Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1972                         Prop. 1972:12

Nr 12

Kungl. Maj:ts proposition med förslag tUl lag om ändring i kommunalla­gen (1953:753) m. m.; given Stockholms slott den 14 januari 1972.

Kungl. Majli vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden, föreslå riksdagen alt bifalla de förslag om vars avlätande lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som innebär att skyldigheten för kommun att underställa sina beslut Kungl. Maj :t eller annan statlig myn­dighet skall begränsas. Det föreslås sålunda att underslällningsskyldig­heten skall slopas i fråga om reglemente för besvärsnämnd och kommuns beslul om placering av penningmedel, som inte behövs för nära föreståen­de utbetalningar, saml i fråga om vissa offentiigrättsliga avgifter, nämli­gen torgavgifter, gatuhandelsavgifter m. m., parkeringsavgifter och sot­ningsavgifter.

Enligt vad som föresläs i propositionen skall vidare torgavgiflerna, som f. n. inte får utgå med högre belopp än som motsvarar kommunens kost­nader för upplåtelsen, liksom avgifter för gatuhandel m. m. få bestämmas till belopp som är skäligt med hänsyn till bl. a. nyttjarens fördel av att plats upplåtits åt honom.

Reformerna föreslås träda i kraft den I juli 1972.

1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 12


 


Prop. 1972:12

1 Förslag tiU

Lag om ändring i kommunallagen (1953:753)

Härigenom   förordnas,   alt  61,  74  och  75 §§   samt  76 §   3  mom. kommunallagen (1953:753)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


61 §

Penningar och värdehandlingar, som kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd för kommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.


Penningsmedel, som ej erford­ras för nära förestående utbetal­ningar, skola för kommunens räk­ning insättas hos bank eller cen­tralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyn­dare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs me­del.

Med länsstyrelsens medgivande må kommun anbringa penningme­del även på annat sätt än nu sagts.


Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetal­ningar, skola, där kommunfull­mäktige ej bestämt annat, för kommunens räkning in.sättas hos bank eller annan penninginrätt­ning.


74 §


Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begag­nande av de platser, som anvisats åt densamma, eller de inrättning­ar, som äro gjorda till dess betjä­nande, skola för all vinna bindan­de kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.

Fastställelse av beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-, kanal-eller andra farledsavgifter må dock meddelas av myndighet som Ko­nungen därtill förordnar. Konung­en må jämväl föreskriva, att i rö-


Kommunfullmäktiges beslul. om nya eller förhöjda hamnavgif­ter eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsav­gifter skola för att vinna bindande kraft understäUas Konungens prövning och fastställelse.

Fastställelse av beslut, som av­ses i första stycket, må meddelas även av myndighet som Konungen därtill förordnar. Konungen ma jämväl föreskriva, att i rörelse, för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda, avgifterna samt övriga


Lagen omtryckt 1969:765.


 


Prop. 1972:12

Föreslagen lydelse intäkter må användas allenast för rörelsens direkta behov, där ej myndighet som Konungen därtill förordnar medgiver, all medlen användas för annat ändamål.

Nuvarande lydelse reise, för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda, avgifterna samt övriga intäkter må användas allenast för rörelsens direkta be­hov, där ej myndighet som Ko­nungen därtill förordnar medgiver, att medlen användas för annat än­damål.

Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens prövning, sägs i 56 och 60 §§.

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.

75 §


Om beslut, som skola understäl­las länsstyrelsens prövning, sägs i 52 och 61 §§ samt 76 § 3 mom.


Om beslut, som skola understäl­las länsstyrelsens prövning, sägs i 52i.


Underställt  beslut  skall  antingen  oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.

76 §

3 mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgift all upplaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4-10, 13-17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärs­nämnd.


Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemen­te skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 45 § sägs, med undantag av hänvisningen till 37 § andra stycket och 40 § andra stycket, äga tillämpning å besvärs­nämnd.


Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Där ej annat föreskrives i regle­mentet, skall vad i 45 § sägs, med undanlag av hänvisningen lill 37 § andra stycket och 40 § andra styc­ket, äga tillämpning å besvärs­nämnd.


' Sena.ste lydelse 1971:657.


 


Prop. 1972:12                                                                         4

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i 1 mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i I mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till slöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärs­nämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs i 1 mom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.


 


Prop. 1972:12

2 Förslag tiU

Lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm

Härigenom förordnas, alt 65, 78 och 79 §§ saml 80 § 3 mom. kommunallagen (1957:50) för Stockholm' skall ha nedan angivna lydel­se.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


65


Penningar  och   värdehandlingar, kommunal nämnd för kommunens skola så förvaras och redovisas, all penningar och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för nära föreslående utbetalning­ar, skola för kommunens räkning insättas hos bank eller centralkas­sa för jordbrukskredit eller å post­girokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må kommunen anbringa penning­medel även på annat sätt än nu sagts.


som   kommunstyrelsen  eller annan

eller annans räkning har om händer,

de icke sammanblandas med andra

Penningmedel, som ej erfordras för nära föreslående utbetalning­ar, skola,dar kommunfuUmäktige ej bestämt annat, för kommunens räkning insättas hos bank eller an­nan penninginrättning.


78


Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begag­nande av de platser, som anvisats åt densamma, eller de inrättning­ar, som äro gjorda till dess betjä­nande, skola för att vinna bindan­de kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.

Fastställelse av beslul om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-, kanal-eller andra farledsavgifter må dock meddelas av myndighet som Ko­nungen därtill förordnar. Konung-' Lagen omtryckt 1969:766.


Kommunfullmäktiges beslul om nya eller förhöjda hamnavgif­ter eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsav­gifter skola för alt vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.

Fastställelse av beslut, som av­ses i första stycket, må meddelas även av myndighet som Konungen därtill förordnar. Konungen må jämväl föreskriva, att i rörelse, för vilken avgifter som nu sagts blivit


 


Prop. 1972:12

Föreslagen lydelse fastställda, avgifterna samt övriga intäkter må användas allenast för rörelsens direkta behov, där ej myndighet som Konungen därtiU förordnar medgiver, att medlen användas för annat ändamål.

Nuvarande lydelse en må jämväl föreskriva, att i rö­relse, för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda, avgifterna samt övriga intäkter må användas allenast för rörelsens direkta be­hov, där ej myndighet som Ko­nungen därtill förordnar medgiver, att medlen användas för annat än­damål.

Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens prövning, stadgas i 60 och 64 §§.

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, lill Konungen.

79


Om beslul, som för att erhålla bindande krafl skola underställas länsstyrelsens prövning, stadgas i 56 och 65 §§ samt 80 § 3 mom.


Om beslut, som för alt erhålla bindande kraft skola underställas länsstyrelsens prövning, stadgas i 56 §.


Underställt  beslul skall antingen oförändrat  fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.


80 §

3 mom. Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift all upplaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sädan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4-10, 13-17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärs­nämnd.

Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemen­te skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 51 § 1 mom. sägs, med undantag av hän­visningen till 39 § andra stycket och 42 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd. ' Senaste lydelse 1971:658.


Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Där ej annat föreskrives i regle­mentet, skall vad i 51 § 1 mom. sägs, med undanlag av hänvisning­en lill 39 § andra stycket och 42 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd.


 


Prop. 1972:12                                                                         7

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes ål beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i 1 mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till slöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärs­nämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs i 1 mom.

Denna lag träder i kraft den I juli 1972.


 


Prop. 1972:12

3 Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1961:436) om församUngsstyrelse

Härigenom förordnas, att 75 och 88-§§ lagen (1961:436) om försam­lingsstyrelse skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


75

Penningar och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan försam­lingens nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, all de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.


Penningmedel, som ej erfordras för nära föreslående utbetalning­ar, skola för församlingens räkning insättas hos bank eller centralkas­sa för jordbrukskredit eller å post­girokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penning­medel även på annat sätt än nu sagts.


Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalning­ar, skola, där kyrkofullmäktige el­ler kyrkostämman ej bestämt an­nat, för församlingens räkning in­sättas hos bank eller annan pen­ninginrättning.


 


Om beslut, som skola understäl­las länsstyrelsens prövning, sägs i 67 och 75 §§.


Om beslut, som skola understäl­las länsstyrelsens prövning, sägs i 61 §.


Underställt  beslul skall antingen  oförändrat  fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos Konungen.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1972.


 


Prop. 1972:12

4 Förslag tiU

Lag om ändring i landstingslagen (1954:319)

Härigenom föiordnas, att 65 § och 78 § 3 mom. landstingslagen (1954:319) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

65 §

Penningar och värdehandlingar, som förvaltningsutskottet eller annan nämnd för landstingskommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras  Penningmedel, som ej erfordras

för nära  förestående utbetalning-       för nära förestående utbetalning­ar,  skola,  där  landstinget  ej  be-       ar,  skola,  där  landstinget  ej be­stämt   annat,   för  landstingskom-       stämt   annat,  för  landstingskom­munens räkning insättas hos bank        munens räkning insättas hos bank eller   centralkassa  för jordbruks-       eller annan penninginrättning, kredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vil­ka förmyndare äger utan överför­myndarens      tiUstånd     anbringa omyndigs medel.

78 §

3 mom. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande ä tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna 14-10, 13-17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.

Reglemente   för  besvärsnämnd Reglemente   för  besvärsnämnd

antages av landstinget. Beslut om        antages av landstinget. Där ej an-antagande av reglemente skall un-       nal föreskrives i reglementet, skall

S

derställas    Konungens   prövning.     vad   i  42 §   andra  stycket, 43

Där  ej   annat  föreskrives  i   regle-  44 § andra stycket, 46 och 47 §§,

nientet,   skall   vad   i  42 §   andra   48 §   första  stycket,  49 §   andra

stycket, 43 §, 44 § andra stycket,       stycket saml 50 och 5 1 §§ är stad-

46 och 47 §§,48 § första stycket,       gal med avseende å förvaltningsul-

' Senaste lydelse 1971:660.


 


Prop. 1972:12


10


 


Nuvarande lydelse 49 §  andra stycket samt  50 och 51 §§  är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet äga  motsva­rande tillämpning å besvärsnämnd.


Föreslagen lydelse skottet äga  motsvarande  tillämp­ning å besvärsnämnd.


Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes äl beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom lid, som stadgas i 1 mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärs­nämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs i 1 mom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.


 


Prop. 1972:12

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift

för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.

Härigenom   förordnas   i   fråga   om   lagen   (1957:259)   om   räll   för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m., dels att 3 och 4 §§ skall upphöra att gälla, dels att I och 2 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Har tillstånd lämnats att taga i anspråk plats som i i § allmänna ordningsstadgan sägs för ändamål, varom i 2 § av stadgan förmäles, må kommun, därest platsen stär under dess förvaltning, uttaga skälig avgift för upplåtelsen enligt grunder, som beslutas av kommu­nens fullmäktige.


1


Föreslagen lydelse

§

Har tillstånd lämnats att laga i anspråk plats som i 1 § allmänna ordningsstadgan sägs för ändamål, varom i 2 § av stadgan förmäles, må kommun, därest platsen slår under dess förvaltning, uttaga av­gift för upplåtelsen. Rätt att ut­taga avgift föreligger även i fråga om upplåtelse, som avser salutorg eller liknande plats som i veder­börlig ordning upplåtits till allmän försäljningsplats.

Avgift utgår med belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nytt­jarens fördel av denna, kommu­nens kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständig­heter.

Grunder för beräkning av avgift beslutas  av   kommunfullmäktige.


 


För rätt all under begränsad tid begagna av kommun för allmän parkering upplåten plats å gata, torg eller annan allmän plats må kommunen, där så finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga av­gift med det belopp, som erford­ras för att tillgodose sagda ända­mål. Grunder för beräkning av sä­dan avgift beslutas av kommunens fuUmäklige.


För rätt att under begränsad tid begagna av kommun för allmän parkering upplåten plats å gala, torg eller annan allmän plats må kommunen, där så finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga av­gift med det belopp, som erford­ras för att tillgodose sagda ända­mål. Grunder för beräkning av sä­dan avgift beslutas av kommun­fuUmäktige.


 


Prop. 1972:12                                                                        12

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

För upplåtelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för fordon, som brukas i yrkesmässig trafik för personbefordran, må kommunen uttaga avgift med be­lopp, som erfordras för att täcka kommunen. kostnader med anled­ning av upplåtelsen.

Denna lag träder i kraft den  1 juli 1972, då punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution på allmogens besvär den 1 augusti 1727 skall upphöra att gälla.


 


Prop. 1972:12

6 Förslag till

Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91)

Härigenom förordnas, att 20 § brandstadgan (1962:91) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

20 §

För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet hava all erlägga för sotnings-, undersöknings- och besiklningsarbete, som utföres av skorstensfejare.

Sotningstaxa antages och fast-     Sotningstaxa antages av korn-

ställes på sätt stadgas om brand-       mun fullmäktige, ordning.

Denna kungörelse träder i krafl den 1 juli 1972.


 


Prop. 1972:12                                                                        14

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konung­en i statsrådet på Stockholms slott den 14 januari 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begräns­ning av kommunernas underställningsskyldighet, m. m. och anför.

Inledning

Med slöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande tillkallades den 12 mars 1959 sakkunniga för utredning av vissa kommunalrällsliga frågor. De sakkunniga antog benämningen kommunalrättskommittén.

I direktiven för utredningen (se statsrådsprotokollet över inrikesären­den den 23 januari 1959) anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Rune Johansson, bl. a. att det från kommunalt håll hade hävdats att bestämmelserna om underställning i flera fall utgjorde etl onödigt intrång i den kommunala självbestämmanderätten och att det med den förvaltningsorganisation som kommunerna hade inte skulle innebära några olägenheter om underslällningsskyldighetens omfattning begränsades avsevärt. Med hänsyn till den utveckling som hade ägt rum borde enligt departementschefen undersökas om underställnings­skyldigheten kunde begränsas. Sådan underställningsskyldighet som inne­bär intrång i den kommunala självstyrelsen borde inte behållas, om inte de intressen som tillgodoses genom underställningen måste anses väga över intresset av alt kommunen själv får handha sina angelägenheter. I de fall då i princip statliga uppgifter eller uppgifter i övrigt som väsentligen berör andra intressen än kommunens har anförtrotts kommunala organ kunde statsuppsikten genom underställning enligt departementschefen i allmänhet inte anses utgöra något intrång i den kommunala självstyrelsen. Med hänsyn till bl. a. betydelsen av central överblick och samordning på det ekonomiska området borde någon begränsning av den underställ­ningsskyldighet som föreligger i kommunala låne-, borgens- och fondären­den inte ske.

Med anledning av en framställning lill Kungl. Maj:l från Föreningen kommunala torg och slakthus fick kommittén genom tilläggsdirektiv den 5 mars 1965 i uppdrag alt utreda om torgavgifterna borde regleras genom lagen (1957:259) om räll för kommun all uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. (AvgL).

Kommittén har i februari 1970 redovisat de utredningsuppdrag som nu


 


Prop. 1972:12                                                                        15

är i fråga i sitt betänkande XIII Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut (Ds C 1970:2)'.

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, statens järnvägar, kammarkollegiet, velerinärslyrelsen, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen, sta­tens planverk, statens brandinspektion, Skara och Luleå domkapitel, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Hallands och Västernorrlands län, hamnulredningen, Föreningen kommunala torg och slakthus, Molororga-nisationernas samarbetsdelegation, Riksförbundet gatukök & kiosknä­ring. Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska kommunförbundet. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Svenska landstings­förbundet. Svenska lokaltrafikföreningen, AB Svenska pressbyrån, Sveri­ges fastighetsägareförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges kioskägares riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Sve­riges trafikbilägares riksorganisation.

Remissinstanserna har överlämnat, kommerskollegium yttranden från nio handelskammare, domkapitlen yttranden från sex församlingar och kyrkliga samfälligheter samt länsstyrelserna yttranden från tre lands­tingskommuner och ett flertal kommuner.

Vissa av de frågor som tas upp i kommitténs betänkande behandlas också i departementsutredningens promemoria nr 26 Om uttagande av kommunala avgifter i vissa faU samt i statskontorets utredningsrapport Ärenden rörande fastställande av sotningstaxa, som överlämnats till Kungl. Maj:t i mars 1965 resp. februari 1969.

