Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1972                      Prop. 1972:111

Nr 111

Kungl. Maj:ts proposition angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten; given Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Kungl. Maj;t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikes- och civilärenden för den 29 september 1972 och för denna dag,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen statsministern hemställt,

dels bereda riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad statsministern förordat.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

CARL GUSTAF

OLOF PALME

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om ett regionalpolitiskt handlings­program för hela landet och riktlinjer för hushållningen med mark och vatten.

Det regionalpolitiska handlingsprogrammet grundas på länsprogram 1970, som länsstyrelserna har upprättat i samverkan med kommunerna och som lades fram i slutlig form vid årsskiftet 1971-1972. Insatserna för att förverkliga de långsiktiga och ambitiösa mål för regionalpolitiken som ställdes upp av 1964 och 1970 års riksdagar måste fortsätta för att de regionala obalansproblemen skall få godtagbara lösningar. Propositio­nens utgångspunkt är därför att arbetet på att tillförsäkra människorna i olika delar av landet så långt möjligt likvärdiga levnadsbetingelser måste fullföljas med all kraft.

I propositionen preciseras de regionalpolitiska målen mer än som skett tidigare. Sammanfattningsvis uttalas att våra successivt ökade resurser målmedvetet skall utnyttjas för att i länen bygga upp orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att de i möjlig mån kan ge människorna samtidig tillgäng till yrkesarbete, god service och en positiv yttre miljö. Till ledning för planeringen i länen och för fördel­ningen av de samhälleliga resurserna mellan dessa föreslås ramar i form av befolkningstal för tiden t. o. m. år 1980. Planeringstalen anger det intervall inom vilket utvecklingen förutsätts ligga. 1 länen inom det allmänna stödområdet, vilka nu har uttalade regionala obalansproblem,

1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111


 


Prop. 1972:111                                                                        2

bör planeringen grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. Utanför stödområdet bör planeringen inriktas på vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfrämjande åtgärder. I fråga om storstadsområdena förutsätts någon dämpning av tillväxttakten.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslag som lagts fram i länspro­grammen förordas i propositionen en plan för utveckling av den regionala strukturen. I denna beskrivs vilka funktioner olika orts- och regiontyper bör fullgöra i regionala sammanhang. Följande ortstyper anges: storstads­områden, primära centra, regionala centra och kommuncentra. Vid sidan av de tre storstadsområdena redovisas 22 primära centra och ett sjuttiotal regionala centra. Övriga huvudorter i kommunerna enligt den snart genomförda kommunindelningen betecknas kommuncentra.

Regionalpolitiken arbetar med ett brett register av åtgärder. Åtgärder­na berör många olika former av samhällsaktivitet som har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning. Regionalpoli­tiken arbetar därför inte enbart med medel som direkt syftar till att påverka den regionala utvecklingen - lokaliseringsstöd - utan i lika hög grad med effekterna av den offentliga sektorns expansion och regionala utveckling. En rad konkreta åtgärder inom olika samhällssektorer förut­skickas i propositionen för att förverkliga den förordade regionala strukturen. Åtgärderna berör bl. a. reformerad skatteutjämning, utlokali-sering av statlig verksamhet, industripolitiska åtgärder, åtgärder på trafik­området, förbättrat regionalpolitiskt stöd och särskilda åtgärder i gles­bygderna. I fråga om vissa regionala centra och kommuncentra, främst inom inre stödområdet, förutsätts särskilda åtgärder efter hand bli nödvändiga för att människorna där skall få tillgång till en tillfredsställan­de service.

Övervägandena om hushållningen med mark och vatten innefattar vissa allmänna riktlinjer för lokal och regional planering i sådana fall då anspråken på naturresurser från olika verksamhetsområdens sida står i konflikt med varandra. De verksamheter som behandlas är främst de areella näringarna, friluftsliv, fritidsbebyggelse, vetenskaplig naturvård, kulturminnesvärd och sådan industri som har särskilda behov av natur­resurser eller förorsakar betydande miljöstörningar. Vidare anges riktlinjer anknutna till geografiska områden, främst kusterna, fjällen och älvdalarna. Genom dessa riktlinjer avgränsas för det första områden vilkas vetenskapliga och rekreativa värde i riksperspektiv bedöms vara sådant att större miljöstörningar, t. ex. genom lokalisering av miljöstörande industri, inte bör få komma till stånd. Dessa riktlinjer bör bli långsiktigt bestäm­mande för naturresurshushållningen och inte frångås utan att synnerliga skäl föreligger. För det andra anges vissa riktlinjer för lokalisering av den behandlade industrin. Dessa riktlinjer måste kunna revideras bl. a. med hänsyn tUl den tekniska utvecklingen.

Riktlinjerna skall detaljeras och preciseras i ett fortsatt planerings­arbete inom län och kommuner. Väsentliga avsteg från riktlinjerna bör mte kunna göras utan riksdagens hörande. 1 propositionen anges huvud-


 


Prop. 1972:111                                                                        3

dragen i organisationen av det fortsatta arbetet med att dels fullfölja planeringsriktlinjerna, dels vidareutveckla den fysiska riksplaneringen inom ramen för en mera integrerad samhällsplanering. Ett fortlöpande samarbete mellan stat och kommun förutsätts.

I propositionen läggs också fram förslag till lagstiftning som skall säkra att planeringsriktlinjerna fullföljs i den kommunala planeringen och vid beslut om lokalisering av viss industri. I detta syfte föreslås att regeringen skall kunna lämna direktiv rörande en kommunal översiktsplanering och att regeringen skall överta avgörandet i frågor om var sådan industri får förläggas.

Vidare föreslås lagändringar för att stärka samhällets, i synnerhet kommunernas, ställning i den lokala planeringen. Enligt förslaget skall i fortsättningen all bebyggelse föregås av en prövning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. För att motverka markspekulation och opäkallad markvärdestegring föreslås att vid bl. a. generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning i framtiden skall utgå för faktiska intrång som kan förorsakas av plane­ringen men inte, som f. n. är fallet, for bortfall av förväntningsvärden.

J* Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111


 


Prop. 1972:111

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenfen på Stockholms slott den 29 september 1972.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLM-QVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID­BOM, CARLSSON.

Statsministern anför efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Svenskt näringsliv har under efterkrigstiden genomgått en snabb omvandling. Stora delar av befolkningen har förlorat sin tidigare anknytning till jord- och skogsbruket och gått över till andra näringar. Företagare och löntagare har gemensamt byggt upp en effektiv industri. Ny teknik och nya vetenskapliga rön har möjliggjort en betydande produktionsökning. Utbyggnaden av kraftförsörjning och kommunikatio­ner har också spelat stor roll för den industriella utvecklingen.

Industrins produkter har med framgång kunnat säljas på världsmarkna­den. Folkhushållets gemensamma resurser har ökat kraftigt. Därmed har förutsättningar skapats för en välståndsökning som kommit folkflertalet tillgodo. Inkomsterna har höjts och arbetstiden förkortats. Den offentliga sektorn har byggts ut kraftigt. Med hjälp av de gemensamma resurserna har vi kunnat åstadkomma ökad social trygghet, bättre utbildningsmöj­ligheter och bättre bostadsstandard för alla grupper i samhället. För den enskilde har utvecklingen betytt både ökad trygghet och vidgad frihet.

Men den industriella expansionen har inte bara lagt grunden till välstånd. Den har också ställt människorna inför stora problem. Inom arbetslivet har rationaliseringar och effektivitetssträvanden drivit upp tempot och ökat påfrestningarna på löntagarna. Näringsliv och befolkning har i växande omfattning koncentrerats till vissa tätorter och vissa begränsade delar av landet. Folkomflyttningen har gått från norr till söder, från inland till kuster och från landsbygd till större tätorter. De problem som dessa förändringar har skapat har att göra med sysselsättningen och fördelningen av välfärden mellan olika grupper av befolkningen och olika delar av landet men också med miljön på arbetsplatserna, i bostadsområdena och i naturen.

I de bygder och orter som drabbats av folkminskning är arbetstillfällena färre och inkomsterna i regel lägre än i de delar av landet som gynnats av expansionen. En stor del av dem som i dag saknar arbete gör detta därför att det inte finns sysselsättningsmöjligheter på hemorten eller i närheten av hemorten. På åtskilliga håll har industrin inte kunnat ge arbete åt dem som brutit upp från jord- och skogsbruksnäringarna. 1 många industriorter är arbetsmarknaden så ensidig att den enskilde inte


 


Prop. 1972:111                                                                        5

har några valmöjligheter. Härtill kommer de risker för sysselsättningen som kan uppstå genom att vissa branscher är starkt koncentrerade till vissa regioner i landet — textilindustrin till Sjuhäradsbygden, glasindustrin till sydöstra Småland, järnbruken till Bergslagen osv. Svårigheter som drabbar en sådan bransch slår hårt mot befolkningen i den landsända där företagen i branschen har sin huvudsakliga produktion. Inte heller storstäderna saknar sysselsättningsproblem. Arbetsmarknaden i storstadsregionerna har fått vissa balansproblem på grund av rationahseringar och vikande sysselsättning inom industrisektorn. Det gäller framför allt Storstockholm där arbetsmarknaden länge dominerats av privat och offentlig service och industrisektorn krymper snabbt.

Bristfälliga arbetsmiljöer och uppskruvade prestationskrav gör att många slås ut ur arbetslivet. Framför allt äldre och handikappade löper risk att bli ställda vid sidan av välfärden. I de större tätorterna är trängseln och köerna ofta besvärande. Många människor känner främlingskap i snabbt framväxande nya bostadsområden.

Industrialiseringsprocessen har också medfört att vi kommit att tära hårt på värdefulla naturresurser. Luft- och vattenföroreningarna har under senare år blivit ett allvarligt problem. Konkurrensen om den mest välbelägna marken har blivit allt hårdare — inte minst vid våra kuster. Den tyngre industrin söker sig till områden där det finns tillgång till djuphamn, kylvatten m. m. Det är ofta samma områden som är särskilt värdefulla för friluftslivet och som också är mycket efterfrågade för fritidsbebyggelse.

De problem som följt i industrialismens spär har gjort sig gällande i större eller mindre omfattning i alla utvecklade länder. Många industriländer upplever nu vikande industrisysselsättning. Inget land har kunnat förhindra att stora grupper av befolkningen står utanför arbetslivet. Knappast något land har gått fritt från regionala balansproblem med bristfälliga miljöer i storstäderna och uttalade sysselsättningssvårigheter i industrifattiga områden. Hotet mot miljön väcker oro i hela världen. Detta kom till klart uttryck vid 1972 års FN-konferens i Stockholm om den mänskliga miljön. Vid en jämförelse med de stora industriländerna ter sig de sociala problemen och miljöproblemen i vårt land trots allt ganska begränsade.

Problem av det slag som vi och åtskilliga andra industriländer brottas med har ett påtagligt samband med marknadskrafterna. Den koncentra­tion av näringslivet som ligger i botten på problemen är ett samlat resultat av en mångfald beslut som fattats i företagen och grundats på bedömningar av utsikterna till avkastning på investerat kapital. Marknadsekonomins förtjänster ligger i dess effektivitet och dess förmåga att stimulera till teknisk förnyelse och till snabb anpassning efter förändringar i efterfrågan. Men marknadsekonomin har inget socialt innehåll. Det företagsekonomiska lönsamhetstänkande som den bygger på utgör inte något värn för människor och miljö. Därtill fordras politiska beslut.

Det    är    lätt    att    måla    den    industriella    utvecklingens    sociala


 


Prop. 1972:111                                                                        6

skadeverkningar i dystra färger. Men som helhetsbild blir en sådan skildring inte rättvisande. Man får inte glömma att industrialiseringen har öppnat möjligheter till en förbättring av ekonomisk standard och social välfärd som tidigare generationer inte kunde drömma om. Fortsatt produktivitetsökning inom industrin är också både nödvändig och önskvärd. Nödvändig, därför att vi för att bevara den välfärd vi uppnått är helt beroende av att våra företag kan hävda sig i den internationella konkurrensen. Önskvärd, bl. a. därför att det inte finns någon annan väg att skaffa resurser till förbättringar och reformer inom olika samhällsområden. Industrialismen rymmer fortfarande stora möjligheter.

Strukturförändringarna inom näringslivet kommer att fortsätta. Därmed förstärks visserligen de sociala riskerna. Men slutsatsen kan inte bli att vi i framtiden bör avstå från industriell expansion. Stagnation är i verkligheten liktydig med tillbakagång. Svaret på påpekanden om de sociala riskerna måste i stället bli att vad som behövs är att den tekniska och ekonomiska utvecklingen underordnas människornas behov och önskemål. Därvid står sysselsättningen i förgrunden. Arbete åt alla är ett rättvisekrav. Men det är också ett krav som har att göra med önskemål att utnyttja resurserna i samhället på ett rationellt sätt. Det kan förverkligas endast genom en politik som ger samhället och löntagarna möjligheter att i högre grad än hittills påverka besluten i näringslivet och styra den ekonomiska utvecklingen i stort.

Det är sedan åtskilliga decennier en huvuduppgift för samhällets organ att tränga tillbaka arbetslösheten och öppna arbetsmarknaden för nya grupper. 1930-talets krispohtik var det första försöket i stor skala att korrigera marknadskrafterna och övervinna lågkonjunkturens verkningar genom sysselsättningsskapande och produktionsfrämjande åtgärder. Under efterkrigstiden har arbetsmarknadspolitiken utvecklats till en slagkraftigt organiserad verksamhet med många medel till sitt förfogande för att hjälpa dem som drabbas av arbetslöshet till ny sysselsättning. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har under 1960-talet och början av 1970-talet successivt kompletterats med en aktiv närings- och regionalpohtik. Den offentliga sektorn har vuxit snabbt. Som en följd av allt detta har den totala sysselsättningen ökat. Enbart under de senaste tio åren rör det sig om en ökning med ca 5 % — vilket betyder omkring 200 000 människor fler i arbete.

Arbetet på att bygga upp den nutida regionalpolitiken började är 1959 med en utredning om lokaliseringsstöd. lde'n mötte då hårt motstånd inom näringslivet och betydande grupper i riksdagen. Men i mitten av 1960-talet kunde stödverksamheten inledas. Därefter har den lokalise-ringspohtiska verksamheten snabbt utvidgats och vuxit ut till en regionalpolitik som omfattar både den privata och den offentliga sektorn. Inom de ca 900 företag som hittills fått lokaliseringsstöd hade före utgången av år 1971 skapats inemot 14 000 nya arbetstillfällen. Insatserna har främst koncentrerats till de norra delarna av landet men punktinsatser har gjorts också i södra och mellersta Sverige. Inom stödområdet  har  dessutom  under  åren   1965-71   ca   130  företag  av


 


Prop. 1972.111                                                                       7

regionalpolitiska skäl fått tillstånd att ta i anspråk investeringsfondsmedel på sammanlagt drygt 600 milj. kr. för investeringar. Den beräknade sysselsättningseffekten av detta uppgår till ca 4 000 arbetstillfällen. Sluthgen får man i detta sammanhang inte glömma de samhällsägda industrierna. Statsföretag AB sysselsatte år 1970 ca 13 000 personer inom stödområdet.

Den offentliga sektorns betydelse i regionalpolitiska sammanhang kan exemplifieras med utvecklingen inom utbildningsväsendet. Utbyggnaden under senare år av gymnasieskolan och den högre utbildningen och forskningen har präglats av en medveten decentraliseringssträvan. Det har betytt ett stort antal nya arbeten i de områden dit utbildningsanstalterna lokaliserats och samtidigt ökat dessa områdens möjligheter att dra till sig annan verksamhet. Men det har framför allt betytt att utbildningsmöj­ligheterna blivit jämnare fördelade över landet än tidigare och att den regionala fördelningen av utbildad arbetskraft också har blivit jämnare.

De regionalpolitiska insatserna har hittills i första hand siktat till att lösa de akuta problemen i skogslänen. Det har varit en primär uppgift för statsmakterna att medverka till framväxten av en livskraftig industri i dessa län för att därigenom skapa nya bestående sysselsättningstillfällen i stället för dem som gått förlorade inom jord- och skogsbruk. 1 det sammanhanget har Norrlandsfondens insatser betytt mycket vid sidan av andra stödåtgärder. Samtidigt kan konstateras att de statliga företagen i norra Sverige sedan en tid befinner sig i en period av kraftig expansion. LKAB:s, NJA:s och ASSI:s investeringar i Norrbottens län under första hälften av 1970-talet beräknas uppgå tUl över 2 miljarder kr. 1 norra Sverige har de samhällsägda industrierna länge utgjort en bas för sysselsättningen. Allteftersom det nu aktuella investeringsprogrammet genomförs förstärks denna bas ytterligare.

Den från regional jämlikhetssynpunkt viktigaste satsningen torde emellertid vara den som sker via skatteutjämningsbidragen till kommunerna. Dessa bidrag uppgår f. n. till ca 2 miljarder kr. per år. Merparten av bidragen går till kommuner och landsting i de norra delarna av landet. Effekterna för den enskilde kan belysas med några siffror. I genomsnitt för hela landet motsvarar bidragen i år 2:10 kr. per skattekrona medan den sammanlagda medelutdebiteringen utgör 23:79 kr. I t. ex. Jämtlands län motsvarar bidragen i genomsnitt 11:58 kr. per skattekrona. Det betyder för en jämtländsk tvåbarnsfamilj med 30 000 kr. i årsinkomst att deras kommunal- och landstingsskatt blir 2 872 kr. lägre för år 1972 än den annars skulle ha varit.

Inkomstskillnaderna mellan olika delar av landet har minskat under 1960-talet och även de regionala skillnaderna i kvinnornas möjligheter till yrkesverksamhet tenderar sedan flera år att minska.

Som samlat omdöme om den hittills förda regionalpolitiken kan sägas att den har gett goda resultat. Den har bidragit till att bristen på balans i sysselsättning och service mellan olika delar av landet blivit mindre framträdande än tidigare. Den uppbromsning av folkminskningen i stödområdet som har skett under senare år kan visserligen delvis förklaras


 


Prop. 1972:111                                                                        8

av konjunkturutvecklingen. Men regionalpolitiken har utan tvivel medver­kat till att industrin utvecklats positivt i skogslänen under slutet av 1960-talet. Samtidigt som industrisysselsättningen minskat i övriga delar av landet har den inom stödområdet under perioden 1965-69 ökat med 2,5 %.

På det miljöpolitiska området har under senare år gjorts stora satsningar för att komma till rätta med luft- och vattenföroreningar. Den miljöstörande industrin är numera underkastad koncessionstvång och särskild kontroll från naturvårdsmyndigheternas sida. Naturvårdslagen ger möjligheter att slå vakt om särskilt värdefulla mark- och vattentillgångar. När det gäller den fysiska planeringen för boende- och fritidsmiljöer ligger ansvaret väsentligen på kommunerna. Kommunerna har hittills främst planerat för utvecklingen av-tätorterna. Men på senare år har allt fler kommuner påbörjat en översiktlig planering som syftar till att ge riktlinjer för utnyttjandet även av områden utanför tätorterna.

Det kan inte vara något tvivel om att vi är på rätt väg. Men nu gäller det att gå vidare. Vi har uppnått förbättringar. Men de regionala balansproblemen och miljöproblemen är ingalunda lösta. För att kunna gå vidare behöver vi nu främst en bättre planering, en precisering av vissa mål för regional- och miljöpolitiken samt en komplettering av de medel som samhällsorganen förfogar över för att styra utvecklingen. Det utmärkande för samspelet mellan företag och samhälle i näringslivets lokaliseringsfrågor har hittills varit att företagen varit den aktiva och initiativtagande parten. Ibland har länsstyrelser och centrala organ överhuvudtaget inte haft tillfälle att ta ställning till lokaliseringsvalet. Ibland har kommunala och statliga organ kommit in i bilden först på ett relativt sent stadium när vederbörande företag i realiteten redan träffat sitt val och vidtagit förberedelser, t. ex. genom markinköp. Härvidlag måste en ändring ske så att samhällets överväganden kommer in tidigare och utvecklingen redan på planeringsstadiet kan länkas in i banor som stämmer överens med de enskilda människornas krav på sysselsättning, service och god miljö.

Regionalpolitiken måste vidareutvecklas till en välfärdspolitik för alla delar av landet. Hela samhällsverksamheten måste engageras i strävandena att åstadkomma större jämhkhet mellan människorna i olika regioner i fråga om både sysselsättning och service. När det gäller den yttre miljön är en av de angelägnaste uppgifterna att stärka samhällets möjligheter att sörja för en hushållning med mark- och vattentillgångar som tar hänsyn till intressen som är gemensamma för hela folket.

Under senare år har förutsättningar skapats för en effektiv regional-och miljöpolitisk planering. Kommunindelningsreformen, som snart i huvudsak är genomförd, och länsstyrelsernas omorganisation är av avgörande betydelse i detta sammanhang. På central nivå har en förstärkning av planeringsresurserna skett med tillkomsten av statens planverk och statens naturvårdsverk. Samordningen på regeringsnivå av den regional- och miljöpolitiska planeringen med andra former för samhällsplanering - ekonomisk planering, näringspolitisk branschplane-


 


Prop. 1972:111                                                                       9

ring, trafikplanering, utbildningsplanering osv. - har bl. a. inneburit en kraftigt ökad kontaktverksamhet mellan de i planeringsarbetet engagerade departementen.

På regionalpolitikens område har planeringsverksamheten under senare hälften av 1960-talet byggts upp systematiskt i nära samverkan mellan stat och kommun. Efter en omfattande försöksverksamhet fick samtliga länsstyrelser år 1969 i uppdrag att utarbeta regionalpolitiska handlingsprogram. Länsprogrammen redovisades till inrikesdepartemen­tet omkring årsskiftet 1971/72.

Parallellt med detta arbete har sedan 1967 bedrivits omfattande förberedelser för en fysisk planering på riksnivå. Förberedelserna har innefattat såväl en inventering av anspråk och tillgångar på mark och vatten som planöverväganden och synpunkter på behov av skydd för naturtillgångar av riksintresse. De har redovisats i en rapport, Hushållning med mark och vatten (SOU 1971:75), som publicerades av civildeparte­mentet ungefär samtidigt som länsprogrammen blev färdiga. I rapporten har också lagts fram förslag till ändringar i plan- och naturvårdslagstift­ningen och till organisation för en fortlöpande fysisk riksplanering.

Det finns alltså vid det här laget ett rikt material och en god grund för mer preciserade ställningstaganden än tidigare till målen för regional- och miljöpolitiken. Tiden är också inne för vissa överväganden och beslut beträffande de ytterligare medel som samhället måste ha för att påverka näringslivets regionala utveckling och användningen av särskilt värdefulla naturtillgångar.

En diskussion om målen för samhällets regionala struktur och hushållningen med mark och vatten måste ta sin utgångspunkt i vad jag nyss sagt om betydelsen av industriell expansion. Ett expansivt näringsliv är den säkraste garantin för ökad sysselsättning i de underförsöijda områdena. All erfarenhet visar att det är tillväxten i näringslivet som är lättast att lokalisera. Omlokalisering av redan befintliga driftställen är av flera skäl ofta förenad med stora svårigheter. Detta gäller i princip både industri och annan verksamhet. För att de regionälpolitiska strävandena skall ge varaktiga framgångar är det väsentligaste därför att vi lyckas skapa ett stort antal nya produktiva arbetstillfällen både inom privat och offentlig verksamhet.

I länsprogram 1970 har förts fram långtgående krav på nya arbetstillfällen. Svårigheterna att få fram ett tillräckligt antal nya arbeten som kan lokaliseras till regioner och orter som behöver en förstärkning är visserligen stora på grund av tillbakagången under senare år i den totala industrisysselsättningen. Enligt långtidsutredningens beräkningar kommer denna tillbakagång att fortsätta under 1970-talets första hälft. Men desto angelägnare måste det vara att vi genom målmedvetna näringspolitiska insatser försöker ytterligare stimulera den industriella utvecklingen och hejda nedgången i sysselsättningen. Dessutom är det viktigt att intresset i regionalpolitiken mer än tidigare inriktas pä den enskilda serviceverk­samheten. Tillväxten inom den offentliga serviceverksamheten måste också få spela en strategisk roll i ett långsiktigt perspektiv.


 


Prop. 1972:111                                                                      10

Det kan visserligen sägas att tillgängliga resurser knappast kommer att räcka till för en så kraftig förstärkning av glesbygdens och de minsta orternas arbetsmarknad och service som ett förverkligande av förslagen i länsprogrammen skulle kräva. Men om insatserna samordnas och fördelas rationellt bör det finnas goda möjligheter att nå ett väsentligt stycke på väg mot en rättvis regional fördelning av sysselsättning och service.

Både den regionalpolitiska planeringen och den fysiska planeringen måste bygga på de enskilda människornas behov och önskemål. Det är därför en utomordentligt väsentlig uppgift att försöka få så god kännedom som möjligt om människornas levnadsförhållanden och deras egen inställning till olika faktorer som har betydelse för trivsel och välfärd.

Vi har efter hand fått allt bättre kunskap om dessa ting, inte minst tack vare det omfattande kartläggningsarbete som låginkomstutredningen har utfört. Utredningen har visat hur en rad faktorer var för sig och sammantagna påverkar levnadsvillkoren för det stora flertalet människor: hälsa, sysselsättning, arbetsförhållanden, utbildning, inkomster, bostads­förhållanden samt fritid och rekreation. De viktigaste faktorerna kan sammanfattas i tre begrepp: arbete, service och miljö. Med service avser jag då både social och kommersiell service och med miljö både arbetsmiljö, boendemiljö och yttre miljö.

Kraven på arbetsmarknaden skiftar mellan olika åldersgrupper. Den äldre lokalt bundna arbetskraften har betydligt blygsammare anspråk än de stora grupper av ungdom som under de senaste åren genomgått gymnasial eller annan högre utbildning. Eftersom morgondagens arbetsmarknad kommer att få ett stort inslag av välutbildad ungdom och eftersom de gifta kvinnorna i allt större utsträckning efterfrågar yrkesarbete, finns det starka skäl som talar för att målet bör sättas högt i fråga om kvaliteterna hos den lokala arbetsmarknad som regionalpoliti­ken bör sikta in sig på. Målet bör vara en arbetsmarknad som erbjuder både välbetald och säker sysselsättning och goda möjligheter för den enskilde att välja arbete efter sin yrkesinriktning och utbildning.

