Prop. 1972:16 2

Förslag till

Lag

med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan

Sverige och Norge om renbetning.

Härigenom förordnas som följer.

1 § Kapitlen II—VI i konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning skaU, med undantag av 64 och 66 §§, gälla som svensk lag. Konventionen har den lydelse som härvid fogad bilaga 1' utvisar.

2 § Lantbruksstyrelsen indelar de för svensk renbetning i Norge upplåtna områdena så att områdena i Troms fylke fördelas mellan de samebyar som anges i 5 § A konventionen samt områdena i Nordlands och Nord-Tröndelags fylken fördelas mellan de samebyar som anges i 5 § B konventionen.

3 § Belesavgift som sameby enligt 52 eller 57 § konventionen betalat på grund av olovlig renbetning får byn kräva åter av den som varit våUande till den olovliga betningen.

4 § Med uttrycket oaktsamhet i 61 § konventionen avses oaktsamhet som ej är ringa.

5 § Uppkommer genom denna lag skada eller olägenhet för renskötsel på svenskt område med hänsyn till tidigare rätt till renskötsel, utgår ersättning av statsmedel.

Talan om ersättning enligt första stycket väckes före utgången av april 1982 vid den fastighetsdomstol inom vars område skadan i huvudsak inträffat.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1972 och gäller så länge konventionen är i kraft.

I fråga om vissa betesavgifter gäller de tillfäUiga avvikelser från 52 och 57 §§ konventionen som anges i artiklarna 1, 2, 4 och 14 i det i samband med konventionens ingående upprättade protokoUet om uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar. Protokollet har den lydelse härvid fogad bilaga 2- utvisar.

' BUagan är utesluten här. Se s. 67 i propositionen. • Bilagan är utesluten här. Se s. 108 i propositionen.

Prop. 1972:16

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Ma}:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 februari 1972.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om godkännande av konvention mellan Sverige och Norge om renbetning m. m. och anför.

Inledning

De svenska och norska samemas rätt att låta renar beta i det andra landet regleras f. n. i konventionen den 5 febmari 1919 meUan Sverige och Norge angående flyttiapparnas rätt tUl renbetning. Konventionen, som trädde i kraft den 1 januari 1923, reviderades år 1949. Konventionen gällde i första omgången t. o. m. den 31 december 1952 och skulle därefter förlängas för tio år i sänder om uppsägning inte skedde minst tre år före utgången av varje giltighetsperiod. När den första perioden närmade sig sitt slut aktualiserades frågan om en revision av konventionen. Mellan länderna avtalades att sista dagen för uppsägning skuUe flyttas till den 30 juni 1961. Förhandlingar om en revision inleddes år 1959. De pågick i olika omgångar utan att enighet nåddes. Konventionens giltighetstid förlängdes successivt tUl den 1 juli 1963.

Är 1963 tillsattes en blandad svensk-norsk kommission med uppdrag att undersöka och ta ståndpunkt till hela det faktiska problemkomplexet, som det ömsesidiga renbetet utgör. Kommissionen, som antog namnet svensk-norska renbeteskommissionen år 1964, hade som ordförande ambassadören Nils Svenningsen, Danmark. Från vardera svensk och norsk sida deltog fyra ledamöter. Kommissionen slutförde sitt arbete i början av år 1967, då ett betänkande överlämnades till de båda regeringarna.

För Sveriges del beslutade Kungl. Maj:t den 8 december 1967 att förhandlingar om en ny konvention skulle tas upp med Norge. TiU ombud vid förhandlingama utsågs utrikesrådet Love Kellberg, ordförande, hovrättslagmannen Lennart Persson och byråchefen Hans-Åke Wängberg.

För Norges del beslöts den 3 maj 1968 att uppta förhandlingar. TUI ombud utsågs expeditionschefen Jens Evensen, fylkesmannen Bue Fjer-

Prop. 1972:16 4

meros, h0yesterettsadvokaten Andreas Arntzen och byråchefen Ulf Underland.

I båda delegationernas uppdrag föreskrevs att renbeteskommissionens betänkande skulle vara vägledande för förhandlingarna.

Under den tid kommissionens arbete och de följande förhandlingarna pågått har 1919/1949 års konvention förlängts i olika omgångar, senast intill den 1 maj 1972.

Förhandlingsdelegationerna avslutade sina överläggningar i juni 1971. Enighet hade då nåtts om förslag till konvention mellan Sverige och Norge om renbetning, förslag till protokoll om uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar samt förslag till skriftväxling i samband med konventionens undertecknande. Förslagen har överlämnats till de båda regeringarna tillsammans med en gemensam rapport. Rapporten och förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Den svenska förhandlingsdelegationen har under augusti och september 1971 informerat berörda samebyar om förslagens mnehåll.

Efter remiss har i Sverige yttranden över förslagen avgetts av vattenöverdomstolen, hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, svenska beskickningen i Oslo, televerket, statens järnvägar, statens trafiksäkerhetsverk, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksskatteverket, lantbruksstyrelsen efter hörande av rennämnden, vederbörande lantbruksnämnder och samtliga samebyar, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk, statens vattenfallsverk, domänverket, länsstyrelserna i Kopparbergs, Värmlands, Västernorrlands, Jänitlands, Västerbottens och Norrbottens län. Svenska samernas riksförbund, Same-Ätnam, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska jägareförbundet och Sveriges fritidsfiskares riksförbund.

I oktober 1971 tUlkallades en särskild utredningsman, hovrättslagmannen Lennart Persson, med uppgift att undersöka om — i vad avser norsk renskötsel i Sverige — en övergång från nu gällande konventionsbe-stämmelser till de bestämmelser konventionsförslaget innefattar skulle medföra skada eller olägenhet vid utövandet av svensk renskötsel. Om skada eller olägenhet befaras uppkomma skulle utredningsmannen även behandla frågan om lämpliga skadeförebyggande åtgärder, m. m. utöver de stängsel som upptagits i det nyssnämnda förslaget till protokoll. Samtidigt uppdrogs åt lantbraksstyrelsen att undersöka om en övergång från gäUande konventionsbestämmelser till bestämmelserna i konventionsförslaget i övrigt — avseende svensk renskötsel i Norge — skulle medföra att hjälpmedel i renskötseln (gärden, byggnader etc.) skulle bli av inget eller nedsatt gagn och/eller medföra behov av omstäUningsåtgärder utöver stängsel som föreslagits i det vid konventionsförslaget fogade protokollet. Om hjälpmedel blir av inget eUer nedsatt gagn eller omställningsåtgär-

Prop. 1972:16 5

der bedömas erforderliga, skulle styrelsen även behandla frågan om lämpliga skadeförebyggande åtgärder, m. m.

Utredningsmannen och lantbruksstyrelsen har den 27 resp. den 21 december 1971 avlämnat var sitt betänkande.

Efter remiss har yttranden över betänkandena avgetts av statskontoret, kammarkollegiet, riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Svenska samemas riksförbund.

Den 25 augusti och den 14 oktober 1970 har på mitt inhiativ överläggningar i konventionsfrågan ägt rum mellan mig och företrädare för de samebyar som berörs av konventionsförslaget. Ännu en sådan överläggning har hållits den 18 januari 1972.

Kungl. Maj:t har den 21 januari 1972 beslutat att konventionen och protokollet skall undertecknas samt att skriftväxlingen skall verkställas. Konventionen och protokollet har undertecknats av de båda regeringarna den 9 februari 1972.

Nuvarande ordning

Första gången renbetningen över den svensk-norska gränsen blev föremål för mellanstatiig reglering var i mitten av 1700-talet. Detta skedde i samband med att en gränstraktat slöts mellan Danmark-Norge och Sverige den 21 september och 2 oktober 1751.

Syftet med traktaten var att fastställa och utmärka riksgränsen mellan Sverige och Norge i hela dess utsträckning. Som en följd härav uppstod behov av att reglera renflyttningarna mellan det norska sommarbeteslandet och det svenska vinterbeteslandet. Vid förhandlingarna enades man därför om att till gränstraktaten foga ett särskilt avtal härom, som utformades som ett tillägg till traktaten. Avtalet kallas vanligtvis lapp-kodicillen den 21 september/den 2 oktober 1751. Kodicillen är en överenskommelse på 30 paragrafer och innehåller vissa regler om villkoren för renflyttningarna och om sättet för deras genomförande. Den omfattar vissa engångsbestämmelser men också regler av mera varaktig betydelse för att undvika oenighet och missförstånd när det gäller samernas flyttningar mellan de båda länderna.

I kodicillen konstateras att eftersom samerna behöver båda ländernas mark skall det efter gammal sed vara tillåtet för dem att höst och vår flytta med sina renhjordar över gränsen in i det andra landet och där betjäna sig av land och strand till underhåll för djur och sig själva.

LappkodicUlen gällde oförändrad i drygt 130 år. Ar 1883 genomfördes en gemensam norsk-svensk lagstiftning, som bl. a. begränsade svenska samers rätt till renbete i Norge till tiden maj — september och norska samers rätt till renbete i Sverige till årets övriga månader. Lagstiftningen

Prop. 1972:16 6

trädde i stället för kodicillen men när den upphörde att gälla, skulle man falla tillbaka på kodicUlen.

Som ett led i avtalen om upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge år 1905 enades de två länderna om en konvention om renbetestrafiken över riksgränsen. Karlstadskonventionen av år 1905. I konventionens artikel I föreskrevs att rätten till renbete i enlighet med lapp-kodicUlen består och att kodicUlen inte kan sägas upp ensidigt av någon av parterna. Ännu en konvention på området tillkom år 1913. Den nuvarande renbeteskonventionen tillkom år 1919 och trädde i kraft den 1 januari 1923. Dess första giltighetsperiod fastställdes till 30 år och utlöpte den 31 december 1952. Om den inte sades upp senast tre år före sistnämnda dag, skulle den gäUa i ytterligare tio år och så framgent tio år åt gången om den inte sades upp tre år före den förlängda konventionstidens slut. Om konventionen inte förlängdes, skulle kodicillen träda i tillämpning. I konventionens mer än 200 paragrafer ges detaljerade regler om ordningen för betestrafiken över gränsen.

Efter andra världskrigets slut upptogs förhandlingar mellan Sverige och Norge om renbetestrafiken över riksgränsen. Vid dessa förhandlingar syftade man endast till en revision av 1919 års konventions materielrättsliga regler. Resultatet blev en konvention den 14 december 1949.

1919/1949 års renbeteskonvention innehåller regler om svenska samers rätt till renbetning i Norge och om norska samers rätt till renbetning i Sverige.

De svenska samernas renbetesrätt i Norge är knuten till särskilda renbetesdistrikt i Troms och Nordlands fylken. I Troms fylke finns sålunda 14 vårdistrikt, som i regel får nyttjas under tiden den 1 maj — den 14 juni, och elva sommardistrikt, som i regel får nyttjas under tiden den 15 juni — den 30 september. Beträffande Nordlands fylke görs ingen uppdelning i vår- och sommardistrikt. I fylket är för svensk renskötsel tolv distrikt upplåtna. Ett av dessa får användas under tiden den 1 maj — den 30 september, ett annat under tiden den 1 juli — den 31 augusti och de övriga under tiden den 1 juli —• den 15 septertiber.

Utöver renbetesdistrikten har i Nordlands fylke upplåtits vissa s. k. gränsbetesområden, i vUka svenska renar från vissa samebyar får uppehålla sig i regel under tiden den 1 juli — den 15 september. Ett område i Nord-Tröndelags fylke får på samma sätt användas av Frostvikens norra sameby.

Betesrätten i distrikten i Troms fylke tillkommer samer från Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma samebyar. I fråga om Nordlands fylke är distrikt och gränsbetesområden fördelade mellan samebyar i Norrbottens och Västerbottens län.

I betesdistrikten i Troms och Nordlands fylken har de svenska samerna ensamrätt till bete under den betestid som gäller för varje distrikt. I konventionen har för varje distrikt fastställts ett högsta renantal. Sammanlagt

Prop. 1972:16 7

får konima m i Troms fylke 36 500 renar och i Nordlands fylke 24 250 renar. För gränsbetesområdena däremot är någon begränsning i djurantalet inte föreskriven. Vid flyttiiing till Troms fylke skall bestämda flyttningsvägar användas. Beträffande flyttningen tUl Nordlands fylke gäller att, i den mån man brukat använda vissa flyttningsvägar, dessa alltjämt skall begagnas.

De samer som vill begagna sig av rätten att flytta in i Norge skall före januari månads utgång göra anmälan om inflyttningen tiU tjänstemän vid lantbmksnämndernas rennäringsavdelning. Anmälan skall innehålla uppgifter bl. a. om de personer, som skall flytta in, antalet renar och vilket distrikt som skall utnyttjas. Uppgifterna vidarebefordras sedan till vederbörande norska myndighet.

Konventionen innehåller detaljerade föreskrifter om tillsyn och bevakning vid flyttningar och vid uppehåll i Norge. I huvudsak innebär de följande. Den same som anmält renar för bete i Norge måste följa med renarna vid inflyttningen och stanna i distriktet så länge renarna finns där. Under flyttningen till och från Norge och under uppehållet där skall renarna bevakas så att de inte vållar skada eller kommer utanför distriktet. De svenska samerna har rätt att ta virke till bränsle, kåtor, bodar o. d. samt jaga och fiska till husbehov lika med norska samer. Rätten att uppföra anläggningar på norskt område är begränsad till kåtor, förvaringsbodar och gärden för mjölkning, märkning och skilj-ning.

Avsnittet om norsk renbetning i Sverige är betydligt mindre än avsnittet om svensk renbetnmg i Norge, eftersom det inte finns någon motsvarighet tiU de omfångsrika beskrivningama av varje särskilt betesdistrikt i Norge och flyttningsvägarna dit. De norska renägarna tiUförsäkras alltså inte några bestämda betesdistrikt och inte heller någon ensamrätt till bete. De renägare som anmäler sig för inflyttning till Sverige anvisas i stället för varje gång områden där de får föra renarna på bete i konkurrens med svenska renägare.

Reglerna innebär i huvudsak att samer från Troms fylke får låta sina renar beta i de områden i Sverige där Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma samebyar har betesrätt. Här gäller dock den begränsningen att antalet norska renar inte får överstiga 2 000. Från Nordlands fylke får renar — utan begränsning till visst antal — föras på bete i Norrbottens län, utom nyssnämnda områden längs i norr, och i Västerbottens län. Vidare har samer från Nord-Tröndelags fylke betesrätt i en del av Blåsjö renbetesfjäU i Jämtiands län, den s. k. Blåsjökilen. Inte heller här har föreskrivits något högsta renantal.

Betestiden är den 1 oktober — den 30 april i fråga om Norrbottens och Västerbottens län och den 1 maj — den 30 november i fråga om Blå-sjökUen. Också för de norska renägarna gäller skyldighet att göra anmälan före inflyttningen och att följa med renarna. Renägama har rätt att

Prop. 1972:16 8

jaga och fiska till husbehov under vistelsen i Sverige enligt samma bestämmelser som gäller för svenska samer.

De gemensamma bestämmelserna i konventionen reglerar bl. a. frågor om vilka samer som har rätt till renbetning i det andra landet, vilka renar som får medföras, bofastas hundar och förfarandet när renar uppehåller sig olovligen i det andra landet. Av intresse är att nämna att rättigheten att låta svenska renar beta i Norge i princip tillkommer bara nomadiserande same. Beträffande förfarandet vid olovligt uppehåll är reglerna mycket detaljerade. Först definieras — med avseende på tid och plats — vad som menas med olovligt uppehåll. Därefter följer föreskrifter om skyldighet för vederbörande tjänsteman i det land där renarna finns att underrätta myndigheterna i det andra landet. Renägaren är skyldig att ofördröjligen låta hämta och driva ut sina olovligen betande djur. Om så ej sker kan djuren omhändertas och eventuellt skjutas. För olovligt uppehåll skall betalas en betesavgift, som i regel uppgår till 20 öre per ren för första dagen och 10 öre per ren för varje följande dag. Ersättning kan också krävas för utgifter som vållats av det olovliga uppehållet.

Konventionen innehåller också vissa straffbestämmelser, bl. a. för fall av olovlig betning. Nationell lagstiftning, med de ändringar och tUlägg som följer av konventionen, är tUlämplig på främmande samer under deras vistelse i landet. I anslutning till 1919 års konvention utfärdades lag (1919: 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttiapparnas rätt till renbetning. Härigenom har vissa bestämmelser i konventionen, huvudsakligen sådana som rör norsk renbetning i Sverige, transformerats till svensk lag.

FörhandUngsdelegationerna

Delegationernas förslag

Allmänt. Förhandlingsdelegationerna framhåller i sin gemensamma rapport att renskötseln sedan 1919 års konvention förbereddes och ingicks genomgått en stark omvandling. Konventionsförslaget innebär en modemisering av de bestämmelser som gäller för renbetningen över riksgränsen. I fråga om förhållandet tUl den i vartdera landet gällande allmänna lagstiftningen utgår förslaget från att konventionen så långt den i varje avseende sträcker sig — när den transformeras till intem rätt •— uttömmande reglerar frågor som avser renbetningen i det andra landet. Utöver konventionen blir nationell rennäringslagstiftning tillämplig på sådana frågor bara i den mån detta framgår klart av konventionstexten eller följer av sakens natur. Annan nationell lagstiftning däremot får anses i tillämpliga delar gälla utöver konventionen beträffande samer och renar från det andra landet om annat inte framgår av konventionens bestämmelser eller följer av syftet med dessa. I den mån kostnader för

Prop. 1972:16 9

omställnings- och rationaliseringsåtgärder blir en följd av att konventionsförslaget genomförs har delegationerna utgått från att varje land svarar för dessa kostnader såvitt avser landets egna samer.

Konventionen. Delegationerna ger därefter en översikt över konventionens innehåll. Konventionsförslaget är uppdelat i sju kapitel. Det inleds med ett första kapitel om svensk renbetning i Norge och ett andra kapitel om norsk renbetning i Sverige. Kapitel III innehåller gemensamma bestämmelser, som gäller både den svenska renbetningen i Norge och den norska renbetningen i Sverige. Där finns bestämmelser om vilka renägare som får använda områdena i det andra landet samt om förmän, slakt, jakt och fiske, skogsfångst, spärrstängsel och smittsamma djursjukdomar m. m. I kapitel IV behandlas frågor om överträdelse av konventionen. Det innehåller regler om bl. a. betesavgift vid olovlig betning samt om ersättning för skada och om straff. Kapitel V upptar två nyheter, nämUgen bestämmelser om dispens i vissa situationer och om ett fast utskott som skall följa renskötselns utveckling och konventionens till-lämpning. I kapitel VI finns övergångsbestämmelser rörande ett betesområde i Norge och ett betesområde i Sverige, vilka får användas under en övergångsperiod. I kapitel VII upptas slutbestämmelser om bl. a. konventionens giltighetstid, som föreslås till 30 år, en svensk-norsk kommission för utredning av det fortsatta betesbehovet efter giltighetstidens utgång, förpliktelse att förhandla m. m.

Till konventionen hör kartbilagor på vilka betesområdenas gränser och flyttningsledema anges.

I fråga om betesområdena och deras utnyttjande framhåller delegationerna att gränsema för de betesområden som får användas i vartdera landet anges i detalj i konventionstexten. Vad gäller de svenska betesområdena i Norge innebär detta att systematiken från 1919 års konvention följts. I fråga om de norska områdena i Sverige innebär det en nyhet.

Den svensk-norska renbeteskommissionens förslag har varit vägledande vid delegationernas förhandlingar. De avvikelser som skett från förslaget har varit betingade av väsentligen två faktorer. Den ena är att delegationema funnit att betesområdena i Norge på några stäUen behövt viss komplettering i förhållande till kommissionsförslaget för att underlätta renskötselns bedrivande. Den andra faktorn är att den av kommissionen föreslagna gränsen på några håll skulle komma att gå i olämplig terräng och därför getts en ur praktisk ren skötsel synpunkt lämpligare sträckning. När det gäller norska renbetesområden i Sverige avgav kommissionen inte några förslag till gränsbestämda områden. Delegationerna har genom sina arbetsgrupper utfört de omfattande undersökningar, som varit behövUga, och därefter kommit fram till en för de båda delegationerna godtagbar lösning av denna fråga.

Innebörden av att områden i det andra landet får användas för ren-

Prop. 1972:16 10

betning är enligt delegationernas förslag i första hand att land och vatten får utnyttjas för underhåll av renarna. Den nyttighet som därvid främst tillgodogörs är renbete, både grönbete och lavbete. Förutom renbetet får renägaren tillgodogöra sig vissa andra rättigheter som närmare regleras i konventionsförslagets tredje kapitel.

Delegationemas förslag beträffande betesområdena i Norge innebär att i Troms fylke får för svensk renbetning användas följande sex betesområden: Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Sarevuobmi och Salvasskardet. För dessa områden beskrivs gränserna i sin helhet. För Anjavassdalen finns dessutom en särskUd bestämmelse under kapitlet om slutbestämmelser (72 § tredje stycket). För Anjavassdalen fastställs ett högsta renantal av 6 000 (1 § A och 6 §). Vidare finns en särskild bestämmelse om att området Rieppe i Troms fylke under en övergångstid av fem år från konventionens ikraftträdande skall få användas för svensk renbetning fr. o. m. den 1 maj t. o. m. den 15 juni (67 §).

I Nordlands och Nord-Tröndelags fylken får för svensk renbetning användas vissa områden, som ligger mellan riksgränsen och i konventionen närmare angivna gränslinjer. I övrigt utgör här riksgränsen västlig gräns för den svenska renbetningen (1 § B).

De samebyar från vilka renar får föras på bete i Norge är desamma som traditionellt haft denna rätt. I Troms fylke får renar föras på bete i Norge från följande fyra samebyar: Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma. Betesområdena i Nordlands och Nord-Tröndelags fylken får användas av följande samebyar: Rautasvuoma, Kaalas-vuoma, Norrkaitum, Mellanbyn, Sörkaitum, Sirkas, Tuorpon, Luokta-Mavas, Semisjaur-Njarg, Svaipa, Gran, Ran, Umbyn, Vapsten, Vilhelmina norra, Vilhelmina södra och Frostvikens norra (5 §).

För betesområdena i Troms fylke — med undantag för nyssnämnda Rieppe-område — gäller att svensk renbetning är tillåten fr. o. m. den 1 maj t. o. m. den 14 september. I Nordlands och Nord-Tröndelags fylken, dvs. betesområdena söder om Torneträsk, är betestiden fr. o. m. den 1 juU t. o. m. den 31 augusti (2 §).

För fyra särskilt grunda områden gäller en speciell bestämmelse som innebär att svenska renar får uppehålla sig där även under annan tid än som nyss angivits när renskötsel bedrivs i angränsande svenska gränsområden. Skälet för denna bestämmelse är svårigheterna att hålla svenska renar borta från norskt område när samebyarnas renskötsel försiggår intiU riksgränsen. Områdena är belägna, ett i Ballangens och Tysfjords, ett i Råna och två i Hattf jelldals kommun (3 §).

Samtliga betesområden för norsk renbetning i Sverige beskrivs i konventionsförslaget i sin helhet. De är i Norrbottens län Maunu, Njuora-jaure, Patsajäkel, Älvsbyn och Storsund. Av dessa skall Njuorajaure och Patsajäkel resp. Älvsbyn och Storsund användas tillsammans. I Väster-

Prop. 1972:16 11

bottens län heter områdena Granö, Ramsele och Meselefors (7 §). Samtliga betesområden är avsedda för vinterbete och får användas fr. o. m. den 1 oktober t. o. m. den 30 april. För området Patsajäkel gäller dock att det inte får tas i bruk före den 1 december. Detta innebär att de norska renarna dessförinnan vistas i Norge eller i området Njuorajaure och därifrån förs tUl Patsajäkel. Om ett stängsel uppförs mellan Saarivuoma och Talma samebyar, som hindrar sammanblandningar av renar från dessa båda byar, får dock området Patsajäkel användas redan fr. o. m. den 15 november. Vidare gäller att viss mindre del av området Älvsbyn får tas i bruk för norsk renbetning först fr. o. m. den 1 januari för att möjliggöra höstflyttning med svenska renar genom denna del av området Älvsbyn (8 §). Så länge som betestillgången i Meselefors inte är tillräcklig skall i stället området Hälla i Västerbottens och Västernorrlands län användas för norsk renbetning (68 §).

För ett område i Västerbottens län gäller en särskild bestämmelse som innebär att norska renar får uppehålla sig där när renskötsel bedrivs i angränsande norska gränsområden (9 §).

I Jämtlands län finns två betesområden, Leipikvattnet och Blåsjökilen. Dessa är avsedda att användas tUlsammans under sommarhalvåret fr. o. m. den 1 aprU t. o. m. den 14 november.

Beträffande de för norsk renbetning upplåtna betesområdena i Sverige gäller att svensk renbelning är tillålen där någon del av året. Undantag gäller i fråga om Njuorajaure som får användas för svensk renbetning under den del av året då norsk renbetning Icke är tillåten där och i fråga om nyssnämnda flyttning av svenska renar genom Älvsbyn (10§).

Om norskt vinterbetesområde i Sverige utnyttjas i mindre omfattning än som avsetts eller inte utnyttjas alls, bör det fasta utskott som skall inrättas enligt 66 § pä begäran ta ställning till om området helt eller delvis kan få utnyttjas av svenska renar vissa tider av året. Bakgranden härtill är att svenska renar i princip är utestängda från dessa områden hela året, vilket inte är fallet med norska renar i fråga om de svenska betesområdena i Norge.

Följande högsta renantal fastställs: i Maunu 1 100, i Njuorajaure och Patsajäkel tillsammans 1 500, i Älvsbyn och Storsund tiUsammans 2 500, i Ramsele 1 000, i Granö 1 000 och i Meselefors 1 500. För Jämtlands län anges inte något högsta renantal (11 §).

Flyttning till och från betesområdena kan ske på traditionellt sätt eller med motorfordon. Vid traditionell flyttning skall vissa i konventionen närmare angivna flyttningsleder följas. Flyttningen skall vidare ske inom den betestid som gäller för området i fråga (12 §, 15 § första stycket och 18 §). Utmed flyttningslederna skall finnas rastplatser med möjlighet tiU behövlig vila och bete. Antal, läge och utsträckning fastställs av den lantbraksnämnd inom vars område flyttningsleden går. Kan

Prop. 1972:16 12

flyttning inte genomföras enligt planen kan lantbruksnämnden meddela erforderliga föreskrifter för svenska och norska renägare. När omständigheterna gör det nödvändigt kan lantbruksnämnden föreskriva tillfällig avvikelse från flyttningsled (13 §).

I Sverige pågår en utbyggnad av flyttningsleder med särskilda anläggningar för utfodring m. m. I den mån sådan anläggning ägs av staten utgår delegationerna från att den får användas av norska renägare på samma villkor som gäller för svenska renägare och samebyar. För det fall att anläggning övergått i t. ex. samebys ägo eller uppförts av sameby eller svenska renägare slås i konventionen fast en rätt för de norska renägarna att utnyttja sådan anläggning mot skälig ersättning till ägaren. Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens storlek skall denna kunna fastställas av lantbruksnämnden (17 §).

I fråga om renskötselns bedrivande föreskrevs i 1919 års renbeteskonvention en skyldighet för renägare att följa sina renar in i det andra landet. 1 förslaget till ny konvention finns ingen motsvarande bestämmelse. I stället föreskrivs att under uppehåll och flyttning i det andra landet sådan tillsyn skall utövas över renarna som god renskötsel kräver.

Delegationerna förutsätter — för att skyldigheten beträffande tillsyn och bevakning skall kunna uppfyUas — att renvaktare finns tillgängliga när renarna betar i det andra landet. I en bestämmelse om uppehåll i det andra landet (21 §) slås därför fast att renägare, som låter sina renar beta i det andra landet och som har renskötsel som huvudyrke, får överskrida riksgränsen och uppehålla sig i det andra landet under tilllåten betestid och dämtöver när det eljest är nödvändigt för renskötseln. Samma rätt tillkommer även renägarens husfolk, dvs. i första hand hans familjemedlemmar, och renvaktare som behövs för arbetet med renarna.

En nyhet i konventionen är att renägare, husfolk eller renvaktare som uppehåller sig i det andra landet skall efter fyllda 15 år medföra en särskUd legitimationshandling. Denna skall på begäran visas upp för det andra landets myndigheter.

Underrättelse om hur betesområdena i det andra landet kommer att utnyttjas skall årligen senast två månader före betestidens början sändas tiU vederbörande myndighet i det andra landet. Underrättelsen skall bl. a. innehålla uppgift om renantal och betesområde samt om namn m. m. på de personer som avser att överskrida riksgränsen och uppehålla sig i det andra landet.

Samling och skiljning är en normal företeelse i renskötseln och regleras utförligt i konventionen. Bestämmelserna inleds med en regel om

Prop. 1972:16 13

skyldighet att underrätta förmännen i de samebyar resp. distrikt i det andra landet, som har angränsande betesområden, innan samling sker för kalvmärkning eller för slakt eller skiljning (26 §). I fråga om sammanblandning av renar är huvudregeln att samling och skiljning skall verkställas snarast möjligt. Det kan emellertid uppskjutas om förmännen är eniga om det eller om det bestäms av vederbörande myndighet med hänsyn till omständigheterna. En sådan omständighet kan vara att de hjordar som de sammanblandade renarna tUlhör befinner sig på stort avstånd eller att behövlig personal saknas (27 §). När norska renar flyttar tillbaka från Sverige resp. när svenska renar slutligt lämnar sitt betesområde i Norge eller angränsande svenska områden skall samling och skiljning normalt företas (29 resp. 30 §). Vederbörande myndighet kan befria från denna skyldighet och bör göra så när det finns anledning anta att sammanblandning inte har skett. På gränsavsnitt där svensk och norsk renskötsel inte berör varandra finns möjlighet att tills vidare befria från samling och skiljning.

I fråga om särskilda rättigheter framhåller delegationema att den som bedriver renskötsel i det andra landet med stöd av konventionen enligt förslaget också får utöva vissa särskilda rättigheter i det landet som sammanhänger med renskötseln. Han får således slakta renar, jaga och fiska, ta virke, uppföra anläggningar samt medföra utmstning, hundar, vapen och ammunition, radiosändare och mottagare samt motorfordon. Han åtnjuter också viss tull- och avgiftsfrihet. Gemensamt för alla de uppräknade rättighetema är att de kan behövas för att renskötseln i det andra landet skall kunna drivas rationellt. Slakt får enligt huvudregeln ske under tillåtet uppehåll i det andra landet med iakttagande av de bestämmelser som gäller där. Det fömtsätts att i normala fall köttet etc. transporteras till hemlandet för försäljning. Jakt och fiske får bedrivas under tillåten betestid och inom betesområdet enligt samma bestämmelser som gäller för landets egna samer, dock endast till husbehov (39 §). Renägare får enligt 40 § ta virke inom det betesområde och längs den flyttningsled som han utnyttjar för användning i renskötseln. För skogsfångsten gäller samma bestämmelser som för landets egna samer. Virket skall vara avsett för användning i renskötseln, i första hand för uppförande av anläggningar som avses i 41 §. I 42 § fastslås att spärrstängsel får uppföras längs riksgränsen och betesområdenas gränser för att underlätta renskötseln. Av andra stycket framgår att staterna skall träffa närmare överenskommelse om detaljer rörande planerat stängsel, såsom sträckning, placering, utförande och kostnader.