Nuvarande ordning Statsuppsikten över kommunerna

I de författningar som reglerar kommunernas verksamhet förekommer på skilda håll föreskrifter om att kommunala beslut för att få bindande kraft skall underställas Kungl,. Maj:t eller statlig myndighet för prövning och fastställelse. När sådan föreskrift har meddelats, får beslutet inte verkställas innan det har blivit fastställt. Syftet med underställningsskyl­dighelen är i princip att ge staten möjlighet att se till att kommunerna inte överskrider eller missbrukar sina befogenheter.

Statsuppsikt över kommunerna kan också ske på annat sätt än genom underställning, t. ex. genom kommunalbesvär, förvaltningsbesvär, s. k. effeklivitelskontroll, föreskrifter om anmälnings-eller uppgiftsskyldighel

' Belänkandet har avgetts av landshövdingen Ingvar Lindell, ordförande, landstingsrådet Torsten Andreé, riksdagsmannen Nils-Eric Gustafsson, komnumal-nämndsordföranden Sture Holmqvist, riksdagsmannen Ivar Högström, regeringsrådet Stig Nordlund, landslingsrådet l>ik A Lindli samt riksdagsmännen Bertil Strandberg och Olle Westberg.


 


Prop. 1972:12                                                                         16

saml den tillsyn över kommunala nämndledamöter och tjänstemän som riksdagens ombudsmän utövar.

Besvärsprövningen och fastställelseprövningen vid underställning sker på enskilt resp. kommunalt initiativ. Effektivitetskontrollen äger rum med stöd av olika specialförfatlningar som ålägger kommunerna att svara för vissa förvaltningsuppgifter och föreskriver statlig tillsyn över att uppgifterna fullgörs på ell tillfredsställande sätt. Den statliga tillsynsmyn­digheten ingriper självmant, t. ex. genom all lämna råd och anvisningar, påkalla rättelse, förelägga kommunen att förfara på visst sätt eller besluta i kommunens ställe. En styrning av kommunernas handhavande av åtskilliga angelägenheter nås genom föreskrifter i statsbidragsförfatt­ningarna alt statsbidrag till en kommunal verksamhet får beviljas bara om vissa villkor är uppfyllda.

Syftet med besvärsprövningen är all få till stånd en kontroll av att kommunen använder sina maktbefogenheter i enlighet med dessas ända­mål och inte i strid mot andra allmänna eller berättigade enskilda intressen. Vid kommunalbesvär kan statlig myndighet upphäva det kommunala organets beslul, om det inte har tillkommit i laga ordning eller överskrider det kommunala organets kompetens. Myndigheten kan däremot inte, som vid förvaltningsbesvär, ändra beslutets innehåll. Be­svärsprövningen vid föivaltningsbesvär avser normall inte bara det över­klagade beslutels laglighet utan också dess lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet.

Reglerna om kommunalbesvär finns i 76-78 §§ kommunallagen (1953:753) (KL), 80-82 §§ kommunallagen (1957:50) för Stockholm (KLS), 89-92 §§ lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (FSL), 78 § landslingslagen (1954:319) (LL), 20 § lagen (1957:281) om kommunal­förbund (KFL) samt 23 och 43 §§ lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL). I det följande redogörs i första hand för bestämmelserna i KL.

Kommunfullmäktiges beslut överklagas alllid genoni kommunalbesvär (76 § I mom. KL). Enligt 76 § 2 mom. överklagas beslul av kommunsty­relsen eller annan kommunal nämnd genom kommunalbesvär, om inte annat är särskilt föreskrivet. I specialförfallningarna finns i allmänhet särskilda bestämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialregle­rad förvaltning. 1 fräga om beslut som avses med sådana besvärsbesläin-melser gäller inte reglerna om kommunalbesvär. Besvärsprövningen vid kommunalbesvär ankommer enligt 76 § 1 mom. på länsstyrelsen, och länsstyrelsens beslut kan överklagas hos regeringsrätten. När det gäller beslut hos landstingskommun eller kommunalförbund i vilket landstings­kommun ingår anförs besvären direkt hos regeringsrätten (78 § LL och 20 § KFL). Att etf beslut skall underställas Kungl. Maj:t eller annan stat­lig myndighet hindrar i regel inte att besvär anförs mot beslutet.

Rätten all anföra kommunalbesvär tillkommer enligt 76 § I mom. KL bara den som är medlem av kommunen. Det krävs inte att beslutet särskilt rör kommunmedlemmen. Medlem av kommun är den som är mantalskriven där eller äger eller brukar fast egendom eller är taxerad till


 


Prop. 1972:12

allmän kommunalskatt i kommunen (2 §). Enligt rättspraxis kan talan mot länsstyrelsens beslut föras av den som har fält sin besvärstalan helt eller delvis ogillad hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen har bifallit besvä­ren, anses talan mot länsstyrelsens beslul kunna fullföljas dels av kommunen, dels av varje kommunmedlem.

Vid kommunalbesvär kan som grund för talan åberopas endast all beslutet inte har tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning, annorledes överskrider deras befogenhet som har fattat beslutet, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (76 § I mom.). Om besvärsmyndigheten finner att någon av dessa besvärsgrunder är tillämplig, upphävs det överklagade beslutet. Som förut nämnts får besvärsmyndigheten däremot inte ändra beslutets innehåll. Alt etl beslut av ett kommunall organ har överklagats hindrar i princip inte att beslutet verkställs.

I den mån specialförfattningarna innehåller särskilda bestämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning gäller, som förut sagts, inte reglerna om kommunalbesvär. I stället gäller bl. a. att besvärsprövningen är allsidig och inte begränsad till frågan om det överklagade beslutet är lagligt, att besvärsmyndigheten kan ändra beslu­tets innehåll samt, enligt 11 § förvaltningslagen (1971:290), att besvär kan anföras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot.

Bestämmelser om underställning finns både i kommunallagarna och i olika specialförfatlningar. Enligt kommunallagarna skall underställning ske dels av vissa finansiella beslul, nämligen beslut i låne-, borgens-, fond-och anslagsärenden, dels av reglemente för besvärsnämnd, landstings beslut om valkretsindelning och beslut om antagande av förbundsordning för kommunalförbund. Till följd av ändringar i KL och KLS som trädde i kraft den 1 januari 1971 (SFS 1969:765 och 766) krävs numera inte underställning av beslut om anlagande av reglemente för andra kommu­nala nämnder än besvärsnämnder eller av plan beträffande hushållning med stads donationsjord. Enligt olika specialförfattningar krävs länssty­relsens fastställelse av beslul om antagande av kommunala stadgor, t. ex. lokala ordningsstadgor (23 § allmänna ordningsstadgan, 1956:617), hamnordningar (förordningen, 1874:26 s. II, angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket), brandord­ningar (2 § brandstadgan, 1962:91) och hälsovärdsordningar (68 § hälso­vårdsstadgan, 1958:663). Vissa beslut om kommunala avgifter, t. ex. gatu­handels-, parkerings-, hamn- och sotningsavgifter skall underställas statlig myndighets prövning. Enligt byggnadslagen (1947:385) (BL) krävs statlig myndighels fastställelse av flertalet kommunala planläggningsbeslul.

I ell underställningsmål skall en allsidig prövning av del underställda beslutet företas. Prövningen avser inte bara beslutets laglighet ulan också dess lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet. Underslällningsmyndig-helen skall antingen fastställa eller ogilla det underställda beslutet och den kan i regel inte ändra beslutets innehåll. Rent formella ändringar utan saklig innebörd är dock tillåtna. Enligt några specialförfatlningar har den högre myndigheten rätt att besluta i kommunens ställe. Om fullmäk-

2 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 12


 


Prop. 1972:12                                                                        18

tige inte antar lokal ordningsstadga med innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt, kan länsstyrelsen själv besluta om lokal ordningsstadga för kommunen. Länsstyrelsens beslut skall i sådant fall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Motsvarande gäller i fråga om hamnordning, brandord­ning och hälsovårdsordning.

Ett underställt kommunalt beslut bör i princip inte fastställas förrän del har vunnit laga kraft, eftersom fastställelsen skulle förlora sitt objekt om det kommunala beslutet upphävs efter besvär. Vid underställning enligt kommunallagarna har endast kommunen rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut alt vägra fastställelse (75 § KL, 79 § KLS, 88 § FSL). Vid underställning enligt specialförfattning har enligt 1 1 § förvalt­ningslagen den som beslutet angår rätt all besvära sig över länsstyrelsens beslut att meddela eller vägra fastställelse, om beslutet har gäll honom emot. I fråga om rätten att överklaga faststäUelsebeslut enligt kommunal­lagarna råder viss oklarhet. Möjligen kan sådan rätt anses tillkomma kommunmedlem. Besvär över länsstyrelsens beslut i underställningsmål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I det följande redovisas närmare bestämmelserna om underställning på de områden där kommittén har övervägt om underställningsskyldigheten bör avskaffas. Redogörelsen avser underställningsskyldigheten enligt kommunallagarna, dock inte den underställningsskyldighet som föreligger i låne-, borgens-, fond- och anslagsärenden, samt underslällningsskyldig­heten i fråga om beslut om kommunala avgifter. Kommittén har i sitt belänkande Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för kommunal verksamhet (SOU 1965:40) föreslagit att underställningsförfa­randet skall slopas i kommunala låne-, borgens-, fond- och anslagsären­den. Förslaget har inte lett till lagstiftning.

Reglemente för besvärsnämnd

För prövning av s. k. Ijänstebesvär har kommun, landstingskommun och kommunalförbund men inte församling eller kyrklig samfällighet möjlighet att inrätta en särskild besvärsnämnd som en extra besvärs­inslans mellan övriga kommunala nämnder och statlig besvärsinslans (76 § 3 mom. KL, 80 § 3 mom. KLS, 78 § 3 mom. LL och 20 § KFL). Är 1966 fanns enligt vad kommittén uppger besvärsnämnd i 18 städer, två köpingar, en landskommun och 21 landstingskommuner.

Reglemente för besvärsnämnd är obligatoriskt. Beslut om anlagande av reglemente fattas av fullmäktige resp. landstinget och måste underställas länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ts prövning för alt bli gällande. Till följd av ändringar i KL och KLS år 1969 (se SFS 1969:765 och 766) är besvärsnämndsreglemente numera det enda nämndreglemenle som är förenat med underställningsskyldighet.

Besvärsnämnd kan enligt 76 § 3 mom. KL, 80 § 3 mom. KLS och 78 § 3 mom. LL få till uppgift alt la upp och avgöra besvär över beslul av kommunstyrelsen, förvaltningsutskotlel eller annan nämnd om tillsättan­de av eller förordnande på tjänstebefattning hos kommunen eller lands-


 


Prop. 1972:12                                                                        19

tingskommunen, om entledigande frän sådan befallning eller om discipli­när åtgärd mot sädan befattningshavare, när talan mot beslutet annars skulle ha förts enligt reglerna om kommunalbesvär. I den mån annat inte föreskrivs i reglementet, gäller i fråga om organisation och verksamhels-former för besvärsnämnd bestämmelserna i KL, KLS och LL om nämnd för oreglerad förvaltning. Flertalet av bestämmelserna i förvaltningslagen skall vidare tillämpas i ärende hos besvärsnämnd (se SFS 1971:657,658 och 660).

Berättigad att anföra besvär hos besvärsnämnd är den som inte är nöjd med annan nämnds beslut i fråga som tillhör besvärsnämndens kompe­tensområde. Det är alltså inte bara kommunens medlemmar som kan besvära sig hos besvärsnämnden. Som grund för besvären kan åberopas inte bara sådana grunder som får åberopas vid kommunalbesvär utan ocksä andra skäl. Syftet med besvärsnämndens prövning är nämligen att få lill stånd en materiell omprövning av det överklagade beslutet. Besvärsnämnden kan upphäva beslutet eller föreskriva rättelse.

Klagan över besvärsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen eller, när fråga är om landstingskommunal besvärsnämnd, hos regeringsrätten. Härvid gäller reglerna för kommunalbesvär. Endast kommunmedlemmar har besvärsrätt. Om någon som inte är kommunmedlem har sökt en tiänst hos kommunen, kan han således inte föra talan mot besvärsnämndens beslut i tillsättningsärendet. Vid talan mot besvärsnämndens beslut kan inte åberopas andra grunder än att delta beslut eller del hos besvärsnämn­den överklagade beslutet är orikligt på sådan grund som kan åberopas vid kommunalbesvär. Besvärsmyndigheten kan upphäva men inte "rätta" besvärsnämndens beslut.

Som framgår av vad som sagts förut föreligger det inte någon skyldighet att inrätta besvärsnämnd. Genom bestämmelser i reglementet kan kommunen begränsa besvärsnämndens kompetensområde t. ex. ge­nom all undanta någon eller några av de uppgifter som anges i lagtexten eller beslut av kommunstyrelsen eller annan särskilt angiven nämnd. Beslut av fullmäktige eller landstinget samt sådant beslut av kommunal eller landstingskommunal nämnd som kan överklagas genom förvaltnings­besvär kan inte överklagas hos besvärsnämnd.

En viktig begränsning av besvärsnämndernas kompetensområde följer av lagen (1965:275) om tjiinstemän hos kommuner m. fl. Enligt 2 § lagen kan anställningsvillkor med vissa undanlag regleras i kollektivavtal. Mål rörande kollektivavtal prövas enligt lagen (1928:254) om arbetsdomstol av arbetsdomstolen. Kollektivavtalen för kommunaltjänstemän behandlar bl. a. frågor om entledigande från tjänst och disciplinära åtgärder.

Bestämmelserna i KL, KLS och LL om nämnd för oreglerad förvalt­ning gäller, som förut sagts, för besvärsnämnd i den mån annat inte föreskrivs i reglementet. För besvärsnämnd i annan kommun än Stock­holm gäller således subsidiärt bestämmelserna i KL om valbarhet till ledamot eller suppleant och avsägelse (32 §), suppleants inträde i avgång­en ledamots ställe (33 § andra stycket), lid och plats för sammanträde (35 §), inkallande av suppleant nar ledamot är förhindrad och suppleants


 


Prop. 1972:12                                                                        20

närvarorätt (36 §), beslutförhet (37 § första stycket), förfarandet vid fattande av beslut (38 §), protokoll och protokolljustering (39 §), tillkän­nagivande av expeditionstid m.m. och arkivering av handlingar (40 §), utseende av kassaförvaltare (41 §), ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot (42 §) samt delegation och arkivvård (45 §). Bestämmelserna för kommunstyrelsen om ledamotsanlal och tvång all utse suppleanter (31 §), mandatperiodens längd, början och slut (33 § första stycket) saml val av ordförande och vice ordförande (34 §) är däremot inte tillämpliga på besvärsnämnden.

Kommunallagskommittén (SOU 1952:14 s. 355) ansåg att del i reglemente för besvärsnämnd borde anges bl. a. antalet ledamöter och suppleanter saml mandatperiodens längd. Särskilda bestämmelser kunde enligt kommunallagskommittén behövas i fråga om beslutförhet och jäv.

Kommunalrättskommitlén lämnar vissa uppgifter om innehållet i reglementena för de besvärsnämnder som år 1966 var inrättade hos kommunerna. Av redogörelsen framgår bl. a. följande. Samtliga reglemen-len behandlade nämndens sammansättning, val av ordförande, vice ordförande och suppleanter samt mandattiden. För nästan alla besvärs­nämnderna gällde att ordföranden eller sekreteraren skulle vara jurist. Samtliga reglementen innehöll bestämmelser om förfarandet hos besvärs­nämnden. Det föreskrevs genomgående att yttrande över besvären skulle inhämtas från den nämnd som hade meddelat del överklagade beslutet och alt den som jämte klaganden berördes av beslutet skulle få tillfälle all yttra sig. I samtliga reglementen föreskrevs vidare alt den som deltagit i det överklagade beslutet inte fick delta i handläggningen av besvärsären­det. Regelmässigt krävdes för beslutförhet all nämnden var fulltalig och för ändring av det överklagade beslutet kvalificerad majoritet.