När det gäller kraven på service bör målen utformas med särskild hänsyn till de behov och önskemål som glesbygdsbefolkningen har eftersom det är denna befolkning som har de svåraste problemen. Målsättningen bör vara att människorna även i glesbygder skall ha tillgång till en god dagligservice utan stort besvär och inom rimligt avstånd. Även den mer kvalificerade service som finns på regional nivå bör kunna nås utan alltför stor tidsåtgång. Detta är delvis en fråga om bättre trafikplanering och bättre kommunikationer.

I de senaste årens debatt om miljöfrågorna har utkristalliserats vissa allmänt accepterade uppfattningar. De delar av landet som är mindre tätbefolkade har obestridligen vissa fördelar när det gäller möjligheterna till rekreation. Där finns i allmänhet god tillgång på mark för fritidsbe­byggelse och rörligt friluftsliv. Samtidigt är vattnet ofta renare och luften bättre där än i regioner med koncentrerad befolkning. Tillgången till en god yttre miljö värdesätts högt.


 


Prop. 1972:111                                                                      11

Mot denna bakgrund framstår det som ganska givet att det bör vara en ambition både vid regionaipolitisk planering och vid fysisk planering att alla vuxna personer i arbetsför ålder så långt det över huvud taget är möjligt skall kunna få tillgång till yrkesarbete i hemorten eller inom rimhgt avstånd från den och att medborgarna i gemen skall komma i åtnjutande av en god samhällsservice och samtidigt ha möjlighet att leva i en positiv yttre miljö.

Med denna övergripande målsättning som utgångspunkt måste den praktiska politiken utformas. Är 1969 uttalade riksdagen att regionalpolitiken borde syfta till att skapa nya eller utveckla redan existerande tillväxtbetingelser för ett antal utvecklingsbara tätortsregio­ner i olika delar av landet. För att detta syfte skulle nås borde den starka tillväxten i de tre storstadsregionerna dämpas något. Detta önskemål står kvar. Det är både i storstadsinvånarnas och i andra medborgares intresse. En lugnare tillväxt i storstadsregionerna ökar inte bara utrymmet för ekonomisk tillväxt i andra delar av landet. Den gör det också lättare för storstäderna att klara utbyggnaden av samhällsfunktionerna och bemästra miljöproblemen.

Förhållandena är emellertid inte desamma överallt i storstadsområde­na. Jag vill framhålla att det inte kan få bli fråga om att generellt hålla tillbaka utvecklingen av näringslivet i storstadsområdena eller att dämpa tillväxten där på sådant sätt att man inte får en tillräckligt differentierad arbetsmarknad. Inte heller i dessa områden är det önskvärt att industri­sysselsättningen fortsätter att gå tillbaka på det sätt som har skett t. ex. i Stockholm under de senaste åren.

Storstadsregionen har otvivelaktigt stora fördelar att erbjuda sina invånare i form av bl. a. en differentierad arbetsmarknad och ett väl kvalificerat serviceutbud. De krav som de enskilda människorna ställer på en arbetsmarknad som skall erbjuda såväl goda inkomster som valmöjligheter förutsätter emellertid inte nödvändigtvis att arbetsmarkna­den är mycket stor. Den yttre miljön är i regel bättre på mindre orter med en begränsad arbetsmarknad. Erfarenheten visar dock att mindre orter ofta är sårbara för både strukturförändringar och konjunktursväng­ningar. Det är också svårt att där upprätthålla en tillräckligt allsidig service. Ambitionerna måste därför inriktas på att det skall finnas ett relativt betydande antal orter som är så pass stora att de ger människorna valmöjligheter och att de tål de påfrestningar som strukturförändringarna för med sig.

En viss koncentration av insatserna är en förutsättning för en decentraliserad ortsstruktur med utsikter att bli bestående. Om de tillgänghga resurserna splittras på ett alltför stort antal orter som var och en får en relativt svag arbetsmarknad och begränsad service kommer konkurrenskraften gentemot de stora tätorterna att gå förlorad. Följden blir då att företagen bryter upp och människorna tvingas flytta från hembygden. Koncentratioiien till de tätast befolkade regionerna kommer då att fortsätta.

I den allmänna debatten förekommer ibland tendenser att söka skapa


 


Prop. 1972:111                                                                       12

ett motsatsförhållande mellan storstadsregionerna och övriga delar av landet. För min del vill jag kraftigt understryka att regionalpolitiken måste vara en välfärdspolitik för alla medborgare oavsett var de bor i vårt land. Det är visserligen en huvuduppgift för regionalpolitiken att bistå de områden i landet som drabbas av sysselsättningsproblem. Målmedvetna insatser måste göras för att lösa dessa problem. Men det tär inte ske sä att man skapar svårigheter för de människor som har sin sysselsättning och utkomst i storstadsregionerna. En krympning av offentliga investeringar för service eller minskat bostadsbyggande i storstadsregionerna är varken en möjlig eller godtagbar metod att vända befolkningsströmmen och stärka näringslivet i andra delar av landet. Irite heller kan man lösa problemen med bristande balans i sysselsättningen mellan olika delar av landet genom att vägra arbetslösa i avfolkningsbygder rätt till flyttningsbidrag när utkomst och sysselsättning inte kan erbjudas i hemregionen.

För att sådana allmänna synpunkter på regionalpolitiken som jag här har utvecklat skall kunna konkretiseras i ett handlingsprogram fordras ett fast planeringsunderlag. Redan vid 1970 års riksdag uttalade statsmakter­na att ett angivande av befolkningsramar för länen kunde tjäna som allmän vägledning för samhällsplaneringen. I själva verket torde det förhålla sig så att vissa bedömningar av befolkningsutvecklingen är ett ofrånkomligt inslag i all samhällsplanering. Befolkningstal kan användas som riktpunkter i sådana sammanhang. Jag avvisar emellertid bestämt tanken att man skulle uppställa befolkningstal som orubbliga mål i den meningen att man försöker låsa utvecklingen vid t. ex. oförändrad befolkningsnivå i varje län eller kommun. En politik med den innebörden är inte genomförbar. Jag vill också understryka att planeringsunderlag i form av befolkningstal måste bestämmas med reservation för att vissa faktorer är svåra att bedöma i utgångsläget, t. ex. takten i den ekonomiska tillväxten och effekten på näringsstrukturen av förändringar i den internationella efterfrågan. För att befolkningsramar skall bli meningsfulla krävs en realistisk syn på utveckhngsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna liksom på de regionalpohtiska medel som kan beräknas stå till samhällets förfogande.

Ingen ansökan om lokaliseringsstöd har hittills avvisats på grund av brist på medel. De sysselsättningseffekter som uppnåtts ger därför ett översiktligt mått på vad som under perioden har kunnat åstadkommas med direkt sysselsättningsskapande lokaliseringspolitiskt stöd. Det finns all anledning att räkna med successivt förbättrade resultat av denna stödverksamhet under de närmaste åren. De överväganden som nu pågår i inrikesdepartementet för att förbättra och bygga ut de lokaliseringspoli­tiska stödformerna är uttryck för en strävan att ge stödverksamheten största möjliga slagkraft. En utredning har dessutom nyligen tillsatts för att utreda behovet av nya och starkare medel att styra näringslivets regionala utveckling. Enligt sina direktiv skall denna utredning klargöra om etableringskontroll eller annat restriktivt medel som t. ex. avgifter bör införas i främst storstadsområdena. 1 avvaktan på utredningsresulta-


 


Prop. 1972:111                                                                      13

tet övervägs inom inrikesdepartementet vilka åtgärder som kan vidtas för att göra det nuvarande samrådet till ett bättre instrument för att påverka företagens lokalisering. Den offentliga sektorns utbyggnad kommer naturligtvis också i framtiden att vara ett oumbärligt medel för att påverka näringslivets lokalisering och sysselsättningsstrukturen i landet.

Med tanke på de medel som kommer att stå till förfogande i den fortsatta regionala politiken finns det anledning att räkna med att det skall vara möjligt att vända den negativa utvecklingen i de län som utsatts för stark folkminskning. Det vore emellertid fel att söka inge människorna den föreställningen att tillgängliga resurser också skulle förslå till att åstadkomma en betydande ökning av befolkningen i dessa län. En löftespolitik av detta slag skulle snabbt komma att korrigeras av verkligheten.

1 de förslag som chefen för inrikesdepartementet lägger fram senare i dag är huvudalternativet för planeringen i län som nu har sysselsättningssvårigheter på grund av regional obalans att befolkningen där skall vara i stort sett oförändrad år 1980. Liksom hittills bör huvuddelen av regionalpolitikens sysselsättningsskapande insatser förbe­hållas de delar av landet som ingår i det allmänna stödområdet. Planeringen för övriga delar av landet bör inriktas på vad en prognos för utvecklingen rimligen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfräm­jande åtgärder. Det utesluter inte att särskilda åtgärder liksom hittills bör kunna komma i fråga för att lösa akuta sysselsättningsproblem också där. 1 fråga om storstadsområdena utgår förslaget från att bl. a. en något lägre framtida invandring medför att inflyttningen dit i absoluta tal räknat per år under återstoden av 1970-talet blir lägre än genomsnittet för åren 1966-70.

Den regionala planeringen måste beakta att problemen skiftar starkt inom länen. En likartad välståndsutveckling förutsätter därför en betydande differentiering av åtgärderna. Vissa typer av åtgärder måste kunna knytas till särskilda orter eller regioner. Den plan för utveckling av den regionala strukturen som chefen för inrikesdepartementet kommer att anmäla syftar till att möjliggöra detta. Därigenom förstärks också effekterna av den kommunindelningsreform som nu snart är genomförd.

Förverkligande av handlingsprogrammet förutsätter åtgärder som spänner över ett brett register. Det är åtgärder som berör många olika former av samhällsaktivitet som har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning. Chefen för inrikesdepartemen­tet kommer att presentera dessa åtgärder i anslutning till en redogörelse för länsprogrammen. För min del nöjer jag mig i detta sammanhang med att erinra om att åtskilliga av åtgärderna har en omedelbar aktualitet. Dels är det fråga om utredningar som nyligen har tillsatts eller inom kort skall tillsättas. Jag har nyss nämnt utredningen om etableringskontroll. Chefen för kommunikationsdepartementet begär i dag bemyndigande att tillkalla en utredning som skall pröva grundläggande trafikpohtiska problem och överväga vilka åtgärder som behövs för att få en samhällsekonomiskt    riktig    utveckling    av    transportsektorn.    I    den


 


Prop. 1972:111                                                                      14

utredningen blir de regionalpolitiska aspekterna av stor vikt. Dels är det fråga om förslag som kommer att bli föremål för proposition till riksdagen innevarande år eller nästa år. Jag kan sammanfatta de viktigaste förslagen som med säkerhet kommer att kunna föreläggas riksdagen inom ett år i några punkter:

Utbyggnad av samhällsfunktionerna

förslag till 1973 års riksdag på grundval av skatteutjämningsrevisio-nens förslag.

förslag till 1973 års riksdag på grundval av förslag från delegationen för utlokalisering av statlig verksamhet.

Industripolitiska åtgärder

förslag till 1972 års höstriksdag om ett system för vidgat informationsutbyte mellan företag och samhälle.

förslag till 1972 års höstriksdag om uppförande av ett koksverk i anslutning till Norrbottens Järnverk.

förslag till 1973 års riksdag om inrättandet av ett industripolitiskt verk samt om ökat statligt stöd till företagareföreningarna.

Regionalpolitiskt stöd

förslag till 1973 års riksdag om lokaliseringsstöd till vissa slag av serviceverksamhet och turistanläggningar, förhöjt lokaliseringsbidrag i vissa fall i det inre stödområdet, förhöjt sysselsättningsstöd samt ändringar beträffande formerna för det obligatoriska lokaliseringssam­rådet.

förslag till 1973 års riksdag på grundval av industricentrautredningens förslag.

Åtgärder på trafikområdet

förslag till 1973 års riksdag om system för statsbidrag till icke lönsam­ma busslinjer.

förslag till 1973 års riksdag om det fortsatta regionalpolitiska transportstödet.

Glesbygdsåtgärder

— förslag till 1973 års riksdag om särskilda stödåtgärder i glesbygden i
fråga om bl. a. sysselsättningsplanering, utbildning och stöd rill
varuförsörjningen.

Mellan den regionalpolitiska verksamheten och den fysiska planeringen finns ett klart samband. De bör ses som komplement till varandra när det gäller att främja en god regional utveckling. Den fysiska planeringen har


 


Prop. 1972:111                                                                      15

till uppgift att klarlägga förutsättningarna för och ge anvisningar om användningen av våra naturtillgångar. Därför måste målsättningar och beslut inom andra former för samhällsplanering, bl. a. inom regionalpoli­tiken, återspeglas i den fysiska planeringen. Men genom att den klarlägger förutsättningarna för användning av befintliga mark- och vattenresurser påverkar den fysiska planeringen i sin tur inriktningen av regionalpoli­tiska åtgärder

Förberedelsearbetet för en fysisk riksplanering har bekräftat att det föreligger behov av att bättre överblicka naturresurserna och öka möjligheterna att styra hushållningen med dem. Det torde vara en allmän uppfattning att en fortlöpande fysisk riksplanering med denna inriktning är angelägen. En sådan planering bör mynna ut i riktlinjer för hushållningen med värdefulla naturtillgångar om vilka konkurrensen är stor eller som är särskilt känsliga för miljöpåverkan. För att dessa riktlinjer skall få avsedd verkan fordras vissa organisatoriska åtgärder och ändringar i lagstiftningen som jag strax återkommer till.

Det råder redan i dag knapphet på några av våra mest värdefulla naturtillgångar. Trots att vårt land har långsträckta kuster är det bara en mycket begränsad del av dem som är obebyggd och allmänt tillgänglig för bad och rekreation. I fjällvärlden är tillgången på orörda mark- och vattenområden visserligen riklig men där gör sig ändå gällande ett behov av skydd för naturen. I konkurrensen om den mark som det råder knapphet på är industrin och fritidsbebyggelsen de intressen som har lättast att hävda sig. Risken är påtaglig att konkurrensen går ut över det rörliga friluftslivet som för många människor är den enda möjligheten till kontakt med naturen. De riktlinjer som nu bör fastställas för den fysiska riksplaneringen bör ta sikte på sådana naturtillgångar där rikssynpunkter­na och den stora allmänhetens intressen har stor tyngd. Det gäller just kusterna, fjällvärlden och vissa vattendrag.

Riktlinjerna bör vara av skilda slag. För det första bör de innehålla allmänna direktiv för avvägningen mellan olika anspråk som riktas mot användningen av naturresurserna. Vidare bör de innefatta en avgränsning av områden vilkas vetenskapliga och rekreativa värden bedöms vara av sådan art att kraftverk, oljeraffinaderier, massafabriker eller annan särskilt miljöstörande industri inte bör få förläggas dit. Även andra restriktioner kan behöva uppställas i sådana områden främst för att trygga allmänhetens tillgång till rekreationsmöjligheter. Ytterligare måste riktlinjerna ge besked om vart man vill hänvisa sådan industri som jag nyss har nämnt och vilka områden som bör reserveras för detta ändamål.

Dessa riktlinjer bör — efter vederbörlig riksdagsbehandling - bli vägledande för regering, myndigheter och kommuner vid beslut om markanvändningen.

Den fysiska planeringen är av gammalt en samhällelig angelägenhet. Redan genom 1947 års byggnadslagstiftning ersattes markägarens fria exploateringsrätt med en befogenhet för kommunerna att genom planläggning bestämma var och när bebyggelse får komma till stånd. Detta gällde närmast  bebyggelse i  tätorter.  Efter hand har samhällets


 


Prop. 1972:111                                                                      16

möjligheter att — bl a. i naturvårdens och friluftslivets intressen — verka för en lämplig bebyggelseutveckhng även utanför tätorterna vidgats. När riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen antagits kommer detta emellertid inte att vara tillräckligt. I framtiden bör principen vara att all bebyggelse skall föregås av en prövning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. Chefen för civildepartementet lägger nu fram förslag med denna innebörd. Han föreslår i samband därmed också ändringar i byggnads- och naturvårdslagstiftningens ersättningsregler, som kompletterar förra årets reformer på marklagstift­ningens område. Syftet med dessa förslag är att ytterligare minska riskerna för markspekulation och opåkallad markvärdestegring och att samtidigt stärka samhällets ställning i miljövårdsplaneringen.

De rikthnjer för den fysiska riksplaneringen som läggs fast under medverkan av riksdagen måste fullföljas i en fortsatt planering. Denna planering bör i väsentliga delar utföras av kommunerna. Härom torde råda en betydande enighet. Med en sådan ordning kan man bygga på den största förtrogenheten med de lokala förhållandena och bäst säkra en medborgerlig förankring av planeringen.

Enligt gällande byggnadslagstiftning har staten redan nu ett visst inflytande över den kommunala planeringen. Hittills har emellertid staten fullföljt denna uppgift huvudsakligen genom formell efterhandsgransk­ning av kommunala planer. För att säkerställa att de i den fysiska riksplaneringen fastlagda riktlinjerna blir fullföljda måste staten tilldelas en mer aktiv roll i planeringen än tidigare. Det är med andra ord ofrånkomligt med en viss förskjutning av relationerna mellan stat och kommun. Förskjutningen bör emellertid inte ske i riktning mot en stel statlig kontroll eller styrning utan den bör i stället komma till uttryck i ett mer utvecklat samarbete mellan stat och kommun - ett samarbete där den primära uppgiften för staten blir att ge underlagsmaterial för den kommunala planeringen i de delar denna behandlar frågor av riksintresse. I sista hand måste emellertid staten ha lagliga möjligheter att garantera att riksintressen blir tillgodosedda. Även de lagändringar och organisatoriska åtgärder som behövs för detta ändamål ingår i de förslag som chefen för civildepartementet i dag lägger fram.

Vid prövningen av frågor om lokalisering av industri kommer, som jag tidigare har sagt, samhällets organ ofta in först på ett sent stadium i beslutsprocessen. Beträffande den särskilt miljöstörande industrin förändras nu denna situation genom den fysiska riksplaneringen. Ett allsidigt översiktligt material samlas centralt som skall göra det möjligt att från samhällets sida ta ställning till enskilda lokaliseringsönskemål. Det är angeläget att ordningen för den koncessionsprövning som ifrågavarande industri är underkastad anpassas till den nya situationen. Chefen för civildepartementet föreslår i sådant syfte vissa ändringar i prövningsord­ningen som bl. a. innebär att regeringen övertar avgörandet i nu ifrågavarande lokaliseringsärenden. Därigenom markeras regeringens an­svar för att de riktlinjer som dragits upp i den fysiska riksplaneringen blir fullföljda.


 


Prop. 1972:111                                                                     

Den regional- och miljöpolitik som jag här har presenterat innebär att samhället får ett väsentligt ökat ansvar för näringslivets utveckling och för hushållningen med vissa mark- och vattentillgångar. Det regionalpoli­tiska handlingsprogrammet och de åtgärder som ansluter till detta innebär en komplettering av de centrala och regionala statliga organens instrument för att påverka utvecklingen. Den fysiska riksplaneringen och ändringarna i bl. a. byggnadslagstiftningen innebär också nya uppgifter för dessa organ. Men även kommunerna får ökat ansvar och vidgade befogenheter. Kommunerna kommer i fortsättningen att spela en framträdande roll både i den regionala utvecklingsplaneringen och i den fysiska riksplaneringen. Det är en nödvändig garanti för att verksamheten skall få bredast möjliga demokratiska förankring.

I relationerna mellan stat och kommun betyder de förslag som nu läggs fram att centrala och regionala statliga organ på vissa punkter får ett fastare grepp över samhällsverksamheten. Det är emellertid inte här fråga om ett motsatsförhållande mellan stat och kommun utan om en samverkan för gemensamma mål med ett vidgat ansvarsområde för båda parter. Ett inslag av förstärkt inflytande på riksnivå är en ofrånkomlig konsekvens av tanken att välståndet bör fördelas rättvist mellan oUka regioner. En politik som syftar till att ge medborgare i olika delar av landet så långt möjligt likvärdiga levnadsförhållanden kan inte förverkligas enbart genom beslut av kommunala organ.

1 relationerna mellan samhället och det privata näringslivet betyder reformerna nya uppgifter och ökade befogenheter för både stat och kommun. Den verkliga innebörden av denna förstärkning av samhällets inflytande är emellertid att de ekonomiska krafter motverkas som strävar mot en koncentration av näringsliv och befolkning. Om man vill ge näringslivet i alla delar av landet utvecklingsmöjligheter och vill utjämna regionala skillnader mellan människorna i fråga om sysselsättning och inkomster är en sådan förstärkning av demokratiska samhälleliga organ den enda framkomliga vägen.

Det långsiktiga arbetet för regional utveckling är ett led i en politik som syftar till att ge alla rätt till arbete, trygghet och god miljö. Det är en politik som ställer stora krav på samhällssolidaritet och förutsätter en effektiv demokrati.

De riktlinjer för regionalpolitiken och för hushållning med mark och vatten som jag här har redogjort för bör undersfällas riksdagen för godkännande. Frågan om proposition i ämnet bör anmälas när yttrande från lagrådet föreligger över vissa förslag som chefen för civildepartemen­tet i dag kommer att begära remitterade dit. F. n. begränsar jag mig till att hemställa att vad jag här har anfört tas till protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Kron-prinsen-Regenten.

Ur protokollet: Britta Gyllensten


 


Prop. 1972:111

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen—Regenten på Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS­SON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYR­DAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Statsministern anför efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

1 anförande till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 redogjorde jag för riktlinjerna för regionalpolitiken och för hushållningen med mark- och vattentillgångar. Senare samma dag anmälde cheferna för inrikes- och civildepartementen vissa, på dessa riktlinjer grundade förslag, vilka Kungl. Maj:t beslutade skulle föreläggas riksdagen (bilaga 1 och 2). Chefen för civildepartementet anmälde dessutom förslag till ändringar i vissa lagar, bl. a. byggnadslagen (1947:385), över vilka förslag Kungl. Maj:t beslutade att, i vissa delar, inhämta lagrådets yttrande (bilaga 2).

Jag avslutade mitt anförande till protokollet för den 29 september 1972 med att uttala att de riktlinjer för regionalpolitiken och hushåll­ningen med mark och vatten för vilka jag sålunda redogjort, borde underställas riksdagen för godkännande. Frågan om propositionen i ämnet borde emellertid inte anmälas förrän yttrande från lagrådet förelåg över de lagförslag som chefen för civildepartementet senare samma dag skulle komma att begära remitterade dit. Detta yttrande har nu inkom­mit.

På hemställan av chefen för civildepartementet (bilaga 3) har Kungl. Maj:t tidigare denna dag beslutat dels att föreslå riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med de ändringar som vidtagits i dem och de övriga författningsförslag, för vilka han lämnat en redogörelse till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972, dels att bereda riks­dagen tillfälle att avge yttrande över förslag till ändringar i vissa andra författningar för vilka han också lämnat en redogörelse till sistnämnda protokoll. Författningsförslagen har fogats som bihang 2 till bilaga 3.

Jag hemställer nu att Kungl. Maj:t

dels föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för regionalpolitiken och för hushållningen med mark- och vattentillgångarna, för vilka jag lämnat en redogörelse till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972,

dels föreslår riksdagen

1. att godkänna de förslag till

a. uttalande om de allmänna regionalpolitiska målen,

b. ramar för planeringen av verksamheten i länen och


 


Prop. 1972:111                                                                      19

c.  plan för utveckling av den regionala strukturen,

om vilka Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 1, punkterna 1-3),

2. att besluta om ett regionalpolitiskt handlingsprogram i enlighet med det av Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattade beslutet (bilaga 1, punkt 4),

dels bereder riksdagen tillfälle

att avge yttrande över det förslag till riktlinjer för hushållningen med mark och vatten, om vilket Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsproto­kollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 2),

dels föreslår riksdagen

att godkänna det förslag till riktlinjer för organisationen för en fysisk riksplanering, om vilket Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 2),

dels föreslår riksdagen

att antaga de på de angivna riktlinjerna grundade lagförslag, om vilka Kungl. Maj:t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag fattat beslut (bilaga 3),

dels bereder riksdagen tillfälle

att avge yttrande över de förslag till

a. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) och

b.     kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

om vilka Kungl. Maj:t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag fattat beslut (bilaga 3).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Margit Edström


 


Go,.bo,g,o»s„„vc..nAB.S,h,,jg3


 


Prop. 1972:11   Bilaga 1   Regionalpolitiskt handlingsprogram m. m. Bihang A   Uppgifter om den regionala strukturen

A UPPGIFTER OM DEN REGIONALA STRUKTUREN

A.l Behov av ett enhetligt bakgrundsmaterial

De ohka länsstyrelsernas förslag till handlingsprogram enligt läns­program 1970 utgör det material som har den största betydelsen vid utformandet av ett regionalpolitiskt handlingsprogram. Detta gäller både för länsprogrammen som en källa för sakinformation och analys samt för de prioriteringar inom länen som utgör väsentliga underlag vid lösandet av de nödvändiga avvägningsfrågorna på riksnivån. Länsprogrammen är sammanställda mot bakgrund av för alla länsstyrelser gemensamma anvisningar. Trots detta är det i många avseenden svårt att göra direkta jämförelser mellan länsprogrammen, vilket till en del speglar olikheter i angreppssätt vid de skilda länsstyrelserna men också beror på den starkt skiftande verklighet som länen erbjuder. Behovet av enhetliga bakgrunds­data aktualiseras således av flera skäl.

En indelning av kommunblocken i ortstyper efter deras regionala funktioner utgör ett viktigt led i utformningen av ett program. En sådan indelning måste innebära att lika orter bör klassificeras lika. Data som visar orternas placering i förhållande till varandra kan här tjänstgöra som ett underlag samt ge information i vad mån speciella åtgärder kan krävas för att i oUka avseenden bringa upp en ort till en tillfredsställande nivå.

Olika typer av regionala obalansproblem som inte sammanfaller med indelningen i ortstyper kan aktualisera samhällehga åtgärder. Vid bedöm­ningen av vilka orter som främst bör komma ifråga för åtgärder och vilken omfattning dessa åtgärder bör få finns ett uttalat behov av jämförbara mått på hur orter förhåller sig till varandra i fråga om sådana problem. Vidare bör problem som har identifierats och påtalats i ett län kunna identifieras också i andra län varigenom möjligheter skapas att föra en allmän diskussion mot bakgrund av realistiska mått på problemens omfattning.

