutraliteten. NO framhåller att konkur­rensneutraliteten inom reklamområdet inte skulle bli fullständig ens om all reklam beskattades, bl. a. på grund av att priselasticiteten för reklam varierar mellan olika företag, reklamformer och varuområden samt på grund av svårigheterna att ta ut skatt på importerad reklam. Dessutom belastas inte olika kostnadsslag på ett likformigt sätt hos olika reklam­media. Eftersom endast reklam beskattas kommer andra marknadsfö­ringsåtgärder i ett relativt sett bättre konkurrensläge. Marknadsrådet menar att det inte är alldeles obefogat anta att skatten skulle kunna rubba balansen i konkurrensförutsättningarna företagen emeUan, efter­som merkostnaden till följd av skatten kommer att i första hand över­vältras pä reklamköparna och dessa säkerligen skulle komma att drab­bas i varierande utsträckning av de därmed förbundna påfrestningarna.

Affischeriiigsföretagens förening, Sveriges direktreklamförening och Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisationer hävdar att det innebär en diskriminering att använda medel från beskattning av viss re-

 

Prop. 1972: 58                                                                       63

kläm, t. ex. utomhus-, trafik- eller direktreklam, för att stödja pressen. FACTU och TU pekar på att direktreklam konkurrerar med pressan­nonserna och att den största kostnaden för direktreklam, distributions­kostnaden, ej kommer att beskattas under det att motsvarande kostnad beskattas för pressens del. TU tillägger att konkurrensneutraliteten mel­lan pressannonsering och direktreklam måste upprätthållas, exempelvis genom en lägre skattesats för pressannonseringen.

Flera instanser framhåller att behovet av reklam är stort vid nyetable­ring av företag och vid introduktion av nya produkter. Skatten anses därför göra det svårare att etablera nya företag och utveckla produkter. Marknadsrådet menar att dessa svårigheter drabbar alla. Sveriges gros­sistförbund m. fl. hävdar att det främst är de små, eventuellt mer nyska­pande företagen som drabbas hårdast, eftersom större företag lättare kan bära skatten eller göra omdispositioner av sina marknadsföringsin­satser. Bl. a. Sveriges industriförbimd framhåller att produktutveck­lingen försämras om reklamen fördyras genom en skattepälaga. Indu­striförbundet menar också att reklamskatten troligen kommer att i stor utstiäckning slå igenom i höjda varupriser. Till övervägande delen kom­mer konsumenten att få betala skatten. Samma åsikt framförs av Stock­holms handelskammare under det att statens institut för kcmsumentfrå­gor och Sveriges annonsörers förening inte anser det klarlagt vilka pris­effekter som uppkommer. Sveriges direktreklamförening anser att de substitut som kan komma att användas i stället för beskattad reklam torde vara sämre för konsumenterna än reklamen.

Sysselsättningen, framför allt i den grafiska branschen, och pressens ekonomiska situation tas upp av flera remissinstanser. Svenska bokbin­dareförbundet. Svenska litografförbundet och Svenska typograf förbun­det anför att antalet arbetslösa i tryckeribranschen vid årsskiftet 1971/72 var drygt 600. Ytterligare belastningar på tryckeriföretagen skulle med­föra nya avskedanden. Reklamskatten kan antas fä en starkt konjunk-turdämpande effekt. Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorgani­sationer håller för troligt att minskningen av trycksaksreklamens volym på grund av reklamskatten kommer att bli ca 10 "/o. Detta beräknas medföra arbetslöshet för ca 500 arbetare och 100 tjänstemän. Andra re­missinstanser framför Hknande synpunkter. Bl. a. Sveriges marknadsför-bitnd hävdar att en genom reklamskatt begränsad reklamvolym är ägnad att få sysselsättningsstörande effekter inom branscher som är direkt en­gagerade i produktionen av reklam. Även andra remissinstanser framför denna åsikt liksom den att det nuvarande konjunkturläget bör beaktas.

NO anför att ett genomförande av den föreslagna reklamskatten skulle innebära att diskrimineringen av annonsering i pressen och av po­pulärpressen skulle upphöra. NO betonar dock att det är svårt att uppnå en konkurrensneutral beskattning i fråga om verkningarna för tidnings­pressen.  Även  KF framhåller  att  annonsskattens  diskriminering  av

 

Prop. 1972: 58                                                                        64

pressen upphör genom förslaget men pekar på, att de förändringar som sker i förhåUande till annonsskatten får mycket varierande effekter på olika tidningar. KF utgår från att hänsyn tas till detta vid prövning av presstödets omfattning och utformning.

TU anför att annonsskatten fått ej önskvärda effekter på pressen, dess struktur och arbetsförhållanden. Den föreslagna skattesatsen om 10 "la skuUe medföra ytterligare intäktsbortfall för pressen, jämfört med läget under annonsskatten. Andratidningarna torde med hänsyn till media­konkurrensen komma i ett sämre läge än tidigare. Visserligen undantas icke-kommersiell annonsering men denna varierar starkt mellan skilda tidningar och pressgrupper.

Ätskilliga andra remissinstanser uttrycker oro för situationen för pressen och särskUt för andratidningarna. TiU dessa instanser hör han­delskammaren i Göteborg, FACTU, LO, Lantbrukarnas riksförbund, Svensk industriföréning, Svenska bokbindareförbundet. Svenska litograf­förbundet. Svenska typografförbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund. Mänga av dem hävdar att det krävs stöd åt dagspressen.

Lantbrukarnas riksförbund, LO, Svenska annonsörers förening och TU anser att det i annonsskatten gällande avdraget motsvarade skatten på en årsomsättning om 3 milj. kr. bör behållas. Lantbrukarnas riksför­bund menar att det ger skälig lättnad för de mindre tidningarna. LO pe­kar pä att pressen, i kraft av sin opinionsbUdande funktion, intar en sär­ställning bland olika reklammedier, vilket motiverar särbehandling av pressen.

Utredningens författningsförslag har tagits upp särskilt endast av vissa remissinstanser. Några av dessa menar att det delvis är en svårtill­gänglig författningstext, som är i behov av förtydliganden och begrepps­definitioner. Kammarrätten i Göteborg anför att vissa grundläggande definitioner saknas, t. ex. av begreppen publikation och trycksak. För­slaget innehåUer också vagt hållna begrepp såsom huvudsakhgen, av un­derordnad betydelse och i ringa mån. Kammarrätten betonar också, att utredningens strävan efter neutralitet i beskattningen lett tUl komplice­rade regler och förordar att man minskar pä neutralitetskravet för att uppnå enklare regler.

