Mot. 1972:382
6
Nr 382
av herrar Werner i Malmö och Komstedt
om ekonomiskt stöd åt företag för sysselsättning av äldre
arbetskraft.
Svensk arbetsmarknadspolitik har under 1960-talet i ökad omfattning
sökt främja arbetskraftens rörlighet genom arbetsmarknadsutbildning,
flyttningshjälp, regionalpolitiskt stöd i form av bidrag, lån eller lånegaranti
åt företag i sysselsättningssvaga landsdelar jämte särskilt bidrag
för nyanställningar. Inom ramen för arbetsmarknadsverkets budget på
över 2 miljarder kronor finns också olika sysselsättningsskapande åtgärder
såsom industribeställningar och statsbidrag till olika former av skyddat
arbete.
I modifierad form behövs alla dessa åtgärder också i fortsättningen.
Av flera anledningar kommer man under 1970-talet att mer än vad förut
skett lägga vikt vid miljön för den redan sysselsatta arbetskraften. Den
fortgående strukturrationaliseringen i förening med dämpad ekonomisk
konjunktur har för de flesta kategorier av arbetstagare avsevärt
ökat riskerna för friställning. Förbättrade försäkringsförmåner vid arbetslöshet
samt kontant stöd åt dem som ej omfattas av sådan försäkring
är ett steg i rätt riktning i syfte att garantera en viss ekonomisk trygghet
för redan yrkesverksamma personer.
De s. k. äldrelagarna som trätt i kraft den 1 juni 1971 innebär bl. a.
betald uppsägningstid på 2 månader vid fyllda 45 år, 4 månader vid 50
år och 6 månader vid 55 år samt företrädesrätt till återanställning vid
företaget inom en sexmånadersperiod. Lagens goda syfte att skydda de
äldre kan dock motverkas av det förhållandet att dessa nya sociala förmåner
för en hel del företag kan bli avgörande för företagets fortlevnad
och därför negativt påverkar den normala rekryteringen på sådant sätt
att de yngre åldersklasserna därvid gynnas. Äldrelagama ger arbetsmarknadsverket
möjlighet att ta kontakt med företag om minst fem anställda
för att undersöka om arbetsgivaren kan ge de äldre bättre sysselsättningsmöjligheter.
Om inte frivillig uppgörelse nås har arbetsmarknadsverket
fullmakt att tillgripa tvångsåtgärder.
Förhandlingsklimatet måste emellertid primärt präglas av förtroende
mellan de två parterna, samhälle och näringsliv. Erfarenheterna säger
oss att just förebyggande åtgärder är vida överlägsna reparationsåtgärder
både humanitärt och ekonomiskt.
Mot. 1972:382
7
Olika branscher har olika möjligheter att suga upp arbetskraft av
skilda åldersklasser.
Det finns inte så få företag här i landet som, i samband med den
snabba strukturomvandlingen vilken förstärks av konjunkturdämpningen,
fått stora svårigheter att förhindra inskränkning i eller nedläggning av
verksamheten. Där företaget i övrigt är välskött och vid en smärre
konjunkturuppgång bedöms ha framtiden för sig, bör samhället i särskild
ordning kunna ge sådant företag ett ekonomiskt stöd, som är ut-,
format med hänsyn till den äldre arbetskraftens intresse att behålla sitt
arbete. Ansvarig för en sådan bedömning bör LAN*-direktören vara.
Bedömningen bör ske i samband med varsel eller förvarning om varsel
om driftinskränkning. Där LAN-direktören efter samråd med vederbörande
företagarförening och fackliga organisationer finner att ett företag
med minst fem anställda uppfyller rimliga krav på god arbetsmiljö bör
möjlighet finnas att för arbetstagare, som fyllt minst 55 år och har
minst elva års anställning, tillgodoräkna företaget max. 5 000 kronor per
anställd och år. Möjligen bör ett så utformat sysselsättningsstöd till förmån
för redan anställd äldre arbetskraft begränsas tidsmässigt och lokalt
till dess erfarenhet vunnits genom tillämpning i ett utvalt län.
Vad företagshälsovården beträffar behöver den på allt sätt stimuleras.
Tillsammans med arbetarskyddet och ergonomisk forskning samt planering
är den ett viktigt medel att skapa en god arbetsmiljö. Läkarens
ställning bör vara så fri som möjligt. Vid finansieringen av läkarens lön
ter det sig därför önskvärt att företag och facklig organisation till lika
delar tar ekonomiskt ansvar härför. För att i mån av tillgång på kompetenta
läkarkrafter stimulera till etablering av företagshälsovård i organiserad
form i egen regi eller i samverkan med andra företag torde statsbidrag
t.ex. med 30 % vara att rekommendera under förutsättning att
den fackliga rörelsen lämnar minst samma bidrag.
Med stöd av det anförda hemställs1
att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag
syftande till särskilt sysselsättningsstöd om högst 5 000
kronor per år och arbetstagare för äldre redan anställd arbetskraft
i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 20 januari 1972
MARTEN WERNER (m) WIGGO KOMSTEDT (m)
i Malmö
1 (Se även motion 1972:338)
* LAN=Länsarbetsnämnd
Kartong: S. 7. Not tillkommer