I ett regionalpoUtiskt handlingsprogram bör de regionala problemen betraktas under bortseende från administrativa indelningar. Det finns även anledning att uppmärksamma behovet av mellan olika län jämför­bara data som belyser förhållandena inom de skilda länen, dels för att ge länsstyrelserna och länens invånare möjligheter att se de egna problemen i ett något vidare perspektiv, dels för att kommunblockens ställning inom resp. län skall kunna påverka bedömningen av kommunblockens pro­blem. Den sista synpunkten betyder att förhållanden inom länen bör påverka strävandena efter likartade bedömningar av orter inom en och samma ortstyp. Redovisningen av bakgrundsdata måste av dessa skäl ske inte bara sakområdesvis utan också på sådant sätt att ortens betydelse i länet framgår någorlunda klart.

Minsta planeringsenhet i länsprogrammen utgörs av kommunblock samt i vissa fall av planeringsregioner bestående av flera block. Med några

1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang A


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.    2

få undantag väljs i denna framställning kommunblocket som regional redovisningsnivå.

För invånarna i ett kommunblock kan i många fall förhållandena inom en vidare region än den egna kommunen vara av intresse. Sä kan t. ex. den lokala arbetsmarknad inom vilken pendhng är möjlig omfatta flera kommuner. På samma sätt kan den egna kommunens serviceutbud vara av mindre intresse om ett kvalitativt överlägset utbud finns lätt tillgäng­ligt i en angränsande kommun. Viss redovisning sker därför på lokala arbetsmarknadsområden (approximerade till att omfatta ett område med 30 km radie från centralorten). Vidare har i de tablåer över länen som finns i slutet av detta bihang eftersträvats att redovisa närbelägna kom­munblock tillsammans, varvid det bör bli möjhgt att för vissa variabler avläsa sambandet mellan kommunblock.

Det kan således konstateras att det i den följande framställningen finns ett behov att gruppera landets kommunblock efter ortstyp. Länsstyrelser­na har i sina förslag till länsprogram lämnat förslag till en sådan klassificering. En utförlig redogörelse för bakgrunden till och resultatet av denna klassificering lämnas i proposition 1972:111 bilaga 1, avsnitt 9.3. Kommunblocken delas i länsstyrelsernas förslag in i storstäder, storstadsalternativ, regionala tillväxtcentra, serviceorter samt övriga orter, alla med skilda kriterier på serviceutbud och arbetsmarknadens storlek. Med några mindre modifieringar kommer länsstyrelsernas indelning att användas i det följande.

Modifieringarna av länsstyrelsernas förslag rör dels terminologin, dels vissa mindre justeringar för att åstadkomma en mera enhethg bedömning.

Nästan alla länsstyrelser har utpekat ett eller flera storstadsaltemativ. De föreslagna storstadsalternativen är samtliga primära centra inom sina resp. län; denna term kommer att användas i fortsättningen. Länsstyrel­sernas förslag till regionala tillväxtcentra utgör i de flesta fall länsdels-centra inom länet. I analogi med termen primära centra används i det följande termen regionala centra. Övriga kommunblock i länen har i länsstyrelsernas förslag antingen benämnts serviceorter eller övriga orter. Skillnaden mellan de två typerna av kommunblock ligger närmast på åtgärdssidan varför denna distinktion ej bibehålhts här. Termen kommun­centra används för båda dessa ortstyper.

1 några länsprogram har man vid ortsklassificeringen utpekat två eller flera kommunblock som fått en gemensam klassificering. Vid redovis­ningen av bakgrundsdata har dessa orter i några sammanhang samredo­visats.

A.2 Principer för urvalet av bakgrundsdata

För att möjliggöra överblick av förhållandena i kommunblocken måste de data som presenteras i det följande vara begränsade till sin omfattning och komplexitet. Möjligheter till sådan överblick har erhållits genom att på länstablån presentera regionalpolitiskt intressanta data i s. k. minidiagram. Ambitionen har varit att på ett enda uppslag ge den information som rör


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                 3

ett  län.  Denna överblick har kunnat erhållas endast till priset av en minskad detaljrikedom.

Vid valet av data har eftersträvats en belysning av så många fält som möjligt. Huvudvikten har därvid lagts vid data som belyser förhållandena på arbetsmarknaden men även utbudet av service har kartlagts. Dessutom finns ett behov av att visa allmänna demografiska uppgifter om kommun­blocken. Varje variabel som tas med skall på ett meningsfullt sätt belysa regionalpolitiskt intressanta frågeställningar. 1 det följande görs en punkt­vis genomgång av frågeställningar samt av mätare som kan beskriva situationen i kommunblocken i dessa avseenden. Av de variabler som diskuteras som möjliga mätare kommer endast ett urval att kunna redovisas på länstablåerna. Detta urval presenteras i avsnitt 3.

A.2.1  Den enskildes krav på arbetsmarknaden

Ekonomisk standard

Regionala olikheter i ekonomisk standard har varit föremål för uppmärksamhet i flera regionalpolitiska beslut.

Möjliga mätare. Inkomstnivå per inkomsttagare eller per in­vånare kan erhållas från inkomststatistiken. Med den senare mätaren beaktas yrkesverksamhetsgradens variationer. Inkomstnivån inom indu­strin synes ha speciell betydelse på grund av att industrins sammansätt­ning i viss utsträckning påverkas genom statUga åtgärder. Följande mätare är möjliga, nämhgen

inkomstnivå per sysselsatt

inkomstnivå per invånare

skattekronor per invånare

löneläget inom industrin.

Arbetsmarknadens stabilitet eller robusthet

Arbetsmarknadens stabihtet eller robusthet kan avläsas i dess större eller mindre konjunkturkänslighet och graden av känshghet inför struk­turomvandlingar.

Möjliga mätare. Stabilitet kan åstadkommas på olika sätt. Stora lokala arbetsmarknader ger pendlingsmöjligheter som utjämnar slump­variationer. Stor andel expansiva näringar minskar konjunkturnedgångar­nas svårighetsgrad. En stor andel offenthgt anställda ökar arbetsmarkna­dens stabilitet. Många små industrier i flera olika branscher minskar slumpvariationerna.

Ett eller flera stora väletablerade och välskötta företag kan dock ge mindre variationer. Följande mätare är möjhga, nämligen

-  den lokala arbetsmarknadens storlek

största industribranschens andel

största industriarbetsställets andel

-  arbetslöshetens omfattning


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.    4

andel industrier med en förutsedd negativ sysselsättningsutveckling

andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk

andel förvaltningspersonal inom industrin

förädlingsvärde per sysselsatt inom industrin

andel sysselsatta i offentlig tjänst.

Arbetsmarknadens differentieringsgrad

Härmed avses arbetsmarknadens möjligheter att ge sysselsättning åt individer med olika utbildnings- och yrkesspeciaUsering. Detta påverkar möjligheterna för framför allt kvinnor och mera allmänt för yngre välutbildad arbetskraft att få sysselsättning inom en region.

Möjliga mätare. Den regionala fördelningen på olika typer av utbildning är svår att belysa med offentlig statistik. Andelen sysselsatta inom offenthga tjänster ger ofta en god uppfattning om arbetsmarkna­dens möjligheter att bereda arbete åt de aktuella grupperna. Även andelen förvaltningspersonal inom industri bidrar till att ge en sådan bild. Ett mera indirekt mått ligger i flyttningsbilden i de lägsta åldersgrupperna ställd i relation till totalflyttningen. Möjligheten för familjemedlemmar med olika yrken till samtidig yrkesverksamhet skulle kunna mätas med specialiseringsindex och den kvinnhga yrkesverksamhetsgraden. Följande mätare är möjliga, nämhgen

förvärvsintensitet, speciellt för kvinnor

flyttningsbilden i åldersgruppen 20-29 år ställd i relation till total­flyttningen

flyttningen uppdelad på svenska och utländska medborgare

andel förvaltningspersonal inom industri

andel sysselsatta inom offentlig förvaltning

specialiseringsindex, för hela näringslivet och för industrin.

Takten på strukturomvandlingen

Framför allt äldre och lokalt låst arbetskraft har intresse av att befinthga arbetsuppgifter bibehålls. En snabb strukturomvandling blir, även när den i och för sig inte medför en minskning av det totala antalet arbetstillfällen, en negativ faktor för dessa människor.

Möjliga mätare. Minskningen av antalet arbetstillfällen är huvud­sakligen ett problem förknippat med sysselsättningsutvecklingen inom de areella näringarna. Även strukturellt betonade problem inom industri­sektorn kan i framför allt branschmässigt ensidiga regioner leda till friställning av arbetskraft. Följande mätare är möjhga, nämligen

andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk

andel  sysselsatta inom industrier med en  förutsedd sysselsättnings­minskning

— prognoserad sysselsättningsutveckhng.


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen              5

A.2.2  Företagets krav på arbetsmarknaden Arbetsmarknadens elasticitet för företagen

För företaget är det en fördel om arbetsmarknaden utan alltför stora svårigheter kan absorbera enskilda företags expansion och kontraktion.

Möjliga mätare. Antal invånare inom den lokala arbetsmark­naden, dvs. inom 30 km pendlingsavstånd. Antal industrisysselsatta ger möjligen en än bättre bild. Därvid bör det största företagets andel uppmärksammas. För detta företag måste arbetsmarknadens storlek ses i ljuset av den egna andelen. För övriga, mindre företag räcker det med uppgifter om totalarbetsmarknadens storlek. Följande mätare är möjliga, nämligen

antal invånare inom pendlingsavstånd

antal industrisysselsatta i kommunblocket

största företagets andel

specialiseringsindex.

Förekomst av speciella och generella lokaliseringsfördelar för företagen

Med lokaliseringsfördelar avses de fördelar som följer för företag av att ligga i ett område med andra företag inom samma bransch resp. fördelen av att ligga i ett område med ett differentierat näringshv. Boråsregionen och vissa delar av Bergslagen har sannolikt utpräglade speciella fördelar att erbjuda företag inom textil- resp. stålbranscherna. Stockholm och Malmö erbjuder troligen mera generella fördelar.

Möjliga mätare. Några direkta mätt på skillnaden i lokalise­ringsförutsättningar mellan regioner finns inte. Det blir därför nödvändigt att göra indirekta mätningar. Speciella lokaliseringsfördelar erhålls genom branschensidighet. Generella lokaliseringsfördelar genom en omväxlande branschstruktur och genom ett allsidigt utbud av företagsservice. Följan­de mätare är möjliga, nämhgen

branschensidighetens omfattning (i vissa fall gynnsamt för företag inom den dominerande branschen)

arbetsmarknadens storlek, t. ex. antal invånare inom 30 km pendlings­avstånd

företagens  fördelning  på  storleksgrupper {ett  stort företag kan ge obetydliga lokaliseringsfördelar för övriga mindre företag)

utbudet av företagsservice

förekomst  av ett   till  vissa  branscher specialiserat utbildnings- och forskningsutbud.

Lokal rekrytering av arbetskraft med skilda specialiteter

En differentierad arbetsmarknad där olika yrkesspecialiteter är före­trädda bör öka rekryteringsmöjlighetema hksom ett utbildningsutbud inom för företagen intressanta områden.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.    6

Möjliga mätare. Följande mätare är möjUga, nämligen

den lokala arbetsmarknadens storlek

andel förvaltningspersonal inom industri

specialiseringsindex (hög specialisering kan vara en fördel för företag inom den dominerande branschen)

företagens fördelning på storleksgrupper

förekomst av olika typer av utbildning.

Utbud av arbetskraft från tillbakagående näringsgrenar

För värderingen av denna faktor är förekomst av ett rekryterings­uppland, för vilket den aktuella orten representerar en naturhg boende-eller inpendlingsort, av betydelse. Storleken av de tillbakagående nä­ringarna torde också vara av intresse.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjliga, nämligen

andel inom jord- och skogsbruk inom kommunblocket eller i länet

andel inom industri med en förutsedd sysselsättningsminskning

sysselsättningsgapen enligt länsplanering 1967.

A.2.3  Allmänna samhällskrav på de lokala arbetsmarknaderna

1 större eller mindre utsträckning utgör de ohka mål för arbetsmarkna­den som har redovisats i det föregående även samhällets mål. Det finns dock vissa allmänna mål som knappast kan formuleras som individ- eller företagsmål. Undvikande av socialt ensidiga miljöer kan vara exempel på sådana mål. En arbetsmarknad som ställer små krav i kvaUfikationsav-seende kan leda till en social segregering på det regionala planet.

Möjliga mätare. Regionalt uppdelade socialgruppsdata finns inte varför indirekta mätmetoder måste tillgripas. Följande mätare är möjliga, nämligen

andel förvaltningspersonal inom industri

andel sysselsatta inom offentlig service

utveckhngen i åldersgruppen 20—29 år i förhållande till totalbefolk­ningens sammansättning

proportionen män/kvinnor i vissa åldrar

andelen utländsk arbetskraft.

A.2.4 Individens krav på service

Individens krav på service kan lämpligen indelas i krav på samhällsservi­ce (inkl. kommunikationer) och på kommersiell service. Utbudets innebörd för individen kan sägas bero av tre egenskaper, nämhgen

1)    nivån (kvaliteten)

2)    tillgängligheten

3)    stabiliteten (risk för förändring).


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                 7

Krav på utbildningsmöjligheter och sjukvård

Dessa serviceslag synes i varje fall för de regionala nivåer som är aktuella i ett handhngsprogram för landet vara av den största betydelsen. Beträffande den mest kvalificerade servicen bör även utbudet utanför det egna kommunblocket uppmärksammas.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjhga, nämligen

—        tillgång till universitet, universitetsfihal, regionsjukhus, länslasarett,
systematiserad decentrahserad undervisning, kombinationsutbildning,
4-ärigt gymnasium, 3-årigt gymnasium, mindre lasarett, läkarstation,
högstadium etc. — rangordnade efter relativ sällsynthet - tillgången
bör uppdelas i sådan service som finns inom eget kommunblock och
inom t. ex. 30 km avstånd.

Krav på kommersiell service

Nivån (kvaliteten) på denna typ av service varierar med antalet serviceslag som är representerade samt med antalet utbudspunkter för varje serviceslag. Hur starkt individerna upplever olikheterna mellan olika servicenivåer är mycket oklart. Vidare skiftar serviceutbudets innebörd med tillgängligheten.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjhga, nämhgen

—        antal serviceslag företrädda inom kommunblocket enligt telefonkata­
logen eller företagsregistret

—         tillgång till kompletterande servicenivåer inom visst avstånd

—        antal sysselsatta inom t. ex. detaljhandel enligt 1965 års folk- och
bostadsräkning med nivåindelning i anknytning till någon typ av
ortsklassificering

—        andel sysselsatta inom t. ex. detaljhandel ställt i relation till motsvaran­
de andel inom länet vilket skulle kunna ge resp. kommunblocks
"självförsörjningsgrad".

Krav pä persontransportmöjligheter

Transportmöjligheterna har betydelse både för möjligheterna att nå service på olika utbudsnivåer och att nå arbetsställen inom en region. Det är då huvudsakligen frågan om lokala och regionala transporter. Kontakt­möjligheterna med övriga landet bör vara av intresse för främst de sociala kontakterna.

Möjliga mätare. Mätarna bör i princip ge information om hur snabbt, bekvämt och till vilket pris man från ett kommunblock kan nå ett visst antal individer, ett visst serviceutbud eller en arbetsmarknad av en viss strolek. En så ambitiös presentation av data kan inte erhållas i bakgrundsdata. En rimlig ambitionsnivå kan vara att notera förekomst av järnvägsstation och flygfält samt att karakterisera turtätheten pä dessa samt att klartlägga vägsystemets utbyggnad. Följande mätare är möjliga, nämligen


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.    8

-     folkmängd inom 30 och 100 km avstånd

-     förekomst av järnvägsstation (turtäthet)

-     förekomst av flygfält (turtäthet)

-     förekomst av bussförbindelser (turtäthet)

-     vägnätets standard inom kommunblocket

-     antal väglänkar på riks- och länsvägnätet som berör kommunblocket.

A.2.5  Företagens krav på service

Företagens krav på servicenivån sammanfaller i stor utsträckning med individens krav. Speciellt för företag som behöver personal med speciella kvalifikationer kan dessa personalgruppers krav vara av viss betydelse. Krav på mera specifik företagsservice kan indelas i tre delområden, för det första tillgång på service från specialister på företagsservice, för det andra service från företag inom samma bransch eller i produktionstek­niskt sammanhängande branscher och för det tredje kommunikations-tekniskt betonad service, både vad beträffar persontransport och gods. Den andra typen av service är närmast att beteckna som lokaliseringsför­delar och har redan behandlats under A.2.2. Persontransporter behandlades under A.2.4.

För specialisttjänster finns det liksom tidigare i fråga om service för in­dividen anledning att varna för uppfattningen att det finns några enkla samband mellan uppmätt servicenivå och upplevd servicenivå. För före­tagen inträder en ytterligare komplikation i och med att företagens beroende av extern service varierar med deras storlek; det stora företaget kan inom sig självt åstadkomma mycket av den service det Ulla och medelstora företaget måste inköpa utifrån.

Godstransporter bör med undantag för hamntjänster kunna täckas av i stort sett samma variabler som persontransporter.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjliga, nämligen

-  antal typer av företagsservice företrädda enligt företagsregistret (servi­
cenivån)

-     servicenivån i angränsande block

-     fördelningen  av  företag  på storleksgrupper, vilket ger ett  mått på behovet av företagsservice

-     offentligt serviceutbud inom vissa delområden

-     förekomst av hamn med viss godsomsättning.

A.2.6 Krav på produktivitet

En stor del av de i det föregående berörda kraven kan formuleras också som krav på hög produktivitet. Detta gäller både för industrin och för övrig verksamhet. På grund av att produktivitetsohkhetef f. n. knappast är mätbara utanför industrins område tenderar diskussionen lätt att enbart uppmärksamma oHkhetema där. Den faktiska variationen i pro­duktivitet per investerad krona och/eller per sysselsatt beror av ett flertal faktorer varav endast några är regionalt intressanta. Branschtillhörighet,


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                 9

kapitalets ålder, anläggningarnas storlek, teknifieringsgraden, export­andel, lokaliseringsortens industriella miljö inkl. de anställdas kunnighet, transportkostnader etc. är några av de faktorer som spelar in.

Anläggningarnas storlek och därmed indirekt teknifieringsgraden bör stå i ett visst samband med ortsstorleken, både för den faktiska situationen i nuläget och för eventuella nyetableringar. Den lokala industrimiljöns betydelse är strängt taget vad som skulle utgöra den egentliga regionala effekten. De flesta undersökningar har visat att denna effekt, efter det man rensat för andra variationer i faktorutrustningen, tenderar att bli relativt liten. Ä andra sidan kan i själva rensningen för dessa faktorers betydelse ligga ett borttagande av faktiska regionala effekter. Låg teknifieringsgrad och omodern kapitalutrustning kan i sig vara konkreta effekter av regionala ohkheter i produktionsförutsätt­ningarna. Det ligger emellertid inte inom ramen för vad som i detta sammanhang är möjligt att åstadkomma, en total analys av produktivitets­frågorna. Det måste med nödvändighet bli fråga om partiella analyser.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjliga, nämligen

förädlingsvärde per sysselsatt inom industri efter branschnormalisering

hkr/sysselsatt, förvaltningspersonalandel och företagens storleksstruk­tur är faktorer som påverkar förädlingsvärdets storlek.

A.3 Använda bakgrundsdata A.3.1   Inledning

På länstablåerna i slutet av detta bihang presenteras uppgifter om kommunblocken i s. k. minidiagram. Innehållet i dessa diagram och de källor som har använts kommenteras i det följande. För de flesta variabler har uppgifterna ställts i relation till ett riksgenomsnitt. För några variabler har det befunnits meningsfullt att med färg markera om kommunblocken hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta resp. lägsta värdet på variabeln i fråga.

I avsnitt A.4 kommenteras länsvis tablåernas uppgifter. Länstablåerna ger främst möjhgheter att jämföra förhållandena i ett kommunblock med övriga block inom länet. För att även ge underlag för jämförelser med kommunblock av samma typ i andra delar av landet ges i samband med kommentarerna för några variabler sammanställningar som anger kom­munblockens läge i förhållande till övriga block av samma typ. Därvid har länsstyrelsernas modifierade förslag till ortsklassificering använts. Denna kommenteras i avsnitt A. 1.

För varje län lämnas i kommentarerna sex sådana ortsklassvisa sam­manställningar. 1 dessa figurer visas kommunblockens fördelning efter befolkningsutveckling, andel 50 år och äldre, näringsgrenssammansätt­ning, industriutveckling, inkomstnivå och andel arbetslösa. Figurerna för­klaras idet följande under kolumnerna 5,7,8, 11, 18 och 19.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


10


A. 3.2 Presentation av använda bakgrundsdata

Kolumn I Folkmängden år 1970 i kommunblockets centralort uttryckt i 1 000-tal

27

Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1970.

Kolumn 2 Folkmängden år 1970 i kommunblocket uttryckt i 1 000-tal

50

Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1970.

Kolumn 3 Folkmängden år 1970 inom 30 km från kommunblockscen-trum

Till det lokala befolkningsunderlaget räknas invånare i de församlingar vilkas huvudort ligger inom 30 km fågelvägsavstånd från kommunbloc­kets centralort. Denna avgränsning ger ett omland som endast ungefärligt överensstämmer med ett fågelvägsavstånd på 30 km. Ibland tas personer med som har något längre till centralorten och ibland utesluts personer som har kortare avstånd. För södra och mellersta Sverige samt kommun­blocken utefter norrlandskusten är de eventuella felen ganska små. För kommunblocken i de inre delarna av Norrland blir värdet något osäkert genom församlingarnas avsevärda storlek.

Källa: GEDAP (Geografiskt datapaket. Lunds universitet).

Kolumn 4 Folkmängdens fördelning inom 30 km

Figuren visar den andel av folkmängden inom 30 km radie från centralorten som bor i centraltätorten resp. kommunblocket. Den rutade skrafferingen anger centraltätortens andel medan den rutade plus den randade skrafferingen anger kommunens andel.

Källa: Folk- och bostadsräkningen år 1970, samt GEDAP (Geografiskt da­tapaket. Lunds Universitet).


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                11

Kolumn 5 Folkmängdsutveckling under perioden 1951-1980 7.

15

TTT////////,

2=Mo

--- '-15

1951-70 65-80

Figuren visar folkmängdsutvecklingen per femårsperiod under perioder 1951-1970 uppdelat i tre perioder 1951-1960, 1961-1965 och 1966-1970. Denna uppdelning ger en uppfattning om den utveck­ling kommunen upplevt under de sista åren utgör ett trendbrott eller inte. Indirekt ger folkmängdsutvecklingen upplysningar om nettoflytt­ningens omfattning. En negativ folkmängdsutveckling innebär i de flesta kommunblock en nettoutflyttning och en positiv utveckling en nettoin­flyttning.

För utvecklingen fram till år 1980 anges prognos 2 i länsplanering 1967 för samtliga kommunblock. Länens målsättningar anges enbart för kommunblock inom stödområdet. Detta sammanhänger med att stats­makterna i samband med utvärderingen av länsplanering 1967 ej ansåg det motiverat att prioritera kommunblock utanför stödområdet, där länsstyrelserna/planeringsråden ansåg åtgärder nödvändiga för att mot­verka en förutsedd negativ befolkningsutveckling. Samtliga dessa kom­munblock ansågs vara väl belägna i förhållande till större orter som förutsågs få en på längre sikt bestående sysselsättning och service. För de ifrågavarande blocken utanför stödområdet godtogs därför en utveckling i huvudsaklig överensstämmelse med prognos 2.

Bilden färgas röd om folkmängdsutvecklingen för de olika perioderna överstiger +3,8 %. Bilden färgas blå om folkmängdsutvecklingen för de olika perioderna understiger —5,0 %. Därmed utmärks de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva resp. mest negativa folkmängdsutvecklingen under perioden 1951 — 1970.

1 de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 1 befolkningsutvecklingen under perioden 1966—1970. Härvid har kom­munblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas utvecklingen för primära centra (PC) på den andra regionala centra (RC) och på den tredje kommun-centra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar. För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbelorter med gemensam klassificering har endast den genomsnittliga utvecklingen markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där orterna ligger anges både utvecklingen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet och har således ingen markering på axlama.

Källa: Folk-och bostadsräkningarna åren 1950, 1960och 1965. Folkmäng­den 31.12.1970, SOS, SCB, SOU 1969:27 Länsplanering 1967.


 


Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

O

-2

Kolumn 6 Netto flyttning under perioden 1968-1970 V.

 

 

 

Wa

 

m.

v/z/y/

 

 

 

Tot    Uti    Sv


12


Figuren visar nettoflyttning av svenska och utländska medborgare under perioden 1968-1970 per år i % av befolkningen 31.12.1967. Flyttningen avser ett genomsnitt per år. För flyttningen av svenskar bör begränsningen till 3 år knappast betyda någon större snedvridning då perioden omfatter ett lågkonjunkturår, ett uppsvingsår och ett högkon-junkturår. Variationer vad beträffar immigrationens omfattning utjämnas emellertid inte då immigrationen under åren 1969 och 1970 låg på en mycket hög nivå. Avsikten med diagrammet är främst att ge en bild av flyttningens sammansättning och först i andra hand att ge en uppfattning om dess totala omfattning.

Bilden av den totala nettoinflyttningen färgas röd om värdet överstiger +0,45 %. Bilden färgas blå om den totala nettoutflyttningen överstiger —0,88 %. Därmed utmärks de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva resp. mest negativa nettoflyttning under perioden 1968-1970.

Källa: Folkmängdens förändringaråren 1968, 1969 och 1970 SOS,SCB.


50

Kolumn 7 Åldersfördelning år 1970
''            .50

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

3

0

6

5

W

20      50


Figuren visar befolkningens fördelning på fem olika åldersklasser O-19, 20—29, 30—49, 50-64 och 65—w. Andelen individer inom varje ålders­grupp har ställts i relation till riksandelen i samma åldersgrupp.

Med utgångspunkt från den andel av totalbefolkningen som finns i åldersgruppen 50—co år färgläggs hela bilden av åldersfördelningen. Med en andel överstigande 40 % i denna åldersgrupp färgas bilden blå. Bilden färgas röd om andelen personer i denna åldersgrupp understiger 32 %. Därmed utmärks de 25 % av landets kommunblock som har den högsta resp. lägsta andelen personer i åldersgruppen 50-aj år. Den i riket genomsnittliga andelen är 32,5 %.

1 de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 2 andel av totalbefolkningen år 1970 i åldern 50-oj år. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas förhållandena i primära centra


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                13

(PC) på den andra regionala centra (RC) och på den tredje kommun­centra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar.

För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbel­orter med gemensam klassificering har endast den genomsnittliga utveck­hngen markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där orterna hgger anges både utvecklingen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet och har således mgen markering på axlarna.

Källa:Folkmängden 1970 del 2 SCB.

Kolumn 8 Näringsgrensfördelning år 1965 V.