RSV framhåUer att. utredningens reklamdefinition ger obetydlig väg­ledning vid tolkning av bestämmelserna om det skattepliktiga området och anser förtydliganden nödvändiga. Begreppen publikation och utgi­vare/ägare av publikation måste också definieras liksom begreppen mässa och utställning. Verket ifrågasätter om inte det undantag från re­klamskatt som föreslås gälla för reklam i vissa frän mervärdeskatt un­dantagna trycksaker bör gälla också ej periodiska ■ trycksaker och om inte även undantaget från skatteplikt för affischer bör kunna slopas.

 

Prop. 1972: 58                                                        65

RSV är liksom Sveriges industriförbund tveksamt i fråga om lämplig­heten av att ett företag skall behöva lämna uppgift till annat, eventuellt konkurrerande företag om värderingen av utfört arbete i samband med framstäUning av reklamtrycksak. Verket påpekar också att svårigheter torde uppstå att beräkna värdet av reklamtrycksaken när vederlag ej ut­gått.

I fråga om postorderkataloger menar RSV att det synes lämpligt att nedsättning av skatt tiUgodoförs postorderföretaget och att bestänamel-ser härom tas in i författningen. Den omsättning som är avgörande för nedsättningen bör knytas tUl viss period, t. ex. det senaste verksamhets­året eUer kalenderåret. Med hänsyn tUl att utgivare av publikation eUer trycksak i vissa fall kan få göra avdrag för skatt som erlagts till trycke­riet för trycksak bör bestämmelser införas om öppen debitering av skatt på faktura. Det vanliga förhandsbeskedsinstitutet anses inte lämpligt i fråga om reklamskatt och därför föreslås att en särskild nämnd inrättas med förslagsvis tre ledamöter med uppgift att lämna besked i skatte-pliktsfrägor. Nämndens besked bör inte kunna överklagas.

RSV anser sig behöva en personalförstärkning i inledningsskedet med ca 15 handläggare och 5 tjänstemän i biträdesgraderna samt för lokal skattekontroU minst 10 personer. Med hänsyn tiU bl. a. tidsbehovet för förberedelsearbetet bör skatten införas tidigast den 1 januari 1973.

Generaltullstyrelsen erinrar inledningsvis om att man under senare år strävat efter att nå förenklingar i tullproceduren. En beskattning av im­porterade reklamtrycksaker komplicerar tullbehandlingen i hög grad, speciellt vid införsel utan vederlag. Styrelsen framhåller vidare, att det i tulltaxeringsförordningen och tulltaxeringskungörelsen finns bestämmel­ser om frihet från importavgifter för bl. a. kataloger, prislistor och an­nat merkantilt tryck av slag som är att anse som reklamtryck. Bakom bestämmelserna finns av Sverige biträdda internationella konventioner, t. ex. konventionen den 7 november 1952 för underlättande av import av varuprover och reklammaterial (SÖ 1955: 23). Enligt denna förelig­ger frihet från tull och annan införselavgift i form av skatt för samtidigt försändande av försändelser frän ett konventionsland till annat. Enligt annan konvention (SÖ 1957: 22) gäller frihet för införselavgift för mate­rial för turistpropaganda. Styrelsen anser det önskvärt att reklamtryck­saker helt undantas frän beskattning eller att i vart fall undantag göres för varor som införes utan vederlag.

Generaltullstyrelsen föreslår, att beskattningsvärdet vid införsel be­stäms enligt 3 § tulltaxeringsförordningen med avdrag för värdet av kreativt arbete, i den mån detta värde tUlförlitiigen styrkes. Vidare före­släs att befrielse från skatt skall kunna medges även vid införsel. Dess­utom påpekas att 21 § i utredningens förslag och den föreslagna lydelsen av 1 § förfarandeförordningen bör ändras sä att därav framgår att be­stämmelserna gäller endast vid beskattning inom landet.

5    Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58

 

Prop. 1972: 58                                                        66

Poststyrelsen anför med anknytning till utredningens uttalanden om beskattningen av importerade reklamtrycksaker, att postverket med stöd av världspostkonventionen särbehandlar försändelser som i större antal inkommer frän utlandet, när avsändaren antas vara bosatt i Sverige. Av­sändaren tillfrågas och får avgöra om försändelserna skall lösenbeläggas och distribueras eller återsändas till inlämningslandet.

Postverket avser att, om reklamskatt införes, underrätta utländska postförvaltningar härom. Det ligger helt inom det postala samarbetets ram att begära att dessa i sin tur informerar kända, berörda företag om skatten och att begäran efterkommes i all möjlig män.

Poststyrelsen bedömer det som relativt enkelt att göra en kartläggning av de huvudsakliga utländska avsändare av reklamtrycksaker i indivi­duellt adresserade posttrycksaker och att i den normala posthanteringen upptäcka försändelser som skall beskattas.

Sveriges industriförbund framhåller att den använda reklamdefinitio­nen medför tillämpningssvårigheter framför allt vid annonsering, pä grund av gränsdragningen mellan kommersiella och icke kommersiella meddelanden. En särskild bestämmelse krävs, om avsikten är att skatt­skyldighet skall föreligga för reklamfilmbyrä för visning av reklamfilm.

Andra remissinstanser har hävdat att tillämpningen av reklamskatten torde erbjuda vissa svårigheter, särskilt när det gäller skatteplikt och be­skattningsvärde rörande reklamtrycksaker.

Departementschefen

Skatt på annonser infördes den 1 juH 1971 för att finansiera ett utökat stathgt stöd åt dagspressen och en utvidgad statlig informationsverksam­het. Skatten var att betrakta närmast som ett provisorium i avvaktan på en kommande allmän reklambeskattning. Frågan om en sådan beskatt­ning behandlades av reklamutredningen och i propositionen med förslag till annonsskatt anmälde jag, att min avsikt var att återkomma i frågan, när resultatet av utredningens överväganden presenterats. Utredningens arbete beräknades bli slutfört under år 1971. I sitt betänkande över pro­positionen underströk skatteutskottet annonsskattens provisoriska karak­tär under hänvisning tiU bl. a. att redan påföljande års riksdag kunde väntas få ta ställning till frågan om en allmän reklamskatt.