Tillbörlig hänsyn skall tas tUl naturvården vid planläggning, placering och underhåll av anläggningar för renskötseln, bl. a. stängsel (43 §).

Prop. 1972:16 14

föra och underhåUa anläggningar (45 §). För användning, i renskötseln och vid jakt enligt konventionen får vidare vapen och ammunition medföras. För införande av vapen gäller f. n. särskilda regler och avsikten är att närmare bestämmelser härom skall'fastställas efter överenskommelse mellan de båda ländernas behöriga myndigheter (46 §). Radiosändare och mottagare får medföras till det andra landet och användas i renskötseln (47 §). Motorfordon som är registrerat i renägarens .hemland kan enligt förslaget medföras från det ena landet tUl det andra för användning i renskötseln. För terränggående motorfordon såsom snöskoter eller bandvagn gäller den begränsningen att samma bestämmelser till-lämpas som för landets egna renskötande samer (48 §). Utrustning, redskap och andra varor som nu nämnts får medföras tull- och avgiftsfritt över riksgränsen (49 §).

En särskild bestämmelse har införts om att hundar för bevakning av . renarna får medföras på samma sätt som renarna (44 §).

Beträffande frågan om överträdelser av konventionen m. rn. nämner delegationerna att sanktionsapparaten utgör en viktig del av konventionsförslaget. Trots den goda ordning inom renskötseln som eftersträvas med kravet på bevaknmg etc. och genom naturliga gränser för. betesområdena kompletterade med omfattande stängselbyggen, kan renar komma in på område där de inte har rätt att vistas enligt konventionen. Den väsentliga reaktionen mot sådan överträdelse är enligt förslaget av civUrättslig art. Vid olovlig betning ges sålunda möjlighet att ta ut betesavgift. Denna avgift är både en gottgörelse för den skada som kan ha drabbat betet och en ekonomisk sanktion i avhållande syfte. Betesavgift utgår med ett fast belopp per ren utan hänsyn till uppehållets varaktighet — i vartdera landets myntslag — i Sverige en krona och i Norge 1 krona 40 öre, samt ett tillägg för varje dag renarna uppehållit sig i det andra landet av i Sverige 40 öre och i Norge 55 öre per ren. Renägaren har fjorton dagar på sig efter det att myndigheten i hans hemland mottagit det officiella meddelandet om den olovliga betningen att ta sina renar från olovligt område innan en förhöjning av avgiften per dag inträder. Fr. o. m. femtonde dagen efter det myndigheten mottagit meddelandet, vilket kan ske senare än den dag då den olovliga betningen började, höjs avgiften till i Sverige 75 öre och i Norge 1 krona 5 öre per ren och dag (52 § första stycket).

Enligt konventionsförslaget har den myndighet som fattar beslut om betesavgift en diskrelionär prövningsrätt. Full avgift, nedsatt avgift eller ingen avgift alls kan komma i fråga allt efter omständigheterna. I konventionen nämns som förmildrande omständighet att det olovliga uppehållet inte kan läggas renägaren eller den för bevakningen ansvarige till last — detta kan bero på svåra väderleks- eller snöförhållanden, rov-, djursanfall, naturkatastrof, fara för människor och djur, icke fungerande stängsel e. d. Omständigheterna kan även eljest vara sådana att

Prop. 1972:16 15

det är oskäligt att ålägga avgift helt eller delvis. Vart femte år skall avgiftsbeloppen räknas om med tillämpning av vartdera landets konsumentprisindex.

Betesavgift kan tas ut även när renar i det egna landet olovligen uppehåller sig på område som är förbehållet det andra landets renar (57 §). Som olovligt bete enligt 52 § är också att bedöma väsentiig avvikelse från flyttningsled.

Straffbestämmelser finns i konventionen för vissa överträdelser för vilka det ansetts erforderligt med en reaktion men någon annan form än straff inte är lämplig. Endast bötesstraff kan ådömas, och frågan skall vara om uppsåt eller oaktsamhet (61 §). Enligt delegationernas mening förstås med oaktsamhet i detta sammanhang oaktsamhet som ej är obetydlig. Den svenska termen härför är "oaktsamhet som ej är ringa".

Allmänt åtal för förseelse enligt 61 § konventionen får väckas endast efter anmälan av lantbmksnämnden eller reindriftsinspektören. Anmälan kan göras i båda ländema (62 §). Den som lagförts —■ varmed i detta sammanhang även avses att åtalseftergift meddelats — får inte lagforas för samma gärning i det andra landet (63 §).

I konventionen regleras vidare frågan om ersättning för kostnader för renar från det andra landet (35 §) och om ersättning för skada (58— 60 §§). I den mån särskUda bestämmelser om ersättning inte finns i konventionen skall skada som våUas i det andra landet vid utövande , av renskötsel ersättas enligt detta lands skadeståndsregler. För skada på bete utgår inte särskUd ersättning eftersom betesavgiften lill en del utgör ett schabloniserat skadestånd (58 §).

Delegationen föreslår Vissa dispensbestämmelser. Dispens (65 §) från bestämmelserna om betesområden, betestider, renantal och flyttningsleder föreslås kunna ges av lantbruksnämnden resp. fylkesmannen var och en inom sitt område när väderleks- eller betesförhållanden eller andra omständigheter gör det nödvändigt.

I 66 § behandlas frågan öm ett fast utskott som föreslås skola tillsättas av regeringarna med uppgift att följa den samiska renskötselns utveckling och föreslå åtgärder som kan bidra till en effektiv och ändamålsenlig tUlämpning av konventionen. Det fasta utskottet bör fortlöpande skaffa sig en bild av rennäringens läge i de båda länderna och vara berett att på grundval härav föreslå erforderUga åtgärder av både engångsnatur och permanent art som gör att konventionens tiUämpning håller jämna steg med utvecklingen av renskötseln. Genom sin sammansättning, från vartdera landet en rennäringssakkunnig, en renskötande same och därutöver en medlem jämte suppleanter, bör utskottet ha goda möjligheter att skaffa sig överblick över dessa frågor.

Delegationema nämner att en väsentlig fråga under förhandlingarna har varit samemas framtida renbetning över den svensk-norska gränsen efter utgången av gUtighetstiden för den nya konventionen. Delegatio-

Prop. 1972:16 16

nerna har för det första enats om att föreslå att den nya konventionen skall ha en lång giltighetstid, nämligen 30 år (76 §). Dämtöver föreslår delegationerna att senast fem år före utgången av konventionens giltighetstid skall, om en av avtalsparterna påkallar det, en blandad svensk-norsk kommission tillsättas för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer har behov av fortsatt renbetning i det andra landet i de betesområden som omfattas av konventionen eller delar av dessa (69 §). En förutsättning för att avtalspart skall begära att kommissionen tillsätts är givetvis att ett fortsatt betesbehov bedöms föreligga. Så snart kommissionens betänkande avgivits skall de båda ländernas regeringar inleda förhandlingar rörande den fortsatta rätten till renbetning i det andra landet efter utlöpandet av konventionens giltighetstid (72 §). Förhandlingarna skall föras på grundval av betänkandet. Förhandlingama skall inte omfatta det i 1 § A 4 konventionen angivna området Anjavassdalen, om inte de båda regeringarna enas om att särskUda skäl talar för detta. Delegationerna tillägger att området Anjavassdalen inte ingick i de områden som enligt 1964 års svensk-norska renbeteskommissions förslag skulle användas för svensk renbetning i Norge. Förhandlingarna mellan regeringarna bör slutföras innan konventionen löper ut.

Skriftväxlingen om framtida renbetning. Delegationerna meddelar att enighet har uppnåtts om att föreslå regeringarna att. i samband med konventionens undertecknande utväxla skrivelser innehållande att de båda ländernas regeringar i fråga om samernas framtida renbetning i det andra landet kommer att låta följande synpunkter vara vägledande. Samerna utgör en folkgrupp, som under utövandet av sin näring sedan urminnes tid har fört sina renar fram och tillbaka mellan de båda ländema. Regeringarna har för avsikt att, var och en för sig, så länge det finns samer i endera landet som för att bevara sin livsform och näring är beroende av renbete i det andra landet upprätthålla betesrätten över landgränsen. Om vitala intressen nödvändiggör att betesmark, som brukas av norska samer i Sverige resp. av svenska samer i Norge, tas i anspråk, skall den svenska resp. norska regeringen inom ramen för den vid varje tillfälle gällande interna lagstiftningen på bästa möjliga sätt tillrättalägga förhåUandena för samernas betesrätt så att de kan bevara sin livsform och näring.

Mot bakgrand av bl. a. den föreslagna skriftväxlingen har delegationema enats om att föreslå att konventionen den 26 oktober 1905 angående flyttiapparnas rätt till renbete m. m. upphör att gälla när konventionen träder i kraft (74 §). Däremot föreslår delegationema inte någon uppsägning av 1751 års lappkodicill. Den bör kvarstå som ett uttryck för samma grundsyn som den föreslagna skriftväxlingen.

Protokollet om byggande och underhåll av spärrstängsel. Enligt 42 § konventionen skall närmare bestämmelser om byggande och underhåll av spärrstängsel fastställas genom särskild överenskommelse. Delega-

Prop. 1972:16 17

tioneraa har utarbetat förslag till protokoll om byggande och underhåll av spärrstängsel för renar. Protokollet omfattar i artikel 1, 2 och 3 stängsel som föreslås uppförda inom bestämda tidsfrister. I artikel 4 anges ett stängsel som skall byggas i den mån området Maunu tas i bruk för norsk vinterbetning i Sverige.

Artikel 5 avser ett stängsel inom området Havgavuobmi i Troms fylke. Detta stängsel skall utgöra fortsättning på ett stängsel som är under uppförande i Sverige och som åtskiljer samebyarna Lainiovuoma och Saarivuoma. För att så långt det är möjligt tillmötesgå norska na-turvårdsintresen föreslås i artikel 5 två alternativa sträckningar.

Artikel 8 innehåller bestämmelser om vilka stängsel som skall uppföras, bekostas och underhållas av Sverige resp. av Norge. Av bilaga framgår de olika stängselsträckningarnas längd, beräknade kostnader för byggandet och kostnademas fördelning.

Protokollet innehåller vidare bestämmelser om hur stängselsträckningarna i detalj skall faststäUas, om utsträckning av tidsfristerna på grund av oförutsedda omständigheter, godkännande av färdiga stängsel, tull- och skattefrihet, arbetsmarknadsförhållanden m. m.

Protokollet skaU träda i kraft samtidigt med konventionen och ha samma giltighetstid. Protokollet skall ratificeras (artikel 15).

Föratom de stängselsträckningar som anges i protokollet har delegationerna diskuterat ytterligare ett antal stängsel. Delegationerna utgår från att det fasta utskottet kommer att uppmärksamma behovet av dessa.

Remissyttrandena

Klara ställningstaganden till förmån för att en ny konvention mellan Sverige och Norge om renbetning bör komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget föreligger från vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnden i Norrbottens län och länsstyrelsen i Västerbottens län. Lantbruksstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse att det visat sig möjligt att ersätta den hittUls gällande konventionens drygt 200 paragrafer med endast drygt 70 i det föreliggande förslaget och finner samtidigt dessa senare vara ofrånkomliga för att ge den stadga som är nödvändig för en näring som även i framtiden kommer att konfronteras med motstående intressen i två länder.

Svenska samernas riksförbund åberopar som eget yttrande ett av samebyarna Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma, Talma, Rautasvuoma, Kaalasvuoma, Norrkaitum, Mellanbyn, Jåkkåkaska, Tuorpon, Luokta-Mavas, Semisjaur-Njarg, Svaipa, östra Kikkejaure, Västra Kikkejaure, Mausjaure, Maskaure, Ståkke, Gran, Ran, Umbyn, Vapsten,' Vilhelmina norra, Vilhelmina södra och Frostvikens norra avgivet yttrande. Enligt detta motsätter sig byama varje landavträdelse utan värdering och er-

2 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 16

Prop. 1972:16 18

sättning för land och vatten, anläggningar m. m., som blir onyttiga genom inskränkningama av betesområdena, försvårad drift och omställning m. m. Ersättning i angivna hänseende bör enligt byarna utges av Sverige. Byarna åberopar betydelsen av Altevatndomen i norska Höyes-terett den 20 april 1968 och anför att om Sverige går med på en ordning som kan innebära nedskjutning av svensk ren trots privaträttslig svensk rätt tUl området i Norge, Sverige måste betala ersättning för detta. Även den norska ensamrätten hela året i samebyarnas områden i Sverige måste ge upphov tUl ersättningsanspråk för land och vatten, anför samebyarna. Vattenöverdomstolen konstaterar att konventionsförslaget rätt avsevärt begränsar de norska områden som svenska samer i fortsättningen skaU äga nyttja. Någon analys av den rättsliga karaktären av samernas rätt till renbete i det andra landet har inte framlagts i detta sammanhang. Följaktligen har inte heller frågan om samernas eventuella rätt tUl ersättning för mistade områden tagits upp till bedömning. En förutsättning för att utan sådan rättslig analys anta konventionen måste därför vara att varken konventionen eller i anledning därav antagen svensk eller norsk följdlagstiftning kan i sig anses beröva samerna någon rätt, som de eventuellt kan visas ha på annan grund än de vid olika tider gällande konventionerna mellan länderna. Lantbruksnämnden i Västerbottens län förutsätter att skador som kan åsamkas rennäringen genom övergången till en ny konvention regleras i särskild ordning.

Berörda samebyar påtalar svårighetema att hålla renarna inom de begränsade betesområdena. Vidare blir stängsel nödvändiga på åtskilliga sträckor utöver de föreslagna samt tidigareläggning av en del av de föreslagna stängslen. Flera samebyar anser sig behöva större områden än som förutsätts enligt förslaget.

Vad gäller betestidens längd i Norge anser flera samebyar att den föreslagna betestiden är otillräcklig, särskilt på hösten.

Upplåtandet av gränsbestämda norska vinterbetesområden i Sverige med ensamrätt möter kritik från samebyama, som påtalar omställningssvårigheter av olika slag. Umbyns och Råns samebyar motsätter sig liksom lantbruksnämnden i Västerbottens län att det inom Umbyns vinterbetesland belägna området Granö upplåtes för norsk renbetning. Lantbruksnämnden förutsätter att annat område i anslutning tUl Vap-stens vinterbetesmarker kan upplåtas i stället.

Statens vattenfallsverk påpekar med åberopande av yttrande från Ängermanälvens vattenregleringsföretag att planer föreligger att anlägga ett kraftverk vid Stenkullaforsen i Ängermanälven. Detta skuUe med tillhörande dämningsområde komma att ligga inom området Meselefors och medföra dämnings- och regleringsskador.

Beträffande omställningen till den nya konventionen erinrar vattenöverdomstolen om att det såväl enligt 1919 års konvention som tidigare

Prop. 1972:16 19

förelegat en skyldighet att motta norska renar på svenskt område. Denna skyldighet blir enligt konventionsförslaget konkretiserad till vissa klart avgränsade områden men innebär inte för den svenska renskötseln i dess helhet någon ny belastning. I vad mån de närmast berörda samebyama kan anses berättigade till ersättning för det intrång som härigenom orsakas dem bör uppmärksammas i samband med svensk följdlagstiftning i anledning av konventionen. Även kammarkollegiet påpekar att de olägenheter som följer av upplåtandet av norska vinterbetesområden drabbar samebyama ojämnt och finner angeläget att berörda byar kompenseras för intrånget.

Statens naturvårdsverk anför betänkligheter mot norsk vinterbetning inom gränsbestämda vinterbetesområden och anser risk föreligga att delar av dessa genom exempelvis exceptionella väderleksförhållanden kan komma att utsättas för ett alltför högt utnyttjande i förhållande tUl områdenas produktionsförmåga. Verket finner risken för överbetning vara särskilt stor i Njuorajaure, som avses bli upplåtet för såväl svensk som norsk renbetning. Området sammanfaller till en del med Vadve-tjåkka nationalpark varför det måste anses särskilt väsentligt att skador på växttäcket förhindras där. Verket påpekar vidare att området Patsajäkel till stor del utgörs av urskog varför det ur bl. a. skogsvetenskaplig och ornitologisk synpunkt är mycket värdefullt. Området ingår delvis i ett av länsstyrelsen planerat naturreservat.

Skogsstyrelsen uppskattar att av den för norsk renbetning i Sverige aktuella arealen en fjärdedel är belägen i skogslandet och att omkring hälften därav kan hänföras tUl mark av högsta intresse för skogsbmket. Styrelsen förutsätter att områdena är så avpassade i förhåUande till betesbehovet att konventionsförslaget inte innebär större betestryck eller större friktioner i övrigt än vad som hittUls varit fallet.

Lämpligheten av att ålägga lantbraksnämndema övervakande, reglerande och i vissa fall dömande uppgifter ifrågasätts av lantbruksstyrelsen samt lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län. Dessa uppgifter ligger inte i Unje med de rådgivande och stödjande uppgifter som ålagts nämndema i anslutning tUl den nya rennäringslagstiftningen. Bl. a. med hänsyn till de svårigheter som är förenade med att låta lokala myndigheter vid sidan av lantbruksnämnderna handlägga rennäringsärenden motsätter sig lantbruksstyrelsen dock inte den föreslagna ordningen. Länsstyrelsen i Västerbottens Ww anför att det kan befaras att den föreslagna ordningen för lantbruksnämndens del medför en återgång till den sorts polisiära tillsyn som.man med den nya rennäringslagen hoppats komma bort ifrån. Enligt länsstyrelsen är å andra sidan klart att den sakkunskap lantbruksnämndens tjänstemän representerar inte kan undvaras i den kontroll- och tillsynsverksamhet konventionens tillämpning måste medföra.

Förslaget om betesavgift föranleder få invändningar från remiss-

Prop. 1972:16 20

instanserna. Lantbruksnämnden i Norrbottens län påpekar att redan nuvarande avgifter kännbart drabbar de nordligaste samebyama. Enligt nämnden innebär nuvarande renskötselformer med stora enheter att större flockar kan avvika till otillåtna områden eller bli kvar i distrikten under inte tillåten betestid utan att dålig ordning i renskötseln föreligger. En bestämmelse om straffavgift överensstämmer knappast med den samarbetsanda som bör råda över gränserna. Saarivuoma sameby anser att föreslagna avgifter kan drabba byn så hårt att dess ekonomi äventyras. Samma farhågor delas av Hotagens sameby, som emellertid anser sig kunna godta bestämmelserna om de tUlämpas generöst. Råns sameby vänder sig emot att betesavgift kan utgå när svenska renar kommer in på för norsk renskötsel upplåtna områden i Sverige.

Ersättningsutredningarna

Utredningen om verkningarna för svensk renskötsel av norska betesområden i Sverige

Utredningsmannen konstaterar att en övergång från den ordning som gäller enUgt nuvarande konvention till det föreslagna systemet med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer inte innebär att berörda svenska samebyar får vidkännas sådan betesförlust att kompensation för denna bör utgå av statsmedel.

Utredningsmannen anför att det måste beaktas att den rätt till renbetning i Sverige som norska samer enligt konventionsförslaget får inte är någon nyhet. De norska och svenska samema har i århundraden haft en ömsesidig betesrätt över riksgränsen. Den betesrätt som norska samer har i Sverige enligt gällande konvention har utnyttjats mycket ojämnt. Anmälningar tiU inflyttning i Sverige från både Troms och Nordlands fylken har visserligen gjorts regelbundet för renantal som växlat meUan sammanlagt 9 500 och 3 400. Från vissa av de distrikt som anmälningarna avser har dock på flera årtionden inte skett någon inflyttning alls och från andra distrikt har det renantal som förts in understigit det som anmälts. Det förhållandet att den norska betesrätten sedan länge utnyttjats i så förhållandevis begränsad omfattning kan dock inte anses innebära att man på norsk sida avstått från några rättigheter som konventionen tUlerkänner norska samer. Orsaken till det minskade norska betesutnyttjandet är att renskötseln i Troms och Nordlands fylken länge varit av så begränsad omfattning att något större behov av vinterbete i Sverige inte förelegat. Utredningsmannen nämner, att renskötseln i fylkena kommer att byggas upp på nytt. Förklaringen till detta är att man i Finnmark har ett betydande överskott av renar i förhållande till betesresurserna och även ett avsevärt större antal renskötande samer än vad som är rimligt i förhåUande till näringsunder-

Prop. 1972:16 21

laget. Det har länge varit ett starkt önskemål från norsk sida att bereda plats i Troms och Nordlands fylken för samer från Finnmarks fylke. Eftersom vinterbetesresursema i Troms och Nordland är starkt begränsade föratsätter en uppbyggnad av renskötseln i dessa fylken att vinterbetesmarker ställts till förfogande i Sverige. Det kan därför enligt utredningsmannens mening med fullt fog hävdas att den norska betesrätten i Sverige skulle konima att utnyttjas i betydligt större omfattning än f. n. även om en ny konvention inte hade aktualiserats. I det läget innebär konventionsförslaget närmast en fördel från svensk synpunkt genom att det begränsar det antal norska renar som får föras på bete i Norrbottens län, utom nordsamebyarnas område, och i Västerbottens län.

Utredningsmannen anför att Sverige redan enUgt gällande ordning har en vidsträckt skyldighet att ta emot norska renar och anvisa betesområden för dem. Vad som inträffar om konventionsförslaget genomförs är att denna skyldighet blir konkretiserad till vissa klart avgränsade områden men inte innebär någon ny belastning för den svenska rennäringen i dess helhet. Det finns inte anledning att anta att något av de föreslagna områdena är större än vad som oundgängligen behövs för att föda det för vederbörande område föreslagna renantalet. För bedömandet av frågan huravida betestillgångar går förlorade genom den norska renbetningen måste det därför enligt utredningsmannens mening vara utan betydelse om visst antal norska renar betar inom sådana områden eller, som hittills, anvisas betesmarker varje år i konkurrens med svenska samer.

Utredningsmannen framhåller att om och i vad mån de samebyar som enligt konventionsförslaget ensamma skulle få bära den belastning som nu åvilar samtliga samebyar bör kompenseras för betesförlust kan med hänsyn till vad som anförts ses som en intern fördelningsfråga samebyama emellan. Detta gäller också beträffande de fyra nordsamebyarna, trots att det högsta tillåtna antalet norska renar där ökar från 2 000 till 2 600. En ökning av denna storleksordning kan inte spela någon väsentlig roll från betessynpunkt, eftersom det finns en reservkapacitet av vinterbete inom dessa byars områden, som kan nyttiggöras genom vissa stängselbyggen mellan byarna inbördes samt mellan dessa och Vittangi sameby. Med det nu anlagda betraktelsesättet saknas enligt utredningsmannens mening grund för att med statsmedel kompensera samebyarna för betesförlust.

Utredningsmannen anför vidare att problemet kan angripas också från en annan utgångspunkt. De områden i Sverige som föreslagits för norsk renbetning har efter långvariga överväganden och undersökningar valts ut med tanke på vad som framstår som lämpligt vid en avvägning mellajQ svenska och norska renskötselintressen. Flera av områdena har tidigare utnyttjats av norska samer eller stämmer överens med vad

Prop. 1972:16 22

svenska myndigheter f. n. årligen anvisar dessa samer. Även om det sedermera har framkommit önskemål om att omlokalisera något område kan det med hänsyn tiU vad nu anförts med visst fog göras gällande att, om den norska renbetningen i Sverige skulle öka inom ramen för nuvarande ordning, den skulle konima att belasta i stort sett samma samebyar inom vUka de gränsbestämda norska betesområdena nu föreslås skola ligga. Ser man saken på detta sätt innebär den föreslagna nyordningen inte att det sker en omfördelning samebyarna emellan utan att en belastning som i huvudsak vissa byar haft att räkna med konkretiseras till bestämda områden inom samma byar. Även om man bedömer frågan om betesförlust från denna utgångspunkt blur slutsatsen enligt utredningsmannens mening densamma som tidigare nämnts. Det resonemang som utredningsmannen hittUls fört har avseende på Norrbottens och Västerbottens län. I fråga om den föreslagna norska renbetningen i Jämtlands län gör sig speciella synpunkter gällande. Här föreslås nämligen ett helt nytt betesområde, Leipikvattnet, som inte har någon motsvarighet enligt gällande ordning. Leipikvattnet utnyttjas f. n. regelbundet under sommaren aV Frostvikens norra sameby. Genom att de norska samerna får ensamrätt till området minskar samebyns tillgång tUl sommarbete. Utredningsmannen framhåller att den bestämmande faktom för samebyns renantal är tillgången på vinterbete. Eftersom det finns en betydande överkapacitet barmarksbete i förhåUande till vinter-betestUIgångarna medför bortfallet av Leipikområdet inte att byns renantal måste reduceras eller att byns bruttointäkter av renskötseln minskar.

Slutsatsen av det anförda blir enligt utredningsmannens mening att en övergång från den ordning som gäller enligt nuvarande konvention tiU det föreslagna systemet med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer inte innebär att berörda svenska samebyar får vidkännas sådan betesförlust att kompensation härför bör utgå av statsmedel.

Vad gäller frågan om intrång i renskötseln tUl följd av den norska betesrätten i Sverige anför utredningsmannen att de svenska samebyarna redan enUgt nuvarande ordning har att räkna med norsk renbetning inom sina vinterbetesmarker och en viss arbetsinsats för att undvika olägenheter av denna. Man måste emellertid räkna med att den arbetsinsats av svenska samer som föranleds av de norska renarnas uppehåll i Sverige kan komma att öka något om konventionsförslaget genomförs. Genom att de norska samerna får bestämda betesområden där svenska renar inte får beta skärps behovet av bevakning av de svenska renama. I de fall en genomflyttning av sådant område inte kan ske utan risk för sammanblandning eller risk för att de svenska renarna tär på betestillgången inom området torde av konventionsförslaget följa att renarna inte får flyttas genom området. Detta kan på sina håll inne- •

Prop. 1972:16 23

bära att flyttvägar måste läggas om, vilket kan medföra vissa omställningssvårigheter och/eller förlängda flyttningar.

Utredningsmannen anför vidare att det merarbete som de svenska samema kan komma att få som en följd av norsk renskötsel i Sverige enligt konventionsförslaget blir tämligen begränsat. Det säger sig självt att det inte är möjligt att ange arbetsökningen i ett bestämt relationstal utan att det endast kan bli fråga om en skönsmässig skattning.

En viktig utgångspunkt för utredningen har varit att intrång bör så långt det är möjligt och rimligt motverkas genom åtgärder, t. ex. stängsel, nya flyttningsvägar, arbetshagar o. d. De föreslagna åtgärderna anges för varje berörd sameby. Ätgärderna är valda med tanke på att underlätta flyttningar och bevakning för de svenska samerna så att risken för att svenska renar skall komma in på norska betesområden skall minska.

Utöver skadeförebyggande åtgärder föreslår utredningsmannen vissa belopp som ersättning för ökat arbete i fråga om flyttningar och bevakning. Dessa belopp bygger på en skönsmässig uppskattning av det årliga merarbete som kvarstår trots att vissa åtgärder utförts. I de fall flyttningsvägar måste förlängas beräknas merarbetet för flyttningen på grundval av den ytterligare tid som kan antas åtgå och det antal vak- . tare som bedöms normalt för den hjord som flyttas. Vid uppskattningen av tidsåtgången räknas med att flyttningen normalt sker med en hastighet av 20—30 km per dygn och att — med hänsyn till att det är fråga om tämligen begränsade sträckor ■— några längre uppehåll inte behöver göras. I de fall den förlängda flyttningen är förenad med särskUda svårigheter på grund av att större vägar och/eller tätare bebyggelse måste passeras beaktas detta.

Utredningsmannen framhåller att man inte kan komma fram till något exakt mått på arbetskraftens värde utan är hänvisad till en grov uppskattning. I utredningen beräknas ett belopp av 100 kr. per dygn genomgående för samtliga berörda samebyar, vilket anses ligga helt på den säkra sidan sett från ersättningstagarnas synpunkt. De årsbelopp som beräknats med tillämpning av nyss angivna faktorer har för konventionens giltighetstid på 30 år omräknats tiU engångsbelopp efter en räntefot av 4 o/o. Också häri ligger enligt utredningsmannens mening en marginal till ersättningstagarnas förmån, eftersom det är tveksamt om diskontering numera bör ske efter så låg räntefot.

Med utgångspunkt från ifrågavarande värderingar har utredningsmannen för varje sameby redovisat de skadeförebyggande åtgärder som föreslås och beräknade kostnader för dessa samt de ersättningsbelopp som däratöver förordas. Sammanlagt uppgår de skadeförebyggande åtgärderna till 575 000 kr. samt ersättningsbeloppen i övrigt till 555 000 kr. Utredningsmannen föreslår alltså aU totalt 1 130 000 kr. skaU utgå

av statsmedel. Beloppens fördelning på de berörda samebyarna framgår av följande sammanställning.

Åtgärder

Belopp

25 000 25 000

125 000

Sameby

Talma

RenvakCarstuga Skiljningsgärde

50 000

150 000

25 000

Luokta-Mavas Spärrstängsel inom höstbetesområdet Stängsel vid västra delen av Älvsbyn-området

Rasthagar med stugor Rastplats vid allmän väg

Östra Kikkejaure	Renvaktarstuga		25 000
UmbjTi	Rasthagar		75 000
Vilhelmina norra	Tekniska åtgärder inom höstbetesområdet		75 000
		Summa kr.	575 000	575 000
Kontantersättning
Könkämä	Försvårat skiljningsarbete m. Förlängd flyttning	m.	50 000 25 000
Talma	Merarbete för bevaknmg		50 000
Luokta-Mavas	Merarbete för bevakning Förlängd flyttning		35 000 50 000
Semisjaur-Njarg	Merarbete för bevakning		50 000
Ståkke	Merarbete för bevakning		10 000
Östra Kikkejaure	Merarbete för bevakning Förlängd flyttning		35 000 25 000
Umbyn	Merarbete för bevakning Förlängd flyttning		125 000 50 000
VUhelmina norra	Merarbete för bevakning		25 000
VUhelmina södra	Merarbete för bevakning		25 000
		Summa kr.	555 000	555 000
		Totalt kr.		1 130 000

Utredningen om vissa omställningsfrågor m. m. för svensk renskötsel i Norge

Utredningsuppdraget har inom lantbruksstyrelsen utförts av den s. k. rennäringsgruppen. Styrelsen har därefter överlämnat gruppens förslag som sitt eget. Rennäringsgruppen är sammansatt av representanter för styrelsen, de regionala rennäringsmyndighetema och de renskötande samerna. Mot gruppens förslag har ledamoten Cramér lämnat en blank reservation. Ledamoten Idivuoma har anmält att enligt hans mening hade gruppen vid sina ställningstaganden bort utgå från dagens renskötsel och inte från gällande konventionsbestämmelser.

Utredningen har inledningsvis kartlagt de skUlnader som föreligger

Prop. 1972:16 25

mellan nuvarande och föreslagen konvention tUl den del dessa skiUnader bör observeras vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Med utgångspungt från de värderingar, som renbetesmarksutredning-en (1966: 12) och den svensk-norska renbeteskommissionen av 1964 har gjort beträffande behovet av svenskt sommarbete i Norge, konstaterar utredningen att de i konventionsförslaget för svensk renskötsel anvisade arealerna är tiUräckliga för samtliga berörda byar med hänsyn till att vinterbetesmarkernas kapacitet begränsar renantalet. Inom byarna norr om Tometräsk har emellertid vinterbeteskapaciteten de senaste åren inte kunnat utnyttjas i full utsträckning. Detta har medfört en förskjutning av betningen västerut. När det därför föreslås att betesmarkerna i Norge skall minskas är det enligt utredningens mening viktigt att åtgärder vidtas för att trygga åtkomsten av byarnas beten i Sverige. Anordningama utgörs av ett slakteri med väg inom Könkämä sameby, väg mellan Laxforsen och Laimoviken inom Talma sameby, stängsel mellan nordsamebyarna och Vittangi sameby samt mellan Lainivuoma och Saarivuoma samebyar och mellan Saarivuoma och Talma samebyar.