100

ssaEzzzza

Jbr  Ind  Serv

Figuren visar den procentuella fördelningen av den totala sysselsätt­ningen på näringsgrenarna jordbruk, industri samt byggnads- och service­verksamhet år 1965. Folk- och bostadsräkningen år 1970 har inte kunnat användas, då uppgifter för vissa län saknades vid utarbetandet av bakgrundsdata. Den i landet genomsnittliga fördelningen pä näringsgre­nar markeras medelst en streckad linje inom varje näringsgren. Andelen sysselsatta inom de olika näringsgrenarna i landet är

jord-och skogsbruk            12%

industri                              34 %

byggnad + serviceverksamhet    54 %

I de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 3 näringsgrensfördelningen år 1965 uppdelad på jordbruk, industri samt byggnads- och serviceverksamhet. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. Det område där de flesta av kommunblocken inom resp. ortsklass faller har utmärkts med olika raster. Inom den mörkt skuggade ytan faller de flesta av primära centra (PC) inom den skrafferade ytan de flesta regionala centra (RC) och inom den ljust skuggade ytan de flesta kommuncentra (KC).

För orter som i länsstyrelsernas klassificering har markerats som dubbel­orter med gemensam klassificering har den för dessa orter genomsnittliga näringsgrenssammansättningen varit vägledande vid markeringen av den för ortsklassen normala sammansättningen. Vid behandlingen av de län där dubbelorterna ligger anges både näringsgrenssammansättningen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet.

Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1965.


 


Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


14


Kolumn 9 Andel sysselsatta inom offentlig förvaltning år 1965

V.

Figuren anger andelen sysselsatta inom undervisning, offentlig förvalt­ning och hälso- och sjukvård år 1965. Folk- och bostadsräkningen år 1970 har ej kunnat användas då uppgifter för vissa län saknades vid utarbetandet av bakgrundsdata. Den i landet genomsnittliga andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är ca 12 % och markeras i figuren med en streckad linje.

Källa; Folk- och bostadsräkningen år 1965.

Kolumn 10 Beräknad  sysselsättningsutveckling  under perioden   1966-1980

'''                AO


niiii

O -40

Tot Jbr Ind Serv

Figuren anger den beräknade sysselsättningsutvecklingen under perio­den 1966—1980 enligt prognos 2 i länsplanering 1967. Den beräknade sysselsättningsförändringen enligt prognos 2 inom jord- och skogsbruk, industri samt service- och byggnadsverksamhet har ställts i relation till den totala förvärvsarbetande befolkningen år 1965. Figuren ger därför dels en bild av den totala sysselsättningsutvecklingen, dels en bild av hur de olika näringsgrenarna jordbruk, industri och byggnads + serviceverk­samhet bidrar till denna utveckling. Bilden färgas röd om den totala beräknade sysselsättningsutvecklingen överstiger +10,1 %. Bilden färgas blå om den totala beräknade sysselsättningsminskningen överstiger — 19,4%. Därmed markeras de 25 % av landets kommunblock som har beräknats få den mest positiva resp. mest negativa sysselsättningsutveck­lingen.

Källa:SOU 1969:27 Länsplanering 1967.


industri   under   perioden

Kolumn 11 Sysselsättningsutveckling   inom 1964-1969 index

~rn,120

100 80

Z min,

Tot    Bs    Ib

Figuren anger sysselsättningsutvecklingen inom industri under perio­den   1964-1969 ställd i relation  till sysselsättningsutvecklingen inom


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                15

hela industrin under perioden. 1 den del av figuren som anger den totala sysselsättningsutvecklingen (Tot.) har den faktiska sysselsättningsutveck­lingen inom kommunblocket ställts i relation till utvecklingen i hela landet. Härvid erhålls ett index med riket = 100. Den erhållna avvikelsen gentemot den riksgenomsnittliga utvecklingen delas i figurens två övriga delar upp i en del som har med branschsammansättningen att göra (Bs) och en del som sammanhänger med att utvecklingen inom blockets branscher (Ib) har avvikit från det riksgenomsnittligt normala för resp. bransch.

En grov branschindelning i 14 branscher har använts enligt den industrigruppskod uppgjord i december år 195 5 som har tillämpats av statistiska centralbyrån. Den genomsnitthga sysselsättningsutvecklingen i landet under perioden 1964—1969 inom de olika branscherna har applicerats på det faktiska antalet sysselsatta år 1964 inom branscherna. Den "teoretiska" sysselsättningsutveckling som därvid erhålls kan tolkas som branschsammansättningens betydelse (Bs) för den totala sysselsätt­ningsutvecklingen. Den andra delen av totalutvecklingen förklaras med att utvecklingen inom individuella branscher (Ib) i det aktuella kommun­blocket avvikit från den riksgenomsnittliga utvecklingsbilden för dessa branscher.

Bilden färgas röd om den totala sysselsättningsutvecklingen överstiger index 116. Bilden färgas blå om den totala sysselsättningsutvecklingen un­derstiger index 95. Därmed markeras de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva resp. mest negativa sysselsättningsutveck­lingen inom industri.

1 de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 4 industriutvecklingen under perioden 1964-1969. Härvid har kommun­blocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas utvecklingen för primära centra (PC) på den andra regionala centra (RC) och på den tredje kommuncentra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar.

För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbel­orter med gemensam klassificering har endast den genomsnittliga utveck­hngen markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där orterna ligger anges både utvecklingen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet och har således ingen punktmarkering på axlarna.

Källa:lndustristatistikår 1964ochår 1969, SCB.

Kolumn 12 Andel i största bransch och största företag år 1969 7.

100


Ve

Mp

y777777/>rrr7777

O

Figuren  anger  andelen   av  industrisysselsatta  år  1969 inom största bransch och största företag. En grov branschindelning i åtta branscher har


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   16

gjorts enligt den av statistiska centralbyrån tillämpade indelningen i 1969 års industristatistik, SNl (Svensk näringsgrensindelning).

Använd Branschbeteckning symbol

Gs       Gruvindustri + jord- och stenindustri

Li        Livsmedels-, dryckesvaru- och tobakstillverkning

Tk       Textil —,beklädnads -,läder och lädervarutillverkning

Tr        Trävarutillverkning

Mp Massa -,pappers- och pappersvarutillverkning och grafisk produk­tion

Ke       Tillverkning av kemiska produkter, petroleumprodukter, gummi-

och plastvaror

Me      Metallframställning

Ve       Verkstadstillverkning -h annan tillverkning

Källa: Industristatistiken år 1969, SCB.

Kolumn 13 Andel inom småindustri år 1969

7.

50

 

m

Figuren visar andelen sysselsatta inom småindustri år 1969. Med småindustri förstås i detta sammanhang arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta. Med denna avgränsning finns ca 23 % av den svenska industri­sysselsättningen inom småindustri. Riksandelen markeras i bilden med en streckad linje.

Källa: Industristatistiken år 1969, SCB.

Kolumn 14 Andel inom minsk. industri år 1969 7.

100

0

Figuren visar den andel av de industrisysselsatta som år 1969 arbetade i industribranschen med en, enligt 1970 års långtidsutrednings bedöm­ning, förutsedd större sysselsättningsminskning. Härvid har sju branscher urskilts, med en beräknad minskning med mer än 1 % per år. Dessa bransch­er är gruvindustri, varvsindustri, jord- och stenindustri, träindustri, hvsmedelsindustri, dryckesvaru- och tobaksindustri och textil- och konfektionsindustri


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                17

Ar 1969 svarade dessa branscher för 34 % av totala industrisysselsätt­ningen i landet. Denna andel markeras med en streckad linje i figuren.

Källa; Industristatistik år 1969, SCB.

Kolumn 15 Andel förvaltningspersonal inom industri år 1969 7.

50

0

Figuren visar andelen förvaltningspersonal inom industri år 1969. Definitionen på förvaltningspersonal ansluter sig till statistiska central­byråns indelning. En detaljerad redogörelse för vilka slag av personal som ingår i denna kategori lämnas i Industri 1962 sid. 58 f. Andelen förvaltningspersonal för landet i genomsnitt är ca 27 %. Denna andel markeras i figuren med en streckad linje.

Källa: Industristatistik år 1969, SCB.


4000

O

4000

Kolumn 16 Löneläge inom industri år 1968 Kr

 

 

Y/////

 

 

 

VM

Tot   Bs   Ib


Figuren anger hur löneläget inom industri år 1968 avviker från riksgenomsnittet. 1 figuren lämnas tre typer av information.

Tot = Den totala avvikelsen från riksgenomsnittet

Bs   = Den del av avvikelsen som förklaras av branschsammansättningen Ib    = Den del av avvikelsen som förklaras av avvikelser inom branscher från det riksgenomsnittligt normala för branscherna.

En grov branschindelning i 14 branscher har gjorts enligt den industri­gruppskod, uppgjord i december 1955, som har tillämpats av statistiska centralbyrån. Den riksgenomsnittliga lönen per anställd i ohka branscher har applicerats på det faktiska antalet sysselsatta i kommunblocket inom varje bransch. Härvid erhålles den lönenivå per anställd, som kommun­blocket skulle ha haft om lönen i alla branscher hade varit riksgenom­snittlig. Denna "teoretiska" lönenivås avvikelse från den riksgenomsnittliga lönenivån visar branschsammansättningens betydelse för lönenivån i kom­munblocket. Den faktiska lönenivåns avvikelse från den framräknade "teo­retiska" lönenivån visar inombranschvariationernas betydelse för löneläget.

2 Riksdagen 1972. I saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang A


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   18

Den totala bilden av löneläget färgas röd om den totala avvikelsen (Tot ) från den genomsnittliga lönenivån överstiger ±0. Bilden färgas blå om avvikelse från rikslönenivån överstiger — 3 300 kr. Därmed markeras de ca 25 % av kommunblocken som har det högsta resp. lägsta löneläget inom industri.

Källa: Industristatisriken år 1968, SCB.

Kolumn 1 7 Andel sysselsatta år 1965 (Yv-gradj

riket rioo

UO

100

60 m    gkv. ig kV.

Figuren visar yrkesverksamhetsgraden år 1965 för män (m), gifta kvinnor (gkv) och icke gifta kvinnor (igkv) i åldersgruppen 15-69. 1 figuren anges avvikelsen från den riksgenomsnittliga yrkesverksamhets­graden varvid riket är lika med 100. Folk- och bostadsräkningen år 1970 fanns ej tillgänglig vid utarbetandet av bakgrundsdata, varför 1965 års folk- och bostadsräkning har använts.

Den riksgenomsnittliga yrkesverksamhetsgraden har applicerats på antalet invånare i varje femårsgrupp. Det så framräknade teoretiska antalet yrkesverksamma har därefter ställts i relation till det faktiska antalet förvärvsarbetande, varvid ett index erhållits där yrkesverksamhets­graden i riket är hka med 100. I figuren används olika skalor för män och kvinnor.

Yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor och icke gifta kvinnor färgas i figuren. För gifta kvinnor färgas bilden röd om värdet överstiger 100,0. Bilden färgas blå om värdet understiger 77,4. För icke gifta kvinnor färgas bilden röd om värdet överstiger 101,1. Bilden färgas blå om värdet understiger 86,0. Därmed markeras de 25 % av landets kommunblock som år 1965 hade den högsta resp. lägsta yrkesverksamhetsgraden.

Källa: Folk- och bostadsräkningen år 1965 bearbetad av UMDAC(Umeå datacentral).

Kolumn 18 Andel arbetslösa åren 1969-1970 och 1971

V.

\zzmm

69-70    71

Figuren anger den av Arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslös­heten under åren 1969—1970 och 1971. Antalet arbetslösa under de båda perioderna har ställts i relation till folkmängden 31.12.1968 resp.


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                19

31.12.1970 i åldersgruppen 15—64 år. Den pä detta sätt uträknade riksgenomsnittliga arbetslösheten uppgår för perioden 1969—1970 till 0,6 % och för år 1971 till 1,2 % vilket markeras i figuren med en streckad linje.

Bilden färgas röd för perioden 1969—1970 om värdet understiger 0,4 % och blå om värdet överstiger 1,2 %. För år 1971 färgas bilden röd om värdet understiger 0,9 % och blå om värdet överstiger 1,9 %. På detta sätt markeras de 25 % av kommunblocken som har den lägsta resp. högsta arbetslösheten.

I de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 5 andelen arbetslösa år 1971 i relation till den förvärvsarbetande befolkningen i åldern 15-64 år den 31.12.1970. Härvid har kommun­blocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas andelen arbetslösa i primära centra (PC) på den andra andelen arbetslösa i regionala centra (RC) och på den tredje andelen arbetslösa i kommuncentra (KC). Storstäderna är marke­rade på axeln för primära centra med trianglar.

För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbel­orter med gemensam klassificering har endast den för dessa orter genomsnittliga arbetslösheten markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där dessa orter ligger anges både arbetslöshetstalen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommun­blocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet men har således ingen punktmarkering på axlarna.

De kommunblock som saknar arbetsförmedhng har förts till det närmast hggande kommunblocket. De arbetslöshetstal som därmed redovisas är ställda i relation till den summerade förvärvsarbetande befolkningen i åldern 15-64 år i de berörda .kommunblocken. På länstablåerna markeras ett sådant samband mellan kommunblock med en hake som förbinder de berörda blocken.

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsens arbetslöshetsstatistik (ej publicerat material) Folkmängden 31.12.1968,31.12.1970.

Kolumn 19 Inkomst per inkomsttagare år 1970 (inkomstnivå)

riket=100 120 100 80

Figuren visar inkomst per inkomsttagare år 1970. Inkomsten per inkomsttagare i kommunblocken har ställts i relation till den riksgenom­snittliga inkomstnivån. Därvid har ett index erhålhts där medelinkomsten per inkomsttagare i landet är lika med 100.

Inkomsttagare definieras enligt statistiska centralbyråns definition som skattebefolkningen den 1 november 1969, dvs. samtliga personer som avlämnat självdeklaration eller av taxeringsmyndighet har skönstaxerats.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  20

Inkomstbegreppet är i huvudsak knutet till sammanräknad nettoinkomst enligt huvuddeklarationsblankettens sista sida. Därmed förstås summan av inkomsttagarnas enligt förordning om statlig inkomstskatt, uppskattade inkomster av skilda inkomstslag sedan avdrag gjorts för eventuellt underskott i förvärvskälla.

Bilden färgas röd om värdet överstiger 100,0. Bilden färgas blå om värdet understiger 82,0. Genom denna färgmarkering urskiljs de 25 % av kommunblocken som har den högsta resp. lägsta inkomstnivån.

1 de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 6 inkomstnivån år 1970 dvs. inkomst per inkomsttagare. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas inkomstnivån i primära centra (PC) på den andra i regionala centra (RC) och på den tredje i kommun­centra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar.

För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbel­orter med gemensam klassificering har endast den genomsnittliga in­komstnivån markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där orterna ligger anges inkomstnivån både för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet men har således ingen punktmarkering på axlarna.

Källa: Inkomst och Förmögenhet 1970, SOS, SCB.

Figuren visar kommunblockens utbud av utbildning och sjukvård. Utbildningsutbudet gupperas i fem nivåer

Nivå V   Högstadium

Nivå IV Nivå V + ofullständig gymnasieskola och/eller kommunal vuxen­utbildning

Nivå III Nivå IV + gymnasieskola med två- tre- eller fyraårig linje.

Nivå II Nivå III + universitetsfilial, lärarhögskola och/eller socialhög­skola

Nivå I Nivå II + eftergymnasial utbildning och forskning vid minst två fakulteter

Klassificeringen har gjorts med utgångspunkt i SÖ:s material om gymnasieskolans organisation läsåret 1971/1972 samt tilläggsbeslut. Be­träffande kommunal vuxenutbildning har använts uppgifter sammanställda inom SÖ 31.8.1971 över antalet undervisningstimmar läsåret 1971/1972. Dessutom har använts en förteckning upprättad inom 1968 års utbildnings-


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               21

utredning (U 68) över lokahseringen av eftergymnasial utbildning.

Utbudet av sjukvård grupperas i fem nivåer efter antalet vårdplatser för de större sjukhusen medan på de två lägsta nivåerna det odelade sjukhuset skiljs från öppen sjukvård.

Nivå V   Öppen primär sjukvård

Nivå IV Odelat lasarett eller ofullständigt sjukhus, dvs. barnbördsavdel-

ning, allmän avdelning samt avdelning för långvarigt kroppssjuka Nivå III Lasarett med mindre än 500 vårdplatser men med mer än fyra

specialiteter Nivå II   Lasarett med mellan 500 och 999 vårdplatser Nivå 1    Lasarett med mer än 1 000 vårdplatser

Källa: Sjukhusförteckning, Socialstyrelsen 1971.

Kolumn 21 Kommersiell service år 1969

V   IV III  II   I

V7,

Figuren visar kommunblockens utbud av kommersiell service år 1969. Det kommersiella serviceutbudet delas upp i dels service för hushållet, dels service för företaget. Företagsregistrets uppgifter från år 1969 har använts. Ur företagsregistret har plockats vissa serviceslag som har bedömts ingå i ett utbud av kommersiell service för hushållet resp. företaget. Förekomst i kommunblocken av resp. serviceslag har registre­rats. Serviceutbudet har grupperats i fem ohka nivåer efter det antal serviceslag som är representerade i kommunblocken.

 

Antal ingåe

nde service

slag

 

 

Service

föl

hushållet

Service för företaget

Nivå V

<25

 

 

<15

Nivå IV

26-35

 

 

16-20

Nivå 111

36-45

 

 

21-30

Nivå 11

46-55

 

 

31-40

Nivå I

>56

 

 

>41

Den typ av service som ingår i detta utbud framgår av figurerna A:I och A:2 och i dessa figurer har de serviceslag som alltid finns represente­rade på den aktuella servicenivån skilts från de serviceslag som i 80 % resp. 60 % av fallen finns i kommunblocken på den aktuella nivån. 1 figurerna finns markerat med kryss de serviceslag som kan finnas i ca en femtedel av de kommunblock som ingår i servicenivån. Genom denna nivågruppering kan endast utsägas att kommunblock på olika service­nivåer har olika bredd på utbudet av service. Något försök till en kvalitativ bedömning av skillnaderna i utbudet har ej gjorts.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


22


Figur A:l   Ulbud av kommersiell service för hushållet uppdelat på servicenivåer

Servicenivå

Större rationalisefings-,organisationsbyraer

Större rep.-verkst.för elektr.produkter utom liushAllsapp.

Större skriv-,dupliserings-,kopierin9stryiSer

Veterinärverksamtiet

Rörelse fcr andra finansiella tjänster

Större maskinuttiyrningsrörelse

Annan lagrings-, tnagasineringsrörBlse

Rationaliserings- .organisationsbyrier

Större partihandel med maskiner, verktyg, apparater

Större arkitektkontor, andra byggkonsultljyråer

Drivande av datomntral

Maskinuttiyrningsrörelse

Större andra tekniska tiyråer octi anstalter

Större rep.- verkstad, för maskiner.utom tiushallsapp.

Större städningsrwelse

Instrumentindustri

BevaKningsrorelse

Skriv-, dup(k:erings-,kopieringsbyr4er

Rep .-verkstad, för elektr. produkter utom Inishälsapp.

Resebyråer

Annons - .reklam -, marknadsundetsökningstlvräer Försakringsagwiturer

Annan uppdragsverksamliet htandelsfärTnedling av produktionsvaror Juridisk uppdragsverksamliet Städningsrörefee

Arkitektkontor, andra byggkonsuttbyraer

Partihandet med maskiner, verktyg, apparater

Rep.-verltstäd. för maskiner.utom Inisldllsapp.

Andra tekniska byråer ocli anstalter

Större hotell-och pensionatsrörelse

Speditionsitrelse, mäkleriverksamhet

Andra kredit-.finansieringsinstitut

Kameral uppdragsverteamhet

Försäkringsinstitut

Holell-och pensionatsrörelse

Partihandel med råvaror, halvfabr.,drifts(ömödenhetsr

Rörlednings-.ventilaticnsvertistcider

Tryckerier, dagstidningsföilag

Banker

Lastbilsäkerier

Elektrisk installatnnsentreprenad

>80    60-79 20-59  <20    %


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen         23

Figur A:2   Utbud av kommersiell service för företaget uppdelat på servicenivåer

Servicenivå

tv       III

Annan scen-och esfradverksamhet

Större övrig sädanköpshandel

Veterinärverksamhet

Reparation av andra hushållsvaror

Konsert verksamhet

Teater, operahus

Skönhetssalonger

Trav- och galoppbaneverksamhet

Större resebyräer

Större  varuhushandel

Reparation av elektriska hushällsvaror

övrig sällanköpsharuiet

Museer, konstutställningar, botaniska trädgärdar

Reparation av skor och andra lädervaror

Resebyräer

Försäkringsagenturer

Dans - och andra nöjesetablisemang

Detaljhandel med hushällsapparater.twlysnirtgsart.

Större tx)k-och pappershandel

Juridisk uppdragsverksamhet

Parfym-och sjukvdrdshandel

Reparation av ur, optik och guldsmedsvaror

Fotohandel

Begravningsl>yråer

Musik-och leksakshandel

Reparation av radio och TV

Varuhushandel

Detaljhandel med övrig hemutrustning

Fotografirörelse

Systembolag

Cykel-och sporthandel

Ur-optik-och guldsmedsvaruhandel

Nöiesfält, djurpark

Andra tvätterier och tvättbarer

Moped-och cykelreparationsverkstäder

Kemtvätt

Radio och TV-handel

Bildetatj handel

Kameral uppdragsverksamhet

Bok-och pappershandel

Möbelhandel

Herrfrisersalonger

Apotek

BtomsterharxJel

Sporttävlingsverks.,drivarKte avsport tnrättn.

Skohandel

Hotell-och pensionatsrörelse

Övrig beklädnadsharKM

Färg-och tapethartdel

[)amrrisersak>nger

Järnhandel

Bi Ireparationsver kstäder

Banker

Konfektions-och ekiperingshandel

60-79 20-59 <20


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  24

På nivå I mostsvarar antalet kommunblock i stort sett antalet storstä­der, på nivå II antalet primära centra, på nivå III antalet regionala centra och på nivåerna IV och V antalet kommuncentra enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. Jämför avsnitt A. 1.

Källa: Företagsregistret 1969, SCB.

Kolumn 22 Antal väglänkar år 1971 1 2 3 A

Figuren anger antalet väglänkar som utgår från kommunblockscentra år 1971. Varje länk har räknats. En väg som går igenom en ort har därför räknats två gånger. Endast huvudvägsnätet som omfattar europavägar, riks­vägar och de viktigaste länsvägarna har medtagits. Dessa vägar har indelats i tre klasser. Indelningen baseras på vägarnas funktion i det totala transport­systemet enligt vägverkets bedömning.

a = Funktionsklass I: Väglänkar som tillgodoser de mest betydelsefulla trafikrelationema mellan storstadsområdena och storstadsalterna­tiven. Med dessa länkar bhr bl. a. de tre storstadsområdena samman­bundna. Vidare ingår i denna funktionsklass några länkar av stor betydelse för den internordiska vägtrafiken.

b = Funktionsklass II: Övriga viktigare väglänkar som förbinder storstads­områden med storstadsalternativen resp. större tillväxtcentra eller storstadsalternativen med varandra.

c = Funktionsklass III: Övriga huvudvägar, vilka förbinder bl. a. stor­stadsalternativ samt tillväxtcentra å ena sidan med kommunblocks­centra och övriga orter å andra sidan.

Källa:   Statens   vägverk:   Plan   över   huvudvägnätet  samt   DsK   1972:4 Regional trafikplanering.

Kolumn 23 Kollektiv fjärrtrafik år 1971

t&g

flyg

Figuren anger turtätheten i järnvägens fjärrtrafik och i inrikesflyget. Den långväga busstrafiken har i detta sammanhang ej medtagits. Antalet förbindelser i genomsnitt per dag har räknats inom varje kommunblock och därefter indelats i fem olika klasser:


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen              

förbindelser per dag

Om trafikflygplats finns i kommunblocket men inte reguljär trafik har detta utmärkts med en stjärna i den första rutan i figuren. Detsamma gäller kommunblock som inte har fjärrförbindelse med tåg, men dock har lokal­trafik.

Källa: Sveriges kommunikationer och inrikes flygtidtabell SAS/Linjeflyg år 1971.

Kolumn 24 Hamnar och godsomsättning år 1971 olJQ    sk.pr.

2

n

övr.    st .g.

Figuren visar förekomst av hamnar och godsomsättningens storlek och sammansättning år 1971. Godsomsättningen har fördelats i fyra varuslag:

olja      = oljeprodukter

sk.pr.   = skogsprodukter

övr.     = övrigt massgods

st.g.    = styckegods

Om godsomsättning Överstiger 100 000 ton för ett varuslag skrafferas rutan för detta varuslag. Om godsomsättning för alla varuslag totalt överstiger 100 000 ton men är mindre än 100 000 för ett varuslag markeras detta med en ring i rutan för varuslaget ifråga. Om hamn finns men godsomsättningen totalt sett är mindre än 100 000 ton, markeras detta med en ring mitt i figuren.

Källa: Förteckning över svenska hamnarochlastageplatser upprättad inom sjöfartsverket. SOS Sjöfart 1970.

Kolumn 25 Bostadsbyggande per år under perioden 1966-1970

[6651

Källa: Bostadsbyggandet SOS, SCB.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.tiandlingsprogram m.m.


26


Kolumn 26 Bostadsbyggande per 100 invånare  under perioden 1966-1970


 

WM

m

tot.-inv.

tät.-inv.


Figuren visar bostadsbyggandet per år och 100 invånare resp. 100 tätortsinvånare under perioden 1966-1970. Det riksgenomsnittliga bostadsbyggandet per 100 invånare uppgår till 1,34. För bostadsbyggan­det per 100 tätortsinvånare är motsvarande tal 1,73. Dessa riksgenom­snitt har markerats i figuren med streckade linjer.

Källor: Bostadsbyggandet SOS Folk- och bostadsräkningen år 1965, SCB.

Kolumn 27Hushållens utrymmesstandard år 1970 V.

30


Vy


 


Figuren anger den andel av hushållen som år 1970 var trångbodda enligt norm 2 i folk- och bostadsräkningen år 1970. Ett hushåll räknas därvid som trångbott om antalet boende i lägenheten överstiger två per bostadsrum, kök och ett rum oräknade. Enpersonshushåll räknas dock aldrig som trångbodda. Andelen trångbodda hushåll enligt norm 2 är i hela landet ca 16%. Detta riksgenomsnitt markeras i figuren med en streckad linje.