Reklamutredningens arbete krävde emellertid längre tid än som kun­nat förutses. Olika orsaker bidrog härtill, bl. a. behandlingen av frågan om reklambeskattning. Det visade sig vara en inte minst i tekniskt hän­seende komplicerad fråga. Behandlingen av skattefrågan drog dessutom ut på tiden på grund av att skiljaktiga uppfattningar rådde inom utred­ningen i själva sakfrågan. Det stod därför klart, att utredningen inte skulle kunna slutföra sitt arbete under år 1971.

Med hänsyn till de uttalanden som gjorts i annonsskattepropositionen.

 

Prop. 1972: 58                                                        67

i skatteutskottets betänkande däröver och i den efterföljande debatten i riksdagen beslöt utredningen att bryta ut och med förtur behandla skat­tefrågan i ett särskilt betänkande. Efter avlämnandet av detta skattebe­tänkande har utredningen lämnat ytterligare ett delbetänkande, i vilket en i huvudsak deskriptiv redogörelse för reklamen presenteras. Genom utredningens försorg har detta delbetänkande tillstäUts dem, som fått skattebetänkandet pä remiss.

Av betänkandet om skatt pä reklam framgår, att utredningen redan på ett tidigt stadium kom in på frågan att utnyttja skatteinstrumentet som ett reklampolitiskt dämpnings- och styrningsmedel. Delade me­ningar har dock rått inom utredningen i denna fråga, vilket också klart framgår av betänkandet. De ledamöter inom utredningen, som direkt el­ler indirekt kan betraktas som företrädare för reklamsäljarnas och re­klamköparnas intressen, tar avstånd från tanken på en särskild beskatt­ning av reklamen och yrkar dessutom på en omedelbar avveckHng av annonsskatten. Utredningens majoritet finner det frän reklampolitiska bedömningar motiverat att bygga ut annonsskatten till en allmän re­klampålaga.

Jag vill emeUertid erinra om, att även den minoritet inom utred­ningen, som motsätter sig en reklambeskattning, deltagit i arbetet med den tekniska utformningen av det framlagda skatteförslaget. Detta byg­ger således i tekniskt hänseende pä en allmän anslutning. En ledamot anser dock, att reklambeskattningen bör ges formen av en s. k. omkost­nadsavgift i stället för det av utredningens övriga ledamöter förordade alternativet punktskatt.

Som redan antytts har frågan om en reklambeskattning tagits upp av utredningen från reklampolitiska utgångspunkter. Vad som uppmärk­sammats av utredningen har varit möjligheten att utnyttja beskattningen som ett komplement till andra tillgängliga medel för att tillgodose kon­sumenternas intressen i fråga om information om utbjudna varor och tjänster m. m. En reklampålaga, insatt i detta större sammanhang, skulle därvid vara inte endast ett medel för att dämpa det ständigt ökande och ofta överdrivna utflödet av reklam. Pålagan skulle dessutom kunna ut­formas på ett sätt som skulle stimulera till ökad användning av en från informationssynpunkt god reklam. Dessa tankegångar utgör grunden för utredningens överväganden. Detta innebär att motiveringen för den av utredningsmajoriteten föreslagna reklamskatten delvis avviker från det motiv som ligger bakom annonsskatten. Ett avgörande skäl för skatten på annonser var att skapa finansiellt utrymme för i första hand ett ut­ökat statligt stöd tUl dagspressen. Behovet av stödåtgärder från staten för att garantera den fortsatta existensen av en fri och nyanserad opi­nionsbildning via dagspressen råder det numera allmän enighet om. En av annonsvolymen helt beroende dagspress innebär risker för monopoli-sering av den politiska och samhällsbetonade debatten.

 

Prop. 1972: 58                                                         68

Utredningen understryker, att reklamen utgör ett naturligt och fullt berättigat hjälpmedel i näringslivets tjänst. Inom utredningen råder dock enighet om att det förekommer missförhållanden och avarter på re­klamområdet som inte är acceptabla. Majoriteten inom utredningen är av den uppfattningen, att en reklampålaga både kan och bör införas för att begagnas tillsammans med andra medel och åtgärder för att mot­verka inslagen av dålig och undermålig reklam. Minoriteten inom utred­ningen motsätter sig en reklampälaga och menar att det är möjligt att komma till rätta med problemen genom andra redan till buds stående medel. Jag skall inte upprepa de principiella synpunkter för och emot en reklampälaga som framförts frän majoriteten och minoriteten. Jag hän­visar till redogörelsen härom som lämnats i det föregående och nöjer mig med att i detta sammanhang göra vissa ytterligare påpekanden.

Majoritetens förslag tar sikte på en beskattning med både dämpande och styrande effekter på reklamen. Styrningseffekten skulle åstadkom­mas genom en skattemässig premiering av reklam som uppfyller be­stämda krav på information m. m. Medlet härför skulle vara ett i skatte­systemet inbyggt eller med skatten hopkopplat s. k. befrielseinstitut. Detta skulle vara konstruerat sä, att god reklam genom någon form av förhandsbesked skulle kunna befrias från skatt.

Det framlagda skatteförslaget innehåller inte något befrielseinstitut. Denna fråga är föremål för fortsatta överväganden inom utredningen och resultatet därav och den tekniska utformningen av institutet avser utredningen presentera i sitt slutbetänkande. Utredningen framhåller, att skatteförslaget med hänsyn härtill inte utgör den fullständiga lösningen i fråga om en reklampålaga i syfte att både dämpa och styra reklamen.

Beträffande utformningen har valet stått mellan en omkostnadsavgift med avgiftsskyldigheten knuten till reklamförbrukarna och en punkt­skatt med skattskyldigheten knuten till reklamsäljarna. Andra tänkbara former för en beskattning av reklamen avvisas. Båda alternativen om­kostnadsavgift och punktskatt finner utredningen praktiskt användbara. Punktskattealternativet har getts förord, men utredningen anser att for­men för pålagan bör tas upp till ny prövning, förslagsvis efter 5 års erfa­renheter från tUlämpningen av den förordade beskattningen enligt punktskattemodell.