Utredningen diskuterar därefter i vad mån den nya konventionen kan medföra merarbete i renskötseln utöver vad som kan krävas enligt bestämmelserna i gällande konvention. Utredningen kommer till slutsatsen att även om man under de första åren av den nya konventionen har att vänta sig ett betydande merarbete för att hålla gränser och tider så utjämnas detta genom den minskade insats, som behöver göras under återstoden av konventionstiden sedan i konventionen och av utredningen föreslagna tekniska anläggningar uppförts.

Utredningen behandlar varje enskild sameby och föreslår till inlösen vissa anläggningar. Utredningen föreslår i vissa fall ändringar av konventionens förslag i fråga om stängsel eller nya stängsel i skadeförebyggande syfte. För tre byar bedöms den kommande situationen sådan att ersättning för merarbete bör utgå. Frågan om behov av stängsel mellan Vilhelmina norra och Frostvikens södra sameby bör enligt gruppen hänskjutas till vederbörande lantbraksnämnder.

För sex samebyar bör enligt utredningens mening inlösen av anläggningar ske med sammanlagt 97 000 kr. För uppförande av stängsel och gärden för fyra byar beräknas 195 000 kr. Dessutom bör till tre byar utgå ersättning för merarbete med 600 000 kr. Totalt föreslås alltså 892 000 kr. utgå. Beloppens fördelning på de berörda samebyama framgår av följande sammanställning.

Utredningen föreslår även tidigareläggning av vissa stängselbyggen, som inte är konventionsbundna, motsvarande 475 000 kr.

Lösen av anläggningar

Sameby Belopp

Könkämä 41500

Saarivuoma 25 000

Kaalasvuoma 5 000

Prop. 1972:16 26

Luokta-Mavas 1 500

Semisjaur-Njarg 2 000

Gran 22 000

Summa kr. 97 000 97 000

Uppförande av nya anläggningar

Luokta-Mavas Kalvmärknings- och skUjningsgärde

med ledarmar 100 000

Spärrstängsel mellan Ikis- och Mavas-
jaure (6 km) 90 000

D:o meUan Eidevatn och Laamivatn (1 km) 15 000

Semisjaur-Njarg Stängsel i Smuolevagge (16 km), vilket er
sätter stängsel mellan Gujaure och
Dypenäga — rapporten: A.6.c) (12 km) —
Beräknad merkostnad 50 000

Umbyn Stängsel frän Rr 215 till Rösvandet (7 km)

i stället för enl. artikel 2.B.4. upptaget stängsel (15 km) Beräknad inbesparing —120 000

Vilhelmina Förlängning av stängsel enl. rapporten

norra punkt 2.B.3. längs Biranseren (4 km) 60 000

Summa kr. 195 000 195 000

Ersättning för merarbete nuvärde, kr.

Saarivuoma engångsbelopp 210 000

Kaalasvuoma 13 000 kr./år i efterskott 225 000

Semisjaur-Njarg 9 500 kr./år i efterskott 165 000

Summa kr. 600 000 600 000

Totalt kr. 892 000

Tidigareläggning av stängselbyggen

kronor färdigt år

Rapport A.2.C) Cunojavvre-Roccokkajokk B.2.a) Rr 215-KaIven

100 000 1975 375 000 1975 .

Summa kr.

475 000

Remissyttrandena

Flertalet remissmyndigheter tillstyrker utredningarnas förslag.

Vad utredningsmannen i den först redovisade utredningen anför om ersättning för betesförlust finner statskontoret vara välmotiverat. Statskontoret anser att någon betesförlust, som bör ersättas äv staten, inte uppkommer genom konventionen. Även lantbruksstyrelsen är av samma uppfattning.

Vad gäller de av utredningarna föreslagna ersättningarna och åtgärdema anser statskontoret frågan om ersättning för merarbete vid renskötseln vara diskutabel. Särskilt om man, som utredningama föreslagit, så långt möjUgt bekostar stängsel och andra arbetsbesparande åtgärder, förefaller ersättning för merarbete inte motiverad. Statskontoret finner dock att möjlighet ändå kanske bör håUas öppen att i enstaka fall ta upp fråga om ersättning.

Prop. 1972:16 27

Kammarkollegiet föreslår att staten svarar för alla kostnader för av konventionen föranledda omställningsåtgärder och ersättningar. Kollegiet och riksrevisionsverket anser att föreslagna omställningsåtgärder lämpligen kan utföras som beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsstyrelsen anför att styrelsen är beredd att efter hänsynstagande till såväl det lokala som det aUmänna sysselsättningsläget diskutera att driftsanläggningarna utförs som beredskapsarbeten.

Lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län biträder utredningarnas förslag med vissa smärre avvikelser. Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser att ersättningsbeloppen är för lågt håUna.

Svenska samernas riksförbund anför att genom den norska Höyeste-retts dom år 1968 i Altevatn-målet har de svenska samerna erkänts ha ensamrätt till renbete och fiske i deras gamla områden i Norge, som de genom seklerna nyttjat varje år. Om Sverige i en renbeteskonvention med Norge avstår från att kräva folkrättslig täckning för områden till vilka de svenska samebyarna har privaträttslig rätt, uppstår s. k. "privaträttsliga överskottsområden". Det är mot den bakgranden naturligt att de svenska samerna kräver ersättnuig av Sverige för sådana områden. Beträffande det norska vinterbetet i Sverige anför förbundet att, detta bete utövats i tämligen ringa omfattning. De svenska samerna har på gmnd av sedvana rätt till vinterbete på vissa landsträckor. Sedvanerätten tillkommer byn och 1971 års rennäringslag bygger på att samisk rätt får utövas endast inom egen by. Liksom beträffande områdena i Norge måste Sverige givetvis ersätta de svenska samema värdet av land och vatten, tUl vilka de. har rätt på grund av urminnes hävd, om man efter ett antal successiva eftergifter vill genomföra det tilltänkta stela vinterbetessystemet för norska renar i Sverige. De svenska samebyarna som har rätt tUI land och vatten, en rätt som inte bestrids av någon, har givetvis inte någon skyldighet att tåla inskränkning av annan i byns rätt. Skall renbetesrätt för norska samer förvärvas för genomförande av konventionen, får svenska staten förvärva rätten i fråga genom överenskommelse med samebyarna. Svenska staten kan inte — annat än måhända expropriationsvägen — kräva att de svenska samema skall uppge en sedvanerätt av civilrättslig karaktär som är allmänt erkänd och som när som helst kan fastställas av domstol. Vid sådant förhållande äger svenska staten ej heller kräva sådant avstående av privaträttslig rätt från de svenska samebyarnas sida såsom någon sorts vUlkor för att svenska staten skall ingå en renbeteskonvention. Förbundet menar vidare att början till en positiv samepolitisk handlingslinje lämpligen kan göras genom att utge full ersättning för mistade områden i Sverige och i Norge i samband med en ny renbeteskonvention till de svenska samebyarna. För byama är det ju helt Ukgiltigt om de förlorar dessa områden genom en vattenuppdämning — som medför full ersättning — el-

Prop. 1972:16 28

ler genom bestämmelser i en renbeteskonvention med flankerande svensk lagstiftning. Som slutomdöme anför förbundet att utredningsmannen, som vmdersökt verkningarna för svensk renskötsel av norska betesområden i Sverige, inte gjort någon juridisk utredning av vad 1971 års rennäringslag ävensom renbeteslagama stadgar och i belysning av förarbetena innebär beträffande svensk samebys civUrättsliga rätt tUl vinterbeten. Förbundet konstaterar slutligen att de svenska samerna har behov av en renbeteskonvention främst av det skälet att de hyser rädsla för trakasseringsåtgärder från norsk sida, om konventionslöst tillstånd skuUe uppkomma.

Departementschefen

Samema har sedan äldsta tider bedrivit renskötsel i de nordligaste delarna av Sverige och Norge. Sedan år 1751 har de svenska renägarnas uppehåll med renar viss tid av året i Norge och de norska renägarnas uppehåll med renar i Sverige folkrättsligt reglerats, till en början genom den s. k. lappkodicUlen den 21 september/2 oktober 1751. Nu gällande renbeteskonventionen av år 1919, som ändrats år 1949, sades upp från norsk sida den 15 juni 1961. Därefter har konventionen förlängts i flera omgångar, senaste gången tUl den 1 maj 1972. Sverige och Norge tillsatte år 1963 en gemensam kommission för att utreda vissa spörsmål som sammanhänger med den samiska renskötseln. Kommissionen avgav år 1967 ett betänkande.

Kungl. Maj:t beslöt år 1967 att ta upp förhandlingar med Norge om ny renbeteskonvention. Samtidigt utsågs en förhandlingsdelegation tiU vilken knöts en grupp experter med representanter för bl. a. samema. Delegationen har tillsammans med motsvarande norska förhandlingsdelegation år 1971 överlämnat förslag till konvention mellan Sverige och Norge om renbetnuig, m. m. Konventionsförslaget har därefter remissbehandlats. Konventionen har undertecknats i Oslo den 9 februari 1972.

Konventionen, som jag tidigare utförligt redovisat, innehåUer sju kapitel. I första kapitlet tas upp svensk renbetning i Norge och i det andra kapitlet norsk renbetning i Sverige. Kaphel III innehåller gemensamma bestämmelser. Kapitel IV behandlar överträdelser av konventionen. I kapitel V, VI och VII upptas slutUgen särskUda bestämmelser, övergångsbestämmelser resp. slutbestämmelser.

Vid konventionen finns fogade dels en gemensam rapport om förhandlingama meUan Sverige och Norge, dels ett protokoll om uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar, dels en skriftväxling mellan de båda regeringarna om den framtida betesrätten över landgränsen. Rapporten innehåUer bl. a. förklarande kommentarer till bestämmelser i konventionen.

Prop. 1972:16 29

Den nya renbeteskonventionen har som framgår av vad jag tidigare anfört föregåtts av ett långvarigt och noggrant utrednings- och förhandlingsarbete. Det resultat som uppnåtts finner jag vara tillfredsställande för den svenska rennäringen. Renskötseln har sedan 1919 års konvention förbereddes och ingicks genomgått en stark omvandling. Betydande förändringar har därför kunnat göras i den nya konventionen utan att därför villkoren för den svenska renskötseln försämras.

En utpräglat positiv grandsyn på dessa frågor har även kommit tUl uttryck i den föreslagna skriftväxlingen mellan de svenska och norska regeringama. Den svenska regeringen förklarar därvid att den har för avsikt att, så länge det finns samer i Norge som för att bevara sin livsform och näring är beroende av renbete i Sverige, upprätthålla betesrätten över landgränsen. Den norska regeringen ger å sin sida till känna att den delar denna grandsyn och att den kommer att vägledas av samma synpunkter då det gäller svenska samernas framtida rätt till renbete i Norge.

Jag övergår härefter till vissa frågor rörande det svenska renbetet i Norge. Detta är enligt 1972 års konvention tillåtet på mindre områden än enligt nu gällande konvention. Även betestiderna har begränsats i förhållande till denna. Jag vUl dock framhålla att de enligt den nya konventionen upplåtna betestillgångarna i Norge är fullt tillräckliga för svensk renskötsel av samma storleksordning som enligt 1919/1949 års konvention. Enligt den nya konventionen är de svenska betestillgångarna i Norge geografiskt förlagda på sådant sätt att någon flyttning av svenska samer och renar från en sameby till en annan inte behöver komma i fråga.

Norsk renbetning i Sverige skall enligt 1972 års konvention förläggas till gränsbestämda områden. Enligt nuvarande bestämmelser anger vederbörande landshövding för varje år var den norska vinterbetningen skall utövas. Man har under förhandlingsarbetet sökt förlägga det norska vinterbetet tUl områden där det åstadkommer minst olägenhet för den svenska renskötseln. Samtidigt har man sökt tillgodose norska önskemål om att flyttningarna inte skall bli alltför långa. Det finns med hänsyn härtill all anledning räkna med att, om nu gällande konvention fått fortsatt gUtighet, man kommit att i huvudsak anvisa just de i 1972 års konvention angivna områdena för norsk vinterbetning.

Vidare föreskrivs i 1972 års konvention att de norska vinterbetesområdena i Sverige — bortsett från vissa begränsade undantag — inte får användas för svensk renbetning imder någon tid av året. De svenska barmarksbetena i Norge får däremot under vintertid användas för norsk renbetning. Denna olikhet motiveras av att det är angeläget att lav-förekomstema på norska vinterbetesområdena i Sverige inte trampas ned under barmarkstiden, eftersom laven har en mycket lång reproduktionstid.

Prop. 1972:16 30

Beträffande de fyra nordligaste svenska samebyarna innebär 1972 års konvention en ökning av antalet vinterbetande norska renar från 2 000 till 2 600. Dessa byar har emellertid en sådan reservkapacitet av vinterbete att ökningen saknar praktisk betydelse. Inom Norrbottens län i övrigt och Västerbottens län begränsas enligt den nya konventionen antalet norska renar tUl 6 000.

Enligt den nu gällande konventionen får ett obegränsat antal norska renar föras på bete i dessa trakter. Denna norska betesrätt har hittills utnyttjats i relativt Uten omfattning. Jag vill dock understryka att man på norskt håll räknar med en utbyggnad av denna del av den norska renskötseln. Verkan av denna utbyggnad skulle ha drabbat den svenska renskötseln hårt om nu gäUande konvention fått förlängd giltighetstid.

Av remissbehandlingen framgår att framför allt Umbyns sameby anser att norsk vinterbetning enligt den nya konventionen medför starkt intrång i byns renskötsel. Frågan har med hänsyn härtill tagits upp till ny behandling av de båda ländernas förhandlingsdelegationer den 5 januari 1972. Samtidigt togs också upp ett av VUhelmina norra sameby framfört förslag om att byta ut det för norsk renbetning upplåtna området Meselefors, som samebyn anser sig själv behöva, mot visst annat område. Från norsk sida framhölls att Norge var berett att — sedan erfarenheter vunnits om hur den nya konventionen verkade i praktiken — seriöst pröva alla svenska ändringsförslag.

Jag vill i detta sammanhang ta upp några ytterligare frågor, som delegationema behandlat vid sitt sammanträde den 5 januari 1972 till följd av vad som anförts vid remissbehandlingen av konventionsförslaget.

Med anledning av de planer som framkommit på en utbyggnad för vattenkraftsändamål av Stenkullaforsarna i Ängermanälven inom området Meselefors (7 §) har delegationema kommit överens om att det givetvis är angeläget att det antal renar som avses erhålla bete inom området, 1 500, bereds tillgång till tillräckligt vinterbete även om utbygg-nadsåtgärdema medför att området Meselefors inte skulle kunna i full utsträckning nyttjas på det sätt som avsetts och att de första åren efter konventionens ikraftträdande i varje fall området Hälla skall nyttjas i stället för området Meselefors (68 §). Vidare fömtsätts att ett från såväl svensk som norsk synpunkt godtagbart ersättningsområde kan anvisas om det, när det blir aktuellt att nyttja området Meselefors, visar sig att åtgärderna väsentligt inskränkt områdets användbarhet. Enligt delegationerna bör det även i övrigt vid väsentliga ingrepp i betesområdena eftersträvas att nå ändamålsenliga lösningar.

Lavmarkema inom Meseleforsområdet är f. n. så hårt betade att området under viss tid bör fredas från betning. Jag vill erinra om att enligt konventionen skall Hällaområdet under denna tid utnyttjas som norskt vinterbetesområde i stäUet för Meseleforsområdet.

Prop. 1972:16 31

I anslutning tiU de erinringar Umeälvens vattenregleringsföretag m. fl. gjort beträffande vissa flyttleder på is förklarade sig den norska förhandlingsdelegationen införstådd med att ansvaret för att is verkligen kan användas som flyttled uteslutande åvUar den som flyttar (12 §).

Med anledning av vad Luokta-Mavas sameby anfört om att Arvas-gruppen behöver använda allmänna vägen Storfors-Älvsbyn för genomflyttning genom området Älvsbyn och ha en rastplats för övernattning inom området har den norska förhandlingsdelegationen medgivit att, om allmänna vägen Storfors—Älvsbyn söder om Piteälven används som flyttningsled för snabb genomflyttning av svenska renar i samlad hjord, inhägnad rastplats för dessa får anläggas i omedelbar anslutning till vägen. Förhandlingsdelegationerna har i anslutning härtill gemensamt uttalat att en sådan genomflyttning inte står i strid med bestämmelserna i 10 § konventionen att betesområdena inte får användas för svensk renbetning.

Förhandlingsdelegationerna har vidare överenskommit att den enligt konventionen gällande rätten till jakt och fiske för husbehov endast skall innebära en rätt att jaga och fiska till eget uppehälle under vistelsen i det andra landet (39 §) samt att rätten att från det ena landet till det andra medföra livsmedel skall innefatta en rätt att jämväl medföra kraftfoder för renama (45 §).

Jag ansluter mig tUl vad förhandlingsdelegationerna sålunda uttalat om tillämpningen av den nya konventionen.

I sitt remissyttrande har vattenöverdomstolen bl. a. anfört att en förutsättning för att utan särskild rättslig analys anta den föreslagna konventionen måste vara att varken konventionen eller med anledning därav antagen svensk och norsk följdlagstiftning kan i sig anses beröva samerna någon rätt, som de eventuellt kan visas ha på annan grund än de vid olika tider gällande konventionerna mellan länderna. I vad avser förhåUanden i Norge torde härom endast få anföras att mellanstatliga Överenskommelser av ifrågavarande karaktär enligt gängse praxis inte påverkar privaträttsliga rättigheter som den ena statens medborgare kan ha i den andra staten. Beträffande svenska förhållanden utgår jag i detta sammanhang från att de renskötande samernas rättsliga ställning regleras — föratom genom nu gällande konvention och därtUl anslutande lagstiftning — genom rennäringslagen.

Den nya konventionen träder i kraft den 1 maj 1972 och gäller t. o. m. den 30 april 2002. Före den 1 maj 1997 skall, om en av avtalsparterna påkallar det, en blandad svensk-norsk kommission tillsättas för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer efter utgången av konventionens giltighetstid har behov äv fortsatt renbetning i det andra landet i de betesområden som omfattas av konventionen eller i delar av dessa. Kommissionen skall avge sitt betänkande senast tre år efter det att den tUIsatts. Så snart kommissionens betänkande avgivits

Prop. 1972:16 32

skall de båda ländernas regeringar inleda förhandlingar rörande den fortsatta rätten till renbetning i det andra landet efter utlöpande av konventionens giltighetstid. Förhandlingarna skall föras på grundval av betänkandet. Förhandlingarna skall ej omfatta området Anjavassdalen, om ej de båda ländernas regeringar enas om att särskUda skäl talar härför.

De båda förhandlingsdelegationerna har funnit att konventionen den 26 oktober 1905 angående flyttiapparnas rätt tUl renbete m. m. bör upphöra att gälla när den nya konventionen träder i kraft.

Enligt mitt bedömande synes ett från svensk synpunkt bättre förhandlingsresultat än det som uppnåtts uteslutet. Frågan huravida återgång tUl kodicillen bör ske har jag — i likhet med remissinstanserna — besvarar med ett klart nej. Ett dokument som tiUkommit redan år 1751 måste komma att medföra tillämpnings- och tolkningssvårigheter. Att samerna önskar en ny konvention har med full tydlighet framgått bl. a. vid det sammanträde jag haft med företrädare för samebyarna m. fl. den 18 januari 1972.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört förordar jag att ifrågavarande konvention jämte det anslutande stängselprotokollet godkänns. I fråga om skriftväxlingen har överenskommits att denna skall ske i samband med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten.

Beträffande frågan om ersättning av statsmedel för skador och olägenheter med anledning av konventionens genomförande vill jag anföra följande.

När det gäller de norska vinterbetesområdena i Sverige undantas dessa från svensk renbetning. I den utredning som verkställts rörande konsekvenserna för svensk renskötsel av en övergång från den ordning som gäller enligt nuvarande konvention till det föreslagna systemet med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer har utredningsmannen, som inte haft att gå in på frågan om de svenska samerna äger en oberoende av lagstiftningen gällande rätt till land och vatten, behandlat frågoma om betesförlust och intrång i svensk renskötsel.

Beträffande frågan om betesförlust har utredningsmannen i huvudsak anfört följande. Det måste beaktas att den rätt till renbetning i Sverige som norska samer enligt konventionsförslaget skall få ingalunda är någon nyhet. Den norska betesrätten finns redan. Den har utnyttjats mycket ojämnt. Detta förhållande kan emellertid inte anses innebära att man på norsk sida avstått från några rättigheter som nuvarande konvention tillerkänner norska samer. Med hänsyn till förhållandena i Finnmark och de norska planerna på att bereda Finnmarkssamer nya utkomstmöjligheter i andra fylken kan med fullt fog hävdas att den norska betesrätten i Sverige skuUe komma att utnyttjas i betydligt stör-

Prop. 1972:16 33

re omfattning än f. n. även om en ny konventlon inte hade aktualiserats. Utredningsmannen framhåUer att konventionsförslaget i det läget närmast innebär en fördel från svensk synpimkt genom att det begränsar det antal norska renar som får föras på bete i Norrbottens län — bortsett från nordsamebyamas område — och i Västerbottens län. Vad som inträffar om konventionsförslaget genomförs är att den skyldighet som Sverige redan nu har att ta emot norska renar och anvisa betesområden för dem blir konkretiserad till vissa klart avgränsade områden men innebär inte någon ny belastning för den svenska rennäringen i dess helhet. TUl detta kan fogas att det inte fitms anledning anta att något av de föreslagna områdena är större än som oundgängligen behövs för att föda det för området föreslagna renantalet. För bedömandet av frågan om betestillgångar går förlorade genom den norska renbetningen måste det därför vara utan betydelse om visst antal norska renar betar inom sådana områden eller, som hittills, anvisas betesmarker varje år i konkurrens med svenska samer. Med det nu anlagda betraktelsesättet saknas gmnd för att med statsmedel kompensera samebyama för betesförlust.

Utredningsmannen framhåller vidare att problemet kan angripas också från en annan utgångspunkt. De områden i Sverige som föreslagits för norsk renbetning har efter långvariga överväganden och undersökningar valts ut med tanke på vad som framstår som lämpligt vid en avvägning mellan svenska och norska renskötseHntressen. Flera av områdena har tidigare utnyttjats av norska samer eller överensstämmer med vad svenska myndigheter f. n. årligen anvisar dessa samer. Även om det sedermera har framkommit önskemål om att omlokalisera något område kan det med hänsyn till vad nu anförts med visst fog göras gällande att, om den norska renbetningen i Sverige ökar inom ramen för nuvarande ordning, den skulle komma att belasta i stort sett samma samebyar inom vilka de gränsbestämda norska betesområdena nu föreslås skola ligga. Ser man saken på detta sätt, innebär den föreslagna nyordningen uite att det sker en omfördelning samebyarna emellan utan att en belastning som i huvudsak vissa byar haft att räkna med konkretiseras till bestämda områden inom samma byar. Även om man bedömer frågan om betesförlust från denna utgångspunkt blir slutsatsen densamma som tidigare nämnts. Övergången till konventionsförslaget medför alltså enUgt utredningsmannens mening inte någon merbelastning för de samebyar inom vilkas område den norska betesrätten skall utövas, eftersom de enligt nuvarande konvention haft att räkna med en tUl antalet inte begränsad norsk renbetning.

Utredningsmannen erinrar vidare om att i fråga om Jämtlands län föreslås ett helt nytt norskt betesområde, Leipikvattnet, som inte har någon motsvarighet enligt gällande ordning. Genom att de norska samerna får ensamrätt till området minskar tillgången till sommarbete för Frost-

3 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 16

Prop. 1972:16 34

vikens norra sameby. Eftersom det finns en betydande överkapacitet barmarksbete jämfört med vinterbetestUlgångarna, medför bortfallet av Leipikområdet inte att samebyns renantal måste reduceras eller att byns bruttointäkter av renskötseln minskar. Om stängsel uppförs i enlighet med utredningsmannens förslag, kan byn utnyttja sina sommarbetesmarker så mycket rationellare än nu att olägenheterna genom förlusten i Leipikområdet elimineras.

Slutsatsen av det anförda blir enligt utredningsmannens mening att en övergång från den ordning som gäller enligt nuvarande konvention till det föreslagna systemet med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer inte innebär att berörda svenska samebyar får vidkännas sådan betesförlust att kompensation härför bör utgå av statsmedel.

Svenska samernas riksförbund har för Könkämä m. fl. samebyars räkning yrkat ersättning för de mark- och vattenområden i Sverige som skall utnyttjas till norskt bete under åberopande av vad som tillämpas i vattenmål. Ersättningsanspråket har vid uppvaktning av förbundet i jordbruksdepartementet förklarats uppgå till 20 milj. kr. I remissjt-randet över ersättningsutredningarna framhåller förbundet bl. a. att Sverige, liksom beträffande områdena i Norge, måste ersätta de svenska samerna värdet av land och vatten till vilka de har rätt på grund av urminnes hävd, om man efter ett antal successiva eftergifter vill genomföra det tilltänkta stela vinterbetessystemet för norska renar i Sverige. De svenska samebyarna som har civilrättslig rätt till land och vatten har givetvis ej någon skyldighet att tåla inskränkning av annan i byarnas rätt. Skall renbetesrätt för norska samer förvärvas för genomförande av konventionen, får svenska staten förvärva rätten i fråga genom överenskommelse med samebyama. Svenska staten kan ej — annat än måhända expropriationsvägen — kräva att de svenska samerna skall uppge en sedvanerätt av civilrättslig karaktär som är allmänt erkänd och som när som helst kan fastställas av domstol. Vid sådant förhållande äger svenska staten inte heller kräva sådant avstående av privaträttslig rätt från de svenska samebyarnas sida såsom någon sorts villkor för att svenska staten skall ingå en renbeteskonvention. För byama är det ju helt likgiltigt, framhåller förbundet, om de förlorar dessa områden genom en vattenuppdämning — som medför full ersättning — eller genom bestämmelser i en renbeteskonvention med flankerande svensk lagstiftning.

Som jag redan nämnt har frågan om vUken rätt till land och vatten som samerna kan ha på grund av hävd eller äldre rättigheter legat utanför utredningsmannens uppdrag. Frågan är f. n. föremål för domstolsprövning. Med hänsyn härtUl tar jag här inte upp detta spörsmål. Med utgångspunkt från rennäringslagen och lagen den 20 juni 1919 med bestämmelser i anledning av 1919 års konvention kommer jag beträffande

Prop. 1972:16 35

frågan om betesförlust i Sverige till samma slutsats som utredningsmannen, nämligen att en övergång från den ordning som gäller enligt nuvarande konvention till systemet med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer inte kommer att medföra att berörda svenska samebyar får vidkännas sådan betesförlust att kompensation härför bör utgå av statsmedel. Vid detta ställningstagande kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de skäl som utredningsmannen anfört i frågan. Utredningen ger enligt min mening klart vid handen att konventionen inte försämrar möjUghetema för någon sameby att hålla samma antal renar på bete som byn hittUls enligt gällande bestämmelser kunnat ha. I detta sammanhang vUl jag även erinra om att förhandlingsdelegationerna föreslagit att, om norskt vinterbetesområde i Sverige utnyttjas i mindre omfattning än som avses i den nya konventionen eller inte utnyttjas alls, det fasta utskott som skall finnas enligt konventionen på begäran bör ta ställning till frågan om området helt eller delvis skall utnyttjas för svenska renar.

Utredningsmannen har när det gäller frågan om intrång i svensk renskötsel genom upplåtelsen av gränsbestämda vinterbetesområden för norska samer kommit till att berörda samebyar bör få viss kompensation i form av åtgärder och ersättningar med kontanta medel för merarbete till följd av ökad bevakning, förlängda flyttningar o. d. Några remissinstanser — däribland statskontoret — sätter i fråga om det över huvud finns någon grund för att tillerkänna samebyarna ersättning av svenska statsmedel i samband med övergång tUl den nya konventionen. För egen del vill jag dock förorda att de samebyar som enligt utredningsmannen åsamkas merarbete genom den nu föreslagna norska vinterbetningen erhåller kompensation i form av åtgärder eller — i de fall då intrånget inte kan elimineras genom åtgärder — i kontanta medel.

I fråga om den svenska renbetningen i Norge har Könkämä m. fl. samebyar i sitt remissyttrande förklarat att byarna motsätter sig varje landavträdelse utan värdering och ersättning av Sverige för land och vatten. Härvid har bl. a. den s. k. Altevatndomen åberopats. Som jag anfört i anslutning till vattenöverdomstolens remissyttrande torde eventuella rättigheter av privaträttslig natur för de svenska samerna i Norge inte påverkas av en ny konvention. Det finns under dessa omständigheter inga skäl som talar för att ersättning av svenska statsmedel bör utgå i anledning av yrkandet såvitt det grundar sig på sådana rättigheter. Som jag förut framhållit är de enligt den nya konventionen medgivna svenska betestillgångarna i Norge fullt tillräckliga för svensk renskötsel av samma storleksordning som deri renskötsel som är möjlig enligt nu gällande konvention. Den utredning som lantbruksstyrelsen utfört utmynnar i förslag till viss kompensation i form av åtgärder och ersättning för merarbete genom ändring av betesområden m. m. i Norge samt inlösen av hjälpmedel i renskötseln som på grand av ändrade betesförhållanden i Norge blir till

Prop. 1972:16 36

ingen eller nedsatt nytta för svensk renskötsel. Jag ansluter mig till lantbmksstyrelsens förslag om att sådant merarbete bör kompenseras och att vissa anläggningar bör inlösas av staten. Likaså bör staten bekosta uppförande och underhåll av de stängsel, som Sverige åtagit sig att bygga i anslutning till konventionen.

Jag övergår härefter till beräkningen av de intrångsersättningar m. m. som sålunda bör utgå av statsmedel samt övriga kostnader med anledning av konventionen.

Utredningsmannen, som undersökt de skador och olägenheter som förorsakas av norsk renskötsel i Sverige tiU följd av konventionen, förordar kompensationsåtgärder för 575 000 kr. och ersättning med kontanta medel för merarbete med 555 000 kr. eUer tiUsammans 1 130 000 kr. Lantbruksstyrelsen har i sin utredning föreslagit kompensationsåtgärder med (335 000 + 475 000=) 810 000 kr., medelsersättnmg för merarbete med 600 000 kr. samt inlösen av anläggningar med 77 000 kr. Båda utredningarna anser sig ha beräknat kompensationen på ett från samemas synpunkt förmånligt sätt. För min del vUl jag förorda att med anledning av de båda utredningarna 1 350 000 kr. anvisas tUl ersättningar för merarbete och inlösen av anläggningar enligt de grunder som föreslagits av utredningama. Vid det sammanträde jag hade med samerna i Stockholm den 18 januari 1972 framkom att vissa anläggningar som borde inlösas inte anmälts för lantbruksstyrelsen. Vid sammanträdet framkom vidare bl. a. att det under en övergångstid förelåg behov av viss extra bevakning mellan svenska samebyar. För dessa ändamål beräknar jag 200 000 kr.