Bilden färgas röd om värdet understiger 12,2 %. Bilden färgas blå om värdet överstiger 18,5 %. Därmed utmärkes de ca 25 % av landets kommunblock som har den minsta resp. den största andelen trångbodda hushåll.

Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1970, SCB.

Kolumn 28 Kägenhetemas kvalitet år 1970 V.

30

 

Figuren visar bostadsbeståndets kvalitet mätt i andelen lägenheter som saknar centralvärme år 1970. Andelen lägenheter i landet som saknar centralvärme är 8,6 % vilket har markerats i figuren med en streckad linje.

Bilden färgas röd om andelen lägenheter som saknar centralvärme understiger   7,4 %.   Bilden  färgas  blå  för kommunblock  med  värden


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                27

överstigande  15,1 %. Därigenom utmärks de 25 % av landets kommun­block som  har den  minsta resp. den  största  andelen  lägenheter utan centralvärme. Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1970, SCB.

Kolumn 29 Kommunala inkomster år 1971 '    2000

20

Figuren visar primärkommunala inkomster per invånare år 1971 i kronor. Med kommunala inkomster förstås summan av allmän kommu­nalskatt och skatteutjämningsbidrag. De två inkomstkällorna skiljs åt i figuren genom olika skrafferingar, varvid den nedre skrafferingen visar skatteinkomsterna.

Den för hela landet genomsnittliga inkomstnivån i kommunerna är 1 350 kr. vilket har markerats i figuren med en streckad linje.

Källa: Kommunernas finanser år 1971, SCB.

Kolumn  30 Investeringar med regionalpolitiskt stöd under perioden 1965-1971 Mkr

70 + 8 = 78

Figuren visar omfattningen i milj. kr.av de investeringar som skett med regionalpolitiskt stöd i form av lokaliseringsstöd och regionalpolitiskt motiverade investeringsfondsfrisläpp under perioden 1965—1971. In­vesteringar gjorda med investeringsfondsmedel har endast medtagits i de kommunblock där även lokaliseringsstöd utgått i form av bidrag eller lån.

Källa: Sammanställningar inom inrikesdepartementet.

Kolumn 31 Lokaliseringsstödets omfattning under perioden 1965—1971 Mkr

 

12

3Ä

bidr.    l&n.

Figuren visar lokaliseringsstödets omfattning under perioden 1965-1971 i form av bidrag (bidr.) och lån uttryckt i milj. kr. Om investeringar i form av lokaliseringsstöd och investeringsfondsmedel har uppgått till mindre än 0,5 milj. kr. har detta markerats med en nolla (0) i figuren. Om inte några investeringar har gjorts markeras detta med två punkter. Källa:Sammanställningar inom inrikesdepartementet.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   28

Va

Kolumn 32 Beräknad sysselsättningsökning '''    30

m

o

Figuren anger den beräknade sysselsättningsökningen i företag som erhållit lokaliseringsstöd under perioden 1965—1971. Denna sysselsätt­ningsökning har ställts i relation till totalantalet sysselsatta inom industri enligt 1965 års folk- och bostadsräkning vid periodens början.

Källa: Sammanställningar inom inrikesdepartementet, samt folk-och bo­stadsräkningen år 1965.

Kolumn 33 Faktisk sysselsättningsökning under perioden 1965—1971 i procent av den beräknade sysselsättningsökningen

7.

92

Figuren anger hur stor del av den beräknade sysselsättningsökningen som vid slutet av år 1971 hade förverkligats. Den faktiska sysselsättnings­ökningen i de företag som erhållit lokaliseringsstöd har ställts i relation till den vid ansökningstillfället beräknade sysselsättningsökningen. Det procenttal som därvid erhålls är ett mått på i vilken utsträckning den beräknade sysselsättningsökningen har uppnåtts.

Om den faktiska sysselsättningsökningen har överträffat den beräk­nade ökningen markeras detta i figuren med symbolen > 100. Om den faktiska sysselsättningsutvecklingen har varit negativ under perioden markeras detta med symbolen < 0.

Källa: Sammanställningar inom inrikesdepartementet.

A.4 Kommentarer till bakgrundsdata

A.4.1   Inledning

På de sista sidorna av detta bihang redovisas på s. k. länstablåer en stor mängd data för landets kommunblock. 1 detta avsnitt lämnas länsvis kommentarer till uppgifterna på dessa tablåer. En detaljerad beskrivning av använda data lämnas i avsnitt A.3, en mera översiktlig i avsnitt A.6. Kommentarerna kan på grund av datamängdens omfattning inte vara fullständiga och får betraktas närmast som något slag av länsanvisningar. Därvid kan en viss grad av upprepning inte undvikas, varför kommentarerna främst bör användas som ett hjälpmedel vid ett studium av förhållandena i enstaka län. När uppgifterna på länstablåerna för några län genomgåtts bör behovet av kommentarerna därför minska.


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                29

Uppgifterna i länstablåerna skall ge information om hur kommun­blocken förhåller sig till riksgenomsnittliga förhållanden samt ge en föreställning om hur kommunblocken inom länet förhåller sig till varandra. En väsentlig del av länsstyrelsernas förslag till länsprogram utgörs av förslagen till ortsklassificering. Av skäl som har redovisats i av­snitt A.l används i detta bihang länsstyrelsernas klassificering för redovis­ning av vissa uppgifter. Därvid har vissa modifieringar gjorts, vilka även kommenteras i avsnitt A.l. I de följande kommentarerna har detta modifierade förslag till ortsklassificering använts för att ortsklassvis redovisa hur kommunblocken för vissa variabler förhåller sig till övriga kommunblock inom resp. ortsklass. Även utformningen av dessa mätare harkommenterats i avsnitt A.3. Där presenteras figur 1 (befolkningsutveck­ling 1966-1970) under kolumn 5, figur 2 (andel 50-w år) under kolumn 7, figur 3 (näringsgrenar 1965) under kolumn 8, figur 4 (industriutveckling 1964-1969) under kolumn 11, figur 5 (arbetslöshet 1971) under kolumn 18 och figur 6 (inkomstnivå 1970) under kolumn 19.

Länsstyrelsernas modifierade förslag till ortsklassificering har i läns-tablåerna tagits till utgångspunkt för en gruppering av kommuncentra kring primära resp. regionala centra. Grupperingen grundar sig dels på redan förefintliga regionindelningar, t. ex. A-regionindelningen, dels i några fall på bedömningar utförda inom inrikesdepartementet. Gruppe­ringen får närmast ses som en hjälp till läsaren att se sambandet mellan kommunblock på olika regionala nivåer. I några fall har det visat sig att ett kommunblock närmast hör samman med ett centrum i ett angränsan­de län. Blocket har därvid redovisats dels i det län i vilket det administrativt hör hemma, dels i det län där det primära eller regionala centret redovisas. När ett kommunblock redovisas utanför det egna länet utmärks detta i länstablåerna genom en mörktoning av kommunblockets uppgifter.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   30

A.4.2 Länsvisa kommentarer

Regional utveckling och struktur i Stockholms län

Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen har som framgår av kolumn 5 tablå 1 varit mycket positiv i länet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Nynäshamn och Södertälje hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva befolk-ningsutveckhngen under såväl 1950- som 1960-talet. I Stockholmsregio­nen har ökningen under senare delen av 1960-talet varit något mindre än i början av perioden. Nettoflyttningen har som framgår av kolumn 6 tablå 1 varit mycket positiv i länet. Inflyttning har varit stor av både utländska och svenska medborgare. Stockholmsregionen, Södertälje och Nynäshamn hör till de 25 % av landets kommunblock som år 1971 har ' den lägsta andelen personer i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur AB:3 i samtliga kommunblock i länet från vad som är | normalt i resp. ortsklass. Alla länets kommunblock har en förhållandevis stor andel sysselsatta inom service medan andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk är mycket hten. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 1 mycket hög i Stockholm. Den i kolumn 10 tablå 1 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för alla kommunblock. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964-1969 har enligt kolumn 11 tablå 1 varit negativ i samtliga kommunblock med undantag för Södertälje som hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva sysselsättningsutvecklingen. För Söder­tälje gäller dels att utvecklingen har varit snabbare än vad som genom­snittligt varit normalt för de i kommunblocket representerade branscher­na, dels att branschsammansättningen har varit gynnsam. Andelen syssel­satta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 1 stor i Norrtälje. Kolumn 15 tablå 1 visar att andelen förvaltningspersonal inom industri är mycket stor i Stockholmsregionen, Nynäshamn och Södertälje. Löneläget inom in­dustrin är mycket högt i Stockholmsregionen och Södertälje, vilket enligt kolumn 16 tablå 1 förklaras dels av en från lönesynpunkt sett gynnsam branschsammansättning, dels av ett högt löneläge inom de i kommun­blocken representerade branscherna. Nynäshamn har totalt sett ett gott löneläge inom industrin. Branschsammansättningen är från lönesynpunkt sett mycket god men löneläget inom de i blocket representerade branscherna ligger på en relativt låg nivå.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 2, överstiger år 1965 både för män och kvinnor riksgenomsnittet. Stockholm, Nynäs­hamn och Södertälje hör till de 25 % av landets kommunblock som har


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

AB;I          Befolkningsutveckling 1966-1970.


31

AB:2          Andel 50-w År. 1970. (Index)


 


140

PC

.10        i

Stockholm

-10


RC                       KC

Södertälje

iNynäshamn

JJJNorrlalje

 

m

•:» ••ns

*ntt


RC

PC

KC

_ f

 

 

 

••1

n

 

t

MM

 

t

~s:

120

:

•••

 

1

••

 

••

-- »«

••••• Norrtälje

MMJ

 

—•:

,JX

 

"!i

mS

••

 

M«

 

•••

•••

100   »S

••i

4

••

n

••

t

•••

 

•••

A

 

 

"Siockhoim

t


BO


-20


• Södertälje


 


NHringsgrenar 1965


AB'4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)


 


PC


RC


KC


140


120


_;«SQdertaiie


•«


 


 


•••••

mSSC


 


Jordbruk


100   ••

••«

ÄJsiockholrr


•••a

Ml

•••

Nynäshamn           |jj

••Norrtälje            ••

•••             *st


80


 


Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


32


den högsta yrkesverksamhetsgraden för icke gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i samtliga kommun­block med undantag för Norrtälje. Stockholm, Nynäshamn och Söder­tälje hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft de lägsta arbetslöshetstalen under åren 1969-1970 och 1971. Av figur AB:5 framgår att länets kommunblock i detta avseende hgger på en mycket låg nivå inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare - hgger som framgår av kolumn 19 tablå 2 mycket högt i samtliga kommunblock med undantag för Norrtälje. Den höga lönenivån inom industrin, den stora andelen sysselsatta inom service samt den mycket låga andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk kan ses som förklaringar till denna inkomst­bild.

Utbudet av service ligger på högsta nivå i Stockholmsregionen. Som framgår av kolumn 20 tablå 2 har Södertälje ett utbud av sjukvård på nivå 11. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 2 har i Södertälje och Norrtälje nivå III.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med tåg mycket goda i Stockholm och Södertälje. Trafikflygplats med mycket hög turtäthet finns i Stockholm.


AB5

PC


Arbetslöshet 1971.

RC t


KC


AB-å

PC


Inkomstniva1970. (Index)

RC                       KC


120


100.,»

•••


 


t

••


»•••Norrtälje


1       MA


Norrtälje


80


••••SXX


 


*Stocktiolm                 

Nynäshamn ingår


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                33

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet över riksgenomsnit­tet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnittlig för länet som helhet. Nynäshamn och Södertälje hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen trångbodda hushåll. Andelen lägenheter som saknar centralvärme är mycket låg i alla kommunblocken med undantag för Norrtälje.

De primärkommunala inkomsterna i Stockholms län är inte jämförbara med övriga landet på grund av att storlandstinget har övertagit vissa pri­märkommunala funktioner, och har därför inte redovisats i kolum 29 tablå 2.

3 Riksdagen 1972. I saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang A


 


Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogram m.m.  34

Regional utveckling och struktur i Uppsala län Kommentar till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen har som framgår av kolumn 5 tablå 3 varit mer positiv under 1960-talet än under 1950-talet i länet som helhet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling. Uppsala hör till de 25 % av landets kommunblock som under både 1950-och 1960-talet har haft de största ökningstalen. Under 1960-talet hör Enköping till de 25 % av landets kommunblock som hade de högsta ökningstalen. Prognos 2 i länsplanering 1967 visar för Enköping en något dämpad ökning fram till år 1980. Av figur C:l framgår att Uppsala och Enköping ligger på den högsta nivån inom sina resp. ortsklasser. Övriga orter har en i stort sett genomsnittlig nivå inom resp. ortsklasser.

Kolumn 6 tablå 3 visar att Uppsala och Enköping har haft en mycket positiv nettoflyttning under perioden 1968-1970. 1 Enköping består större delen av denna inflyttning av utländska medborgare. Inflyttningen till Uppsala domineras däremot av svenska medborgare. Dessa kommun­block har vidare som framgår av figur C:2 år 1970 en mycket låg andel av befolkningen i åldern 1 5—64 år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker i Uppsala enligt figur C:3 från vad som är normalt för primära centra. Andelen sysselsatta inom jord-och skogsbruk ligger över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock i länet med undantag för Uppsala. Uppsala har mer än 70 % av totala sysselsättningen inom service.

Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 3 mycket stor i Uppsala.

Den i kolumn 10 tablå 3 återgivna prognoserade sysselsättningsutveck-hngen enligt länsplanering 1967 år utpräglat positiv för Uppsala, En­köping och Tierp. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll i Uppsala och Enköping. Tierp väntas få en ökad sysselsättning inom industri.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur C:4 varit utpräglat positiv i Enköping och Östhammar. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 3 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genom­snittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscher­na. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 3 mycket stor i Östhammar och Tierp och uppgår där till närmare 50 % av totala antalet sysselsatta. Andelen förvaltningspersonal ligger över riksgenomsnittet i Uppsala och Enköping. Löneläget inom industri är enligt kolumn 16 tablå 3 högt i länet som helhet.

Andelen yrkesverksamma i länet, som återges i kolumn 17 tablå 4 ligger på en riksgenomsnittlig nivå för både män och kvinnor år 1965. Uppsala hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta yrkesverksamhetsgraden för kvinnor.


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


35


 


Cl             Befolkningsutveckling 1966-1970.


C:2           Andel 50-W år, 1970. (Index)


 


10

-10


PC

RC

KC

tEnkt

 

 

 

•«

 

••

:

• •

 

»•

a

•• •••

 

t

••••

•••

•••••

 

 

u

 

: t::

••••••Älvkarleby

JljOsthammar

 

M«

••

•«

:::

 

••

••

 

T.erp

stsa

 

m

 

•»—

~«KS

 

 

 

•••

 

s

xuz


PC

120

100   'i

Uppsala


 

RC

KC

 

••

 

i

 

 

•••

 

••

s

 

n

två

 

t

~:

••

••••

t

as

•••

Tierp

 

•••>••

j

••

••

••••••Osthammar

IH:

-s

••

••

••:

•Älvkarleby

:':!

Hi

:

n

-i

H

t

•••

 

:

 

Enköping

t


80

-20


C:3           Näringsgrenar 1965.

Industri


C4         Industriutveckling 1964-1969. (Index)


 


PC


RC


KC


 


140


••Osthammar


120

••••Enköping


100   ••

•••Uppsala

•••

••A


••••••

••

••Tierp ••• ••••

•• •••

:


••••• ••tm

•••••

a:


Jordbruk


80


••••••••,


 


Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


36


Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969—1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i länet som helhet. Uppsala och Östhammar hör till de 25 % av landets kommunblock som under båda perioderna hade de lägsta arbetslöshetstalen. Av figur C:5 framgår att Uppsala ligger på den lägsta nivån bland primära centra. Övriga kommunblock hgger på låg nivå inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur C:6 mycket högt i Uppsala. Enköping har en relativt hög nivå vid en jämförelse med övriga regionala centra.

Utbudet av service är i Uppsala mycket fullständigt. Som framgår av kolumn 20 tablå 4 har kommunblocket vad beträffar sjukvård och utbildning ett utbud på nivå 1. Utbildningsutbudet i Enköping och Tierp når nivå III. Det kommersiella serviceutbudet når i Enköping nivå III. Tierp och Östhammar har ett utbud av kommersiell service på de lägsta nivåerna.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Uppsala och Enköping. Tierp har mindre än 5 tågförbindelser per dag medan Östhammar helt saknar fjärrförbindelser med tåg.

Bostadsbyggandet per  100 invånare hgger i Uppsala och Enköping


os             Arbetslöshet 1971.


06            Inkomstnivä1970. (Index)


 


%


PC


RC t


KC


PC


RC


KC


120

100 •••.


1      ••*


•Tierp

Enköping


'Älvkarleby


80


'••SSaSEnki

••••

••■■~Tierp


••än»

■■■jaJAIvkarlebv

••••XttOsthammar


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               3 7

mycket över riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnittlig. Uppsala hör till de 25 % av landets kommun­block som har den lägsta medan Östhammar hör till de kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 3 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger vid eller något över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I Östhammar och Tierp spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  38

Regional utveckling och struktur i Södermanlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 3 varit positiv under såväl 1950- som 1960-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling. Nyköping och Oxelösund hör till de 25 % av landets kommunblock som under både 1950- och 1960-talet haft de största ökningstalen. Av figur D:l framgår att Eskilstuna ligger på en genomsnittlig nivå bland primära centra vad beträffar folkmängdsutvecklingen under perioden 1966-1970. Övriga orter har en genomsnittlig placering inom resp. ortsklasser.

Nettoflyttningen i länet har som framgår av kolumn 6 tablå 3 varit mycket positiv under perioden 1968-1970. Eskilstuna och Nyköping hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största nettoflyttningen. Alla länets kommunblock har haft en stor inflyttning av utländska medborgare trots en negativ nettoflyttning i vissa block. Figur D:2 visar bl. a. att andelen personer år 1970 i åldersgruppen 50-w år är mycket låg i Oxelösund.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur D:3 i Nyköping, Strängnäs, Oxelösund och Flen från vad som är normalt i resp. ortsklass. Oxelösund har närmare 60 % av totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk ligger något över riksge­nomsnittet i samthga kommunblock med undantag för Oxelösund och Eskilstuna. Strängnäs och Nyköping har en förhållandevis stor andel sysselsatta inom service. Andelen inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 3 mycket stor i Strängnäs.

Den i kolumn 10 tablå 3 återgivna prognoserade sysselsättningsutveck-hngen enligt länsplanering 1967 är positiv för alla länets kommunblock. En ökad sysselsättning inom service spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur D:4 varit mycket positiv i Oxelösund under perioden 1964—1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 3 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocket representerade branscherna. Kolumn 12 tablå 3 visar att Oxelösund är mycket bransch-och företagsensidig med större delen av sysselsättningen inom järn- och metallindustri. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 3 stor i Strängnäs. Övriga kommunblock i länet ligger under riksgenomsnit­tet. Vingåker har enligt kolumn 14 tablå 4 en stor andel av industrisyssel­sättningen inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 väntas få en negativ utveckling.

Av uppgifterna i kolumn 16 tablå 3 framgår att Oxelösund hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta löneläget inom industri. Enhgt kolumn 16 tablå 3 förklaras detta av dels en gynnsam branschsammansättning och dels ett relativt högt löneläge inom de i kom­munblocket representerade branscherna.


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


39


 


D:1           Befolkningsutveckling 1966-1970.


D:2          Andel 50-W år, 1970. (Index)


 


10


PC

RC

KC

Oxelösund

 

Eskilstuna

:

 

i

 

 

 

"1

:

 

n:

.NyköpingOxelös

und,~

1

••ss;'p'"°

 

••

••

 

••••••Strängnäs

 

::

 

 

 

 

••••MVingäk

 

•••

 

{

 

••••

 

•••

 

•••••Katrineholm

 

••

 

 

SSSpien

 

••

 

••

 

 

•••••

 

••

 

•••••

 

 

•••

 

••••

 

•••••

 

••

-aaa


PC

140

120

100   ••

••• •••Eskilstuna


RC

•n

••

t

— •••••

••••Katrineholm ••Strängnäs >••••••

Nyköping°


KC

••

••• •

a a

••avingåkei "ÄFIen

:a


 


-10


NykopingOxeJosund    


80

Oxelösund

-20

0.4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)


PC


RC


KC


140


120     •

100   ••

•••Eskilstuna


a

••               ••

••••Nykoping-Oxeliisunä    

••n
:                

NykÖDingO             „••

              •••••

••••••Strängnäs          ••SIXS

••                 «


 


60     % Jordbruk


80


•••Katrineholm            •»•


 


'rop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


40


Andelen yrkesverksamma i länet, som återges i kolumn 17 tablå 4, under­tiger år 1965 för gjfta kvinnor riksgenomsnittet. Strängnäs hör till de 25 % IV landets kommunblock som år 1965 har den högsta yrkesverksamhetsgra-len för gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under kren 1969-1970 och 197 1 i det närmaste riksgenomsnittlig för länet som lelhet. Av figur D:5 framgår att Eskilstuna år 1971 har en relativt hög mdel arbetslösa bland primära centra. Flen har en liten andel arbetslösa i lämförelse med övriga kommuncentra i landet.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av kolumn 19 tablå 4 mycket högt i Nyköping och Oxelösund Dch dessa tillhör de 25 % av landets kommunblock som har den högsta inkomstnivån. Det höga löneläget inom industrin kan ses som förklaring till denna inkomstbild. Som framgår av figur D:6 har Eskilstuna en relativt låg inkomstnivå i jämförelse med övriga primära centra i landet. Länets kommuncentra hgger på en genomsnittlig nivå inom ortsklassen.

Utbudet av service hgger i Eskilstuna på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 4 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I. Nyköping, Katrineholm och Strängnäs har ett utbildningsutbud motsvarande nivå III. Det kommersiella serviceutbudet ligger i Nyköping och Katrineholm på nivå III.


D-s


Arbetslöshet 1971.


D:6


Inkomstnivå 1970. (Index)


 


PC


RC


KC


PC


RC


KC


120


100.,


Oxelösund Nyköping-Oxelösund *Ny köping"


 

Strängnäs


•••Eskilstuna  ••<


•••Katrineholm


••Eskilstuna

1      ••*


iKalrineholm

lOxelösund

'Strängnäs


'Vmgäker


80


'IlijjjJFIen

'-"iU .■■HHvinoäker

3

••


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               41

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Eskilstuna, Nyköping och Katrineholm. Flen har mellan 10 och 15 fjärrförbindelser med tåg per dag. Oxelösund, Vingåker och Strängnäs saknar helt fjärrförbindelser med tåg.

Bostadsbyggandet per 100 invånare i länet motsvarar riksgenomsnit­tet under perioden 1966-1970. Oxelösund, Nyköping, Eskilstuna och Strängnäs ligger över riksgenomsnittet medan övriga block ligger under riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnitthg medan andelen lägenheter utan centralvärme ligger under riksgenomsnittet i samtliga block med undantag för Vingåker. Eskilstuna, Nyköping och Oxelösund hör till de 25 % av landets kom­munblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 4 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger omkring riksgenom­snittet i samtliga kommunblock. Det kommunala skatteutjämningsbidra­get spelar en viss roll i Flen.


 


Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogram m.m.  42

Regional utveckling och struktur i Östergötlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 5 varit mer positiv under 1960-talet än 1950-talet. Prognos 2 i länsplane­ring 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Linköping, Mjölby och Finspång hör till de 25 % av landets kommun­block som har haft den mest positiva befolkningsutvecklingen under 1960-talet och väntas få den största ökningen enligt prognos 2 i länsplanering 1967 fram till år 1980. Figur E:l visaratt Norrköping har haft en relativt svag befolkningsutveckling i jämförelse med övriga primära cent­ra, medan Linköping ligger på en för primära centra genomsnittlig nivå.

Linköping, Norrköping och Motala hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största nettoinflyttningen under perio­den 1968-1970. Inflyttningen till Norrköping och Motala består till största delen av utländska medborgare. Ydre och Ödeshög har haft en mycket stor utflyttning under perioden 1968-197O,som till största delen består av svenska medborgare. Den under lång tid omfattande utflytt­ningen från dessa kommunblock har som framgår av figur E:2 lett till en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enligt figur E:3 i Finspång, Söderköping och Ödeshög från vad som är normalt i resp. ortsklass. 1 Finspång, Åtvidaberg och Boxholm finns ca 50 % av totala antalet förvärvsarbetande i industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk var år 1965 närmare 40 % i Kisa, Ödeshög och Ydre. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 5 liten i samtliga kommunblock med undantag för Linköping som når över riksgenomsnittet.

Den i kolumn 10 tablå 5 återgivna prognoserade sysselsättningsutveck­lingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv i Linköping, Norr­köping, Åtvidaberg, Mjölby och Finspång. En väntad ökning av sysselsätt­ning inom industri och servicesektorn har därvid stor betydelse. Kisa och Ydre hör till de 25 % av landets kommunblock som i prognosen förutses få den mest negativa sysselsättningsutvecklingen. Den stora andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk spelar här en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt kolumn 11 tablå 5 varit utpräglat positiv under perioden 1964-1969 i alla kommunblock med undantag för Norrköping och Linköping. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 5 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genom-snitthgt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscher­na. Flera av länets kommunblock är mycket bransch- och företagsensidi­ga med den största delen av sysselsättningen inom verkstadsindustrin. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 5 mycket stor i Kisa,


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


43


 


E:l


Befolkningsutveckling 1966-1970.


E:2


Andel 50-w är, 1970.(Index)


 


%


PC


RC


KC


140


PC


RC


KC

••

i


 


»10

-10


 

 

 

 

 

 

 

 

t

• •••

 

 

:

 

,y||tKisa

*

 

 

n

 

•••Odeshog.Yi

 

••

 

 

••

 

mS

JföWSg-L

,    :

 

 

t

 

MSSeoxholm

rnköpincg

KMjölby ,5Finspanc)

••

120

 

:

 

••JValdemars

••Norrköping"

•••

 

 

 

••MM

i

•••Åtvidaberg

 

 

2

 

••

 

nSSMotala

::

 

•••••

 

"n

 

A

••••••SO(JerKoping

!a

 

 

•••••

 

••Jljsoderkaoii

 

:Jg8desC3,K,sa

 

• •

••Norrköping''

**aMotala "••HMiolby

M

aSAtvidaberg

 

 

••• SsJgaldemarsvik

 

t

 

J

 

••

 

100

••

nkoping»

t

 

a

 

• •

'na

 

NoIhOplng_l

 

••

 

a

 

•••

 

 

 

 

 

 

 

 

 

••• •

 

**LinköDing°

Finspång

 

••••

•ÄYdre

 

t

• •

 

t


80

-20


£'3           Näringsgrenar 1965.