Vid den tekniska utformningen av reklamskatten har målsättningen varit att åstadkomma en skatt med generell räckvidd och med en kon­stmktion i övrigt som tillgodoser kravet på neutralitet i skattehänseende mellan olika konkurrerande reklammedel. Förslaget tar sikte på reklam på och för den svenska marknaden, medan t. ex. reklam utomlands för svenska exportvaror ställs utanför beskattningen. Skatteförslaget bygger vidare på att reklam uppstår i princip när reklammeddelande offentlig­görs. Praktiska skäl har motiverat vissa avsteg från en skatt utformad helt i enlighet med den angivna målsättningen. Av sådana skäl har utan-

 

Prop. 1972: 58                                                        69

för skattens tUlämpningsområde ställts vissa former av reklam, som har mera underordnad betydelse och därmed också föga inverkar pä neu-tralitelskravet. Utanför beskattningen faller produktion av trycksaker som har karaktär av kontorsmateriel och emballage.

I enlighet härmed föreslår utredningen en skatt efter en enhetlig skat­tesats om 10 "la på annons-, film-, ljud- och s. k. utomhusreklam (A-mediareklam) samt vidare på trycksaksreklam och reklam som består i deltagande i vissa varumassor och utställningar. Utanför beskattningen ställer utredningen bl. a. deltagande i här i landet arrangerade internatio­nella varumassor.

I fråga om annan reklam än sådan som sker med reklamtrycksaker är förslaget utformat som en skatt på de s. k. mediakostnaderna, vilket in­nebär att skatten tas ut på vederlaget för reklamens offentliggörande. Detta betyder skatt på priset för införing av annons, visning av reklam­film, upplåtelse av utrymme för uppsättning av affisch eller annat re­klammeddelande, upplåtelse av utrymme på varumassa eller utställning etc. I denna del motsvarar reklamskattens utformning vad som redan gäller för annonsskatten.

Vad gäUer trycksaksreklamen har det inte ansetts möjligt att knyta beskattningen till offentliggörandet eller distributionen. I denna del är förslaget i stället utformat som en skatt på produktionskostnaderna för framställningen av skattepHktiga reklamtrycksaker. Genom att enbart beskatta produktionskostnaderna, vari inräknas kostnader för material, klichéer, tryckning, sättning och bokbinderiarbete, uppnås en tryck­saksbeskattning som enligt utredningen på ett godtagbart sätt korrespon­derar med skatten på mediakostnaderna för övrig skattepliktig reklam.

Beskattningen på angivet sätt av reklamtrycksaker kräver skatt även på importen av sädana tryckalster. Utredningen föreslär härvidlag lös­ningar pä grundval av i princip samma regler som gäller i fråga om va-minförsd underkastad annan indirekt beskattning. Jag återkommer till importbeskattningen i det följande.

Vid den av utredningen föreslagna beskattningsformen kommer skatt­skyldighet att föreligga för tidningsföretag och andra utgivare av annons­organ, den som ombesörjer flygreklam, visning av reklamfilm, upplå­telse av utrymme för utomhusreklam och motsvarande, den som an­ordnar mässa eller utstäUning samt den som framställer reklam-trycksaker. Härtill kommer skattskyldighet för reklamköpare som i egen regi framställer reklamtrycksaker och den som inför reklamtrycksaker till landet eller för vars räkning sådan införsel sker. Skattskyldigheten förutsätter att verksamheten bedrivs yrkesmässigt. Vidare föreslås, efter mönster från annonsskatten, frihet från redovisningsskyldighet, om den skattepliktiga omsättningen ej överstiger 60 000 kr. för år eller, i fråga om  egenproducerad  trycksaksreklam,  om värdet  därav  ej   överstiger

 

Prop. 1972: 58                                                                     70

30 000 kr. för år. Utredningen uppskattar antalet skattskyldiga reklam­säljare inom landet till i runt tal 2 000.

Skatteförslaget är i övrigt utformat med ett registrerings-, deklara­tions- och uppbördssystem samt ett beskattningsförfarande i övrigt med nära anknytning både till mervärdeskatten och annonsskatten. Riksskat­teverket skall enligt förslaget vara beskattningsmyndighet för reklambe­skattningen inom landet och tullverket för beskattningen av importerade reklamtrycksaker.

Utredningen förutsätter att annonsskatten skall avlösas med reklam­ skatten. Utformningen av den senare innebär ändringar av den nuva­rande annonsbeskattningen i vissa väsentliga hänseenden. Enligt utred­ningens förslag, som avser en renodlad beskattning av reklam, bortfaller den annonsskatt som nu utgår på icke-kommersiell annonsering. Utred­ningen anger att sådan annonsering i dagspressen svarar för ca 18 "la av den totala annons volymen. För övriga annonsorgan utgör den icke-kom­mersiella annonseringen en betydligt mindre andel. Samtidigt innebär förslaget en enhetlig skattesats om 10 "lo på beskattningsvärde exklusive skatt. Den nuvarande annonsskatten utgår med 6 "la för annonsering i dagspressen och med 10 "lo för annonsering i andra periodiska publika­tioner, räknat pä beskattningsvärden exklusive skatt. Reklamskatteför­slaget innebär därmed en skärpt beskattning av dagspressannonseringen, som även med beaktande av begränsningen av beskattningsomrädet be­räknas medföra en mindre merbelastning för dagstidningarna.

Annonsskatten är vidare utformad så, att skatt på annonsintäkter upp tUl 3 milj. kr. per publikation och är restitueras. Utredningens förslag innehåller ingen motsvarighet tUl detta s. k. bottenavdrag. Utredningens bedömning har varit att det här närmast är fråga om ett i annonsskatte­systemet inbyggt presstöd och att det inte ankommit pä utredningen att ta ställning till presstödjande åtgärder i samband med en allmän reklam­pälaga. Utredningen uttalar dock den uppfattningen, att reklamskatten inte bör leda till en försämring av dagspressens ekonomiska förhållan­den i jämförelse med förhållandena vid nuvarande annonsbeskattning. Utredningen framhåller också att denna fråga kan lösas antingen genom komplettering av utredningens skatteförslag med en motsvarighet till det bottenavdrag som gäller för annonsskatten eller genom en utbyggnad av det presstöd som utgår i form av produktionsbidrag. Reservanter inom utredningen anser, att reklamskatten bör utformas med ett bottenavdrag i överensstämmelse med vad som gäller för annonsskatten, dock i form av ett bottenavdrag utan betalningsplikt i förening med restitution i ef­terhand.