Jag beräknar vidare högst 100 000 kr. för det merarbete som kan uppkomma inom Saarivuoma sameby, om ett av lantbruksstyrelsen föreslaget stängsel i trakten av Storvattnet inte kan utföras.

Vad utredningama föreslår i fråga om kompensationsåtgärder för ett sammanlagt belopp av (575 000 + 810 000 =) 1 385 000 kr. kan jag biträda. De åtgärder, varom här är fråga, såsom stängsel, rasthagar, skUjningsgärden och renvaktarstugor m. m., har av arbetsmarknadsstyrelsen bedömts som i och för sig lämpliga beredskapsarbeten. Med hänsyn härtiU är någon särskUd medelsanvisning för dessa ändamål f. n. inte nödvändig. Lantbruksstyrelsens förslag om slaktanläggning med väg inom Könkämä sameby, väg mellan Laxforsen och Laimoviken inom Talma sameby och stängsel mellan nordsamebyarna och Vittangi sameby samt mellan Lainiovuoma och Saarivuoma samebyar och mellan Saarivuoma och Talma samebyar har enligt vad jag inhämtat redan tagits upp i styrelsens program för uppbyggande av renskötseln inom landet. Även frågan om ett stängsel mellan VUhelmina södra sameby och Frostvikens norra sameby kan lösas i särskUd ordning.

Enligt det tiU konventionen anslutande stängselprotokoUet skall spärr-

Prop. 1972:16 37

stängsel komma tUl stånd. Dessa stängsel skall i allmänhet vara uppförda vid olika tidpunkter som infaUer under åren 1975—1979. Arbetsmarknadsstyrelsen har förklarat sig beredd att utföra dessa stängselarbeten som beredskapsarbeten efter vederbörligt hänsynstagande till såväl det lokala som det allmänna sysselsättningsläget. Kostnadema beräknas tUl 6,1 milj. kr. Skulle det sedermera medföra svårigheter att utföra arbetena som beredskapsarbeten måste de utföras i annan ordning. I sådant fall bör frågan ånyo anmälas för riksdagen. I bilaga 2 till den, gemensamma konventionsrapporten har upptagits ytterligare stängsel, av vUka en del är internt svenska och övriga sådana om vUka man skall förhandla vidare. Kostnadema för dessa stängsel uppgår till drygt 2,5 milj. kr.

Kostnaderna för underhåU av de i stängselprotokollet upptagna stängslen bör åvila den svenska staten. Arbetsmarknadsstyrelsen har ställt i utsikt att underhållsarbetet till viss del skall kunna utföras som beredskapsarbete. För täckande av återstående del av dessa underhållskostnader beräknar jag 350 000 kr. Det sammanlagda behovet av budgetmedel, som bör anvisas på ett särskilt reservationsanslag till åtgärder i samband med ändrade renbetesförhåUanden, beräknar jag således tUl (1 350 000 + 200 000 -1- 100 000 + 350 000 =) 2 mUj. kr.

Även om ett omfattande arbete nedlagts av utredningsmannen och lantbraksstyrelsen kan man dock inte utesluta möjligheten att den nya konventionen kan medföra intrång som inte beaktats. Så t. ex. är det ej helt osannoUkt att olägenheter kan visa sig först sedan konventionen varit i tiUämpning någon tid. Om ett dyUkt fall inträffar bör enUgt min mening ersättning enligt de grunder för vilka jag tidigare redogjort kunna utgå. Den som anser sig berättigad till ersättning bör hänvända sig tUl vederbörande lantbraksnämnd. Om skäl därtill föreUgger torde frågor om kompensationsåtgärder eller medelsersättning då få anmälas för riksdagen.

För att konventionen skall bli gällande här i landet krävs särskUd lagstiftning. Överenskommelsens bestämmelser är utformade på sådant sätt att de helt eller i vissa avseenden kan göras direkt tillämpliga som svensk lag. Vissa föreskrifter har visserligen sådant innehåll att de enUgt gängse praxis sktUle ha meddelats i administrativ ordning. Detta gäller t. ex. 22 §, 23 § andra stycket och 55 §. Med hänsyn tUl sambandet med konventionstexten i övrigt bör dock enligt min mening även sådana bestämmelser omfattas av transformering tUl svensk lag. Däremot bör undantag göras beträffande I kapitlet, som avser svensk renbetning i Norge, bestämmelserna i 64 och 66 §§ samt slutbestämmelserna i VII kapitlet. Jag föreslår sålunda att kapitlen II—VI i konventionen med undantag av 64 och 66 §§ i sistnämnda kapitel införlivas

Prop. 1972:16 38

med intern svensk rätt genom en särskild lag i vilken förklaras att de skall gälla som svensk lag. Beträffande sådana frågor som regleras i konventionen avses lagen skola gälla utan hinder av vad som föreskrivs i annan lag eUer författning. Med hänsyn tUl lagens karaktär av speciallag torde särskild föreskrift härom inte vara nödvändig.

Lagen blir i första hand tillämplig på förhållanden här i landet, dvs. framför allt norsk renskötsel i Sverige och därmed sammanhängande förhåUanden. I vissa fall kan lagen också tillämpas på frågor som berör svensk renskötsel i Norge, t. ex. svenska samers överskridande av riksgränsen på väg tiU och från betesområdena i Norge samt lantbruksnämnds utanordnande av förskott för betesavgifter som svenska samer blivit skyldiga att utge i Norge. I princip blir emellertid självfallet de svenska samemas renbetning i Norge underkastad norsk lag. Frågan vilket lands lag som skall tillämpas i det konkreta fallet får bedömas enligt aUmänna regler. Det torde i allmänhet ej erbjuda några svårigheter att avgöra vilken lag som skall tUlämpas.

Beträffande 7, 10, 12, 39, 45 och 68 §§ i konventionen hänvisas tiU den redovisning som i det föregående lämnats för vissa i anslutning till konventionen träffade överenskommelser.

Den svenska lagen bör kompletteras med bestämmelser om fördelningen av de svenska renbetesområdena i Norge mellan berörda samebyar. Lagen bör vidare innehålla en bestämmelse om möjlighet för sameby att återkräva betesavgifter enligt 52 eller 57 § konventionen av den som vållat den olovliga betning för vilken avgifter fastställts. Enligt den gemensamma rapporten skall med uttrycket oaktsamhet i 61 § konventionen förstås vad som med svensk terminologi betecknas oaktsamhet som ej är ringa. Detta bör anges i lagen.

Genom de ersättningar och åtgärder som jag tidigare förordat blir samema enligt min mening väl kompenserade för skador och olägenheter som med anledning av den nya konventionens genomförande kan uppkomma för svensk renskötsel. Som förut framgått finner jag det helt klart att tillkomsten av de gränsbestämda norska vinterbetesområdena i Sverige inte för någon samebys del medför att byn inte kan hålla samma antal renar som byn kunnat ha med den ordning som gäller enligt 1919/1949 års konvention. Skulle det i något fall visa sig att lagen medför merarbete i form av ökad bevakning, förlängd flyttningsväg, försvårad skiljning o. d. som inte kan kompenseras genom nu föreslagna ersättningar och åtgärder, bör man som jag fömt framhåUit i första hand undersöka möjUghetema att ersätta eller avhjälpa olägenhetema på administrativ väg. Såvitt gäller renskötsel på svenskt område bör emellertid av principiella skäl även öppnas möjlighet för sameby eller renägare, som anser sig kunna påvisa grund för ytterligare skadeersättning i anledning av den föreslagna lagen med hänsyn till tidigare föreliggande rätt tUI renskötsel, att inom tio år väcka talan härom vid dom-

Prop. 1972:16 42

För Norges del beslutades genom Kronprinsregentens resolution den 3 maj 1968 att förhandlingar skulle upptas med Sverige om ingående av en ny renbeteskonvention. Samtidigt utsågs följande ombud för dessa förhandlingar: expeditionschef Jens Evensen, utenriksdepartementet, ordförande, fylkesman Bue Fjermeros, Kristiansand, h0yesterettsadvokat Andreas Arntzen, Oslo, och byråchef Ulf Underland, utenriksdepartementet. Expeditionschef, dr. juris Henry Naerstad, landbruksdeparte-mentet, utsågs tUl huvudrådgivare åt delegationen och förstesekreterare 0yvind Riseng, utenriksdepartementet, utsågs till delegationens sekreterare. Förstesekreterare Riseng lämnade sitt uppdrag på egen begäran hösten 1968. Från denna tidpunkt har byråchef Underland fungerat som delegationens sekreterare.

Med stöd av fullmakt enligt ovannämnda resolution har utenriksdepartementet till rådgivare åt delegationen utsett statskonsulent Loyd ViUmo, Tromsö, lappfogden i Nordland Anders Bendigtsen, Rognan, lappfogden i Troms Hans O. Prestbakmo, Tromsö, lappfogden i Finnmark Ole K. Sara, Kautokeino, och ordföranden i Norske Reindriftsa-mers landsforbund, veterinär Paul Fjellheim, Oslo.

I båda delegationernas mandat ingick att den svensk-norska renbeteskommissionens betänkande av 1967 skulle vara vägledande för förhandlingarna.

2. Organisationen av arbetet m. m.

De principiella frågor som aktualiserats under förhandlingarna har behandlats av de båda delegationema. Arbetet med ett förberedande förslag till konventionstext och tekniska spörsmål i samband härmed har utförts av arbetsutskott, som på svensk sida letts av byråchef Hans-Ake Wängberg och på norsk sida av fylkesman Bue Fjermeros.

Vidare har delegationerna tillsatt särskilda arbetsgrupper för att utreda frågor rörande norska vinterbeten i Sverige som icke behandlades av den svensk-norska renbeteskommissionen och en särskUd arbetsgrapp som har genomgått stängselfrågor.

De båda delegationerna och arbetsutskotten har hållit en rad möten och även företagit resor i berörda betesområden. Resor har bl. a. företagits för att undersöka betestillgångarna på norska vinterbetesområden i Sverige och för att fastställa lämpliga renbetesgränser och stängselsträckningar.

Delegationerna har även hållit möten med berörda svenska och norska samer för att inhämta deras synpunkter på de förslag som framlagts av den svenska-norska renbeteskommissionen samt på särskilda frågor som aktualiserats under förhandlingama. Gemensamma möten med samerna har hållits i Lycksele i Västerbottens län och i Mo i Råna i Nordland fylke i aprU 1969 och på Rundhaug i Troms fylke i augusti

Prop. 1972:16 43

1969. I samband med dessa möten har resor företagits i samebyarna Grans och Råns betesområden i Nordlands fylke och i betesområdena Altevatn, Devdisfjellet och Falsnesfjellet i Troms.

3. Konventionsförslagets uppläggning

A. Allmänt. Samerna har sedan äldsta tider bedrivit renskötsel bl. a. i de nordliga delarna av Sverige och Norge. Sedan 1751 har de svenska renägarnas uppehåll med renar viss tid av året i Norge respektive de norska renägarnas uppehåll med renar i Sverige folkrättsligt reglerats genom den s. k. lappkodicUlen den 21 september/den 2 oktober 1751. Nu gällande renbeteskonvention av år 1919 har efter vissa ändringar 1949 sagts upp från norsk sida den 15 juni 1961. Därefter har konventionen förlängts i flera omgångar, senaste gången tUl den 1 maj 1972. Ett avtal ingicks mellan Sverige och Norge den 28 juni 1963 om att tillsätta en svensk-norsk kommission för att utreda vissa spörsmål som sammanhänger med den samiska renskötseln med undantag för rättsliga frågor. Enligt avtalet skulle kommissionens betänkande vara vägledande för de konventionsförhandlingar, som de båda regeringarna förklarat sig avse inleda så snart kommissionens utredningsresultat förelåg. Kommissionens betänkande avgavs den 24 februari 1967.

I enlighet med mandatavtalet har de båda delegationerna haft kommissionens betänkande som utgångspunkt vid förhandlingarna. Svenska och norska samer har framfört i vissa fall långtgående Önskemål om avvikelser från kommissionsförslaget. Delegationema har eftersträvat att tillgodose de framförda önskemålen i den mån så varit möjligt. Delegationerna har därvid haft för ögonen att bevara den avvägning mellan olika konkurrerande intressen som kommissionens förslag är uttryck för.

De rättsliga frågor, som har samband med renskötseln över riksgränsen, är av omfattande och komplicerad natur och berör dessutom den intema rätten i de båda länderna. Som ovan angivits har det inte ingått i den svensk-norska kommissionens uppdrag att utreda rättsliga problem i detta sammanhang. De rättsliga frågor till vUka delegationerna tagit ställning finns redovisade i det följande och framgår av konventionsförslaget och tillhörande protokoll m. m.

I fråga om förhållandet till den i vartdera landet gällande allmänna lagstiftningen utgår förslaget från att konventionen så långt den i varje avseende sträcker sig — när den transformerats till intern rätt — uttömmande reglerar frågor som avser renbetningen i det andra landet. Utöver konventionen blir nationeU rennäringslagstiftning tUlämplig på sådana frågor bara i den män detta framgår klart av konventionstexten eller följer av sakens natur. Annan nationell lagstiftning däremot får anses i tUlämpliga delar gälla utöver konventionen beträffande samer

Prop. 1972:16 44

och renar från det andra landet om annat icke framgår av konventionens bestämmelser eller följer av syftet med dessa bestämmelser. Som exempel kan nämnas att aUmänna straff- och skadeståndsregler i princip är tillämpliga i fråga om gämingar som inte har samband med renskötseln. Delegationerna har utgått från att de gästande samerna under uppehållet i det andra landet icke skall vid tUlämpningen av den allmänna lagstiftningen behandlas på annat sätt än landets egna samer.

I den mån kostnader för omställnings- och rationaliseringsåtgärder blir en följd av att konventionsförslaget genomförs har delegationerna utgått från att varje land svarar för dessa kostnader såvitt avser landets egna samer. Ett undantag härifrån utgör de kostnader för byggande och underhåll av vissa stängsel som regleras i det föreslagna protokollet.

Renskötseln har sedan 1919 års konvention förbereddes och ingicks genomgått en stark omvandling. Konventionsförslaget innebär en modernisering av de bestämmelser som gäller för renbetningen över riksgränsen. Vid utarbetandet av förslaget till konvention har delegationerna beaktat den nya rennäringslagen i Sverige och den motsvarande lagstiftning som förberedes i Norge.

B. Översikt över konventionens innehåll. Konventionsförslaget är uppdelat i sju kapitel.

Konventionen inleds med ett första kapitel om svensk renbetning i Norge och ett andra kapitel om norsk renbetning i Sverige. I vartdera kapitlet anges gränserna för de betesområden som får användas i det andra landet samt under vUka tider områdena får användas och i vilken utsträckning de är avstängda från användning för landets egen renskötsel. Vidare finns bestämmelser om vilka svenska samebyar som kan använda betesområdena i Norge och om högsta tillåtna renantal i vissa områden i det andra landet. Kapitlet om norsk renbetning i Sverige innehåller även regler om flyttningsleder och rastplatser m. m. för flyttningen mellan Norge och de vinterbetesområden som icke ligger i anslutning tUl riksgränsen.

Kapitel tre innehåller gemensamma bestämmelser, som gäUer både den svenska renbetningen i Norge och den norska renbetningen i Sverige. Där finns bestämmelser om vUka renägare som får använda områdena i det andra landet samt om förmän, slakt, jakt och fiske, skogsfångst, spärrstängsel och smittsamma djursjukdomar m. m. I dessa delar fanns också bestämmelser i 1919 års renbeteskonvention. Konventions-förslaget innehåUer dessutom bl. a. en ingående reglering av frågor som hänger samman med samling och skUjning av renar samt bestämmelser om bevarande av betestUlgångarna för framtiden, beaktande av naturvården, rätt tUl uppehåll i det andra landet, legitimationshandling för renskötare, förfarandet med omärkt ren, renmärken, hundar, vapen, radiosändare, motorfordon, medförande äv utrustning och tull- och av-

Prop. 1972:16 45

giftsfrihet. Dessa bestämmelser är nya i förhållande tUl 1919 års renbeteskonvention.

I kapitel fyra behandlas frågor om överträdelse av konventionen. Det innehåUer regler om bl. a. betesavgift vid olovlig betning, om ersättning för skada och om straff. Kapitel fem upptar två nyheter, nämligen bestämmelser om dispens i vissa situationer och om ett fast utskott som skall följa renskötselns utveckUng och konventionens tiUämpning.

I kapitel sex finns övergångsbestämmelser rörande ett betesområde i Norge och ett betesområde i Sverige, vilka får användas under en övergångsperiod.

I kapitel sju upptas slutbestämmelser om bl. a. konventionens gUtighetstid, som föreslås tUl 30 år, en svensk-norsk kommission för utredning av det fortsatta betesbehovet efter giltighetstidens utgång, förpliktelse att förhandla m. m.

Till konventionen hör kartbilagor på vilka betesområdenas gränser och flyttningslederna angivits.

I förslaget tUl protokoU om byggande och underhåll av spärrstängsel för renar har angivits de sträckor på vilka det enligt delegationernas uppfattning är behövligt att uppföra stängsel för att underlätta konventionens tUlämpning.

Den föreslagna skriftväxlingen berör frågan om de svenska respektive norska samernas framtida rätt tUl renbete i det andra landet.

C. Geografisk utsträckning. Enligt konventionsförslaget får svensk renbetning i Norge äga ram i vissa områden i Troms, Nordlands och Nord-Tröndelags fylken och norsk renbetning i Sverige i vissa områden i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Trots dessa geografiska begränsningar har delegationerna funnit det lämpligt att konventionen i tUlämpliga delar utsträcks att gälla för hela den svensk-norska riksgränsen. Detta får betydelse bl. a. för bestämmelserna i kapitel III, V och VII om förmän, samling och skUjning, överträdelser av konventionen, dispens, fast utskott m. m.

4. Betesområdena och deras utnyttjande

Gränserna för de betesområden som får användas i vartdera landet har i detalj angivits i konventionstexten. Vad gäUer de svenska betesområdena i Norge innebär detta att systematiken från 1919 års konvention följts. I fråga om de norska områdena i Sverige innebär detta emellertid en nyhet. Under förhandlingarna har det varit ett starkt norskt önskemål att i Sverige få gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt. Från svensk sida har man varit tveksam till tanken på gränsbestämda områden främst på grund av att skiftande väderleksförhållanden under vintern kan hindra utnyttjandet av ett område och att vinterbetesområdenas effektiva utnyttjande allmänt sett försvåras om områdenas gränser bUr fixe-

Prop. 1972:16 46

rade. De norska erfarenheterna av vinterbete i Sverige har emellertid fört till att man på norsk sida ansett att fördelarna överväger nackdelarna med fasta områden. Mot bakgrund härav har den svenska delegationen ansett sig böra gå de norska önskemålen till mötes.

Som redan nämnts har den svensk-norska renbeteskommissionens förslag varit vägledande vid förhandlingarna. De avvikelser som skett från förslaget har varit betingade av väsentligen två faktorer. Den ena är att delegationerna funnit att betesområdena i Norge på några ställen behövt viss komplettering i förhållande tUl konventionsförslaget för ati underlätta renskötselns bedrivande. Å andra sidan har man från svensk sida avstått från vissa områden. Den andra faktorn är att den av kommissionen föreslagna gränsen på några håll skulle komma att gå i olämplig terräng och därför givits en ur praktisk renskötselsynpunkt lämpligare sträckning. Därvid har även behovet av stängselbyggen beaktats. Huvuddelen av de avvikelser som gjorts från kommissionens förslag är av den senare arten. När det gäller norska betesområden i Sverige avgav kommissionen icke några förslag till gränsbestämda områden. Delegationema har genom sina arbetsgrupper utfört de omfattande undersökningar, som varit behövliga, och därefter kommit fram till en för de båda delegationerna godtagbar lösning av denna fråga.

Gränsbeskrivningarna i konventionen har anknutits till orter, sjöar, vattendrag, höjder och vägar, vilka angivits med sina nu gällande officieUa namn. Dessa beskrivningar kompletteras av kartbilagor där gränserna lagts in. Vid bristande överensstämmelse mellan beskrivningarna i konventionstexten och på kartan har de förra vitsord (73 §). Av lättförståeliga skäl har gränsbeskrivningen icke kunnat föregås av detalj-rekognosering annat än i begränsad omfattning. Beskrivningarna i konventionstexten är därför utformade med tanke på att man vid en senare detaljrekognosering för stängselbygge skall ha frihet att göra mindre justeringar för att finna den lämpligaste sträckningen. Den exakta stängselsträckningen skall därefter fastställas genom särskild överenskommelse. Sedan stängsel uppförts skall det anses utgöra renbetesgräns vid tiU-lämpningen av konventionen (42 §).

Innebörden av att områden i det andra landet får användas för renbetning är i första hand att land och vatten får utnyttjas för underhåU av renarna. Den nyttighet som därvid främst tUlgodogöres är renbete både grönbete och lavbete. Fömtom renbetet får renägaren tUlgodogöra sig vissa andra rättigheter som närmare regleras i konventionsförslagets kapitel III.

Rätten att nyttja betesområdena har begränsats i vissa i konventionen angivna avseenden. Sålunda har högsta renantal fastställts för vissa betesområden. För samtliga områden gäller därutöver att de ej får utnyttjas på sådant sätt att betets framtida bestånd äventyras (19 §). Häri ligger att betesområdena icke skall överbetas eller förstöras t. ex. genom nedtrampning.

Prop. 1972:16 47

A. Betesområdena i Norge. Större sammanhängande svenska betesområden i Norge kommer enligt konventionsförslaget att finnas i Troms fylke för de s. k. nordsamebyarna. I Nordlands och Nord-Tröndelags fylken är de flesta områdena av mindre omfattning. I vissa fall är de mycket små och kan då betraktas som avvikelser från riksgränsen i fall där denna ej utgör en naturlig gräns för betesområde.

I Troms fylke får för svensk renbetning användas följande sex namngivna betesområden: Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Sarevuobmi och Salvasskardet. För dessa områden har gränserna beskrivits i sin helhet. För Anjavassdalen finns dessutom en särskild bestämmelse under kapitlet om slutbestämmelser (72 § tredje stycket). För Anjavassdalen har vidare fastställts ett högsta renantal av 6 000 (1 § A och 6 §).

I kapitel VI finns en särskild bestämmelse om att området Rieppe i Troms fylke under en övergångstid av fem år från konventionens ikraftträdande skall få användas för svensk renbetning från och med den 1 maj till och med den 15 juni (67 §).

De samebyar från vilka renar får föras på bete i Norge är desamma som traditioneUt haft denna rätt. I Troms fylke får renar föras på bete i Norge endast från följande fyra samebyar: Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma. Betesområdena i Nordlands och Nord-Tröndelags fylken får användas av följande samebyar: Rautasvuoma, Kaalasvuoma, Norrkaitum, Mellanbyn, Sörkaitum, Sirkas, Tuorpon, Luokta— •Mavas, Semisjaur—Njarg, Svaipa, Gran, Ran, Umbyn, Vapsten, Vilhelmina norra, Vilhelmina södra och Frostvikens norra (5 §).

Konventionsförslaget innehåUer inte någon regel om fördelning av betesområdena i Norge mellan svenska samebyar. Delegationerna har förutsatt att sådan fördelning regleras genom interna svenska bestämmelser. Om gränserna mellan svenska samebyar ändras kan alltså därav föranledda justeringar inom betesområdena i Norge företas samtidigt.

För betesområdena i Troms fylke — med undantag för nyssnämnda Rieppe-område — gäller att svensk renbetning är tillåten från och med den 1 maj tUl och med den 14 september. I Nordlands och Nord-Tröndelags fylken, dvs. betesområdena söder om Torneträsk, är betes tiden från och med den 1 juli till och med den 31 augusti (2 §). Svensk-norska renbeteskommissionens förslag upptog flera skilda betes-tider. Delegationerna har emellertid funnit det fördelaktigt att använda endast två olika betestider. Under den del av året då svensk renbetning enligt vad nyss sagts är tUlåten inom ett visst område får detta icke användas för norsk renbetning. Under andra tider av året kan däremot områdena brukas för norsk renbetning (4 §).

Prop. 1972:16 48

För fyra särskilt grunda områden gäller en speciell bestämmelse som innebär att svenska renar får uppehålla sig där även under annan tid än som nyss angivits när renskötsel bedrivs i angränsande svenska gränsområden. Skälet för denna bestämmelse är svårigheterna att hålla borta svenska renar från norskt område när samebyarnas renskötsel försiggår intill riksgränsen. Områdena är belägna, ett i Ballangens och Tysfjords, ett i Råna och två i Hattfjelldals kommun (3 §).

Under delegationemas förhandlingar har betydelsen av H0yesteretts dom den 20 april 1968 i Altevatnmålet diskuterats.

Den norska delegationen har med bestämdhet hävdat att denna dom inte tar stäUning till frågan om svenska samer har subjektiva rättigheter i Norge — vilket man gjort gällande på svensk sida — och att domen eller dess tolkning inte ingår bland de frågor som omfattas av förhandlingarna om en ny renbeteskonvention mellan Norge och Sverige.

Utöver denna redovisning av de olika ståndpunkterna har förhandlingsdelegationerna ej ansett det — för att kunna fullgöra sina mandat att framlägga ett konventionsförslag — vara meningsfyllt att vidare indraga H0yesteretts dom den 20 april 1968 i förhandlingarna.

B. Betesområdena i Sverige. SamtUga betesområden för norsk renbetning i Sverige har i konventionsförslaget beskrivits i sin helhet och namngivits. De är i Norrbottens län Maunu, Njuorajaure, Patsajäkel, Älvsbyn och Storsund. Av dessa skall Njuorajaure och Patsajäkel respektive Älvsbyn och Storsund användas tillsammans. I Västerbottens län heter områdena Granö, Ramsele och Meselefors (7 §). Samtiiga nu nämnda betesområden är avsedda för vinterbete och får användas från och med den 1 oktober till och med den 30 april. För området Patsajäkel gäller dock att det ej får tas i bruk före den 1 december. Detta innebär att de norska renarna dessförinnan vistas i Norge eller i området Njuorajaure och därifrån förs till Patsajäkel. Om ett stängsel uppförs mellan Saarivuoma och Talma samebyar, som hindrar sammanblandning av renar från dessa båda byar, får dock området Patsajäkel användas redan från och med den 15 november. Vidare gäUer att viss mindre del av området Älvsbyn får tas i brak för norsk renbetning först från och med den 1 januari för att möjliggöra höstflyttning med svenska renar genom denna del av området Älvsbyn (8 §). Så länge som betestUIgången i Meselefors ej är tillräcklig skall i stället området Hälla i Västerbottens och Västernorrlands län användas för norsk renbetning (68 §).

För ett område i Västerbottens län gäller en särskUd bestämmelse som innebär att norska renar får uppehålla sig där när renskötsel bedrivs i angränsande norska gränsområden (9 §).

I Jämtlands län finns två betesområden, Leipikvattnet och BlåsjökUen. Dessa är avsedda att användas tUlsammans under sommarhalvåret från och med den 1 april till och med den 14 november.

Beträffande de för norsk renbetning upplåtna betesområdena i Sverige

Prop. 1972:16 49

gäller att svensk renbetning ej är tillåten där någon del av året. Undantag gäller i fråga om Njuorajaure som får användas för svensk renbetning under den del av året då norsk renbetning icke är tillåten där och i fråga om nyssnämnda flyttning av svenska renar genom Älvsbyn (10 §). För att underlätta denna flyttning föreslår delegationerna att en särskild nattfålla uppföres i anslutning till flyttningsleden.

Om norskt vinterbetesområde i Sverige utnyttjas i mindre omfattning än som avsetts eller inte utnyttjas alls, bör det fasta utskott som skall inrättas enligt 66 § på begäran ta ställning tUl om området helt eller delvis kan få utnyttjas av svenska renar vissa tider av året. Bakgrunden härtill är att som nämnts svenska renar är utestängda från dessa områden hela året, vilket icke är fallet med norska renar i fråga om de svenska betesområdena i Norge. Vid sin bedömning bör det fasta utskottet ta hänsyn bl. a. till att området kan ha fått nedsatt beteskapacitet, exempelvis genom skogsskötselåtgärder, och därför bör sparas från betning under viss tid.

Följande högsta renantal har fastställts: i Maunu 1 100, i Njuorajaure och Patsajäkel tillsammans 1 500, i Älvsbyn och Storsund tillsammans 2 500, i Ramsele 1 000, i Granö 1 000 och i Meselefors 1 500. För Jämtlands län har icke angivits något högsta renantal (11 §).

Flyttning till och från betesområdena kan ske på traditionellt sätt eller med motorfordon. Vid tradUionell flyttning skaU vissa i konventionen närmare angivna flyttningsleder följas. Flyttningen skall vidare ske inom den betestid som gäller för området i fråga (12 §, 15 § första stycket och 18§).

Utmed flyttningsledema skall finnas rastplatser med möjlighet till behövlig vila och bete. Antal, läge och utsträckning fastställs av den lantbruksnämnd inom vars område flyltningsleden går. Nämnden skall före fastställandet samråda med berörd norsk reindriftsinspektör (14 §). I konventionen har angivits vissa områden eller trakter där längre uppehåll får göras. Annars är huvudregeln att flyttning skall genomföras så snabbt som förhållandena medger (15 §),

Om de norska renarna flyttas i överensstämmelse med konventionens regler skall svenska renar hållas borta från flyttningsleden så att flyttningen kan genomföras utan hinder och utan fara för sammanblandning (16 §). Lantbruksnämnden utfärdar de allmänna föreskrifter som behövs för att denna bestämmelse skall uppfyllas. Nämnden kan vidare i varje särskilt fall utfärda de konkreta ålägganden som kan visa sig erforderliga. Sådana föreskrifter eUer ålägganden kan t. ex. omfatta den ordning i vUken olika svenska renhjordar skall flytta för att sammanblandning skall undvikas.

För att lantbmksnämnden skall kunna fullgöra denna uppgift är det nödvändigt att nämnden i förväg underrättas om när och hur de norska renägarna avser att genomföra sin flyttning. Det föreskrives därför att

4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 16

Prop. 1972:16 50

renägarna eller deras förman skall sända plan för flyttningen senast tre veckor i förväg. Även avvikelser från planen skall snarast anmälas till lantbruksnämnden (15 §). Kan flyttning inte genomföras enligt planen och sändes ej ny plan inom treveckorsfristen, kan lantbruksnämnden utfärda erforderliga föreskrifter för svenska och norska renägare.

När omständigheterna gör det nödvändigt kan lantbruksnämnden föreskriva tillfällig avvikelse från flyttningsled (13 §). Också dispensregeln i 65 § innehåUer emellertid bl. a. en befogenhet för lantbruksnämnden att föreskriva tillfällig ändring av flyttningsleder. Skillnaden mellan de båda reglerna är att bestämmelsen i 13 § ger lantbruksnämnden möjlighet att föreskriva att de norska renägarna i ett konkret fall skaU ta en annan väg utan att dessa själva önskar göra sådan avvikelse. De omständigheter delegationerna åsyftat kan vara att det föreligger hinder på den föreskrivna flyttningsleden i form av snö, naturkatastrof, byggnadsarbeten eller liknande. Det är en förutsättning att regeln används restriktivt. Dispensregeln i 65 § däremot tar sikte på att i vederbörande renägares intresse medge av denne önskad avvikelse från flyttningsled.