Kommittén upplyser vidare all reglementena för landstingskommuner­nas besvärsnämnder i huvudsak stämmer överens med etl förslag till normalreglemente som Svenska landstingsförbundet har utarbetet. Också Svenska kommunförbundet tillhandahåller förebilder för reglementen samt lämnar råd och anvisningar för utformningen.

Flertalet av bestämmelserna i förvaltningslagen skall, som redan nämnts, tillämpas i ärende hos besvärsnämnd. De bestämmelser som är tillämpliga är reglerna om jäv (4 och 5 §§), rätt att anlita ombud eller biträde (6 §), när handling skall anses inkommen (7 §), vägledning av part (8 §), rätt alt anUta tolk (9 §), remiss (10 §), inhibition (13 §), partsin­syn (14 §), kommunikation (15§), rätt för part att lämna muntlig uppgift (16 §), beslutsmotivering (17 §), rättelse av beslul (19 §) saml ansvarsbestämmelsen i 20 §. 1 ärende som rör tjänstetillsättning får avsteg göras från huvudregeln i 17 § att beslut varigenom myndighet avgör ärende skall innehålla de skäl som har bestämt utgången.

Extraordinär penningplacering

Bestämmelser om placering av penningmedel finns i öl § KL. Penning­ar och andra värdehandlingar som kommunstyrelsen eller annan kommu-


 


Prop. 1972:12                                                                        21

nal nämnd har om hand får inte blandas samman med andra penningme­del eller värdehandlingar. Penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, skall för kommunens räkning sältas in hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller på postgirokonto eller placeras i sådana tillgångar i vilka förmyndare fär anbringa omyndigs medel ulan överförmyndarens tillstånd. Länsstyrelsens medgivande be­hövs, om kommunen vill placera penningmedel på annat sätl.

Motsvarande bestämmelser finns i 65 § KLS och 75 § FSL. 16 § KFL innehåller en hänvisning lill 61 § KL. Landsting kan däremot utan underställningsskyldighet bestämma om penningplacering (65 § LL).

Äv 15 kap. 4§ föräldrabalken och förordningen (1924:474) med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel följer att länsstyrelsens medgivande inte behövs, om kommun, församling, kyrklig samfällighet eller kommunalförbund vill använda penningmedel för att förvärva fordran som skrivs eller skrivits in i statsskuldboken eller för alt fötvärva vissa obligationer. Länsstyrelsens medgivande behövs i regel inte heller för utlåning av medel mot säkerhet av panträtt på grundval av in­teckning i fast egendom inom 60 procent av taxeringsvärdet.

Bestämmelserna om underställningsskyldighet innebär inte att länssty­relsens tillstånd behövs, om en kommun vill låna ut medel för alt tillgodose ett ändamål som faller inom den kommunala kompetensen. 1 sådant fall är del fråga om att anvisa eller nyttja, inte att placera, medel.

Valkretsindelning

Länsstyrelsen beslutar enligt 9 § KL, 9 § KLS och 12 § FSL om indelning i valkretsar för val av kommunfullmäktige och kyrkofullmäkti­ge. Det antal fullmäktige som varje valkrets skall utse bestäms också av länsstyrelsen.

Beslut om indelning i valkretsar för val av landstingsman och om det anlal landstingsmän som skall utses för varje valkrets fallas av landstinget efter förslag av länsstyrelsen (13 § LL). Regler om grunderna för valkretsindelningen finns i 10-12 §§. Landstingets beslut skall understäl­las Kungl. Maj:ls prövning och fastställelse. Under fömtsättningar som anges i 14—16 §§ kan landstinget jämka beslul om valkretsindelning och om antalet landstingsmän, lämkningsbeslutet skall också underställas Kungl. Maj:l. För Stockholms län gäller lagen (1969:216) om antalet landstingsman och valkretsindelningen i Stockholms läns landstingskom­mun för valperioden 1971 — 1973. Länsstyrelsen beslutar om indelningen i valkretsar och om hur de 149 mandaten skall fördelas på valkretsarna (2 och 3 §§).

Kommunalvalskommittén har i betänkandet Kommunala val (SOU 1971:4) föreslagit att valsystemet vid landstingsvalen skall utformas på motsvarande sätt som valsystemet vid riksdagsvalen samt att länsstyrelsen skall besluta om valkretsindelningen och om fördelningen av de fasta valkrelsmandaten pä valkretsarna.


 


Prop. 1972:12                                                                      22

Förbundsordning för kommunalförbund

Kommuner kan enligt 1 § 1 mom. KFL sammansluta sig lill kommu­nalförbund. Kommunalförbund kan också bildas mellan landstingskom­muner samt mellan landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun. Förbundsordning är obligatorisk. Den skall innehålla bestämmelser om förbundels ändamål, dess organisation, ekonomiska förhållanden m. m. (4 §).

När förbundsordningen har blivit antagen, skall den prövas av länssty­relsen. Om länsstyrelsen finner att förbundsordningens bestämmelser inte strider mot lag eller annan författning samt att del föreslagna förbundet skulle medföra allmänt gagn, fastställer länsstyrelsen förbundsordningen och bestämmer när förbundet skall träda i verksamhet (21 §). Motsvaran­de underställningsskyldighet föreligger enligt 22 § när ny angelägenhet skall läggas på förbundet, ny medlem skall inträda eller annan ändring skall göras i förbundsordningen. Mot länsstyrelsens beslul kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t i statsrådet (35 §).

AUmänt om de kommunala avgifterna

Enligt 5 1 § KL, 55 § KLS och 57 § LL skall kommuns och landstings­kommuns medelsbehov täckas med allmän kommunalskatt resp. genom utdebitering av landstingsskatt, i den mån det inte fylls på annat sätt. Hänvisningen till täckning av medelsbehovel på annat sätt än med allmän kommunalskatt eller landstingsskatt avser sådana inkomster som räntor av kapital, avkastning av fastigheter, donationer, statsbidrag, specialskal-ter och kommunala avgifter.

I 74 § KL och 78 § KLS föreskrivs underställningsskyldighet för nya och förhöjda avgifter "å den allmänna rörelsen." I övrigt regleras de kommunala avgifterna i särskilda författningar, i den mån de inte grundas enbart på praxis.

Vid uttagande av kommunala avgifter skall självkoslnads- och likställig­hetsprincipen följas. Avgiftsrätten får inte utövas i vinstsyfte och avgif­terna får inte bestämmas så att vissa kommunmedlemmar blir särskilt gynnade eller missgynnade. När avgifisrätlen regleras i särskild författ­ning, förekommer det att avsteg görs frän dessa principer.

De kommunala avgifterna brukar indelas i privaträttsliga och offentlig­rättsliga avgifter. Som kännetecken på privaträttsliga avgifter brukar anges alt dessa grundas på avtal mellan kommunen och den enskilde eller alt denne frivilligt tar emot något som kommunen tillhandahäller. Kännetecknande för offentiigrättsliga avgifter anses vara alt kommunens beslut grundar avgiftsskyldighet. Rätten att ta ul sådana avgifter grundar sig enligt detta betraktelsesätt på att kommunen är ett med tvångsmakt utrustat offentligrättsligt subjekt. I det följande betecknas i stället kommunala avgifter som har ett uttryckligt förfallningsslöd som offent­ligrättsliga, medan avgifter som saknar sådant stöd betecknas som privaträttsliga.


 


Prop. 1972:12                                                                       23

Privaträttsliga avgifter förekommer i stor omfattning inom ramen för den affärsmässiga verksamhet som kommunerna driver utan annat för­fattningsstöd än de allmänna kompetensföreskrifterna i 3 § KL och 3 § KLS. Sådana avgifter är bl. a. avgifterna för gas, elektricitet och värme samt de avgifter som kommunala trafikföretag tar ut. På dessa områden tillhandahåller kommunerna tjänster på samma sätt som och ofta jäm­sides med enskilda företag. Kommunala beslut om privaträttsliga avgifter behöver aldrig underställas statlig myndighets prövning men sådana avgifter kan någon gång vara underkastade annan form av statlig kontroll. Enligt 29 § förordningen (1940:910) angående yrkesmässig aulomobil­lrafik m. m. fastställer länsstyrelsen sålunda taxa för yrkesmässig trafik. Kontrollbeslämmelser av delta slag riktar sig inte just mot kommunerna utan de gäller för verksamhet av visst slag oavsett om den drivs av kommun eller av enskild.

Offentligrättsliga kommunala avgifter beslutas av kommunalt organ. I vissa faU skall kommunens beslut underställas statlig myndighet. Det är fallet med bidrag till gatubyggnadskostnader (67 § BL), avgifter hos byggnadsnämnd för ritningsgranskning, besiktning m. m. (8 § byggnads­stadgan, 1959:612), avgifter å den allmänna rörelsen (74 § KL och 78 § KLS), gatuhandelsavgifter och parkeringsavgifter enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. (AvgL) och sotningsavgifter (20 § brandstadgan). Underställnings­skyldighet föreligger däremot inte i fråga om gatumarksersättning (56 — 66 §§ BL), renhållningsavgifter (3 § lagen, 1965:54, om kommunala renhållningsavgifter), vatten- och avloppsavgifter (27 § lagen, 1970:244, om allmänna vatten- och avloppsanläggningar), sjukvårdsavgifter (27 § sjukvårdslagen, 1962:242) eller ersättning för upplåtelse av skolbyggnad (2 kap. 26 § skolstadgan, 1971:235).

Karaktäristiskt för de flesta offentligrättsliga kommunala avgifterna är alt kommunen tillhandahåller den avgiftsbelagda nyttigheten i en mono­polställning och under ett tvång för den enskilde att ta nyttigheten i anspråk. I fråga om några offentligrättsliga avgifter, huvudsakligen på det underställningsfria området, anges vissa grunder för bestämmandet av avgifterna i författning. Flera avgifter beslutas emellertid utan slöd av sådana föreskrifter.

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd

Enligt 67 § BL kan stadsfullmäktige meddela bestämmelser om skyl­dighet för fastighetsägare att bidra till kostnaden för iordningställande av gata. Om fastighetsägare åläggs skyldighet som han inte har haft fömt, skall bestämmelserna underställas Kungl. Maj:ts prövning. I bestämmel­serna skall anges bl. a. grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens fördelning mellan dem (68 §). I 68 och 69 §§ föreskrivs vissa begränsningar i fråga om bidrags­skyldigheten. Bl. a. föreskrivs att fastighetsägarnas skyldigheter skall motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

Länsstyrelsen   kan   på   framställning  av   kommun  utfärda  taxa  för


 


Prop. 1972:12                                                                        24

avgifter som skall betalas av den som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd som föranleder granskning av ritningar, besiktning eller annan tids-eller kostnadskrävande förrättning (8 § byggnadsstadgan).

Enligt förarbetena till byggnadsstadgan (prop. 1959:168 s. 200) bör länsstyrelsens prövning gå ut på all kontrollera att avgifterna inte överstiger kommunens självkostnader.

Avgifter å den aUmänna rörelsen

I 74 § KL och 78 § KLS föreskrivs alt kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande av de platser som har anvisats åt denna eller de inrättningar som har gjorts för alt betjäna den skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Fastställelse av beslut om nya eller förhöjda hamnavgifler eller gmndpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter kan dock meddelas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Motsvarighet till 74 § KL och 78 § KLS fanns redan i förordningen (1862:13) om kommunalstyrelse på landet, förordningen (1862:14) om kommunalstyrelse i stad och förordningen (1862:33) om kommunalsty­relse i Stockholm.

Kommunallagskommittén anförde (SOU 1952:14 s.326) att en över­syn av bestämmelserna om underställning av avgifter å den allmänna rörelsen kanske kunde anses motiverad för att få till stånd en precisering av vilka avgifter som avsågs och, eventuellt, begränsa underställningsskyl­digheten. Enligt kommunallagskommittén var del emellertid knappast nödvändigt, om ens möjligt, att ge bestämmelserna en klarare avfattning. Underställningsskyldigheten ansågs inte särskilt betungande för kommu­nerna.

Innebörden av begreppet den allmänna rörelsen torde ha varit oklart redan när 1862 års förordningar tillkom. Avsikten med underställnings­skyldigheten anses ha varit att förebygga att kommunerna, av vilka främst städerna tidigare hade till stor del finansierat sin verksamhet genom att med Kungl. Maj:ts tillstånd belägga trafik, handel och näringar med avgifter, också i framtiden skulle använda en sådan finansierings­metod.

Till avgifterna å den allmänna rörelsen hänförs enligt praxis numera,

fömtom   hamnavgifterna  och  övriga  avgifter som   nämns i  lagtexten,

avgifter för upplåtelse av  bussuppställningsplatser på allmän plats och

torgavgifter.   Vid   fastställelseprövningen   har  utbildats  den  praxis  att

avgifterna  får läcka kommunens kostnader för ändamålet men inte ge

något överskott.

Sedan gammalt har länsstyrelserna och städerna ansetts kunna meddela

sådana föreskrifter om torghandel som  behövts för att främja allmän

ordning   och   renlighet.   Denna   förordningsmakt   har  utbildats  genom

praxis.   Enligt   1 §  ordningsstadgan (1868:22) för rikels städer kunde

stadsfullmäktige bestämma vilka torg, hamnar etc. i staden som skulle


 


Prop. 1972:12                                                                       25

upplåtas lill allmänna försäljningsplatser.

I allmänna ordningsstadgan (1 956 :6 17) finns inga särskilda bestämmel­ser om torghandel. I 2 § sägs dock alt kravet på tillstånd av polismyndig­heten innan allmän plats tas i anspråk för försäljningsändamål m. m. inte gäller i fråga om salutorg och liknande plats som i vederbörlig ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats. Byggnadslagstiftningen ger kom­munerna möjlighet men inte skyldighet alt upplåta salutorg. Upplåtelser­na brukar ske genom lokala ordningssladgor, som antas av kommunfull­mäktige och fastställs av länsstyrelsen enligt 23 § allmänna ordningsslad­gan.

Under senare hälften av 1 800-talel avslog Kungl. Maj:l vid ett flertal tillfällen ansökningar från städer om all få la ut stånd- och platsavgifter vid månadsmarknader och torgdagar. Också under 1900-lalels börian tillämpades en restriktiv praxis vid prövningen av sådana ansökningar. Är 1928 fastställde Kungl. Maj:t emellertid med stöd av 74 § förordningen om kommimalstyrelse i stad ett förslug till taxa för platser på salutorgen i Borås (Regeringsrättens årsbok 1928 not. S 239). Därmed slogs fast att torgavgifterna var alt anse som avgifter å den allmänna rörelsen.

Kommunens beslut om nya eller förhöjda lorgavgifter skall alltså enligt 74 § KL resp. 78 § KLS underställas Kungl. Maj:ts prövning. Avgifterna får läcka kommunens kostnader men de får inte ge något överskoll. Som kostnadsposter har godtagils bl. a. kostnad för renhållning, snöröjning, sändning, bokföring, underhåll av lorgbod, försäkringar samt ersättningar lill inkasserare, tillsyningsman och torghandelsföreståndare.

Av punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution på allmogens besvär den 1 augusti 1727 följer att kommunerna är skyldiga att upplåta vissa avgiftsfria platser för torghandel. Resolutionen har i denna del följande lydelse.

Att en del småstäder fordra slåndpenningar av allmogen, som med sina varor lill marknaderna ditfara och dem på öppna torget eller gatan för­sälja, det finner Kungl. Maj:t så mycket mera olagligt, som ingen Kungl. förordning giver dem därtill anledning, och vill fördenskull härmedelst hava en sådan egenvillighet alldeles förbjuden.

Ärenden om underställning av kommunalt beslul om avgifter för bussuppslällningsplatser är numera mycket ovanliga. Kommittén upply­ser att frågor om fastställelse av avgifter för jämförliga reservationer av allmänplatsmark för trafikanter inte lär ha förekommit. Från Svenska laxiförbundet har kommittén inhämtat alt kommunerna inte tar upp avgifter för upplåtelse av hållplatser för taxibilar. Avgifter i trafikregle­rande syfte för gatuparkering regleras i AvgL. Sådana avgifter hör inte till avgifterna å den allmänna rörelsen.