Utredningen beräknar att skatten vid skattesatsen 10 "lo skall ge en in­komst för staten i nuläget om 133 milj. kr. för helt år. Härav skulle ca 30 milj. kr. falla bort om det nu för annonsskatten gällande bottenav-

 

Prop. 1972: 58                                                        71

draget överförs på reklamskatten. EnHgt förslaget skulle skatten träda i kraft den 1 juli 1972.

Över utredningens betänkande har drygt 40-talet remissyttranden och andra yttranden avlämnats. Ett flertal skrivelser i frågan har dessutom inkommit till finansdepartementet. Bland remissinstanserna dominerar företrädare för reklamsäljare och reklamköpare. Samtliga dessa remiss­instanser avvisar förslaget om en reklamskatt som ett instrument att dämpa och styra reklamen. Man understryker och utvecklar ytterligare de synpunkter mot en reklampålaga, som anförts i betänkandet av mino­riteten inom utredningen. Även flertalet övriga remissinstanser avvisar tanken pä en reklambeskattning i det angivna syftet. I flera yttranden vänder man sig speciellt mot det aviserade förslaget om ett befrielsein­stitut för premiering av reklam som uppfyller vissa krav på vederhäftig­het och information. Man framhåller allmänt, att avarter och andra mindre tillfredsställande förhållanden på reklamomrädet bör kunna be­mästras med andra redan till buds stående medel. Marknadsföringslagen och annan lagstiftning erbjuder fullgoda möjHgheter härtill. Något be­hov av en reklambeskattning som ett kompletterande medel för att mot­verka undermålig reklam skulle enligt dessa uttalanden inte föreligga. Skatteinstrumentet är, menar man, över huvud taget inte lämpligt för en sådan uppgift. Mot en reklambeskattning anförs också risken för att den kan medföra sysselsättningssvärigheter. En beskattning anses få till följd att företagen krymper sin reklam för att därmed eliminera skattens kost­nadsfördyrande verkningar. Därmed minskas efterfrågan på reklam med risk för friställning av arbetskraft. Företrädare för den grafiska bran­schen har särskilt framhåUit denna risk vid en beskattning av reklam­trycksaker. Man har också uttryckt farhågor för att tryckning av re­klamtrycksaker kommer att förläggas utomlands och att alstren även kommer att distribueras från utlandet på ett sätt som medför att de und­går beskattning.

En avvisande hållning tUl den föreslagna reklambeskattningen intar även marknadsrädet, näringsfrihetsombudsmannen och konsumentom­budsmannen. Däremot ansluter sig statens konsumentråd till de av ut­redningsmajoriteten anförda argumenten för en reklamskatt. Konsu­mentrådet förordar att skatteinstrumentet prövas och att verkningarna av skatten studeras omsorgsfullt. Vidare framhåller rådet att en reklam­pålaga kompletterad med det aviserade befrielseinstitutet kräver högre skattesats än 10 "la. Denna skattesats tUlstyrks dock vid ett införande av skatten nu, men en omprövning bör ske senare.

Även LO finner det motiverat med en reklampålaga på av utredning­ens majoritet anförda skäl. Dock anses att en sådan beskattning redan från början bör utformas med ett befrielseinstitut.

Vissa remissinstanser har inte tagit upp själva principfrågan utan en-

 

Prop. 1972: 58                                                         72

dast granskat skatteförslaget i tekniskt hänseende. Vissa betänkligheter har därvid framförts speciellt i fråga om beskattningen av reklamtryck­saker. Detta gäller beskattningen av såväl inom landet framställda re­klamtrycksaker som till landet införda sädana alster. Man befarar till-lämpningssvårigheter med avseende både på själva begreppet reklam­trycksak och på föreslagna inskränkningar pä denna punkt. I fråga om införseln av reklamtrycksaker har bl. a. ifrågasatts möjligheterna att upprätthålla en beskattning i avsedd omfattning på grund av vissa inter­nationella konventioner som Sverige biträder.

Företrädare för dagspressen vänder sig mot den föreslagna skärp­ningen av skatten på annonser i dagstidningarna. Vidare anser dessa och andra företrädare för tidnings- och tidskriftsomrädets intressen att ut­formningen av annonsbeskattningen strider mot tryckfrihetsförord­ningen. Yttrandena utmynnar i att förslaget om reklamskatt avvisas och att annonsskatten omedelbart bör avvecklas. Det statliga stödet tUl pres­sen bör finansieras på annat sätt än genom annons- eller reklamskatt, dvs. via den allmänna beskattningen.

Det är inte förvånande att de remissinstanser som företräder reklam­säljarnas och reklamköparnas intressen avstyrker skatt på reklam. Av större intresse är att notera att de myndigheter som är ansvariga för samhällets konsumentverksamhet och de organisationer som företräder de breda konsumentgrupperna är ense om att en reklamverksamhet av nuvarande omfattning och innehåll innebär ett slöseri med resurser. Dessa remissinstanser är också klart inställda på att man med ohka medel bör försöka dämpa reklamvolymens tillväxt och förbättra den in­formation som reklamen ger. Beträffande verkningarna av en tioprocen-tig reklamskatt synes den övervägande meningen bland remissorganen vara, att skatten inte skulle leda till några dramatiska förändringar, men att den skulle kunna fä en viss återhållande effekt på reklamvolymens utvecklingstakt.

För egen del vill jag självfallet inte frånkänna reklamen dess bety­delse som ett både värdefullt och effektivt medel för marknadsföringen av varor och tjänster m. m. både på den svenska marknaden och på ex­portmarknaderna. Som jag framhöll redan i debatten kring annonsskat­ten förra året anser jag emellertid, att reklamen har sådan omfattning och tillväxttakt att åtgärder med en dämpande effekt är motiverade. Även om jag är medveten om svårigheterna i tillämpningen, är det från konsumentsynpunkt önskvärt att man genom beskattning eller på annat sätt kan förbättra reklamens kvaHtot och styra den så att den ger konsu­menterna information av större värde än som nu ofta är fallet. Denna fråga är emellertid föremål för utredningens fortsatta arbete.