I Sverige pågår en utbyggnad av flyttningsleder med särskilda anläggningar för utfordring m. m. I den mån sådan anläggning ägs av staten har delegationerna utgått från att den får användas av norska renägare på samma villkor som gäller för svenska renägare och samebyar. För det fall att anläggning övergått i t. ex. samebys ägo eller uppförts av sameby eller svenska renägare har det ansetts behövligt att i konventionen fastslå en rätt för de norska renägarna att utnyttja sådan anläggning mot skälig ersättning till ägaren. Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens storlek skall denna kunna fastställas av lantbruksnämnden (17 §).

Företas flyttningen med motorfordon blir flera av de bestämmelser som gäller för traditionell flyttning icke tillämpliga. Vissa bestämmelsex skaU emellertid gälla i tillämpliga delar, t. ex. bestämmelser om rastplatser, plan för flyttningen och användning av anläggningar.

5. Renägare som får använda betesområdena i det andra landet

En utgångspunkt för delegationerna har varit att renskötseln över riksgränsen är en samisk näring och att den därför i princip bör vara förbehållen samer från de byar eller distrikt som av hävd drivit renskötsel över gränsen. För att bringa konventionen i närmare överensstäiiimels(j med de nationella rennäringslagarna har dessutom möjlighet öppnats att låta vissa andra renägare, som kan betraktas som undantagsfaU, få. använda områdena i det andra landet. I konventionsförslaget fastslåii

Prop. 1972:16 51

i enlighet härmed att betesområdena i det andra landet får användas för renar tillhörande den som är av samisk härkomst eller är eller har varit gift med eller är adoptivbarn till sådan renägare, om dessutom den allmänna förutsättningen är uppfylld att vederbörande enligt hemlandets lag har rätt till renskötsel. Adoptivbarn jämställs med eget bam. Vad som föreskrivs om adoptivbarn tar därför även sikte på adoptivbarns barn. Bestämmelsen kompletteras med en regel om att dödsbo efter renägare som nyss nämnts skall ha rätt till renbete i det andra landet (20 §).

Enligt konventionsförslaget är renägaren bärare av rätten till renbetning i det andra landet. I Sverige skall renskötseln handhas av sameby för renägarens räkning. Samma ordning skall då givetvis gälla när svenska renar betar i Norge. Enligt nu gällande lagstiftning i Norge bedrivs renskötseln av de enskilda renägarna. Konventionsförslaget utgår från nuvarande organisationsform, som kan komma att ändras i den nya lagstiftning som förberedes i Norge. Renbetesdistriktet i Norge har ej samma funktioner som samebyn i Sverige. Så t. ex. är distrikt ej juridisk person som samebyn. Denna skillnad får betydelse främst när det gäller bestämmelsema i kapitel IV om betesavgift och ersättning. I de flesta fall har det varit möjligt att jämställa sameby och renbetesdistrikt. För att ej i onödan tynga texten har den tekniken använts att sameby/ renbetesdistrikt skrivits samman med snedstreck emellan.

I 1919 års renbeteskonvention föreskrevs en skyldighet för renägare att följa sina renar in i det andra landet. I förslaget till ny konvention finns ingen motsvarande bestämmelse. I stället föreskrivs att under uppehåll och flyttning i det andra landet sådan tUlsyn skall utövas över renarna som god renskötsel kräver. Detta innebär bl. a. att renarna skall hållas under sådan bevakning att de såvitt möjligt hindras från att göra skada, att komma utanför det betesområde eller den flyttningsled, som utnyttjas av vederbörande renägare, eller att sammanblandas med främmande renar (25 §). Uttrycket främmande renar överensstämmer med motsvarande uttryck i den nationella rennäringslagstiftningen.

För att kunna uppfylla skyldigheten beträffande tillsyn och bevakning föratsätts att renvaktare finns tillgängUga när renama betar i det andra landet. I en bestämmelse om uppehåll i det andra landet (21 §) har därför fastslagits att renägare som låter sina renar beta i det andra landet enligt konventionens regler och som har renskötsel som huvudyrke får överskrida riksgränsen och uppehålla sig i det andra landet under tUlåten betestid och däratöver när det eljest är nödvändigt för renskötseln.

Samma rätt tillkommer även renägarens husfolk, dvs. i första hand hans famUjemedlemmar, och renvaktare, som behövs för arbetet med renarna.

Prop. 1972:16 52

När rätten tUl uppehåll i det andra landet begränsas till renägare som har renskötseln som huvudyrke, renägarens husfolk och renvaktare, innebär detta att det är en vidare grapp som får sända renar på bete i det andra landet än den kategori renägare som har rätt att komma in i det andra landet utan hinder av de bestämmelser som i allmänhet gäller i fråga om utländska medborgares inresa. Denna begränsning har betydelse bl. a. för rätten till jakt och fiske.

Enligt för närvarande gällande utlänningslagstiftning, som tillkommit i nordiskt samarbete, gäller i allmänhet en omfattande rätt att komma in i och vistas i det andra landet. Den självständiga betydelsen av konventionsbestämmelsen blir då ett åtagande från vardera statens sida att även om begränsningar i framtiden införs för utlänningars inresa skall de berörda renägarna behåUas vid sin rätt att följa renarna in i det andra landet och uppehålla sig där.

Sameby kan enligt konventionsförslaget åläggas att sända manskap för att delta i samling eUer skiljning eller i det andra landet hämta renar, som betat olovligen, dvs. utan stöd av konventionen. Eftersom det härvidlag är fråga om en skyldighet enligt konventionen har delegationerna ansett det obehövligt att för dessa fall meddela särskUda bestämmelser om vistelse i det andra landet.

En nyhet i konventionen är att renägare, husfolk eller renvaktare som uppehåller sig i det andra landet med stöd av ovan angivna bestämmelser i konventionen skaU, efter fyllda 15 år, vara försedd med och medföra en särskild legitimationshandling. Denna skall på begäran visas upp för det andra landets myndigheter. Därmed avses bl. a. polis, tulltjänsteman eller sådan tjänsteman inom renskötsehi eller inom jaktvårds- eller fiskeadministration, som enligt intem lag tillagts övervakande uppgifter. Av legitimationshandlingen bör framgå att innehavaren har rätt tUl uppehåll i det andra landet enligt konventionen och vilken sameby eller vilket renbetesdistrikt han tiUhör (23 §).

Underrättelse om hur betesområdena i det andra landet kommer att utnyttjas skall årUgen senast två månader före betestidens början sändas till vederbörande myndighet i det andra landet. När det gäller svenska renar skall lantbruksnämnden underrätta reindriftsinspektören i Norge. I fråga om norska renar skall reindriftsinspektören underrätta lantbruksnämnden. Underrättelsen skaU omfatta namn m. m. på de personer som avser att överskrida riksgränsen och uppehålla sig i det andra landet. Detta innebär att samtliga som ett bestämt år uppehåller sig i det andra landet under tillåten betestid för att delta i renskötseln — alltså bl. a. också har rätt tiU jakt och fiske — både skall ha legitimationshandling och återfinnas på den underrättelse som skall tillställas myndigheterna. Med hänsyn härtill har det ej ansetts behövligt föreskriva att en förteckning över utställda legitimationshandlingar skall tillställas det andra landets myndigheter (22 §).

Prop. 1972:16 53

6. Samling och skiljning

Samling och skiljning är en normal företeelse i renskötseln och regleras utföriigt i konventionen. Emellertid är det inte möjligt att i en konventionstext reglera alla detaljer. Föratsättningen för en smidig ordning beträffande samling och skUjning är att alla berörda parter samarbetar lojalt och att bestämmelsema tillämpas med omdöme och förstånd. Bestämmelserna inleds med en regel om skyldighet att underrätta förmännen i de samebyar respektive distrikt i det andra landet, som har angränsande betesområden, innan samling sker för kalvmärkning eller för slakt eller skUjning (26 §). När det gäller kalvmärkning eller slakt kan underrättelsen ange tidpunkt för samlingen och i övrigt de tidsperioder under vilka kalvmärkningen och slakten beräknas ske.

I fråga om sammanblandning av renar är huvudregeln att samUng och skiljning skall verkställas snarast möjligt.

Det kan emellertid uppskjutas om förmännen är eniga härom eller om det bestäms av vederbörande myndighet med hänsyn till omständigheterna. En sådan omständighet kan vara att den eller de hjordar som de sammanblandade renarna tillhör befinner sig på stort avstånd eller att behövlig personal saknas (27 §).

För att kunna undersöka om sammanblandning skett får förman om sannolika skäl härför föreligger syna den främmande renhjorden (28 §).

Förman har ansvaret för att föreskriven skiljning blir verkställd, men behöver ej personUgen deltaga i skiljningen.

När norska renar flyttar tillbaka från Sverige respektive när svenska renar slutiigt lämnar sitt betesområde i Norge eller angränsande svenska områden skall samling och skiljning normalt företas (29 respektive 30§).

Vederbörande myndighet kan befria från denna skyldighet och bör göra så när det finns anledning anta att sammanblandning ej har skett. På gränsavsnitt där svensk och norsk renskötsel ej berör varandra finns möjlighet att t. v. befria från samling och skiljning.

7. Särskilda rättigheter

Den som driver renskötsel i det andra landet med stöd av konventionen får enligt förslaget också utöva vissa särskilda rättigheter i det landet vilka sammanhänger med renskötseln. Han får sålunda slakta renar, jaga och fiska, ta virke, uppföra anläggningar, medföra utrustning, hundar, vapen och ammunition, radiosändare och mottagare samt motorfordon. Han åtnjuter också viss tull- och avgiftsfrihet. Gemensamt för alla de uppräknade rättigheterna är att de kan behövas för att renskötseln i det andra landet skall kunna drivas rationellt. En förutsättning är att rättigheterna skall utnyttjas i renskötseln.

I flera av här avsedda paragrafer hänvisas till de bestämmelser som

Prop. 1972:16 54

gäUer för landets egna renskötande samer. På grund av vad ovan anförts om intern rennäringslagstiftnings tUlämplighet har särskilt måst utmärkas när nationella bestämmelser som rör rennäringen skall gäUa. Hänvisningen till dessa bestämmelser har givits formen av en regel om nationell behandling: den gästande samen har rätt tUl samma behandling som landets egna samer (39, 40 och 41 §§ samt 48 § andra stycket).

I fråga om slakt hänvisas i 38 § till att det andra landets bestämmelser skall gälla. Regeln i konventionsförslaget har den innebörden att staterna åtar sig att upprätthålla sådana bestämmelser som gör det möjligt för renägare att slakta i det andra landet. Bestämmelserna får alltså ej utformas på sådant sätt att rätten blir Ulusorisk. Motsvarande gällei beträffande radiosändare (47 §).

Slakt får enligt huvudregeln ske under tillåtet uppehåll i det andra landet med iakttagande av de bestämmelser som gäller där. Det har förutsatts att i normala fall köttet etc. transporteras till hemlandet föl försäljning. Om så ej sker skall köttet och andra produkter som härrör från slakten behandlas som om det gällde införsel till och försäljning i det land där slakten skedde. Uppstår behov av att slakta renar som olovligen finns i det andra landet kan detta ske efter tillstånd av den lantbruksnämnd respektive reindriftsinspektör inom vars område renarna finns (38 §).

Jakt och fiske får bedrivas under tUlåten betestid och inom betesområdet enligt samma bestämmelser som gäller för landets egna samer, dock endast tUl husbehov (39 §). Den personkrets som har denna rätt är densamma som avses i 21 §. De interna bestämmelser som åsyftas är bl. a. jakt- och fiskelagar. I Norge föreligger skyldighet att utge bl. a. fisketrygdavgift. I den mån och tUl det belopp som sådan avgift erlägges av norska samer, kommer samma skyldighet att åvUa de svenska renägarna.

Renägare får enligt 40 § ta virke inom det betesområde och längs den flyttningsled som han utnyttjar för användning i renskötseln. För skogsfångsten gäller samma bestämmelser som för landets egna samer. Virket skall vara avsett för användning i renskötseln, i första hand för uppförande av anläggningar som avses i 41 §. När i denna paragraf nämns bostad som behövs för renskötseln avses ej endast renvaktarstuga el. dyl. utan även i förekommande fall famUjebostad, t. ex. för norska renägare som flyttar med sin familj till Sverige för vintersäsongen.

I 42 § fastslås att spärrstängsel får uppföras längs riksgränsen och betesområdenas gränser för att underlätta renskötseln. Av andra stycket framgår att staterna skall träffa närmare överenskommelse om detaljer rörande planerat stängsel, såsom om sträckning, placering, utförande och kostnader. Sådan överenskommelse måste föregås av bl. a. detaljrekognosering. Det har redan framhållits att stängselsträckningen kan komma att avvika från riksgränsen eller betesområdets gräns på gmnd

Prop. 1972:16 55

av terrängförhållandena och att stängslet i så fall skall anses utgöra renbetesgräns vid tUlämpningen av konventionen.

TUlbörlig hänsyn skall tas till naturvården vid planläggning, placering, uppförande och underhåll av anläggningar för renskötseln, bl. a. stängsel (43 §).

Den som uppfört anläggning för renskötseln svarar också för uppröjning efter arbetets slut och för att överblivet material m. m. avlägsnas. Detta innebär inget hinder mot att mindre depåer med material för reparation och underhåll läggs upp på lämpliga platser.

Renskötaren och hans husfolk skall kunna passera riksgränsen där det med hänsyn till renskötseln är lämpligt. Därvid får medföras nödvändig utrustning, redskap och livsmedel samt material som behövs för att uppföra och underhålla anläggningar (45 §). Rätten att medföra utrustning m. m. gäller oberoende av i vilken riktning riksgränsen passeras och oberoende av var inköpet skett. Begränsningen ligger i att utrustningen etc. skall vara avsedd för de personer som enligt konventionen har rätt till uppehåll i det andra landet och för användning i renskötseln.

För användning i renskötseln och vid jakt enligt konventionen får vidare vapen och ammunition medföras. För införande av vapen gäller för närvarande särskilda regler och avsikten är att närmare bestämmelser härom skall faststäUas efter överenskommelse mellan de båda ländernas behöriga myndigheter (46 §). Dessa bestämmelser bör utformas så att de möjliggör för renskötarna att på ett smidigt sätt medföra vapen som behövs i renskötseln och för jakten samtidigt som vardera statens intressen tUlvaratas.

Motsvarande synpunkter gäller i fråga om medförande och användning av radiosändare och mottagare. Dessa har blivit ett värdefullt hjälpmedel i renskötseln. Det andra landets bestämmelser på detta område måste iakttas och närmare bestämmelser kan fastställas genom särskild överenskommelse mellan behöriga myndigheter (47 §).

Motorfordon som är registrerat i renägarens hemland kan enligt förslaget medföras från det ena landet till det andra för användning i renskötseln. Härmed avses både befordran av personer, renar och tillhörigheter. Givetvis måste gällande bestämmelser i övrigt rörande motorfordon iakttas, t. ex. vägtrafiklagstiftning och föreskrifter om försäljning av fordonet i det andra landet om sådan skulle bli aktuell. För terränggående motorfordon såsom snöskoter eller bandvagn gäller den begränsningen att samma bestämmelser tUlämpas som för landets egna renskötande samer. Detta kan få betydelse vid förbud att framföra bl. a. snöskoter inom vissa fjälltrakter, som vederbörande stat önskar skydda mot t. ex. bullerstörning. Därutöver gäller att terränggående motorfordon under annan tid än tUlåten betestid får användas i det andra landet först sedan meddelande tUlställts den lantbruksnämnd eller reindriftsinspektör, inom vars område motorfordonet skall användas (48 § tredje stycket).

Prop. 1972:16 56

Utrustning, redskap och andra varor som nu nämnts får medföras ttdl- och avgiftsfritt över riksgränsen (49 §).

En särskUd bestämmelse har införts om att hundar för bevakning av renarna får medföras på samma sätt som renarna (44 §).

8. Överträdelser av konventionen m. m.

Sanktionsapparaten utgör en viktig del av konventionsförslaget. Trots den goda ordning inom renskötseln som eftersträvas med kravet på bevakning etc. och genom naturliga gränser för betesområdena kompletterade med omfattande stängselbyggen, kan renar komma in på område där de ej har rätt att vistas enligt konventionen. Den väsentliga reaktionen mot sådan överträdelse är av civilrättslig art. Vid olovlig betning ges sålunda möjlighet att uttaga betesavgift. Denna avgift är en kombination av schabloniserad gottgörelse för den skada som kan ha drabbat betet och schabloniserad ekonomisk sanktion i avhållande syfte.

När renar betar olovligt i det andra landet skall underrättelse om förhållandet snarast sändas till vederbörande myndighet inom vars område renarna finns. Vissa personer har ålagts skyldighet att lämna sådan underrättelse, nämligen renarnas ägare, den som i ägarens ställe svarar för bevakning och tillsyn samt den som har rätt att vid tidpunkten i fråga driva renskötsel där de främmande renarna finns (51 §).

Den myndighet som mottagit underrättelsen skaU snarast i sin tur underrätta förmannen i den sameby eller i det renbetesdistrikt där renarna finns, vidare vederbörande myndighet i det andra landet, dvs. reindriftsinspektör eller lantbruksnämnd samt om möjligt förmannen i det distrikt eller den sameby där renarna kan antas höra hemma. Den myndighet som mottagit meddelande förutsattes omedelbart vidarebefordra detta till renägare eller sameby till vilken renarna hör.

Betesavgift utgår med ett fast belopp per ren utan hänsyn tUl uppehållets varaktighet — i Sverige med skr 1: 00 och i Norge med nkr 1: 40 — med ett tillägg för varje dag renarna uppehållit sig i det andra landet av i Sverige skr 0: 40 och i Norge nkr 0: 55 per ren. Renägaren har fjorton dagar på sig efter det att myndigheten i hans hemland mottagit det officiella meddelandet om den olovliga betningen enligt vad nyss sagts att ta ut sina renar från olovligt område innan en förhöjning av avgiften per dag inträder. Från och med femtonde dagen efter det myndigheten mottagit meddelandet, vilket kan ske senare än den dag då den olovliga betningen började, höjs avgiften till i Sverige skr 0: 75 och i Norge nkr 1: 05 per ren och dag (52 §).

I artikel 14 i protokollet om spärrstängsel anges vissa tidsbegränsade undantag från 52 §, vilka skall gälla intill dess överenskomna stängsel uppförts.

Enligt konventionsförslaget kan betesavgift utgå. Härmed menas att

Prop. 1972:16 57

den myndighet som fattar beslutet har en diskrelionär prövningsrätt: full avgift, nedsatt avgift eller ingen avgift alls kan komma i fråga allt efter omständigheterna. I konventionen nämns som förmUdrande omständighet att det olovliga uppehållet ej kan läggas renägaren eller den för bevakningen ansvarige till last — detta kan bero på svåra väderleks- eller snöförhållanden, rovdjursanfaU, naturkatastrof, fara för människor och djur, icke fungerande stängsel el. dyl. Omständigheterna kan även eljest vara sådana att det är oskäligt att ålägga avgift helt eUer delvis.

Vart femte år skall avgiftsbeloppen räknas om, med tillämpning av vartdera landets konsumentprisindex. Det förutsätts alt detta görs av central myndighet i vartdera landet och att det andra landet snarast underrättas om de nya avgifter som skall tillämpas. Om ändringar i index eller valutakurser medför mera betydande skillnad mellan betesavgifternas värde i de båda länderna bör det fasta utskottet föreslå regeringarna att justera betesavgifternas storlek.

Beslut om betesavgift fattas av den lantbruksnämnd respektive reindriftsinspektör inom vars område den olovUga betningen ägt rum. TUI grund för beslutet måste ligga tillförlitUga upplysningar om de renar som uppges ha betat olovligen. Ofta föreligger givetvis svårigheter att fastställa om det är främmande renar samt varifrån dessa kommer, tidpunkten när de kom in på olovligt område och antalet renar samt de omständigheter som i övrigt förelåg och som kan föranleda att avgift nedsätts eller att avgift inte tas ut. Att fastställa de förhållanden som är av betydelse för beslutet underlättas i väsentlig grad genom att skUjning skall företas innan renar som betat olovUgt får föras tillbaka tiU hemlandet. Med hänsyn till rättssäkerheten bör den som skall åläggas att betala avgift beredas tillfälle att yttra sig i samband med den utredning, som företas rörande den olovliga betningen. Rättssäkerheten tUlgodoses även genom att besvär kan anföras över beslut om belesavgift hos lantbruksstyrelsen respektive fylkesmannen inom fem veckor räknat från det förmannen mottog beslutet (53 §).

En preskriptionsregel finns som innebär att frågan om betesavgift förfaller om icke beslutet härom sänts till lantbmksnämnden/reindriftsin-spektören i det andra landet senast tre månader efter det att det olovliga uppehållet upphört (54 §).

Betesavgift kan las ut även när renar i det egna landet olovligen uppehåUer sig på område som är förbehållet det andra landets renar (57 §).

Som olovligt bete enligt 52 § är också att bedöma väsentlig avvikelse från flyttningsled.

Straffbestämmelser finns i konventionen för vissa överträdelser för vilka det ansetts erforderligt med en reaktion men någon annan form än straff inte är lämplig. Endast bötesstraff kan ådömas, och fråga skall vara om uppsåt eller oaktsamhet (61 §). Enligt delegationernas mening förstås med oaktsamhet i detta saminanhang oaktsamhet som ej är obetydlig. Den svenska termen härför är "oaktsamhet som ej är ringa".

Prop. 1972:16 58

Allmänt åtal för förseelse enligt 61 § konventionen får väckas endast efter anmälan av lantbruksnämnden eller reindriftsinspektören. Dessa kan göra anmälan i båda länderna (62 §).

Den som lagförts — varmed i detta sammanhang även avses att åtalseftergift meddelats — får ej lagforas för samma gärning i det andra landet (63 §).

I konventionen regleras vidare frågan om ersättning för kostnader för renar från det andra landet (35 §) och om ersättning för skada (58 §). 35 § skiljer mellan kostnader för det fall att sammanblandning inte ägt rum och kostnader för det fall att sammanblandning skett. I det första fallet skall kostnader för nödvändigt arbete med de främmande renarna — alltså ej med egna renar även om ett samband kan påvisas mellan förekomsten av främmande renar och ökat arbete med egna renar — och utlägg som uppstår för de främmande renarna betalas i sin helhet av den sameby respektive renägare som renarna tillhör. Har det däremot skett sammanblandning fördelas alla kostnader för samling och skiljning inklusive arbetskostnader i förhållande tUl det antal renar var och en har i den sammanblandade hjorden. För fall av oaktsamhet eller bristande bevakning finns en särbestämmelse.

Den förman som har de främmande renarna om hand eller som svarat för skiljningen fördelar kostnaderna. Vid oenighet om kostnaderna eller fördelningen av dessa bör vederbörande myndighet på begäran av part försöka medla. Lyckas ej detta återstår domstolsvägen.

Ersättning i annat fall för skada som vållas i det andra landet vid utövande av renskötsel — oberoende av om den utövats i hemlandet eller i det andra landet — skall bedömas enligt skadeståndsreglerna i det land där skadan inträffade. För skada på bete utgår icke särskild ersättning, eftersom betesavgiften till en del utgör ett schabloniserat skadestånd (58—60 §§).

9. Dispens. Fast utskott

Dispens (65 §) från bestämmelserna om betesområden, betestider, renantal och flyttningsleder kan ges av lantbruksnämnden respektive fylkesmannen var och en inom sitt område, när väderleks- eller betesförhållanden eller andra omständigheter gör det nödvändigt. Ovan har angivits skillnaden mellan denna bestämmelse och 13 §. Typsituationen för dispens är att fara för Uv eller för väsentliga ekonomiska värden för staten eller den enskilde uppstått och att farans avlägsnande förutsätter eller kan underlättas genom en dispens av tillfäUig natur från vissa av konventionens regler. Dispensen ges alltså i renägarens eller samebyns intresse och framställning om dispens skall normalt göras av reindriftsinspektör respektive lantbruksnämnd i vederbörande renägares hemland. Om emellertid tiden inte medger att hemlandets myndigheter kopplas

Prop. 1972:16 59

in kan dispens ges i brådskande fall även efter framställning direkt från <3en förman som önskar ändringen.

Under motsvarande omständigheter som nyss angivits kan lantbruksnämnden respektive fylkesmannen efter samtycke från myndigheten i det andra landet medge tillfälligt undantag från de bestämmelser som förbjuder användande i det egna landet av betesområden som är förbehållna renar från det andra landet.

I 66 § behandlas frågan om ett fast utskott som föreslås skola tUlsättas av regeringarna med uppgift att följa den samiska renskötselns utveckling och föreslå åtgärder som kan bidra till en effektiv och ändamålsenlig tUlämpning av konventionen.

Det fasta utskottet bör fortlöpande skaffa sig en bild av rennäringens läge i de båda ländema och vara berett att på grundval härav föreslå erforderliga åtgärder av både engångsnatur och permanent art som gör att konventionens tUlämpning håller jämna steg med utvecklingen av renskötseln. Genom sin sammansättning, från vartdera landet en rennäringssakkunnig, en renskötande same och därutöver en medlem jämte suppleanter, bör utskottet ha goda möjligheter att skaffa sig överblick •över dessa frågor.

10. Slutbestämmelser. Skriftväxling om framtida renbetning

En väsentlig fråga under förhandlingarna har varit samernas framtida renbetning över den svensk-norska gränsen efter utgången av den nya konventionen.

Delegationerna har för det första enats om att föreslå att den nya konventionen skall ha en lång gUtighetstid, nämUgen 30 år (76 §). Därutöver föreslår delegationerna att senast fem år före utgången av konventionens giltighetstid skall, om en av avtalsparterna påkallar det, en blandad svensk-norsk kommission tillsättas för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer har behov av fortsatt renbetning i det andra landet i de betesområden som omfattas av konventionen eller delar av dessa (69 §). En förutsättning för att avtalspart skall begära att kommissionen tillsätts är givetvis att ett fortsatt betesbehov bedömes föreligga.

För att fullgöra sin uppgift skall kommissionen i erforderlig utsträckning undersöka betestillgångarna inom Finnmarks, Troms och Nordlands fylken och i nordligaste delen av Nord-Tröndelags fylke samt i Norrbottens och Västerbottens län och i nordligaste delen av Jämtiands län (70 §). Mandatområdet överensstämmer således med mandatområdet för svensk-norska renbeteskommissionen av 1964, som för Övrigt utgjort förebild för den nu föreslagna kommissionen. Kommissionen skall undersöka hur betestillgångarna utnyttjas inom dessa områden och hur de mest rationellt skall kunna utnyttjas. Därvid skall hänsyn också

Prop. 1972:16 60

tagas till andra samhälls- och näringsintressen. Inom denna allmänna ram bestämmer kommissionen själv hur utredningsarbetet skall bedrivas.

Avtalspart som påkallar att kommissionen tillsätts skall underrätta den andra avtalsparten senast ett år före tidsfristen för kommissionens tillsättande. Parterna skall därefter gemensamt utse ordförande från ett tredje nordiskt land och överenskomma om sekretariat m. m. Kommissionen skall bestå av, föratom ordföranden, tre medlemmar från vartdera landet samt personliga suppleanter. Gemensamma kostnader för kommissionens arbete fördelas lika mellan de båda ländema. Kommissionen har tre år tiU disposition för att avge betänkande till regeringarna.

Så snart kommissionens betänkande avgivits skall de båda ländernas regeringar inleda förhandlingar rörande den fortsatta rätten till renbetning i det andra landet efter utlöpandet av konventionens giltighetstid (72 §). Förhandlingarna skall föras på grundval av betänkandet. Förhandlingarna skall ej omfatta det i 1 § A 4 konventionen angivna området Anjavassdalen om ej de båda regeringarna enas om att särskilda skäl talar härför. Det kan tilläggas att området Anjavassdalen icke ingick i de områden som enligt 1964 års svensk-norska renbeteskommissions förslag skulle användas för svensk renbetning i Norge.

Förhandlingama mellan regeringama skall såvitt möjligt slutföras innan konventionen löper ut.

Vidare har enighet uppnåtts om att föreslå regeringarna att i samband med konventionens undertecknande utväxla skrivelser innehållande att de båda ländernas regeringar i fråga om samernas framtida renbetning i det andra landet kommer att låta följande synpunkter vara vägledande. Samerna utgör en folkgrupp, som under utövandet av sin näring sedan urminnes tid har fört sina renar fram och tillbaka mellan de båda länderna. Regeringarna har för avsikt att, var och en för sig, så länge det finns samer i ettdera landet som för att bevara sin livsform och näring är beroende av renbete i det andra landet upprätthålla betesrätten över landgränsen. Om vitala intressen nödvändiggör att betesmark, som brukas av norska samer i Sverige respektive av svenska samer i Norge, tages i anspråk, skall den svenska respektive norska regeringen inom ramen för den vid varje tillfäUe gällande interna lagstiftningen på bästa möjliga sätt tUlrättalägga förhåUandena för samernas betesrätt så att de kan bevara sin livsform och näring.

Mot bakgrund av ovannämnda bestämmelser i konventionen och den föreslagna skriftväxlingen har delegationerna enats om att föreslå att konventionen den 26 oktober 1905 angående flyttiapparnas rätt tUl renbete m. m. upphör att gälla när konventionen träder i kraft (74 §). Däremot föreslår delegationerna icke någon uppsägning av 1751 års lappkodicill. Den kvarstår som ett uttryck för samma grundsyn som den föreslagna skriftväxlingen.

Prop. 1972:16 61

Konventionen föreslås träda i kraft den 1 maj 1972 och gälla till och med den 30 april 2002.

Konventionen skall ratificeras.

11. Byggande och underhåll av spärrstängsel

Enligt 42 § konventionen skall närmare bestämmelser om byggande och underhåll av spärrstängsel fastställas genom särskild överenskommelse. Delegationerna har nedlagt ett omfattande arbete för att få till stånd såvitt möjligt detaljerade förslag till stängsel som behövs för att underlätta efterlevnaden av den nya konventionens bestämmelser.

Delegationerna har utarbetat förslag till protokoll om byggande och underhåll av spärrstängsel för renar. Protokollet omfattar i artikel 1, 2 och 3 stängsel som föreslås uppförda inom bestämda tidsfrister. I artikel

4 anges ett stängsel som skall byggas i den mån området Maunu tages i
bmk för norsk vinterbetning i Sverige.

Artikel 5 avser ett stängsel inom området Havgavuobmi i Troms fylke. Detta stängsel skall utgöra fortsättning på ett stängsel som är under uppförande i Sverige och som åtskiljer samebyarna Lainiovuoma och Saarivuoma. Från den svenska delegationens sida har anförts att stängslet är nödvändigt för att även i Norge åtskilja Lainiovuomas renskötsel från Saarivuomas. Samrenskötsel inom byarna har bedömts icke vara genomförbar. Kostnaderna för att ersätta stängslet med mänsklig arbetskraft är alltför höga för att en sådan lösning skall framstå som ett alternativ till stängsel. Vidare har den svenska delegationen anfört att det cirka 80 km långa stängsel som är under uppförande i Sverige skulle bli ineffektivt om det icke kan fortsätta in på norskt område. Den norska delegationen har anfört starka betänkligheter mot uppförande av nämnda stängsel inom området Havgavuobmi särskilt med hänsyn till naturvården. För att så långt som möjligt tUlmötesgå dessa norska naturvårdsintressen har den svenska delegationen i andra hand föreslagit en alternativ stängselslräckning, som anges i artikel 5, punkt 2. Ur svensk renskötselsynpunkt är emeUertid den sträckning som anges i artikel 5, punkt 1, den lämpligaste.