Industri


f:4         Industriutveckling 1964-1969. (Index)


 


PC


RC


KC


140


120


SSöderltOptnj


:a

"8

Finspång


60     % Jordbruk


100   ••

Not v Köping- Linköping


--ftSoxholm.Vdre ••Svaidemarsvik Oöeshoy

•••••

•••

••••••

••••••••

•••a at


80


 


Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


44


Ödeshög och Ydre där småindustrin svarar för mer än 50 % av totala indust­risysselsättningen. Övriga block har en låg andel sysselsatta inom små­industri. Löneläget inom industri ligger över riksgenomsnittet i Linköping. Som framgår av kolumn 16 tablå 5 är branschsammansättningen ur löne­synpunkt mycket gynnsam men löneläget inom de individuella branscherna är relativt lågt. Kisa, Mjölby och Ydre hör till de 25 % av landets kommun­block som har det lägsta löneläget inom industrin. Detta kan till en del förklaras av branschsammansättningen.

Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30-33 tablå 6 har investeringar uppgående till ca 230 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. I Ödeshög och Kisa uppgår den i lokaliseringsstöds­företagen beräknade sysselsättningsökningen till närmare 20 % av den totala industrisysselsättningen vid periodens börian.

Andelen yrkesverksamma i länet som återges i kolumn 17 tablå 6 understiger år 1965 för gifta kvinnor riksgenomsnittet. Åtvidaberg, Valdemarsvik, Ödeshög och Boxholm hör till de 25 % av landets kommunblock som detta år hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969—1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i länet som helhet.


E.5            Arbetslöshet 1971.


£■■6         Inkomstniva1970. (Index)


 


%


PC


RC t


KC


PC


RC


KC


120


•••Finspång

Motala MiOlby

Norrkaping°

.a«a«Norr köping.

1   iH'-'"'*


Motala Mjölby

Finspång


Odeshög

Valdemarsvik

'Åtvidaberg

iBoxtiolm Söderköping


Linköping                   

t t(\f\        Norrkopingl.inkOping, '••••

•••

Norrköping

80


•••Åtvidaberg

••SSS8

••MKBoxholm •••••••Söderköping

«**XUValdemarsvik.Kisa "[Odes hög I Ydre


 


Linköping"


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               4 5

Som framgår av figur E:5 ligger Linköping, Finspång och Kisa mycket lågt vad beträffar arbetslösheten år 197 1 inom sina resp. ortsklasser. Övriga kommunblock Hgger på en genomsnittlig nivå.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur E:6 på en hög nivå i Linköping/Norrköping vid en jämförel­se med övriga primära centra. Övriga orter har i stort sett ett genomsnittligt läge inom resp. ortsklasser.

Utbudet av service ligger i Linköping på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 6 har kommunblocket vad beträffar både sjukvård och utbildning ett utbud på nivå I. Norrköping har ett sjukvårdsutbud motsvarande nivå II. Länets tre regionala centra når nivå 111 vad beträffar utbudet av utbildning. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 6, har i samtliga kommuncentra de två lägsta nivåerna.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med tåg mycket goda i Linköping, Norrköping och Mjölby. Motala har mellan 5 och 10 förbindelser per dag. Kisa, Åtvidaberg, Söderköping, Valdemarsvik, Ödeshög, Finspång och Ydre saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns i Norrköping.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet något under riks­genomsnittet. Dock når Linköping och Norrköping över riksgenomsnit­tet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i länet i stort sett riksgenom­snittlig. Kisa, Söderköping, Valdemarsvik, Boxholm och Ydre hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 6 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare,ligger vid eller något under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en stor roll. Så är fallet framför allt i Kisa, Söderköping, Valdemarsvik, Ödeshög och Ydre.


 


Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m. 46

Regional utveckling och struktur i Jönköpings län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 7 varit mera positiv under 1960-talet än 1950-talet. Prognos 2 i länsplane­ring 1967 antyder en fortsatt positiv befolkningsutveckling i länet. Jönköping och Värnamo hör till de 25 % av landets kommunblock som under både 1950- och 1960-talet hade den största ökningen i landet.

Jönköping, Värnamo, Gnosjö och Gislaved hade under perioden 1968—1970 en stor inflyttning av utländska medborgare. Figur F:2 visar att dessa block år 1970 har en mycket låg andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år. Övriga block ligger på en i stort sett genomsnittlig nivå inom resp. ortsklasser.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur F:3 i Gnosjö, Gislaved och Vetlanda från vad som är normalt i resp. ortsklass. Gnosjö har mer än 60 % av den totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk uppgår i Aneby till närmare 40 %. Alla länets kommunblock med undantag för Jönköping, Nässjö och Eksjö har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service.

Den i kolumn 10 tablå 7 återgivna prognoserade sysselsättningsutveck­lingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv i Jönköping, Tranås, Värnamo, Gislaved och Gnosjö. En förutsedd ökning av sysselsättningen inom industri spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964—1969 har enligt kolumn 11 tablå 7 varit positiv i alla kommunblock med undantag för Jönköping och Sävsjö. Av kolumn 11 tablå 7 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Figur F:4 visar att industriutvecklingen under perioden 1964-1969 i Jönköping hgger på en låg nivå bland primära centra. Övriga orter ligger inom sina resp. ortsklasser på en i stort sett genomsnittlig nivå. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 7 mycket stor i samtliga kommunblock med undantag för Jönköping som har en riksgenomsnittlig nivå. I Vaggeryd, Sävsjö och Gnosjö svarar småindustrin för mer än 50 % av industrisysselsättningen. Löneläget inom industri är lågt vilket enligt kolumn 16 tablå 7 för en del av kommunblocken kan förklaras av branschsammansättningen.

Andelen yrkesverksamma som återges i kolumn 17 tablå 8 överstiger år 1965 för män och icke gifta kvinnor riksgenomsnittet. De flesta av länets kommunblock hade dock detta år en låg yrkesverksamhetsgrad för gifta kvinnor. Gislaved hör emellertid till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta kvinnliga yrkesverksamhetsgraden.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


47


 


f.i


Befolkningsutveckling 1966-1970.


F.-2


Andel 50-w år, 1970.(Index)


 


PC


RC


KC


PC


RC


KC


 


%


140


 


10

-10


 

 

1

 

••

JJönkoprng

:

 

varnamo

 

M  1

  <

-H

•• •••

!

.~«Tranäs

•••Gnosjo

 

••••••Vetlanda

n

 

J

••••••

 

-xH's'°''s»°

 

a

jtjSavsiO •••Vaggeryd

 

*

••

:aa

 

.Mt

 

 

 

**II                          •••jjJJjAneby

 

 

•••

 

• •

aa

 

?

a


120

100   *

•••

•••Jönköping

t

80


"t

••

t

•• ••••Eksjö°

•••NäSSlChtkSjO

.;Nass,oo I

JJJTranås t I

1

varnamo


na

••8'

SäVSlö

**Vaggeryd

-vi

t at

••

a

Gnosjö


-20-


F:3


NHringsgrsnar 1965.


F'-4       Industriutveckling 1964-1969. (Index)


 


PC


RC


KC


140

120    


60     % Jordbruk


 

 

:

SSJvet landa

 

••••Värnamo

Gislaved

 

• •

 

GnosjO

Eks;oO

 

itu

•••••••Tranås

 

 

••NassiO-Eksiö

••

NassjO'3

s

 

••»Jrigryd

•••

 

 

.a::asavs.«

•••Jönköping

 

 

*"a

 

 

 

a:

 

••

 

a

 

•••

 

a


80


 


Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


48


åren 1969—1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i alla kommunblock med undantag för Vaggeryd, Tranås och Nässjö. Samtliga kommunblock med undantag för de tre sistnämnda hör till de 25 % av landets kommunblock som hade de lägsta arbetslöshetstalen under åren 1969— 1970 och 1971. Av figur F:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Jönköping ligger på en genomsnittlig nivå bland primära centra medan övriga orter har en mycket låg placering inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån i länet — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur F:6 på en i stort sett genomsnittlig nivå för alla orter inom resp. ortsklasser. Aneby hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån. Blockets höga andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk kan ses som förklaring till denna inkomstbild.

Utbudet av service hgger i Jönköping på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 8 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I. Utbudet av utbildning når i länets fem regionala centra nivå III. Det kommersiella serviceutbudet illustrerat i kolumn 21 tablå 8 har i Nässjö, Värnamo och Gislaved nivå III medan länets kommuncentra lig­ger på de två lägsta nivåerna.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna


F:5

PC


Arbetslöshet 1971.

RC t


KC


F:6           Inkomstnivå 1970. (Index)

PC

RC


KC


120


100 "•••


Jönköping


••••••Gislaved

•••SSISS

;S,?s"4l-Eks,ö      nFs"


1     ••»


'Nässio° iNassiö-EksiO

Vetlanda.. .. varnamijCkSjO Gislaved


Vaggeryd

Savsio


80


 


Aneby GnosjO


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               49

med järnväg mycket goda i Nässjö. Jönköping och Tranås har mellan 10 och 15 förbindelser per dag med tåg. Vaggeryd, Eksjö, Vetlanda och Gislaved saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns för­utom i Jönköping också i Gislaved.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet något under riks­genomsnittet. Endast Jönköping och Gislaved når upp till riksgenomsnit­tet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i länet. Med undantag för Jönköping, Tranås, Sävsjö och Gnosjö hör samtliga kommunblock till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta trångboddheten. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger vid riksgenomsnittet i länet som helhet. Sävsjö och Vetlanda hör till de 25 % av landets kommun­block som har den största andelen omoderna lägenheter. Jönköping och Tranås hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta an­delen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 8 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invan are, ligger vid eller något under riksgenomsnittet i samthga kommunblock. I några kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll. Så är fallet i Aneby, Vaggeryd, Sävsjö och Vetlanda.

4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111 Bilaga I. Bihang A


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m:  50

Regional utveckling och struktur i Kronobergs län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen har som framgår av kolumn 5 tablå 9 under 1960-talet varit positiv i länet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling. Växjö och Markaryd hör till de 25 % av landets kommunblock som under 1960-talet har haft den mest positiva utvecklingen. Figur G:l visar att Växjö under perioden 1966-1970 har haft en mycket positiv utveckling bland primära centra. Markaryd hgger på en hög nivå bland kommuncentra medan övriga kommunblock har ett genomsnittligt läge inom resp. ortsklasser.

Växjö, Alvesta, Ljungby och Markaryd hade under perioden 1968-1970 en stor inflyttning av utländska medborgare. Uppvidinge hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största utflyttningen under perioden 1968-1970. Den under lång tid pågående utflyttningen har som framgår av figur G:2 lett till en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur G:3 i Lessebo från vad som är normalt i ortsklassen. Lessebo har över 60 % av den totala sysselsättningen inom industri. Samtliga block med undantag för Växjö och Lessebo har en större andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk än riksgenomsnittet. Alla länets kommunblock med undantag för Växjö har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service.

Den i kolumn 10 tablå 9 återgivna prognoserade sysselsättningsut­vecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för Växjö och Ljungby. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll. Tingsryd, Uppvidinge, Lessebo och Älmhult beräknades enligt prognosen få en negativ utveckling. Den stora sysselsättningen inom jord-och skogsbruk spelar här en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enhgt figur G:4 varit positiv i Alvesta, Ljungby och Markaryd. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 9 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genom­snittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscher­na. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 9 stor i alla länets kommunblock med undantag för Lessebo och Markaryd. Syssel­sättningen inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 197 5 väntas få en negativ utveckling är stor i Alvesta, Tingsryd, Uppvidinge, Lessebo och Älmhult. Löneläget inom industri är lågt, vilket enligt kolumn 16 tablå 9 till en del förklaras av en förhållandevis stor andel låglönebranscher.

Andelen yrkesverksamma som återges i kolumn 17 tablå 10, överstiger år 1965 för män och gifta kvinnor riksgenomsnittet. Växjö, Tingsryd, Alvesta, Uppvidinge och Lessebo hör till de 25 % av landets kommun­block som har den högsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor.


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


51


 


G:|           Befolkningsutveckling 1966-1970.


G.-2         Andel 50-w år, 1970. (Index)


 


PC

VäxjO-Alvesta

.10       i

<

•n

• »•••

•• •

t

-10


RC

a

Ljungby

<•• •••• »••»

a


KC

••Markaryd

••

a

m

•••••

•••••

RajpSStfiSge ••••••

•••

aa a


PC

140

120

100   *

.vanjö°


RC

t

••

•I •J

•••WnihuH 'JSLlungby

!•••

••• t

I

:

« :


KC

••

i

__

Clingsryd

•stn

__•

._

JJJUppifldinge

••••••Lessebo

•• ••••••

-a

••

••8S •••

-4

•••MafVaryd

a


80

-20

G.4       Industriutveckling 1964-1969. (Index)


PC


RC


KC


140


120


a


 

 

:«

••K

 

Alvesta

Liungby

MMarkaryd

••

••••

 

•••••

,

••••••SAlmnuft

-sm

Vaxfo-Alvesta

Himiiun

••

 

••

100    ••VäxjflO

••

••:

••a:

•••

••a

••a::a

•••

 

••4

1 a

 

J

lSäS

 

 

Upmidinge

80


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


52


Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i länet som helhet. Växjö, Alvesta, Markaryd och Älmhult hör till de 25 % av landets kommunblock som hade den lägsta arbetslösheten under åren 1969-1970 och 1971. Av figur G:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Växjö/ Alvesta hgger mycket lågt bland primära centra. Även länets regionala centra har en mycket låg placering inom sin ortsklass medan kommun­centra ligger på en genomsnittlig nivå bland landets övriga kommuncent­ra.

Inkomstnivån i länet — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av kolumn 19 tablå 10 under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Växjö som har en genomsnittlig nivå. Som framgår av figur G:6 hgger Växjö på en hög nivå bland primära centra, medan övriga orter i det närmaste har en genomsnittlig nivå inom resp. ortsklass.

Utbudet av service ligger i Växjö på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 10 har kommunblocket vad beträffar utbildning och sjukvård ett utbud på nivå II. Länets två regionala centra har ett utbud av utbildning på nivå III. Det kommersiella serviceutbudet för hushållet, illustrerat i


G-S           Arbetslöshet 1971.


GÄ             Inkomstnivä1970. (Index)


 


%


PC


RC t


KC


PC


RC


KC


120


1     «.»

vaxio° ••vaxjo-Alvesla

Alvesta°


Ljungby lAlmhult


Uppvidinge Lessebo

Tingsryd

Markaryd


**a.

••{       ••**an

••*Xfv&        *«

,JJ}LnJigby - "•••Al"*»"

Alvesta°

80


,,,,«*y«ljessebo

Ksage

•»•re

..•• jijjlilTnosrvd


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                5 3

kolumn 21 tablå 10 uppnår i samtliga kommunblock med undantag för Växjö endast nivå IV eller V.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjhghe-terna med järnväg mycket goda i Alvesta. Älmhult har upp till 15 förbindelser per dag. Tingsryd, Uppvidinge och Ljungby saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Växjö också i Ljungby.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet vid riksgenomsnittet. Växjö ligger över riksgenomsnittet medan Alvesta, Tingsryd, Älmhult och Uppvidinge ligger mycket under riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i länet. Samtliga kommunblock med undantag för Markaryd tillhör de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta trångboddheten. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riks­genomsnittet i samtliga block med undantag för Växjö. Tingsryd, Uppvidinge och Älmhult tillhör de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 10 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenom­snittet i samtliga block med undantag för Tingsryd. I några kommun­block spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll. Så är fallet i Alvesta, Tingryd, Uppvidinge, Ljungby och Älmhult.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  54

Regional utveckling och struktur i Kalmar län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har, som framgår av kolumn 5 tablå 11, varit svagt positiv under 1960-talets senare del. Prognos 2 i länsplane­ring 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Torsås, Mörbylånga, Borgholm och Högsby hör till de 25 % av landets kommun­block som har haft den mest negativa befolkningsutvecklingen under 1960-talet. Figur H:l visar att kommunblocken inom resp. ortsklass har en i stort sett genomsnittlig placering vad beträffar folkmängdsut­vecklingen under perioden 1966-1970.

Oskarshamn hör till de 25 % av landets kommunblock som under perioden 1968-1970 har haft den största nettoinflyttningen. Av figur H:2 framgår att Torsås, Högsby, Borgholm och Mörbylånga har en mycket stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur H:3 i Borgholm och Torsås från vad som är normalt för kommuncentra. Torsås, Mörbylånga och Borgholm hade år 1965 ca 40 % av totala sysselsättningen inom jord-och skogsbruk. Emmaboda sysselsätter omkring 50 % inom industri. Alla länets kommunblock med undantag för Kalmar och Västervik har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service. Andelen inom offent­lig förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 11 stor i Kalmar och Västervik. Den i kolumn 10 tablå 11 återgivna prognoserade sysselsätt­ningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat negativ i Torsås, Mörbylånga och Borgholm. Den stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk spelar här en stor roll. Kalmar hör till de 25 % av landets kommunblock som enligt prognosen väntas få den mest positiva syssel­sättningsutvecklingen fram till år 1980. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutveckhngen inom industri har enligt kolumn 11 tablå 11 under perioden 1964—1969 varit utpräglat positiv i Kalmar, Emma­boda, Mönsterås och Torsås. Av uppgifterna framgår att utvecklingen har gått snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommun­blocken representerade branscherna. Av figur H:4 framgår att Kalmar/ Nybro har haft en snabb utveckling i jämförelse med andra primära cen­tra medan Oskarshamn, Västervik, Borgholm och Mörbylånga ligger myc­ket lågt inom sina resp. ortsklasser vad beträffar sysselsättningsutveck­lingen inom industri. Däremot ligger Emmaboda på en mycket hög nivå bland kommuncentra. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 11 stor i länet. 1 Torsås, Borgholm och Högsby svarar småindustrin för mer än 50 % av industrisysselsättningen. Löneläget inom industri är lågt, vilket enligt kolumn 16 tablå 11 tiU en del kan förklaras av stor sysselsättning inom låglönebranscher.


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

H:l            Befolkningsutveckling 1966-1970.


55

H:2           Andel 50-w år, 1970. (Index)


 


•••Mönsterås

••• •••••Mörbylånga

••:n

•••••••••

••••••

•••

••••Borgholm.Torsäs •••Högsby

%

»10


PC

JKalmar" Kalmar-Nybro

Nybro"


RC

KC

•a

•••• Oskarshamn            •••r-       

«•••                                       E

•••••                                      *

••Västervik JJjHultsfred

»••••

RViTOnerby


140

120


PC


RC

•»Huirsfred '••Västervtk

'•••Vimmerby

•mmOr'---- '------

•••

I


KC

••

Torsäs MHOgsby Borgholm

_

_•

Ttjrbvlång. 'Ht

-a

••

••jjj

•••Emmaboda JjMönsteräs


 


-10


•»


80

-20

H:4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)


PC


RC


KC


 


140


jEmmaboda


 


120    


Kalmar

Kalmar-Nybro

Nybro°

100   ••

•••


80


60    % Jordbruk


••Mönsterås Torsås

 

 

 

:a

••a

 

•••

 

••

»Vimmerby

aa

•••••XJHuitstred

ja:

 

••

•• •

na

•••

 

••••

••tasa

••

••;

"a

t

•••

jaHögsby

••

4

•••

Oskarshamn ,J Västervik

 


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


56


Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30—33 tablå 12 har det regionalpolitiska stödet under perioden 1965—1971 haft en relativt stor Dmfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 125 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. För de flesta kom-mimblock har den beräknade sysselsättningsökningen uppnåtts.

Andelen yrkesverksamma kvinnor som återges i kolumn 17 tablå 12, understiger år 1965 riksgenomsnittet. Torsås, Oskarshamn, Högsby och Mönsterås hör till de 25 % av landets kommunblock som år 1965 hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten låg i länet under åren 1969-1970 och år 1971 på en i det närmaste riksgenomsnitt­lig nivå. Av figur H:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Kalmar/Nybro i stort sett sammanfaller med vad som år 1971 var genomsnittligt för primära centra.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur H.6 för Kalmar/Nybro på en låg nivå bland primära cen­tra. Länets regionala centra har en genomsnittlig placering inom denna ortsklass. Mörbylånga, Torsås och Borgholm hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån.

Utbudet av service ligger i Kalmar på hög nivå. Som framgår av kolumn


H-5           Arbatslöshat 1971.


H.6           Inkomstnivä1970. (Index)


 


PC


RC t


KC


PC


RC


KC


120


2             NybroO

••

••

«««Kalmapybrö

•A

1      ••AKalmar


100.

80


'ttt>

•••Kalmar-Nvbro»S»|ttto Skars hamn

•••Svaste/vik
__ SjHultsfred

Nybro°

•••Vimmerbv •••••


SfSEmmaboda **»****Mönsterås

inuTT

>»»ééé

•••••••

_ ••

_ iMorbylånga

••Torsäs


 


60


••Borgholm


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                5 7

20 tablå 12 har kommunblocket vad beträffar sjukvård och utbildning nivå II. Sjukvårdsutbudet i Västervik når nivå 1. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 12, har i Västervik och Oskarshamn nivå III. Samtliga kommuncentra har de två lägsta nivåerna vad beträffar utbudet av kommersiell service.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjlighe­terna med tåg mycket goda i Emmaboda. Kalmar och Nybro har mellan 5 och 10 förbindelser per dag med tåg. Övriga kommunblock saknar fjärrförbindelse med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Kalmar också i Västervik, Hultsfred och Oskarshamn.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnit­tet. Samtliga kommunblock ligger under riksgenomsnittet vad beträffar trångboddhet. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riks­genomsnittet i alla kommunblock. Samtliga block med undantag för Kalmar, Västervik, Oskarshamn och Mönsterås hör till de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 12 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare,ligger vid eller strax under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera block spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en stor roll. Så är fallet framför allt i Torsås, Mörbylånga och Borgholm.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   58

Regional utveckling och struktur i Gotlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutveckhngen har som framgår av kolumn 5 tablå 1 varit mindre negativ under 1960-talet än 1950-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt befolkningsminskning. Nettoflyttningen var under perioden 1968-1970 negativ och bestod till övervägande delen av svenska medborgare.

Fördelningen på näringsgrenar 1965 visar enligt kolumn 8 tablå 1 en mycket stor andel sysselsatta inom jordbruk. Andelen sysselsatta inom industri ligger under riksgenomsnittet medan andelen sysselsatta inom service i det närmaste är riksgenomsnittlig. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning låg år 1965 över riksgenomsnittet. Den i kolumn 10 tablå 1 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt läns­planering 1967 är utpräglat negativ. Den stora sysselsättningen inom jord-och skogsbruk spelar här en avgörande roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enhgt kolumn 11 tablå 1 varit positiv under perioden 1964-1969. Andelen sysselsatta inom små­industri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 1 mycket stor i länet. Gotland har en stor andel sysselsatta inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 väntas få en negativ utveckling. Löneläget inom industri lågt vilket enligt kolumn 16 tablå 1 förklaras av en stor andel sysselsatta inom låglönebranscher.

Det regionalpohtiska stödet under perioden 1965—1971 bör ha bidra­git till den positiva sysselsättningsutveckhngen inom industrin. Som fram­går av redovisningen i kolumnerna 30—33 tablå 2 har investeringar uppgå­ende till ca 75 milj. kr. skett med något slag av regionalpoUtiskt stöd.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 2, överstiger för män och gifta kvinnor riksgenomsnittet. Det ganska höga värdet för gifta kvinnor sammanhänger främst med ett stort antal medhjälpande kvinnor i jordbruket.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 riksgenomsnittlig.

Inkomstnivån i länet - mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av kolumn 19 tablå 2 mycket lågt. Den höga andelen syssel­satta inom jord- och skogsbruk samt den låga lönenivån inom industrin kan ses som förklaring till denna inkomstbild.

Utbudet av utbildning och sjukvård ligger som framgår av kolumn 20 tablå 2 på nivå III. Det kommersiella serviceutbudet för hushållet illustre­rat i kolumn 21 tablå 2 når nivå II.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med flyg goda i länet.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnit­tet.  Bostadsstandarden  mätt i utrymme är hög i länet medan andelen


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                5 9

lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 2 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare,ligger under riksgenomsnit­tet. Det kommunala skatteutjämningsbidraget är ganska betydande i länet.


 


Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogram m.m. 60

Regional utveckling och struktur i Blekinge län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 13 under 1960-talet varit positiv. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling i länet. Karlskrona har enligt figur K:l den lägsta placeringen bland primära centra vad beträffar befolkningsutveck-hngen under perioden. Olofström, Karlshamn och Ronneby hör till de 25 % av landets kommunblock som hade den mest positiva folkmängds­utvecklingen under 1960-talet. En omfattande inflyttning har under perioden 1968—1970 ägt rum i Karlshamn, Sölvesborg och Olofström. Denna inflyttning består i Karlshamn och Olofström till största delen av utländska medborgare. Karlskrona har som framgår av figur K:2 bland primära centra en mycket hög andel av befolkningen i åldersgruppen 50—w år. Olofström har den yngsta befolkningen bland kommuncentra.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur K:3 i Olof ström och Sölvesborg från vad som är normalt bland kommuncentra. Andelen sys­selsatta inom industri uppgår i Olofström till ca 60 % av totala antalet sysselsatta. De flesta kommunblpcken i länet har en i stort sett riksge­nomsnittlig andel sysselsatta inom service. Olofström ligger dock i detta av­seende mycket under riksgenomsnittet. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 13 stor i Karlskrona. Den i kolumn 10 tablå 13 återgivna prognoserade sysselsättningsutveck­hngen enligt länsplanering 1967 är positiv för alla kommunblock. En förutsedd ökning av sysselsättningen inom servicesektorn spelar därvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur K:4 varit positiv i Karlskrona, Ronneby och Sölvesborg under perioden 1964— 1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 13 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblock­en representerade branscherna. Samtliga kommunblock är mycket bran­schensidiga och domineras av verkstadsindustri. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är låg i alla länets kommunblock med undantag för Sölvesborg. Som framgår av kolumn 16 tablå 13 är löneläget inom industri lågt trots att branschsammansättningen är gynnsam. Löneläget inom de befintliga branscherna ligger således under vad som riksgenomsnittligt är normalt.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 14 understi­ger år 1965 för gifta kvinnor riksgenomsnittet. Sölvesborg ligger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta yrkesverksamhetsgraden.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var i länet under åren 1969-1970 och 1971 obetydligt högre än riksgenomsnittet. Av figur K:5 framgår att Karlskrona år 1971 hade en i det närmaste genomsnittlig nivå bland primära centra medan Ronneby har en förhål-


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


61


 


K:l            Befolkningsutveckling 1966-1970.