Från konsumentsynpunkt är alltså den dämpande effekt som den nu­varande annonsskatten kan ha inte att betrakta som något negativt. En berättigad anmärkning mot annonsskatten är däremot, att den riktar sig

 

Prop. 1972: 58                                                        73

mot ett bland flera och sinsemellan konkurrerande reklammedel. Denna anmärkning kunde dock vid annonsskattens tillkomst bemötas med att frågan om en allmän reklamskatt skulle aktualiseras inom en relativt kort framtid.

Under den tid som gått sedan annonsskatten behandlades och försla­get om en reklamskatt framlagts och blivit föremål för en omfattande debatt har i sak inget inträffat som gett mig anledning ändra uppfatt­ning. Man har både nu och tidigare under denna period ofta framhållit, att annonsskatten i väsentlig grad varit orsaken till den annonsminsk­ning som ägde mm under år 1971. TUlgängligt material ger inte under­lag för sådana slutsatser. En mera realistisk uppfattning är enligt min mening, att minskningen främst har sin orsak i de svagare konjunktu­rerna under år 1971. När man mäter nedgången i annonsering genom jämförelse mellan åren 1970 och 1971 bör man dessutom beakta att år 1970 var ett gott annonsår, kanske speciellt för dagspressen, bl. a. be­roende på en mycket omfattande annonsering inför 1970 års allmänna val.

Mycket av den kritik som anförts mot utredningens betänkande gäller möjligheterna att styra reklamens innehåll med hjälp av ett i reklam­skatten inbyggt befrielseinstitut. En del remissinstanser är bestämda mot­ståndare tUl varje tanke på en sådan styrning. Andra efterlyser tvärtom styrningsmöjligheter och gör detta till ett villkor för att godta reklam­skatten. Den debatten hänför sig emeUertid inte till det framlagda försla­get utan till nästa etapp i utredningsarbetet.

Det finns tungt vägande skäl som talar för att ett avgörande i frågan bör träffas redan nu. Att dämpa reklamvolymens tillväxt är ett själv­ständigt intresse oberoende av om man kan använda skatten också för att styra reklamens innehåU. Dessutom har vi redan nu i annonsskatten en begränsad reklamskatt. Budgetläget är sådant att annonsskatten inte kan slopas. Det är emellertid uppenbart att det från pressens synpunkt skulle vara olyckligt om man behöll skatten på annonser i tidningarna utan att samtidigt beskatta andra konkurrerande reklamformer. Dags­pressen tål inte i längden en sådan diskriminering. När riksdagen förra året beslöt att införa annonsskatten skedde det också under den klart ut­talade fömtsättningen, att ett förslag om allmän reklamskatt var att vänta tUl 1972 års riksdag.

Dagspressens situation är i dag i själva verket sådan att samhäUets presstöd omedelbart måste kraftigt förstärkas, om inte monopoliserings-tendenserna helt skall ta överhanden på tidningsmarknaden. I en sär­ skild proposition, som jag anmäler i dag, föreslås också att ytterligare 40 milj. kr. ställs till dagspressens förfogande genom höjda produktionsbi­drag och fördubbling av samdistributionsrabatten för dagstidningar.

Om man väger samman både konsumentpohtiska och statsfinansiella synpunkter kan jag inte se någon bättre väg att finansiera ett förstärkt

 

Prop. 1972: 58                                                     74

presstöd än genom en utbyggnad av annonsskatten till en allmän re­klamskatt. Anmärkningen mot annonsskatten att den träffar endast ett av flera reklammedia bortfaller därmed. Annonsorganens ställning i konkurrensen på reklamområdet bör därigenom stärkas, i vart fall om, som jag finner angeläget, utvidgningen av beskattningen inte samtidigt medför en skatteskärpning för pressen.

Utredningen har visat, att dess förslag till reklamskatt med en enhet­lig skattesats om 10 0/0 skulle betyda viss skatteskärpning för dagspres­sen. För att undvika detta förordar jag, att annonsbeskattningen bibe­hålls i princip oförändrad och byggs ut med en skatt om 10 "lo på annan reklam i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Med hänsyn till vad riksskatteverket anfört beträffande de praktiska proble­men förordar jag dock att reklamskatten skall tas ut först fr. o. m. den 1 november 1972.

Den av mig i enlighet härmed förordade lösningen innebär ett bibe­hållande inte endast av skattesatsen 6 0/0 för annonser i dagspressen och ett bottenavdrag för annonsintäkter upp till 3 milj. kr. per är för såväl dagstidningar som andra periodiska publikationer utan också en fortsatt beskattning av icke-kommersiell annonsering. Utanför beskattningen ställs även i fortsättningen annonser i medlemsblad och i periodiska pub­likationer som utgör organ för religiösa, nykterhetsfrämjande, poli­tiska, idrottshga och försvarsfrämjande sammanslutningar samt för de handikappades intresseorganisationer.

ÄtskiUiga remissinstanser har anfört tryckfrihetsrättsliga synpunkter på möjligheterna att införa en reklamskatt. Med den uppläggning som jag här förordar inställer sig emellertid inte några andra tryckfrihets-rättsliga frågor än sådana som riksdagen redan tagit ställning till. Jag finner därför inte anledning att här närmare ta upp detta ämne till be­handling.

Med utgångspunkt i nu redovisade principiella ställningstaganden skall jag i det följande ta upp vissa, företrädesvis tekniska frågor.

Vid den förordade, i princip oförändrade annonsbeskattningen finns det anledning att ytterligare något beröra den tekniska utformningen av bottenavdraget. Detta utgör i praktiken ett restitutionsinstitut som inne­bär att skatt skall redovisas även för annonsintäkter mellan frigränsen för redovisningsskyldighet, som för den nuvarande annonsskatten är 60 000 kr., och gränsvärdet 3 milj. kr., varefter det erlagda skattebelop­pet återbetalas halvårsvis i efterhand.