Bestämmelser om hamnavgifter, grundpenningar saml sluss-, kanal- och andra farledsavgifter finns i kungörelsen (1950:152) om fastställelse av hamn- och gmndpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter. Kungörelsen föreskriver inte skyldighet för ägare eller innehavare av hamn, sluss, kanal eller annan farled all ha fastställd taxa. För kommunernas del följer sädan skyldighet av 74 § KL och 78 § KLS.


 


Prop. 1972:12                                                                        26

På ansökan av ägare eller innehavare av allmän hamn fastställer sjöfartsverket (se kungörelsen, 1955:674, om överflyttande å sjöfartsver­ket av de uppgifter, som tillkomma lotsverket och sjökarteverket, ävensom av vissa uppgifter, som tillkomma kommerskollegium samt väg-och vallenbyggnadsstyrelsen) enligt 1 § 1950 års kungörelse taxa ä ersättning för begagnande av hamnen med tillhörande kajer, bryggor och andra förlöjningsanordningar (hamnavgift). Huvudregeln är att hamnav­gift inte får fastställas till högre belopp än alt den årliga uppbörden tillsammans med övriga intäkter av hamnrörelsen för år beräknas mot­svara summan av kostnaderna för hamnens drift och underhåll, skälig ränta på anläggningskapitalet saml skälig avskrivning på anläggningarna (2 §). Närmare föreskrifter om grunderna for hamnavgift ges i 6-20 §§.

Grundpenningtaxa fastställs av sjöfartsverket på ansökan av ägare eller innehavare av lastageplats varifrån utskeppning av varor äger rum i större omfattning och där mera betydande anstalter för sjöfartens trygghet och bekvämlighet har vidtagits (27 §). Motsvarande gäller taxa för sluss-, kanal- och andra farledsavgifler (39 §). Grundpenningar eller sluss-, kanal- och andra farledsavgifter får i princip inte bestämmas så att verksamheten lämnar överskott (28 och 42 §§).

Över sjöfartsverkets beslut i taxeärende kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t (26, 37 och 42 §§). Ersättning för åtskilliga av de tjänster som hamnarna lämnar sjöfarten kan bestämmas ulan prövning av statlig myndighet. Så är fallet med bl. a. ersättning för lagring på kajer och i magasin och hyra för upplåtelse av mark för oljedepåer och upplag.

Gatuhandelsavgifter, parkeringsavgifter m. m. enligt AvgL

Som förut antytts får enligt 2 § allmänna ordningsstadgan allmän plats inom sladsplanelagl område i stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller, inte användas för upplag eller avstjälpning eller tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar e. d. utan polismyndighetens tillstånd. Polismyndighetens tillstånd krävs också för att sådan allmän plats skall få användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket den har upplåtits eller anvisats eller som inte är allmänt vederlaget. Salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning har upplåtits lill allmän försäljningsplats, får dock ulan sådant tillstånd las i anspråk för försäljningsändamål.

Om tillstånd enligt 2 § allmänna ordningssladgan har lämnats, får kommunen ta ut skälig avgift för upplåtelse av plats som står under kommunens förvaltning (I § AvgL). Kommunen får också, när del är påkallat för trafikens ordnande, ta ut avgift, som behövs för att tillgodose delta ändamål, för rätt att under begränsad tid begagna plats som kommunen har upplåtit för allmän parkering på gata, torg eller annan allmän plats (2 §). Kommunfullmäktige bestämmer grunderna för avgif­ter som avses i I och 2 §§. För all vinna bindande kraft skall fullmäktiges beslut enligt 3 § underställas länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan fastställa beslutet helt eller delvis eller ogilla det.


 


Prop. 1972:12                                                                       27

Redan innan AvgL infördes hade kommunerna, främst städerna, ansett sig berättigade alt ta ut avgifter av dem som efter tillstånd av polismyn­digheten hade tagit gatumark eller andra allmänna platser i anspråk för t. ex. försäljningsstånd, reklampelare, automater, restaurantverandor eller bensinstationer. Avgifter av detta slag ansågs inte vara hänförliga till den allmänna rörelsen och först genom AvgL skapades ell stöd i författning för kommunens rätt all ta ul dem. Parkeringsavgifterna räknades där­emot lill avgifterna å den allmänna rörelsen och de fick alltså inte tas ul med belopp som översteg kommunernas självkostnader. Genom AvgL blev del möjligt alt differentiera parkeringsavgifterna så att de kunde främja syftet att öka omsättningen av bilar på de mest eftersökta parkeringsplat­serna.

I fråga om den skälighetsbedömning som skall göras enligt I § AvgL anförde föredragande departementschefen i prop. 1957:157 (s. 54) alt avgifterna inte är bundna vid kommunens direkta kostnader till följd av upplåtelsen. Syftet med föreskriften att avgifterna skall vara skäliga är att hindra att kommunerna tar sådan hänsyn till ekonomiska vinnings­synpunkter all avgifterna kommer att framstå som obilliga. Hänsyn får enligt vad som anförs i propositionen tas till ändamålet med en viss upplåtelse, hur stort markutrymme upplåtelsen avser, platsens belägenhet och Irafikintensiteten på platsen samt den vinst som en rörelse av visst slag och på viss plats kan beräknas lämna. När det gäller vinsten bör man utgå frän en objektiv beräkning av vad som för den avsedda platsen kan anses normalt för en rörelse av det slag det gäller. Avgiften får inte sättas i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet. Avgifterna skall utgå enligt fastställda gmnder eller taxor och de får alltså inte grunda sig på avtal mellan kommunen och rörelseidkaren.

Departementschefen framhöll vidare all det är angeläget att opåkallade intrång inte görs i den kommunala självbestämmanderätten (propositio­nen s. 56). Han ansåg alt tiden var inne för en omprövning av hela frågan om i vilken utsträckning kommunala beslut borde underställas statlig myndighels prövning men all det i avbidan på en särskild utredning härom borde föreskrivas alt kommunens beslut om avgifter för gatuhan­del m. m. skall fastställas av högre myndighet.

Sotningsavgifter

Föreskrifter om sotning finns i brandstadgan och i de kommunala brandordningarna. Brandordning antas av kommunfullmäktige och full­mäktiges beslut skall underställas länsstyrelsens prövning (2 § brandstad­gan). 1 brandordningen skall finnas bestämmelser om kommunens indel­ning i sotningsdistrikt. För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstens­fejarmästare (16 §). Denne kan vara kommunalanställd eller enskild företagare. I båda fallen har han i princip uteslutande rätt att ombesörja eldstadsbrandsyn och föreskriven sotning (12 § 2 och 3 mom. samt 17§).

För  kommun   skall   enligt  20 §  finnas sotningstaxa som upptar de


 


Prop. 1972:12                                                                        28

avgifter som skall erläggas för sotnings-, undersöknings- och besiktnings-arbete av skorstensfejare. Liksom brandordning skall taxan antas av fullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen kan fastställa taxan ulan ändring eller också vägra att fastställa den.

I prop. 1962:12 med förslag till brandlag och brandsladga m.m. anförde föredragande departementschefen följande.

Gällande bestämmelser om att sotningstaxa för att vara gällande skall fastställas av länsstyrelsen är ett led i stalsuppsiklen. Det av brandlagsre­visionen som skäl för slopande av denna underställning anförda förhållan­det att sotningstaxorna numera grundas på normalsotningstaxor, till­komna efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejaremäs-tarnas organisationer, anses av flera remissinstanser ej avgörande. Såsom överståthållarämbetet anför är sotningstaxans innehåll av betydelse för sotningskostnadernas fördelning på skilda sotningsobjekt. På grund härav och då, såsom påpekas i några yttranden, kommunalbesvär ej medger samma fullständiga prövning som underställning, anser jag sotningstaxor­na alltjämt böra bli föremål för statlig kontroll i form av underställning och fastställelse av länsstyrelsen.

Departementsutredningens och statskontorets förslag m. m.

1 departemenlsutredningens promemoria nr 26, Om uttagande av kommunala avgifter i vissa fall, föreslås alt fullmäktiges beslul om nya eller förhöjda torgavgifter skall underställas länsstyrelsens, inte som f. n. är fallet Kungl. Maj:ts, prijvning. Utredningen anför att kommunerna vanligen inte belägger uppställningsplatser vid buss- och laxislationer med avgifter och all torgavgiflerna därför är de enda avgifterna å den allmänna rörelsen som enligt 74 § KL resp. 78 § KLS skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. FaststäUelseärendena är emellertid inte av sådan omfattning eller vikt alt prövningen, som är av formell natur, bör ankomma på Kungl. Maj:t.

Föreningen kommunala torg och slakthus föreslår i framställningen till Kungl. Maj:t alt torghandeln i avgiftshänseende likställs med gatuhan­deln. Någon artskillnad föreligger enligt föreningen inte mellan dessa handelsformer. Föreningen uppger att torgavgiflerna är väsentligt lägre än gatuhandelsavgifterna. Trots vissa transport- och lagerkostnader kan torghandeln räkna med betydligt lägre kostnader än den bofasta handeln. Föreningen anser all lorghandlarna, i strid mot den kommunala likstäl­lighetsprincipen, gynnas framför andra grupper genom att hänsyn inte fär tas till affärsmässiga faktorer, när torgavgiflerna bestäms. Enligt förarbe­tena till AvgL skall hänsyn tas lill vissa svårbeslämda faktorer, bl. a. den beräknade objektiva vinsten, när gatuhandelsavgifterna bestäms. I verk­ligheten bestäms avgifterna vanligen på grundval av förhandlingar mellan kommunen samt rörelseidkarna eller deras organisationer. Enligt för­eningen finns del från rättssäkerhetssynpunkt inte något att erinra mot att skälighetskravet i AvgL anses uppfyllt, om avgifterna har beslämts på detta sätt.


 


Prop. 1972:12                                                                       29

1 utredningsrapporten Ärenden rörande fastställande av sotningstaxa föreslår statskontoret att underslällningsskyldigheten på detta område slopas. Statskontoret erinrar om all normalsotningstaxor har utarbetats på grundval av överenskommelser mellan kommunerna och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund saml att kommunalbesvär kan an­föras över kommunfullmäktiges beslut att anta sotningstaxa. Efter­som kommunerna praktiskt taget alltid följer normalsotningstaxorna, inskränker sig länsstyrelsens prövning i regel till en kontroll av all så har skett. En sotningstaxa som är konstruerad så att vissa sotningsobjekt subventioneras strider mot likställighetsprincipen. Kommunfullmäktiges beslul all anta en sådan taxa kan därför upphävas, om kommunalbesvär anförs mot beslutet.

Kommunalrättskommittén AUmänna synpunkter

De bestämmelser om underställningsskyldighet som finns i andra författningar än KL, KLS, FSL, LL, KFL och AvgL har enligt kommittén sådant samband med författningarnas materiella innehåll at( frågan om underställningsskyldigheten bör behållas inte bör avgöras från de allmän­na utgångspunkter som anges i direktiven. Andra intressen än kommu­nernas berörs vidare på ett sådant sätl att kommittén enligt direktiven inte bör ta upp frågan om underslällningsskyldigheten bör behållas. Kommittén har därför i fråga om dessa författningar funnit anledning att överväga reformer endast när det gäller de kommunala avgifterna.

Kommittén konstaterar att underställningsinstilutel efter hand har fått ett minskat användningsområde och att del numera används främst för att skapa laglighets- och rätlvisegaranlier. Kommunerna har i olika hänseenden fått bättre resurseratt handha sina uppgifter. Kommumndel-ningsreformen medför att möjligheterna all ge kommunerna ökad frihet blir än större. Frågan om underställningsskyldighelen bör slopas på ell visst område bör enligt kommittén övervägas främst från den synpunkten om del med hänsyn lill kommunernas utvecklingsgrad och det demokra­tiska styrelseskickets inneboende balans kan anses lämpligt alt överlämna åt kommunerna att besluta utan annan kontroll än den som kan utövas vid kommunalbesvär.

Kommittén anför att erfarenheterna av den underställningsfria ordning som gäller i fråga om vissa ekonomiskt viktiga avgifter är goda. De gemensamma dragen för de olika avgiflsgrupperna, erfarenheterna av underslällningsfriheten där den förekommer saml intresset av förenkling och rationalisering av förvaltningsförfarandet utgör enligt kommittén starka argument för en utvidgning av den underställningsfria ordningen. Den nuvarande ordningen präglas knappast av några enhetliga, genomgå­ende principer. Ätskilliga avgifter av stor ekonomisk betydelse är under­ställningsfria, medan underställningsskyldighet gäller i fråga om mindre betydelsefulla avgifter på andra områden.


 


Prop. 1972:12                                                                      30

Reglemente för besvärsnämnd

Enligt kommittén bör underställningsskyldighelen i fråga om regle­mente för besvärsnämnd inte slopas utan att en närmare lagreglering av förfarandet hos nämnden införs. De bestämmelser som gäller för nämn­der för oreglerad förvaltning är i vikliga hänseenden mindre lämpliga för besvärsnämnd. Att överlämna åt varje kommun att självständigt utforma förfaranderegler för nämnden skulle innebära en betydande avvikelse från den ordning som gäller för övriga nämnder. För besvärsnämnderna, vilka har att utöva rättskipning inte bara inom området för den kommunala självstyrelsen ulan också som en instans i den ordinära kommunalbesvärs-processen, föreligger enligt kommittén etl särskilt behov av fasta och i huvudsak enhetliga normer för verksamheten. Behovet av ordnade hand­läggningsformer minskar inte av alt den materiella prövningen i ärendena är oreglerad och i princip fri. Det framstår som angeläget att förfarandet ger garantier för materiellt riktiga resultat och rättssäkerhet i övrigt.

Det nuvarande systemet för reglering av besvärsnämndernas verksam­het har enligt kommitténs mening medfört i stort sett godtagbara och enhetliga former för besvärsnämndernas verksamhet och underställnings­skyldigheten kan, med hänsyn lill reglementenas betydelse för den enskildes rättssäkerhet, inte uppfattas som något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Kommittén föreslår därför att underslällning.s-skyldighelen behålls.

Extraordinär penningplacering

Kommittén anför att det i kommunalförvaltningarna knappast före­kommer några kassaöverskott som lämpar sig för en annan placering än sådan som anges i 61 § KL, 65 § KLS resp. 75 § FSL. Utvecklingen beträffande betalningsrutiner och betalningsmedel har kraftigt begränsat användningen av kontanter. Behoven av kassaförlag tillgodoses i första hand genoni checkräkningar, postgiro o. d. Kommittén anser därför all begränsningen av den fria placeringsrätlen knappast hindrar en rationell och ändamålsenlig medelsförvaltning.

Även om del praktiska behovet av möjligheter till annan än ordinär placering är ytterst begränsat, kan det enligt kommittén vara olämpligt att ha stela och undantagslösa placeringsregler. Det bör lämnas utrymme för fullmäktige all meddela föreskrifter för de förvaltande organens medelshantering och fullmäktige bör därvid ha befogenhet att göra avsteg från huvudregeln. Del kan inte antas att länsstyrelsen skulle vara bättre skickad än fullmäktige alt bedöma lämpligheten av sådana modifikatio­ner. Enligt kommitténs mening kan det anförtros äl kommunerna alt ulan bindande bestämmelser i författning och utan underställningsskyl­dighet meddela föreskrifter om placering av penningmedel. En fri placeringsrält utan underställningsskyldighet har sedan år 1955 prövats för landstingskommunernas del och den har inte medfört några olägen­heter.   Kommittén   kan  inte  finna   något   sakligt  skäl  alt  behålla  den


 


Prop. 1972:12                                                                        31

restriktiva ordning som gäller enligt KL, KLS och FSL.

Kommittén anser också alt de nuvarande placeringsreglerna ger anled­ning till invändningar av lagleknisk art. Om del kan undvikas, bör den centrala kommunallagsliflningen inte hänvisa till exempelvis bestämmel­ser i föräldrabalken. Att reglerna om förmyndares självständiga befogen­heter vid förvaltning av omyndigs medel har ansetts passa för den kommunala medelsförvaltningen är en tillfällighet.