Med hänsyn till föreliggande särskUda omständigheter har de två delegationerna stannat för att i detta område föreslå ett stängsel utgörande fortsättning på det som är under uppförande i Sverige. För att så långt det är möjligt tUlmötesgå norska naturvårdsintressen föreslås i artikel

5 två alternativa sträckningar. Som ett led i den lösning som här före
slagits ingår att den svenska delegationen avstår från att nu påyrka att
i avtal reglera anläggande av vissa stängsel i en del andra områden.

Artikel 8 innehåller bestämmelser om vUka stängsel som skall uppföras, bekostas och underhållas av Sverige respektive av Norge. Av bilaga 1 till denna rapport framgår de olika stängselsträckningarnas

Län/fyUce Stäng- Beräk- Beräk- Län/fyUce Stäng- Beräk- Beräk-

sel nr nad nad sel nr nad nad

enl. längd kost- enl. längd kost-

proto- km nad proto- km nad

kollet 1 000 kollet 1000

Skr Skr

Artikel 1				Artikel 1
Troms	Al	35	525	Nordland	B la	5	75
	A2	50	1000		B Ib	1	15
	A3	29	580		B2	4	60
Nordland	B 5	2	30		B 3a	2	30
	B 6	2	30		B 3b	2	40
Nordland/
N-.T	C	26	390		B4	8	160
JämUand	D	19	285		B5	18	270
	Summa	163	2 840		Summa	40	650
Artikel 2				Artikel 2
Troms	A	10	200	Nordland	Blal	4	80
Nordland	B 2a	5	75		B la2	4	60
	B 2b	1	15		B Ib	6	90
	B 3	12	180
	B 4	15	225
	B 5a	15	225
	B 5b	30	450
	Summa	88	1370		Summa	14	230
Artikel 3				Artikel 3
Troms	A	30	600	Nordland	C 2b	7	140
Norrbotten	B	7	140
Nordland	Cl C 2a	5 2	100 40
	Summa	44	880		Summa	7	140
Summa för				Summa för
artikel 1—3		295	5 090	artikel 1—3		61	1020

Prop. 1972:16 64

Bilaga 2

Bilaga tUl gemensam rapport om förhandlingama meUan Sverige och Norge om ny renbeteskonvention

Förteckning över stängsel som diskuterats av delegationerna.

A. I Nordlands fylke och Norrbottens län

1. Kiruna kommim

Från Vassijaure till Kateratvatn (ca 4 km).

2. Ankenes och Kiruna kommuner

a) Längs den gräns som anges i 1 § B 1 a konventionen från Kateratvatn till östra änden av Selkajavrre (ca 26 km).

b) Längs den gräns som anges under a från Selkajavrre till Cuno-javrre (ca 10 km).

c) Från Cunojavrres östra ände över riksgränsen norr om riksröse 263 till befintligt spärrstängsel vid Roccokkajokk (ca 5 km).

d) Längs den gräns som anges under a från Cunojavrre till bäck-
sammanflödet vid punkt 716 i Kaliksdalen (ca 9 km).

e) Längs den gräns som anges under a från Båtvatnets norra ände till
Iptovatnets norra ände (ca 13 km).

3. Tysfjords och GäUivare kommuner

Längs den gräns som anges i 1 § B 1 b konventionen från fjällbranten norr om Björnvatn tiU denna sjös norra ände, därifrån från samma sjös södra ände till riksröse 251, därifrån till Suorkejaure (sammanlagt ca 10 km).

4. Tysfjords och Jokkmokks kommuner

a) Tre sträckor längs riksgränsen mellan riksrösena 250 och 248, nämligen vid Jäknajaurats, fjället Katamurri och NjaUojaure (sammanlagt ca 10 km).

b) Tre sträckor längs riksgränsen mellan Amasvagjavrre och riksröse 246, nämligen vid nyssnämnda sjö, meUan fjällen Rättjåkko och Ruonas samt mellan Ruonas och Sautsasvare (sammanlagt ca 7 km).

5. Fauske och Arjeplogs kommuner

Från Eidevatnets sydöstra ände tiUPieskejaure (ca 5 km).

6. Saltdals och Arjeplogs kommuner

a) Från Balvatnets östra ände till Ikisjaure (ca 5 km).

b) Några kortare avsnitt längs den gräns som anges i 1 § B 3 a konventionen genom Skaitidalen (sammanlagt ca 10 km).

c) Från lämpUg punkt på befintligt stängsel mellan Gujaure och riksgränsen västerut till den gräns som anges i 1 § B 3 b konventionen i Dypenådalen (ca 10 km).

Kapitel I.	Svensk renbetning
Norge
Betesområden
		1 §
	A.	Troms fylke

I Troms fylke får följande områden användas för svensk renbetning: Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Sarevuobmi och Salvasskardet.

Områdena har följande gränser:

1. Tamok-Rosta

Från riksröse 294 (Treriksröset) vid Gåldajavri, denna sjö och Breiddalen tUl Gåvdajavri, östra sidan av Gåvdajavri tUl dess.nordligaste vik, därifrån en rät linje till Langvatnets västligaste vik, därifrån en rät linje i västiig riktning till Midterdalen, denna dal och Kitdalen till Storfjorden, denna fjord till utioppet av Sig-naldalselva, denna älv till sammanflödet med Balsfjordelva, denna älv till Övergård, därifrån en rät linje i sydlig riktning till Nord-kjoselva, denna älv till Tamokvat-net, denna sjö tUl dess södra ände, därifrån en rät linje i: sydlig riktning till Tamokelva, denna älv

Svensk reinbeite i

Kapittel I.

Norge.

Beiteområder.

§ 1

A. Troms fylke.

I Troms fylke kan f0lgende om-råder brukes som beite for svensk rein: Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Sarevuobmi og Salvasskardet.

Områdene har f0lgende grenser:

1. Tamok-Rosta:

Fra riksr0ys 294 (Treriksr0ysa) ved Gåldajavri, dette vain og Breiddalen til Gåvdajavri, 0stbredden av Gåvdajavri tU vatnets nord-ligste bukt, derfra en rett linje til Langvatnets vestiigste bukt, -derfra en rett linje i vestlig retning til Midterdalen, denne dal og Kitdalen til Storfjorden, denne fjord tU uti0pet av Signaldalselva, denne elv til saml0pet med Balsfjordelva, denne elv til 0vergård, derfra en rett linje i s0rlig retning til Nordkjoselva, denne elv til Tamokvatnet, dette vain til s0r-enden, derfra en rett linje i s0r-1ig retning tU Tamokelva, denne elv tU saml0pet med Rostaelva,

tUl sammanflödet med Rostaelva, denna älv med Lille Rosta-vatn till riksröse 287 i Stuorra Råstajavri, därifrån riksgränsen tUlbaka till riksröse 294.

2. Devdisfjellet

Från riksröse 287 i Stuorra Råstajavri längs sydgränsen för området Tamok-Rosta tUl sammanflödet mellan Rostaelva och Tamokelva, därifrån Målselva tiU sammanflödet med Divielva, denna älv till sammanflödet med Skaktarjåkka, denna älv och Rav-dujåkka till Ravdujavri, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till riksröse 285, därifrån riksgränsen tUlbaka till riksröse 287.

3. Havgavuobmi

Från riksröse 285 längs sydgränsen för området Devdisfjellet till Skaktarjåkkas sammanflöde med Divielva, denna älv till Mo-arsejavri, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till riksröse 283, därifrån riksgränsen tillbaka till riksröse 285.

4. Anjavassdalen

Från Moarsejavris södra ände längs västgränsen för områdena Havgavuobmi och Devdisfjellet tUl Divielvas sammanflöde med Målselva, denna älv tUl sammanflödet med Beinelva, denna älv och Beinelvdalen, Guovdelasvag-gi och Langedalen till Sandelv-vatn, denna sjö tUl dess södra ände, därifrån en rät linje över punkt 896 till tjärn på Hubitdievat, därifrån en rät linje i sydvästlig riktning till sammanflödet mellan bäcken från tjärnen vid punkt 829 och Maddajåkka, därifrån en rät linje till tjärn vid punkt 918, vidare en rät linje över Måskan-javris östra ände till Helvetjavri, denna sjö och bäcken till Doarru-javri, denna sjö och Doarmjåkka till sammanflödet med MiUtu-

denne elv med Lille Rostavatn til riksr0ys 287 i Stuorra Råstajavri, derfra rikgrensen tilbake til riks-r0ys 294.

2. Devdisfjellet:

Fra riksr0ys 287 i Stuorra Råstajavri längs s0rgrensen for området Tamok-Rosta til saml0pet mellom Rostaelva og Tamokelva, derfra Målselva til saml0pet med Divielva, denne elv til saml0pet med Skaktarjåkka, denne elv og Ravdujåkka til Ravdujavri, dette vatn til s0renden, derfra en rett linje til riksr0ys 285, derfra riks-grensen tUbake til riksr0ys 287.

3. Havgavuobmi:

Fra riksr0ys 285 längs s0rgren-sen for området Devdisfjellet til Skaktarjåkkas saml0p med Divielva, denne elv til Moarsejavri, dette vatn til s0renden, derfra en rett linje tU riksr0ys 283, derfra riksgrensen tilbake til riksr0ys 285.

4. Anjavassdalen:

Fra Moarsejavris s0rende längs vestgrensen for områdene Havgavuobmi og Devdisfjellet til Divielvas saml0p med Målselva, denne elv til saml0pet med Beinelva, denne elv og Beinelvdalen, Guovdelasvaggi og Langedalen til Sandelwatn, dette vatn til s0r-enden, derfra en rett linje över h0yde 896 tU tjem på Hubitdievat, derfra en rett linje i s0rvestiig retning tU saml0pet mellom bek-ken fra tjernet med h0yde 829 og Maddajåkka, derfra en rett linje til tjern med h0yde 918, videre en rett linje över Måskanjavris 0st-ende tU Helvetjavri, dette vatn og bekken til Doarmjavri, dette vatn og Doarmjåkka til saml0pet med Multujåkka, derfra en rett linje til Moarsejavris s0rende.

B. Nordlands och Nord-Tröndelags fylken

1 Nordlands och Nord-Tröndelags fylken får för svensk renbetning användas de områden som ligger mellan riksgränsen och nedan angivna gränslinjer:

1. / Ankenes, Ballangens och Tysfjords kommuner

a) Från riksgränsen vid Kat-teratvatnets norra sida, denna sjö till dess västra ände, därifrån en rät Unje tUl järnvägsbron över Hundalselva, denna älv till sammanflödet med Oallajokka, denna älv och Oallavagge till östra änden av Saelkajavrre, denna sjö och Saelkajokka till Cunojavrre, denna sjö och Cunojokka till sammanflödet med Sandelva, därifrån en rät linje till bäcksammanflödet vid punkt 716 i KaUksdalen, därifrån en rät linje över punkt 1314 tiU sjön vid punkt llll, denna sjö och Coarwejokka till Nordre Coarwejavrre, denna sjö och bäcken till Söndre Coarwejavrre, denna sjö tUl dess sydvästra vik, därifrån en rät linje i sydvästlig riktning till närmaste vik i Vannaks-vatn, denna sjö, Gautelisvatn, bäcken till Båtsvatn, denna sjö, Nuor-jujokka, Kobbvatn, Kobbelva och

B. Nordland og Nord-Trndelag fylker.

I Nordland og Nord-Tr0ndelag fylker kan som beite for svensk rein brukes de områder som ligger mellom riksgrensen og de nedenfor beskrevne grenselinjer:

1. I Ankenes, Ballangen og Tys-fjord kommuner:

a) Fra riksgrensen ved nordbredden av Katteratvatn, dette vatn til vestenden, derfra en rett linje til jernbanebrua över Hundalselva, denne elv tU saml0pet med Oallajokka, denne elv og Oallavagge til 0stenden av Saelkajavrre, dette vatn og Saelkajokka til Cunojavrre, dette vatn og Cunojokka tU saml0pet med Sandelva, derfra en rett linje til bekk-saml0pet med h0yde 716 i Kaliksdalen, derfra en rett linje över h0yde 1314 til vatn med h0yde llll, dette vatn og Coarwejokka til Nordre Coarwejavrre, dette vatn og bekken tU S0ndre Coarwejavrre, dette vatn til dets S0r-vffstlige bukt, derfra en rett linje i S0rvestlig retning til nsermeste bukt i Vannaksvatn, dette vatn, Gautelisvatn, bekken til Båtsvatn, dette vatn, Nuorjujokka, Kobbvatn, Kobbelva og S0relva tU sam-

dal med Skaitielva till sammanflödet med Graddiselva, denna älv till riksgränsen.

b) Från riksgränsen där denna korsar Dypenåga, denna älv till sammanflödet med Lönselva, denna älv söderut till Stödi järnvägsstation, därifrån järnvägslinjen söderut till den plats där den korsar bäcken från Svangstjern, därifrån Randalselva tUl sammanflödet med Virvasselva, denna älv till sammanflödet med Blerekelva, därifrån en rät linje i sydvästiig riktning till punkt 834, därifrån en rät linje till Kvefsendalstjer-nens östra ände, denna tjärn och Kvefsendalselva till Kalvatnmaga-sinet, detta magasin till bäcken från Melkfjellet och Sandtjern, därifrån en rät linje till en punkt på riksgränsen 1 km öster om riksröse 220 A.

4. / Hemnes kommun

Från riksgränsen vid Grasvat-nets södra strand, denna sjö till Oksfjellelvas mynning, denna älv till Okstindbreen, därifrån en rät linje i sydvästiig riktning till punkt 1435, därifrån en rät linje i syd-östiig riktning till Hulbekktjern, därifrån en rät linje till Storfossen i Storelva, denna älv till riksröse 215.

5. 7 Hattfjelldals kommun

a) Från riksgränsen vid Östre Krutvatnets södra strand en rät linje till Måsvatnets norra ände, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till Övre Elgsvatn vid mynningen av bäcken från Krokfjellet och Risfjel-let, därifrån en rät linje till riksröse 210.

b) Från en punkt på riksgränsen 500 m söder om riksröse 209 längs trädgränsen till Finskarbek-ken 1 km ovanför dess utiopp i Skarmodalselva, därifrån Finskar-bekken till tjärnen söder om Rit-terifjellet, därifrån en rät linje tiU

til saml0pet med Graddiselva, denne elv til riksgrensen.

b) Fra riksgrensen hvor denne krysser Dypenåga, denne elv til saml0pet med L0nselva, denne elv s0rover til St0di jernbanestasjon, derfra s0rover etter jernbanelinjen til det sted denne krysser bekken fra Svangstjern, derfra Randalselva til saml0pct med Virvasselva, denne elv til saml0pet med Blerekelva, derfra en rett linje i s0rvest-1ig retning til h0yde 834, derfra en rett linje til 0stenden av Kvef-sendalsljern, dette tjern og Kvefsendalselva til Kalvatnmagasinet, dette magasin til bekken fra Melkfjellet og Sandtjern, derfra en rett linje til el punkt på riksgrensen 1 km 0st for riksr0ys 220 A.

4. I Hemnes kommune:

Fra riksgrensen ved s0rbredden av Grasvatn, dette vatn til ut-l0pet av Oksfjellelva, denne civ til Okstindbreen, derfra en rett linje i s0rvestlig retning til h0yde 1435, derfra en rett linje i s0r0st-lig retning til Hulbekktjern, derfra en rett linje tU Storfossen i Storelva, denne elv til riksr0ys 215.

5. 7 Hattf jelldal kommune:

a) Fra riksgrensen ved s0rbred-den av 0stre Krutvatn en rett linje til nordenden av Måsvatn, dette vatn til s0renden, derfra en rett linje til 0vre Elgsvatn ved utl0pet av bekken fra Krokfjellet og Risfjellet, derfra en rett linje tU riksr0ys 210.

b) Fra et punkt på riksgrensen 500 m s0r for riksr0ys 209 längs skoggrensen til Finskarbekken 1 km ovenfor dennes utl0p i Skarmodalselva, derfra Finskarbekken til tjernet s0r for Ritterifjellet, derfra en rett linje tU Rotvatn, dette

1. Maunu

Jeitisjoki från Kelottijärvi till skogsgränsen, därifrån en rät linje till Kulsurjärvis östra ände, därifrån en rät linje till översta tjärnen i Saarijoki sydost om Kutsuroivi, därifrån Saarijoki till sammanflödet med Ainattijo-ki, därifrån en rät linje till Outa-järvis sydligaste vik, därifrån en rät linje till väg nr 396 vid Ahven-järvis nordöstra strand, denna väg till Muonioälven vid Karesuando, denna älv och Könkämäälven till Kelottijärvi, denna sjö till Jeitis-jokis inflöde.

2. Njuorajaure

Från riksröse 272 en rät linje till Pålnoluokta, därifrån Torneträsk till Paktajåkas inflöde, denna bäck och Paktajaure tUl sjöns sydligaste vik, därifrån järnväglinjen till riksgränsen, denna tillbaka till riksröse 272.

3. Patsajäkel

Torneälv från Tometräsk med sjöarna Tarrajaure, Jekejaure, Ala-jaure, Vakojaure och Nuorajärvi till KaUojärvi, därifrån sjön Ala-nen Vuolusjärvi, Vuolusjåkka och Alep Vuolusjaure, därifrån en rät linje till sjön Lulep Stalojaure, denna sjö, Stalojåkka och Kortto-järvi tUl Torneträsk, denna sjö till Torneälv.

4. Älvsbyn

Från Holmsel längs vägen tiU Aträskets sydöstra ände, därifrån en rät linje till västiigaste viken i sjön Manjärv, därifrån en rät linje till byn Manjärv, därifrån längs vägen från Manjärv över Avaträsk tUl väg nr 90, denna väg tUl bron över Piteälven, denna älv tUl Holmsel.

1. Maunu:

Jeitisjoki fra Kelottijärvi tU skoggrensen, derfra en rett linje til 0stenden av Kutsurjärvi, derfra en rett linje til 0verste tjemet i Saarijoki s0r0st for Kutsuroivi, derfra Saarijoki tU saml0pet med Ainattijoki, derfra en rett linje tU Outajärvis sydligste bukt, derfra en rett linje til vei nr. 396 ved nord-0stbredden av Ahvenjärvi, denne vei til Muonioälven ved Karesuando, denne elv og Könkämäälven til Kelottijärvi, dette vatn til Jeitis-joki's uti0p i dette.

2. Njuorajaure:

Fra riksr0ys 272 en rett linje til Pålnoluokta, derfra Torneträsk til Paktajåkas utl0p, denne bekk og Paktajaure til vatnets s0rligste bukt, derfra jernbanelinjen tU riksgrensen, denne tilbake til riksr0ys 272.

3. Patsajäkel:

Tomeälv fra Torneträsk med vatnene Tarrajaure, Jekejaure, Alajaure, Vakojaure og Nuorajärvi til KaUojärvi, derfra vatnet Alanen Vuolusjärvi, Vuolusjåkka og Alep Vuolusjaure, derfra en rett linje tU vatnet Lulep Stalojaure, dette vatn, Stalojåkka og Korttojärvi til Torne träsk, denne sj0 til Torneälv.

4. Älvsbyn:

Fra Holmsel längs veien til den s0rligste ende av Aträsket, derfra en rett linje til den vestiigste bukt i vatnet Manjärv, derfra en rett linje til stedet Manjärv, derfra längs veien fra Manjärv över Avaträsk til vei nr. 90, denne vei til brua över Piteälven, denne elv til Holmsel.

B. Västerbottens län

I Västerbottens län får följande områden användas för norsk renbetning: Ramsele, Granö och Meselefors.

Områdena har följande gränser:

1. Ramsele

Från landsvägsbron över Ume-älven vid Ottonträsk, längs denna älv tUl bäckutflödet vid byn Kvarntorp, denna bäck till väg nr 93, denna väg till vägskälet vid Gullbäck, därifrån vägen Gull-bäck—Västerbäck—Sarsjöliden— Harrselsfors—Näsåker, därifrån en rät linje i västlig riktning tUl vägskälet norr om Bastuträsket, därifrån vägen förbi Skivsjö och Sundö till Umeälven vid Ottonträsk.

?,. Granö

Från kraftverksdammen vid Bålforsen i Umeälven, längs denna älv till landsvägsbron vid Ottonträsk, därifrån vägen mot Skivsjö till Satmyrsjön, denna sjö och Korbebäcken till Stora Korbesjön, denna sjö och en rät linje från sjöns norra ände till vägen vid Byssträsk denna väg till byn Gäddträsk, därifrån Gädd-träsket och en rät linje från denna sjös nordvästra ände till vägskälet vid Tannträsk, därifrån vägen

B. Västerbottens län.

I Västerbottens län kan f0lgende områder brukes som beite for norsk rein: Ramsele, Granö 'jg Meselefors.

Områdene har f0lgende grenser:

1. Ramsele:

Fra veibrua över Umeälven ved Ottonträsk, längs denne elv til utl0pet av bekken ved stedet Kvarntorp, denne bekk til vei nr. 93, denne vei til veiskillet ved Gullbäck, derfra veien Gullbäck — Västerbäck — Sarsjöliden — Harrselsfors — Näsåker, derfra en rett linje i vestlig retning til veiskillet nord for Bastuträsket, derfra veien förbi Skivsjö og Sundö til Umeälven ved Ottonträsk.

2. Granö: '

Fra dammen ved Bålforsen i Umeälven, längs denne elv til vei-braa ved Ottonträsk, derfra veien mot Skivsjö til Satmyrsjön, dette vatn og Korbebäcken tU Stora Korbesjön, dette vatn og en rett Unje fra nordenden" av vatnet tU veien'ved Byssträsk, denne vei til stedet Gäddträsk, derfra Gäddträsket og en rett linje fra den nordvestlige ende av vatnet til veiskillet ved Tannträsk, derfra veien Tannträsk—Vilhelmina til Skovel-

8 §

Betesområdena får användas för norsk renbetning under följande tider:

A. 7 Norrbottens län: Från och
med den 1 oktober till och med
den 30 aprU med följande undan
tag:

1. Området Patsajäkel från och med den 1 december till och med ■den 30 aprU. Uppföres stängsel mellan Saarivuoma och Talma samebyar, får området användas från och med den 15 november.

2. Den del av området Älvsbyn som ligger mellan väg nr 90, sjöarna Muskusträsket och Avaträs-ket samt Korsträskfluren från och med den 1 januari tUl och med den 30 april.

B. 7 Västerbottens län: Från
och med den 1 oktober tUl och
med den 30 april.

C. 7 Jämtlands län: Från och
med den 1 april tiU och med den
14 november.

9 §

I ett område i Stommans kommun i Västerbottens län mellan riksgränsen. Stora Umevattnet och Mjölkbäcken får norska renar uppehålla sig när renskötsel bedrivs i angränsande norska gränsområden.

Betesomädenas utnyttjande

10 §
Betesområdena får icke använ
das för svensk renbetning.

Från första stycket gäUer följande undantag:

§ 8

Beiteområdene kan brukes som beite for norsk rein i f0lgende tidsrom:

A. 7 Norrbottens län: Fra og
med 1. oktober tU og med 30.
april, med f0lgende unntak:

1. Området Patsajäkel fra og med 1. desember til og med 30. aprU. Dersom gjerde blir opp-f0rt mellan Saarivouma og Talma samebyer, kan området bmkes fra og med 15. november.

2. Den del av området Älvsbyn som ligger mellom vei nr. 90, vatnene Muskusträsket og Ava-träsket samt Korsträskfluren fra og med 1. januar tU og med 30. april.

B. 7 Västerbottens län: Fra og
med 1. oktober til og med 30.
april.

C. 7 Jämtlands län: Fra og med
1. aprU til og med 14. november.

§ 9 I et område i Stomman kommune i Västerbottens län mellom riksgrensen. Stora Umevattnet og Mjölkbäcken kan norsk rein oppholde seg når reindrift föregår i de tilst0tende grensetrakter i Norge.

Bruken av beiteområdene.

§ 10

Beiteområdene må ikke brukes som beite for svensk rein.

Fra bestemmelsen i f0rste ledd gjelder f0lgende unntak:

jafjället, norr om Gardfjället till Holmträsket, därifrån till Bastan-sjön och längs sjön Storumans södra sida till Vinliden, därifrån förbi Joranträsken och Rusträsket tUl Bålforsen.

Från Löfjället får flyttningen i stället företagas på Gardikens och Umeälvens is eller längs södra sidan av Gardiken och Umeälven till Bålforsen.

Meselefors

Från riksgränsen vid Ranseren förbi Stekenjokk, längs Burgfjäl-let, GUsfjället och Blaikfjället, förbi Klinkhöjden och Stadsås tiU Meselberget.

Från Stekenjokk får flyttningen i stället företagas längs Kultsjön samt södra sidan av Ängermanälven och Malgomaj till Meselberget.

13 §

När omständigheterna gör det nödvändigt, kan lantbruksnämnden föreskriva tillfällig avvikelse från flyttningsled. Innan sådan föreskrift meddelas, skall om möjligt berörda förmän beredas tillfälle att yttra sig.

Rastplatser

14 §

Utmed flyttningslederna skall finnas tiUräckligt antal rastplatser med erforderlig beteskapacitet. Rastplatsernas antal, läge och utsträckning faststäUes av lantbruksnämnden efter samråd med reindriftsinspektören.

Flyttning

15 §

Flyttning till och från betesområde skall äga rum inom den betestid som enligt 8 § gäUer för området.

Senast tre veckor innan flyttning börjar, skall renägarna eller deras förman sända lantbruksnämnden en plan för flyttningen.

for GardfjäUet tU Holmträsket, derfra til Bastansjön og langs s0r-siden av Storuman tU Vinliden, derfra förbi Joranträsken og Rusträsket tU Bålforsen.

Fra Löfjället kan flyttningen i stedet företas över isen på Gardiken og Umeälven, eller langs s0r-siden av Gardiken og Umeälven til Bålforsen.

Meselefors:

Fra riksgrensen ved Ranseren förbi Steken jokk, langs Burgfjäl-let, Gitsfjället og BlaUdjäUet, for-bi Klinkhöjden og Stadsås til Meselberget.

Fra Stekenjokk kan flyttningen i stedet företas langs Kultsjön og s0rsiden av Ängermanälven og Malgomaj til Meselberget.

§ 13 Når omstendighetene gj0r det n0dvendig, kan lantbruksnämnden for det enkelte tilfelle påby avvik fra flyttelei. F0r slikt påbud gis, skal vedkommende tillitsmenn så-vidt mulig gis anledning til å utta-le seg.

Rasteplasser.

§ 14 Langs flytteleiene skal det vasre et tUstrekkelig antall rasteplasser med n0dvendig beitekapasitet. Rasteplassenes antall, beliggenhet og utstrekning fastsettes av lantbruksnämnden etter samråd med reindriftsinspekt0ren.

Flytting.

§ 15

Flytting til og fra beiteområ-de skal föregå innenfor den bei-tetid som i § 8 er fastsatt for området.

Senest tre uker f0r flytting på-begynnes, skal reineieme eller deres tillitsmann sende lantbmksnämnden en plan for flyttingen.

Förmän

24 §

I varje sameby/renbetesdistrikt, som berörs av denna konvention, skall finnas en förman och en eller två ersättare för denne.

Förmannen skall vara kontaktman mellan myndighetema och renägarna i frågor som uppstår i samband med att renar från det ena landet betar i det andra. Han skall tillse att konventionens bestämmelser iakttages vid renskötselns utövande. Förmannen kan ge renägare som tillhör hans sameby/renbetesdistrikt de anvisningar och kräva den medverkan av dem som behövs för att konventionen skall efterlevas.

Det åligger förmannen särskUt ati:

1. uppehålla sig på lämplig plats inom eller i närheten av betesområdet när renbetning är tillåten i det andra landet,

2. vidtaga de åtgärder som är nödvändiga om konventionen överträdes,

3. söka utreda vems renar som våUat uppgiven skada.

Tillitsmenn.

§ 24

I hvert reinbeitedistrikt/sameby, som ber0res av denne konvensjon, skal det vasre en tUlitsmann med en eller to stedfortredere.

TUlitsmannen skal vasre binde-ledd mellom myndighetene og reineieme i sp0rsmål som oppstår i samband med at rein fra det ene land beiter i det andre. Han skal påse at konvensjonens bestemmelser iakttas ved ut0vingen av reindriften. Tillitsmannen kan gi reineiere som tilh0rer hans distrikt/sameby de pålegg og kreve den medvirkning av dem som er n0dvendig for at konvensjonen skal etterleves.

Saerlig påligger det tillitsmannen

1. å oppholde seg på hensiktsmessig sted i eller i naerheten av beiteområdet når reinbeiting er tillatt i det annet land;

2. å iverksette de tUtak som er n0dvendige om konvensjonen overtredes;

3. å s0ke å bringe på det rene hvem den rein tilh0rer som har voldt påstått skade.

Samling och skiljning

26 §

Samling för kalvmärkning eUer för slakt eller skUjning får icke äga mm utan att underrättelse om tid och plats har sänts till förmännen i de samebyar/renbetesdistrikt i det andra landet som har angränsande områden. Underrättelsen skall sändas i så god tid som möjligt.

27 §

Har renar från de båda länderna sammanblandats skall samling och skiljning verkställas snarast möjligt.

Samling och skiljning kan dock uppskjutas eller underlåtas om förmännen i berörda samebyar/renbetesdistrikt är eniga härom, eUer om detta bestäms av den lant-braksnämnd/reindriftsinspektör inom vars område renarna finns.

Samling och skiljning verkställes genom försorg av förmannen i den sameby/det renbetesdistrikt inom vars område renarna finns. Om förmannen fordrar det skall andra berörda samebyar/renägare sända erforderlig arbetspersonal

Samling og skilling.

§ 26 Samling for kalvmerking eller for släkting, eller skiUing, må ikke företas uten at melding om tid og sted er sendt tillitsmennene for de distrikter/samebyer i det annet land som har tUst0tende områder. Meldingen skal gis i så god tid som mulig.

§ 27

Er rein fra de to land blitt sammenblandet, skal samling og skilling settes i verk snarest mu-lig.

Samling og skilling kan dog utsettes eller unnlates dersom tU-litsmennene i de ber0rte reinbei-tedistrikter/samebyer er enige om det, eller det bestemmes av rein-driftsinspekt0ren/lantbruksnämn-den der reinen befinner seg.

Samling og skUling skal settes i verk av tillitsmannen for det distrikt/den sameby der reinen er. Når tUlitsmannen krever det skal andre ber0rte reineiere/samebyer sende tilstrekkelig arbeidskraft til å delta i arbeidet og til å ta hand

för att deltaga i arbetet och omhändertaga tUl samebyn/renägarna hörande renar. Förmannen avgör hur stor arbetsstyrka de skall sända med hänsyn till det antal renar de kan antagas ha i den sammanblandade hjorden och till förhållandena i övrigt.

Förmannen skall i så god tid som möjligt sända underrättelse. om tid och plats för skUjningen till förmännen i övriga berörda samebyar/renbetesdistrikt.

28 §

Finner förman anledning antaga att renar från hans sameby/ renbetesdistrikt sammanblandats med renhjord från det andra landet, får han syna denna tUlsammans med förmannen i det renbetesdistrikt/den sameby som renhjorden tillhör.

29 §

Vid tillbakaflyttning av norska renar från vinterbete i Sverige skall, innan renarna passerar riksgränsen, företagas samling och ut-skiljning av svenska renar.