Reservanter inom utredningen föreslår, att bottenavdraget skall bestå men ändras sä att både inbetalning av skatt och därpå följande restitu­tion undviks. Detta skulle betyda att bottenavdraget görs direkt i de lö­pande deklarationerna. Riksskatteverket framhåller, att den gällande ut­formningen av grundavdraget är mindre tillfredsställande. Man kan komma i den situationen att indrivningsåtgärd kan få vidtas för skatt

 

Prop. 1972: 58                                                        75

som inom snar framtid skall restitueras. Av de totalt ca 360 registrerade skattskyldiga till annonsskatt har inemot 300 annonsintäkter under 3 milj. kr. I samtliga sistnämnda fall skall alltså all inbetald annonsskatt restitueras. Den gällande ordningen för bottenavdraget tillkom vid riks­dagsbehandlingen av annonsskatteförslaget och vidtogs i syfte att mot­verka att den skattefrihet som grundavdraget i praktiken betyder skulle användas i direkt konkurrenssyfte. Detta förhållande förtjänar aUtjämt beaktande, men inte minst praktiska skäl talar för att en uppmjukning av bestämmelserna bör göras. Jag förordar därför att möjlighet ges för riksskatteverket att medge befrielse från skyldighet för utgivare av dags­tidning eller annan periodisk publikation att inleverera reklamskatt på annonsering i publikation, om den skattepliktiga omsättningen därav med säkerhet kan beräknas understiga 3 milj. kr. för helt år.

Den nuvarande annonsskatten är begränsad till annonser, som mot vederlag införs i periodisk publikation. Utredningen föreslår att re­klamskatt skall utgå även på annonser som införs utan vederlag, när an­nonsen avser annat än själva annonsorganet, t. ex. reklam för annan av utgivaren bedriven verksamhet än tidningsutgivning. Vidare föresläs att reklamskatten skall omfatta annonsering även i andra annonsorgan än periodiska publikationer, t. ex. i annonsblad och lokala telefonkataloger. Jag biträder dessa förslag. Beskattningen av annonser i andra organ än periodiska publikationer bör dock inte berättiga tiU bottenavdrag. Här bör endast gälla frigränsen 60 000 kr. i skattepliktig omsättning för skyl­dighet eller frihet från skyldighet att redovisa reklamskatt.

Beskattningen av reklamtrycksaker har mött invändningar av teknisk natur i skilda hänseenden. Man menar att förslaget i denna del inrymmer problem beträffande bl. a. avgränsningen av beskattnings-. området. De kriterier som uppställs anses vara för vagt formulerade. För att lösa härmed sammanhängande skattepliktsfrågor på ett sätt som snabbt kan undanröja tveksamhet hos de skattskyldiga föreslår riks­skatteverket att till verket knyts ett organ, bestående av förslagsvis tre ledamöter med kännedom om både reklam och beskattning, som ges möjlighet att bedöma och lämna besked i skattepliktsfrågor med avse­ende i första hand på reklamtrycksaksbeskattningen.

Nu nämnda önskemål bör i möjlig män beaktas. Jag biträder därför riksskatteverkets förslag beträffande ett till verket knutet särskilt organ för bedömningen av skattepliktsfrägor. Organet bör dock vara endast rådgivande, medan den formella beslutsrätten bör förbehållas verket. Härutöver förordar jag emellertid efter mönster frän bl. a. mervärde­skatten, att Kungl. Maj:t ges möjlighet att besluta om särskilda in­skränkningar i skatteplikten, när synnerliga skäl föreligger. En sådan bestämmelse kan ses som en komplettering till den befogenhet som normalt vid indirekt beskattning tUlkommer Kungl. Maj:t att av nåd medge befrielse från eUer nedsättning av skatt.

 

Prop. 1972: 58                                                         76

Ett annat med beskattningen av reklamtrycksaker särskilt uppmärk­sammat spörsmål är förslaget rörande beskattningen av importen av sä­dana alster. Utredningens förslag härom bygger på en beskattning i sam­band med införseln enligt de grunder som gäller för annan importbe­skattning av varor. Här föreligger emellertid vissa förhållanden som sär­skilt uppmärksammats av utredningen. Först kan nämnas det fallet, att svenskt företag låter trycka reklamalster i utlandet. En sådan åtgärd kan förenas med distribution av alstren med posten direkt från utiandet till enskild mottagare i Sverige. Sker införseln till landet av den tryckta upplagan i ett sammanhang kan beskattning ske enligt de regler som gäller i fråga om annan importbeskattning av varor. Distribueras tryck­sakerna i postförsändelser tUl mottagare här i landet har postverket möj­lighet att vägra vidarebefordran av försändelserna, om tillvägagångssät­tet innebär ett åsidosättande av postverkets intressen. Härigenom finns möjlighet att även upprätthålla en beskattning av dessa reklamtrycksa­ker.

Ett annat av utredningen behandlat fall gäller reklamtrycksaker som för utländskt företags räkning inkommer till landet. Sker detta så att hela den för den svenska marknaden avsedda upplagan förs in i ett sam­manhang för vidarebefordran därefter, sker beskattning vid införseltUl-fället enligt de allmänna reglerna. Kommer försändelserna in som brev ställer sig beskattningen svårare. Gäller det distribution i enstaka brev­försändelser synes det inte möjligt att upprätthålla en beskattning. Ofta är det emellertid fråga om massförsändelser från företag, som är väl kända av postens personal. Här bör det enligt utredningen vara möjligt att åstadkomma en beskattning genom att låta den utländske avsändaren svara för skatten för- att därmed få garantier för att reklamförsändel­serna skall komma fram till adressatema.

Förslaget i sistnämnda del har rönt invändningar frän generaltullsty­relsen som hävdar att Sverige genom anslutning till en internationell konvention inte har möjlighet att ta ut skatt på reklamtrycksaker som frän annat tiU konventionen anslutet land inkommer tiU Sverige. EnHgt generaltullstyrelsen gäUer detta även när reklamtrycksaker inkommer hopbuntade, dock inte om alstren inkommer för förtullning i förpack­ningar sammanslagna för senare försändning till skilda adresser i im­portlandet.

Invändningen från generaltuUstyrelsens sida berör inte import av re­klamtrycksaker för svenska företags räkning och inte heller import av sådana tryckalster för utiändska företags räkning, om införseln sker i särskUda förpackningar på sätt som nyss nämnts. Invändningen gäUer införsel av reklamtrycksaker, som redan i avsändningslandet utgör en postförsändelse och som redan är adresserad till enskild mottagare i Sverige.

Av det anförda framgår att hindret berör endast en begränsad del av

 

Prop. 1972: 58                                                        77

importerat reklamtryck. Det gäller dessutom reklamtryck som regelmäs­sigt framställts i det land, där den som skall utnyttja reklamen har sin hemvist. Det rör sig således inte om reklam, för vilken svenska trycke­rier anlitas. Det föreligger därmed ingen konkurrenssituation pä tillverk­ningssidan.