Kommittén föreslår att de nuvarande placeringsreglerna i KL, KLS, FSL och LL ersätts med förenklade och enhetliga regler som anger normalförfarandel med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrällning, och som i likhet med nuvarande bestäm­melser i LL ger de beslutande församlingarna rätt att utan underställning meddela andra placeringsföreskrifter.

Valkretsindelning

Till förfarandet vid allmänna val anknyter enligt vad kommittén anför starka allmänna intressen av sådan art att ell statligt inflytande framstår som särskilt motiverat. Ätt landstingens beslut om valkretsindelning skall underställas Kungl. Maj:ts prövning kan därför inte anses innebära något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Kommittén föreslår att underslällningsskyldigheten får stå kvar.

Förbundsordning för kommunalförbund

Kommittén anför att länsstyrelsens beslut att fastställa förbundsord­ning för kommunalförbund har konstitutiv verkan. Fastställelsen innebär att en eller flera kommunala angelägenheter överläs av en specialkommun som blir berättigad att av medlemskommunerna ta ut bidrag till förbun­dels verksamhet och att ta emot statsbidrag i den mån sådana utgår för nämnda angelägenheter. Kommittén anser att det är lämpligt alt statlig myndighet medverkar när kommunalförbund skall bildas. Eftersom den nuvarande underställningsskyldigheten inte kan betraktas som ett onö­digt intrång i den kommunala självstyrelsen, anser kommittén att den bör behållas.

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd

Frågor om underställning enligt byggnadslagstiftningen bör enligt kommittén bedömas med hänsyn till den reglering som kan bli en följd av den allmänna översyn av byggnadslagstiftningen som f. n. görs av bygglag­ulredningen (K 1969:55). Kommittén anser därför att det inte finns an­ledning att nu ta upp frågan om underställning enligt 67 § BL eller att ändra gäUande ordning i fråga om fastställelse av sådana avgifter som av­ses i 8 § första stycket byggnadsstadgan.


 


Prop. 1972:12                                                                        32

Gatuhandels- och torgavgifter m. m.

Kommittén ansluter sig till vad Föreningen kommunala torg och slakthus anför i framställningen till Kungl. Maj:t dels om att den skillnad som f. n. görs mellan gatuhandelsavgifter och torgavgifter har skapat en konstlad gräns mellan två likartade handelsformer och gett upphov till gränsdragningsproblem, dels om all uttalandena i förarbetena lill AvgL om skälighetsbedömningen i fräga om gatuhandelsavgifterna m. m. har lett lill lillämpningssvårigheter.

Enligt kommitténs förslag skall gatuhandelsavgifterna och torgavgif­lerna samordnas så alt kommunen i båda fallen får rätt att ta ul en avgift som motsvarar fördelen för rörelseidkaren att med uteslutande av andra få begagna plats på gator och torg för försäljningsändamål. I samband därmed bör kommunernas skyldighet att tillhandahälla friplalser på salutorgen utgå.

Den angivna avgifisrätlen bör enligt vad kommittén anför föreligga också när allmän plats upplåts för annonsering, uteservering, bensinför­säljning och liknande kommersiella ändamål, där tillgången till platsen kan sägas ha etl marknadsvärde och del av rättviseskäl är önskvärt att kommunen får ta ut avgifter efter affärsmässiga gmnder. Något hinder bör inte föreligga mot alt ta hänsyn till omsättning eller bruttovinsl, fömtsatt alt resultatet av rörelsen väsentligen beror på försäljningsplat­sens läge.

När del gäller andra upplåtelser enligt 2 § allmänna ordningssladgan är nyttjarens fördel av upplåtelsen enligt kommittén inte alllid ekonomiskt mätbar eller ägnad att ge en rimlig avgiftsmaximering. Detta gäller exempelvis när allmän plats upplåts för byggnadsställningar, baracker, upplag, provisoriska valbyråer eller anordningar vid insamling för välgö­rande ändamål. I sådana fall bör främst kommunens direkta kostnader i anledning av upplåtelsen eller en ekonomisk värdering av intrånget vara vägledande vid avgiftssältningen.

Med hänsyn lill all ändamålen med upplåtelserna varierar och till att gränserna mellan kommersiella och andra ändamål ibland är oklara anser kommittén att etl visst utrymme måste.lämnas för en fri prövning av vad som med hänsyn lill objektiva omständigheter kan anses rimligt.

Kommittén föreslår att punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den 1 augusti 1727 upphävs, all 1 § AvgL ändras så att den kommer all omfatta också torgavgiflerna, vilket f.n. regleras i 74 § KL och 78 § KLS, samt att det föreskrivs att avgift för upplåtelse som avses i 1 § AvgL får las ul med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter. Enligt förslaget skall grunderna för beräkning av avgifterna bestämmas av kommunfull­mäktige. Det föreslås all underslällningsskyldigheten slopas. Enligt vad kommittén anför skapas en presumtion för all den taxa som kommun­fullmäktige har bestämt uppfyller skälighetskravet, om taxan utformas i samförstånd med representativa förelriidare för de avgiflsskyldiga.


 


Prop. 1972:12                                                                       33

Kommittén framhåller att förslaget inte är avsett att hindra att kommunerna även i fortsättningen tillhandahåller ett antal avgiftsfria platser på salulorgen saml att det alljämt bör stå kommunerna fritt att vid upplåtelse för kioskhandel och liknande försäljning anlägga sociala synpunkter på avgiflsfrägan och således ta hänsyn lill all en rörelse skall bedrivas av en person som är partiellt arbetsför.

Parkeringsavgifter m. m.

Kommittén anför att kommunerna själva bäst kan anpassa parkerings-avgifterna med hänsyn till del trafikreglerande syftet. Del är ell kom­munalt intresse att avgifterna inte bestäms lill högre belopp än som behövs för all parkeringsplatserna skall fylla sin uppgift i den allmänna samfärdseln. Kommittén föreslår därför alt underställningsskyldigheten slopas.

För upplåtelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för fordon skall kommun enligt kommitténs förslag ha rätt att av den som utövar sådan linjetrafik för befordran av passagerare som avses i 4 § förord­ningen (1940:910) angående yrkesmässig aulomobillrafik m.m. la ul avgift med det belopp som behövs för att täcka kommunens kostnad för upplåtelsen. Det föreslås att föreskrift härom tas in i 2 § AvgL. Avgifter­na för upplåtelse av bussuppslällningsplatser pä allmän plats skall således inte längre regleras i 74 § KL resp. 78 § KLS. Rätten att ta ut avgift skall enligt förslaget inte förenas med underställningsskyldighet.

Hamnavgifter m. m.

Kommittén konstaterar att utvecklingen inom hamnväsendet innebär bl. a. att de traditionella kajerna ersätts med kostnadskrävande terminaler och andra specialanordningar. Utvecklingen har lett lill att mellanhavan-dena mellan hamnägarna och redarna inte längre kan lösas pä det sätl som fömtsätts i 1950 års kungörelse. Med slöd av särskilda dispenser av Kungl. Maj:l har kungörelsens avgiftsregler och därmed också underställ­ningsskyldigheten satts ur spel i fråga om de mest kostnadskrävande tjänsterna. Den nuvarande regleringen av hamnavgiflerna framstår enligt kommittén som otidsenlig. Hamnutredningen (K 1966:40) avser att be­handla taxefrågorna i ett kommande betänkande och det kan väntas att en genomgripande översyn av den nuvarande regleringen därigenom kom­mer till stånd.

Vid översynen bör enligt kommittén en förenklad reglering som ger utrymme åt en mera affärsmässig prissättning eftersträvas. Med hänsyn lill att hamnarna i stor utsträckning betjänar andra än de hamnägande kommunernas medlemmar kan etl visst statligt inflytande över kom­munernas hamnpolitik vara motiverat. Kommittén anser att ett sådant inflytande bör garanteras på annat sätt än genom föreskrifter om underställning.

Komtnillén anser att hamnavgifterna och de övriga avgifter på sjöfar-

3 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 12


 


Prop. 1972:12                                                                        34

tens område som f. n. hänförs till avgifterna å den allmänna rörelsen inte längre bör regleras i KL och KLS utan i en särskild författning. I avbidan på resultatet av hamnutredningens överväganden föreslår kommittén att föreskrifterna om dessa avgifter tas bort ur 74 § KL och 7 8 § KLS samt att Kungl. Maj:t bemyndigas all bestämma när författningsändringarna i fråga om dessa avgifter skall träda i kraft.

Sotningsavgifter

Kommunernas förmåga all, med ledning av de normalsotningstaxor som upprättas efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstens­fejarmästarnas organisationer, göra en rättvis fördelning av sotningskost­naderna kan enligt kommittén knappast sältas i fråga. Kommittén föreslår därför alt kommunfullmäktiges beslut att anta sotningstaxa inte längre skall underställas länsstyrelsens prövning. När skorstensfejarmäs­taren är anställd av kommunen och denna alltså är huvudman för verksamheten i ekonomiskt avseende, bör sotningsavgifter inte fä tas ut med högre belopp än som krävs för att täcka kommunens kostnader för verksamheten. Kommittén anser att nägra uttryckliga bestämmelser härom inte behövs, särskilt som fallet är mycket sällsynt.

Remissyttrandena AUmänna synpunkter

Kommitténs förslag i fråga om gatuhandels- och torgavgiflerna har föranlett kritik frän några remissinstanser. I övrigt har så gott som samtliga remissinstanser tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat dem utan erinran. Omkring en tredjedel av remissinstanserna tillstyrker förslagen utan särskild motivering.

Några remissinstanser anför vissa allmänna synpunkter på frågan om statskontrollen över kommunerna. Stadsfullmäktige i Härnösand anser alt del är angeläget all underställningsskyldighelen, som härrör från en tid när de kommimala förvaltningarna var svagt utvecklade, upphör. De nuvarande kommunerna har en förvaltningsapparat som förhindrar maktmissbruk och ger tillräckliga garantier för rättssäkerhet. Liknande synpunkter anförs av stadsfullmäktige i Sundsvall och av Svenska landstingsförbundet.

Enligt yttrandena från Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare är syftet med underställningsskyldighelen att ge staten möjlighet att övervaka alt kommunerna inte överskrider eller missbrukar sina befogenheter. Risken för alt en kommun skulle utnyttja ett markinnehav på ett oskäligt sätt vid avgiftsbeläggning synes numera inte vara sä stor. Med hänsyn lill utvecklingen hos kommunerna och till önskemålet om ett så praktiskt och rationellt förfarande som möjligt är det enligt handelskamrarna moliverat att kommunala beslut i ökad utsträckning blir underställningsfria. Underställningsskyldigheten utgör ibland   en   förutsättning  för  en  enhetlig  praxis  och  den är också  av


 


Prop. 1972:12                                                                        35

betydelse från rättssäkerhetssynpunkt, särskilt som det vid kommunal­besvär endast är lagUgheten och inte lämpligheten av det överklagade beslutet som prövas. Även om underställningsskyldigheten är av betydelse från dessa synpunkter, tillmäter handelskamrarna de praktiska fördelarna av ett underställningsfritt förfarande större vikt.

Reglemente för besvärsnämnd

KammarkoUegiet, planverket, länsstyrelserna i Stockholms och Väster­norrlands län, Stockholms och Uppsala läns landstings förvaltnings­utskott, stadskollegiet i Stockholm och Svenska landstingsförbundet ansluter sig till kommitténs förslag all beslut om antagande av reglemente för besvärsnämnd också i fortsättningen skall underställas länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ls prövning. Svenska landstingsförbundet hänvisar i sitt yttrande lill önskemålet att föreskrifterna för besvärsnämndernas verksamhet och arbetsformer blir så likartade som möjligt.

De skäl som kommittén anför till stöd för sitt ställningstagande är enligt stadsfullmäktige i Solna inte övertygande, särskilt med hänsyn till att kommunerna har rätt men inte skyldighet att inrätta besvärsnämnd som en extra besvärsinstans i Ijänstetillsättningsärenden. Svenska kommunförbundet anser också att underställningsskyldigheten bör slopas i fråga om reglemente för besvärsnämnd och framhåller att underställ­ningsskyldighet inte föreligger i fråga om något annat nämndreglemenle. Det är bara ell tjugotal kommuner som har inrättat besvärsnämnder och de flesta nämnderna har handlagt bara ett fåtal ärenden. Deras blotta existens har utgjort en ytterligare garanti för all Ijänstelillsällningsären-dena handläggs gmndligt och objektivt. Reglementena för de besvärs­nämnder som har inrättats företer bara mindre avvikelser från varandra. Den nödvändiga samordningen bör kunna tillgodoses genom all Svenska kommunförbundet liksom hiltills tillhandahåller förebilder lill reglemen-len och lämnar råd och anvisningar. Svenska kommunförbundet anser att ett slopande av underställningsskyldigheten inte ger anledning lill några farhågor för den enskildes rättssäkerhet.

Extraordinär penningplacering

Bara två remissinstanser, länsstyrelsen i Stockholms län och Skånes handelskammare, anför invändningar mot kommitténs förslag att de nuvarande placeringsbestämmelserna i KL, KLS, FSL och LL skall ersättas med en regel som anger normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrättning, och som efter mönster från LL ger den beslutande församlingen frihet att utan underställning bestämma om annan placering.

Anlitandet av checkräkningar, bankgiro och postgiro har numera kraftigt begränsat användningen av kontanter, anför kyrkorådet i Borås och Brämhults kyrkliga samfällighet. Eftersom några större konlant-innehav inte brukar förekomma, kan föreskrifterna förenklas i enlighet


 


Prop. 1972:12                                                                        36

med kommitténs förslag. Svenska kommunförbundet anser att det praktiska behovet av möjligheter lill annan än ordinär placering av kommunala medel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, är ganska begränsat. Den fria placeringsrätlen har för landstingskommu­nernas del inte medfört några olägenheter och enligt Svenska kommun­förbundet kan kommunerna anses väl skickade all själva besluta i dessa frågor. Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare, vilka också tillstyrker förslaget, framhåller att det av lagtexten bör klart framgå att huvudregeln skall vara att kassaöverskott sätts in på bank eller annan penninginrällning.

Underslällningsskyldigheten har fortfarande en viss betydelse i fråga om beslut om extraordinär penningplacering, anför Skånes handelskam­mare. 1 yttrandet från länsstyrelsen i Stockholnis län redogörs för ett ärende i vilket en kyrklig samfällighet anhöll om tillstånd att få placera ett belopp hos en kommun, som på grund av rådande kredilreslriktioner inte kunde få ell lån i bank. Länsstyrelsen anmärker alt del uppenbarligen var fråga om etl nyttjande av samfällighetens medel lill ett ändamål som låg utanför samfällighetens kompetensområde. Med hänsyn till att fall av denna typ har stor principiell betydelse, även om de inte kan bli många, anser länsstyrelsen det tveksamt om underställnings­skyldighelen bör upphävas.

Valkretsindelning

De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt anser, liksom kommittén, att landstingets beslut om valkretsindelning även i fortsätt­ningen bör underställas Kungl. Maj:ls prövning.

Förbundsordning för kommunalförbund

Remissinstanserna ansluter sig lill kommitténs uppfattning alt under­ställningsskyldigheten i fråga om beslut att antaga förbundshandling bör behållas. Enligt Svenska kommunförbundet har den nuvarande ordningen vid fastställande av förbundsordning inte inneburit sådana olägenheter att fastställelseförfarandet bör upphöra.

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd

Remissinstanserna har inte något att invända mot vad kommittén anför om all del f. n. inte finns anledning att ta upp frågan om underställning enligt 67 § BL lill prövning eller att ändra gällande ordning beträffande fastställelse av avgifter enligt 8 § första stycket byggnadsstadgan.


 


Prop. 1972:12                                                                     37

Gatuhandels- och torgavgifter m. m.

Som förut sagts har kommitténs förslag i fråga om gatuhandels- och torgavgifterna föranlett kritik frän några remissinstanser. Av de remiss­instanser som yttrar sig särskilt i fråga om gatuhandels- och torgavgiflerna tillstyrker kammarkollegiet, Östergötlands och Södermanlands handels­kammare, handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad, stadsfull­mäktige i Härnösand och Sundsvall, Föreningen kommunala torg och s/akthus. Svenska kommunförbundet och Sveriges köpmannaförbund förslaget på denna punkt. Den grupp remissinstanser som anför kritiska synpunkter är tämligen liten. Kritiken avser bl. a. den föreslagna samordningen mellan gatuhandels- och torgavgiflerna, de föreslagna grunderna för bestämmandet av avgifterna saml förslaget all imderställ-ningsskyldigheten skall tas bort.