K;2           Andel 50-w är, 1970. (Index)


 


PC


RC


KC


140


PC


RC


KC

••

i


 


10        i

i


Karlshamn •••Ronneby

•a:

>••••


•••Sölvesborg

a

iH

••sa

•••••••••

••••••


120

100   ••


: ••«

••

t

Ronneby

:

'••Karlshamn

-i

t


8

•aa

-a

••

••al

Sölvesborg


-10


80


JOlotstrom


-20

K 4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)


PC


RC


KC


140

•Sölvesborg

120    


•••Ronneby

•••••

••aa

a

Karlskrona     •••••jj

100   !            Js

•••••

•••          »as

4                                ••

M                                •••

.iKarl

••Karlshamn                |jj


60     % Jordbruk


80


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.


62


landevis hög arbetslöshet i jämförelse med övriga regionala centra.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av figur K:6 mycket lågt i Karlskrona i jämförelse med landets övriga primära centra. Olof ström och Sölvesborg har en hög placering bland kommuncentra, medan Karlshamn och Ronneby har ett genom­snittligt läge i jämförelse med andra regionala centra.

Utbudet av service hgger i Karlskrona på en hög nivå. Enligt kolumn 20 tablå 14 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå II. Utbildningsutbudet i Ronneby och Karlshamn uppnår nivå III. Det kommerseiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 14 uppnår i Karlskrona, Ronneby och Karlshamn nivå III.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med tåg och flyg ganska små i länets kommunblock. Karlskrona, Ronne­by, Karlshamn och Sölvesborg har mellan 5 och 10 förbindelser med tåg per dag. Olofström saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns i Ronneby.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länets kommunblock vid eller något under riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i samtliga kommunblock med undantag för Olofström, som hör till de 25 % av landets kommunblock som har den största trångboddheten. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i samt­liga kommunblock.


%


K-.5

PC


Arbetslöshet 1971.

RC t


KC


K:6


PC


Inkomstnivå 1970. (Index)

RC                        KC


120

100...

'••Karlshamn

•••»fBoiofstrom ■■■ttfl Solv esborg


1      »»AKarlskrona     ••


80


•••••Ronneby

•• •••


••••SS

•••••••

••


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                63

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 14 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare, hgger under riksgenomsnit­tet i alla kommunblock. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar en viss roll i Karlskrona, Ronneby och Sölvesborg.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   64

Regional utveckling och struktur i Kristianstads län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 15 varit mer positiv under 1960-talet än 1950-talet. Prognos 2 i länsplane­ring 1967 antyder en något dämpad folkmängdsutveckhng fram till år 1980. Bromölla, Broby, Perstorp och Åstorp hör till de 25 % av landets kom­munblock som har haft den mest positiva folkmängdsutveckhngen under 1960-talet. Figur L:l visar att Kristianstad/Hässleholm har haft en rela­tivt dämpad utveckling i förhållande till övriga primära centra. Ängel­holm ligger på en i det närmaste riksgenomsnittlig nivå bland regionala centra.

Bromölla, Broby, Perstorp, Båstad och Åstorp hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största nettoinflyttningen under perioden 1968-1970. Inflyttningen till Bromölla, Broby och Perstorp består till största delen av utländska medborgare. Av figur L:2 framgår att dessa block år 1970 har en mycket låg andel personer i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur L:3 i samtliga kom­munblock med undantag för Broby, Tomelilla och Kristianstad från vad som är normalt i resp. ortsklass. Bromölla och Perstorp har mer än 60 % av den totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk uppgår i Båstad och Tomelilla till mer än 40 %. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 15 liten i alla länets kommunblock med undantag av Kristianstad, Hässelholm, Ängelholm och Klippan som når över riksge­nomsnittet. Den i kolumn 10 tablå 15 återgivna prognoserade sysselsätt­ningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är positiv i Hässelholm, Bro­mölla, Broby, Perstorp, Ängelholm, Klippan och Åstorp. Övriga block väntas få en negativ sysselsättningsutveckling. Den omfattande sysselsätt­ningen inom jord- och skogsbruk spelar här en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt kolumn 11 tablå 15 varit positiv under perioden 1964-1969 i samtliga kommunblock med undantag för Simrishamn och Örkelljunga. Kristianstad, Båstad och Tomelilla hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva sysselsättninsutvecklingen. På grund av industrisysselsätt­ningens obetydliga omfattning i Båstad och Tomelilla har ökningen i absoluta tal ändå varit ganska begränsad. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 15 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genom­snittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade bran­scherna. Bromölla och Perstorp är som framgår av kolumn 12 tablå 15 mycket bransch- och företag.sensidiga. Andelen sysselsatta inom småin­dustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 15 stor i samtliga block med undantag för Bro­mölla och Perstorp. Dessa två block har även en förhållandevis stor andel förvaltningspersonal. Löneläget inom industri är som framgår av kolumn


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


65


 


1:1


Befolkningsutveckling 1966-1970.


L'2


Andel 50-w är. 1970. (Index)


 


%

10

-10


PC

•t •t

ristianstad-Hassletiotm


RC

KC

a                                    .~Astorp

:                                     .Orkelliunga

•••••        

•••••        ••

•Ängelholm           -.«-2KL'Pp

S                      SnOsby

••••        •••

     •••••

••    •••••

••• •••*-

__ . .            •••••••••Tomelilla

••Simrishamn       *•••••

:          •åa

:           a


RC

PC

140

••jSimrishamn

•• •Ängelholm

120

••li&H

i

I

i : i

100   ••

80


KC

••

Å

••• M

mO

,fflSfcmelilla

__• •

a:

••SOrtellifiga

d

••JJ Klippan •• aBroby

•••Åstorp |BrDmolta

Perstorp


-20


1:3          Näringsgrenar 1965.

Industri


L-4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

RC

KC

PC


140


60     % Jordbruk


Kristianstadö        ••

Tomelina

••

a

••

120                         t

Hassfehotm       ••!

•u

••Bromoila

AngeWm               -.•«;-t- .

I                               rJJJBroby. Åstorp

Hassteholm°

••

100   ••

••••a                                ••nÖKI.ppan

„•                                            ••*Dsby

••                                            ••••••

Jc         K        ••*5«5SOrkeIljunga

•••Simrishamn              •••••         "

22                                                     


80

5 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111  Bilaga 1. Bihang A


 


Prop. 1972:111     Bilaga 1     Reg.pol.handlingsprogram m.m.


66


16 tablå 15 lågt i samtliga kommunblock med undantag för Perstorp, som hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta löne­läget inom industri, vilket förklaras av branschsammansättningen.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 16 översteg för män och kvinnor riksgenomsnittet år 1965. Samtliga kommunblock hör med undantag för Osby och Perstorp till de 25 % av landets kom­munblock som har den högsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor. Detta sammanhänger främst med ett stort antal medhjälpande kvinnor i jordbruket.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten låg under åren 1969—1970 och 1971 på en riksgenomsnittlig nivå i länet som hel­het. Av figur L:5 framgår att Kristianstad/Hässleholm år 1971 hade en genomsnittlig nivå bland primära centra. Ängelholm är lågt placerad bland regionala centra.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur L:6 i Kristianstad/Hässelholm lågt i förhållande till övriga primära centra. Ängelholm har en i stort sett genomsnittlig place­ring bland regionala centra. Perstorp har en hög placering bland kommun­centra medan övriga block ligger på en genomsnittlig nivå i ortsklassen.

Utbudet av service är omfattande i Kristianstad. Som framgår av kolumn 20 tablå 16 har kommunblocket både vad beträffar sjukvård och


L:5           Arbetslöshet 1971.


L'6           Inkomstnivå 1970. (Index)


 


PC


RC t


KC


PC


RC


KC


120


100..


Perstorp


 


•••••Krtstianstad 1      •••Kristianstad-Hässleholm

••Hässleholm


Osby


80


.Kristianstad'      ....m ..Hassleholm    ..X...2jAngelhölm •••Hassleholm°        •••JJ


••JSgriSfcsby JJJ5 Bromölla

•<>• Båslaij

••••JJjOr kelljunga

••••••

••»•>
_ »•

lllilM Tomelilla


 


llBromölla ingår


••Ängelholm


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               67

utbildning ett utbud på nivå II. Utbudet av utbildning når nivå III i Hässleholm, Ängelholm och Khppan. Hässleholm, Ängelholm och Simris­hamn har ett utbud av sjukvård på nivå III. Det kommersiella serviceut­budet för hushållet, illustrerat i kolumn 21 tablå 16 når i Hässleholm, Ängelholm, Klippan, Simrishamn och Tomehlla nivå III.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Hässleholm och Ängelholm. Åstorp har upp till 15 förbindelser per dag. Broby, Örkelljunga, Simrishamn och Tome­lilla saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Kristianstad också i Ängelholm.

Bostadsbyggandet per 100 invånare hgger i länet något under riks­genomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i länet. Samtliga kommunblock med undantag för Bromölla, Perstorp och Tomelilla hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen trång­bodda. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnit­tet i samthga block med undantag för Perstorp.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 16 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare, hgger under riksgenomsnit­tet i samtliga kommunblock. I en del kommunblock spelar därvid det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll. Så är fallet framför allt i Broby, Osby, Simrishamn och Tomelilla.


 


?rop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  68

legional utveckling och struktur i Malmöhus län kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 17 arit mera positiv under 1960-talet än under 1950-talet. Prognos 2 i änsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Malmöregionen, Höganäs, Bjuv och Eslöv hör till de 25 % av andets kommunblock och regioner som under 1960-talet har haft den mest positiva utveckhngen. Hörby, Skurup och Sjöbo hör till de 25 % av landets kommunblock som under perioden 1961 — 1965 har haft den stör­sta folkminskningen.

Nettoflyttning har under perioden 1968-1970 för länet som helhet varit positiv. Malmöregionen, Helsingborg, Höganäs, Bjuv, Eslöv och Trel­leborg har haft en omfattande inflytting. I Bjuv och Trelleborg domineras inflyttningen av utländska medborgare. Hörby, Ystad, Skurup, Svalöv och Sjöbo hade under perioden en negativ nettoflyttning tiU största delen bestående av svenska medborgare. Den under lång tid omfattande utflytt­ningen från dessa kommunblock har lett till en stor andel av befolk­ningen i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur M:3 i Höganäs och Höör från vad som är normalt i resp. ortsklass. Andelen sysselsatta inom industri ligger över riksgenomsnittet i Bjuv, Landskrona och TreUe-borg. Hörby och Sjöbo har mer än 40 % av det totala antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Malmöregionen, Helsingborg, Ystad, Höör och Höganäs har mer än 50 % av den totala sysselsättningen inom service. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 17 stor i Trelleborg medan länets övriga kommunblock har ganska låga andelstal. Den i kolumn 10 tablå 17 återgivna prognosera­de sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat posi­tiv för länet som helhet. Malmöregionen, Helsingborg, Höganäs, Bjuv, Eslöv och Trelleborg hör till de 25 % av landets kommunblock och regio­ner som väntas få den mest positiva sysselsättningsutvecklingen. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur M:4 varit utpräglat positiv i Höör och Eslöv under perioden 1964-1969. Av upp­gifterna i kolumn 11 tablå 17 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocken represen­terade branscherna. Helsingborg och Malmö har en mycket låg placering bland primära centra. Ystad ligger lågt placerat bland regionala centra. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 17 stor i Hörby, Höör, Ystad, Skurup och Sjöbo. Höganäs, Bjuv och Trelleborg är enligt kolumn 12 tablå 17 mycket bransch- och företagsensidiga. Andelen för­valtningspersonal ligger i dessa företagsensidiga block mycket över riks­genomsnittet. Andelen sysselsatta i industribranscher som enhgt långtids­utredningens bedömning fram till år 1975 väntas få en sysselsättnings-


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


69


 


M:t           Befolkningsutveckling 1966-1970.


M:2          Andel SO-w är, 1970.(Index)


 


PC

RC

KC

Bjuv •••Höganäs

+ 10         .Malmö

 

 

iHelstngborg

:

•• •

M«

a

a

t

•••••Landskroria°

a

 

:

 

 

xH

 

 

Svstad

-2

 

••jttSkurup

 

 

 

 

 

JJJJ

 

:

12

-10


KC

••

J

PC

RC

••»Hbör

WttSbo ••••öorby -Skurup

140

•n

 

••

lYslad

120

■■tSvalöv

-8

••

••JjJHoganas

Helsingborg              J                                , |

••                        ■■»■■••Eslov.Landskrona     gft

100 :                J              ti

__f                                   "Trelleborg              ••

I

t

.Malmö

Bjuv


80

-20


Näringsgrenar 1965.


M.4       Industriutveckling 1964-1969. (Index)


 


PC


RC


KC


140

120   

ia ••a


60     <3J, Jordbruk


t

••t

100  ••

.JJTrel teborg
»jelsinbörg              -Jystad

••

I


,,j~S,öl»

••atj

..~Bjuv ••ajXaHoganas

a ai

JjHötby *8Skurup


80


 


'rop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.


70


Tiinskning är som framgår av kolumn 14 tablå 17 mycket stor i Höganäs, Bjuv, Eslöv, Ystad och Sjöbo. Löneläget inom industri ligger för länet iom helhet på en riksgenomsnittlig nivå. Enhgt kolumn 16 tablå 17 hör dock Sjöbo och Hörby till de 25 % av landets kommunblock som har det lägsta löneläget inom industri.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 18, överstiger för både män och kvinnor riksgenomsnittet. Samthga länets kommun­block med undantag för Höganäs hör till de 25 % av landets kommun­block som har den högsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor. De mycket höga värdena för gifta kvinnor sammanhänger i en del block med ett stort antal medhjälpande kvinnor i jordbruket.

Den av arbetsmarknasstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 något lägre än riksgenomsnittet för länet som lielhet. Som framgår av figur M:5 ligger Helsingborg på en mycket låg nivå år 1971 medan Malmö har en i det närmaste genomsnittUg placering bland primära centra. Eslöv har en mycket låg andel arbetslösa i förhål­lande till övriga regionala centra. Länets kommuncentra ligger med un­dantag för Höganäs mycket låg inom ortsklassen.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur M:6 på en hög nivå i Malmö. Helsingborg ligger på en bland primära centra genomsnittlig nivå. Hörby och Sjöbo hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån. Övriga


M:5

PC


Arbetslöshet 1971.

RC t


KC


M:6


PC


Inkomstnivå1970. (Index)

RC                        KC


120


100,

AMalmo '•••••Helsingborg


1     ••*


Sjöbo.Landskrona


80


••••••Landskrona

•••••SJSlrelleborg

•••••Eslöv

•••

•••••••Ystad

••••


I Höganas

••••{I

■■ffXXt

•••mgBjuv. Höör Svalöv

••••SSSSkurup' Hörby ■■■tiSiSjobo


 


Helsingborg

Höör ingår


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                71

orter ligger på en i stort sett genomsnittlig nivå inom resp. ortsklasser.

Utbudet av service ligger i Malmö på en mycket hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 18 har Helsingborg vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå II. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 18, har i samtliga regionala centra nivå III. Länets kommuncentra har ett utbud motsvarande de två lägsta nivåerna.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Malmö, Helsingborg och Eslöv. Höganäs, Bjuv, Landskrona, Hörby, Ystad, Skurup och Sjöbo saknar helt fjärrför­bindelser med tåg. Trafikflygplats med hög turtäthet finns i Malmö.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet över riksgenomsnit­tet. Malmöregionen, Helsingborg, Bjuv och Landskrona ligger på en nivå över riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i länet. Andelen trångbodda hushåll är enligt uppgifterna i kolumn 27 tablå 18 lägre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger högre än riksgenomsnittet i samtliga block med undantag av Malmö, Helsingborg, Höganäs och Landskrona. Helsingborg och Höganäs hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 18 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnit­tet i samtliga kommunblock med undantag för Helsingborg. De primär­kommunala inkomsterna i Malmö är inte jämförbara med övriga landet och har därför inte redovisats i kolumn 29 tablå 18.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.   72

Regional utveckling och struktur i Hallands län Kommentarer till bakgrundsdata

De lokala befolkningsunderlaget (inom 30 km från centralorten) är mycket stort i Kungsbacka, vilket förklaras av ortens läge i närheten av Göteborg.

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 19 varit mer positiv under 1960- än 1950-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckhng. Halmstad, Varberg och Kungsbacka hör till de 25 % av landets kommunblock som under 1960-talet har haft den mest positiva folkmängsutvecklingen. Figur N:l visar att kommunblocken inom resp. ortsklass har en genomsnittlig placering med undantag för Varberg som hgger mycket högt bland regionala centra.

Länet som helhet har under perioden 1968-1970 haft en stor inflytt­ning av till största delen svenska medborgare. Så är speciellt fallet i Var­berg och Kungsbacka som hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största nettoinflyttningen.

Fördelningen på näringsgrenar överensstämmer enligt figur N:3 helt med vad som är normalt för resp. ortsklass. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk ligger över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Halmstad. I Laholm var år 1965 ca 40% sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Andelen sysselsatta inom service är liten i Laholm och Hyltebruk. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 19 mycket liten i alla länets kommun­block med undantag för Halmstad. Den i kolumn 10 tablå 19 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplaneringen 1967 är positiv för alla kommunblock utom Hyltebruk. Halmstad, Varberg och Kungsbacka hör tiU de 25 % av landets kommunblock som enligt progno­sen väntas få den mest positiva sysselsättningsutvecklingen. Den ökade sysselsättningen inom servicesektorn spelar därvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur N:4 varit mycket positiv i Laholm, Falkenberg och Varberg under perioden 1964-1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 19 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kom­munblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom små­industri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 19 stor i alla länets kommunblock. Löneläget inom industri är lågt i samtliga kommunblock med undantag för Kungs­backa som ligger på en riksgenomsnittlig nivå. Laholm hör till de 25 % av landets kommunblock som har det lägsta löneläget i industri.

Andelen yrkesverksamma i länet som helhet, vilket återges i kolumn 17 tablå 20, understiger år 1965 riksgenomsnittet för gifta kvinnor. Kungsbacka hör till de 25 % av landets kommunblock som år 1965 hade de lägsta, medan Laholm och Halmstad tillhörde de kommunblock som hade de högsta yrkesverksamhetsgraderna för gifta kvinnor.


 


Bihang A    Uppgifter om den regionala strukturen

N.)           Befolkningsutveckling 1966-1970.


73

N:2         Andel 50-W ér, 1970.(lndex)


 


PC                   RC

Kungsbacka            


KC


PC


RC


KC


 


%


140


 


vIO

-10


 

 

 

 

1

 

• «

 

••

J

Varberg

••:

 

:

a4

 

 

1

**%

 

 

••

 

••

 

jHalmstad

s

••

SS

120

i

•••Hyltebruk

••••••Laholm

i

 

•• •••

 

t

 

••••••Falkenberg

::

•• •••••

"•§

 

:

••••••

 

 

-8

H

• ••

••Hyllebruk     ••Laholm

• • ••

Rpalkenberg ••••SSvarberg

-å

 

• ••••

•«sst

          HaliDslad

 

t

 

••

•••Kttn

100   *

1

H

 

• •

tt»

M

t

 

 

••

-St

 

 

:

•••

K

t

 

 

 

••s

AA

1


 


80


Kungsbacka


-20

Ni4       Industriutveckling 1964-1969. (Index)


PC


RC


KC


140


120    .

Kungsbacka*-"


••Falkenberg

t

. »{Varberg

••a


•••Laholm

•••Hyltebruk •• •••• •••••

•uns


 


100


•«         —•

•••Halmstad              «S2


••K::n •ni


 


60     % Jordbruk


60


 


Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.


74


Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969—1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i samtliga kommun­block med undantag för Halmstad som låg på en riksgenomsnittlig nivå. Av figur N:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Halmstad i stort sett är genomsnittlig för primära centra. Övriga orter ligger på en mycket låg nivå inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur N:6 i Halmstad på en mycket låg nivå bland primära centra. Laholm hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån. Den höga andelen sysselsatta inom jord- och skogs­bruk i detta kommunblock kan ses som förklaring till denna inkomstbild.

Utbudet av service ligger i Halmstad på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 20 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå II. Utbildningsutbudet i Falkenberg, Varberg och Kungsbacka uppnår nivå III. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 20, uppnår i samtliga regionala centra nivå III.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Halmstad. Falkenberg och Varberg har mellan 15 och 20 förbindelser per dag med tåg. Hyltebruk saknar helt fjärrtrafik med tåg. Trafikflygplats finns i Halmstad.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet vid riksgenomsnittet.


N-5


Arbetslöshet 1971.


N:ö


Inkomst ni vä 19 70. (Index)


 


PC


RC t


KC


PC


RC                        KC


120


10O


••Kungsbacka

i


Halmstad    ••»»»Varberg   ,,;;;

,,Falkenberg       


•••••Halmstad 1      ••.


80


Hyltebruk

"••

•••aa

,,n«««Latiolm


 


.Kungsbacka"


Varberg Falkenberg


Latiolm Hyltebruk


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               7 5

Kungsbacka ligger mycket över riksgenomsnittet. Samtliga kommunblock tillhör vad beträffar utrymmesstandarden de 25 % av landets kommun­block som har den lägsta andelen trångbodda hushåll. Ändelen lägen­heter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i Laholm och Hylte­bruk medan övriga kommunblock ligger vid eller strax under riksgenom­snittet.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 20 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnit­tet i samtliga kommunblock. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar i flertalet kommunblock en viss roll. Så är fallet i Laholm, Hylte­bruk, Falkenberg och Varberg.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.   76

Regional utveckling och struktur i Göteborgs och Bohus län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har, som framgår av kolumn 5 tablå 21 såväl under 1950- som 1960-talet varit mycket positiv. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Göteborgsregionen och Uddevalla hör till de 25 % av landets kom­munblock som har haft de största ökningstalen medan Orust, Tanum och Gravarne hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest negativa folkmängdsutvecklingen. Prognos 2 i länsplanering 1967 visar på en fortsatt negativ utveckling i dessa block. Som framgår av figur 0:1 ligger storstaden Göteborg på en hög nivå i förhållande till primära centra vad beträffar folkmängdsutvecklingen under perioden 1966— 1970. Övriga orter i länet har en i det närmaste genomsnittlig nivå inom resp. ortsklasser.

Enligt kolumn 6 tablå 21 var inflyttningen till Göteborgsregionen mycket stor under perioden 1968-1970. Denna inflyttning bestod till stor del av utländska medborgare. Enligt figur 0:2 har Strömstad, Gravar­ne, Orust och Tanum år 1970 en stor andel personer i åldersgruppen 50—w år inom sina resp. ortsklasser.

Fördelningen på näringsgrenar överensstämmer enligt figur 0:3 med vad som är normalt i resp. ortsklass. Lysekil har ca 50 % av den totala sysselsättningen inom industri. Orust och Tanum sysselsätter över 40 % inom jord- och skogsbruk. Nästan alla länets kommunblock har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service, med undantag för Göteborgsregionen, som har en hög nivå och Uddevalla som når upp till riksgenomsnittet. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 21 förhållandevis liten i länets kommun­block med undantag för Göteborg och Uddevalla. Den i kolumn 10 tablå 21 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplane­ring 1967 är utpräglat positiv för länet som helhet. Göteborgsregionen och Uddevalla hör till de 25 % av landets kommunblock som har de högsta beräknade sysselsättningsökningarna. En ökad sysselsättning inom service spelar härvid en stor roll. Länets övriga kommunblock väntas få en sysselsättningsminskning framför allt som en följd av den i vissa block stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt uppgifterna i kolumn 11 tablå 21 i länet som helhet varit negativ under perioden 1964-1969. Endast Strömstad och Orust hade under perioden en positiv sysselsättningsutveckling inom industri. På grund av den ringa industri­sysselsättningen vid periodens början har ökningen i dessa kommunblock i absoluta tal ändå varit ganska begränsad. Uddevalla, Munkedal och Gra­varne hör till de 25 % av landets kommunblock som under perioden hade den mest negativa sysselsättningsutvecklingen. Som framgår av figur 0:4 hgger dessa orter mycket lågt inom sina resp. ortsklasser. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

Oil            Befolkningsutveckling 1966-1970.


77

Or2          Andel SO-W är, 1970. (Index)


 


PC


RC


KC


PC


RC


KC

••Gravarne Tanum


140


10

-10


 

 

Trestad

•ä

a

 

••

 

—•

•••

 

•••••

 

 

a

Uddevalla

jÖLysekil

jgorus

 

 

_ ••

 

JJ

*:a

 

J

•••SS

 

••

•••••fcii inltf

 

••••Strömstad

MMtJnk

 

••

 

 

•••

 

aa

 

:

a


120

100   *

.Trestad **Goteborg Uddeyafla°


S

Lysekil

t t

t

t


SS ■■■IS

__

st

-rf

•••


80

-20

0-4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)


PC


RC


KC


140


120    


a


•••{Strömstad

J8:°'"si


60     % Jordbruk


100    ••Trestad •••_ G oteborg

••A

A

Uddevalla*

80


•••

t


•••••

••

a:

•• •• ••• ••

Munkedal ••Gravarne


 


Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.


78


50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 21 stor i alla länets kommun­block med undantag för Göteborg och Uddevalla. Andelen sysselsatta i branscher, som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 väntas få en negativ sysselsättingsutveckling är mycket stor i Uddevalla, Orust, Tanum och Gravarne. Löneläget inom industri är mycket lågt i samtliga kommunblock med undantag för Göteborg och Uddevalla som hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta löneläget inom industri.

Det regionalpolitiska stödet har som framgår av redovisningen i kolum­nerna 30-33 tablå 22 under perioden 1965 — 1971 varit av en ganska hten omfattning i länet varvid dock bör uppmärksammas att endast en mindre del av länet ligger inom det allmänna stödområdet. Totalt har investeringar uppgående till ca 50 milj. kr. skett med något slag av regio­nalpolitiskt stöd. I Uddevalla har den beräknade sysselsättningsökningen vid periodens början uppnåtts.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 22 ligger för länet som helhet på en i stort sett riksgenomsnittlig nivå. Strömstad hör till de 25 % av landets kommunblock som har de högsta yrkesverksam­hetsgraderna för kvinnor. Orust, Munkedal, Tanum och Gravarne har låga värden medan Göteborgsregionen i stort sett ligger på en riksgenomsnitt­lig nivå.