Samling och skiljning kan underlåtas om lantbmksnämnden samtycker. Samtycke bör läninas när det finns anledning antaga att sammanblandning icke har skett.

Samlingen och skiljningen verk-ställes genom försorg av den norske förmannen. Tid och plats skall godkännas av lantbmksnämnden, som underrättar förmännen i berörda samebyar.

Lantbmksnämnden kan ålägga sameby att sända erforderlig arbetspersonal för att biträda vid skUjningen och omhändertaga till samebyn hörande renar.

om sin rein. Tillitsmannen avgj0r hvor stort mannskap de skal sende under hensyn tU det antaU rein de antas å ha i den sammenblandede flokken og til forholdene for 0v-rig.

TUlitsmannen skal i så god tid som mulig sende melding om tid og sted for skillingen til tillitsmennene i de andre ber0rte distrikter/ samebyer.

§ 28 Har en tUlitsmann grann til å tro at rein fra hans distrikt/sameby er blitt sammenblandet med rein-flokk fra det annet land, har han rett til å se över denne sammen med tillitsmannen for den sameby/ det distrikt som reinflokken til-h0rer.

§ 29

Ved tilbakeflytting av norsk rein fra vinterbeite i Sverige, skal det, f0r reinen passerer riksgrensen, företas samling og utskUling av svensk rein.

Samling og skilling kan unnlates om lantbruksnämnden samtyk-ker. Samtykke b0r gis når det er grunn til å tro at sammenblanding ikke er skjedd.

Samlingen og skUlingen settes i verk av den norske tUlitsmannen. Tid og sted skal godkjennes av lantbruksnämnden som gir melding tU tUlitsmennene for de ber0rte samebyer.

Lantbruksnämnden kan pålegge sameby å sende tilstrekkelig arbeidskraft til skillingen og tU å ta hand om sin rein.

gas samling och utskiljning av norska renar.

Skiljningen skall verkställas på den norska sidan av riksgränsen om icke reindriftsinspektören samtycker tUl att skiljningen företages på svenskt område.

Samling och skiljning kan underlåtas om reindriftsinspektören samtycker. Samtycke bör länmas när det finns anledning antaga att sammanblandning icke har skett eUer när omständigheterna eljest gör det befogat. Reindriftsinspektören kan bestämma att sådant samtycke skall gälla tills vidare.

Samlingen och skiljningen verkställes genom försorg av den svenske förmannen. Tid och plats skall godkännas av reindriftsinspektören, som underrättar förmännen i berörda renbetesdistrikt.

Reindriftsinspektören kan ålägga renägarna i berörda renbetesdistrikt att sända erforderlig arbetspersonal för att biträda vid skiljningen och omhändertaga tUl distriktet hörande renar.

31 §

Renar som utan stöd av denna konvention befinner sig i det andra landet får icke föras tillbaka till hemlandet innan skiljning företagits.

I fråga om skiljningen och samling som föregår den äger 27 § motsvarande tillämpning. Den lantbmksnämnd/reindriftsinspek-tör inom vars område renarna finns kan ålägga förmannen för den sameby eUer det renbetesdistrikt, som huvuddelen av renarna tiUhör, att ombesörja samlingen och skiljningen.

Lantbruksnämnden/reindriftsin-spektören kan medge undantag från föreskriften i första stycket. Lantbruksnämnden/reindriftsin-spektören kan föreskriva att förmannen ombesörjer att skiljningen sker på lämplig plats i hemlandet

UtskUling av norsk rein.

Skilling skal föregå på norsk side av riksgrensen med mindre reindriftsinspekt0ren samtykker i at skUling företas på svensk område.

Samling og skiUing kan unnlates om reindriftsinspekt0ren samtykker. Samtykke b0r gis når det er grunn til å tro at sammenblanding ikke er skjedd eller hvis andre omstendigheter tilsier det. Rein-driftsinspekt0ren kan bestemme at slikt samtykke skal gjelde inntil videre.

Samlingen og skiUingen skal settes i verk av den svenske tillitsmann. Tid og sted skal godkjennes av reindriftsinspekt0ren, som gir melding til tillitsmennene for de ber0rte reinbeitedistrikter.

Reindriftsinspekt0ren kan pålegge reineieme i de ber0rte reinbeitedistrikter å sende tilstrekkelig arbeidskraft tU skillingen og tU å ta hand om sin rein.

§ 31 Rein som uten hjemmel i konvensjonen befinner seg i det annet land, må ikke f0res tilbake til hjemlandet f0r skilling er foretatt.

For skillingen og forutgående samling får reglene i § 27 tilsvarende anvendelse. Reindriftsin-spekt0ren/lantbruksnämnden der reinen befinner seg kan pålegge tillitsmannen i det distrikt eller den sameby som det meste av reinen tUh0rer, å sette i verk samlingen og skillingen.

Reindriftsinspektören/lantbraks-nämnden kan gj0re unntak fra bestemmelsen i f0rste ledd. Rein-driftsinspekl0ren/lantbruksnämn-den kan bestemme at tiUitsmannen skal iverksette skUling på h0velig .sted i hjemlandet og kan gi tillits-

och kan meddela denne närmare föreskrifter härför. Underrättelse om skiljningen skall sändas till den reindriftsinspektör/Iantbmks-nämnd inom vars område skiljningen skall verkstäUas.

32 §
Lantbruksnämnden/reindriftsln-

spektören kan föreskriva att samling och skUjning skall äga ram då

1. förman i strid mot konventionen underlåter att ombesörja samling eller skiljning, .

2. förmän med stöd av 27 § andra stycket överenskommit att uppskjuta eller underlåta samling eller skiljning men sådan enligt myndighetens bedömande bör verkställas utan dröjsmål,

3. det finns anledning antaga att sammanblandning skett eller

4. eljest särskilda skäl föreligger.

Lantbruksnämnden/reindriftsin-spektören bestämmer tid och plats för samlingen och skiljningen.

Innan föreskrift enligt första stycket meddelas skaU berörd förman beredas tillfälle att yttra sig.

33 §

Efter skiljning skall den sameby/renägare till vilken utskild ren hör ombesörja att renen utan dröjsmål återföres till eget område.

Sameby/renägare som i det andra landet hämtar egna renar som utskilts skall, där det kan ske utan väsentlig olägenhet, till hemlandet återföra även utskilda renar som tUlhör annan sameby/renägare.

Förman som ombesörjt skUjning skall tillse att märkta renar som icke omhändertages på sätt som anges i första eller andra stycket, bevakas tUl dess de hämtas av sameby/renägare till vilken de hör. Förmannen skall underrätta samebyns/renbetesdistriktets förman om var renama kan häm-

mannen nasrmere direktiver for skillingen. Melding om skiUingen skal gis til lantbmksnämnden/ reindriftsinspekt0ren der skiUingen skal företas.

§ 32 Reindriftsinspekt0ren/lantbmks-nämnden kan gi pålegg om samling og skilling når

1. tillitsmann, i strid med denne konvensjon, har unnlatt å iverksette samling eller skUling;

2. tillitsmenn i henhold til § 27, annet ledd, er blitt enige om å utsette eller unnlate samling eller skUling, men myndighetene finner at dette b0r skje uten opphold;

3. det er grunn til å tro at sammenblanding har funnet sted, eller

4. det ellers er saerlig grunn til det.

Reindrlftsinspekt0ren/Iantbruks-nämnden fastsetter tid og sted for samlingen og skillingen.

F0r pålegg gis i medhold av f0rste ledd skal vedkommende tillitsmann gis anledning til å uttale seg.

§ 33

Etter skilling skal reineier/same-by som utskilt rein tilli0rer s0rge for at reinen stråks f0res tilbake til eget område.

Reineier/sameby som henter utskilt rein i det annet land, skal, når det kan skje uten vesentiig ulempe, f0re med tilbake til hjemlandet også utskilt rein som tillh0rer annen reineier/sameby.

Tillitsmann som iverksetter skillingen, skal s0rge for at merket rein som ikke blir tätt hand om på den mate som er fastsatt i f0rste og annet ledd, bevoktes inntil den avhentes av reineier/sameby som den tilh0rer. Tillitsmannen skal underrette distriktets/samebyens tillitsmann om hvor reinen

tas samt ange en med hänsyn till förhållandena rimlig tid inom vUken hämtning skall ske.

Kan renarna icke bevakas eller återföras utan väsentlig olägenhet eller underlåter samebyn/renägaren att avhämta djuren inom angiven tid, kan renarna efter medgivande av lantbmksnämnden/ reindriftsinspektören säljas' tUl slakt för ägarens räkning.

34 §

Uppstår oenighet vid genomförande av samling eller skiljning kan lantbraksnämnden/reindrifts-inspektören vidtaga de åtgärder som påkaUas av omständigheterna.

Kostnader för renar från det andra landet

35 §
Kostnader för nödvändigt arbete

med renar från det andra landet och utlägg som uppstår i samband härmed skall betalas av sameby/ renägare som renarna tUlhör.

Har renar från de båda länderna sammanblandats, fördelas kostnader för samling och skUjning mellan samebyarna/renägama i förhållande till det antal renar de har i den sammanblandade hjorden. Har sammanblandningen orsakats av oaktsamhet eller otillräcklig tUlsyn och bevakning, kan den ansvariga samebyn/renägaren påföras en större del av eller hela kostnaden.

Förmannen skall upprätta sammanställning över kostnadema, fördela dessa och sända dem som kräves på ersättning specificerade räkningar.

Godtages icke ersättningskrav, bör lantbruksnämnden eller reindriftsinspektören, om någon av parterna begär det, medverka till att förlikning kommer tUl stånd.

Renmärken

36 §

Vid registrering av renmärke skall tillses att detta tydligt skil-

kan avhentes, samt angi en etter forholdene rimelig tidsfrist innen hvilken avhenting må finne sted. Dersom reinen ikke uten vesentiig ulempe kan bevoktes eUer f0-res tUbake, eller dersom den reineier/sameby som reinen tilh0rer, unnlater å avhente reinen innen den fastsatte tidsfrist, kan rein-driftsinspekt0ren/lantbruksnämn-den samtykke i at reinen selges til slakt for eierens regning.

§ 34 Oppstår uenighet ved gjeanom-f0ringen av samling eller skilling kan reindriftsinspekt0ren/lant-bruksnämnden iverksette de tiltak som omstendighetene tilsier.

Kostnader med rein fra det annet land.

§ 35

Kostnader ved n0dvendig arbeid med rein fra det annet land, og utlegg som oppstår i denne förbindelse, skal betales av reineier/ sameby som reinen tilh0rer.

Er rein fra de to land blitt sammenblandet, fordeles kostnadene ved samling og skiUing mellom reineier/sameby i forhold tU antallet rein de har i den sammenblandede flokken. Skyldes sam-menblandingen uaktsomhet eller utilstrekkelig tilsyn og bevoktning, kan den ansvarlige reineier/sameby pålegges å betale en st0rre andel av eller alle kostnadene.

Tillitsmannen skal f0re oppgave över kostnadene, fordele disse og sende spesifiserte regninger til dem krav rettes mot.

Godtas ikke kravet, b0r rein-driftsinspekt0ren eller lantbruksnämnden, dersom en av partene anmoder om det, medvirke tU at forlik kommer i stånd.

Reinmerker.

§ 36 Ved registrering av reinmerke skal det påses at dette tydelig

nämnd/reindriftsinspektör inom vars område motorfordonet skall användas.

Tull- och avgiftsfrihet

49 §
Utrustning, redskap och andra

varor som avses i 45—48 §§ får medföras tull- och avgiftsfritt.

Smittsamma djursjukdomar

50 §

När det finns anledning antaga att svårartad smittsam sjukdom utbrutit bland renar eller husdjur i det ena landet och att fara föreligger för att renbetning i det andra landet kan medföra ytterligare utbredning av sjukdomen, skall veterinärmyndigheterna i de båda länderna samråda. Vartdera landet kan därefter vidtaga de åtgärder eller utfärda de föreskrifter som behövs för att hindra sjukdomens utbredning.

Förbud mot att renar från det ena landet kommer in i det andra utfärdas av vederbörande departement. Sådant förbud skall upphävas så snart faran för sjukdomens utbredning upphört.

nämnd der motorkj0ret0yet skal benyttes.

Toll- og avgiftsfrihet.

§ 49 Utstyr, redskap og andre varer som er nevnt i §§ 45—48 kan medf0res toll- og avgiftsfritt.

Smittsomme dyresykdommer.

§ 50

Når det er grunn tU å tro at det i ett av landene er ondartet smittsom sykdom blant rein eller husdyr og at det er fare for at reinbeiting i det annet land kan f0re til ytterligere utbredelse av sykdommen, skal veterinasrmyn-dighetene i de to land samrå seg med hverandre. Hvert av landene kan deretter iverksette de tiltak og gi de pålegg eller utferdige de forbud som er n0dvendige for å hindre sykdommens utbredelse.

Forbud mot at rein fra det ene land kommer inn i det annet land utferdiges av vedkommende departement. Slikt forbud skal oppheves så snart faren for utbredelse av sykdommen er opp-h0rt.

Betesavgift

52 §

Har renar från det ena landet uppehållit sig i det andra landet utan stöd av denna konvention kan vederbörande renägare/sameby åläggas att betala betesavgift.

Betesavgiften är i Sverige skr 1:00 och i Norge nkr 1:40 per ren utan hänsyn till uppehållets varaktighet samt i Sverige skr 0: 40 och i Norge nkr 0: 55 per ren för varje dag renarna uppehållit sig i det andra landet. Har uppehållet ej bringats att upphöra senast fjorton dagar efter det att lantbruksnämnden/reindriftsin-spektören mottagit meddelande om olovlig betning enligt 51 § andra stycket är avgiften från och med den femtonde dagen efter mottagandet av meddelandet i Sverige skr 0: 75 och i Norge nkr 1: 05 per ren och dag.

För kalvar under ett år utgår ej avgift.

Avgiftsbeloppen enligt andra stycket omräknas vart femte år med tillämpning av konsumentprisindex i Sverige respektive i Norge med utgångspunkt i index per den 1 juli 1971. Omräkning skaU icke ske om ändringen i indexen är mindre än 10 procent sedan beloppen senast fast-

Beifeavgiff.

§ 52

Når rein fra det ene land har oppholdt seg i det annet land uten hjemmel i denne konvensjon, kan vedkommende sameby/reineier pålegges å betale beiteavgift.

Beiteavgiften er i Norge n.kr. 1,40 og i Sverige sv.kr. 1,— pr. rein uten hensyn til varigheten av oppholdet, samt i Norge n.kr. 0,55 og i Sverige s.kr. 0,40 pr. rein for hver dag reinen har oppholdt seg i det annet land. Er oppholdet ikke bragt til opph0r innen 14 dager etter at reindriftsinspekt0ren/ lantbruksnämnden har mottatt melding etter § 51, annet ledd, er avgiften fra og med den femtende dag etter mottageisen av meldingen henholdsvis n.kr. 1,05 og sv. kr. 0,75 pr. rein pr. dag.

For kalver under ett år bereg-nes ikke avgift.

Avgiftssatsene i annet ledd skal hvert femte år reguleres i samsvar med forbraksprisindeksen i Norge, henholdsvis i Sverige, og med utgångspunkt i indeksen pr. 1. juli 1971. Regulering skal ikke företas dersom endring i den offisielle in-deks er mindre enn 10 prosent siden avgiftssatsene siste gäng ble

53 §

Beslut om betesavgift fattas av den lantbmksnämnd/reindriftsin-spektör inom vars område det olovliga uppehållet ägt rum.

Kan det olovliga uppehållet icke läggas renägaren eller den som på hans vägnar ansvarar för renarna tUl last eller är det eljest med hänsyn till omständigheterna oskäligt att ålägga full avgift, kan lantbmksnämnden/reindrifts-inspektören nedsätta avgiftsbeloppet eller, om särskUda skäl föreligger, besluta att betesavgift icke skall utgå.

Lantbruksnämnden/reindriftsin-spektören sänder beslutet tUl den reindriftsinspektör/lantbruks-nämnd inom vars område renarna eller huvuddelen av dem hör hemma. Samtidigt med beslutet lämnas upplysningar om alla de omständigheter som ligger till gmnd för beslutet.

Den reindrUtsinspektör/Iant-bruksnämnd som mottager beslutet skall utan dröjsmål sända detta till förmannen i det renbetesdistrikt/den sameby som renarna eller huvuddelen av dem tillhör och sända den lantbruksnämnd/ reindriftsinspektör som fattat beslutet uppgift om när förmannen mottagit detta.

Över beslut om betesavgift kan den som beslutet rör eller rein-driftsinspektören/Iantbmksnämn-den anföra besvär hos lantbruks-styrelsen/fylkesmannen inom fem veckor efter det förmannen mottagit beslutet.

54 §

Beslut om betesavgift förfaller om det icke sänts till lantbmks-nämnden/reindriftsinspektören i det andra landet senast tre måna-

§ 53

Pålegg om betaUng av beiteavgift gis av reindriftsinspekt0r/ lantbruksnämnd der det ulovlige opphold har funnet sted.

Dersom det ulovlige opphold ikke kan legges reineieren eller den som på hans vegne har ansvaret for reinen til last, eller andre omstendigheter gj0r det urimelig å pålegge full avgift, kan rein-driftsinspekt0ren/lantbmksnämn-den nedsette avgiftsbe]0pet eller i saerlige tilfelle helt frafalle beiteavgift.

Reindriftsinspekt0ren/Iantbruks-nämnden sender pålegget til lant-bruksnämnden/reindriftsinspekt0-ren der reinen, eller det meste av den, h0rer hjemme, og gir samtidig opplysninger om alle de omstendigheter som ligger til grann for pålegget.

Den lantbruksnämnd/reindrifts-inspekt0r som mottar pålegget, skal uten opphold sende dette til tillitsmannen for den sameby/distrikt som reinen eller det meste av den tilh0rer og sende den rein-driftsinspekt0r/lantbraksnämnd som har utferdiget pålegget melding om når tillitsmannen har mottatt det.

Pålegg om beiteavgift kan av den som pålegget ber0rer eller av lantbraksnämnden/reindriftsin-spekt0ren ankes til fylkesmannen/ lantbraksstyrelsen innen fem uker etter at tillitsmannen har mottatt pålegget.

§ 54

Er pålegg om beiteavgift ikke sendt lantbraksnämnden/reindrifts-inspekt0ren i det annet land innen tre måneder etter at det ulovlige

StraiTbestämmelser

61 § Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. åsidosätter åläggande eller föreskrift som meddelats med stöd av 16 § andra punkten,

2. verkställer samling för kalv-märkning eller för slakt eller skiljning utan att sända underrättelse enligt 26 §,

3. för renar tillbaka till Norge utan att samling och skiljning företagits enligt 29 § första stycket och utan att samtycke lämnats enligt 29 § andra stycket,

4. för renar tillbaka från betesområde i Norge eller angränsande svenska områden utan att samling och skiljning företagits enligt 30 § första stycket och utan att samtycke lämnats enligt 30 § andra eller tredje stycket,

5. för renar tillbaka till hemlandet utan att skiljning företagits enligt 31 § första stycket och utan att undantag medgivits enligt 31 § tredje stycket,

6. åsidosätter åläggande som meddelats av lantbruksnämnd eller reindriftsinspektör med stöd av 31 § andra stycket andra punkten eller 32 §,

7. slaktar renar i strid mot 38 § andra stycket,

8. använder terränggående motorfordon i det andra landet i strid mot 48 § tredje stycket.

Till ansvar enligt första stycket dömes ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt allmän strafflag.

StrafTebestemmelser.

§ 61 Med b0ter straffes den som forsettlig eller uaktsomt

1. overtrer forskrifter eller pålegg gitt i medhold av § 16, annet punktum;

2. företar samling for kalvmerking eller släkting, eller skilling, uten at det er sendt melding som nevnt i § 26;

3. f0rer rein tilbake tU Norge uten at det er foretatt samling og skiUing som bestemt i § 29, f0rste ledd, og uten samtykke som nevnt i § 29, annet ledd;

4. f0rer rein tUbake fra beiteområde i Norge eller tilst0tende svensk område uten at det er foretatt samling og skUling som bestemt i § 30, f0rste ledd, og uten samtykke som nevnt i § 30, annet eUer tredje ledd;

5. f0rer rein tUbake til hjemlandet uten at det er foretatt skUling som nevnt i § 31, f0rste ledd og uten at det er gjort unntak som nevnt i § 31, tredje ledd;

6. unnlater å etterkomme pålegg gitt av reindriftsinspekt0r eller lantbraksnämnd i medhold av § 31, annet ledd, annet punktum eller § 32;

7. slakter rein i strid med § 38, annet ledd;

8. bruker terrenggående motor-kj0ret0y i det annet land i strid med § 48, tredje ledd.

Straff etter denne bestemmelse kommer ikke til anvendelse dersom forholdet rammes av noen bestemmelse i den alminnelige straf-felovgivning.

Galgujåkka och Skibotnelva till sammanflödet med Lavkaj åkka, därifrån Lavkaj åkka och Lavka-vaggi till Gåvdajavri, denna sjö tUl södra ändan, därifrån Breiddalen tUl Gåldajavri, denna sjö till Treriksröset, därifrån riksgränsen tillbaka till riksröse 295 B.

Betestiden är från och med den 1 maj till och med den 15 juni.

68 §

Så länge betestillgången inom området Meselefors som anges i 7 § B 3 ej är tillräcklig för 1 500 renar skall i stället området Hälla i Västerbottens och Västernorrlands län användas för norsk renbetning. Området har följande gränser:

Från Vispsjöns södra ända en rät linje över punkt 469 på Vispsjöberget till väg nr 90, denna väg till Hällby regleringsmagasin, detta magasin till Risåns utlopp, därifrån en rät linje till vägskälet vid byn Mossaträsk, därifrån vägen till byn Kal, därifrån en rät linje till Holmträskets västra ända, därifrån en rät linje till Norra Hed-vattensjön, denna sjö till dess norra ända, därifrån en rät linje till tjäm vid punkt 355, därifrån bäcken till Vispsjön.

Högsta tillåtna renantal i Hälla är 1 500.

Vid flyttning till Hälla användes den flyttningsled som i 12 § fastställts för Meselefors fram till Klinkhöjden. Därifrån sker flyttningen förbi Häggås, Avasjö, Lomsjö och Södra Noret till Vispsjön.

Lantbruksnämnden avgör efter samråd med det fasta utskottet när området Meselefors skall tagas i brak.

jåkka og Skibotnelva tU saml0pet med Lavkajåkka, derfra Lavkajåk-ka og Lavkavaggi til Gåvdajavri, dette vatn til s0renden, derfra Breiddalen til Gåldajavri, dette vatn til Treriksr0ysa, derfra riksgrensen tilbake til riksr0ys 295 B.

Beitetiden er fra og med 1. mai til og med 15. juni.

§ 68

Så lenge beiteforekomstene i området Meselefors som nevnt i § 7 B, 3, ikke er tUstrekkelig for 1 500 rein, skal i stedet området Hälla i Västerbottens og Västernorrlands län brakes som beite for norsk rein. Området har f0lgende grenser:

Fra Vispsjöns s0rende en rett linje över h0yde 469 på Vispsjöberget til vei nr. 90, denne vei til Hällby reguleringsmagasin, dette magasin til Risåns utl0p, derfra en rett linje til veiskUlet ved stedet Mossaträsk, derfra veien till stedet Käl, derfra en rett linje tU vestenden av Holmträsket, derfra en rett linje til Norra Hedvattensjön, dette vatn til nordenden, derfra en rett linje tU tjern med h0yde 355, derfra bekken til Vispsjön.

St0rste tillatte reinantall i Hälla er 1 500.

Ved flytting tU Hälla bmkes frem til Klinkhöjden den flyttelei som i § 12 er fastsatt for Meselefors. Derfra skjer flyttingen förbi Häggås, Avasjö, Lomsjö og Södra Noret til Vispsjön.

Lantbruksnämnden avgj0r, etter samråd med det fäste utvalg, når området Meselefors skal tas i brak.

Kapitel VII. Slutbestämmelser

69 §

Senast fem år före utgången av denna konventions giltighetstid eller före den 1 maj 1997, skall, om en av avtalsparterna påkallar det, en blandad svensk-norsk kommission tillsättas för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer efter utgången av konventionens giltighetstid har behov av fortsatt renbetning i det andra landet i de betesområden som omfattas av denna konvention eller delar av dessa.

Avtalspart, som påkallar tillsättandet av kommissionen, skall härom underrätta den andra avtalsparten senast ett år före den i första stycket angivna tidsfristen. Parterna skall därefter omgående inleda förhandlingar om utseende av ordförande för kommissionen samt om kommissionens sekretariat m. m.

70 §

För att fullgöra den uppgift som är angiven i 69 § skaU kommissionen i erforderlig utsträckning undersöka betestiUgångarna inom Finnmarks, Troms och Nordlands fylken och i nordligaste delen av Nord-Tröndelags fylke samt i Norrbottens och Västerbottens län och i nordligaste delen av Jämtlands län. Kommissionen skall undersöka hur betestillgångarna utnyttjas inom dessa områden och hur de mest rationellt skall kunna utnyttjas. Därvid skall hänsyn också tagas till andra samhälls- och näringsintressen. Inom denna allmänna ram bestämmer kommissionen själv hur utredningsarbetet skall bedrivas.

71 §
Kommissionen skall bestå av tre

medlemmar från vartdera landet. För varje medlem skaU utses en personlig suppleant, som skall in-

Kapittel VII. Sluttbesteinmelser.

§ 69

Senest fem år f0r denne konvensjon opph0rer å gjelde eller innen 1. mai 1997 skal det, dersom en av partene krever del, nedsettes en blandet norsk-svensk kommi-sjon som skal utrede sp0rsmålet om det ene lands reindriftssamer etter utl0pet av konvensjonens gyl-dighetstid fortsatt har behov for reinbeite i det annet land i de beiteområder som er fastsatt i denne konvensjon eller deler av disse områder.

En part som 0nsker en kom-misjon nedsatt, skal gi den annen part meddelelse om dette senest ett år f0r den frist som er nevnt i f0rste ledd. Partene skal deretter omgående oppta forhandlinger om oppnevnelse av formann for kommisjonen og om dens sekretariat m. m.

§ 70 For å l0se den oppgave som er nevnt i § 69 skal kommisjonen i n0dvendig utstrekning unders0ke beiteforekomstene i Finnmark, Troms og Nordland fylker og i den nordligste del av Nord-Tr0n-delag fylke, samt i Norrbottens og Västerbottens län og i den nordligste del av Jämtlands län. Kommisjonen skal unders0ke hvordan beiteforekomstene utnyttes i disse områder og hvordan de mest rasjonelt kan utnyttes. Herunder skal hensyn også tas til andre sam-funns- og naeringsinteresser. Innenfor denne alminnelige ramme bestemmer kommisjonen selv hvordan utredningsarbeidet skal gjen-nomf0res.

§ 71

Kommisjonen skal bestå av tre

medlemmer fra hvert land. For

hvert medlem skal det oppnevnes

en personlig varamann som skal

träda vid förfall för ordinarie medlem.

Kommissionen skall stå under ledning av en ordförande från ett tredje nordiskt land. Han skall utses gemensamt av de båda ländernas regeringar.

De båda ländernas regeringar överenskommer om sammansättningen av kommissionens sekretariat, om behörighet för kommissionens ordförande att tillkalla sakkunniga och arbetsbiträde samt att utföra fältundersökningar och inhämta uppgifter från det fasta utskottet, tUlsatt enligt 66 § och från myndigheter och enskUda.

De gemensamma kostnaderna för kommissionens arbete skall fördelas lika mellan de båda ländema.

72 §
Kommissionen skall avge sitt

betänkande senast tre år efter det att den tillsatts.

Förhandlingama skall ej omfatta det i 1 § A 4 angivna området Anjavassdalen om ej de båda ländemas regeringar enas om att särskUda skäl talar härför.

FörhandUngarna skall såvitt möjligt slutföras innan denna konventions gUtighetstid utlöper.

73 §

Denna konvention har följande kartbilagor:

1. Topografisk karta över Norge i skala 1: 50 000 förminskad tUl skala 1: 100 000, bladen HelUgsko-gen. Signaldalen, Storfjord och Ta-mokdalen samt topografisk karta

m0te når det ordinaere medlem har forfall.

Kommisjonen skal stå under ledelse av en formaim fra et tredje nordisk land. De to lands regje-ringer skal sammen utpeke formannen.

De to lands regjeringer skal treffe naermere avtale om sammen-setningen av kommisjonens sekretariat, om adgangen for kommisjonens formann til å tilkalle sakkyn-dige og annen bistand og til å ut-f0re unders0kelser i marken og innhente opplysninger fra det fäste utvalg som er nedsatt i henhold tU § 66 og fra myndigheter og enkelt-personer.

De felles omkostninger ved kommisjonens arbeid skal fordeles likt mellom de to land.

§ 72

Kommisjonen skal avgi sin innstilling senest tre år etter oppnev-nelsen.

Så snart kommisjonens innstilling er avgitt skal de to lands regjeringer innlede forhandlinger om fortsatt adgang tU reinbeite i det annet land etter utl0pet av denne konvensjons gyldighets-tid. Forhandlingene skal f0res på grunnlag av kommisjonens instil-ling.

Forhandlingene skal ikke omfatte området Anjavassdalen, som er nevnt i § 1 A, 4, med mindre de to lands regjeringer blir enige om at siErlige grunner tåler for det.

Forhandlingene skal såvidt mulig sluttf0res innen denne konvensjon utl0per.

§ 73

Denne konvensjon har f0lgende kartbUag:

1. Topografiske kart över Norge i målestokk 1 : 50 000 formins-ket til målestokk 1 : 100 000, kart-bladene Helligskogen, Signaldalen, Storfjord og Tamokdalen, og topo-

över Norge i skala 1: 100 000, bladen R 8 Råstajavri, P 8 Dividalen, P 9 Altevatn, O 9 Salvasskaret och O 8 Bardu på vilka inlagts gränser för betesområdena Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Saarevuobmi och Salvasskardet som anges i 1 § A 1— 6 och Rieppe som beskrivs i 67 §.

2. Topografisk karta över Nor
ge i skala 1: 100 000,

a) bladen N 9 Narvik, N 10 Skjomen, M 10 Tysfjord och M 11 Hellemobotn på vilka inlagts gränser för de betesområden i Ankenes, Ballangens och Tysfjords kommuner som anges i 1 § B 1 a och b,

b) bladen L 13 Saltdal och M 13 SuUtjelma på vilka inlagts gränser för det betesområde i Sörfolds och Fauske kommuner som anges i 1 § B 2,

c) bladen L 14 Junkerdalen, L 15 Näsa, L 16 VUvand, K 15 Dunderlandsdalen och K 16 Um-bugten på vilka inlagts gränser för de betesområden i Saltdals och Råna kommuner som anges i 1 § B 3 a och b,

d) bladen K 16 Umbugten,
K 17 Krutfjell och K 18 Skarmo-
dalen på vUka inlagts gränser för
de betesområden i Hemnes och
Hattfjelldals kommuner som an
ges i 1 § B 4 och 5 a och b,

e) bladen J19 Börgefjell och
K19 Ranseren på vilka inlagts
gränser för de betesområden i
Hattfjelldals och Röyrviks kom
muner som anges il § B 6.