Nästan alla remissinstanser som går in på frågan om enhetliga regler i princip bör gälla för gatuhandelsavgifterna och torgavgiflerna tillstyrker kommitténs förslag om en samordning i delta avseende. Med hänsyn till den alltmer minskade skillnaden mellan de båda handelsformerna anser länsstyrelsen i Stockholms län att enhetliga grunder bör gälla för avgiftssättningen. Liknande synpunkter anförs av Stockholms handels­kammare, Gotlands handelskammare, stadskollegiet i Stockholm, stads-fuUmäktige i SundsvaU och Svenska kommunförbundet. Till de remiss­instanser som uttryckligen tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt hör vidare kommerskollegium, Östergötlands och Södermanlands han­delskammare, Skånes handelskammare, stadsfullmäktige i Härnösand, Föreningen kommunala torg och slakthus. Riksförbundet gatukök & kiosknäring och Sveriges kioskägares riksförbund.

En annan uppfattning kommer till uttryck i yttrandena från näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgårdsmästareför­bund. Förbundet delar inte uppfattningen att någon väsentlig skillnad i allmänhet inte föreligger mellan torghandeln och gatuhandeln. De kiosker som svarar för den övervägande delen av gatuhandeln är oftast av permanent karaktär och de har i allmänhet en betydande omsättning. Kioskägarna är i regel tvungna att investera stora summor i kioskerna och dessa blir då jämförliga med vanliga butiker. Torgplatserna röjs däremot av varje dag. Det är därför enligt förbundet naturligt att anlägga andra synpunkter på gatuhandeln än på den torghandel där ortens befolkning säljer t. ex. trädgårdsprodukter. Under förutsättning all den hittillsvaran­de självkoslnadsprincipen behålls i fråga om torgavgifterna tillstyrker förbundet emellertid en formell och administrativ samordning av torgavgifterna och gatuhandelsavgifterna.

Enligt näringsfrihetsombudsmannen är kommitténs förslag att AvgL skall göras tillämplig ocksä på torghandeln tillsammans med förslaget om nya grunder för avgiftssältningen ägnat att medföra en minskning av torghandelns och eventuellt också av gatuhandelns konkurrensförmåga i fölhållande till övrig handel. Att en kommun genom avgiftsbeläggning belastar torghandeln så att den får omkostnader som är jämförliga med


 


Prop. 1972:12                                                                       38

den bofasta handelns ligger inte i konsumenternas intresse. Näringsfri­hetsombudsmannen anser vidare alt en skillnad i avgiftssältningen mellan torghandeln och gatuhandeln är motiverad. Hänsyn bör tas lill att torgplatserna upplåts bara viss del av dagen och till all torghandeln kan vara begränsad till några dagar i veckan, medan markupplåtelsen vid gatuhandel är stadigvarande. Torghandeln åsamkas vidare särskilda kostnader för transport och hantering av varor och torgstånd. Närings­frihetsombudsmannen tillstyrker emellertid förslaget att AvgL skall göras tillämplig också på torghandeln, eftersom förslaget medför administrativa fördelar. Han anser däremot inte motiverat att, som kommittén föreslår, ändra lagens bestämmelser om grunderna för avgiftssältningen.

En positiv inställning till kommitténs förslag i fråga om reglerna för skälighetsbedömningen vid avgiftssättningen redovisas i yttrandena från kommerskoUegium, länsstyrelsen i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Härnösand, Föreningen kommunala torg och slakthus samt Svenska kommunförbundet. Enligt Svenska kommun­förbundet blir det med den föreslagna utformningen möjligt alt bestämma avgifterna efter vad som med hänsyn till objektiva omständig­heter kan anses rimligt. Föreningen anför alt de nuvarande gmnderna för avgiftssältningen vid gatumarksupplåtelse har varit svåra att tillämpa. Hänsyn skall tas till bl. a. den beräknade vinsten av rörelsen. Därvid skall man utgå från en objektiv beräkning av vad som kan anses vara normalt för en rörelse av det slag det gäller och inte frän det verkliga utfallet av rörelsen. Att göra en objektiv vinstberäkning för rörelser av samma slag som bedrivs vid olika delar av en gata är i de flesta fall omöjligt.

Kommitténs förslag innebär enligt Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare att kommunerna ges stora möjligheter till en skönsmässig prövning av avgifternas storlek. I den mån rörelsens resultat beror av läget kommer hänsyn att kunna tas till omsättning och brultovinst, vilket f. n. inte får ske. Handelskamrarna motsätter sig inte att förslaget genomförs men anmärker att riktlinjer behövs för hur kravet på skälighet i praktiken skall uppfyllas.

Som framgår av det förut sagda avstyrker näringsfrihetsombudsman­nen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund kommitténs förslag i fråga om grunderna för avgiftssältningen. Skånes handelskammare. Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund avstyrker också förslaget. Enligt handelskam­maren bör avgifterna liksom f. n. inte fä sättas i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet.

Kommitténs förslag ger enligt Svenska pressbyrån utrymme för godtyckliga bedömningar av nyttjarens fördel av upplåtelsen och "övriga omständigheter". Avgifterna bör bestämmas efter objektiva grunder. Kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen kan vara en sådan objektiv grund. Svenska pressbyrån anför vidare att kommunerna ofta har en felaktig uppfattning om kioskhandelns lönsamhet, vilket kan leda till alltför höga avgifter. Det är ett samhällsintresse alt kioskhandelns existensmöjligheter inte försämras ytterligare genom en kraftig höjning av


 


Prop. 1972:12                                                                        39

avgifterna för upplåtelse av kommunal mark.

Tillämpningen av de nuvarande gmnderna för avgiftssältningen har enligt Riksförbundet gatukök & kiosknäring inte vållat några svårigheter. Avgifterna bestäms redan nu efter affärsmässiga grunder. Koi"nmitléns förslag, särskilt förslaget att hänsyn skall tas till nyttjarnas fördel av upplåtelsen och lill "övriga omständigheter", lämnar däremot fältet fritt för olika tolkningar. Förslaget är knappast tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Del kan, anför riksförbundet, leda till att avgifterna beräknas efter generella taxor och bestäms till en viss procent av omsättningen utan hänsyn till om denna beror på försäljningsplatsens läge eller är en frukt av rörelseidkarens prestationer. Riksförbundet anser att etl genomförande av kommitténs förslag innebär en risk för att kommunerna beaktar vinningssynpunkter i sådan utsträckning alt avgifterna blir oskäliga. Det kan bli vanligt att marken upplåts till företag som vill skaffa sig ett visst monopol inom gatuhandeln och som därför erbjuder sig att betala avgifter som inte står i rimlig proportion till vad försäljningsplatserna kan anses värda enligt en objektiv bedömning.

En liknande uppfattning redovisas i yttrandet från Sveriges kioskägares riksförbund. Enligt riksförbundet ligger det i sakens natur att en sådan skälighetsbedömning som måste göras när gatuhandelsavgifter skall bestämmas innebär svårigheter. Svårigheterna kommer att bli än större, om kommitténs förslag genomförs. Om kommunerna får bestämma avgifterna med hänsyn till nyttjarens fördel av upplåtelsen, lämnas fältet fritt för subjektiva bedömningar. Kommunerna har sällan tillgång lill experter som kan göra affärsmässiga bedömningar som kan läggas till gmnd för en avgiflstaxa.

Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handels­kammare och Föreningen kommunala torg och slakthus understryker vikten av att avgiftstaxorna utformas i samförstånd med representativa företrädare för näringslivet. Genom ett sådant samråd åstadkoms enligt kommerskollegium, Föreningen kommunala torg och slakthus och Svenska kommunförbundet en presumtion för alt taxorna uppfyller kravet på skälighet. Riksförbundet gatukök & kiosknäring är av motsatt uppfattning.

Kammarkollegiet, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, Svens­ka kommunförbundet och Föreningen kommunala torg och slakthus tillstyrker kommitténs förslag att skyldigheten för kommunerna ati tillhandahålla friplatser för viss torghandel skall upphävas. Motivet för bestämmelsen härom, angelägenheten av att den livsmedelsproducerande lantbefolkningen ges tillgång lill avgiftsfria försäljningsställen, är enligt föreningen inte längre aktuellt.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland är del fortfarande angeläget alt lämpliga torgplatser mot låg avgift ställs till förfogande för jordbrukare och andra som önskar sälja egna produkter. Kommitténs förslag i fråga om grunderna för avgiftssättningen hindrar visseriigen inte att avgifterna differentieras eller att sociala synpunkter beaktas, när avgifterna bestäms. Hovrätten  anser dock att intresset av att torgplatser för försäljning av


 


Prop. 1972:12                                                                        40

egna produkter tillhandahålls lill låg avgift bör skyddas genom uttryckliga bestämmelser. KommerskoUegium och Skånes handelskam­mare anser all det är tveksamt om skyldigheten att lillhandahälla friplatser bör upphävas. Försäljningen av egna lantbruksprodukter på salutorgen spelar enligt handelskammaren visserligen en obetydlig roll inom vamhandeln. Den utgör dock etl uppskattat inslag i stadsbilden. Ävgiflsfrihelen, som har gammal hävd, tillgodoser ett socialt ändamål och saknar ekonomisk betydelse för kommunerna.

Enligt kommerskoUegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, stadsfullmäktige i Sundsvall och Sveriges handelsträd­gårdsmästareförbund är det motiverat att torgavgifterna differentieras så att lägre avgifter bestäms för ortens odlare och tillfällig torghandel än för stadigvarande torghandel och handel av kringföringsnatur. En sådan differentiering blir enligt kammarkollegiet, kommerskoUegium, Stock­holms handelskammare och Gotlands handelskammare fortfarande möjlig, om kommitténs förslag genomförs. Kommerskollegium ifrågasät­ter dock om inte en uttrycklig erinran om denna möjlighet bör tas in i AvgL.

För flertalet av de kommunala avgifterna är del enligt kommerskoUe­gium karaktäristiskt alt kommunen tillhandahäller den avgiftsbelagda nylligheten i en monopolställning. Ell monopol innebär alltid en risk för att situationen utnyttjas för att ta ut för höga avgifter. Kommerskolle­gium tror dock inte att förslaget all underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om gatuhandels- och torgavgiflerna innebär några påtagliga risker för all kommunerna kommer att missbruka sin monopolställning. Intresset av förenkling och rationalisering av förvallningsförfarandet talar vidare för att underställningsskyldighelen slopas. Kommerskollegium tillstyrker därför förslaget. Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad, näringsfrihetsombuds­mannen, stadsfullmäktige i Härnösand och SundsvaU, Föreningen kommunala torg och slakthus saml Svenska kommunförbundet är också positiva till förslaget. Enligt handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad samt Svenska kommunförbundet ger rätten all anföra kommu­nalbesvär tillräckliga garantier för alt kravet på skälighet blir tillgodosett.

Underställningsskyldighelen kan enligt länsstyrelsen i Stockholms län anses innebära en garanti mot alt avgifterna i alltför hög grad bestäms efter rörelseidkarens omsättning eller på annat sätl görs oskäligt höga. Kommunalbesvärsinstilutels effektivitet ökas, om grunderna för skälig­hetsbedömningen, som kommittén föreslår, anges i AvgL. Det är emellertid tydligt att rätten att anföra kommunalbesvär inte kan lill alla delar ersätta underslällningsskyldigheten. Länsstyrelsen anser därför att del är tveksamt om underställningsskyldigheten bör slopas.

Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund motsätter sig all underslällningsskyldig­heten slopas. Alt kommunerna har fåll bättre utvecklade förvaltnings­apparater betyder inte alt det kommersiella tänkandet i kommunerna


 


Prop. 1972:12                                                                       41

dämpas, anför Riksförbundet gatukök & kiosknäring, som också erinrar om all prövningen vid kommunalbesvär bara avser det överklagade beslutets laglighel. Svenska pressbyrån anser all underställningsskyldig­heten ger staten en ofta behövlig insyn i den kommunala förvaltningen och all förslaget alt den skall slopas innebär en försämring från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt Sveriges kioskägares riksförbund kan det befaras att kommunernas handläggning av avgiftsärendena blir mycket summarisk, om underställningsskyldighelen slopas.

Underställningsskyldigheten har enligt Skånes handelskammare en viss uppgift all fylla när del gäller avgifter för bensinstationer, gatukök, reklampelare o. d. Sådana anläggningar kräver ofta stora utrymmen, varför avgifterna är av betydelse från kostnadssynpunkt. Stora menings­motsättningar i fräga om avgifternas storlek eller sättet för deras beräknande föreligger ofta. Handelskammaren anser att en garanti mot maktmissbruk behövs och all den bästa garantin är all underställnings­skyldigheten behålls.

Parkeringsavgifter m. m.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att ett besvärsförfarande inte kan lill alla delar ersätta den nuvarande underslällningsskyldigheten och att det är tveksamt om denna bör slopas i fråga om parkeringsavgifter­na. Övriga remissinstanser som ullalar sig på denna punkt, nämligen stadskollegiet i Stockholm, Motororganisationernas samarbetsdelegation. Svenska kommunförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen och Sveriges trafikbilägares riksorganisation, tillstyrker däremot kommitténs förslag.

Behovet av att ta ut parkeringsavgifter är enligt Svenska lokaltrafikför­eningen självfallet störst inom tätorlsbebyggelse med slark trafik och inom en tätorlskommun krävs med hänsyn lill syftet med parkerings-avgifterna en kraftig variation av avgifternas storlek. Föreningen delar kommitténs uppfattning alt kominunerna själva bäst kan anpassa avgifterna med hänsyn till det trafikreglerande syftet och all det inte behöver befaras att avgifterna sätts högre än som behövs för att parkeringsplatserna skall fylla sin uppgift i den allmänna samfärdseln. Föreningen finner det tillfredsställande att det i kommitténs förslag till författningstext i fräga om avgifter för allmänplatsmark som upplåtits lill bussuppställningsplals sägs klart att avgiften får uppgå bara till belopp som behövs för att täcka kommunens kostnader för upplåtelsen.

Hamnavgifter m. m.

Hamnutredningen delar kommitténs uppfattning att en sådan reglering av hamnväsendets ekonomiska förhållanden bör eftersträvas som gördel möjligt att tillämpa företagsekonomiska principer inom den kommunala hamnverksamhelen. I linje med sådana principer ligger intresset av en förenkling i förhållande lill nuvarande ordning med dess underställnings-förfarande.  Utredningen, som  ämnar behandla hamnlaxefrågorna i ell

4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 12


 


Prop. 1972:12                                                                       42

kommande betänkande, anför att den omplacering av reglerna om hamnavgifter som kommittén föreslår lämnar utredningen frihet att välja den lösning som senare visar sig lämplig. Utredningen har därför inte något att erinra mot kommitténs förslag. Förslaget tillstyrks också av länsstyrelsen i Stockholms län och stadsfullmäktige i Härnösand, medan Skånes handelskammare framhåller alt laxehöjningar kan ha stor ekonomisk betydelse och att de kan inverka menligt på trafikens utveckling. Handelskammaren anser därför att underställningsskyldig­helen bör behållas inte bara i avvaktan på hamnutredningens förslag.

Sotningsavgifter

Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handels­kammare, Skånes handelskammare, planverket, brandinspektionen, läns­styrelsen i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, länsbrandinspektören i Västernorrlands län och Svenska kommunförbundet ansluter sig till kommitténs förslag att underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om sotningstaxorna.

Eftersom solningstaxorna bestäms på grundval av förhandhngar mellan kommunerna och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och man knappast kan sätta kommunernas förmåga att med ledning av normal­sotningstaxorna göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna på de enskilda objekten i fråga, finns det enligt Svenska kommunförbundet inte anledning att behålla underställningsskyldigheten.

Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund är kritiska mot kommitténs förslag i fråga om sotnings­taxorna. Sedan år 1951 har enligt riksförbundet centrala överenskom­melser om generella höjningar av sotningsavgifterna med anledning av inträffade kostnadshöjningar träffats efter förhandlingar mellan riksför­bundet samt Svenska kommunförbundet eller, intill år 1968, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Kommunförbunden har rekommenderat kommunerna att följa de centrala överenskommelserna och riksförbundet har hos kommunerna begärt höjningar enligt överens­kommelserna. Kommunerna har i regel följt de centrala överenskommel­serna. Riksförbundet anser därför att underställningsskyldigheten är onödig. Del påpekas emellertid att skorstensfejarmästarna inte har någon rätt att påkalla förhandlingar i fråga om sotningsavgifterna, vare sig med Svenska kommunförbundet eller med en enskild kommun. En kommun är inte tvungen att följa den centrala överenskommelsen och en skorstensfejarmästare kan inte vidta några stridsålgärder för att få förbättrade ekonomiska villkor för verksamheten. Han är vid straffansvar bunden av sina skyldigheter enligt brandlagstiflningen. Kommunalbesvär ger, anför riksförbundet vidare, inte samma möjlighet lill statskontroll som förvaltningsbesvär eller underställning. Besvärsprövningen vid kom­munalbesvär avser bara beslutets laglighet och ger således knappast ulrymrhe för en prövning av de beslutade avgifternas skälighet. Besvärsrätten är vidare begränsad till kommunmedlem och det förekom-


 


Prop. 1972:12                                                                       43

mer alt en skorstensfejarmästare inte bor i den kommun där han är verksam. Riksförbundet tillstyrker därför förslaget om att underställ­ningsskyldigheten skall slopas endast under förutsättning att möjlighet införs att anföra förvaltningsbesvär mot en kommuns beslul om antagande av sotningstaxa.

Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker kommitténs förslag och anför att rätlen att anföra kommunalbesvär är av obetydUgt värde, när kommunens beslut har tillkommit i laga ordning. Någon prövning av avgifternas skälighet kan ju inte ske vid kommunalbesvär. Normalsot­ningstaxorna innebär enligt förbundet inte någon garanti mot att oskäliga sotningsavgifter tas ut. Fastighetsägarna deltar ju inte i utformningen av normalsotningstaxorna och de kan därför inte påverka prisutvecklingen.

Departementschefen Allmänna synpunkter

Staten utövar i stor utsträckning kontroll över den kommunala verksamheten. Statsuppsikten tillgodoser skilda syften och sker i olika former. Genom besvärsprövning och, i vissa fall, prövning efter under­ställning av kommunala beslut utövas kontroll av att kommunen inte överskrider sina befogenheter eller på annat sätt handlar i strid med vad som är föreskrivet i lag eller annan författning. Inom den specialreglerade kommunala förvaltningen omfattar besvärsprövningen och prövningen vid underställning också frågan om det kommunala beslutet är i sak lämpligt. Inom vissa sektorer av den kommunala förvaltningen utövar staten härutöver en effektivitetskontroll, dvs. en tillsyn över att uppgif­terna fullgörs på ett tillfredsställande sätt, genom att lämna råd och anvisningar, påkalla rättelse, förelägga kommunerna att förfara pä visst sätt eller besluta i kommunens ställe. Kommunernas handhavande av åtskilliga angelägenheter kan vidare styras genom föreskrift i statsbidrags­författning att statsbidrag till en kommunal verksamhet får beviljas bara om vissa villkor är uppfyllda. Statskontrollen har i stor utsträckning utformats under en tid då den kommunala förvaltningen var väsentligt mindre utbyggd än f. n. I takt med den starka expansionen av den kommunala verksamheten har emellertid kommunernas förvaltningsorga­nisation blivit allt större och allt bättre utrustad. Kommunerna har där­igenom fått väsentligt ökad tillgång till kvalificerad sakkunskap på olika områden. Den nu pågående kommunindelningsreformen, vilken i huvud­sak kommer att vara genomförd den 1 januari 1974, har avgörande bety­delse för denna utveckling. Den service som Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet lämnar sina medlemmar har också i av­sevärd mån stärkt förutsättningarna för effektivitet och enhetlighet i den kommunala förvaltningen.

Den antydda utvecklingen motiverar överväganden från delvis nya utgångspunkter om statens tillsyns- och kontrolluppgifter gentemot kommunerna.  Flera initiativ till sådana överväganden har också tagils.


 


Prop. 1972:12                                                                        44

Länsberedningen (C 1970:28), som har till uppgift att göra en allmän översyn av uppgiftsfördelningen mellan stal och kommun, skall enligt sina direktiv vid övervägandena om relationerna mellan stat och kommun bl. a. beakta alt kommunerna genom indelningsreformen kan väntas mera allmänt bli rustade att bedriva sin verksamhet på sådant sätt att detalje­rad tillsyn och kontroll från statens sida kan minska. Bygglagutredningen (K 1969:55) skall enligt sina direktiv bl.a. överväga en begränsning av den statliga detaljgranskningen inom planväsendel. Indelningsreformens fullföljande har vidare föranlett att relationerna mellan stat och kommun ägnas större uppmärksamhet inom Kungl. Maj:ls kansli. Tillkomsten av bättre rustade kommuner ger sålunda anledning att se över metoderna för och omfattningen av den statliga tillsynen över kommunerna på skilda verksamhetsområden. En särskild enhet inom civildepartementet har till uppgift bl. a. att ta initiativ till och samordna en översyn inom berörda departement av statsbidragsförfatlningar i syfte all utmönstra onödiga delaljföreskrifter som kan försvåra den kommunala verksamheten. Etl så­dant arbete pågår nu inom flera departement. En promemoria med för­slag till åtgärder i angivet syfte inom skolsektorn som upprättats inom utbildningsdepartementet (Ds U 197 1:3) har remissbehandlats och bereds f. n. inom nämnda departement.

Ett annat led i arbetet på att avveckla överflödig statskontroll över kommunerna är den översyn av bestämmelserna om underställning av vissa kommunala beslut som kommunalrättskommittén redovisat i be­länkandet (Ds C 1970:2) Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslul. Översynen har enligt utedningens direktiv varit begränsad till underställning av beslut enligt kommunallagarna - utom vissa finansiella beslul, bl. a. beslut alt la upp lån eller gå i borgen — och av beslul om kommunala avgifter. Utredningen som praktiskt taget genomgående behandlats posi­tivt av remissinstanserna visar att väsentliga förenklingar när del gäller statskontrollen står att vinna inom detta område.

Reglemente för besvärsnämnd

Reglemente för besvärsnämnd skall underställas länsstyrelsens eller, i fråga om landstingskommunal besvärsnämnd, Kungl. Maj:ls prövning. Underställningsskyldighet föreligger numera inte i fråga om andra kom­munala nämndreglemenlen. Kommunallagarnas bestämmelser för nämn­der för oreglerad förvaltning gäller bara om annat inte föreskrivs i reglementet för besvärsnämnden.

Kommittén anser all underställningsskyldigheten bör behållas. Frän rättssäkerhetssynpunkt finns del enligt kommittén ell behov av fasta och i huvudsak enhetliga normer för besvärsnämndernas verksamhet. Bara två remissinstanser anser all underställningsskyldighelen bör slopas.

Del ligger i sakens natur att det är angeläget att förfarandet hos besvärsnämnderna ger bästa möjliga garantier för materiellt riktiga resul­tat och för rättssäkerhet i övrigt. I likhet med kommittén anser jag därför


 


Prop. 1972:12                                                                       45

att det behövs fasta och i huvudsak enhetliga normer för verksamheten.

Som förut sagts föreligger det inte någon skyldighet att inrätta besvärsnämnd. Att en besvärsnämnd inrättas medför inte att den enskil­des möjligheter att få sin talan prövad av statlig myndighet blir mindre. Jag ansluter mig till vad Svenska kommunförbundet anför om att besvärsnämndernas blotta existens har utgjort en garanti för att tjänste-tillsältningsärendena handläggs grundligt och objektivt.

Som förut sagts skall de flesta bestämmelserna i förvaltningslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1972, tillämpas i ärende hos besvärsnämnd. Det gäller bl. a. bestämmelserna om jäv, vilka är strängare än motsvarande bestämmelser i kommunallagsliflningen, samt bestäm­melserna om rätt för pari all ta del av vad som har tillförts ärendet, kommunikation och beslutsmotivering. Genom att förvaltningslagen i huvudsak skall tillämpas hos besvärsnämnderna tillgodoses lill stor del behovet av fasta och enhetliga normer för besvärsnämndernas verksam­het. Kompletterande bestämmelser i reglemente kommer fortfarande att behövas och en del av de ytterligare bestämmelser som kan behövas, t. ex. föreskrifter om beslutförhet och omröstning, är av betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening finns det emiellertid inte anledning att befara att en kommun eller landstingskommun som inrättar en besvärsnämnd inte skulle se till att reglementet för nämnden tillgodo­ser vad som krävs från rättssäkerhetssynpunkt. Av betydelse i detta saminanhang är det biträde som kan lämnas av Svenska kommunförbun­det resp. Svenska landstingsförbundet.

Med slöd av vad jag nu har anfört förordar jag att skyldigheten för kommunerna och landstingskommunerna att underställa beslut om anta­gande av reglemente för besvärsnämnd länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ts prövning avskaffas.

Extraordinär penningplacering

Enligt 61 § KL krävs länsstyrelsens medgivande för all kommun skall fä placera penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetal­ningar, på annat sätt än som anges i paragrafen. Motsvarande bestämmel­ser finns i 65 § KLS och 75 § FSL. 16 § KFL hänvisar till 61 § KL. Enligt 65 § LL kan landsting däremot utan underställningsskyldighet bestämma om placering av penningmedel.

Kommittén föreslår att de nuvarande placeringsreglerna i KL, KLS, FSL och LL ersätts med förenklade och enhetliga regler som anger normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrättning, och som i likhet med nuvarande bestäm­melser i LL ger de beslutande församlingarna rätt att utan underställning meddela andra placeringsföreskrifter. Behovet av möjligheter till annan placering än sådan som f. n. får ske utan länsstyrelsens medgivande är enligt vad kommittén anför mycket begränsat. Kommittén anser emeller­tid alt stela och undantagslösa regler kan vara olämpliga samt all fullmäktige bör, utan att inhämta länsstyrelsens medgivande, få meddela


 


Prop. 1972:12                                                                       46

föreskrifter föi de förvaltande organens medelsförvaltning. Enligt kom­mittén kan det inte antas alt länsstyrelsen skulle vara bättre skickad än fullmäktige att bedöma om en viss penningplacering är lämplig.

Två remissinstanser ger ullryck för tveksamhet inför förslaget alt underställningsskyldigheten skall las bort, medan de övriga lämnar kommitténs förslag ulan erinran.

Jag ansluter mig till vad kommittén anför och förordar, såvitt gäller ändringarna i FSL, efter samråd med det statsråd som handlägger frågor enligt nämnda lag att kommitténs förslag genomförs.

Valkretsindelning

Landstingets beslul om indelning i valkretsar för val av landstingsman och om del anlal landstingsman som skall utses för varje valkrets skall enligt 13 § LL underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att ett statligt inflytande på detta område framstår som särskilt motiverat. Ell ytterligare skäl att inte nu ändra gällande ordning är att frågan om att införa ett nytt valsystem för landstingsvalen aktualiserats genom kommunalvalskommitténs belänkande (SOU 1971: 4) Kommunala val. Jag anser därför liksom kommunalrättskommittén och remissinstanserna alt underställningsskyldigheten inte bör upphävas nu.

Förbundsordning för kommunalförbund

När förbundsordning för kommunalförbund har antagils, skall den enligt 21 § KFL underställas länsstyrelsens prövning. Motsvarande under­ställningsskyldighet föreligger vid ändring av förbundsordningen (22 §). I och med fastställelsen övertas, som kommittén anför, en eller flera kommunala angelägenheter av en specialkommun, det nybildade kom­munalförbundet. Liksom kommittén anser jag att det är lämpligt att stat­lig myndighet medverkar när kommunalförbund skall bildas och att un­derställningsskyldigheten inte kan anses innebära något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att underställningsskyldigheten bör behällas.

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd

En allmän översyn av byggnadslagstiftningen görs f. n. av bygglagutred­ningen. I väntan på resultatet av utredningens arbete saknas enligt min mening anledning att slopa skyldigheten att söka fastställelse av bestäm­melser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kostnader för iord-ningsstäUande av gata eller av sådana avgifter hos byggnadsnämnd som avses i 8 § första stycket byggnadsstadgan. Jag ansluter mig alltså också på denna punkt till kommitténs och remissinstansernas mening.


 


Prop. 1972:12                                                                     47

Gatuhandels- och torgavgifter m. m.

Kommunfullmäktiges beslul om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande av de platser som har anvisats åt denna eller de inrättningar som har gjorts för all betjäna den skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning (74 § KL och 78 § KLS). Till avgifterna å den allmänna rörelsen hänförs numera torgavgif­ter, avgifter för busstationer på allmän plats samt hamnavgifter och vissa andra avgifter på sjöfartens område. Gemensamt för dessa avgifter är bl. a. alt de anses få läcka kommunernas kostnader men inte ge något överskott. Av punkt 44 Kungl. Maj:ls resolution den I augusti 1727 följer att kommunerna är skyldiga att upplåta vissa avgiftsfria platser för torghandel. Torgavgifterna behandlas i detta avsnitt och övriga avgifter å den allmänna rörelsen i det följande.

Enligt 2 § allmänna ordningsstadgan krävs polismyndighetens tillstånd bl. a. när allmän plats inom stadsplanelagt område av stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller, skall användas för upplag eller avstjälpning eller tas i anspråk för försäljnings-stånd, ställningar e.d. Salutorg eller liknande plats som i vederböriig ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats får dock ulan sådant tillstånd las i anspråk för försäljningsändamål. För upplåtelse på sådan plats kan kommunen med stöd av 74 § KL resp. 78 § KLS ta ut lorgav-gift.

Om tillstånd som avses i 2 § allmänna ordningsstadgan föreligger, får kommunen ta ut skälig avgift för upplåtelse av plats som slår under kommunens förvaltning (1 § AvgL). Grunderna för avgifterna bestäms av kommunfullmäktige men för att vinna bindande kraft skall fullmäktiges beslut underställas länsstyrelsens prövning (3 §). Avgifterna är inte bundna vid kommunens kostnader till följd av upplåtelsen. När avgifterna bestäms, får enligt förarbetena lill AvgL (prop. 1957:157 s. 54) hänsyn tas till bl. a. den vinst som en rörelse av visst slag och på viss plats kan beräknas lämna. Man bör därvid utgä frän en objektiv beräkning av vad som för den avsedda platsen kan anses normalt för en rörelse av del slag det gäller. Avgifterna får inte sättas i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet.

Kommittén anför att den skillnad som f. n. görs mellan gatuhandelsav­gifter och torgavgifter har skapat en konstlad gräns mellan två likartade handelsformer och gett upphov lill gränsdragningsproblem. Enligt kom­mittén har vidare uttalandena i förarbetena till AvgL om skälighetsbe­dömningen i fråga om gatuhandelsavgifterna lett lill tillämpningssvårig­heter.

Kommittén föreslår att 1 § AvgL ändras så att den kommer att omfatta också torgavgiflerna samt att det föreskrivs att avgift för upplåtelse som avses i paragrafen får tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och öv­riga omständigheter. Grunderna för beräkning av avgifterna skall enligt


 


Prop. 1972:12                                                                       48

förslaget bestämmas av kommunfullmäktige. Förutsatt att resultatet av en rörelse väsentligen beror på försäljningsplatsens läge skall hänsyn också kunna tas till omsättningen eller brutlovinsten. Underställnings­skyldighelen föreslås slopad liksom skyldigheten för kommunerna att avgiftsfritt upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva lill förslaget att torgavgifter­na skall regleras i AvgL och att enhetliga regler i princip skall gälla för torgavgifterna och gatuhandelsavgifterna. Enligt min mening föreligger det inte längre sådana skillnader mellan torghandeln och gatuhandeln att det framstår som motiverat alt helt skilda regler gäller för de två handelsformerna. Jag vill erinra om att 1 § AvgL avser inte bara gatuhandelsavgifter utan också t. ex. avgifter för upplåtelser för icke­kommersiella ändamål. Inte heller kan del anses motiverat att behålla skyldigheten för kommunerna att upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen utan avgift. Jag förordar därför alt förslaget, att torgavgifterna skall inordnas under 1 § AvgL och alltså inte längre regleras av bestäm­melser i KL resp. KLS, genomförs liksom förslaget all punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den 1 augusti 1727 skall upphävas.