0:5


Arbetslöshet 1971.


0:6


Inkomstnivå 1970. (Index)


 


PC


 

 

RC

KC

t

 

MM

..

••Gravarne

 

 

•»Strömstad

••


120


PC


RC                        KC


.Goteborg

••

100..


•••

••

•••


••as


•Mja»


StSLysekil


1       ••.Göteborg Uddevalla' ••Trestad


80


             •»•»»•"'""'>=

:Stromstad      .jaHorust


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                79

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 riksgenomsnittlig i länet som helhet. Ström­stad och Gravarne hör dock till de 25 % av landets kommunblock som under båda perioderna hade de högsta arbetslöshetstalen. Av figur 0:5 framgår att "Trestad" har en ganska låg placering bland primära centra. Strömstad har en mycket hög arbetslöshet i jämförelse med övriga regio­nala centra medan Lysekil har en i det närmaste genomsnittlig placering inom ortsklassen. Bland kommuncentra har Gravarne ett högt värde medan Orust hör till de 25 % av landets kommunblock som hade de lägsta arbetslöshetstalen.

Inkomstnivån i länet — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av kolumn 19 tablå 22 över riksgenomsnittet. Göteborg ligger mycket högt medan Strömstad, Orust och Tanum hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån.

Utbudet av service ligger i Göteborg på högsta nivån. Som framgår av kolumn 20 tablå 22 har Uddevalla ett utbud av sjukvård på nivå II. Utbudet av kommersiell service illustrerat i kolumn 21 tablå 22 når i länets regionala centra Lyskekil och Strömstad endast nivå IV. Det kom­mersiella serviceutbudet har i samtliga kommuncentra den lägsta nivån med undantag för Gravarne som når nivå IV.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Göteborgsregionen. Övriga kommunblock saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns i Göteborg.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet över riksgenomsnit­tet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i länet som helhet i stort sett riksgenomsnittlig. Uddevalla hör dock till de 25 % av landets kommun­block som har den största andelen trångbodda hushåll. Andelen lägenhe­ter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i Orust, Strömstad, Munkedal och Tanum, Göteborg, Uddevalla och Gravarne hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägen­heter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 22 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare, i Uddevaha hgger på en riksgenomsnittlig nivå. Övriga kommunblock ligger under riksgenomsnit­tet. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar i några kommun­block en viss roll. Så är fallet framför allt i Orust, Tanum, Gravarne, Munkedal och Strömstad. De primärkommunala inkomsterna i Göteborg är inte jämförbara med övriga landet och har därför inte redovisats.


 


Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m. 80

Regional utveckling och struktur i Älvsborgs län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 23 varit mer positiv under 1960-talet än under 1950-talet. Prognos 2 i läns­planering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling i länet fram till år 1980. Trollhättan, Borås och Lerum hör till de 25 % av landets kommun­block som under 1950- och 1960-talet hade de högsta ökningstalen. En­ligt figur P:l ligger Trollhättan vad beträffar folkmängdsutvecklingen 1966—1970 mycket högt placerat bland primära centra medan Borås och Vänersborg har haft en mera dämpad utveckling. Övriga kommunblock ligger på en i det närmast genomsnitthg nivå inom resp. ortsklass.

Trollhättan och Lilla Edet hade under perioden 1968—1970 en mycket stor inflyttning till största delen bestående av utländska med­borgare. Nettoinflyttningen i Färgelanda och Mellerud var under perio­den negativ, till största delen bestående av svenska medborgare. Samma kommunblock har år 1970 en stor andel i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur P:3 i Trollhättan, Borås, Ulricehamn, Lilla Edet och Tranemo från vad som är normalt i resp. ortsklass. Andelen sysselsatta inom industri översteg år 1965 i Trollhättan, Borås, Tranemo och Mark 50 %. 1 Herrljunga, Vårgårda, Melle­rud och Färgelanda sysselsattes mer än 30 % inom jord- och skogsbruk. Alla länets kommunblock med undantag för Vänersborg, Lerum och Lilla Edet hade en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning var enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 23 mycket stor i Vänersborg. Den i kolumn 10 tablå 23 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1 967 är ut­präglat positiv i Trollhättan, Borås, Ahngsås, Surte och Lerum. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll. Färgelanda förutses i prognosen få en stor sysselsättningsminskning. Den stora ande­len sysselsatta inom jord- och skogsbruk påverkar här utfallet av progno­sen.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur P:4 under perioden 1964-1969 varit positiv i Trollhättan, Åmål, Vårgårda, Surte och Lerum medan Färgelanda, Mellerud, Svenljunga, Borås och Ahngsås hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största syssel­sättningsminskningen. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed av­ses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är stor i alla länets kom­munblock med undantag för Trollhättan, Lilla Edet och Surte. Länet har en stor andel sysselsatta inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 förutses få en negativ sysselsättningsutveck­hng. Löneläget inom industri är lågt i länets kommunblock med undantag för Trollhättan och Lerum. Svenljunga, Mark, Vårgårda och Ulricehamn hör till de 25 % av landets kommunblock som har det lägsta löneläget inom industri.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965-1971 har som fram-


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


il


 


P:7


Befolkningsutveckling 1966-1970.


P:2


Andel 50-w ér, 1970. (Index)


 


PC


RC


KC


PC


RC


KC


 


%

.10

-10


 

 

 

 

 

 

 

 

 

140

 

 

J

t

• •

 

 

••

Färgelanda

8

'Trollhatlan*

 

 

 

 

 

e?Pe'ä3

A

• •

•••

 

 

:

 

• •

 

 

••jUlncehamn

••

•••

t

 

••

 

 

jyärgärda

*l

t

 

 

SAmäl

••••»terrljunga

Tresiad

Boras         n Vänersborg'-'

SSMark

•••••Alingsås

••LillaEdet

••

••Tranemo

120

JMark •••••Sanie-Amäio

Svenljunga

••

-«3

 

• •

••••••

 

 

—•s

.4:

 

SSSSattte-Amäl

SSSsvenljunga

 

 

i

••

••jljLilla Edet

•••

 

••••• Ulricehamn

EAmäP

:

••••

••••Värgärda

 

.Vänersborg

••••Mingsas

•••

SSSSSnStsfors

•••Hernjunga

***SS«SSSMellerud

100

••

S Boras

1

jTranemo

 

 

•••Färgelanda

 

-:

••

 

 

••••

 

1

:

 

 

i

SS

 

*S*Tres(ad

-:

 

 

12

 

AA

 

••••

••

 

STrollhattanO

:

i


80

-20

P:4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)


PC


RC


KC


140

••a

!Amä|0


Trolltiattan°


••aavi


 


100    ••Trestad ••• JJVanersborgO


••Mffcehamn

M

JSaltle-Amål JjATingsäs


•••••ÖengsVrs ••Svenljunga


 


80


.ijMjFargelanda


6 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111   Bilaga 1. Bihang A


 


prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m.


82


går av kolumnerna 30-33 tablå 24 haft en ganska stor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 440 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. I Färgelanda och Åmål uppgår den i lokali­seringsstödsföretagen beräknade sysselsättningsökningen till mellan 20 och 30 % av den totala industrisysselsättningen vid periodens början. I tre kommunblock har den beräknade sysselsättningsökningen uppnåtts.

Andelen yrkesverksamma som återges i kolumn 17 tablå 24 översteg år 1965 både för män och kvinnor riksgenomsnittet. Den mycket höga yrkesverksamhetsgraden för kvinnor i Borås, Tranemo, Svenljunga, Mark och Ulricehamn har samband med den stora andelen sysselsatta inom textilindustri i dessa kommunblock.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 riksgenomsnittlig i länet som helhet. Av figu­ren P:5 framgår att Trestad under år 1971 hade en låg arbetslöshet jäm­fört med övriga primära centra medan Borås ligger i det närmaste på en genomsnittlig arbetslöshetsnivå. Bland regionala centra ligger Ulricehamn mycket lågt. Övriga orter hgger på en i stort sett genomsnittlig nivå inom sina resp. ortsklasser.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av figur P:6 i Borås på en mycket låg nivå bland primära centra. Färgelanda, Mellerud, Svenljunga, Bengtsfors och Vårgårda hör till de


P:5           Arbetslöshet 1971.


ftö


Inkomstnivå 1970. (Index)


 


PC


RC t


KC


PC


RC                        KC


120

SurteO


100..


•••Tr e s; a d. L erumO


 


••.Trollhättan' ••Trestad


80


•••

••„ •••Boras


Alingsäs

Satfle-Amäl __Amél9Mark

•••Ulricehamn


••••**

•••••••LillaEdel

•••'•••Tranemo ••JJjMark

ssssH«''""9

tSSSvenliunoa ••M ••• Be ngf stors "••Melferud

•••JjVargardd


Färgelanda


AVanersborgO SurteO

Svenljunga ingar Värgärda och Herrljunga ingär


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               83

25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån. Den stora andelen låglöneindustrier i dessa kommunblock kan ses som förkla­ring till denna inkomstbild. Den i flera kommunblock höga yrkesverk­samhetsgraden bör uppmärksammas vid en bedömning av inkomstnivån.

Utbudet av service hgger i Vänersborg och Borås på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 24 har Borås vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I medan utbudet av utbildning uppnår nivå III. Det kommersiella serviceutbudet illustrerat i kolumn 21 tablå 24 når nivå II i Borås och nivå III i Vänersborg, TroUhättan och Alingsås.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjhghe-terna med järnväg goda i Alingsås och Herrljunga. Vänersborg och Troll­hättan har mellan 10 och 15 fjärrförbindelser per dag med tåg. Samthga kommuncentra med undantag för Mellerud saknar fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats saknas helt i länet.

Bostadsbyggandet per 100 invånare hgger i länet under riksgenomsnit­tet. Endast Trollhättan, Surte och Lerum når över riksgenomsnittet. Bo­stadsstandarden mätt i utrymme hgger för länet som helhet på en riksge­nomsnittlig nivå. Trollhättan och Färgelanda hör dock till de 25 % av landets kommunblock som har den största trångboddheten. Svenljunga, Herrljunga, Ulricehamn och Lerum hör till de 25 % av landets kommun­block som har den lägsta trångboddheten. Andelen lägenheter utan cen­tralvärme är mycket hög i Färgelanda och Bengtsfors.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 24 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnit­tet i samtliga block. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar en viss roll i framför allt komrnunblocken i Dalsland.


 


Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol Jiandlingsprogram m.m.  84

Regional utveckling och struktur i Skaraborgs län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutveckhngen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 27 varit positiv under 1960-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder fortsatt positiv utveckling. Skövde och Tibro hör till de 25 % av landets kommunblock som under både 1950- och 1960-talen hade de högsta ökningstalen. Mariestad hör tiU denna grupp under 1960-talet. Figur R:l visar att folkmängdsutveckhngen i Skövde ligger på en genomsnittlig nivå bland primära centra. Mariestad och Lidköping har höga värden bland regionala centra. Länets kommuncentra ligger på en i stort sett genom­snittlig nivå inom ortsklassen.

En omfattande inflyttning har enligt kolumn 6 tablå 27 ägt rum under perioden 1968—1970 i Skövde, Mariestad och Gullspång. Den största delen av inflyttningen består av utländska medborgare. Karlsborg, Töre-boda och Grästorp har haft en stor utflyttning av svenska medborgare. Den under lång tid pågående utflyttningen har i dessa block lett till en stor andel personer i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur R:3 endast i Töre-boda, Gullspång, Skara och Karlsborg från vad som är normalt i resp. ortsklass. Som framgår av kolumn 8 tablå 27 har länet som helhet en mycket stor andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk. I Vara och Gräs­torp var år 1965 mer än 40 % sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Alla länets kommunblock har en i det närmaste riksgenomsnitthg andel syssel­satta inom industri, med undantag för Tibro som har närmare 60 % av den totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom ser­vice ligger under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undan­tag för Skövde som når en riksgenomsnittlig nivå. Karlsborg har en mycket stor andel sysselsatta inom offentlig förvaltning. Även Skövde, Lidköping och Mariestad ligger något över riksgenomsnittet.

Den i kolumn 10 tablå 27 återgivna prognoserade sysselsättningsut­veckhngen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för Skövde, Tibro, Lidköping och Götene som hör rill de 25 % av landets kommun­block som har den mest positiva prognoserade sysselsättningsutveck­hngen. Förklaringen till denna bild är framför allt den väntade sysselsätt­ningsökningen inom service. Grästorp hör till de 25 % av landets kom­munblock som väntas få den mest negativa sysselsättningsutvecklingen. Den höga andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk spelar här en avgörande roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur R:4 varit ut­präglat positiv i Tibro och Götene under perioden 1964-1969. Av upp­gifterna i kolumn 11 tablå 27 framgår att utveckhngen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindustri, var­med avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 27 stor i alla länets kommunblock. I Vara, Falköping, Grästorp


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

R:)            Befolkningsutveckling 1966-1970.


85

R<2         Andel 50-w är, 1970.(Index)


 


PC


RC


KC


PC


RC


KC


140


*10       i

 

Mariestad

•••Skövde

:

•••bdkoping

5

.:::a

•••I

••Falköping

-10


aiib as»"

tfiiTidaholm aHjO

•••Götene

»a

•••••vara

•••••••.

••••••Grästorp

••.aroreboda •»gKarlsborg

a


120

100    ••

Sskövde


: ••t

••

i

Falköping

Lidköping

t t

Mariestad


J<

*ssi

__ gttift

JjGoti ••Tidi

iG råstorp [Vara

jreboda

Götene

Tidaholm

'i63fi'lp'ffiä

••SS

••Skara

Habo

:

a

-VS!


60

-20

P:4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)


PC


RC


KC


 


140


t

Tibro jGotene


120     •


60     % Jordbruk


 

• •

1§

• •

j

:

•••••jJLidkoping

••taSKarborg

••Skövde 100   -

Mariestad

»»»Grästorp

•••

*::

•••Falköping

a

•••

-ajjasKöim

t


80


 


Prop. 1972:111     Bilaga 1     Reg.pol.handlingsprogram m.m.


86


3ch Habo svarar småindustrin för mer än 50 % av industrisysselsätt­ningen. Löneläget inom industri är mycket lågt i samtliga kommunblock med undantag för Skövde. Detta förklaras enligt uppgifterna i kolumn 16 tablå 27 av lägre löner än vad som är normalt för de i blocken represente­rade branscherna.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 28 översteg år 1965 för män riksgenomsnittet. Yrkesverksamhetsgraden för gifta cvinnor understeg riksgenomsnittet i samtliga kommunblock, med undan-:ag för Falköping, som hör till de 25 % av landets kommunblock som lade de högsta förvärvsintensiteterna. Detta sammanhänger bl. a. med en itor andel sysselsatta inom textilindustri.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten låg i länet under åren 1969-1970 och 1971 på en riksgenomsnittlig nivå. Hjo, Tibro, Skara och Habo hörde till de 25 % av landets kommunblock som under 1969-1970 hade de lägsta arbetslöshetstalen. Vara, Skara och Habo hörde under år 1971 till de 25 % av landets kommunblock som hade den lägsta andelen arbetslösa.

Inkomstnivån — mätt som uikomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur R:6 i Skövde på en genomsnittlig nivå bland primära centra. Övriga kommunblock ligger under riksgenomsnittet men dock på en  genomsnittlig  nivå  inom  resp.  ortsklass.   Det låga löneläget inom


R-5           Arbetslöshet 1971.


R:6          Inkomstnivä1970. (Index)


 


PC


RC t


KC


PC


RC


KC


120

100..


1     ••*


Lidköping

Mariestad iFalKGping


80


•• • •••


::ateif,'a"å

•••• •••••

•••

••••;; Falköping

•••

t

•••


sSsKara ••Tibro

•••••Götene

«Hjo

\fara.Habo Grästorp

•••M«Gullspång

••••SgToreboda


 


'Karlsborg ingAr Götene ingär


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               87

industri samt en i vissa block hög andel sysselsatta inom jord- och skogs­bruk kan ses som förklaringar till denna inkomstbild.

Utbudet av sjukvård och utbildning när i Skövde nivå Hl. Lidköping och Falköping, regionala centra, har vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå II. Det kommersieha serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 28, har i samtliga regionala centra samt Skara nivå III. Samtliga kommun­centra hgger på de två lägsta nivåerna.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjlighe­terna med järnväg mycket goda i Skövde och Falköping. Övriga kommun­block med undantag för Töreboda saknar helt fjärrförbindelser med tåg.

Bostadsbyggandet per 100 invånare hgger i länet under riksgenomsnit­tet. Endast Skövde, Skara, Lidköping och Mariestad når upp till riksge­nomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är relativt hög i länet. Hjo, Skara, Gullspång, Grästorp och Habo hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta utrymmesstandarden. Skövde, Tibro, Skara, Lidköping och Mariestad hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 28 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnit­tet i samtliga kommunblock.


 


Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

Regional utveckling och struktur i Värmlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 29 varit positiv under 1950-talet för att under 1960-talet bli negativ. Karl­stad har både under 1950- och 1960-talet haft en mycket positiv utveck­hng. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder fortsatt positiv folkmängds­utveckling. Sunne, Torsby, Storfors, Fihpstad och Årjäng hör tih de 25 % av landets kommunblock som under 1960-talet har haft den mest nega­tiva befolkningsutvecklingen i landet.

Kolumn 6 tablå 29 visar en positiv nettoinflyttning i kommunblocken Karlstad, Hammarö, Kil, Forshaga, Grums och Kristinehamn. Den om­fattande och under lång tid pågående utflyttningen från övriga kommun­block i länet har lett till en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enhgt figur S:3 endast i ett fåtal kommunblock från vad som är normalt i resp. ortsklasser. Som framgår av kolumn 8 tablå 29 överstiger andelen sysselsatta inom industri i alla kommunblock riksgenomsnittet med undantag för Karlstad, Kil, Sunne, Torsby och Årjäng. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk uppgår i Årjäng, Sunne och Torsby till mer än 40 %. Alla länets kommun­block med undantag för Karlstad och Kristinehamn har en förhållandevis låg andel sysselsatta inom service. Andelen sysselsatta inom offentlig för­valtning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 29, mycket stor i Kristine­hamn och Karlstad. Den i kolumn 10 tablå 29 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är negativ för alla kommunblock utom Karlstad och Kristinehamn. Den stora sysselsätt­ningen inom jord- och skogsbruk i vissa kommunblock spelar en avgö­rande roll för prognosens resultat.

Sysselsättningsutveckhngen inom industri har enligt figur S:4 varit ut­präglat positiv i Årjäng, Kil, Eda, Torsby, Säffle och Sunne under perio­den 1964-1969, och ligger i dessa block bland de 25 % av landets kom­munblock som har haft den mest positiva sysselsättningsutvecklingen. På grund av den obetydliga industrisysselsättningen vid periodens början har ökningen i absoluta tal i flera kommunblock ändå varit ganska begränsad. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 29 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommun­blocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindu­stri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 29 mycket stor i Sunne, Torsby och Årjäng. Industri­sysselsättningens ringa omfattning i dessa block bör uppmärksammas. Löneläget inom industri är lågt med undantag för Hagfors, Munkfors och Hammarö. Detta kan enhgt kolumn 16 tablå 29 till en del förklaras av en lägre lönenivå än vad som är normalt för de i kommunblocken repre­senterade branscherna.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965-1971 torde i vissa


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


89


 


S;l


Befolkningsutveckling 1966-1970.


S:2


Andel 50-w år, 1970.(Index)


 


PC

PC


140

.rfKl'rllliä°Hi

!•••

t

120

100    *

%

10


RC

lammaro     J

SS

,Säffle°

• ••

••••Saffle-Amål •••Knstmehamn ••

••Arvika Hagfors

Fihpstad jTorsby


KC

Kil

•„ Grums

jJjForshaga

•••#•••••..

••••jjMunktors.Eda

•••••Ar I ang ••••Sunne aJJStorfors


RC

KC

Torsby

1 Ar, ang •••Sunne

_

SSSSEda

 

 

-t

n

••Arvika

s*

1

MMMunkfors

 

••J

jFilipstad

••••••Forstiaga

••Haglors

••

•••••Saffle-Amäl

 

•••••

••astortors

 

 

**8saffie°

••a!

 

•••

s

 

 

at

*|

 

 

1

a

*Kat-lstad-Hammaro


-10

80

-20


NSringsgrenar 1S65.


S4         Industriutveckling 1964-1969. (Index)


 


PC


RC


KC


"Arjang.Kil Eda

140

••Torsby

120

•JJJSaltleO ••••,,

••Knstinetiamn


100  ••


•••••Grums

••aa

•••f
•••• Filipstad             ••••••

.KHagtors     •-KIS


 


60     % Jordbruk


••Arvika


••Stortors

JjWunktors


80


 


Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m.


90


communblock ha bidragit till den positiva sysselsättningsutvecklingen nom industri. Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30—33 tablå 30 har stödet haft ganska stor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 400 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt itöd. 1 fyra kommunblock uppgår den i lokaliseringsstöd företagen be­räknade sysselsättningsökningen till mellan 20 och 30 % av den totala in­dustrisysselsättningen vid periodens börian. För sju kommunblock har den beräknade sysselsättningsökningen uppnåtts eller överträffats.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 30 under­stiger år 1965 för kvinnor riksgenomsnittet. Torsby, Eda, Hagfors och Munkfors ligger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta värdena.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i samtliga block med undantag för Kil och Karistad. Av figur S:5 framgår att arbetslös­hetsnivån i Karlstad/Hammarö i stort sett är genomsnittlig för primära centra. Arvika och Torsby ligger däremot mycket högt bland regionala centra och samma sak gäller för de flesta av länets kommuncentra.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av kolumn 19 tablå 30 under riksgenomsnittet för alla kommun­block utom Karlstad. Enligt figur S:6 är inkomstnivån för Karlstad/Ham­marö i stort sett genomsnitthg bland primära centra. Torsby, Sunne, Eda


%


S-.5

PC


Arbetslöshet 1971.

RC t


KC


S-é


PC


Inkomstnivå 1970. (Index)

RC                        KC


 


••Arvika' »Torsby


Ariang

Sunne. Storfors Munkfors


120


 


AKaristad-HammarO •••••

1      ••*


»Hagfors

.SältleO

Pilipstad 'Kristinehamn Saffle-Amål


100.,

80


Karlbiad°

Karlstad-Hammaro

Knstiretiamn

alfle-Atrål

lad

ots

"i

•••Torsby


t

••

••• •••••

••SSS8S

»..JSJjGrums •»•••••Munkfors Stortors Forsbaga

••Kli


 


'Eda mgar


60


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen            91

och Årjäng ligger mycket lågt inom sina resp. ortsklasser. Den höga ande­len sysselsatta inom jord-och skogsbruk och den låga lönenivån inom vissa delar av industrin kan ses som förklaringar till denna inkomstbild.

Utbudet av service hgger i Karlstad på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 30 har kommunblocket ifråga om sjukvård och utbild­ning ett utbud på nivå II. Kristinehamn, Filipstad och Arvika, regionala centra, når alla ett utbud av kommersiell service på nivå 111. I övriga regionala central och kommuncentra når utbudet av kommersiell service endast nivå IV eller V.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjlighe­terna med järnväg mycket goda i Karlstad och Kristinehamn. Kil har mellan 10 och 15 fjärrförbindelser med tåg per dag. Storfors, Hammarö, Årjäng, Sunne, Torsby, Hagfors och Munkfors saknar fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Karlstad också i Torsby.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnit­tet. Endast Karlstad når över riksgenomsnittet.

Bostadsbyggandet räknat per 100 tätortsinvånare hgger över riksge­nomsnittet i Arvika och Årjäng. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnittlig, medan andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i samtliga block utan Karlstad. Hammarö, Sunne, Torsby, Årjäng och Eda hör tih de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 30 framgår att de kommunala in­komsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger vid eller under riks­genomsnittet i samtliga kommunblock. I flera kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en avsevärd roll. Så är fallet fram­för allt i Årjäng, Eda, Hagfors, Munkfors, Sunne och Torsby.


 


Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.  92

Regional utveckling och struktur i Örebro län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 31 varit positiv under 1950-och 1960-talen. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling för länet fram till år 1980. Laxå hör under 1950-och 1960-talet till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva utvecklingen. Lindesberg, Ljusnarsberg och Hällefors hade under 1950-talet en positiv befolkningsutveckling som under 1960-talet förbyttes i en negativ utveckling. Prognos 2 i länsplane­ring 1967 förutser en fortsatt minskning av folkmängden i dessa block.

Enligt kolumn 6 tablå 31 har nettoflyttningen under perioden 1968-1970 för länet som helhet varit positiv. 1 Örebro, Hallsberg, Laxå, Karl­skoga, Degerfors och Hällefors har därvid inflyttningen av utländska med­borgare haft en avsevärd betydelse. Askersund, Nora och Ljusnarsberg hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen personer i åldern 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enligt figur T: 3 i nästan alla regionala centra och kommuncentra från vad som är normalt i resp. ortsklass. Som framgår av kolumn 8 tablå 31 ligger andelen sysselsatta inom industri vid eller över riksgenomsnittet i samtliga kommun­block. 1 Karlskoga, Degerfors, Kumla, Hällefors, Laxå och Lindesberg är mer än 50% sysselsatta inom industri. Alla länets kommunblock med undantag för Örebro har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service. Örebro har en serviceandel motsvarande riksgenomsnittet. An­delen sysselsatta inom offentlig förvaltning är låg i samtliga kommun­block i länet. Endast Örebro ligger vid riksgenomsnittet. Den i kolumn 10 tablå 31 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt läns­planering 1967 är positiv för Örebro, Kumla, Karlskoga och Laxå. För övriga kommunblock visar prognosen på en negativ sysselsättningsutveck­ling fram tiU år 1980.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964-1969 har enligt figur T:4 varit utpräglat positiv i Laxå, Hallsberg, Degerfors och Nora. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 31 framgåratt utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kom­munblocken representerade branscherna. Övriga kommunblock i länet har haft en negativ sysselsättningsutveckling. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 31 liten i samtliga kommunblock med undantag för Kumla där över 40 % av industrisysselsättningen finns inom små­industri. Kumla och Askersund har en relativt stor andel sysselsatta inom industribranscher som enhgt långtidsutredningen förutses få en negativ sysselsättningsutveckling fram rill år 1975. Löneläget inom industri är för länet som helhet lågt vilket kan förklaras av en lägre lönenivå än vad som är normalt för de i kommunblocken representerade branscherna.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965-1971 som presente-


 


Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen


93


 


r-I             Betolkningsutveckling 1966-1970.


T:2


Andel SO-w är. 1970.(Index)


 


PC


RC


KC


PC