3. Topografisk karta över Sve
rige i skala 1:100 000,

a) en karta sammansatt av blad 2 Naimakka, 5 Soppero och 6 Karesuando på vilken inlagts gränser för betesområdet Maunu som anges i 7 § A 1,

b) en karta sammansatt av blad 30 H Riksgränsen, 30 I .Abisko, 30

grafiske kart över Norge i målestokk 1 : 100 000, bladene R 8 Råstajavri, P 8 Dividalen, P 9 .Altevatn, O 9 Salvasskaret og O 8 Bardu, hvor grenser er angitt for de i § 1 A, 1—6 beskrevne beiteområder Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Sarevuobmi og Salvasskardet og det i § 67 beskrevne område Rieppe.

2. Topografiske kart över Nor
ge i målestokk 1 : 100 000,

a) bladene N 9 Narvik, N 10 Skjomen, M 10 Tysfjord og M 11 Hellemobotn, hvor grenser er angitt for de i § 1 B, 1 a og b beskrevne beiteområder i Ankenes, Ballangen og Tysfjord kommuner,

b) bladene L 13 Saltdal og M 13 Sulitjelma, hvor grenser er angitt for det i § 1 B, 2 beskrevne beiteområde i S0rfold og Fauske kommuner,

c) bladene L14 Junkerdalen. L 15 Näsa, L 16 Virvand, K 15 Dunderlandsdalen og K 16 Umbugten, hvor grenser er angitt for de i § 1 B, 3 a og b beskrevne beiteområder i Saltdal og Råna kommuner,

d) bladene K16 Umbugten,
K 17 Krutfjell og K 18 Skarmo-
dalen, hvor grenser er angitt for
de i § 1 B, 4 og 5 a og b beskrev
ne beiteområder i Hemnes og
Hattfjelldal kommuner,

e) bladene J19 B0rgefjell og
K19 Ranseren, hvor grenser er
angitt for de i § 1 B, 6 beskrevne
beiteområder i Hattfjelldal og
R0yivik kommuner.

3. Topografiske kart över Sve
rige i målestokk 1 : 100 000,

a) et kart sammensatt av blad 2 Naimakka, 5 Soppero og 6 Karesuando, hvor grenser er angitt for det i § 7 A, 1 beskrevne beiteområde Maunu,

b) et kart sammensatt av blad 30 H Riksgränsen, 30 I Abisko, 30

J Rensjön och 29 J Kirana på vilken inlagts gränser för betesområdena Njuorajaure och Patsajäkel som anges i 7 § A 2 och 3,

c) en karta sammansatt av blad
35 Arvidsjaur, 36 Boden och 44/
45 Piteå/Rödkallen på vilken in
lagts gränser för betesområdena
Älvsbyn och Storsund som anges
i 7 § A 4 och 5,

d) en karta sammansatt av blad
49 Lycksele, 55 Fredrika och 56
Degerfors NV på vilken inlagts
gränser för betesområdena Ram
sele och Granö som anges i 7 §
B 1 och 2,

e) en karta sammansatt av blad
48 Vilhelmina, 54 Asele och 61
Junsele på vilken inlagts gränser
för betesområdena Meselefors och
Hälla som anges i 7 § B 3 och
68 §, och

f) en karta sammansatt av blad
39 Jadnem och 46 Frostviken på
vilken inlagts gränser för betes
områdena Leipikvattnet och Blå
sjökilen som anges i 7 § C 1 och 2.

4. Topografisk karta över Sverige och Norge i skala 1: 250 000 bladen 30 Sollefteå, 32 Grong, 33 Vilhelmina, 34 Skellefteå, 36 Mo-sjöen, 37 Tärna, 38 Arvidsjaur, 39 Luleå, 40 Mo i Råna, 41 Saltdal, 42 Jokkmokk, 44 Sulitelma, 45 Kimna, 47 Narvik, 48 Enontekiö, Nordreisa och Tromsö på vilka markerats gränsema föi: de betesområden som anges i 1, 7, 67 och 68 §§ och de flyttningsleder som anges i 12 och 68 §§.

5. Topografisk karta över Sverige och Norge i skala 1: 1 OOOOOO på vilken markerats gränsema för de betesområden som anges i 1, 7, 67 och 68 §§ och de flyti-ningsleder som anges i 12 och 68§§.

Vid bristande överensstämmelse mellan gränsbeskrivning i 1, 7, 67 och 68 §§ och gränsens inläggning på kartbUaga skall beskrivningen äga vitsord.

J Rensjön og 29 J Kirana hvor

grenser er angitt for de i § 7 A, 2 og 3 beskrevne beiteområder Njuorajaure og Patsajäkel,

c) et kart sammensatt av blad
35 Arvidsjaur, 36 Boden og 44/45
Piteå/Rödkallen hvor grenser er
angitt for de i § 7 A, .4 og 5 be-.
skrevne beiteområder Älvsbyn og
Storsund,

d) et kart sammensatt av bind
49 Lycksele, 55 Fredrika og 56
Degerfors NV hvor grenser er aii-
giU for de i § 7 B, 1 og 2 be
skrevne beiteområder Ramsele ('g
Granö,

e) et kart sammensatt av blai'.
48 VUhelmina, 54 Asele og 61
Junsele hvor grenser er angitt for
de i §§ 7 B, 3 og 68 beskrevne
beiteområder Meselefors og Hälla
og

f) et kart sammensatt av blad
39 Jadnem og 46 Frostviken hvor
grenser er angitt for de i § 7 C, 1
og 2 beskrevne beiteområder Lei
pikvattnet og BlåsjökUen.

4. Topografisk kart över Norge og Sverige i målestokk 1 : 250 000 bladene 30 Sollefteå, 32 Grong, 33 Vilhelmina, 34 Skellefteå,'36 Mo-sj0en, 37 Tärna, 38 Arvidsjaur, 39 Luleå, 40 Mo i Råna, 41 Saltdal, 42 Jokkmokk, 44 SuUtjelma, 45 Kiruna, 47 Narvik, 48 Enontekiö, Nordreisa og Troms0, hvor grensene for de i §§ 1, 7, 67 og 68 nevnte beiteområder og de i §§ 12 og 68 nevnte flytteleier er markert.

5. Topografisk kart över Norge og Sverige i målestokk 1:1 000 000 hvor grensene for de i §§ 1, 7, 67 og 68 nevnte beiteområder og de i §§ 12 og 68 nevnte flytteleier er markert.

I tUfelle av uoverensstemmelse mellom grensebeskrivelse i §§ 1, 7, 67 og 68 og grenseangivelse på kartbilag skal beskrivelsen legges til grann.

Detsamma gäller vid bristande överensstämmelse mellan beskrivning av flyttningsled i 12 och 68 §§ och dess inläggning på kartbUaga, då inläggningen endast avser att antyda ledens sträckning.

74 §

När denna konvention träder i kraft skall konventionen den 26 oktober 1905 angående flyttiapparnas rätt till renbete m. m. upphöra att gälla.

75 §

Denna konvention skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten skall utväxlas i Stockholm senast den 28 april 1972.

76 §
Konventionen träder i kraft den

1 maj 1972 och gäller tUl och med den 30 april 2002.

Till bekräftelse härav har nedanstående befuUmäktigade ombud undertecknat konventionen och försett den med sina sigill.

Som skedde i Oslo den...

i två exemplar, på svenska och norska språken, vUka äger lika vitsord.

Det samme gjelder i tilfelle av uoverensstemmelse mellom beskri-velse av flyttelei i §§ 12 og 68 og markering av denne på kartbilag, idet markeringen bare antyder hvor flyttleien går.

§ 74 Når denne konvensjon trer i kraft skal konvensjonen av 26. oktober 1905 angående flyttlappe-nes rett tU reinbeite m. m. opph0re å gjelde.

§ 75 Denne konvensjon skal ratifise-res og ratifikasjonsdokumentene skal utveksles i Stockholm senest 28. aprU 1972.

§ 76 Konvensjonen trer i kraft 1. mai 1972 og gjelder til 30. april 2002.

Til bekreftelse herav har neden-stående, som er befullmektigede til det, undertegnet denne konvensjon og försynt den med sine segl.

Som skjedd i Oslo den ..

i to eksemplarer, i norsk og svensk tekst, som begge har lik gyldighet.

Prop. 1972:16 106

InnehåUsförteckning till

konvention meUan Sverige och Norge om renbetning

Sida

Kapitel I. Svensk renbetning i Norge......................... 67

Betesområdeo 1 § ............................................ ... 67

Betestider 2—3 §§ ............................................ 72

Betesområdenas utnyttjande 4 § ........................ ... 73

Saraebyar från vUka renar får föras på bete i Norge 5 § 73

Renantal 6 §..................................................... 73

Kapitel II. Norsk renbetning i Sverige....................... ... 73

Betesområden 7 § .......................................... 73

Betestider 8—9 §§ ........................................... ... 77

Betesområdenas utnyttjande 10 §........................ 77

Renantal 11 § .................................................. ... 78

Flyttningsleder 12—13 §§ ................................... 78

Rastplatser 14 § .............................................. ... 80

Flyttnmg 15—18 §§ ........................................ ... 80

Kapitel III. Gemensamma bestämmelser.................... .. 81

Bevarande av betestUlgångarna 19 §.................... ... 81

Renägare som får använda områdena i det andra landet 20 § .. 82

Uppehåll i det andra landet 21 §........................... 82

Underrättelse om renbetning i det andra landet 22 § 82

Legitimation 23 § ........................................... 83

Förmän 24 § .................................................. .. 83

TiUsyn och bevakning 25 §.................................. .. 84

Samling och skiljning 26—34 §§ ........................... .. 84

Kostnader för renar från det andra landet 35 §........ .. 88

Renmärken 36 § ............................................... 88

Omärkt ren 37 §................................................ 89

Slakt 38 §........................................................ 89

Jakt och flske 39 §............................................ 90

Skogsfångst 40 § ............................................. 90

Anläggningar för renskötseln m. m. 41 §................. 90

Spärrstängsel 42 § ........................................... .. 91

Naturvård 43 § ............................................... .. 91

Hundar 44 § .................................................. .. 91

Medförande av utrustning m. m. 45 §.................... 92

Vapen och ammunUion 46 §................................. 92

Radiosändare och mottagare 47 §......................... 92

Motorfordon 48 § ............................................ 92

Tull- och avgiftsfrihet 49 § ................................ .. 93

Smittsamma djursjukdomar 50 § ......................... 93

Kapitel IV. Överträdelser av konventionen................ 93

Meddelande om olovlig betning 51 § ..................... .. 93

Betesavgift 52—57 §§ .................................. 94

Ersättning för skada 58—60 §§............................ .. 96

Straffbestämmelser 61—63 §§ ............................ 97

ProtokoU

om uppförande och underhåU av

spärrstängsel för renar

I samband med ingåendet av konventionen mellan Sverige och Norge om renbetning har den svenska och den norska regeringen med hänvisning tUl 42 och 43 §§ konventionen enats om följande bestämmelser rörande uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar:

ARTIKEL 1

Spärrstängsel skall snarast möjligt före den 1 maj 1975 uppföras på de sträckor som anges i denna artikel.

A. Troms fylke

1. Tamok-Rosta

Längs den gräns som anges i 1 § A 1 konventionen från riksröse 294 (Treriksröset) till lämplig plats i Kitdalen (ca 35 km).

2. Anjavassdalen och
Havgavuobmi

Längs den gräns som anges i 1 § A 4 konventionen från södra änden av Sandelwatn till södra änden av Moarsejavri, därifrån längs den gräns som anges i 1 § A 3 konventionen till riksröse 283 (ca 50 km).

3. Sarevuobmi

Längs den gräns som anges i 1 § A 5 konventionen från riksröse 283 tUl riksröse 280, därifrån längs riksgränsen till Leinavatn (ca 29 km).

B. Nordlands fylke

1. 7 Ankenes och Ballangens kommuner

a) Längs den gräns som anges i 1 § B 1 b konventionen från mynningen av bäcken som rinner ut i Middagsvatn norr om punkt 1262 tiU Forsvatn (ca 5 km).

ProtokoU

om oppföring og vedlikehold av

sperregjerder for rein.

I förbindelse med inngåelsen av konvensjonen mellom Norge og Sverige om reinbeite er den norske og den svenske regjering, under henvisning til konvensjonens §§42 og 43, blitt enige om fölgende bestemmelser om oppföring og vedlikehold av sperregjerder for rein:

ARTIKKEL 1

Sperregjerder skal snarest mulig innen 1. mai 1975 oppföres på de strekninger som er angitt i denne artikkel.

A. Troms fylke

1. Tamok-Rosta:

Langs den i konvensjonens § l.A.l beskrevne grense fra riksröys 294 (Treriksröysa) til hensiktsmessig sted i Kitdalen (ca. 35 km).

2. Anjavassdalen og Havgavuob
mi:

Langs den i konvensjonens § 1.A.4 beskrevne grense fra sör-enden av Sandelwatn til sörend-en av Moarsejavri, derfra langs den i konvensjonens § 1.A.3 beskrevne grense til riksröys 283 (ca. 50 km).

3. Sarevuobmi:

Langs den i konvensjonens § 1.A.5 beskrevne grense fra riksröys 283 tU riksröys 280, derfra langs riksgrensen til Leinavatn (ca. 29 km).

B. Nordland fylke

1. 7 Ankenes og Ballangen kommuner:

a) Langs den i konvensjonens § l.B.l b) beskrevne grense fra munningen av bekken som renner ut i Middagsvatn nord for höyde 1262 til Forsvatn (ca. 5 km).

D. Jämtlands län

I Frostvikens kommun

Längs den gräns som anges i 7 § C 1 konventionen från Östra Sipmekejaure tUl Leipikvattnet, därifrån till Ankarvattnet (ca 19 km).

ARTIKEL 2

Spärrstängsel skall före den 1 maj 1977 uppföras på de sträckor som anges i denna artikel.

A. Troms fylke

Salvasskardet

Längs den gräns som anges i 1 § A 6 konventionen på följande sträckor vid Leinavatn:

a) från riksgränsen ca 2 km,

b) från Buddugäsluokta till Av-zeluokta,

c) från viken 1 km sydost om Cuoibmaädnos utflöde till Skierre-luokta,

d) från Havgaluokta till Alte
vatn

(tUlsammans ca 10 km).

B. Nordlands fylke

1. 7 Ankenes kommun

a) Längs den gräns som anges i
1 § B 1 a konventionen

1. från sjön vid punkt llll tiU Nordre Coarwejavrre, från denna sjös södra ände till Söndre Coarv-vejavrre, från denna sjös sydvästra vik till närmaste vik i Vannaksvatn (ca 4 km),

2. från Iptovatns södra ände till riksgränsen omedelbart norr om Rarkajaure (ca 4 km).

b) Längs riksgränsen från Rar
kajaure till Kjårdavatns sydöstii-
gaste vik, från Kjårdavatns norra
ände längs den gräns som anges i
1 § B 1 b konventionen till Mid-
dagsvatns södra ände (ca 6 km).

2. 7 Saltdals kommun

Längs den gräns som anges i 1 § B 3 a konventionen

D. Jämtlands län

I Frostvikens kommune:

Langs den i konvensjonens § 7.Cl beskrevne grense fra Östra Sipmekejaure til Leipikvattnet, derfra til Ankarvattnet (ca. 19 km).

ARTIKKEL 2

Sperregjerder skal innen 1. mai 1977 oppföres på de strekninger som er angitt i denne artikkel.

A. Troms fylke

Salvasskardet:

Langs den i konvensjonens § 1.Ä.6 beskrevne grense på fölgende strekninger ved Leinavatn:

a) fra riksgrensen ca. 2 km,

b) fra Buddugäsluokta tU Av-zeluokta,

c) fra bukten 1 km söröst for Cuoibmaädnos utlöp til Skierre-luokta,

d) fra Havgaluokta til Altevatn,
(tilsammen ca. 10 km).

B. Nordland fylke

1. 7 Ankenes kommune:

a) Langs den i konvensjonens
§ l.B.l a) beskrevne grense

1. fra vatnet med höyde llll til Nordre Coarwejavrre, fra sör-enden av dette vatn til Söndre Coarwejavrre, fra den sörvestre bukt i dette vatn til nasrmeste bukt i Vannaksvatn (ca. 4 km).

2. fra sörenden av Iptovatn til riksgrensen like nord for Rarkajaure (ca. 4 km).

b) Langs riksgrensen fra Rarka
jaure til den söröstligste bukt i
Kjårdavatn, fra nordenden av
Kjårdavatn langs den i konvensjo
nens § l.B.l b) beskrevne grense
tU sörenden av Middagsvatn (ca.
6 km).

2. 7 Saltdal kommune:

Langs den i konvensjonens § 1.B.3 a) beskrevne grense

senast två månader efter protokollets ikraftträdande.

Spärrstängsel enligt denna artikel får uppföras endast som fortsättning på det svenska stängsel som uppföres mellan Lainiovuoma och Saarivuoma samebyar.

ARTIKEL 6

De frister för uppförande av spärrslängsel som anges i artiklarna 1—3 kan förlängas om hinder uppstår på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden, brist på arbetskraft eller material eller andra oförutsedda omständigheter av väsentlig betydelse.

ARTIKEL 7

Stängselsträckningarna fastställes närmare av vederbörande lantbruksnämnd och reindriftsinspektör gemensamt. Mindre avvikelser från de sträckningar som anges i artiklarna 1—5 får göras när det är lämpligt på grund av terrängförhållandena eller önskvärt av naturvårdshänsyn.

Lantbruksnämnden och reindriftsinspektören upprättar protokoll över de stängselsträckningar som fastställes av dem. Protokollet skall åtföljas av kartbilagor.

ARTIKEL 8

1. Norge uppför, bekostar och
underhåller de stängsel som an
ges i

artikel 1 punkt B 1 a, B 1 b, B 2, B 3 a, B 3 b, B 4 och B 5 (den del som icke uppföres av Sverige, se nedan),

artikel 2 punkt Blal, Bla2 och B 1 b,

artikel 3 punkt C 2 b.

2. Sverige uppför, bekostar och
underhåller de stängsel som an
ges i

artikel 1 punkt Al, A 2, A 3, B 5 (en sträcka av 2 km med början vid riksröse 220 A), B 6, C och D,

delelse om sin avgjörelse innen to måneder fra protokollens ikraft-treden.

Sperregjerde som nevnt i denne artikkel kan bare oppföres som en fortsettelse av det svenske gjerde som oppföres mellom Lainiovuoma og Saarivuoma samebyer.

ARTIKKEL 6

De i artiklene 1—3 fastsatte frister for oppföring av sperregjerder kan forlenges dersom det oppstår hindringer på grunn av ugunstige vaerforhold, mangel på arbeidskraft eller materialer eller andre uforutsette forhold av vesentiig betydning.

ARTIKKEL 7

Gjerdelinjene fastsettes naermere av vedkommende reindriftsinspektör og lantbruksnämnd i fellesskap. Mindre avvik fra de i artiklene 1— 5 angitte gjerdestrekninger kan gjöres når det er hensiktsmessig på grunn av terrengforholdene, eller önskelig av naturvernhensyn.

Reindriftsinspektören og lantbruksnämnden setter opp protokoll över de fastsatte gjerdelinjer. Protokollen skal ledsages av kartbUag.

ARTIKKEL 8

1. Norge oppförer, bekoster og
vedlikeholder de gjerder som er
nevnt i

artikkel 1, punktene B.l.a, B.l.b, B.2, B.3.a, B.3.b, B.4 og B.5 (den del som ikke bygges av Sverige, se nedenfor),

artikkel 2, punktene B.l.a.l, B.l.a.2ogB.l.b,

artikkel 3, punkt C.2.b.

2. Sverige oppförer, bekoster og
vedlikeholder de gjerder som er
nevnt i

artikkel 1, punktene A.l, A.2, A.3, B.5 (en strekning på 2 km med begynnelse fra riksröys 220 A), B.6, C og D,

ARTIKEL 12

Arbetet med att uppföra eller underhålla stängsel kan utföras av svensk eller norsk myndighet eller upplåtas på entreprenad.

ARTIKEL 13

Arbete som i samband med uppförande eller underhåll av stängsel verkställes genom svensk myndighets eller svensk entreprenörs försorg på norsk mark eller genom norsk myndighets eller norsk entreprenörs försorg på svensk mark, skall med avseende på arbetsmarknadsförhållandena anses som utfört inom det egna landet.

Vara som skall användas för arbete som avses i detta protokoll får tull- och skattefritt föras över från det ena landet till det andra av den som utför arbetet eller för hans räkning. När fråga är om maskiner, verktyg, material och annat som inte förbrukas för arbetets utförande, får dock tull- och skattefrihet åtnjutas endast om varan återföres eller utföres efter användningen.

ARTIKEL 14

Innan spärrstängsel som anges i artikel 1, 2 eller 4 uppförts gäller i fråga om betesavgift nedan angivna avvikelser från 52 och 57 §§ konventionen.

1. Om svenska renar olovligen överskrider gräns för betesområde i Norge under tillåten betestid för området eller olovligen överskrider riksgränsen under tiden den 1 maj—15 september eller olovligen kommer in på betesområde som anges i 7 § konventionen samt det olovliga uppehållet upphör inom tio dagar efter det att den som ansvarar för renama genom särskUt meddelande eller på annat sätt fått kännedom om uppehållet till-lämpas följande bestämmelser:

Om det olovliga uppehållet inträffar under första året av konventionens giltighetstid utgår icke

ARTIKKEL 12

Arbeidet med oppföring eller vedlikehold av gjerde kan utföres av norsk eller svensk myndighet, eller bortsettes til entreprenör.

ARTIKKEL 13

Arbeid som i förbindelse med oppföring eller vedlikehold av gjerder företas ved svensk myndighets eller entreprenörs tiltak på norsk grann eller ved norsk myndighets eller entreprenörs tiltak på svensk grann, skal med hensyn til sysselsettingsforhold betraktes som utfört i eget land.

Varer som skal nyttes til arbeider som nevnt i denne protokoll, kan toll- og skattefritt föres över fra det ene land til det annet av den som utförer arbeidet eller for hans regning. Når det gjelder maskiner, verktöy, materialer og annet som ikke forbrukes ved utföringen av arbeidet, tilstås toll- og skattefrihet bare når våren blir til-bakefört eller eksportert etter bruken.

ARTIKKEL 14

Innen de sperregjerder som er nevnt i artikkel 1, 2 eller 4 er oppfört, gjelder for beiteavgift de nedenfor nevnte unntak fra konvensjonens §§ 52 og 57.

1. Dersom svensk rein ulovlig överskrider grense for beiteområde i Norge til tUlatt beitetid for området, eller ulovlig överskrider riksgrensen i tiden 1. mai—15. september, eller ulovlig kommer inn på beiteområde som nevnt i konvensjonens § 7, og det ulovlige opphold opphörer innen 10 dager etter at den som har ansvaret for reinen gjennom saerlig meddelelse eller på annen mate har fått kjenn-skap til oppholdet, gjelder fölgende bestemmelser:

Dersom det ulovlige opphold inntreffer i det förste år av konvensjonens gyldighetstid, pålegges

betesavgift. För tiden därefter kan betesavgift utgå med följande andelar av de belopp som anges i 52 § konventionen:

a) under andra året 30 procent,

b) under tredje året 50 procent,

c) under fjärde året 60 procent,

d) under femte året 80 procent,

2. Bestämmelsema under 1 äger motsvarande tillämpning om norska renar olovligen överskrider gräns för betesområde i Sverige, även om stängsel där ej skall uppföras, eller olovligen överskrider riksgränsen under tid då norsk renskötsel bedrives i gränstrakterna eller olovligen kommer in på betesområde som anges i 1 § konventionen under tid då området får användas för svensk renbetning.

3. Bestämmelserna under 1 och 2 tillämpas icke

a) om väsentligen samma renar ånyo olovligen överskrider betes-gränsen på i huvudsak samma ställe inom 14 dagar efter det att renarna förts tillbaka till tillåtet betesområde,

b) om renarna olovligen uppehåller sig i det andra landet och uppehållet icke heller skulle ha varit tillåtet enligt 1919 års renbeteskonvention i dess lydelse efter 1949.

ikke beiteavgift. Senere kan beiteavgift pålegges med fölgende ande-ler av de belöp som er angitt i konvensjonens § 52:

a) det annet år 30 prosent,

b) det tredje år 50 prosent,

c) det fjerde år 60 prosent,

d) det femte år 80 prosent.

2. Bestemmelsene i punkt 1 får tilsvarende anvendelse dersom norsk rein ulovlig överskrider grense for beiteområde i Sverige, selv hvor gjerde ikke skal oppföres, eller ulovlig överskrider riksgrensen på et tidspunkt da norsk reindrift föregår i grensetraktene, eller ulovlig kommer inn på beiteområde som nevnt i konvensjonens § 1 på den tid av året da området kan anvendes til svensk reinbeiting.

3. Bestemmelsene i punkt 1 og 2 får ikke anvendelse

a) dersom hovedsakelig de samme rein på nytt ulovlig överskrider reinbeitegrensen på i det vesentli-ge samme sted innen 14 dager etter at reinen er fört tUbake tU tillatt beiteområde,

b) dersom reinen ulovlig oppholder seg i det annet land og oppholdet heller ikke ville vaert tillatt i henhold til reinbeitekonvensjonen av 1919, med endringer av 1949.

Herr Minister,

I samband med undertecknandet av konventionen mellan Sverige och Norge om renbetning och, med hänsyn till att konventionens 74 § upphäver konventionen den 26 oktober 1905 angående flytt-lapparnas rätt till renbete m. m., har jag äran meddela att svenska regeringen i fråga om norska samers framtida rätt till renbetning i Sverige kommer att låta följande synpunkter vara vägledande.

1. Samerna utgör en folkgrupp, som under utövandet av sin näring sedan urminnes tid har fört sina renar fram och tillbaka över landgränsen.

2. Svenska regeringen har för avsikt att, så länge det finns samer i Norge som för att bevara sin livsform och näring är beroende av renbete i Sverige, upprätthålla betesrätten över landgränsen.

3. Om vitala intressen i Sverige nödvändiggör att betesmark, som brukas av norska samer i Sverige, tages i anspråk, skall svenska regeringen inom ramen för den vid varje tillfälle gällande lagstiftningen på bästa möjliga sätt tUlrättalägga förhållandena för de norska samernas fortsatta betesrätt, så att de kan bevara sin livsform och näring.

Mottag, Herr Minister, försäkran om min utmärkta högaktning.

Herr Minister,

I förbindelse med undertegning-en av konvensjonen mellom Norge og Sverige om reinbeite, og under henvisning til at konvensjonens artikkel 74 opphever konvensjonen av 26. oktober 1905 angående flyttlappenes rett tU reinbeite m. m., har jeg den aere å meddele at den svenske regjering i spörsmålet om norske samers fremtidi-ge adgang til reinbeite i Sverige vil komme til å la fölgende synspunkter vaere veiledende.

1. Samene utgjör en folkegrup-pe som under utövelsen av sin nae-ring fra uminnelige tider har fört sin rein fram og tilbake över lan-degrensen.

2. Den svenske regjering har til hensikt, så lenge det finnes samer i Norge som for å bevare sin livs form og naering er avhengig av reinbeite i Sverige, å opprettholde beiteadgangen över landegrensen.

3. Dersom vitale interesser i Sverige nödvendiggjör at det gjöres inngrep i de beiteområder som brukes av norske samer i Sverige, skal den svenske regjering innenfor rammen av den til enhver tid gjeldende lovgivning legge forholdene best mulig til rette for den fortsatte beiteadgang for norske samer, så de kan bevare sin livsform og nasring.

Motta, herr Minister, forsikringen om min utmerkede höyaktelse.

Herr Ambassadör,

Härmed har jag äran erkänna mottagandet av Eder skrivelse av dagens datum, som har följande lydelse:

"I samband med undertecknandet av konvetionen mellan Sverige och Norge om renbetning och, med hänsyn tUl att konventionens 74 § upphäver konventionen den 26 oktober 1905 angående flytt-lapparnas rätt till renbete m. m., har jag äran meddela att svenska regeringen i fråga om norska samers framtida rätt tUl renbetning i Sverige kommer att låta följande synpunkter vara vägledande.

1. Samema utgör en folkgrupp, som under utövandet av sin näring sedan urminnes tid har fört sina renar fram och tiUbaka över landgränsen.

3. Om vitala intressen i Sverige nödvändiggör att betesmark, som brukas av norska samer i Sverige, tages i anspråk, skall svenska regeringen inom ramen för den vid varje tillfälle gällande lagstiftningen på bästa möjUga sätt tillrättalägga förhåUandena for de norska samernas fortsatta betesrätt, så att de kan bevara sin livsform och näring."

TUl svar härpå önskar jag meddela Eder att norska regeringen delar den grundsyn, som Ni givit uttryck för i skrivelsen och att den kommer att på sin sida vägledas av samma synpunkter då det gäller svenska samers framtida rätt till renbete i Norge.

Mottag, Herr Ambassadör, försäkran om min utmärkta högaktning.

TUl ..............................

Sveriges Ambassadör

Herr Ambassadör,

Jeg har herved den aere å ei-kjenne mottageisen av Deres brev av i dag, som i norsk oversettelse har fölgende ordlyd:

"I förbindelse med underteg-ningen av konvensjonen mellom Norge og Sverige om reinbeite, og under henvisning til at konvensjonens artikkel 74 opphever konvensjonen av 26. oktober 1905 angående flyttlappenes rett til reinbeite m. m., har jeg den aere å meddele at den svenske regjering i spörsmålet om norske samers fremtidige adgang til reinbeite i Sverige vil komme til å la fölgende synspunkter vasre veUedende.

1. Samene utgjör en folkegrup-pe som under utövelsen av sin naering fra uminnelige tider har fört sin rein frem og tilbake över landegrensen.

2. Den svenske regjering har til hensikt, så lenge det finnes samer i Norge som for å bevare sin livsform og nasring er avhengig av reinbeite i Sverige, å opprettholde beiteadgangen över landegrensen.

Som svar på Deres brev önsker jeg å meddele at den norske regjering deler det grunnsyn som De har gitt uttrykk for i brevet og at den på sin side vil komme til å veiledes av de samme synspunkter når det gjelder de svenske samers fremtidige beiteadgang i Norge.

Motta, herr Ambassadör, forsikringen om min utmerkede höyaktelse.

Til.................................

Sverioes Ambassadör,

120

Innehållsförteckning tUl propositionen

Sid.

Förslag till lag.................................................................... ..... 2

Inledning ........................................................................ ..... 3

Nuvarande ordning............................................................ ..... 5

Förhandlingsdelegationerna .......................................... 8

Delegationernas förslag ............................................... ..... 8

Remissyttrandena ..................................................... ... 17

Ersättningsutredningarna .............................................. ... 20

Utredningen om verkningama för svensk renskötsel av norska be
tesområden i Sverige ................................................ 20

Utredningen om vissa omställningsfrågor m. m. för svensk ren
skötsel i Norge ....................................................... ... 24

Remissyttrandena ..................................................... ... 26

Departementschefen ..................................................... ... 28

Hemställan ..................................................................... ... 39

Bilagan ............................................................................. ... 40

Svenska förhandlingsdelegationens skrivelse till Konungen .... 40
Svenska och norska förhandlingsdelegationernas gemensamma
rapport om förhandlingarna mellan Sverige och Norge om ny

renbeteskonvention .................................................. ... 41

Förslag till konvention mellan Sverige och Norge om renbetning 67
Förslag till protokoll om uppförande och underhåll av spärr
stängsel för renar ...................................................... . 108

Förslag till skriftväxling................................................... . 118

MARCUS BOKTR. STHLM 1 972 720009