Liksom kommittén anser jag att det i lagtexten bör ges exempel på olika omständigheter som bör beaktas, när kommunfullmäktige be­stämmer grunderna för avgiftssältningen. Flertalet remissinstanser till­styrker kommitténs förslag på denna punkt. Enligt förarbetena till AvgL fär hänsyn las till bl. a. den beräknade vinsten av rörelsen. Man skall därvid utgå från en objektiv beräkning av vad som kan anses normall för en rörelse av det slag det gäller och inte från del verkliga utfallet av rörelsen. Avsikten är således att man skall kunna la hänsyn till den fördel

.som det innebär för en rörelseidkare att få la en viss försäljningsplats i anspråk men däremot inte till den vinstökning som beror av hans egna prestationer. I princip anser jag att denna ordning bör tillämpas även i fortsättningen. I praktiken kan det emellertid vara nästan omöjligt att göra en sådan objektiv beräkning som avses i förarbeten till AvgL.

Kommitténs förslag att hänsyn skall få tas lill bl. a. nyttjarens fördel av upplåtelsen innefattar möjlighet all ta viss hänsyn lill omsättningen eller bruttovinsten i det enskilda fallet. På denna punkt är nägra remissin­stanser, nämligen Skånes handelskammare. Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund, kritiska. Det anförs bl. a. att förslaget ger utrymme för helt godtyckliga bedömningar och att förslaget kan leda till att avgifterna bestäms till en viss procent av omsättningen och utan hänsyn lill om denna beror på för­säljningsplatsens läge eller är en fiukt av rörelseidkarens prestationer. I den mån det är möjligt att beräkna den fördel det kan innebära att få ta i anspråk en plats med ett från försäljningssynpunkt gynnsamt läge är det enligt min mening inte mer än rimligt all fördelen beaktas, när grunderna för avgifterna bestäms. Det är också klart att omsättningen eller brutto-vinsten ofta kan ge god vägledning, när det gäller att bedöma i vilken mån upplåtelsen innebär en sådan fördel. En föreskrift om att hänsyn får tas till nyttjarens fördel av upplåtelsen får till följd att del blir tillåtet att


 


Prop. 1972:12                                                                       49

använda omsättningen eller bruttovinsten som etl hjälpmedel vid bedöm­ningen av nyttjarens fördel. En sädan föreskrift kan däremot inte åbero­pas till slöd för att också på annat sätl lägga omsättningen eller brutlo­vinsten till grund för avgiftssältningen. Jag ansluter mig därför till kom­mitténs förslag att en sådan föreskrift skall las in i 1 § AvgL. Enligt min mening är det inte nödvändigt att, för alt förhindra alt omsättningen el­ler bruttovinsten ges självständig betydelse, när grunderna för avgifterna skall bestämmas, föreskriva att omsättningen av bruttovinsten inte skall anses som sådana övriga omständigheter som enligt kommitténs förslag skall få beaktas vid sidan av de särskilt angivna omständigheterna.

Mot förslaget att hänsyn vid avgiftssältningen skall få las lill kommu­nens kostnader med anledning av upplåtelsen och lill ändamålet med upplåtelsen finns enligt min mening inte anledning lill erinringar. Om förslaget genomförs, blir det liksom hittills möjligt att differentiera avgifterna så alt avgift kan las ut efter olika grunder beroende på om upplåtelsen görs för försäljningsändamål eller för t. ex. byggnadsställning­ar eller valbyråer. Det blir också möjligt att ställa upp skilda grunder beroende på vilket slag av försäljningsändamål upplåtelsen avser. Som näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgårdsmästareför­bund anför bör del beaktas om upplåtelsen är stadigvarande eller, som oftast är fallet vid torghandel, begränsad till viss del av dagen eller till några dagar i veckan.

I det föregående har jag föreslagit att kommunernas skyldighet att upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen ulan avgift skall upphävas. På många håll har det varit brukligt att torgplalser upplåtils avgiftsfritt eller mot särskilt låga avgifter till sådana torghandlare som huvudsakligen säljer produkter från egna odlingar. Ett upphävande av kommunernas skyldighet att upplåta vissa avgiftsfria försäljningsplatser bör enligt min mening inte leda till alt kommunerna blir förhindrade att i fräga om nyss­nämnda och liknande kategorier upplåta torgplalser avgiftsfritt eller mot särskilt låga avgifter. Inte heller bör kommimerna vara förhindrade att, i enlighet med hittills tillämpad praxis, anlägga sociala synpunkter på av­giftsfrågan och alltså t. ex. la viss hänsyn lill om en rörelse skall drivas av en partiellt arbetsför person. Genom förslaget att vid avgiftssättningen hänsyn skall få tas till, utöver vissa särskilt angivna omständigheter, också övriga omständigheter blir det möjligt för kommunerna att beakta om­ständigheter av det slag som jag nu har nämnt.

I enlighet med kommitténs förslag föreslår jag därför att del i 1 § AvgL föreskrivs all avgift för upplåtelse som avses i paragrafen får tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter. Liksom hittills bör grunderna för beräkning av avgifterna bestämmas av kommunfullmäktige.

I frågan om underställningsskyldighelen bör tas bort föreligger delade meningar bland remissinstanserna. De flesta remissinstanser som yttrar sig på denna punkt tillstyrker kommitténs förslag och åberopar bl. a. intresset  av förenkling av förvaltningsförfarandet och möjligheten alt


 


Prop. 1972:12                                                                        50

anföra kommunalbesvär över fullmäktiges beslul. Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Svenska pressbyrån, Sveriges kioskägares riksförbund och Skånes handelskammare anser däremot att underställningsskyldigheten bör behållas. De anför bl. a. att del kan befaras att kommunernas handläggning av avgiflsärendena blir summarisk om underställningsskyl­digheten las bort, att det behövs en garanti mot missbruk av avgiftsrätten och att prövningen vid kommunalbesvär bara avser det överklagade beslutels laglighet.

I likhet med kommerskollegium anser jag att risken för att kommuner­na skall komma all missbruka sin monopolställning och la ul oskäliga avgifter om underställningsskyldigheten slopas inte är påtaglig. I fråga om många kommunala avgifter föreligger inte någon underställningsskyldig­het och erfarenheterna av den underställningsfria ordningen är goda. Vi­dare kan det hävdas alt del inte är konsekvent att kräva underställning vid upplåtelse av mark på allmän plats men inte vid upplåtelse av annan mark, som kommunen disponerar. Övervägande skäl talar enligt min me­ning för att underställningsskyldigheten avskaffas.

Parkeringsavgifter m. m.

Kommittén föreslår att underställningsskyldigheten slopas i fråga om både parkeringsavgiflerna och avgifterna för upplåtelse av bussuppsläll­ningsplatser på allmän plats. Enligt förslaget skall sistnämnda avgifter inte längre regleras i kommunallagarnas bestämmelser om avgifter å den allmänna rörelsen ulan genom särskilda bestämmelser i 2 § AvgL. Avgifts-rätten skall enligt förslaget omfatta särskilda uppställningsplatser på all­män plats för fordon som brukas i linjetrafik för befordran av passage­rare. Självkostnadsprincipen skall fortfarande gälla i fråga om avgifter för upplåtelse av sådana platser.

Liksom Svenska lokaltrafikföreningen delar jag kommitténs uppfatt­ning att kommunerna själva bäst kan anpassa parkeringsavgiflerna med hänsyn till det trafikreglerande syftet. Det behöver knappast befaras att avgifterna bestäms till högre belopp än som behövs för att de skall fylla sin uppgift. Underställningsskyldigheten bör därför upphävas.

Remissinstanserna har inte haft något alt invända mot kommitténs för­slag i fråga om avgifter för upplåtelse på allmän plats av särskilda upp­ställningsplatser för fordon som brukas i linjetrafik för befordran av pas­sagerare. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att un­derslällningsskyldigheten bör slopas, alt rätlen att la ut avgifter bör regle­ras genom särskilda bestämmelser i 2 § AvgL, att självkoslnadsprincipen fortfarande bör gälla i fråga om dessa avgifter samt att avgifisrätlen bör omfatta inte bara bussuppställningsplatser utan också uppställningsplat­ser för andra fordon, t. ex. personbilar. Enligt min mening saknas dock anledning att göra skillnad mellan linjetrafik och beställningstrafik. Jag anser därför alt rätten att la ul avgifter bör avse särskilda uppställnings­platser på allmän plats för fordon som brukas i yrkesmässig trafik för personbefordran enligt  förordningen (1940:910) angående yrkesmässig


 


Prop. 1972:12                                                                        51

aulomobillrafik m.m., oavsett om fråga är om linjetrafik eller besläli-ningstrafik.

Hamnavgifter m. m.

Enligt kommittén framstår den nuvarande regleringen av hamnavgifter­na som otidsenlig. Hamnutredningen ämnar i etl kommande betänkande behandla frågorna om hamnavgifter och de övriga avgifter på sjöfartens område som f. n. hänförs till avgifterna å den allmänna rörelsen. Kom­mittén anser att en förenklad reglering, som ger utrymme ål en mera affärsmässig prissättning, bör eftersträvas. Ett visst statligt inflytande över kommunernas hamnpolilik kan enligt kommittén vara motiverat men det bör tillgodoses på annat sätt än genom föreskrifter om underställning. I väntan på resultatet av hamnulredningens övervägan­den föreslär kommittén att bestämmelserna om hamnavgifter och övriga avgifter på sjöfarten tas bort ur 74 § KL och 78 § KLS samt all Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma när författningsändringarna i fråga om dessa avgifter skall träda i krafl.

Hamnutredningen lämnar kommitténs förslag ulan erinran och anför att det ger utredningen frihet att välja den lösning som kan visa sig lämplig.

Ställning i sak till frågan om den framtida regleringen av hamnavgifter­na och övriga avgifter på sjöfarten kan inte tas i detta sammanhang. Om de förslag som jag har lagt fram i det föregående godtas, blir dessa avgifter de enda avgifter som fortfarande omfattas av begreppet avgifter ä den allmänna rörelsen. Jag förordar att detta begrepp las bort ur 74 § KL och 78 § KLS men att de nuvarande bestämmelserna om sådana avgifter alltjämt skall gälla för hamnavgifterna och de övriga avgifter på sjöfartens område som nu är i fråga.

Sotningsavgifter

Kommittén föreslår att fullmäktiges beslut enligt 20 § brandstadgan att anta sotningstaxa inte längre skall behöva underställas länsstyrelsens prövning. Till stöd för förslaget anför kommittén att man knappast kan sätta i fräga kommunernas förmåga att, med ledning av de normalsotr ningstaxor som upprättas efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejarmästarnas organisationer, göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna på de skilda sotningsobjekten.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag i fråga om sotningsavgifterna. Två remissinstanser är dock kritiska mot förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund anför att fastighetsägarna inte deltar i utformningen av normalsotningstaxorna, att dessa därför inte utgör någon garanti mot oskäliga sotningsavgifter och att någon skälig­hetsprövning inte kan ske vid kommunalbesvär. Sveriges skorstensfejare­mästares riksförbund påpekar att skorstensfejarmästarna inte har någon rätt att påkalla förhandlingar i fråga om sotningsavgifterna, att kommu-


 


Prop. 1972:12                                                                        52

nerna inte är skyldiga alt följa normalsotningstaxorna och att skorstens­fejarmästarna vid straffansvar är skyldiga att fullgöra sina åligganden enligt brandlagstiftningen. Kommunalbesvär ger enligt riksförbundet inte samma möjligheter till statskontroll som förvaltningsbesvär eller under­ställning.

Erfarenheterna av den underställningsfria ordning som gäller i fråga om bl. a. renhållningsavgifter, vatten- och avloppsavgifter samt elavgifter är som jag förut har nämnt goda. Det finns därför knappast anledning befara att kommunerna kommer all fastställa oskäligt höga sotningsavgif­ter, om underslällningsskyldigheten tas bort. En sotningstaxa som inne­bär alt vissa sotningsobjekt otillbörligt gynnas eller missgynnas strider mot likställighetsprincipen. Kommunfullmäktiges beslul att anta en sådan sotningstaxa kan därför upphävas, om kommunalbesvär anförs mot beslutet.

Enligt min mening finns det inte heller anledning befara att en kommun skulle komina att fastställa så låga sotningsavgifter alt en skorstensfejarmästare, som är egen företagare, inte skulle kunna driva sin verksamhet med godtagbart ekonomiskt resiUtat. En sådan avgiftssältning ligger självfallet inte i kommunernas intresse.

Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att underställningsskyl­dighelen slopas i fråga om sotningstaxorna.

Ikraftträdande

De författningsändringar som jag har förordat i del föregående bör träda i kraft den I juli-1972.

Hemställan

1 enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen (1953:753),

2)    lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm,

3)    lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsslyrelse,

4)    lag om ändring i landstingslagen (1954:319),

5)    lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.,

6)    kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91).

Jag hemställer all Kungl. Maj:t

dels föreslår riksdagen att antaga förslagen under 1-5,

dels bereder riksdagen tillfälle all avge yttrande över förslaget under 6.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen alt lill riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten


 


Prop. 1972:12                                                                     53

Innehåll

Propositionen   ..................................................................      1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ .... 1

Förfatlningsförslag     ........................................................      2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 januari 1972    .....    14

Inledning    ....................................................................    14

Nuvarande ordning   ......................................................    15

Stalsuppsiklen över kommunerna    ...........................    15

Reglemente för besvärsnämnd   ................................ .. 18

Extraordinär penningplacering     ...............................    20

Valkretsindelning    .................................................... .. 21

Förbundsordning för kommunalförbund   ...................    22

Allmänt om de kommunala avgifterna     ....................    22

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd            23

Avgifter å den allmänna rörelsen    ............................ .. 24

Gatuhandelsavgifter, parkeringsavgifter m. m. enligt AvgL    ...    26

Sotningsavgifter    ......................................................    27

Departemenlsutredningens och statskontorets förslag m. m.     ... 28

Kommunalrättskommittén   ............................................ .. 29

Allmänna synpunkter    ...............................................    29

Reglemente för besvärsnämnd   ................................    30

Extraordinär penningplacering     ...............................    30

Valkretsindelning    .....................................................    31

Förbundsordning för kommunalförbund   ................... .. 31

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd            31

Gatuhandels- och torgavgifter m.m............................. .. 32

Parkeringsavgifter ni. m.............................................. .. 33

Hamnavgifter m.m.......................................................    33

Sotningsavgifter    ...................................................... .. 34

Remissyttrandena     .....................................................    34

Allmänna synpunkter    .............................................. .. 34

Reglemente för besvärsnämnd    ............................... .. 35

Extraordinär penningplacering     ...............................    35

Valkretsindelning    .....................................................    36

Förbundsordning för kommunalförbund   ................... .. 36

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd            36

Gatuhandels- och lorgavgifter m. m............................ .. 37

Parkeringsavgifter m. m..............................................    41

Hamnavgifter m. m...................................................... .. 41

Sotningsavgifter   ....................................................... .. 42

Departementschefen     ................................................ .. 43

Allmänna synpunkter    .............................................. .. 43

Reglemente för besvärsnämnd   ................................ .. 44


 


Prop. 1972:12                                                        54

Extraordinär penningplacering    ........................ . 45

Valkretsindelning   .......................................... . 46

Förbundsordning för kommunalförbund   .............. . 46

Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd       46

Gatuhandels- och torgavgifter m.m.................... . 47

Parkeringsavgifter m. m.................................... . 50

Hamnavgifter m. m.......................................... . 51

Sotningsavgifter   ..........................................   51

Ikraftträdande   ............................................. . 52

Hemställan   .......................................................   52

Goteborgs Offsettrycken AB, Sttilitt 72 629 S