Reklamen tar emellertid sikte på den svenska marknaden och utgör därför ett medel i konkurrensen mellan utiändska och svenska säljare av de varor eller tjänster som reklamen avser. I denna konkurrens skulle svenska företag kunna bli missgynnade om de från utlandet kommande reklamtrycksakerna inte beskattades i samma utsträckning som de svenska företagens. Betydelsen härav skall dock inte överdrivas, efter­som det rör sig om ett begränsat reklamutbud. Jag finner det inte nöd­vändigt att på denna speciella punkt vidta några särskilda åtgärder i re­klamskattehänseende. I ett annat avseende kan dock de svenska företa­gens intressen bli tillgodosedda.

Utredningen har föreslagit en reducerad beskattning av postorderföre­tagens kataloger med hänsyn till att reklamskatten skulle medföra en re­lativt sett betydligt hårdare beskattning av denna form för marknadsfö­ring än t. ex. butikshandel. Postorderföretagen och företrädare för plantskoloma anser det motiverat att deras kataloger helt undantas frän reklamskatt. Jag delar utredningens uppfattning att hänsyn bör tas tUl de speciella förhållandena för postorderföretagen. Det framstår dock som skäligt att gå ett steg längre och från reklamskatt undanta postor­derkataloger för företag som möter konkurrens i form av postorderför­säljningserbjudanden från utiandet. Jag tänker härvidlag i första hand på de svenska plantskolorna. Föreligger ingen konkurrens från utiandet av här avsett slag eller är den av endast ringa omfattning bör skattefri­het ej medges. I sådant fall bör det endast kunna komma i fråga en ned­sättning av skatt enligt de villkor utredningen angett för sitt förslag om skattelindring för postorderföretagens kataloger. I överensstämmelse med utredningsförslaget anser jag, att riksskatteverket får pröva fråga om befrielse från eller nedsättning av reklamskatt för postorderkatalo­ger enligt nu angivna principer.

Utredningen har som jag redan varit inne på föreslagit, att skyldighet att redovisa reklamskatt inte skall föreligga för reklamsäljare med skat­tepliktig omsättning av reklam ej över 60 000 kr. per är. Denna gräns överensstämmer med vad som nu gäller för annonsskatten. I fråga om företag, som i egen regi framställer reklam för det egna företaget, före­slår utredningen en frigräns vid ett värde för är av egenproducerad skat­tepliktig reklam om 30 000 kr. Med hänsyn till den grafiska branschen förordar jag att frigränsen för egenproducerad reklam sätts till 20 000 kr. I övrigt biträder jag utredningens förslag i denna del.

Som ett ytterligare medel för att förhindra att svenskt företag undgår beskattning genom att låta trycka reklamtrycksaker i utlandet förordar

 

Prop.1972: 58                                                          78

jag, att bestämmelser införs av innebörd, att skattskyldighet föreligger för det svenska företaget, om införseln av reklamtrycksak skett utan be­skattning i samband med införseln. Skattskyldighet bör i sådant faU lik­ställas med skattskyldighet för egenproducerad reklam, varigenom gränsvärdet 20 000 kr. för redovisningsskyldighet blir tillämpligt.

1 syfte att förenkla den praktiska tillämpningen av reklamskatten för­ordar jag vissa ändringar i förhåUande till utredningens förslag. Detta innefattar bl. a. undantag från skatt på reklamtrycksak, vars offentliggö­rande blir skattepliktigt. Man har att räkna med att ett sådant undantag skulle medföra stora tUlämpningssvårigheter. Jag förordar därför att detta undantag slopas. Vidare anser jag att distribution av reklamtryck­sak som bilaga tiU annan reklamtrycksak ej bör beskattas.

Vid den av utredningen föreslagna enhetHga skattesatsen 10 "la skulle skatteutfaUet bli 133 milj. kr. för helt är räknat. Av detta belopp skulle ca 30 mUj. kr. falla bort vid ett bibehållande av det för annonsskatten gällande bottenavdraget. I sådant fall beräknas således nettointäkten av reklamskatten Wi ca 100 milj. kr.

Den av mig förordade utformningen av beskattningen med utgångs­punkt i en i princip oförändrad annonsskatt återverkar på både skat­teunderlaget och skatteutfallet. I årets finansplan beräknas annonsskat­ten ge en inkomst för staten om 38 milj. kr. för budgetåret 1972/73. Med utgångspunkt häri beräknar jag på grundval av utredningens siffer­material att utvidgningen av beskattningen på reklamområdet ger en in­komstökning om ca 50 milj. kr. Med hänsyn till att den utvidgade be­skattningen förordas utgå först fr. o. m. den 1 november 1972 minskas inkomstökningen för budgetåret 1972/73 med drygt 15 milj. kr.

Den nuvarande annönsskatten regleras i förordningen (1971: 170) om annonsskatt. Bestämmelserna i denna förordning måste kompletteras med nya bestämmelser med hänsyn till den utvidgade beskattningen av reklamen. Ändringar krävs i betydande omfattning. Med hänsyn härtill förordar jag att annonsskatteförordningen ersätts med en ny författning och att beskattningen i den nya utformningen benämns skatt pä annon­ser och reklam. Vid utformningen av författningsförslaget har eftersträ­vats att åstadkomma förenklingar och förtydliganden i enlighet med de synpunkter som framförts pä utredningens författningsförslag.

Författningsförslaget knyter i övrigt an till nuvarande för annonsskat­ten gällande bestämmelser med avseende på registreringsplikt för skatt­skyldiga, skattskyldighetens inträde, deklarations- och uppbördsförfa­rande osv. Förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt­ning skall äga tillämpning på den nya skatten. Förfarandeförordningen är utformad för reglering av indirekt beskattning av varor. Med hänsyn härtill förordar jag sådan ändring av förordningen att den blir tillämplig även på indirekt beskattning av nyttigheter och tjänster. Vidare förordar jag ett tUlägg i skattebrottslagen (1971: 69) varigenom denna blir till-

 

Prop. 1972: 58                                                        79

lämphg även på den nya av mig här förordade skatten på annonser och reklam. Nu förordade ändringar bör träda i kraft den 1 november 1972.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) förordning om skatt på annonser och reklain,

2) lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,

3) lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1972   720187